"Hundens like": bonderepublikens dom över Valdemar Atterdag Siltberg, Tryggve Fornvännen 2002(97):1, s. [25]-43 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2002_025 Ingår i: samla.raa.se

»Hundens like» -bonderepublikens dom över Valdemar Atterdag i Fidedikten
Av Tryggve Siltberg

Siltberg, T. 2002. »Hundens like» - bonderepublikens dom över Valdemar Atterdag i Fidedikten. ('The dog's equal' — The peasant republic's sentence över Valdemar Atterdag in the Fide poem.) Fornvännen c/y, Stockholm. A wall-painting in Fide church on soulhern Gotland is the only almost contemporary evidence concerning the events on the Gotlandic countryside during the Danish king Valdemar Atterdag's conquest in 1361. Now ihis Latin text is completed by a previously unknown verse 2, which has been found in the Archives of Vadstena Monastery. The text in verse 2 has the same 'hidden' year (1361 and 1163 or 1158 for the Artlenburg treaty) and the same number magic as in verse 1, which is still to be seen in the painting. The Artlenburg treaty stated Gotland's independence and international position. Verse 2 is strongly anti-Danish. The satirical rhyme 'canis-danis', 'dog—Danish', was a great insult Political reasons must have made it necessary to remove verse 2 from the church wall in Fide. Gotlandic tradition must have self-censorship in the tales about lhe events in 1361, in order not to annoy their Danish lords. The Fide poem is a masterpiece intellectually and poetically. It should be considered as an illustration of Gotland's Medieval countryside society, the 'peasant republic' characterized by the absence of royal power and the presence of law, the art of writing and intellectual culture. The large number of priests of Godandic origin should be considered as a main postulate for the 'peasant republic'.
Tryggve Siltberg, Eandsarkivet in Visby, Visborgsgatan 1, SFA621 57 Visby tryggve.siltberg@landsarkivet-visby.ra.se

Ett arkivfynd Fideinskriften, den lilla latinska versen i en väggmålning i Fide kyrka på sydligaste Gotland (Storsudret), är ofta åberopad som det enda någorlunda samtida dokumentet rörande det förhärjande av Gotlands landsbygd, som måste ha ägt rum då Valdemar Atterdag intog ön 1361. Tidigare har ingen tänkt sig att versen kunde ha en fortsättning. Emellertid har en sådan vers 2 nu upptäckts i en medeltida kandskrift, codex C 237 från Vadstena klosters bibliotek. Vers 2 kastar nytt ljus över gotlänningarnas syn på Valdemar Atterdag. Den ger anledning til] en slutsats om gotlänningarnas upplevelse

av Artlenburgprivilegiet som en symbol för Gotlands rättsliga ställning. Fidedikten ger viktig information om gotlänningarnas självbild. Om detta och om målningens ock kandskriftens kistoria, samt om textens kronogram ock talmagi, handlar denna artikel. Vers 1 (Fideinskriften) och vers 2 kallar jag med ett gemensamt namn Fidedikten. Även om det inte kan bevisas att även vers 2 en gång fanns på kyrkväggen i Fide förefaller det i hög grad t r o ligt Jag skall i denna artikel framhålla Fidedikten som ett intellektuellt mästerverk och en viktig illustration till Gotlands landsbygd under medeltiden, detta bonderepubliksliknanF'omvännen gy (2002)

26

Tryggve Siltberg

fte (jumt« « t f Wm mt cnfir
Fig. i. Inskrift i Fide kyrka, Golland, på kyrkans södra innervägg; målad sannolik! under perioden strax efter 1361 till omkring 1400. — Inscription in Fide Church, Gotland, probably made in the period shortly after 1361 to c. 1400. de samhälle, som karaktäriserades av frånvaron av kungamakt och närvaron av lag, skrivkunnighet och andlig odling. Vidare skall prästerskapets betydelse för »bonderepubliken» framkallas. Fideinskriften och kronogrammet för 1 3 6 1 Den ovannämnda kalkmålningen i Fide kyrka anses ha tillkommit en tid efter 1361, kanske omkring 1400. Målningens bokstäver, minuskler, finns belagda på Gotland omkring 1400, men kan också ha använts här något tidigare eftersom de finns tidigare i Tyskland och Danmark (Lindström 1895 s. 49 f) • Målningens motiv, den lidande Kristus, var ett vanligt motiv i Gotlands kyrkokonst under ^ o o t a l e t (Söderberg 1935), som domineras av Passionsmästaren. Fidemålningen med »sin patetiska stämning av sorg och betryckthet, av intensivt upplevd passionstid» utgör en upptakt till 14001alets gotländska kyrkokonst, som med Roosvals ord bär »en prägel av pietism och proletäriskhet» (Söderberg 1942 s. 12). En personlig tolkning av Fidemålningens kristna budskap finns hos Furberg & Olsson 1986 (s. go t). Målningen har gjorts på en fyrkantig putsyta i triumfbågens södra sida och föreställer 'Smärtomannen' eller 'Misericordiemannen', d.v.s. den lidande Kristus, med ett kors i bakgrunden. Över bilden finns en latinsk text, som är huvudämnet för den här artikeln och som vi
Fornvännen gy (2002)

således straxt skall återkomma till. Dessutom finns i bilden ett textband som svävar i en slinga kring Smärtomannen; orden i textbandet är endast fragmentariskt bevarade, men återges av Lindström (1895 s. 74; även av R A. Säve, Berättelse 1864 s. 182, ATA). Tortzen identifierar de latinska orden som hemmahörande i Gamla Testamentet, nämligen Klagovisorna 1:12 (Tortzen 1961 s. 73, 77, 80 f, 157). Denna bibeltext handlar om Jerusalems förstöring och Tortzen konstaterar: »Således jaevnfores Nebukadnezar 586 f. Kr. med Valdemar Atterdag 1361.» Fidemålningen har alltså uppenbarligen till syfte att erinra om krigshärjningar. Att det är 1361 som avses framgår av det kronogram som ingår i den latinska texten: när man lägger ihop talvärdet för de bokstäver som har ett sådant blir summan 1361. Som bekant består r o merska tal av vissa bokstäver som innehar talvärden: i=i, v(u)=5, x=io, 1=50, c=ioo, d=500, m= 1000. (Observera att varje bokstavs talvärde här skall räknas för sig, varvid bokstavens position saknar den betydelse, som den ibland får i vanliga romerska tal. Alltså skulle exempelvis xiv kär tolkas som 16, inte 14.) I Fidemålningen lyder texten över bilden: »Edes succense gens cesa dolens ruit ense» (härefter följer tre målade punkter). Talvärdena i de sju orden blir: d, vcc, noll, c, dl, vi, noll. Alltså är kronogrammet: 500 + 205 + o + 100 + 550

»Hundens like»

27

+ 6 + o = 1361. Denna summering publicerades första gången mig veterligt av Snöbohm 1871 (s. 148 f, även 1897 s. 165). Fredrik Läffler bevisade mera utförligt beräkningssättet och analyserade också den latinska versen. Han konstaterade att denna är en leoninsk hexameter och ett exempel ur den genre av medeltida verser, som han kallar 'minnesvers' ('versus memoriales'): verser där texten innehåller ett årtal (Läffler 1905 s. 1 f, 27, i g o S s . 9, 1924 s. 11, 35). Läffler använder termen för det vi kallar ett kronogram, medan termen 'memorialvers' numera i forskningen har en vidare betydelse (Holtsmark 1966). En invändning mot Fideinskriftens tolkning på detta sätt kade varit att talbokstäverna inte var särskilt markerade i texten, men »att det just var det vedertagna under medeltiden» bevisades av Läffler i hans undersökning 1905. De ovanstående räkneövningarna gör på oss nutida människor ett främmande intryck. Emellertid bör man, som Bengt Stolt (2000) påpekat, komma ihåg att i Västerlandet »användes långt fram i tiden de romerska siffrorna, i synnerhet för att beteckna årtal. När medeltidens människor läste en text sådan som den i Fide, låg det därför närmare till känds för dem än vad det gör för oss att stava ock lägga ikop.» Texten har översatts något olika. PA. Säve i 850 (se nedan): »templet [har] blifvit brändt och folket [har] slaget, sörjande stupat för svärd e t » Brunius 1866 (s. 161): »Husen ha blifvit antända och folket har med bedröfvelse fallit för svärdet.» Lemke 1868 (s. 405 f): som Brunius. Snöbohm 1871: »Templet uppbrändt, folket slaget, har klagande stupat för svärdet.» Lindström 1895: »Husen uppbrända, folket mördad t, störtar sörjande för svärdet ...». Läffler 1908, 1924: »Husen (äro) uppbrända, sörjande störtar folket, mördadt af svärd.» Bengt G. Söderberg 1948 (s. 18if): »Templet i brand, folket dräpt; i sorg Han bävar för svärdet.» Här skall inskjutas att vi har anledning (vilket vi straxt skall se) att revidera samtliga dessa översättningar nu när vi känner till vers 2. Det visar sig nämligen att de två sista orden »ruit ense» kör ikop med vers 2. Översättningen blir

istället: »Husen är stuckna i brand, ett lidande folk nedhugget; härjande går fram med svärd Skillnaden inbördes mellan de tidigare framlagda översättningarna rör främst 'templet' eller 'husen', där det sistnämnda överensstämmer med det klassiska latinet. Söderberg liksom Snöbohm gör en mindre strikt översättning av ordet 'edes' till 'templet', eftersom de föredrar en tolkning med innebörden att det är Fide kyrka som brunnit (Söderberg 1935); även Säve 1850 har denna översättning. Fideinskriftens talmagi (symmetri) Fideinskriften uppvisar inte bara ett k r o n o gram utan är därutöver försedd med s.k. talmagi. Denna har påvisats av Vilhelm Marstrand (1941), varvid han räknat antalet bokstäver (och ibland även tecken) i ord eller sviter av ord. Han konstaterar att texten »er komponeret efter de fra mange runeindskrifter kendte regler, som gik ud paa at frembringe talene 11, 16 og 24 eller multipla af disse tal». Dagens svenska runologer använder i princip inte termen 'talmagi'. De föredrar termen 'symmetri' när man talar om texter som verkar eftersträva uttryck med samma antal tecken. Enligt dem är det endast två tal som är intressanta i sammankanget: 8 ock 24; det sammanhänger med att futharkens 24 runor är grupperade i tre 8-grupper. Dagens svenska runologer känner inte till det av Marstrand anförda talet 11 som ett intressant tal. De anser att vissa skandinaviska forskare omkring i g 4 0 t a l e t drev idéerna om talmagi alldeles för långt. Exempelvis förekom då vissa numera helt övergivna metoder att skapa symmetri genom att man adderade de talvärden, som man ansåg att olika runor hade. Vidare arbetade man med multipler av 8 ock kunde till ock med kävda att det rörde sig om talmagi då ett antal runor var j ä m n t delbart med 2! (Helmer Gustavson ock Marit Ählén, Runverket, muntl. uppgift till förf.) Alltså har vi anledning att se skeptiskt på talet 11 som ett 'symmetriskt' eller 'talmagiskt' tal. Ä andra sidan måste jag konstalera, som jag straxt skall visa, att talet 11 på flera märkliga sätt är närvarande i Fideinskriften och FideFirmvännen gy (2002)

28

Tryggve Siltberg

målningen, inte bara på de sätt som Marstrand kunde upptäcka, utan även på andra sätt. I Fidemålningens vers finner Marstrand talen 11 (de två sista orden plus punkterna), 22 (de 5 sista orden utom punkterna), 33 (alla bokstäverna). Dessutom finner han talet 36 (multipel av 24). Talet 36 uppnår Marstrand genom att till versens totala antal bokstäver (33) lägga 3 för de 3 målade punkterna efter sista bokstaven. Emellertid uppger Marstrand därutöver felaktigt att versen uppvisar talen 24 och 16. De talen får han därför att han räknar 1 o bokstäver i de två första orden, men rätt antal är 11 (alltså ett magiskt tal som Marstrand förbisett). Likväl är det mesta i hans sammanställning rätt räknat, om man bortser från hans kolumn 'tegn', där han räknar 1 för det förkortade met i 'succense'. Enligt min mening är det kelt uppenbart att det förkortade met inte skall räknas, för då kompenseras Marstrands felräkning (10 istället för 11) och huvuddelen av hans sammanställning förblir giltig. Man kan alltså konstatera att Fideinskriftens författare, då kan förkortade just detta n till skillnad från tre övriga n i texten, kade syftet att få talmagin att fungera. När man nu inser att det förkortade met i 'succense' kar denna roll står det klart att detta utgör ytterligare ett starkt indicium för den av Marstrand påvisade s.k. talmagin (symmetrin). Ytterligare ett 1 i-tal, om vilket Marstrand inte kade kännedom, finns i målningens numera bortbleknade gloria. Detta 1 i-tal leder i sin tur till ytterligare ett som utgörs av de sista 11 bokstäverna i versens text ock som kom att framgå av Säves år 1850 utförda årtalsberäkning. Dessa båda 1 i-tal redovisas i följande avsnitt. Som vi skall se längre fram innehåller vers 2 inte lika mycket talmagi som vers 1, men talet 22 finns där. År det rimligt att tänka sig att Fidediktens uppkovsman, utöver uppgiften att komponera leoninsk hexameter och samtidigt göra relevanta kronogram för alla talbokstäverna, från början också hade syftet att skapa talmagi eller symmetrier kring talet 11? Har det varit möjligt för uppkovsmannen att kalla så många bollar i luften samtidigt? Jag vet inte svaret på frågan.
Fomvännen gy (2002)

Däremot anser jag att det är tydligt att upphovmannen, senast då dikten var färdig, var medveten om 11-talen. Annars skulle han inte ha låtit göra den högst speciella utformningen av det romerska talet i målningens gloria. Låt oss nu övergå till att betrakta denna. Fidemålningens gloria och Säves årtalsberäkning Kring Smärtomannens huvud finns en korsglo ria. Idag syns i glorian utöver de symmetriska korsarmsmarkeringarna nästan ingenting, bara ett par tre osymmetriska mycket otydliga markeringar, omöjliga att tolka. Emellertid måste detta vara rester av årtalet 1361 med romerska siffror, som återges av C. G. Brunius 1866 (s. 161): »Uti glorian ses D.C.C.C.D.L.IIIIIIIIIII.» Exakt så skriver också O. V. Lemke 1868 (s. 406 f). Uppgiften finns också kos Joknny Roosval 1911 (s. 201, här översatt från tyskan): »I smärtomannens strålglans står det olycksbådande årtalet: D.C.C.C.L.IIIIIIIIIII, d.v.s. 1361» (ett D har fallit bort hos Roosval). Märkligt nog återger P A. Säve inte några bokstäver i glorian på sin teckning 1850, medan däremot alla andra kända bokstäver i målningen finns med.Jag kan inte finna någon förklaring till detta utelämnande. (P A. Säve, Berättelse 1850—51, ATA, objekt nr 79 1850.) Årtalet 1361 skrivs i glorian på ett besynnerligt sätt De romerska siffrorna har givits samma ordningsföljd som de har i den latinska versen ovanför bilden, men V och I har utelämnats. Istället för DVCCCDLVI som är bokstäverna i versen skrivs i glorian DCCCDL och därefter 11 stycken I. Varför? Förklaringen måste enligt min mening vara all man även här har haft syftet att skapa talmagi av den sort som Marstrand 1941 upptäckte i versen. Siffran I har man nu fått möjligket att skriva 1 1 gånger. P A. Säve nämner, som sagt var, inget om årtalet i glorian, men likväl måste det vara där han har hämtat inspiration till sin tolkning av kronogrammet i versen. Han är nämligen ensam om sin tolkning, som är annorlunda än den ovannämnda gängse DVCCCDLVI = 1361. Säve skriver 1850: »Man vill äfven af vissa (här undersUukna) bokstäfver i texten »Edes succense gens cesa dolens ruit ense ...» ock de öfriga ef-

• Hundens like-

29

ter 1 under-prickade ock räknade såsom en keter, koplägga årtalet 1361, det för Gotland så olyckliga förödelse-året (?).» De 11 sista bokstäverna i det latinska citatet har Säve markerat med varsin prick under bokstaven. (P A. Säve, Berättelse 1 8 5 0 - 5 1 , ATA, objekt nr 79 1850.) Säve avslutar sin ovan återgivna text med ett frågetecken, vilket tyder på att han inte var helt nöjd med sin uträkning. Förmodligen berodde det på att han visste sig ha kombinerat två metoder, som vi måste konstatera inte hör ihop: atl i fiirsta delen av versen räkna talvärdet för vissa romerska siffror (dock inte u), och sedan i andra delen istället räkna antalet bokstäver. Det framgår av Säves notis att han i samband med sitt besök i Fide kyrka av någon källa har fått upplysningen att »man vill ... hoplägga årtalet 1361» ur inskriften. Vem som var Säves idégivare är o k ä n t Troligen kände man lokalt lill uppgiften i kyrkans protokollsbok 1713 (se nedan), om ättartalet 1361 erhölls då man »colligerar takl-bokstäfwerne». Däremot kan Säve inte ka använt Neogard som primärkälla. I så fall skulle kan ha skrivit DVCCCDLVI = 1361. Säve har antagligen gjort sin årtalsberäkning på följande sätt: kan kar sett årtalet i glorian (märkligt bara, att han inte antecknat något därom), han har haft kunskap om att årtalet på något sätt skulle finnas i versen, han har eftersökt glorians bokstäver i versen och därefter konstaterat att det blev 11 bokstäver kvar och dessa har han särskilt markerat i sin ovan återgivna avskrift. Säve fick därmed talbokstäverna DCCCDL (samma som i glorian) plus 1 1 bokstäver, d.v.s. 1350+11 = 1361. Härigenom har Säve, sig själv ovetande, snubblat över ytterligare ett moment i den medeltida talmagin, som kan därmed också synliggör för oss: det är faktiskt 11 bokstäver efter bokstaven L i 'dolens'! Återigen det magiska talet 11. Man häpnar över alla dolda budskap i Fideinskriften! Fideinskriften i de äldsla källorna och samhandel med Barshalder och Valdemarssägnerna »En gammal tradition från medeltiden kar säkerligen funnits om, alt denna inskrift varit en sådan minnesvers,» konstaterar Läffler 1924

(s. 35) ock känvisar till uppgiften 1713 (se nedan). Enligt min mening bör man här tillägga att betraktarna även måste ha haft en god vägledning av de romerska siffrorna i korsglorian i själva målningen. Där stod ju, enligt vad Brunius kunde läsa ännu vid iSootalets mitt, med romerska siffror årtalet 1361. Det första kända omnämnandet av Fideinskriften finns i Fide sockens protokollsbok 1713: »När man colligerar tahl-bokstäfwerne i den versen i Fijde kyrkia wid pmiikstolstrappen: Edes succense, gens cesa dolens ruit ense, emergerar der af åhret 1361. Som är observablet» (Grötlingbo KI:i f. 79.) Uppgiften är n o terad av Jacob Toftenius dy. Denne var från 1704 till sin död 1733 kyrkokerde i Grötlingbo och Fide. Från samme sagesman härrör uppgifterna om Fideinskriften hos den gotländske hävdatecknaren Lars Neogard. Denne berättar omkring 1732—34 i sin Gotlandsskildring »Gautau-minning» om Valdemar Atterdags erövring 1361, då gotlänningarna »slogs tre gånger med honom». Neogard tillfogar i en marginalanteckning, som att döma av handstilen är hans egenhändiga och samtida: »Ena slaget lärer hafva ståt Söder på Landet i Fide Sochn, ther ännu syns tekn effter på feltet. Och i kyrkionne står på muren skrifwen thenne vers, som just wtwisar åhretalet vEDes sVCCensae, gens Caesa DoLens rVlt ense. DDCCCLW1. 1361. [Följande ord är kraftigt överstrukna men likväl läsliga:] Tket Probsten i Syder Tredingen och Kyrkioh. i Gröttlingbo och Fide Försambl. wehf.y.dige och höglärde hr Jacob Tofftenius mig gunstigast meddelt hafwer.» (Ihre 181 s. 143, 3 § 18, UUB. Samma text utom det överstrukna och DDCCCLWI finns i avskriften 1757, ViLA. Där står inte orden som marginalanteckning utan i den löpande texten.) Här ser vi den äldsta uppgiften om atl det i Fide skall finns 'tecken' efter ett fältslag under Valdemarståget 1361. Upphovet är Barshalder, ett av Gotlands största gravfält, som ligger halvvägs mellan Grötlingbo kyrka i norr och Fide kyrka i söder. Från 1740-talet finns en något utförligare notis i biskopen Jöran Wallins handskriftssamling Analecta Golhlandensia (KB,
Fornvännen gy (2002)

30

Tryggve Siltberg

ViLA). Wallins sagesman var kyrkoherden Nils Stenman, styvson och efterträdare till den ovannämnde Toftenius d.y. Wallin skildrar ett bronsäldersröse i Grötlingbo som han själv besökt och tillägger sedan: »I Gröttlingbo är en märkwärdig backe, som et slag stått uppä och derföre är blefwen kallad Bas-halder. Pastor Stenman sade at där synes teckningar til de slagnas grafwar, och är där fundne gamla gewär; en del af en g a m m a l m o dig och underlig afbruten werja upwiste han wid samma tillfälle. Tilfälligtwis namnes ock detta.» (Analecta I s. 697.) Uppfattningen om att ett slag stått på Barshalder finns också hos Hilfeling 1799 (I s. 174): kan konstaterar att Barshalder ligger nära kusten ock att där ock på andra sidan »Burgsviken, torde fordom slag blivit kållne med fiender, som i denna viken landstigit ock varav desse monumenter kärrört» De ovannämnda notiserna gör att vissa frågor inställer sig beträffande gravfältet Barskalder. Exempelvis kan man undra vilken betydelse man skall tillmäta uppgiften om »fundne gamla gewär». Vidare kan man fråga sig hur stor betydelse föreställningen om Barskalder kan ka käft för att Valdemarssägnerna en gång blev knutna till Storsudret. Eller är förhållandet det motsatta, så att 'slaget vid Barshalder 1361' är en sekundär föreställning? Historieskrivaren Alfred Theodor Snöbohm har behandlat Valdemarståget 1361 i sin klassiska Gotlandshistorik »Gotiands land och folk» (1871 s. 148 f, 1897 s. 165). Fideinskriften återger han efter Neogard med exakt dennes utformning vad gäller bruk av ae och av versaler. Visserligen nämner Snöbohm inte Neogard vid namn, men har säkerligen använt det exemplar av Neogards arbete som fanns i Visby Läroverks bibliotek (nämligen avskriften 1757, se Molér 1914 s. 25 f, 44). Likaså har han övertagit Neogards (och Toftenius') uppfattning om Fides roll 1361. Snöbohm skriver: »sannolikt är att sudergutarne satt sig till motvärn just vid Fide kyrka, där landet är ganska smalt ock bildar ett näs». Därefter sammankopplar Snöbohm uppgifterna om Fide med de sägner som knyter Valdemar Atterdag till Storsudret, bland annat
Fornvännen gy (2002)

uppgifterna om hans förbindelse med Unghansens dotter. Fideinskriftens överkalkning, återupptäckt och tvisten om dess tolkning Efter Neogards ovannämnda uppgift 1732—34 dröjer det uppenbarligen till 1850 innan Fideinskriften ånyo finns omnämnd. Exempelvis har jag inte kunnat finna någon notis om den i biskop Jöran Wallins kandskriftssamling Analecta Golhlandensia från i 7 4 0 t a l e t (KB, ViLA). Wallin kar noterat åtskilligt från många Gotlandskyrkor, men tydligen inget om Fide (jfr Lindström 1895 s. 73, där »W» för Wallin ej anges). Däremot vet vi att Wallin genomförde biskopsvisitation i kyrkan i moderförsamlingen Grötlingbo 2 9 / 6 1737 och 1 8 / 6 1740 (Domkapitlet FIa:2, ViLA). I en av de topografiska sammanställningarna i Analecta (I s. 82) står noterat beträffande Grötlingbo att kyrko herden skall insända uppgift, och vidare: »Fide annexan, äfwen om den will hr kyrkioherden insända skrifteligen», men vid båda notiserna har Wallin senare skrivit till: »har aldrig kommit in». Som vi straxt skall se har Fidemålningen varit överkalkad under en period. Överkalkningen har rimligen skett senast i slutet av 17001al e t Däremot omnämns skriften som synlig ännu 1713. Kan överkalkningen ka skett före Wallins tid? Uppgifter finns om att Fide kyrkas tak genomgick en omfattande reparation omkring 1734—36, varefter kyrkan fram till i 7 6 o t a l e t ansågs vara i gott stånd (Domkapitlet BI: 1 1735 3 / 5 52:16; EV: 13 1734 nr 58; Fide LIa:l; Grötlingbo N:i s. 22, 25, 2 8 , 3 1 , 3 4 , 3 6 , 4 2 , 4 7 ) . Om takreparationen åtföljdes av en invändig uppsnyggning av kyrkan är sålunda en möjlighet att Fidemålningen kar överkalkats alldeles före Wallins första visitation i pastoratet 1737. I vilket fall som kelst omnämns varken Fideinskriften eller målningen i Hilfelings reseberättelser 1797-1801 (1994-95, jfr Is. 159) ock i N. J. Ekedakls reseberättelse 1826 (RAA), trots att vi vet att båda dessa män besökte Fide kyrka 1799 respektive 1826. Inte heller omnämns de i Kyrkoinventeringen 1830 (Domkapitlet F X: 1, ViLA). Säkerligen hade dessa

'•Hundens like-

31

tre källor omnämnt inskriften och antagligen också målningen om de varit synliga vid dessa tidpunkter. Alltså har de varit överkalkade. I sin undersökning för KVHAA:s räkning av gotländska fornsaker gjorde P. A. Säve 1850 en teckning av målningen. Han skriver: »Hela den vackra målningen är nyligen mycket skadad af öfverkalkning, hvilken har gjort näst alla ord i språk-bandet kring korset oläsliga. Den öfre två-radiga inskriften i större bokstäfver tros angifva någon förstörelse af fiende-hand som öfvergått kyrkan och folket, då: »templet blifvit brändt och folket slaget, sörjande har stupat för svärdet.» Man vill äfven af vissa ... ». Härefter följer Säves ovan återgivna framräknande av årtalet 1361. Gustaf Lindström (1895) var tydligen inte oreserverat positiv till framräknandet av årtalet, ty han skriver halvt avståndstagande: »Anses vara hänsyftningar på danskarnes infall på Gotland 1361, hvilket årtal man velat utleta ur bokstäfverna ...». Någon uträkningsmetod återger inte Lindström, men han bör ha känt till både Säves uträkning och även den gängse (DVCCCDLVI = 1361) som vid det laget hade publicerats av Snöbohm 1871. Lindström har alltså tydligen betvivlat även den sistnämnda. Det måste ka varit Lindström som Läffler åsyftade med uttrycket »från beaktansvärdt håll» då han skrev: »Jag har mot uppfattningen af nämnda vers som en minnesvers från beaktansvärdt håll hört anmärkas, att i så fall talbokstäfverna bort vara särskildt utmärkta.» Det var denna anmärkning som föranledde Läffler att utföra sin undersökning av svenska medeltida minnesverser, varigenom han kunde visa att i många texter talbokstäverna inte var markerade eller skrivna med något avvikande utförande. Därmed hade Läffler bevisat att Fideinskriften är en minnesvers (Läffler 1905 s. 27). Varför blev det ingen öppen polemik mellan Läffler och Lindström? Säkert sammanhänger det med den tacksamhet Läffler uttalar mot Lindström för att ha fått tillgång till dennes primärmaterial om godändska inskriptioner. Efter Lindström 1895 finns det mig veterligt ingen forskare som antytt tvivel inför uttolkningen av kronogrammet som ger årtalet 1361 i den latinska texten. Man nämner alltid

(bortsett från Roosval som 1911 nämner glorian) den gängse beräkningen (d.v.s. med vanliga talvärden för romerska siffror men utan avseende på bokstävernas positioner), alltså DVCCCDLVI = 1361, den beräkning som bevisades av Läffler 1905, publicerades av Snöbokm 1871, omnämndes av Neogard 1732—34 ock först noterades av kyrkokerden Jacob Toftenius i Grötlingbo och Fide 1713. Uttolkningen accepteras exempelvis av Söderberg, av Marstrand 1941, av Thordeman 1944 (s. 85), av Tortzen 1961, av Palmenfelt 1986 (s. 109), samt av Stolt
2000.

Vadstenahandskriften C 2JJ 7 och upptäckten av vers 2 Vadstena klosters bibliotek är till skillnad från flertalet andra skandinaviska klosterbibliotek till stor del bevarat. Flertalet av dessa handskrifter finns i Uppsala Universitetsbibliotek (UUB), och har tillgängliggjorts i en föredömligt utförlig tryckt katalog, »Katalog iiber die CSammlung» (1988—95). Vid en genomgång av katalogens känvisningar upptäckte jag en liten Gotlandsvers i Vadstenakandskriften C 237, som föreföll mig bekant: det var Fideinskriften. Och det visade sig att texten i C 237 är längre: den innehåller utöver Fideinskriften, som jag nu kallar vers 1, en hittills okänd vers 2. Det är okänt vem som har skrivit vers 1 — 2i C 237. Handskriften består av 404 blad pergament och papper av uppenbarligen olika ursprung och med ett flertal olika handstilar. Den är odaterad men anses vara från slutet av 1300talet och början av i 4 0 0 t a l e t Utöver Fidedikten innehåller handskriften ingenting som rör Gotland. Handskriftens innehåll »är mestadels rätt korta teologiska, grammatiska och astronomiska texter på latin och (i mindre utsträckning) lågtyska» (Kleberg). C 237 innehåller två ägaranteckningar, dels från en Henricus Johannis, om vilken man inte vet något, och dels anteckningen »Liber bondonis», som Kleberg anser avser prästen i Köping på Öland och sedermera Vadstenamunken »dominus Bondo Johannis, som säges vara präst från Öland och som invigdes till prästmunk i Vadstena 1440 4 / 8 ; han dog 1473 23/8». Då Bondo begav sig till Vadstena, anser Kleberg,
Fornvännen gy (2002)

32

Tryggve Siltberg

har »hans bok, kanske förvärvad i hans unga år, ... följt med h o n o m och hamnat i klostrets bibliotek.» Där kom handskriften att bevaras. (Kleberg 1975—76 s. 92; Katalog fiber die CSammlung Bd 3 1990 s. 1 2gff; Odenius 195g s. 80 f. Betr. Bondo se även Schuck 1991.) Fidedikten 1 C 2 3 7 och översättningen Det kanske allra mest intressanta med texten i C 237 är att det nu uttryckligen anges att det handlar om en erövring av Gotland, utförd av danskar. Texten lyder: »Edes succense gens cesa dolens ruit ense / Emulus ecce canis capkwr gudlandia danis» (C 237 f. 188v, UUB). Förkortade bokstäver är här kursiverade; noteras bör att dessa är flera än i Fidemålningen, vilket vi straxt skall återkomma till. En tolkning av denna text kar 2001 utförts av fil. lic. Gösta Hedegård vid Svenskt D i p l o matarium. Han återger den latinska texten på följande sätt: »Edes succense, gens cesa dolens; ruit ense / emulus ecce canis, capitur Gudlandia Danis», ock översätter: »Husen är stuckna i brand, ett lidande folk nedhugget; se, en hunds like (eg. 'rival', 'medtävlare') går kärjande fram med svärd, ock Gotland erövras av danskar». Översättningen redovisad ord för ord är följande: Edes (husen) succense (stuckna i brand), gens (ett folk) cesa (nedhugget) d o lens (lidande); ruit (härjande går fram) ense (med svärd) / emulus (like) ecce (se) canis (en kunds), capitur (erövras) Gudlandia (Gotland) Danis (avdanskar). Hedegård lämnar följande kommentar till sin översättning: »'Hundens like' torde väl, om min tolkning är riktig, syfta på Valdemar Atterdag. Min översättning förutsätter visserligen en elliptisk konstruktion (d.v.s. ett uteslutande av finit bindeverb, i det här fallet 'sunt' och/eller 'est' = är) i inledningen av vers 1 och en överklivning mellan de båda verserna, men detta är inte några enastående företeelser, och dessutom tycks syntaxen i versparet kräva ovanstående tolkning. Det finns inte heller några verstekniska skäl att misstänka korruption i texten (bägge verserna är oklanderliga leoninska hexametrar).»
Fornvännen gy (2002)

Latinsk medeltida vers på Gotland kar undersökts av Fredrik Läffler (1924) som särskilt ägnade sig åt Fideinskriften. Beträffande l e o ninska verser påpekar Läffler att rimmet ofta kar krävt ändringar av den naturliga ordföljden. För övrigt bör här kort omnämnas att det finns ett flertal exempel på latinsk versdiktning anknuten till kyrkan och prästerskapet på Gotland under medeltiden (Läffler 1924, Lunden 1965, Lemke 1868 s. 10, 557f, Yrwing 1951 s. 50, Svenska Riksarckivets Pergamentsbref 1351-1400 del 2 nr 2679—2681). Kronogram och talmagi i C 2 5 7 Det har nu sitt intresse att undersöka vers 2, alltså den andra hälften som enbart förekommer i Vadstenahandskriften C 237, vad gäller kronogram och talmagi. Finns möjligen likketer med den tidigare kända vers 1 ? Svaret ärja. Talvärdena i de sex orden är följande: mvlv, cc, ci, civ, vdldi, di. Alltså är summorna ord för ord: 1060 + 200 + 101 + 106 + 1056 + 5 0 1 . De tre första orden i vers 2 ger således summan 1361, alltså samma kronogram som vi ovan kar konstaterat finns i vers f. Däremot kar jag inte funnit någon begriplig innebörd av summan för de tre återstående orden i vers 2, som blir 1663. Det skulle kunna innebära att dessa tre sista ord skall lämnas utanför årtalsberäkningarna; min tolkning är dock en annan, som jag strax skall återkomma till. Även samma slags talmagi som Marstrand påvisat i vers 1 går igen i vers 2. Det gäller de magiska talen 22 ock 36. Jag förutsätter kärvid att vers 2 ursprungligen, liksom i stort sett vers 1, kar skrivits utan några förkortningar. Jag vågar ka den förutsättningen därför att den bevarade Fideinskriften (vers 1) är utan förkortningar, bortsett från en enda (met i 'succense'), som måste vara gjord i syfte att få lalmagin att fungera. Det är således troligt att vers 2 kar varit utan förkortningar. Desto mera sannolikt är det eftersom den av Marstrand skisserade talmagin då fungerar även för vers 2. I detta avseende uppvisar vers 2 två likketer med vers 1. Totalsumman bokstäver i vers 2 är 36, alltså samma summa som i vers 1. Vidare finns också i vers 2 talet 22, nämligen som summan bokstäver i de fyra första orden.

»Hundens like» Sambandet mellan Fideinskriften och C 23 7 Kan vers 2 i C 237 också ursprungligen ka utgjort en del av Fidemålningen? Enligt min mening är svaret ja. Det är i första hand två platser på Fide kyrkas väggar som kommer ifråga. 1. Den nuvarande Fidemålningen slutar nertill med en blank yta av vit kalkputs, i vilken det syns några inristade streck, som antyder Smärtomannens båda ben. PA. Säve återger på sin teckning 1850 dessa inristade streck, men enligt min mening är de yngre än själva målningen eftersom det i den inte syns några inristade streck. Denna blanka yta under den nuvarande målningen är tillräckligt stor för att en gång ka kunnat ge plats åt ett textfält likadant som det bevarade textfältet över bilden. Emellertid skulle detta innebära att Kristusgestalten varit framställd i en bild, där benen utelämnats, vilket konstkistoriskt kan verka mindre sannolikt (Torsten Svensson, muntl. uppgift till förf). Ytterligare en möjligket är att putsytan ursprungligen sträckt sig längre nedåt än idag, ock att det nedanför Kristusgestaltens ben har funnits plats för ett textfält till vers 2. 2. Den nuvarande Fidemålningen är placerad på triumfbågens södra sida. Den har som underlag ett tunt putslager som anbragts ovanpå triumfbågens stenar. En pendang kan ha funnits på triumfbågens norra sida. Där syns idag bara triumfbågens stenar, som ser likadana ut som på sydsidan omkring den nuvarande målningen. Några av norra sidans stenar mitt emot målningen har synliga hack i ytan, som väl kan ha gjorts för länge sedan för att ge bättre fäste för kalkputs. Har det funnits en målning på denna eventuella putsyta? En eventuell pendang på norra sidan har i så fall förintats genom att putslagret tagits bort. Hur kan en sådan eventuell pendang ha varit utformad? Den nuvarande Fidemålningen utgör en illustration av tillvarons goda makter, Kristus. Pendangen på triumfbågens motsatta sida har väl då rimligen föreställt ondskan för att rätt kunna illustrera den tillhörande texten i vers 2: »se, en hunds like, Gotland erövras av danskar». Alltså kar kanske kyrkväggen i Fide uppvisat en nidbild av en ondskefull, krigskärj a n d e Valdemar Atterdag! Av allt att döma kommer det att förbli okänt

33

om vers 2 någonsin har funnits på väggen i Fide kyrka. Enligt min mening är detta troligt, men det är alltså endast en förmodan grundad på indicier. En annan möjligket kan vara att vers 1 — 2 har varit välkända på Gotland, och att man på kyrkväggen i Fide nöjt sig med att skriva vers 1, varvid vers 2 varit en underförstådd icke utskriven fortsättning, kanske antydd genom de tre punkterna i slutet av vers 1. Låt oss övergå till frågan om vilken text som är äldst, Fideinskriften eller texten i C 237. Enligt min mening visar talmagin att Fideinskriftens textversion måste vara den ursprungliga. I Fideinskriften finns som ovan nämnts sofistikerade konstruktioner för att talmagin skall fungera: tre punkter kar tillagts i slutet av raden, ock av alla tänkbara förkortningar har man endast gjort en enda (met i 'succense'). I C 237 däremot har punkterna fallit bort och ytterligare ett antal förkortningar tillagts. Därigenom har i C 237 talmagin helt gått förlorad. En datering till omkring 1400 är trolig både för Fideinskriften och för texten i C 237. Det kan ha funnits en gemensam förlaga som sett likadan ut som Fideinskriften, ock i så fall kan självfallet C 237 vara något äldre än Fideinskriften. Den enklaste ock kanske troligaste förklaringen är väl emellertid att C 237 utgör en avskrift av Fideinskriften med något eller några mellanled. Ett kronogram för Artlenburgsprivilegiets årtal Trots attjag ovan kar framfört att man möjligen kunde lämna talet 1663 därkän vill jag kär visa att det uppenbarligen är en annan tolkning som gäller. Den skrivare som gav upphov till texten i C 237 handskades respektlöst med förlagan så som vi känner den från kyrkväggen i Fide. Han införde flera förkortningar. Själva stavningen var oföränderlig när det gällde de latinska orden, men utöver dessa innekåller texten ett ortnamn: 'Gudlandia'. Kan denna stavning ka ändrats? Vi vet att namnet på denna ö gavs en rad olika stavningar under senmedeltiden ock början av nya tiden, med huvudformerna Gutland, Gulland och Gotland. Alltså kan skrivaren i C 237 mycket väl ka ändrat namnets ursprungliga stavning.
Fornvännen gy (2002)

34

Tryggve Siltberg

Vilken stavning av öns namn är den troliga i versen ursprungliga form? En genomgång av medeltida belägg på ön Gotlands namn kar gjorts av K G. Ljunggren (1937, s. 31 ff). Han konstaterar att o:et i Gotland är ett medelågtyskt drag, ock att den ursprungliga inkemska vokalen helt säkert är u, som fortfarande finns i ordet 'gute'. Jag har dock kunnat konstatera att även den gotländska tingsorganisationen använde stavningarna 'Gotland' och 'Godland' då man från och med 1402 då och då skrev brev på plattyska. Då man 1300 och 1344 skrev på latin och 1412 på svenska skrev man emellertid 'Gutlandie' respektive 'Gutland'. Kombinationen d plus det gutniska u, alltså den stavning som finns i C 237, är mycket ovanlig. Den förekommer inte i Ljunggrens omfattande material. Själv kar jag utöver C 237 endast observerat två medeltida belägg (1481 Sverige, 1492 Danmark) samt några från 1 5 0 0 talet i Danmark. Stavningen av 'Gotland' i versens ursprungliga form är okänd ock lär så förbli. Att det skulle ka varit 'Gudlandia' som det står i C 237, är osannolikt ock med tanke på met förefaller 'Gutlandia' troligare. 'Gotlandia' är också tänkbart. (En latiniserad stavning 'Godlandia' torde vara ovanlig, om den ens förekommer.) Stavningen är alltså osäker, men en annan sak är säker: att Fidediktens upphovsman måste ha känt till att 'Gotland' kunde stavas på mer än ett sätt och att han kunde välja den stavning som passade honom bäst. Vi har sett hur målmedvetet han skapade kronogrammen 1361 och 1361 i texten. Ville han skapa ett kronogram också i textens tre sista ord? Vi måste konstatera att det är troligt. Vi bör därför undersöka vilka möjligheter som då stod honom till buds. Talvärdet i orden »capitur Gudlandia danis» bestäms av följande bokstäver: civ + vdldi + di, vilket ger siffrorna 106+ 1056 + 501 = 1663. Låt oss se vad som händer om vi tror upphovsmannen hade en annan stavning av ordet 'Gudlandia'. Väljer vi den av mig föreslagna 'Gutlandia' försvinner ett d värt 500 och vi får årtalet 1663 - 500 = 1163. Väljer vi den mera långsökta varianten 'Gotlandia' försvinner ytterligare ett u(v) värt 5 och vi får 1163 - 5 = 1158.
Fornvännen gy (2002)

Ärtalen för de troligaste stavningarna är alltså i första hand 1163, i andra hand 1158. Faktiskt har båda dessa årtal att göra med det inom forskningen rörande Hansan och Gotlandshandeln så välkända Artlenburgprivilegiet, alltså gutarnas äldsta och ofta åberopade handelsprivilegium, utfärdat av hertigen Henrik Lejonet av Sachsen. Privilegiet anses vara från 1161, men det årtal som anges i dokumentets datering är 1163 och även 1158 figurerar som datering på annat håll (tillskrivet i Visby stadslag). Men hur var det på Gotland omkring 1400? Var Artlenburgprivilegiet och dess årtal kända? Svaret är att människor kände till dem och hade anledning att tillmäta dem betydelse. Vi vet att Artlenburgprivilegiet, med årtalet 1163 utskrivet som datering, fanns i transumt i en urkund från 1255 som förvarades i Visby ännu 1368. (Då gjordes en avskrift som idag tillhör Staatsarchiv i Hamburg; DS g:7702.) Dessutom visar en hittills av forskningen obeaktad passus i Strelows krönika (1633 s. 143) att det ännu då på rådhuset fanns ett dokument 1313 där Artlenbutgprivilegiet rimligen ingick. Därutöver bör vi tänka oss att »bonderepubliken» Gotland hade sitt eget arkiv, kanske förvarat hos landsdomaren, där Artlenburgtraktaten fanns i original eller avskrift. Att den tidens människor tillmätte Artlenburgprivilegiet betydelse framgår med all önskvärd tydlighet av inledningen till Visby stadslag från 1 3 4 0 t a l e t Där åberopas nämligen Artlenburgprivilegiet såsom varande inget mindre än själva grunden för lagen. Här upphöjs referatet av Artlenburgprivilegiet till rangen av skapelsemyt för staden, ja, faktiskt staden Visbys motsvarighet till Gutasagan; det kan förefalla märkligt att detta viktiga propagandistiska nyttjande av Artlenburgprivilegiet hittills inte övervägts särskilt mycket inom Gotlandsforskningen. Visby stadlags referat gjordes säkerligen direkt från dokumentet som j u fanns i Visby. Hertig Henrik »stadfäste oss freden och denna rätt, såsom förut hans morfader Kejsar Lotharius hade givit den». Det skedde »i sjunde året då Kejsar Fredrik hade varit mägtig Kejsare» (så står det också i privilegiet, och det året är 1161, fast dateringen lyder 1163 i slutet av privilegiet).

»Hundens like»

35

Stadslagen tar inte med dateringen 1163 i sitt referat av privilegiet. Därmed saknar referatet ett uttryckligt årtal. För att bättra denna brist har någon senare i lagbokens marginal skrivit till ett årtal: »A:o 1158». (Lundmark ig25 s. 177 not 2, Schlyter 1853 s. 21, Yrwing i g 7 8 s. 10g ff, Dittmer i g 6 i s. 133, Bäämhielm i g 8 3 s. 455 ff.) Hur har d e n n e 'någon' kommit på årtalet 1158? Enligt min mening kar det skett genom ett lättförklarligt misstag. 'Någon' måste ka räknat fram Fredrik Barbarossas sjunde regeringsår som kung, vilket var 1158, istället för som kejsare, vilket var 1161 (och som anses vara Artlenburgprivilegiets korrekta årtal). Fredrik Barbarossa blev kung 1152 och kejsare 1155. Alltså kan vi fastslå att Visbyborna tillmätte Artlenburgprivilegiet betydelse. Man använde det för att ge ålder och tyngd åt stadslagen. Det är uppenbart att Artlenburgprivilegiet hade ett symbolvärde för stadens ställning gentemot utländska krafter. Finns någon anledning att tro att landsbygdens gotlänningar delade Visbybornas syn? Svaret ärja av två skäl. För det första: Artlenburgprivilegiet är inte riktat till Visby utan till gotlänningarna, 'gutenses' (Visby nämns inte ens i texten). Det är alltså rimligt att årtalet 1163 ansågs ka ett symbolvärde också för Gotlands landsbygd. För det andra: trots motsättningen mellan Visby ock landsbygden fanns kela tiden krafter som ville ena stad ock land, inte minst inom det gotländska prästerskapet (vilket visades vid striderna 1288). I en tid då Gotland kotades utifrån kan till ock med Visby stadslag med dess förmodade »bekräftande 1158» ha ansetts ha ett symbolvärde för hela Gotlands oberoende gentemot främmande inkräktare. (Det är svårbestämt när »A:o 1158» blev tillskrivet och det torde förbli okänt om man redan dessförinnan hade börjat uppfatta 1158 som året för Visby stadslags bekräftande; vi får nöja oss med att notera att om det sistnämnda skedde senare än Fidediktens tillkomst är årtalet 1158 självfallet ointressant för mitt resonemang.) Artlenburgprivilegiets text och dess referat i Visby stadslag manifesterade att en till kejsaren anknuten furste hade bekräftat Gotlands rättigheter. Artalen i dessa dokumentvar 1163 och (efterhand) 1158. Utifrån vad vi idag vet

om Gotlands äldre urkunder kan det inte ha funnits några andra lika tidiga årtal med en sådan tyngd för att symbolisera Gotlands rättsliga ställning i ett internationellt sammankang, åtminstone inte vad gäller västeuropeiska makter. (Beträffande Gotlands relationer österut fanns dels antagligen äldre, numera icke bevarade fördrag, ock dels det på ryska i Riga och Moskva bevarade Smolenskfördraget 122g.) Gutalagen och Gutasagan saknade årtal och hade heller ingen anknytning till kejsaren. Om Fidediktens författare sökte efter något äldre tungt vägande årtal som kunde stå som symbol för Gotlands rättmätiga internationella position västerut fanns det uppenbarligen bara ett självklart alternativ: årtalet för Artlenburgprivilegiet. Låt oss sammanfatta. Det kär sagda skulle kunna kävdas vara enbart en möjligket. Enligt min mening är det emellertid mer än så: bitarna faller för väl på plats för att man med t r o värdighet skall kunna hävda att det beror på tillfälligheter. Mina argument är följande: 1. Vi vet atl Fidedikten innehåller kronogrammen 1361 i vers 1 och 1361 i första hälften av vers 2. Andra hälften av vers 2 ger årtalet 1663 med den stavning orden har i C 237: »capitur Gudlandia danis». 2. Vi kan vara säkra på att diktens upphovsman räknade ut de årtal han skulle få i »capitur Gudlandia danis» om han valde andra stavningar av öns namn (stavningen 'Gudlandia' blev troligen aldrig ens övervägd): 1163 för 'Gutlandia' (dåtidens vanligaste stavning) ock 1158 för 'Gotlandia'. 3. Vi måste anse det mer än sannolikt att diktens uppkovsman kände till Artlenburgprivilegiets betydelse ock dess årtal. I Visby stadslag, som författats ett halvsekel tidigare, hade Artlenburgprivilegiet tillmätts en oerhörd betydelse som skapelsemyt. Kan vi tänka oss att någon bildad person på Gotland var okunnig om det? Min slutsats är därför: vi måste konstatera att Fidediktens tre sista ord uppenbarligen utgör ett kronogram för Artlenburgprivilegiets årtal. Efter detta konstaterande måste vi än mera imponeras av upphovsmannens skicklighet. För det första det tekniska: samtliga bokstäver
Fornvännen gy (2002)

36

Tryggve Sillberg

med talvärden i dikten får vara med och bilda de 3 kronogram, som följer efter varandra genom hela dikten. För det andra det innehållsliga: valet av årtal vittnar om en historisk-politisk medvetenhet och en klarsynt självbild, tecknad av någon som direkt eller indirekt företräder 'landet Gotland'. Fidedikten i politiken och bilden av Valdemar Låt oss nu betrakta textinnehållet i diktens två verser, vers 1 (Fideinskriften) som ännu idag är bevarad i Fide kyrka, och vers 2, som inte idag är synlig på kyrkväggen, men som antagligen ursprungligen fanns där. Verserna lyder i översättning (Hedegårds översättning, kär omgrupperad efter verserna): Vers 1: »Husen är stuckna i brand, ett lidande folk nedkugget; kärjande med svärd går fram,...». Vers 2: »se, en kunds like, Gotland erövras av danskar». Budskapet i vers 1 är sorg över krigets fasor ock människornas lidande. Men när texten nu kompletteras med vers 2 framträder dessutom också ett annat budskap: vreden och förkastelsedomen över upphovsmännen till kriget, alltså danskarna och underförstått Valdemar Atterdag själv: han är »en hunds like»! Alltså utslungas kär en kraftig förolämpning mot Valdemar Atterdag. 'Hund' kar genom seklerna ansetts som ett mycket allvarligt skällsord. Det finns ingen anledning att tro annat än att uttrycket i Fidedikten varit avsett att drabba med all sin negativa tyngd. En särskild omständighet gör det för övrigt än troligare att det var just Valdemar Atterdag som avsågs med uttrycket 'hund': en samtida benämning som användes om honom var nämligen 'varg'. Den heliga Birgitta beskrev i sina uppenbarelser, revelationer, de stora politiska aktörerna i Östersjöpolitiken vid I300talets mitt. Hon lät dem vanligen uppträda under bilden av djur. Albrekt d.ä. av Mecklenburg kallades 'räven', 'vulpes', kans kustru Eufemia kallades 'kuggormskonan', Valdemar Atterdag kallades 'vargen', 'lupus', ock kans dotter, den blivande drottning Margareta, kallades 'vargens avkomma' (Andersson i g 2 8 s . 143ff,Steffen i g o g s . 16g). Ännu mot slutet av sin levnad kallades drottFomvännen gy (2002)

ning Margareta 'vargens dotter'. Det skedde i en anonym skrift som anses vara tillkommen i Linköping eller Vadstena efter 13g6 och troligen under i40otalets första årtionde. Skriften agiterade mot drottning Margaretas politik att genomföra en indragning av Vadstena klosters jordagods (Norborg 1 g5Ö s. 66 f) • Detta kar sitt intresse eftersom Fidemålningen måste ka tillkommit senast under 14ootalets första årtionde (se nedan). Det är möjligt att Fidediktens författare kar inspirerats av Birgittauppenbarelserna och Vadstenaklostret till att använda ett djurnamn på Valdemar Atterdag. För övrigt kan väl kanske en 'varg' kallas en 'hunds like'! Som tillmålen är i vart fall båda starkt negativa. Med 'hundens like' möter vi sålunda den första utsagan om vad man på Gotland ansåg om Valdemar Atterdag. Denna gotländska förkastelsedom över erövraren överraskar inte. Detta nakna hat tycks oss naturligare än den bild av honom som möter oss i de senare gotländska sägnerna från och med 1 tiootalet och framåt. Där har nämligen den gotländska traditionen omstöpt Valdemar till en tafatt figur, som exempelvis förlöjligas då kan måste gömma sig för sina förföljare under en getväkterskas kjolar, eller utsätts för skämt i dansleken »Ut drog Valdemar med varat lov» (se därom tex. Wennersten i g i 5 , T k o r d e m a n ig44,Palmenfelt ig86). Att det skämtades om Valdemar framhålls uttryckligen redan av Strelow 1633 (s. 168), då han berättar om dansleken; han tillfogar varnande: »men ingen kolde sin Fiende for Spott». Bilden av Valdemar i Gotlandstraditionen kar övervägts av etnologen Ulf Palmenfelt 1 g86, som betonar dess karaktär av »en djärv äventyrskjälte». Palmenfelt kan tänka sig flera förklaringar: »man har hunnit glömma de smärtsamma förlusterna», »eller också kar plundringarna inte varit så omfattande», eller man vill »framställa sin besegrare som en stridbar ock oförvägen» hjälte. Jag vill för min del i högre grad än Palmenfelt peka på Valdemarssägnernas skämt ock förlöjligande, drag som för övrigt är mycket vanliga i den gotländska folkdiktningen. Ock jag vill peka på de politiska förutsättningarna: under Gotlands dansktid måste det ka varit klokt av de gotländska tradi-

•'Hundens like»

37

tionsbärarna att utforma sitt berättande så att det inte skulle framstå som statsfientligt Klokare än att uttala hat och hämndlystnad var att förlöjliga. Sägnerna om Valdemar innehåller för övrigt även andra element. Etnologerna Bodil Nildin-Wall och Jan-Inge Wall förutsätter (liksom jag) att Valdemarståget »1361 upprörde många i samtiden». Enligt dem blev resultatet att till episoden »har i efterhand en del vandringssägner och enskilda motiv anpassats.» De spridda sägnerna om Valdemars förlorade skatter förklarar makarna Wall med att traditionen vill framställa »Valdemar som opålitlig och girig. Han är en våldsman och löftesbrytare och straffas därför av en trollkunnig kvinna som sänker hans skepp med skatterna» (NildinWall & Wall 1 gg6 s. 128). Traditionen är även i dessa sägner rätt försiktig med att kritisera Valdemar, vilket enligt min mening måste bero på att det gotländska berättandet iakttagit självcensur av hänsyn till den danska överheten. Det torde vara därför minnet av konkreta övergrepp ersatts av vandringssägner. Till denna tankegång ansluter sig Jan-Inge Wall, med vilken jag diskuterat saken i mars 2001. Han påpekar att det finns en hel genre om vitsar och förtäckt kritik av överheten i allmänhet och överheten i särskilda politiska situationer, exempelvis i Norge under andra världskriget, i Francospanien ock i Östeuropa under kommunismen (B0 ig74, Ferrer ig78). Det är rimligt att tänka sig att samma mekanismer fanns på Gotland under senmedeltiden ock början av nya tiden. Fide kyrkas inristningar, landstigningen 1 3 9 6 samt dateringen av Fidemålningens tillkomst och ev. censurering Om vi förutsätter att målningen i Fide kyrka ursprungligen inneköll Fidediktens båda verser, när kan målningen då ha tillkommit? Knappast så länge Valdemar och danskarna behöll makten på Gotland. Vi vet inte hur länge det var. Dock måste det senast I3g8—1408, då Tyska Orden innehade Gotland, ur politisk synpunkt ha varil fritt fram att låta måla en Danmarksfientlig kyrkmålning i Fide. Tyska Orden låg tidvis i krig med drottning Margareta, ock då

måste det till och med ha varit politiskt lämpligt att manifestera fientlighet mot Danmark. Senast 1398—1408 bör Fidemålningen ha kommit till. Därefter vände emellertid den politiska konjunkturen. Gotland togs 1408 i besittning av unionskonungen Erik av Pommern. Ön förblev därefter, i stort sett utan avbrott, i händerna på Danmark (eller unionsmonarken, eller en danskvänlig länskerre) fram till 1645. Nu måste det relativt snart ka blivit politiskt olämpligt att ha en målning som Fidemålningen på kyrkväggen. När prästen stod och betraktade målningen i Fide kyrka måste han rätt snabbt ha fått klart för sig vad man borde göra; vers 2 måste bort, alltså måste textfältet (ock väl också dess eventuella tillkörande bild) utplånas. Gissningsvis skedde denna censurering redan under 1400-talet. I många gotländska kyrkor finns medeltida klotterliknande inristningar i kalkputsen. De i Fide kyrka har delvis redovisats av Uaininn 0 ' M e a d h r a ( i g g 4 , igg?) och de är ovanliga av två skäl: de finns framme i koret istället för längre ner i kyrkan ock motivet är speciellt, nämligen soldater ock .stridsscener. Hon gissar att Fide kyrka efter 1361 kan »en tid ka stått öde eller använts av de danska trupperna. Detta kan ka möjliggjort användning av korets väggar som »klotterplank». Krigsscener av detta slag utförda med stor skickligket är inte vanliga bland de gotländska ristningarna, men förekommer i Danmark. Det bör inte uteslutas att ristningen udörts av en dansk soldat?» (0'Meadhra 1997 s. 231). Jag vill för min del peka på en skildring 139g av en tillfällig landstigning vid Burgsvik 1396, som företogs av de preussiska städernas krigsfolk då de förföljde förmenta 'rövare', alltså fetaliebröder (Siltberg 2001 s. 1 lof). Preussarna berättar att de befriade två tagna handelsfartyg, som rövarna fört till Burgsvik. »Därefter efterföljde våra hövitsman godset, som var ilandfört, och också rövarna, så att de kom i byar och i kyrkor, då de fann köpmansgodset, som då var rövat och taget» En möjligket är alltså att Fide kyrka, som ligger nära Burgsvik, 1396 har tjänat som upplag för rövat gods. I så fall kan inristningarna i koret ha gjorts av fetaFomvännen gy (2002)

38

Tryggve Siltberg

liebröder eller drottning Margaretas folk. Vidare får vi tänka oss att Fide kyrka ånyo togs i bruk under Tyska Ordens tid 1398—1408, varvid också den danskfientliga Fidemålningen kommit till. Ett starkt indicium för att Burgsviksområdet tjänade som bas för fetaliebröder eller Margaretas trupper finns enligt min mening i en episod i Hans Strelows krönika (1633 s. 107 ff), där han skildrar hur gutarna fördrev »Tydske S0er0fuere» som slagit sig ned vid Burgsvik. Det faktum att Strelow förlägger en tämligen näraliggande händelse till avlägsen forntid (på samma sätt som forskningen visat betr. Ynglingasagan) vill jag förklara med att behov förelåg att göra något politiskt kontroversiellt mera ofarligt, såsom ett samarbete mellan gutarna ock Tyska Orden mot danskarna. Ruinen Viges slott nära Fide kyrka ock sägnen om den av bönderna dräpte stormannen bör dessutom beaktas i sammanhanget (Siltberg i g g 3 s. 8 5 ^ 2001 s. 1 lof). Det gotländska prästerskapet Fidediktens tillkomstmiljö måste anses vara kyrkoorganisationen på Gotland ock det gotländska prästerskapet. Därför är det befogat att här skjuta in en kort redogörelse rörande Gotlandsprästerna. Ett mycket påtagligt drag framträder då man betraktar Gotlands medeltida prästerskap: det rekryterades ända fram till reformationen i mycket stor utsträckning ur den gotländska befolkningen. Det finns ett flertal gravinskriptioner från 1 3 0 0 ock 1 4 0 0 talen som anger prästernas ursprung; i samtliga fall är ursprunget gotländskt. Dessa inskriptioner i de gotländska kyrkorna är vanligen på gravkällar. De flesta är på latin skrivna med bokstäver, men några på gutniska skrivna med runor. Det sistnämnda var det skrivsätt som de gotländska bönderna nästan alltid själva använde för sina egna gravkällar ända fram till i500talets början. En genomgång av bevarade inskrifter m.m. visar att det fram till 1500-talets början finns ett tjugotal exempel på att det gotländska prästerskapet kämtades från det gotländska bondesamhället och i något fall från Visby (Siltberg 2002 b). Därutöver vet vi att det förekom
Fornvännen gy (2002)

svenskfödda präster på Gotland (två omnämns 1524 av Strelow 1633 s. 245ff), vilket inte är förvånande med tanke på att Gotland tillhörde Linköpings stift fram till reformationen. Senare under 1500talet ändrades efterhand situationen, tydligen inte utan opposition från gotlänningarna (Siltberg i g g s s. 85 t). Från och med 1 50otalets slut framgår av gravstenar och andra källor att många präster på Gotland kom från Danmark. »Bonderepubliken» Gotland, prästerna och skrivkonsten Det finns anledning att göra några reflektioner kring det gotländska prästerskapets betydelse för det godändska landsbygdssamhället, »bonderepubliken». Att prästerskapet kär spelade en roll har omnämnts av tidigare forskning. För att precisera detta påstående vill jag här nämna, att då 'landet Gotland' utställde skrivelser 1412 och 144g till kungen och 1424 till Reval angavs 'prostar, domare och menighet/allmoge' som brevutfärdare; 1462 (till Linköpingsbiskopen) angavs därutöver även 'prästerskapet'. Än viktigare är det dock, enligt min mening, att beakta att det måste ha funnits ett mycket starkt personsamband mellan prästerskapet och breda lager av den gotländska bondeklassen. Det kan visas genom följande beräkning. Gotland hade under medeltiden g4 landsbygdssocknar. Ponera att det under ett sekel i varje socken förekom 10 präster, och ponera att av dessa g40 präster härstammade 750 från Gotlands landsbygd. Vi brukar räkna med ca 1 500 historiska gårdar på Gotland (under högmedeltiden kan antalet dock ha varit något högre). Statistiskt sett skulle alltså i medeltal varannan gård under ett sekel ka producerat en präst. Fördelningen var förstås antagligen i verkligketen betydligt mera ojämn. Trots allt påvisar räkneexemplet en stor ock hittills alldeles underskattad kontaktyta mellan det gotländska prästerskapet och den gotländska bondeklassen. Åtskilliga Gotlandsbönder måste bland sina närmaste släktingar ha haft präster, som var latinkunniga och skrivkunniga. Den bonde som inte själv hade en broder, svåger eller kusin som var präst, hade kanske en granne som hade det. Det stora antalet kyrkobyggna-

»Hundens like»

39

der och socknar på Gotland gjorde att kyrkans organisation här var mera decentraliserad än i någon annan skandinavisk provins. De g4 socknarna var små; deras storlek varierade i början av nya tiden från 6 till 36 gårdar. Här ser vi enligt min mening den egentliga grunden till den livskraftiga gotländska »bonderepubliken»: ett tack vare handeln ekonomiskt välmående bondesamhälle, med en tack vare kyrkan relativt utbredd läs-och skrivkunnighet. Av Gutalagen kan man sluta sig till att skrivkonsten under medeltiden torde ha använts relativt rutinmässigt vid handhavandet av de gotländska gårdarna (Siltberg 2002 a). Det är i denna miljö som Gutalagen skapas, den enda skandinaviska landskapslagen utöver de tidiga isländska, där kungamakten inte omnämns. Det är i denna miljö som Gutasagan skapas, det tidigaste svenska nedtecknade krönikeverket Det är också denna miljö som, tillsammans med den kyrkligt anknutna latindiktningen, kar skapat Fidedikten, ett verk av unikt hög kvalité med en sällan skådad politisk medvetenket ock skärpa. Om den sociala stratifieringen i det gotländska medeltida ock tidigmoderna samhället kar olika uppfattningar framförts. Förekomsten av en överklass med funktion ock ställning av aristokrati kar kävdats av vissa arkeologer och rättshistorikern Elsa Sjöholm ( i g 7 6 ) samt historikern Carl Johan Gardell ( i g 8 6 ) . I o p p o sition mot dem har jag framfört argument för att Gotlands bondesamhälle faktiskt var relativt egalitärt på det sätt äldre forskning hävdade, men att det fanns en relativt stor grupp storbönder ur vilken 'bonderepublikens' viktigaste funktionärer, tingsdomarna, rekryterades (Siltberg ig8g, iggo, i g g 3 ) . Frågan kommer att beröras avjens Lerbom i hans kommande doktorsavhandling i h i s t o ria. Han har i en artikel (2000) beträffande tingsdomarna refererat till mina slutsatser vad gäller deras ekonomiska ställning, men därutöver pekar han på icke-materiella faktorer: tingsdomarna »hade utvecklat flera drag som gör att de kan jämföras med en statusgrupp. Ämbetet har tenderat till ärftlighet. Släktnätverk mellan domare och framförallt prästerskapet kan skönjas. De manifesterade sig sym-

boliskt på ett delvis avvikande sätt. De gotländska tingsdomarna bör därför betraktas som en klart profilerad lokal elit» (s. i g 2 ) . Jag anser (tydligen i motsats till Lerbom) att kans analys av de icke-materiella faktorerna låter sig väl förenas med min ovannämnda slutsats att Godand kade en stor grupp storbönder, inom vilken tingsdomarna inte märkbart särskiljde sig. Viktigt i detta sammankang är det jag ovan framfört om den stora kontaktytan mellan präster ock bönder under den katolska tiden, samt utbredningen av skriftspråket redan under medeltiden; detta bör läggas till den beskrivning Lerbom framlägger. Lerbom kommer i sin doktorsavhandling att påvisa en utbredd läs- och skrivkunnighet inom den gotiändska bondeklassen i början av nya tiden (Jens Lerbom, mund. uppgift till förf.) Detta förhållande kan föras tillbaka till medeltiden enligt min ovannämnda åsikt (Siltberg 2002 a). Låt mig sammanfatta. Lag, skrivkunnighet och andlig odling karaktäriserar sålunda det medeltida gotländska bondesamhället, ett självciviliserat, bonderepubliksliknande samhälle, där kungamakten till en början hålls utanför och först långsamt under i 4 0 o t a l e t förmår vinna varaktigt insteg. Fidedikten är, enligt min uppfattning, en viktig illustration till detta samkälle. Fidediktens historiska roll I svensk liksom i skandinavisk historia ser vi under tidig och högmedeltid många exempel på den framträngande kungamakten. »Spåren av kungens män» är en träffande titel på en bok om detta av Maja Hagerman (1 gg6). På Gotland finner man enligt min mening det motsatta, ett bondesamhälle som motsätter sig kungamakt och feodalism; här finns »Spåren av landets män», men de spåren är tyvärr svaga och ofta knappt urskiljbara. Hittills i forskningen har 'spåren av landets män' varit rätt styvmoderligt behandlade. Jag vill emellertid tolka Fidedikten som ett sådant spår, ett spår efter gotlänningar som hävdade sitt »lands» (landskaps) intressen. Versen är inget mindre än ett intellektuellt ock poetiskt mästerverk. Versen är på oklanderlig hexameter, den är försedd med rim ( l e o
Fornvännen gy (2002)

4°

Tryggve Siltberg

ninsk), talbokstäverna bildar genom hela dikten kronogram, tre till antalet (1361, 1361 och uppenbarligen 1163 eller 1158), ock som om inte det skulle räcka finns där också talmagi: antalet bokstäver i ordsammansättningarna ger ett flertal exempel på talen 11-22-33 o c n 36. Till denna överflödande tekniska fulländning kommer så versens fullödiga innehåll: dess verkningsfulla politiska budskap och dess suggestiva poesi. Det politiska budskapet uppfyller hela versen: »Husen är stuckna i brand, ett lidande folk nedhugget; se, en hunds like går härjande fram med svärd, och Gotland erövras av danskar». Här ställs det goda mot det onda, det 'lidande folket' mot 'hundens like', danskarna. Versens anklagelse mot danskarna uppnår full slagkraft på ett infernaliskt sätt genom rimorden kund - dansk, 'canis - danis'! Denna satir, denna kädande hånfullhet är ett drag som skulle kunna sättas i samband med det jag ovan framfört om den gotländska folkdiktningen: där är skämtet ock förlöjligandet vanliga inslag. Rimorden 'canis - danis' bör ses som gotlänningens kån mot de utifrån kommande, de som vill bemäktiga sig Gotland. Oavsett vem författaren var uppvisar versen här ett drag, som kan vara gotländskt, men som förstås inte måste vara d e t I sin samtid har Fidedikten säkerligen väckt beundran i vida kretsar, hos somliga för sin form, hos andra för sitt innehåll. Kyrkliga kontakter förekom kontinuerligt mellan Golland och övriga delar av Linköpings stift, och i Sverige tog man säkert inte illa vid sig av att versen var Danmarksfientlig, tvärtom! En tänkbar tolkning av Fidedikten är dessutom enligt min mening att den fungerat som en tidig förelöpare till i40otalets svenska Danmarkshat. Under alla omständigheter måste den så skickligt författade latinska versen blivit beundrad av präster och andra. Nu har rimligen åtminstone några avskrifter gjorts av Fidedikten, ock några kar fått cirkulera bland lärda p e r s o ner och kanske skrivits av på nytt. Det är uppenbarligen en sådan tillfälligtvis bevarad avskrift som vi idag kan beskåda i Vadstenahandskriften C 237. På kyrkväggen i Fide har antagligen urFornvännen gy (2002)

sprungligen både vers 1 och 2 funnits målade. I så fall har vers 2 rimligen måst censureras bort, troligen redan på I 4 0 0 t a l e t Vem vet - den Fidepräst som vi tänker oss censurerade versen kanske rentav var samme man som en gång skrev den: det gällde att hänga med sin tid! Likväl fick vers 1 stå kvar på kyrkväggen. Genom seklerna fungerade den som ett viktigt dokument. Vi kan förstå att gotlänningarna och deras präster har kunnat tolka budskapet om vad som hände på Gotlands landsbygd 1361: då härjade bränder och då stupade folket för svärdet Det är förvånande vad många viktiga och finurliga upplysningar som ryms i Fidediktens 69 bokstäver, 3 punkter och 1 förkortningstecken. Jag framför mitt tack till: Gösta Hedegård, Svenskt Diplomatarium, för latinsk översättning och upplysningar i samband därmed; Håkan Hallberg m.fl. vid Handskriflsavddningen, UUB, för upplysningar om och transkriptioner och kopior ur C-samlingen; Jan Wall, Folkminnesavdelningen vid SOFI i Uppsala, Äke G. Sjöberg, Visby, Torsten Gislestam, Hamra, och Torsten Svensson, Visby, för diskussioner, upplysningar och litteraturtips; Helmer Gustavson och Marit Ählén, Runverket, för upplysningar om talsymmetri och talmagi.

Referenser Otryckta källor Kungl. Biblioteket (KB), Stockholm: Jöran Wallin, Analecta Golhlandensia I-III. (Kopia film i ViLA). Landsarkivet i Visby (ViLA): Domkapitlet i Visby BI: 1, EV: 13, FIa:2, F X: 1 Kyrkoinventeringen 1830. Fide kyrkoarkiv LIa: 1. Grötlingbo kyrkoarkiv KI: 1, N: 1. Läroverkssamlingen 34:2. Avskrift 1757 av Lars Neogard, Gauiau-Minning. Pergamentsbrev 1527. Jöran Wallin, Analecta Golhlandensia IV. Riksantikvarieämbetet (RAA), Stockholm: ATA: P. A. Säve, Berättelse till KVHAA 1850-51 (nr 79), Atlas till dito 1850 (nr 79), Berättelse till KVHAA 1864 (s. 182). (Kopia film A 33, ViLA). Ambetsarkivet 2 E III:g: N. J. Ekedahl, berättelse

»Hundens like» om hans resor pä Gotland 1826 (s. 4; kopia Avskriftssaml. 217, ViLA). Uppsala Universitetsbibliotek (UUB): C 237. (Kopia avfol. i88vi Avskriftssaml. 144:28 s. 612, ViLA.) Ihre 181: Lars Neogard, Gautau-Minning. (Kopia film A 157 i ViLA.) Litteratur och tryckta källor Andersson, I. 1928. Källstudier till Sveriges historia 1230—1436. Lund. Brunius, C. G. 1866. Gotlands Konsthistoria . Lund. Bäämhielm, G. 1983. Artlenburgprivilegiet 1161. Gutar och vikingar, Stockholm, s 455ff. B0, O. E. 1974. Politisk vits - politisk vapen. Tradisjon (Oslo) 1974:4. Dittmer, U. 1961. Hans Nielsen Strelow och hans gotländska krönika. Gotländskt Arkiv. Ferrer.J. 1978. Vitsar om Franro. Tradisjon. Oslo. Furberg, T. & Olsson, E. 1986. Gotlänåsk pilgrimsbok. Visby. Gotlands runinskrifter 1, 1962. Gardell, C.J. 1986. Handelskompani och bondearistokrati. En studie i den sociala strukturen på Gotland omkring 1620. Uppsala. Gislestam, T. (utg.). 1994-95. C G. G. Hilfelings gotländska resor. I 1797 och 1799. II 1800 och 1801. Visby. Hagerman, M. 1996. Spåren av kungens män. O m när Sverige blev elt kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid. Stockholm. Hallgren, Kurt m. fl. 1983. Grötlingbo socken genom tiderna. Visby. Holtsmark, A. 1966. Memorialdiktning. Kulturhist. Lexikon f Nordisk Medeltid. HR ( c i t ) . Hanserecesse. Katalog uber die GSammlung. Bd 1-7 1988-95. Mittelalterliche Handschriften der Universitåtsbibliothek Uppsala. Kleberg, T. 1975—76. Har magister Andreas Bondonis ägt Uppsalahandskriften C 237? Nordisk Tidskrift för Boh- och Biblioteksväsen. Lemke, O. W. 1868. Visby Stifts Herdaminne. Örebro. Lerbom,J. 2000. Proweste, domere oc all almughe Lokala eliter i ett senmedeltida bondesamhälle. Gunnar Dahl & Eva Österberg (red.), Renässansens eliter. Maktmänniskor i Italien och Norden, Lund. Lindström, G. 1895. Anteckningar om Gotbinds Medeltid II. Stockholm. Linton, M. 1971. Drottning Margareta, fullmäktig fru och rätt husbonde. Ljunggren, K G. 1937. Undersökningar över nordiska ortnamns behandling i medellågtyskan och meåeluigtyska drag i gamla nordiska ortnamn. Lunds Universitets årsskrift 33:2. Lund.

41

Lunden, T. 1965. Latindiktning. Kulturhist. Lexikonf Nordisk Medeltid bd 10 sp. 343ff. Lundmark, E. 1925. Bilefeld, Strelow och de gotländska kyrkornas kronologi. Fornvännen. Läffler, L. E 1905. Nägra medeltida Versus memoriales. Antiqvarisk Tidskrift for Sverige 13:2. 1908. Latinska medeltidsinskrifter på vers från Gotland. »Tryckt som manuskript för enskild utdelning i K Vitt Hist. och Ant. Akad:n d. 4 febr. igo8«. Ingåräven i Läffler 1924. 1924. Versifierade latinska medeltidsinskrifter från Gotland. Antikvarisk Tidskrift för Sverige 21:5. Marstrand, V , 1941. Fide kyrka og striderna 1361. Fornvännens. io6f. Molér, W. 1914. Bidrag till en gotländsk bibliografi. Västerås. Norberg, L.-A. 1956. En historisk Birgittakommentar från drottning Margaretas tid. Kyrkohistorisk årsskr. 5 6 s. 6iff. Odenius, O. 1959. Cisiojani Latini. Arv 15 1959 s. 8of. 0'Meadhra, U. 1994. Klotter i kyrkan! Gotländska ristningar frän medeltiden. Folkets historia '994:41997. Medeltida ristningar i Gotlands kyrkor, hikuin 24 (Kirkearkeologi i Norden 6, Skåne 1996). Palmenfelt, U. 1986. Valdemar i folksägnerna skurk eller hjälte? Gotländskt Arkiv s. io7ff. Paulsson, Göte, 1974. Annales Suecici Medii Aevi. Lund. Roosval, J. 1911. Die Kirchen Gotbinds. Schlyter, C.J. 1853. Visby stadslag. Samling af Sveriges gamla lagar bd 8. Schuck, H. 1991. En öländsk sockenprästs textskatt. Bondo Johannis och handskriften C 19 i Uppsala. Kyrka och socken i medeltidens Sverige. Studier till Del medeltida Sverige 5. Stockholm. Siltberg, T. 1989. Tingsdomarna på Gotland - aristokrati eller storbönder? Hist. Tidskr. 1990. Teori och källor om Godands sociala struktur pä 1600-talet Hist. Tidskr. 1993. Marklejet, tingsdomarna och den sociala differentieringen på Godand fram till 1600-taM. Uppsats för fil, lic.-examen i historia vårterminen 1993, Umeå Universitet. 1995. Gotlänningarna och den danska överheten på 1540-talet Gotbändskt Arkiv 1995 s. 83108. 2001. Country Harbours on Gotland and Harbour Stalutes (hamnordningar) in Sweden, Denmark and on Gotland. I: Muntis Auns (ed.), Lubeck style? Novgorod stykf Baltic Rim Central PUices as Arenas for Cultural Encounters and Urbanisation 1100-1400 AD. CCC-papers: 5. Gotland University College. Sid. 109-152. 2002 a. T h e People of lhe Single Farms. Gotlandic Local Level Economy, Demography and Fornvännen gy (2002)

42

Tryggve Siltberg Säve, C, 1859. Gutniska urkunder: Guta lag, Gutasaga och Gotlands runinskrifter, språkligt behandlade. Sthlm. Söderberg, B.G. 1935. Fide kyrka och striderna 1361. Fornvännen s. 35IT. - 1942. De golbändska passionsmålningama och deras stilfränder. Stockholm. 1948. Gotland. Thordeman, B. 1944. Invasion på Gotland 1361. Uppsala. Tortzen, C. 1961. Gothnd 1361. Farudseetningeme. Overleveringen. Kebenhavn. Wall, B. Nildin-, & Wall, J.-I. 1996. Det ropades i skymningen ... Vidskepelse och troltdomstro på Gottand. Göteborg. Wennersten, O.V. 1915. VaUemarstågets sägner. [Signatur: W-sten.] Visby. Yrwing, H. 1951. Gotlandskyrkan i äldre tid. E. Hejneman m.fl. (red.), Visby stift i orå och bild, Sthlm, s. 131T. - 1978. Gotlands medeltid. Visby.

Culture. I: Nils Blomkvist & Therese Lindström (ed.), The Significant Detaih ... Tracing local level differences in Europeanisation around the Baltic. CCGpapers: 8. Högskolan pä Gotland. Planeras utkomma 2002. - 2002 b. Bonderepubliken Gotland, skrivkonsten och prästerskapet. Från Gulabygd 2002. Planeras utkomma sommaren 2002. Sjöholm, E 1976. Gesetze ak Quelbm mittelalterlicher Geschichte des Nordens. Uppsala. Snöbohm, A. Th. 1871. Gotlands Land och folk. Andra uppl. 1897. Sollerman, O. 1976. Bakom den här kullen i Näs finns det en fantastisk historia om »Vige herrn». Gotlands Tidningar 1976-09-29. Steffen, R. 1909. Den heliga Birgittas uppenbarelser i urval och översättning. Sthlm. Stolt, B., 2000. Ödesåret 1361 gömt i skriften. Gotlands Allehanda 7/11 2000. Strelow, Hans 1633. Cronica Guthilandorum. Den Guthitandiske Cronica. Köpenhamn. Facsimil Visby 1978. Sylvander, G. Volm. 1865. Kalmar shtts och stads historia. Del 5, även kallad 3:1. Kalmar.

Summary
The only almost contemporary evidence concerning the events on the Gotlandic countryside in 1361 is a wall-painting in Fide church on southern Gotland, dated to about 1400. It is placed on the southern wall of the triumphal arch and shows the suffering Christ. Above the picture there is a Latin text, which is about war events. The year 1361 is mentioned in a so called chronogram, i.e. given by the letters in the text which have number values (i=i, v(u)=5, x=io, 1=50, c=ioo, d=500, m = i o o o ) . The text reads: »Edes succense gens cesa dolens ruit ense» (then follow three painted döts; Fig. i.). The number values in tke seven words are: d, vcc, zero, c, dl, vi, zero. Tkus tke sums are: 500 + 205 + o + 100 + 550 + 6 + o = 1361, i.e. tke year of Valdemar Atterdag's conquest. Vilkelm Marstrand (1941) kas investigated tke number magic of the text by counting the number of letters in some words or series of words. The text contains the numbers 11, 22
Fornvännen gy (2002)

and 33 (multiples of 11) and die number 36 (multiple of 24). Nowadays Swedish runic experts don't use the term 'number magic'; they call it 'number symmetry' and they consider no otker numbers than 8 and 24. But in my point of view lhe number 11 is obviously present in the Fide poem and painting, just as Marstrand claimed. 1 g88-g5 Uppsala University Library published a useful »Katalog uber die C-Sammlung». Going through the notes in the catalogue concerning Gotland I found a little verse on Gotland in the Vadstena manuscript C 237: it was the Fide inscription. And the text in C 237 turned out to be longer than the Fide inscription, which I now call verse 1; it consisted also of a previously unknown. I call verse 1 the Fide inscription and verse 2 the Fide poem. It seems very probable that also verse 2 has been written on the church-wall in Fide. Verse 1 — 2 reads in C 237: 'Edes succense gens cesa dolens ruit ense / Emulus ecce canis capitur gudlandia danis'. The text has been

»Hundens like»

43

translated in 2001 by fil. lic. Gösta Hedegård at Svenskt Diplomatarium in Stockholm. He reads the Latin text in the following way: 'Edes succense, gens cesa dolens; ruit ense / emulus ecce canis, capitur Gudlandia Danis', and translates: 'The houses are set on fire, a suffering p e o pie cut down; look, a dog's equal (in the proper sense: 'rival', 'competitor') goes along ravaging with sword, and Gotland is conquered by Danes'. The number values of the six words in verse 2 are: mvlv, cc, ci, civ, vdldi, di. Thus the sums are: 1060 + 200 + 101 + 106 + 1056 + 501. The first three words give the year 1361, the same as in verse 1. The three last words could be interpreted to have no intention to indicate a year, but my interpretation is as follows. It seems more likely that the original spelling was 'Gutlandia' or 'Gotlandia'. Tke words 'capitur Gudlandia Danis' give tke year 1663, but with the the suggested spelling 'Gutlandia' or 'Gotlandia' the year would be 1163 or 1158. These years are conncted with the Artlenburg treaty, mentioned in Visby's law codex from the 1340's, and were considered as symbols of Gotlandic independence. Thus the author of the Fide poem in my opinion obviously wanted to express the years 1163 or 1158. Also the same kind of number magic mentioned above can be found in verse 2: the numbers 22 and 36. In my point of view verse 2 in Fide church probably was destroyed by political reasons. Tke meaning of verse 2 is anti-Danisk. The

words read: 'look, a dog's equal, Gotland is conquered by Danes'. Here we can see the first statement of what people on Gotland thought about Valdemar Atterdag: he was 'a dog's equal'! This pure hatred seems to us more natural than the picture of Valdemar Atterdag that is to be seen in the låter tales about him in Gotlandic tradition from the 171b century onwards. In my point of view the carriers of Gotlandic tradition must have used a self-censorship in the tales about the events in 1361, in order not to annoy their Danish lords. The large number of priests of Gotlandic origin should be considered as a main postulate for the 'peasant republic', this Medieval countryside society of Gotland, characterized by the absence of royal power and the presence of law, the art of writing and intellectual culture. There were 1 500 farmsteads on Gotland and g4 parishes. If each parish had 10 priests during 100 years the sum would be g40 priests. Maybe 750 of them were of Gotlandic origin. Statistically every second farm would have p r o duced one priest during 100 years. The Fide poem is a masterpiece intellectually and poetically: a hexameter with rhyme (Leonic), with hidden years (1361 twice and obviously 1163/1158) and with number magic. Also the content is impressing as p o e u y and as a political manifestation. Tke satirical rkyme 'canis—danis', 'dog—Danisk', must kave been considered as a great insult

Fornvännen gy (2002)