Emil Eckhoff : 30/3 1846 - 6/10 1923 Hallström, Gustaf Fornvännen 18, 243-281 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1923_243 Ingår i: samla.raa.se EMIL ECKHOFF Memoria clari investigatoris antiquitatum pergrata nobis manebit. (Frän bandet pä Gotlands nations krans). 30/3 1846—«/io 1923. i et är lätt att fälla sitt omdöme om en levande. Man har honom inpå sig, har omedelbara och friska intryck av honom och vill man göra sin sak grundligt, kan man underställa sitt omdöme föremålet självt till granskning och rättelse. Men hur annorlunda ligger icke uppgiften, när man vill gripa sig an med att även i korta drag teckna bilden av en bortgången och hans gärning. Man ser och hör honom, men i minnet. Det blir endast fragment och fåfängt söker man att därav sätta ihop en bild, som ens kan tillfredsställa en själv. Den bild av Emil Eckhoff, som här å planschen återges, ger därför så oändligt mer av honom än allt vad vänner kunna skriva, ty den togs, då han ännu stod i sin kraft och den väcker mer till liv än alla ord. Likaså ge hans egna tryckta verk honom själv och ge en mer bestående värdesättning av forskaren, än vad ett sammanfattande eftermäle kan göra. Den, som ristar denna runa, gör det med en varm känsla för den gamle vännen, men också med en stark förnimmelse av att icke vara rustad så, som uppgiften kräver. Emil Eckhoff tillhörde den äldre krets av forskare, som gett metod åt den svenska arkeologiska vetenskapen, ej minst i fältet. Han var endast några år yngre än Hjalmar Stolpe, Hans Hildebrand och Oscar Montelius och något äldre än Gabriel Gustafsson. Eckhoff var den siste och höll som bekant ända till slutet det gamla gardets fana högt med en avundsvärd livskraft. Mindre känt torde vara, att han troligen var den 244 Gustaf Hallström. sista manliga avkomlingen av sin ätt inom Sverige. Hans svenska stamfar invandrade i sällskap med sin broder för omkring två hundra år sedan från gränstrakterna mellan nuvarande Holland och Tyskland och slog sig ned i Norrköping, brodern i Gävle. De skrevo sig Eckhoff, liksom Gävlegrenen allt framgent. Emil Eckhoffs farfar flyttade över till Stockholm och kom av en eller annan anledning att stava namnet utan c, vilken stavning sedan bibehölls i familjen ända tills Emil Eckhoff år 1919 tog upp den äldre namnformen. Hans föräldrar voro P. V. Ekhoff, revisor i Kammarrätten och Mathilda Holmgren. Eckhoff kände mycket starkt för släktens gamla stamland och led synnerligen hårt av dess nöd och olyckor efter världskriget. Det är icke uteslutet, att han lade dessa så hårt på sinnet, att de bidrogo till den allmänna kroppsliga kraftnedsättning, som föregick hans död. Som den ärliga och öppna riddersman han var, tvekade han icke att ställa sig i bräschen för sin uppfattning. Ett vackert och manligt uttryck för detta var, då han återtog den gamla stavningen av släktnamnet, den "tyska" stavningen. Han kände ett behov av att visa sig solidarisk. Eckhoff blev (från Stockholms Lyceum) student i Uppsala 1866 och fil. doktor därstädes 1875. Hans studietid var ägnad åt naturvetenskaperna liksom även hans första år efter studietidens slut. Hans gradualavhandling1 är den hittills enda kända synliga litterära produkten från denna tid, men det är alldeles klart och framhölls även av honom själv, att de naturvetenskapliga arbetsmetoderna varit av den allra största betydelse för hans kommande gärning (på samma sätt som för Hjalmar Stolpe, vilken även började som naturvetenskapsman). Det synes underligt nog troligt, att det var hans livliga intresse för och kamratskap med en del av tidens främsta unga svenska naturvetenskapsmän (särskilt Kjellman och Stuxberg, som förde hoMer preciserade uppgifter om titlar och rubriker m. in. på av Eckhoff publicerade arbeten erhållas i efterföljande bibliografi. 1 Emil Eckhoff. 245 nom in på den bana, han sedan följde. Man vet sålunda, att han medverkade vid förberedelserna till Vegafärden och att han — förmodligen på denna grund — blev den som fick uppdraget att ordna Vegautställningen, vilket man med fog bör kalla hans första större insats på det museala området. Emellertid var han även tidigt lierad med den tidens unga ledande kulturhistoria, särskilt med Gustaf Upmark, och bör även av dem ha kunnat direkt påverkas. Tiden strax före och efter hans disputation var en sökandets tid ej minst ur synpunkten, var en framtidsplats skulle kunna vinnas. Så deltog Eckhoff som biträdande geolog 1874 —76 i Sveriges geologiska undersöknings fältarbeten i Östergötland, Närke och Västmanland, ett arbete, som han sedan skulle ha stor nytta av. "Det var en god skola, ty man hade där mycket höga fordringar på arbetsprestation", har han själv yttrat. År 1874 funderade han starkt på att gå över till det praktiska livet och visade även i denna intention, att han ville ta saker grundligt. Den bana, han tänkte sig, var boktryckarens och under ett par månader stod han vid kasten i Kungl. Boktryckeriet som sättare. Han framhävde sedan ofta med rätla, att dessa månader sedermera voro honom till stor hjälp i hans mångåriga arbete som redaktör för skilda publikationer och tidskrifter. Någon tid under vintern 1877 deltog han i arbetena vid Hvilans folkhögskola i Skåne. Samma år bedrev han studier vid Riksmuseets zoologiska avdelning och detta samt nästföljande år finna vi honom som t. f. lektor vid Skogsinstitutet. Det är under dessa år som förberedelserna till Vegafärden göras, i vilka även Eckhoff tar verksam del. År 1879 börjar han enligt egen uppgift att arbeta vid K. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien och det är med understöd därifrån, som han under sommaren nämnda år genomforskar Kville härad i Bohuslän i antikvariskt-topografiskt syfte, därmed inledande sin första vetenskapliga gärning på det arkeologiska fältet. Det förefaller mig synnerligen troligt, 17 — F o r n v ä n n e n 1924. 246 Gustaf Hallström. att han under sina geologiska exkursioner fått intresset väckt för de arkeologiska företeelserna. Den synnerligen väl utförda Kvilleundersökningen (publicerad 1881) förde som en första frukt med sig fast anställning vid Vitterhetsakademien, där han den 3 febr. 1880 anställdes som e. o. amanuens. Samma år på våren anlände Vega till Stockholm från sin världsberömda resa. Ordnandet av de rika samlingarna från resan anförtroddes åt Eckhoff, som i den därtill upplåtna lokalen — nordöstra flygeln av K. Slottet, där tidigare K. Biblioteket varit inrymt — ordnade en, efter en större samling fotografier att döma, synnerligen vacker och instruktiv utställning. Tyvärr synes ingen katalog ha hunnits med, men att samlingen var mycket omfattande är ju bekant och kan den ännu studeras på Naturhistoriska riksmuseets olika avdelningar, icke minst den etnografiska. Med anslag från Göteborgs och Bohusläns hushållningssällskap fortsatte Eckhoff 1881 förtecknandet av de fasta fornlämningarna i Bohuslän, denna gång på Tjörn. Under fältarbetena här kom telegram till honom från riksantikvarien H. Hildebrand med förfrågan, om han ville åtaga sig att resa ned till Venedig för att arrangera den svenska avdelningen å den utställning, som där skulle anordnas vid den tredje internationella geografiska kongressen. Utan tvekan åtog sig Eckhoff detta uppdrag, vars vanskligheter voro synnerligen i ögonen fallande, framför allt därför, att man först den 9 juli lyckats komma förbi de ekonomiska svårigheterna, som höllo på att omöjliggöra det svenska deltagandet. Sveriges anmälan ingick därför först efter lokalernas fördelning. Genom, vad jag förstår, ett smidigt anpassande och god tur lyckades det dock för Eckhoff att ej blott erhålla lokaler bland de andra länderna, utan även utomordentligt goda sådana, nämligen den ursprungligen för Ryssland bestämda stora salen i kungliga trädgårdspaviljongen. För själva utställningen voro noggranna regler föreskrivna redan i programmet. Trots att den svenska avdelningen var en av de minsta, lyckades Eckhoff tack vare ett synnerligen Emil Eckhoff. 247 gott utställningsmaterial ordna den så, att den väckte "en livlig och smickrande uppmärksamhet."1 Största intresset ådrog sig helt naturligt Vegaavdelningen. Med denna var ju Eckhoff redan från sin utställning i Stockholm väl förtrogen och med all sannolikhet var det också på grund av sitt anordnande av den sistnämnda utställningen, som han fick sig anförtrodd den i Venedig. Att Eckhoff därstädes med all sannolikhet antogs ha varit deltagare även i den berömda färden, framgår av den officiella katalogen,'-' där för etnografiska föremål frän tjuktjer, eskimoer m. fl. stammar står "raccolti dal signor Dött. Ekhoff". År 1882 publicerade Eckhoff resultaten av undersökningarna på Tjörn samt fortsatte på sommaren samma slags arbete i de två Orusthäradena. Samma år övertog han efter O. Montelius redaktörskapet för av ovannämnda hushållningssällskap utgivna Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, vilken syssla han uppehöll till och med 1886, varefter den detta år upprättade Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening övertog tidskriften och dess sekreterare Wilhelm Berg redaktörskapet. Ännu fasthänger emellertid Eckhoff en smula vid de gamla gudar. År 1882 åtager han sig sålunda även redaktörskapet för Vegaexpeditionens vetenskapliga iakttagelser, varav då ett band utkommit. De fyra sista banden redigerades av Eckhoff. Arbetet avslutades 1887. Orustundersökningarna avslutades 1883 och deras resultat publicerades nästföljande år. Året 1883 engagerades Eckhoff för ett alldeles nytt uppdrag, till vilket motivet troligen är att söka i de av honom så lyckligt genomförda ovannämnda utställningarna, framför allt kanske därför, att den ena av dessa arrangerats i K. slottets nordöstra flygel. Denna lokal hade nämligen nyssnämnda år upplåtits till K. livrustkammaren, som tidigare varit ett illa sett inhyseshjon i Nationalmuseum. Eckhoff H. Hildebrand i Ymer. 1881, p. 159. Terzo congresso geograf, internazionale. Catalogo generale, Venezia 1881. 2 1 248 Gustaf Hallström. fick sig uppdraget att verkställa överflyttningen till och utställandet i den nya lokalen samtidigt som han den 2 nov. 1883 förordnades till föreståndare för kammaren. Inredningsarbetena i den nya lokalen togo dock så lång tid, att han först i sept. 1884 med biträde av manskap från flottans station i Stockholm kunde verkställa överflyttningen, "hvilken på grund af föremålens bräcklighet och ömtålighet för temperaturväxlingar erbjöd ej obetydliga svårigheter".1 (En del av de förnämsta dyrbarheterna m. m. överflyttades dock ej förrän 1892, sedan lokalerna blivit fullt betryggande ordnade mot inbrott). Den samling, som överflyttades, räknade ej mindre än 5,720 huvudnummer, varav en stor del som bekant synnerligen skrymmande. Lokalen var i överensstämmelse därmed efter den tidens förhållanden ganska stor med en golvyta av inemot 900 kvm., fördelade på den stora, vackra f. d. bibliotekssalen med tillhörande läktare och galleri samt det under denna sal liggande f. d. Skulpturmuseet ("Stenmuseet"). Denna lokal var med avseende på -läge och stämningsrikedom alldeles utomordentlig för den förnäma samling, som nu här ordnades, men däremot olämplig ur åtskilliga andra synpunkter, vilka först så småningom gjorde sig gällande. För den äldre generationen stockholmare är den i slotlsflygeln av Eckhoff ordnade Livrustkammaren ett utomordentligt kärt minne. Åtskilliga omflyttningar företogos dock under såväl hans tid som sedan. Musealt fanns nog mycket att anmärka på den Eckhoffska uppställningen, framför allt pä grund av ett allt för våldsamt förgripande på vissa föremålsgrupper i och för dekorativ upphängning. Man får dock icke glömma, att man knappast ännu vid denna tid fått ögonen fullt öppnade för museiföremålets oförgriplighet och vidare, att de dåliga belysningsförhållandena och avsaknaden av magasinslokaler nästan framtvungo en dekorativ upphängningsmetod i vissa fall. C. A. Ossbahr: Lifrustkammarens etc. tillväxt och förvaltning åren 1884—93. Stockholm 1894. Meddelanden från l.ifrustkammaren nr 1. 1 Emil Eckhoff. 249 Samlingens ordnande "försvårades och fördröjdes i ej oväsentlig grad genom det ofullständiga skick, i hvilket lokalen vid öfverflyttningen befann sig", men kunde dock öppnas för allmänheten den 7 augusti 1885. Att denna samling var en synnerligen stark attraktion, framgår av antalet besökande. År 1886 voro dessa 54,728, år 1891 ej mindre än 109,309. De besökande på en dag kunde uppgå till 4- å 5,000. Sommaren före flyttningen företog Eckhoff med understöd av allmänna medel en studieresa till Köpenhamn, Berlin och Dresden. Avsikten med denna resa var att "med anledning af Lifrustkammarens förflyttning inhämta kännedom dels om vidtagna anordningar för dylika samlingars historiskt-kronologiska uppsättning, dels äfven om brukliga konserveringsmetoder med afseende å väfnader och metallföremål". Som föreståndare för Livrustkammaren kvarstod Eckhoff till den 8 dec. 1893, efter att dock ha åtnjutit tjänstledighet från befattningen de två sista åren. Efter ordnandet av samlingen sysslade han emellertid föga med densamma — den låg ju också alldeles utanför deri verksamhetskrets, han nu skapat sig — utan den sköttes så gott som helt och hållet av amanuensen C. A. Ossbahr. På föreståndarens lott kom framför allt utredningar om "de förflyttningar mellan de olika statssamlingarna, hvilka för det nya, K. Lifrust- och Klädkamrarna omfattande museet, kunde anses lämpliga". De museer, som berördes av föreståndarens den 4 maj 1885 avgivna fullständiga förslag, voro Artillerimuseum, Riksmuseets etnografiska avdelning, Nationalmusei konstavdelning och Statens historiska museum. I huvudsakliga delar stadfästes förslaget av K Maj:t den 17 juni 1887, men även åren 1888 och 1889 förekommo en del överflyttningar till Arlillerimuseet och Riksmuseet. Det framgår, att Eckhoff icke kritiklöst fogade sig i alla de krav på överflyttningar, som gjordes från andra museer, utan att han starkt betonade Livrustkammarens ställning ej blott som en personhistorisk, utan även som dräkt- och vapenhistorisk samling och att, som han sade, "den ledande tanken vid en dylik ut- 250 Gustaf Hallström. gallring väl torde böra vara den, att föremål må från samlingarna afsöndras endast på den grund, att de äro med densamma oförenliga eller för densamma obehöfliga, ej därför att de tilläfventyrs äro för andra museer önskvärda". Eckhoff intresserade sig även under senare år för Livrustkammaren, då det gällde allmänna principer. Han var sålunda emot den sedermera under 1906 verkställda överflyttningen till Nordiska museet, framför allt på grund av den sammankoppling, som därvid ägde rum med en icke-statssamling. Samma återhållande ståndpunkt intog han även, då det strax därpå gällde att förflytta trofésamlingen ur Riddarholmskyrkan. Hans utgångspunkt var härvidlag det stämningsvärde, som denna samling ägde just i den minnesrika gamla kyrkan. Rent vetenskapligt sett har Eckhoffs verksamhet som föreståndare för Livrustkammaren ej lämnat så många spår efter sig, vilket torde vara fullt förklarligt i betraktande av, att han just denna tid var ivrigt sysselsatt i Bohuslän och allt fortfarande var amanuens vid Statens historiska museum, där han togs allt mer i anspråk för skilda uppgifter. Delvis att betrakta som en frukt av hans sysslande med vapenmaterialet torde kanske vara hans avhandling Tvenne sköldar från slutet af medeltiden (1890). Likaså möjligen avhandlingen Om en samling af etnografiska föremål, hemförda af svenska kongofarare (1886), denna senare dock även att betrakta under synvinkeln av hans tidigare intressen, manifesterade i de två utställningarna med delvis etnografiskt material. Även i Livrustkammaren ingick en stor mängd etnografiskt vapenmaterial av stort intresse. Dessa två avhandlingar äro, med undantag av Bohuslänska fornsaker, som mera är att betrakta som ett arv efter O. Montelius, och ett par beskrivningar över kyrkliga inventarier, hans enda "sakbeskrivningar",1 men de vittna båda om 1 Den av honom jämte T. J. Arne utgivna fornsaksbeskrivningen till Fredr. Nordins Graffältet vid Bjärs i Hejnum (1906) är en ren inventarieförteckning, sädan som Eckhoff lämnat åtskilliga under sin tjänstgöring vid museet. Emil Eckhoff. 251 att författaren var en skarp iakttagare och att det är en otvivelaktig förlust, att han ej fått tillfälle att syssla mer med denna sida av kulturhistorien. Med den.dragning åt det medeltida, som man redan nu kan spåra i hans verksamhet i akademiens tjänst, skulle han synbarligen haft stora förutsättningar att ordnande plöja genom särskilt medeltidens vapenformer, vilka allt fortfarande äro outredda. Beträffande den nämnda etnografiska uppsatsen, vittnar den om skarp iakttagelseförmåga och god uppfattning om materialet. Särskilt lyckad anser jag hans framställning av härledningen av vissa ekvatorialafrikanska föremål och paralelliteten dem emellan samt vissa föremål från vår svenska vikingatid på grund av gemensamt ursprung i den arabiska kulturen. Hans utredning av t. ex. vapenformerna visar, att hans handskande med en stor vapensamling varit av stor betydelse för honom. Museitekniskt sett har Eckhoff naturligtvis dragit åtskilliga lärdomar av sin Livrustkammartid. För hans egentliga institution, Statens historiska museum, kom detta väl till pass, framför allt då det gällde att konservera de ofta starkt skadade fornfynden, som än ytterligare skadats genom att ligga utan eller så gott som utan åtgärder för deras bevarande. Vid ovannämnda resa hade Eckhoff fått tillfälle att jämföra de utländska nyaste metoderna för järnföremåls konservering och då funnit den av E. Krause år 1882 i Berlin demonstrerade metoden vara den bästa. Denna gick ut på att befria föremålet från de i detsamma befintliga fördärvbringande lösliga järnsalterna genom utlakning i vatten. Efter att föremålet sedan fått torka skyddades det för framtiden genom att överdragas med något ämne, som hindrade fuktighet att intränga. Utgående från denna tankegång, experimenterades nu på Statens historiska museum i Stockholm under medverkan av ingenjör W. Cronquist och man kom så småningom fram till en metod, som man ansåg "i flera afseenden tillfredsställande". Eckhoff har utförligt redogjort för detta förfaringssätt i sin uppsats Konservering af äldre jernföremål (1885). Metoden finnes refererad av Friedrich Rat- 252 Gustaf Hallström. ghen i dennes Die Konservierung von Alterthumsfanden (1898) under beteckningen "Das Ekhoff sche Verfahren". Under många år var det Eckhoff, som förestod konserveringen av museets fynd och många äro de föremål, som därigenom räddades från förstöring. Naturligtvis kommo därunder även andra metoder till användning, på sistone sålunda vad Rathgen kallar "Krefting'sche Verfahren". Under denna tid av starkt arbete gifte sig Eckhoff den 3 aug. 1885 med Ann-Charlotte Ambrosiani (f. 13.3. 1845, d. 21.7. 1908), vilket äktenskap blev barnlöst. Det var hans befattning vid Livrustkammaren, som gjorde det ekonomiskt möjligt för honom att bilda ett eget hem. Som redan påpekats, låg Eckhoffs vetenskapliga arbete helt utanför Livrustkammaren. Hans huvudarbeten voro allt fortfarande de topografiska undersökningarna i Bohuslän, där han genomströvade häradena Sotenäs och Stångenäs (1885), Lane (1887), Inlands Fräkne (1888), delar av Tanum (1890—91). Resultaten publicerades i Bidragen ett eller två år efter fullbordandet av fältarbetena i varje härad. Som bekant ha de fasta fornlämningarna i Sverige redan synnerligen tidigt uppmärksammats av våra lärda och ansatser till förtecknande av dem finnas redan från 1500-talets sista år. Under ett par hundra år utgöra de fasta fornlämningarna till en del underlaget till historikernas spekulationer, vilket ju onekligen stimulerade intresset hos dessa för alla synliga vittnesbörd om gångna tider. Redan under slutet av 1600-talet framkom den djärva planen att göra en riksinventering av dessa dyrbara kulturminnen och en stor och f. ö. praktisk apparat sattes i gång. Det stora men mycket ojämna material, som blev resultatet, blev dock aldrig utnyttjat och planen förföll, för att först under 1800-talet åter väckas till liv. Under detta århundrade ha vi långt före Eckhoffs verksamhet att notera många synnerligen duktiga antikvariska fältarbetare. Först med de Eckhoffska metoderna att vid sidan av goda lokaluppgifter och beskrivningar av fornlämningen efter ett enhetligt system även Emil Eckhoff. 253 inpricka densamma pä den för hela landet likformiga generalstabskartan fattades dock det rätta greppet om uppgiften och man nådde en form, som var lika förträfflig ur vetenskaplig synpunkt som den var ovärderlig ur fornvårdens. Kartmeloden hade Eckhoff ärvt från geologerna, vilka redan på 1860-talet på sina kartor börjat införa tecken för olika slag av fasta fornlämningar med summariska förteckningar i kartornas textböcker. (Att märka är dock att denna kartmetod tidigare — av brist på enhetligt kartverk i lämplig skala — ej gärna kunnat komma till användning). Det bör sägas, att dessa undersökningar ej blott för sin tid utgöra ett precisionsarbete av dittills okänd art, ulan även att de än i dag i det stora hela stå som mönster för dylika arbeten, med de modifikationer, som utvidgad arkeologisk kunskap och teknik nödvändigt fört fram. Följden av Eckhoffs (och hans direkta epigoners) verksamhet är den, att Bohuslän nu är det bäst kända landskap i Sverige i fråga om fasta fornlämningar och det enda, där fornminnesvården till sitt förfogande har ett tillfredsställande huvudregister. Vilket naturligtvis icke hindrar, att en och annan fast fornlämning kunnat förbigås, ty fullt uttömmande kan ett dylikt register icke bli. Eckhoff har på delta område utfört en av sina för vetenskapen mest nyttiga gärningar och har utbildat det system för dylika undersökningar, som i huvudsak följes än i dag av svenska arkeologer. År 1884 instruerade han Gabriel Gustafsson däri. Denne arbetade sedan ensam 1884 i Sotenäs och Stångenäs härad och året därpå därsammastädes i sällskap med Eckhoff. Även 1888—89 arbetade de två tillsammans. År 1891 följdes Eckhoff på sina fältundersökningar av O. Almgren och och S. Ambrosiani, av vilka den förre åter 1903—04 ledde arbetet med andra nybegynnare (O. Frödin och G. Hallström), vilka i sin tur fortsatt under en följd av år. Efter dem har arbetet fortsatt från Göteborgs museum efter alldeles samma linjer. "På detta vis har kontinuiteten, som för ett statistiskt 254 Gustaf Hallström. arbete är av stor vikt, vunnits och upprätthållits".1 O. Almgren har under en följd av år som ensam universitetslärare i svensk fornkunskap fortplantat det Eckhoffska fältarbetssystemet till sina lärjungar och därmed direkt eller indirekt till alla nu arbetande svenska arkeologer. Almgren har uttalat sig om Eckhoffs Bohuslänsundersökningar på följande sätt: ". . . det på samma gång fullständigaste och i vetenskapligt afseende gedignaste arbete, som i och för det systematiska beskrifvandet af en viss trakts fornlämningar hittills blifvit gjordt i vårt land." 2 Jag skulle vilja tillägga, att systemet framträder långt bättre i Eckhoffs dagböcker än i de tryckta redogörelserna, hur förträffliga dessa än äro. Därför kan en rätt märkbar skillnad iakttagas mellan hans och senare författares häradsbeskrivningar. Denna skillnad beror dock mer pä annan och dyrare bearbetningsmetod än på någon artskillnad i arbetssätt i fältet. Av intresse är även att se, hur systemet genom G. Gustafsson överfördes till Norge, där av honom igångsattes liknande, ännu ej publicerade undersökningar i Smälenene, vilka undersökningar efter hans död fortsattes av hans lärjungar i fältarbetet såväl norr som västerut från Kristiania.n Även fornfynden i Bohuslän ägnade Eckhoff ett stort intresse. Efter O. Montelius upptog han serien Bohuslänska fornsaker från hednatiden och behandlade däri häradena Kville (1880—81), Sörbygdens, Tunge, Stångenäs och Sotenäs (1882), Lane, Orusts västra och östra (1884), Tjörn (1886), Inlands Fräkne, I. Torpe, I. Nordre, I. Södra, Västra och Östra Hisings, Sävedals och Askims och Göteborgs stad (1894). Därmed var en samvetsgrannt utförd och i sitt slag enastående förteckning av ett svenskt landskaps fornfynd fullbordad, vilken utgör ett utomordentligt supplement lill den stora, ovan skilG. Sarauw: Upptecknandet och beskrivningen av hednatidens fornminnen i Göteb. o. Bohusl. fornm. fören. tidskr. 1919, p. 19. 2 Sarauw, cit. arb. p. 17. 3 G. Sarauw, samma tidskr. 1920, p. 2—3. 1 Emil Eckhoff. 255 drade undersökningen och än ytterligare markerar Bohusläns företräde framför landets övriga landskap i fråga om vår kunskap om dess forntid. Denna fornfyndsförteckning har dock under åren av helt naturliga skäl blivit föråldrad och har därför ej nu samma dokumentariska och statistiska värde som registret över fornlämningarna. Genom Bohuslänska fornsaker blev Eckhoff även väl förtrogen med den svenska fornsakssystematiken, vari han ju även hade en flitig träning under samtidig tjänstgöring å Statens historiska museum. Som erkänsla för sina antikvariska arbeten erhöll Eckhoff av akademien år 1888 det Beskowska stipendiet. Ännu långt in på 90-talet hålla Eckhoffs rent förhistoriska intressen i sig med undersökningsfält även i andra landskap än hans Bohuslän. Sålunda gör han 1891 en undersökning av de nyupptäckta hällristningarna pä Kinnekulle, vilka han publicerar i en liten förträfflig uppsats följande år. Det synes av denna, att han under sin bohuslänska tid gjort sig väl förtrogen med hällristningsproblemen, vilka han betraktar på det för honom så karaktäristiska, klara och nyktra sättet, refererande och sovrande andras idéer. De etnografiska paraleller till företeelsen, som han framhåller, visa otvivelaktigt på en av de rätta vägarna till en lösning. Han utexperimenterar även för hällristningsforskningen i fält en praktisk och ännu av svenska arkeologer använd metod, nämligen att taga s. k. avklappningar medelst tjockt filtrerpapper, som blötes och med borstar arbetas in i ristningslinjerna och där får torka.1 År 1893 besöker han å tjänstens vägnar Gotska Sandön för att där företaga undersökningar av anmälda forngravar och fyndplatser. Resultatet blir föga givande. Av hans anteckningar ser man dock, att han samlat stoff till en rätt uttömmande beskrivning över den egendomliga lilla ön. Någon sådan kom dock icke till stånd, men väl ett föredrag i Antropologiska sällskapet i november samma år. Av referatet kan man lätt skönja att det var naturvetenskapsmannen Eckhoff, som fick mesta be1 Förfarandet beskrives i Hällristningar pä Kinnekulle, sid. 125. 256 Gustaf Hallström. hållningen av resan till den sällan besökta ön. Av fornfynd kunde han konstatera sådana från alla de större förhistoriska perioderna, men endast ett fåtal fasta fornlämningar, antagligen alla från järnåldern. Eckhoffs mig veterligt sista, rent förhistoriska undersökning i fält är hans undersökning av de två fornborgarna vid Tullinge i Botkyrka socken, publicerad 1899, försåvitt jag vet den tidigaste, på" självsyn grundade vetenskapliga behandling av detta rika svenska material. De rent generella synpunkter på detta material, som han begynner sin uppsats med, visar hän på en omfattande och klar kunskap även därav och uppsatsen är i all sin korthet en värdig avskedshälsning till det förhistoriska arbetsfältet. Ett genomgående drag hos Eckhoff från denna period av förhistorisk forskning är dels en stor trofasthet mot de principer, som ledde honom in på denna bana — alltså att åstadkomma en pålitlig och systematiskt ordnad översikt av fasta fornlämningar i en viss trakt eller av en viss art — dels även ett starkt behov att genast arbeta ifrån sig materialet, innan nästa undersökning började. Ingen av våra svenska arkeologer kan därmed mäta sig med Eckhoff. Han har en alldeles särskild förmåga och skicklighet att fort meddela resultaten av en fältundersökning i en sammanfattande publikation och han intager därigenom en avundsvärd ställning gentemot både sina föregångare under hela århundradet och sina efterföljare ända fram till våra dagar. Med avsikt har jag dröjt tämligen länge vid denna äldre period av Eckhoffs liv. Dels kanske därför att den intresserar mig mera såsom varande förhistoriker, men dels och ännu mer därför, att den ger en så mycket klarare bakgrund till hela hans senare liv, än den man i allmänhet har. Ty Eckhoff har ju framför allt gjort sig ett namn som kännare av medeltida byggnadsverk och detta hans intresse dominerar honom så fullt under 1900-talet, att han själv kom alldeles ur kontakten — praktiskt sett — med sin gamla verksamhet. Hur egentligen omläggningen av hans verksamhet och Emil Eckhoff. 257 därmed hans intressen tillgick, är ej fullt klart, men det förefaller som om det icke vore en inre process, som utgjort orsaken, utan den rena administrativa verksamheten. Hans stora rörlighet och snabba sätt att uträtta ålagda uppdrag gjorde, att man i akademien då och då använde sig av honom även för uppgifter av annan art än rent förhistoriska. På grund av tillgången av en person av Eckhoffs duglighet och noggrannhet började helt säkert akademien även själv att i allt större utsträckning behandla byggnadsärendena med större utförlighet. Som träget anlitad protokollsförare i akademien fick Eckhoff även många gånger syssla med utredningar rörande t. ex. kyrkoärenden, som nödvändiggjorde självsyn på ort och ställe. Allt nog, han fördes sakta, men säkert, medvetet eller omedvetet, in på en väg, som han snart passionerat följde. Här möter honom också materialet med den öppna famnen. På det förhistoriska fältet var han den raske och ärlige arbetaren, som samvetsgrann! och målmedvetet samlade i lador för andra att leva på. Han stod'där i skuggan av dem, som av prioritet och genom större förkunskaper hade bättre förutsättningar att brottas med problemen. Här åter var ett ännu tämligen oplöjt fält och han blev snart genom åratals resor en auktoritet, som ej kunde förbigås och snart ställdes han också inför uppgiften att lösa stora och viktiga vetenskapliga problem, vilka genom nyfynd eller genom hans materialforskningar uppenbarat sig för honom. Det första litterära spåret av denna nya verksamhet är uppsatsen om kyrkan vid Granhammar i Vintrosa, Närke (1888). Av intresse är att se, hur Eckhoff här genast kommer i kontakt med problemet om våra älsta kyrkors utseende och deras ålder och hur han, utan att, försåvitt jag förstår, ha något större jämförelsematerial, kalkylerar sig fram till slutledningar av betydelse för hans vidare forskningar inom kyrkobyggnadskonsten. Det är möjligt, att han i början av sin verksamhet på detta område stått under starkt inflytande av Hans Hildebrand, det vore ju heller icke så underligt, men säkert är, att han mycket snart emanciperade sig och genom sin stora 258 Gustaf Hallström. noggrannhet och grundlighet skaffade sig en egen grund att bygga på. "Granhammarskyrkan" grävdes av Eckhoff fram ur sin ruinkulle, en bland de första undersökningar av detta slag i Sverige. Undersökningen ägde rum redan 1883 och är en av Eckhoffs första befattningar med byggnadsarkeologi. Av akademiens protokoll framgår, att han redan 1882 använts till "kyrkliga" uppdrag och följande år ställes till hans förfogande 300 kr. för att undersöka kyrkliga fornlämningar i olika delar av landet. Detta år var han, som framgår av ovanstående, synnerligen upptagen av åtskilliga andra intressen. Samma andra intressen binda honom under ännu ett tiotal år och helt säkert har han under denna tid själv betraktat sina upprepade kyrkoundersökningar mera som ett störande element i sin utveckling. Troligen är det också därför som hans litterära verksamhet under 1880talet och början av 90-talet nästan helt präglas av de för honom viktigare intressena. Eckhoff når vid samma tid en säkrare poéition vid akademien i det han från och med 1889 erhåller lönetillskott ur den nu överlämnade Hjertbergska donationen och praktiskt taget jämställes med akademiens ordinarie amanuenser. Han får nu även tjänstgöringsskyldighet inom K. Myntkabinettet och blir 1893 ordinarie amanuens därstädes, s. k. Hjertbergsk amanuens. 1 1890 erhåller han av akademien ett anslag på 1,000 kr. för en utländsk studieresa mot villkor, att han kan anskaffa lika mycket från annat håll. Från och med 1892 tyckes Eckhoff bli allt livligare engagerad för medeltida byggnadsfrågor. Han besiktigar då en mängd kyrkor, i Uppland, Värmland och på Gotland. Först detta år gör han sig fri från de långvariga bohuslänska undersökningarna. Det förefaller mig troligt, att han med de år 1894 påbörjade utgrävningarna av klosterlämningarna vid Skokloster definitivt lämnar den förhistoriska arkeologien och övergår lill 1 och med den ordinarie anställningen erhöll Eckhoff befrielse från att syssla med myntärenden. 1 Emil Eckhoff. 259 den medeltida. Dessa grävningar frilade grunderna till det forna klostrets byggnader, bland dem korsgången, och visade att dessa byggnader stått i förbindelse med den ännu stående klosterkyrkan genom den nedrivna övervåningen till det södra sidoskeppet. Grävningarna äro icke publicerade, men H. Hildebrand har publicerat en plan över de framgrävda partierna. Även år 1894 erhåller Eckhoff ett större reseanslag av akademien och besöker England och norra Tyskland. Det är vid denna tid han på riksantikvariens uppdrag utför de undersökningar och konserveringsarbeten av Sigtuna ödekyrkor (avslutade 1896), som föra honom fram i främsta ledet av våra medeltidsarkeologer. Tyvärr har det viktiga material, han här hopbragte, icke blivit publicerat i fullständig form. En mängd ritningar, framför allt utförda av artisten O. Sörling, finnas tillgängliga i akademiens arkiv. Huvudresultaten ha dock publicerats av Eckhoff i Sigtuna Ödekyrkor (t897) och Om kyrkornas forna egenskap af försvarsverk (1899). Eckhoff kommer till det resultatet, att de tre nu stående ruinerna såsom försvarskyrkor ingått i stadens befästningsanordningar samt att de höga och kraftiga tornen varit krenelerade liksom även långhus och korsarmar å S:t Per. Redan tidigt har ju vissa kyrkors egenskap av starka tillflyktsorter för omgivande bygder i krigstider varit välkänd även beträffande nordiska kyrkor. Eckhoff visar nu, att man även i vissa fall här i Norden, som flerstädes utomlands, inrättat kyrkorna så, att man från dem kunnat driva ett aktivt och verkningsfullt försvar, och han stöder sig därvid främst på Sigtunakyrkorna. En del senare gjorda iakttagelser i svenska kyrkor ha bestyrkt denna hans ståndpunkt. Själv fann han den väl bestyrkt genom den studieresa till Danmark, som han med anslag av akademien företog år 1898. Resultaten äro publicerade i Om kyrkornas forna egenskap af försvarsverk. Hans åsikter där föranledde en polemik från danskt håll, vilket inlägg han dock framgångsrikt bemötte i en artikel år 1905 (Kalundborgs kyrkas forna anordning etc). Än viktigare för hela vår medeltidsforskning var hans da- 260 Gustaf Hallström. tering av Sigtunaruinerna. H. Hildebrand, vars åsikt var den ledande, daterade dessa byggnadsverk till efter 1187, det år då fienden förstörde staden, alltså på rent historiska grunder. Eckhoff visade nu genom ett klart och tydligt byggnadshistoriskt material, hur ensidig denna tidigare datering var, samt lämnar bevis för en datering, som går minst hundra år längre tillbaka. Han vågade dock på sakens dåvarande stadium icke yttra sig om, hur långt tillbaka på 1000-talet man hade att söka dessa kyrkors anläggningsår, men lutar synbarligen åt en snarare tidig än sen del av århundradet för de älsta. Att dateringen till 1000-talet, som numera är allmänt antagen, är av stor vikt för förståelsen av vår älsta medeltidshistoria, säger sig självt. Man får ju därigenom ett helt nytt grepp på frågan om tiden för kristendomens seger över hedendomen i vårt land. Eckhoff fick sedan tillfälle att upprepade gånger återkomma till dessa frågor. År 1896 gjordes den märkliga upptäckten av resterna efter en stavkyrka under golvet i Hemse kyrka på Gotland. Eckhoff tar genast upp det spår, han här kommer pä, och följer det sedan under årens lopp med stor energi och framgång. Redan omedelbart inser han betydelsen av detta fynd och drar (En nyfunnen stafkyrka) i huvudsak de slutsatser därav, som han i sitt stora arbete om stavkyrkorna nära 20 år efteråt empiriskt bygger upp. Hur snabbt detta material växer under hans händer, visar sig bäst därav, att han redan 1898 anhåller av K. Maj:t om ett anslag för utgivande av ett arbete över stavkyrkor i Sverige, en anhållan som dock trots akademiens tillstyrkan icke blev bifallen. Ämnet släpper han dock icke vare sig under den närmare eller fjärmare framtiden. År 1900 erhåller han ett reseanslag av akademien för att studera stavkyrkor i Norge och då han den 3 jan. 1902 tar inträde i akademien är det med ett föredrag över dylika kyrkor på svenskt område. Dessa år utmärkas av en allt större livaktighet hos Eckhoff i hans byggnadshistoriska forskningar och genom de konserveringsuppdrag han erhåller. Av dessa kan jag här av utrymmesskäl endast vidröra några. Först då Husaby kyrka i Emil Eckhoff. 261 Västergötland, rörande vilken församlingen lämnat förslag till restaurering år 1897. Kyrkan undersöktes med anledning av förslaget genom Eckhoff, som i ett till akademien ställt P. M. hårt nagelfar de inlämnade ritningarna. Hans synpunkter vinna beaktande i såväl akademien och överintendentsämbetet som hos K. Maj:t. Hans P. M. likaväl som hans uppsats Husaby kyrka synas mig utgöra pregnanta prov på den goda Eckhoffska iakttagelseförmägan och skärpan. För de fel, som under den därpå (1900—1902) skedda restaureringen begingos, har Eckhoff ofta fått skulden. Han har själv inlagt en bestämd gensaga mot detta1 under uttalande av sin fördömelse av det sätt, varpå arbetet utfördes. Troligt är dock, att akademien ännu vid denna tidpunkt icke var fullt medveten om de rätta principerna vid restaureringar och den noggrannhet, varmed dessa måste passas. För min del tror jag, att just Husaby blev vändpunkten. Viktigare än alla andra uppgifter äro dock de, som nu fånga Eckhoff i Visby. Här tar han arv efter H. Hildebrand, som nu genom vetenskapliga publikationer hindras från att fullfölja gamla syften. Otvivelaktigt motsvarar även Eckhoff bättre de modärna krav, som ställas på de här väntande uppgifterna. Redan 1898 ställas av professor Hjalmar Sjögren medel till Eckhoffs förfogande för undersökning och beskrivning av stadsmuren. "Erforderliga medel" heter det i akademiens protokoll, men redan på högtidsdagen följande år anmäldes, att en anonym "fornminnesvän" (samma person) överlämnat 12,000: — kr. till samma ändamål. Donationsbrevet förtjänar att här återges i sin helhet: "För att giva uttryck åt mitt intresse för det af amanuensen vid Akademien doktor Emil Ekhoff påbörjade arbetet med undersökning och beskrifning af Visby ringmur, för att ekonomiskt betrygga detta företags fortgång samt för att i min män biSvenska stavkyrkor, p. 280, not 3. 1 detta arbete, p. 280 ff. lämnar Eckhoff en utförligare redogörelse för denna kyrka än i ovannämnda uppsats. li — F o r n v ä n n e n 1923. 1 262 Gustaf Hallström. draga till fortsatta undersökningar på likartade områden, får jag härmed hemställa, huruvida Akademien behagade emottaga här närslutna tolftusen (12,000) kronor att på rekvisition tillhandahällas doktor Ekhoff för: l:o) fortsättande och afslutande af Visbymurens uppmätning och beskrifning, 2:o) utgifvande af ett planschverk med tillhörande text öfver nämnda mur, 3:o) i mån af tillgång, undersökning och beskrifning af andra medeltida byggnader, hvilka Akademien efter förslag af doktor Ekhoff finner deraf vara förtjenta.' Stockholm 15 mars 1899. Fornminnesvän.' Donationen och dess lydelse visar tillfullo det stora förtroende man satte till Eckhoffs kapacitet och vittnar f. ö. om en stor förmåga hos denne att intressera andra för de uppgifter han var sysselsatt med. Anekdotvis kan anföras att jag har hört berättas, hur han träffade donatorn på färjan mellan Gustaf lll:s staty och museet och på den korta resan lyckades gripa hans intresse till den grad, att saken redan följande dag ordnades. Det allmänna intresset för Visby väckes genom de pågående undersökningarna allt mer och mer till liv. Efter kostnadsförslag, som 1897 uppgjordes av Eckhoff och byggmästare N. Pettersson i Visby, begärde akademien för 1899 kr. 30,000 för konservering av muren. Riksdagen beviljade 18,050 kr. därav hälvten för 1899 under villkor att staden ansloge 2,500 kr., vilket skedde. Konserveringen började dock först 1900, emedan uppmätningsritningar först måste göras. För dessa uppmätningsarbeten lyckades Eckhoff erhålla till medhjälpare arkitekten K. A.Berlin. (Om 1900 års konserveringsåtgärder se Eckhoffs rapport till akademien 1901). 1903 anslås av staten ytterligare 9,500 kr. till murens konservering och samma år får Eckhoff också uppdraget att utgräva "så långt möjligt vore" grunderna efter S:t Per och S:t Hans kyrkor, vilka grävningar fortsatte ett par år Emil Eckhoff. 263 framåt. Att Eckhoff nu och allt framgent ådagalade ett varmt personligt intresse för den gamla staden, är alla Visbybor välbekant. Detta intresse tog sig ofta vackra former. Jag vill endast erinra om hur Eckhoff ingrep, då det var nödvändigt att flytta det gamla korsvirkeshuset, som tidigare stod intill de nyssnämnda ruinerna, och ställde sig i spetsen för en insamling, som gjorde det möjligt att rädda huset för staden, men på en ny plats, å den Burmeislerska gården. Eckhoff är nu den fullt erkända auktoriteten beträffande kyrkokonserveringar och han erhåller mångfaldiga uppdrag i denna riktning. Här må nämnas Alvastra (den ovan jord synliga ruinen) 1899-—1900, och Trefaldighetskyikan i Uppsala 1903. Av stort intresse är att läsa hans i en P. M. till akademien lämnade kritik av överintendentsämbetets restaureringsförslag, framför allt rörande den sistnämnda kyrkan.1 Ämbetet blev också tvunget att medgiva "det från historisk och arkeologisk synpunkt berättigade i samtliga de i Akademiens utlåtande med därtill fogade promemoria af hr Ekhoff gjorda erinringarna" samt hemställde "att den genom ärendets behandling i Akademien samt i Embetet framgångna nya restaureringsplanen måtte af K. Maj:t godkännas". På samma sätt lyckades Eckhoff avvärja ett lika litet välbetänkt restaureringsförslag beträffande Vreta kloster. Han har också i en kort anteckning yttrat, att han "räddade" dessa två omnämnda kyrkor. I Sigtuna restaurerades åren 1904—05 den gamla dominikanerkyrkan eller Mariakyrkan efter de principer, som Eckhoff företrädde, och under hans överinseende. Resultatet blev ett pietetsfullt arbete, som dessutom förde med sig åtskilliga överraskningar och nyupptäckter. Eckhoff har skildrat en del av dessa i sin uppsats Tvenne nyupptäckta medeltida epitafier, vilka med sina rester efter målningar frän 12- och 1300-talen äro enastående inom denna del av landet. Pä ett offentligt föredrag i Uppsala framlade Eckhoff sina synpunkter, vilka väckte ett berättigat uppseende och kommo församlingen att förändra förut fattad ståndpunkt. 1 264 Gustaf Hallström. Dessa för Eckhoff synnerligen rikt givande år sysselsatte honom även med annat än rent praktiska saker. Som han själv säger i en anteckning, har han "genom föreläsningar, uppsatser och tjänsteskrivelser arbetat för sunda restaurerings- och konserveringsprinciper beträffande våra fornminnen". Uppsatserna framgå av förteckningen. Bland föreläsningar må nämnas de om svenska landskyrkor vid sommarkurserna i Uppsala 1905. Han övertar nu även 1903 efter Hildebrand redaktionen av Antikvarisk tidskrift och Månadsbladet, vilket senare år 1906 avlöstes av Fornvännen och kvarstår som redaktör för dessa serier till sin död. Trots alla värv på andra håll i Sverige, bland vilka jag vill nämna konserveringen av Kronobergs, Brahehus och Visingsborgs ruiner, dras han alltjämt tillbaka till Gotland. Under åren 1907—10 gör han där många och viktiga utgrävningar, t. ex. S. Clemens och S. Nikolai, och likaså konserveringsararbeten, t. ex. av Roma klosterkyrkas ruin och ett flertal av Visby kyrkoruiner. Mitt under dessa år av träget arbete gifter sig Eckhoff för andra gången den 21 sept. 1909. Hans maka blev fröken Märta Leijonhufvud, (f. 4. 4. 1878), som på grund av närbesläktade intressen blev sin makes oförtrutna stöd i hans mångsidiga verksamhet och nu efter hans död är en ovärderlig hjälp vid redigerandet av Eckhoffs efterlämnade arbeten. Rent vetenskapligt sett är Eckhoff under hela 1900-talet framför allt engagerad av gotländska eller därmed sammanhängande problem. Dock härröra från denna tid ett par uppsatser av stort intresse frän även andra trakter. Så uppsatsen Snidad bänk frän Kungsåra kyrka i Västmanland (1907) och Bromma rundkyrkas ursprungliga takanordning (samma år). 1 den förra får han tillfälle att efter en sakligt och stilhistoriskt mycket god utredning foga ännu ett starkt vägande bevis för sin uppfattning om våra tidigaste kyrkobyggnaders datering till 1000-talet och med den senare kan man säga, att han kröner sin tidigare framställning om vissa kyrkobyggens egenskap av Emil Eckhoff. 265 aktiva försvarsverk. Det förekommer i den senare avhandlingen ingen polemik — han anser påfagligen en sådan obehövlig — men man märker lätt den förtjusning, med vilken han låter fakta tala. Sedan 1910 är Eckhoff i enlighet med den nya löneregleringen Hjertbergsk antikvarie.1 Som flerårig ledamot av antikvariska nämnden deltar han flitigt i akademiens sammanträden och erhåller skilda Uppdrag. Så t. ex. att tillsammans med hrr Montelius, Salin m. fl. utarbeta ett förslag till fornminneslag, vilket också framlades på akademiens bord 1912. 1 allt, som rörde akademien, var Eckhoff synnerligen noga och höll styft på dess anseende utåt såväl som inåt och att den behandlades med vederbörlig veneration. År 1912 utger den nu 66-åriga forskaren sin första stora publikation, S:t Clemens kyrka i Visby, det första synliga och ståtliga resultatet av de nu mångåriga Visbyforskningarna. Tidigare har Eckhoff endast i promemorior eller tidningsuppsatser låtit en del resultat framskymta. Orsaken till atl han ej tidigare publicerat något härifrån, torde nog ha sin grund däri, att undersökningarna voro så vittomfattande, t. ex. ringmuren, eller hängde så inflätade i varandra, att översiktlighet ej stod att vinna utan ytterligare material. Clemensundersökningen däremot, trots att den ursprungligen var ämnad som en mer tillfällig grävning, visade så klara och omedelbara resultat, att en omedelbart avgiven monografi däröver blev helt naturlig. Clemensboken är såväl till form som innehåll ett arbete av högsta klass. Den visar ett utomordentligt väl frambragt och framlagt material, som på elt framstående sätt pressas till sista droppen. Miljöskildringar beträffande såväl rum som tid gör framställningen levande och rik och synteserna komma med all önskvärd klarhet. Jag behöver här icke gå in på någon resumé av bokens innehåll, endast påpeka kapitlet Kyrkornas och gravarnas kronologi. Här utvecklar Eckhoff ett av sina älsklingstemata, den tidiga dateringen för kristendomens genombrott i 1 Fortfarande utan skyldighet att arbeta i myntkabineltet. 266 Gustaf Hallström. Sveriges viktigare delar. Med hjälp av den stora mängden kristna runstenar och deras innehåll och med hjälp av byggnadshistoriskt material visar han med övertygande styrka, att kristendomen praktiskt taget var fullt genomförd hos oss redan på ett ganska tidigt stadium av 1000-talet. Särskilt från'Gotland framdrar han ett stort och nytt material för denna frågas avgörande. Om den lilla älsta Clemenskyrkan säger han, att vi i den "med största sannolikhet ha att se en af de första, för att ej säga den första stenbyggda kyrkan i Visby och på Gotland. Vi torde ej misstaga oss, om vi i densamma se en missionskyrka, byggd af missionärernas egna händer eller åtminstone under deras omedelbara uppsikt". Hans stora kunskaper om Gotlandskyrkorna belysas ytterligare i uppsatsen Bidrag till Gotlandskyrkornas kronologi (1913), som är att betrakta som ett appendix till Clemensboken. Här som i fråga om S:t Clemens visas, huru våldsamma förändringar ännu stående kyrkor undergått redan under sin älsta tid. Något mer om sina kära Gotlandskyrkor kom Eckhoff icke att publicera (jag undantar stavkyrkorna), men gencm företalet till boken om Clemens veta vi, att han betraktade detta arbete som "ett första led af liknande arbeten beträffande de öfriga Visbykyrkorna". Under hans sista är i Visby utgrävdes och uppmättes under Eckhoffs ledning ytterligare S:t Drotten och S:t Karin fullständigt. På våren 1915 tar Eckhoff avsked från sin befattning som antikvarie och lämnar nu den institution, som han i 36 år arbetat för. Hans avsikt är nu, att trots sina snart 70 år med hela sin kraft ägna sig åt sina vetenskapliga uppgifter. År 1916 lyckas han också få sitt huvudverk Svenska stavkyrkor publicerat. Detta arbete är en fullödig representant för den Eckhoffska arbetsmetoden, som jag anser i mångt och mycket vara likvärdig med och kanske framsprungen ur den Montelianska. Det är inga gester och ingen estetik, inga överflödiga ord för publiken vare sig på galleri eller parkett. Det är ett i sig självt torftigt, magert och hårdsmält material, som Emil Eckhoff. 267 lägges fram och som fogas ihop, liksom sten på sten, till en fast och säker byggnad. Men det är också ett material, som liksom utlöser sin byggherres bergfasta övertygelse och meddelar den till läsaren. Det lämnar till sist bland annat som behållning den känslan, att man står inför ett nationellt opus av stort värde. Svenska stavkyrkor lämnar ett bidrag till vår äldre och tyvärr så föga kända medeltida historia, vilket knappast kan överskattas. Den ger oss full visshet om, att, hur än stavkyrkokonstruktionen uppstått, icke har den kommit till oss som en torftig efterdyning av en västnorsk glansperiod inom träbyggnadskonsten. Snart sagt hävdvunnen uppfattning var ju eljest den av framför allt norska byggnadshistoriker framburna, att stavkyrkorna uppstått i Norge på grund av impulser från Västeuropa och att de icke funnos utom Norge annat än i få och obetydliga undantag inom svenska, intill Norge stötande landskap. Ett bevis för detta fann man i den utomordentligt rika utveckling, som kännetecknar de norska stavkyrkorna under hela medeltiden och som onekligen är något speciellt norskt. Eckhoff visar nu, att icke endast i Västergötland och Värmland utan även i Närke, Östergötland, Småland, Gotland och Skåne med säkerhet funnits en hel rad kyrkor av slavkonstruklion, som icke blott äro att betrakta som tillhörande samma allmänna grupp som de norska, utan till yttermera visso delvis stå pä ett genomgående äldre plan, såväl tekniskt som kronologiskt. Utom fullt påvisbara svenska företeelser av denna art, nämner författaren även några lämningar i Danmark efter stavbyggnader (kyrkliga och profana)och kommer till det resultatet,att konstruktionen haft stor användning i alla de tre nordiska länderna under tidigaste medeltid. Han anser till sist att konstruktionen vid tiden för kristendomens genombrott var den här i Norden inhemska och redan använd vid större byggnadsverk, emedan allt lyder på stor hantverksmässig skicklighet redan i de älsta lämningarna. Utländskt inflytande gjorde sig gällande i detaljer och naturligtvis olika i olika delar av Norden. 268 Gustaf Hallström. Den närmare belägenheten till och bättre kommunikationen med fastlandet förde för Danmarks och Sveriges vidkommande mycket tidigt med sig helt andra uppfattningar om, hur även de enklare landskyrkorna skulle se ut enligt gällande modärna begrepp. Samtidigt vinner även andra träkonstruktioner österifrån allt starkare terräng och därmed är den utveckling stäckad här hemma, som däremot i Norges större avskildhet skulle slå ut i så praktfulla blommor. Detta är tankegången i det Eckhoffska verket, och redan tidigare i hans första uppsats om Hemse stavkyrka, och den väckte ett berättigat uppseende, icke minst inom norska kretsar av den äldre skolan, som funno redan terminologien på "stav-" alldeles oriktig och usurperad, då det gällde utomnorskt material. Eckhoff bemöter emellertid (sid. 17—19) dessa invändningar och visar lugnt och sakligt, att terminologien är fullt berättigad och gäller en för hela Norden ensartad företeelse. Det framlagda materialet vänder alltså upp och ned på en del tidigare föreställningar. Det lämnar ocksä synnerligen klara och antagliga förbindelsemöjligheter bakåt i tiden. För första gången i den nordiska byggnadshistorien stå vi på själva tröskeln mellan medeltid och hednatid. Icke medels teoretiska spekulationer, utan medels arkeologiska fakta har Eckhoff nätt detta mål. Av intresse är att se, med vilken osviklig säkerhet han bland förhistoriskt material väljer ut närmaste beröringspunkter. Det är icke det rätt mångomtalade, men något misstänkta Augerumhuset, utan det är Haakon Sheteligs huslämning från Jäderen, 1 som ger honom den fasta hållpunkten. Stavkyrkoverket är, även i sina tekniska utredningar, en mycket lättläst bok, ett gott prov på klar och redig stil. Jag har icke i de många norska framställningarna om stavkyrkorna funnit så pregnanta och tydliga definitioner av de. hithörande begreppen. Inledningskapitlen, med den pä den modärnaste forskningen byggda svenska miljöskildringen samt översikten 1 Sv. Stavkyrkor p. 172, H. Schetelig: En celdre jernalders gaard paa Jmderen. (Berg. Mus. Aarbog. 1909, n:o 5). Emil Eckhoff. 269 och utredningen av det norska materialet äro gjorda med stor säkerhet. Jag har hört anmärkning göras mot det syntetiska, men kan icke annat finna, än att anmärkningen är obefogad. Så till vida kan den vara riktig, att några större syntetiska kapitel icke finnas i boken. Men slutledningarna växa fram av sig själva under bokens uppbyggande och däri ligger enligt min mening en än större övertygande kraft. Det överlåtes åt läsaren att syna varje sten och själv vara med i verkels uppförande. Till sist må nämnas, att Eckhoff i detta arbete lyckades få ytterligare stöd för sin redan tidigare välgrundade uppfattning om, att vi i Sverige på åtskilliga håll kunna påvisa kyrkobyggnader av mycket äldre datum än man förut trott vara möjligt. Han anser sig nu kunna dalera t. ex. stavkyrkan under S:a Maria minor i Lund till "allra första början av 1000-talet" (redan byggnadshistoriskt finner han möjligt, att den tillhör 900-talet) och Hemse-stavkyrkan till 1000-talets första decennier. Före, under och efter detta arbetes publicerande pågå uppmälningsarbetena på, Visby ringmur under Eckhoffs ledning. Mätningar göras av arkitekten K. A. Berlin och renritningarna av konservator E. Sörling. Sommar efter sommar ser man den åldrande, men alltjämt raske och rörlige forskaren bland sina kära ruiner och äntligen slår den stund, då han kan anse sig tillräckligt färdig att börja tryckningen av det verk, som, om han fått fullfölja det, skulle ha blivit hans största och för övrigt den utan all jämförelse största byggnadshistoriska monografi i Norden. Det var ej endast en ren beskrivning av den nu stående muren det gällde, utan även en framställning av dess historia, dess olika åldersskikt, dess inrangering bland liknande byggnadsverk m. m. År 1920 beviljades Eckhoff av riksdagen för den planerade byggnadshistoriska monografien över muren ett anslag av 32,000:— kronor och han börjar så gott som omedelbart med tryckningen av planscherna. Det är, som om han hade på känn, att han ej skulle hinna mer. Därför forcerar han arbetet med 270 Gustaf Hallström. planschdelen och det förunnades honom den stora glädjen att själv få framlägga denna ståtliga bok för det sommaren 1922 i Stockholm församlade nordiska arkeologmötet. Den bar titeln Visby stadsmur, del II, och innehåller 91 planscher i liggande folio. Tum för tum kan man här å planscherna följa den över tre kilometer långa muren, en gång Visbys styrka och ännu dess stolthet. I minutiöst noggranna teckningar och profiler kan man avläsa dess historia, men även den kärlek, varmed den omfattats av sin sista hövding. Visby stads innevånare förstodo denna kärlek till fullo och bevara den i trofast hågkomst. När Eckhoff fördes till den sista vilan i sin] hemtrakt långt från Visby, vajade fanor på halv stång i alla stadsmurens torn. Den plan, varefter Eckhoff tänkt sig textens fullföljande, skisserades av honom i breda drag vid det ovannämnda mötet. Han framhävde därvid, att det älsta partiet av försvarsverken är Kruttornet, som bör dateras till 1000-talet, och alltså kanske är det älsta profana byggnadsverk vi äga i landet. Redan på 1100-talet tillkommer så den äldre delen av den nuvarande muren, vilken redan vid detta tidiga datum får den sträckning) den ännu i våra dagar visar, om den också sedan vid upprepade tillfällen blivit påbyggd och påbättrad. Som forskningsresultat är den tidiga dateringen av stor vikt, dels för uppfattningen om platsens stora betydelse redan då och dels för att Eckhoff även här lyckats att nå så gott som omedelbar kontakt med den förkristna tiden. Arbetet med textutgivandet, såväl redan färdiga partier som sådana, vilka endast ligga skisserade, har av akademien efter Eckhoffs död överlämnats åt antikvarien Janse, som med bistånd av Eckhoffs maka och hans tekniska hjälpare redan är fullt sysselsatt därmed. Det är att hoppas att tillräckliga anteckningar finnas för att även det kapitlet i det av Eckhoff planerade arbetet kommer att fullföljas, som skulle omfatta en framställning av de gotländska kastalerna, vilka Eckhoff ägnat ett ingående studium just i samband med sina undersökningar av muren. Emil Eckhoff. 271 De stora ansträngningar, som de senaste årens fältarbeten och skriftställarverksamhet fört med sig, började att visa sina verkningar redan innan det stora planschbandet av Visbyverket sett dagen och helt säkert hade då redan länge en ständig kamp mellan hans okuvliga energi och hans allt mer och mer tröttnande kropp pågått. Intill dess hade viljan varit segerherre, men icke längre. Det led mot aftonen även för den starke. Men ännu från sjukbädden under det sista året flammade hans arbetsviljas eld. Han dog bokstavligen på sin post. Om jag skulle våga mig på en sammanfattning av mina intryck av den hedersman, ärliga kamrat och utomordentligt kunniga vetenskapsman, som Eckhoff var, tror jag att det blir att han var den samvetsgrannaste arbetare, som den arkeologiska forskningen haft i vårt land. Allt skall mätas efter sin tids mått och så även denna forskare. På samma sätt som Eckhoff införde nya metoder och synpunkter i de olika forskningsgrenar han omhuldade, så göra även det yngre släktet efter honom. Men jag tror mig icke uttala någon överdrift, då jag säger, att de steg, som Eckhoff tog på sin tid till förmån för en modärnare syn på tingen och till förmån för vinnande av grundligare vetande, var för den allmänna kulturutvecklingen av större betydelse än de steg som sedan tagits. Han tillhör föregångsmännen inom sitt område och skall därför också alltid behålla sin plats. För min del finner jag den senare delen av hans liv särdeles beundransvärd. Jag kan icke låta bli att erinra om att han redan var en man i 50-årsåldern, när han på allvar vände sin håg åt de medeltida arkeologiska problemen. Det är lätt att fatta, att en sådan omläggning av intressen skall kräva ej endast en stark vilja, utan även en rundlig tid. Otvivelaktigt ha vi här en av huvudorsakerna till att just 1890- och 1900talets första år icke markeras av samma publiceringstakt, som tiden därförut. Han behövde samla sig för dessa nya uppgifter 272 Gustaf Hallström. och även — som redan påpekats — själv skaffa i dagen ett bevismaterial av den kaliber, som hans nyktra sinne fordrade. För övrigt tror jag, att Eckhoffs "förhistoriska" period avsatte sina verkningar genom hela hans senare verksamhet. Det är som medeltidsarkeolog han firar sina största triumfer, det är ur jorden själv han hämtar sitt bästa material. Det ligger också som en outtalad tendens i hans flesta verk på det medeltida området att på ett eller annat sätt sträva efter kontakt mellan forntid och medeltid. Hans fantasi gripes framför allt av problemen rörande tiden för och förhållandena vid kristendomens genombrott i Sverige. Och räknar man efter, är det en betydande insats han här gjort. Före Eckhoff torde t. ex. ingen med säkerhet räknat på, att vi skulle äga i behåll några synliga byggnadslämningar från 1000-talet. Tack vare honom se vi en hel rad framför oss, Sigtunakyrkorna, Husabytornet, Clemens, Hemse stavkyrka, Kruttornet m. fl. Och flera av dessa rota i ännu äldre tid, såsom just de älsta stavkyrkorna. Dessa arbetsresultat innesluta ett starkt nationellt värdemoment, av ett slag, som vi tidigare icke varit bortskämda med. Än starkare blir detta moment inför det faktum, att vi i förhållande till våra grannländer äro så outsägligt fattiga på historiska uppgifter från just den älsta medeltiden. Att Eckhoff här känt sig utföra en nationellt väckande gärning, är jag fast övertygad om. Jag anser mig även ha rätt att spåra något sådant i den ovan berörda diskussionen om termen stavkyrkor för även det svenska materialet. Personligen var Eckhoff icke en man, som ville lysa, utan att han därför satte sitt ljus under ena skäppo. Som kamrat och vän var han tillgiven och vänfast. Välkänd är hans stora beundran och tillgivenhet för Oscar Montelius. Av Bernhard Salin har jag fått mig berättat hur på Eckhoffs förslag de två överenskommit att genom fördubblade ansträngningar söka alt i största möjliga mån befria Montelius från det tyngande museiarbetet, för att han skulle även på museet kunna ägna sig åt sin vetenskap. I ett par tidningsuppsatser har han tecknat varma Emil Eckhoff. 273 minnesrunor av sina två främsta medarbetare på Gotland, Nils Pettersson (1918) och Ernst Hellgren (1920). Uppslag som han fick under sina skilda arbeten av sina vänner och medarbetare, försummade han icke att angiva upphovsmannen till. Det låg alltid något friskt och ursprungligt i Eckhoffs väsen. Detta sammanhänger med hans kärlek till natur och friluftsliv. Han avskydde att bo i staden. Då hans verksamhet tvingade honom därtill, sökte han sig så långt ut mot tullarna som han kunde. Snart flyttade han dock helt och hållet till landet och bodde under många år jämte sina föräldrar på Fullersta egendom i Huddinge. Därifrån flyttade han till Djursholm, där han i sin villa Solberga med omgivande vackra trädgård med hjälp av sin fru skapade sig den fridfulla forskareboning, i vilken han skulle få sluta sina dagar. Friluftsliv var något, som låg Eckhoff i blodet, och man kan se, hur detta spelar en roll även i hans forskaregärning. Hans dagböcker från Bohuslän ge ofta uttryck åt hans naturdyrkan och av vad jag hört av honom själv och av Gabriel Gustafsson och Oscar Almgren så var detta fria liv i ljungmarkerna vid det blåa Västerhavet för honom som för alla hans efterföljare av en särskild tjusning. Samma stämning möter mig i hans anteckningar från Gotska Sandön och ligger även ständigt på djupet under hans många Gotlandsår. Utan att vara hängiven någon särskild sportpassion, ägnade sig Eckhoff redan från sina tidigaste år åt åtskilliga idrotter. Han red gärna, seglade, jagade, fäktade, skidade. På äldre dagar var en timmes morgonpromenad med hans kära hund Puck obligatorisk. Hur varmt han kände beträffande idrottens betydelse för ungdomen framgår därav, att han var medlem i föreningar som Föreningen för skidlöpningens främjande och Föreningen för skolungdomens vapenövningar. Det är förvånande, hur han hann med allt. Han undandrog sig icke föreningsplikter, han var sålunda en länge verksam styrelseledamot i ett flertal föreningar (t. ex. Svenska sällskapet för antropologi och geografi och Svenska turistföreningen), ej heller tvekade han att åtaga sig kommunala värv. 274 Gustaf Hallström. I många år var han kommunalfullmäktig i Djursholm samt ordförande i byggnadsnämnden samt — naturligtvis — samhällets fornvårdare. Det bör till sist nämnas, att Eckhoff på det samvetsgrannaste sätt skötte sin befattning som redaktör för akademiens tidskrifter. Han gjorde det under ständig personlig kontakt med författarna och med en stark känsla för ett akademien värdigt innehåll och en akademien värdig utstyrsel. Att mycket av hans tid under den för hans egna publikationer så vikliga perioden från 1903, då han övertog redaktörskapet, åtgick till även rent mekaniskt redaktörsarbete, märkes ulan svårighet vid ett genombläddrande av de många årgångarna. Då jag nu avslutar den minnesruna över Emil Eckhoff, som jag med en viss räddhåga började, är det med en varm tacksamhet över att ha fått tillfälle att fördjupa mig i denna gamla väns rika livsgärning. Mycket däri var alldeles okänt för mig, då jag grep verket an, och jag har med allt mer växande aktning och beundran följt hans mångskiftande utveckling och allt oftare gett min honnör åt hans aldrig slappnande energi. Över hans person vilade något manligt betonat och över allt som han tog sig för något rättframt och naturligt, icke minst i hans vetenskapliga gärning. Så är mitt minne. Gustaf Hallström. KRUTTORNET Förteckning över avhandlingar, uppsatser m. m. författade av EMIL ECKHOFF. 1875. 1. Beskrifning öfver benbyggnaden hos glansfisken (Lamptis guttatus, Retz.) 1. Skallens ben. Akad. afh. [Upsala] 32 sidor. Stockholm 1875. 8:o. 1881. 2—3. Qville härads fornminnen. 2. (De fösta fornlämningarna). 76 sidor, 16 fig. och 2 kartor (A. Stenoch Bronsåldern. B. Jernäldern), upprättade 1879. 3. (Fornsaker frän hednatiden). Fölteckningen utgör senare deltn av tredje häftet i den löpande serien (jfr. nr 5), som påbörjats 1874 av Oscar Montelius, men som frän och med nu har Eckhoff till lörfattaie. Av numreringen i ärgängen framgår att även redaktören betraktade föiktlningen som häfte 4 i serien, men alla särtryck betecknas som tredje häftet. Häradsbeteckningen är IV, och sockenbeteckningen 11 — 13. Fölteckningen omfattar 79 olika fynd, sem i serien bära numren 360—438. 42 sidor, 21 fig. 1 Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns Fornminnen och Historia, utg. pä föranstalt, af länets hushållnirgstallskap. H.6 (B. 11:2). Stockholm 1880. (Särtrycket har tryckåret 1881). 8:o. 1882. 4. Tjörns härads fasta fornlemningar. 55 sidor, 10 fig. och 2 kartor (A. Sten-och Bronsåldern. B. Jernäldern), upptätt?de 1881. I Bidr. t. Göteb. och Bohusl. Forrm. H.7 (11:3), Stockholm 1882. 5. Bohuslänska fornsaker från hednatiden. Beskiifra al Oscar Montelius och E. Ekhoff. Fjeide hältet, omfattande häraderna Sörbygden, Tunge. Stängenäs och Sotenäs (V—VIII) med 13 socknar (n.r 14—26). Förteckningen omfattar fynden r:r 439—555. 49 sidor, 18 fig. Av E:(fs numrering i årgången framgår, att han betraktade förteckningen som häfte 5 (ej 4). I Bidr. t. Göteb. och Bohusl. Fornm. H. 7 (11:3). Stockholm 1882. 276 Förteckning över avhandlingar m.m., författade av Emil Eckhoff. 1884. 6. Bohusläns fasta fornlemningar frän hednatiden. 3. Orusts östra och västra härad. 62 sidor, 9 fig. och 2 kartor (A. Sten- och Bronsåldern, B. Jernäldern), upprättade 1882 och 1883. 1 Bidr. t. Göteb. och Bohusl. Fornm. H. 9—10 (III: 1, 2). Stockholm 1884. 7. Bohuslänska Fornsaker frän hednatiden. Femte häftet (sjätte enligt numreringen i ärgängen). Lane och Orusts östra och västra härad (IX—XI) med 15 socknar (27—41). Förteckningen omfattar fynden n:r 556—711. 51 sidor, 22 fig. I Bidr. t. Göteb. och Bohusl. Form. H. 9—10(111:1, 2). Stockholm 1884. 1885. 8. Konservering af äldre jernföremål. 8 sidor, 1 fig. I Kungl. Vitterhets Hist. och Antikv. Akademiens Månadsblad. Fjortonde årg. Stockholm 1885, sid. 134 ff. 8:o. 1886. 9. Bohuslänska fornsaker från hednatiden. Sjette häftet (sjunde efter numreringen i ärgängen). Tjörns härad (XII) med 3 socknar (42—44). Förteckningen omfattar fynden n:r 712—807. 34 sidor, 4 fig. I Bidr. t. Göteb. och Bohusl. Fornm. H. 11 — 12 (111:3,4). Stockholm 1886, sid. 531 ff. 10. Bohusläns fasta fornlemningar frän hednatiden. 4. Sotenäs och Stångenas härad. Af G. A. Gustafsson. (Av området hade Gustafsson 1884—85 undersökt hela Sotenäs härad samt Bro och Brastads socknar av Stängenäs. Eckhoff hade 1885 undersökt Lyse socken i Stängenäs.) Endast vissa små partier ha Eckhoff till författare (detta är särskilt angivet beträffande en dös och tre gånggrifter i Lyse socken). 100 sidor, 21 fig. och 2 kartor (A. Sten- och Bronsåldern. B. Jernäldern), upprättade av E. Ekhoff och O. A. Gustafsson 1884-85. I Bidr. t. Göteb. och Bohusl. Fornm. H. 11 — 12 (111:3,4). Stockholm 1886, sid. 431 ff. 11. Om en samling af etnografiska föremål, hemförda af svenska Kongofarare. 28 sidor, 34 fig. I Ymer, Tidskr. utg. af Sv. Sällskapet för Antropologi och Geografi. Sjette ärg. Stockholm 1886, sid. 308 ff. 8:o. 1888. 12. Kyrka vid Granhammar i Vintrosa socken. Nerike. 18 sidor, 5 fig. I K. Vitt. Akad. Månadsblad, Sjuttonde ärg. 1888, sid. 164 ff. 13. Bohusläns fasta fornlemningar frän hednatiden. 5. Lane härad. 76 sidor, 31 fig. och 2 kartor (A. Sten- och Bronsålder. B. Jernalder), upprättade af E. Ekhoff och G. A. Gustafsson 1887. (Gustafsson hade undersökt västra delen av häradet). Förteckning över avhandlingar m. m., författade av Emil Eckhoff. 277 I Bidr. t. Göteb. och Bohusl. Fornm. H. 15—16 (IV:3,4). Göteborg 1888, sid. 297 ff. 1889. 14. Bohusläns fasta fornlemningar från hednatiden. 6. Inlands Fräkne härad. 48 sidor, 3 fig. och 2 kartor (A. Sten- och Bronsålder. B. Jernalder), upprättade af E. Ekhoff och G. A. Gustafsson 1888. (Gustafsson deltog i fältarbetet). I Bidr. t. Göteb. och Bohusl. Fornm. H. 17 (IV:5). Göteborg 1889, sid. 443 ff. 1890. 15. Tvenne sköldar frän slutet af medeltiden. 23 sidor, 6 fig. I Svenska fornm. föreningens tidskrift. Sjunde bandet. H. 3. Stockholm 1890, sid. 263 ff. 1892. 16. Hällristningar på Kinnekulle. 25 sidor, 11 fig. pä 3 planscher. I Sv. Fornm. för. tidskr. Åttonde bandet. H. 2. 1892, sid. 102 ff. 1893. 17. Gotska Sandön. Föredrag den 17 nov. 1893 i Sv. Sällsk. f. Antropologi och Geografi. Referat i Ymer. Fjortonde ärg. 1894. Stockholm 1895, sid. 220—221. 1894. 18. Bohuslänska fornsaker från hednatiden. Sjunde häftet (åttonde efter numreringen i ärgängen). Inlands Fräkne, Inlands Torpe, Inlands Nordre, Inlands Södra, Vestra och östra Htsings, Säfvedals och Askims härad med Göteborgs stad (XIII—XXI) med 41 socknar (45—85). Förteckningen omfattar fynden n:r 808—1044. 109 sidor, 46 fig. I Bidr. t. Göteb. och Bohusl. Fornm. H. 21. (V:3, 4). Göteborg 1894, sid. 319 ff. 1896. 19. En nyfunnen stafkyrka vid Hemse pd Gotland. 1 Ny Illustrerad Tidning 1896, n:r 46, 47, sid. 374—376, 382—383 med 7 teckningar. 1897. 20. Sigtuna ödekyrkor. 10 sidor, 1 fig. I Sv. Fornm. för. tidskr. Tionde bandet, H. 2, sid. 131 ff. 1898. 21. Husaby kyrka i Vestergötland. P. M. till K. Vitt. Akademien. 6 sidor. 19 — F o r n v ä n n e n 1 9 2 3 . 278 Förteckning över avhandlingar m. m.. författade av Emil Eckhoff. I K. Vitt. Akad. Månadsblad. Tjugosjunde och tjugoättonde ärg. 1898 —99, Stockholm 1904, sid. 32 ff. 1899. 22. Om kyrkornas forna egenskap af försvarsverk. 62 sidor, 15 fig. I Aarbager for Nordisk Oldkyndighed og Historie. II R., B 9., H. 1. Kjebenhavn 1899, sid. 19 ff. 23. Tvänne fornborgar vid Tullinge, Botkyrka socken, Södermanland. 15 sidor, 4 fig. I Sv. Fornm. för. tidskr. Tionde bandet, H. 4, 1900, sid. 297 ff. 24. Husaby kyrka i Vestergötland. 16 sidor, 9 fig. I Sv. Fornm. för. tidskr., samma band, sid. 329 ff. 25. Svenska klockstaplar. Teknisk tidskrift. Årg. 29. Stockholm 1899. Afd. för byggnadskonst. 1900. 26. S:t Olofs ödekyrka i Sigtuna. 5 sidor, 1 plansch. I Sv. Turistföreningens Årsskrift, 1900. sid. 357 ff. 27. "Domarering" i Vads socken, Vadsbro härad, Västergötland. 2 sidor, 1 plansch. I Sv. Turistföreningens Årsskrift, 1900, sid. 361 ff. 1901. 28. Konserveringsåtgärder å Alvastra cistercienserklosters ödekyrka åren 1899 och 1900. 5 sidor. I K. Vitt. Akad. Månadsblad. Trettionde och trettioförsta ärg. 1901—02, Stockholm 1904, sid. 31 ff. 29. Konserveringsåtgärder vid Visby stads ringmur år 1900. 6 sidor. I K. Vitt. Akad. Månadsblad, samma ärg., sid. 35 ff. 30. Om Trefaldighetskyrkan i Uppsala. P. M. 12 sidor. I K. Vitt. Akad. Månadsblad, samma ärg., sid. 162 ff. 31. Om Vreta klosters kyrka i Östergötland. P. M. 7 sidor. I K. Vitt. Akad. Månadsblad, samma ärg., sid. 173 ff. 32. Om Trefaldighetskyrkans restauration. I Upsala Nya Tidning d. 26 april 1901. 33. Visby ringmur. Genmäle. I Gotlands Allehanda d. 11 okt. 1901. 1904. 34. Bisgården (Biskopsgärdenj. 4 sidor. 1 fig. I Sv. Turistföreningens Årsskrift, 1904, sid. 426 ff. 35. Det s. k. Tornet i Vinsarp. 2 sidor. 1 fig. I Sv. Turistföreningens Årsskrift, 1904, sid. 429 f. 1905. 36. Om svenska landskyrkor. Föredrag vid sommarkurserna i Upsala. Förteckning över avhandlingar m. m., författade av Emil Eckhoff. 279 37. Friläggande af Sankt Hans och Sankt Pers kyrkoruiner i Visby. (Akademiens skrifvelse till K. M:t). 9 sidor. I K. Vitt. Akad. Månadsblad, Årg. 32, 33 o. 34, 1903—05, Stockholm 1907, sid. 386 ff. 38. Kalundborgs kyrkas forna anordning och betydelsen af de i kyrkorna ej sällan förekommande murkanalerna. Genmäle. 16 sidor (jte fransk resumé), 1 fig. I Antiqvarisk Tidskrift för Sverige. Del 13, n:r 4, Stockholm 1905. 1906. 39. Tvenne nyupptäckta medeltida epitafier i den gamla dominikanerkyrkan i Sigtuna. 24 sidor, 8 fig. och 4 planscher. I Fornvännen, Årg. 1. Stockholm 1906, sid. 20 ff. Tysk resumé i årg. 2, 1907. 40. Graffältet vid Bjärs i Hejnum socken, Gotland. (1. Gräfningsberättelse af Fr. Nordin) II. Fornsaksbeskrifning af Emil Ekhoff och Ture Arne. 80 sidor, 93 fig. (därav har Eckhoff författat 53 sidor). I Antiqvarisk Tidskrift för Sverige. Del 15, n:r 3, 1906, sid. 64 ff. 1907. 41. Utgräfningarna på Studentholmen i Uppsala. I Aftonbladet 24 sept. 1907. 42. Snidad bänk frän Kungsåra kyrka i Västmanland. 28 sidor, 12 fig. (jte tysk resumé). I Fornvännen, Årg. 2, 1907, sid. 49 ff. 43. Bromma rundkyrkas ursprungliga takanordning. 13 sidor, 8 fig. (jte tysk resumé). I Fornvännen, Årg. 2, 1907, sid. 189 ff. 1908. 44. Gotland und Wisby in ihren Beziehungen zum Auslande, besonders zu Deutschtand. I Deutsche Erde. Jahrg. 7, 1908, hft 3, s. 82—90 mit Sonderkarte, Kunstblatt und 10 Abbild. 45. Till frågan om kristendomens första uppträdande i Sverige. Föredrag hållet i Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm den 20 okt. 1908. 1909. 16. Gotlands historia. I Nordisk Familjebok, B. K) (1909), (sp. 24—27). 1911. 47. Vandaliseras Visby? Ett samtal med dr Ekhoff. (Intervju med anledning av ett angrepp av artisten Tallberg. Signerat S. D—n). 1 Aftonbladet 19 april 1911. 280 Förteckning över avhandlingar m.m., författade av Emil Eckhoff. 1912. 48. Några undersökningar på Gotland under de sist förflutna åren. 1 Gotlands Allehanda 20 mars 1912. 2 fig. 49. Arkeologriksdagen. — Ringmuren beses. (Föredrag och demonstration av E. Ekhoff. Referat). I Gotlands Allehanda 10 aug. 1912. 50. Handlingar rörande förslag till ny fornminneslagstiftning. Omslagsskrivelse till Konungen av I. Afzelius och E. Ekhoff. Lagförslag med till K. V. H. A. Ak. ställd motivering, undertecknad av Oscar Montelius, Emil Ekhoff, Bernhard Salin. Reservation för vissa punkter av E. Ekhoff (förutom andra frist, reservationer av Akad. övriga antikvarier). Fornvännen 1912, bilaga p. 1—31. 51. S:t Clemens kyrka i Visby. 196 sidor (därav 10 sidor bilagor och litter. förteckn,), 140 fig. Mit deutscher Zusammenfassung. 17 sidor. Stockholm 1912. Stor 4:o. 1913. 52. Visby skönhet — en riksklenod i fara. Ett nationellt arf, som staten måste skydda (av A. Romdahl) Hvad man säger bland arkeologerna. Ett samtal med Qottlandskännaren dr Ekhoff. 1 Svenska Dagbladet 22 juli 1913. 53. Bidrag till Gotlands-kyrkornas kronologi. 68 sidor, 26 fig. I Fornvännen, Årg. 8, 1913, sid. 28 ff. och 91 ff. 1916. 54. Svenska Stavkyrkor Jämte iakttagelser över de norska samt redogörelse för i Danmark och England kända lämningar av stavkonkonstruktioner. 377 sidor, 496 fig. (därav 11 sidor bilagor och förkortningar). Stockholm 1914—1916. Stor 4:o. 1918. 55. 'En bok om Värmland' och en föregiven stavkyrka. 4 sidor. I Fornvännen, Arg. 13, 1918, sid. 237 ff. 56. Nils Pettersson. In memoriam. I Gotlänningen 4 mars 1918. 1920. 57. Ernst Hellgren. In memoriam. I Gotlands Allehanda dec. 1920. 1921. 58. Om Stockholms Stads grundläggning. Anförande i K. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien med anledning av inskriften pä Stadshuset, vären 1921. Förteckning över avhandlingar m. m.. författade af Emil Eckhoff. 59. Wilhelm Pettersson 55 år. I Djursholmstidningen dec. 1921. 281 1922. 60. Visby Stadsmur. Del II. 91 planscher 50x34 cm. Arbetet utg. med anslag av Riksdagen. Uppsala 1922. Stor liggande folio. 61. Framläggande av den färdiga delen av Visby stadsmur. Föredrag å nordiska arkeologmötet i Stockholm den 30 juni 1922. Referat i Berättelse över mötet. Stockholm 1923, sid. 32. 1923. 62. Hednatemplet i Uppsala av Sune Lindqvist. Uttalande. 1 sida. I Fornvännen, Arg. 18, 1922, sid. 118. G. H-m.