Simon Johannes Boëthius Hallendorff, Carl Fornvännen 19, 54-57 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1924_054 Ingår i: samla.raa.se

Simon Johannes Boéthius.
Av CARL HALLENDORFF.

^fter en av trägnaste arbetstid fylld levnad skördades en av Kgl. Vitt. Hist. och Antikvitets Akademiens ledamöter, professor emeritus Simon Johannes Boéthius av döden d. 30 mars 1924 kort efter sin sjuttiofemte födelsedag. Vid hans hädangång har med rätta erinrats om hans vidsträckta och framgångsrika verksamhet som vetenskaplig och populariserande författare, som praktisk skolman och akademisk lärare, som ledamot av riksdagen och utövare av skilda förtroendeuppdrag. Så gott som hela sitt liv tillhörde Boéthius Upsala universitet: dit kom han 1869 nittonårig, där blev han 1877 docent i historia samt kallades 1889 till e. o. professor i samma ämne, där utnämndes han 1901 till skytteansk professor i vältalighet och statskunskap, och även sedan han 1915 trätt in i eme-

Simon Johannes Boéthius.

55

ritiklassen samt flyttat åter till hembygden, Dalarne, stod han i ständig och nära förbindelse med universitetsstaden, varest han också slutade sina dagar. Det var nog oundgängligt, att Boéthius som akademisk lärare i historia kom att starkt trängas i bakgrunden av sin mäktigare kollega Harald Hjärne. På den tiden (vid början av 1890-talet) hade den extraordinarie professorn en tung börda för förberedande examina, varemot han fick jämförelsevis litet alt göra med egentlig vetenskaplig undervisning och examination, och historiens studerande flockade sig självfallet kring Hjärnes kateder eller vid det seminariebord, där han presiderade. De som lyssnade till Boéthii föreläsningar, minnas dock ännu säkerligen med tacksamhet den grundlighet och verkliga lärdom, han under dessa utvecklade. När man nyss beundrat kollegans genialiska förmåga att tolka livet självt i dess sprudlande rikedom på skiftande uppslag och impulser, tyckte man nog lätt, att det låg en smula skrivbordsdamm över Boéthii omsorgsfullt utarbetade föredrag, men man erkände obetingat den djupgående forskningen och den säkra vägledningen. En utpräglad böjelse för filosofisk spekulation — måhända ett arv från fädernesläkten, säkert tillökat genom filosofiens dominerande ställning under hans första universitetsår — förde honom gärna över till allmänna betraktelser av statslivets företeelser, och så fann han som professor Skytteanus ett för honom särskilt lämpat arbetsfält. Med vilken framgång han bearbetade detta, visar hans 1916 publicerade verk Om statslivet. Historien står framför allt i en djup och varaktig lacksamhetsskuld till Boéthius för en sällsynt omfattande skriftställarverksamhet. Hans gradualavhandling samt en betydelsefull uppsalsserie i Historisk Tidskrift gåvo rikare belysning åt förhållandet mellan Sigismund, hertig Karl och den svenska adeln. Uppdraget att för den av Ernst Wallis redigerade Illustrerade världshistorien skildra den stora franska revolutionsepoken förde Boéthius över till djupare studier av detta skede, varav som synliga frukter följde dels det mot tidens forskning förträffligt svarande verket Den franska revolutionen, dess orsaker och inre historia (1887),

56

Carl Hallendorff.

dels en grundlig specialundersökning om Sveriges diplomatiska förbindelser med den franska republiken. En del uppslag, som han torde mottagit, när han för den första s. k. Illustrerade Sveriges Historia fullbordade R. Tengbergs manuskript om partitidevarvet, samlades iden skarpsynta undersökningen Några anmärkningar om uppkomsten och karaktären af Frihetstidens författning (Historisk Tidskrift 1891). Till dessa fogades talrika smärre uppsatser från olika skeden, varjämte det särskilt bör erinras om hans flitiga utgivarskap av historiska akter och samtida skrifter: sålunda de 3 delarne Bihang till B. von Schinkels minnen (1880 —83), Johan Albert Ehrenströms efterlemnade historiska anteckningar (1882—83) och Från Karl XIV Johans dagar af Georg Ulfsparre (1907). Vid sidan av denna vetenskapliga verksamhet samt sina viktiga offentliga uppdrag fann Boéthius tid även för ett träget arbete att popularisera historien. Hans erfarenhet som elementarlärare och mångåriga uppdrag som censor i studentexamen förde honom på direkt väg till intresse för skolornas undervisningsmateriel. Så övertog han omarbetningen till nya upplagor av Schottes och Pallins kända läroböcker, och han fogade till dessa en som läsebok avsedd större publikation Historisk läsning (2 delar, omfattande antiken och medeltiden, 1895 och 1898). Det sistnämnda verket vittnar högt om författarens lärda ansträngningar men blev knappast den för allmänheten tillgängliga bok, som avsetts, då nämligen utrymmets snäva ram och stilens rätt abstrakta läggning gemensamt gjort det ganska tungläst. Desto flitigare använda och därmed allmänt erkända blevo läroböckerna; även när olika meningar om dessa förnummits, hava deras pålitlighet, sakrikedom och objektivitet betecknats som mönstergilla. Slutligen: en metodisk och direkt i statsangelägenheter anlitad forskare som Boéthius undgår näppeligen att bliva samtidshistoriker även. Vad Boéthius i den delen gjort genom sina dagboksanteckningar från 1890-talets riksdagar, undandrager sig ännu bedömande. Vidsträcktare har han fått gripa uppgiften an i sin skildring av Oskar II:s regeringstid för verket Sveriges historia till

Simon Johannes Boéthius.

57

våra dagar, vilken uppgivits föreligga färdigtryckt och blott väntar på utsläppandet. Detta skede, om vars händelser han med rätta kunnat säga quorum satis magna pars ful, har han förvisso tecknat med samma vederhäftighet, samma opartiska kritik, som utmärka all hans produktion. Hans biografi för Svensk Biografiskt Lexikon över den intime vännen och medarbetaren Oskar Alin lämnar härför all borgen. För samma stora, av hans son redigerade publikation lärer han ännu på dödsbädden avlämnat manuskriptet till en biografi över E. G. Boström. I vetenskaplig hänförelse, i studiernas grundlighet och omdömets oväld var Simon Boéthius en förebild, och han intager ett välförtjänt hedersrum inom den för svensk historia och fornkunskap så epokgörande skara lärda, som erhöllo sina första impulser från F. F. Carlson, Malmström, Svedelius, Styffe och Hammarstrand. Om hans politiska gärning skall här icke talas, men väl må det sist utsägas, att till hans på skilda områden vunna berömmelse kommer som den ingalunda minsta, att han i allt sitt verk hävdat sig som en förträfflig, genomärlig och god människa.