"Austr i Karusm" och Särklandnamnet Arne, Ture J. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1947_290 Fornvännen 1947, s. 290-305 Ingår i: samla.raa.se

»AUSTR I KARUSM» OCH SÄRKLANDNAMNET Av T. J. Arne
1 Fornvännen 1946, h. 5, har dr Sven B. F. Jansson publicerat »några okända uppländska runinskrifter». I samband med dessa namnes en år 1938 i Stora Rytterns kyrkoruin i Västmanland påträffad runsten, som bär följande inskrift: -f- KublefR - j - sete : stff : auk : sena : basi : uftiR : slakua : sun : sia : etajjr : austr . i . Karusm. Denna inskrift översättes av Jansson sålunda: »Gudlev satte stav oeh dessa stenar efter Slagve, sin son. Han dog österut i Chorezm.» »Chorezm», tillägger författaren, »ligger i samma trakt som Särkland och det förefaller mig sannolikt att också Slagve Gudlevsson har deltagit i Ingvar den vittfarnes ödesdigra färd.» Doktor Jansson har emellertid av någon anledning ändrat sin tidigare (och riktigare) uppfattning, att austr i karusm egentligen betyder österut i Gardar(ike), (Sven B. F. Jansson, Runstenen i Stora Rytterns kyrkoruin, Västmanl. fornminnesför. årsskr. 1940 —41, s. 6), en tolkning till vilken även E. Floderus anslutit sig i en julartikel i Västmanlands läns tidning 1938. Vad som först faller i ögonen är det slarv eller den okunnighet, som runristaren lagt i dagen i felaktigt inhuggna runor som i stff och sia (i stället för staf och sin) eller utelämnade runor som i sena (i stället för stena). Kan inte något liknande ha förekommit i fråga om det sista ordet karusm? Enligt min uppfattning har runristaren velat inhugga den icke ovanliga frasen austr i Karpum = österut i Gardarike, men också här har han slarvat. När han blivit färdig med den fjärde runan, upptäckte han troligen till sin förargelse, att han hoppat över b och fann då lämpligt att (såsom även på andra ristningar förekommer) sätta in en felande runa efteråt. Men varför 290

AUSTR

I

KARUSM,

Urn-no-S)önij

.o«

(a£?e%)

5

*** r t * o e y

V

'.S.W^cW

FfB. i. Kaspiska havsområdet (Särkland). — 77ie Caspian Sea region (Särkland.).

just s och inte b? Man kan här tänka sig ett fall av »versprechen und verlesen», eller ett slags regressiv assimilation. I ristarens öron har ringt uttrycket »austr i Karbum», och så har han till u:et fogat ett s, alldeles som i austr. Eller också har han måhända läspat och uttalat s som ett tonlöst b- (Dr Jansson försäkrar, att det senare är uteslutet, ty runristaren har på tre ställen satt in p-runan riktigt.) I alla händelser förefaller Chorezm betydligt mera långsökt än Gärdar, Gardarike, som i förbindelsen austr i Garpum läses å stenen i Turinge kyrka, Södermanland (Södermanlands runinskrifter, nr 338), och å en ristning i Veda, Ångarns sn, Uppland (Södermanlands runinskrifter, s. 329). Chorezm »i samma trakt som Särkland» var benämningen på landet kring Amu Darjas utlopp i Aralsjön {Xopaa;u-n hos Hekataios och Herodotos, Kh w arizm hos araberna, Khiva eller Chiva i nyare (id). Landet erövrades i början av 700-talet av araberna, som där funno både zoroastrier och kristna. Man talade en iransk dialekt, av vilken Ibn Fadlan, som reste genom landet 921—922, ger ett prov (pakand = bröd). Inhemska furstar regerade här i huvuddelen av landet under titeln kh w arizmshäh ända till 995, då dyna291

T.

.i.

A Ii N E

stien störtades av fursten i Gurgändj Ma"mun b. Muhammed. Dennes söner förlorade 1017 sitt rike. och samma år utnämndes gliaznavidsiiltanens krigshövidsiiian Altunlash till ståthållare i landet med titeln i_ w arizmshah. Denne stupade 1032 i en drabbning uiol fursten i Transoxania (Buchara och Samarkand) cAlilegin, men efterträddes av sina söner. Ar 1041 bo rid revs den siste av desse. Ett par år senare erövrades Chorezm av en seldjukdynasti. som stannade kvar till 1157.J Om Slagve Gudlcvsson deltagit i Ingvars färd och på egen hand fortsatt från Volga eller Kaspiska havets kust, så har detta, såsom framgår av del föregående, skett under en ganska orolig tid. Det skulle ha krävt cn lång karavanresa på osäkra vägar över stepper oeh öknar, vägar, som framemot mitten av 1000-talet voro lång! mindre i bruk än på Ibn Fadlans tid, mer än 100 år tidigare. Omkring år 900 var staden Gurgändj (numera Kunja Urgentj) 1 Chorezm. strax söder om Aralsjön. cn utgångspunkt för handelsvägen från Centralasien västerut. På 80—90 kms avstånd från denna stad befann sig det »chorezmiska berget», på vars topp stod ett torn, ooh vid dess fot funnos åkerfält tillhörande kolonister, som inflyttat från Gurgändj. Vägen gick härifrån vidare väster om Aralsjön upp mot nedre Ural och mellersta Volga, just den väg, som Ibn Fadlan åren 921—922 tillryggalade som ainbassadsekreterarc. Ett hundratal år senare spelade denna handelsväg inte längre någon roll för nordborna, som tidigare fått stora mängder av silver från kalifcrnas välde oeh särskilt frän samanidernas rike i Buchara och Samarkand. Det hade kommit oroliga tider i Chorezm. som inte gynnade köpmansfärderna längs de gamla vägarna till lands. Vid Kertjsuudet satt också sedan 1022 en rysk furste i staden Tmutorakan. och efter 1030 lär man inte mera höra talas om något khazariskt välde. Den direkta arabiska handeln ined Volga-bassängen var tillintetgjord eller starkt försvårad. Att flodvägen nå Chorezm var på 1000-lalcl ej möjligt; först efter den mongoliska erövringen oa 1220-talet ändrades Amu Darjas Intvudlopp så, att floden genom Uzboj-sänkan rann västerut och föll ut i Kaspiska havet i Balkhan' Jfr artiklarna Kbfarlcm, Alluntash, cAli-tegin, Ghaznawideii i Enzyklopaedie des Islam samt W. Barthold. Turkestan down to (he mongol invasion. 192c8. 292

.AUSTR

I KARUSM.

bukten, söder om Krasnavodsk. På 1500-talet återtog floden sitt gamla lopp med utflöde i Aralsjön. Var ligger det Särkland. som nn är känt från sex runinskrifter?* Jansson menar därmed Saraccnernas land. »Delta Särkland har legat, vid Kaspiska havet, där den viktiga Volgavägen mynnade.» Själv har jag 1911 framställt den hypotesen,3 att Särkland kunde härledas från Sarkelland. det område vid nedre Don, ej långt från Volga, där khazarernas befästa stad Sarkel anlades på 800-talet.' Men det finns ännu cn tredje hypotes och en bättre. Den framkastades redan av Olof v. Dalin, som i sin Svea Rikes Historia. 1. S. 275 (år 1747) skriver: »De orterna, som de sågo silke och siden komma ifrån, kallade de Serk-land (Serica).» Och på s. 265 yttrar han: -»Serie är et gammalt, men främmande ord, af Sericum (silkctyg), hvaraf ock Indien är kallad Serica hos Gcogi. Havennaten och Africa af de gamle Svenske Serkland.» K. Hellqvist11 sammanställer ordet Särk med ett angelsaxiskt Sierc m. och Sierco f. = skjorta och genom lån från ettdera hållet sammanhängande med litauiskt särkas, klädesplagg, ryska sorock a = skjorta. Han framhåller också, att det av andra betraktats som lån från senlatinskt sarcia, en bildning till latinskt séricum _ siden Ordet silke anser Hellqvist ha kommit från slaviska språk (jfr ryska selku och fornpreussiskt stlkas), sannolikt genom förmedling av ett språk (iranskt?), där r blev l, från latinskt sericum, till adjektivet séricus = av siden, som härletls av namnet på ett sagofolk Seres, men egentligen är av asiatiskt ursprung, jfr mongoliskt sirkek. Slutligen omnämner Hellqvist, att särs (sarge) kominer från franskt serge, latinskt serica. Varifrån orden serk och silke närmast vunnit insteg i de nordiska språken är svårt att säga. Orden synas icke förekomma i do vanliga persiska eller arabiska ordböckerna (jfr ahré&uin, ahiésam, harir. khaz = råsilkc). Det vanliga turkiska ordet för siden eller silke är ipek, enligt B. Laufer 0 även torgu.
- Sven B. F . J a n s s o n , Nägra okända runinskrifter, Fv. 1946, s. 262—2H4. •'' T. J. Arne. Sveriges förbindelser med östern under vikingatiden, Fv. HUl, s. 23.
4 1 8

T. J. Arne, G r ä v n i n g a r n a i klia/.arläslniiigen Sarkel. Fv. 1912. E. Hellqrisl, Svensk ctymologisk ordbok, 1922. • B. Laufer, Sino-iranica. Chicago 1919. s. 539.

293

r.

J.

ARNE

torka. Det ungerska ordet är sehjem, som jag förmodar hänga samman med det slaviska Selku. Khazarerna talade enligt somliga författares förmodan ett turkiskt språk, enligt andras ett språk, besläktat med cuvassiskan. Det är möjligt, att ordet silke genom dem (eller Volgabulgarerna) i en eller annan form spritts både lill slaver och nordbor. Det kan tilläggas att på kirgisiska heter siden zibek ( = dibadj?), på uzbekiska ipak (=ipek) eller „ ' / / , isyi. Om det kinesiska se (eller ssu), ur vilket Klaproth en gång velat i sista hand härleda ett grekiskt ser,7 menar Laufer, att det aldrig haft en slutkonsonant. I denna mening kände han sig styrkt genom ett uttalande av prof. Paul Pelliot, som härvid stödde sig på det kinesiska uttalet av ordet omkring 500 e. Kr. Prof. B. Karlgren har emellertid uppdagat, att ordet omkring 800 före Kr. f. haft slutkonsonanten g {sijg, icke r som Klaproth gissade). Huruvida under sådana omständigheter det inandjuriska sirge och det mongoliskkulmuckiska éirgek (silke) kunnat uppstå ur det kinesiska ordet och sedan ur dessa vidare lånas in i västligare turk(?)-språk och ge upphovet till ordet silke förmår jag ej avgöra. Laufer anser, att det ryska ordet le/t, éolk, (silke) ej har kommit in via ett turkspråk utan går tillbaka på sericum »på samma sätt som vårt silke». »Det finns inget skäl atl antaga», säger han, »att de grekiska orden ser, Sera, Seres etc. ha sitt ursprung i kinesiskan. Ord-serien spriddes först genom iranierna, och enligt min åsikt är den av iraniskt ursprung (jfr nypersleka sarah, silke, varav arabiska sarak)» (Laufer). De sistnämnda orden har jag dock ej kunnat återfinna hos äldre persiska författare, såsom i Hudud-al-cAlam. Laufer håller för sannolikt, att innevånarna i det centralasiatiska Khotan genom förmedling av en kinesisk prinsessa år 419 efter Kr. f. gjorde bekantskap med silkesmaskodlingen, och att denna nya industri härifrån spridde sig till Jarkand, Fergana och Persien. Kinesisk brokad [dihä-i-cin] omnämnes ofta hos Firdausi (på 1000talet), och han omtalar även ett mycket fint och dekorerat siden under namnet parniyän, motsvarande ett medelpersiskt parmkän. Skulle Särkland betyda saracenernas land, borde det väl rättast under äldre tid ha kallats Serkialand med gen. plur. av isländskt
7

B. Laufer, Sino-iranica, s. 538.

294

.AUSTR

I

KARUSM.

Serkir. Men det måste ju medges, att Grekland på runstenarna återges både med a Griklandi och i Grikium (ej Grikialand). Det troliga är, att serk i betydelsen tiden förekommer tidigare i skandinaviskt språk än folknamnet Serkir, som uppträder under denna form även i nyisländska. Serk = siden kom längre fram att betyda det underplagg, den skjorta, som tillverkades av detta material, senare över huvud taget ett dylikt plagg, som drogs över huvudet och även kunde vara förfärdigat av linne eller ylle eller halvsiden. Serkland blev då det land, varifrån sidenet hämtades. Ursprungligen var detta Kina, därefter Persien och senare Bysans. Under romersk järnålder synas romarna ha fått sitt siden från kinesisk! område och samtidigt namnet Serica, sericum. Detta namn har fortlevat i det kyrkliga språket, medeltidslatinet, och troligen därifrån inträngt i nationalspråken. Det kan naturligtvis tänkas, att namnet jämte tyget redan under yngre romersk järnålder eller äldre folkvandringstid överförts till de nordiska folken, men siden känner man häruppe tidigast från 800-talet genom ett antal fynd, som gjorts i omkring 45 Birka-gravar. s Agnes Geijer framställer för do olika typerna av Birka-siden flera ursprungsmöjligheter, nämligen dels bysantinskt (för typ S4), dels (för typ S 3) ett ännu östligare. »»Obwohl also die Mögliehkeit besteht, dass Seidenstoffe ähnlich dem S 3 durch den westeuropäischen Handel nach dem Norden gelangt sind, hat es doch wohl mehr Wahrscheinlichkeit fiir sich, dass dieser aus dem Osten hierher gekommen ist. Gewisse in Birka gefundene Bronzebeschläge deuten u. a. darauf hin, dass die Schweden Verbindungen mit dem Khazarenreich unterhiclten. Durch ihre Beziehungen zu den siidlich vom Kaspischen Meer wohnenden Arabern haben die Khazaren sicherlich mit Leichtigkeit von den transasiatischen Karavanen Waren erhalten können.» Agnes Geijer antager, som nämnts, att siden kommit till Birka även från bysantinskt område. En sådan import torde dock vara av något senare datum än den nordpersiska och tidigast tillkommen under 900-talet. Ibn Fadlan uppger, att den rus'-hövding, som han såg begravas vid Volga, försågs med on mössa av dibadj ( = siden enl. C. H. Becker i Enoyclopaedie des Islam) och sobelskinn samt utrustades med kappa, täcken och huvudkudde av romäisk dibadj. Rom eller Rum
8

A. Geijer, Birka III, Die Textilfunde aus den Gräbern, Uppsala 1938. 295

T.

.1. A li N E

betecknade bos araberna vanligen Bysanz. men enl. den turkiske utgivaren av Ibn Fadlans reseberättelse" menade inte alltid araberna just grekerna med detta ord. Hjalmar Falk nämner i Altwestnordische Kleiderkunde (1919), att den nyss från England hemkomne Arinbjörn år 950 skänkte sin vän Kgil (Skallagrimsson) en dräkt av engelskt kläde och därjämte en sidenkappa. F. tror, att nordiska köpmän på 900-talet hämtade siden från Spanien. Huruvida våra förfäder redan tidigare på ryska handelsvägar erhöllo siden från Östeuropa låter sig enligt F. icke avgöras på grundval av de litterära källorna men är nog icke osannolikt. I alla händelser har ordet silki (ags. Sioloc) kommit från slaverna till germanerna; att det skulle ha kommit till anglosaxarua från skandinaverna (jfr A. Bugge, Vesterlandenes indflydelse etc, s. 143) kan av formella grunder icke antagas. Falk framhåller, att i Sagorna (Laxdaela saga och Fornmannaso-gur) pell, ett slags siden, omtalas såsom härstammande från Bysanz, men något bysantinskt ord för siden känner han ej till. Om den bysantinska sidentillverkningen finnas närmare underrättelser i »Silk Industry in the Byzantine Empire» av R. S. Lopez i tidskriften Speculum, XX, 1, 1945, Cambridge, Mass., U. S. A. Det är ju känt, att silkesniaskodlingeii började på bysantinskt område i Grekland och Anatolien vid 500-talets mitt. »Sidenvävnadsindustrien i Persien befann sig i blomstrande tillstånd under 4:e århundradet, då Shapur II importerade vävare till Persis, ett distrikt, som allt framgent förblev det viktigaste centrum; men Irans geografiska läge gör dot sannolikt, att materialet vävdes där redan tidigare.» 10 Säkert är att silkesniaskodlingeii och sidenväveriet vid mitlen av 900-talet ägde stor betydelse i Persiens nordligaste provinser, i Gilan ooh Tabaristan liksom i Armenien och Azerbeidjan. Al Istachri och Ibn Haukat (ca 950 och 977)11 berätta åtskilligt härom. Från Andarab nära Herda a »exporterar man mycket siden, som A. Zeki Validi Togan, Ibn Fadlans Reisebericht, Leipzig 1939, s. 90, anm. 8. 10 O. Al. Dalton. Byzanline art and archaeology, s. 583 ff.: Silk. Jfr även O. v. Falke, Kunstgeschichte der Seidenweberei, I, 1913. 11 N. Slouschz, Le Caucase, 1'Arménie et rAzerbeidjiui, daprés les auteurs arahes, slaves et juifs (Revue du Monde musulman (X, IV, 1910, sid. 498, 500). M. Reinand et S. Guyard, Géographic dAboulféda. II. 2, 1883. sid. 175. 296
9

.AUSTR

I

KA R U S St.

skickas till Persien och Khusistan. Vad maskarna beträffar så uppdragas de på mullbärsträd, som icke tillhöra privata ägare». I staden Dabil i Annenien odlades också silkesmask och framställdes olika slags sidentyg. Abasgun var ett centrum för sidenhandeln. I Hudud al LAlam}- (980-talet), vars okände författare stöder sig bl. a. på de två förutnämnda källorna, uppges, att Daylamän (provinsen söder om Kaspiska havet och öster om Azerbeidjan) producerar textilier av siden (jäma-yi abrishum), en- eller flerfärgade. 1 Säri frambringas silkesvävnader (jämayi harir va parniyan). Från Asteräbädh kommer många silkesvävnader, såsom mubrarn och zasfuri av olika slag. Om Berda c a yttras, att här växer talrika mullbärsträd, vikas frukter tillhör vem som helst (d. v. s. allmänheten); staden frambringar mycket silke. Om städerna Djordjan (Gurgan) och Asterabad berättar Hamd-altäh Mustawfi från Qazwin (1340) i Nuzhat-al-Qulub liksom tidigare Ibn Haukal, att silke produceras i dem liksom även i Kabud Jamäh i samma trakt och i Lähijän i Gilan. (The geographical part of the Nuzhat-al-Qulub, transl. by G. de Stränge, 1919). Att Rus', som troligen under äldre vikingatid kan identifieras som svenskar, voro tämligen väl bekanta med områdena kring Kaspiska havets sydkust i deras egenskap av sidenprodticerande land, är säkert. Välbekant är Ibn Khordadhbehs skildring av de »ryska» köpmännens resor: »Ryssarna, som tillhöra de slaviska folken, bege sig från Saklabas (slavernas) avlägsnaste regioner till det romerska ( _ bysantinska) havet och sälja där skinn av bäver och svarträvjämte svärd. Romarnas furste tar upp tionde av deras varor (Ibn al-Fakih tillägger: När de sedan återvända, bege de sig över havet till Samakusj (Samakars), judarnas stad, oeh därifrån återvända de till slavernas land). Eller också segla de nedför Tanais (Don), slavernas flod, och passera genom Khamlydj. khazarernas huvudstad ( = 1 til), där landets härskare tar upp tionde av dem. Där fara de ut på Djordjanhavet (Kaspiska havet) och styra mot den punkt på kusten som är Biktbar. Detta hav har 500 parasangers diameter. Stundom transportera de sina varor på kamelryggen från staden Djordjan till Bagdad. Här tjänstgöra slaviska evnucker som tolkar. De påstå sig vara kristna och lietala skatt per huvud som de». (Översättning i
12

Hudud al-cÄlnm, utg. av V. Minorsky, Oxford 1937. 297

T.

.1.

A R N E

Eig. 2. Glödpanna av brons från ca S O O e. Kr., funnen vid Abyn i Hamrånge sn, Gästrikland. Troligen från Nordiran. — Fire-pan of bronze from about 800 A.D. Found near Abyn in Hamrånge parish, Gästrikland. Probably from Northern Iran.

Bibliotheca geographoruin arabicorum utg. av M. J. de Goeje, Leiden 1889, s. 115.) Ytterligare omtalas tre plundringståg, som omkring 880, 909—910 ooh (913 eller) 914 företogos av »ryssar» till Djordjan och Tabaristan, vartill kommer erövringen av Berda c a 943—944.13 Vid de två första härnadstågen landstego ryssarna i Abesgun, Djordjans hamnstad. De drogo söderut och brände Sari, en av de sidenproducerando städerna, inte långt från Barferusj-Babol, det nuvarande centrum för silkesodlingen.
B. Dorn, Kaspij, O pochodach drevnich russkich v Tabaristan, St. Petersburg 1875. — T. J. Arne, Rus' erövring av Berda c a år 943, Fv. 1932.
13

298

.AUSTR

l

KARUSM

Fig. 3. Sino-iransk lerkopp från ca 900 e. Kr., funnen på Hemse annexhemman. Gotland. Troligen från \ o r d i r a n . — Sino-Iranian clay cup from about 900 A. D. Found in Hemse parish. Golland. Probably from Xorlhern Iran.

De historiska källorna ge alltså antydningar om både fredliga och krigiska förbindelser mellan rus' och länderna vid Kaspiska havets sydkust. Men till dem kunna även fogas arkeologiska bevis, föremål, som av allt att döma. härstamma från samma område eller därifrån bragts till Sverige under 800-talct eller början av 9O0-talet. Jag hänvisar då först till den »glödpanna» av brons, som 1943 påträffades vid Abyn i Hamrånge socken, Gästrikland, och nu förvaras i Gävle museum.14 Den lilla sino-iranska lerkopp, som härstammar från Hemse annexhemman på Gotland,15 synes ha kommil i graven omkring 900 e. Kr. eller något senare. Ett par liknande koppar ha hittats i guvernementet Vladimir i Ryssland och vid Sigulda i Lettland och ange importvägen. Slutligen bör nämnas en cylindrisk glasvas med inslipade ornament i postsassanidisk stil, anträffad i Birkagraven nr 542. lö I svensk jord har påträffats ett antal ispehbed-mynt, präglade på 700-talet och senare av kalifens ståthållare i de persiska nordproT. J. Arne, Ett Gästriklandfynd från Kalifen Harun-ar-Raschids välde, Historiska Studier från Gävleborgs län, Gävle 1944, s. 46, 47. 15 T. J. Arne, En sino-iransk kopp, Fv, 1938. 16 T. J. Arne, Några orientaliska föremål, funna i svensk jord, Sv. Orientsällskapets årsbok 1924. 299
14

T. .1. A II N i:

Eig. 4. Cylindrisk! glas av iioslsassanidisk karaktär från sooialel c. Kr., funnel i Birkagroven nr 449. Troligen från Sordiran. — C.ylindricul glass of posl-sassanian type from the 9th eentury. Eound in llirka, grave i42. Probably from Northern Iran. -

vinserna och jämväl cn del ännu äldre sasanidiska mynt, tillsammans 73 + 13 exemplar funna på Gotland. Särskilt intressant är emellertid det stora Sandbyfyndet från Öland, nedlagt i jorden troligen strax efter det yngsta myntets prägling (901— illli).17 Tornberg anser del otvivelaktigt, att myntskatten förts från Armenien över Svarta havet och genom Ryssland till Öland. Detta är möjligt — där finnas även mynt präglade i Armenien och Berda r a. men påfallande är, att i fyndet ingå 3 mynt präglade för Hamn ar-l\aschid i Tabaristan (Amol eller Sari) 805—808 och 30 tahiridmynt (823—868) från olika städer, dock ej de nyss nämnda. Men tahiriddynastien, som härskade i Khorasan (810—873), bemäktade sig 840 även kustlandet söder om Kaspiska havet. I fyndet ingingo vidare minst 3 (11?) ytterst sällsynta zaididmynl. präglade i Djordjan 880—882, 12 Saffaridmynl (868—891) tillhörande den dynasti, som undanträngde tahiriderna. Kiva fragment av mynt med pchlevi-inskrifter voro åtminstone delvis slagna för ispehbeder. Under sådana omständigheter synes skatC. J. Tornberg, Numi cufici. 184S, s. X X I V . — T. J. Arne. La Snede et 1'Orient, s. 166.
17

300

.1 U S T II I K A II US il

Eig. .5. Sjiiralsilveningar med ögla och facetterna ändknapp (t. h.), från silverskull funnen i>id Skorpa Alby, Sundby sn, Öland. Spiral silver rings ivilh loop and jaceied boss (to the right), from silver treasure found al Skarpa Alby in Sandby parish, Öland.

ten kunna härröra från cn sydöstligare del av Kaspis-områdct än vad Tornberg antog. På vägen till Öland bar med fyndet förenats 4 armringar av on 800-talstyp från Vjatka i nö. Ryssland. Även andra skattfynd, nedlagda i jorden på 800-talet och i början av 900talet. torde ha utförts 18 från samma trakter. Däremot är det sannolikt att ett i Asterabad 976—77 präglat mynt (för ziariden Bisfltun) följt med en samanidskatt, anträffad 1845 vid Gerete i Fardhem på Gotland, trots att det yngsta myntet (från år 1000) präglats för en okailidhärskare i Mosul. Majoriteten av mynten var dock samanidisk. Det råder olika meningar om eldakvädet Rigspula's ålder — de växla mellan ca 900- och 1100-talet. I denna dikt förekommer i strof 29 uttrycket serk bläfaan (blått sirat) och i strof 34 silki vafpi (lindade i siden) alltså serk i betydelsen lintyg eller skjorta och
Svenskens i Endre, SHM 1457, Norrkvie i Grötlingbo, SHM 517, Hejde priistgård, SHM 2252, och Oxarve i Hemse, SHM 8132, SMS.
18

301

T.

J.

ARNE

silki _ siden. När serk först uppträder på runstenarna framemot mitten av 1000-talet i sammansättningen Serkland, kan ju ordet i östnordiskt språk ha varit i bruk i betydelsen siden sedan 800-talets början eller tidigare och Serkland utmärkt Sidenlandet par préférence. det persiska området strax söder om Kaspiska havet. Serk får sedermera som nämnt betydelsen lintyg, skjorta, tidigast av siden, senare även av annat stoff. Serkir i betydelsen saracener, muhammedaner, förmodar jag vara senare än ordet Serkland på runstenarna med dess betydelse Sidenlandet. I isländsk litteratur uppträder Serkland såvitt jag vet tidigast i Tjodolf Arnorssons kväde om Harald Hårdrådes bedrifter (1060-talet), där det om Harald heter: »Åttio borgar i Serkland, säger jag, blevo tagna» (enl. Snorre Sturluson i Harald Hårdrådes saga). Snorre förlägger detta Serkland till Afrika, »som Väringarna kallar Serkland», men det anses av Gustav Storm (Snorre Sturlason, Kongesagaer, 1900), att han här förväxlat detta med Asien, ty Harald var åren 1035—37 deltagare i grekernas krig i Syrien och Armenien. För isländingarna kom Serkland med tiden att omfatta allt muhammedanskt land från Marocko till Persien, men särskilt landet kring Eufrat och Tigris. Liktydigt med serkir var tydligen beteckningen blåmän för de »hedningar», med vilka Sigurd Jorsalafari kämpade på de Baleariska öarna i början av 1100-talet (1110), besjungen av Halldor Skvaldre. Balearerna bildade vid denna tid ett självständigt arabiskt furstendöme under Mubasliir ben Suleimän. Sedan samaniddynastien (892—999) kommit till makten i Transoxanien såsom ett slags underståthållare till tahiridema, vände sig rus' handel alltmera ifrån Nordpersien till deras välde, och samanidmynten bli oerhört vanliga i de svenska fynden. Från Samarkand exporterades enligt al-Mukaddasi (985—88) silke och sidenfabrikat (dibadj). Barthold 19 anser, att såväl kinesiskt som egyptiskt inflytande spelade en stor roll för utvecklingen av denna textilindustri. För att sammanfatta det sagda: Namnet Serkland i 1000-talets runinskrifter sammanhänger enligt min uppfattning med den från latinet hämtade beteckningen för W, Barthold. Turkostan down to the mongol invasion, s. 236. — G. Jacob, Die Waaren beim arabisch-nordischon Vcrkehr im Mittelalter, Berlin 1891, s. 16. 302
19

.AU ST R I KA R U S M.

Fig. 6. 1 samband med nordbornas färder omnämnda viktiga platser i Hyssland, Kaukasus och Turkiet. — Important places in Russia, Caucasus and Turkey, mentioned in connection wilh Scandinavian expeditions.

siden, sericum. Själva ordet kan ha kommit från Västeuropa men Serkland betecknade åtminstone från början av 800-talet för svenskarna i österled kustlandet närmast söder om Kaspiska havet; 303

T.

J.

ARNE

härför h a r j a g sökt anföra både historiska och arkeologiska skäl jämte de filologiska. Sedermera (pä 900-talet) vidgades begreppet för dem till atl omfatta även Väslturkestan, K h a z a r området och möjligen även V o l g a b u l g a r e r n a s rike. Detta betyder, att I n g v a r s t e n a r n a s Serkland fram på 1000-talet endast u t m ä r k e r ett utanför storfurst J a roslavs maktområde liggande land med muhammedansk befolkning. Detta k a n h a varit Bulgar, som ägde bestånd ända till mongolerövringen å r 1236. F r å n 1088 h a r man en uppgift att volgabulgarerna t. o. ra. erövrade staden Murom från r y s s a r n a . Slutligen ä r det icke omöjligt, att I n g v a r kommit i beröring med J a r o s l a v i Kiev och med den bysantinska riksledningen, ooh att I n g v a r s tåg i likhet med H a r a l d H å r d r å d e s h ä r j n i n g a r gällde det Serkland, som omfattade Nordafrika, Syrien och den östligaste delen av Mindre Asiens sydkust. I så fall, menar jag, h a r namnet .Serkland vid mitten av 1000-talet för s v e n s k a r n a erhållit en förskjutning av sin betydelse och kommit att n ä r m a sig den som företrädes i de senare isländska källorna.

SUMMARY T. J . Arne: »Austr i Karusm» and the Särkland-name. A rune stone found in the churchruin of Stora Ryttern in the province of Västmanland contains tho statement that Slagve died »austr i Karusm». The expression has been translated »eastwards in Chorezm>, but the author considers that there is an error in the runic inscription — it should instead be >austr i Karpura», that is >eastwards in Gardarike» = Russia. On the other hand it is possible that Slagve participated in the journey to >Särkland>, mentioned on about 27 rune stones (Ingvar died 1041). It is hardly possible for a Viking chieftain to have made the journey to Chorezm, south of the estuary of Amu Darja to the Aral Sea about 1040 A.D. It had, without doubt, been easier to have made this journey during Ibn Fadlan's time, 921—922. A philological investigation makes it quite possible that the word Särkland (Serkland) is connected with the word Sericum. whieh is a Latin dosignation for silk. The word Särkland appears in Sweden on the so called Ingvar stones and in Finland in Tjodolf Arnorssons poem on Harald Hårdråde's deeds about 1060 A.D. (Snorre Sturluson in Harald Hårdråde's saga). The word itself possibly originates from Western Europé, but for the Swedes who had gone eastwards, Sorkland symbolizes,

304

.AUSTR

I

KARUSM,

at least from the beginning of the 9th century, the country of silk — the coastal region immediately south of the Caspian Sea. Here, according to tho Persian and Arabian authors, great quantities of silk wero produced. Silk of Byzantine and Eastern origin has been found in the old Viking towu Birka in about 45 graves, dated to the 9th and lOth centuries. Objects from tho 9th and lOth centuries originating from northern Iran are also found in Sweden, e.g. a fire-pan from Gästrikland (Fig. 2) a Sino-Irauian eup from Gotland (Fig. 3), a cylindrical glass from Birka (Fig. 4) and several coin finds. Among those coin finds there is one from Öland to which even spiral rings of silver from Eastern Russia belong. It was during the transportation that these silver rings became connected with the coins (Fig. 5). Historical reports (Ibn Khordadbeh etc.) also witness the journeys made by the Rus (Scandinavians) to the countries around tho southern part of the Caspian Sea (Fig. 1). Låter, in the lOth century and the latter part of the l l t h century, the meaning of the word Serkland was expanded to include the Muhammedan countries situated outside the dominions ot the Russian princes, Khazaria and Bulgar near the Volga, Western Turkestan and finally Northern Africa, Syria and Mcsopotamia (compare Fig. 6).

305