Härdar på rad : om spåren efter en kultplats från bronsåldern Björk, Tony Fornvännen 93:2, 73-79 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1998_073 Ingår i: samla.raa.se

Härdar på rad
Om spåren efter en kultplats från bronsåldern Av Tony Björk
Björk, T. 1998. Härdar på rad. Om spåren efter en kultplats från bronsäldern. (Hearths in line. About the traces of a cult site from the Bronze Age). Fornvännen 93. Stockholm. The artide concerns a fire cult site from the Bronze Age which was discovered during an exeavation of Viking period graves in 1992 at Fjälkestad, north of Kristianstad in Scania. The cult site is of simple, regular type in the form of a line of hearths. Its construction is described, and it is dated by Cl4-analysis to 2800±80 B.P. The system was obviously eonstrueted during a very short period, which together with its nature, indicates that il was made for religious rather than profane purposes. The same condusion has been reached concerning similar sites, especially in Germany and Denmark, by other archaeologists. Finally the author hopes that more attention will be paid to the phenomenon of fire cult sites at future excavations in Sweden. Tony Björk, Kristianstads Uins museum, Stora torg. Box 134, SE-291 22 Kristianstad, Sweden.

Bakgrund När man i våra dagar som bilist nalkas Fjälkestads by söderifrån slås man av att trakten är rik på gravhögar, som i flera fall dessutom är m o n u m e n t a l a och ligger gruppvis. Lämningarna skvallrar om att här har funnits en väletablerad bygd under bronsåldern, men så mycket mer har det hitills inte varit allmänt känt om socknens förhistoria. O m man granskar de fakta som samlats g e n o m åren ser man ändå att även i ett område där det gjorts få arkeologiska insatser, finns det betydelsefull information att bearbeta. På fastigheten Balsgård 1:1, i södra delen av Fjälkestad, Kristianstads kommun, ligger sedan 1940-talet Lantbruksuniversitetet Balsgård. Redan vid anläggningsarbetena för de första byggnaderna, vägar m.m. på 1940-talet stötte man på urnegravar från yngre bronsålder och lerkärl från vikingatid uppe på den långsträckta höjdrygg som sträcker sig i nord-sydlig riktning g e n o m området. När Lantbruksuniversitetet på våren 1992 planerade en nybyggnation var

det därför nödvändigt med en arkeologisk undersökning. Vid matjordsavbaning inom tre skilda exploateringsytor, totalt inte mer än ca 1 500 m a , påträffades 96 anläggningar. Av dessa tilldrar sig 20 härdgropar särskilt intresse eftersom de lagts ut i en följd i en enkel linje (Carlie 1992, s. 4), på ett sätt som gör att de kan klassificeras som en enkelt reglerad eldkultplats (Heiddk-Schacht 1989 s. 229; T h ö r n 1993 s. 8). Låt oss därför se närmare på Fjälkestad i allmänhet och Balsgård i synnerhet och de fynd som gjorts i området. 'Topografin och det äbire fyndmatericdet Fjälkestads socken ligger i västra delen av Villands härad. Socknen avgränsas åt väster av Helge å och åt öster av Råbdövssjön, och större delen av ytan ligger under högsta kustlinjen (ca 55 m ö.h.). Topografiskt sett utgör socknens södra hälft en del av Kristianstadsslätten. I den södra och centrala delen finns ett stråk med sand- och lerjordar. Norra delen består idag till stor del av skogsmark på moränjordar och har
Fornvännnen 93(1998)

74

Tony Björk

Fig. 1. Fjälkestadsområdet med registrerade foriiläintlingar och gravplatsen markerad. — The Fjålkestad area showing registered ancient monuments and the exeavation.

en anstrykning av det småländska landskapets karaktär. Topografin i och kring Fjälkestads by domineras av den åssträckning som d d k u l t plalsen ligger på. Åsen består i själva verket av isälvsaviagring och höjden flackar ut mycket svagl i längdriktningen, dvs. i n o r r och söder, och har något brantare sluttning åt väster och öster. De registrerade fornlämningarna i socknen är 191 stycken och de består till stor del av högar, stensättningar och förhistoriska boplatser. Trots det stora antalet fornlämningar i socknen har förhållandevis få undersökningar gjorts här, vilket beror på det låga exploateringstrycket i området. Det som trots allt bar grävts är främst olika typer av sten- och bronsäldersgravar (megaliter, hällkistor, högar och
Fornvännnen 93 (1998)

urnegravar) fram t.o.m. 1970-talet (Bagge & Kaelas 1950; Hildebrand 1870; Petersson 1955; Ström 1969). U n d e r de senaste årtiondena har det undersökts delar av två förhistoriska boplatser i området - varav den ena var en äldre järnåldersboplats med välbevarade långhus ett vikingatida gravfält samt den eldkultplats som tas u p p i d e n n a artikel (Björk 1993; Carlie 1992; Helgesson 1992; Ideström 1984). I samband med byggnationerna på 1940-talet på Balsgård påträffades sex lerkärl. Fyra av dem kan dateras till vikingatid medan de resterande två har rabbad yta och kan dateras till yngre bronsålder (LUHM 28 766 och 28 767, två kärl finns det endast muntlig uppgift om Carlie 1992 s. 5, Ragnar Johnsson). Alla dessa kärl är, eller kan antas ha varit hela då de på-

Härdar på rad

75

Fig. 3. Oreglerad, enkelt reglerad och komplext reglerad fyndplats. — Random, simple regulated and complex regulated find-spots.

Fig. 2. Eldkultplatser i södra Sverige (delvis efter Thörn 1993 fig. 1 och Larsson 1982, Carlie 1992, Tesch 1992). Fylld cirkel - reglerat system. — Fire cult sites in southern Sweden (partly after Thörn 1993 fig. 1 and Larsson 1982, Carlie 1992, Tesch 1992). Filled circle = regulated system.

träffades, och det är rimligt att anta att samtliga härrör från gravar som förstörts. Karlen framkom i samband med m a r k a r b e t e n a och det gjordes, såvitt det är känt, ingen arkeologisk undersökning vid det här tillfället. EUlkullplatsen Olika typer av ansamlingar av sot- och träkolsfyllda anläggningar har senast bearbetats av Raimond Thörn, Malmö museer. T h ö r n gör en genomgång av publicerat material om företeelsen u n d e r bronsålder och äldre j ä r n å l d e r i n o r r a Mellaneuropa och Sydskandinavien, för att särskilja en h o m o g e n samling eldkultplatser. Tidigare forskning har visat att det är inom detta o m r å d e och d e n n a tid som fenomenet förekommer. Eldkultplatser är endast kända i ett litet antal från södra Sverige (Thörn 1993 s. 1-2, 9, 26, 49), men spridningen av dem tycks snarare återspegla varierande exploateringsgrad än en faktisk skillnad i förekomsten (fig-2). Sex kriterier har ställts u p p för att särskilja eldkultplatser ifrån andra företeelser och de begrepp som används är i korthet: exponerat läge (högt), närhet till vatten, avsides läge (i förhållande till samtida lämningar), stort antal anläggningar, de enskilda eldstädernas form

och fyllningens innehåll samt fyndknapphet. T h ö r n använder i stort sett samma kriterier som H d d d k - S c h a c h t med den skillnaden att han anser att närhet till gravar snarare är ett argument för en kultisk kontext än motsatsen. Vidare delar dessa båda forskare in eldkultplatserna i tre olika kategorier b e n ä m n d a oreglerad, enkelt reglerad och komplext reglerad fyndplats (Heidelk-Schacht 1989 s. 227-229; T h ö r n 1993 s. 6-8 och fig 3). En enkel distinktion mellan dessa typer ges grafiskt i fig. 3. Fyndplatsen på Balsgård uppfyller alla d e kriterier som ställts u p p för att ett härdkomplex ska k u n n a klassifieras som en enkelt reglerad eldkultplats. De härdgropar som påträffades var av mycket enhetligt utseende och i genomsnitt 1,4x1,1 m stora och 0,37 m djupa. I plan var de rektangulära med r u n d a d e h ö r n , och i profil var de r u n d a d e med något plan botten (fig. 4). Fyllningen bestod av ett svart, sotigt lager med träkol i botten och ovanpå detta grå sand med tätt sammanpackad sten och skörbränd sten. Endast en av de undersökta anläggningarna innehöll annat fyndmaterial än träkol, och det var en härdgrop som innehöll tre fragment av en mal- eller slipsten (A 79). Härdgroparna låg i en följd i en linje som var orienterad i nordost-sydvästlig riktning, med en tendens att vika av mot söder i systemets södra del (fig. 5; Carlie 1992 s. 4). H u r lång s a m m a n h ä n g a n d e sträcka som härdgropslinjen löper gick inte att avgöra. Del kan inte uteslutas att en större framtagen yta hade gett ett annat resultat än det vi har att bedöma idag. Än så länge är det okänt om systemet ändrar karaktär, dvs. om det övergår i oreglerad dFornvännnen 93(1998)

76

Tony Björk
ANL 1.3

28.62

Fig. 4. Plan och profil A 43, Balsgård 1:1, 1992. Skala 1:27. — Plan and section A 43, Balsgård 1:1, 1992. Scale 1:27.

ler komplext reglerad form. Av vad vi vet är det dock rimligt att ante att d e n n a eldkultplats anlagts u n d e r en mycket kort tid. Framför allt är det den systematiska utläggningen av härdgropslinjen och d e enskilda h ä r d g r o p a r n a s mycket enhetliga utseende och konstruktion som talar för dette. Träkol från en av anläggningarna (A 19) daterades med hjälp av C 14 -analys till 988±103 f.Kr. (kalibrerat värde för 2800±80 BP, Ua6055), dvs. övergången mellan äldre och yngre bronsålder. Värdet av en enda C14-analys kan, och bör, ifrågasättas källkritiskt, men resultatet i det här fallet ger mot bakgrund av samstämmigheten med de dateringar som finns från andra lokaler i Sydskandinavien (Thörn 1993 s. 28-30) en stark indikation åt att systemets verkliga ålder ligger inom den här tidsperioden. Förutom kultplatsen påträffades även några vikingatida gravar och en del odaterade boplatslämningar av förhistorisk karaktär. Dessa
Fornvännnen 93(1998)

anläggningar tillför dock inte diskussionen om eldkultplatsen i sig något. Det gör däremot de fynd av urnegravar från yngre bronsålder som tidigare gjorts inom området, därigenom att det finns en odiskutabel rumslig närhet mellan gravfynden och eldkultplatsen på Balsgård (fig. 6). Dette förhållande, sammanvägt med komplexets karaktär i övrigt, talar klart för att motivet för anläggandet varit religiöst-cermoniellt betingat snarare än att det haft någon praktiskvärldslig funktion. Antagandet ligger i linje med de r e s o n e m a n g som förs av HeidelkSchakt och T h ö r n . T h ö r n s hypotes är att eldkultplatserna är resultat av rituell matlagning vid någon form av övergångsrit Elden var det centrala i den religiösa handlingen och han menar att detta har en koppling till det nya brandgravskicket (Thörn 1996 s. 140, 145). Tankar kring elden som det viktigaste rituella medlet för offer och överföring, framför allt med koppling till brandgravseden u n d e r yngre bronsålder och äldre järnålder, har också framförts av Kaliff (1997, t.ex. s. 81 och 101). Frågan huruvida eldarna anlagts för att helga, rena, inviga eller symboliskt inhängna ett o m r å d e för religiösa ändamål är en hypotes som j a g m e n a r också bör finnas med i det framtida arbetet med att undersöka och tolka platsernas funktion. En annan fråga som bör belysas är eldkultplatsernas ställning i ett lokalt och regionalt perspektiv. Bortsett från den principiella övertygelsen om eldkultplatsernas religiösa funktion anser T h ö r n inte att platser som har oreglerade ansamlingar med härdar ska betraktas som eldkultplatser med inställningen att det krävs ett källkritiskt väl prövat material för att nå hållbara tolkningar av sakrala material ( T h ö r n 1993 s. 25, 1996 s. 136). Även om jag kan förstå orsaken så invänder jag definitivt mot att man nöjer sig med att förenkla problemställningar g e n o m att lägga u p p kategorier som är lältidentifierade, och sedan helt avfärdar det som är svårare att urskilja och tolka som något ovidk o m m a n d e . Av det skälet vill j a g inte bortse från att t.ex. det oreglerade eldstadssystemet från Fjärdingslöv, Gylle socken, Trelleborgs kommun, kan ha varit en eldkultplats, även om

Härdar på rad

77

Fig. 5. Linjen med härdgropar. S. 1, Balsgärd 1:1, 1992. — The line of hearths. S. 1, Balsgård 1:1, 1992.

det är mycket svårare att argumentera för det än för eldsstadssystemet på Balsgård. Den typ av ansamlingar som representeras av t.ex. Gylle kan mycket väl ha uppstått g e n o m en återk o m m a n d e världslig handling på en och samma plats under en längre tid, men en sakral betydelse går än så länge inte att utesluta. Ett sätt att urskilja en antydan till vilket det är kan man kanske få g e n o m att studera den horisontella stratigrafin, dvs. om det är inånga anläggningar som skär varandra eller ej. Det är tveklöst mycket svårt att fö hållbara bevis för ex-

istensen av oreglerade kultplatser, men vi bör för den sakens skull alltså inte utesluta att de har funnits. Reflektioner och framlida insatser När u n d e r t e c k n a d och Lennart Carlie våren 1992 undersökte ddkultplatsen på Balsgård kom den att h a m n a i skuggan av några vikingatida gravar som också fanns inom områd e t Vi var visserligen tidigt klara över att anläggningen borde haft någon form av religiös, cermoniell funktion snarare än en världslig
Fornvännnen 93(1998)

78

Tony Björk

Fig. 6. Linjen med härdgropar. Fyndplatser för urnegravar är markerade med x (delvis efter Carlie 1992). — The line of hearths. The findspots of the urn-graves are marked with x (partly after Carlie 1992).

(Carlie 1992 s. 4-5), och åtminstone förf. hyste en misstanke om att den borde vara kopplad till det vikingatida gravfältet. Efter att ha fått resultatet av det C' 4 -prov som nämnts ovan var förvåningen stor och det hela k u n d e mycket väl ha slutat här, med ett litet antal rapportexemplar i några olika arkiv. Då, en kort tid efter d e n n a västgötaklimax, kom det en C-uppsats som behandlade olika typer av ddstadssystem, och med hjälp av den passade plötsligt pusselbitarna ihop. Ordstävet om att »det man inte har lyckats tolka i fält kan man aldrig tolka» kunde därmed, för min del, definitivt förpassas till slagordsgenren. Det är utan tvekan mycket viktigt att i framtiden följa alla fortsatta markarbeten i anslutning till de ytor som undersöktes 1992 på Balsgård. Ser vi det i ett vidare perspektiv är det väsentligt att den här förnläniningstypen blir mer uppmärksammad inom exploateringsarkeologin i landet som helhet. Eldkultplatser är metodiskt svåra att lokalisera och också att belägga någorlunda säkert utan relativt omfattande
Fornvännnen 93(1998)

matjordsavbaningar. Det kan också misstänkas att de ofta ligger i lägen som är perifera i förhållande till framför allt boplatser (Thörn 1993 s. 24), men kanske även gravar. Eldkultplatserna väcker många frågor och jag menar att vi behöver studera dessa fascinerande lämningar noggrant för att lära oss mer om det rika religiösa livet i bronsålderns samhälle. På längre sikt kominer vi säkert, genom ett ökat medvetande om fenomenet eldkultplatser, att få kännedom om ett allt större antal lokaler och därmed en bättre kunskap och så småningom väl underbyggda svar på en del av de frågor vi har, t.ex. om platsernas funktion och ställning i ett lokalt och regionalt perspektiv. Låt oss hoppas alt nästa arkeolog som står framför en snörrät rad med härdar kan börja att tolka den bättre - redan i fält. Ett varmt tack lill Lennart Carlie, Evelyn Thomasson, Raimond Thörn och Ami-Christin Åkesson, som på olika sätt varit mig behjälpliga vid skrivandet av artikeln.

Härdar på rad Referenser Bagge, A. & Kaelas, L. 1950. Die Funde aus Dolmen und Ganggräbern in Schonen, Schweden. I. Das Härad Vil land. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Björk, T. 1993. Anmälan av utförd arkeologisk undersökning. Råbelöv 25:1, Fjälkestad sn, Skåne. Kristianstads läns museum. Carlie, L. 1992. Rapport Vikingalida gravar, boplatslämningar odaterade. Balsgård 1:1, Fjälkestad socken, Fornl. 35, Skåne. Kristianstads Uins museum 1992:15. Heidelk-Schacht, S. 1989. Jungbronze/eilliche und fruheisenzeitliche Kultfenerplätze im Norden der HDR. Religion nnd Kult in ur- und fruhgeschichtlicher ZAt. Berlin. Helgesson, B. 1992. Arkeologisk undersökning. Skåne, Fjälkestads sn, Fjälkestad 24:1. Rapport, Kristianstads Uins museum 1992:9. Hildebrand, H. 1870. Antiqvariska undersökningar i Skåne. Antiqvarisk Tidskrift för Sverige III. Stockholm. Ideström, L. 1984. Arkeologisk undersökning. Skåne, Fjälkestads sn, Fjälkestad 24:11 och 12. Rapport, Skånes hembygdsförbund, Kristianstad.

79

Larsson, L. 1982. Gräber und Siedlungsreste bei Önsvala. Acta Archaeohgica, vol. 52, 1981. Köbenhavn. Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. F.skalologiska föreställningar u rider yngre bronsåUier och äUlre jämåUer i OstergötUind. Aun 24. Uppsala. Petersson, M. 1955. Kultplats och gravplats. Utgrävningar i Råbelöv och Bromölla. Kristianstad. Ström, K 1969. Rapport över arkeologisk undersökning på fast. Råbelöv 26:1 i Fjälkestads sn, Skåne. Skånes hembygdsförbund, Kristianstad. Tesch, S. 1992. The long term development of a settlement region on the coastal plain - the Köpinge area. The Archaeohgy of the Cultural Landscape. FieM Work and Research in a South Swedish Rural Region. (Lars Larsson et al.) Acta Archaeologica Lundensia. Series in 4o, No 19. Thörn, R. 1993. Eldstadssystem - fysiska spår av bronsålderskult Ett försök att spåra kultplatser och kulturinlluenser. (C-uppsats) Lund. — 1996, Rituella eldar. Linjära, konkava och konvexa spår efter ritualer inom nord- och centraleuropeiska brons- och järnåldersknlturer. Religion från slenåUlei till niedellid. (Kerstin Engdahl & Anders Kaliff, red.) Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar, Skrifter nr 19. Linköping,

Summary
In 1992 a fire cult site from the Bronze Age was discovered during an exeavation of Viking period graves at Fjälkestad, north of Kristianstad in Scania. T h e cult site is dassified as being of simple, regulated type, in the form of a line of hearths. Late Bronze Age graves had previously come to light nearby (Figs. 1 and 6). T h e hearths were very similar in construction, with an average size of 1.4x1.1 m a n d a d e p t h of 0.37 m. They were filled with grey sand, stones and a bottom layer of soot a n d charcoal (Fig. 4). T h e fire cult site is dated by C l4 -analysis to 2800±80 B. P. (Ua-6055). T h e system was obviously made över a very short period, which together with its nature and its proximity to contemporary graves, indicates that the motive for construction was religious rather tban profane. T h e same c o n d u s i o n has been reached concerning similar sites, especially in Germany and Denmark, by other archaeologists. Finally the author hopes that the p h e n o m e n o n of fire-cult sites will receive greater attention at future excavations in Sweden. We need to study these fascinating remains carefully to learn more about the rich religions life in Bronze Age society.

Fornvännnen 93(1998)