Vertikalt placerade vapen i vikingatida gravar Nordberg, Andreas Fornvännen 2002(97):1, s. [15]-24 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2002_015 Ingår i: samla.raa.se Vertikalt placerade vapen i vikingatida gravar Av Andreas Nordberg Nordberg, A., 2002. Vertikalt placerade vapen i vikingatida gravar. En religionsarkeologisk studie. (Weapons thrust vertically into Viking Period graves. A study in the archaeology of religion). Fornvännen gy. Stockholm. In Viking Period graves, weapons are sometimes found thrust down vertically into the cremation deposit or into the ground next to the remains of the deceased. After comparison of written sources, the author suggests that these weapons are remains of a rite designed to pledge the deceased to OSinn, and thereby to initiate him to a favourable existence in the Other World. Andreas Nordberg, Religionshistoriska institutionen, Stockholms Universitet, SE-106 g8 Stockholm 1T171 an47w@students.su.se Arnold van Gennep introducerade år 1907 begreppet rite de passage. Han menade att de riter som förde människan från en status till en annan fungerade som övergångar mellan de olika stadierna i livet. Han visade också att riterna var strukturerade på ungefär samma sätt, oavsett om det kandlade om födsel, initiation, bröllop, död eller någon annan övergång. I den initiala fasen av passageriterna ingick ritualer som skiljde objektet från resten av gruppen. När dessa riter var avslutade befann sig personen ifråga i ett tillstånd av liminalitet, ock de riter som utfördes under denna tid kade som främsta syfte att förbereda människan inför dess nya existensnivå. Overgångsriterna avslutades med en final fas, i vilken rader av riter utfördes för att objektet skulle upptagas i den nya tillvaron. Denna strukturering av passageriten stämmer relativt väl med den generella bilden av en begravning. Man måste dock framkalla att alla olika delar av begravningen inte kade samma betydelse, van Gennep (1960, s. 146) visade att »tke rites of separation are few in number and very simple, while the transition rites have a duration and complexity sometimes so great that they must be granted a sort of autonomy. Furthermore, those funeral rites which incorporate the deceased into the world of" the dead are most extensively elaborated and assigned the greatest importance». De två första faserna av övergångsriter ska vi inte beröra här. Istället ska vi koncentrera oss på begravningens sista fas, och de riter som skulle få den döda att upptas bland de döda. Det är till stor del dessa ritualer som vi kan finna spår av i det arkeologiska materialet. De ritualer och ceremonier som utspelar sig vid begravningar har således framför allt som syfte att föra den döde till den andra världen. Detta bekräftas av vad vi vet om gravskicket under den yngre järnåldern. Under de kultkandlingar som utfördes vid gravsättningen dödades t.ex. flera olika djur. Ibland ingick dessa i kultmåltider o.s.v., men exempelvis kastar ock kundar sågs istället som den dödes ägodelar, som denne skulle nyttja i dödsriket (jfr. Ynglinga saga kap. 8). Dödandet bör dock betraktas som riter med flera semantiska nivåer. Fornvännen 97(2002) 16 Andreas Nordberg där olika förklaringar existerade sida vid sida. Mycket talar för att de kultkandlingar där dödandet ingick framställdes som dramatiseringar av mytologiska berättelser om resan till dödsriket (jfr. Jensen 1963,5. 162-190). På det kultiska planet kunde t.ex. hästarna och hundarna förkroppsliga de mytologiska väsen (psykopomper) som i myterna ledsagade de döda till dödsriket. Närvaron av könsfåglar kan sannolikt på samma sätt förklaras både som måltidsrester ock som spår efter kultkandlingar anspelande på de mytologiska föreställningarna. Vi känner namnen på flera mytiska tuppar som skulle väcka de döda i dödsriket (se t.ex. Voluspå 43—44), ock i en på myter baserad berättelse hos Saxo (1998, s. 31) talas det om en tupp som nackades och kastades in över dödsrikets murar, varpå den började gala för att visa att den levde. Detta har en motsvarighet i Ibn Fadlans (1978, s. 67 f) redogörelse för en begravning bland rus', där en höna nackades och sedan kastades in i den båt som den döde skulle brännas i. De hönsfåglar i det arkeologiska materialet som hela följt med de döda på bålen, eller placerats obrända tillsammans med de dödas kremeradc ben, hade troligen kultiska funktioner, ock vi kan också ana symboliken i det rituella d ö d a n d e t Genom kultkandkngarna kjälpte man den döde att passera gränsen till dödsriket ock »väckas» till en ny annorlunda existens. En annan överförande rit kan kremeringen ka varit. I den s.k. Gullkögen, en vikingatida storkög i Vackerberga, Husby-Långhundra sn, Uppland, fann man vid utgrävningen (förutom ben av bl.a. häst, kund ock köns) flera ringformade kollager. Kolet kade uppkommit genom att man i flera omgångar kade påfört lager av kugget trä som sedan tänts på. När träet väl brann, täcktes det-över med torv. »Därigenom har det uppstått en pyrande eld som förkolnat träet och framkallat rökutveckling under kanske månadslång tid. Röken måste ha synts vida omkring, och man kan därför undra om förfäderna ägnat sig åt en'gudomlig' rit i något dåtida religiöst kultsammanhang.» (Sundqvist 1993, s. 157). Denna »gudomliga rit» anknyter sannolikt till den inte ovanliga föreställningen att den dödes själ frigjordes genom elFornvännen gy (2002) den och följde med röken till den andra världen (jfr. Ibn Fadlan 1978, s. 69 och Ynglinga saga kap. 8). (GuUhögen behandlas kortfattat av Sundqvist 1993. En utförlig rapport är i skrivande stund under redigering.Jag tackar Birgit Arrkenius för kompletterande uppgifter.) Vertikalt placerade vapen Vi ser alltså kur riternas syfte är att föra de döda till dödsriket ock initiera dem i den andra världen. Nu uppvisar dock Gullkögen spår efter ytterligare en ganska märklig begravningsritual, och frågan är om också denna kan förklaras som en »överförande» rit. Intill de tre (!) urnorna med kremeradc ben (från en man, en u n g kvinna samt diverse djur) stod ett svärd nedstucket vertikalt genom kärnröset. Denna typ av lämning kar länge varit känd bland a r k e o loger. Oftast rör det sig om vapen som svärd, spjut och stridsyxor. En fördjupad studie av seden har, vad jag vet, aldrig gjorts. Sundqvist (1993, s. 157) nöjer sig med att konstatera att det rör sig om ett »ovanligt begravningsförfarande». Kivikoski (1963, s. 68) observerade seden på det åländska gravfältet Kvarnbacken, men kommenterade den inte utförligare än att »Bei Besprechung der Bestattungsweisse selbst ist ferner der in den Hugdgräbern zuweilen beobachtete Brauch zu nennen, die mit Klinge versehenen Waffen aufrecht in die Brandsckickt zu stecken und tief in den unberuhrten Untergrund zu stossen». A.-S. Gräslund (1980, s. 76) observerade seden i några av Birkas gravar, men stannade vid konstaterandet att »some pagan ritual was associated with this custom». Gräslund (a.a.) har dock sammanställt en rad gravar som uppvisar spår av ritualen, vilka bildar utgångspunkt för sammanställningen i tabell 1. Med något undantag rör det sig om högar. Rumsligt är de framför allt placerade i Mälardalen ock på Äland, men detta kan möjligen bero på brister i mitt urval snarare än en verklig spridningsbild. Samtliga anläggningar (med ett möjligt undantag, se nedan) kan dateras till vikingatid. Då en mer precis datering kar låtit sig göra tenderar anläggningarna att ka anlagts under 8 0 0 ock gootalen. Detta stämmer väl med den allmänna traditionen att lägga ned vapen i gravarna, som kuvudsakligen Vertikalt placerade vapen i vikingalida gravar tillhör denna del av vikingatiden i Mälardalen (Jakobsson 1992,5. 140, 147). Det är svårt att se några tydliga sociala skiktningar i sedens förekomst. I t.ex. den 17 m.i.d. stora Brunnbyhögen, Brännkyrka sn, Södermanland (Hansson 1938; Ferenius & Gustafsson 1999, s. 55; ATA), fann man ett svärd nedstucket i det 3 m.i.d. stora brandlagret. Svärdet var nedpressat bredvid, och delvis böjt över en urna med den dödes ben. Fynden tillhörde en beriden krigare. Man fann bl.a. vackert dekorerade selbagskrön i brons, betsel, broddar och annan utrustning för häst. Man fann också brända hästben samt ben från hund. I vapenuirustningen ingick det tveeggade svärdet, en stridsyxa, ett spjut, pilar och två sköldar. Fragment av guldbroderier visar att mannen hade blivit begravd i dyrbara kläder. I klädedräkten ingick också ett ringspänne av brons och en ringsölja. Den döde hade också givits spelbrickor, kammar, knivar, en vikt och ett bryne. Högens stora betydelse visas på ett påtagligt sätt av att den byggts på i omgångar och att den innehöll inte mindre än sex begravningar. Ä andra sidan är seden också återfunnen i mera blygsamma anläggningar, som t.ex. vid Eggeby, Spånga sn, Uppland (SSM ark. rapport). Mitt i en rund glest packad stensättning stod ett lerkärl innehållande brända ben och en torshammarring. Inget brandlager påträffades i anläggningen, men omedelbart söder om urnan var en skäggyxa nedslagen i gravens botten. Inga andra artefakter påträffades. Möjligen kan också en annan märklig typ av rituell lämning räknas in i detta sammanhang. I flera kammargravar i Birka har spjut stuckits djupt in i kamrarnas väggar (se Gräslund 1980, s. 30 f för anl.nr.). Ett illustrativt exempel är grav 832 (Arbman 1943, s. 303 f) där en beriden krigare begravts obränd. Bland hans tillhörigheter återfanns ett eneggat och ett tvåeggat svärd, två sköldar och flera pilar. Man fann också ett fragment av ett arabiskt mynt som möjligen kan dateras till år 900 e.Kr. I kammarens östra sida var en avsats konstruerad, och på denna låg skelettet av en häst, vars utrustning låg spridd i graven. I kammarens västra kortvägg var två spjut djupt intryckta i jorden. Varför spjuten var placerade på detta sätt är okänt, men »the custom of sticking spears into chamber walls presumably had some symbolic meaning» (Gräslund 1980, s. 31). Möjligen har seden också förekommit i Norge. I tre gravar på gravfaltet södra Bikjholberget, på gården N. Kaupang, Tjölling, Vestfold, var yxor nedslagna vid de döda. Det rör sig kär om skelettgravar, som även i övrigt uppvisade många spår av rituella aktiviteter. Mest intressant är områdets rikaste mansgrav, en båtgrav med anl.nr K/VIII. I denna låg en ungefär 2oårig man i kockerställning med en sköld över bäckenet. Framför den dödes ansikte var en yxa nedslagen. Mannen hade också fått med sig bl.a. ett svärd, ett spjut, en andra yxa och ett k o ger med pilar. I graven fann man också kroppen av en halshuggen björnunge. I en kistgrav (K/XV) var en man begravd. Han hade fått benen avhuggna och en yxa stod nedslagen i marken. I en tredje anläggning, en båtgrav (K/V), var tre individer begravda. En man var begravd med bl.a. elt spjut, ett svärd och en sköld. Mannens huvud var avhugget, och en yxa stod nedslagen i marken. Av den andra individen fanns bara svaga spår kvar, men också här var en yxa nedslagen i marken. Gravfältet kar brukats från 7ootalets slut och in i gootalets första hälft (Blindheim & Heyerdahl-Larsen 1995, s. 117,120, 127 f). Vissa av de dödade i dessa gravar var stympade på sådana sätt att man kan misstänka att detta gjorts för att förhindra att de döda skulle gå igen. Då också eggjärn har haft en sådan bindande funktion i folktron (se t.ex. Hagberg 1937,5. 124 f, 622), ska möjligen också de nedslagna yxorna tolkas på detta sätt Det går dock inte att undgå att se likheterna med de svenska gravarna. Eggjärn har dock inte bara skyddat de levande från de döda, utan de har också skyddat de döda från onda makter. De typer av eggjärn som det rör sig om i dessa fall är framför allt knivar, saxar ock yxor. Denna föreställning kan möjligen ka förelegat vid två begravningar vid Sagaholm, Ljungarum sn, Småland. I två stensättningar, preliminärt daterade lill 350—500 e.Kr., innehöll urnor med brända ben, samt vardera en kniv, en sax och en arbetsyxa nedstuckna i sanden som utgjorde anläggningarnas golv (Wihlborg 1972, s. 9 f; ATA). Dessa Fornvännen gy (2002) 18 Andreas Nordberg Gravtyp Datering Vapenslag Undersökningsår Källa Anläggning A i , Linga, Raä 54, Överjärna sn, Sö. Hög med 8-gootal brandlager (br.l.) 19 m i d Hög med br.I. 17 m i d 8-gootal Ett svärd och ett spjut vertikalt i br.l. Ett spjut vertikalt, ett svärd liggande i br.l. Yxa i br.l. 1909-11 Schnittger 1912 A3, Linga, Raä 54, Överjärna sn, Sö. 1909-11 Schnittger 1912 A205, Hemlanden, Birka IF, Adelsö sn, Sö. A1035, Hemlanden, Birka IB, Adelsö sn, Sö. A391, Söder om borg, Birka 4A, Adelsö sn, Sö. A426, Söder om Borg, Birka 4A, Adelsö sn, Sö. A3, Brunnby, Raä 12, Brännkyrka sn, Sö. Hög med br.l. 5,1 m i d Birkatid i873-95 Arbman 1943 Hög med br.l. 1 2 m i cl YBirkatid Eneggat svärd i br.l. '873-95 Arbman 1943 Hög med br.l. 10,2 m i d Birkalid Spjutspets i br.l, 1873-95 Arbman 1943 Hög med br.l. 8,7 m i d Y Birkatid Svärd i br.l. 1873-95 Arbman 1943 Hög med br.l. 17 m i d 900-950 Svärd vertikalt i br.l. vid urna 1958-59 Ferenius et al 1999, ATA Dnr 1042/61 Under publ. ( U b . Ark. Stockholm) GuUhögen, Storhög Vackerberga, Raä 30, hied br.l. Husby-Långhundra sn, Up. A i 3 8 2 , Säby, Raä 162, Norrsunda sn, Up. A4, Eggeby, Raä 152, Spånga sn, Up. A25, Söderby, Raä 98, . Danmark sn, Up Överbyggnad bonplöjd Sootal Svärd vertikalt i br.l. vid urna 1988- 890-1225 Vertikalt stående svärd genom fyllningen. Skäggyxa vid urna 1992-93 Under arbete Rund stensätt- vikingatid ning utan br.l. 6,5 m i d Hög med två br.l. 11 m i d goo-tal 1965-66 SSM rapport Dnr 2 0 0 0 / 0 7 9 2 Svärd vertikalt i br.l. samt ett svärd liggande. Ett avbrutet svärd med skaftdden vertikalt i br.i., den andra delen liggande. 1970 Wexell 1997 A2, Klinta by, Raä 59, Hög med br.l. Köping sn, Öland 15 m i d 900-950 1957 Schulze 1987 Fornvännen gy (2002) Vertikalt placerade vapen i vikingatida gravar Anläggning Gravtyp Datering Vapenslag Undersökningsår Källa ig A30, Kvarnbacken, Åland A48, Kvarnbacken, Åland A62, Kvarnbacken, Åland Hög med br.l 8,g m i d Hög med br.l. 4,5 m i d Hög med br.l. 4m id vikingatid 1 svärd o 1 spjut snett ned i br.l. 1 svärd o 1 spjut snett ned i br.l. 2 vertikala spjut, 2 liggande svärd i br.l. 1 svärd, 2 spjut vertikalt i br.l. 1 svärd, 2 spjut snett ned i br.l. 1 svärd, 2 spjut vertikalt i br.l. 1 svärd, 1 spjut snett ner i br.l. 1 svärd, 1 spjut vertikalt i br.l. 1957-00 Kivikoski igÖ7 vikingatid 1957-60 Kivikoski igÖ7 vikingatid 1957-60 Kivikoski igÖ7 A64, Kvarnbacken, Åland A70, Kvarnbacken, Åland A71, Kvarnbacken, Åland A92, Kvarnbacken, Åland Ai 23, Kvarn backen, Åland Hög med br.l, 6 mid Hög med br.l. 7m id Hög med br.l. 6 m id Hög med br.l. 6 m i d. Hög med br.l. 6 m i d. vikingatid ig57-6o Kivikoski ig67 vikingatid ig57-6o Kivikoski igÖ7 vikingatid ig57-6o Kivikoski ig67 vikingatid ig57-6o Kivikoski ig&7 vikingatid ig57-6o Kivikoski ig67 Obränd A K/VIII, södra båtgrav Bikjholberget, N. Kaupang, Tj0lling, med skelett Vestfold, Norge 800-goo-tal Yxa vertikalt framför den dödes ansikte. Även svärd, yxa, spjut, pilar. i95°"57 Blindheim & HeyerdahlLarsen i g g 5 A K/XV, södra Kistgrav med 800-goo-tal Vertikalt nedslagen yxa Bikjholberget, obränt skelett. N. Kaupang, Tjölling, Vestfold, Norge A K/V grav 1, södra Båtgrav med Bikjholberget, obränt skelett N. Kaupang, Tjölling, Vestfold, Norge A K/V grav 2, Båtgrav med södra Bikjholberget, obränt skelett N. Kaupang, Tjölling, Vestfold, Norge 800-goo-tal Vertikalt nedslagen yxa. Innehöll även svärd, spjut, sköld. 800-goo-tal Vertikalt nedslagen yxa. 195°"57 Blindheim & HeyerdahlLarsen i g g 5 i95°-57 Blindheim & HeyerdahlLarsen i g g 5 '950-57 Blindheim & HeyerdahlLarsen i g g s Tabell 1. Anläggningar med vertikalt placerade vapen. Jag tackar Carolina Andersson, UV Mitt, RAÄ, för informationen om A1382, Säby, Raä 162, Norrsunda sn, Uppland; och Birgit Arrhenius för uppgifterna om GuUhögen, Vackerberga, Raä 30, Husby-Långhundra sn, Uppland). Fornvännen gy (2002) 2o Andreas Nordberg spår liknar de ovan behandlade, men två stora olikheter gör att det är med viss tvekan som man för dem till denna grupp. För det första skiljer det omkring 400 år mellan dessa ock de övriga anläggningarna, ock för det andra rör det sig inte om regelrätta vapen i dessa två fall. Föreställningar om eggjärnens avvärjande egenskaper har förmodligen ofta varit framträdande idéer vid de förkristna begravningarna, precis som de kar varit i senare tid. Men i de fall då vapen som t.ex. svärd ock spjutspetsar kar drivits vertikalt mer eller mindre fullständigt genom gravkonstruktionerna, på sätt som av allt att döma varit rituellt förankrat, tror jag att man måste söka andra föreställningar bakom handlingarna. Vapen för i första kand tankarna till suid ock död, men de kar också en funktion som prestigdaddade symboler för status och makt. Den gud, som framför allt var förbunden med döden, striden såväl som med makten under yngre järnåldern, var Oden. Hans roll som en av aristokratins framträdande gudar angår oss knappast här. Istället är det hans funktion som stridens ock dödens gud som intresserar oss. Låt oss därför, som en utgångspunkt, kort se kur några av dessa drag framställs i de norröna källorna. Oden, striden och döden Oden var stridens gud par excellence. Han var den som gav seger på slagfälten, men också den som utan synbar anledning kunde dra tillbaka sitt beskydd. I Eddadikten Völuspä 24 inleder han det första kriget i världen genom att kasta ett spjut mot fiendehären. Denna inledande ritual kan ha varit en mytologisk prototyp för hur strider »rituellt» startades på slagfälten. Ritualen återfinns i Eyrbyggjasaga (kap. 44), där en kövding kastar ett spjut över fienden som om kan vigde dem till Oden. Handlingen återfinns också i Flatöbokens pcittr Styrbjörnar Sviakappa. Denna sagotåt berättar hur Erik Segersäll lovade sig själv till Oden om d e n n e gav Erik seger i ett kommande slag. Då hände något märkligt. Oden uppenbarade sig förklädd inför Erik, gav honom ett vasstrå och anmodade honom att kasta detta mot fienden samtidigt som han r o pade »nu tillhör ni alla Oden». När Erik följde Fornvännen gy (2002) denna uppmaning förvandlades vasstrået i luften till ett spjut. Fiendehären vigdes till Oden genom spjutkastet, och blev den gåva som guden krävde. Fler exempel återges i Kuhn 1978. Denna märkliga kändelse kar en slående parallell i Gautreks saga (kap. 7). 1 denna kandlar det dock om ett människooffer. Starkad, en av de mest omtalade av de semimytiska Odenskjältar som den norröna litteraturen känner, står i begrepp att uppfylla ett löfte till Oden. Han ska offra sin fosterbror och följeslagare kung Vikar. För att spara Vikars liv, men ändå uppfylla sitt löfte till Oden, har sällskapet dock kommit överens om att endast göra detta på ett symboliskt sätt. Vikar ställer sig på en gammal stubbe med en kalvtarm om halsen. Tarmen är fäst i en tunn gren i ett närstående träd. Starkad går nu fram till Vikar, sticker honom i magen med ett vasstrå och säger »nu ger jag dig lill Oden». I samma ögonblick förvandlas vasstrået till ett spjut, stubben faller omkull, tarmen blir ett rep och grenen den är fäst i blir massiv och far högt upp i luften. Oden hade tagit sitt offer. Proceduren i denna text påminner mycket om offerscenen i Håvamål 138. Allmänt tänker man sig att //är/ama^suoferna utgör en av Oden utfärdad mytologisk prototyp och ett instiftande av de i kulten utförda rituella kandlingarna. Gr0nvik (1999) kar dock en annan uppfauning. Han menar att stroferna i Håvamål handlar om initiationen av en thul. Grönvik (s. 46—53) understryker dock att riten som thulen genomgick instiftats av Oden i en urtida prototypisk offereller initiationsrit Strofen lyder: Jag vet attjag hängde i det vindsvepta trädet nio hela nätter, sårad av spjut och given åt Oden, mig själv åt mig själv /.../. Flera tolkningsförslag har gjorts av den passage som denna strof ingår i. Enligt två vanliga uppfattningar rör sig om en offer- eller initiationsrit. Dessa tolkningar utesluter dock inte varandra, utan ingår i ett gemensamt föreställningskomplex (se t.ex. Sckjödt 1993). Stroferna i Håvamål ock Starkads offer av Vikar till Oden i Gautreks saga är närmast iden- Vertikalt placerade vapen i vikingatida gravar 21 tiska. Men den senare har också många likketer med den nyss nämnda påttr Styrbjörnar Sviakappa. I det senare fallet vigdes en fiendekär åt Oden, ock det ligger nära till känds att se också detta som en offerkandling, eftersom många källor åskådliggör att stupade krigare betraktades som offergåvor till Oden (se Turville-Petre 1964, s. 49—55 för exempel). Men samtidigt fastslås att döden är de fallnas belöning, eftersom de därmed initieras in i Odens följe i Valhall. Denna föreställning är framträdande i de norröna hjältesagorna. Vi kan som exempel anföra två sagohjältar, Hadding ock den just o m n ä m n d e Starkad, som båda frivilligt gick döden till mötes för att belönas i den andra världen. Hadding kängde sig inför sina män (Saxo Grammaticus 1988, s. 35), och som Dumézil (1973, s. 44) påpekar är detta en typisk död för en Odenshjälte. Oden kallades j u t.ex. gälga valdr, »galgarnasherre», och hangatYr, »de hängdas gud» o.s.v. Dumézil ser en pakt mellan Oden och Hadding; »the hero receiving Oöinn's protection on condition he gives himself to him wholly and is prepared to go and join him either at the expiration of a fixed period or when a certain sign is given». Om Starkad berättar Saxo (1988, s. 252) att han som gammal erbjöd en kombattant sitt svärd, satte sig framåtlutad på knä ock bad honom att på ett manligt sätt kugga av kans huvud, för att på detta sätt undvika att dö av ålderdom. Vi ser alltså hur dessa Odenshjältar önskar dö en våldsam död för att på detta sätt vigas till Oden ock belönas i den andra världen. empel i raden av ritualmord av detta slag återfinns i Ynglinga saga (kap. 9). I detta fall är det Oden själv som låter sig dödas för att undgå att avlida av ålderssvagket Snorre skildrar kändeisen på följande sätt: Oden dog sotdöden i Sviljod, och när han låg inför döden, lät han märka sig med spjuludd och lillägnade sig alla vapendöda män. Han sade sig ämna fara till Gudhem och där ta emot sina vänner./.../. Njord dog sotdöden. Han lät märka sig åt Oden innan han dog. Svearna brände honom och grät mycket vid hans grav. Oden är den förste att genomgå det rituella mordet, och liksom vid den tvåfaldiga offerdöd (stucken ock kängd) som han frivilligt genomgår kängande i världsträdet, instiftar kan genom denna kandling en mytologisk prototyp för ritualen som kan iakttas i kulten. Nu kan man framhålla att såväl Ynglinga saga som övriga hittills anförda källor är av tvivelaktigt historiskt värde. Ofta utspelar sig handlingen i en halvmytisk värld där människor och gudar beblandar sig med varandra, och där hjältarna färdas fram ock tillbaka mellan de kosmiska världarna. I det sistnämnda fallet är det Oden, euhemeriskt gjord till en jordisk konung av Snorre, som utför den för oss intressanta handlingen. Det kan därför förefalla frestande att avfärda riterna som påkittade sagomotiv utan verklig förankring. Detta låter sig dock inte göra så lätt som man först kunde tro. Det finns nämligen ytterligare två källor, mer kisloriskl tillförlitliga än de ovannämnda, som också talar om dylika ritualer. Prokopios (Gothenkrieg 1903, bok II, kap. 14) uppger att vissa män ibland herulerna hellre lät sig dödas än avled av sjukdom eller hög ålder. Den som ville dö lade sig på en ställning byggd av trä. Där blev han kniv-stucken upprepade gånger av en annan medlem i gemenskapen. Sedan antändes träbyggnaden och när bålet hade brunnit ut höglade man resterna av den döde. Denna beskrivning är uppenbart lik episoden i Ynglinga saga ock måste kermeneutiskt betraktas som likvärdig. Tanken bakom ritualen var av allt att döma att man trodde sig kunna påverka sin tillvaro efter döden genom att låta sig dödas av vaFomvännen gy (2002) Offerdöd och initiation Det framgår tydligt att de rituella (själv-) mord som vi just anfört kan betraktas som sätt att initieras in i Odens följe i den andra världen. Samtidigt vet vi att fallna krigare framställdes som offer till Oden. Som nämndes tidigare springer offerriter och initiationsriter ur samma grundtankar. Schjodt (1993, s. 270) menar att en viktig skillnad mellan de två är att döden är verklig vid offerriter, men symbolisk vid iniliationer. De rituella mord som vi diskuterar bär bör dock betraktas som särfall, eftersom det är den människa som dödas som också är föremålet för initiationen. Ett ytterligare ex- 22 A ndreas Nordberg pen kellre än att dö av sjukdom eller hög ålder. Men Prokopios uppgifter gör också att vi med stor sannolikhet kan fastslå ett mycket viktigt faktum - ritualen ska inte bara betraktas som ett sago- och mytmotiv, utan den kunde i vissa extrema fall ha verkliga kultiska motsvarigketer. Den andra källan är den skildring som det arabiske sändebudet Ibn Fadlan ger av ett ritualmord på en trälinna, begånget på floden Volgas strand 922 e.Fir. Det rör sig här om en begravning av en hövding över rus'. Ruserna kan vid den här tiden betraktas som en mångetnisk folkgrupp, som dock till stor del hade skandinaviskt ursprung (se t.ex. Melnikova-Petrukhin 1991; Jansson 1994, s. 17 ff). Ibn Fadlan berättar att den döde hövdingen låg på en brits i ett tält på den båt i vilken kan skulle brännas. En ung trälinna kade frivilligt erbjudit sig att följa med sin herre i döden. Man ledde in henne i tältet, ock ...lade henne bredvid hennes herre, två tog hennes fötter och tvä hennes händer och den gamla, som kallades dödsängeln [en kvinna som ledsagat trälinnan genom begravningen], slog ett rep om hennes hals och räckte de tvä ändarna till två män, som drog till dem. Själv kom hon fram med en bredbladig kniv och stötte den gång på gång mellan revbenen och drog ut den igen, medan de två männen ströp henne. (Ibn Fadlan 1978,5.68) Likheterna mellan ritualmordet på trälinnan och Odens självoffer i Hävamälhdr påpekats av flera forskare (t.ex. Heckt 1976, s. 201 ff; Näsström 1991, s. 84 ff). Man kar dock framför allt fokuserat på likketerna mellan de sätt som själva dödandet genomfördes. Något mindre uppmärksamhet kar ägnats åt likketerna mellan de två ritualmordens mytisk-kultiska konsekvenser. Oden föll längs världsträdet Yggdrasils stam ock ned i den kosmiska mjödbrunnen. Där drack han av drycken, växte och blev delaktig i de kosmiska mysterierna. I en kosmologisk bemärkelse är mjödkällan i detta fall en hyponym till det underjordiska dödsriket, så Odens fall ned i mjödbrunnen och förtärande av mjödet kan därför betraktas som en mytologisk omFornvännen gy (2002) skrivning av hans nedstigande och initiering i den andra världen (Drobin 1991). I trälinnans fäll rör det sig istället om en verklig kultisk visionär upplevelse. Under hela den tid som ceremonierna varade uppmanades trälinnan till ett hejdlöst drickande. Påverkad av detta närmast sakrala rus fördes hon fram till en port som uppförts framför det skepp i vilket hövdingen och hon själv strax skulle brännas. Hon lyftes upp över porten, och utropade triumferande att hon kunde se sin herre i paradiset, och att man skulle föra henne till honom. Därefter dödades hon (Ibn Fadlan 1978, s. 67 f). I Odens fall var döden endast temporär - en gud kan j u bara i extrema undantagsfall dö. För trälinnan var döden däremot en kögst reell sanning. Hon skulle vara vid sin herres sida i dödsriket. Många har tolkat det hela så att trälinnan agerade som en ställföreträdande kustru, som genom ett kieros gamos skulle förenas med sin döde make (se t.ex. Ellis 1943, s. 5 0 - 5 8 ) . Vad som är av störst betydelse för oss just här är dock att trälinnan fick en position i dödsriket som kon knappast skulle ka fått om kon inte frivilligt kade blivit offer för ritualmordet. Genom att hon dödades av hövdingens närstående, genom vissa förutbestämda riter som man menade blivit instiftade av Oden, genomgick hon den initiering som krävdes för att hon skulle kunna sälla sig till sin herres sällskap i den andra världen. Tillbaka till g r a v a r n a Samtliga avsnitt i de citerade källorna visar samma sak - man trodde sig genom ritualer kunna påverka människans öde efter döden. Ur ett religionsfenomenologiskt perspektiv är detta en vanlig tro, alls inte unik för den fornskandinaviska religionen. De här diskuterade fallen är dock intressanta eftersom de så tydligt visar hur nära de verkliga (kult)kandkngarna låg de mytologiska föreställningarna. I kopp om fördelar efter döden kunde människor frivilligt låta sig bli dödade genom ritualer som var mytologiskt förankrade i Odens prototypiska kandlingar. Dödandet skulle därför kunna betraktas som en form av initiationsrit till en högre position i den andra världen. De ovan citerade styckena är emellertid framför allt uttryck för Vertikalt placerade vapen i vikingatida gravar ett krigarideal som i m å n g a bemärkelser t.o.m. v ä l k o m n a d e d ö d e n . D e flesta m ä n n i s k o r , även s å d a n a s o m i livet h a d e f ö r h o p p n i n g a r o m e n ä r o r i k tillvaro efter d ö d e n , avled e m e l l e r t i d säk e r t av n a t u r l i g a o c h o d r a m a t i s k a orsaker. F ö r d e s s a var s j ä l v m o r d s r i t e r n a k n a p p a s t t ä n k b a r a alternativ, så r i m l i g e n m å s t e d e t k a f u n n i t s a n d r a riter s o m k a d e u n g e f ä r s a m m a f u n k t i o n . N å g r a u p p g i f t e r o m j u s t d e n n a f o r m av » ö v e r f ö r a n d e » riter finns e m e l l e r t i d i n t e i d e l i t t e r ä r a k ä l l o r n a , såvitt j a g k ä n n e r till. Istället skulle j a g vilja å t e r k n y t a till d e t a r k e o l o g i s k a m a t e r i a l s o m vi i n l e d d e m e d . T a n k e k e d j a n ä r följande: g e n o m att d ö p å slagfältet b e l ö n a d e s m a n m e d e n a n g e n ä m tillvaro i d e n a n d r a värld e n . D e n s o m i n t e blev d ö d a d i strid k u n d e , g e n o m att frivilligt bli rituellt d ö d a d av n å g o n , erk å l l a s a m m a b e l ö n i n g . F ö r d e flesta m ä n n i s k o r u t g j o r d e e m e l l e r t i d d e s s a rituella m o r d i n g e t reellt alternativ. I stället m å s t e r i t e r n a , s o m givetvis f o r t f a r a n d e k u n d e b a s e r a s p å s a m m a mytiska motiv, utföras av d e e f t e r l e v a n d e n ä r p e r s o n e n i fråga r e d a n var d ö d . O m d e t t a a n t a g a n d e ä r riktigt, ä r d e t möjligt att dessa kulthandlingar h a r lämnat spår i det arkeologiska m a t e r i a l e t . Vi h a r flera e x e m p e l p å gravar s o m b e r ä t t a r o m r i t u a l e r d ä r v a p e n stacks eller slogs n e r b r e d v i d d e n d ö d e s kvarlevor e l l e r i b r a n d lagret efter likbålet. D e t förefaller i dessa fall s o m att m a n h a r låtit » m ä r k a » d e d ö d a p å e t t sätt s o m a n s l u t e r till O d e n s p r o t o t y p i s k a h a n d l a n d e i Ynglinga saga. D e a r k e o l o g i s k a lämn i n g a r n a b e r ä t t a r d ä r f ö r s a n n o l i k t o m initiat i o n s r i t e r för att d e d ö d a skulle m o t t a g a s o c k få e n ä r o r i k o c k f ö r n ö j s a m tillvaro i d e n a n d r a v ä r l d e n . G e n o m att sticka eller slå n e r v a p e n i g r a v a r n a vigdes d e d ö d a till O d e n . 23 Ibn Fadlan i g 7 8 . Araber, vikingar, väringar. Oversat! och redigerad av S. Wikander. Svenska Humanistiska Förbundet go. Lund. Prokop [Prokopios] 1903. Gothenkrieg. Cberzetsung von D. Colke. Leipzig. Saxo Grammaticus i g g 8 . The History of the Danes. Books I-IX. H. Ellis Davidson edition and commentary. P. Fisher Iranslation. Suffolk. f)ättr Styrbjarnar Sviakappa 1862. Haleyjarbök II. Krisliania. Ynglinga saga ig7g. Snorri Sturluson Heimskringla I. Islenzk fornrit 26. B. Aöalbjarnarson gaf u t Reykjavik. Lilteralur Arbman, H. ig43- Birka I. Die Gräber. Uppsala. Blindheim, C. & Heyerdahl-Larsen, B., igg5Kaupang-funnene bind II. GravpUissene i Bikjholbergene/Eam0ya. Unders0kelsene i g j o - i g j y . Del A. Gravskikk. Norske oldfunn XVI. Universitetets Oldsaksamling. Oslo. Drobin, U. 1 gg 1. Mjödet och offersymboliken i fornnordisk religion. Bäckman, Drobin & Berglie (red.). Studier i religionshistoria tillägnade Åke Hultkrantz. Löbberöd. Dumézil, G , ig73- From Myth to Fiction. Saga of the Hadingus. Chicago and London. van Gennep, A. igöo. The Rites of Passage. Translated by M. B. Vizedom and G. L. Caffee. Chicago. Ellis, H.R. ig43- The Road to Hel. A Study of the Conception of the Dead in Old Norse Literature. Cambridge. Ferenius, J. & Gustafsson, H. iggg. Brennekyrkia Sochn. Socknen vid staden. Stockholm. Gräslund, A.-S. ig8o. Birka EV. The Burial Customs. Stockholm. Gronvik, O. iggg. Håvamål. Studier över verkets formelie oppbygning og dets religi0se innhold. Det Norske Videnskaps-akademi. II. Hist.-Filos. Klasse. Skrifter. Ny serie NO 21. Oslo. Hagberg, L. ig37- När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samhand med död och begravning. Stockholm. Hansson, H. i g s 8 . En ättehög i Brännkyrka. Kulturhistoriska studier tillägnade Nils Åberg. Stockholm. Hecht, R.D. ig76. Sacrifice. Comparative Study and Interpretation. Facsimile print ig84. Ann Arbor, Michigan. Jakobsson, M. igg2. Krigarideologi och vikingalida svärdstypologi. Stockholm Studies in Archaeology 11. Stockholm. Jansson, I. igg4- Skandinavien, Baltikum och Rus' u n d e r vikingatiden. Norden og Baltikum. Rapport I. Det 22. nordiske historikerm0te. Oslo 13.-18. august igg4- Avdelning for historie. Oslo. Jensen, A.E. i g 6 3 . Myth and Cult among Primitive Fornvännen gy (2002) Referenser Källor EDDA. Die Lieder des Codex Regius nebst verwandten Denkmälern. 1983, Herausgegeben von G. Neckel. Verbesserte Auflage von H. Kuhn. Heidelberg. (Voluspå, Hävamål) Eyrbyggjasaga 1935. Islenzk fornrit 4. E.». Sveinsson ok M. Thöröarson gaf u t Reykjavik. Gautreks saga ig54- Fornaldarsögur noröurlanda. IV bindi. G. Jönsson bjö til prentunar. Islendingasagnaiitgäfän. 24 Andreas Nordberg Schulze, H. ig87. Köping sn. Ölands jämåbiersgreivfält 1. Beskow Sjöberg, M. (red.). Kalmar. Sundqvist, M. igg3- Utgrävning pågår! Om storhögarna i Husby-Långhundra. Långhundraleden en seglats i tid och rum. Uppsala. Turville-Petre, G. igÖ4. Myth and Religion of lhe North. Worcester and London. Wexell, A. 1 gg7. Slinkbacken. Ett gravfält från yngre järnålder i Uppland. Till Gunnborg. Arkeologiska samtal. Åkerlund, A. et al (red.). Stockholm. Wihlborg, A. ig72. Hällristningar och järnåldersgravar. SmåUindska kulturbilder. Jönköpings läns museum ig72.Jönköping. Opublicerade rapporter ATA, dnr 1 3 5 3 / ^ 7 2 , arkeologisk rapport Sagaholm, Raä 20, Ljungarum sn, Småland. ATA, dnr 1042/1 g61, arkeologisk rapport. Brunnby, Raä 12, Brännkyrka sn, Södermanland. SSM, dnr 2000/(>7g2, arkeologisk rapport Eggeby, Raä 152, Spånga sn, Uppland. Peoples. Translated by M. Tax Choldin and W. Weissleder. Chicago. Kivikoski, E. igÖ3. Kvarnbäcken. Ein Gräberfeld der jungeren Eisenzeit auf Åland. Helsingfors. Melnikova, A.E. & Petrukhin, VJ. iggi. The Origin and Evolution of the Name 'Rus'. The Scandinavians in Eastern-European Ethno-Political Processes before the 11 th Century. Tor 23. Uppsala. Kuhn, H. 1978. Der Todesspeer. Odin alsTotengott Kleine Schriften IM. Berlin. Näsström, B.-M. igg7- Stucken, hängd och dränkt. Rituella mönster i norrön litteratur och i Adam av Bremens notiser om Uppsalakulten. Hultgård, A. (red.). Uppsalakulten och Adam av Bremen. Nora. Schjodt, J.P. igg3- The relation between the two Phenomenological Categories Initiation and Sacrifice as Exemplified by the Norse Myth of ööinn on the Tree. Ahlbäck, T. (red.). The Problem of Ritual. Stockholm. Schnittger, B. igi2. Några undersökningar å Linga graffält i Södermanland. Fornvännen 7. KVHAA. Stockholm. Summary In Viking Period cremation graves weapons such as swords, spears and battle axes are sometimes found dirust down vertically tkrough tke cremation deposits or into tke ground next to tke urn. Weapons of war were mainly associated witk tke god Oäinn. Warriors wko kad died in batde were regarded as sacrifices to tke god. However, death was also tke reward of tke deceased, as tkey could join Oöinn in tke Otker World. Tkese beliefs even motivated some people to let themselves be killed. Evidence for this is mainly found in the sagas, but also in Procopios' account of the heruli and in Ibn Fadlan's account of tke burial of a ckief of tke Rus'. Tke two latter occasions in particular demonstrate tkat tkis kind of murders could be committed in accordance with mythical prototypes established by Oöinn. The examples show that people bdieved that they could influence their afterlife by carrying out certain established rituals. Although in the cited examples the rituals were initiated while the subject was still alive, in reality the circumstances were probably different In the väst majority of cases we may assume that the surviving relatives carried out the rituals only after the subject of the ceremonies had died. Admittedly, there is no direct evidence of this in the written sources, but it is possible that traces can be found in the archaeological material. The author suggests that the weapons thrust into the cremation deposits may be evidence of such rituals. Through the ritual "killing" of the remains of the person to be buried, the deceased was pledged to Oöinn, and initiated into a favourable existence in the Other World. Translation by Wendy Davies, revised by Martin Rundkvist. Fornvännen gy (2002)