Sigtuna och folklanden : den tidiga Sigtunamyntningen och den politiska geografin Ros, Jonas Fornvännen 2002(97):3, s. [161]-175 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2002_161 Ingår i: samla.raa.se

Sigtuna och folklanden
Den tidiga Sigtunamyntningen och den politiska geografin Av Jonas Ros

Ros, J. 2002. Sigtuna och folklanden. Den tidiga Sigtunamyntningen och den politiska geografin. (Sigtuna and the folk-lands. The early coinage of Sigtuna in lhe perspective of political geography). Fornvännen gy. Stockholm. The first Swedish coins were issued c. gg5 by Olof Skötkonung in the town of Sigtuna. Results from an archaeological excavalion where Olofs mint was found are reported. The use of the early coins is discussed. They may have been used for payment, trade, taxes, rents and fmes. During the Middle Ages lhe district of Uppland was divided into three folk-lands named Tiundaland, Attundaland and Fjädrundaland. Il is suggested that the three lands also had names after three central places: Uppsala, Birka (Björkö) and Sigtuna. When the town of Sigtuna was founded the three lands may have become one district, possibly called Sigtuna. On his earliest coins Olof has the tille Rex Situne. When Olof died in c. AD 1022, his son Anund Jacob continued lo issue coins. Coin production ended in AD 1030/35. It is suggested that the Svear may have elected Emund Olofsson as their king at that time.
Jonas Ros. Defiarlment of archaeology anil ainienl history, Uppsala University. S:l Eriks torg5, .V/s-753 10 Uppsala, Siveden.

Jonas.Ros@arkeologi.uu.se

Den första myntningen i Sverige började omkring är 995 under Olof Eriksson Skötkonung, i Sigtuna, som anlagts omkring år 980. I samband med en arkeologisk undersökning i Sigtuna år 1990—9] påträffades kung Olof Erikssons mynthus (Malmer, Ros och Tesch 1991; Ros 1991, 1996 och 2001, s. 87 ff; Leiinus och Malmer 1997). Olof Skötkonung anses ba regerat ca 995—1022, till sin död. På 18 kända myntstampar kan Olofs namn urskiljas. Myntproduktionen var omfattande ca 1000—1020, men vi vet inte med säkerhet vem som var myntherre i Sigtuna under den perioden. Olofs son Anund Jakob fortsatte myntningen ca 1022—1030/35. Därefter blev det ett långt uppehåll och verksamheten återupptogs först under Knut Erikssons regeringstid, 1167—

1196 (Malmer 1991, s. 13). Anund Jakob hade varken maktbefogenheter, den organisation eller de ekonomiska resurser som krävdes för att myntningen skulle kunna fortsätta och utländska mynt började då cirkulera i ökad omfattning (Jonsson 1985,5. 189). Olof Eriksson titulerar sig på mynten Rex an Situn, dvs. kung i Sigtuna, och Rex svevo rum, dvs. svearnas kung. Olof var son till Erik Segersäll och modern hette Gunhild av Polen. Olof Erikssons ställning som både svearnas och götarnas kung kan styrkas med vittnesbörd från samtiden. På mynten titulerar Olof sig svearnas kung och den isländske skalden Ollar Svarte kallar Olof för Svia gramr, dvs. svearnas härskare, och Gauta doglingr, dvs. götarnas härskare (Sawyer 1991, s. 33 och där anf. litt.).
Fornvännen gy (2002)

162 Jonas Ros

H u r mynten användes Det tillhör ovanligketerna att två personer som möts båda har en vara som den andre vill byta till sig. Därför är det praktiskt att använda en mellanvara. Inhemska mynt som räknades kunde användas men det var även möjligt att nyttja mynt som importerats, men inte räknades utan istället vägdes, s.k. demonetariserade mynt. Ett annat alternativ var att använda ädelmetaller som vägdes, men även varor kunde användas (Malmer 1991, s. 209), t.ex. peppar, b o skåp, skinn eller textilier. I Östgötalagen talas t.ex. om böter i oskuret kläde, lärft ock vadmal (Vb 6:1) ock värdeförhållandet mellan vadmal ock penningar var fixerat: 1 2 alnar var värt ett öre (D 16:2). Följande system var uppställt (efter Hildebrand 1905, s. 79): 96 alnar vadmal = 24 örtug = 8 öre = 1 mark silver = 1 mark vadmal 1 2 alnar vadmal = 3 örtug = 1 öre 4 alnar vadmal = 1 örtug En mark silver anses ka motsvarat 208—210 gram ock i Svealandskapen räknades 192 penningar på en mark silver. Om det värdefixerade vadmalssystemet fanns också i Svealand bör en aln vadmal, enligt det fasta priset i Östergötland, ka varit värd två svealandspenningar. Det vikingatida Europa brukar delas upp i två zoner: Väst- och Mellaneuropa där man betalade med räknade mynt (»Miinzgeldwirtschaft») och Nord- och Östeuropa där man betalade med vägt silver (»Gewichtsgeldwirtschaft»). I de områden där det inte präglades mynt användes ofta silver som betalningsmedel och i många fall har silverhalten prövats i samband med varubytet. Som en följd härav är det vanligt att silvret är kackat ock böjt. I de områden där mynt präglades garanterade myntherren myntens halt ock vikt (Malmer 1995, s. 24). För att starta myntningen i Sigtuna kallade kung Olof in engelska myntmästare. Deras namn, Godwine, Leofman, Snelling, Ulfkctill ock Tkregr, samt titel finns angivna på mynten. Mynten lät Olof göra främst efter engelska förebilder, men även efter bysantinska. 1 England kade mynten en begränsad tid då de cirkulerade. Efter några år upphörde mynten att gälla
Fornvännen gy (2002)

och måste då växlas in mot nya. På motsvarande sätt tillverkades under Olofs regeringstid fem olika mynttyper i Sigtuna (Malmer 198g, s. 17 ffock 1991, s. 14 ff). I en monetär ekonomi räknas mynten ock främmande mynt tillåts inte cirkulera som betalningsmedel (Malmer 1991, s. 41). Ett mynt är egentligen endast en präglad silverbit som tillmäts ett kögre värde än en opräglad sådan. Petersson (196g, s. 9 ff) kar argumenterat för att övervärdet var 1/3, dvs. 33,3%. I en e k o n o mi där silvret vägdes måste det ka varit förenat med svårigketer att få människor att acceptera mynt som kade ett övervärde, men på vissa centrala orter kunde myntkerren tvinga människor att endast använda kans mynt. En förutsättning var att garantier fanns för att mynten kade ett visst värde inom ett visst territorium (Kilger 1995, s. 30). Perioden ca 1000—1020 var kaotisk i Sigtuna ock Brita Malmer menar att vi svårligen kan tänka oss ett generellt fixerat övervärde under den tiden. Genom myntindragningar ock växeltvång fick myntkerrarna inkomster. I England uppkörde mynten att gälla efter ca sex år. I samband med inväxkngen togs det ut en skatt. Det var vanligt att man fick tre nya mynt mot fyra gamla, motsvarande 25% i skatt (Spufford 1988, s. 93). I diskussionen om vem som använde mynt finns det olika tolkningsmöjligketer: de kan ka använts vid erläggandet av skatter, som ersättning till soldater, för lokal kandel ock för fjärrkandel (Jonsson 1987,5. 184). Malmer menar att myntproduktionen delvis var en politisk ock religiös manifestation. På mynten anges nämligen kärskarens titel ock namn, ock där finns även kristna symboler och inskrifter. Mynten hade också ekonomiska funktioner som instrument för handel och beskattning, behov som kan ha funnits i Sigtuna, men som, till följd av att Svealand inte var tillräckligt administrativt utvecklat, i stort sett stannade på ett teoretiskt plan (Malmer 1991, s. 41 f). Genom att starta myntning fick myntherren vinst och det förenklade betalningar både för myntherren och undersåtarna (Malmer 1995, s. 24). Vissa stämpelidentiska mynt slagna under Olofs regeringstid väger dubbelt så mycket som andra, medan sädana viktskillnader inte före-

Sigtuna och folklanden kommer på de engelska mynten. Sådana mynt måste ka vägts för att användas som betalningsmedel och Malmer menar att det kanske fanns korta perioder med relativt enhetlig vikt på mynten då statsmakten lyckades genomföra övervärdesprincipen och utesluta främmande mynt från att cirkulera som betalningsmedel (Malmer 1995, s. 25). Under 1000-talets första årtionden var Sigtunamyntningen kaotisk och äldre samt yngre mynt blandades. Under Anund Jakob gjordes dock försök till uppstramning. Herschend (1992,5. 20) menar att mynten användes som betalningsmedel och att det fanns en »marknad» i Sigtuna. Vi vet inte om det fanns en reglerad myntcirkulation omkring år 1000 i Svealand. Möjligen var ett sådant betalningssystem begränsat till orten Sigtuna. j\lternativt vägdes mynten ock kungen garanterade silverhalten (Kilger 1995, s. 40 f). Lagerqvist (1994, s. 10) kar föreslagit att attityden till mynt förändrades under vikingatiden ock att de under den första tiden vägdes. De mynt som kung Olof började slå kan ha p r o ducerats för något speciellt ändamål eller för kandel i Sigtuna. Mynten koll en kög silverhalt, men de räknades inte, utan de vägdes. En tolkningsmöjlighet är att man började betala styckevis med mynt först under 1020-talet under Anund Jakobs tid. Mynten vägde då drygt 1 gram. En annan uppfattning är att den tidigmedeltida ekonomin var en gåvoekonomi och att mynten var prestigeobjekt som kungen gav som gåva för att få makt (Tesch 1992, s. 19). Mynten skall då ha givits bort som gåva till potentiella kungliga följeslagare (Svensson 1990, s. 68; Hagerman 1996, s. 119 ff), men Malmer (1995, s. 24; 1997, s. 55) har opponerat sig och menar istället att mynten producerades för kandel ock för att tillgodose fiskala behov. Enligt en annan tolkning var myntens primära syfte att lyfta fram det kristna korset då det på frånsidan av mynten finns ett kors avbild a t Att myntningen upphörde skall då inte ses som ett uttryck för ett misslyckande utan som ett uttryck för att »staden och härskarens kristna identitet» blivit så stark att mynten inte längre fyllde samma behov som tidigare (Zachrisson 1998, s. 153). Att myntningen upphörde

163

till följd av en sådan antagen specifik händelse förefaller osannolikt ock kan sägas vara en anakronistisk tolkning. Om mynten primärt kade funktion som kors så borde det ka varit vanligt att folk fick med sig mynt då de gravlades, men så är inte fallet Det var naturligtvis prestigefyllt för en kung att prägla mynt med sitt namn ock sin titel, och genom atl imitera de utländska furstarnas mynttyper stärktes myntens symbolvärde. En av orsakerna lill att kungarna under tidig medeltid lät slå mynt var sannolikt en strävan att standardisera ock underlätta ersättningen till personer i kungens tjänst, t.ex. kirdmän, kuskarlar, tjänstefolk ock kyrkliga ämbetsmän (Christophersen 1989,5. 135; se också Malmer 1989, s. 36). Det har föreslagits att de danska mynt som tillverkades under 1000-talets början inte primärt producerades för handel, utan att de istället var avsedda för sold till kirden ock som kunglig propaganda (Randsborg 1980, s. 79!). Den sistnämnda funktionen var viktig, men redan under 1 oootalets första hälft började sannolikt mynt att användas vid allmänt varubyte och cirkulationen av mynt ökade sannolikt i samband med att mynt utbetalades som lön till hirden (Randsborg 1980,5. 151 f)Andrén (1983, s. 49 f) menar att myntningen under 1 ooo-talet kan uppfattas som en socialt riktad produktion. Mynten skall då ka varit avsedda för »den ekonomi ock de regala rättigheter, som var knutna till kungaleven» dvs. kronogodsen, och bör relateras till den regala ekonomin. Den tidiga Sigtunamyntningen kan med ett sådant synsätt relateras till att det är i östra Mellansverige som de s.k. husabyarna uppvisar det mest regelbundna mönstret. Mynten skulle med en sådan tolkning kunna ses i perspektiv av varucirkulationen inom kronogodsen och de kan även ha använts som betalning till personer som var knutna till den regala e k o nomin. De bör dock även ha använts av p e r s o ner som hade kontakter med dem som tillhörde den regala ekonomin. Kung Olof Skötkonungs myntning började alltså i Sigtuna ca 995 och från perioden ca 995—1015 kan närmare 200 understampar för myntprägling urskiljas genom avtryck på mynFornvännen gy (2002)

164 Jonas Ros

ten. Som mest kan 10 000 mynt ka slagits per stamp. Det skulle kunna representera en produktion om två miljoner mynt eller 100 000 mynt per år, ock sannolikt har fler stampar än de som hittills kunnat beläggas varit i bruk (Malmer 1991, s. 25). Den omfattande produktionen kan jämföras med att antalet mynt som påträffats uppgår till drygt 1000 stycken, medan Anund Jakobs mynt uppgår till drygt 100 (Jonsson 1993, s. 372 i). Förklaringen lill atl det inte är vanligare med dessa mynt i skattfynden är sannolikt att de enskilda mynttyperna hade en begränsad tid då kungen garanterade deras övervärde och att de därefter växlades in. Från Olofs regeringstid finns det sju mynt som både är präglade och funna i Sigtuna. Antalet mynt som präglats före 1020 och som är funna i Sigtuna uppgår till 35. Sju av dessa är de nyssnämnda mynten, medan de övriga är arabiska, tyska och engelska. Totalt finns det uppgifter om 6g vikingatida mynt från Sigtuna, sju av dessa präglade under Olofs regeringstid. Detta kan t.ex. jämföras med de ensamfunna mynten från Lincoln, en av Englands största myntorter, vars antal från tiden 900—1086 är 33 ock från perioden 990-1020 endast fem (Malmer 1991, s. 44 f). För en arkeolog med erfarenket av stadsarkeologiska undersökningar ter sig antalet funna mynt i Sigtuna ringa. En tolkningsmöjlighet är att mynt inte användes i staden i någon större omfattning, och det är oklart vad de mynt som påträffas i städernas kulturlager representerar. Orsaken till att antalet mynt uppfattas som litet är att de ses i perspektiv av de stora v o lymer fynd, inte minst i form av massmaterial, som framkommer i samband med stadsarkeologiska undersökningar. Mynt som påträffas där anses vara tappade i samband med varubyte. Förekomst av många mynt från en bebyggelsefas tolkas ofta som tecken på att det kar förekommit ett relativt omfattande varubyte under den fasen. I relation till bebyggdsefasernas tidslängd, som ofta är 15-25 år, är fynd av t.ex. ett eller tre mynt ett litet antal i jämförelse med del antal mynt som sannolikt hanterades under det att bebyggelsen i den aktuella fasen var i funktion. Men är det meningsfullt att kvantifiera anFornvännen gy (2002)

talet funna mynt i de olika bebyggelsefaserna från stadsundersökningar, om syftet är att belysa kur omfattande bruket av mynt var i samband med varubyte? Mynt kar uppenbarligen hanterats med särskild försiktighet och om de tappades togs de upp, vilket medfört att endast ett mycket litet antal deponerats i kulturlager. Att kusgolven i Sigtuna under l o o o t a l e t ofta var stampade jord- eller lergolv, ock inte av trägolv med springor där mynten kunde försvinna, ökade sannolikketen att tappade mynt återfanns. Då antalet funna mynt diskuteras är det viktigt att minnas att mynten cirkulerade under en begränsad tid varefter de smältes ned ock blev till nya mynt. En annan viktig källkritisk aspekt vid studier av material som framkommit i samband med arkeologiska underökningar är grävmetoden. Då 1 0 eller 1 ootals kubikmeter kul tin jord undersöks riskerar man förstås att inte alla deponerade mynt påträffas, f diskussionen av myntningen är förekomsten av ett mynthus i Sigtuna och det stora antalet understampar som använts, 200 stycken, primära för tolkningen av mynten. Det relativt låga antalet mynt som påträffats i Sigtuna visar att mynt hamnat i stadens kulturlager till följd av specifika depositionsförkållanden: antalet funna mynt visar alltså inte på i vilken omfattning som mynt användes vid varubyte. De handlingar och beteenden som har resulterat i deposition av kulturlager kar vi bristande kunskap om (för en diskussion kring kulturlagertillväxt ock kvantitativa analyser se t.ex. Andrén 1986, 1989a ock b samt Nordeide 1989). Snorre uppger att främmande köpmän som kom till Norge för att bedriva kandel erlade en avgift som kallades landöre eller skeppsgäld, vilket var en skatt eller tull som tillföll kungen (Magnus Barfots saga, kap 1 ock not 129). De äldsta uppgifterna om kandelsavgifter från Sverige är från 1200talet (Yrwing 1981, s. 123), men det är emellertid troligt att svearnas kung inkrävde sådana redan under vikingatiden. För att främmande köpmän skulle få rätt att bedriva handel i Sigtuna under kungligt beskydd var de alltså sannolikt tvungna att erlägga landöre eller skeppsgäld ock kungen eller kans representant kade sannolikt förköpsrätt till varor. Under perioder då kungen lyckades

Sigtuna och fobklanden

165

upprätthålla övervärdesprincipen hos mynten var det förbjudet att bruka andra betalningsmedel än mynt och köpmän som kom till Sigtuna var då skyldiga att växla till sig gällande mynt. Kungen hade sannolikt en fogde i Sigtuna, en s.k. gälkare. Titeln är belagd i Västmannalagen (MB 24:3) och namnet kominer av »gäld» och »kjösa» som betyder indriva. Gälkaren bevakade de regala intressena, indrev skatter, avgifter, tull och böter samt hade polisiära funktioner med ansvar inför kungen. Vidare kade gälkaren troligtvis även till uppgift att kontrollera att det tillämpades ett enketligt mått- ock viktsystem i staden, vilket underlättade varubyte både för överketen ock för undersåtarna. Den latinska benämningen för en sådan ämbetsman var prefectus. Är 1 274 omtalas en sådan från Sigtuna: Paulus prefect (DS. 572 ock 574). Myntningen startade ungefär samtidigt i Norge, Sverige ock Danmark: i Norge under Olav Tryggvason, i Danmark under Sven Tveskägg ock i Sverige under Olof Eriksson. Korset på Olofs mynt visar, som Malmer (1996,5. 103) kar påtalat, antingen att Olof var döpt då myntningen påbörjades eller att han hade för avsikt att snart låta döpa sig. Det tycks finnas ett samband mellan atl kungarna antog kristendomen och tillverkningen av »nationella» mynt. Så var även fallet i Ungern, Böhmen, Kiev-riket och Polen. Den mest sannolika tolkningen av sambandet mellan myntning och kristendom är att härskarna tillkallade missionärer som rådgivare och att de gav kungarna rådet att börja slå mynt (Spufford 1988, s. 821). De av kung Olof inkallade engelska myntmästarna var kimniga i ekonomi och administration. I samband med att myntningen startade kan kungamakten i samarbete med stormän och engelska myntmästare ha gjort försök att genomföra ekonomiska ock administrativa reformer. Under vikingatiden var sannolikt de tre folklanden Attundaland, Tiundaland ock Fjädrundaland indelade i administrativa distrikt kallade skeppslag ock kund eller kundare, ock möjligen påbjöd kung Olof att allt folk skulle tillköra något administrativt distrikt. Det finns inga belägg för att Olof lät taxera ock skattlägga den brukade jorden, men om Olof

införde skatter kan det ha varit en personell beskattning. Den mest sannolika tolkningen är att varje hundare kollektivt skulle erlägga en viss skatt, antingen in natura eller i myntat eller omyntat silver, och att de som bodde där själva fick fördela skattebördan sinsemellan. Sammanfattningsvis kan sägas att Olof Skötkonungs avsikt med att starta myntproduktion i Sigtuna troligtvis var att reformera ekonomin efter engelsk förebild. Mynten hade flera funktioner. Myntens kors och symboliska bild av kungen var viktiga manifestationer, och faktum att det producerades flera olika mynttyper talar för att mynten hade en begränsad giltighetstid. Troligen togs det ut en skatt då de gamla mynten skulle växlas mot nya. Mynten användes sannolikt av personer som var i kungens tjänst. Kanske krävde kungen att böter skulle erläggas i mynt. Vidare kan främmande köpmän som kom till Sigtuna ha varit skyldiga att växla till sig mynten. Alla var sannolikt skyldiga att mottaga mynten som betalningsmedel. Mynten användes sannolikt vid handel i staden. Ett standardiserat betalningsmedel underlättade handeln. Möjligen lyckades kungen med att upprätthålla ett förbud mot att använda andra betalningsmedel än mynt i Sigtuna en tid, eller periodvis. Variationen i myntens vikt kan emellertid tala för att de inte alltid räknades, och under delar av den tid då mynten producerades kan de ha vägts. Särskilt perioden ca 1000— 1020 var kaotisk ock äldre ock yngre myn nyper blandades. Kung Olofs mynthus i Sigtuna Är 1990-1991 genomförde Sigtuna museer en arkeologisk undersökning, omfattande ca 500 kvm, i en central del av det medeltida bebyggelseområdet i Sigtuna i kv. Urmakaren i.Jag ledde undersökningen. Under vikingatiden och den äldre medeltiden var attityden till smuts ock avfall annorlunda mot idag ock mycket avfall deponerades inne i städerna. Som en följd av detta är kulturlagren i tidens städer ofta flera meter tjocka. 1 Sigtuna kar upp till 3,5 m tjocka lager återfunnits. Husen i staden var uppförda i trä och stod blott i 15-25 år. De blev ofta fuktskadade ock började ruttna, byggdes ofta om, eller
Fornvännen gy {2002)

166 fonas Ros

O

Mynthuset —

Fig. i. Bebyggelseresterna på tvä av de tomter som undersökts i kv. Urmakaren 1 i Sigtuna. Vad som ses är kung Olof Erikssons »myntaregärd» samt en tomt belägen intill den, bebyggelsen daterad till omkring är looo. (Bild (. Ros). — Building remains from c. AD 1000, site of king Olofs mint, at the Urmakaren site in Sigtuna.

brann ner. Då ett hus inte kunde användas längre byggdes det ett nytt på samma ställe. Tack vare att äldre bebyggelserester såsom lergolv och syllstenar sällan togs bort när ett nytt hus skulle uppföras bevarades de under de nyuppförda husen. Vid behov kunde marken jämnas till där det skulle uppföras ett nytt hus. I kv. Urmakaren påträffades som mest lämningar efter tio olika kus som överlagrade varandra på detta sätt. Av dessa skall två gårdar från en bebyggelsefas nu beskrivas. 1 fig. i—2 ses den gård där man slog mynt. »Myntaregården» var belägen i anslutning till en mindre gata ock på tomten fanns tre kuslägen. Närmast gatan påträffades grunden till myntkuset, som sannolikt varit uppfört i skiftesverk, och intill detta fanns lämningarna
Fornvännen gy (2002)

av ett mindre kus. Det kuset var uppfört i flätverk ock taket kar burits av två större stolpar. Planlösningen uppvisar likheter med grophus. De mindre stenarna utanför huset markerar läget för dörren. Fynden talar för att det i huset har bedrivits textilhantverk. Intill detta hus framkom lämningar efter ytterligare ett hus som även det har varit uppfört i flätverk. Det största av de tre husen mätte 6,3 x 4,8 m och i det påträffades avfall från mynt slagna för Olof Eriksson. I kusets ena korn, i anslutning till gatan, fanns en ugnskonsirnktion vilken sannolikt använts i samband med mynttillverkning. I motsatta hörnet ses två stolphål i vägglinjen vilka antas markera läget för en dörr, ock på de mindre stenraderna innanför de två stolpkålen kan en mindre vägg ha vilat

Sigtuna och joUdanden

167

Fig. 2. Rekonstruktion av bebyggelsen på tvä av tomterna i kv. Urmakaren 1, jfr. fig. 1. (Bild J. Ros). Reconstruction of the buildings on two of the plots at the Urmakaren site, cf. fig. 1.

och skapat ett förrum. På golvytans oregelbundna grusbeläggning påträffades två blybitar med avtryck av myntstampar, delar av mynt, silverfragment, deglar mm. I huset har det tillverkats vikter och det fanns även avfall från bronshantverk samt ben- och hornhantverk bl.a. med valrosstand som råvara. Fynd av bennålar, sländtrissor och äldre svartgods tyder på att byggnaden även har varit bebodd. Myntningen pågick sannolikt periodiskt i huset. Intill myntaregården undersöktes en annan tomt med två huslägen (fig. 1-2). Huset närmast gatan har sannolikt varit ett bostadshus, men där påträffades även avfall från hantverksproduktion. Det andra huset på tomten har haft funktion som gästabudshall och på golvet påträffades en mitthärd.

Då mynt skulle tillverkas användes en överstamp och en understamp, mellan vilka inan lade en silverbit, och mynten präglades med ett hammarslag. Innan myntstampen härdades kontrollerade man att motivet var riktigt utformat genom att stamparna slogs mot en platt blybit. Ett sådant blystycke med spår av tre olika slag av stampen påträffades i k u s e t Den mynttyp som genom blystycket kan visas ha producerats i mynthuset dateras av Malmer (1991, s. 13) till sannolikt ca 1005—1010. Myntens härskarbild är inte porträttlik utan symbolisk. Inget mynt med Olofs namn visar en krönt kung. Endast på två mynttyper, Helmet- och Quatrefoil-imitationerna, avbildas en kungakrona. Under medeltiden var myntning en regal
Fornvännen gy (2002)

168 Jonas Ros

rättighet. Att myntning kunde beläggas i kv. Urmakaren vittnar om att det inte var vanliga stadsgårdar som undersöktes här. Från England är det känt att kungen hade äganderätt till många kus i städerna ock ett stort antal stadsinnevånare var underordnade kungen. Från Norge beskriver Snorre kur kung Olav Haraldsson lät bygga kungsgård i Trondkeim. Olav kade trettio kuskarlar, många trälar, sextio kirdmän ock trettio »gäster». De sistnämnda kade en tillfällig anknytning till kungens kuskåll ock fungerade bl.a. som kungens sändebud och utförde uppdrag åt honom (Olav den Heliges saga, kap 57 och not 73). På liknande sätt kan vi tänka oss att ca 100—150 personer i Sigtuna tillkörde kungen ock lydde under dennes kerravälde. Det kan bl.a. ka varit kirdmän, kuskarlar, hantverkare och trälar. I Sigtuna fanns det t r o ligtvis många som inte ägde tomt men dock förfogade över en sådan eller en del av en. De erlade rimligen avråd till kungen för nyttjanderätten. Många i staden arbetade sannolikt för kungen och var avlönade av honom. Det är i detla perspektiv som »myntaregården» och de övriga senvikingatida/tidigmedeltida tomter som undersökts i kv. Urmakaren skall ses. Jag antar att det område som omfattades av undersökningen var del av ett större område som tillkörde den regala sidan av kungamakten ock att de som var verksamma där kan antas ka lytt under kungens kerravälde. De tomter ock gårdar som undersökts i kv. Urmakaren var kortare än den vanliga stadsgården i Sigtuna som undersökts i kv. Trädgårdsmästaren 9 ock 1 o (om dessa se Petterson 1995 och Ros 2001, s. 82 ff) samt har haft andra funktioner än dessa. De av Olof inkallade myntmästarna kade kög social ställning, som framgår av att de fick sätta sina namn på mynten. De var sannolikt ekonomiska ock administrativa rådgivare till kungen. De sysslade inte med att slå mynt. Däremot organiserade de ock ledde mynttillverkningen. Under den tid då det fanns engelska myntmästare i Sigtuna bör de ka käft uppsikt över verksamketen vid mynthuset När de hade lämnat Sigtuna övertogs denna uppgift sannolikt av kungens representant i staden. I de engelska städerna fanns det en ämbetsman som bar titeln »reeve» som bl.a. hade uppsikt
Fornvännen gy (2002)

över mynthuset. Sannolikt fanns i Sigtuna en gälkare som hade liknande uppgifter. I mynthuset och där mynt växlades in förvarades stora värden och sannolikt måste verksamheten bevakas av beväpnade birdmän. Sigtuna och folklanden Många (t.ex. .Andrén 1983, s. 6 1 ; Lindkvist 1990, s. 30 ff; Hyenstrand, 1989, s. 16 ff; Sawyer 1993, s. 59; Tesch 1989, s. 130 ff och 1990, s. 25 ff), och så tidigare även undertecknad (Ros 1992, s. 157 f), har hävdat att de senvikingatida och tidigmedeltida kungarna kom från Götalandskapen samt att de lade under sig det rika Mälarområdet och dem som bodde där. Anläggandet av staden Sigtuna skulle därmed vara ett uttryck för detta polifisk-geografiska förhållande. Många anser även att riksbildningen var ett snabbt förlopp som inträffade omkring år 1000, medan jag menar att ett längre tidsperspektiv är möjligt i linje med uppfattningar i äldre arkeologisk ock kistorisk forskning. I de skriftliga källorna framstår östra Mellansverige som ett område som var under »direkt» kunglig kontroll under vikingatiden. Gamla Uppsala ock Adelsö (Alsnö) intill Birka var två viktiga kungliga residensorter ock Nerman (1918, s. 69 ff) framförde tolkningen att svearna kade två kungasläkter med en på vardera platsen. Duczko (1997, s. 76 ff) menar att kungabröderna under 8 0 0 ock gootalen delade på riket samt att den ene residerade på Adelsö ock den andre i Gamla Uppsala, vilket stöds av Hervararsagan ock Rimbert Enligt Hervararsagans kungakrönika delade bröderna Anund från Uppsala och kung Björn på riket (Hervararsagan, kap 6, Kungliga ättartal) och Rimbert omtalar att en sveakung med namn Anund hade blivit fördriven från sitt rike. Anund tänkte överfalla Birka men istället försonades han med sitt folk (VA. 19). Han kan då åter ha blivit kung i Gamla Uppsala (Duczko 1997, s. 80). Hervararsagan uppger att Anunds son Erik övertog riket efter sin far i Uppsala (Hervararsagan, kap 6, Kungliga ättartal). Adelsö socken, dvs. Adelsö och Birka, tillhörde under medeltiden Trögds härad i Fjädrundaland, men under 1500-talet Attundaland. Adelsö ock Birka kan dock redan un-

Sigtuna och folklanden

169

I—I—+—I
O 5 10 IG 20 25kn

Fig. 3. Uppland med de ire folklanden Allundaland, Tiundaland och Fjädrundaland. Vidare ses härads(=hundares-) och skeppslagsgränser. De tre orterna Camla Uppsala, Birka och Fornsigtuna kan under vikingatiden ha varit centralorter i vart och ett av de tre landen. Håbo härad med Fornsigtuna har hypotetiskt förts till Fjädrundaland. Adelsö och Birka föreslås ha tillhört Attundaland. De olika landen kan ha burit namnen Uppsala, Birka samt Sigtuna och därmed varit uppkallade efter huvudorterna. I samband med att Sigtuna anlades kan de tre landen ha sammanförts till ell distrikt Staden Sigtuna blev ett nytt centrum och det nya distriktet kan i likhet med de engelska shiren ha benämnts efter staden - Sigtuna. Karta efter Dahlbäck 1977, kompletterad med ortnamn och hypotetisk gräns mellan folklanden. — Uppland with the ihree folk-lands Attundaland, Tiundaland and Fjädrundaland and sub-districls. Old Uppsala, Birka and Old Siguma may have been central places in the three folk-lands. Fornvännen gy (2002)

l 7 0 fonas Ros

der vikingatiden ha tillhört Attundaland. Om det under vikingatiden fanns två samregerande kungar, en på Adelsö över Attundaland och en i Gamla Uppsala över Tiundaland, kan det förklara varför kungen enligt Södermannalagen först skulle tagas på Mora ting (Sö. Kg. 1). Platsen har identifierats som Mora stenar vid Mora by i Lägga sn, belägen i gränsområdet mellan Tiundaland och Attundaland. Dessa två land kan ha haft den äldsta sedvänjan att taga kung. Traditionen att ta kung vid Mora har ansetts ha en hög ålder. I Adam av Bremens berömda skildring från ca år 1070 av offerfesterna i (Gamla) Uppsala anges att »kungar (reges) och folkstammar (populi), alla och envar sänder sina gåvor till Uppsala» (Adam IV:27). Kungar anges i pluralis vilket stöder uppfattningen om en överkung ock flera underkungar eller jarlar inom väldet. Vid denna tid var det svårt att kalla samman s t o ra välden ock de kunde lätt splittras i mindre självständiga riken. Den politiska geografin kunde snabbt förändras genom nya överherravälden där land blev tributskyldiga lydländer, s.k. skattländer (se t.ex. VA. 30; U614; UR. 3; OR. 32; Snorres Edda, Skaldskapens språk, kap 53; Olav den Heliges saga, kap 137; Moberg 1944, s. 169 ff; Sawyer 1991, s. 6 ff; Ros 2001, s. 24 ff). Riksbildningsförloppet var troligtvis våldsamt i vissa fall ock det kan ka skett med våld eller kot om våld. Under kela järnåldern kan stora välden ha skapats och fallit sönder upprepade gånger. De tre folklanden Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland blev ett enda distrikt först i samband med att Upplandslagen stadfästes år 1 296. Först från den tiden är namnet Uppland belagt. Under vikingatiden var centralorten i Tiundaland (Gamla) Uppsala. Centralorten i Attundaland kan ba varil Birka (Björkö). Under medeltiden tillhörde Sigtuna samt socknarna Vassunda, Haga, S:t Per och en del av S:t Olof norr om Sigtuna Håbo hundare vilket i sin tur tillhörde Tiundaland. Håbo blindare kan ha varit ett »ytterområde» som omgav staden Sigtuna, motsvarande de distrikt (hundreds) som omgav vissa städer i England. Ett sådant distrikt kallades »forinsec hundred», alternativt »foreign of the town», vilket är känt
I innvännen gy (2002)

från Sandwich, Leominster, Colchester och Oxford (Gam 1944, s. 107 ff). Geografiskt förefaller det mer naturligt att Håbo tillhörde Fjädrundaland än Tiundaland och eventuellt tillhörde Håbo hundare ursprungligen Fjädrundaland, vilket framförts av Schuck (1949). Fornsigtuna, dvs. Signkildsberg, är beläget i Håbo hundare och den orten kan under vikingatiden ha varit Fjädrundalands centralort. Ett land uppkallas vanligtvis inte efter antalet distrikt som det omfattar utan de tre folklanden har troligtvis ursprungligen burit andra namn. En möjlighet är att de benämndes efter centralorterna. De kan då ha burit namnen Uppsala, Birka (Björkö) samt Sigtuna, vilket stöds av Snorre som anger att Oden tog sig ett säte på en plats som nu heter Gamla Sigtuna, och att han tog sig ett landområde som kallades för Sigtuna (Ynglingasagan kap. 5). Adam av Bremen uppger att biskop Adalvard d.y. missiverades för »Sictunam et Ubsalam» (ski. 94), ock eftersom kans ansvarsområde troligen inte omfattade två orter avsågs därmed sannolikt ett större distrikt. Andra biskopar missiverades nämligen för områden eller folk: »Adalwardus senior uterque praefectus est Gotkiae, iunior ad Sictunam et Ubsalam directus est, Symon ad Scritefingos, lokannes ad insulas Baltici maris destinatus est. Vigesimus erat Ezzo, quem ipse ordinavit in Sdavaniam» (ski. 94). Adam skriver att Birka var kuvudort för många folk (IV:2o) ock att göterna bebodde ett område upp till Birka (IV: 14). Birka var namnet pä en stad, men det kan även ka varit namnet på ett distrikt, rimligen då Attundaland. Abboten Hiltin som ville heta Johannes var vigd för Birka (IV: 20) och sändes till öarna i det Baltiska kavet (ski. 94). Om den kär angivna tolkningen är riktig kan folklandsnamnen med distriktsbenämningarna hund vara yngre än som tidigare föreslagits. Namnen kan också ha använts parallellt med varandra. Kung Erik Segersäll kan i samband med att staden Sigtuna anlades ca 980 ha sammanfört de tre landen till ett tredingsindelat distrikt, varvid staden Birka och Fornsigtuna förlorade sina centrala funktioner ock uppkörde. Verksamketen i Fornsigtuna uppkörde enligt Damell (1991 s. 84 och s. 91) under slutet av 9 0 0

Sigtuna och folklanden

171

talet ungefär samtidigt med att staden Sigtuna anlades och även Birka upphörde ca 980.1 England var det vanligt att the shires, de stora administrativa distrikt som omgav städerna, var tredingsindelade, och benämndes efter staden i distriktet, såsom Yorkshire var uppkallat efter staden York. De tre folklanden kan på motsvarande sätt ha uppkallats efter staden Sigtuna och de kan då liknas vid ett shire, Sigtuna (-shire). På de äldsta Sigtunamynten titulerar sig kung Olof Rex an Situn och Rex Situne men senare Rex svevorum. Malmers (1995, s. 16) tolkning är att titeländringen speglar en politisk förändring med utvidgad kungamakt Rex an Situn eller Rex Situne kan enligt min mening ha syftat på ett distrikt med namnet Sigtuna som omfattade de tre folklanden. Uppland kan alltså omkring år 1000 ka kallats för Sigtuna. Staden Sigtuna kan med en sådan tolkning liknas vid de engelska städer, kallade borougbs, där det fanns mynthus, och Birka kan liknas vid en engelsk wie. I fig. 3 ses de tre landen Attundaland, Tiundaland ock Fjädrundaland, vilka föreslås tidigare ka burit andra namn. Håbo härad har hypotetiskt förts till Fjädrundaland. Periodvis kan kungen ha börjat residera i Västergötland vid slutet av 900-talet då Sigtuna anlades. Kungens välde kan då ha omfattat två viktiga rikshälfter, Suecia och Godiia, och Snorre (Olav den Heliges saga, kap 77) uppger att kungen försummade att vara i Uppsala när Svetjud hade blivit kristet. Under vikingatiden kan de samregerande kungarna ha residerat på Adelsö och i (Gamla) Uppsala. Från ca år 1000 kan de två rikshälfterna Suecia och Gothia ha förvaltats av en kung och en riksjarl eller av två kungabröder. Enligt västnordiska källor förvaltades Västergötland under vikingatiden tidvis av en jarl, och flera jarlar nämns med koppling lill Västergötland. Gräslund (1983, s. 39 ff) har föreslagit att läget för ett sådant tidigt västgötskt jarlasäte skulle kunna vara den fossila bebyggelsen vid Brunnsbo Storäng, och sannolikt också vid nuvarande Järnsyssla utanför Skara, vilket kan ha varit jarlens gård, huvudresidens och centrum för ämbetsutövningen. Gräslund bygger på Modéers (1947) tolkning av bynamnet Järnsyssla, där det anses sammansatt av or-

den iarl-, som kan syfta på landets högsta styrelseman och -syssla, som har haft betydelsen verksamhet, arbete, ämbete, och att det då har haft betydelsen ämbetsdistrikt i en centralstyrd förvaltning. Ett exempel på att kungabröder regerade samtidigt i de två rikshälfterna är Olof Erikssons söner Anund Jakob och Emund. Under 1030-talet hade sannolikt Emund kontroll över Sigtuna medan Anund Jakob kontrollerade Västergötland. Rikshälfterna hade stor självständighet och var periodvis suveräna. Som sagts ovan bör kungamakten ha haft goda förutsättningar att förhindra cirkulationen av andra betalningsmedel än mynt i staden Sigiuna. På landsbygden bör det dock ha varit svårare att kontrollera varubytet, och mynten kan där framför allt ka brukats av personer som var knutna till den regala ekonomin och i varucirkulationen vid kronogodsen, där kungen bör ha haft goda förutsättningar atl motarbeta byteshandel och främmande mynt Kanske fanns det personer vid kronogodsen som hade uppsikt över och bevittnade varubyte. Vi vet inte v ilka gods som var kronogods omkring år 1000 men de s.k. Husabyarna (om dessa se Schuck 1914 och Brink 1990, s. 57 ff) kan ba blivit regala egendomar i samband med staden Sigtunas anläggande ca 980. De som var verksamma vid husabyarna, de s.k. husabymännen, kan ha varit lågättade män jämförbara med de norska årmännen som först var gårdsförvaltare men senare fick offentliga funktioner. Husabymännen kan också ha varit en motsvarighet lill de tyska tjänstemännen, de s.k. ministerialerna, vilka började omtalas vid 1 oootalets början och som ursprungligen var ofria. Många ministerialer blev krigare medan andra fick administrativa funktioner och kunde sköta grevskap (se t.ex. Maschke & Sydow 1973). I östra Mellansverige uppvisar husabyarna en j ä m n fördelning i relation till den administrativa indelningen. Husabyarna började dock avyttras och på 1200-talet hade deras administrativa roll till stor del ersatts av slottslänen. Ett annat äldre administrativt system har sannolikt varit uppbyggt kring orter kallade Tuna. Kung Olof hade stora regala anspråk och utvidgade sina befogenheter i jämförelse med
l-ornvännen gy (2002)

172 fonas Ros de tidigare regenterna. Man kan spekulera i om han gjorde anspråk på allmänningar, uppträdde som fredens bevarare med uppbärande av böter, hade gästningsrätt och avkrävde skatter från distrikten på landsbygden. Adam av Bremen uppger att svearna träffade ett avtal med kung Olof enligt vilket han, om han ville vara kristen, fick utöva sina kungliga befogenheter i det landskap i Sverige som han föredrog. Han inrättade då ett biskopssäte i det västra Götalandet i det stora samhället Skara (Adam IL58). Snorre talar om en konflikt mellan Olof och tinget (Olav den Heliges saga, kap 78 ff). Kung Olofs regala anspråk var sannolikt alltför stora ock troligen var han tvungen att kompromissa. Olof residerade sannolikt en stor del av sin regeringstid i Västergötland medan han kontrollerade Sigtuna, eftersom myntningen fortsatte intill hans död ca 1022. Inskrifterna på mynten var dock obegripliga mot slutet av Olofs regeringstid. Sonen Anund Jakob fortsatte med myntningen och titulerade sig Rex Si på mynten. Myntningen upphörde 1 0 3 0 / 3 5 vilket vittnar om att kung Anund Jakob inte lyckades upprätthålla de regala anspråken, eventuellt till följd av att svearna tog Emund till kung vid den tiden. Snorre uppger nämligen att Emund Olofsson var kung i Svetjud då Olav den Heliges son Magnus kom till Sigtuna från sin landsflykt i Gårdarike (Magnus den Godes saga, kap 1 ff) på 1030-talet Anund kan då ka varit kung i Götaland t.o.m. 1050 då kan dog. Emund fortsatte inte med myntningen i Sigtuna. De tre folkanden som ovan föreslogs ka hållits ihop som ett distrikt kanske splittrades och fick ökad självständighet i samband med att Emund togs till kung. enhet först vid 1200-talets slut då Upplandslagen stadfästes år 1296. Sawyer (1991, s. 46 II och s. 62) har påtalat att Sverige blev ett enat kungarike under Karl Sverkerssons regeringstid (1158/61—1167). Karl kallar sig svearnas och götarnas konung och tillkomsten av ett ärkebiskopsäte i Gamla Uppsala (1164) kan ses som ett uttryck för riksenandet. Tack till professor Brita Malmer för konstruktiv kritik av uppsatsen.

Referenser Adami. Gesta Hammaburgensis Ecdesiae Ponlifirum. Ex recensione Lappenbergii.[ 1846]. Hannoverae. Adam av Bremen. Historien om Hamburgslijtel och dess biskopar. [1984]. Översatt av E. Svenberg. Med kommentarer av C. F. Hallencreutz, K. Johanneson, T. Nyberg & A. Piltz. Stockholm. Andrén, A. 1 g83. Städer och kungamakt - en studie i Danmarks politiska geografi före 1230. Scandia band 4g: 1. - 1 g86. I städernas undre värld. Medeltiden och arkeologin. Festskrift lill Etik Cinthio. Lund Studies in Medieval Archaeology 1. Lund. - ig8ga. Spåren förskräcker? META, medeltidsarkeologisk tidskrift 1989:8. - 1 g8gb. I Vidars fotspår. MEAEA, medeltidsarkeologisk tidskrift 198914. Brink, S. iggo. Sockenbiblningoch sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Norden. Acta academiae regiae Gustavi Adolphi 57. Studier till en Svensk ortnamnsatlas 14. Uppsala. Cam, H. M. ig44- The Hundred outside the North Gate of Oxford. Liberlies éf Communities in Medieval England. Colb-iied Studies in Local Administration and Jbpography. Cambridge. Chrisiophersen, A. ig8g. Kj0pe, selge, bylle, gi. Väreutveksling og byuppkomst i Norge ca 80O1 100: Fn modell. Medeltidens födelse. Symposier pä Krapperups bing 1. Lund. Under 1 1 ootalet skapades det två nya cent- Dahlbäck, G. 1977. Uppsala domkyrkas godsinnehav, med särskild hänsyn till perioden 1344-1527. ra i Tiundaland och Fjädrundaland: städerna Studier lill del medeltida Sverige 2. Stockholm. Uppsala (civilas) och Enköping (villa forensis) Damell, D. cl al. 1991. Fornsigtuna, En kungsgårds (fig. 3). Senare kom även ansatser till en urbahistoria. Stiftelsen Upplands-Bro Fornforskning. nisering i Attundaland, i Lunda sn i SemingUpplands-Bro. hundra härad. Orten kallades FolklandslingDuczko, W. igg7- Gamla Uppsala - svearnas maktcentrum i äldre och nyare forskning. ...Gick stad och var en torgstad (villa forensis). Den Grendel att söka del höga huset. A rkeotogiska källor till verksamhet som bedrevs där motarbetades dock aristokratiska miljöer i Skandinavien n nder yngre järav överheten: på 1300-talet utfärdades det förnålder. Rapport från el! seminarium i Falkenberg bud mot alt bedriva handel och hantverk i 16—17 November iggs- Hallands länsmuseers Folklandslingstad. Det område som är känt skriftserie g. GOTARC, serie C, Arkeologiska ski ilsom Uppland blev sannolikt en sammanhållen ter 17. Red.J. Callmer & E. Rosengren. Halmstad. Fornvännen gy (2002)

Sigtuna och folktanden DS. Diplomatarium Suecanum. Utg af. J. G. Liljegren. 182g. Slockholm. Gräslund, B. i g 8 3 . Snorre, Ragnvald Ulfsson och Brunnsbo Storäng. Till frägan om elt jarlsäle i Västergötland vid skiftet mellan fornlid och medeltid. Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1 983—1984Hagerman, M. 1 gg6. Spåren av kungens män. Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingalid och medeltid. Stockholm. Herschend, F. igg2. What Olof had in mind. Fornvännen 87. Hervararsagan. Isländska mytsagor. [1995]. Översatta och kommenterade av L. Lönnroth. Stockholm. Hildebrand, H. 1905. Sveriges historia intill tjugonde seklet. Del 2. Stockholm. Hyenstrand, A. 1 g8g. Sverige g8g. Makt och herravälde I. SAR. Stockholm Achaeological Reports 24. Stockholm. Jonsson, K. ig85. Övergångsskedet mellan vikingatiden och medeltiden och uppkomsten av den medellida myntningen i Sverige ca 1050-1200. Hikuin 11. Moesgård. Jonsson, K. ig87. The New Era. The reformation of lhe lale Anglo-Saxon coinage. Commentationes de Nummis Saeculorum IX-XI, NS 1. Stockholm. Jonsson, K igg3- Olof Skötkonung (ca g g 4 - i 0 2 2 ) , Anund Jakob (ca 1022-1050). Två penningar. Viking og Hvidekrisl. Nmden og Europa 800—1200. Köpenhamn. Kilgcr, C, iggs- Myntfynd och den vikingatida silverhandeln. Myntningen i Sverige g g ^ - i g g ^ . Numismatiska meddelanden XL. Svenska numismatiska föreningen. Stockholm. Lagerqvist, L. O. 1 gg4- Myntningen i Sigtuna. Ett lusenårsjuliileum. Eskilstuna. Leimus, 1. & Malmer, B. igg7- Stampidentifiering av blyavtrycket från kv. Urmakaren, Sigtuna. JVOTdisk Numismatisk Årsskrift igg2—g3. Lindkvisl, T. iggo. Plundring, skatter och den feodala statens framväxt. Organisatoriska tendenser i Sverige under övergången från vikingatid till tidig medeltid. Opuscula Historia Upsaliensis i. Uppsala. Malmer, B. ig68. Mynt och människor. Vikingatidens silverskatter berättar. Stockholm. - ig8g. The Sigtuna Coinage c. gg—1005. Commentationes de Nummis Saeculorum IX-XI. in Suecia Repertis, NS 4. Stockholm. - i g g i . O m vikingatidens betalningsmedel. Fra Stamme til Stat i Danmark 2. H0vdingesamfund og Kongemagt. Jysk Arkaeologisk Selskabs skrifter XXIL2. H0jbjerg. Malmer, B., Ros, J. & Tesch, S. 1 gg 1. Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren, Sigtuna. Sigluna museers skriftserie 3. Slockholm. - i g g s - Från Olof till Anund. Ur sigtunamyntningens historia. Myntningen i Sverige gg 5—1 gg5. Nu-

173

mismaliska meddelanden XL. Svenska numismatiska föreningen. Stockholm. - iggö. Sigtunamyntningen som källa till Sveriges kristnande. Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Red. B. Nilsson. Uppsala. - i g g ? . The Anglo-Scandinavian Coinage c. gg^—1020. Commentationes de Nummis Saeculorum IXXI, in Suecia reperlis, NS g. Stockholm. Maschke, E. & Sydow, J. (red.). ig73- Stadt und Minislerialilät. Veröffentlichungen der Kommission fur geschichtliche Landeskunde in BadenWiirttemberg, Band 76. Stuttgart. Moberg, O. ig44- Svenska rikets uppkomst. Fornvännen 3g. Modeer, I. ig47- Järnsyssla vid Skara. Orlnamnsäliskapel i Uppsala åskrifl ig47Nerman, B. i g i 8 . Kungshögarna på Adelsö och Sveriges äldsta konungalängder. Fornvännen 13. Nordeide, S. W. 1 g8g. Betenle spor. META, medeltidsarkeologisk tidskrift 1 g8g; 1. Petersson, H. B. A. igög. Anglo-Saxon Currency. King Edgar 's Reform lo the Norman Conquest. Lund. Petterson, B. i995. Stratigraphic analysis and settlement stratigraphy in Early Medieval Sigtuna. Laboraliv Arkeologi, foumal of Nordic Archaeological Science. Stockholm. Randsborg, K. ig8o. The Viking Age in Denmark. The Formation of a State. London. Rimbert. Boken om Ansgar. Rimbert: Ansgars liv. [ i g 8 6 ] . Översatt av E. Odelman. Stockholm. Ros, J. i g g i . Den arkeologiska undersökningen i kvarteret Urmakaren. I: Malmer i g g i igg2. Antler and bone handicraft in late Viking age and Early Medieval Sigluna. Medieval Europé rgg2. A Conference on medieval Archaeohgy in Europé 2 isl - 241/1 Sefitember igg2 at the University of York, England. Vol. 7. Art and Symbolism. York. iggö. Stratigrafi med erfarenheter från Sigtuna. META, medeltidsarkeologisk tidskrift 1 gg6:4. 2001. Sigtuna. Staden, kyrkorna och den kyrkliga organisationen. Occasional Papers In Archaeology 30. Uppsala. Sawyer, P. 1 gg 1. När Sverige blev Sverige. Occasional Papers on Medieval Topics 5. Alingsås. ig93- Medieval Seandinavia. From Conversalion to Reformation, circa 800-1500. Minneapolis. Schuck, H. 1914. Upsala öd. UppsaUi Universitets årsskrift i g 14. Uppsala. Schuck, A. ig4g. Svithjod och folklanden. Ett diskussionsinlägg. Historiska studier tillägnade Nits Ahnlund. 2 3 / 8 / ig4g. Stockholm. Spufford, P. i g 8 8 . Money and ils use in Medieval Europé. Cambridge. Sturluson, Snorre. Nordiska kungasagor, [ i g g i - 1995]. Del 1-3. Översatt av G.Johansson. Stockholm. Snorres Edda. [ 1997]. Översalt av G.Johansson & M. Malm. Slockholm. Fornvännen gy (2002)

174 Jonas Ros Svensson, E. i ggo. Myntfynd i Sigtuna. Makt och människor i kungens Sigluna. Sigtunautgrävningen i g 8 8 go. Red. S. Tesch. SÖ. Södermannalagen. Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Ä. Holmbäck & E. Wessén. ig4(i. Stockholm. Tesch, S. i g8g. Sigtunaforskning - arkeologiskt läge och möjligheter. Avstamp -jören ny Sigtunaforskning. Red. S. Tesch. Sigtuna museer. - iggo. Stad och stadsplan. Makt och människor i kungens Sigluna. Siglunautgrävningen 1988—90. Red. S. Tesch. Sigtuna museer. 1998. Sigtuna Anno 1000-bakgrund och förutsättningar. Sigtuna Anno 1000. Red. S. Tesch. Sigtuna museer. UL. Upptandslagen. Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Holmbäck, A. & Wessén, E. 1933. Slockholm. UR. Upplands runinskrifter. Granskade och (olkade av E. Wessén 8c B. F.Jansson. Del 3. 1951. Uppsala. Västmannalagen. Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar av A. Holmbäck & E. Wessén. Del 2. ig3Ö. Stockholm. Yrwing, H. 1981. Handelsavgifter. Sverige. KlJs/M. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medellid. Från vikingatid till reformationslid. Malmö. Band 6. Zachrisson, T. igg8. Gård, gräns, gravfält. Sammankang kring ädelmetalldepåer och runstenar frän vikingatid och tidigmedeltid i Upptand och Gästrikland. Stockholm. OR. Olands runinskrifter. Granskade och tolkade av S. Söderberg & E. Bråte. 1900—1906. Stockholm. Ogh.Oslgiiliiliigi-n. Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Holmbäck, A. 8c Wessén, E. 1933. Stockholm.

Summary
The first Swedish coins were issued c. 995 by king Olof Eriksson Skötkonung in the town of Sigtuna. Olofs coinage lasted until his death in c. 1022. His son, A n u n d j a c o b , continued to issue coins in Sigtuna c. 1022—1030/35. Then there was a hiatus in the coinage until the time of king Knut Eriksson, 1167—1196. On his coins Olof uses the title Rex an Situna and Rex svevorum, i.e. »King in Sigtuna» and »the King of the Svear». The site of the mint was excavated in Sigtuna 1990—91, in the block known as Urmakaren. Coin production took place in a small house on a plot with three houses on it. The plots in the excavated area have been interpreted as part of a great number of plots owned by the Crown. Those who used them probably belonged to or were »employed» by the king. The early coins may have been used for payment to soldiers and persons »employed» and attached to the king, for domestie and foreign trade, for taxes, rents and fines. The considcrable variation in the weight of the coins during different periods may be interpreted as due to the coins having being used by weight. The king granted the coins' silver content. During some periods the coins may have been counted rather that weighed. They were probably used in the town and most likely also in its hinFornvännen gy (2002) terland, at least at the king's manors. During the Middle Ages, Uppland was divided into districts called ship sokes (skeppslag) and hundreds (hundare). It is not known when the districts were created, but they probably had Viking Period origin. It is suggested that the king's manors called Husaby were establisked around tke time of the foundation of Sigtuna, c. AD 980. The king's men called husaby men may be compared to the German ministerials. Wken tke Englisk moneyers Godwine, Leofman, Snelling and Ulfkctill were in Sigtuna they oversaw the production of coins. The king probably had a bailiff in Sigtuna. Wken the English moneyers had left Sigtuna the bailiff probably oversaw the mint. A possibility is tkat king Olof taxed tke districts in tke hinterland. During tke Viking Period, tke king's kegemony probably involved many lands that were administered by sub-kings or earls. Tke AngloSaxon kingdoms witk tkeir Higk King provide a model for suck a state of affairs. During tke Middle Ages tke district of Uppland was divided into tkree folk-lands named Tiundaland, Attundaland and Fjädrundaland, i.e. Ten-, Eigkt- and Four-Hundred-land. In tke thirteenth century, as is well known, kings were elected at a place called Mora, situated on

Sigtuna och folklanden

175

tke boundary between Tiundaland and Attundaland. During the Viking Period two royal brothers may have shared the kingdom of the Svear and ruled together. Tkeir residence places would tken kave been Old Uppsala and Adelsö close to Birka. The three folk-lands of Attundaland, Fjädrundaland and Tiundaland became one district in 1296 when the law of Uppland was confirmed. Only from that time onward is the blänket name Uppland known. During the Viking Period tke central place in Tiundaland was Old Uppsala. It is suggested tkat Birka and Adelsö during tke Viking Period belonged to Attundaland. The central place in that land would tken kave been Birka. Fjädrundaland must also have had a central place. It is suggested that Håbo hundred originally belonged to Fjädrundaland. Old Sigtuna (Signhildsberg) is situated in Håbo and was possibly the central place of Fjädrundaland during the Viking Period. Wken tke town of Sigtuna was founded, Håbo hundred is suggested to have become a district surrounding and connected with that town. The three lands may have been named after their central places: Uppsala, Sigtuna and Birka. Adam Bremensis speaks about »Ubsala», »Sictuna» and

»Birca» as districts. When tke town of Sigtuna was founded tke tkree lands would kave b e c o me a single district with three sub-districts: a district possibly called Sigtuna. York with its district Yorkshire offers a model for this hypothesis. On his earliest coins, Olof Eriksson uses the title Rex an Situn and Rex Situne. This may designate the district with the three folk-lands. The district would have been created by the time when Västergötland became an important half of the hegemony under more or less direct royal control. From the end of the tenth century the king's hegemony involved two important halves, »Suecia» and »Gothia». Tkey were probably controlled by a king and an earl or by two royal brothers who ruled together. The production of coins in Sigtuna ceased in 1030/35, possibly due to the district of Sigtuna being split apart by that time. It was not until 1296 that Uppland permanently became one district. The Svear may have elected Emund as king around the time when coin production stopped, c. 1030/35. Sweden became a united kingdom only in the reign of Karl Sverkersson (1158/61 — 1167). The founding of the archbishopric of Old Uppsala in 1164 indicates that Sweden had finally become united.

Fornvännen gy (2002)