Den hängde med halsringen : om en figurin från järnåldern funnen vid Kymbo Storegården i Västergötland Zachrisson, Torun Fornvännen 2003(98):2, s. [89]-97 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2003_089 Ingår i: samla.raa.se

Den hängde med halsringen
Om en figurin från järnåldern funnen vid Kymbo Storegården i Västergötland
Av Torun Zachrisson

Zachrisson, T. 2003. Den hängde med halsringen. Om en figurin från järnåldern funnen vid Kymbo Storegården i Västergötland. (The hanged one with lhe neck ring. On an Iron Age figurine found at Kymbo Storegården, Västergötland). Fornvännen 98. Stockholm. In the late 1920S a silver figurine was found near the edge of a small bog in Kymbo, eastern Västergötland. The figurine is only 3,4 cm high, small and portable, and thus probably intended as an amulet. The figurine depicts a naked hanged man, with asilverybody furnished with an over-sized neck ring. It is most likely a mimature image of a deity, judging from its nakedness, the fact that it is made of precious metal and its attribute, the neck ring. The figurine is a stray find, found by a farmer while thiiining turnips. There is nothing that dates it directly, but analogies suggest that the figurine belongs to the Migration Period. It is argued that the figurine may be an image of the god Odin, the god of the hanged, who through his auto-sacrificial hanging on the World Tree attained eternal wisdom.
Torun /.achrisson, Institutionen för Arkeologi, Stockholms Universitet, SE-106 ()i Slockholm, Sweden.

Torun. Zachrisson@ark.su.se

I museibutiken på Historiska museet kan man köpa nytillverkade kopior av en figurin funnen vid Kymbo i Västergötland. Den är formad som en människa med en spirallagd ring runt halsen. Kopiorna görs i silver, medan originalet är tillverkat av starkt silverhaltig brons (se nedan). Den är påfallande liten, bara 3,4 cm hög. Det mest iögonfallande draget är halsringen, som i kontrast mot figurinen i övrigt är av guld. Sedan 1930-talet har den funnits i museets samlingar (fig. 1). Den har även förekommit i olika utställningssaminanhang och följdriktigt diskuterats i kommenterande texter kring utställningar (summariskt av Arbman 1936, s. 5; utförligare av Lamm 1995, s. 48 f). Ingen mera ingående presentation av föremålet och fynd-

platsen har gjorts, kanske på grund av att figurinen är lösfimnen. Den kan tolkas som en amulett, d.v.s. ett föremål som skulle ha särskild kraft att skydda eller bringa lycka (KLNM: »Amuletter»). Som så inånga andra amuletter år den en miniatyr (jfr Arrhenius 1961) och har alltså varit lätt att bära med sig. Miniatyrer kan ofta ha formen av gudasymboler, gudabilder eller andra övernaturliga ting (Perkins 2001, s. 55). Trots att figurinen är ett lösfynd har den ett stort värde, för som vi ska se kan den avlockas ett innehåll som både ger svar på frågor om figurinen själv och om den tid den präglats av. Figurinen har kallats för »gudinnan med halsringen». Men det är ingen kvinnofigur utan en mansfigur, en manlig skepnad som
Fornvännen g8 (2003)

go

Torun Zachrisson honom i min djupa brunn!» De båda herrarna for sin väg, men återkom efter ett år. Gabridsson sa då enligt sonen: "Ni får gubben till museet i Falköping, men villkoret är att han skall stanna där, han skall inte till Stockholm." (Besiktningsrapport 910719, Lars Hasselberg.) När Falbygdens museum 1934 sände iväg figurinen och andra föremål för konservering i Stockholm väckte den uppmärksamhet. På riksantikvariens vägnar skriver Andreas Oldeberg att figurinen är märklig, av mycket stort intresse "och torde på grund av sin litenhet vara unik". Den borde vidare ha hembjudits staten för inlösen då den bestod av en silverlegering (60% silver, resten koppar) samt en lindad guldtråd (ATA dnr 4 3 8 7 / 3 4 ) , något som man kunde konstatera på Historiska museets konserveringsanstalt. De båda museerna enades därefter om att låta figurinen vara deponerad i Historiska museet medan en galvanoplastisk kopia tillverkades för Falbygdens museums räkning (FM 1017; SHM 20877, vikten ej noterad). Genus och tid I Västergötland diskuterades figurinens genus i lokalpressen 1935.1 en tidningsnotis ställs frågan huruvida figurinen ska förstås som en halsringsprydd gudinna eller om det kan röra sig om en keltisk krigare, vars främsta utmärkelsetecken halsringen var. En något utförligare artikel jämför figurinen med en grupp kvinnostatyetter från bronsålder ( 2 2 / 1 samt 9 / 2 1935, Falbygdens museums klipparkiv). Statyetterna brukar kallas »gudinnan med halsringen» (Bröndsted 1958, s. 276; Stenberger 1964, s. 302; Malmer 1993, s. 118 ff). De är utförda i brons och gjutna i ett stycke. Merparten av dem bär en-, två- eller treradiga halsringar. Ett gemensamt drag för statyetterna är som Mats Malmer (1993, s. 119) påpekat deras kringelformade armar. De är nakna och har ofta markerade bröst. Höjden på statyetterna är mellan 9,6 och 13,6 cm (fig 2). Kymbofigurinen har visserligen halsringen och nakenheten gemensam med gudinnorna, men saknar markerade bröst och de karakteristiska kringelformade armarna. Figurinen är vidare utförd i annat material och endast en tredjedel så stor som gudinnorna, något som redan den anonyma tidningsskribenten konstaterade.

Fig. i. Kymbofigurinen en face och från sidan. Foto Ulf Bruxe, SHM. —The Kymbo figurine, from and side view.

är silverskimrande, försedd med guldhalsring och hängd. Fyndet Figurinen hittades då lantbrukare Verner Gabrielsson och en dräng gallrade rovor på Storegårdens ägor i Kymbo socken i Västergötland. Gabrielsson hade »Kymbogubben» i portmonnän i flera år tills en dag skolläraren i Kymbo fick vetskap om saken. Skolläraren och Einar Magnusson från Falbygdens museum åkte 1932 ut till Kymbo för att övertala upphittaren att ge dem »gubben», eftersom den hade guld runt halsen. Upphittarens son minns att hans far sa: »Tar ni gubben ifrån mig, så slänger jag
Fornvännen g8 (2003)

Den hängde med halsringen

91

Fig. 2. F.n av de elva kända »gudinnorna med halsringen». Denna statyett, 13,6 cm hög, är funnen i V. Ingelstads socken i Skåne (efter Arne 1909). —One of the eleven so-called "goddesses with neckrings".

Fig. 3. De kraftigt förstorade vaderna är ett famträdande drag pä mansstatyetterna från Stockhult, Loshults socken, Skåne (efter Montelius 1917). — The prominent calves are characteristic of two male figurines found at Stockhult, Loshult parish, Skäne.

Ett drag som figurinen har gemensamt med bronsålderns mansgestaltningar är de kraftigt förstorade vaderna. Timothy Yates har visat att markerade vader är starkt kopplade till falliska figurer på hällristningar i Kville och Vette härader, Bohuslän (1993, s. 45. Detta får dock som konsekvens att kvinnor helt saknas på hällarna. För en diskussion om detta se Valfridsson 1996, s. 14 fj- De markerade vaderna återfinner man även hos de bägge statyetterna från Stockhult, Loshults socken, Skåne (fig. 3, jfr Montelius 1917, s. 65). Dessa tvillingar är försedda med härskarsymbolerna hatt och yxa (jfr Kristiansen 1999, s. 542 ff). De tidigare omta-

lade gudinnorna med halsringen har i motsats till mansstayetterna slanka vader. Genom sin spetsiga haka sällar sig Kymbofigurinen till avbildningar av manliga gestalter från järnåldern (jfr Göransson 1999, s. 35 ff). När figurinen infördes i Historiska museets samlingar beskrevs den också av Holger Arbman som en »barbarisk mansstatyett» (SHM:s inventarium, inv. nr. 20877). Frånsett den spetsiga hakan och möjligen de förstorade vaderna finns inga egentliga könsspecifika drag (jfr även Lamm 1995, s. 48). Figurinen tycks, så när som på halsringen, vara naken. I årsboken Falbygden daterar Magnusson
Fornvännen g8 (2003)

92

Torun Zachrisson Fig. 4. Bildväven frän Osebergsfyndet visar Odinsträdet (utsnitt ur teckning av Sofie Krafft efter Dedekam 191 8, s. fig. 1). —Detail of a tapestry from the Oseberg ship burial: lhe so-called Tree of Odin.

och Liedholm (1936, s. 64 ff) figurinen till övergångstiden mellan brons- och järnålder, något som förmodligen har sin bakgrund i tidningsdebatten om bronsåldersgudinna eller keltisk krigare, som man kan ana att de på något sätt varit involverade i. Arbman betraktar figurinen som uttryck för önskan att ge den naturalistiska provinsialromerska konsten en nordisk skepnad (1936, s. 5). I konsekvens härmed daterar han figurinen med tvekan till romerskjärnålder. Figurinen finns idag i Historiska museets guldrum. Där ligger den ståndsmåssigt placerad i samma monter som gnldhalskragen från Alleberg. I Guldrumskatalogen sägs att figurinen tillhör folkvandringstid (Föremålskatalogen, s. 16). Sannolikt har man daterat den på grundval av halsringens uppenbara likheter med folkvandringstida halsringar (jfr Janse 1922, s. kap. III). Trots att det alltså inte finns något som direkt daterar Kymbogubben, så talar det mesta för att den ska placeras i folkvandringstid.
Fornvännen g8 (2003)

Kroppshållning och attribut Om vi betraktar figurinen, så är särskilt huvudet med näsa och ögonbrynsparti och underkroppen framträdande. Armarna är korta och hänger rakt längs sidorna. Underbenen är förstorade och tårna ställda spetsigt nedåt. Ser man figurinen i profil är fötterna alltså markerade genom kraftigt, snett uppåt ställda hälar, något som Holger Arbman noterat i beskrivningen till inventariet (SHM 20877). Bland de inånga nu kända guldgubbarna finns enstaka som har kraftigt uppåt ställda hälar. Det gäller exempelvis en av guldgubbarna från Eketorp, Öland (fig. 5), där den pälsklädda (bundna?) figuren står nästan helt på tå (jfr Watt 2001, s. 225). Gestaltens överdimensionerade, runda ögon gör den dock olik Kymbofigurinen. Holmqvist (1960, se fig. 6—7, IO, 15) har diskuterat mansfigurer som står på tå i järnålderns nordiska konst. Han uppfattade dem som dansande gudar. De exempel Holmqvist

Den hängde med halsringen Fig. 5. Guldgubben från Eketorp, Öland (efter teckning av Bengt Handel, Watt 2001, fig. 5). — (k)ld foil figure from Eketorp.

93

Fig. 6. Denna 6,7 cm höga mansgestalt med halsring i guldbleck föreställer förmodligen guden Frej (efter Muller-Wille 1989; se även Hauck 1993, fig. 5). — Figurine interpreted as the god Freyr.

anför visar dock inte människofigurer vars tår pekar rakt nedåt som Kymbofigurinen». Eftersom de »dansande gudarna» är stadda i rörelse så är även deras kroppsspråk annorlunda. Två döda mansgestalter återfinner vi i randbården till den stora guldbraktcaten från folkvandringstid som hittats vid Söderby i Danmarks socken, Uppland. Även de verkar ha spetsiga fötter (kamm, Hydman & Axboe 1999, s. 243 och fig. 10, s. 238). Vi kan jämföra Kynibofignrinens kroppshållning med de män som avbildas på en av det vikingatida Osebergsfyndets bildvävnader. I det s.k. Odinsträdet ses nio mansgestalter hänga med armarna utmed sidorna (fig. 4), Även dessa män har snett nedåtställda tåspetsar. Männen är hängda (Dedekam 1918, s. (i 1). Till skillnad från Kymbofigurinen är de påklädda och har en kort koltliknande dräkt. Dedekam har påpekat att snett ställda tåspetsar inte enbart är förbehållet de hängda i Odinsträdet, utan sannolikt förekommer även hos

andra män på bildväven (jfr mannen ovanför hästhuvudet, Dedekam 1918, fig. 1). Det som utmärker männen i trädet är dock att deras kroppshållning inte uttrycker rörelse (frånsett ett och annat slappt hängande huvud). Min uppfattning är att Kymbofigurinen visar en hängd man. Fötternas position och avsaknaden av rörelse styrker tanken på detta. Den hängde tycks vara naken. Perkins (2001,8. 103) har påpekat att gudafigurer ofta avbildas nakna. Tanken på att en kung, exempelvis i form av en schackpjäs, skulle avbildas naken vore däremot otänkbar. Jan Peder Lamm (1995, s. 48 f) har också föreslagit att Kymbofigurinen skulle kunna uppfattas som en miniatyr av en större gudabild. I norröna källor berättas om gudabilder prydda med guld och silver, vilket passar väl med Kymbofigurinens silverskimrande och guldbalsringssmyckade gestalt (jfr Sturluson II, s. 154 & 263; se Perkins 2001, s. 105). Går det att ringa in närmare vilken manlig
Fornvännen g8 (2003)

94

Torun Zachrisson genom att hänga honom i ett träd med hjälp av halsringen (Snorre Sturluson, Nordiska kungasagor I, s. 401). Hängningsmotivet förekommer redan i kvädet Ynglingatal, som av de flesta filologer dateras till omkring år 900 (Sundqvist 2000, s. 44 ff). Landskap Figurinen är funnen på marker tillhöriga Storegården i Kymbo. Platsen ligger centralt i socknen, ca 120 meter nordnordväst om kyrkan (fig. 7). Fyndet gjordes i sluttande terräng vid kanten av en liten mosse. Som depositionsplats för en gudafigurin är den traditionsenligt vald. Gränslandet mellan fast och våt mark tycks ha varit viktigt då man offrade till gudomliga makter (Zachrisson 1998, s. 114 ff; Magnus 1999, s. 80 f; Hedeager 1999, s. 242 ff). Inga andra fynd är kända från Storegårdens mosse, men inga undersökningar har heller företagits där. Kymbo är inget gammalt inbyggarnamn på - b o , som namnets nutida utseende kan ge sken av. Efterleden - b o lades till sockennamnet på 1600-talet. 1225 skrivs namnet Tiumu och visar att här döljer sig ett terrängbetecknande ord, det fornsvenska *tiuma, »höjdsträckning». Byn ligger följdriktigt på en moränvall (Linde 1982,5.90). Kymbo domineras av kyrkbyn Kymbo. Norr därom ligger Moarp, söderut Hällestorp, Svenstorp och Kattarp, medan Bäck och Vässinge finns i öster. Precis som i många andra västgötasocknar ger sockennamnet intryck av att vara mycket gammalt, medan flera av gårdsnamnen ger ett ungt intryck (jfr Brink 1997). Den västra delen av Kymbo socken ligger på randen av Falan. Som förväntat finner man därför de karakteristiska gånggrifterna och stenåldersboplatserna. I övrigt ser Kymbo socken fornlämningsmässigt ut som stora delar av Västergötland, med enstaka bevarade stensättningar, domarringar och uppgifter om borttagnagravar (jfr Häggström 2001 rörande Vitteneområdet och dess fornlämningsbestånd). Vid Riksantikvarieämbetets senaste inventering för den ekonomiska kartan visade sig dock Kymbo omfatta en del av Sveriges största kända hålvägssystem med upp till 35-filiga vägar

gud figurinen representerar? Här framstår kroppsuttrycket, och attributet, halsringen, som centrala. Hängningen intar en central plats när Oden söker och får visdom genom sitt självoffer på världsträdet. I Eddadikten Havamal (stroferna 138—141) berättas om hur guden hängande i Yggdrasil offrar sig till sig själv. Oden instiftar människoffret genom att själv förrätta det första offret med sig själv. Dödssätten är två: han blir hängd och spjutstungen. Och »given åt Odin» är offerformeln (Drobin 1988, s. 108 ff). Alternativt kan Odens självoffer uppfattas som en symbolisk död i en initiationsrit (se Schjodt 1993 och där anförda referenser). I Snorres Ynglingasaga, kapitel 7, får vi kännedom om andra sätt Oden använde för att nå vidare kunskap: »Odin hade med sig Mimirs huvud, och det sade honom många tidender från andra världar, men stundom väckte han upp döda ur jorden eller satte sig under hängda. Därför kallas han gengångarnas konung (draugadröttinn) eller de hängdas herre (hangadröttinn).» (här återgivet efter Drobin 1988, s. 101). Kymbofigurinens halsring är så omfångsrik att den tycks vila på figurinens hela axelparti, och blir på så sätt nästan övertydligt markerad. Den gyllene halsringen är ett värdighetstecken som förekommer i avbildningar av bl.a. gudarna Oden och Frej (fig. 6; jfr Hauck 1993, s. 453). Oden förknippas med en speciell gyllene ring, Draupnir. Den ringen hade bränts på sonen Balders likbål, men sänts tillbaka från dödsriket till Oden. Draupnir hade förmågan att skapa åtta likadana ringar var nionde natt. Den är intimt förknippad med asagudarnas alstrande krafter (Clunies Ross 1994, s. 77, 134 f). Den hängde och guldhalsringsprydde väcker även andra associationer. Om Agne, en av Ynglingakungarna, berättas i Ynglingasagan att han hade ett guldsmycke. Halssmycket var inte slutet utan kunde bindas ihop (jfr Nerman 1919, s. 151). Agne firade bröllop med Skjälf, dotter till en finnkung eller same (om Ynglingakungarnas äktenskap med finnkungars döttrar, se Inger Zachrisson 1997, s. 169). Samtidigt höll man gravöl över Skjalfs far, som dött i strid mot Agne. Drucken gick Agne och la sig med halssmycket stadigt fästat kring halsen. Skjälf och hennes män dräpte då den berusade Agne
Fornvännen g8 (2003)

Den hängde med halsringen Fig. 7. Kymbo sockens centrala delar. — The central parts of Kymbo parish.

95

(Gren 1988). Det rör sig om två huvudsakliga leder, den ena i anslutning till den gamla landsvägen mellan Skara och Jönköping, den s.k. Eriksgatuleden. Den andra är vägarna mellan Falbygden och kvarnarna i Tidan (Hallbäck & Hallbäck 1993-1994). Kymbo tillhör inte de bygder som uppvisar koncentrationer av ädelmetallföremål, vapenfynd och importföremål från perioden 200— 1 100 e.Kr. Kymbo ligger dock i sydöstra kanten av Friggeråkerområdet. Det har av Lundqvist (2001, s. 109 ff) lyfts fram som ett av de främsta i Västergötland vad gäller centralplatsindikationer. En annan del av Västergötland som framträder på liknande sätt är Salebyområdet söder om Lidköping. Trakten där utmärker sig genom särskilt inånga och rika folkvandringstida fynd (Lundqvist & Stibéus 1999, s. 108 ff). Här kan det intressant nog ha hittats en pendang till Kymbofigurinen. Lundqvist (muntlig uppgift feb. 2001) minns att han vid lösfyndsinvcntering i Saleby träffade på en dam som ansåg sig ha hittat en Kymbogubbe i silver. Tyvärr hade »gubben» förkommit.

Odensamuktten I den fornvästnordiska litteraturen framgår att man inte bara dyrkade gudabilder i stort format. Man hade även små gudabilder i miniatyr som man kunde ha i en pung eller väska. I Olaf den heliges saga i Flateyarbok berättas, »En dag litet senare hände det sig så att kungen sporde var Hallfred skald var. Kalv svarar att han troligen höll på att blota i lönn som han brukade. Det var nämligen så att han i sin pung har en torsbild gjord av en valrosstand och du konung är mycket eftergiven mot honom men han håller sig inte till sanningen» (se Lamm 1985; stycket från Flateyarbok 1, s. 274 är översatt avj. P. Strid). En av de mer berömda gudabilderna är Frejstatyetten från Rällinge i Lunda socken i Södermanland. Den är lagom stor för att rymmas i en utsträckt hand (Lamm 1985, s. 112, fig. 1). Till dessa små gudabilder sällar sig även Kymbofigurinen. Precis som guldbrakteaterna och vendelhjälmarna lyfter fram olika delar i den komplexe gliden Odens k a r a k t ä r guden som belbrägdagörare och botare, som extatisk schaman, som beskyddare i strid (jfr Hauck 1992, 1993) - så presenterar KymboFomvännen g8 (2003)

96

Torun Zachrisson bygdsförening genom B. Ingvar-Nilsson. Tidaholm. Hauck, K. 1992. Das aulkommen des erfolgreichsten Motivs der völkcnvanderungszeitlichen Brakteaten (Zur ikonologic der Goldbrakteaten Xl.IX). Sources and Hesounes. Eeslstbrijl jin 1'rojes sorBirgit Arrkenius. PACT 38. Rixensan. 1993. Die Götter-Dreiheil Altuppsalas und die Goldfolien aus Sorte Muld. Eriibmillelalterliilie Studien 27. Neumiinster. Hedeager, L. 1999. Sacred topography. Depositions of weallh in the cultural landscape. Gustafsson, A. & Karlsson, H. (red.). Cly/er och arkeologiska rum. En vänbok till farl Xordbladh. GOTARC Series A vol. 3. Göteborg. 1 [olmqvist, W. T h e dancing Gods. Acla Archaeologica XXXI. Köpenhamn. Häggström, L. 2001. ...Några lämningar mn också förstörda... En fornlämningsbiogiaji över \'illeneli\gilen. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. Janse, O. 1922. Ee travad de Eor en Suerk ä 1'époqu» méroveiigienne. Études jneteilees d'un mémoire sur ks solidi romains &f Byzanlins trouvés en Sni-ile. Orleans. KLNM = Kulturhistoriskt lexikon för nordisk inedetlid. 1956-78. Malmö. Kristiansen, K. 1999. Symbolic structures and social institutions. T h e twin rulers in bronze age Europé. Gustafsson, A. 8c Karlsson, H. (red.). Glyfer ocb arkeologiska rum. En vänbok till jarl Nordbladh. GOTARC Series A vol. 3. Götebi 1 1 g. Lamm, I. P. 1985. Hednisk gud eller fyrhövdad lurs? Kommentar kring en vikingatida benskulplnr frän Tunby i S:t Ilians socken. Västmanlands fornminnesförenings och Västmanlands kins museums årsskrift 63. Västerås. 1995. Giildhalskragen frän Ålleberg. Forntid fiä Falbygden - en bok om basutstållnrngen Falbygdens museum 1995- Falköping. L a m m . J . P, Hydman, H. & Axboe, M. 1999. »Arhundradels brakteat» - kring biidet av en unik tionde brakteat från Söderby i Danmarks socken, Uppland. Fornvännen 94. KVHAA. Stockholm. Linde, G. 198S. Ortnamnen i Västergötland. Stockholm. Lundqvist, L. 2001. järnålderns centra - exempel från Halland oth Västergötland. Urbaniseringsprocessci i Vistsverige. GOTARC series C, Arkeologiska skrifter 35. Göteborg. Lundqvist, L. & Stibéus, M. 1999. Från Saleby lill Lidköping. Forskaren i jäll - en vänbok lill Kristina Lamm. Avdelningen för arkeologiska undersökningar, skrifter 27. Riksantikvarieämbetet Stockholm. Mackeprang, M. 1935. Mensi liendarstellungen aus der Eisenzeit Dänemarks. Acla Archaeologica t i. Köpenhamn.

f i g u r i n e n O d e n s o m d e n s o m g e n o m sitt självoffer n å r d e n yttersta v i s d o m e n . Ston tack till Peter Jankavs som sänt mig det material om figurinen som finns samlat i Falbygdens museum. Sedan manuskriptet lämnats till tryckning har det hänl viktiga saker på området, något som närmare beskrivs av Gunnar Andersson, Lena Beronius Jörpeland och Jan Dunci i della nummer av Emnviinnen.

Referenser Arbman, H. 193b. Människoframställning i vår forntida konst. Ur Statens historiska museums samlingar 4. Stockholm. Arne, T. J. 1909. Några i Sverige funna bronsstatyetter af barbarisk tillverkning. Fornvännen 4. KVHAA. Stockholm. Arrhenius, B. 1961, Vikingatida miniatyrer. Tor VII. Brink, S. 1997. Västsvenska namnmiljöanalyser. Strandberg, S. (red.). Ortnamn i språk inb samhälle. Hyllningsskrift till Ears Hellberg. Acta Universitatis Upsaliensis. Nomina Germanica 22. Uppsala. Bröndsted, |. 1958. Danmarks Oldtid II. Bronzealderen. Köpenhamn. Capelle, T. 1996. Anlrojioniorpbe Holzidole in Millelund Nordeuropa, Studier utgivna av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundel i Lund tQQS-tQg 6 Clunies Ross, M. 1994. Pnilnnged Echoes. Obl Norse myths in medieval Northern society. \'ol. 1: Eke myths. Odense University Press. Dedekam, H. 1918. Odins trae. Ett stycke bildva-v fra Osebergsfundel. Brogger, A.W.; Hannover, E. 8c Romdahl, A. L. (red.). Kunst og Haandverk. Nordiske studier lilegnelJohiin Il0gh. Kristiania. Drobin, U. 1988. Mjödel och offersymboliken i fornnordisk religion. Bäckman L. et. al. (red.). Sin dier i it-ligion shisloria tillägnade Ake llnlliranlx, jirojessor emeritus den 1 juli igHö. Löberöd. Föremålskatalogen Guldrummel. Knape, A. (red.). Utställningskatalog 124. Statens historiska museum. Stockholm.

Gren, L. 1988. Eriksgatuleden och kvarnvägarna i
Kymbo- och Saiidhemsbygdcn - Sveriges största hälvägssystem. Dimbobygden. Utgiven av Dimbo Fornminne»- och Hembygdsförening genom B. Ingvar-Nilsson. Tidaholm. Göransson, E.-M. 1 999. Bilder av kvinnor och kviiinligliel. Genus oeh kroppsspråk under övergången lillhristendomen. Stockholm Studies in Archaeology 18. Stockholms Universitet. Hallbäck, P. & Hallbäck, S.-A. 1993-1994. Fasta fornlämningar i Kymbo socken 1—2. Dimbolrygden. Utgiven av Dimbo Fornminnes- och HemFornvännen g8 (2003)

Den hängde med halsringen Magnus, B. 1999. Das grosse Tier im Moor. Völker an. Nord- und Oslsee und die Franken. Akten des 48 Sa< hsensymposiums in Mannheim vom 7. bis 1 1. September 1997. Kolloquien zur Vor- und Fruhgeschichte. Band 3. Bonn. Magnusson, E. & Liedholm, J. 1936. Från Falbygdens museum. Falbygden 3. Falbygdens hembygds- och fornminnesförening. Falköping. Malmer, M. P. 1993. Bronsäldershanddns struktur och sociala funktion. Larsson, T. B. & Forsberg, L (red.). Ekonomi och näringsformer i nordisk bronsåhier. Rapport från det 6:e nordiska hronsålderssymposiet, Nämforsen K)()0. Studia Archaeologica Uniyersitatis Umensis 3. Umeå. Montelius, O. 1917. Minnen från vår forntid I. Stockholm. Miiller-Wille, M. 1989. Heidnische Opferplätze im fruhgeschichtlichen Europa nördlich der Alj>en. Die arrhänlogische Uberlieferung und ihre Datierung. Hamburg. Nerman, B. 1919. Kung Agne och hans död pä Agnefit. Fornvännen 14. Oldeberg, A. 1974. Die ältere Metallzeit in Schweden 1. KVHAA Monografier 53. Stockholm. Perkins, R. 2001. Thor the wind-raiser and lhe Eyrartand image. Viking society for Northern Research XV. University College London. Schjodt, J.P. 1993. The Relation between the two Phenomenological categories Initiation and sacrifice as Exemplificd by the Norse Myth of Oöinn on the Tree. Red. T. Ahlbäck. The Probkm of

97

Ritual. Scripta Institut! Donneriani Aboensis. XV. Åbo Snorre Sturluson. Nmdiska kungasagm. Från Ynglingasagan lill Olav Tryggvasom saga. I-II. I översättning av K. G. Johansson. [1991 — 1992]. Stockholm. Stenberger, M. 1964. Detforntida Sverige. Stockholm. Sundqvist, O. 2000. Freyr's offspring. Ruters and religion in ancient Svea society. Uppsala. Valfridsson, M. 1996. Kvinnor på hällen. En uftfisatsom kvinnliga hällristningsfigurer i Tanum. Stencil. Institutionen för Arkeologi, Stockholms Universitet. Watt, M. 2001. »Gummor» og »grodor». Om konsbestemmelse af guldgubber. Magnus, B. et al. (red.). Vi får Unika lamm. SHM Studies 10. Statens historiska museum. Stockholm. Yates, T. 1993. Frameworks for an archaeology of the body. Tilley, C. (red.) Interpretative Archaeology. Explorations in anthropology. Oxford. Zachrisson, I. 1997. Skrivna källor. Möten i gränsland. Samer och germaner i Meltanskandinnvien. SHM Monografier 4. Statens historiska museum. Stockholm. Zachrisson, T. 1998. Gård, gräns, gravfält. Sammanhang kring ädelmelalldefmer och runstenar från vikingatid oeh tidigmedeltid i Uf>pland och Gästrikland. Stockholm Studies in Archaeology 15. Stockholm.

Summary In t h e late 1920S a silver figurine was f o u n d n e a r t h e e d g e of a small b o g in K y m b o , e a s t e r n V ä s t e r g ö t l a n d . T h e figurine is only 3,4 c m h i g h , small a n d p o r t a b l e , a n d t h u s p r o b a b l y int e n d e d as a n a m u l e t . T h e figurine d e p i c t s a nak e d h a n g e d m a n , with a silvery b o d y f u r n i s h e d with a n over-sized n e c k r i n g . It is m o s t likely a m i n i a t u r e i m a g e of a deity, j u d g i n g from its nak e d n e s s , t h e fact t h a t it is m a d e of p r e d o u s m e tal a n d its a i i r i b n t e , t h e n e c k r i n g . T h e figurin e is a stray find, f o u n d by a f a r m e r while t h i n n i n g t u r n i p s . T h e r e is n o t h i n g t h a t d a t e s it directly, b u t a n a l o g i e s suggest that t h e f i g u r i n e b e l o n g s to t h e M i g r a t i o n P e r i o d . It is a r g u e d t h a t t h e figurine m a y b e a n i m a g e of t h e g o d O d i n , t h e g o d of t h e h a n g e d , w h o t h r o u g h his auto-sacrificial h a n g i n g o n t h e W o r l d T r e e attained eternal wisdom. T h r e e close parallels to t h e K y m b o f i g u r i n e w e r e f o u n d at L u n d a in S ö d e r m a n l a n d in 2 0 0 2 . T h e y a r e discussed in a p a p e r by A n d e r s son e t al. p p 1 24-1 2 6 in t h e c u r r e n t v o l u m e of Fornvännen. A n o t h e r similar f i g u r i n e is t h e phallic a n d h e l m e t e d o n e from R ä l l i n g e , also in S ö d e r m a n l a n d .

Fornvännen g8 (2003)