Kampen om Nordvegen : några synpunkter på det vikingatida samhällssystemet med utgångspunkt i en ny bok om politiska konflikter i Västnorge Bäck, Mathias Fornvännen 94:1, 19-26 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1999_019 Ingår i: samla.raa.se Debatt Kampen om Nordvegen. Några synpunkter på det vikingatida samhällssystemet med utgångspunkt i en ny bok om politiska konflikter i Västnorge I samband med den stora mängd nytt arkeologiskt material som har tagits fram vid de stora undersökningarna under 1990-talet, och de arbeten som har gjorts av historiker, språkforskare och inte minst arkeologer, har bilden avvikingatiden kommit att nyanseras väsentligt Ett problem ligger dock i att vi (som brukligt!) har svårt att nå ut till allmänheten med våra nya insikter. Var och en som arbetar med kulturhistoria eller samhällsvetenskap i någon form vet hur svårt det är att ändra ett folks uppfattning om sin »förstenade» historia, hur förvriden den än må vara. I ljuset av vår nya kunskap och vår oförmåga att förmedla denna, framstår den alltjämt förhärskande romantiska bilden av vikingatiden som alltmer irriterande, då det fortfarande är den som förs fram i populärvetenskapliga sammanhang. Vikingatiden har i Sverige, precis som i Norge och Danmark, utnyttjats av fascistiska och nazistiska organisationer före, under och efter andra världskriget En stor skillnad mellan länderna är emellertid att historien av uppenbara orsaker inte har samma sprängkraft eller är lika intensivt påträngande i Sverige som i våra nordiska grannländer, där kriget lämnat mer manifesta spår både fysiskt och m e n t a l t En följd av detta är att till och med ett så avlägset tidsavsnitt som den vikingatida historien kan upplevas som mer angeläget alt bearbeta i des.sa länder. Eftersom intresset kring vikingatiden fortfarande är stort blir denna fascination som samhällsfenomen viktig att analysera och revidera. Den vestlandske lokalhistorikern Torgrim Titlestad, som tidigare i första hand har arbetat med sentida ekonomisk historia, har under senare tid ägnat stort intresse åt Norges vikingatid. Han har ägnat mest tid åt den senare delen av vikingatiden, dvs. den som framför allt berörs av sagamaterialet, och den politiska situationen kring riksbildningsprocessen i Norge. Denna period har ägnats mycket intresse u n d e r hela 1900-talet (möjligen påverkad av diskussionen om den nationella identiteten). Titlestad ser emellertid på det hela med »kronologiskt oförstörda» ögon och kan därför tillföra diskussionen alternativa tolkningar. I boken Kampen om Nordvegen - Nytt lys över vikingtiden sammanfattar Titlestad sin bild av det politiska systemet på den av norska hövdingar behärskade västkusten, eller Nordvegen som området benämns i boken. Den övergripande tidsramen sträcker sig från 500-talet fram till 1000-talets början. Mer detaljerad och personhistoriskt mest intressant är dock beskrivningen från och med Harald Hårfagres rikssamlingstendenser u n d e r 800-talets senare del till Olav Haraldssons död i slaget vid Stiklestad år 1030. Berättelsen koncentreras till 900-talet, och som »arketyp» för den alternativa politiska historia som Titlestad presenterar för han fram storhövdingen och »Rygekonungen» Erling Skjalgsson. Denne Erling har ofta i tidigare historieskrivning framställts som den bakåtslrävande, mörka eller onda kraften i detta sammanhang. Titlestad visar hur förenklat detta synsätt varit genom att försöka se de realpolitiska motiven bakom handlingarna. Det är kring detta som bokens centrala budskap kretsar. Framställningen har en kronologisk grundstruktur och har delats in i ire huvudperioder vilka dels bvgger på skandinavernas relationer till kontinenten, dels på inhemsk politisk utveckling under påverkan från framför allt England och Danmark. Titlestad förankrar den seFornvännen 94(1999) 20 Debatt I den tredje perioden, ca 900-1035, blommar nämligen maktkonflikterna ut och det är d e n n a beskrivning som är bokens största behållning. Med utgångspunkt i det norröna politiska, religiösa och legislativa systemet för Titlestad en associationsrik diskussion. Avgörande är kampen mellan centralistiska och konfederala politiska strävanden där det förra är en influens, via allianser, från djupt hierarkiska politiska system eller snarare hegemonier medan det senare bygger på det nordiska, i grunden egalitära samhällssystemet. Nu är det naturligtvis så att det inte går att använda benämningen egalitär på det vikingatida samhället så som vi känner det utifrån de skriftliga och arkeologiska källorna. Det är å andra sidan inte heller frågan om ett fullt utvecklat klassamhälle i t.ex. 1600-talets bemärkelse. Systemet innefattar två huvudsakliga kategorier: fria kvinnor och män samt ofria människor, dvs. trålar. Som tydligt framgår i Titlestads tolkning av möten mellan »kungen» och lokala hövdingar på Vestlandet framskymtar en ömsesidig respekt i kommunikationen. Den amerikanske antropologen Marshall Sahlins beskriver denna typ av samhälle på ett belysande sätt: A chiefdom is not a class society. Although a stage beyond primitive equalitarianism, it is not divided into a ruling stratum in command of the strategic means of produdion or political coercion and a disenfranchised underclass. It is a slruclure of degrees of interest, rather than conflicts of interest ... Vet, where rank is thus linked lo descent, status positions are often so subtly differentiated that no one can say, or will admit, where "chiefliness" leaves off and "commonalilv" begins. (Sahlins 1968 s. 24.) Utnyttjandet av slavar i det vikingatida Norden bidrar sannolikt till att det inte skapas ett utpräglat klassamhälle vid d e n n a tid. Slavsystemets existens innebär att det inte fanns något incitament för ett utvecklat klassamhälle. Paradoxen är här som tydligast. Det i grunden egalitära nordiska samhällsystemet innefattar en utpräglad underklass i form av slavar. I många delar av Europa där slavsystem förekommit utvecklades senare mer eller mindre stora riken med en tydligt hierarkisk struktur, som t.ex. de romerska rikena och Frankerriket Varför följ- nare vikingatidens historiska verklighet i 500lalet, då hans första huvudperiod inleds. Författaren är med andra ord helt uppdaterad med det rådande arkeologiska forskningsläget rörande den yngre järnålderns historia. Symbolspråket i det vikingatida arkeologiska materialet leder, där möjligheter finns, i de flesta fall forskaren bakåt i tiden till 500- eller 600-talen. Det är därför av stor vikt att även de historiker som intresserar sig lör den i våra termer förhistoriska perioden av Skandinaviens historia har ett nära samarbete med arkeologer och är införstådda med de arkeologiska förklaringsmodellerna, och att de även har vetskap om hur det arkeologiska materialet används. Tillestad är uppenbarligen i allra högsta grad medveten om detta. Bokens tyngdpunkt ligger visserligen inte på denna tidiga fas, men då författaren ändå uppmärksammar de diakrona sambanden i d e n n a historiska period kan det inte hjälpas att man ändå saknar referenser till exempelvis Hedeager, Kristiansen och Näsman, för att bara nämna några. Det framstår för övrigt som allt mer angeläget, åtminstone för Sveriges del, att fördjupa sig i 700-talets historia då det är i detta århundrade vi sannolikt kan spåra slutskedet av en formativ period i Skandinaviens politiska utveckling. Titlestads första period sträcker sig fram till ca år 750, dvs. före det karolingiska rikets mest expansiva fas, och innefattar i första hand titomskandinaviska förhållanden. Även i Titlestads andra period, ca 750-900, spelar yttre omständigheter en stor roll, men här fokuseras dock diskussionen mer och mer mot inomskandinaviska eller snarare västnorska maktkonflikter. Titlestad presenterar, i samklang med flera norska arkeologer, en ny förklaringsgrund till de s.k. vikingatågen. Teorin kan sägas vara radikal i det att vikingatågens genesis inte uppfattas som progressiv eller expansiv - snarare som agressiva engångshandlingar för att försöka förhindra att landet uppslukas av en synnerligen expansiv stormakt, dvs. Frankerriket (jfr Hernajs 1997 s. 65 f.). Titlestad visar också i sitt resonemang tydligt alliansskapandets politiska betydelse vid denna tid. Man börjar i detta skede av boken att förstå åt vilket håll författaren strävar. I inmannen 94(1999) Debatt de inte utvecklingen samma mönster i Norden? Svaret har att göra med samhällets grundstruktur. Det fanns inget hierarkiskt tänkesätt i Norden, slavarna kom att bli en, förmodligen hårt utnyttjad, underklass, men del viktiga är att denna slavklass inte ingick som en del i ett hierarkiskt system. Det är snarare frågan om en ren handelsvara, ett rörligt kapital. Det framskymtar också tydligt i det skriftliga källmaterialet att slavarna långt ifrån alltid behandlades illa och att det faktiskt fanns goda möjligheter att frigöra sig från träldom. Grunden till den typ av nordiskt klassamhälle vi ändå finner under vikingatiden måste spåras bakåt i tiden. 500-talet har av nordiska arkeologer, främst i Danmark, börjat uppmärksammas som en viktig statsbyggnadsperiod. I Sverige börjar resultatet av en liknande process bli märkbar u n d e r 600- och 700-talen, vilka måste betraktas som viktiga formativa perioder på vägen mot kungadömen eller riken. Jag ansluter mig till de forskare (t.ex. Myhre 1998) som inte tror att befolkningsökningen i Norden skulle vara avgörande för starten av vikingatågen. Befolkningsökningen och landbristen är emellertid ett faktum som inte går att bortse helt ifrån. Det intressanta i detta är att en dylik befolkningsökning däremot kan skapa långtgående interna politiska förändringar av samhället, dvs. det som i vissa sammanhang kallas utveckling. »Mot d e n n a bakgrund av demografisk expansion och befolkningskoncentration uppstår den uppenbara tendensen att hövdingaskapet förvärvar en makt som är okänd annorstädes ...» (Clastres 1984 s. 158). Det är precis en sådan situation som målas u p p av Titlestad genom beskrivningen av relationerna mellan de olika inblandade hövdingarna utefter Nordvegen. Samhället börjar bli »politiskt trångt». Den vikingatida samhällsmodellen har troligen utvecklats ur ett egalitärt samhälle med enbart en enda högre social position. Antropologen Elman Service uttrycket detta på följande sätt i sin analys av hövdinga- och kungadömens sociala organisation: We might think of lhe beginning of this system as an otherwise egalitarian society with but one exalted so- 21 cial position. But because societies are composed of solidary family units united into larger residential groups, it is natural that a chiefs high status raises the status of every member of his family above ordinary families, and ultimately that of the families in his local kin group to some extent. (Service 1971 s. 139-140.) Typiskt för det nordiska systemet är dock att den gudalike härskaren, som skapar en autokrati, inte existerar. Traditionen finns helt enkelt inte. De nordiska kungarna använder sig givetvis av symboliska kopplingar till den gudomliga världen, men har hela tiden en reell uppgift i det vardagliga livet med högst pragmatiska, fysiska samhällsfunktioner som t.ex. att rusta en flotta, lösa tvister, organisera ett försvar eller skapa och upprätthålla handelskontakter. Vi vet också att skillnaden mellan levande och döda som vi ser den idag inte fanns under vikingatiden, del förefaller snarare att ha varit en påtagligt verklig och aktiv relation mellan döda och levande. Detta bidrog säkerligen till att det inte utvecklades några »konungar av Guds nåde» i Norden förrän långt senare i historien. Den bild av samhället utefter Nordvegen, som Titlestad målar upp, visar en verklighet som egentligen bygger på ett kollektivt ledarskap (även om det officiellt fanns en kung). Skillnaderna mellan ett centralistiskt och ett konfederalt system kan också sammanfattas som antropologen Ted Lewellen valt att göra (fig-1). Den svenska (nordiska) mentaliteten har av etnologen Äke Daun karakteriserats som »lågkontexlkultur». Utmärkande för d e n n a mentalitet är blyghet, obenägenhet att tala för mycket, strävan efter oberoende av andra människor, konfliktundvikande, saklighet, ordning och tungsinne (Daun 1989). Vi kan direkt se att alla dessa mentalitetsdrag inte utan vidare går att överföra på vikingatidens människor. Den viktiga slutsatsen är emellertid alt lågkontextkiiltur gärna råder i samhällen där den sociala och etniska homogeniteten är stor. Det är dock mycket viktigt att betona värdet av att nyansera bilden av Norden u n d e r vikingatiden som en helt igenom enhetlig kultur. Skillnaderna var tvärtom sanIlnnvitnnni 94(1999) 22 Debatt Major Strength Major Weakness Comments One Ruler More efficient. stronger in competitive situations Disunity and competition during period of succession In cenlralized political systems there seems to be a tendency for one person to dominate even in Collective Leadership May be more responsible to group demands. no power vacuum during periods of succession Unstable because of competition within group, cannot make decisions quickly in periods of emergency systems designed around collective leadership. thus. true collective leadership is rare Fig. 1. Efter Lewellen 1983 s. 76-77. nolikt betydande i olika delar av o m r å d e t Homogeniteten har nog snarast haft utgångspunkt i religiösa föreställningar och därur n o r m e r a n d e beteendemönster. Man kan jämföra hedendoniens polyteistiska värld och det nordiska ättesamhället, så som det framträder för oss idag, med kristendomens m o n o l d s i n och den hegemoniska grundidé som genomsyrar det frankiska kejsardömet Följdfrågan blir naturligtvis om det är så att den politiska omdaningen av det nordiska samhället från konfederativt till centralistiskt helt och fullt hänger samman med kristendomen. Ar detta förklaringen till att man velat se 1000-talet som statsbildningstiden i Norden? Svaret på den frågan har för många naturligtvis varit ja. Kristendomen har fungerat som systemmoddl och maktstabilisator för ett centralistiskt styre. Det politiska och sociala livet uppvisar bilvis stora skillnader mellan olika delar av Skandinavien. Det symboliska bruket av vapen t.ex. skiljer sig markant mellan olika delar av centrala Sverige och Norge (Jakobsson 1992 s. 136 ff.). Vidare har det påvisats tydliga arvsrätlsliga skillnader mellan Mälardalen och Skåne (Sawyer 1992 s. 37). Titlestad hade tjänat på att anlägga ett någol bredare perspektiv på hela det nordiska området, då detta i hög grad skulle styrka resonemanget om den nordiska »defensiva» hållningen gentemot Frankerriket. Plundring, överfall och agressiva handlingar dominerar på intet sätt de få skriftliga källorna som rör östnordisk kultur. Det arkeologiska materialet Fomvånrun 94 (1999) både i Mälardalen och Rus (Ryssland) ger nästan uteslutande en bild av kolonisation, utbyte, handel och icke fientliga kontakter. Som jag ser det visar detta en klar skillnad i storpoliliska skeenden mellan Nordsjöområdet och området kring Östersjön. De västnordiska hövdingarna har uppenbarligen känt sig hotade av stormakten i söder och agerat handlingskraftigt utifrån detta. I öst har sannolikt kontakt och handel kunnat bedrivas mer ostört då det inte funnits något samlat hot från slaviskt område gentemot Mälardalen. I själva verket var ju även de västslaviska folkgrupperna utsatta för Frankerrikcts expansionssträvanden. Den kvantitativt betydligt större mängden, och över tid j ä m n a r e fördelningen, av väslslaviskt material i Birka i förhållande till den västeuropeiska importen visar tydligt att kontakterna varit av en annan karaktär gentemot öst än mot väst Fyndmaterialet från Mecklenburg och Pommern utgörs i första hand av bruksföremål, främst keramik, vilket måste betraktas som behållare för någon importerad vara. Knappast något material som kan betraktas som phnidringsvärt går att direkt hänföra till det västslaviska området. Silver, vapen och andra åtråvärda objekt har antingen kommit via de ryska floderna från arabvärlden eller möjligen från Västeuropa. Förekomsten av ostskandinaviska begravningar och fyndkoncentrationer på skilda platser utefter stora delar av den södra och östra Östersjökusten visaren fredlig kontakt präglad avhandel och sannolikt släktskapsallianser. (Jfr Debatt t e x . Zur-Muhlen 1939; Nerman 1958; Zak 1975 s. 49 f.; Callmer 1992.) Vidare kan man på goda grunder anta att det svårligen gått att upprätthålla kontinuerliga kontakter mellan Östskandinavien och Frankerriket med tanke på de många krigiska konfrontationer mellan sydskandinaviska vikingar och det frankiska riket som refereras i västeuropeiska källor (se t.ex. Nelson 1991; Reuter 1992; Einhard 1979). Ar det så att de östnordiska hövdingadömena primärt hade fungerande politiska och h a n d d s r d a t e r a d e allianser med den västeuropeiska sfären medan kontakterna österut i stor utsträckning snarare byggde på släktskap och prestigeallianser? Skärskådar man det vikingatida fyndmaterialet från Mälardalen finns egentligen inte mycket som talar för att det rör sig om ett krigiskt samhälle, tvärtom talar lvnden genom sin enhetlighet om en stabil tillvaro med omfattande lokala och interregionala handelskontakter och allianser. Man kanske skall se det som allianser av politisk karaktär med samhällen som hade en liknande religiös struktur, dvs. en polytdstisk religion (se t.ex. Callmer 1992). Frågan är dock om inte ett av nyckelorden i dessa kontakter är handel. Just fjärrhanddn har av flera forskare betraktats som »prime mover» vid skapandet av nya relationer mellan människor i framförallt feodala samhällen (Sweezy 1979 s. 49). Denna fjärrhandel har ansetts få ordentlig styrfart under 900-talet (Sweezy 1979 s. 48). I ljuset av den kunskap vi har om vikingatiden idag bör man nog flytta starten för fjärrhanddns betydelse för samhällsstrukturerna i Nordeuropa något hundratal år bakåt i tiden, åtminstone till 700talcts mitt eller andra hälft Denna datering överensstämmer väl med det förnyade intresset för internationell handel i Frankerriket, vilket under 700-talets första hälft upplevt en period av svåra inre motsättningar där inte minst friserna spelat en viktig roll (Hodges 1982 s. 43 ff.). Jag menar att det inte går att analysera relationerna mellan de nordiska bövdingadömena och Västeuropa respektive Östeuropa på samma sätt. Man har i dessa områden haft helt skilda intressen och syften för kontakterna med de skandinaviska samhällena. 23 Homogeniteten i Skandinavien består således i gemensamma kosmologiska, etiska och rättspolitiska referensramar. Ställt mot det karolingiska maktväldet med dess många olika etniska g r u p p e r kan det norröna samhället tveklöst betraktas som en kultur vilken skulle ha kunnat inkorporeras i den frankiska maktoch styrningsstrukturen. Det skall dock betonas att detta är sett ur centralcuropiskt perspektiv, eftersom skillnaderna inom Norden i själva verket var betydligt större än vad de västeuropeiska källorna ger sken av. Konfederalism och centralism är bärande begrepp i Titlestads resonemang. Des.sa »moderna» benämningar bildar nyckelbegreppspar i framställningen av den politiska maktkampen utefter Nordvegen. Det traditionella nordiska rättssystemet leder enligt författaren även till en spridning av den politiska makten: »Hövdingen ble sterkt avhengig av felleskapet for å hevde sin stilling. Han kunde ikke splitte medspillerne sine inn i individer direkte under sin kommando. /Ettene sto i mellom som balanserende element, da det var de som forpaktet rettsansvaret» Mot detta system stod den centralistiska och individualistiska grundtanken: »Kristenretten, derimot, br0t senere veien for et nytt system der individet ble borger direkte u n d e r kongen og kirken. yEtten som balansefaktor ble fjernet. Konge og kirke overtok dens makt ...» Det är svårt att avgöra om begreppet konfederalism är rättvisande för det nordiska politiska systemet Titlestad förefaller medveten om problemet då han för en indirekt diskussion kring detta. En högst aktuell konfederal idé är j u EU (Europeiska U n i o n e n ) . Som bekant är motståndet i Sverige fortfarande stort mot EU trots vårt medlemskap. I Norges fall är motviljan till EU ännu större. Konfederalismen i EU:s form framstår inte för samtidens människor som en maktspridning utan snarare tvärtom, som en påtaglig maktkoncentration. Vi kan här ana en motsägelse, eller mindre skarpt uttryckt, en svårighet med att applicera detta utryck i ett vikingatida sammanhang. Konfederalismen som samhällsmodell blir Fornvännen 94 (1999) 24 Debatt sker. Förhållningssättet i fråga om tal ligger, i enlighet med Ake Dauns karakterisering, i det nordiska beteendemönstret. »Viljan att inte ljuga står alltså i motsättning till viljan att nå samförstånd. Motsättningen löses genom tystnad och selektivt undvikande av känsliga ämnen.» (Daun 1989 s. 118.) Titlestad integrerar dessa mentalitetsfrågor i en närmast beskrivande historietradition. Det finns få uttalade mentalitetsaspekter i framställningen, ändå genomsyras texten av en frisk revidering av den nordiska kulturens allmänt accepterade barbarism. Titlestad realiserar istället »fantasibilden» genom att lägga kraft på att försöka förstå de politiska strategier som ligger bakom olika handlingar. Framställningen utvecklas till ett fälttåg mot samtida karolingisk historieskrivning, fascistisk idealisering och en allmän roman tisering av en av de viktigaste formativa perioderna för det nordiska kynnet och därmed det nordiska politiska och sociala systemet. Ett roligt grepp är att diskussionen förs via del rika bildmaterialet och bildtexterna i boken. Det skulle nästan ha kunnat vara en utställningskatalog från en (i Stockholm) aktuell konstutställning om nationalromantiken. Många av bilderna föreställer våldsamma handlingar, vilka lyfts fram av konstnärerna utifrån sagamaterialet De allra flesta kretsar kring våld, krig, hjältedöd, förhandling och ceremonier av olika slag. Bilderna är idealiserade men utgör ändå ett försök att, i lidens anda, tolka det nordiska kynnet. Målarna har således, genom bildmediets genomslagskraft, bidragit till den våldsromatisering som vidhäftat vikingatidskulturen. Kopplingen av våld och förhärligandet av den »rene», kraftfulle vikingen i nationalromantikens anda (även historiker var inne på detta spår) har medfört att vi ännu idag har mycket svårt att få genomslag för den historiska bild vi nu har av det vikingatida samhället utifrån senare tids forskning. Titlestad visar på ett underhållande sätt genom det generöst tilltagna materialet vilken genomslagskraft bildfrainställningar har på människor. Arkeologer och historiker ställs ofta inför p r o blemet att motivera sitt yrke i ljuset av dagens intressant för Titlestad på grundval av relationerna mellan hövdingar, stormän och kung så som de uttolkas ur sagamaterialet. Häri ligger något av det mest intressanta för arkeologins räkning. Detta kan också sägas utgöra kärnan i det nytänkande som presenteras i samband med analysen av Nordens (Norges) politiska struktur. Titlestad målar u p p en bild där stormän och lokala hövdingar bemöts av kungen med respekt och värdighet, närmast som jämlikar. Tolkningen är positiv och inte på något sätt orimlig. Frågan är bara om konfederalism är den rätta beteckningen på detta system. Det verkar finnas en inneboende rörelse i det konfederala systemet som strävar mot en centralisering av makten då federationen når en sådan geografisk storlek och komplex etnisk sammansättning att man kan börja tala om ett imperium. Det finns flera exempel på att det kosmopolitiska synsätt som vanligen följer med stora imperier även stärker monoteistiska och centralistiska tendenser (Arnaldez 1990 s. 10). Fungerade »kungen» i Norden egentligen bara som en, av tinget utsedd, person med huvudansvar för vissa delar av samhället som t e x . organisering av försvaret, vilken hade att svara för och samarbeta med alla »tingsvärdiga» medborgare ? Ar det så att den polyteistiska och synkretistiska grundsynen (dvs. ö p p e n h e t och visst mått av jämlikhet) som återfinns i den hedniska religionen går igen även i politiken och de sociala relationerna? Vi har sett ovan att så knappast är fallet. Komplexiteten i det norröna legislativa systemet med ganska frikostiga tolkningsmöjligheter kan inte nog betonas. Lägger man till detta vad som närmast skulle kunna betecknas som sociomentala särdrag, som t.ex. våldsamma förändringar i relationerna mellan olika parter (från dråp i första situationen till förlikning och fredlig uppgörelse direkt därpå) inser man svårigheterna med att tyda det skriftliga materialets egentliga innebörd. Det har tidigare gjorts försök att komma åt vikingatidens mentalitet genom att systematisera vad som kallals tystnadens respektive talets typologi (Österberg 1991). Detta ger en bild av ett system med subtila nyanser inte bara i fråga om vad man säger utan om, hur och när detta Fornvännen 94 (1999) Debatt samhälle. Det är vanligen mycket svårt att för en lekman (gärna skeptisk) binda samman händelser och företeelser under framförallt förhistorisk tid, eller att motivera studier av t.ex. fyndmaterial eller hustyper. Under den period då jag läste Torgrim Titlestads bok kom jag vid flera tillfällen (i samtal med vänner som inte är kulturhistoriker) att koppla företeelser från vårt politiska systems konstitution, via beteendemönster i dagens samhälle, lill det vikingatida samhället i Titlestads tolkning. Ett exempel på detta är den så förhatliga folkliga norm som kallas Jantelagen. Utifrån den beskrivning av ett demokratiskt, politiskt system i Norden som Titlestad presenterar måste Jantelagen synas på nytt Jantelagen kan j u närmast definieras som uppfattningen att »du skall inte tro att du är förmer än någon annan», vilket är att jämställas med det som vi vanligen kallar avundsjuka. Som vi sett tidigare beskriver Titlestad relationen mellan de ledande släkterna och kungen som förhållandevis jämlik. Avsaknaden av fenomenet Frimus inter pares (främst bland likar) skulle således kunna uppfattas som ett särdrag i nordisk politisk kullur. Denna grundläggande inställning har dock levt vidare och så småningom i vår tid förvanskats till den negativa föreställning som kallas Jantelagen. Titlestads framställning är på detta sätt en lysande inspirationskälla i sökandet efter de immateriella delarna av vikingatidens historia, vilka även har betydelse för vårt beteendemönster idag. Som svensk kan man tycka att berättelsen är väl lokalnorsk och en något lyftad blick hade givit slutsatserna ett slörre djup. Detta upplägg är naturligtvis fullt medvetet gjort och det måste sägas till Titlestads försvar att framställningen i den lokalhistoriska formen bar sin stora förtjänst rent metodiskt. Det snävare perspektivet gör att författaren tagit sig tid och [ilats att fördjupa analysen vilket resulterat i den dynamiska och nyskapande tolkningen av d e n n a del av Norges historia. Det torde snarast vara ett axiom inom vikingatidsforskningen idag att sträva efter fördjupade studier av olika materialkategorier, texter och strukturer (luisformer o.d.). Vad gäller texter genomförs detta med bravur av 25 Titlestad (slutsatserna kan naturligtvis diskuteras), och detta är den stora vetenskapliga behållningen av denna inspirationsrika skildring av Norges enande. De principiella problem och frågeställningar som Titlestads bok ger upphov till måste kommenteras något. Forskarens dilemma är balansgången mellan publik och forskarvärld. Ingen inom yrket har väl undgått att någon gång undra över varför endast ett mycket litet fåtal kulturhistoriker lyckats att få ett sådant genomslag hos allmänheten som till exempel historikern Peter Englund. De flesta av oss vågar sig inte på d e n n a balansakt av rädsla för vad kollegerna skall tycka, för vad som skall bända med ens vetenskapliga status. Bevisföringen i det mesta vi arbetar med är emellertid så svag att annat än åsiktsskillnader sällan blir aktuellt Olika kulturhistoriska discipliner kritiserar gärna varandra, vilket är vansklig! av samma orsaker som nyss nämnts. Ar det så att t.ex. det historiska källmaterialet är så fragmentariskt att det krävs ett stort mått av tolkning för att det överhuvudtaget skall kunna användas? Detsamma är enligt min uppfattning endast delvis giltigt för arkeologin eftersom denna disciplin, och det måste betonas i dessa tider, /lörinnefatta ett visst matt av empiri, vilket innebär att källmaterialet inte alltid är lika tvetydigt som i andra kulturhistoriska ämnen. Samtidshistorien visar att det uppenbarligen ligger närmare till hands för historiker än för arkeologer att presentera sina forskningsresultat i en form som lekmannen kan läsa. Varför är det på detta sätt? Ligger det i ämnets natur? Ar det lättare för folk att förstå en tid som ligger närmare den egna, eller är skillnaden istället den att historiker vågar driva tolkningarna längre än vad arkeologer gör och därmed når en större publik? Har vi kanske ett problem med den språkliga omslällning som del innebär alt skriva för olika mottagare, vi har ju vanligen ingen utbildning i skriftframslällning överh tivtid laget? En annan fråga är om del är meningsfullt att dra sådana hypotetiska slutsatser som jag antyder i denna text. Som vanligt är det ofta i Fornvännen 91 (2999) 26 Debatt Lewellen, T. C. 1983. Political Anthropology. An Introduction. Myhre, B. 1998. The Archaeology of the Early Viking age in Norway. Ireland and Seandinavia in the Early vikingage, (O. Floinn, R. et al.). Nelson, J.-L. 1991. The Annaks of St-Berlin. Ninlh-nn tury hislones. volume I. Manchester university press. Nerman, B. 1958. Crohin-Seeburg. Ausgrabungen und Funde. KVHAA. Stockholm. Reuter, T,.1992. The Annals ofFuMa. Ninth-century hislories, volume II. Manchester. Sawyer, B. 1992. Kvinnor och familj i det forn- och medeltida Skandinavien, Occasional papers on Medieval topics, 6. Sahlins, M. 1968. Tribesmen. Foundation of Modern Anthropology Series. Englewood Cliffs, New Jersey. Service, E. 1962. Primitive Social organisation. AnEvolutionary Perspective. (2:a upplagan 1971.) New York. Sweezy, R 1979. En kritik. Övergången från feodalism till kapitalism, (Hilton, R., ed). Kungälv, s. 37-67. /ak, J. 1975. Kontakten zwischen Skandinavien! und Westslawen des 9.-11. Jahrhunderts n. Chr. im Lichte der archäologischen Quellen. Offa 32. Zur-Muhlen, B. von, 1939. Die Wikingerfunde in Ostpreussen. Jahrslellungen. Bericht uber die Kieler Tagung. F'orschung- und Lehrgemeinschaft »Das Ahnenerbe-, s. 139-153. Österberg, E. 1991. Tystnadens strategi. Miljö och mentalitet i de isländska sagorna. Historisk tidskrift, 2:1991, s. 165-185. Mathias Bäck Birkaprojektet Riksantikvarieämbetet gränszonerna mellan olika dicipliner som nya idéer föds. Problemet är att det ofta är mycket svårt att verkligen aktivt utnyttja alla de skilda källor man har tillgång till. Vanligen används endera av dem för att bekräfta eller avfärda en teori. Och är det överhuvudtaget intressant eller menigsfullt för oss som arkeologer att försöka nå ut till en större publik när vårt ämne håller på att ätas u p p inifrån? Referenser Amaldez, R. 1990. En enda Gud. Medelhavet. Människan och arvet,(Fernand Brandel, Georges Duby m.fl., eds.), s. 7-29. Callmer, J. 1992. Interaction between Elhnical Groups in the Baltic Region in the Late Iron Age. Contacts across the Baltic Seu during lhe Late Iron Age (5th-12th centuries) (Hårdh, B. & WyszomirskaWerbart, B., eds.), Baltic Sea Conference, Lund, October 25-27, 1991. University of Lund, Institute of Archaeology report series No 43, s. 99-107. Clastres, R 1984. Samhålkt mol staten. Studier i politisk antropologi. (Andra upplagan 1994.) Daun, Ä. 1989. Svensk mentalitet. Kristianstad. Einhard, Ihe Life of Charlemagne. With a foreword by Sidney Painter. Ann Arbor, 1979. Hernass, P. 1997. Storpolitkk og vikingtog på slutten av 700-tallet Konflikt i förhistorien (Fuglesvedt, I. & Myhre, B., eds.), AmS Varia, 30, s. 57-67. Hodges, R. 1982. Dark age erononiiis. lhe origins of towns and trade AD 600-1000. New Approaches in Archaeology. London. (Second edition 1989.) Jakobsson, M. 1992. Krigarideologi och vikingatida svärdstypologi, Stockholm Studies in Archaeology, 11. Vad händer med Kol 14-forskningen i Sverige'? I och med augusti månads utgång 1998 lades Kol 14-laboraloriet vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm ned. Därmed u p p h ö r d e alltså det sista konventionella Kol 14-laboratoriet i vårt land. Acceleratorlaboratoriet i Uppsala, knutet till universitetet finns dock kvar. När Kol 14-laboratoriet i Stockholm startade var metoden ny. Laboratoriet byggdes upp för att kanske främst arkeologer och kvartärgeologer skulle få tillgång till den nya och revolutionerande dateringsmetoden. Särskilda kvoter, knutna till Sveriges Geologiska Undersökning Fornvännen 94 (1999) och Riksantikvarieämbetet, bekostades av statliga medel. Inom ramen för Riksantikvarieämbetets kvot, cirka 100 prover per år kunde även landets regionala museer få tillgång till så kallade gratisprover - det vill säga att museerna kunde få dateringar gjorda utan särskild kostnad. Varje år lämnades prover in frän landets olika delar och en helt ny kunskap byggdes u p p om materialkategorier som man tidigare endast kunnat grovdatera. Den fria kvoten kom att betyda oerhört mycket för landets kulturhistoriska forskning och har så gjort