Den svenska arkeologin och nazismen - en angelägen debatt? : några minnen av en seminariemedlem från 1930- och 40-talets Gustavianum Odelberg, Wilhelm Fornvännen 2002(97):2, s. [111]-114 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2002_111 Ingår i: samla.raa.se Den svenska arkeologin och nazismen - en angelägen debatt ? Några minnen av en seminariemedlem från i g 30- och 40-talets Gustavianum Studier i opinioner och stämningar under kritiska tillfällen i historien bar ofta visat sig givande. Man kan peka på undersökningar gällande stämningsläget i den svenska rikshalvan under 1808—1809 års krig, Sverige inför Krimkriget 1854—56, för att inte tala om de häftiga åsiktsbrytningarna under första världskriget 1914—1918. Det är inte lätt för sentida granskare att hitta rätt. Fattar man inte tidsandan så far man lätt vilse. Debatten går snett och den hamnar i ett lufttomt rum. För några år sedan blev min fru (Maj Odelberg, f. Gullbring, 1918-2001, vid pensioneringen förste intendent vid SHM) och jag intervjuade av Bozena Werbart. Hon skulle studera genusfrågor i svensk arkeologisk forskning och undervisning. Samtalet rörde vår gemensamma tid vid professor Sune Lindqvists seminarium i Uppsala under andra hälften av 1930-talet Vi berörde unga studenters syn på undervisning ock fältarbete. Om politik och nazism talade vi inte alls. Senare har jag följt den debatt som initierats av Werbart rörande tysk inspiration av nationalistiska och pronazistiska drag i vår arkeologi. Även Maja Hagerman har i TV-programmet »Germanerna» engagerat sig i debatten. Evert Baudou har stått för tillrättalägganden ock mothugg. Jag vill nu mindre la ställning i dispyten och i stället framlägga några vittnesbörd i egenskap av representant för den lilla kvarlevande skaran från den tiden vid Lindqvists seminarium. Några uttalanden har dock överraskat mig. Ett gäller Holger Arbmans inställning sådan den framgår av Werbarts intervjuer. Några intervjuade sade att »... alla var j u tyskvänliga, men Arbman var j u kritisk mot nazismen efter kriget, men man var ju omedveten om det under kriget ...» »Vad betyder detta?», frågar Baudou. »Det måste innebära att Arbman var tyskvänlig under ock före kriget. Eftersom >al- la> var tyskvänliga, så är yttrandet också en självbekännelse. De en gång omedvetna uppgiftslänmarna var själva tyskvänliga.» »Vad är tyskvänlig?» frågar Baudou. »Var Arbman ock meddelarna nazister, nazisympatisörer eller något annat? Får vi veta vilka uppgiftslämnarna är?» Något svar på sina frågor lär Baudou inte ka fått Man kan antaga att flertalet av Werbarts intervjuobjekt hörde hemma i Lund, där den »bruna» inställningen är rikligt dokumenterad. Det motsatta förkållandet rådde i det akademiska Uppsala. Den famösa »bollhuseden» 1939 hade föga med p r o eller antinazism att göra. Göteborgs och Stockholms nationer var, med något enstaka undantag, helt på den allierade sidan. Det lilla gäng som fanns på en annan studentnation, ock som roade sig med att sjunga Horst Wessel-Lied ock »Von Finnland bis zum Sckwarzen Meer», togs föga på allvar. Under gymnasieåren 1934—1935 kom jag i nära kontakt med den tyska nationalsocialismens yttringar. Jag deltog 1934 i ett tysk-svenskt pojklager i Bayern. Där var alla tyskar HitlerJugend ellerJungvolk, dvs. rörelsens vargungar. De kom från arbetarstadsdelen Berlin-Neukölln ock gick i Kaiser Friedrick Realgymnasium, som året förut ännu ketat Karl Marx Sckule. Mina språkstudier kom året därpå att förläggas lill en familj i Mecklenburg med klart nazistisk inställning. Innan kriget bröt ut hade jag, i eget tycke, fått en klar åsikt 0111 vad man i fortsättningen kunde vänta av tysk regim. Tredje rikets snabba marsch mot etisk, moralisk och slutligen militär kollaps kantades av arierlagsiilining, brott mot Versaillesfredens bestämmelser, våldtagandet av Österrike och Tjeckoslovakien, Kristallnatten och Förintelsen. Allt detta kom i ckockartade vågor men knappast överraskande. Maj Gullbring, från 1939 min flickvän, senare fästmö och från 1944 min hustru, kom lik l-innvännen gy (2002) 12 Debatt Vi tillkörde båda Sune Lindqvists seminarium 1 9 3 6 / 3 7 - 1 9 4 0 / 4 1 . Maj fortsatte i det arkeologisk-museala livet. Jag blev historiker och biblioteksman. Om detta har jag skrivit i min memoarbok Lärdom for livet, Stockholm, Atlantis 1999. Det rådde en familjär ton vid seminariet på Gustavianum. Professorn var karismatisk och vänlig. Man förlät honom gärna för att han var en så okoncentrerad föreläsare och en minst sagt svårföljd handledare för nybörjare. Vid postseminarierna löpte talet i skilda riktningar, men aldrig politik. Del är klart att Lindqvist hade sin vetenskapliga grogrund i det kejserliga Tyskland med Berlin-professorn Gustav Kossinna som lärofäder. Han och Andreas Lindblom, de så kallade »lindebarnen», var Oscar Montelius favoritelever. Då nationalsocialismen 1933 tog herraväldet i Tyskland skyggade han nog för dess mörka sidor, men yttrade inte mycket till oss. Han var en efterfrågad föreläsare, men kritiserades man och man emellan dä ban höll föredrag i det fascistiska samfundet Manhem. Detta är väl känt. Det föreföll som Lindqvist inte var särskilt intresserad av krigets utgång. Vid ett tillfälle kom jag i samtal med Lindqvist ock den välkände norrlandsarkeologen Otto B. Santesson. De äldre kerrarna var eniga om att efter Frankrikes fall var kriget avgjort ock Storbritannien hade bara att göra uppehållande försvar så att man kunde föra över till USA dem som kunde räddas. Personligen kade jag, ock det kunde också gälla Maj, de bästa relationer till vår professor. Han såg vänligt på våra trebetygsuppsatser. Det var svårt atl komma honom inpå livet när det gällde ting utanför arkeologin. Ingenting tydde på att kan skulle omfattat nazismen i alla dess förmer. Jag kade anledning att noga observera rörelser ock yttringar under åren 1940—1943 då beredskapen mot ett tyskt anfall ständigt var aktuell. 1941 — 1943 varjag sekreterare i Uppsalaavdelningen av Nordens Frihet. Samtidigt medverkade jag i Den svenska linjen, DSL, en sammanskiining av kögre militärer ock akademiker med tyngdpunkt i Stockholm och Uppsala. Dess innersta syfte var att vid tysk ockupation bilda en borgerlig motståndsrörelse. Fig. i. Sommaren 1937 talade Sune Lindqvist vid avtäckningen av Venddmonumentet över hövdingar och deras bålgravar. Talet var sakligt. Bombasmer och tyskinspirerad nationalism kan man inte minnas. Scenen återupprepades vid grävsvinseminariet i december på Gotlands nation. Eric Oxenstierna skyddar talaren (Sune Lindqvist) med paraply, eftersom det hällregnade i Vendel. 193g greps Oxenslierna av nationalsocialistisk hänförelse sedan han i Riga bevittnat ryskbalternas evakuering lian Lettland. Sedan anställdes han av Reichskulturkammer och höll åtskilliga arkeologiska föredrag i Tyskland under kriget. — Sune Lindqvist at tlie inauguration in ig37 of lhe monument at the church of Vendel. He spöke to the point, without bombasm or German style nationalism. som jag från borgerlig miljö, hennes liberal, min höger. Hon var mycket intresserad av sitt genom modern judiskt kulturella arv, men kon kade inte i motsats till mig onda aningar. Senare förbjöds kon som »Misckling erster Grad» att passera tyskt land- eller luftrum då kon sökte stipendium lill Svenska institutet i Rom. Fornvännen gy (2002) Debatt Kring Nordens Friket och DSL samlades en rad akademiska lärare med den imponerande professor H.S. Nyberg i spetsen. Jag har klara vittnesbörd om att Gestapo, med dess ivrigt arbetande grenar i Sverige, hade utarbetat omfångsrika listor rörande dem som omedelbart skulle gripas, givetvis innefattande de nämnda organisationerna. Tyvärr lyckades man i sista stund bränna detta material. Med Tisdagsklubben och dess eldsjäl, grevinnan Amelie Posse-Brazdova, hade jag kontakt. Hon var mycket påpassad av den svenska säkerhetstjänsten. Därför fick också jag min telefon avlyssnad 1942. Man hade nog sina ögon riktade på Sune Lindqvist, men jag tror inte att Statspolisen bedömde honom som en säkerhetsrisk. Någon storvulen nationalromantik behäftade inte seminariet. Vi gycklade gärna över Goebbelsstyrda H e r m a n n Wirths institut med dess fantasifulla studier över uråldriga storgermanska välden och den heltokiga så kallade Ura-Linda-krönikan, som förde dessa välden tillbaka till istiden. Äldre och före detta medlemmar, ävensom arkeologiskt intresserade utanför, deltog gärna i seminarierna, särskilt i julmötet »Grävsvinseminariet». Stjärngosse var Holger Arbman. Maj assisterade Arbman under sommaren 1941 under hans utgrävning av Käringsjö mosse i Halland. De var förtrogna. Det kom aldrig fram att kan skulle ka käft »bruna» sympatier. Det kade däremot kans tyske kollega Herbert Jankuhn, Hedebys utgrävare ock beskrivare, som vid särskilda tillfällen drog på sig stövlarna ock sin SS-uniform med köga gradbeteckningar. Sådant imponerade inte på Arbman. Så länge Arbman levde, var han en nära vän i vår familj. Sune Lindqvist talade, som sagt, ogärna om kriget. Han blev emellertid märkbart irriterad då jag i april 1940 återkom från vinterkriget i min befattning som stabsofficer i Svenska Frivilligkåren på Sallafronten och berättade följande. Vi ansåg oss ha fått indikationer på att det sovjetiska artilleriet haft tysk expertis som riktade kanonerna mot vår front (Jfr. GF. Palmstierna, Bränn dessa brev!, Stockholm, Bonniers 1973, s. 219). Det var under den tid, augusti 1939-juni 1941, som von Ribbentrop-Molotovpakten gällde. Stalins massavrättningar av högre militärbefäl och specialister 1 9 3 6 - 38 kompenserades med officerare från paktbrodern. Aren 1942—1944 under min tjänst i Högkvarteret kunde jag vid tjänstebesök på åtskilliga staber och förband bilda mig en uppfattning om vederbörandes inställning till kriget. Det allmänna intrycket var att officerare vid staber och gardesförband i Stockholm hyste tilltro till en allierad seger, medan motsvarande i landsorten koppades att tyskarna skulle vinna. Inte tror jag att de, med vissa undantag, önskade ett nazistiskt styrt Sverige. Hoppet var att den tyske kraftkarlen skulle göra mos av den sovjetiske busen. Vad som sedan skulle hända funderade man inte så mycket på. Den reflexion man kan tillåta sig att göra så här nära 60 år efter Tredje rikets sammanbrott är att det förefaller föga meningsfullt att utforska vem som tyckte vad under dessa upprörda år ock försöka placera in detta i något slags nazistiskt-kulturellt sammankang. Sverige prövades inte som Danmark ock Norge. Några kända danska arkeologer som Gudmund Hatt ock Mogens Mackeprang dömdes för »unational optraeden», medan t.ex. Knud Thorvaldsen var en av ledarna för aktionen »skibssabotaget» 1941 i Köpenhamn, vilket inledde motståndsrörelsen. I Norge började misshandeln av professor A.W. Brogger då han nekade att överlämna Snartemo-svärdet till Heinrich Himmler. Han hämtade sig aldrig från den långa fångenskapen på Grini. Sigurd Grieg arresterades och satt fängslad intill befrielsen. Arkeologen och konsthistorikern Martin Blindheim fördes till tyskt koncentrationsläger och genomgick svåra lidanden innan han befriades. Sverre Marstränder flydde till Sverige, där han vid sidan av sitt arbete vid SHM utbildade exil-norrmän i den poliskår som avsågs bli insatt vid krigsslutet. Dagfinn Gjessing och konservatorn vid Tromsö museum Harald Egenaes Lund ödelade sina liv genom engagerad anslutning till Vidkun Qvislings Nasjonal samling. Vem vet vem som i nödens stund blir hjälte, martyr eller förrädare? Trots min ovilja att i detalj debattera i denna sak vill jag till slut anföra Fornvännen gy (2002) 114 Debatt att det varit väl om Bozena Werbart i sina skrifter och Maja Hagerman i sin TV-film lagt sina tydligen fasta fördomar åt sidan och försökt att sätta sig in i en verkligket som var svår och komplicerad för oss som levde då. Kanske hade TVfilmen, intressant i och för sig, därmed blivit objektivare och bättre. Debatten om nazistisk infiltration i svensk arkeologi kade inte behövt äga rum. Wilhelm Odelberg Box i ig SE-178 02 Drottningholm vvilodberg@telia.com Emnvännen gy (2002)