Kulturarv under klubban : om förvärv av plötsligt uppdykande kulturarvsföremål Tegnér, Göran Fornvännen 2003(98):4, s. [307]-311 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2003_307 Ingår i: samla.raa.se

Debatt
Kulturarv under klubban — omförvärv av plötsligt uppdykande kulturarvsföremål
Många måste ha noterat att Statens historiska museum den 29 november 2001 på Stockholms Auktionsverks kvalitetsaiiktion ropade in en unik sigillstamp, en stamp för det sigill som jarlen Karl döve, död i Estland 1 220, fört. Själva stampen kommer senare att få en utförlig presentation i Fornvännen, tillsvidare får jag hänvisa till den kortfattade kommentar som gjorts i bl.a. Populär Historia (Tegnér 2002), i Riksarkivets publikation Medeltida småkonst (Nevéus 1997,5.43) samt Statens historiska museums utställningskatalog The Viking Heritage (Jansson 1996, s. 95). Att stampen kunde förvärvas till ett i gammanhanget astronomiskt belopp - 800.000 kronor berodde på välvilliga bidragsgivare, såväl privatpersoner som fonder. Författaren Jan Guillou ställde redan i ett tidigt skede 100.000 kr till förfogande, ytterligare en - anonym - privatperson skänkte ett mycket betydande belopp, en rad privatpersoner gav viktiga bidrag Vitterhetsakademien bidrog med 350.000 kr, Alba Langenskölds fond med 50.000 kr. Östergötlands länsmuseum bidrog med 10.000 kr och staten bidrog slutligen med 79.000 kr. Hänvändelser lill en rad större företag, kända för att sponsra olika typer av kultur gav däremot inga som helst resultat. Att köpet lill slut gick i hamn berodde säkerligen till stor del på den draghjälp som Jan Guillou gav och på några skribenter i de större dagstidningarna som fortlöpande höll allmänhetens intresse igång. Även TV visade stort intresse, både inför och efter förvärvet. Den stora mediebevakningen var nog å andra sidan både på gott och ont. Del stod ju vid auktionstillfallet fullkomligt klart att del var en part som i det allmännas intresse, för att säkra ett stycke kulturarv, var beredd alt gå snart sagt hur långt som helst i budgivningen. Att priset blev så högt var nog också tveeggat. Det är inom den arkeologiska sektorn ovanligt att man får en prislapp på ett föremål. Men kanske var det mest av godo: en bredare allmänhet fick uppmärksamheten riktad mot museet och dess ansvar för denna del av kulturarvet Att Historiska museet skulle kunna förvärva Karl döves sigillstamp var alltså inte givet, utan det skedde genom lyckliga omständigheter. Men det är j u egentligen inle tillfredsställande att ett föremål av den här kalibern lika gärna hade kunnat hamna i en utländsk privatsamling — för åtgärden att inte ge tillstånd till utförsel är givetvis ingen garanti för att det inte lämnar landet, i synnerhet när det gäller små föremål. Det förekommer någon gång per år att föremål inom Statens historiska museums samlingsområde - dvs. förhistoria och kyrklig konst dyker upp i något av de stora svenska auktionshusens auktioner. Det kan t.ex. röra sig om vikingatida smycken eller medellida skulpturer, som mycket sällan har en känd proveniens och därför har ett mindre värde. Men ibland rör det sig om föremål som bedöms som så viktiga att de absolut bör säkras för en offentlig samling - inte nödvändigtvis Statens historiska museum. Dessa föremål är också föremål som är så viktiga för det svenska kulturarvet att de inte bör tillåtas lämna landet. Men även om sådana objekt inte ges udörseltillstånd, är det i praktiken omöjligt att hindra en köpare frän att föra dem ur landet. Det som också är ett faktum är att när kulturarvsföremål legalt kommer ut på marknaden (oftast hos de stora auktionshnsen) är det vanligen marknadens villkor som gäller fullt ut; skall de förvärvas måste det ske på auktion, försåvitt man inte kan få en direkt överenskommelse med ägaren, något som bara kan ske med auktionshusets medverkan. Detta förutsätter att auktionsbraiischen är mån 0111 bästa tänkbara relationer med myndigheterna.
lät ovännen g8 (2003)

308 Debatt Fig. i. Sigillstamp från laoo-talets andra hälft, för Ingefrid Nielsdotiei-Falster pä Höjbv (1 Ivby), Skåne. Såld pä Stockholms auktionsverk, Stora Kvalitén, 29 maj 2002 till en privatperson föi 1 50.000:-. Skala 1:1. Foto Stockholms auktionsverk.

Bland sådana föremål som de senaste åren dykt upp för auktionsförsäljning eller i konsthandeln och som bedömts absolut böra säkras för statliga samlingar kan nämnas, förutom Karls döves sigillstamp, Karl Xlks fickur, som stals från Livriistkannnaren och så småningom dök upp i den schweiziska konsthandeln (detta återköp kunde så småningom finansieras) och ett radband tillhörigt de Leuhusenska familjesmyckena, som kunde förvärvas med fondmedel. Likaså kunde en mässhake av turkisk sidenbrokad, i privat ägo, tidigare under detta år förvärvas av Statens historiska museum för medel ur anslaget under Kulturdepartementet för inköp av vissa kulturföremål (Islam, konst och kultur, s. 811; Ccijer 1951, Nr. 59). Under de senaste åren kar däremot t.ex. en folkvandringstida guldbrakteat från Malms myr på Gotland (Lamm 1978) och ett silverkrucifix från Rone socken på Gotland från övergångstiden mellan vikingatid och medellid (Karlsson 1990) inte kunnat förvärvas. I maj 2002 bjöds en sigillstamp från 1200talet ut på Stockholms Auktionsverk, en stamp för en kvinna, Ingefrid Nielsdotter-Falster, påträffad vid Hyby gård (Höjby) i Skåne, där den använts under medeltiden (lig. 1.). Den välkänd inom sfragistiken sedan Carl Georg Brunius publicerade den i sin Skånes konsthistoria för medeltiden 1850. Utropsprisel angavs till mellan 175.000 och 200.000 kr., vilket visar att förFornvännen g8 (2003)

säljningen av Karl Döves stamp höjt förväntningarna pä priset för sigillstampar. Den såldes till en privatperson för 150.000. Ett i skrivande stund aktuellt föremål är ett jordfynd från Skåne (fig. 2.), ett blybleck från 1200-talet, med en lång runinskrift på latin och en graverad bildframställning av Majestas Domini (Gustavson 1999, s. 20 ff). Det kommer att bjudas ut på Bukowskis i december till ett utropspris på mellan 75.000:- och 100.000:- kronor. Detta blybleck härrör sannolikt frän en tidigmedeltida boplats, undersökt 1988—1990
{Rik.siinlikviiiit-iiiiiln-lel. Arkeologiska undetsökningar

UV Syd rapport 1996:2). Texten utgörs av en välsignelse av en gård, och blecket kan alltså ses som en motsvarighet till de hedniska husoffren. Delta blybleck är unikt och borde självklari hamna i en offentlig samling i Sverige eller Danmark. När priserna kommer upp i de nivåer som nämnts har de statliga museerna inga möjligheterna alt göra sig gällande i budgivningen. Även om ett museum i sin budget kan sälla av medel för nyförvärv räcker pengarna sällan, och det är svårt, att inte säga omöjligt, att på förband bedöma vilket slulpi is som kan komma alt bli aktuellt i en auktion. Dessutom har man vanligen mycket kort lid på sig. Vilka möjligheter har då ell museum - 0111 vi nu vidgar frågan till att gälla museiförvärv vid auktioner i allmänhet - att med kort varsel få

Debatt 309

•

Fig. 2. Blybleck med runinskrift på latin och framställning av Majestas Domini. Vid auktion | december kunde Historiska museet ropa in det för 25.000:-. Skala 1:1. Foto Bukowskis.

fram så stora belopp att man med säkerhet skall kunna räkna med att klara ett inköp i konkurrens med andra intressenter? Svaret är: egentligen inga alls. Det finns visserligen fonder som kan komma ifråga, men de har vanligtvis särskilda ansökningsperioder som man måste hålla sig till. Det är också vanligen svårt att erhålla högre anslag. Sponsring från näringslivet då? Mina egna erfarenheter i samband med .sigillförvärvet är som sagt mycket dystra. Det som gör att det närmast är omöjligt atl genom sponsring från näringslivet finansiera föremålsköp beror på gällande skatteregler, som föreskriver att företag måste ha uttalad ekonomisk nytta av en sponsring för att kunna göra den med skattereduktion, dvs. utbyte i form av biljetter till teaterföreställningar eller sportevenemang, som direkt kan åsättas ett ekonomiskt värde. Det gör också att företagen noga budgeterar sin sponsring långt i förväg, och den är ofta också målinriktad för att gälla ett särskilt område. Något intresse för improvisationer tycks inte finnas. Men det är också förståeligt att privata företag

är föga intresserade av att med beskattade medel finansiera inköp åt statliga museer. De tycker sannolikt, med viss rätt, att sådant borde staten kunna ordna själv. Om någon går in med pengar påläggs dessutom gåvoskatt, även om gåvans mottagare är Staten! Man kan i detta sammanhang dra en parallell. Varje år påträffas föremål som upphittaren enligt kulturminneslagen är skyldig att erbjuda staten att lösa in mot betalning (hembud; föremål av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar), från enstaka föremål lill stora skattfynd. Det senaste, riktigt spektakulära fyndet är den stora skatten från Spillings på nordöstra Gotland, den största silverskatt som påträffats i Sverige. Den vägde totalt 85 kg (den näst största vägde drygt 10 kg), och innehöll över 14000 mynt, 486 armbyglar och 25 fingerringar samt en del bronssmycken. Inlösensbeloppet är i detta fall 2,3 miljoner kronor. Vad jag vet förekommer ingen diskussion om att det ena eller det andra fyndet inte ska lösas in. Allt löses alltså in, till belopp som givetvis inte kan budgeteras i förväg. Det vore, tycker
/-in ovännen rj.V (2007)

310 Debnll jag, konsekvent om det fanns en liknande möjlighet att förhindra utförsel och säkra förvärv till offentliga samlingar också när det gäller viktiga kulturarvsföremål som kommer ut i handeln. Som det nu är, är det många föremål som tillhör det svenska kulturarvet och är av sådan karaktär att de borde tillhöra en offentlig samling som försvinner ur landet eller kommer i privata händer. Nu är det möjligt alt detta problem kan lösas. Den 12 september 2002 uppdrog regeringen i ett regeringsbeslut ål Riksantikvarieämbetet att se över de insatser som görs för att förhindra olaglig utförsel av äldre kulturföremål. Detla skulle göras i samråd med Kungl. Biblioteket, Nationalmuseum, Riksarkivet, Nordiska museet och Tullverket. Underlaget till rapporten (RAA dnr 300-2853-2002, KU2003 / 5 4 9 / K r ) utarbetades i samarbete även med Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren. Jag citerar här direkt rapporten: »Med avsaknad av grånsskydd inom EU är det inte meningsfullt att föreslå ytterligare skyddsbestämmelser för tillständspliktiga föremål. Utredningen har därför valt att föra fram etl förslag om inrättandet av en fond för all kunna lösa den ad-hoc-situalion som ständigt råder i dag när viktiga delar av vårt kulturarv hotas av utförsel. Fonden bör kunna användas till att lösa in hotade kulturföremål som omfattas av lillståndsskyldighet enligt KML (Kulturminneslagen) och KMF (Kultiirminnesförordningen).» En snävare begränsning i.cx. att omfatta endast föremål för vilka tillstånd söks medför enligt utredningen inte ett tillräckligt skydd för dessa föremål när lillståndsplikliga föremål förs ut ur landet utan tillstånd. Förslaget att inrätta en fond med inlösensrätt/inlösensskyldighet är inte nytt. Är 1963 fick regeringsrådet Enar Eckerberg i uppdrag av regeringen att »undersöka vilka åtgärder som kan och bör vidtagas för atl förhindra en omfattande utförsel ur riket av värdefulla konstoch kulturföremål.» Resultatet av utredningen, förbud mot utförsel av kulturföremål (SOU 1964:22) innebar att det framfördes ett förslag om förstärkta anslag lill detta och inrättandet av en särskild delegation inom rådet för uppgiften. Förslaget genomfördes inte med hänvisning till det statsfinansiella läget. Däremot
Fornvännen g812003)

kvarstod det särskilda anslaget (Prop. 1 9 8 1 / 82:82,8. 22). I ett senare förslag föreslogs att en statlig förköpsrätt skulle införas. Tillståndsmyndigheterna skulle ges förköpsrätl vid försäljning på offentliga auktioner av föremål som omfattas av tillståndsplikt vid utförsel. Förslaget genomfördes inte eftersom det ansågs innebära en alltför ingripande åtgärd. Dessutom saknades resurser. Inköpsanslaget fick emellertid vara kvar (Prop. 1984/85:179, s. 24).

I delbetänkandet av kititurarvsutredningen
»Kulturegendomar och kulturföremål» föreslogs på nytt en möjlighet för regeringen att köpa in kulturföremål och att anslaget även skulle kunna användas för att köpa in föremål för vilka exporttillstånd vägrades (SOU 1995:128, s. 257). Inte heller detta förslag genomfördes. Är 2003 finns dock det särskilda anslaget kvar under Kulturdepartementet - anslag 4.10.35 28:35 - , men med delvis annan titel »Statliga uiställningsgarantier och inköp av vissa kulturföremål.» »Kulturföremål är sådana föremål som ... har sådana konstnärliga, historiska eller vetenskapliga värden att det är av synnerlig vikt att de införlivas med offentliga samlingar.» Anslaget är år 2003 på 80 000 kronor vilket är en rest av ursprungliga 100 000 kronor (i nutida penningvärde motsvarande ca 1 miljon kronor) i statsanslaget som tillkom som ett resultat av SOU 1964:22. Det urgröpta ekonomiska värdet är det enkla skälet till att få statliga museer har anhållit om bidrag under de senaste åren och att dessa, utom i undantagsfall, kunnat finansiera de aktuella förvärven i sin kelket. Detla gäller t.ex. de mer uppmärksammade fallen såsom Karl Xlks fickur (Livrustkammaren) och jarlen Karl Döves sigillstamp (Historiska museet). För alt fonden ska kunna användas för inköp av vissa äldre kulturföremål krävs ett större kapital. Därför föreslås en grundplåt lill en fond motsvarande ett kapital på 50 ä 60 miljoner kronor, vilket är en uppskrivning av 1964 års utredningsförslag. Arbetsgruppen föreslår därför återigen inrättandet av en fond eftersom delta är den enda varaktiga lösningen för att bevara vissa äldre kulturföremål i landet. Beträffande fondens utformning så anser utredningen atl den bör förvaltas av staten som också bör garantera en

Debatt 311 lägsta fondnivå per budgetår. Fonden bör för att få ekonomisk bärigket ha den konstruktionen att den är öppen för privata donationer. Möjligheten till skattemässig avdragsrätt motsvarande donerat belopp bör utredas. En fond skulle inte bara kunna finansieras med statsanslag utan även med förslagsvis en särskild skatt av samma slag som konstnärsavgiften vid auktioner och lotterimedel. Fondärenden bör handläggas av ett sakkunnighetsråd där ledamöterna bör hämtas en från vardera RAA, KB, RA, NatM och NordM. Sakkunnighetsrådet bör kunna föreslå var kulturföremålet skall förvaras i landet. Beslut i ärendena bör eventuellt fattas av myndighet. För att medvetandegöra kulturarvet för allmänheten bör det åläggas den institution som tilldelats ett kulturföremål att exponera objektet ifråga för allmänheten under en viss tid. Ansökningar skulle vara öppna för alla kommunala samt statliga museer och stiftelser. Därmed skulle man kunna få en regional spridning som även är i linje med önskemålet på att försöka bibehålla föremålen så nära sitt ursprungliga sammanhang som möjligt. Det förslag som Riksantikvarieämbetet lagt fram är ett synnerligen konstruktivt förslag. Att man tar upp frågan alt se över möjligheterna till skatteavdrag i samband med donation är också utmärkt, eftersom beskattningen är en effektiv broms för privata donationer. Vilka typer av föremål som kan komma i fråga för inlösen kan inte specificeras i förväg. När det gäller t.ex. möbler, måleri och konsthantverk kan man säga att det ofta kan räcka med att föremålen inte lämnar landet - ingen kan vilja att alla Hauptbyråer skall finnas på museum. När del gäller unika arkeologiska föremål och kyrkliga föremål (framförallt med känd proveniens) bör dessa däremot dessutom hamna i en offentlig samling, för att de skall vara tillgängliga och deras existens säkrad. I fråga om utförselregleringen tänker Kulturminneslagen i sin nuvarande utformning inte på museerna. Thomas Adlercreutz nämner angående utförselregleringen i sin intressanta genomgång av lagstiftningen kring kulturhistoriskt värdefulla föremål (2001, s. 185) att enligt förarbetena till 1988 års kulturminneslag museerna uttryckligen inte skall hjälpas i sin föremålsanskaffning. Här går alltså Riksantikvarieämbetets förslag i en annan riktning. Inrättandet av en fond som den föreslagna skulle alltså lösa problemen med de plötsligt uppdykande föremål som kan betraktas som tillhörande det svenska kulturarvet och som bör säkras för en offentlig samling. Detta förutsätter att man gör det möjligt med inlösen eller förköp på det sätt som förslaget talar om, vilket utan tvekan är ett långtgående ingrepp. Då måste man också agera aktivt inför auktionerna på det sätt Nordiska museet länge gjort beträffande möbler, dvs. att redan i förväg signalera vilka föremål man inte kommer att bevilja dispens från ett generellt förbud mot utförsel. Detta är något som auktionsbranschen också vill ha. Skall man nå något resultat blir det då nödvändigt att varje auktion vid åtminstone de stora auktionshusen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala genomgås före auktion av kompetent personal. Man frågar sig hur detta skulle kunna organiseras. Att det är nödvändigt är säkert, om vi ska kunna säkra viktigt kulturarv för Sverige och svenska samlingar. Regeringens reaktion på förslaget avvaktas med spänning. Referenser Adlercreutz, Th. 2001. Kulluregendomsrätl. Stockholm. Geijer, A. 1951. Oriental textiles 1 1 1 Sweden. Copenhagen . Gustavson, H. 1999. Blybleck från Käviinge socken i Skäne. Nyt om runer. Oslo. Islam. Konst och kullur. Statens historiska museum, utställningskatalog. Karlsson, L. 1990. Ett nyupptäckt gotländskt silverkrucifix. R. Bohn (Hrsg.), Gotlandia Imdenta. Sigmaringen. KvalilelMiiikliini 20-30 maj 2002. (Katalog.) Stockholms Auktionsverk. Slockholm. Lamm.J.P. 1978. En vikingatida guldbrakteat i privat ägo. Gotländskt arkiv. Nevéus, C. 1997. Medellida smäkonst. Stockholm. Riksantikvarieämbetet, rapport dnr 300-2853-2002. SOU 1964:22. Eörlmd mol utförsel av kulturföremål. Tegnér, G. 2002. Karl döves sigill. Populär historia. Jansson, I. (ed.) 1996. Viking Heritage. Stockholm. Göran Tegnér

Fornvännen g8 (2003)