Järnålderns ringamuletter med knoppar eller vulster Rundkvist, Martin Fornvännen 91:1, 13-25 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1996_013 Ingår i: samla.raa.se

Järnålderns ringamuletter med knoppar eller vulster
Av Martin Rundkvist

Rundkvist, M. 1996. Järnålderns ringamuletter med knoppar eller vulster. (Knobbed or ribbed ring amulets of the Iron Age). Fornvännen 91. Stockholm. In Sweden several types of small, knobbed or ribbed bronze rings are found, which have previously been collectivdy described with the German term "Knotenringe". This term is primarily descriplive ("knobbed rings"), and denotes everything circular and knobbed, but bas also been used more specifically to signify the class of knobbed or ribbed rings too large to be finger rings and too small to be arm rings. This is a survey of Swedish finds of these rings. The typology of the artefact dass is defined, the geographical and chronological habitat of each type examined, and a functional interpretation of the rings as amulets is proposed. Martin Rundkvist, Torsvägen 61 B, S133 38 Saltsjöbaden, Sweden, arador@salgonet.se

Vid sidan av alla de talrika och välkända föremålskategorierna i det svenska fornsaksmaterialet finns en rad mera sällsynta om vilka forskningen fortfarande har dimmiga eller inga begrepp. Varje nyfynd av ett sådant föremål skapar ett ögonblicks förvirring, och arkeologen tvingas konstatera att fyndet inte ingår i fornsakskanon utan får betraktas som en skvader eller ett unikum. Våren 1992 ägnade jag mig åt en av dessa föremålskategorier: knopp- eller vulstförsedda metallringar med en inre diameter på högst 7 cm, dvs. föremålstyper som i litteraturen tidigare gått u n d e r samlingsbeteckningen »Knotenringe». Denna term har i princip fått omfatta allt som är runt och försett med knoppar eller vulster, och har alltså medfört en alldeles för grov klassifikation. De studerade ringarna är för små för att fungera som armringar och för stora för att fungera som fingerringar. Studien omfattade en inventering av det svenska materialet, konstruktion av ett typologiskt klassifikationssystem, samt en b e d ö m n i n g av d e olika typernas kronologiska, geografiska, funktionella och tillverkningsteknologiska bakgrund. Materialet och resultaten är utförligt re-

dovisade i en stcncilerad D-uppsats (Rundkvist 1992) som den intresserade kan rekvirera från institutionen för arkeologi vid Stockholms Universitet. Med d e n n a artikel vill jag presentera resultaten för Fornvännens läsare. Avgränsning Studien är geografiskt begränsad till dagens Sverige. J a g har haft direkt tillgång till samlingarna på Statens Historiska Museum, Kalmar Läns Museum och Stockholms Stadsmuseum. Personalen på Hälsinglands Museum, Blekinge Läns Museum, Lunds Historiska Museum, Jämtlands Läns Museum, Gotlands Fornsal och Malmö Museum har g e n o m korrespondens givit mig insyn i dessa museers samlingar. Dessutom har man på Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet låtit mig ta del av opublicerat rapportmaterial. Begreppsdefinitioner Jag har g e n o m g å e n d e använt den gängse svenska kronologiska terminologin, dvs. sekvensen förromersk järnålder-romersk järnålder-folkvandringstid-vendeltid-vikingatid. I diskussionen av de olika typernas utseende
Fornvännen 91 (1996)

14

Martin Rundkvisl

och kännetecken används följande begreppsapparat. En ring har fyra sidor - insida, utsida, ujypsida och nedsida. För dessa ringar finns ingen definitionsmässig skillnad mellan upp- och nedsid o r n a , eftersom de i princip är likformiga u p p eller ned beror på från vilket håll man betraktar en ring. Ringkroppen är den »ten» som bildar själva ringen. Ringkroppens tjocklek vertikalt kallas höjd, horisontellt bredd. Ringarna är antingen försedda med knoppar eller vulster. En k n o p p är i förhällande till ringkroppens tvärsnitt en radiell protrusion vars bas omfattar m i n d r e än hälften av ringkroppens omkrets. En vulst är i förhållande till ringkroppens tvärsnitt en förtjockning runt minst hälften av omkretsen. Knoppar och vulster sitter oftast j ä m n t utplacerade kring ringens omkrets. O m de sitter i direkt kontakt med varandra, kallas de lättsitlande. Annars kallas de åtskilda. Typsystemet Materialet har delats u p p i två huvudkategorier: knoppringar (KR) ocb vulsiiingar (VR). Kategorierna har delats u p p i sju n u m r e r a d e typer utifrån utseendet hos ringarnas knoppar eller vulster. Två typer har delats u p p i alfabetiserade varianter utifrån de inbördes placeringsförhållandena hos ringarnas k n o p p a r eller vulster. Det ursprungliga arbetet behandlade ytterligare sju ringtyper som jag här har valt att utelämna: dels har de enligt min mening haft andra funktioner än som amuletter (bältespännen, redskapsspännen, smyckeringar), dels hade jag inte möjlighet atl inventera dem ordentligt. Det är skälet lill luckorna i den ivpnumrering som presenteras i det följande. Typ KRL Definition: ringen är försedd med åtskilda uppsättningar om tre knoppar med insnörd bas, riktade uppåt, nedåt och utåt (fig.

Fig. I. Typ KR1. Ringen är försedd med åtskilda uppsättningar om tre- knoppar me-el insnörd bas, riktade upp.il, ne-dål och utåt. Sen förromersk järnålder. SHM 10929B (skala 1:1). Ange, Alva sn, Gotland. Teckning J. Cirulis (Nylén 1956, s. 260, fig. 107:5). -Type KR1. The- ring carries separate sets ol three knobs wilh narrowed bases, pointing upwards, downwards and oulwards. I.atc pre-Roman Iron Age.

men i båda fallen finns fyndkombinationen och vissa uppgifter om fyndoniständiglieterna bevarade. Dessa pekar samstämmigt mot en datering till slutet av den förromerska järnåldern. De härstammar med all sannolikhet från de keltiskspråkiga o m r å d e n a i sydöstra Centraleuropa, där typen var ganska vanlig u n d e r det första å r h u n d r a d e t f.Kj". (Keiling 1973, s. 164-168 och där anförd litteratur; Cizmar 1991, s. 274; Maier 1991, s. 418; Muller 1991, s. 528; Shchukin 1989, s. 461, fig. 24). I en rik o b r ä n d kvinnograv från första å r h u n d r a d e t f.ICr. påträffad i Dnepr-området i Ukraina, lägen KKl-ring mellan den gravlagdas lår (Keiling 1973, s. 167), samma läge som det i vilket man påträffar knoppringar av typ KR6b i fem sekler yngre tyska Reihengräber (Roth 1982, s. 500). Tredubbla knoppar med insnörd bas förekom även på armringar och halsringar. Stildraget levde i Polen kvar in i romersk järnålder: nära staden Chelmno, drygt tio mil u p p längs Wisla från Gdansk, påträffades en ledad a r m r i n g med de lör KR1 typiska knoppuppsättningarna i en kvinnograv, som genom övriga fynd dateras till 100-talel e.Kr. (La Baume 1934, s. 124 cichpl. 60). Typens vida geografiska spridning illustreras även av en liten KRl-ring som förvaras i SHM, tillhörig en samling fornsaker som inköptes från F. R. Martin 1896. Marlin h a d e kommit över sakerna u n d e r en resa till Kertj på h a b o n Krim vid Azovska sjöns utlopp i Svarta havet. G u n n a r Ekholm diskuterade 1919 fyndet från Ysane i Blekinge, och noterade då att KR1-

DJag känner till två svenska fynd av typ KR1 ett från Ysane i Ysane socken i Blekinge och ett från Svie i Alva socken på Gotland. De hittades i gravar vid jordbruksarbete kring sekelskiftet,
Fornvännen 91 (1996)

Järnålderns ringamuletter med knoppar eller i mister

15

Fig. 2. Typ KR4. Ringen är försedd ine-d åtskilda knoppar som är bredast vid basen, sittande endasl på utsidan. Sen romersk järnälder. SHM 11743:5 (skala 1:1). Kälder, Linde sn. Golland. Teckning O. Sörling (Efter Almgren 8c Nerman 1923, s. 106, textfig. 188). - Type KR4. The ring carric-s separate knobs, wiclest al their base, on the outside only. Late Roman Iron Age.

lingen troligen härstammade från de- keltiskspråkiga o m r å d e n a i Centraleuropa. Till samma typ som d e n n a förde han den gotländska KR 1-ringen och dessutom Skånes e n d a kända knoppring, som är av typ KR6a. Oscar .Almgren och Birger N e r m a n daterade 1923 den gotländska ringen till järnålderns period III, sen förromersk järnålder. De påpekade dess släktskap med keltiska förmer och hänvisade till fynd från Stradonice i Böhmen. Ringen diskuterades u n d e r rubriken »bälteringar med knoppar» (Almgren & Nerman 1923, s. 8). Erik Nylén placerade 1956 den gotländska ringen i sin g r u p p B eller C u n d e r den yngre förromerska järnåldern, dvs. i första århundradet f.Kr., och förmodade att den var importerad (Nylén 1956, s. 380). Typ KR4. Definition: ringen är försedd med åtskilda knoppar som är bredast vid basen, sittande endast på utsidan (fig. 2). Jag känner till två exemplar av KR4, elt lösfynd från Norra Kvinneby i Stenåsa socken på Oland och ett gravfynd från FLälder i Linde socken på Gotland. Det gotländska gravfyndet daterar typen till sen romersk järnålder, men ger förstås ingen vidare g r u n d för antaganden om längden på dess användniiigspei iod. Jag känner inte till några utländska paralleller. Oscar .Almgren och Birger N e r m a n placerade 1923 med ledning av fyndkombinationen den gotländska ringen i järnålderns period V:2, sen romersk järnålder. De yttrade sig inte om

Fig. 3. - Typ KR5. Ringen är försedd med åtskilda uppsättningar om tre knoppar riktade uppåt, nedåt, och utåt, där knopparna uppåt och nedåt är bredast vid basen och knoppen mät har insnörd bas. Sen förromersk järnälder? KLM 1203 (skala 1:1). Okänd fyndort, Resmo sn, Oland. Teckning A. Messner. Type KR5. The ring carries separate sets of three knobs pointing upwards, downwards and outwards, where the upward and downward knobs are widesi at the base anel lhe outward knob has a narrowed base. Late pre-Roman Iron Age?

dess funktion (Almgren & N e r m a n 1923, s. 106). Typ KR5. Definition: ringen är försedd med åtskilda uppsättningar om lie k n o p p a r riktade uppåt, nedåt, och utåt, där knopparna uppåt och nedåt är bredast vid basen och knoppen utåt har insnörd bas (fig. 3). Jag känner till en e n d a ring av d e n n a typ, nämligen den från Resmo socken på Öland. Ringen hittades förmodligen under 1800-talets andra hälft, och inga uppgifter om upphittaren, fyndomständigheterna eller ens den mer specifika fyndorten finns bevarade. Formmässigt är den ett mellanting mellan KR1 och KR6a, men antalet knoppuppsättningar pekar snarare mot ett samband med KR1, vilket ger en gissningsmässig datering till sen förromersk järnålder. Några utländska paralleller linns mig veterligt inte. Typen finns mig veterligt inte tidigare o m n ä m n d i tryck. Typ KR6n. Definition: ringen är försedd med åtskilda uppsättningar om tre knoppar som är bredast vid basen, riktade uppåt, nedåt och utåt (fig-4). Av knoppringstyperna är detta den allra talrik, isle i Sverige. Jag har bemödat mig om att
Fiirnväniini 91 (1996)

16

Martin Rundkvist och fig. 17:4). En med nio knoppuppsättningar har påträffats i en gravhög från folkvandringstid vid Kaukola, Tyrvää socken i sydvästra Finland (Kivikoski 1973, s. 50 och Taf. 33:278). Ett exemplar med fem knoppuppsättningar h ä n g d e i pärluppsättningen hos en liten flicka begravd u n d e r vendeltid på ett alemanniskt »Reihengräberfeld» vid Kösingen i BadenWurttemberg, sydvästra Tyskland (Knaut 1993, s. 344 och Taf. 55A). Utgrävaren tolkar ringen som amulett, eventuellt ganska gammal redan vid nedläggandet. Ett exemplar med 14 knoppuppsättningar har hittats i en kvinnograv från tidig vendeltid på ett Reihengräberfeld utanför Weimar i T h u r i n g e n , centrala Tyskland (Schmidt 1961, fig. 8 L L ) . Därutöver är typen mig veterligt endast känd från trakterna av Isjevsk i Ryssland, i floden Kamas dalgång väster om Uralbergen (Spitsyn 1902 s. 25 och pl. III). De ryska ringarna har oftast antingen sju eller nio knoppuppsättningar, och dateras till 700- och 800-talen e.Kr. Jag tolkar på g r u n d av dateringarna och den sporadiska karaktären de utländska förekomsterna som tecken på mer eller m i n d r e långväga öländsk kulturexport - formen är så speciell att jag inte tror det kan röra sig om oberoende uppfinningar. En liknande typ, som skiljer sig från FCRöa i det att bara några av k n o p p u p p s ä t t n i n g a r n a har knoppar uppåt och nedåt, och ringen för övrigt bara har knoppar utåt, är för mig känd från Slovenien, där den dateras till förromersk järnålder (Dular 1991 s. 89 och fig. 51:18), från O d e r d a l e n på gränsen mellan Tyskland och Polen, där den dateras till romersk j ä r n å l d e r (Leube 1975, fig. 17:14), och från Jylland, där den dateras till folkvandringstid (Engelhardt 1881, s. 135, fig. 2). Uppenbarligen en seglivad form. Nils Äberg tog 1923 i förbigående u p p knoppringar och vulstringar, och exemplifierade dem med det e n d a kända exemplaret av typ VR2b. Han n ä m n d e dock att han kände till 28 stycken ringar av typen, alla utom en från Öland och den sista från Småland, vilket innebär atl de allra flesta måste ha varit av typ KR6a. Han k u n d e bara konstatera att de var svåra att »till ålder och karaktär bestämma», och noterade deras likhet med både centraleuropeiska ringar av typ KR1 och öländska ledade vulst-

Fig. 4. Typ KR6a. Ringen är försedd med åtskilda uppsättningar om tre knoppar som är bredast vid basen, riktade uppåt, nedåt och utåt. Tidig folkvandringstid. SHM 16470:94 (skala 1:1). Okänd fyndort, Oland. Teckning A. Messner. - Type KR6a. The ring carries separate sets of three knobs which are widest at the base, pointing upwards, downwards and outwards. Early Migration Period.

spåra u p p alla tillgängliga exemplar av den, och funnit 30 stycken. De allra flesta av dessa (23 st.) är funna på Öland, huvudsakligen i socknarna i höjd med Kalmar, fyra på Gotland, och en vardera i Uppland, Småland och Skåne. Den geografiska spridningsbilden tyder starkt på att användandet av typen var en öländsk specialitet, liksom troligen även dess tillverkning - ringar av d e n n a typ tillverkades bevisligen åtminstone vid O r m ö g a i Bredsätra socken på Öland, där elt halvfärdigt exemplar hittats. Källäget kring typen är ganska nedslående, då de allra flesta exemplaren är lösfynd från 1800-talet. Uppgifter om fyndomständigheter och fyndkombination finns bara i fyra fall, varav två med någon detaljrikedom, och inget av dessa är ett öländskt fynd. Den tillgängliga informationen ger dock en entydig datering av typen till folkvandringstid, med tonvikt på periodens förra hälft. Eftersom tre av d e daterande fyndkombinationerna härrör från Gotland bör d e n n a datering kunna gälla även för det öländska materialet, med tanke på öarnas närhet till varandra. En lösfunnen KR6a-ring med sju knoppuppsättningar härrör från Egge, Brandbil sogn n o r r om Oslo (Sjovold & Slomann 1970, s. 303 och fig. 11). En med åtta knoppuppsättningar har hittats i en kvinnograv under hög från tidig folkvandringstid i Kiisb0l, Lejrskov sogn på sydvästrajylland (Norling-Christensen 1957, s. 75
Fomvännen 91 (1996)

Järnålderns ringamuletter med knoppar eller vulster halsringar i brons, som formmässigt närmast är befryndade med guldhalskragarna. Av de ringar Äberg åsyftade kan dock bara just det e n d a exemplaret av VR2b sägas likna halsringarna (Åberg 1923, s. 136). 1935 yttrade sig Birger N e r m a n försiktigt om de tre gotländska exemplaren av typen, och daterade dem på grundval av fyndkombination e r n a till j ä r n å l d e r n s period VI: 1, tidig folkvandringstid. Han n o t e r a d e typens koppling till Öland, knoppringarnas och vulstringarnas kontinentala parallellformer och deras talmystiska prägel, men gjorde ingen åtskillnad mellan referenser till ringar av typerna ICR6a, VR1 och VR2a (Nerman 1935, s. 7). I Vallhagarpublikationen från 1955 beskrev Mårten Stenberger den KR6a-ring som påträffats i det omkring år 500 e.Kr. n e d b r u n n a hus IV. Han betecknade den som unik och svårtolkad samt drog paralleller till ringar av typerna KR6a, VR1, VR2a, VR2b och till en liten vikingatida vulstring från gravfältet på torget i Slite (Rundkvisl 1992, s. 16). Stenberger noterade, även han, ringarnas kontinentala spridning och talmystiska egenheter samt gissade att de använts som dräktprydnader (Stenberger & Klindt : Jensen 1955, s. 1073 och där anförd litteratur) . Typ KR6b. Definition: ringen är försedd med tättsittande uppsättningar om tre knoppar som är bredast vid basen, riktade uppåt, nedåt och utåt (fig. 5). Jag känner till fyra ringar av d e n n a typ. Tre av de fyra är lösfynd från Öland, och den sista ett gravfynd från Älby i Ösmo socken i Södermanland. Detta innebär att g r u n d e n för datering av typen är ganska liten, nämligen endast den södermanländska graven och typens likhet med KR6a. Möjligen kan man också stödja sig på typens geografiska förankring till Öland, som den också har gemensam med KR6a. Dessa indicier ger en samstämmig datering till folkvandringstid, men tillåter ingen noggrannare datering inom perioden. En KR6b-ring med 32 knoppuppsättningar har påträffats i en kvinnograv från tidig folkvandringstid vid Stoiskoven, Kirke-Hvals0 sogn på centrala Själland (Norling-Christensen 1957, s. 60 8c fig. 18:3). Typen är även känd från

17

Fig. 5. - Typ KR6b. Ringen är försedd med tättsittande uppsättningar om tre knoppar som är bredast vid basen, riktade uppåt, n e d å t och utåt. Folkvandringstid. SHM 26284 (skala 1:1). Älby, Ösmo sn, Södermanland. Brottet i ringen på bilden är sekundärt. Teckning B. Handel. - Type KR6b. T h e ring carries closely set rows of three knobs which are widest at the base, pointing upwards, downwards and outwards. Migration Period. T h e break in the depicted ring is secondary.

det alemanniska området, nuvarande BadenWiirttemberg i Tyskland, där den påträffats i kvinnogravar på Reihengräberfelder, och dateras till första hälften av 500-talet e.Kr. (Roth 1982, s. 500). Skelettgravarna ger god inblick i dräktdetaljers placering på kroppen, och visar att ringar av d e n n a typ satt som avslutning på snoddar eller remmar, hängande från livet ned ungefär till knähöjd på sina bärarinnor. Kvinnor i stora delar av Nordvästeuropa bar r u n d a g e n o m b r u t n a skivor och a n d r a p r y d n a d e r i snoddar eller kedjor från bältet (Brown 1915, s. 399). Två ringar av rCR6b-typ med mera utsirad form än d e svenska har påträffats på Jylland (Engelhardt 1881, s. 135, fig. 4; Norling-Christensen 1957, s. 72 och fig. 37:3), och en KR6bliknande halsring i närheten av Leipzig i Tyskland (Schmidt 1961, fig. 54:B). Den svenska förekomsten av typen finns mig veterligt inte tidigare o m n ä m n d i tryck. Typ KR7. Definition: ringen är försedd med fågclfigurer på utsidan (fig. 6). Denna typ tycks idag bara vara känd i två exemplar: ett lösfynd från Källa socken på Öland och ett väldokumenterat gravfynd från Skavsta
Fornvännen 91 (1996)

18

Martin Rundkvist I r a p p o r t e n över u n d e r s ö k n i n g a r n a vid Skavsta har man tolkat knoppringen som ett ringspänne som mist sin tunga, och utan litteraturhänvisning daterat den till 400-talets första hälft (Olausson 1994, s. 34-35). Graven, en myckel grund brandgrop, kallas av någon anledning u r n e g r o p trots att inga spår av någon benbehållare nämns (Olausson 1994, s. 75). Typ VR1. Definition: ringen är försedd med sekvenser av tre branta vulster åtskilt alternerande med ensamma sfäriska vulster (fig. 7). Denna typ har bara en känd representant, nämligen ett gravfynd från Ingarp i H ö r e d a socken i Småland. Fynden på platsen gjordes endast delvis vid arkeologisk undersökning, men fyndkombinationen tycks vara helt plausibel, och indikerar en kvinnograv från tidig folkvandringstid. Några utländska paralleller till ringen finns mig veterligt inte. Jan Peder Lamm har uppmärksammat det faktum att ringens vtilstsekvens är densamma som den hos praktringsfragmentet från Köinge socken i Halland, som i sin tur är en frukt av samma tradition som guldhalskragarna. Lamm tolkade den småländska ringen som en miniatyr av en praktring av Köinge-typ, och föreslog alt den kunde ha fungerat som amulett (Lamm 1994, s. 121). Typ VR2a. Definition: ringen är försedd med åtskilda sekvenser av tre vulster (fig. 8). Sex ringar av d e n n a typ är kända, alla härrörande från gravar i de hälsingländska socknarna Forsa och Hälsingtuna nära Hudiksvall. Endast ett av dessa fynd är väldokumenterat, men det pekar tillsammans med de övriga fyndkombinationer som bevarats mot en datering av typen till folkvandringstid. Ringarna uppträder tillsammans med korsformade spännen av den typ som i N e r m a n s gotländska lokalkronologi dateras till tidig folkvandringstid, men med tanke på att nordligare trakter generellt släpade efter stilistiskt bör man kanske förskjuta dateringen av VR2a till periodens mitt. Typen har mig veterligt inga direkta paralleller i övriga Sverige eller utlandet, utan tycks ha varit en hälsingländsk specialitet. En vulstring av samma storlek men utan den för VR2a karakteristiska vulstsekvensen har dock hittats

Fig. 6. Typ KR7. Ringen är försedd med fågelfigurer på utsidan. Folkvandringstid. SHM 6228 (skala 1:1). Okänd fyndort, Källa sn, Öland. Foto SHM. - Type KR7. The ring carries bird figures on the outside. Migration Period.

i Nicolai socken i S ö d e r m a n l a n d . Den enda g r u n d för datering som står oss till buds är alltsä den södermanländska graven, och med ledning av dess konstruktion och det där funna fragmentet av en fingerring kan man placera typen i skiftet mellan romersk järnålder och folkvandringstid. Utgrävaren såg även KR7ringen som stöd för en sådan datering av graven, men utgick därvid förmodligen från Nermans datering till j ä r n å l d e r n s period Vl:l av KR6a. U n d e r tidig vendcltid, järnålderns period VII:1, användes på Gotland små fågelformade bronsbeslag (Nerman 1969-75, s. 17 och Taf. 19) som formmässigt har mycket gemensamt med fåglarna på KR7-ringariia. Dessa motstridiga indikationer pekar i alla fall mot en grov datering av typen till folkvandringstid. Ringar prydda med djurfigurer finns på kontinenten u n d e r sen förromersk järnålder, och är då i allmänhet försedda med huvuden av gumsar eller oxar (Maier 1991, s. 418). Från Schweiz är en dylik ring känd, som förutom oxbuvuden och tredubbla k n o p p a r med insnörd bas också är prydd med fågelfigurer. Där rör det sig dock om långhalsade gäss eller svanar, som ser helt a n n o r l u n d a ut än de svenska ringarnas hopkurade korpar (Muller 1991, s. 528).
Fornvännen 91 (1996)

Järnålderns ringamukller med knoppar eller vulster

19

Fig. 7. Typ VR1. Ringen är försedd med sekvenser av tre branta vulster åtskilt alternerande med ensamma sfäriska vulster. Tidig folkvandringstid, järnålderns period VI: 1. SHM 16219 (skala 1:1). Ingarp, Höreda sn, Småland. Teckning: Cecilia Bonnevier (Lamm, 1994 fig. 43:1).-Type VR1. The ring carries sequences of three steep ribs alternating with lone spherical ribs. Early Migration Period. på ett anglosaxiskt gravfält från mitten av 600talet e.iKr. nära Cambridge i England (Lethbridge 1931, s. 10). Hans Hildebrand påtalade 1869 ringen från Söderhoga i Forsa socken, och drog paralleller mellan d e n n a och ringar av typerna KR6a och VR2b samt vulstförsedda ringsöljor. Han daterade allihop till järnålderns äldre hälft (Hildebrand 1869, s. 302). Oscar Montelius n ä m n d e 1902 tre av VR2aringarna, och daterade dem till å r h u n d r a d e n a kring mitten av första årtusendet e.Kr. (Montelius 1902, s. 15). Nils Äberg diskuterade 1953 VR2a-ringarna

Fig. 8. Typ VR2a. Ringen är försedd med åtskilda sekvenser av tre vulster. Folkvandringstid. HsM 7569 (skala 1:1). Söderhoga, Forsa sn, Hälsingland. Teckning: Olof Sörling (Montelius 1902, s. 17, fig. 38). - Type VR2a. The ring carries separate sequences of three ribs. Migration Period.
Fornvännen 91 11990)

20

Martin Rundkvist

Fig 9. Typ VR2b. Ringen är försedd med åtskilda vulster kantade på båda sidor av två myckel lägre och smalare vulster. Folkvandringstid. SHM 1304:1843:2 (skala 1:1). Lenstads borg, Torslunda sn, Öland. Foto ATA. - Type VR2b. T h e ring carries separate ribs flanked by two much shallower, thinner ribs. Migration Period.

och drog paralleller mellan dem och ringar av typerna KK6a, VR2b och VR1, samt vulstförsedda ringsöljor och samma öländska halsringar som han 1923 n ä m n d e i samband med KJR6a. Han kallade dem för armringar (vilket de är för små för) och daterade dem till folkvandringstid (Äberg 1953, s. 59). Typ VR2b. Definition: ringen är försedd med åtskilda vulster kantade på båda sidor av två mycket lägre och smalare vulster (fig. 9). Denna typ har bara en för mig känd representant, ett lösfynd från Lenstads borg i Torslunda socken på Öland. Dess datering kan bara bli en gissning, men jag skulle med ledning av dess likhet med VR2a, fyndplatsen (en folkvandringstida fornborg) och antalet vulstuppsäliningar (nio) placera den i folkvandringstid. Några direkta paralleller utomlands finns mig veterligt inte. Nils Äberg tog 1923 som tidigare n ä m n t s VR2b-ringen som exempel på både knoppringar och vulstringar, och konstaterade försiktigtvis att de var svårdaterade (Äberg 1923, s. 136). Mårten Stenberger n ä m n d e 1933 ringen i samband med fornborgen där den hittades,
Fornvännen 91 (1996)

och b e d ö m d e den som h e m m a h ö r a n d e i 400talete.Kr. (Stenberger 1933, s. 227).

Indikationer på ännu en svensk vulstringstyp Per Ramqvist presenterade i sin avhandling bl.a. gjutformsfragment som hittats på den folkvandringstida boplatsen vid Genesmon i Ångermanland. Bland dessa märks fragment av en gjutform för en vulstring, eller möjligen en vulstförsedd ringsölja. Den ring som gjutformsfragmenten representerar hade branta vulster åtskilda av tättsittande mycket smala vulster (Ramqvist 1983, s. 104). Ingen sådan ring är känd från Sverige, men i en skelettgrav vid Holme i Verdalen i Norge har en ringsölja med sex branta vulster åtskilda av mycket smala vulster hittats. Dess törne saknas och den är försedd med ett omböjt remfästebleck (Rygh 1880, s. 218 och fig. VII:38). Den enda parallell Ramqvist fann till sin vulstring var dock Nermans o m n ä m n a n d e av KR6a och VR2a i Die Völkerwanderungszeit Gotlands, 1935. »N0gbmnge» På Nationalmuseum i K ö p e n h a m n finns en ringsölja med 16 åtskilda vulster och något som

Järnålderns ringamuletter med knoppar eller vulster förmodligen är rester av en bortrostad j ä r n torne. Den har uppenbarligen fungerat som nyckelring - fem nycklar sitter fastade på den med bronstrådsöglor (Brown 1915, s. 396 och fig. LXXXVIIL2). Förmodligen främst på g r u n d av d e n n a ring har danskarna kommit att kalla både knoppringar och vulstringar av alla slag för »n0gleringe», ett b e g r e p p som även tycks ha nått Kalmar. När personalen på Kalmar Läns Museum överförde uppgifterna i museets gamla inventarieliggare till katalogkort kom ringar av typ KR6a på flera ställen i kortkatalogen att kallas för nyckelringar, trots att benämningen helt saknas i liggarna, och trots att ingenting i museets samlingar rättfärdigar den. Idag vet ingen på KLM längre var termen kommit ifrån, m e n man är medveten om att den är missvisande. Tillverkning De tre KRl-ringarna är distinkta i formen och uppvisar inga spår av gjutsömmar. Knopparna på upp- och nedsidorna är varandra precis motställda. Knopparnas insnörda baser medför att det är omöjligt att gjuta en KRl-ring utan att slå sönder formen efteråt. Det är heller inte möjligt att göra direkta eftergjutningar av ringarna. De tycks ha gjutits som unika verk med cireperdue-teknik. VR2a-ringarna har jag inte haft tillgång till för besiktning, varför jag inte kan yttra mig om hur de tillverkats. Den ensamma VR2b-ringen är så välarbetad att inga synliga tillverkningsspår återstår. Ringkroppen är mångkantig, med åtta kanter på de flesta av sina segment och nio eller tio på ett fåtal. .Alla de övriga ringarna är gjutna i tvådelad gjutform med söm i ringens plan. Det framgår särskilt tydligt i och med att knopparna på uppoch nedsidorna sällan är varandra ordentligt motställda, utan sitter något ur fas med varandra. Det rör sig inte om en allmän vridning av gjutformshalvorna i förhållande till varandra, utan ett eller två par knoppar på ringens ena kant är i allmänhet varandra ordentligt motställda, varefter diskrepansen ökar ju mer man närmar sig ringens andra kant. Detta beror förmodligen på att gjutformarna gjordes i lera, som krymper och deformeras en aning när

21

den torkar. När man fann att gjutformshalvorna inte passade ordentligt ihop gjorde man det bästa av situationen och såg till att knopparna var varandra motställda åtminstone på ringens ena kant. Man tycks ha kopierat ringar g e n o m att pressa lera till en ny gjutform på en färdig ring. Produkten av en sådan eftergjutning blir dels mindre till formatet, dels mindre distinkt i formen än sin föregångare, på g r u n d av de ovann ä m n d a egenskaperna hos formleran och det faktum att gjutmetallen krymper när den stelnar (Arrhenius 1975, s. 93). Ringar med indistinkt form bör alltså generellt vara mindre än andra ringar. Underlaget är här för litet för att en sådan beräkning skall ha någon större statistisk signifikans, men hos den mest talrika typen, KR6a, har ringar med u p p e n b a r t indistinkta former en mindre genomsnittlig innerdiameter än de övriga ringarna. Det halvfärdiga KR6a-exemplaret från Ormöga i Bredsätra socken på Öland visar att denna gjutforms ingötskanal delade sig i två innan den n å d d e ringen, och att själva gjutningen bara var en liten del av arbetet med en ring det skulle krävas mycket filande och putsande för att avlägsna det hårda gjutskägget och få fason på ringens form. AJla ringarna utom en består av brons. FCR7ringen från Skavsta är gjuten i en silverlegering. Funktion Det finns fyra slags iakttagelser som kan ligga till g r u n d för en tolkning av ringarnas funktion: deras konstruktion, spår av nötning, fyndkombinationer och fyndlägen i skelettgravar. Materialet är magert eftersom så få dokumenterade fynd gjorts, men de uppgifter som finns medger en entydig tolkning av föremålsgruppen. Redan titeln på d e n n a artikel avslöjar vad jag dragit för slutsats i frågan - ringarna var sannolikt amuletter. Många av ringarna uppvisar spår av slitage, och det rör sig i samtliga fall om samma karakteristiska spår. På ringkroppens insida finns ett (eller i ett par fall flera) jack eller uttag orsakat av punktslitage, placerat mitt e m o t ringens tyngsta hälft. Det tyder på att ringen hängt fritt och dinglat i någon form av nötande länk, troligen en metalltrådsögla, så att dess ojämna
Fornvännen 91 (1996)

22

Martin Rundkvist öländska fyndkombinationer med typen är kända - man såg det kanske som olämpligt att lägga ned ringar av d e n n a typ i gravar, en idé som i så fall tydligen inte följde med de exemplar som exporterades till det svenska fastlandet. De tillgängliga fyndkombinationerna tyder med ett viss mått av osäkerhet på att åtminstone de exemplar som hittats utanför Öland användes av kvinnor. Att inget kan sägas om könstillhörigheten hos de öländska ringbärarna beror även det på det otillfredsställande källäget. Elva av de trettio KR6a-ringarna uppvisar de karakteristiska slitspåren på insidan. Alla utom två har nio knoppuppsättningar. FvR6b uppvisar samma kombination av slitspår och fyndomständigheter som KR6a: ringa r n a tycks ha hängt i ibland n ö t a n d e länkar, det enda fyndet av typen från en grav är ifrån fastlandet, fynden av typen är för övrigt koncentrerade till Öland, och den tillgängliga fyndkombinationen tyder på att ringtypen använts av kvinnor. Båda KR7-ringarna uppvisar punktslitspår på insidan. VRl-ringen saknar helt spår av slitage. Dess innehavare var av fyndkombinationen att döma en välbärgad kvinna. Alla de sex VR2a-ringarna härrör från brandgravar, som åtminstone i de fall där fyndkombinationer bevarats bör ha hyst kvinnor. Jag har inte haft möjlighet att besiktiga någon av ringarna, men av fotografier att döma har åtminstone en av dem ett markerat punktslitspår på insidan. Ringen från Söderhoga i Forsa socken är den enda i hela materialet som är stor nog att kunna användas som armring. Det finns inte mycket att utgå ifrån för att utröna VR2b-ringens funktion, eftersom de närmare fyndomständigheterna är okända och den helt saknar spår av slitage. Form och storlek tyder på att den haft samma funktion som verkar trolig för de flesta av KR-typerna, nämligen som amulett hängande i bärarens kläder. Ringamuletter - sammanfattande tolkning U n d e r den sena förromerska j ä r n å l d e r n dök knoppringar av typ KK1 och kanske KR5 u p p åtminstone på Gotland och i Blekinge, dit de troligen importerats från keltiskspråkiga områden i Centraleuropa. De användes av kvin-

viktfördelning har kommit länken att nöta på samma punkt hela tiden. Knopparna eller vulsterna har ytterligare hindrat ringen från att rotera på länken. Själva länken finns dock inte bevarad i något fall, och inga korrosionsspår finns heller som kunde tyda på bortrostad järntråd. Förklaringen kan vara att de lösfunna ringarna tappats av sina bärare därför att trådlänken brustit, vilket även skulle förklara att ringarna så sällan tycks ha hittats tillsammans med andra föremål. En annan möjlighet är att bärarna avsiktligt deponerat ringarna i j o r d e n . Länkar av något nu förmultnat organiskt material skulle inte k u n n a nöta så djupa spår i ringarnas brons. Garnsnoddar eller läderremmar skulle dock kunna ligga bakom det faktum att många av ringarna inte uppvisar några spår av slitage alls. Som framgått tidigare erbjuder ett antal kontinentala skelettgravar en tolkning av hur de svenska amulettringarna burils. De tycks ha hängt från kvinnornas bälten, mitt fram ned ungefär till knähöjd. Båda de svenska fynden av KKl-ringar påträffades tillsammans med detaljer från påkostade bälten. Bälten av den typ som ingick i det blekingska fyndet användes endast av kvinnor (Ekholm 1919, s. 229 och där anförd litteratur), medan bälten av den typ som ingick i det gotländska fyndet tycks ha använts av båda könen. Varken den gotländska ringen eller den från Krim visar spår av slitage. Den blekingska tycks av bilder att d ö m a heller inte ha några slitspår. Den gotländska ICR4-ringen bär punktslitSpår på insidan. Fyndkombinationen tyder på att den använts av en kvinna. Även KR5-ringen bär punktslitspår på insidan. Typ KR6a är företrädd med flest exemplar, men även här är vi handikappade av det bristfälliga källmaterialet. I tre av de fall där fyndomständigheterna är kända har ringarna begravts med sina bärare, i det fjärde påträffades ringen på golvet i ett av de nedbrända husen i Vallhagar. En av de övriga ringarna, den från Vallstena socken på Gotland, är eldskadad, vilket tyder på att den legat på ett likbål. Märkligt nog finns inga tecken på att ringar av d e n n a typ begravts tillsammans med sina bärare i typens centralområde, på Öland. Detta skulle k u n n a ge en fingervisning om varför inga
Fomvännen 91 (1996)

Järnålderns ringamuletter med knoppar eller vulster nor, och de tycks ha hängt i deras bälten som amuletter. Det svenska bruket av dessa ringar dog med sina bärarinnor, och tycks sedan ha varit försvunnet u n d e r nästan hela den romerska j ä r n å l d e r n , även om knoppringar fortfarande användes på andra håll i Europa. I slutet av 300-talet e.Kr. u p p t r ä d d e så på Öland och Gotland en ny knoppringstyp, FCR4. Även dessa ringar verkar ha använts av kvinnor som amuletter, men formen är inhemsk - troligen fick man idén med ringamuletter från kontinenten, och applicerade den på en egen föremålsform. U n d e r folkvandringstiden b l o m m a d e bruket av ringamuletter u p p på allvar i Sverige. Deras utformning förknippades starkt med samma talmystiska föreställningar som styrde antalet stenar i tidens domarringar: sju eller nio resta stenar i ring, mera sällan fem, elva eller tretton stycken (se knoppantalet i materiallistan). På Öland bar kvinnor ringar av typerna KR6a, KR6b, KR7 eller VR2b, även dessa troligen hängande från bältet. Ringar av dessa typer och av typ VR1 användes mera sporadiskt också av kvinnor på fastlandet och på Gotland, förmodligen till följd av öländsk export, både i form av själva ringarna och av bruket att bära dem. I ett litet område vid Hälsinglands kust bar kvinnor ringar av typ VR2a. Även på kontinenten bar kvinnor ringamuletter - knoppringar och vulstringar, men också ringar med ekrar eller djursvastikor. Tack vare att man praktiserade obränd gravsättning kan man se att ringarna där bars h ä n g a n d e ned mitt fram från bältet, i en förlängning av dess rem eller i en bältekedja. Även de svenska ringarna kan ha burits på detta vis. En amulett skall per definition betyda något och ge något särskilt åt sin bärare. Vad förväntade sig då folkvaiidringstidens kvinnor av sina ringamuletter? Doktor H. W. Böhme, direktör vid Römisch-Germanisches Zentralmuseum i Mainz, m e n a r att de kontinentala knoppringa r n a u n d e r folkvandringstid är att betrakta som kvinnliga fruktbarhetsamuletter (pers. komm.). I d e n n a tolkning utgår han såvitt jag förstår från iakttagelserna att ringarna bara användes av kvinnor och att fruktsamhet var något de inte hade någon makt över, samt antar att fruktsamhet var viktigt för dem. Till stöd lör

23

Böhmes tolkning vill jag peka på att många av de svenska ringarna har nio vulster eller knoppuppsättningar - lika många som havandeskapsmånadernas antal. Seden att bära ringamulett var i Sverige vanligast u n d e r folkvandringstidens första hälft, och minskade sedan i betydelse för att vid periodens slut helt ha försvunnit. U n d e r vendeltid har vi dock på Gotland g e n o m b r u t n a skivor av ovan omtalat slag med åtskilda vulster längs kanterna och varierande ekerantal, som kan antas utgöra en fortsättning på traditionen (Nerman 1969-75, s. 39 och Taf. 113). Under fältinventering och dokumentation av gårdssamlingar på Oland påträffade utsända från Kalmar Läns Museum den 20 mars 1996 en tidigare okänd knoppring i privat ägo. Ringen tillhör typ KR6a, den har 9 knoppuppsättningar och en innerdiameter på 2,5 cm. Den uppvisar inga slitspär. Ringen framkom för flera årtionden sedan under jordbruksarbete nedanför Bårby fornborg i Mörbylånga socken. Fyndplatsens läge kan för ögonblicket inte preciseras närmare än till mindre än en kilometer från borgen. Nyfyndet är i alla avseenden precis vad man kunde förvänta sig utifrån tillväxten hittills av det kända svenska ringamulellmalerialet. Ett varmt tack till Kenneth Alexandersson vid KLM för uppgifterna!

Referenser Almgren, O. & Nerman, B. 1923. Die Ältere Eisenzeit Gotlands. KVHAA. Stockholm. Arrhenius, B. 1975. Die technischen Voraussetzungen fur die Entwicklung der germanischen Tierornamentik. Fruhmittelalterliche Studien 9. Munster. Brown, G. B. 1915. Saxon art and industry in the pagan period. The Arts in early F.ngland 3-4. London. Cizmar, M. 1991. The Celtic population of Moravia in the Fourlh Century BC. The Cells. Palazzo Grassi, Venedig. Dular, A. 1991. Prazgodnvinsha grobisca v okolici vinjega vrha nad lielo cerkvijo. Katalogi in monografije 26. Narodni muzej. Ljubljana. Ekholm, G. 1919. Två fynd från den förromerska järnåldern. Fornvännen 14. Stockholm. Engelhardt, C. 1881. Jernalderens gravskikke i Jylland. Aarb0gerfirr nordisk oktkyndighed og historie udgivne af del kongelige nordiske oldskriftselskab. Köpenhamn. Hildebrand, H. 1869. Den äldre jernåldern i Norrland. Anliqvarish 'lidskrift för Sverige1!. Stockholm. Keiling, H. 1973. Ein friihkaiserzeitliches ..Fiirstengrab" von Lalendorf, Kreis Giistrow. Bodendenkmalpflege in Mecklenburg. Jb 1972. Schwerin. Kivikoski, E. 1973. Die Eisenzeit Finnlands. Helsinki. Fornvännen 91 (1996)

24

Martin Rundkvist Ramqvist, P. H. 1983. Gene - on lhe origin, function and development of sedentary hon Age settlement in Northern Sweden. Archaeology a n d Environment 1. Umeå. Roth, H. 1982. Ein Reihengräberfeld bei Fellbach-Schmiden, Rems-Murr-Kreis. Fundberichte aus BadenWurttemberg 7. Stuttgart. Rundkvist, M. 1992. Svenska knoppringar, vulstringar och vulstförsedda ringsöljor. D-uppsats i arkeologi, Stockholms Universitet. Rygh, K. 1880. Fortegnelse över de til det Throndhjemske Videnskabers Selskabs samling i 1879 indkomne säger, a-ldre e n d Reformationen. Föreningen til Norske fortidsmindesmerkers beväring - aarsberetningfor 1879. Oslo. Schmidt, B. 1961. Die späte Völkerwanderungszeit in Mitteldeutschband. Veröffentlichungen des Landesmuseums fur Vorgeschichte in Halle 18. Halle. Shchukin, M. B. 1989. Rome and the barbarians in Central and Eastern Europé, 1st century BC - 1 century AD. Part II: the beginning of the Early Roman Period. BAR International Series 542. Sjevold, T. & Slomann, W. ( e d ) . 1970. Universitetets Oldsaksamlings Årbok 1967-1968. Oslo Universitet. Spitsyn, A. A. 1902. Drevnosti kamskoj tjudi p o kollektsii Teploukhovykh. Materialy po archeologii Rossii 26. S:t Petersburg. Stenberger, M. 1933. Öland under äldre järnäbiern. Stockholm. Stenberger, M. & Klindtjensen, O. 1955. Vallhagar. A Migration Period settkment on Gottand, Sweden. Köpenhamn. Äberg, N. 1923. Kalmar läns förhistoria. Södra Kalmar län 1. Kalmar. - 1953. Den historiska rebitionen mellan folkvandringstid och vendeltid. Stockholm.

Knaut, M. 1993. Die alamannischen Gräberfelder von Neresheim und Kösingen. Landesdenkmalamt BadenWurttemberg. Stuttgart. La Baume, W. 1934. Urgeschichte der Ostgermanen. Ostland-Forschungen 5. Danzig. Lamm, J. P. 1994. Der Ring d e r Götter. Iconologia Sacra - Mythos, Bildkunst und Dichtung in der Religions- und Sozialgeschichte Alteuropas. Festschrift fur Karl Hauck zum 75. Geburtstag hg. von Hagen Keller u n d Nikolaus Staubach. Berlin. Lethbridge, T. C. 1931. Recent excavations in AngloSaxon cemeteries in Cambridgeshire and SujfoUc. Cambridge. Leube, A. 1975. Die römische Kaiserzeit im Oder-SpreeGebiet. Berlin. Maier, F. 1991. T h e Oppida of the Second and First Centuries BC. The Celts. Palazzo Grassi, Venedig. Montelius, O. 1902. H u r u gammal är bygden i Helsingland? Helsingbinds Fornminnessällskaps Årsskrift 1901. Stockholm. Muller, F. 1991. T h e river site of Port Nidau. The Celts. Palazzo Grassi, Venedig. Nerman, B. 1935. Die Vöbkerwanderungszeit Gollands. KVHAA. Stockholm. - 1969-75. Die Vendelzeit Gotlands. KVHAA. Stockholm. Norling-Christensen, H. 1957. Haraldstedgravpladsen og jEldre Germansk J e r n a l d e r i Danmark. Aarb0ger for nordisk oldkyndighed og historie udgivne af det kongelige nordiske oldskriftselskab 1956. Köpenhamn. Nylén, E. 1955. Die jiingere vorrömische Eisenzeit Gotbands. Uppsala. Olausson, Michael. 1994. Skavsta. Två gårdar från äldre järnålder vid Nyköpings flygplats. Raä och SHM Rapport UV 1992:6. Stockholm.

Summary
Nine types of small, k n o b b e d or ribbed bronze rings from the Swedish Iron Age are identified in the a r t i d e . They were worn by women as amulets, hanging on thongs or loops of wire in their clothing. T h e custom was briefly imported from the Continent in the late La T é n e , disappeared d u r i n g the R o m a n period, proliferated mainly on Ö l a n d d u r i n g the fifth century AD, a n d disappeared again before the onset of the Vendel period, in the mid-sixth century. T h e Migration period heyday of t h e Fornvännen 91 (1996) custom in Sweden coincides chronologically with a similar custom on the Continent. T h e n u m b e r of knobs or ribs on the rings (typically nine) was apparently d e t e r m i n e d by the same numerological system as that which underlies the uniform n u m b e r of standing stones in certain graves of the period, the so-called j u d g e circles. In view of the fact that these rings were worn by women, the nine months of pregnancy might also be considered in the interpretation.

Järnålderns ringamuktter med knoppar eller vulster Materiallista 0 avser inre diameter. Inv.nr Fyndort
BLM 3710 SHM 10929 B SHM 10038:217 SHM 11743:5 KLM 5506 KLM 1203 SHM 11236:6 GF SHM 5493 SHM 1358 LHM 19376 SHM 9170:1250 SHM KLM 5802 KLM Skattfproj KLM 8339 SHM 1961:4 KLM 5693 KLM 5855 KLM 6061 SHM 14661 KLM 17899 KLM 6623 SHM 12617 KLM 8436 KLM 8435 KLM 7614 SHM 11196:1 SHM 11196:2 SHM 6051:34 SHM 2076:40 SHM 2076:41 SHM 16470:93 SHM 16470:94 SHM 1304:1834:134 SHM SHM 26284 KLM 6237 KLM FrämSam KLM 3028 Raä-Uv SHM 6228 SHM 16219 HsM 7566 HsM 7569 HsM 8976 Raä-Uv HsM 7563 HsM 7568 SHM 1304:1843:2 Bl, Ysane, Ysane 11 Go, Alva, Svie Kertj, okänd fyndort Go, Linde, Kälder Öl, Stenåsa, N Kvinneby Ol, Resmo, okänd fyndort Go, Fröjel, Robsarve Go, Fröjel, Vallhagar Go, Vallstena, Vallstenarum Go, Visby, okänd fyndort Sk, Hammarlöv, Bothildenlund Sm, Visingsö, okänd fyndort Up, Täby 124, Åkerby, a 140 Ol, j\lgutsrum, Algutsrum Öl, Bredsätra 16, O r m ö g a 3:6 Öl, Gårdby, Gårdby Öl, Högby, Gaxa Öl, Högsrum, Högsrum Öl, Högsrum, Vedby Öl, N Möckleby, Bröttorp Öl, N Möckleby, Bläsinge Öl, Sandby, Eklunda Öl, Sandby, Sandby Öl, Stenåsa, N Kvinneby Öl, Torslunda, Lenstad Öl, Torslunda, Lenstad Öl, Torslunda, Tävdsrum Öl, okänd fyndort Öl, okänd fyndort Öl, okänd fyndort Öl, okänd fyndort Öl, okänd fyndort Öl, okänd fyndort Öl, okänd fyndort Öl, okänd fyndort Öl? Sö, ösmo 165, Alby, a 43 Öl, Högsrum, Högsrum Öl, Runsten, N Bäck Öl, okänd fyndort Sö, Nicolai 4 1 , Skavsta, a 36 Öl, Källa, okänd fyndort Sm, Höreda, Ingarp Hs, Forsa, Nansta Hs, Forsa, Sörhoga Hs, Hälsingtuna, Björka Hs, Hälsingtuna, Björka, a 50 Hs, Hälsingtuna, Hallsta Hs, Hälsingtuna, Prästgården Öl, Torslunda, Lenstads borg

25

Typ
KR1 KR1 KR1 KR4 KR4 KR5 KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KRIia KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6a KR6b KR6b KR6b KR6b KR7 KR7 VRI VR2a VR2a VR2a VR2a VR2a VR2a VR2b

Vikt (g)
? 19,5 9,6 5,9 3,3 9,4 28,6 ? 14,0 3,5 ? 4,3 8,0 7,5 4,3 6,7 16,6 13,1 10,0 19,8 9.0 6,6 5,8 22,4 12,1 21,0 16,1 19,4 20,2 12,2 10,2 24,0 15,0 6,5 8,0 7,5 16,4 14.2 ? 7,6 7,0 18,0 53,0 ? ? ? ? ? ? 49,2

0 mm
? 24,3 13,4 16,1 12,0 22,3 41,3 29,5 30,0 19,0 33,0 14,7 29,5 27,3 12,4 19,7 44,7 27,5 30,0 32,8 29,3 16,0 23,4 34,0 20,8 42,5 38,0 33,9 36,7 27,3 26,9 40,0 28,0 23,0 16,7 33,6 40,3 34,9 61,0 28,4 25,8 44,4 62,4 55,0 70,0 60,0 50,0 50,0 60,0 64,0

Knoppar
4 5 4 5 9 5 9 9 9 9 7 9 9 9 9 9 9 9 9 9 9 9 9 9 9 11 9 9 9 9 9 9 9 9 9 9 25 18 32 18 6 7 5 9 9 9 7 6 6 9

Firrnvännen 91 (1996)