Från det förhistoriska och medeltida Visby. I-II Nihlén, John Fornvännen 20, 105-128, 241-265 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1925_105 Ingår i: samla.raa.se Från det förhistoriska och medeltida Visby. Av JOHN NIHLÉN. I. •jtora torget i Visby är beläget ungefär mitt i staden på den s. k. mellanplatån med Klinten på ena sidan och den lågt belägna strandplatän på den andra. På mellanplatån finna vi det mesta bevarat av byggnader från stadens glansperiod under medeltiden. Här ligga icke mindre än 10 av de gamla kyrkorna och dessutom en rad väl bevarade profanhus från 12- och 1300-talen. Det är också inom detta område som de flesta lösa fynden från den älsta staden och det förhistoriska samhället gjorts under tillfälliga grävningar i gatorna. På mellanplatån har vidare kunnat konstateras vida ansenligare verkliga kulturlager än på slrandplatån, som dock även den haft sin kraftiga bebyggelse under äldre tider — helt naturligt förresten, då Visby var ett handelssamhälle i allt beroende av hav och hamn. På området under den glest bebyggda Klinten har alltså stadens äldre bebyggelse satt de djupaste spåren. Därpå erhölls en ny bekräftelse sommaren 1924, då vattenledningen nedlades i de flesta av stadens gator. En del fynd från vikingatiden och talrika sådana från medeltiden kunde tillvaratagas på ifrågavarande område och på sina ställen skar vattenledningsgraven igenom metertjocka kulturlager. Talrikast och av det största intresset voro de fynd, som gjordes i gatorna i närheten av Stora torget. Den grav, som för rörens nedläggande grävdes genom Stora torggränd, över torgets 106 John Nihlén. norra del och upp genom Finngränd, alltså i ungefärlig riktning W—Ö, tvärs över hela mellanplatån, gav en utmärkt skärning genom den del av staden, där man hade största anledning att förmoda lämningar från den älsta bebyggelsen. Det kulturlager, som man här stötte på, visade sig också vara betydligt rikare än de som påträffats i angränsande gator. Vid grävningen hade en del lösa fynd gjorts, en äldre gatläggning och en bädd av stockar hade påträffats varjämte rörgraven, som endast nådde ned till ett djup av 1,30—1,40 m., delvis blottat ett vidsträckt medeltidslager med ben- och hornartefakter, keramik m. m. Den systematiska utgrävning, som på uppdrag av Riksantikvarien verkställdes på denna del av torget i två där upptagna schakt (fig. 57), vilka utgingo från rörgraven, avsåg en närmare undersökning av dessa lager ned till den naturliga bottnen, samt omständigheterna för de gjorda fynden. Även S:t Drottensgatan, som frän Stora torget går i NV riktning till S:t Hansgatan, visade sig vid rörnedläggningen innehålla kulturlager av ganska ansenlig omfattning, varför också här på en punkt gjordes en systematisk grävning i form av en utvidgning och fördjupning av rörgraven. Detta schakt låg nära Skolgatans mynning eller 70 m. N om schakt II på Stora torget. Ett preliminärt meddelande om dessa grävningar har förut lämnats (F. V. 1924: 3). Då de gjorda fynden nu blivit föremål för bearbetning framlägges härmed en sammanfattande redogörelse för undersökningarna och de därvid nådda resultaten. Jag börjar med en redogörelse för schakt II, beläget ungefär mitt på torgets norra del. Det upptogs från vattenledningsgraven inåt torget och mätte i ytan c:a 12 kvm. Fig. 58 visar skärningen i sydkanten ned till den naturliga strandvallen, som här låg på ett djup av 2,30—2,HÖ m. I det övre lagret, 0,so m. djupt, fanns ingen som helst lagerföljd. Det var avsatt av en senare tid, uppgrävt och kringrört mångfaldiga gånger vid gatuarbeten och andra grävningar. Jord, grus och byggnadsrester bildade lagret. Fynden bestodo till största delen av keramik från sen medeltid och fram till nutid. Från det förhistoriska och medeltida Visby. 107 De nedre delarna, bestående av jord, mindre grusbemängda än de övre, lågo till synes ganska orubbade över den läggning av präktiga kalkstenshällar, som fig. 59 visar. Stenarna, av vilka den största hade dimensionerna 2,8x1,5 m., voro huggna och väl sammanfogade. Där mellanrum uppstått mellan hällarna hade Fig. 57. Plan av Stora torget i Visby. man satt ned kilar av mindre kalkstenar. Samtliga stenar voro på ytan starkt slitna och vittrade samt delvis sönderspruckna. Tjockleken varierade mellan 1,4—1,8 dm. På undersidan voro de ojämna och skrovliga. Denna gatläggning kunde mer eller mindre tydligt följas på ett djup av 0,5—0,8 m. utefter hela norra sidan av torget. Utsträckningen söderut, alltså inåt torget, kunde helt naturligt ej 108 John Nihlén. klarläggas längre än till schaktets gräns åt detta håll. Härifrån företagna borrningar visade emellertid, att den fortsatte betydligt över denna gräns inåt det nuvarande torget. Den klarlagda delen av stenläggningen lutade 0—V 0,12 m. och i N—S 0,8 m. Under hällarna låg ett hårt packat lager av ljust kalkgrus, 2—4 dm. tjockt och så gott som fyndlöst. På denna bädd vilade ^ i / r a / m 4* S o Fig. 58. Profil i schakt 11. den övre stenläggningen, och under detsamma vidtog ännu en kalkstensläggning av i stort sett samma slag som den övre (fig. 58). Trots detta gjorde den dock ett helt annat intryck. Hela den övre ytan var fullständigt sönderviltrad och avsöndrades som tunna flak från stenarna, då dessa upplyftes. Den släta gångyta, som funnits på den övre läggningen, saknades fullständigt på den undre, där hällarna voro synnerligen skrovliga. De fogar, som kunde blottas, voro sällan alldeles raka, men trots detta tätare än i föregående och utan kilar. Dimensionerna på dessa undre hällar, som verkade betydligt klumpigare än de övre, voro också något större. Tjockleken varierade mellan 1,2—2 dm. Från det förhistoriska och medeltida Visby. 109 Som profilen, fig. 58, visar, hade denna läggning en motsatt lutning mot den övre och det nuvarande tofget. Lutningen V—Ö var nämligen här 0,7 dm., möjligen till en del beroende på, att de i Ö liggande, mindre stenarna något satt sig. Den undre läggningen hade man endast helt obetydligt kunnat urskilja i rörgraven. Den bädd av kalkgrus, stenarna vilade på, var här tunnare och till en del troligen avsöndrad från dessa. Fig. 59. Övre stenläggningen, Stora forget. Det underliggande lagret, som till största delen bestod av ben och horn i bearbetat eller halvbearbetat skick och som delvis berörts av rörgraven, var av c:a 0,5 m:s mäktighet. Tre olika lagringar kunde iakttagas (e, f och g på profilen, fig. 58). Överst mörk jord blandad med sand och kalkgrus och innehållande mängder av större ben och horn, de flesta med en eller flera sågytor och en del fullständigt obearbetade. I lagret fanns dessutom krukskärvor och föremål av brons och järn samt i mindre antal färdiga ben- och hornarbeten. Därunder hårt packad jord med ben- och hornartefakter av samma slag som i lagret ovanför men därtill bemängt med avfall, mest efter tillverkning av 110 John Nihlén. kammar, varav lagret också innehöll en del fragment. Det tredje skiktet var i stort av samma slag men rikare på avfall, mindre jordblandat och hårdare packat — hela kakor kunde upplyftas ur lagret. Om dess utseende ger fig. 60 (fotot taget rakt uppifrån) en föreställning. I de två sistnämnda lagren förekommo de oarbetade djurbenen i mindre utsträckning än i det övre. Ämnen Fig. 60. Lagerprov frän e. och förarbeten av horn och ben till kammar, prylar, skaft m. m. liksom färdiggjorda dylika förekommo däremot talrikare. Där avfallslagret slutade vidtog mörk, klapperstensblandad och fuktig jord med starkt förmultnade växtdelar, mindre trädgrenar, nötskal. De talrikt förekommande tänderna och benen av däggdjur voro i de flesta fall obearbetade. Lagret, som hade ett djup av c:a 2 dm., innehöll endast i ytan en del ben- och hornartefakter av typer som i överliggande lager. Eljest voro fynden få. I detta lager, på ett djup av 1,92—1,96 m., började 4 stolpstöd, byggda av små kalkstenshällar (storlek 1 — 2x2—2,5 dm., resp. br. och h.) och av trekantig eller oregelbundet rund form, Från det förhistoriska och medeltida Visby. 111 fig. 61. De bildade en rät vinkel med 2 och 1 m:s sidor, av vilka den längre gick i ungefärlig riktning SO—NV. Det nedre lagret, som slutade där den naturliga strandvallen vidtog, stammade från stenåldern. För de fynd och iakttagelser, som här gjordes, redogöres senare. Fig. 62 visar detta lager med tre av de där funna skeletten. Bilden anger också läget av stolp- Fig. 61. Stolpstöd 1 och 2. stöden, numrerade 1—4, vilka gingo ned genom stenålderslagret mot det begynnande strandgruset. Nr 4 hade nedsatts omedelbart över ett av stenäldersskeletten, tryckt samman och delvis skadat detta. Stolpstöden voro fyllda av jord och förmultnade trärester av samma slag som i lager h. Schakt I låg på NV-delen av torget. Läget visar fig. 57. Även denna grävning utgick från vattenledningsdiket in mot det norr därom belägna Fornellska huset. Storleken av schaktet var c:a 5 x 2 m. med smärre utvidgningar i kanterna. Lagerförhållandena voro här ej på långt när så tydliga som i det nyss beskrivna schaktet. Överst jord och kalkgrus utan karaktär av lager med 112 John Nihlén. en stor mängd djurben delvis bearbetade och av samma slag som i schakt II ner till ett djup av c:a 1 m. På 0,5 m:s djup rester av den nyss omtalade gatläggningen av kalksten och på l - l . i s m:s djup en rand av mörk, tilltrampad jord. Därovanför var jorden kringrörd i senare tid. 1,80 m. under torgets yta lågo de omtalade stockarna, som vattenledningen tangerat och avskurit. De tunna, knappt dm.-tjocka kavlar, av vilka 21 stycken fullt klarlades, lågo tätt intill varandra, bildande en läggning ungefär av en kavelbros utseende. Att den ej använts som sådan visade de fortsatta grävningarna. En utvidgning av schaktet gav vid handen, att träbädden fortsatte in under det Fornellska huset men i ny gestalt. Här låg i skarven mellan de rakt avsågade ändarna en tvärstock inkilad och parallellt med denna två liknande, vilande på ändarna av den nya bädden. StocV kärna gingo ungefär vinkelrätt " med vattenledningsröret eller SSV Fig. 62. Plan av stenälderslagret. —NNO. Tvärs över bädden syntes en svag 2 dm. bred ränna, uppkommen antingen genom slitningen eller sättning i bädden. Lutningen i V—Ö var 1,6 dm., men i N—S obetydlig. Stockarna, som med stor försiktighet måste skrapas fram ur det täckande fuktiga jordlagret, voro så gott som fullständigt uppruttna och kunde ej upptagas hela. De lågo som tunna flak på en bädd av svart, hårt packad jord. Den hoptryckta formen hade de tydligen fått genom slitning och långvarigt tryck. Man skulle möjligen kunna tänka sig, att stockarna halvsågats och nedlagts med den flata sidan nedåt. På grund av det murkna tillstånd, i vilket de befunno sig, kunde dock ej några säkra iakttagelser göras, som lämnade visshet härom. Golvet fortsatte utöver schaktets gränser i alla riktningar utom i Ö, där en gräns kunde urskiljas. Här vidtog på samma nivå en hårt packad bädd av smärre kalkstens- Från det förhistoriska och medeltida Visby. 113 plattor, grus och fuktig jord. 1 en försänkning i denna lågo 2 avsågade älghornskronor och 3 st. bronsnålar. På hela denna nivå över stockbädden och till en del också över stenläggningen fanns utom en del smärre metallföremål talrikt med smärre och större bitar av ben och horn i förarbetat skick, kamämnen, några få kamfragment och keramik. Något lager uteslutande bestående av ben- och hornavfall fanns här icke. De a */os-r* /Cf 'c / • • / -o^y f^/an cucr W*n>*f . . . . . . . . ^ / W / J X"''" S 3 ' 0 ~ f j W i / m o Å v i / ^ p Fig. 130. en kloakledning mellan kyrkorna St. Drotten och St. Lars, varvid en stor del av kulturlagret kom i dagen (B.) Det blev nu för första gången föremål för en systematisk utgrävning1, som 1910 fortsatte framför Odd-Fellow-ordens hus (C). Vid tillfälliga grävningar inom detta område har lagret sedermera vid upprepade 1 O. V. WENNERSTEN, Boplats från stenåldern i Visby, F.V. 1909, sid. 198. Från det förhistoriska och medeltida Visby. 243 tillfällen påträffats, t. ex. vid Polhemsmonumentet N om St. Drotten, vid stadsfiskalens tomt (D) och i dess närhet, vid brunnsgrävning utanför Tekniska Skolan (E), i Stora Torggränd (F) samt nu senast sommaren 1924 på Stora Torget (G och H) och i St. Drottensgatan (I och J). Den prickade linjen på kartan anger de antagliga gränserna för boplatsen. Detta område omfattar en areal av omkr. 11000 kvm. Det är dock icke uteslutet, att kulturlagret har ännu större utsträckning, t. ex. S ut, vilket möter stora svårigheter att konstatera, då lagret här ligger på ett ansenligt djup (omkr. 2 m.). I stort sett torde dock utsträckningen vara den här angivna.1 Boplatsområdets gräns i V sammanfaller med mellanplatäns och utgöres alltså av St. Hansgatan. V om denna gata ha hittills inga stenåldersfynd gjorts. Det torde alltså vara den lägst mot havet liggande delen av boplatsen. Fig. 131 visar en profil genom Visby från Klinten ned till havet med kulturlagrets läge markerat. Av denna framgår, att lagret tunnas ut ned mot Hansgatan och har sin största mäktighet ungefär vid St. Drottensgatans mitt. Den lägsta delen av Hansgatan, där den möter boplatsen, ligger på en höjd av 14,66 m. över havet2. På grund av den starka sluttning, som vidtager V om boplatsen torde det vara så gott som omöjligt att exakt kunna bestämma den dåtida havsnivån. Både vid en nivå av t. ex. 12 och 14 m. har stranden legat boplatsen nära. Man torde dock kunna räkna med, att det varit minst 1 m:s höjdskillnad mellan havets och boplatsens lägsta del för att skydda denna mot storm och högvatten. Då Litorinagränsens normalmaximum i trakten ligger 23,5 m. ö. h. skulle lokalen ligga vid omkr. 58 % av L. G. Göres däremot 1.5 m:s avdrag för högvattenstånd, vilket i detta fall ej är omotiverat, blir samma procenttal 56. 1 Den stora utsträckning Lithberg anger i uppsatsen Forn-Visby (Gamla Svenska Städer H. 8): Frän St. Hans plats i S till nedre delen av Tranhusgatan i N är dock ganska osannolik, enär ej nägra säkra fynd föreligga från dessa platser. 2 Enligt av stadens ingeniör vid vattenledningsarbetet gjord tubavvägning. 16— F o r n v ä n n e n 1 9 2 5 . 244 Från det förhistoriska och medeltida Visby. 245 Läget överensstämmer med övriga gotlänska stenåldersboplatsers frän gänggriftstiden, vilka enligt de senast gjorda tubavvägningarna visat sig ligga vid 50—60 % av L. G. Som omtalats i första delen av denna uppsats påträffades stenålderslagret längst ned i alla de tre undersökta schakten på Stora Torget och i St. Drottensgatan. De flesta fynden gav schakt II (fig 57 i uppsats I). Här påträffades lagret 2,08 m. under ytan och sträckte sig till och delvis ned i strandgruset, som vidtog på ett djup av 2,30—2,35 m. Gränsen mellan stenålderslagret och det överliggande var ej tydligt markerad men kunde dock urskiljas, därigenom att det förra var något mörkare till färgen, betydligt hårdare packat och redan i ytan innehöll en och annan lerskärva av stenåldersgods. Jorden bestod av mörk, sand- och grusblandad mylla, bemängd med ben- och växtrester och övergick så småningom i bottengruset. Lagret utgrävdes i två skikt med rutor av 0,5 m:s sidor. Det övre ungefär dm-tjocka lagret, som var hårt packat, innehöll endast få fynd, några oornerade lerskärvor, djurben samt fragmenten av ett kringfört och fullständigt nedtrampat människoskelett (I). Det låg i rutorna D2 och C2 (se planen av stenålderslagret, fig. 62 i uppsats I, där även stolpstöden från överliggande lager markerats) men en underkäke, som hittades i rutan D4 anses av Prof. C. M. Fiirst, som undersökt de här gjorda skelettfynden, tillhöra samma skelett (se nr 3 i Fursts utredning i detta häfte av F. V.) Att ange skelettets ursprungliga orientering år icke möjligt. De uppgrävda benens läge tycktes dock antyda, att det legat i riktning N-S. Som Prof. Fiirst framhåller, skulle möjligen den i D4 funna underkäken kunna antyda en orientering i rakt motsatt riktning, d. v. s. Ö—V. I samma rutor, C2 och D2, lågo också delar av ett kranium med tydlig nackknöl och av ovanlig tjocklek (nr 6 i Prof. Fursts utlåtande). Vilket skelett detta tillhört har ej kunnat avgöras. Det sannolika är emellertid, att det hör samman med skelett I, tillsammans med vars ben det låg. I det undre skiktet, som undersöktes ned i strandgruset, lågo 2 stympade och 1 så gott som fullständigt skelett. Jorden hade 246 John Nihlén. här en nästan kjökkenmöddingartad karaktär med tätt sammanpackad jord och grus, innehållande talrikt med lerskärvor, sönderbrutna djurben, artefakter av ben och flinta, skörbrända stenar m. m. Skeletten II och III, av vilka endast de nedre delarna funnos i behåll, lågo i nedre delen av detta lager på ett djup av resp. 2,26 och 2,28 m., d. v. s. omedelbart på strandvallen, i riktning N—S och så vitt det kunde iakttagas på rygg (nr 5 och 4 i Fursts utlåtande). Kring och på dessa skelett funnos tydliga anhopningar av krukskärvor. Så uppplockades i rutan C2 70 dylika i D2 35 och i de angränsande rutorna Dl och Cl, 51 st. I D3, där inga skelettrester funnos, hittades endast 22 fragment. Ungefär hälften av lerskärvorna voro ornerade. Det kunde tydligt iakttagas, att skärvorna lågo i direkt anslutning till skeletten, särskilt tätt anhopade pä bäckenFig. 132. Kopp av lera. benen. Vid skelett III:s nedre ända låg dessutom en fullständigt bevarad, spetsbottnad kopp av lera (fig. 132). Det mindre skelettet har enligt Fiirst tillhört ett barn på ungefär 8 år och det större troligen en man med en kroppshöjd av ungefär 165 cm. Skelett IV (nr 2 i Fursts utlåtande) låg, som fig. 62 anger, i riktning Ö—V på ett djup av 2,3i (kraniet), 2,37 (bäckenet) och 2,38 m. (nedre delen) delvis nedgrävt i strandgruset. Det har tydligen nedlagts på rygg med vänstra sidan av huvudet mot marken och armarna utefter sidorna. Som fig. 133 visar hade det delvis sammantryckts och skadats av det stolpstöd, som från det överliggande lagret satts ned i stenålderslagret. Även kring detta skelett fanns talrikt med gropornerad och oornerad stenålderskeramik. På och omkring detsamma upplockades ej mindre än 138 dylika fragment. Flera av de vid detta skelett gjorda fynden, som senare skola beskrivas, ha tydlig karaktär av gravgods. Sä är t. ex. Frän del förhistoriska och medeltida Visby. 247 fallet med de till ett 50-tal uppgående skalen av musslan Dentalium entale,1 som lågo på och kring övre delen av kraniet. Bland dessa funnos 8 st. polerade benpärlor av rörform. De lågo visserligen utan någon synbar ordning men i varje fall i så nära samband med kraniet, att de måste ha tillhört detsamma. Liknande är förhållandet med 11 skal och skalfragment av snäckan Cardium edule, vilka nedlagts omedelbart ovan bäckenet, där också en pärla, bestående av en genomborrad och starkt sliten tand av räv hittades. Som gravgods kan möjligen också den huggtandskniv betraktas, som låg omedelbart intill högra lårbenets insida (fig. 134). Fursts undersökning har givit vid handen att skelettet tillhört en kvinna i 30—40 års åldern med en ungefärlig kroppshöjd av 157 cm. I rutan D4 funna kraniefragment har av Fiirst kunnat sammanfogas (nr 7 i utlåtandet) till ett nackparti. Det visade sig ha Fig. 133. tydlig nackknöl och har tillhört en kvinna. Smärre ben och benfragment av människa funnos spridda över hela det utgrävda området. Så funnos exempelvis i rutorna 1 den förberedande notisen, som jag själv ej hade tillfälle att korrekturläsa, hade namnet oriktigt uppgivits vara Dentalium dentale. vilket är en helt annan art. I samma notis stod bl. a. korrekturfel även det, att trenne schakt i stället för tvenne uppgrävts på torget. 1 248 John Nihlén. B4 och C4 delar av ett kranium, som Furst anser ha tillhört skelett III. Som Furst i sitt utlåtande framhåller är det tydligt, att skeletten nedgrävts vid olika tillfällen. Senast synes skelett IV ha nedlagts. För att bereda plats för detta tyckas de övre delarna av skeletten ha undanröjts och hela skelett I fått maka åt sig, av vilka delar som nämnts funnos i såväl rutorna D2 och C2 som D4. Skelettet i St. Drottensgatan låg i ett liknande stenålderslager på ett djup av l,iio m., i riktning N—S och med en lutning mot söder av 0,05 m. Även detta skelett var stympat, i det de nedre extremiteternas ben fullständigt saknades. I den del av lagret, som uppgrävdes, funnos ej de minsta spår av dessa. Skelettet låg på höger sida med vänstra armen något böjd över vänster Fi 134 sida. Högra armen låg rak utefter V sidan. Revbenen lågo hoppressade på båda sidor om den väl bevarade ryggraden. Benen voro här som vid de övriga skeletten synnerligen sköra och mycket svåra att taga upp i fullständigt skick. Trots att kring skelettet ett 70-tal lerkärlsfragment upplockades kunde dock här intet direkt gravgods iakttagas. Däremot kunde med full säkerhet iakttagas, att en primitiv grav retts den här nedlagda individen. Skelettet vilade nämligen på en bädd av ungefär knytnävstora klapperstenar, som lagts ned i den här förefintliga fina strandsanden. Särskilt tät och fast var denna bädd under kraniet men den kunde även iakttagas under bålen. Några större stenar, som kantade skelettet, funnos däremot icke. Av de mer eller mindre fullständiga skelett, som ånyo sett dagens ljus från Visby-boplatsen, ha ej mindre än fem kranier och kraniedelar kunnat sammanfogas. Vad Prof. Fiirst i sitt redan omnämnda utlåtande kunnat utläsa ur dessa och övriga skelettdelar är av intresse ur flera synpunkter. Han har först och främst Från det förhistoriska och medeltida Visby. 249 kunnat konstatera, att de fullständiga kranierna från Drottensgatan och skelett IV (nr 1 och 2 i utlåtandet) äro utpräglade långskallar och har vidare framhållit möjligheten av, att de tre övriga kranieresterna med sina utpräglade nackknölar även representera långskalliga individer. Av nordisk typ äro med säkerhet de två förstnämnda kranierna och troligen också de tre ofullständiga. Det ringa antropologiska material vi äga från de gotländska stenåldersboplatserna ha genom dessa fynd fått ett välbehövligt tillskott. Naturligtvis kunna av dem icke några absoluta slutsatser dragas angående den ras, som vid denna tid befolkade ön, men fynden äro dock ägnade att i någon mån utjämna de stora motsatser.som det antropologiska materialet på ön hittills bjudit på. Som Prof. Fiirst påvisat1 ha ej mindre än fyra olika kranietyper kunnat iakttagas på Gotland. Av de fyra kranier, vilka tidigare förelågo från Visby-boplatsen, voro två dolicocephala, men endast ett av dessa stod den nordiska kranieformen nära, under det att det andra i flera avseenden var av helt annan karaktär. Av de övriga två kranierna var det ena starkt brakycephalt av paleolitiskt kynne, närmast erinrande om de runda La Truchérekranierna, och det andra mesocephalt, troligen av nordisk blandning. Det är uppenbart, att på Visby-boplatsen olika raser mötts och blandats. Vilken ras som här dominerat kan väl ännu ej med full säkerhet fastslås, men de fem nya kraniefynden, som alla sannolikt tillhöra den nordiska, dolikocephala typen, gör det högst troligt, att det är representanter för denna ras som varit i majoritet. Detla stämmer också väl överens med, vad vi eljest veta om det gotländska stenåldersfolket. Kranierna från Stora Karlsö överensstämma nämligen enligt Retzius2 med de långsträckta från Västergötlands gånggrifter. Ett kranium från Gullrumsboplatsen visar också i stort den nordiska typen och detsamma är fallet med C. M. FORST, Zur Kronologie der schwedischen Steinzeit. K. Svenska Vetenskapsakademiens Handl., Bd. 49, nr 1. 2 Referat av föredrag i Antropologiska sällskapet den 21 nov. 1890, Ymer 1890, sid 286 f. 1 250 John Nihlén. det ena av de två kranierna från boplatsen vid Hemmor1. Nya fynd kan ändra bilden, men skall man döma av det antropologiska material, som nu föreligger, är det ett folk av dolikocephal, nordisk ras, som till övervägande del befolkat de gotländska stenåldersboplatserna från gänggriftstiden2. Som fig. 62 i uppsats I visar omgåvos skeletten av fem mindre stolpar. De voro nedslagna vertikalt genom stenålderslagret ned i strandgruset och kunde iakttagas som mörk, lös substans i jorden. I två av dem var kärnveden ganska väl bevarad. De mätte 10—15 cm. i diameter och kunde följas till ett djup av 20—25 cm. Så vitt det kunde iakttagas voro de spetsade i ändarna. I rutan C4, innanför skelett IV:s vänstra arm, iakttogs därtill några mindre trärester, som möjligen varit en liknande stolpe. Några av de från stolparna bevarade träresterna ha undersökts av Prof. O. Rosenberg, som kunnat konstatera, att de härröra från tall. Ändamålet med dessa stolpar är ej så lätt att avgöra. Schaktets ringa storlek, endast omkring 5 kvm. i botten, gör det omöjligt att uttala något med bestämdhet. Flera skäl tala dock för, att de utgöra rester efter en hyddliknande anordning av det slag, som stolplämningarna i Åloppe gåvo antydningar om3. På det ställe, där grävningar verkställdes utanför det av stolparna begränsade området, nämligen i rutorna Al—A5, funnos ej tillstymmelse till stenålderslagret. Här låg ocksä bottengruset 1—2 dm. grundare. Man skulle kunna tänka sig, att hela denna anordning vore en grav, som stolparna begränsade. Däremot talar emellertid det förhållandet, att hela lagret ovan skeletten var fyllt med måltidsrester och avfall. I rutorna B2 och C2 kunde också iaktagas lämningar efter en eldstad. Några av de här liggande, knytnävstora stenarna voro tydligt skörbrända. Även en del av keramiken och benresterna buro här tydliga märken 1 C. M. FÖRST, O. a. a. Ett förhällande som redan 1915 starkt underströks av EKHOLM, Studier i Upplands bebyggelsehistoria, sid. 98 f. 3 S. LINDQVIST, En uppländsk gårdsanläggning från stenåldern, F. V. 1916, sid. 165 f. 2 Från det förhistoriska och medeltida Visby. 251 av eld. På och runt denna fläck, som var av ungefär 0,5 kvm:s yta, förekom massor av djurben, särskilt av svin och säl. Här har hyddans härd legat. Golvet har bestått av trampad jord. Det visar det hårt packade lagret ovan de nederst liggande skeletten, i vilket de överst liggande skelettdelarna rörts omkring och trampats ned. Keramiken har redan i korthet omnämnts. Den representerar typisk boplatskeramik, grop-streck- och punktornerad. Sammanlagt upplockades över 700 fragment, av vilka omkring hälften Fig. 135. voro ornerade. Fig. 135 visar prov på nägra streckornerade skärvor. Kombinationen är den vanliga: korsställda eller vinkelböjda fina och grövre streck (i elt fall utskurna med ett spetsvinkligt instrument), rader av vertikala eller lutande streck, placerade under och över horisontala rader av gropar. Profilen är enkel: svagt utåtböjd mynningskant, indragen hals med övergången till buken tydligt markerad. Ornamenten täcka i allmänhet kärlens överdel. De punktornerade (fig. 136) äro klumpigare och bestå till största delen endast av grova punktrader, vertikalt ordnade och mestadels instämplade. Äro punkterna små, få dessa instämplingar karaktären av kamintryck. På en skärva ha de som 252 John Nihlén. bilden visar, utseendet av falsk snoddstämpel. Punktornamenten synes ofta täcka en stor del av kärlet. De 8 bottenfragmenten visa en spetsig eller trubbig botten, i ett fall med ansats till en mindre ståyta (fig. 137) liksom den förut omtalade koppen (fig. 132). Godset visar en stor skiftning. I allmänhet är det groft och dåligt bränt med massor av insprängda sandkorn till största delen fältspat1. Färgen är mörk, grå, röd i olika nyanser. Nägra av skärvorna, särskilt de från Drottensgatan, äro dock av fastare éifim Fig. 136. materia, och med en grå, fettaktig yta, i någon mån erinrande om finländsk boplatskeramik. De stora olikheterna bero naturligtvis på olika bränning liksom de stora motsättningarna ifråga om ornamenten ofta kunna tillskrivas skilda tillverkare av olika skicklighet. Statsgeologen Dr H. Hedström, som undersökt materialet i en del av krukskärvorna, har iakttagit, att krukornas bränning ägt rum vid en temperatur lägre än c:a 800 grader C. *I annat fall*, framhåller Dr H., "skulle kolsyran ha gått bort ur kalkspaten och man haft kvar bränd kalk (CaO) och icke som nu Ca Co3 eller kalciumkarbonat. Åtminstone de allra flesta fläckarna fräsa nämligen för saltsyra, kännetecknande, att kolsyran bortgår vid denna behandling." 1 Från det förhistoriska och medeltida Visby. 253 Det nya kerarniska materialet från Visby kompletterar de tidigare fynden1 och knyter boplatsen närmare samman med de frän Hemmor och Gullrum2. I de äldre fynden var t. ex. streckorneringen, som förekom så talrikt på de två sydgotländska boplatserna, en sällsynthet. Den nu funna keramiken har bragt i dagen en rad dylika ornament, som i sina kombinationer i stort överensstämma med de från de nämnda boplatserna3. Att vissa olikheter förefinnas är helt naturligt. Så förekommer t. ex. punktornamentet långt rikare på Visbyboplatsen än vid de övriga, under det att de s. k. kamintrycken äro sällsyntare. Men att på grund av dessa smärre differenser, som kunna vara betingade av rent tillfälliga omständigheter, sluta sig till ev. tidsskillnad torde vara vanskligt, innan jämförelsematerialet utökats. Den gotländska keramikens ställning till den fastländska är given: den tillhör den östsvenska boplatskeramiken. Stilöverensstämmelsen med de blekingska boplatsernas kärl, särskilt Siretorps4 är påtaglig. Som Erixon visat har också denna livskraftiga boplats i mångt varit stildanande för de östsvenska boplatserna varför det är högst sannolikt, att även Gotland härifrån hämtat nya lärdomar. Men de gotländska boplatserna, jag tänker här närmast på de tre i Visby, Hemmor och Gullrum, nå i sin stil aldrig upp till den rikedom N. LITHBERG, Gotlands stenålder. Sthlm. 1914, fig, 135—160. o. a. a. fig. 96—134. 3 Därmed angives ocksä den huvudsakliga överensstämmelsen med de nyfunna boplatserna vid Qumbalde i När, Ejvide i Eksta, Alfvena i Eskelhem och den sedan gammalt kända vid Ihre i Hangvar, vilka väl förete vissa skiljaktigheter men som dock på grund av keramikens ornering och det övriga materialets karaktär kunna föras till samma klass, i tid sannolikt omspännande en stor del av gänggriftstiden och möjligen en del av hällkisttiden. 3 4 1 SIGURD ERIXON, Stenåldern i Blekinge, F. V. 1913, sid. 168 ff. 254 John Nihlén. och säkra formgivning, som utmärker Siretorp, trots att schemat i stort sett är det samma. I detta sammanhang må ett gammalt misstag rättas. Det har vid flera tillfällen påpekats 1 , att Gullrums och Hemmors keramik skulle intaga en särskild ställning genom "kamornamentikens ymniga ytöverväxt". Så är icke fallet. Visserligen förekomma här s. k. kamornament, men i liten utsträckning i jämförelse med streck- och gropornament. I det fallet beteckna de gotländska boplatserna ej något avsteg från Siretorp och huvudmassan av de östsvenska boplatserna. Vad slutligen beträffar inflytandet från den megalitiska keramikens ornering på de gotländska torde denna, även om den kan spåras i vissa ornament, vara föga påtaglig och i varje fall synes en sådan påverkan ej ha skett direkt. Den gotländska boplatskeramiken kommer utförligare att behandlas i ett annat sammanhang. I fråga om kärlens ornering gåvo en del fynd vid Visbygrävningarna intressanta upplysningar. På grund av en enkrinitstamring i en av groparna i de undersökta krukskärvorna framhöll Dr Hedström möjligheten av att dylika använts som orneringsredskap. Vid en närmare undersökning av groparna visade det sig också, att flera av dem sannolikt åstadkommits med de små runda enkrinitstammarna. Några starkt slitna benartefakter syntes ocksä ha använts till ornering. Så var fallet med os penis och en del av vadben av säl, en skuren benskärva och en svintand med del av käkbenet, vilka i lera lämnade avtryck, som överensstämde med flera av de på kärlfragmenten. Ben- och hornartefakterna voro som på övriga gotländska boplatser väl bevarade, troligen beroende på jordens stora kalkhalt, som på detta material har en fullständigt konserverande inverkan2. ERIXON o. a. a. sid. 178; ALMGREN, Några svensk-finska stenåldersproblem. A. T. 20:1, sid 38. 2 R. SERNANDER, Einige Vertebratenfunde aus schwedischen Torfmooren, Bttll. of the Geol. Inst. of Upsala, nr. 10, vol. V, part 2, 1900, sid 232. GUNNAR ANDERSSON, Studier över Finlands torvmossar och fossila kvartärflora. Bull. de la comm. geol. de Finland, nr. 8, sid. 142. 1 Från det förhistoriska och medeltida Visby. 255 Av de 10 i schakt II funna prylarna äro de mest typiska avbildade på fig. 138. Samtliga äro tillverkade av ben utom en, som sannolikt är av horn1. De två vackraste äro förfärdigade av fibula av svin. Den förra är nedtill rundad och spetsad, över hela ytan starkt sliten och i övre ändan avbruten. Den senare över hela ytan är starkt rödfärgad, har ledknappen kvar som huvud och är försedd med en nålvass spets 2 . Av liknande utseende är en pryl gjord av vadben av svin. De övriga smärre prylarna, vars material ej närmare kunnat bestämmas, ha gjorts av ett ben, som kluvits och spetsats i nedre ändan men för övrigt lämnats obearbetat. De två s. k. harpunspetsarna, som hittades i samma schakt (fig. 139), representera två olika typer av detta redskap. Den förra är tillverkad av ett svinben, alltigenom tunn, särskilt vid basen, och försedd med tre korta men vassa hullingar. Den andra, som är Fig. 138. fragmentarisk, är av horn med cylindrisk genomskärning och har haft minst två långa och spetsiga hullingar. Sannolikt har den därtill varit försedd med fästehål eller fästehak. Dessa tvenne olika typer ha vi förut representerade i den gotländska stenåldern, nämligen i Stora Förvar och vid Hemmor. Minnen fig. 533 representerar den förstnämnda tunna typen med små hullingar och utan fästeanordning och fig. 531 och 532 den senare av horn 1 Samtliga benbestämningar ha även beträffande detta material utförts av Konservator O. Roth. 2 Jmfr. Minnen, fig. 602 och O. FRÖDIN, En svensk pdlbyggnad från stenåldern, F. V. 1910, sid. 52 f. 256 John Nihlén. med få men stora hullingar och hål för fångstlinan. Det är föga sannolikt, att dessa olika typer på Gotland representera skilda perioder.1 Skillnaden i form betingas av det olika materialet men förvisso också av redskapens olika användning2. Den platta spetsen har som ljuster suttit i skaftet och fasthållits i detta genom omlindning e. d. Den bör således ej benämnas harpunspets. Den större spetsen har haft harpunens karaktär och endast löst suttit fästad i skaftet, men genom fångstlinan möjliggjort bytets inhalnlng. Endast för jakt på större djur har den varit avsedd. Spjut- och pilspetsarna till ett antal av tre äro alla av ben. Det vackraste exemplaret är den väl arbetade spetsen, fig. 140. Den är 15,8 cm. lång, av platt spetsoval genomskärning, vid basen försedd med kort tånge och två små hullingar och över hela ytan väl slipad med svaga långsgående räfflor. Ett liknande fynd är förut gjort på Gotland, nämligen i den bekanta Västerbjersgraven i Gothem, där bl. a. hittades 8 skifferspetsar och 1 liknande spets av ben 3 . Den mindre pilspetsen, fig. 141, är Fig. 139. troligen förfärdigad av sälben. Den har samma genomskärning som den förra men är mindre, endast 4,4 cm. lång (spetsen dock avbruten, den ursprungliga längden torde ha varit omkring 7,5 cm.) Enligt STJERNA (Före hällkisttiden, A. T. 19:2, sid. 7 ff.) har harpunen, analogt med den paleolitiska, på nordiskt område utvecklats ur den ensidigt landade utan fästeanordning till de med större hullingar och fästehäl eller utsprång försedda, som först under gänggriftstiden får den tvåsidiga plana formen. 2 1 Jmf. N. LITHBERG, O. a. a., sid. 114. HILDEBRAND, En stenåldersgrav på Gotland, M. BI. 1887, sid. 110 fig. 81, 82. Minnen, fig. 517, 528. 3 Från det förhistoriska och medeltida Visby. 257 med cm-lång tånge. En dylik spets av ben är förut hittad på Visby-boplatsen1. Slutligen ha vi den egendomliga bladformiga lilla pilspetsen(?) av ben (troligen säl), fig. 142, med grunt urnupen bas och korta avrundade hullingar, tillskurna kanter, 3,6 cm. lång och 2,i cm. bred. Alla dessa spetsar ha sin motsvarighet i skiffer och flinta. Den långa spjutspetsen har nära släktingar i de slanka skifferspetsarna (Minnen fig. 516, 517, 519), som bl. a. Stjerna2 anser vara efterbildningar av liknande benformer. Även pilspetsen har motsvarigheter i skiffer (Minnen, fig. 504, BAGGE, Om skifferspetsarna i svensk stenålder, F. V. 1923:1 fig. 5 f) men visar också frändskap med spånpilarna av flinta (Minnen, fig. 452, 453). Vad slutligen beträffar den bladformiga spetsen, om det nu är en artefakt, vilket möjligen kan sättas ifråga, är ju denna synnerligen sällsynt i ben. Det är en typisk flintform, som är vanlig under gånggriftstidens slut och hällkisttiden (Minnen, fig. 440 och EKHOLM, o. a. a. fig. 117). Att av dessa fynd sluta sig till en översättning från ben till sten är icke möjligt, trots att en sådan otvivelaktigt förekommit i vissa fall. Motsatsen är nämligen lika antaglig, när det gäller de gotländska boplatserna, där ben och horn fick ersätta fattigdomen pä lättbearbetad sten och där således importerade föremål av flinta eller skiffer kunna tänkas ha tjänat som mönster för liknande redskap i ben. 1 N. LITHBERG, O. a. a. fig. 68. Fig. 140. 2 O. a. a. sid. 82. 258 John Nihlén. Huggtandsknivar hittades 3 stycken. Av dessa var endast en i någorlunda fullständigt skick. Den är gjord av vänstra hörntanden i underkäken, kluven, i spetsen tillslipad och på ena sidan försedd med fästeskåror1. Av flinta fanns få föremål. En stor välslipad flintyxa av kritflinta, 21,8 cm. lång av tjocknackig typ (lik Minnen, fig. 166) och en mindre spånkniv jämte 12 mindre spånor var allt. Yxan, fig. 143, vilken delvis var färgad av järnockra är av en typ, som mera sällan hittas i boplatslagren. Den är sannolikt importerad, troligen från sydskandinavien (där Skåne närmast kan komma ifråga), varifrån flintan på boplatsen härstammar2. 1 schakt I hittades dessutom en fragmentarisk, slipad trindyxa av grönsten. De avlånga, cylindriska skalen efter musslan Dentalium entale3, som lågo vid kvinnoskelettets kranium i schakt II och även i ett och annat exemplar funnos i övriga delar av lagret, ha sannolikt tillhört ett halsband eller diademartat smycke, som töljt den döda i graven (fig. 144). Över det intressanta fyndet har fil. Fig. 143. kand. John Arnborg, som undersökt en del av skalen, lämnat följande redogörelse: "Dentalium entale finnes i Atlantiska Oceanen samt Nordsjön, Kattegatt och Skagerack. Den går ej in i Öresund. I Östersjön förekommer den ej och har aldrig funnits där under någon geologisk period. Skalen hava använts till halssmycken, i enlighet med vad de befunnits göra under paleolitisk tid ute i Europa. Så t. ex. uppgiver Obermaier i "Der Mensch der Vorzeit" sid. 297, att en Dentalium förekom som smycke i Gudenushålans (i Krems dalgång, Österrike) Magdalenienskikt. En äldre förekomst utgör det bekanta gravfyndet, vilket tillhör slutet av Aurignacien, från Brunn. OberJ. NIHLÉN, En gotländsk hugglandskniv från stenåldern. F. V. 1924:4, sid. 298 f. med där meddelade litteraturhänvisningar. 2 Enligt bestämning av Statsgeologen Dr A. H. Westergärd. 3 Denna bestämning liksom övriga av skal efter snäckor och musslor verkställd av Dr Hedström. 1 Från det förhistoriska och medeltida Visby. 259 maier framhåller å sid. 298 efter utgrävaren, A. Makowskys berättelse, att "skelettet var smyckat med över 600 i båda ändarna avskurna skal av Dentalium, en fossil mollusk, vilka skal en gång tillhört ett halssmycke, vilka rekonstruerats ä planschen 23 i form av 13 vackra pärlrader. Detta fynd finnes även omnämnt av Gaston Backman i hans arbete "Människans förhistoria", Stockholm 1911, sid. 149, vari han framhåller, att skalen tillhöra Dentalium badense, ett fossil, som är karaktäristiskt för Brunn — Wienertraktens tertiärlager. Det intressantaste omnämnandet av Brunnfyndet gives av L. Joleaud i hans Elements de Paléontologie II, Paris 1924, sid. 160, där han säger, att Briinnskelettet "bar ett halsband av Dentalium badenseplockade på flera kilometers avstånd Fig 144. från graven". Särskilt framhålles, alt även recenta formen av Dentalium badense förekom. Vad Visbyförekomsten av Dentalium entale beträffar, sä bör det framhållas, att skalen tillhört den recenta formen. De övre smalare ändarna av skalen voro avskurna, så att skalen med lätthet kunde trädas på ett band. Även i de nedre ändarna synas skalen vara avskurna". Härtill kan tilläggas, att talrika fynd av Dentaliummusslan som smycke även gjorts i graven vid Lengyel1 i Ungern och att musslor av liknande art med förkärlek användes som bytesvara och smycke av naturfolken än i dag 2 . M. WOSINSKY, Das prähistorische Schanzwerk von Lengyel, Budapest 1888, sid. 26, pl. XII: 71, 72. 2 1 Jmf. WOSINSKY O. a. a. sid. 27, ERIK MJÖBERO, Bland stenåldersmän- niskor etc, fig. 234 b. 17 — F o r n v ä n n e n 1 9 2 5 . 260 John Nihlén. Utbredningen av dessa musslor ger alltså tydligt vid handen, att de utgöra importgods till Gotland. Troligen ha de införts från något av de folk, som bodde kring Skagerack och Kattegatt, den närmaste förekomsten, sannolikt från de danska öarna, som vid denna tid torde ha stått i ganska intim kontakt med det övriga Skandinavien. Bland skalen av Dentalium lågo 10 stycken rörpärlor av fågelben (fig. 145), avskurna i ändarna och glattpolerade, av samma storlek som musselskalen1. De ha med säkerhet tillhört samma smycke och möjligen på halsbandet omväxlat med de vita Dentaliumpärlorna. Med stor sannolikhet äro dessa benpärlor efterbildningar av musseln M M H I I I I skalen, som på grund av sin avlägsna före• • I komst voro dyra och • i* ' • svåråtkomliga och därför måste ersättas med Fig. 145. mera lättåtkomligt material. En liknande utbredning som denna mussla har Volsella modiolus L, som hittades i schakt I:s stenålderslager. Den förekommer ej i Östersjön men däremot rikligt i Skagerack och Kattegatt 2 . Även här ha vi sannolikt att göra med smycke eller bytesvara, som tyder på långväga förbindelser. Av märkligare fynd från schakt II må slutligen nämnas ett omkring 3 kbdm. stort lager av starkt färgande järnockra i rutan B 6 i schaktets kant. I detta låg den förut beskrivna flintyxan och den vassa benprylen (tatueringsredskap?), som voro fullständigt impregnerade av färgen. Även jorden runt omkring ända fram till skelett IV:s kranium hade färgats av ockran. En Angående förekomsten av dessa pärlor hänvisar jag till Frödin, o. a. a., sid. 55, med litteraturhänvisningar samt Lilhberg, o. a. a. sid. 113. Jmf. dessutom "visselpiporna-, E. PIETTE, L'art pendant Vage du renne. Paris 1907. pl. 11 fig. 4. 2 R. HÄGO, Stångenäskraniets skalbank, Geol. För. Förh. B. 46, H. 5, Sthlm. 1924. 1 Från det förhistoriska och medeltida Visby, 261 av Professor K. A. Vesterberg verkställd kemisk analys har visat, att järnockran framställts på konstgjord väg, huvudsakligen genom bränning av naturlig järnockra (t. ex. myrmalm). Även i delta fall ha vi alltså att göra med import, troligen frän det svenska fastlandet, enär några naturliga avlagringar av järnockra, som professor Vesterberg framhåller i sitt utlåtande, icke förekommer på Golland. Ockrans användning torde vara uppenbar: den har varit färgämne. Den har kunnat användas till stridsmålning och tatuering som hos nu levande primitiva folkslag och den har möjligen fått användning vid begravningen åtföljande kullbruk. Ockrans förekomst i förhistoriska lager och gravar är icke ovanlig. Med ockra färgade lik finna vi redan i de paleolitiska gravarna t. ex. Grimaldigrottan, graven vid Brunn1 och under neolitisk tid möta vi talrika liknande fynd i södra och mellersta Europa 2 t. ex. i Tripoliekulturens gravar, där golven stundom färgades med ockra och där klumpar av järnockra ofta nedlades hos den döde, och framför allt hos det folk, som efterträdde denna kulturs bärare, det s. k. ockergravsfolket3. I Sverige äro liknande fynd sällsynta. Endast ett par dylika föreligga. Ett stammar från Brattås, Röra sn., Orust, där Dr Enqvist i en stenkammargrav hittade ett föremål av en rödbrun massa, som visade sig vara järnoxid. Föremälet var avsiktligt nött som om det "på ett eller annat sätt varit föremål för användning". Det övriga materialet i graven tydde på sen gånggriftstid4. Ett liknande fynd är antecknat från Lillhärdal i Härjedalen, där 1915 tillsamman med ett par mejslar från sen gånggriftstid och en vacker spjutspets av skiffer hittades några små rödbruna bilar av järnockra5 (som synes överensstämmer fyndmaterialet i tid J. DÉCHELETTE, Manuel d'archéol. préhist. I, sid. 469 ff. COLINI, Bullettino di paletnologia italiana, 1902, sid. 7 ff. Jmf. också V. DUHN, Archiv f. Religionswissenschaft 9, 1906, sid. 1 ff. 3 M. EBERT, Sudrussland im Altertum, Biicherei der Kultur und Geschichte, B. 12, Leipzig 1921, sid. 29 ff, 39 ff. 4 A. ENQVIST, DÖS vid Brattås, Röra socken, Orust, Rig B. 2, 1919. 5 Enligt benäget meddelande av Länsantikvarien E. Festin. 2 1 262 John Nihlén. ganska väl med det i Visby). Även den färg, som använts till våra nordskandinaviska hällmålningar, vilka undersökts av Dr G. Hallström, bestod av ett järnoxidhaltigt ämne, möjligen "en bränd järnrik lera eller annat brändt järnrikt material".1 Slutligen anför Extrageologen A. Hj. Olsson ett par intressanta fynd av liknande slag.2 Han påträffade in situ? i stenålderslagret vid Svalings i Gothems sn en järnockerhaltig sandsten och i boplatsen vid Medebys i Vallstena sn en starkt röd, järnhaltig sandsten. Den senare hade genom glödning fått sin järnockra förvandlad till järnoxid. Två i stenålderslagret konserverade löv, som undersökts av Professor Rosenberg, visade sig vara av alm. Redan en undersökning av de i boplatsen funna skeletten gav, som Fiirst visat, vid handen att människorna levat av hårdtuggad kost, d. v. s. kött. Samma språk tala de massor av ben, som tillvaratogos och vilka närmare undersökts av Konservator O. Roth, som kunnat konstatera följande djurarter: Däggdjur: Svin (Sus scrofa), representerad Säl (Phoca sp. och Phoca hispida) „ Vikaresäl (Phoca hispida) „ Gråsäl (Halichoerus grypus) „ Oxe (Bos taurus) „ Hund (Canis familiaris) „ Fär eller get (Ovis ell. Capra) „ Bäver (Castor fiber) „ Räv (Canis vulpes) „ Fjällräv (Canis lagopus) „ Hare (Lepus timidus) „ av 172 fragment 41 „ „ 26 9 16 10 4 2 „ 2 „ „ 1 1 „ 1 G. HALLSTRÖM, Hällristningar i norra Skandinavien, Ymer 1907, H. 3, sid. 227. 2 A. HJ. OLSSON, Om de äldsta spåren av människan på Gotland. Geol. För. Förh. B. 33, H. 3, sid. 140 och 142. Frän det förhistoriska och medeltida Visby. 263 Fåglar: Ej der (Sommetria molissima) till arten obestämbara representerad av „ „ Fiskar: till arten obestämbara „ 4 1 fragment 3 Representanter för dessa djurarter ha förut hittats i gotländska boplatslager utom nötkreatur, bäver och fjällräv. De 16 fragmenten av nötkreatur bestodo av tåfalanger, tänder, underkäksfragment, kanonben, handlovsben, språngben och delar av halskota. Huruvida dessa djur representera tam nötboskap eller vild är ännu omöjligt att med bestämdhet avgöra1. Men fynden äro dock av stort intresse, då de i varje fall ge en antydan om, att det folk, som levde på de gotländska stenåldersboplatserna, ej stått helt främmande för boskapsskötseln. De tänder av bäver, som hittades, äro, som Roth i sitt utlåtande framhåller, troligen importerade, enär denna djurart sannolikt aldrig funnits på Gotland. Fjällräven var representerad av nedre delen av högra skenbenet. Enligt Roth överensstämde benet bäst med lagopus, men den möjligheten är icke alldeles utesluten, att det härstammar från ett litet exemplar av vulpes, alltså vanlig räv. Den framställning, som här gjorts av de senaste fynden, gör endast anspråk på att vara en kortfattad och översiktlig sammanfattning av de viktigaste resultaten; mera tillåter icke utrymmet. Vad boplatsens ålder angår har den redan vidrörts: den torde i stort tillhöra gänggriftstiden. Men många av de senast gjorda fynden (benspetsarna, flintyxan) och den relativt rika kulturformen (ev. boskapsskötsel, tydliga gravformer, rikt ornerad 1 Jmf. liknande fynd frän Alvastra, O. FRÖDIN, O. a. a. sid. 63 f. 264 John Nihlén. keramik, importerade smycken och ockerförekomst) synas ge vid handen, att boplatsen använts under gånggriftstidens senare del och bevarats även under en del av hällkisttiden. Till sist ber jag att få uttala ett varmt tack till Arbetsförmannen J. Fardelin för värdefull hjälp vid grävningarna! ZUSAMMENFASSUNG. John Nihlén. Von dem p r ä h i s t o r i s c h e n und m i t t e l a l t e r l i c h e n Wisby. Il Auf Fig. 130 hat der Verf. eine Zusammenstellung der verschiedenen. Funde gemacht, die auf dem Steinzeitwohnplatze in Wisby gemacht wurden und einen Versuch die ungefähren Grenzen fiir denselben zu ziehen. Man hat den Wohnplatz zum ersten Mal 1864 bemerkt; seitdem wurde er mehrmals untersucht, zutetzt 1924 und 1925. Die punktierte Linie bezeichnct auch die untere Grenze, die bei der St. Hansgatan liegt, hier unterhalb lag das Meer. Fig. 131 zeigt ein Profil durch Wisby von Klinten bis zum Meer hinuntcr, mit markiertcn Lage der Kulturschicht. Diese ist ungefähr bei der Mitte der St. Droltensgaian am stärksten. Die westlichste und unterste Grenze des Wohnplatzes liegt 14,GO m. li. dem Meere, zirka 56 % der Littorinagrenze. In der Steinzeitschicht hat der Verl. 5 Menschcnskelette, Thongefässcheiben u. s. w. angetroffen. Am unteren Ende eines Skelettes lag eine Thonschale mit spitzen Boden (Fig. 132). Auch Perlen aus Muschelschalen und ein Stosszahnmesser waren als Grabbeigaben mitgegeben (Fig. 134). Die Schädel sind uberwiegend dolichocephal; das bisher bekannte Skelettmaterial von den gotländischen Wohnplätzen lässt auch darauf schliessen, dass diese von Menschen bewohnt waren, die der nordischen dolichoccphalen Rasse angehört haben. Die Skelette scheinen unter dem Boden von HUtten vergraben gewesen zu sein, deren Pfostenlöcher angetroffen wurden. Ober 700 Wohnplatzkeramikscherben wurden aufgesammelt (Fig. 135—7). Die neuen Fnnde verbinden den Wohnplatz enger als fruher mit den siidlichen Qotland-Wohnplätzen Hemmor und Gullrum. Die Blekinge-Wohnplalzkeramik hat die gotländische beeinflusst. Bei der Ornamentierung hat man Enkrinitstämme und verschiedene Knochenstiicke beniitzt. Eine Menge von Knochen und Hornartefakten kommen vor, darunter auch Pfriemen (Fig. 138), 2 Harpunenspitzen (Fig 139), 3 Speer-und Pfeilspitzen (Fig. 140—2), 3 Stosszahnmesser. Speer- und Pfeilspitzen haben ihre Gegenstticke n Feuerstein und Schiefer und sind vielleicht reine Cbertragungen derselben in ein auf Gotland leichter zugängliches Material. Från det förhistoriska och medeltida Visby. 265 Aus Feuerstein waren ein dicknackiges Beil (Fig. 143), ein kleines Spanmesser und 12 kleinere Feuersteinabfallsstiicke, Die Schalen der Muschel Dentalium entale die in einem Grabe lagen, haben zu einem Halsband gehört. Diese Muschel verwendete man zu demselben Zweck schon in jiingerer paläolitischer Zeit in den östlichen Teilen Mitteleuropas. Als Nachbildungen von diesen Schalen wurden 10 Röhrenpeilen aus hohlen Vogelknocken angetroffen. Dentalium entale kommt nicht in der Ostsee vor, sondern ist von der Nordsee nach Gotland importiert worden, sowie die Volsella modiolus, deren Schalen auch in Wisby gefunden worden sind. Eine Schicht von 3 Kbdc. rotem Eisenocker lag in einem Schacht und hatte das Fettersteinbeil und einen Knochenpfriemen rot gcfärbt. In Schweden kannt man /.wei friihere Funde dieser Art, einen aus einem Steinkammergrahe bei Brattås im Kirchspiel Röra, Bohuslän, und einen von Lillhärdal in Härjedalen zusammen mit 2 Meisseln und einer Schieferspitze aus der späteren Ganggräberzeit. Die angetroffenen Tierknochen stämmen von Schwein, Ochsen, Schaf öder Ziege, Hund, 3 Seehundarten, Bieber, Fuchs, lagopus (?), Hasen, Eider und anderen ttnbestimmbaren Vögeln und Fischen. Der Wohnplatz gehört der Ganggräber und der ersten Steinkistenzeit an.