Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1944_litt Fornvännen 1944, s. 59-64, 187-192, 246-256, 358-380 Ingår i: samla.raa.se LITTERATUR OCH KRITIK 59 Det märkligaste méd ristningen är den i det större skeppets akter befintliga mannen med styråran eller sidorodret. (Se bild 5). Sidoroder förekommer här och där på hällristningarna, men detta är den första åtminstone i Bohuslän upptäckta ristningen där en människa tydligt håller i styråran. Ristningen är f. ö., som kansko framgår av bilderna, mycket tydlig och väl bibehållen. S. Hallbäck. UPPGIFT ANGÅENDE FLINTBEARBETNING VID KÄMPINGE BY ÖSTEB OM FALSTERBO. Vid Kämpinge by öster om Falsterbo påträffas som bekant ganska ofta olika slag av flintredskap. Bland des.sa märkas mängder av flintspånor av ganska varierande ålder. Att en del av dem äro tämligen nygjorda hänger samman därmed att man vid fångst av vissa fiskarter, framför allt hornfisk ända in till vår tid använt cn urgammal metod. Fångsten har tillgått så, att fiskaren stod framme i fören av en båt, som roddes framåt, och därvid kastade flintspånor efter stimmet, som på så sätt jagados till en vik, ett med nät avspärrat grunt område vid stranden c. d., där fångsten lätt kunde försiggå med håv. Under äldsta tider har nog avfallet vid tillverkningen av flintredskapen i stor utsträckning använts för här angivet ändamål. När redskap avmetall sedermera togos i bruk fortsatte man att tillverka avfallsprodukten för fiskets behov. Denna flintknackning har fortgått till omkring 1890-talet. Därigenom förklaras rikedomen inom det ovan angivna området på ofta långa, vackra flintspånor. Det tordo således ännu finnas personer i livet, sora deltagit i dotta primitiva fiske och som möjligen skulle kunna demonstrera, huru det tillgick. Cr. von Essen LITTERATUR OCH KRITIK S Ö D E R B E R G , B E N G T : Be gotländska passionsmålningarna och deras sfilfränder. Studier i birgittinskt muralmaleri. K. Vitt. Hist. o. Ant. Akad. Handl. del 54. Lund 1942. »Passionsmålningarna* utgöra Gotlands största grupp av väggmålningar. De bilda oftast en fris på långhusets nordvägg, som tämligen monotont upprepar Kristi lidandes historia i on rörande, naiv stil. De framträda sora produkter av en målningefirma som tankes kombinerad med en träsnidarateljé av likartat sinnelag, sodan gammalt kallad »Misericordioverksladen>, båda möjligen lokaliserade till trakten av Bals socken. Tillsammantagna representera dessa konstnärers eller kollektivpersonligheters produkter en ganska allmogemässigt, ia, för moderna 60 LITTERATUR OCH KRITIK ögon prolctärartat lagd riktning under »Engelbrektspcriodem-, d. v. s. i förra hälften av 1400-talet. Förf. sammanställer denna, icke bevisligen existerande, men dock rätt sannolika dubbelfirma med den samtida och något tidigare konstproduktionen vid eller omkring Vadstena kloster med refoktoriots muralrnålningar som tidigaste exempel. Både i innehåll och form finnas beröringspunkter mellan Vadstona och passionsmålningarna, men icke tillräckligt för att övertyga om ett faktiskt samband. Förf. har märkt, att gotlänningen icke accepterat don speciellt birgittinska ikonografien, men han neutraliserar denna svårighet genom att förklara sin mästare i dessa punkter bunden av den insulära traditionen. Sodan han på detta sätt skildrat och förklarat bildkonsten på Gotland under Engelbrektstid granskar han ett stort antal fastlandsmålningar, som på ett eller annat sätt påminna om Vadstonakonst, såsom Risingemästaren, Magnus Haquini (som förut hette Vittskövlemästaren), Amund i Råda träkyrka, alltså ott helt århundrade. Han vinner därigenom föreställningen om en sammanhängande stor-vadstcnensisk grupp, verksam under hela 1400-talet, ja, in på 1500-talet i Östergötland, med förgrening icke blott åt Gotland (Passionsmästaron) utan i flera Götalands landskap, ja, t. o. ra. till Skåne och egentliga Danmark och (fast svagare) in i Mälarlandskapen. Sammanknytningen är dock på flora ställen svagt motiverad. De flesta konstnärerna äro stilistiskt skilda från Passionsmästaren (t. ex. den i Danmark och Sverige påvisade, som förf. kallar Unionsmästaron). När likhet finnes, beslår den huvudsakligen i ornament och ramverk. Emellertid, om icke denna uppbyggnad kan gillas som helhet, så bjuder den dock på många fina detaljiakttagelser och nya orienteringar. Här namnes t. ex. en holländsk konstnär, Nicolaus de Delft, i cistercienserklostret Yssenstein (känd genom Byvancks och Hoogowerffs publikation av maniiskriptminiatyrer), vars figurstil förf. med rätta anser likna passionsmälningarnas. Visserligen iir denna likhet i och för sig icke stor nog för att bevisa ett genetiskt samband. Men riktigheten i Söderbergs konstruktion bekräftas, då rec. i mänga av do hithörande svenska fastländska muralniålningarna av Nicolaus Haquini in. fl. ser samma ornament, sora utmärka den holländska cisterclensermunkeus manuskript. Donna ornamentik är av en för 1400-talet i Europa eljest icke vanlig, arkaiserande typ ined grova pärlstavar, romanskt tecknade tunga bladformer, veckband och stiliserade dubbla blommor sedda uppifrån. Densamma är utmärkande för valvmålningar i Holland. Det förefaller alltså som ora ett inslag av denna holländska stil funnits i Sverige och haft sitt inflöde genom Vadstena. Observera, att Holland var landet med de flosta Birgittinorklostren i proportion till storlek och folkmängd! Sex stycken på det lilla området 1 Det som skiljer Nicolaus de Delfis stil från det eljest i tidigt 1400-tal vanligaste sättet att teckna figur, är en viss grovhet, förenkling, rektangularitct och verklighetsbotoning. Normalstilon var ju då eljest den s. k. LITT ERATU R OCH KRITIK 61 mjuka stilen, som arbetar mod knippen av kurvor, klocksilhuotter, elegans, sentimentalitet och hos de stora mästarna en uttrycksförmåga i heliga ting, som förebådar El Greco. Sådan iir Don Lorenzo Monacos karaktär, Fra Giovanni Angelicos, Konrad von Soests, Meister von Wittingaus. Denne store böhmare kommenteras i Söderbergs bok, där hans »Unionsmästare» anses ha efterbildat Wittingauerns Getseraano-tavla. Den som nu betraktar å ena sidan Wittingauern och den med honom i samma stora stilgrupp (men säkert icke omedelbart) förenade »Unionsmästaren* och å andra sidan de gotländska passionsmålningarna, måste inse att Söderberg här växlat in på fel spår. \ i bortse naturligtvis från den himmelsvida kvalitetsskillnaden och fästa oss blott vid att gotlänningen hör till en annan stilgrupp i Kuropa. Denna iir icko behörigt uppmärksammad som sådan av konsthistorien, vilken, vid 1100-talet, varit för mycket upptagen av mästaroattributioner och för litet med skildringen av de stora rörelserna i världsdelen. Till denna grupp, som i motsats till den smidiga >mjuka stilen* karakteriseras av en viss tyngd och stelhet, hör Bebådelsen m, m. i Vadstena klosters refektorium. Hit hör också Nicolaus de Delft oeh en engelsk riktning omkr. 1400 och i början av 15:e seklet, som kan studeras i Millar, English lllnminatod Manuseripts, 1928. (Jfr även Charles L. Kiilm i The Art Bulletin 1940, s. 138.) Söderberg bar här öppnat en väg för verkligt intressanta studior i europeiska sammanhang. Det är synd. alt han icko gått vidare på den bana han öppnat. Antingen har han icke märkt hela betydelsen av sin hänvisning till Yssenstein-munken, eller har han velat hälla sin undersökning inom snäva gränser av praktiska skäl. Dot hade å andra sidan varit bra, om han varit ännu mer praktisk och snäv och icke fört in Heidelbergbibeln i diskussionen (den äldsta xylografiska Biblia Pauperum), ty vad har don gemensamt med Nicolaus de Delft? Den offrar ju i ö v e rv ä g a n d e g r a d åt den »mjuka* tidsstilens teckning, under dot att Nicolaus i c n m y c k e t r i n g a g r a d gör detsamma (och dessutom behåller en stor dosis 1300-talsrealism). Förf. iir Överhuvudtaget mest pålitlig, när lian stannar inom Sverige, och bäst, när han håller sig på Gotland. Där är han en kännare avsitt material, där har han varit i stånd att skänka vetenskapen en portion nytt material, serverad med en ganska klargörande analys. Denna kunde emellertid varit grundligare. T. ex. på det ikonografiska, som förf. frivilligt förbigått, ehuru flera ganska egenartade drag finnas, t. ex. bödlarnas profiler, S. Görans drakstrid och S. Martin med tiggaren. I den stil-karakteriserande analysen vore det önskvärt att få en klar avgränsning bakåt emot vad jag kallat Margaretatid (si. av 1300-t., b. av 1400) och framåt emot Karl Knutssontid. Vad Margaretaperioden angår, har jag redan ovan påpekat, att dess europeiska motsvarighet (i senare delen av 1300-talet i cisalpinska Europa) till en viss grad pcrpetueras i Passionsmästaren. Denna viktiga sanning har verkligen förf. insett. Det är också ett gott förstående av historiska strömförhållanden, när Söder- 62 LITTERATUR OCH KRITIK berg leder Engelbrektstidens proletärstämning tillbaka till senare tredjedelen av 1300-talet. Även då låter han den stå som ett folkligt uttryck för en olyckornas tid på Gotland. Han anför visserligen blott en enda muralmålning, Smärtemannen i Fide kyrka, och vacklar dessutom i sin datering för denna mellan omkr. 1361 och omkr. 1400. Till sitt innehåll är målningen desto säkrare. Genom inskrift betecknar den sig själv som en bild av Gotlands olycka etter Valdemar Atterdags invasion 1361. Det är visserligen alltför litet och osäkert material för att därpå bygga karakteristiken av en period. Bilden av denna blir dock tydligare genom alt »Bälmästarens» rustika och melankoliska stil lägges i samma tids fack. Intrycket av tidskaraktären skulle blivit ännu skarpare, om förf dragit in glasmålningarna i sin undersökning. Det stora korfönstret i Hejde mod framställning av Adams och Evas utdrivande och deras hårda arbete har sin tydliga prolctärstänining. Detsamma gäller vissa apostlar samt Kristus sora Smärteman i Gregorius" mässa i Bunges stora muralmålningssvit. Hithörande skulpturer iiro uppräknade i min Medeltida skulptur i Gotlands fornsal. Alla dessa präglas av on gemensam stil, besläktad med Meister Bertraras i Hamburg, men en grad lugnare, eller stelare, om man så vill. Det är tydligt, att P a s s i o n s m a s t a r e n f r a m g å r u r d e n n a M a r g a r e t a s t i 1, endast i enstaka tillfällen märkes det, att han kronologiskt tillhör »den mjuka stilen». Den mjuka stilen i egentlig mening kom till Gotland genom import eller immigration under Tyska ordens Gotlandsväldc, varpå just Fide kyrka ger exempel i sin Mariekröningmålning och senare gonom den kända lybska handelsförbindelsen, t. ex. i det ovan nämnda Bungealtarskåpet. Men den nationella typen på Gotland under 1400-talets förra hälft blir just den allmogoartade Passionsmästarens. Detta, att han är en nationell reaktion mot den europeiska »mjuka stilen», kan icke betonas nog kraftigt. Även många av de vadstenensiska (o. s. v.) fränderna på fastlandet, som förf. i sin senare del så utförligt sysslar med, betyda en inhemsk reaktion, dels mot »den mjuka stilen», dels — eftersom do uppträda under hela 1400-talet och in på nästa — också mot den s. k. Karl Knutsonstilen (d. v. s. den en smula Roger van der Weydenska europeism, som representeras av t. ex. mäster Iwan i Vendel) och mot Sturetidens Notkestil, och till sist mot den renässansbölja, som vi kallat ultragotiken, i början av 1500-talet. Här är det den, som förf. riktigt säger, fullt allmogemässigc Amund i Råda, som spinner vidare på »Vadstenatraditionen». Detta är en ytterst tacksam terräng för konsthistorisk djupplöjning, denna ryckvis skeende avskiljning av en nationell konst i Sverige från den mäktiga mellaneuropeiska. Hur gick det till? Har verkligen Vadstena kloster spelat en roll här, liksom i litteraturen? Har Gotland betytt något mer än för sig själv? Vad har den europeiska västerns insats varit? Hur har landets politiska och sociala status inverkat? På dessa frågor ges antydande svar. Man anar vida horisonter, men ingenting är säkert. LITTERATUR OCH KRITIK 63 Slutomdöract om Söderbergs bok är, att han på förtjänst fullt sätt bearbetat ett stort, förut tämligen oordnat material från Sveriges stora konstmagasin Gotland. Han har dock haft ett gott stöd i den redan existerande gotlandskonsthistoriska forskningen (särskilt af Ugglas') samt i frågan om samband på 1400-talet mellan Gotland, svenska fastlandet och Danmark, i Berit Wallenbergs hithörande studier (publicerade i kort sammanfattning i den av rec. utgivna Actes du Congrés International d'Histoire do l'Art, Stockholm 1933, s. 143). De härtill anknutna vidsträckta studierna över samtida skandinavisk konst skulle kunnat vara borta, till förmån för större djup och brodd i den rent gotländska delen och till förmån för bela arbetets sunda struktur. Men de ha dock sin betydelse. Sammanhang av stort intresse bli, om icke klarlagda, så dock påpekade. Med sina brister vittnar denna avdelning om vetenskapligt skapande fantasi och öppnar nya perspektiv. Johnny Roosval L I T E R A R Y N O T E S AND R E V I E W S J o h n - E l o f F o r s s a n d e r , Professor of Prehistoric and Medieval Archeology at Lund University, died on 14th January 1944, before he had yet roached the age of förty. Carl-Axel Althin gives a survey of his work and activities. In his very first great work, a treatise on the Swedish boataxe culture, Forssander — indopondcntly of earlier schools of research — dealt with an important question and worked out a scientific method which dissociates itself from tho one-sidedness of the typologieal method, since tbis method lenvos stratigraphy out of consideration. Subsequently ho dealt with, inter alia, the connection of the Nordic Låter Bronze Age with European culture. Further, bis contributions to the discussion of the central problem of the Iron Age, which has been so rauch to the före during tho last decade, are important At the timo of bis death Forssander was engaged on a considerable work on the Iron Age during the period 400—1100. He was a prominent field archeologist, and owing to the inspiration of his leetures and bis power of arousing enthusiasm, ho also made a great contribution as a scientific teacber. As a museum official he would probably have marked an epoch, if he had lived to realise bis intentions. Personally Forssander was uncommonly constant in friendslnp and selfsacrificing. T h e A c a d e m y of L i t e r a t u r e , H i s t o r y a n d A n t i q u i t i e s a n d t h e s t u d e n t s of O s l o U n i v e r s i t y . On 7th December 1943, following on the tragic reports of the treatment of students and teachers at Oslo University, the Academy of Literature, History and Antiquities docided to send a message to the sister academies in Germany, which message is reproduced in extenso in German on p. 48. T h e G o v e r n m e n t O f f i c e B u i l d i n g a n d t h e p r e s e r v- 64 LITTERATUR OCH KRITIK a t i o n of c u l t u r a 1 m o n u in o n t s. On 3rd February 1914 tho Department of Antiquities presented an expression of opinion to the Office of Works in connection with the proposal to requisition for the enlargoment of lhe governmont otfices, also the narrow block between Myntgatan. Västerlänggatan, Storkyrkobrinken and Riddarhuset. In this document tbo Department points out that buildings of very great interest from the Middle Ages and the seventoenth century are comprised within the area in question. whose cbief value. however, is connected wilh the town plan itself, which could have been preserved by restoration. Unfortunately, hrtwevcr, several of the buildings have, relatively recently, been demolished, and therefore the preservation bas been made more difficult. In lhe opinion of the Department, however, the plans for changes in lhe area should have been closely studied from (lie point of view in question before lhe final proposal was pilt forward. This proposal gives the Department occasion for a decided protest in the matter of the sacrifice ot practically all the valuable medieval buildings. Otherwise the proposal is meritorious in many respects, although it could and should be modified in parts. S. Hallbäck writes on t h e h e i g h t a b o v e t h e s e a of t h e rock-carvings i n B o h u s l ä n . He takes as his starting-point a series of levellings of spocially low-lying rock-carvings, which in the main gave the result that, on the whole, the rock-carvings lie above tbo differences in the land height in tho Bronze and Iron Ages, but that some areas in the Tanum and Sotenäs-Stångenäs districts fall below that level and must therefore bo dated to the Iron Age. G. von Essen contribntes a n o t e o n t h e f l i n t w o r k i n g a t F a l s t e r b o . The abundance of flint ebips is oxplainod by their use in fisbing, when they were thrown behind the shoal lo drive it iu the direction desired. Johnny Roosval rev iews B e n g t S ö d e r b c r g" s treatise T b o G o t l a n d i c P a s s i o n P a i n t i n g s a n d t h e i r K i n d r e d S t y 1 o s. Söderberg has opened a way for roally intcrosting studies in the European connecfion, but is nevertheless most reliable when he deals with lhe Swedish — and especially with tho Gotlandic — material, with which be is particular ly well acquainted. Within this sphere be has produccd an elucidativo analysis. RoosvaTs final conclusion is that Söderberg has meritoriously worked up a material, previously somewhat confused, from Sweden's great art storehouse, Gotland. The extensive studies of contemporary Scandinavian art associated therewith might have been limited in favour of groater depth and breadth in the purely Gotlandic part. Bu) they have their importance for t lie elucidation of the wider question. LITTERATUR OCH KRITIK R. R. Schmidt: Jungsteimeit-Siedlungen im Federseemoor. 1. B. Filser Verlag Augsburg 1930, ti, Ferdinand Enke Verlag Stuttgart 1936; III, d:o 1937. Ända sedan 1876 då E. Frank publicerade sina undersökningar av boplatserna Aichbiihl och Riedschacben har Federseemoor intagit en bemärk! plats i den arkeologiska litteraturen. Federseemoor, sora ligger omkring 4 mil norr om Bodenseo mellan Rhens och Donaus källor, har ocksä lämnat ett överväldigande rikt material från äldre stenålder, raesoliticum, neoliticum, bronsålder och järnålder. Sin ryktbarhet vann Federseemoor dock genom sina »pålbyggnader», så häpnadsväckande väl bevarade i torven, att man i detalj bar kunnat rekonstruera hela nyanläggningar med sina väl bevarade husrester. För att bringa klarhet i de många problem, sora uppstått genom Franks och hans efterföljares undersökningar, påbörjade Urgeschicbtlicbes Forscbungsinstitut Tubingen 1919 en systematisk undersökning av stenåldersbyarna kring Federseemoor. 1930 avslutades arbetet, som leddes av R. R. Schmidt under medverkan av en rad yngre arkeologer, däribland Reinertb. Under dessa år utgrävdes helt byarna Aichbiihl, Riedsachen och Dullenried. Den arkeologiska undersökningen kompletterades med vidlyftiga geologiska och pollcnanalytiska undersökningar. Samma år utgav Schmidt förslå delen av en stort upplagd materialpublikation, . T u n g s t e i n z e i t - S i e d l u n g e n im F e d e r s e e m o o r , avsedd att skildra de neolitiska boplatserna med tyngdpunkten lagd på huskonstruktionerna och byanläggningarna. 1936 utkom andra delen, sora 1937 följdes av ytterligare en del. Den fjärde delen, som skulle kommit kort efter och avslutat arbetet, har man däremot under flera år förgäves väntat på, och tydligt är, att man måste betrakta arbetet som avslutat, trots dess ofullständiga skick. I första delen lämnar Schmidt en sammanfattning av de geologiska och pollenanalytiska undersökningarna, som till största delen utfördes av K. Bertsch, och som av honom redan tidigare publicerats i en rad arbeten (bl. a. i 18. B e r i c h t d e r r ö m . - g e r m a n . K o m m i s s i o n 19 2 8). Etter denna inledning följer redogörelsen för stationen Aichbiihl, som även upptar andra delen. Tredje delen innehåller slutligen en redogörelse för do omedelbart intill Aichbiihl liggande byarna Riedsachen I och II. Arbetet tar endast hänsyn till byanläggningarna med sina hus, klarlägger planer och rekonstruktioner, medan däremot fynden, som kompletterar den pollenanalytiska dateringen lämnas helt åt sido. Antagligen har avsikten varit att lämna en redogörelse för dessa i den fjärde delen. 188 LITTERATUR OCH KRITIK Desto noggrannare redogör Schmidt för de märkliga rektangulära husen och klarlägger genom planer och rekonstruktioner i detalj samtliga framgrävda hus,' ett omfattande material på sammanlagt ett 40-tal byggnader, därav 23 hus från Aichbiihl och 4 respektive 20 hus från Riedsachen I och II. Av största intresse är, att man har kunnat konstatera flera bebyggelsestadier ovanpå varandra och även en viss utveckling av husforinerna. Denna redogörelse är synnerligen förtjänstfull genom sin noggrannhet, och planerna synes över allt kunna beläggas genom de framgrävda resterna. Husen är så gott som alltid tvårununiga och indelade i ett förrum, koket samt ett bakom liggande rum, tydligen använt som sovrum. Bäggo rummen är försedda med eldstad. Väggarna består i allmänhet av kluvna plankor, ställda vertikalt intill varandra och vi har här alltså do äldsta .stavbyggnaderna, som har varit försedda med branta åstak. Verkar planerna säkert belagda, ställer man sig däremot stundom mer tveksam inför rekonstruktionen av väggar och tak, där man ej får klart besked om, på vilka grunder rekonstruktionerna gjorts. Här har inan tydligen släppt efter på de stränga krav på noggrannhet, som i övrigt präglar arbetet. Vid undersökningen av Aichbiihl klarlades hela nyanläggningen med husen grupperade i rader med gavlarna vända mot stranden. I mitten av byn låg en samlingsplats, bytorget, och på detta en »samlingshall», som skiljer sig från boningshusen, bl. a. genom frånvaron av den vanliga rumsindelningen. Aichbiihl betecknas som en »Moordorf» till skillnad mot den på andra sidan en smal flodarni liggande »Phahlorf Riedsachen», Riedsachen I. Skillnaden i denna terminologi, som är genomförd i tysk litteratur, består i att »pålbyggnaderna» vilar på ett stockunderlag, sora uppbäres av i mossen nedslagna pålar, medan »mossbyggnaderna» har elt stockunderlag, direkt lagt på mossen, på samma sätt som t. ex. vid Alvastra. Aichbiihl dateras genom pollenannlys till tiden omkring 2500—2000, liksom även den första, undre bebyggelsen vid Riedsachen. Riedsachen II, som är anlagd över Riedsachen I, dateras till c:a 2000—1800 f. Kr., vilket i sin tur motsvaras av de ofta brukade benämningarna »Aichbiibler Zeit 1» och »Aichbiihler Zeit II». Till det förra skedet dateras även den av Reinerth publicerade »Moordorf Taubried», som liksom de föregående legat omedelbart intill Federsees stenåldersstrand. Den äldsta av de neolitiska boplatserna skulle den ofta omdiskuterade Dullonried vara, även den publicerad av Reinertb i hans sammanfattning av bebyggelsen kring Federseemoor (Das Federseemoor als Siedlungsland des Vorzeitmenschen, Augsburg 1929). I sin behandling av byggnadstyperna inordnar Schmidt do olika husen i en för oss ganska svårförståelig utvecklingskedja med beteckningar hämtade från det grekiska huset: »das einzolligo Megaron», *das zweizellige Megaron» med »Prostylos» eller med »Amphiprostbylos». Schmidt pekar på samstämmigheten med den tidiga bebyggelsen inom äegeiskt område och framhåller att ett gemensamt ursprung måste finnas. Samma tankegång men i tillspetsad form återfinnes bos Reinerth i hans delvis starkt propagandistiskt färgade artikel i H a u s u n d H o f im n o r d i s c h e n R a u m , Loip- LITTERATUR OCH KRITIK 189 zig 1937, där han rekapitulerar sin Federseemoorbok. Här skildras det fullt utbildade »nordiska huset», »den Wohnbauten des ostisch-donauländischen und den westisch-mittelmeerischen Kulturkreises weit iiberlegen»! Det nordiska huset bildar utgångspunkten för den klassiska byggnadskonsten. Den indogermanska kulturströmmen kan följas enbart genom det nordiska husets utbredning. »In Tröja wie in Dimini finden wir das nordische Holzbau in den siidlichen Baustoff umgesetzt. Und von dort geht wieder eine gerade zeitliche Linie bis zum griechischen Tempel, der mit seinen Giebeln, seinen Säulen, die auf den Holzbau zuriickgehen, seiner Ante und seinem Gebiilk deutlich den nordischen Ursprung erkennen lässt.» Undersökningarna av Federseemoor bar upprepade gånger väckt kritik från tyskt håll, och särskilt gäller detta Reinerths framställning. En .sammanfattning av denna kritik, och en annan synpunkt på problemen, måhända även den ensidig, lämnar O s k a r P a r e t i uppsatsen D e r U nt e r g a n g d e r W a s s e r b u r g B u c h a u , Stuttgart 1941 (Fundberichte aus Schwaben, Neu Folge X), som framför allt vänder sig mot Reinerths tolkning av den berömda vattenborgen från bronsåldern i Federseemoor, men sora även diskuterar de neolitiska boplatserna. Bl. a. anser Paret att Dullenried är feldaterad, och betydligt yngre än vad Reinerlh gör gällande. Paret framhåller även, att man feltolkat byarnas läge i förhållande till den dåtida strandlinjen. I allra högsta grad gäller detta Reinerths ryktbara Wasserburg Buchau, som enligt Paret inte alls är någon vattenborg, utan en nyanläggning som de övriga, lagd på land. Tydligt är att Federseemoor ännu gömmer flera gåtor, som väntar på sin lösning. Men när man i anslutning till den schmidtska raaterialpublikationen orienterar sig i den litteratur, sora blomstrat kring lämningarna i Federseemoor och ser hur hårt många fakta tillrättalägges och pressas in i en i förväg färdiggjord form, då vänder inan med tillfredsställelse åter till det omsorgsfulla, grundliga och vackert utstyrda arbetet av Schmidt, som ger oss något av det, man alltid värderat högt i tysk forskning. Sverkgr Jumon GREGOR PAULSSON: Konstens världshistoria. I. Gamla tiden. Natur och Kultur, Stockholm 1942. Det är en väldig uppgift professor Gregor Paulsson åtagit sig med att skriva konstens världshistoria i tre mäktiga volymer på sammanlagt bortåt tvåtusen sidor, samtliga behandlande konstens historia i Västerlandet och därmed förbundna antika kulturer, medan en fjärde del, om den östasiatiska, den primitiva och amerikanska konsten kommer att författas av professor Osvald Siren och docenten Carl Johan Lamm. Verket skall tjäna det dubbla syftet att vara en kunskapskälla för allmänheten och en handbok för den studerande ungdomen. Det utgivna förslå bandet omfattar huvudsakligen den förkristna konsten i främre Orienten, i Grekland och Rom och inledes med en psykologiskt betonad betraktelse om konsthistoriens föremål och om skönheten. Den efterföljande brett lagda framställningen är historisk och förklarande, 190 LITT E R ATUR OCH K R I T I K påtagligt fri från psykologiska termer och illustreras av ett förstklassigt bildmaterial. Här är ej fråga om någon nyordning eller omtolkning, utan fört. följer i stort sett de traditionella linjerna. Mer än i konsthistoriska skildringar brukar vara vanligt, hänvisar han likväl till samhällsstrukturen, den sociala miljön, som en av konstens viktiga förutsättningar. Huru det Sociala, den oerhörda skillnaden mellan olika samhällsklasser gestaltade sig t. ex. i faraonernas land, kan man få en aning oin genom en nyligen utgrävd stadsanläggning, Kahun, byggd av Seosistris II under Mellersta riket. Planen är en rektangel med regelbundna kvarter. En hög mur avgränsar arbetarnas bostäder från de törnämares stadsdel. De förra ligga ined ryggen mot varandra vid smala tvärgränder, som utmynnar i en bredare långgata. Varje litet hus bestod av en gård med tro rum. men man kan göra sig en föreställning om trångboddbeten, då det största rummet i den minsta typen blott var 2X3 m. Herrefolket rörde sig i betydligt rymligare bus, sora upptog en eller två gårdar ined anslutna rumsgrupper, raen själva byggnadsprincipen är densamma som i de förra. Större delen av volymen ägnas givetvis åt Grekland och åt Kom fram till Diocletianus. Även här löper hänvisningen till den sociala miljön som en röd tråd genom framställningen. »Stads- och busbyggnad», »Städer och privatmiljö*, »Staden» äro återkommande rubriker. Men härigenom vidgas perspektivet. Emellertid skildras utförligt och åskådligt de grekiska stilarna mod deras skiftande nyansering såväl inom arkitekturen som skulpturen, och vi få följa med utvecklingens skeende förändringar fram till fulländningen, på det ena hållet i Parthenon, på det andra i Praxitles", Skopas och Lysippos' konst. Den sistnämnde betecknar visserligen idealismens upplösning, men ändock på sitt sätt en fulländning, skulle jag vilja framhålla. Parthenon, arkitekturens krona, har ägnats vederbörlig uppmärksamhet. Även om de förfiningar av stereometrisk natur, de s. k. optiska korrektionerna har förf. velat uttala sig. »De räta linjerna äro icke alltid raka. de lodräta planen inte lodräta.» Märkliga äro bl. a. stylobatens och bjälklagets kurvalurer med en svag höjning upptill 10,7 resp. 10,9 em å långsidorna och 5,9 och 6,7 på kortsidorna. De förklaras avsedda att motverka gestaltföiändringar, då ögat kommer dessa för nära. Andra förtaltare anse likväl, att de nämnda kurvaturerna ha lill uppgift att för en betraktare, som befinner sig på v i s s t a v s t å n d låta stylobat och bjälklag verka fullt vågräta. Grekerna lade sina tempel, där flera på samma plats funnos, icke i någon relation till varandra, utan här och var, där on tradition knutit sig till en helig plats eller av annan orsak. Det märker man på Athens Akropolis, där även andra helgedomar lär ha funnits, i Selinunt och Agrigent på Sicilien eller i Olympia i Grekland. En kortare översikt jämte plan över Olympias festplats hade här varit önskvärd. Förf. begränsar tyvärr sin skildring blott och bart till Zevstemplet och dess skulpturer (s. 325—336). Bortsett från illustrationer behandlas 300-talets bildkonst endast på fem å sex sidor, men mästare och konstverk karakteriseras förträffligt i några LITTERATUR OCH K R I T I K 191 få ord. »Praxiteles var attisk måtta. Skopas ä r eld och låga. Aldrig förut b a r en grekisk k o n s t n ä r så helt, så våldsamt, så egensinnigt givit uttryck åt sitt eget intensiva känsloliv.» Han var som bekant jonier, från P a r o s , och arbetade bl. a. i Mindre Asien vid Athenateraplet i Tegea och Mausoleet i H a l i k a r n a s s o v samt skapade en uttrycksfull och patetisk stil, som gjorde sig gällande långt in i hellenismens tidevarv. Även denna tid h a r haft sin stora betydelse, påpekar förf. med all rätt. D e n är, kunde man säga, en modern eflerklangslid, då det iir jämförelsevis ont om stora nyskapelser, men d å konstintresset sprider sig i vida kretsar, och förmögna privatmänniskor skaffa sig kopior av berömda konstverk. D e n n a kopieringslust fortsätter även under romartiden. Nyskapandet h a r likväl icke alldeles upphört. Vi k u n n a hänvisa lill bl, a. konsten i Pergamon, skolorna på Rodhos och i Alexandria. Vid sidan av porträtt som t. ex. Demostbenes staty kunde förf. även nämnt Diadokernas patetiska, synbarligen från Skopas påverkade porträtlkonst. Det instruktiva och överskådliga avsnittet och Grekland avslutas med n å g r a reflexioner om den g r e k i s k a konsten och den samtida filosofien som parallella företeelser. De voro endast, heter det, två olika aspekter av samma föremål, människan. Men med henne sysselsätta sig knappast de världsförklarande joniska filosoferna, Platons idélära eller Aristoteles. Bokens sista avdelning behandlar den romerska konsten med ett inledningskapitel om E t r u r i e n . Därmed komma vi in i en a n n a n värld. Så viil e t r u s k e r n a s enkla tempelbyggnadskonst som deras realistiska porlrättkonst Övertogs väl av romarne, raen det var likväl först från grekerna de bidrag kommo, vilka tillsammans med vad de själva skapade, kunde förläna framför allt byggnadskonsten prägeln av en för senare tider mönstergiltig klassisk konst. Vi få se, h u r u n y a material, t. ex. b r ä n t tegel och gjutet cement, olika murningssätt, nya konstruktionsformer såsom bågar, valv och kupoler och ett nytt dekorationssätt — halvkolonner med bjälklag på en avvalvbågar genombruten m u r — nu komina i användning. I samband med skildringen h ä r a v borde man dock väntat sig få veta något om r o m a r n e s kolonnordningar. Stilarna kallades ju »ordines* och blev ej mindre iin fem, den sista med det ologiska kompositakapitakapitälet. Allrahelst som dessa heliga ordningar s e n a r e kom att spela en så viktig roll i r e n ä s s a n s e n s och klassicismens läroböcker i arkitektur. Detla ä r en lucka. Men läsaren får veta mycket a n n a t av intresse, som de s e n a r e å r e n s forskningar, t. ex. i Ostia, avslöjat, om bostadsskickets förvandling i Rom och andra städer. Atriumhuset. tillräckligt känt från Pompeji, försvinner, oeh stenhus på tre till fem våningar, förvillande lika våra moderna, träda i stället. Andra utg r ä v n i n g a r och u n d e r s ö k n i n g a r under Mussolinis lid ha slutligen ökat vår kännedora om kejsartidens praktbyggnader, såsom raden av kejsartorg med sina tempel eller a n d r a byggnadsverk öster om F o r u m eller om de vanvettigt luxuösa termanläggningar, med vilka en Nero, en T i t u s , en Trajan u s , en Caracalla sökte Överträffa den ene den andre och slå en värld med häpnad. 192 LITTERATUR OCH KRITIK Arbetet, som är i alla avseenden förnämligt typografiskt utstyrt, h a r väl vissa luckor och brister, raen äger likväl sitt stora, bestående värde såväl genom sina estetiska u t r e d n i n g a r som k a n s k e ä n n u mer genom sina historiska perspektiv och h ä n v i s n i n g a r lill rådande sociala miljöer. August Hnhr. L I T E R AR Y N O T E S A N D R E V I E W S Sverker J a n s o n reviews R. R. S c h m i d t s J ung stein z eit — S i e d l u n g e n i m F e d e r s e e m o o r , which place, situated 40 km. north of L a k e Constance, yielded a very abundant material from the Stone Age and up to the I r o n Age. Most remarkable a r e the amazingly well preserved »pile buildings». Sohmddfs work is based on an abundance of material and is designed lo describe lhe Neolithie settlements, the greatest attention being paid lo (be construclion of the houses and (lie planning ot the villages. It has been possible to clear about 40 h o u s e sites so thorougbly (hat it can be eslablisbed that lhe houses practically a l w a y s contained two rooms. A cerlain development took place, however, within the various pbases of the buildings. which a r e found at times on top of each other. T h e reconstruetions of walls and roofs do not a l w a y s seem lo be entirely convincing. T h e different stages of development date to lhe period 2500—1800 B. C. In bis treatraent of the types of buildings Schmidt a r r a n g e s lhe different houses in a development series which is somewhal difficull lo umlersland, lhe designation being laken from lie Grccian house. These poinls of view in an exaggerated form have been met with in the raore recent literature about Federseemoor, where many facts have been severely trealed and forced into a ready-niade form. In comparison with tbis more recent literalure Scbmidfs work represents something of that in German research work which h a s a l w a y s been greatly appreciated. G r e g o r P a u 1 s s o n ' s w o r k K o n s t e n s v ä r l d s h i s t o r i a , I, A n c i e n t T i m e s is dealt with by August Hahr, who stresset the historically explanatory stamp of the representation. T h e aulhnr refers to the social strueture, which is one of the most important preconditions of art, more tban is usual in history of art descriptions. Tbo greater part of the volume is devoted to Greece and to Rome up to lhe time of Diocletian. By reference to the social milieu breadtb is given to the perspective without loss lo the surveyable description ot the development ot style. T h e remarkable a r t of s t a t u a r y d u r i n g the 4lh century is dealt with coucisely but is exceedingly well characterised. T h e last part of the book deals with the great art of Rome, and inter alia, the aulhor gives an account of lhe results of the development of the change in lype of dwelling in Rome and other cities. 246 LITTERATUR OCH KRITIK Den undersökning av stensättningen på gravfältet vid Kråkhättan, som kommer att företagas längre fram, skall troligen ge ett slutgiltigt svar på frågan om bildstenens datering. Möjligen kunna också ytterligare delar av bildstenen anträffas. Harry Thålin. LITTERATUR OCH KRITIK TILL FRÄGAN OM 700-TALETS NORDISKA FÖRBINDELSER MED VÄSTEUROPA Under de senaste åren har problemet om 700-talets nordiska förbindelser med Västeuropa varit föremål för uppmärksamhet från arkeologiskt håll, och tre arbeten i ämnet ha därvid framlagts: år 1937 Arbmans Schweden und das karölingische Reich, år 1941 min undersökning över keltiska och orientaliska stilinflytelser i vikingatidens nordiska konst samt nu senast Greta Arwidssons ståtliga monografi över Vendelstilc, Email und Glas im 7 . - 8 . Jahrhundert. En utomstående granskare av nyssnämnda tre arbeten skulle lätt kunna bibringas uppfattningen, att ett direkt motsatsförhållande i här berörda hänseende förefinnes mellan å ena sidan de två förstnämnda, å andra sidan det tredje av dessa arbeten. Den följande orienteringen torde ur denna synpunkt få anses motiverad och den vänder sig närmast till den på området icke direkt specialiserade läsaren, vilken kanske- icke haft anledning ägna ifrågavarande arbeten en för bedömandet tillräckligt ingående granskning. Vår kortfattade översikt över problemställningen har givits formen av en recension av de till frågan knytande partierna i Arwidssons avhandling. Min år 1941 eller delvis tidigare framlagda utredning har velat visa, att den äldre vendeltidons nordiska förbindelser huvudsakligen riktats mot fastlandsgermanska områden, framträdande bland annat i en mycket likartad stilutveckling. Detta gäller sålunda skedet för stil II. Men därefter brytas de gamla förbindelserna så tillvida som nordisk konst blir mera isolerad gentemot den fastlandsgermanska stilutvecklingen, vilken mer och mer börjar gravitera mot den klassiska linjen för att omsider utmynna i den karolintriska renässansen. I stället anknyter nordisk konst från och med tiden omkring år 700 till den insulära utvecklingen, varigenom 700-talets nordiska stilar, utan att helt släppa kontakten med frankerkonsten, få sin starkasto påverkan från insulärt håll. 1 För 700-talets vidkommande kan den av mig företrädda uppfattningen sägas stå i nära överensstämmelse med Arbmans. Skillnaden är kanske endast, att Arbman något starkare betonar det frankiska inslaget. I Arwidssons framställning skjutes däremot det insulära helt åt sidan, och samtliga Arwidssons s, 63 gjorda hänvisning till min uppfattning är sålunda icke fullt adekvat. 1 LITTERATUR OCH KRITIK 247 stilinslag utifrån, vilka upptagas till granskning, härledas frän frankiskt håll. Den vid en första blick något förbryllande motsättningen i uppfattning är emellertid till väsentlig del endast skenbar och beroende på, att Arwidsson, trots arbetets titel, icke behandlar vendelstilarna, utan endast vendelstil D. Stil D och vad därtill hör av andra element i nordisk konst göras helt oberörda av insulärt inflytande, men bringas i nära relation till frankerkonsten. Stil C däremot, alltså den i Vendelgrav I härskande stilen, får mottaga starka impulser frän insulärt håll (s. 21). Men denna stil behandlas oj i avhandlingen. Orsaken till den partiella behandlingen av vendelstilarna angives å s. 20, där förf. meddelar, att den vetenskapliga analysen av stil C reserverats för en annan av Valsgärdomaterialets bearbetare. En dylik motivering måste läsaren givetvis respektera, men man kan fråga sig, varför arbetet fått en sådan titel. Frånsett en inledande karakteristik av de här för första gången presenterade fem vendelstilarna, ägnas alltså granskningen åt stil D och övriga företeelser i nordisk konst, vilka förf. vill bringa i ett direkt ursprungsförhållande till själva djurstilen. Av ett särskilt intresse för vår granskning vore alltså ett fastslående av de skäl, som kommit förf. att söka anknytning till frankerkonsten. De må här sammanställas i form av ett referat, utan ställningstagande från vår sida. Djurmotiven i stil D bygga dolvis på äldre nordiska traditioner, men ha också mottagit främmande impulser, sannolikt komna från frankiskt håll (s. 21). Do bandformado djuren besitta även vissa analogier i insular konst (s. 68). De sydskandinaviska rektangulärspännena äga formsamband mod frankiska bältebeslag (s. 68), och deras ornering är likaledes frankiskt influerad. Så gäller om det diagonala listverkot i förbindelse med djurornamentik och vidare om den streckade bakgrundsmönstringen (s. 33, 38). Endast ringkedjemotivet och ringarna kring listverkets korsningspunkter äro hittills icke belagda i frankisk konst. Men dessa företeelser torde likväl icke behöva uppfattas såsom av insulärt ursprung, trots deras uppträdande i Book of Durrow (s. 33, 37). Några bornholraska ovalspännen och ett norskt ryggknappspänne uppvisa ett i nordisk stilisering starkt vanställt Danielmotiv. Ursprungsmotivet har kommit från frankisk konst (s. 45). Den å stil D-arbeten ständigt återkommande klassiska pärlstaven (astragalbandot) utvisar förbindelser mellan Norden och det frankiska Burgund (s. 64, 65). Uppträdandet av den s. k. Herkulesknuten samt en viss förkärlek inom stil D för 8-forraade motiv antyda frankiska stilimpulser (s. 68). En mera regelbunden användning av emalj förekommer endast inom stilgrupp D (s. 70, 72), och donna nordiska emaljeringskonst torde fä tillskrivas frankiskt inflytande. »Die nachweisbaren Verbindungspunkte zwischen 248 LITTERATUR O C 11 K R I T 1 K fränkischem Email und dem Vendelemail sind vielleicht nicht sehr auffallend, aber doch hinreichcnd zahlreich, um zusammen die Annahme eines direkten Kontakts zu stiitzen» (s. 81). Hästmunderingen i Vendelgrav III är snarare av frankiskt än av insulärt ursprung (s. 74). Ett intressant kapitel i avhandlingen ägnas Vcndeltidens glas. Förf. framhåller därvid den påfallande kontrasten mellan folkvandringstidens och vendeltidens glasimport. Under skedet för stil I (alltså succession mellan stilarna?) dominera de höga spetsbägarna, som på nordiska områden uppträda i stort antal, exempelvis i Norge minst 25 och från Gotland kanske lika många. Dylika glas äro icke i något enda fall anträffade i vendeltidsmiljö (s. 84). Till vendeltidens karakteristiska formor höra framför allt bägarna med strutar kring sidorna (Riisselbecher). Det äldsta från nordiskt område härrörande exemplaret av denna bägartyp tillhör möjligen Odenshögen2 vid Gamla Upsala; i övrigt ingå fynden i den rena vendeltidsmiljön (s. 85). Under äldre vendeltid äro emellertid de nordiska fyndon av glaskärl fåtaliga, och först vid tidpunkten för Vendelgrav I, alltså tiden omkring år 700 sätter importen in med full kraft (s. 84). Liknande gäller beträffande glaspärlor, av vilka äldre vendeltid endast har att uppvisa små och enfärgade typer, medan däremot 700-talet visar en rik variation av stora flerfärgade typer, mosaikpärlor och s. k. reticellaglas, det sistnämnda ingående såväl i pärlor som kärl (s. 85, 98). Samtliga dessa företeelser visa hän mot Belgien och norra Frankrike sora fabrikationsområden (s. 98). »Die Ursacho eines verstärkten Exports von Glas nach dem Norden von den letzten Jahrzehnten des 7. Jhs. an mogen teils auf einer verbesserten Produktion beruhen, . .. teils auf der verändorton politischen Lage am Untcrrhein, wodurch wohl die glascrzougenden Gebiete in Belgien und Nordfrankreich fiir einen fränkisch-friesischen Handclsaustausch geöffnet wurden» (s. 86). Därmed är den refererande översikten avslutad. Ett ställningstagande kan här icke ifrägakomma, då ramen för denna framställning därigenom skullo sprängas. Beträffande min uppfattning får jag därför hänvisa till mitt arbete av år 1941, alltså gällande i den mån samma frågor där behandlats. Det återstår emellertid att något beröra förf:s uppfattning av förbindelselederna och karaktären av de faktorer som förmedlat stilimpulsernas överförande till Norden. Med skärpa framhållcs därvid betydelsen av kommunikationerna längs Nordsjökusten och ned mot Rhenmynningarna Om så varit fallet, varför då icke datera Odenshögen såsom av mig föreslagits? Ty för en sådan datering talar bl. a. förf:s karakteristik av vendolstil A, alltså den tidigasto av de fem stilarna. Såsom särskilt betydelsefullt för den äldsta vendelstilens datering anför förf. dess uppträdande i tre fynd, nämligen: Odenshögen, Valsgärdegrav 6 och skeppsgraven från Sutton Hoo i Suffolk (s. 19). 2 LITTERATUR OCH KRITIK 249 (s. 104). Beträffande frågan om den förmedlande parten är dock framställningen icke fullt klarläggande, varför en rekonstruktion av förf:s tankegång blir vansklig. Ett försök må likväl göras. Den insulärt präglade flätornoringen saknas icke inom stil D, men tillhör enligt förf. icke denna, utan stil C, som även i övrigt är insulärt påverkad. Vid tiden omkring år 700 skulle vi alltså på nordiskt område hava ägt tvenne stilar, den ena anknytande åt frankiskt häll, den andra åt insulärt. »Es scheint demnach am natUrlichstcn, anzunehmen, dass die Verschiedenlieit der beiden nordischen Gruppen wirklich seinen Grund darin hat, dass der Schöpfer der einen nähere Verbindungen mit insulärer Kunst, der der anderen mit fränkisch-kontinentalcr gehabt hat* (s. 21). Om alltså frisiska köpmän varit förmedlande part, har man svårt att inse, varför de gjort en så stark boskillnad vid fördelningen av sina skeppslasters håvor. I förf:s framställning spela ej heller friserna någon roll, i stället framhålles uttryckligen, att trafiken på Rhenraynningarna till stor del upprätthållits av nordbor. »Man braucht wohl nicht däran zu zweifcln, dass dieser Ilandelsaustausch sich ohne grössere Untcrbrcchung auch in der Vendelzcit fortgesetzt hat, oder däran, dass der Handel damals ebenso wie frtiher und später zu einem grossen Teil von Nordländern betrieben worden ist» (s. 103). Uppfattningen av nordiska handelsmän såsom de verksammaste trafikanterna på Nordsjötraden torde med tanke på frisernas aktiva uppträdande i Birka kunna diskuteras. Men i vilket fall som helst blir därmed förhållandet icke uppklarat, då ju även nordiska köpmän vid Rhenmynningarna utan större åtskillnad böra ha mottagit såväl frankiska som insulära handelsproduktcr. Förf:s inställning till problemet får kanske sin rätta belysning genom hänvisning till ett å s. 18 gjort uttalande, där de olika stilarnas avhängighet av enskilda konstnärers verksamhet framhäves. »In jeder solchen national abgogrenzten Gruppe finden sich lokale Varianten, dio sicherlich jcweils an einen einzelnen Kunstschmied anknupften.» Förklaringen skullo alltså kunna tänkas vara, att enstaka konstnärer följt de nordiska handelsvägarna längs Nordsjön och att de därvid kommit i beröring med för dera nya konstkretsar, från vilka de mottagit nya impulser, varvid alltså skaparen av stil D influerats från frankiskt håll, skaparen av stil C däremot från insulärt. 20 nov. 1942. Nils Åberg. POUL N0RLUND: Klxdedragt i Oldtid og Middclalder. (Nordisk Kultur, XV:R, udgivet af Poul Nerlund, Stockholm 1941). Den ganska ymniga litteraturen om dräktskicket under forntid och medeltid torde i stort sett kunna sägas mera vittna om fantasifullhet än om vederhäftigt studium. Inom intet område av den arkeologiska vetenskapen har Väl den fria tantasien härjat så vilt som i fråga om dräktrekonstruktioner. Ursäkten ligger ju i tcxtilmaterialets förgänglighet — de dräktplagg som 250 LITT E RAT U R OCH KRITIK bevarats från forntid och medeltid äro ju försvinnande få och mer eller mindre ofullständiga. Att av dessa rester och de sparsamma och ytterst otydliga samtida avbildningarna rekonstruera fram de ursprungliga plaggen tarvar alldeles speciella insikter. Tiden synes emellertid nu ba mognat även för denna forskningsgren, ty under det senaste decenniet ha cn rad utomordentliga specialundersökningar sett dagen, arbeten som utgöra förutsättningen för vår kunskap om dräktskickets utveckling. Den framställning som i serien Nordisk Kultur presenterats av dr Nörlund är den första vetenskapligt grundade sammanfattningen av vad man f. n. vet om forntidens och medeltidens klädedräkt i Norden. Dess utomordentliga värde är därför självklart, i all synnerhet som den kännetecknas av en berömvärd fullständigbet och överskådlighet. Först redogör han för förefintliga fynd och därefter diskuteras varje plaggtyp för sig. Stenåldern utgör fortfarande en vit fläck på kartan och framhäver fyndrikedomen från den äldre bronsåldern, vilken ju på ett förebildligt sätt publicerats av danska forskare: Thomsen, Broholm och Hald. Gentemot de båda sistnämnda hävdar förf. med rätta, att de omdiskuterade jättestora kvinnokjolarna måste betraktas som verkliga kjolar. På vilket sätt do burits vill han ej avgöra men framför ytterligare en hypotes: att de på indunesiskt vis stramats över bysten, varefter överkanten vikts tillbaka; detta i förening med bälte synes mig icke vara osannolikt mod hänsyn till det kraftiga materialet. Men problemet torde dock ännu ej kunna betraktas som slutgiltigt löst. Avgränsningen av det andra kapitlet, järnåldern och medeltiden tram till c:a 1375, är givetvis ändamålsenlig ehuru vid första påseendet något förvånande. Vad järnåldern före vikingatiden beträffar ha vi hittills endast haft de nordtyska mossfynden samt några fä, ur dräktsynpunkt oansenliga, norska fynd att lita lill i detta avseende; de förra nyligen kompletterade med en sscdvanligt väl bevarad kolt från l:a eller 2:a århundradet, funnen i en östfrisisk mosse (Hanns A. Potratz, Das Moorgcwand von Reepsholt, Ostfriesland, Hildesheim 1942). Här redogöros för ett betydande antal danska fynd om vars karaktär av dräktplagg litteraturen hittills icke haft något att meddela. Dessa äro nu, glädjande nog, under bearbetning. Vikingatiden belyses av Birkamaterialet och de något yngre finska och baltiska fynden. Ytterligare en källa kunde ha framhållits: de gotländska bildstenarna, vilka nu äro lätt tillgängliga genom Sune Lindqvists båda volymer Gotlands Bildsteine (Stockholm 1941—42). De upplysa bl. a. om varierande byxformcr och olika sätt att bära manteln. I fråga om medeltiden har förf. själv gjort ytterst viktiga primärforskningar: de bekanta gravfynden från Herjoltsnos på Grönland. Till samma epok hör den märkligt fullständiga mansdräkten från Bockstens mosse i sydvästra Sverige, påträffad 1936 och publicerad av Sandklef, samt den föga alamodiska nordnorska Skoldohamnsdräkten, troligen från 1400-talet, offentliggjord av Gjessing. LITTERATUR OCH KRITIK 251 Den följande diskussionen över de olika typernas förekomst och utveckling är intressant och övertygande. Men en sak gör den besvärlig för en icke-dansk läsare, även om han annars obehindrat läser danska. Det är don nästan komiska betydelseförbistringon av vissa dräkttermer inom de germanska språken. Följande tablå över några varandra motsvarande ord på danska, tyska ooh svenska skulle — med fördel utförligare kompletterad — säkerligen hälsats med tacksamhet av olika skandinaviska läsare, inte endast med hänsyn till denna framställning. Svenska Kolt Kolt, livklädnad Skjorta Kolt, klädning Frack Kjol Rock Mantel Kappa Rock Mössa Danska Kjortel i Tyska Kompletterande förklaringar Kort ärmförsett slutet plagg Längre » » » * » » Kvinnligt » » » Frack = habit noir Framtill öppen livklädnad Kvinnligt ytterplagg Manligt » Huvudbonad Wams Kittel Underkjortel Kittel, Hcmd Kjole Gewand Kjole Frack Skört, Under- Rock del Kofte, Kjortel Wams Kappe Mantel Fräcke K Hue Kappe Medan utredningen om de plagg som klätt själva kroppen förefaller tämligen uttömmande, lämnar avsnittet om huvudbonaden, särskilt den kvinnliga, en del övrigt att önska. Påståendet att Birkafynden skulle visa att både kvinnor och män på frankiskt vis burit pannband, knutna om huvudet ooh nedhängande bak, är alltför generellt. Endast en enda kvinnograv gor bestämd anledning till ett sådant antagande. För övrigt synes alla bevarade band eller flätbårder haft ett tygunderlag — i vilken utsträckning dotta varit enkla dok eller tillsydda mössor har jag vid min undersökning tyvärr icke kunnat komma till klarhet om; deras varierande läge (se Birka III, s. 143 f.) tyder på ett skiftande mod, omfattande båda alternativen. I kapitlet om smycken saknar man ett dryftande av frägan om bältet i vikingatidens kvinnodräkt. Genom Birkafynden hade jag, givetvis efter stor tvekan, kommit till den förvånande slutsatsen att kvinnorna icke burit något bälte om livet, ett antagande som rätt tydligt bestyrkes av de kända små kvinnofigurerna i Historiska museet i Stockholm. Vidare kan det vara anledning här återge ett påpekande som gjorts av Björn Hougen beträffande samma fyndmaterial. (Universitetets Oldsaksamlings Arbok 1937, s. 163.) Han framhåller att den under lång tid så enformiga och av aktuella konstströmningar opåverkade typen på kvinnornas sköldforraiga spännen förklaras genom deras fasta funktion, som gjorde att de betraktades som en del av dräkten och icke som ett prydnadssmycke som självfallet tår en mer individuell och växlande karaktär. På tal om smycken borde kanske också halsband av glas och bärnsten ha nämnts. 252 LITTERATUR OCH KRITIK Mot 1300-talets slut undergår dräktmodet överlag betydande omkastningar. Här föreligger också ett ganska rikligt bildmaterial i form av skulptur och måleri. I Norden tinnes en enda bevarad kvinnodräkt: drottning Margaretas gyllene klädning i Uppsala domkyrka, publicerad av Agnes Branting 1912. Förf. yttrar sig med försiktighet om dess autenticitet, men avvisar den ej som osannolik, även om han icke kan tro att den, som traditionen velat påstå, är hennes bröllopsdräkt, alltså från 1363. Märkligt nog synes författaren ioke ha känt till en viktig uppsats av Helcno Dihle (Zeitschr. fiir historische Waffen- und KostUmkunde 1921, s. 124—128), som ingående diskuterade Agnes Brantings uppgifter och kominer till den slutsatsen att klänningen väl kan tänkas ha varit buren av den 10-åriga flicka sora Margareta var vid sitt bröllop. Själv har jag gjort en iakttagelse som bestyrker ett sådant antagande och vilket därför här må anföras. I Ca' d oro i Venedig förvaras en gyllene mantel av ett material som av bilderna att döma mycket nära liknar det, så vitt jag vet, för övrigt enastående Margaretastoffet. Katalogen över textilutställningen i Rom (L antico tessuto, Rom 1937, s. 37, fig. 82, 83) uppger att manteln enligt traditionen skulle ha tillhört kejsar Karl IV av Luxemburg (1316—78) men hänför den på grund av stilen till 1400-talets slut, en datering som med hänsyn till tekniken förefaller mig alldeles för sen. Med hänsyn till att dessa mönster i e n k l a r e utförande vore en vogue vid 1400-talets mitt kan detta praktstoff knappast vara yngre, men sannolikt äldre. Först efter cn noggrann vävnadsteknisk undersökning kan emellertid ett närmare uttalande göras. Norlunds framställning kompletteras i föreliggande del av Nordisk Kultur av tvenne kortare artiklar: dels om stridsdräkten av Bengt Thordeman, dels om förhistoriska och medeltida traditioner i nordisk bondedräkt av Sigfrid Svensson. De båda författarnas sakrika uppgifter och intressanta resonemang komplettera på ett värdefullt sätt Norlunds framställning. Särskilt utgör ju konservatismen i bondedräkten en ovärderlig hjälp till förståelsen av do ofullständigt bevarade äldre fynden. Agnes Geijer. OTTO RYDBECK: Knut den heliges Laurentius-kyrka. I Meddelande från Lunds universitets historiska museum. Lund 1942, utgör denna märkliga avhandling huvudpartiet (217 sidor, 75 textavbildningar). Ehuru icke upplagd som en byggnadsmonografi, utan snarare som en grävningsbcrättelse, intar den i förf:s produktion en plats av samma betydelse som hans äldre två huvudarbeten om Lunds domkyrka. Detta på grund av uppseendeväckande rön, vilka redovisas med utomordentlig noggrannhet. Grävningarna gjordes egentligen för att få dräneringskanaler omkring kryptan, som 1 all sin tid lidit av översvämningar. Härvid uppdagade äldre dräneringar och gravar ge en mängd arkeologiskt intressanta upplysningar. Konsthistoriskt viktigt är, att en grupp av gravar n o r r om nuvarande domkyrkan tyda på tillvaron av en äldre LITT ÉRÅTU R OCH KRITIK 253 träkyrka belägen ytterligare norrut. Förf. är böjd för detta antagande enligt tesen om kyrkors sydsida som favoriserad begravningsplats, vilken tes han passar på att stöda med kraftiga skäl. Härmed framstår som en visserligen obevisad, men dock ganska plausibel existens period nr I för Lunds domkyrka: en s t a v k y r k a . Ingenting är mer naturligt under 1000-talet. Man minns Edvard Bekännarens Westminster Abbey i London, sora på Bayeuxtapeten avbildas som nybyggd stavkyrka. I denna Lunds domkyrka period I, stavkyrka, måste väl de reliker bevarats, som 1131 överflyttades till Askers krypta (?, rec:s förslag), ty, som vi här nedan skola finna, någon av Knut den helige byggd stenkyrka existerade aldrig som användbar gudstjänstlokal under tak. Men icke endast gravar, utan murar upptäcktes, som på ett högst överraskande sätt teckna planen för vad Rydbeck kallar Knut den heliges Laurentius-kyrka. Vi erinra oss att Knut i Necrologium Lundense kallas för K y r k a n s f ö r s t a g r u n d l ä g g a r e . Hans nu funna plan består av ett absidkor med sidotureller (likt Viborgs domkyrkas), något bredare än den nuvarande absiden, därtill ett transept och ett långhus som är så mycket smalare än dot nuvarande att det nätt och jämnt får rum inom dettas sträckmurar. Planen avslutas med en tvärraur i höjd med nuvarande långhusportalerna. Denna egendomligt korta, nästan grekiskt korsformads plan anser förf. för Knut skapelse, alltså L u n d s d o m k y r k a s p e r i o d I I (senare än träkyrkan, vilken dock stod kvar), byggd men aldrig slutförd av Knut (regnavit 1080—1086). Rydbeck säger att murarna förts upp intill omkr. 1 m:s höjd över markon och att f. ö. vissa detaljer hunnit att bli färdighuggna samt att slräcknmrarna fortsatte förbi den omtalade tvärmuren några meter åt väster. Knuts långhus var alltså avsett att med tiden få ett långhus av normal längd, men man beslöt vid en viss tidpunkt att bygga en provisorisk avslutningsmur i väster. På samma sätt sträcker sig i S. Per i Sigtuna, såsom Erik Lundborg observerat, l:a byggnadsperioden några meter in i långhusets område. Lunds domkyrka period II, Knut den heliges verk hade uppenbarligen frivilligt begränsat sig till detta egendomligt stympade långhus. I klok beräkning insåg kungen och hans arkitekt att h a n s generation skulle bli fullt upplagen av att resa denna östra domkyrkohälfts murar färdiga. Mon icke ens det lyckades! Helgonkungens projekt var alltför väldigt och hans livstid alltför kort. Men denna drömda 1000-talsdom är som purt intellektuell produkt så märklig att vi måste stanna inför den och söka skiinja mer av dess konturer. Knuts absid sträckte sig en knapp murtjocklek längre åt öster än Askers och Knuts transept var något bredare i öst—väst än Askers. A andra sidan var Knuts långhus en murtjocklek smalare åt ömse håll. Knuts projekt var alltså ungefär av samma storleksordning som Askers kyrka. När Asker lägger sina långhussträckmurar så intill Knuts, som en stramt omsvept 254 LITTERATUR OCH KRITIK mantel, är det berättigat att också föreställa sig Knuts tänkta västtasad tätt innanför Askers långhus' västfront. Knuts projekt skulle då åt öster varit ungefär lika mycket längre än Askers kyrka sora det var kortare i väster. Askers kyrka var (utan sin nuvarande rikt ornerade, sekundära absidklädsel) 230 grekiska fot lång (planen är tydligt stakad med grekiska, fot; transeptet t. ex. är 125 dylika långt, 50 brett, allt yttre mått). Vad är naturligare än att Asker återupptagit belgonkungens projekt i dess tänkta dimensioner? Alltså: han riktade in sig på en kyrka om 230 grekiska fots längd, liksom Knuts men med modifikationer i formerna, beroende på en ny tids nya arkitekturideal. Asker begär bl. a. eu krypta, alltså duger icko Knuts påbörjade mur, ioke ens som grund. Asker måste gräva sig en våning djupare ned i jorden. Detta är orsaken till att hans absid krymper ihop sig i n n a n f ö r Knuts murar. Men det Asker avstår från i östlig sträckning tar han igen i västlig. Jag upprepar att projektets västmur måtte gått alldeles intill nuvarande inro långhusvästmuron. Sålunda uppstår samma totala siffra för Knuts drömkyrka som för Askers reella bygge. Och vad biskop Asker förlorade i bredd i sin absid tog han rikligt igen i sitt långhus bredd, som blev 90 gr. fot (yttre) medan Knuts mätte 80. Vi ba på detta sätt trevat oss fram till Knuts-projektets yttre planmått. En bekräftelse på våra lörsöksmässiga beräkningars riktighet erhålla vi i denna plans yttre längdmått e x c l u s i v o a b s i d e n : den är 200 grekiska fot, ott omtyckt normalmått. Wanscher, som flerslädes fäster uppmärksamheten på metrologiens betydelse vid arkitektur-analys, anmärker i sin arkitekturhistoria II, 163 att Ringsteds S. Bernt är 200 grekiska lot liksom San Marco i Venedig och domen i Viborg. I Knuts ritning blir måttet som sagt jämnt 200, ett vackert runt tal, men i Askers kyrka blir siffran ojämn. Varför? Emedan Askers plan koinpromissar mellan en 1000-tals plan som han för dess helgds skull (utlagd av ett helgon!) vill följa så noga han kan, o o h cn nyartad arkitekturstil, som han som modern människa icko kan motstå. Hur var Knuts långhuspelare tänkta? Om mittskoppsbredden skulle bli = korets (som ju är det normala förhållandet, jfr t. ex. S. Servatius i Maastricht) bleve sidoskeppen nästan omöjligt smala. Om man rekonstruerar så, bli måttförhållandena ganska lika S. Olofs i Sigtuna. Där är systemet bibehållet i östpartiet, ooh man förstår sidoskeppens korridorlika trånghet (omkr. 1,5 m gentemot mittskeppsbredden omkr. 6 m. Rec:s uppfattning är i denna punkt föregripen av Anjou, Dalby, s. 146); proportionerna förklaras genom den dåtida Nordens ovana vid att slå valv. Mittskeppens vidd skulle täckas av ekbjälkar i båda fallen. Till sist en oroande fråga. Att reliker 1131 flyttas över »de altari veteris monasterii» till ett altare i den nya kryptan, betyder enl. Rydbeck, Lunds Domkyrkas byggnadshistoria, 1923, s. 66, att gudstjänsten helt överflyttades till Askors byggnad. I så fall måste väl den 1131 invigda guds- LITTERATUR ocn KRITIK 255 tjänstlokalen motsvara fordringarna på en metropolitankyrka också med avseende på utrymme Kryptan kan ba tjänat till högkor, men omöjligt ba räckt till för menigheten. Var härbärgerades då menigheten? Vi äro så gott som tvungna att med Anjou (Heliga korsets kyrka i Dalby, Göteborg 1930, s. 146) antaga att även Askors långhus då var färdigt. M. a. o. dorakyrkan av 1131 skulle erbjudit nästan samma utrymme som nu, men med den skillnaden att högkoret var underjordiskt. Erik Lundberg yttrade sig 1932 i samma riktning, emedan han fann formerna i kryptan och västpartiet besläktande (Tidskr. för Konstvetenskap). Övergången från detta långhus till kryptan är svår att rekonstruera men ingalunda otänkbar. Kanske det just i övergångspartiet fanns ett stycke färdigt av Knuts långhus (östligaste traven i långhuset) såsom så många gånger påståtts? Vi kunna icke gå in pä alla frågor här. Detla Askers bygge — krypta och långhusets västparti — är p e r i o d I I I . I p e r i o d I V , 1131—45, bygges det verkliga koret med transeptet ovanpå den färdiga kyrkan och ärkebiskop Eskil inviger kyrkan 1145. Vi kunna icke gå in på ytterligare byggnadsskoden, som även de belysas av de rika och pålitliga uppgifterna i professor Rydbecks avhandling. Vi ha velat framhålla den kapitala betydelsen av hans grävning och helt skissartat sökt so några av dess konsekvenser i 1000- och 1100-talsdomkyrkornas byggnadshistoria. Johnny Roosval. LITERARY NOTES AND REVIEWS Ph. Dr K n u t K j e l l m a r k , a corresponding member of lhe Academy of Literature, History and Antiquities, died on 23rd June 1944, at the age of ncarly 78. Prehistoric archeolog5' was tho great interest ot his life, and to it, side by side with his work as an inspector of elementary schools, he devoted all his spare time. For many years he was the representative ot lhe Kings Custodian of Antiquities in the districts where he lived. In the field of research he devoted himself particularly to the Stone Age, especially to the great number ot cists in the province of Kronoberg, and to the numerous prehistoric settlements round the coasts ot South Sweden. As a Stono Age research worker Kjellmark made a contribution ol lasting value. Personally he was a fine, kind-hearted man, full of cheerfulness and optimism. A f i n d of b r a c t o a t o s f r o m H a l l a n d is dealt with hy Herjc Öberg, who points out the importance of the ciroumstance that three bracteates found earlier in Landa parish have now been acquired by the State Historical Museum. Two specimens are of type A, one of type C. The two first-montioned, which were impressed with the same stamp, present the groatest interest; they exhibit a development of the original motif with the imperial robe of the original classical medals. Probably the wholo find can be dated to the fifth century. Harry Thålin publishes a recently found fragment of a f i g u r e d s t o n o f r o m R o s l a g e n . Such stones are rare on the mainland of Sweden. Three have been found in Södermanland, four in Uppland. Tho new find, 256 LITTERATUR OCH KRITIK which originates from Estuna parish, can probably be dated to the Roman Iron Age Under the title » T i l l f r å g a n om 7 0 0 - t a l e t s n o r d i s k a f ö r b i n d e l s e r m e d V ä s t e u r o p a » (On the question of Nordic connections with Western Europé in the 8th century) Nils Åberg deals with certain sections of Greta Arwidssons work »Vendelstile, Email und Glas ira 7.—8. Jahrhundert». Åberg points out that his own work on the subject showed that the Nordic connections of the earlier Wendish period wero raainly with the Teutonic mainland areas, while the eighth century showed insular development, but a certain contact with Frankish art was mainiained. In Arwidsson's presentation the insular connection is pushed entirely to one sido at the cxpense of the Frankish influence; in reality this is due to the author s having dealt with style D, but not e. g. with style C, with its strong impulses from insular quarters. Åberg finally reviews Arwidsson s opinion as to the communication routes and the factors whieh scrved to bring about the transfer of the style impulses to the North. The explanation of the simultaneous appoarance of Frankish and insular features of style might conceivably be that individual artists followed the trade routes along the North Sea, and in that way came into contact with different art circles, which gave different impulses. Agnes Geijer reviews P o u l N o r l u n d s w o r k K l s e d e d r a g t i O l d t i d o g M i d d e l a l d e r (Nordisk Kultur, XV: B, 1941) and points out that tho presentation is the first scientific summary of what is at present k n o w n about clothing from prehistoric and medieval times in the North. The discussion of the question of the occurrence and development of the different types is interesting and convincing. The reviewer emphasizes, however, that the Germanic clothing terms are so lacking in uniformity that a comparative table of designations would be welcome. Tho investigation into the question of the garments worn on the body appears to be exhaustive, but that dealing with headgear is not very convincing. The authors statement that both women and men woro fillets hanging down the back appears all too sweeping. The question of tho holt in the women s dress in the Viking period is not discussed by the author, but the reviewer considers that it was established by tho Birka find that the women did not wear belts round their waists. In Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1942, O t t o R y d b e c k gives an account, under the title » K n u t d e n h e l i g e s L a u r e n t i u s - k y r k a » , of his latest investigations into the history of tho building of the cathédral, in which, firstly, he interprets the occurrence of graves to the north of the present building as proof of the existence of an older church, probably a stave church, situated farther to the north, and secondly, establishes the fact that remains are preserved of the oldest, but never completed, stone church of St. Lawrence. Rydbecks results are comracnted upon by Johnny Roosval, who points out that, during the next building period, (Askers Church) they obviously retained the length measuromonts of the old building (Knufs) but were compellod to make a slight shift towards the west, so that a crypt could be constructed w i t h i n the chancel walls of St. Knuts. As the walls of Asker's näve lie immediately outside St. Knufs navo, and as the original breadth of the middle aisle must have been intended to correspond to that of the chancel, St. Knuts Church, when completed, would have had extremely narrow side aisles. Finally, Roosval points out that at the timo of the consecration in 1131, the building compriscd an already completed näve, and thus occupied approximately tho same space as now, with the important cxception that the chancel still consisted of the under.round crypt, to which the final chancel was not added before the time of Eskil, only being completed in 1145. 358 LITTERATUR OCH KRITIK möjligt att ändock anordna cn tämligen »lös» montering t. o. m. av en kyrkoportal. I tegelmuren har från början utsparats en större öppning täckt av rakt valv och med sidorna försedda med öppna förtagningar. Här bar portalblocken uppställts och kringmurats mod tegel. Skulle en omplacering visa sig önskvärd torde det med fotografiernas hjälp into ta mer än några timmar för ett par arbetare att hugga loss fyllnadsmurningen och befria portalblocken. O. Källström LITTERATUR OCH KRITIK S T E N K A R L I N G : Holzschnitzerei und T i schlerkiinst der Renaissance und des Barocks in Estland, ö p e t a t u d Eesti Seltsi Toimetused X X X I V , T a r t u 1943. 451 sid, 253 fig., 28 planscher och en k a r t a . Do sista tio årens konsthistoriska forskning i Estland är intimt förknippad med professor Sten Karlings namn. Den undersökning av de estländskt-gotländska konstförbindelserna, som påbörjades av Helge Kjellin, har han fortsatt och utbyggt, och därjämte har han genom sitt studium av den Tyska ordens konst öppnat helt nya perspektiv i medeltidens baltiskt-nordiska konsthistoria. Hans forskningar ha inte varit snävt begränsade i tid och rum. De ha omspänt århundraden och dragit in det estländska konstområdot i ett större sammanhang. Sina mest omfattande arbeten har Karling emellertid hittills ägnat renässansens och barockens konst. Hans 1936 utgivna Narvamonografi var det första vetenskapliga arbetet av detta slag i den estländska konstlitteraturen. I saraband med inventeringen av Estlands konstminncsmärken har därefter hans här ovan angivna arbete vuxit fram. Det förelåg i manuskript redan 1941, men på grund av de politiska händelsernas utveckling och förtattarens därav förorsakade avresa frän Estland kunde verket först två år senare komma ut i tryck. Om man tar hänsyn till att författaren vid sidan av sin Narvabok och det senast utgivna arbetet publicerat en rad betydande undersökningar av mindre omfång samt att han förutom en omfattande undervisning (vilken de sista åren ägdo rum på estniska språket) även hado att taga befattning med fornvårdsfrågor och andra kulturella problem i Estland, måste man skänka hans ovanliga arbetsförmåga sin livliga beundran. Karlings sista arbete behandlar ett material, som huvudsakligen utgöres av estländska kyrkoinventarier från 1500-talets mitt fram till 1700-talets senare hälft. Framställningen berör även lettländskt område i den mån, som de i Estland bosatta mästarna även voro verksamma där. Genom att författaren låtit sin skildring bli en del av ett större sammanhang och LITTERATUR O C II K It I T I K 359 samtidigt gett perspektiv bakåt och framåt i tiden bar boken kommit att bli en översikt av träplastikens historia i Estland från sengotiken till klassicismen. Materialet är synnerligen omfattande. Särskilt under den svenska tiden försågos städernas och landsbygdens kyrkor med nya inredningar bestående av predikstolar, altaruppsatser och bänkar, vartill ofta nog slöto sig konstfullt snidade epitafier, begravningsvapen, triumfkrucifix m. ra. Även om åtskilligt gått förlorat under århundradenas lopp återstod ännu på 1930-talet ett rikhaltigt raonumenlbestånd, vars systematiska inventarisering och fotografering ägde rum under Karlings ledning. Som belöning för arbetets mödor fick man därvid ej sällan njuta åtskillig upptäckarglädje inför månget undangömt konstverk av rang. Även i fråga om materialets stilkritiska behandling beträdde författaren nya vägar. Före Karlings forskningar hade endast ett fätal centralt belägna monument omnämnts i litteraturen. Till namnet kände man endast ett par mästare, vilka satts i saraband med verk av ganska skiftande karaktär. Flertalet arbeten, däribland många av de konstnärligt mest högtstående, saknade all ursprungsbeteckning. För att kunna bestämma konstverken till tid och mästare har författaren genomfört en stort upplagd stilkritisk analys, som ej endast tar upp det estniska och lettiska materialet till behandling utan även tar hänsyn till träplastiken i andra länder, framför allt norra Tyskland samt dessutom Nederländerna, Danmark, Sverige och Finland. Att Karling på detta område har ett säkert öga, medfödd stilkänsla och stor uppslagsrikedom är oss bekant redan från hans tidigare skrifter. Med dessa medel har det nu lyckats honom att återigen öppna on fullständigt ny värld i Estlands konsthistoria. För att fullständiga och styrka sin framställning har Karling vid sidan av stilkritiken begagnat sig av det material, som arkiven rymma. I sina arkivstudicr är författaren både historiker och konstforskare. Han iir lika mycket arkivforskare som stilanalytiker och han synes besitta en sällsynt förmåga och tur att i den oöverskådliga mängden av arkivalier finna just det, som är av vikt för hans syften. Redan boken om Narva lämnade bevis på denna förmåga. Efter flera års forskningsarbete kan Karling som ett av bokens resultat prestera en mängd hittills okända konstnärer. Han har följt dessa mästare på deras färder, studerat deras insats i olika länder och även ägnat sin uppmärksamhet åt deras porsonliga förhållanden. Men författaren har inte endast funnit mästarnamn. Han har även påträffat teckningar och utkast, vilka väsentligt bidraga till att fylla ut tomrummet efter de förstörda konstverken. Genom att kombinera arkivforskningens resultat med stilkritik har förtattaren byggt upp en fast historisk skildring, där monumenten sammanförts i klart karakteriserade grupper. Genom att personligt gripbara mästare knutits till så gott som varje arbete, har framställningen fått en i hög grad konkret karaktär. Till övervägande delar iir denna av Karling upptäckta och ordnade värld väl dokumenterad såväl stilkritiskt som ined urkundernas hjälp. Mästare 360 L I T T E R A T U R OCH K R I T I K som Tobias Heintzo och Christian Ackermann, om vilka man tidigare vissto endast föga, framstå, nu som betydande konstnärer. Deras viktiga insats som bärare av utvecklingen på träskulpturens område i Estland under olika skeden belyses klart. Därtill kommer att de nämnda mästarna visas vara upphovsmän till talrika arbeten i Lettland, Preussen och Nordtyskland. Vad Heintzo beträffar, kan hans produktiva verksamhet vid det kurländska hertighovet och i Estland följas är från år. Vid sidan av den estländska högbarockens ledande bildhuggare, Christian Ackermann, skymtar även Nikodemus Tessin d. y. som mästare till det mäktiga altaret i Tallinns domkyrka. Altarets romerskt pompösa former är ett intressant exempel på de representantiva krav, som den svenska regeringen ställde på sin baltiska konstpolitik. Författaren har tidigare lämnat belysande belägg på denna officiella svenska smak i sin bok om Narva. Genom sin strama klassicism står den svenska stilen i bjärt kontrast till den skräbundna konsten med dess skiftande former och måleriska rikedom. Jämte de ovan näranda huvudraästarna framträda en rad andra mer eller mindre betydande bildhuggare, vilka samtliga skildras och karakteriseras på elt utmärkt sätt. Här må nämnas Balthasar Raschky, som verkade på ösel under 1600-talets andra kvartsekel, och vars predikstolar på ett övertygande sätt visas tillhöra en schlesisk typ. Författaren glömmer därvid ej att nämna den roll, som Schlesien redan tidigare spelar i Baltikums skulpturhistoria. De många predikstolar i Estland, som smyckats med broskverksornamentik, bilda till större delen en enhetlig grupp, som på säkra grunder kan tillskrivas dansken Elert Thiele. Författaren klarlägger på ett ovedersägligt sätt denne mästares samband med danska och nordvästtyska stilriktningar. Det säger sig emellertid självt att det inte alltid varit möjligt att på fullt säkra grunder förbinda verken med cn mästare. När författaren oj funnit ett dokumentariskt styrkt samband mellan en bildhuggare och en skulplurgrupp har han fått nöja sig med cn attribution, som endast indirekt kan ledas i bevis. Sålunda kunna med ganska stor säkerhet de bästa verken under en viss period tillskrivas den mästare, som vid tiden i fråga var den ledande, särskilt som det vid varje tillfälle iir ganska få namn att välja emellan. Men givetvis kan metoden även föra vilse. Man får dock det intrycket att författaren även i dessa fall kommit sanningen mycket nära. Att de sniderier i utpräglad holländsk stil frän 1600-talets början, som förekomma i Tallinn, äro utförda av den vid samma tid i handlingarna omnämnde holländske mästaren Berent Geistmann torde inte kunna betvivlas, särskilt som man vet, att Geistmann bl. a. arbetade i Nikolaikyrkan, där Karling funnit flera av hans verk. Svårare har situationen varit, då direkta samband mellan verk och mästare ej finnas. I dylika fall har författaren tagit mera indirekta upplysningar till hjälp. Till do verk, om vilka källorna varit mycket njugga, höra tyvärr de praktexemplar på träsnidarkonst i broskbaroekens anda, lill vilka Bogislaus von Rosens namn är knutet som stiftare. LITTERATUR OCH KRITIK 361 Författaren har emellertid ej endast dragit fram mästare i ljuset, tillskrivit dem verk och ordnat det väldiga material han bnpbragt. Han har samtidigt ständigt behållit helhetsbilden i sikte. Han klarlägger och tolkar de krafter, som satt sin prägel på konstverken och utreder sarabandet med de europeiska konstströinningarna. Liksom fallet var under medeltiden korsa olika stilriktningar varandra i Estland även under do skeden boken omspänner. Man möter impulser från Nederländerna, Westfalen, Mecklenburg, Preussen, Danmark oeh Sverige. Ur denna komponentrikedom framgår emellertid en särpräglad lokaltradition. Till sin läggning är denna tradition konservativ. Gotikens anda lever länge kvar och ornamentiken dominerar på figurernas bekostnad. Figurskulpturen närmar sig ej sällan folkkonsten genom sin långt drivna rustikalisering. Det med stor omsorg åstadkomna arbetet upptar så gott sora alla verk, som förtjäna att nämnas. Endast ett par föga betydelsefulla kompletteringar skulle kunna göras. Det kan sålunda påpekas, att det av Rigaraästaren Appelbaum på 1700-talet utförda altaret i Karksi från början var ett predikstolsaltare, en i Estland sällsynt typ, varpå författaren endast nämner ett exempel, nämligen altaret i Tuhala. Predikstolspartiet av altaret i Karksi förvarades till helt nyligen i kyrkans tornkammare och var dekorerat med rokokoornament. Som exempel på senbarockens efter katolska förebilder präglade altartyp kunde författaren även ha nämnt altaruppsatserna i Viljandi och Helme, båda sannolikt utförda av en medhjälpare till den i Karksi verksamme Appelbaum. Vid sidan av dessa exempel kunna endast några få fullständiganden göras. Man kan dock knappast begära att författaren skulle ha genomsökt varje vrå av de olika museiraagasinen, dit på 20-talet en del material från olika kyrkor överfördes för att sedan råka i glömska. Vid den storstädning av muscivindarna, sora företogs i samband med evakueringen av konstföremålen 1944, kommo dessa föremål i dagen. Ett visst intresse hade en oval altaruppsats i knorpel och akantus av ungefär samma typ sora Ackormanns mästerverk, altaret i Märjamaa. Dessutom kan nämnas en dopfunt av trä från Kullamaa med en sparsam ornamentik av samma typ som den, vilken kännetecknar Gösekens epitafium i samma kyrka. Ehuru Karlings arbete utkom under en tid, då det var praktiskt taget omöjligt att trycka en ordentligt illustrerad bok på gott papper i Estland, bär hans verk inte något spår av detta. Det beror på öpetatud Eesti Selts' förutseende att redan på ett tidigt stadium sörja för att alla tekniska förberedelser voro gjorda för att boken skullo kunna givas ut på ett värdigt sätt. Med hänsyn härtill skulle man t. o. m. ha kunnat önska att illustrationerna ställvis varit talrikare, större och genomgående tryckta på planschpapper. Särskilt Geistmanns sniderier i Nikolaikyrkan i Tallinn skullo man gärna ha sett avbildade i större format. Nu, då Nikolaikyrkan förstörts, är dessa bilders värde särskilt stort. Ty även denna omständighet förtjänar i detta sammanhang att understrykas — Karlings bok har i många fall fått urkundsvärdo. Mycket av det, som han avbildar och skildrar, 362 LITTERATUR OCH KRITIK har skattat åt förgängelsen: förstörda äro Narvas på träplastik så rika kyrkor liksom flertalet av do konstverk, sora Nikolaikyrkan i Tallinn rymde. Sålunda blevo de märkliga ronässansbänkarna, Heintzes mäktiga predikstol och de i rikaste former skurna epitafierna lågornas rov i mars 1944. Samma år förstördes Trinitatiskyrkan i Mitau med dess märkliga pjäser av Heintzes hand. En del av landskyrkorna förlorade sina inventarier redan 1941, däribland Märjamaa kyrka med dess enastående altare. Likaledes förstördes altare och predikstol i Liiganuse kyrka. Till slut några påpekanden rörande arbetets utredigering. I boken uppläs ortnamnen på tyska mod den estniska formen inom parentes. Under den estniska självständighetstiden var förhållandet det motsatta. Förändringen dikterades av de tyska makthavande, som även krävde att det skulle stå »Nordlivland» istället för »Siidestland», eftersom 1918 års gränser hade upphört att gälla. I stället för »estnisch» måste det överallt heta »estländisch», även om de företeelser, som avsågos snarare voro av etnisk än av territoriell karaktär. Några större strykningar företogos inte vid tryckningen, om man bortser från att ett parti i inledningen togs bort, där det talades om den baltiska adelns relativt ringa andel i Estlands konstliv under barocken. De bär nämnda förändringarna företogos efter författarens avresa från Estland och utan hans hörande. Karlings arbete är tillägnat Estlands unga konsthistoriker. Såsom en av dem känner sig undertecknad berättigad att på deras vägnar framföra ett tack lill författaren, inte endast för hans nya bidrag till Estlands konsthistoria utan också för den utbildning han skänkte. Den nya forskargeneration han fostrade har visserligen genom de omstörtande världshändelserna tillmätts helt andra och begränsade villkor. Men förvisso äro också andra länders konsthistoriker, unga sora gamla, författaren tacksarama för vad han gett med sitt senaste verk. Armin Tuulse I N G E GER B H E N SCH E N : Tygtryck i Sverige, I, före 1700. Stockholm 1942. H E L E N E N G E L S T A D : Messcklcer og alterskrud, Middelalderske paramenter i Norge. Kunstindustrimuseet i Oslo 1941. Dessa båda arbeten komplettera varandra; i flera avseenden till den grad, att man skullo ha önskat båda författarna att ha känt till den andras verk, innan det respektive sista ordet skrevs. I båda fallen en lika stor omöjlighet eftersom den tidigast tryckta boken nådde hit först en månad efter det den andra förelåg färdig. Ingegerd Hcnschen har under en följd av år ägnat sig åt studiet av tryckta tyger, framförallt åt utforskandet av de svenska 1700-talsmanufaklurerna. Genom brett lagda arkivstudier och ett energiskt genomforskande av föremålsbeståndet har hon som ingen annan skaffat sig kunskap om dotta betydande hantverks konst- och kulturhistoria. LITTERATUR OCH KRITIK 363 Klarläggandet av förutsättningarna för det svenska kattuntryckandet ledde helt naturligt författaren in på medeltidens och den övriga världens produktion på området, ett av konsthistorien hittills tämligen oplöjt fält. Materialet växte till. den grad att det kunde fylla en hel volym, vilken författaren i våras framlade sora gradualavhandling. Redan titeln anger ju att den utgör en del av en större enhet. Medan fortsättningen så gott som fullständigt kommer att grunda sig på författarens egna primärforskningår, rör sig denna del i övervägande grad med redan känt material. Det nya består i sammanställandet av det bevarade materialet och framförallt i uppläggningen av ämnet och problemställningarna. Arbetet är rikt på nya djärva synpunkter, framlagda med tillbörlig vetenskaplig apparat. Även om bevisen icke alltid äro övertygande, är diskussionen dock intresseväckande. Så t. ex. den långa utredningen om blocktryckets, inklusive träsnittets, ursprung med bl. a. framdragandet av Wulfilas bibel som belägg för en påstådd utveckling. Lika fyndig som revolutionerande är tesen, att kattunens förlovade land, Indien, redan under medeltiden exporterat denna vara till Europa. Hittills ha vi ju levat i den tron att de första kattunerna kommo hit med de ostindiska kompanierna på 1600-talet. Utgångsbeviset är filologiskt: att orden s e t e r och s e t e r v o r k betecknat två skilda företeelser. Seter är detsamma som det ända in i sen tid välkända indiska ordet för kattun, »chints» eller »chittes», och förekommer i olika mellanformer i tyska och andra medeltida och senare texter. Medan seter alltså var ett i färger mönstrat (importerat) bomullstyg, betecknade ordet seterverk under medeltiden i Tyskland och Skandinavien en i Europa inhemsk vara, liknande den förra men dock avvikande bådo i material och teknik. Den var nämligen tryckt på linne med pigmentfärger, under senmedeltiden vanligen i svart med för hand imålade partier i vattenfärg. Den filologiska motiveringen är granskad av fackmän och synes i allo välgrundad. Det är emellertid skada att författaren icke till fullo dragit konsekvenserna av sin lyckliga upptäckt och sökt vidare spåra de indiska bomullsvävnaderna i Europa under medeltiden, såväl under detta som under andra namn. Viktiga och givande källor, som egendomligt nog förbisetts, äro Hjalmar Falks »Altwestnordische Kleiderkunde» för det nordiska materialet och Francisque-Michels digra »Recherches sur le commerce, la fabricalion et 1'usage des étoffes etc.» för latinskt språkområde. Den senare anför ordet bo u g r a n (härlett ur Bokhara, även nämnt i C. J. Lamms »Cotton») säsom en i medeltidstexter ofta förekommande benämning på enfärgat eller mönstrat bomullstyg. Falk känner både detta ord, bukram, och seter men framhåller som vanligast ett tredje ord, g u 8 v e f r (stundom tvilitaSr, d. v. s. tvåfärgad), vilket han menar har arabiskt ursprung. Med kännedom om dessa belägg på förekomsten av indiska kattuner i Europa under medelliden torde man, synes det mig, också kunna ana sig till incitamentet till en del av de äldsta, av Forrer publicerade, europeiska tygtrycken, vilka i sitt. kompositionsschema avvika från do samtida, vävda tygmönstren. Det är 364 LITTERATUR OCH KRITIK tydligen först på ett senare (degenererat?) stadium, som tekniken användes för att imitera de italienska brokaderna. En genomgående svaghet är den alltför lättvindiga, ställvis rent felaktiga och missvisande behandlingen av det tekniska. I brist på en adekvat benämning må ordet »tygtryck» passera i själva titeln. Men det borde åtminstone i teknikkapitlet tydligt ha klargjorts, att det även omfattar tyger, som inte äro tryckta. 1 Det är, för att förstå sammanhanget, nödvändigt att i f ö r s t a hand skilja på dirokttrycket, den europeiska metoden, och mönstorfärgningen, d. v. s. den indiska metoden, som innefattas i orden indienne, persanne resp. chints—chittes—seter. Den förra utfördes under medeltiden och långt senare med en mönsterstock ingniden med en fet eller klistrande färgsubstans på vilket underlag som helst. Den senare består i en mängd olika förfaringssätt, där mönstret överföres till tyget såväl med stockar sora fritt med pensel och antingen direkt eller genom att vissa partier täckes eller också betas. Efter den förra metoden kommer färgen att ligga på ytan, enligt den senare blir textilfibern genomfärgad samt tvättäkta. Det primära i den senare tekniken — eller snarare teknikerna — är tygmatorialet, i Indien bomull, och färgmedlets kemiska inverkan på detta; de äro alla varianter av ett högt kvalificerat yrke, f ä r g a r e n s , från vilket de utgått. Det europeiska stocktrycket däremot är helt och hållet ett mekaniskt förfarande; med den en gång färdiga mönsterstocken kan arbetet utföras av vem som helst utan föregående specialutbildning. Mer eller mindre noggrannhet bestämmer resultatets kvalitet. Den k v a l i f i c e r a d e insatsen består här i teckningen och i fonnskärandet. Dessa distinktioner äro högst väsentliga och alldeles nödvändiga för att förstå betydelsen av den indiska importen och inte minst för att kunna bestämma arten av de olika företeelserna. Därför är det direkt missvisande, då författaren på sid. 17 sammanför dessa metoder under rubriken »egentliga tygtrycksmetoder» men sätter stofttrycket under en egen rubrik, vilket däremot icke har någon rimlig motivering, eftersom det kan utföras av samma person med samma stockar som det vanliga direkttrycket, endast med den skillnaden att lryck-»färgen» är kletigare och beströs med ullstoft innan den torkar. Med kännedom om dessa tekniska förutsättningar har man lätt att förstå, att det europeiska stocktrycket, såsom urkunderna giva vid handen, huvudsakligen kom att utövas av dekorationsmålare — vilket författaren ju också nämner men knappast tillräckligt poängterar. Tygtrycket var sällan ett fritt yrke och törst sent, på 1600-talet, fick det räknas till de textila yrkena. Även vid diskussionen om »de äldsta tygtrycken» blottas författarens lättvindiga syn på teknikens betydelse. Således är Plinius' viktiga beskrivning säkert missuppfattad, och man saknar hänsynstagande till Bakers på denna punkt mycket viktiga arbete. 1 Jfr terminologien i exempelvis följande boktitlar: G. P. B a k e r , »Calico Painting and Printing in the East Indies in the XVIIth and XVIIIlh Centuries», London 1921; Victoria and Albert Museum, »Brief Guide to the Oriental (respektive »Western») painted, dyed and prinled textiles». LITTERATUR OCH KRITIK 365 Beträffande publiceringen av det svenska medeltidsmaterialet — egentligen arbetets huvuduppgift — måste en allmän anmärkning göras. Då register saknas borde uppställningen ha varit så pass översiktlig, att man icke behöver leta sida upp och sida ner för att få en översikt av vad som finnes. Och man saknar i regel också de rent kataloginässiga uppgifter om mått, material etc, som böra ingå i en dylik materialpublikation. Attribueringen av dessa tyger måste på grund av materialets tunnsåddhet bli mer eller mindre hypotetisk. I regel instämmer jag med författarens slutsatser. I ett avseende vill jag dock, av skäl som följer, anmäla avvikande mening, nämligen ifråga om de båda, f. ö. i sin art enastående sidentrycken från Enånger och Njutånger, vilka med all säkerhet icke äro italienska utan snarare tyska, kanske t. o. m. svenska.2 Som författaren mycket riktigt framhåller överensstämma dessa båda identiska tryck så nära med den florentinska sidendamasten i en f. d. kåpa från Skå kyrka, att man måste betrakta dem sora direkt imitation, f. ö. en mycket skicklig sådan. Men här finnas ytterligare överensstämmelser. De broderade, otvivelaktigt tyska figurbårderna på dessa båda kåpor och den från Skå äro till den grad lika, att de måste vara utförda av samma hand och efter samma uppritningsmönster. Men endast Skåkåpan bar en med bårderna homogen clipeus, bestående av den mycket ovanliga kompositionen med två stående figurer, Petrus och Paulus. Medan Enångerskåpans ryggsköld är tom, d. v. s. består av tyget, har den andra samma komposition som Skåkåpan men med de nordiska helgonen Erik och Olov. Märkligt nog är den utförd i helt annan teknik och färgställning, vilka otvivelaktigt ange den som ett svenskt, med stor sannolikhet norrländskt arbete. Parallellöverensstämmelserna ifråga om både broderi och tygets ingalunda vanliga mönster och färg (brunviolett) måste otvivelaktigt tyda på att kåporna i sin helhet utförts i samma ateljé. Eftersom broderierna äro tyska, tänker man i första hand att också helheterna höra hemma i detta land. Men den i Sverige utförda efterbildningen av clipeuskompositionen tyder snarare på att a l l a tre kåporna blivit h o p s a t t a i en svensk verkstad. Vi känna f. ö. flera andra exempel på att utifrån importerade besättningsbroderier och tyger här hemma monterats samman — var måhända tullen lägre på dylikt halvfabrikat? Det ligger nära till hands att antaga, att, då den vackra damasten icke räckte till för mer än en kåpa, man i stället kopierade den i tryck, liksom man på den ena gjorde en efterbildning av Skåkåpans clipeus. Denna förklaring av den ovanliga parallellöverensstämmelsen synes mig vara den mest plausibla, och jag kan inte inse, att den av stilistiskttekniska skäl är otrolig. Därtill kominor att något liknande tryck på siden, så vitt jag vet icko är bekant frän något annat håll. Författarens antagande att det här i landet bevarade medeltidstrycket samt och synnerligen är utländsk import, stöder sig på den uppfattningen, att 1 Argumenteringen förefaller kanske småaktig, men jag kan inte underlåta att framföra den, i första rummet därför att den verkligen ger en hållpunkt för attribueringen, men även därför att den exemplifierar en bestämningsmetod, som förtjänar att uppmärksammas. 366 L I T T E R A T i' R O C // I RIT I K direkta bevis saknas för att denna konstart verkligen utövats här. I motsats till tidigare författare godtar hon icke — och enligt min uppfattning med all" rätt — Peder Månssons recept på säterverkskonsten såsom bevis för att dessa anvisningar burit resultat. Jag vill t. o. m. uppfatta denna skrift som ett ganska tydligt indicium på att konsten i c k e utövats i Vadstena kloster, då Peder Månsson 1508 reste till Rom. Hade man där redan kunnat konsten skulle han icke gjort uppteckningen. Då han 1521 kom hem och blev biskop i Västerås torde han knappast haft tid att omsätta sina tekniska rön i praktiken. Den senaste av Bengt Söderberg3 drivna attributionen till Vadstena av de båda, f. ö. alldeles heterogena figurbonaderna i St. II. M. (båda saknade ursprungsbetockning) torde på denna grund helt kunna avfärdas. Kvalitet och stil hos den ena anger den ju tydligt som importsak — huruvida, som I. Henschen anser, av holländskt eller måhända av liibskt ursprung vägar jag icke uttala mig om. Den andra är ju ett rent klåpararbete, vårdslöst tryckt med disparata stockar, som väl kan ha utförts var som helst. Kapitlet om tygtryck och broderi är uppslagsrikt och rymmer roliga iakttagelser. Även dessa understryker karaktären av hjälpteknik. Det sista kapitlet, Mellan medeltid och senbarock, erbjuder stora svårigheter på grund av bristande dateringsgrunder. Och det har sannerligen icke blivit lättare att se riktlinjer i mönsterutvecklingen, sedan författaren infört begreppet seter med allt vad det innebär av orientaliska inflytelser, vilka man aldrig kan vänta sig möjligheten av att belägga med föremål. Men detta minskar ju ingalunda författarens förtjänst att vara don första, som lancerat p r o blemet! En publikation av det medeltida textilmaterialet i Norge har länge varit efterlängtad, och det säger sig självt, att en bok som denna just nu, mer än någonsin är välkommen. Även om det norska beståndet vid sidan av det i sällsynt utsträckning väl bevarade svenska ter sig ganska magert, har det dock mycket att bjuda, som ger nya och väsentliga bidrag till bilden av den nordiska medeltidens konst. Boken inledes med en populär redogörelse för den liturgiska skruden, av vilken man helt naturligt inte har något vetenskapligt nytt alt vänta. Så mycket mera givande är emellertid det följande kapitlet »Hvad diplomene beretter». Det visar sig, att Norge äger ett flertal mycket gamla kyrkoinventarier och andra urkunder med textilbeskrivningar, som äro av största värde för vår kunskap. De skiftande benämningarna gälla dyrbara brokader och sidentyger från fjärran land men också enklare stoffer som ylle och linne. Färgerna äro anmärkningsvärda; vid sidan av rött förekommer en myckenhet vitt och blått (!), vilken senare färg vid medeltidens slut synes ha varit dominerande i Nidarosdomen. I det följande tar författaren kapitelvis upp till behandling do olika slag av arbeten, sora ingå i de bevarade skrudarna, vilka katalogmässigt beskrivas 3 Bengt Söderberg, De gotländska passionsmålningarna och deras stilfränder, Lund 1942, s. 100—102. LITTERATUR OCH KRITIK 367 i slutet av boken. Bland tygerna finnas märkliga saker, framförallt den prakttulla romanska lejonbrokaden från Röldals kyrka. Efter studiet av nyss recenserade arbete är mässhaken från Horg en intressant bekantskap, ett lika högklassigt som sällsynt tygtryck, säkerligen, som författaren anger, kölnskt eller åtminstone rhenländskt arbete. Denna teknik, »settverk» eller »säterverk», synes enligt inventarierna ha varit ganska vanlig. Mod tanke på Ingegerd Henschens märkliga les om seter och säterverk skulle man emellertid vilja veta både vilket av dessa ord, som författaren träffat på på resp. håll, och om de ofta följas av färgbeteckningar. »Blåbroket» synes snarast tyda på en orientalisk vara, alltså »säter». Ett kapitel handlar om band och bårder. Det är med tillfredsställelse inan noterat, att författaren i stället för det i norsk textillitteratur hittills använda ordet »spjellvcv» upptagit den telemarkska benämningen »brikkeväv», som inte blott överensstämmer med de övriga skandinaviska språken utan också är lättare begripligt på andra europeiska språk. Men f. ö. måste man nog säga, att författaren tar väl ytligt på ämnet. Det är gott och väl att hänvisa till Björn Ilougens för de tidigaste nordiska brickbandcns uttömmande avhandling. Men det är knappast riktigt att taga Vivi Sylwans lilla uppsats i Fornvännen från 1921 som stöd för påståendet att företeelsen f. ö. är ostuderad, när dock ganska betydande undersökningar senare publicerats; på de allra sista åren bl. a. Margrethe Hald, Grace M. Crowfoot (i The Antiquaries Journal, jan. 1939) samt undertecknad, som i samband ined publiceringen av Birkafynden (1938) — vilka band f. ö. icke nämnts, ehuru de utgöra den största hittills i Norden påträffade samlingen av brickband från förhistorisk tid! — haft anledning att göra en ganska grundlig översikt av just det europeiska raedeltidsmaterialet, som författaren så riktigt observerat på en del av sina studieresor. Ännu återstår nog cn del för att slutgiltigt kunna lösa problemet om brickvävningens ursprung. Men med all säkerhet kommer icke den här uppställda hypotesen att stå sig: nämligen att det är iiormannerna, som fört med sig tekniken från Norden till Sicilien, där den skullo ha omsatts i praktmaterial, och sedan spritt den till övriga Europa (!). Men om nu författaren tror på sin djärva tes, måste man fråga hur hon förklarar brickvävningens förekomst i Orienten? Frånsett att det föga rimmar med hypotesen om Norden som centrum för bricktekniken, kan jag inte heller finna något fog för det generella påslåendet, att de broscherade norska och svenska medeltidsbanden skulle vara import från Köln. Dels tyder deras rätt spridda förekomst på modoltidsskrudar, bl. a. från Vadstena, på att de äro gjorda här, och teknikens kvarlevande på skilda trakter såväl som de förhistoriska norska och svenska fynden bestyrker ett sådant antagande. Dels är det i och för sig mindre troligt, att en så primitiv och besvärlig teknik florerade just i Köln vid sidan av dess välkända band- och bårdindustri, som arbetade efter avancerade metoder. Mon naturligtvis utfördes sådana enkla brickband på många håll även i Tyskland under senmedeltiden. En mindre vanlig raen mycket stilfull företeelse är de med minuskelskrift 368 LITTERATUR OCH KRITIK prydda, gobelängvävda altarbrunen, såväl de högklassigt utländska som den grövre men färgglada, hemmagjorda kopian. I Sverige finnes endast ett liknande känt, i ödeby kyrka. Det är emellertid utfört i broderi av den art, att det hänförts till den Stockholmsateljé, som stod under Albert målares ledning. Man frågar sig, om inte det broderade brunet från Andenes, nu i Tromsö museum, sora av författaren hänföres till Nord-Tyskland eller Nederländerna, icke lika väl kan vara inhemsk. Materialet, ylle och linne, synes mig snarare tyda på ett samband med de kända ylleskrudarna, som redan tidigare tillskrivits cn i Trondhjem verksam ateljé. Vi komina nu till avdelningen om figurbroderierna, ett par tiotal, huvudsakligen av engelsk och nederländsk tillverkning. Första rangplatsen bland dessa intar den tyvärr bedrövligt skadade mässhaken från lljörundfjord, vars båda sidor smyckas av gaffelkors mod figurrika scener ur Kosinas och Damianus historia. 1 Författaren sammanför detta arbete med liknande från Torskinge och Lännäs, vilka publicerats av Branting och Lindblom och av dem tillskrivits en Antwerpenateljé. Måhända är förlagan av Quentin Matsys band, i varje fall har det en gång varit ett strålande konstverk. Den märkligaste yttringen av den inhemska paramentkonsten är tvivelsutan den redan nämnda Trondhjem-verkstaden, som exemplifieras med icke mindre än fem saker. Trots — eller måhända i kraft av — det enkla materialet vittnar dessa alster om en suverän stilkänsla och en dekorativ fantasi, sora de dyrbarare skrudarna ofta sakna. Mindre djärvt men ett vackert och förfinat konstverk är korset på mässhaken från Bremsnes kyrka, vilket på grund av donatorsvapnet. Olat Nielsen Skankes, kan dateras ganska bestämt till åren omkring 1450. Utredningen är tidigare gjord av Thor Kielland, som säkerligen med all rätt stämplat det som ett alster av birgittinernunnorna på Munkelivs kloster vid Bergen. Som är att vänta från en birgittinorverkstad är det ett både skickligt och solitt arbete, som trots vissa egenheter för tanken både till Vadstena och England. Författaren har emellertid sökt uppspåra ännu en klosterverkstad, Gimsöy i södra Telemarken, dit hon hänför tvenne identiska mässhakar från kyrkor i trakten, vilka bon daterat till c:a 1530. Visserligen är arrangemanget medeltidsmässigt, raen teckningen och detaljutformningen, bl. a. Helig Olavs byxor, ger tydligt vid handon, att broderiet icke kan vara äldre än 1600, möjligen betydligt yngre. I Sverige känna vi till flera exempel på provinciella broderiverkstäder, som arbetat i medeltidsstil, bl. a. en i Småland decennierna omkring 1700, som samvetsgrant daterat sina alster. Efter fotot att döma synes det mig ej otroligt, att de båda telemarksmässhakarna äro nästan lika sena. Båda böckerna ha en vårdad och behaglig typografisk utstyrsel och innehålla vackra bilder. Ett fel vidlåder dem båda: bristen på register. Eftersom den norska boken dessutom saknar bildförteckning och tillräckliga hänvisningar är don ganska svår att finna sig till rätta uti. Agnes Geijer 1 en recension i Konsthistorisk tidskrift, 1943, h. 3, ger J. Roosval en annan tolkning: Crispinus och Crispinianus, skomakarnas skyddspatroner. 1 LITTERATUR O CII KRITIK 369 SÖRMLÄNDSKA KYRKOR Landsantikvarien Ivar Schnell har satt i gång en serie av korta beskrivningar över Sörmlandskyrkor. Från 1940 till nu ha 35 kyrkor behandlats. Varje enhet publiceras för sig som ett billigt 16-sidors programtryck och är avsett att säljas närmast till sockenborna och vid kyrkan till ledning för turister. Författarna äro i regel erfarna fackmän, däribland veteraner av Sveriges Kyrkors-verkets stab. Egendomligt nog har utgivaren själv icko signerat något häfte. Det förklarar att han i känsla av bristande egen erfarenhet icke organiserat form och uppställning av beskrivningarna utan överlämnat detta åt de enskilda medarbetarnas godtycke. Härav uppstår allehanda virrvarr. Man kastas av och an mellan inventarier, allmänna estetiska omdömen, funderingar över socknens egenskap av »gammal kulturbygd», kyrkans arkitekturhistoria och gravminnen. Bristen på samstämmighet i ordningsföljden gör att läsaren har svårt att finna det föremål eller den fråga som intresserar honom mest. Emellertid är detta ett klander, som egentligen bara gäller, när man betraktar häftena samlade till band och läser dem mod vetenskapligt intresse. Om de tas var för sig och studeras i skuggan av själva den skildrade byggnaden som vägvisare och intresseväckaro, så måsto man erkänna att företaget i stort sett träffar sitt mål. Det är en lycklig idé som på ett enkelt, praktiskt sätt förverkligats och som gör sin upphovsman heder. Svenskarna vet så otroligt litet om innebörden och värdet i sin nationella kyrkliga konstskatt. Mycket mor propaganda behövs, trots allt som gjorts, för att öppna ögonen. Dessa små lättillgängliga häften äro utmärka bundsförvanter i kampanjen. Mitt varma erkännande hindrar mig icke alt önska förbättringar i framtiden. Då t. ex. författarna vill fängsla genom en lätt konverserande ton och »kåserar över medeltidskyrkan» kommer stundom onödigt sladdrande pleonasmer och urblekta, halvt slangmässiga ord med (såsom »förnämlig» i stället för förnäm) eller oförlåtliga kvickbetor såsom att kyrkan »sönderfaller lik den berömda getingen i tre delar». Ämnet fordrar en värdighet i stilen, som icke får brista. Å andra sidan möter man ställvis karakteriseringar av högsta klass såsom i inledningen till Spelviks kyrka av dr Erik Bohrn, där kyrkans situation i sin omgivning skildras. Förf. har icke blott namn och årtal att förtälja, han vet också att kyrkan är landskapets helgedom, ej blott befolkningens utan markens och grödans. >Runt den kulle, på vilken Spelviks kyrka ligger, öppnar sig ett landskap, som går i viildiga vågor, med odlad jord i vågdalarna och på vågbergens sidor, men uppe på vågkammarna, som broltsjöar. mörka barrskogsdungar. .. Kyrkan är som framsprungen ur detta landskap; byggnadsmaterialet är hämtat ur marken och skogarna... Kyrkan är landskapels hjärta.» Att skriva sä iir praktisk fornvård. Hur ofta behandlas icke don ädla gamla kyrkobyggnaden av vetenskapsmannen icke som ett klappande hjärta i centrum av sin levande omgivning, nej, som ett utskuret preparat i burk på museumshylla. Alt i skildringen se sammanhanget med trakten, .atl i praktiken söka vidmakthålla den vidlig24 — Fornvännen 1944. 370 L I T T E R A T U R O C II KRITIK gande bebyggelsens respeklfullhct gentemot kyrkan, detla är den ömtåligaste punkten .i kyrklig fornvård, ett problem som endast genom samverkan avkyrkans, konstens och vetenskapens folk kan behandlas rätt. Naturligtvis bleve beskrivningarna riktigare och fullständigare, om de alltid kunde baseras på omfattande undersökningar av den art som fordras i Sveriges Kyrkor-verket. Men ett arbete av så grundlig typ går långsamt och kostar mycket pengar. En Sveriges Kyrkor-volym iir en dokumentoch monumentpublikation och ger dessutom en utförlig pragmatisk behandling av det framlagda materialet. Allt detta förpliktigat' till cn mycket tidskrävande noggrannhet. Under väntetiden är Scbnells framgångsmetod ett palliativ, sora hälsas med erkännande. I de fall, där Sveriges Kyrkor redan beskrivit men icke publicerat kyrkan, ställdes dess material till förfogande. Fil. kand. Ingeborg Wilcke-Lindqvists studior över Sorunda och Ösmo kyrkor (nr 32 och 38 i Scbnells serie) ha sålunda skrivits av samma författarinna såsom korta referat ur de utförliga, sedan länge färdiga Sveriges Kyrkor-manuskripten. Detsamma gäller 8alems kyrka av Henrik Alm och Botkyrka också av Henrik Alm, skriven i denna serie av Bertil Berthelson. »Sörmländska kyrkors* huvudbetydelse är som sagt att vara propaganda fiir kulturintresse och monumentvård. Därjämte ha de små häftena, särskilt då de nu samlats i bokform, ett värde som pionjärer för vetenskaplig utredning. Jag har läst igenom dem alla på nytt ur den synpunkten mod verkligt nöje och behållning, ja, även med en viss spänning som vid romanlektyr. Författarna ge i mitt tycke väl mycket plats åt nyare tidens altartavlor och epitafier i jämförelse med de konsthistoriskt viktigare medeltidsproblemen. Men man märker dock att huvudintresset spanar tillbaka mot den ursprungliga arkilekturen: bur såg den ut? När kom den till? Elvahundratalets — eller kanske tusentalets — kärnkyrka är ra. a. o. bokens hjälte, den försvunne huvudpersonen, som kidnappats och murats levande in bakom nyare tidens murar. Honom gäller det att med skicklighet, list och mod upptäcka och återinsätta i hans rättigheter. Antikvarien Bertil Berthelson har ur sin stora erfarenhet bidragit till problemlösningen med en inledande uppsats till samlingens l:a band. Äldsta planen är den med smalare rakslutet kor och litet torn i väster. Flera beskrivningar bekräfta denna uppfattning, t. ex. Gåsinge, Husby-Rekarno och möjligen Salem. I dessa tre finner man också den till denna engolskartado 1100-talsplan passande 1100-talslunten av engelsk typ, den välkända med halvsfärisk cuppa och tjock flätvulst överst på foten. I den inledande uppsatsen för Bd 2 har lic. Rune Norberg givit en nyttig översikt av landskapets funtar och diskuterat deras datering. Han framkastar som troligt att perioden omkr. 1160—1196, då den engelske Wilhelm var biskop i Strängnäs, utfyllts av de engolskartado funtarna (och av de ovannämnda planerna). Gotländska funtar fylla nästa sekel. Berthelson förenar dem med en helrektangulär salkyrkotyp, som han anser inspirerad av tiggarmunkordnarna, alltså efter c:a 1230. Kansko dock denna plan snarare beror pä cisterciensisk inspiration och kan stamma från slutet av 1100-talet? LITTERATUR OCH KRITIK 371 Måtten äro lockande att iakttaga, ehuru man irriteras av klichéernas onödigtvis växlande skala. Fil. kand. Aron Andersson (den yngste av förtattarna) visar att yid Nykyrka, Kärnbo och Hälla Stångaalnen om 55,4 cm begagnats. Han kallar måttot för »svensk nicdeltidsaln», vilket naturligtvis är oriktigt. Stångaalnon är en gotländsk specialitet och det normala på fastlandet är den välkända svenska alnen om 59,4 cm. Likväl tycks kand. Anderssons iakttagelse stämma i fråga om de tre kyrkorna. (Jag finner Gotlandsmåtten även annorstädes: t. ex. i Bälinge i långhuset, 60 Stångafot långt; med det västliga tillbygget blev kyrkan 100 Stångafot lång.) Han påpekar också att den bibliska måttsiffran 60 iakttagits i do tro kyrkorna, i enlighet med den regel som undertecknad meddelat i »Sockenkyrka och Salomos tempel». Stångafoten bör här uppfattas som tecken på gotländsk ledning. Planerna äro icke av den nämnda speciellt sörmländska 1100-talsformen utan absidiala, vilket är gotländsk sed i »romansk» tid. För utförligare metrologiska studier är det beklagligt att inga sektioner äro uppmätta och reproducerade. Men det vore ju knappast möjligt inom dessa korta vägledningars omfång. I viss mån bli längdsektionerna ersatta genom do ofta avbildade pcringskiöldska avteckningarnn. Där är det i sanning märkligt, att regeln om tornhöjdens överensstämmande med totala kyrkolängden så ofta kan observeras! (T. ox. Björulunda, Bd. I, nr 10.) Peringskiölds skisser ge icke intryck av precision, men tornhöjdsprincipen var kanske en för honom så välkänd och naturlig sak, att han iakttagit den på papperet genom mätning med ponnan(?). Olxservandum ocksä att det gäller 1600-talsspiror, som troligen bibehållit modeltidsspirans mått! I ett fall, där bilden av cn särskilt smärt och hög gotisk spira bevarats visar sig t. o. m. »hypotonusaregeln» praktiserad. Därmed menar jag, att den sneda linje, som förenar spirans toppnivå (i en punkt rakt ovan kyrkans västra kant) med kyrkans östra kant invid marken, skall vara dubbelt sä lång som kyrkans totallängd. Kyrkosilhuettens huvudraått förkroppsligas alltså i en 90—60—30° triangel mod kyrkans grundlinje som bas och ena katet och den nämnda snodlinjen som bypotenusa. Detta till belysande av de intressanta studier, som kunna göras i samlingen »Sörmländska kyrkor», trots det skissartade och ofullständiga i vägledningarnas text. Det ä r ett förträffligt företag, man hoppas på snar fortsättning. Johnny Roosval 24* — F o r n v ä n n e n 1944. 372 LITTERATUR OCH KRITIK LITERARY NOTES AND REVIEWS Birger Nerman gives some n o t e s a b o u t B r o n z e A g e f i n d s now in the State Historical Museum in Stockholm. In the parish of Gladsax was found a ring-shaped copper object (inv. no. 8762:21), an import from the British Isles, dated to Britaius låter Bronze Age, and possibly used as a means of payment or as a buckle on a garnient. Among certain objects from Vallstenarum in Gotland (inv. no. 7571: 525) there is a bronze pin, to which sufficient attention has not been paid previously, of the type which is designated »pins with poppy-shaped heads», and which are known chietly from Switzorland, Upper Alsatia and South Baden. The type belongs to the Låter Bronze Age of Central Europé. Nerman further mentions a broken-off bronze knife-handle (inv. no. 7571:560) from Gotland, akin to a specimen from the parish of Espö, Scania (Montelius, »Minnen», fig. 1252). Montelius assigns the type lo the fifth period of the Bronze Age; it was imported from Central Europé. From the parish of Suntak in Västergötland originates a bronze ring (inv. no. 7956:38), tho use ot which it is difficult to explain; and finally, from the parish of Roma in Gotland, Nerman mentions a little group of bronze objects (inv. no. 9313) of various kinds, two of them from the Bronze Age. Mårten Stenberger gives an account of the e x c a v a t i o n s on t h e I h r e f i e l d d u r i n g t h e s u m m e r of 1943, which comprisod 42 graves. The most northerly one proved to belong to the Late Wend period. A collection of stones in the soulh-east part contained a number ot fairly low round cairns. It was possible to establish that they were raised in the eleventh century; they were cairn graves containing skoletons. Three of these cairne (nos. 238, 242 and 537) were surrounded by odging stones, which originally belonged lo graves from the period of migrations, farther to the north in the field. This affords an explanation of the fact, obsorved earlier by tho author, that certain o t these graves lacked odging stones in contrast to the contemporary ones nearby. Iwar Anderson presents the results of his reconstruction, in connection with his repair work, of the H ä v e r ö b e l l - t o w e r in Uppland. At the bottom the bell-tower is corapletely enclosed in panelling, and it has a shingle-roof. An outside staircase leads up to a floor c. 3.5 metres above the ground. The tower wras open earlier, as emerges, inter alia, from the shingle covering, which is largely preserved on the posts, gallery, etc. The posts are supported by a timber chest, partly filled with stones. The present panel covering conceals the typical construction of an open tower, the details of which appear from the reproductions. Under the title T h e H ö g b y P o r t a l i n t h e S t a t e H i s t o r i c a l Mus e u m , O. Källström gives an account of tho mounting of the first exhibit in tho new mUseum. The portal, which is a good exponent of the church architecture of Göta Province from the decados immediately following 1150, bas been built into one ot the walls of the Roman gallery in such a way that it could bo removed without difficulty. Armin Tuulse reviews S t e n K a r l i n g ' s book on H o l z s c h n i t z e r e i u n d T i s c h l e r k u n s t d e r R e n a i s s a n c e u n d d e s B a r o c k s in E s t l a n d . The abundant material about the churches in Esthonia bas been collected for the first timo in Karling's work. By means ot archive researches it has been possible to identify the majority of the sculptures, many distinguished masters being discovered in the process, who were also active in Lettland and North Germany. A critical style-analysis proves a North German influenco on tho majority of the masters; but influences also came from the Netherlands, Denmark and Sweden. Nikodemus Tessin the Younger was commissioned to design the altar in Tallinn Cathédral. In general, LITTERATUR OCH KRITIK 373 however, apart from outside influences, the forms exhibit strong local traditions. Great conservatism prevails, the Gothic tradition surviving for a long time. As a great deal of the material dealt with was destroyed in connection with military operations in 1941—1944 (e. g. the interiör decorations in Nikolai Church in Tallinn) Karling's work is of very special value. Agnes Geijer reviews I n g e g e r d H e n s c h e n " s work C l o t h p r i n t i n g in S w e d e n b e f o r e 1700 (Tygtryck i Sverige före 1700) and H e l e n E n g e l s t a d ' s book E c c l e s i a s t i c a l v e s t m e n t s of t h e M e d i e v a l A g e s i n N o r w a y (Messekher och alterskrud, Middelalderske pararaenter i Norge). The eluoidation of the preconditions for Swedish calico printing has led Hcnschen to consider productions in tho same field from other parts of the world. Inter alia, sbe advances the thesis that during the Middle Ages India already exported calico to Europé. The reviewer regrets that the author, who has performed very good work in the sphere of textilo research, has not drawn coraplete conclusions from this thesis, and further has not attempted to trace tho Indian cotton woven fabrics in Europé during the Middle Ages. The author does not elucidate quite satisfactorily the difference between the European direct printing and tho Indian pattern colouring method. These technical difterences are important, however, in attempting to estimate tho significance of the import from India. Helen Engelstad's work gives fresh and material contributions to the picture of Nordic medieval art. Bcsides it is pointed out that the most remarkable expressions of Norwegian ecclesiastical art emanated from an atelier in Trondhjem, which is represented by several objects. Johnny Roosval writes on the series of short descriptions of the c h u r c h e s i n S ö d e r m a n l a n d by Ivar Schnell (Provincial Antiquarian) . In spite of certain shortcomings in tho series, tbo reviewer describes it as a happy idea, which has been realized in a simple and practical inanncr. Tho various booklots possess their groatest importance as propaganda for cultural interests and lhe care of monuments, but are also of vallie as forciunners of a scientific investigation of the problem of the churches. Bibliografiska Meddelanden från K. Vitt. Hist. och Ant. Akademiens bibliotek Av M a j a Lundqvist Tidskrifter inkomna under år 1 9 . 3 Acta archaeologica. Vol. 14. 1943: G. E k h o l m , Einige klassischo Einfuhrwaren in Skandinavien. — W. K n a p k e, Aurei- und Solidi-Vorkommen am Maro Baltikum und deren westliche Zusammenhänge. — H. L a s s e n , Das romanische Lubeck. — E. L i n d s t e n , Vorgeschichtliche Gewichte aus Tröja. — H. Norling-Christonscn, Uno trouvaillo de parures do Tanden age du fer romain faito å Gjölstrup, Vendsyssel. • — • V. H ä g e r P o u l s e n, Bildnisse des Periander und des Pittakos (?). — W. S c h w a b a c h e r, Illyro-Paeonian silver coins in tho Royal collection. Nordisk numismatisk unions Medlemsblad. 1943: B. T h o r d e m a n , De svenska museernas hyllning på kronprins Gustaf Adolfs 60-årsdag. — En medalj av bössmakaren Marcou? — G. G a l s t e r , En fjorten Penning Skilling fra Ribe 1524. — Nogle at Luxdorphs Möntpröver. — Medaillen »Til de frivillige fra Broderrigerne». — G. L i n d s t a d, Signerte norske gullsmcdmedaljer i Unirersitetets myntkabinett. — N. L. R a s m u s s o n , Officiella medaljgåvor under 1700-talet. — Numismatiska bibliografier. — E. L i n d b e r g , Medalj eller medaljong? Elt diskussionsinlägg om numismatisk terminologi. — T. L i n d g r e n , Adolf Robsahm. En tidigt bruten konstnärsbana. • — C. A. N o r d m a n , Två guldbraktoater i H. F. Antells samling. — II. II o 1 s t, »Plåtmynt» og andro svenske mynter fra grensehandelen i Östfold i 18. århundre. — R. F a 1 c k - M u u s, Krisemyntmetaller. — V. H e r m a n s e n , Möntfund og Trolddora. — N. B r e i t e n s t e i n , Et Halssraykko med Alexander-Monter. Nordisk numismatisk årsskrift. 1942: E. E. A r e en, Medaljhistoriska studier. — N. B r e i t e n s t e i n , De romerske Möntfund fra Gudme Horred. — N. G a l s t e r , Möntfundet fra Aarhus 1908 og saratidige danske Möntfund. — II. H o l s t , Myntliknende kulturminnor i norsko funn. — E. L i n d b e r g , Johan Edvard Ericsson (1836—1871). — S. S t e n s t r ö m , Abraham Simon i Sverige. — T. L i n d g r en, En misslyckad slantprägling 1745. • — Jubelriksdalern 1821. — Rikets ständers banks »jubel-medalje» 1768. — Årsborelninger [från nordiska myntsamlingar och myntverk år 1941 eller lörvaltningsår 1941—42]. Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria. 36. 1943: A. G o ij e r, Kalkklädon under 1600- och 1700-talen. — K. K : s o n L e i j o n h u f v u d , Anteckningar om Strängnäs guldsmeder. 1500—1900-talet. — O. N o r b e r g , Biskop Tomas ämbetsgård i Strängnäs. — K. B ä c k g r e n , Gårdar och gårdars ägare i Svärta socken. Blekingeboken. Årsbok för medlemmarna i Blekinge musei- och BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN 375 hembygdsförbund. 1943: U. L e a n der, Galjonsbildhuggaren Johan T ö r n s t r ö m 1743—1828. — J. E. A n d e r b j ö r k , Forntida minnesmärken och fynd från östra härad i Blekinge. — L. G. K i n d s t r ö ra, Gravundersökningar i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia i Karlskrona. — Slottsruinen i Sölvesborg. Föreningen Gamla Halmstads Årsbok. 1943: A. E k m a n , Hur stämplade do äldre Halmstadsguldsraederna sitt silver? — Halmstadsguldsmeden Johan Hin(d) rik Halck. Geologiska föreningens i Stockholm Förhandlingar. 1943: E. II. d e G e e r , Exakt gookronologisk förbindelse Sverige—Finland. — .1. ö s t e r , Kvartära tidsbestämningar •från nordöstra Hälsingland. — S. F 1 o r i n, Några drag ur Turingetraktens äldsta natur- och kulturhistoria. Gotländskt arkiv. Meddelanden från Föreningen Gotlands tornvänner. 1943: T. Y s a n d e r , »Do hundra kyrkornas ö». —• T. J. A rn e, Gotland—Kiev under vikingatiden. — M. S t e n b e r g e r , Gudingsåkrarna. — G. S v a. h n s t r ö ra, Fardumo slott. — J. R o o s v a l , Globus ainplificatus. — R. S t e f f e n , Länsarkivets aktpublikationer. 5. Handlingar rörande stenhuggarverkot pä Gotland. — Ii. L i n d g r e n - F r i d e l l , En gammal skissbok med Visby-bilder. — H. M u n t h e , Om Gamlehamn på Fårö. Tilllägg till uppsatsen i Gotländskt arkiv 1942. Gärds härads hembvgdsförenings årsbok. 1943: II. T h o r b e r t , Offerkällor och offerstenar i Gärds. — L. F r e d r i k s o n , Wä genom tiderna. 3. Näringslivet i staden Wä. Göteborgs museum. Arstryck. 1943: C. R. a f U g g l a s , Engelskt i västsvensk 1200-talskultur. — O. N y b e 1 i n, Västsvenska subfossilfynd av ren, kronhjort och uroxe. Under modverkan av J. Alin och P. O. Atlestam. Heimbygdas tidskrift. Jämten. 1943: E. M o d i n , Något om Härjedalingarnas handel i förra tider. — • C. L i n d b e r g , De jämtländska sockennamnons ursprung — by-, gränd- eller bygdnamn. • — G. A r w i d s s o n, Från Garamelmon i Sveg. — L. B j ö r k q u i s t , Fåle Burmans anteckningar om de jämtska mil- och fjärdingsstolparna. — II. E r i c s s o n , Kyrkas nya kyrka 100 år. — Fornvårdaren. 8:3. 1943: L. M. II o 1rab ä c k, Jämtlands äldsta orglar. Några rättelser och tilllägg. — L. B j ö r k q u i s t , Nyupptäckt hällristning [Landverk, Åre]. — • Fynd ooh förvärv i Jämtlands läns museum 1942/43. — E. S u n d i n , Sveriges förbindelser förr och nu mod Trondhjcmsområdct. Hundare och skeppslag. Årsskrift för hcmbvgdsväiiiier i Roslagen. Utg. av Roslagens fomminnes. och hembygdsförening. 5 (1943): S. C u r m a n , Roslagens äldre historia. Ur ott tal . . . — P. M. L i j s i n g, Inskriptioner i och vid Roslagskyrkorna. 2. Mälsta kyrka. Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet. 1943: M. A m a r k , Ett blad ur vår domkyrkas kanikhistoria. — E. M a l m b e r g , Gustaf IV Adolf och Forsmarks kyrka. Julhälsningar till församlingarna i Skara stift. 1942: A. L j u n g f o r s , Biskop Brynolf Algotsson — cn Skaraprelat från Folkungatiden. — F. G. H e l l s t r ö m , Sveneby-krucifixen. — O. J o h a n s s o n , Vår Carolinska helgedom [Borås]. — 1943: H. W i d é e n , 1000 år i Skara domkyrka. En rapsodi kring tio kyrkliga föremål. Karlstads stifts julbok. 1943: K. L a g e r l ö f , Ett rasteställe vid pilgrimsvägon. [Gamla kyrkplatscn vid Fors, Glava sn.] Konsthistorisk tidskrift. Arg. 12. 1943: J. R o o s v a l , Engelskt-norskt i Gotlands gotiska glasmåleri. — A. A n d e r s s o n , Glasmålningar i Ulriksdals kapell. — S. S c h él e, Hans 376 B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N Fleming eller Bernt von Miinster? — A. W e s t h o 1 ra, En sonmykensk pithos från Cypern. Kulturen-. En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. 1942: W. K a r l s o n , Anders Bildhuggare. • — R. B l o m q v i s t , Kammar frän Lunds medeltid. Kyrkohistorisk årsskrift. 1940: O, K o 11 o r ra a n, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. — A. H a h r & N. J. S ö d e r b e r g , Uppsala domkyrka under 1700-talets första hälft. — II. N o r m a n, Rimkrönikan om Linköpings biskopar. — 1943: I n g r . J o h a n s s o n , Altarskåpet vid Strängnäs' domkyrkas högaltare. Linköpings stifts julbok. 1943: T. L i n d e 11, Östergötlands runstenar och den kristna missionen. — B, C n a t t i n g i u s , Två gamla märkliga kyrkor i nytt skick. [Normlösa och Atvid.] — G. M a l m b e r g , Från S:t Olai kyrkas 175årsjubileum. — O. F r ö d i n , Alvastra kloster. — K. B. W o s tm a n, Alvastra klosters historia. Lunds stifts julbok. 1943: M. R y d b e c k , Snårcstadsmästarcn i Skurups kyrka. — W. K a r l s o n , Textilier i några skånska kyrkor vid 1700-talets mitt. Lunds universitets historiska museum. Meddelanden. 1943: O. R y d b e c k , Don arkeologiska forskningen och historiska museet vid Lunds universitet under tvåhundra år, 1735 —1937. — J.-E. F o r s s a n d e r , Irland—Oseberg. — M. R y d b e c k , Lilla Harric kyrka byggd av Mårten stenmästare. — T. L i n d q u i s t , Målade runinskrifter i Dädesjö ödekyrka, Småland. The Museum of Far Fastern Antiquities (östasiatiska samlingarna). Stockholm. Bulletin. 15. 1943: .1. G. A n d e r s s o n , Researches into the prehistory of the Chinese. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen. 1943: T. S c h m i d , Exempel och legend. Ett bidrag till traditionsbildningen i Linköpings stift. Norra Smålands foriimiimcs- och Jönköpings läns hembvgdsförbund. Meddelanden. 16. 1943: Y. B r i1 i o t h, Nydala kloster. Förotal. — E. L ö n n b e r g , Nydala socken, natur och förhistoria. — Några notiser om Nydala kloster, kyrka och herrgård. — E. L u n d b e r g , Nydala klostorkyrka. — E. N y g r e n , Nydalabreven. — R. E r i k s s o n , Nydala klostors kopiobok. — T. S c h m i d , Om munkar, mässor och miraklen — L. E. B o r g s t r ö m , Undersökning av byggnadslämningar vid Nydala kloster. Norrlands försvar. Årsskrift utg. av Föreningen för Norrlands fasta försvar. 1942: B. B e r t h e l s o n , Kyrkor och kastaler i Hälsingland ooh Jämtland under medeltiden. — 1943: B. B e r t h e l s o n , Skansar i Jämtland och Härjedalen. — R. Norberg, Norrländska skattefynd som vittnesbörd om ofredstider. Ortsnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. 1942: L. H e l l b e r g , Brahus. — J. S a h l g r e n , Vingåker och vikingarna. Rig. Tidskrift utg. av Föreningen för svensk kulturhistoria. 1943: M. L i l j e g r e n , Simon do la Vallées Målhammar. — H. W i d é e n , En medeltida kyrkogård med gravhällar i Visby. — H. S e i t z, Vapenhistorisk forskning, dess uppgift och metodik. — A. E k m a n , Stockhiilmsguldsmodo/n Erik Jöranssons silvcrstämpel. Saga och sed. K. Gustav Adolfs akademiens årsbok. 1942: J. S a h l g r e n , Eriksgatan. — D. S t r ö m b ä c k , Hade de germanska dödsstraffen sakralt ursprung? Sanete Christophcrs gilles chroenica. 14/15. 1941: D. S e l l i n g , Ett märkligt Kalmarfynd. Några notiser B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N 377 om en »alsengem», funnen vid Kalmar slott, jämte en översikt av alsengemforskningens nuvarande ståndpunkt. Scandia. Tidskrift för historisk forskning. Utg. av L. Weibull. 1943:1: E. L ö n n r o t h , Den svenska riksdagens uppkomst. — L. W e i b u l l , Tiden lör de skånska och sjsclländska kyrkolagarnas tillkomst. — Abbot Wilhelm av jEbelholts brev till dominus Peter. Bakom diplomatiens kulisser på 1100talet. — Valdemar 1:8 privilegium för Tommarps kloster. — B. H i l d e b r a n d , Hans Hildebrand. Till hundraårsrainnet. Situne dei. Sigtuna fornhems årsbok. 1943: B. B e r t h e l s o n , Mariakyrkan. Några byggnadshistoriska detaljproblem. — W. H o l m q v i s t , Rhenländsk stil i Sigtuna. — Nykonserverad helgonstaty i Sigtuna Mariakyrka. — É. F l o d e r u s , Ett botsolbeslag från Sigtuna. — D. S e l l i n g , Ett munkansikte från Sigtuna — västeuropeisk 1200talekeramik. — L. A s p e g r e n , Olaus Olai Helsingius, kyrkoherde i Sigtuna 1589—1603. Några blad ur Sigtunas kulturhistoria. — H. A r b m a n , Ett förhistoriskt bronsspänne i Sigtuna. — II. W i d é e n , Från Skaras Sigtunatid. — P. R i i sM ö l l e r , Den eeldre Budolfi. [Aalborg domkirke.] Skånes hembygdsförbunds årsbok. 1943: O. R y d b e c k , Fornminnen i Färs härad. — II. T h o r b e r t , En givande förhistorisk fyndplats vid Vä. — C. R. a f U g g l a s , Riddarholgonet från Bjäresjö — ännu ett ord därom. — C. W a l l i n , Vallby och Bolshög — en »Sighraf-kyrka» och en »Tomarpskyrka»? — W. K a r l s o n , Några skulptörer, snickare och målare i skånska kyrkor vid 1700-talets mitt. — H. 0 1 s s o n, Ett nytt fynd av stjärntrissesporro med horisontalställd trissa. Svenska museer. Meddelanden från Svenska museimannaföreningen. 1942: E. L u n d b e r g , Fram- tagning av färg, konservering och retuschering i våra gamla kyrkor. Svenskt gudstjänstliv. Utg. av A. Adell. 1943: II. W i d é e n, Medeltidskyrkorna som försvarsverk. Några synpunkter. Till hembygden. En julhälsning till församlingarna i Strängnäs stift. 1943: A. D a n i e 1 s o n, Hovsta kyrka. — I. L a g e r s t e d t , Sockcnbudskalkcn från Snesöre. Täljebygdcn. östra Södermanlands kulturhistoriska förenings årsskrift. 1943: C. I. S t å h l e , Hall under medeltiden. Uppland. Upplands fornminnesförenings årsbok. 1943: N. S u n d q v i s t. Gunillaklockan. — Guldringen från Gamla Uppsala. — C. R. af U g g l a s , Dominicus-statyn i Sigtuna Mariakyrka. Upplands fornminnesförenings tidskrift. 46: 3. 1943: C. R. a f U g g1 a s, Den Torstensonska kalken i Länna kyrka. — N. S u n d q u i s t , En yxa av älghorn från Uppsala. — N. G. H ö r n e r , Fyrisåmynningen och landhöjningen. Vår bygd. Hallands hembygdsförbunds årsskrift. 1943: A. S a n d k 1 e f, Hallands landsbeskrifning 1729. — E. S a l v é n , Dekorerat tak från 1600-talet återuppsatt i Hanhals medeltidskyrka. — Fortsatt fornminnesinventering i Halland. Värendsbygdcr. Norra Allbo hembygdsförening. 1943: J. E. A n d e r b j ö r k , Undersökning av hällkista. Ryd Västrogård i Mohcda socken. Värnamo hembygdsförenings årsskrift. 1943: E. L ö n n b e r g , Fornminnen i Voxtorp. Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok Västerbotten. 1943: Museibyggnaden i Umeå. — S. C u r m a n & G. W i g r e n , Högtidstal vid Länsmuseets invigning. — H. B e s k o w , Vägledning gonom Läns- 378 B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N museet i Umeå. — R. S a n d s t r ö m , Ett halvt sekels västerbottnisk museihistoria. — A. B a g g e , Nya märkliga stenäldersfynd från Västerbottens lappmarker. Aarböger for nordisk Oldkyndighed og Historie. 1943: M. M a c k e p r a n g , Fyensko jeernbundne Kirkedöre fra Middelalderen. — G. E k h o l m , Den romerska järnålderns kronologi. — H. N o r l i n g C h r i s t e n s e n , Nye Enkeltgravsfund fra Sydvestjylland. — K n u d A n d e r s e n , Opskserpning af Kajrneökser—vEgafslag. — M. K ö i e, Töj fra yngro Bronzealder fremstillet af Naelde (Urtica diocca L.). — I. M. B o b e r g , Baldr og Misteltenen. — H a r r y A n d e r s o n , Dot nye Runevserk. — Indskriften paa Viborg-Spsendet. — C h. C h r i s t e n 3en, Studier över Sorö Kirke og Kloster. De senere Åars Undersogelser. — K. M. N i e 1 s c n, Danmarkar bot. — P. F o s s i n g, Pytheas og Kavlandet Abalus. — P. M ö l l e r & V. M ö 11 e r - C h r i s t e n s e n, Skelotfund fra -Ebelholt Kloster. — A. N y s t r ö m , Kanccllibygningcns Facader. — G. S c h u t t e , Anglornes angeisko Hjemstavn stadfsestet. — K. B r ö s t o & K. F i s c h e r M ö l l e r , Koelbjerg Skelettet. Et Fund fra tidlig Maglemosetid. — J. T r o e l s - S m i t h , Geologisk Datering af Koclberg-Skelettet. s e n, BronzealderhJBelmene fra Viksö. — Smykkefundet fra Vester Mollerup. — E. D y g g v e , Jelling Kongehöje. Udgravningen 1941. — • T h . M a t h i a s s e n , Aamose-Undersögelsorno. — P. J. R i i e, Fra de dansko Udgravninger i Hama. — E. L i n d , Do ni Helte i Dronninglund Kirke. — M. B. M a c k e p r a n g , Om de saakalte »Guldgubber». — C. M. S m i d t, Stubberkloster. — N. B r e i t e n s t e i n , En nyfunnen romersk Guldmedaillon. — K. B i r k e t - S m i t h , Fra en Kejserdatters Grav. Fra Ribe Amt. Udg. at Hist. Samf. for Ribe Amt. 1943: E. M o l t k c , Hvad er meningen med en meningslös Brakteatindskrift? — • R. S k o v m a n d , Vosteregnens Skattofund. — L. C. V c b se k, Et ejseldent Offerfund. — II. Ö 11 g a a r d, Skafltapöksen som Kile. Fynske Aarböger. Udg. af Hist. Samf. for Fyns Stift. 2: 1. 1942: P. S k a u t r u p , Jysko Lov. — E. A 1b r e c t s e n , Guldringene fra Sallingelunde. Hardsyssels Aarbog. Udg. af Hist. Samf. for Kingkjöbing Amt. Bd. 36. 1942: P; N o r s k o v L a u r i t s c n , Hjerm Kirke. Hjemstavnsbog for Frederiksborg Amt. Halvbd 1. 1943 [Udg. som AarDanske Studier. Udg. av G. Knud- bog for Frederiksborg Amts hist. sen. 1942: F r . O r l u f , Kong Gorms Samf. for 1942—43.]: L. C. J e n runoston i Jolling. — A a. R o fa- s e n, Nordsjselland i de seklste Tirna n n, Et par Molbohistorier i der. — E. A r n s t r ö m , Lidt om Jörlunde Kirkes Bygningshistorie. — • middelaldorlig billedgengivelse. J. S t e e n b e r g , Kregme Kirke. — Fra Holbsek Amt. Udg. af Hist. V. C h r i s t e n s e n , Om NordsjselSamf. for Holbaek Amt. 1940: J. S. lands Klostre. — J. P a u l s e n , M ö l l e r , Vor Fruo Kirko, Kalund- Söborg. — J. T o r p e , Gurresagn. borg. — 1942: II. L a r s o n , Op- — K. K I e m, Helsingör og Krondyrkningen og Bebyggelsen i Arts borg. — O. A n d r u p, Frederiksog Skippingo Herreder i Fortiden. borg. — Hilleröd. — B. R a s m u s s e n , Kirkeklokkerne paa Samsö. — 1943: A. T h o m Jyske Samlinger. Udg. af Jysk s e n, En middelaldorlig Teglovn ved Solskab tor Historie, Sprog og LitHolbsek. teratur. R. 5. Bd 6 : 1 . 1943: C. K1 i t g a a rd, Flade Kirko. — H. Pra Nationalmuseets Arbejdsmark. J ö r g e n s e n , Kapellet ved Lang1943: H. N o r l i n g - C h r i s t e n - balle, Maarslet Sogn. B I 11 L I O G R A F I S K A M E I) D E L A N O E N 379 Lolland-Falsters historiske Samfunds Aarbog. 1943: C. S t r a n d g a a r d, Bönnod »Slot. Skivcbogon. Historisk Aarbog for Skive og Omegn. 1942: S. A a k j sex, 1941. — W. P. S ö m m e rf e l d t, Bibliografi 1941. Hålöygmiuno. Ftgj. av Hålogaland historiolag. 1943: II. E g e n S B S Lund, Cirkurapolar stcinalder. Nordnorske steinaldorsproblemer i stopeskjeon. — 6 . F r i i s, Kirkcn på Skjcrvöy. Maal og minne. Utg. av Bvmaalslaget. 1943:1/2: M. O l s o n , En futhark-innskrift i Loin kirko. Skivo-Egncns Bebyggelse og Stednavne. — 1943: S. A a k j 83 r, Odins Vi i Salling. Sprog og kultur. Udg. af Institut for jvsk sprog- og kulturforskning. Bd 12: 1/2. 1943: Vore Folkemuseer. 3. H. P. H a n s e n , Herning Museum 1892—1942. N. J a c o b s o n , Restaurerade Oldtidsgrave i Vojstrup Sogn. Vendsysselske Aarböger. Udg. af Hist. Sainf. for Hjorring Amt. 1943: Kr. V s e r n f o l t , Store Vildmose. Bergens museums Arbok. 1942 (tr. 1943): R. K l o s t e r , Snekkorhåndvorkot i Borgen under renessanson. — P. 1'' o 11. Borgens museums tilvekst av oldsaker 1942. By og bygd. Norsk folkcmuseiiiiis årbok. 1944: R. K j e l l b e r g , Loronts Andersen filigranarboidcr. — Naturen. Utg. av Bergens museum. 1943: A. AV. B r o g g e r , Vejle Amts Aarbog. Fdg. af Vejle Hvor lå Holliiland, Markland og Amts historiske Samf. 1943:1: F r . Vinland? — H. E g o n se s L u n d , O r 1 u f, Ronestenene i Jelling. — Hva hulene og hidlerno kan gjemme. Nord-Tröndclag historielag. Arbok 1942: C. F i n s å s, Alstadhaugkyrkja. Stavanger Museums arsheftc. 1941/42 (tr. 1943): J. P e t e r s o n , Oldsaksamlingens tilvekst 1942. — E. L e x o w , En ukjont sölvkanne av stavangergullsraeden Jochum Kirsebom. Vestlandske kunstiiidustrimuscum Arbok. 1942: E. L e x o w , Söffrcn Oellssen og Mariakirkens apostelstat uer. — T b v. K r o h n - II a ns e n, (tullsmedcnos blomsterbarokk, försök på cn orientering. — A. B u c h , Noen himinelsenger fra régonco-tiden. Viking. Tidsskrift for norrön arkeologi. Utg. av Norsk arkeologisk selskap. 7 (1943): G. G j e s s i n g , Hesten i förhistorisk kunst og kultur. — R. K l o s t e r , Tradisjon og impuls. En orientering på grunnlag av renessanseinnslaget i bygdekunsten. — F. C. S k a a r, Bruken av iernsldersverdene. — C. U n d s e t T h o m a s , Norsk arkeologisk litteratur 1942—43. Finska kvrkohisforiska samfundets årsskrift. 29/30 (1939—40): V/. S c h m i d t, Die Zistercicnser im Baltikum und in Finnland. R. R o v o 1 d, Norsk og tremmed. Manicrismc og barokk bos östnorske bilthuggere. — M. Ho ff m a n n , Jierhusct. Föreningen til norske fortidsminnesmerkei-s beväring. Arsberetning. 1941 (tr. 1943): W. S w e n s o n , .Tarand Aasmundson Rönjom. En bygdokunstncr. — II. V r e i ra, Takspön og spontokning. Stikkor, flis og skingel. — R. II a u g 1 i d, Gildebord og höisctc. Middelalderons ringbord. — Fra bruskbarokk til a kant us. Omkring invontaret i Nes kirke på Romerike. — O. S e t e r , Tore Asbjörnscn Risöyne. En bygdcinaler i Grindheim kirko. — II. M i db ö e, Alstahaug prestogård. — O. P l a t o n , Vare kirkeklokker som musikalske monumenter. — — Det antikvariske arboid. Beretning for 380 RI B L 1 0 G R A F 1 SK A MEDDELANDEN Finskt museum. (Finska fornminnesföreningon.) 49 (1942): E. K i v i k o s k i , Alfred Hackman. — C. F. M e i n a n d e r, Carl Olof Nordman. — N. C l e v e , Det stämpelornerado remgarnityret i fyndet från Åker i Norge. — M. D r c i j e r, Tidig folkvandringstid på Åland. — C. R. a f U g g l a s , En kyrkklocka från det gamla svenska rikets östgräns. Folkmålsstudicr. Meddelanden från Föreningen för nordisk filologi i Helsingfors. Arg. 9 (1943): T. E. K a r s t e n , Finnar och germaner. Folk- och kulturberöringar från tro årtusenden. Soeietas seientiarum fennica. Arsbok. 18 (1939—40): T. E. K a r s t e n , När nådde finnarna Östersjön och när trädde de i beröring med germaner? — 1941—42: ,1. S u n d v a 1 1, Om fibelns ursprung. Suomen musoo. (Soumcn muinaismuistoyhdistys.) 49. 1942: E. K i v i k o s k i , Ncuo bronzczoitliche Funde. — L. I. 11 k o n o n, Ein Schlittenkufenfund aus Temraes. —• L. P e t t e r s s o n , Einige Kohlczeichnungen aus der Werkstatt eines ostkarelischen Ikonraalers. Terra. Geografiska sällskapets i Finland tidsskrift. 1942: M. S a u - r a m o , Ulvilan kirkon maantieteellinen asema. (Die geograpische Lage dor alten Kirche von Ulvila.) — A. M. T a l l g r e n , Suomalaisia muinaistutkimuksen harrastelijoita Vcnäjällä. (Finnische Archäologcn und Liebhaber in Russland.) Abo stads historiska museum. Årsskrift 1942—43: N. C l e v e , Domarringon på Käräjämäki i Eura. Marburger Jahrbuch fur Kunstwissenschaft. Bd 11/12 (1938—39): W. A n d e r s o n , Schonon, Ilelmarbausen und der Kunstkreis Heinrichs dos Löwon. — M. L i n dg r o n - F r i d e l l , Der Stammbaum Maria aus Anna nnd Joachim. Ikonographische Studie eines Forrabestandos des Spätmittelalters. Niedcrsächsischcs Jahrbuch fur Landcsgcschichte. Bd 19. 1942: V. C. H a b i c h t , Romanische niedersächsische Miniaturen in Skandinavien. Zeitschrift fur historischc Waffen- und Kostumkundo. N. F. Bd. 17. Berlin 1943: B. T h o r d e m a n , Dor nordische Heim in fruhgeschichtlichor Zoit. — P. P o s t , Litcratur: Greta Arwidsson, Armour of the Vondcl-pcriod. Acta archaeologica. Vol. 10, 1939.