En instruktion för arkeologiska utgrävningar : om pionjärerna Hjalmar Stolpe och Carl V. Hartman Lindberg, Christer Fornvännen 91:2, 81-90 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1996_081 Ingår i: samla.raa.se

En instruktion för arkeologiska utgrävningar - om pionjärerna Hjalmar Stolpe och Carl V. Hartman
Av Christer Lindberg
Lindberg, Ch. 1996. En instruktion för arkeologiska utgrävningar - om pionjärerna Hjalmar Stolpe och Carl V. Hartnian. (A manual for archaeological excavations—an essay about the pioneers Hjalmar Stolpe and ('ari V. Hartman). Fornvännen 91. Stockholm. In the 1890's the Swedish anlhropologisl Carl V. Hartman conducted archaeological and ethnographical investigations in Costa Rica. There he introduced the exeavation technics developed by his colleague Hjalmar Stolpe, then Sweden's foremost field-archaeologist. Slolpe's manual given to Hartman is here published in extenso with comments on their scientific work and importance to Americanistics and international archaeology. Christer Lindberg, Avd. för socialantropologi, Lunds universitet, Box 114, SE-221 00 Lund, Sweden.

»Ett begränsadt o m r å d e , som omfattar de gamla boplatserna på sluttningarna af vulkanen Irazu och några g r u p p e r af kullar, som sträcka sig ned till det atlantiska låglandet, ha nyligen utforskats på ett verkligt efterföljansvärdt sätt af C. V. Hartman ...,» står det att läsa i ett tidigt arbete om arkeologins problem (Seler 1911 s. 45). Referensen hänvisar till de systematiska och väldokumenterade forskningar som Carl Vilhelm H a r t m a n (1862-1941) utförde i Costa Rica 1896, 1897 och 1903 - arbeten som en internationell expertis fortfarande betraktar som betydelsefulla (Brunius 1984 s. 2). Den till yrket trädgårdsmästare skolade Hartman (Fig.l) var i USA 1890, där han kom i kontakt med den norske etnografen och arkeologen Carl Lumholtz som precis var i färd med att utrusta en expedition till de norra delarna av Mexico. Hartman accepterade ett erbjudande om anställning - en tillfällighet som helt kom att förändra hans framtida yrkesverksamhet. Efter ett års fältstrapatser var Hartman tillbaka i USA och kom att befinna sig vid den ryktbare antropologens Franz Boas sida när

d e n n e a r r a n g e r a d e m o n t r a r inför världsutställningen i Chicago 1893. Sedan H a r t m a n återvänt till Sverige tvingades han u n d e r några år försörja sig på sitt gamla yrke, en synnerligen otillfredsställande sysselsättning för den som gripits av »expeditionsfeber» och smak för s p ä n n a n d e äventyr i främmande land. Med goda referenser från såväl Carl Lumholtz som Franz Boas kom Hartman i kontakt med Sveriges ledande arkeologer Oscar Montelius och Hjalmar Stolpe. Dessa kontakter ledde vidare till Kungliga Vetenskapsakademien där han snabbt utvecklade en givande relation med de överallt så inflytelserika makarna Retzius (Lindberg 1995). Med ekonomiskt stöd från Vegafonden samt privata sponsorer kunde Hartman återvända till indianernas land 1896. Destinationen var Costa Rica där han inledde en serie arkeologiska utgrävningar vid Atlantkusten för att sedan flytta sin verksamhet till det centrala höglandet. Platser som Las Mercedes, Santiago, Los Limones och Chircot ritades in på den arkeologiska kartan över Centralamerika. Aret därpå avslutade han sin fältverksamhet med
Fomvännnen 91 (1996)

82

Christer Lindberg

Fig. 1. Etnografen Carl Vilhelm Hartman (1862-1941) med indiansk följeslagare. Ateljéfoto frän expeditionsåren. Bild: Folkens Museum-Etnografiska. - The anlhropologist Carl Vilhelm Hartman.

grävningar vid Stillahavskusten (Brunius 1984 s. 3). Resultaten publicerades i hans viktigaste arbete Archaeological Researches in Costa Rica (1901) som o m e d e l b a r t rönte internationell uppmärksamhet. Arbetet präglades av systematik och grundlighet, och framförallt en fullständig redovisning för fyndsituationerna - det är dessa kvalitéer som gör att dagens arkeologer fortfarande refererar till Hartman och använder hans material för vidare analyser. Hartman koncentrerade sina forskningar till gravfynd och utgrävningarna genomfördes med hjälp av ett rutsystem över gravarna och en storskalig planritning av dessa på ett tvärsnittsblad. Varje fynds exakta läge markerades på ritningarna och j o r d m å n e n s karaktär registrerades. Däremot förefaller det inte som om Hartman utförde några vertikala mätningar, menar intendenten Staffan Brunius som är väl förtrogen med både anteckningar och fynd. Hartman noterade gravarnas byggnadssätt samt vissa fynd från avfallsplatser, däremot finns inte stratigrafin registrerad, konstaterar Brunius (1984 s. 4-5).
Fomvännnen 91 (1996)

U n d e r en lika kort som intensiv arkeologisk karriär fick Hartman tillfälle att arbeta för Carnegiemuseet i Pittsburgh och för dess räkning genomföra en ny forskningsresa till Costa Rica u n d e r 1903. Resultatet publicerades i skriftserien Memoirs of the Carnegie Museum u n d e r rubriken »Archaeological Researches on lhe Pacific Coast of Costa Rica» (1907). Hartman kallades som intendent till Riksmuseets etnografiska avdelning 1908 efter en mycket uppmärksammad »vetenskapsstrid» med konkurrenten Erland Nordenskiöld. Därmed var karriären inom arkeologins d o m ä n e r m e r eller mindre avslutad - Hartman kom huvudsakligen att ägna sig åt sina museala plikter. Striden med Nordenskiöld hade satt djupa spår, de båda antagonisterna drabbade samman på nytt 1913, och efter hård kritik från flera vetenskapliga instanser var Carl V. Hartnian en knäckt man. Hans levnadssätt blev allt mer självdeslruktivt och 1923 tvingades han till förtidspensionering (Lindberg 1995). Med sina arkeologiska fältforskningar i Costa Rica säkrade Hartman sin plats som en av

En instruktion för arkeologiska utgrävningar den svenska amerikanistikens stora pionjärer. Man kan dock gå ännu längre genom att hävda att han påverkade arkeologin internationellt genom sina föredömliga grävningar och dokumentationer etablerade Hartman en måttstock fcir den arkeologiska m e t o d e n . Hemligheten bakom Hartmans framgång är en manual som i detalj instruerade h o n o m hur han skulle gå tillväga i fält. Instruktion för C. V. Hartman (gräfningar i Costa Rica) är ett dokument som på inget sätt kastar någon skugga över Hartmans verksamhet, tvärtom. Den noggrannhet och insikt med vilken han överförde teori till praktik är minst sagt förundrande. Däremot ger den av förf. observerade och i etnografiska museets arkiv förvarade instruktionen ytterligare en bild av den märklige man som författade dokumentet - den man som enligt Birkakrcinikcir e r n a Ambrosiani och Erikson (1994 s. 48) tveklöst framstår som vår främste och stilbildande fältarkeolog - Hjalmar Stolpe! H a r t m a n var trädgårdsmästaren som blev arkeolog och etnograf, Erland Nordenskiöld var zoologen som blev etnograf och arkeolog, och Hjalmar Stolpe (1841-1905) var zoologen som strävade efter att bli etnograf, men tvingades försörja sig som arkeolog. Dessa minimala karriärbeskrivningar säger en hel del om etnografins, antropologins och arkeologins ojämna och svårvunna ställning som fristående vetenskaper. I min teckning (Lindberg 1995) av Erland Nordenskiölds levnadsöde framstår kampen för att etablera vetenskapen antropologi som helt central. Såväl Nordenskiölds som H a r t m a n s verksamhet kan ses som en direkt fortsättning på Hjalmar Stolpes gärning - båda var för övrigt skolade som a m a n u e n s e r hos Stolpe u n d e r kortare tidsperioder. Museet blev den plats som gav de nya vetenskaperna en fristad - en aspekt av disciplinetableringen som ofta blivit förbigången. Nordenskiöld startade sin karriär som zoolog, skiftade inriktning till arkeologi och gick sedan vidare till etnografi. Etableringen skedde via etnografiska museet i Göteborg till Göteborgs Högskola där Nordenskiöld förärades en personlig professur i ä m n e t »allmän och j ä m f ö r a n d e etnografi» 1924. Stolpe hade tidigare sökt sig fram längs samma väg. I april 1880 begav han sig ut i Europa för att studera arkeologisk zoologi och all-

83

män etnografi (Ambrosiani & Erikson 1993 s. 62). I England studerade han etnografen Pitt Rivers samlingar och vid återkomsten till Sverige var han fast besluten att g r u n d a ett friståe n d e etnografiskt museum. Den stora Vanadisresan 1883-85 var Stolpes verkliga försök att profilera sig som etnograf men hans museiplaner mötte obevekligt motstånd från professor Fredrik Adam Smitt som då var föreståndareför Riksmuseets etnografiska samling (Ambrosiani & Erikson 1993 s. 66-70, 1994 s. 48). Stolpe var tvungen att återvända till arkeologin och den amanuenstjänst vid Statens historiska museum som gav h o n o m mat för dagen. Vetenskapens strukturer var sega och Stolpe, liksom senare Nordenskiöld, upplevde en oerhörd frustration i känslan av att ständigt vara motarbetad. Den eviga kampen formade dem som personer - båda framstår som pendlande mellan melankoliska och rent depressiva perioder och perioder av oerhörd vitalitet. Hjalmar Stolpe inledde sin forskarkarriär när han steg i land på Björkö i Mälaren den 3 oktober 1871. Ambrosiani, som har inlett ett nytt utgrävningsarbete i Birka, har också tillsammans med Erikson funnit anledning att återvända lill Stolpes mer än h u n d r a år gamla anteckningar och skisser. De anser att Stolpes rapportering är osedvanligt utförlig och tydlig - anteckningarna ger klarhet om h u r han arbetade och tillvaratog fynden (Ambrosiani & Erikson 1991 s. 22). Dessutom är hans teckningar i dagboken ofta små konstverk, vilket man även kan ana sig till i instruktionen lill I [artman. Under sina senare grävningar, u n d e r somrarna 1889 och 1890, började Stolpe använda kameran för att d o k u m e n t e r a miljön och blev en pionjär även i detta avseende (Ambrosiani & Erikson 1994 s. 4 8 - 4 9 ) . Den stora betydelsen av Stolpes arbete på Björkö tillskrivs dock det sätt, på vilket han n ä r m a d e sig materialet - han såg inte något som inte andra besökare hade kunnat se förut, skriver Ambrosiani och Erikson. »Men han tolkade det han såg på ett annorlunda sätt - han grävde inte efter 'kuriositeter' utan efter sammanhang» (1992s. 54). Systematiseringen och kraven på grundliga empiriska underlag kom även att bli något av ett kännemärke för Hjalmar Stolpes amerikaFomvännnen 91 (1996)

84

Christer Lindberg g r u n d a n d e av Statens etnografiska museum och dels för den forskning som han lät gå i arv till eleverna Carl V. Hartman och Erland Nordenskiöld. Med rutpapper, ritningar, kamera, skriftlig dokumentation och uppsatser utvecklade Hjalmar Stolpe den fältarkeologiska metoden. Med den nedan följande instruktionen för Carl V. Hattmans grävningar i Costa Rica berikades såväl amerikanistiken som den internationella arkeologin av hans erfarenheter. Referenser Ambrosiani, B. & Erikson, B. G. 1991. Birka Vikingastaden. Vol. 1. Wiken. — 1992. Birka Vikingastaden. Vol. 2. Wiken. — 1993. Birka Vikingastaden. Vol. 3. Wiken. — 1994. Birka Vikingastaden. Vol. 4. Stockholm.. Brunius, S. 1984. Carl V. Hartman: Svensk arkeologetnografi Centralamerika. Occasional Papers, Institute of Latin American Studies. Stockholm. — 1992. Något om amerikanistiken i Sverige före Erland Nordenskiöld. Erland Nordenskiöld: Forskare och Indianvän, redigerad av Alvarsson, Brunius, Hultkrantz och Isacsson. Stockholm. Du Rietz, R. E. 1990. Hjalmar Stolpe och etnografins framväxt i Sverige. Text, Vol. 4. Hartman, C. V. 1901. Archaeological Researches in Costa Rica. The Royal Ethnographical Museum in Stockholm. — 1907. Archaeological Researches on the Pacific Coast of Costa Rica. Memoirs of the Carnegie Museum, Vol. 3, No. 1. Pittsburgh. Lindberg, C. 1995. Erland NordenskiöbJ - en antrofwlogisk biografi. Lunds Reprocentral. Lund. Seler, G. E. 1911. Arkeologins Problem. Vetenskapen om människan, del 1 (auktoriserad öfversättning af C. V. Hartman). Populära Etnologiska Skrifter, Vol. 3. Stockholm.

nistiska forskning. Redan 1878 tog han initiativet till a n o r d n a n d e t av »den allmänna etnografiska utställningen» i Arvfurstens Palats i Stockholm (Lindberg 1995 s. 20). Två år senare inledde han sina o r n a m e n tikstudier vid en rad museer i Holland genom att göra frottage (avgnidningar) av keramik och metallföremål. Så småningom nöjde han sig inte längre med att enbart studera och kopiera föremålen, utan började aktivt samla för Riksmuseets räkning (Ambrosiani & Erikson 1993 s. 63-64). Ar 1900 utsågs Stolpe till föreståndare för Riksmuseets etnografiska samlingar och han betraktas i dag ocksä som grundaren av det etnografiska museet i Stockholm. Han bidrog till att samlingarna utökades genom sina utländska museala kontakter men även genom de föremål han insamlade under Vanadisexpeditionens världsomsegling 1883-85. Under denna besökte han Eldslandet och Peru där han utförde arkeologiska undersökningar. Hans publicerade studier inom amerikanistiken utgörs i stor utsträckning av ornamentala jämförelser baserat pä föremål från Nord-, Mellan-, och Sydamerika. (Brunius 1992 s. 137.) Det viktiga resultatet av Stolpes ornamentikstudier var att många spekulativa teorier om ornamentikens evolution kunde avfärdas. Stolpes slutsats var att ornamentiken berättade om en långvarig historia av innovationer, spridning och kulturkontakt, snarare än en linjär utvecklingsprocess (Lindberg 1995). Hjalmar Stolpe är förtjänt av ett erkännande som pionjär inom amerikanistiken, dels för sitt

Fornvännnen 91 (1996)

En instruktion för arkeologiska utgrävningar

85

P. M. rörande Herr C. Vilh. Hartmans arkeologiska och etnografiska undersökningar i Costa Rica. Regler för grafundersökningar
Förberedande iakttagelser: Gravfältets (eller grafvens) läge: på höjd eller i dal? I närhet (omedelbar) af sjö eller rinnande vatten? A torr eller sank, plan eller sluttande mark. Nära eller afsides från forntida eller nuvarande boplats? Utsträckning. Synliga grafvars antal och beskaffenhet. Är graffältet omgifvet af synlig hägnad (jordvall eller stensättning)? Finnes tradition om graffältets användning i senare eller äldre tid? Grafvens beskaffenhet: Kulle, stenröse, murad byggnad eller lemning af sådan? I senare fallet, h u r u d a n a stenar och huru lagda? Är kullen (eller roset etc.) omgifven af krets-, ellipos, qvadrat-, rektangel-, triangel-, eller annorlunda formad inhägnad af stenar? Höga eller låga? Huggna eller ohuggna? Antal? Rund graf (eller grafhägnads) diameter. Kulles, röses etc. höjd? Har grafven a n n a n på ytan synlig betäckning af sten, lager af musslor, snäckor, ben, trä eller dylikt? Prof af sådan betäckning tages, för att kunna bestämma musslornas etc. art. Af intresse är att utröna närmaste ort varifrån musslorna etc. kunnat erhållas. Finnas öfver grafvar spår af hydda, eller farkost eller modeller deraf? Eller kan utrönas att sådant bruk förr varit på orten rådande? Anm. Rörande Central-Amerikanska begrafningssätt Grafvarna i Centralamerika och Mexiko uppgifvas i allmänhet vara djupare ( 2 - 3 m) än inom Förenta Staternas Indianområden. Grafkullar träffas såväl i Guatemala, som vid Costa Ricas gräns mot Panama. Grafvarna vid Chiriqui, hvilkas sköflande började 1858, med anledning af fyndet af en guld-bild vid uppbrytandet af en rot och som slutligen lockade öfver 1000 guldgräfvare till trakten, Bugaba, voro af två hufVudslag (enl. Mr Merrill, då direktör vid

en guldgruva i Veragua, som 1859 e g n a d e några veckor af undersökningar af d e m ) . a) Ovabä grafvar [Fig. 2a]. Största diam. 3-4 fot, djup 4,5-6 fot. Invändigt voro väggarna till en höjd af 2,5-3 fot från botten klädda med ett lager af kullerstenar och ofvanför d e n n a väggbeklädnad voro grafvarna fyllda med kullersten ända till mynningen. I botten eller högre u p p träffades lemningarna af den d ö d e , lerkärl, guldfigurer, etc. b) Fyrkanliga grafvar. Häraf två typer, af hvilka den ena i det närmaste öfverensstämmer med den föregående. Vanligen 7 f. länga, 4 f. breda och stundom 6 f. djupa. Den andra sortens visade den egendomligheten att grafven utgjordes af två afdelningar, den m i n d r e något trängre än den öfre och invändgt beklädd med kantställda stenhällar. Höll sålunda den öfre delen i längd och bredd 6,5x4 fot och ett djup af omkr. 3 fot, så var den u n d r e så mycket kortare och smalare att r u n d t om en afsats af omkr. 1 fot bildades; den u n d r e afdelningen, som var omkr. 2 fot djup, läcktes af en stenhäll, som hvilade på sidohällarna och på afsatsen [Fig. 2*]. Merritt uppgifter också att i somliga grafvars tak hällarna uppburos af stenpelare. I sådana fall skulle väggarna ej varit beklädda med kantställda hällar, utan med kullersten såsom vid fig. 2c. Enligt en a n n a n uppgift, af De Zeltner, skulle också grafvar med ett slags flaskformig u n d r e afdelning förekommit [Fig. 2d\. Totaldjupet, från ytan till botten af den understa kammaren omkr. 18 f. Förekomsten af d e n n a och närmast föregående typ bestrides dock af andra. Det stora djup, som uppgifves för dessa grafvar, är i och för sig ej omöjligt, enär t.ex. R. B. White (A.I.A. 1884) beskrifver grafvar i N. Gren a d e bildade af en vertikal eller sned gång (stundom kombination af båda) af från 15 till 60 fots längd slutande i en grafkammare. I d e n n a var den döde nedlagd med sina vapen,
Fomvännnen 91 (1996)

86

Christer Lindberg

*x^>

*^*^£^~»

Fig. 2a-e. Centralamerikanska gravtyper tecknade av Hjalmar Stolpe. - Central American grave types drawn by Hjalmar Stolpe. medelpunkt, protesterar mot De Zeltners uppgifter om stenpelarne, men bekräftar att grafvarna k u n n a vara från några få till 18 fot djupa och att stenhällarna, som h a n stundom träffade på 10-15 fots djup, hvilade på kring grafvens väggar resta stenar af 1 fot eller mera i höjd, kunna vara mycket tunga (300 pounds eller mera). Stundom kunde en häll täcka hela grafven ibland åtgingo två eller flera. McNiel anser hällarna transporterade långt ifrån.

verktyg, kokredskap, p r y d n a d e r och a n n a n egendom, samt krukor med chicha. Derefter h a d e både k a m m a r e n och gång tätt packats med jord, som stundom tycktes vara af annan sort, än d e n som utgräfts vid anläggandet af gången. Den hade ej sällan en särskild aromatisk lukt och var alltid blandad med pigment af träkol i stora eller mindre qvantiteter. McNiel, som undersökt en massa grafvar inom ett vidsträckt område, med David som
Fornvännnen 91 (1996)

En instruktion för arkeologiska utgrävningar Cpl-*

87

ofciy

-fitfA p-r-^J-c^K.-ry*
^»-»-t-c-icvk

L|
« < £ ^

T.
?~~*

(

't/

Jf~3/I

Fig. 3a-c. Hjalmar Stolpes utgrävningsmelo diska instruktionsskisser. - Sketches to the techniques of archaeological exeavation by Hjalmar Stolpe. hade här en inhängnad af flata, oarbetade stenar, som stucko u p p några tum ur marken. Det bör r ö r a n d e samtliga centralamerikanska grafbeskrifningar ihogkommas att de i allmänhet äro otillfredsställande och sannolikt ej fria från öfverdrifter i ena eller andra riktningen. Andra beskrifningar äro än m i n d r e upplysande. Troligen finnas graffält af många andra slag att upptäcka. Som lämplig undersökningsmetod rekommenderas följande. [Instruktion] I slät mark, då grafvar ej äro synliga ofvan jord, gifves akt på sänkningar i marken, hvilka möjligen kunna angifva befintligheten af graf, som sjunkit in (»satt sig»). Grafvarnas tillvaro kan då oftast (såvida ej marken är allt för stenliunden) utrönas genom sondering [Fig. Sa], först omkring sänkningen, för att finna den normala mägtigheten af den lösa matjorden (= djupet till alfven), sedan inom sänkningens område, för atl finna om djupet till fast botlen der är större. O m så är fallet är det sannolikt att graf finnes. Sonderingen kan i lös, ej stenblandad mark, t.ex. sand (exempelvis flygsandsfältet vid Ancon i Peru) ske med en högst lillthigertjeick j e r n t e n , 6-8 fot lång. En sådan låter med lätthet nedtrycka sig i lös mark. Skulle man först stöta på motstånd och sedan finna att sondén lätt går ned till betydande djup, är troligt att grafven är täckt med adober (så var fallet vid Ancon). Är marken mycket hård och stenblandad kan i nödfall jernspett användas, dock kräfFirmvännnen 91 (1996)

Som typer för ofvan beskrifna begrafningssätt torde grafvarna vid Bugava, Boqueron och på o m r å d e t vältande mot Golfo Dulae gälla. Som de enklare grafformer i Chiriqui (kring David) nämnas 1 m. höga hopar af kiselstenar, med rester af menniskoskdett. Vid Vera Paz i Guatemala och på några andra ställen ha stora koniska högar af jord och sten träffats hopade öfver grafvarna. Högarnas höjd uppgifves hafva rättat sig efter den begråtnes rang, hvarpå d e n n a uppgift stödjer sig, angifves dock icke. På andra ställen, t.ex. vid Rabinal, uppgifvas grafhögarna bestå »helt och hållet af sten»; vid Rivetse, Pokoman och Raktsik, deremot blott af jord. Djupet af grafvarna, högarna oberäknadt, uppgifves till 2 meter. I Nicaragua, vid foten af Mombacho, har man antecknat (Preuss Begräbnisarten) »en stenhög eller en graf», 6 m. i qvadral, och kring städerna Julijalpa och Libertad sträckte sig talrika sten-mounds öfver etl stort fält. De voro 4kanliga, uppstaplade af ohuggna stenar i några fall med regelbundet sluttande sidor. Den största höll 55 m. i längd, 37 i bredd och 1,5 m. i höjd. Man har i den funnit lerkärl med brända och obrända ben, dels under, men oftast öfver den ursprungliga marken. (Obs. I sådana fall bör noga undersökas huruvida ej graf finnes äfven under roset.) Rörande grafvarna å Zapatera, se Bovallius, Nicaraguan Antiquities. Afven å ön Omoltepec hafva grafvar träffats dels spridda, dels samlade, oftast på högt belägna, torra platser. Graffälten

88

Christer Lindberg gast att alltid afsluta undersökningen af de öfre och borttaga i d e m befintliga föremål innan man skrider till undersökning af graf djupare liggande [Fig. 2c]. Mynningarna till dessa nischer kunna vara stängda med adober. Det må bero på förhållandena huruvida sådana grafvar skola undersökas direkt ofvanifrån eller genom att först gå till botten af b r u n n e n och sedan gräfva sig in i nischerna. Den senare metoden torde vara svår att genomföra. I hvarje fall böra genomskärningar tecknas efter skala för att visa nischernas läge. Vid skelettlemningar, isynnerhet ansigtet iakttages om spår af färgämnen (ockror, cinnober etc.) synas. Färgämnen kunna äfven träffas i lerkärl, rörcylindrar o.s.v. Grafvar i flygsandsfält vid Stilla Hafskusten, t.ex. vid Ancon i Peru, k u n n a vara starkt salpeterhaltiga och märkes detta derpå att salpeter utkristalliserar på lerkärlen då dessa torka, så att de se ut som ludna. I sådana fall böra lerkärlen urlakas i färskt vatten, annars vittra de sönder. Äro skelett eller skelettdelar så multnade att de ej k u n n a upptagas, böra de nödtorftligen uppmätas (vanligen kan i sådana fall blott ett enkelt längdmått tagas). Cranier och a n d r a skelettdelar äro ofta uppmjukade af fukt, men h å r d n a sedan de en stund varit utsatta för luften. Man bör därför ej söka upptaga dem genast, utan låta dem torka, hvarvid dock är att märka att de ej böra utsättas för direkta solstrålar, enär de då spricka och flagna sönder. Om planritningar af grafvar Om lokala förhållanden det medgifva, kunna fotografier tagas af grafvarnas botten med dess innehåll, men då böra skelett och fornsaker vara väl afputsade, för att tydligt framstå å fotografier. Fotografier k u n n a isynnerhet vara nyttiga om skeletten intaga något ovanligt läge (t.ex. liggande med uppdragna knän, hvilket antyder att liket ursprungligen varit jordsatt i sittande ställning). Oftast faller det sig dock lättare att på ritpapper göra en planritning (i 1/10 skala) öfver grafvens botten. Vid upprättandet af planritning böra egentligen samtliga fyndföremål ligga i o r u b b a d t läge på grafbottnen, men om det för arbetets skull varit nödigt att efterhand upptaga dem,

ves då ännu större försigtighet. I båda fallen är i allmänhet tillräckligt atl inom grafvens antagliga o m r å d e sondera 0,5, högst 1 fot djupare, än man kunnat nedtränga utanför dess område äfven om fast botten då ej skulle nås. När genom sondering graf upptäckts, bortskäres torfven öfver hela sänkningens yta, hvarefter man med spade vågar gräfva åtminstone så djupt, som sonderingarna omkring sänkningen angifva att alf träffas. Derefter upptager man på ett eller par ställen med ett m i n d r e gräfningsinstrument (slö tälgknif eller annat liknande redskap) en liten grop af 0,5 till 1 fots djup. Då man finner att man kommit botten på omkring 1 fot nära, må u n d e r inga omständigheter spade användas, utan sker gräfningen uteslutande med det mindre gräfningsredskapet, så att grafven afrödjes schaktvis (0,5 fot i schaktet) tills hela grafbottnen med alla saker samt skelett är blottad. För afputsning af skelett och andra saker användas u n d e r gräfningen små mjuka borstar. I fuktig mark är nödvändigt att låta lerkärl stå och h å r d n a i luften, innan man försöker upplaga dem. Målade lerkärl böra icke afputsas förr än de stått och fullkomligt torkat under ett dygn, annars h ä n d e r det att färgen vid afpuLsningen lossnar. Söndriga lerkärl inpackas så att ej bitarna skafva mot hvarandra och skada målningen. Ibland träffas i grafvar något som liknar jernrost, men som dock ej är annat än vittrad svafvelkis, som möjligen kan hafva användts till elddon. Prof deraf bör alltid tillvara tagas. Stundom äro liken inlindade i bast eller säfmattor eller väfnader och mer eller m i n d r e mumifierade. Mumier upptagas om möjligt hela, utan att deras beklädnad rubbas. Bäst är att m e d a n de ä n n u qvarligga i sitt ursprungliga läge svepa dem i flerdubbelt tidningspapper som försiktigt skjutes u n d e r och omkring dem, hvarefter det hela så fort som möjligt omviras med segelgarn. De nedläggas derefter i lådor af passande storlek och omstoppas väl med torrt och mjukt packmaterial (hö, halm, gräs, e t c ) . Då flera grafvar träffas öfver hvarandra i väggarna af brunnalika fördjupningar är det rådliFomvännnen 91 (1996)

En instruktion för arkeologiska utgrävningar böra deras plats i grafven hafva markerats med nummerstickor. Längs grafvens midt utlägges en baslinie, antingen af graderade mätstänger eller af ett spänt mätband och från d e n n a baslinie tages i räta vinklar mått till de fix punkter, som behöfvas för att afteckna föremålen å planritningen. Vid föremål som träffats högre u p p än bottnen tecknas med siffror djupet från jordytan räknadt. Är grafvens djup betydligt olika vid hvardera änden tecknas djupen på respektive ställe. Baslinjens riktning utrönes med kompassen och antecknas å planritningen vid hvardera ändan af grafven. (T.ex. V+18° N - Ö + I 8 0 S.) Skulle brist på tid eller andra förhållanden omöjliggöra det n o g g r a n n a aftecknandet af föremålen å planritningen, får man inskränka sig till schematiska teckningar, som angifva skelettets plats och ställning och till att markera fornsakernas läge med ett X, utmärkande föremålets medelpunkt (vid långsträckta föremål ett X vid hvardera ändan) och ett n u m m e r refererande till föremålet. I marginalen k u n n a anteckningar om föremålets ställning göras, för att möjliggöra upprättandet efteråt af grafplan. Alla föremål förses med grafvens n u m m e r och sitt speciella nummer, refererande till grafplanen eller annotationsboken. N u m r o r n a tecknas med blyerts å sjelfva föremålet, om detta utan skada kan ske, men derjemte alltid å pappersomslaget. Planritningen förses naturligtvis med grafvens nummer. I grafvar med brändt lik angifves det brända lagrets djup u n d e r jordytan, diameter, tjocklek och beskaffenhet i öfrigt (ljust eller mörkt, kold i e r sothaltigt) och antecknas om de brända benen ligga spridda eller samlade, samt fornsakernas fördelning i grafven. I vanliga fall är planritning ej nödig i sådana fall, såvida ej förhållanden visa att fornsakerna äro afsigtligt placerade efter någon viss plan. I sådana fall förfares som vid grafvar med obrändt lik. Anteckna om det b r ä n d a lagret är heltäckt af stenröse (dettas diameter och höjd) eller dylikt. O m så ske kan är synnerligen önskvärdt att plankarta öfver graffältet upprättas och bör detta, för den händelse grafvarna äro ofvan j o r d tydligt markerade, ske före gräfningarna

89

börjas eller åtminstone före undersökningarna för långt fortskridit. Skulle grafvarna icke vara på ytan markerade, utan först upptäckas efter hand, markeras hvarje graf med numrerad stör som tjenar till ledning vid upprättandet af karta efteråt. Kullar eller rosen kunna markeras med en enkel krets (eller oval, om den formen är r å d a n d e ) . Finnes intet ofvan j o r d synligt märke, utmärkes grafven enklast g e n o m ett streck i grafvens längdriktning, tillika angifvande grafvens relativa längd [Eg. 3b]. Öfvergivna boplatser k u n n a stundom vara ganska lönande att undersöka och böra derfor efterspanas. Skulle det befinnas att något sådant område innehåller lerkruksskärfvor, sten eller metallsaker, musslor eller benafskräde, etc. i sådan mängd att en gräfning kan löna sig, upptagas schaktvis (varje schakt omkr. 1,5 fot tjockt) gropar af regelbunden rektangulär form (lämpliga dimensioner äro 10 f. längd, 5 f. bredd) i rader efter hvarandra, skilda af en mellanbalk af 1 fots bredd, på det hvarje gräfvare må i sin grop vara ostörd af grannen [Fig. 3c]. Sedan en hel linie på detta sätt är genomsökt, undersökas mellanbalkarna och en ny rad af gropar upptages på 1 fots afstånd från den förra och genomsökes på samma sätt. Då detta är gjordt undersökes den långa fotstjocka mellanbalk, som bildats mellan de båda gropraderna. Fyndens olika djup antecknas. För öfrigt aktgifves i genomskärningarna på huruvida någon tydlig lagring är märkbar och huruvida kol och aska förekommer. Vid alla undersökningar är nödigt att på förh a n d vara försedd med nödiga lådor (cigarrlådor, tändsticksaskar och packlådor) samt papper. Finnas ej sådana tillhands från början riskerar man s a m m a n b l a n d n i n g tills nödigt packmaterial hunnit anskaffas. Att omsorgsfull inpackning för hemsändning är nödvändig behöfver näppeligen framhållas. Som allmän regel kan dock rekommenderas att ej spara på omslagspapper (tidningsmakulatur) utan att hvarje lerkärl eller annat bräckligt föremål omvecklas med så mycket deraf som möjligt. Packningen bör vara stadig, så att innehållet bildar en kompakt massa, hvilken ej rubbas vid den tyvärr ounelvikliga rullningen af lärarna i omlastningshamnar. Tunga och lätta saker packas i skilda
Fomvännnen 91 (1996)

90

Christer Lindberg tages om öfver grafvarna finnas modeller af boningshus eller farkoster. Eller om kristna indianer bruka bortföra skelettdelar från vigda begrafningsplatser och begrafva om d e m på hedniska (såsom fallet är på de polynesiska öarna). Undersökandet af begrafningsplatser, som ligga vår tid nära, bör naturligtvis ske med stor försiktighet, för att ej äfventyra fientlighet. Då tid och omständigheter sådant medgifva böra antropologiska undersökningar göras å lefvande indianer af oblandad härkomst (Retzii instruktioner). Anteckningar om seder och bruk, folklore och om sjelfva språken äro af stor vigt. Lika litet, som det är möjligt att i en instruktion p r o m e m o r i a såsom d e n n a förutse hvarje specielt fall, lika litet kunna alla här hopade regler slafviskt efterföljas. För den uppmärksamme exploratören är erfarenheten den bäste läromästaren. Man bör dock städse söka vänja sig vid ett efter de lokala förhållandena afpassadt bestämdt system, derigenom sparas till sist mycken tid och möda och ökas undersökningsprotokollens användbarhet. Slut.

lådor, oafsedt att de möjligen höra till samma graf. Lådor med bräckliga saker böra förses med särskildt märke och påskrift. Vid insamlandet af etnografiska föremål från nu lefvande indianer bör hvarje föremåls namn å vederbörande indianspråk antecknas, likaså användningen och hvad man kan erfara rörande tillverkningen. Alla, äfven de obetydligaste saker äro af vigt: närings-, njutnings- och läkemedel, modeller af boningar och farkoster, husgeråd, drägt- och prydnadspersedlar, färgämnen, väfnadsredskap (namn på olika delar deraf), påbörjade och fullbordade väfnader, tatueringsinstrument och stämplar, tatueringsoch målningsfärger (målas o r n a m e n t å h u d e n med saften af Genipa oblongifolid?), vapen (för strid ochjagt, kastträn »atlatl» fångstredskap, pilgift (motgifter derfor?), verktyg, musikinstrument, dansattribut, redskap för spel och lekar, barnleksaker, amuletter, religiösa föremål, grafprydnader och symboler, etc. Af vigt är att lära känna råmaterialet till alla slöjdalster och dettas beredning. Skulle nutida hedniska begrafningsplatser anträffas (i Costa Rica väl knappast troligt) iakt-

Fomvännnen 91 (1996)