Varför finns uppländska krucifix i Norrland? : krucifixen i Järvsö och Segersta i Hälsingland Jacobsson, Carina Fornvännen 93:2, 125-34 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1998_125 Ingår i: samla.raa.se

Varför finns uppländska krucifix i Norrland?
Krucifixen i Järvsö och Segersta i Hälsingland Av Carina Jacobsson
Jacobsson C. 1998. Varför finns uppländska krucifix i Norrland? - Krucifixen i Järvsö och Segersta i Hälsingland. (The Rood Crudfixes in Järvsö and Segersta in the Province of Hälsingland.) Fornvännen 93. Stockholm. The Churches ofJärvsö and Segersta in the province of Hälsingland in Northern Sweden contain crudfixes from the second quarter of the 14th century. They are monumental and skilfully carved, and show stylistic features in common with some crudfixes in the province of Uppland. The Järvsö crucifix is very similar to that at Nysätra Church, Uppland, while the Segersta crucifix is akin to the altar or processional crudfixes in the Churches at Harg and Hilleshög in Uppland. The aforesaid crncifixes in Uppland belong to a group of wooden sculptures related to the Cathédral workshop at Uppsala. Most of these works are monumental and skilfully carved, and show "cathédral characteristics". Several of these sculptures are found in churches with special links with the Cathédral: some of these churches periodically had canons, members of the Cathédral chapter, as parish priests. But apart from the fact that Hälsingland belonged to the Archdiocese, was there any special connection between the Churches at Järvsö and Segersta and the Cathédral at Uppsala? Medieval documentary sources are sparse, but some records from the 1350's show that the parish priests at Järvsö and Segersta were in contact with the Uppsala Cathédral and its chapter. Therefore it is tempting to see the occurrence of these crudfixes as evidence of links between the parish churches and the cathédral. Carina Jacobsson, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, SE-106 91 Stockholm.

I Järvsö kyrkas sakristia förvaras torson av ett triumfkrucifix (fig. 1). Figurens armar och fötter saknas, medan huvudet, kroppen och ländklädet är tämligen välbevarade. Polykromin är helt bortnött, istället framträder den rena träytan. Krucifixet är skuret i furu, vilket är ovanligt, ty oftast är medeltida träskulpturer snidade i ek eller något annat mjukare lövträ. Träslaget furu brukar d ä r e m o t vara vanligt förekomm a n d e i korsen. Att det här använts till en kmdfixfigur vittnar sannolikt om att det rör sig om ett inhemskt, svenskt arbete. När Erik Salvén inventerade Järvsö kyrka år 1919 för Riksantikvarieämbetets räkning på-

träffades endast krucifixets kropp, ty u n d e r många år förvarades krucifixets huvud i Upplandsmuseet i Uppsala, medan kroppen fanns kvar i Järvsö kyrka. Anledningen till att figurens huvud kommit till Uppsala, var att det medtagits av arkitekt C. A. Ekholm när d e n n e restaurerade Järvsö kyrka på 1880-talet I ett brev, som förvaras bland kyrkans handlingar i Antikvarisk-Topografiska Arkivet i Stockholm, skriver Erik Salvén att krucifixets huvud genast bör fordras in till kyrkan. Så småningom, år 1936, återbördades figurens huvud till kyrkan och sammanfogades med kroppen (Järvsö kyrkas handlingar, ATA).
Fomvännnen 93 (1998)

126

Carina Jacobsson Likartade krucifix Man får främst inventera kyrkorna i Uppland för att finna skulpturer som är nära besläktade med dessa norrländska krucifix. I Nysätra kyrka i Uppland finns ett arbete som är mycket likt det i Järvsö (fig. 2). Märkligt nog är Nysätrakrudfixet skadat ungefär på samma sätt som det i Järvsö, då såväl armar som fötter saknas. Det intressanta är dock att Järvsö- och Nysätrafigurernas ansiktsdrag, s a m m a n d r a g n a ögonbryn, skägg, frisyrer, kroppar och ländkläden nästan är identiskt utformade. Nysätrabildens överkropp är dock »lagad» på två ställen med ifogade trästycken av furu, fastän figuren i övrigt är gjord av ek. De ilappade bitarna tycks vara ursprungliga eftersom d e exakt överensstämmer med det omkringliggande skulpturala detaljarbetet. Segerstakrucifixets närmaste släktingar är processionskrucifixen i Harg och Hilleshög i Uppland (fig. 5, 6). Det är framförallt ansiktet frisyren med fylliga tinninglockar, det veckrika ländklädels draperingssystem och den breda bröstkorgen som u p p r e p a s i m i n d r e format. Även en sådan detalj som Segerstakrucifixets sidosår i form av en halvmåne med bågen uppåt förekommer på processionskrucifixen i Harg och Hilleshög. Tidigare forskning De norrländska krucifixen har inte nämnvärt behandlats av den tidigare forskningen. Henrik Cornell n ä m n e r Segerstakrudfixet, enligt tidens rådande attribiieringsprinciper, i samband med den s.k. Dalbymästaren (Cornell 1918, s. 169 f ) . I Snabbinventeringen i ATA från år 1919 för Erik Salvén båda krucifixen till Dalbymästarens krets. Det är Carl R. af Ugglas, som har konstruerat d e n n e anonyinmästare, som han m e n a r har snidat krucifixen i bl.a. Dalby, Rasbo och från Frösthult i Uppland (af Ugglas 1909, s. 19-45). Aron Andersson o d i i viss mån även af Ugglas kommer senare att betrakta dessa krucifix j ä m t e några andra monumentala helgonbilder som tillkomna i en verkstad med anknytning till domkyrkobygget i Uppsala (af Ugglas 1951, s. 71-91, Andersson 1958, s. 70 ff, 1966, s. 125 ff). Ytterligare verk, som tillhör g r u p p e n är krucifixen i Skuttunge,

I en annan kyrka i Hälsingland, i Segersta, finns ett väl bibehållet triumfkrticifix (fig. 3, 4). Till och med en del av figurens polykromi har bevarats: håret är m ö r k b r u n t , t ö r n e k r o n a n grön med röda taggar, h u d e n ljust rosa med små gisselsår från vilka röda blodstrimmor rinner och på u n d e r a r m a r n a sitter ett antal röda blodlevrar fastade. Ländklädet har ursprungligen varit blått. Såväl krucifixet i Järvsö som det i Segersta åskådliggör den lidande Frälsaren, ty huvudena är nedsjunkna med knappt slutna ögon och lätt öppen m u n (fig. 1, 3, 4). Ansiktena är genomgående känsligt snidade med mjukt modellerade drag, det i Segersta är dock litet smalare med fint utmejslad näsa, fylliga korkskruvsformade tinninglockar och lockigt skägg. Kropparna är utformade på ett anatomiskt övertygande sätt, bröstkorgarna är breda med markerade revben och magpartierna r u n d a d e . Järvsökrucifixets ländkläde är omfångsrikt, mitt fram formas tyget i mjukt r u n d a d e , påsiga veck och på sidorna samlas det i flikar av olika längd. Särskilt framträdande är veckfliken vid högra höften. Segerstakrucifixets kläde draperas på ett något mer komplicerat och oregelbundet sätt. Tyget är nedvikt fram i ett stort lätt hängande veck, d ä r u n d e r draperas det i en rad svängda former och samlas i linjerika flikar på sidorna. På höger lår plattas en veckformation ut, tyget sitter nära h u d e n och fortsätter ned om k n ä e t Båda figurerna har u n d e r b e n e n placerade ovanpå varandra och fötterna fastade med en spik (i Järvsö saknas fötterna). Den korsfäste i Segersta mäter 155 cm och tiguren i Järvsö ca 170, vilket innebär att den i komplett skick torde ha varit ca 190 cm. Det rör sig således om monumentala arbeten. Krucifixen företer flera karakteristiska stildrag, som tydligt vittnar om tillkomsttiden, bland annat det lidande ansiktet, som inramas av vågigt hår i en S-sväng över örat, kroppens utformning med lätt uppdragna knän och sammanspikade fötter samt ländklädels drapering med n e d h ä n g a n d e veck fram och sidoflikar; allt talar för en datering till 1300-talets andra fjärdedel. I det följande presenteras rön som stärker verkens datering.

Fornvännnen 93(199Si

Varför finns uppländska krucifix i N o r r l a n d ?

127

Fig. 1. Triumfkrudfix i järvsö kyrka, Hälsingland. Foto Lennart Karlsson. — Holy Rood in Järvsö Church, Hälsingland. Fig. 2. Triumfkrudfix i Nysätra kyrka, Uppland. Foto Lennart Karlsson. — Holy Rood in Nysätra Church, Uppland. Fornvännnen 93(1998)

128

Carina Jacobsson

Fig. 3. Triumfkrudfix i Segersta kyrka, Hälsingland. Foto Lennart Karlsson. — Holy Rood in Segersta Church, Hälsingland.

Vidbo, Orkesta, Lägga, Olofsbilderna i Roslagsbro, från Frötuna (SHM), S:t Erik i Gamla Uppsala och en m a d o n n a från okänd kyrka i Uppsala universitets museum (af Ugglas 1912, s. 282-306, 1918, s. 97-106). Att skulpturerna förts till en verkstad, som troligtvis har varit knuten till domkyrkan, beror på att de företer nära stilistiska överensstämmelser med stenFornvännnen 93 (1998)

plastik i Uppsala domkyrka, nämligen S:t Olof från d o m e n s nordportal och sydportalens arkivolt- och linteautigurer från tiden omkring 1300. De stilistiska överensstämmelserna gäller framförallt utformningen av figurernas ansikten och vissa veckbildningar, som går utöver det som utgör ett allmänt höggotiskt formspråk.

Varför finns uppkindska krucifix i Norrland ? Nya infallsvinklar och metoder Förutom ovan n ä m n d a stilistiska överensstämmelser föreligger ytterligare omständigheter, som skulle kunna tala för teorin att skulpturverkstaden u n d e r en tid har varit knuten till Uppsala domkyrka. Min utgångspunkt är därför att undersöka i vilken utsträckning dessa träskulpturer förekommer i kyrkor med speciell anknytning till domkyrkan och om de påträffas i kyrkor vars kyrkoherdar har tillhört det högre prästerskapet genom att vara prostar eller kaniker (ledamöter av domkapitlet i stiftsstad e n ) . Det förekommer att kaniker är kyrkoherdar i Norrland, ty ärkestiftet omfattade under medeltiden ett mycket stort landområde. Förutom Uppland ingick Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och Jämtland, trots att sistnämnda landskap politiskt hörde till Norge. Innan Äbo stift bildades, ingick även västra delen av Finland i ärkestiftet. Äland inlemmades i Äbo stift först u n d e r tidigt 1300-tal (Tunberg 1919, s. 7). I n n a n diskussionen förs vidare är en kort g e n o m g å n g av domkyrkans tjänstemän nödvändig. En särskild g r u p p i domkapitlet utgjorde prelaterna: domprosten (prepositus), ärkedjäknen, dekanen, kantorn och skolasten, övriga m e d l e m m a r kallades kaniker. Prelaterna liksom kanikerna h a d e till sin försörjning inkomsterna från sina prelaturer eller kanonikat, d.v.s. kapellstiftelser, bestående av ett altare i kyrkan och en fond, prehenda, som kunde vara uppbyggd av d o n e r a d e eller inköpta gods, räntor från stadsfastigheter och ibland patronatsrätten över en kyrka. Till prelaterna var följ a n d e prelaturer knutna: preposituren, archidiakonatet, dekanatet, canlorian och scholaslrian. Vidare fanns andra präster i domkyrkan, prebendater, som var fast knutna till särskilda altaren i domkyrkan kapell. Liksom kaniken hade prebendaten anslaget på sin lön ett p r e b e n d e jämte ett hus i stiftstaden som prebendebostad. I enlighet med prebendestiftdsens bestämmelser skulle innehavaren sjunga eller läsa ett visst antal mässor per vecka eller månad. O m en kanik föredrog att vistas i stiftsstaden i stället för att tjänstgöra i sockenkyrkan, avlönade d e n n e en vikarie, som upprätthöll tjänsten i sockenkyrkan (se t.ex. Dahlbäck 1977, s. 32 ff).

129

Fig. 4. Detalj av triumfkrudfix i Segersta. Foto Lennart Karlsson.— Holy Rood in Segersta Church, detail. Vem som var kyrkoherde i en sockenkyrka är betydelsefullt eftersom d e n n e spelade en viktig roll vid införskaffandet av nya inventarier, t.ex. kultbilder till sockenkyrkan. Ett välkänt senmedeltida exempel på detta från Sverige utgör alarskåpet i Bälinge kyrka i Uppland, eftersom det ursprungligen har innehållit uppgifter om både beställare och tillverkare. Enligt Peringskiöld fanns på skåpets baksida en numera försvunnen inskription, som berättade att verket var gjort år 1471 av J o h a n n e s Stenrat på uppdrag av Kort Rogge, ärkedjäkne vid Uppsala domkyrka, till ärkediakonatets annexkyrka i Bälinge (Kempff 1994, s. 25, 129). Det (inns även fall belagda i u r k u n d e r från 1300-talet, som visar att tjänstemän vid domkyrkan var beställare av konstföremål. Sysslomannen (fabricans föreståndare, tjänst av ekonomisk karaktär) vid Uppsala domkyrka, h e r r Lars skänker
Fornvännnen 93 (199.S,

130

Carina Jacobsson Förutom kyrkoherden är det är också möjligt att en förmögen frälseman i socknen kan ha beställt och bekostat kyrkans konstnärliga utsmyckning, varför jag har tagit del av Olle Ferms och Sigurd Rahmqvists forskningar om s.k. stormannakyrkor i U p p l a n d (Ferm & Rahmqvist 1985, s. 70 ff). Relationer mellan domkyrka och sockenkyrka Vilka omständigheter föreligger då som kan stärka antagandet att ovan n ä m n d a skulpturverkstad, som tillverkat skulpturerna i Dalby, Rasbo, Skuttunge, Vidbo, Orkesta, Lägga, Roslagsbro m.fl., u n d e r en tid har varit knuten till Uppsala domkyrka? Genom att undersöka vilka relationer som förelåg mellan Uppsala domkyrka och de uppländska sockenkyrkorna med träskulpturer framkom följande (enl. Dahlbäck 1977, s. 80 ff, DS V: 3835): Dalby (triunifkriidfix): Preposituren ägde 1344 gods i Dalby socken och kaniktionde betalades från kyrkan till del första kanonikatet Rasbo (triumfkrudfix): Rasbo kyrka var det sjunde kanonikatels annexkyrka, dess kyrkoherde var sålunda kanik och ledamot av domkapitlet Frösthult (triumfkrudfix): Ingen direktanknytning, kyrkan betalade dock kaniktionde till dekanalcl, det tredje kanonikatet Vidare ligger Frösthult kvrka mycket nära Simtuna, som var det elfte kanonikatels annexkyrka. Skiillunge (triuintkrudfix): Skuttunge kyrka var sannolikt tillsammans med Helga Trefaldighetskyrkan (Bondkyrkan) i Uppsala det själte kanonikatet» annexkyrka. Kyrkoherden var kanik och medlem av domkapitlet; i samband med Skuttunge finns en ständig vikarie belagd på 1340-talet (DS 11:1643, V:398S). Vidbo (triumfkrudfix): Ferm & Rahmqvist (1985, s. 70 ff.) menar att Vidbo kyrka har varil cn s.k. stormannakyrka. I Nils Jonssons till Rickeby (åttuddig stjärna) med hustru Christinas testamente frän den 2 februari år 1316 görs en donation till innehavaren av Vidbo pastorat (DS 111:2045) Vidare är kyrkoherden Ingevald flera gånger belagd i Vidbo vid tiden omkring 1350, vid elt tillfälle kallas han även vikarie (DS V: 4143, VL4374, 4563, 4890). Logga (triumfkrudfix): Lägga kyrka värdet fjärde kanonikatels annexkyrka, varför dess kyrkoherde var kanik och medlem av domkapitlet Kungen hade patronatsrätt till kyrkan, d.v.s rätt att tillsätta kyrkoherde. Roslagsbro (S:t Olof eller Erik): Ingen direktanknytning, kaniktionde betalades dock från Roslagsbro kyrka till det nionde kanonikatet

exempelvis i sitt testamente från 1343 en ny Mariabild till Börje kyrka och ett stenfönster med glasmålningar till kyrkan i Kungs-Husby (DS V: 3691). Mariabilden finns inte längre kvar i Börje kyrka - det är dock möjligt att det är den m a d o n n a n , som åsyftas i 1829 års inventarium, som förvaras i ATA (Bonnier 1987, s. 107, 236). Vad glasmålningarna i KungsHusby beträffar, finns vissa skärvor bevarade från höggotisk tid (Nisbeth 1992, s. 16 ff). Man får dock beakta att träskulpturer liksom andra inventarier är flyttbara ting, som ursprungligen kan ha tillhört någon annan kyrka än den de nu befinner sig i; det finns dock ingen anledning att tro att förflyttningar förekommit i större utsträckning, endast enstaka fall är belagda. De gamla konstverken blev ofta kvar i helgedomen trots att kyrkan byggdes om under senare tider. Det finns ytterligare belysande fall från andra stift. G e n o m att u p p m ä r k s a m m a vem som tjänstgjorde som kyrkoherde i Munktorp i Västmanland u n d e r tidigt 1300-tal, har jag funnit en plausibel förklaring till förekomsten av en samtida Olofsbild från d e n n a kyrka. Skulpturen utgör en isolerad företeelse i Västerås stift eftersom den har sina närmaste stilistiska motsvarigheter i Östergötland och på Gotland (Jacobsson 1995, s. 73 ff, 231). Bevarat källmaterial visar nämligen att år 1313 och 1318 finns en Peter Tyrgilsson belagd som kyrkoherde i Munktorp (DS III: 1936, 2645). D e n n e man var en son av Linköpingsstiftet, han härstammade från Skänninge i Östergötland, men ban gjorde även kyrklig karriär i andra stift, var bl.a. kanik i Uppsala och påträffas som ärkebiskopens sändebud i Avignon år 1327. Brod e r n j o h a n Tyrgilsson var kanik i Uppsala och ärkedjäkne i Linköping. Peter Tyrgilsson kom långt på den kyrkliga banan, han blev biskop i Linköping 1342 och ärkebiskop år 1351 (Schuck 1959, s. 71 ff). Visserligen finns inget dokument, som knyter samman kyrkoherde Peter Tyrgilsson med nämnda Olofsskulptur, men genom hans förbindelser till Linköpingsstiftet stärks antagandet om skulpturens u r s p r u n g därifrån. Vidare råkar skulpturens stilistiska datering överensstämma med kyrkoherdens verksamhet i Munktorp.
Forn vännnen 93(1998)

Varför finns uppländska krucifix i N o r r l a n d ?

131

Fig. 5. Processionskrndfix i Hargs kyrka, Uppland. Foto Carina Jacobsson. — Processional crucifix in Harg Church, Uppland.

Frötuna (S:t Olof): Kyrkan har nägon gång efter 1344 och före 1540-talet tillsammans med Torstuna och Börje ersatt Vårfrukyrkan som prepositurens annexkyrka. Vidare betalade kyrkan kaniktionde till det nionde kanonikatet. Flera kaniker finns belagda som kyrkoherdar i Frötuna kyrka, vid flera tillfällen från 1350 till 1369 omtalas kaniken Nils i Frötuna (DS V: 4081, VI: 4747, 5103, VII: 5663, 6357, IX: 7780a, 7966). Gamla UppsaUi (S:t Erik): Tidigare biskopssäte. Preposituren och flera kanonikat ägde 1344 gods i Gamla Uppsala. Ar 1335 finns en kyrkoherde Johannes i Camla Uppsala belagd som prebendat vid domkyrkan (DS IV: 3145). Nysätra (triumfkrudfix): Mellan 1393 och 1403 inn e h a r kaniken och sysslomannen vid Uppsala

domkyrka tjänsten som kyrkoherde i Nysätra. I regel är dock sysslomannatjänsten förenad med Börje som p r e b e n d e (Åmark 1939, s. 110 ff). I övrigt utgick kaniktionde till det första kanonikatet från Nysätra. Vidare tycks kyrkan ha varit en s.k. stonnannakyrka. Högfrälsemannen Eskil Andersson (lejonlilja) ägde en stor del av kyrkbyn i Nysätra, kanske hela. Är 1328 testamenterar han hela 5 mark till d e n n a sockenkyrka (Rahmqvist & Ferm 1985, s. 74 ff, DS III: 2666). Harg (processionskrucifx): En vikarie finns belagd i Harg år 1349 (Bonnier 1987, s. 252, DS VI: 4419).

Det har således förelegat nära förbindelser i n d i a n flertalet av d e ovan u p p r ä k n a d e s o c k e n Fornvännnen 93(1998)

132

Carina Jacobsson detta (Bonnier 1987, s. 206 f f ) . D e n n a inskription är av betydelse för ovan n ä m n d a träskulpturer - ty genom dateringen av kyrkan till tiden omkring 1330 får man även en sannolik tillkomsttid (med en marginal på något decennium) för valvplattorna i kyrkan och de stilistiskt besläktade krucifixen i Uppland (Andersson 1966, s. 127). Därigenom stärks även de stilistiska dateringarna av krucifixen i Järvsö och Segersta i Hälsingland. Domkyrkans förhålUinde (illJärvsö och Segersta kyrkor Frågan är då om det existerade någon särskild förbindelse mellan Järvsö och Segersta kyrkor i Hälsingland och domkyrkan i Uppsala? Något närmare samband mellan Järvsö kyrka och Uppsala domkyrka kan inte utläsas av källmaterialet från tidigt 1300-tal. Däremot finner man intressanta uppgifter från 1350-talet I ett brev daterat den 18 juli 1359 i Uppsala (DS VII: 6099), omtalas nämligen en man vid n a m n Ulf, som är p r e b e n d a t vid Uppsala domkyrka samtidigt som han innehar tjänsten som kyrkoherde i Järvsö. Dokumentet berättar att Lars Nilsson Unge, domprost i Uppsala, J o h a n Karlsson, domprost i Linköping och kanik i Uppsala, föregående dag har ö p p n a t Erik den heliges skrin i närvaro av sakristanen Johan Hartlevsson och Gregers Valtersson, Ulf, kyrkoherde i Järvsö, Anders H e n n e k e s s o n , Ingevald Ragnvaldsson, J o h a n Nilsson från Korshamn och Jakob Torstensson, samtliga prebendater vid Uppsala domkyrka. Det h a d e varit nödvändigt att ö p p n a skrinet eftersom det h a d e gått sönder på några ställen och man fruktade att det skulle falla isär då det på instundande Maria Magdalena dag (22/7) skulle bäras till Gamla Uppsala, såsom Peter Tyrgilsson, ärkebiskop i Uppsala, hade bestämt (Aili et al. 1990). När det gäller Segersta är uppgifterna fåtaliga från tidigt 1300-tal. Först i en urkund från 1360 omtalas en kyrkoherde Olof i Segersta på ett sätt, som vittnar om nära kontakter med en prelat i Uppsala. Dokumentet är ärkedjäknen Ringvid Nilssons testamente, daterat den 15 oktober 1360 (DS VII: 6357), i vilket han bl.a. skänker penningar till Uppsala domkyrkas fab-

kyrkorna och Uppsala domkyrka, vilket kan stödja antagandet om träskulpturernas ursprung i en verkstad, som en tid har varit knuten till domkyrkobygget. Det gäller i synnerhet för Rasbo, Skuttunge och Lägga kyrkor, som samtliga var annexkyrkor till olika kanonikat Vidare finns kaniker eller vikarer belagda i exempelvis Frötuna, Vidbo och Harg. Västeråkers kyrka Ett annat belysande fall utgör förhållandena kring Västeråkers kyrka i Uppland. Där finns två valvplattor med figurframställningar, den ena företer en manligt ansikte med skägg och vågigt hår och antydan till pannlock, den andra ett kvinnligt ansikte med dok. Det är möjligt att figurerna föreställer Jesus och Jungfru Maria. Som stöd för detta, framförallt beträffande den manliga gestalten, kan anföras att figurens m o d d l e r i n g , ansiktsdrag, skägg och frisyr med pannlock står nära Rasbokrucitixets. I Västeråkers kyrka är fru Ramborg Israelsdotter (And) begravd. Fru Ramborg var dotter till lagmannen Israel Andersson (And) till Vik. H o n var först gift med Karl Gregersson (folkungaättens oäkta gren) och sedan med Arvid Gustavsson (Sparre), som dog i samband med Nyköpings gästabud 1317. Hon hade även relationer till domkyrkan i Uppsala, hennes systerson var ärkebiskop Olov Björnsson och h e n n e s farbror domprost Andreas And. Sannolikt har dessa relationer varit betydelsefulla för utformningen av kyrkan. Vad arkitekturen beträffar skall nämnas att långhusets båda travéer är täckta av kryssvalv med profilerade strålar. Dessa går långt ned och vilar på konsoler av grå kalksten, vars förebild finns i Uppsala domkyrka (Norberg 1968 och S m e d b e r g 1980). Fru Ramborgs grav är belägen i en nisch i korets norra vägg. Gravplattan av koppar är daterad till år 1327 g e n o m en inskription. Det finns även inskrifter såväl nedanför som ovanför hennes gravnisch. Den övre omtalar att fru Ramborg år 1331 på egen bekostnad låtit ånyo uppbygga Äkerby kyrka av sten. Inskriften omtalar vidare att hon donerat jord lill prästbordet, kyrkan, klockaren i utbyte mot själamässor varje vecka samt att ärkebiskopen bekräftat
Fomvännnen 93 (1998)

Varför finns uppländska krucifix i Norrland?

133

Fig. 6. Processionskrudfix i Hilleshögs kyrka, Uppland. Foto Lennart Karlsson. — Processional crucifix in Hilleshög Church, Uppland.

rica. Vidare uppräknas flera personer, som mottagare av diverse gåvor: Linköpings domkyrkas syssloman herr Ingevald erhåller en börs; Irsta kyrka i Västmanland en baldakin och kyrkoherden där 2 mark penningar; kyrkoherden Nils i Frötuna i Uppland, som även var kanik vid domkyrkan, erhåller ett myggtält; prosten i Jämtland, h e r r Agnuind får några skrivtavlor av elfenben, som inköpts i Paris; kyrkoherden Olof i Ovansjö i Gästrikland tilldelas en kniv med dfenbensskaft och herr Olof

i Segersta efterskänks de 20 écus (franska gubtmynt) som denne har varit skyhlig lestalor. Det framgår således av dessa u r k u n d e r att kyrkoherdarna vid respektive församlingar i Hälsingland på olika sätt hade förbindelser med domkyrkan i Uppsala; Ulf i Järvsö var även prebendat vid domkyrkan och Olof i Segersta uppräknas i ärkedjäknens testamente, kanske var de goda vänner. Eftersom det är franska guldmynt, som efterskänks Olof i Segersta, är det möjligt att d e n n e har studerat i Frankrike,
Fornvännnen 93 (1998)

134

Carina Jacobsson Referenser Aili, H. et al. 1990. Röster från svenk medeltid. Stockholm. j\ndersson, A. 1958. Till frågan om Rasbo-krucifixets mästare, Konsthistorisk tidskrift 27 b. 3-4. — 1966. Romanesque and Gothic Sculpture, Medieval Wooden Sculpture in Sweden 2, Stockholm. Björklund, B. 197'4. Järvsö kyrka. Ljusdal. — 1988. Kyrkan på ån berättar. Malung. Bonnier, A. C. 1987. Kyrkorna berättar- Uppbinds kyrkor 1250-1350, Upplands fornminnesförenings tidskrift, 51, Uppsala. — 1994, Medeltidskyrkornas vittnesbörd, Hälsinglands bebyggelse före 1600, Bebyggelsehistorisk tidskrift, 27. Cornell, H. 1918. NorrUinds kyrkliga konst under medeltiden, Uppsala. Dahlbäck, C. 1977. UppsaUi domkyrkas godsinnehav med särskiUl hänsyn till perioden 1344-1527, Studier till det medeltida Sverige 2, Stockholm. DS. Diplomatarium Suecanum. utg. avj. G. Liljegren, B. E. Hildebrand, S. Tunberg, E. Nygren m.fl., Stockholm 1829-. Fenn, O. 8c Rahmqvist, S. 1985. Stormannakyrkor i Uppland. Studier i äUire historia tillägnade Herman Schuck 5/4 1985, Stockholm. Hanzén, J. J:son 1938. Järvsö kyrka och dess föregångare. En urhundsgranskning med anledning av 1838 års kyrkas hundraårsjuhikum. Ljusdal. Jacobsson, C. 1995. Höggotisk träskulptur i garnUi Linköpings stift, Visby. Kempff, M. 1994. Attribueringarnas mångfald. Johannes Stenrat och Hans Hesse. Den senmedeltida verkstadens produktion. Stockholm. Nisbeth, Ä. 1992. Kungs-Husby i Trögd. Kungsgård, kyrka och socken. Studier till det medellida Sverige 6, Stockholm. Norberg, R. 1968. Västeråkers kyrka. Upplands kyrkor 77, Uppsala. Schuck, H. 1900. Svenska Pariserstudier under medeltiden, Kyrkohistorisk Årsskrift. Schuck, Herman 1959. Ecclesia Lincopensis - Studier om Linköpingskyrkan under medeltiden och Gustav Vasa, Stockholm. Smedberg, G. 1980. Västeråkers kyrka, Upplands kyrkor 77 (senare uppl.), Strängnäs. Thörnqvist, C. 1929. Svenska studenter i Prag under medeltiden, Kyrkohistorisk Årsskrift. Tunberg, S. 1919. ÅUinds ställning i historisk tid, Stockholm. Ugglas, C. R. af 1909. »Dalbymästaren». Om några krucifix i uppländska kyrkor, Upplands fornminnesförenings tidskrift, 26. — 1912. Bidrag lill kännedomen om den franska bildhuggarkolonin vid Uppsala domkyrka, Upplands fornminnesftvrenings tidskrift, 28. — 1918. Nyupptäckta arbeten av Etienne de Bonneuil, Uppbinds fornminnesförenings tidskrift, 33. — 1951. Etienne de Bonneuil och Dalby-mästaren, Efterlämnade konsthistoriska studier, Stockholm. Ämark, M.1939. Uppsala domkyrkas medeltida syssloman, Kyrkohistorisk Årsskrift.

kanske vid universitetet i Paris, vilket var nödvändigt för en kyrklig karriär u n d e r 1200- och 1300-talen (Schuck 1900, s. 9-78). Efter 1350 for man företrädesvis till Böhmen, för att studera vid universitetet i Prag (Thörnqvist 1929, s. 235-298). Att ärkedjäknen Ringvid Nilsson har varit i Paris antyds av testamentets formulering om skrivtavlorna. Detta styrks av ett dokument från 1355 (DS VI: 5131), i vilket ärkebiskopen och domkapitlet ger fullmakt åt ärkedjäknen Ringvid och magister Ingemar att försälja det hus i Paris som möjligen tillhör domkapitlet i Uppsala (Aili et al. 1990 s. 68 ff). Det framgår inte av källmaterialet när ovan n ä m n d a herrar tillträdde sina tjänster som kyrkoherdar i Hälsingland och man vet inte heller vilka som har varit deras företrädare. Däremot kan dylika förbindelser med domkyrkan ha varit av betydelse för anskaffandet av konstnärlig utsmyckning. Ann Catherine Bonnier framhåller i en artikel om kyrkobyggandet i Hälsingland, att det tycks ha funnits senmedeltida kapell på kyrkorna i Delsbo, Forsa, Ljusdal och Järvsö. Jämförelser med förhållandena i Uppland skulle kunna tala för att dessa kyrkor har haft kyrkoherdar som har tillhört det högre prästerskapet - kaniker och prostar. Många uppländska kyrkor med kaniker som kyrkoh e r d a r har nämligen fått tillbyggda kapell: Alunda, Bälinge, Rasbo, Simtuna, Vaksala och Trefaldighetskyrkan i Uppsala. När det gäller Forsa, är det belagt att där residerade prosten över Sundeds prosteri redan i början av 1300talet och i Delsbo tycks en prost ha funnits 1490 (Bonnier 1994, s. 105-132). Som jag ovan har visat har således även Järvsö kyrka haft en kyrk o h e r d e som har tillhört ett särskilt skikt av prästerskapet g e n o m att vara p r e b e n d a t vid domkyrkan. Förekomsten av dessa triumfkrucifix i Norrland, som företer gemensamma stildrag med flera uppländska verk, av vilka flertalet finns i kyrkor som på olika sätt har varit knutna till domkyrkan, blir särskilt intressant när det även föreligger kopplingar mellan Uppsala domkyrka och Järvsö och Segersta kyrkor. Det skulle dock föra för långt att betrakta de ovan n ä m n d a kyrkoherdarna som verkens beställare, fastän tanken är lockande. Fornvännnen 93 (1998)