Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1960_litt Fornvännen 1960, s. 48-58, 63-64, 147-153, 158-160, 209-218, 223-224, 295-303, 309-320 Ingår i: samla.raa.se LITTERATUR OCH KRITIK .1. D. A. THOMPSON, Inventory of British Coin Hoards A.D. 600-1500. Royal Numismatic Society, Special Publicalions No. 1, Oxford 1956, xlix + 165 sidor, XXIV planscher. Pris 35 sh. Med boken om de engelska myntfynden, som omfattar en period på nära elt årtusende, h a r de brittiska numismatikernas ärevördiga huvudorganisation gjort den mynt- och penninghistoriska forskningen en betydande tjänst. 394 myntfynd ha på della sätt gjorts tillgängliga sä långt förhållandena (tidigare användbara publikationer, fyndens hela eller partiella bevarande) det medgivit i utförlig rcgeslform och med uppgifter om fyndår, fyndiunehållels senare öden och dess behandling i litteraturen. (Det bör ej fördöljas alt efler bokens utgivning talrika tillägg och korrigeringar kommit i dagen. En genomgång av de engelska numisinatiska tidskrifterna för de senare åren ger många belägg härpå. Mr. R. II. M. Dolley, Assistent Keeper, Department of coins and medals, Rritish Museum, har meddelat recensenten alt från perioden 973—1066 äro i sin helhet k ä n d a 52 skaller, medan Thompson registrerar 37, varav dock 4 äro upptagna 2 ggr). På de 24 planscherna illustreras ickcnumismatiska föremål som ingått i fynden. Egendomligt nog saknas hänvisningar frän texten till illustrationerna, vilka emellertid få en kortfattad kommentar i en »key to the plates». En huvudanmärkning har recensenten alt göra mot Thompsons nyttiga bok. Den gäller uppställningen, som omöjliggör elt omedelbart Utnyttjande för forskningsändamål. Den är nämligen uppställd i »alfabetisk oordning» efler fyndorterna. Därtill kommer alt ej endast det kronologiska studiet gjorts ytterligt svårt utan även att de tre i huvudsak autonoma mynlulgivningsområdena England, Skottland och Irland helt sammanblandats. Enligt recensentens mening hade det enda rimliga nppslällningsarrangemangel varit: de Ire rikena på öarna som huviidindelningsgrund och därunder fynden i kronologisk ordning. Elt kronologiskt arrangemang har dock tydligen föresvävat författaren som elt alternativ. I inledningen (s. XVI) gör han nämligen en vag polemisk och fullständigt oförståelig invändning mot en sådan disposition: »Subdivisions of this kind would have been complicaled and confusing to the reader.» På grund av bokens synnerligen opraktiska uppställning (även fyndlislorna med sin brist på lypografisk markering av grupper och mynlorter äro oöverskådliga; registren äro för övrig! ej fullständiga: Arenberg, Corvey, Vcnice saknas bland mynlorlerna) måste ulnyttjarna själva uppgöra kronologiska register. 1 slutet av boken finns visserligen ett dylikt ordnat efler å r h u n d r a d e n men även diir h a r en formell anordning efler nummer fått företrädel framför en reell, d. v. s. en rent kronologisk. Dessutom 48 L I T T E R A T U R O C II K II I T I K har även i della embryo till register den hisloriskt-geografiska skiktningen helt utelämnats. Först sedan användaren gjort dylika register och helst kompletterat de två k a r t o r n a (för perioden 600—1066 med två underavdelningar före och efter 1000, samt för liden 1280—1377 med 4 underavdelningar), båda överlastade med olika beteckningar för underperioder och därför oerhört svåröverskådliga, med specialkartor för alla de nio seklerna, har han utsikt alt följa författarens inledning med större behållning. Det ökade antal kartor, 1 som vore behövligt, hade lätt fått plals om förfallaren begränsat sin 49 sidor långa inledning till en energisk summering och interpretation av sitt egentliga ämne. Nu lämnar han en mängd strödda, i skildringen av fyndsammanhangen insprängda, reflexioner (ofta om typutveckling, stilfrågor eller enstaka i skatterna ingående sällsynte mynt), varav en och a n n a n i bättre underbyggd form kan visa sig ha värde. Om man skalar fram vad han säger om fynden blir detla ganska sammanhangslöst och man söker förgäves efter elt försök lill en helhetsuppfattning om centrala spörsmål: orsaken till skattenedläggningen eller fyndens betydelse som historiska källor. Man saknar helt en jämförelse mellan de slutna fyndens och lösfyndens betydelse som historiska källor. Till slut en rad strödda påpekanden. Författarens k u n s k a p om förekomsten av engelska mynt utomlands under liden närmast efter 1053 är grundad på oförlåtligt magra källor. En ojämförligt rikare litteratur än den som redovisas pä s. XXVI skulle författaren med mycket ringa möda ha kunnat leta sig fram till. Förf. framhåller enstaka fynd av engelska mynt från denna tid från Pommern, Italien och Ukraina; ej få mynt från Vilhelinarna och en del även från Henrik I förekomma som allmänt känt i skandinaviska fynd. Anlalet är visserligen som förf. säger »dwindling» men en lista av de hithörande skatlefynden frän Skandinavien skulle ä n d å blivit ganska läng. P å s. XXVII talar förf. om lunde normandiska konungarnas mynt ej voro mönstergivande utomlands. Della är helt felaktigt. I både Danmark och Norge spelade dessa en stor roll som impulsgivare vid utformningen av mynttypen. Rland bristerna i den metodiska diskussionen kan även anföras att det för vissa perioder, t. ex. 1000-talet, talas om alt mynlfyudens »real value» ligger i deras brukbarhet som kronologiska hjälpmedel för mynlens datering. Dell gäller naturligtvis alla perioder innan årlalsdaleringen började. P å s. XXIV beskrives det som en nödfallsåtgärd alt under tider av brutna utlandsförbindelser la inhemska silvergruvor i bruk. Det är nästan för självklart att påpeka hur nationella silverförekomsler under alla förhållanden varit tillgångar av värde. Förf. h a r delat den normandiska tiden i två underperioder 1060—1135 och 1135—1154. F ö r den förra perioden omtalar h a n 23 skatter, för den senare 13 och säger alt de senare ä r o färre. Men r ä k n a r 1 En karta över skaller från liden 900—930 i norra Storbritannien har publicerats av David M. Wilson, An Irish Mounting in lhe National Museum, Copenhagen, Acta Archaeologica, XXVI, 1955, s. 172 (daleringarna eller R. H. M.Dolley). 49 L I T T E R A T U R O C II KRITIK man efter ärsmedeltal är det omvänt. På s. XXXV läser man följande: »Copies of English coins are usually included in small numbers (Hornchurch, Essex, no. 193; Sleppingly, Heds., no. 342) and their presence emphasizes the conlinuance of good commercial relations between England and various German towns. This was due in great part to Richard of Cornwall, particularly after 1257, when he became King of the Romans with large possessions in Western Germany.» Slår m a n upp skalteförteckuingen finner m a n all det tyska fyndinslaget beslår av 3 exemplar, alla från Lippe (Bernhard III, 1229—455). Lippe är för övrigt vid denna tid ofta representerat i tyska och utumtyska fynd. Kland källor citerade för bestämningen av anglosachsiska mynt saknar man helt Rror Emil Hildebrands verk, som lör slora delar av de vikingatida silverflödet lill Skandinavien är mycket rikare på material än Kritisb Museum Catalogue. Ibland frapperas m a n av Iruismer och oklarheter i tankegången. Jag citerar: På s. XXXI (på tal om 1100-lalels slul) »bul all låter deposils are exclusivcly English in composition. This reflccts lhe monetary history of the reign, for Henry II:s reforms includes lhe slandardization of the coinage.» Hur kan lypstandardiseringar h ä m m a införandet av utländskt mynt? S. XXXII: »From a purely numismatic point of view, the boards give valuable help in reconslrucfing the chronology of the coinage by means of die links and points of style.» Det är givetvis ej skatterna utan del totala myntmaterialet med eller utan kiind proveniens som ge oss möjlighet till stil- och stampjämförelser. På s. XXXVII stå oförmedlade tvenne olika tolkningar av myntortsproportionen i skatterna bredvid v a r a n d r a : den brukas såväl som indikator på myntningen* storlek som på de olika myntsorternas »popularitet». Man träffar även på ytterligt lösa hugskott, som s. XXII: »The silver ingöts were probably lhe result of melling down plalc or coin, and were intended mainly for recoining at York or other Viking centres:». eller s. XXIII: »The number of boards (four) from Chester during lhe tenth century suggests an important commercial centre—a meeting place—for n o r t h e r n and soulhern currency and silver bullion (many ounecs of ingöts were included in the 1950 hoard). Chester was also a seaport, and may well have served as a clearinghouse for the Viking kings of Dublin.» På s. XXV söker förf. tolka skalleneilläggningen under Vilhelm 1 och menar, alt de slulna fynden illustrera »lhe Norman advance». Veterligen blev Vilhelm I herre inom hela England nästen genast efler erövringen 1066. S. XLI talas för tiden 1310—20 om alt »Deposils are scaltercd all the way from Bcrwick lo Carlisle. Geographically Ihis is significant, for it indicales the sphere of military activities and so eonfirms our hislorieal knowledge of the Scottish wars of E d w a r d I and II.» Skrivna historiska källor göra sådana »confirmations» helt betydelselösa. Pä S. XLH söker förf. förklara att de mindre myntsorterna ej förekomma så ofta i skatterna: »because only the heller coins are likely lo have been hoarded.» Men både Vs och '/< pennies var lika goda som 1 pennies och även om del här gällde dåligt mynt vore förklaringen tvivelaktig. Det finns otaliga bevis i olikartat europeiskt 50 •Ml LITTERATUR OCH KRITIK skallemalerial p å bevarandet av dåligt mynt. S. XLV säges o m skattenedläggning: »After 1400 boards a r e fewer and still more widely scattered, a n d are probably due to bad economic conditions a n d not to military necessity.» Det skulle varit intressant med en n ä r m a r e förklaring. Förf. framför p å s. XXIV två v a r a n d r a uteslutande meningar om vad »the establishment of Cnuts' empire» betytt för skaftenedluggen och p å s. XXXVIII likaledes tvenne mot varandra stridande förklaringar lill den stora representationen av vissa skotska mynl slagna för Alexander III (1. »great increase in t h e figures», 2. »The disproporlionale number—suggests that their issue w a s continued.») Ovan h a r framförts vissa kritiska a n m ä r k n i n g a r om utredigeringen av Thompsons bok och om inledningens innehåll. Men dessa får icke fördölja att förf. iir den förste som salt elt hjälpmedel av detta slag i handen på forskarna och stimulera! dem till komplettering av material och till nya Studier på basis av detta. Nils Ludvig Rasmusson HANS-FRIEDRICH ROSENFELD: Wort- und S a c h s t u d i e n . Untersuchungen zur Terminologie des Aufzugs, zu Webstuhl u n d Schermethode der germanischen Bronze- und FAsenzelt nnd z u r F r a u e n t r a c h t d e r Bronzezeit sowie der Frage ihres Fortlebens in der Volkstracht. 334 s., 11 bilder. Deutsche Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Akadcmie-Verlag Kerlin 1958. 48 DM. Boken består som undertiteln sier av 3 deler, hvorav de to f0rstc innholdsmessig sett henger mer sammen. De er et fors0k på å kombinera ord og sak, i 1. del ligger hovedvekten på ord, mens 2. del går dypcrc inn på det saklige. Bokens 3. og siste del er cn ren drakthistorisk studie. Professor Rosenfeld er språkforsker, germanist, og hans utgångspunkt er altså filologens. Han h a r imidlertid allerede tidligere beveget seg inn pä saksforskerens område, og er kjent av nordiske tekstilhistorikere for sine arbeider „Spinnen u. Weben im pommerschen P l a t t " (1954) og „Webstuhl u. Schermethode in d e r germanischen Hronzc- u. Eisenzeit" (1954). Av forordet i den siste boken ser m a n at h a n mener at h a n i motsetning til tidligere forskere — h a n nevner saerlig Margrethe Hald — er k o m m e t frem til virkelige beuis istcdenfor formodninger, ved å bygge på bevarte vevnader og ved sammenligning med paraleller fra et utenom-enropeisk materiale. De forskjellige fagområder som behandles, stiller en anmelder överfor vanskeligheter, og jeg m å stråks bekjennc at jeg hverken er filolog eller drakthistoriker, og derfor vesentlig må konsentrere meg om 2. del. Denne (sammen med store avsnitt av 1. del) behandler en rekke vesentlige problemer n å r det gjelder veveredskap- og metoder, problemer som lenge h a r v;ert under diskusjon blandt arkeologer, etnologer og tekstilhistorikere. Forfatteren bygger i meget stor utstrckning pä nordisk arkeologisk materiale og 51 LITTERATUR O C H KRITIK publikasjoner av nordiske forskcrc, og hans arbeide fortjener derfor en inngåcnde gjcnnomgåelse fra nordisk hold. I f0rstc del fors0ker Rosenfeld å forklare ulike termer for uarp ved ä trekke inn eldre redskap og arbeidsmetoder. Ordene varp og verpa stiller han sammen med et bevart varp fra et kjeut romcrtids tekstilfunn fra Norge, Teglefunnet, og et möderne samisk varpeapparat. I den detaljerte beskrivelscn av varpingen slik han mcner den cr föregått (s. 17), bygger han på Emelie v. Walterstorff (En vävstol och en varpa) og på Karl Schlabows rekonstruksjoner, men t'0yer et nytt trekk til, idet han innt'0rer et kryss i Irådforl0pet melloni to opprettstående pinner i varpcapparatet. Dette punkt kommer til å spille en stor rolle i bokens 2. del, og vi skal senere komme tilbake til det. Rosenfeld finner at den svingande bevegclse med handen som er bru kl ved den samiske varpingen, har gitt hetegnelsen verpa, og han oppfatter også ordet suepa som et gammclt ord av tilsvarende betydning. Förf. diskutcrer et annet redskap til varping, den r a m m e n som i Dalarna var kjent u n d e r navnet „ r ä l u a r p a " (han kjenner ikke dette navnet eller dens förekomst i Dalarna) og dens f0rste opptreden i Fluropa. Det er all grann til å tro at han h a r rett i sin påstand om at den h0rer sammen med den horisontala vevstolen og Vtvlng av länge t0ystykker. De filologiske utredningene kan jeg ikke ta s t å n d p u n k t til, men på ett enkelt punkt, n å r det gjelder tolkningen av termer fra Ivar Aascns norske ordbok, ser det ut til at Koscnfelds manglande kjennskap lil det norske saklige materiale h a r f0rt fil enkelte misforståelser (s. 41). Han fremholder at Sverige og Norge frembyr sa.'1'lig intensive spor etter „ r ä t v a r p a n " , og viser til at Aasen h a r „rennebom", „rennestol", „ r a m m e " , Torp (Nynorsk ctymologisk ordbok) „rennegrind". De to förstnevnte termene sier såvidt jeg kan förstå ingenting om redskapets form. „ R a m m e " cr Aasens danske ordförklaring til det norske varpa, men det kan ikke uten videre oppfattcs som beskrivelse av redskapet. Det varpcapparatet som Rosenfeld sikter til er ikke idetheletatt kjent i Norge annet enn hos possementmakerne, og da under navnet „anskjieringsruniine" — upprinnelsen ber cr tydelig nok. Torp h a r en term „renslegrind" (ikke rennegrind som Rosenfeld sier) fra ett eneste distrikt, Mandalen i det sydligc Norge. Hans ovcrscttelse viser at han ikke h a r klart for seg hva rennebom, rennestol betyr („bom cl. troevalse paa va;v, hvorom garnet rendes ved valsens o m d r e i n i n g " ) , og cn kan neppe av denne termen sluttc seg til redskapets form. En roterande rennebom består av to grinder, noe som kan teakas å ha hatt betydning for termen grind ber. Kenning av garn på pinner på en vegg er velkjent i Norge, men det ser nan-mest ut til at man ikke h a r hatt noe spesiclt redskap for varping av store garnmengder f0r man fikk den roterande rennebom. Forholdet er ikke tilstrekkclig uuders0kt, men det som er nevut skulle vise at det er farlig å sluttc fra ord til saksformer. Filologen Rosenfeld skjelner heller ikke alltid mellom norsk og dansk. Noe „kja:de" (s. 1) svarende til dansk kiedc, tysk Kette fins ikke i norsk. — Man f0ler seg ikke overbevist om at Rosenfelds slutningcr fra ord til sak er tilstrekkclig vel fundcrt for alle de områder han henviser til. 52 L I T T E R A T U R O C 11 K H I T 1 K Del er ikke mulig ä barare annet enn en br0kdcl av de sp0rsmålcne som er lall opp i det problemfyllt- og detaljrike arbeidet, og jeg må innskrenke mag til å komme inn på et par vcsenllige punkter i buken. I forordet (III) annonserar Rosenfeld at han kan fremleggc bevis for at germanerne i Syd-Tyskland alt i 6. ärh. har kjent den borisontale vevstolcn med Ernår, Delte cr nytt og oppsiktsvckkendc. Keviscnc bygger i f0rste rekke på arkeologisk materiale (s. 28—35). En ufullstcndig tregjenstand til ukjent bruk fra Torsbjcrgfunnet tolker Rosenfeld som „Fadcnsammler", rennestikke. Han I0r ikke sluttc av dette funnet at den borisontale vevstol h a r v e r t vanlig i Jylland på denne liden, men tankar seg at renncstikken kan ha viert bragt ovcr fra England. Han finner det rimelig å tenke seg at romarna bar innf0rt den borisontale veven ber, og cn angelsakser som vendte tilbake til urhjemmel i Jylland, kunne da tenkes å ha bragt med seg renncstikken og lagt den til offergåvan i Torsbjerg „als etwas Neuartiges" —. „Dann durften wir mit grösserer Sicherheit damit rechnen dass der Trittwebstuhl den Angclsaehsen bereits im 5. J a h r h . in begrenztem Umfange bek a n n t w a r " (s. 31 f.). Dette er vel å slutte i ring? Det er ikke uten videre sannsynlig at cn rennestikke til bruk ved oppsetting av vev skulle h0re til en lijemvendl krigers mcdbragle gods. Neste ledd i beviskjeden er tre „vevsverd" fra alemannergraver i SydTyskland. Rosenfeld kaller dem „z\veigriffige Wcbeschwerler", og siden slike vevskjeer eller vevsverd ikke kan tenkes brukt ved opprettstående vcvstoler eller ved bändvev, er deres förekomst bevis for at den borisontale vevstolcn fantes i Tyskland i 5.--0. årh. Det er v. Stokar som h a r innf0rt begrepel vevsverd med lo håndtak. Men disse vevskjeene förekommer i mange flere funn enn Rosenfeld kjenner til, og minst like lidlig. De er kjent i Sverige og Norge for å nevne de mest merliggende områder. Pä Vestlandet i Norge er de vanlige i kvinncgraver fra folkcvandringsliden, enkelte cr meget vclbevart, med treskafl i den ene enden. I den andre enden har det å p e n b a r t ikke vaert noe skaft, men cn pigg. v. Slokar h a r heller ikke, såvidt jeg vet, fält tilslulning av noen arkeolog til sin oppfatning. Som 3. bevis omtalcs ennå en såkalt „ F a d e n s a m m l e r " , også fra cn alcmannergrav publisert av W. Veeck (Die Alamanncn in Wiiitemberg). Veeck avbilder hva han kaller „2 gezinkte Holzbrellchcn" (Pl. b. U7) og sier at del ene av dem er utsmykket med hull. Det andre er uten hull, men ellers hell likt det utsmykkede (den ene „finger" er brukket) noe som tyder pä at hullenc som Veeck sier virkelig er dekorasjon. Hullenc b a n a t heller ikke spor av slltasje etter biidet å il0mme. Sammen med den eiendommelige form gj0r det bull-l0se eksemplar det ytterlig usannsynlig at disse „Holzbrettchcn" h a r noe med varping å gj0re. Neste bevis er „das älteste e c h t e germanische Wcbeschiffchen" ( u t h c vclscn av Rosenfeld s. 33) fra Dcisslingcn, også publisert av Veeck. Rosenfeld sier ikke hva han mener med ektc germansk, kanskje at den ikke cr imporlert? Hvordan vet ban det? Av Veccks reproduksjon er det ikke mulig ä få noe klart biide av formen. Han beskriver den imidlertid og sier at den 53 L I T T E R A T U R OCH KRITIK svarer til den som ennå brukes ved „Occistickereien", d. v. s. det som pä svensk kalles frivoliteter. Rosenfeld beskriver skyttelen som „ein schiffslörmiges Bronzcgehäuse das zum Aufnehmen einer Spulc bestimmt w a r und am ruckwärtigen Ende ein Loch hatte, um den Faden herauszulassen", altså såvidt en kan förstå en helt annen form enn den Veeck sammcnligner med. Men en må vel her holde seg til Veeck, han er arkeolog og har sett den gjenslanden han skriver om, hva Bosenfeld neppe har. Skyttelcns st0rrclsc talar også mot Bosenfclds tolkning av gjeustanden som skyttel b r u k t til veving på horisontal yevstol, idet hele „Bronzegehäuse" er u n d e r 5 cm långt, spolen med tråd som skulle ligge inni, ville bli enda mindre. Etter min mening må både skyltelen og rennestikkene regnes til gjenstander hvis bruk cr usikker. Endelig uevner Rosenfeld at antageisen om flatvevcus bruk i 5.—6. årh. st0ttes ved at det er overlevert, if. K. B r ä n d t : Neuerkenntnisse zu vor- u. friiligeschichtlichen Webstiihlen, at t0ybredden i „fruhgeschichtlicher Zeit" var 40 cm. Rosenfeld betegner det som en normering som står i skarp motsetning til de store breddene som er kjent fra bronsealder og senere opp til folkevandringstid. Vi fär ikke vile hvor og n å r denne overlevering skriver seg fra, og ved å slå opp hos Brändt finner m a n bare at det er „bekanntlich iiberliefert". F"0r m a n fär kjennskap til kildcn, kan m a n Ikke bruke denne henvisningen, og hele Bosenfelds rekke av beviser for flatvevens b r u k i Tyskland i 5.—6. å r h . er mildest tält t y n n . Man får fortsatt arbeide videre med utforskningen av den borisontale vevstols f0rste opptreden i Europa. Bokens 2. del innledes med en interessant og nyttig översikt og diskusjon av oppstadveven i eldre vitenskapelig l i t t e r a t u r . Deretter går förf. över til „Der Gewichtwebstuhl u. die Beweise fur seine Einrichtung", og begynner med å sp0rre om hvilke holdepunkt de bevarte vevnadene gir for „Gcstaltung des germanischen W e b s t u h l s " . Det m å viere tillatt å peke på det uheldigc i at ..germansk" stadig fra tysk side brukes såvel om språk som om tidsepoker og gjenstander. Det er direkte misvisende å snakke om „den germanske vevstol", n å r denne er utbredt över store deler av den gamle verden, Palestina og Lilleasia inkludert. Hva og hvor er germansk bronsealder, og hvem er den germanske kvinne hvis egenskaper Rosenfeld forteller om alt i forordet? På flere steder i boken (s. 12 ff., 50 f., 123, 149 ff.) omtaler Rosenfeld som nevnt det norske m y r f u n n fra Tegle på Jseren, datert til 3.—4. å r h . ; det danner hovedhj0rnestenen i h a n s bevis for hvorledcs den germanske varpemetode var. Teglefunnet inneholdt blaudt andre tekstiler et ferdlg oppsatt varp med brikkevevd begynnelsekant. F u n n e t er publisert av Hans Dedekam i Stavanger Museums årbok 1921—24, og i 1928 påviste Emelie v. Walterstorff i sin meget viktige lille studie at varpet i prlnsipp svarer til det som sj0samene i Nord-Troms lager på sin varpa, eller „Scherbock" som redskapet kalles i tysk litteratur. Den tyske tekstilhistoriker Karl Schlabow h a r etter Dedekarns fotografi laget en kopi av Teglevarpet slik han mener det er gjort, denne kopien svarer imidlertid ikke til Teglevarpet. Kopien er reprodusert 54 L I T T E R A T U R OCH KRITIK hos Schlabow som Teglevarpet fra Stavanger Museum, og er dcrfra vandret videre i litteraturen hvor den er blitt kilde til nye misforståelser. Rosenfeld er klar ovcr at det er forskjell på Dedekarns biide og Schlabows, han gjengir begge og a n t a r at det fins to varp i Stavanger. Like lite som Schlabow h a r han f0lt behov for å s e varpet eller unders0ke forholdet n0yere f0r han hygget nye teorier på fortolkningcr av de to fotografiene. Her kommer jeg til den alvorligstc iiinvending mot Kosenfelds bok. Etter hva en kan förstå har han ikke sett en eneste av de gjenstandene han skriver om i boken, det vicre seg vevstolcr, varpeapparat eller teksfiler. Han bygger utelukkende på andres puhlikasjoner, og hvor det som i Tcglefunnet ikke fins tegnede analyser, konstruerar han etter forgodtbefinnende. På s. 16 og 17 beskriver Rosenfeld fremgangsmäten ved varping på det varpcapparatet som cr kjent fra samene. Hvcrken han eller Schlabow h a r noengang sett hvorledes varpingen föregår, det h a r heller ikke vaert beskrevet i litteraturen på grunnlag av selvsyn. Beskrivelsen bygger på samiske varperedskap, fcrdig oppsatt i museene. Bosenfeld innf0rer som nevnt föran et kryss under varpingen, dette krysset fins ikke pä noen av de samiske varpeapparatene, og det er heller ikke tegn til det i Teglevarpet. Hva er så grunnlaget for Rosenfelds kryss? Krysset er h a n s förklaring på vevefeil i to bronsealdervcvnader, teppenc fra Trindh0j og Egtved. Fötter Rosenfelds mening cr årsaken til disse feilene at veversken h a r hovlet (solvat) mekanisk, uten å se hva h u n gjorde, fra et ferdig skill, altsä må feilen vaere gjort u n d e r varpingen. For at feilen skulle oppstä u n d e r varpingen mä veversken ha gått frem på den maten han beskriver, sier han. Han er klar över at denne varpingen h a r vaert meget komplisert, og som förklaring på at den likevel h a r viert foretrukket fremfor andre metoder, finner han at den germanske kvinne ikke h a r kunnet eller villct teile tråder. Denne ganske merkelige slutning får vi allerede i forordet (IV), og den gjentas senere flere gånger. Nå viser Teglevarpet ganske riktig at varpet h a r ett skill allerede f0r det er festet til vevstolen, men det er ikke spor av hverken kryss eller band til ä holda skillet slik Rosenfeld tegner og beskriver det (fig. 16, 25—27). Man forstår heller ikke hvorfor det skulle vaere n0dvendig. Margrethe Hald som h a r publisert de danske bronsealderteppene og gjort oppmerksom på at vevefeilcne fins i begynnelsen av vevnadene, h a r pekt på at veversken h a r arbeidet i eu ubekvem h0yde. F"eilenc kunne oppstä n ä r man m å t t e skaffc ef nytt skill til hovlingen fordi trådenc kom parvis u t av oppsetningsbändet, men hare skulle gå enkeltvis i skillet i t0yet. En kunne også feste seg ved at Teglevarpet med det ferdige skillet er atskillige h n n d r e å r yngre enn bronsealderteppene, og del er tenkelig at varping med skill kan vaere blitt vanlig i den mellomliggende tiden. Det kan tenkes mange mäter ä gj0re feil pä, og mange arbeidsmåter som gir samme synlige resultat i det ferdige produktet. Det vet den erfarne saksforsker Margrethe Hald, og huu slår seg ikke til ro med ett fors0k på förklaring av tekniske eiendommeligheter i det materiale h u n ved en menneskealders arbeid h a r gjort tilgjengelig for forskningen. Hun fors0ker omigjen om andre l0sninger 55 L I T T E R A T U R OCH KRITIK stemmer bedra med nye funn som etterhvert blir bragt frem i dagen. Rosenfeld som bygger pä Margrethe Halds publikasjouer men angriper hennes resultater, t r o r derimot gjennom hele boken at han h a r funnet den ene riktige Ijlsningcn. 1 dette r0bcr han en manglende fortrolighct med saksforskning og i sävlig grad med tekstil teknikk og tckstilhistoric. Han h a r teknisk fantasi og beskriver f. eks. (s. 149) hvorlcdes m a n kunne innrette en av de gamle oppstadvevstolcnc til veving av r0rformete vevnader, varpingen kunne företas på to motstiltc varpcapparatcr av samisk type. Hans I0sninger kan godt v;ere teknisk muligc, men Rosenfeld skjelncr ikke mellom det teknisk mulige og det historiske forl0p. Han slutter ab posse ad esse. I sin videre behandling av Teglevarpet slutter Rosenfeld at man ikke bare h a r gjort cn todcling av varpet slik det foreligger her, men en firdcliug, og med samme kompliscrte kryss n ä r man skulle veve en kypert. Nå mä riktignok todelingcn i Teglevarpet a n t a s å vaere gjort for toskaft, selv om kypert er den vanlige bindingen i tiden, etter funncne å dömme. Men det er ikke derfor sikkert at det h a r vairt n0dvcndig med en firdcling ved varpingen n ä r m a n skulle veve kypert, idet det i Norden cr tradisjon for å hov-le (solva) kypert ut fra ct todelt varp. Det materialet som fins her n å r det gjelder oppstadveven: levende tradisjon, bevartc vcvstoler, trykte og u t r y k t e skriftligt- kilder, viser at såvel varping som hovling og veving h a r föregått etter helt andre prinsippcr enn Rosenfeld h a r tcnkt. Det fins altså flere mulige läsningar enn Rosenfelds, og det kan kanskje vise seg at tradisjonen vil gi iijtkkelen lil enkelte grunnleggende principper i veving på oppstadvev. Det er ellers symptomatisk både for Rosenfeld og for v. Stokar som han st0ttcr seg til, at de ikke u l n y t t c r det saksmateriale som föreligger, men låter som om det ikke eksisterer. Når Rosenfeld skal beskrive hovlingen på veven med hängande varp, går han ikke til de bevartc vevstolene med hovler, som fins lett tilgjengelige i K0henhavn (den fasr0yiskc vevstolcn) Stockholm, Neumflnstar eller en rekke norske byer, men han s0ker til puhliscrte beskrivelser av hovling på andre vevstoltyper utenfor Europa (fig. 14, 17, 18). Han gir ingen bcgruiinclse for at han förbigår de bevartc vevstolene, men hovlingen der passer dårlig inn i hans skjema for förklaring av vcvefeilcne i de to bronsealderkappenc. S. 10 h a r han advart mot ä bruke etnografisk materiale lil förklaring av germansk vcvtcrminologi, men når han cr saksforsker h a r han ikke slike bctcnkclighetcr. Koken vitner om meget omfattande läsning og har et svaert noteapparat, der leseren kan finne henvisning også til m i n d r e kjeute verdifulle vcrker. Desverre cr omtalen av belegg som er refercrt, antagelig av plasshensyn, ofte så knapp både i tekst og note at det er vanskelig å bli klok på. De länge dctaljerle tekniske bcskrivclsenc gj0r boken tung å lese. Verre er at den helt mangler register slik at det er meget vanskelig ä finne frem. En savncr også en fullstendig litteraturlista. Henvisningene er ikke alltid riktige. Pä s. 28 note 5 henvises til A. L i n d b l o m : F r ä n Kysans' lejon til Skånes varulv, ved cn påstand om at Bysans h a r formidlet den borisontale vevstolen med li'0cr til Europa, men man finner ikke noe der som viser a t 56 L I T T E R A T U R O C II K II I T I K delle „ u n b e s t r i t t e n " siar fast. Jeg kan heller ikke se al Ebersoll i „La minialurc b y z a n t i n e " daterer det vevslolbildc Rosenfeld gjengir s. 29 til 10. årh., det er åtskillig senere. Al Falk er förfaller av Nynorsk ctymologisk ordbok er eu förståelig lapsus, men hvor står det at dyngja ennå idag i norsk betyr „Frauenstube deren unterer Teil u n t e r der Erde ist" (s. 140)? Vivi Sylwan fortellcr ikke at det fins vevnader i Lou-lan med brikkevevd begynnelscskaut slik som de europeiske (s. 221), det er ikke funnet brikkevev i Lou-lan i dcthcletatt. Den som skal brukc boken må lese den med sterk kritikk. Marta Hoffmunn J o u r n a l of Glatt Studies, The Corning Museum of Glass, Corning, New York. Vol. 1, 1959. The Corning Museum of Glass i U.S.A., som under de senaste åren publicerat bl. a. några utställningskataloger av hög kvalitet, h a r påbörjat utgivandet av cn publikation — J o u r n a l of Glass Studies — som är avsedd som forum för forskare i glasets historia. I den första volymen, som utkom ä r 1959, b e h a n d l a r elva forskare från U.S.A., Europa och J a p a n ett urval glasföremål från skilda lider och länder. Sålunda presenterar Gladys Davidson Weinberg en grupp glasaskar av kretensiskt ursprung, Axel von Saldern några glasfynd från undersökningarna i Gordion i Turkiet åren 1950—1957. K..I. Charleslou skriver om några t a l l r i k a r av benglas från tiden omkring 1740 med veutianska vyer medan H. F^. van Gcldern publicerar cn holländsk glaspokal vars gravyr är daterad 1741 och signerad av W. O. Kobart. Bh illustrerad förteckning över märkligare nyförvärv till offentliga och enskilda samlingar i U.S.A. och Earopa samt en detaljerad oeh för alla glasforskare synnerligen värdefull bibliografi avseende åren 1956—1958 avslutar volymen. Ett rikligt urval bilder av hög klass illustrerar de olika uppsatserna. Publikationens allsidighet både vad gäller valet av ämnen och valet av författare lovar gotl för framtiden oeh man får hoppas att dess fortsatta utgivande kan fortgå i den takt som avses, d. v. s. cn volym om året. Ake Nisbeth Museer och nrkiu med systematiskt insamlat material belysande svensk kulturhistoria. En förteckning sammanställd av HARALD HVARFNER. L T : S förlag. Linköping 1959. Pris 12 kr. Känslan för gammalt och fornt är djupt rotad hos del svenska folket, d ä r o m vittnar bl. a. vår märkliga fornminneslag frän år 1666 ulan motstycke i något annat land och dä det gäller musealt intresse torde svenskarna inte överträffas av många a n d r a folk. PaktSOB är alt del i vårt lilla land för närvarande finns i runl tal 1100 offentliga museer eller museisamlingar, många 57 LITTERATUR O C H KRITIK av dem med mycket gamla anor. Äldst är Stålens historiska musei samlingar, påbörjade redan på 1500-talet. Vördnadsvärd ålder har även Historiska museet i Lund, grundat 1735, och elt flertal a n d r a landsortsmuseer ha för länge sedan kunnat fira 100-årsjubileum. Det övervägande antalet museer i Sverige utgöres av bygdegårdar och friluftsmuseer, som drivas av hembygdsföreningar, vilka i n ä r v a r a n d e stund uppgå tifl n ä r m a r e 1000 stycken. F å r man döma av hembygdsföreningarnas fördelning så är hembygdsintresset mycket varierande i olika delar av Sverige. Det är ingalunda så atl de rikaste och mest tätbebyggda landskapen ha de flesta hembygdsföreningarna. Sä t. ex. h a r hela Skåne endast 55, medan Småland enbart i Jönköpings län har 88, i Kronobergs län 65 och i Kalmar län 42. Ovanstående rader äro föranledda av en nyligen på LT:s förlag utkommen bok betitlad »Museer och arkiv med systematiskt insamlat material belysande svensk kulturhistoria» sammanställd av fil. lic. Harald Hvarfner. Arbetet utgör första volymen i en av Rådet för bygdeforskning och folkkultur planerad serie »Handböcker i hembygdsforskning» och avser alt vägleda intresserade vid studiet av svensk hembygdsforskning. Hvarfners bok fyller ett länge känt behov, ty något liknande arbete h a r ej utkommit sedan 1915, då Gustaf Upmark gav ut en förteckning över svenska museer med konst- och kulturhistoriska samlingar. Vilken enorm utveckling svenskt museiväsende undergått sedan 1910-talet, får man en god föreställning om genom det nu publicerade arbetet. Boken inledes med tre kapitel, som ge en allmän orientering om svensk kulturhistoria och dess olika grenar och informera om rätten för forskare att utnyttja kulturhistoriskt material i museer och arkiv. Huvudparten av arbetet h a r dock ägnats åt en redogörelse för n ä r m a r e 200 av landets förnämsta offentliga kulturhistoriska museer och arkiv, med uppgifter om lokaler, öppethållande, expeditionstider, samlingars omfattning och registrering samt om eventuella publikationer. Vidare uppräknas samtliga hembygdsföreningar och bygdemuseer inom varje landskap och lämnas en prislista över fotografiska arbeten, tillämpad vid de centrala museerna i Stockholm sedan den 4 november 1963. Syftet med utgivandet av föreliggande arbele har som nämnts främst varit alt främja svensk hembygdskunskap, och därför ha följdriktigt alla museer, som ej syssla med svensk kulturhistoria kommit att uteslutas. Ja, man h a r gått så långt att konstmuseer endast fått k o m m a med i den m å n de äga mer betydande samlingar av svensk topografi och personhistoria. Likaledes ha endast de etnografiska museer medtagits, som äga samlingar rörande lappkulturen. Ur museimannasynpunkt hade det ulan tvivel varit önskvärt atl fä en förteckning över samtliga svenska museer. Måhända kunde Svenska museimannaföreningen ta hand om saken och låta komplettera boken. Denna kommer dock att redan i sitt nuvarande skick bli en ovärderlig hjälp för alla som syssla med musei- och kulturminnesvärd. Stig Stenström 58 NOTES AND REVIEWS A Stone Age horn weapon from Nora parish in Uppland. L. Cedersciiiöld publishes a lind from lhe Kerslinbo Bog in Nora parish, which was discovered at a deplh of 1.45 m., a speaiiike weapon in deer-horn 43.4 cm. in length 11 ig. 1). II bas been dated, by pollen analysis, lo Early Neolithie. Among lhe horn and bone objects from our Ncolilhicum the closest analogies lo Ihis weapon are lo be found wilhin the Roat-axe Culture, in which daggers made of deer-horn occur. In lhe grave-finds from Mölner, Väte parish, Gotland, and from Habo. Lomma parish iu Skåne, there are such daggers. Mals Malmer, in bis "Jungneolilische Studien" (now in press) has associated them wilh lhe well-known Linköping biiriaFs Ihrowing-stick, which he also interprets as a daggar. In the three daggers mentioned, as in lhe one from the Kerslinbo Bog, the grcafest Ihiekness and weight are concentrated just above llie middle. and all of them have the prong section pointed by means of an obliuuely sel, ground surface. By reason of these resemblances, in addition to lhe more general one as regards material, and type of weapon, it may be juslifiable, in spite of the pollen analysis dating, to place the dagger from Kerslinbo Bog along wilh lhe Boat-axe Culture horn daggers, while wailing for fresh material. Reflectlon» on the SOUthern facade of Stånga Church. B. Söderberg publishes a sludy of lhe Stånga C h u r c h s southern front which, with its big porch and eolossal sculptures, has always drawn lhe allenlion and wonder both of researehers and laymen. The näve and lhe lower of the church are a work from around 1340, by lhe anonymous sculptor given lhe sobriquel of Egyplicus. By him are also lhe portal and lhe remaining sculptures, even though certain portions of tha former, by reason of their lower artistic quality, musl be regarded as producls of lhe workshop. Both sculptures and architectural delails are mounled wilhout regard to true relationship, and in a faulty mannar. It is likewise manifest that they bad been intended for a far more monumental architectural projecl—possibly for the never carried-oul western parts of lhe very large church in Källunge. Perhaps il was the disastrous year of 1361 Ihal made lhe realisation of lhe grandiose plans impossible of achieveinenl. The so-called Karrismäslare's concluding works in Källunge would, in such case, have lo be pushed forward inlo tbc I360"s. The Tenth Scandinavian Archaeological Congress. D. Selling reports on lhe proceedings of the archaeological congress in Denmark (Gopenhagen-Bornholm, 1-6-1X-1959) and on the excursion lo Jylland arranged in connection wilh il (7-9-IX-1959). After inlroducing T h o m p s o n s indexing of British coin hoards, wilh accorapanviiig plates illiistraling non-uuniisnialie objeels included in lhe hoards, 03 N O I B S AND R E V I E W S N. L. Rasmusson points out Ihat it might have been more advanlageous if lhe material bad been divided belween the three countries (England, Scotland, and Ireland) and within Ihal framework continued in chronological order, rather than, as bas here been done, in alphabelical order. The reviewer also points ont Ihal more and clearcr maps would have been desiiable; he also adds a nuniber of delailed suggestions. In conclusion, lhe great service the author bas renderad lo research in produciiig this work, lhe first of ils kind in the field deall wilh, is expressiv emphasized. Maria Hoffmann reviews a book by II.-Fr. Rosenfeld, which deals bolh phllologically and materially wilh Important and much-diseussed problems connected wilh lhe lechnology and history of textiles and the history of coslume. The author believes bimself able, among olher things, to show, mainly on lhe basis of archaeological materials, that lhe horizonlal loom wilh Ircadlcs was in use in Germany in the 5th-6th centuries. He also includes long analyses dealing wilh the e{[uipmcnl and working methods in connection wilh lhe so-called warp-wcighled loom, and be believes it possible to show proof as to the way it was used in prehisloric times. W h e n trealing of Ihis loom and its producls, he builds largely on material from Scandinavian publications. According lo lhe reviewer, neilher the a u t h o r s arguments nor his sharp penetration and avowed conclusions hold good in the field of weaving Implements and weaving methods. The author is a philologist, and his learned and delailed book shows indicalions Ihal he does not have firat-hand knowledge of lhe materials tbemselves. A. Nisbeth reviews Vol. I, Glass Journal, and expresses satisfaction wilh lhe first-class forum which research in glass has Ihereby received. Stig Stenström reviews lhe first part of a planned series of handbooks which the Committee on Research into Regional History has published this year, and which has been assembled by Harald Hvarfner and entitled "Museums and Archives". The book is introduced by three chapters, which give a general orientation in Swedish research into the history of culture and cultural monuments, and supplies information on the rigbts of researehers lo make use of malerial connected with cultural history in museums and archives, The principal part of the work, however, is devoted to an account of close to 200 of the country's principal museums and archives for lhe history of culture, with notes on their situations, the times they are open, office hours, lhe extent of colleclions and their registration, etc. News. Information is given about certain business dealt with al the meetings of lhe Academy of Letters, History and Anliquilies; certain items annonnced in the 1960 Budget; certain grants from II, M. King Gustaf VI Adolfs 70th Kirlbday Fund for Swedish cullure and from the State Lotteries Fund made in 1959; certain grants and donations lo the Academy; buildings of hisloric interest schedulcd for prolection under the Historie Buildings Protection A d Of 1942; excavations and finds; restoration of churches, and, finally, report on lire in lhe lown hall of Lidköping. 04 LITTERATUR OCH KRITIK HANS DRESCHER: Der Vbcrfangguss. Ein Beitrag zur uorgeschichtlicben Metalllechnik. — Römisch-Germanisches Zenlralmuseum zu Mainz 1958. 192 sidor, 43 planscher. Hans Drescher är konservator vid Helras-Museum i H a m b u r g - H a r b u r g . Han har efter kriget utfört och publicerat cn rad intressanta undersökningar över förhistorisk metallleknik. Genom alt han är tekniker och samtidigt äger stora k u n s k a p e r i förhistoria, h a r b a n förutsättningar, som de flesta arkeologer sakna. Det nu publicerade arbetet utgör en del av ett planerat stort verk om tekniken under bronsåldern. Vid bearbetningen undviker Drescher alla teoretiska Utläggningar och jämförelser med m o d e r n teknik: Endast de på föremålen av-läsbara spåren av framställningssället skola ha beviskraft. Som en viktig komplettering tillkomma h u n d r a t a l l av Drescher själv utförda noggranna efterbildningar av föremål eller arbetsmoment. Det som ger bästa resultatet vid undersökning av den forntida tekniken, iir inte studiet av färdiga och väl lyckade föremål utan studiet av halvfabrikat och r e p a r e r a d e stycken. Det visar sig, att den vanligaste metoden för reparation av bronsföremål u n d e r bronsåldern var »Oberfangguss», överfänggjutning, en term som lånats från glasframslällningstekniken. Med överfånggjulning avses ett förfarande, varvid ett metallföremål övergjutes och o m k l a m r a s av elt a n n a t . Man måste noga skilja mellan överfånggjulning, lödning oeh svetsning. Det viktigaste kännetecknet för överfånggjulning och dess avgränsning mot a n d r a förfaranden är, att de delar, som skola förbindas, anbringas så alt ett mekaniskt förband uppslår. Som exempel på överfånggjulning använd vid lagningar och förbättringar n ä m n e r Drescher först de fyra stora bronshjulen från Stade, som synas tillhöra den yngre bronsåldern. Det fullständigt bevarade hjulet väger 11,7 kg, en vikt som enligt Drescher m o t s v a r a r ungefär 65 stora spjutspetsar eller holkyxor eller ungefär 100 massiva a r m r i n g a r eller k n o p p s k ä r o r . Hjulen äro gjutna i förlorad form men ha inle lyckats särskilt väl. Bronsgjularen var inte van vid så stora arbeten. Han måste efteråt göra en mängd reparationer, som alla utfördes i överfångleknik. Men han gjorde hellre det än försökte gjuta ora hjulen. F ö r b ä t t r i n g a r och lagningar äro ocksä synnerligen vanliga på hängkärl, bällekupor, fibulor, lurar och hålvulstringar från den yngre bronsåldern. Däremot saknas sådana lagningar pä bälledosorna från per. III, som äro betydligt tjockväggigare och därför lättare att gjuta. överfänggjutningen k u n d e också vara en del av själva konstruktionen, såsom vid framställning av nålar inom sydtysk Hiigelgräber-kullur och se- 147 L I T T E R A T U R OCH KRITIK nare inom urnefällkullurens område. 1 Norden förekommer den konstruktiva överfånggjulningen under den äldre bronsåldern på några av de myckel stora bälleplatlorna med hög spets, men för övrigt iiro exemplen fåtaliga i Norden vid denna lid. Man har tidigare antagit, att svärdsfästena u n d e r den äldre bronsåldern voro gjutna direkt över klingan men så är icke fallet. Klinga ocli fäste gjölos var för sig och nitades ihop. Exempel på konstruktiv överfånggjulning u n d e r den yngre bronsåldern i Norden äro framför allt l u r a r n a och från kontinenten Möriger- och Auvcrnier-svärden. Däremot ha antennsvärden oftast fast nitat fäste. Under äldre romersk j ä r n å l d e r n å r överfånggjulningen en h ö j d p u n k t i de germanska länderna. F r å n romersk j ä r n å l d e r b a r Drescher också ell intressant exempel på h u r nian genom alt Studera tillverkningstekniken har möjlighet atl bestämma området eller platsen för tillverkningen (sid. 172 ff.). Ämbar med delfinallacher ha tillverkats av tjockl bronsbleck, som böjts och lotts s a m m a n (hårdlödning), varefter botlen sattes fast på s a m m a sätt. Ämbaren med hjärlbladallacher ha däremot drivits ut av lunt bronsbleck. Råda typerna ha hittills antagits vara tillverkade i Capua. Emellertid är tillverkningssättet med tjockl bronsbleck och hårdlödning helt främmande för den capuanska tekniken. Men i Norditalien. Noricum och Västalperna hade sedan gammalt använts elt förfaringssätt, som överensstämmer med det som användes vid tillverkning av ämbar med delfinallacher. Studiet av förbättringar och reparationer av bronsföremål leder till ett särskilt viktigt resultat (sid. 129 f.). De flesta av de talrika förbättringarna ha gjorts för att laga gjutfel och inte för alt laga skador, som uppstått genom långvarigt bruk. Man a n l a r oftast, alt lagningarna på hängkärl, lurar och hålvulstringar utförts, sedan föremålen använts i många år. Dreschcrs genomgång liar emellertid visat, alt de allra flesta r e p a r a t i o n e r n a utförts redan vid tillverkningen. Dessa äro alltid noggrann! ocli omsorgsfullt gjorda, medan yngre reparationer b r u k a vara grova och läcka orneringen eller vara primitivt utförda med t r å d a r eller snören eller ibland med nitar. Av della kan m a n dra slutsatser om tillverkning och handel, som Drescher inte gått in på. E n k l a r e föremål, t. ex. ryggtappskäror och holkyxor, kunde tillverkas även av bronsgjutare, som ej voro m ä s t a r e inom sitt fack, vilket framgår av de talrika och spridda gjutformarna. Däremot är del troligt, alt de föremål, som voro svårare alt tillverka, t. ex. lurar och hängkärl, blott tillverkades i elt fåtal verkstäder. Att m a n k u n d e ba svårt även där med sådana föremål, visa de inånga redan vid tillverkningen utförda lagningarna. F r å n dessa fåtaliga verkstäder såldes praktföremålcn över hela det nordiska området. Om skador uppstodo, sedan m a n använt föremålen en lid, fick m a n nöja sig med en primitivare reparation. En liknande och av allt att döma ä n n u mer koncentrerad tillverkning av t. ex. svärd synes ha ägt rum under den iildre bronsåldern (11. Oltenjann). Många iakttagelser i Dreschers arbete ha betydelse i olika s a m m a n h a n g . Han n ä m n e r vid flera tillfällen, att stålverklyg använls vid bearbetning av bronser från den yngre bronsåldern (sid. 21, 72, 73, 78, 82). Eftersom vår 148 L I T T E R A T U R OCH KRITIK k u n s k a p om järnets användning under den yngre bronsåldern är obetydlig, ha alla sådana iakttagelser stort värde. Till bokens övriga förtjänster k o m m a de ovanligt tydliga och väl utförda planscherna. De flesta teckningar och fotos ha gjorts av författaren själv. — En liten a n m ä r k n i n g : de svenska o r t n a m n e n äro ofta felstavade. Man skulle också ha önskat en litteraturförteckning. Såsom Drescher säger i avslutningen måste tekniska undersökningar i allt högre grad komplettera vårt vetande om forntidens kultur. Delta gäller inle b a r a metallanalyser ulan än mer del tekniska tillvägagångssättet vid fabrikationen. Att sådana undersökningar k u n n a ge resultat visar Dreschers u t m ä r k t a arbete. Euert Baudou AH.MIN TUULSE: Burgen des Abendlnndes. Mit 240 Abbildungen. Verlag Anton Schroll & C:o, Wien — Miinchen 1958. Borglitteraturcn är rik pä arbeten om enskilda monument och på regionala översikter. Sammanfallande framställningar rörande hela den medeltida försvarsarkilckluren äro däremot fåtaliga. Den bästa översikten av det sistnämnda slaget ger Carl Sehnchhardls arbele »Die Burg im Wandel der Weltgeschichte», som utkom år 1931. Efter den liden har cn hel del förut okänt material och även nya synpunkter på problemen framkommit. En ny orienterande överblick h a r därför varit av behovet påkallad, och cn sådan föreligger nu i professor Armin Tuulscs bok »Burgen des Abcndlandes». Bedan 1942 utgav Tuulse en stor avhandling »Die Burgen in Estland und Lettland», i vilken han ingående behandlade det rika borgbeståndet i detta Västerlandets gamla ulpostområde mot öster. Han har vidare 1952 utgivit ett översiktligt arbete pä svenska, »Borgar i Västerlandet», och den nu föreliggande boken är en Omarbetning och utvidgning av det sistnämnda arbetet. Tornet och ringmuren, medellidsborgarnas viktigaste försvarsverk, äro urgamla och funnos redan i de egyptiska, mykenska och mesopotamiska försvarsanläggningarna, oeh för dem lämnar Tuulse inledningsvis en redogörelse. Medan i dessa tidiga kulturer påträffar man de fre grundtyper av borgar, som sedan ständigt återfinnas i de medellida bcfästningsanläggningarna. Den forsla är tornborgen, vars huvudbeståndsdel är ett fast torn, ofta omgivet även grav och andra utanverk. Den andra typen h a r regelbunden planform, som vanligen är kvadratisk eller rektangulär, oberoende av om borgen ligger på 149 L I T T E R A T U R OCH KRITIK släl mark eller i mera svårtillgänglig terräng. Den tredje typen är den mer beteckna inle b a r a katedralen u t a n även domkapitel, biskopar, biskopsstol och sockenkyrkor. I studien inryms både en redogörelse för k y r k a n s och b i s k o p a r n a s materiella tillgångar, k y r k a n s organisation och förvaltning samt en undersökning av b i s k o p a r n a s roll i rikspolitiken. Den senare uppgiften h a r varit en av de betydelsefullaste, eftersom biskop och domkapitel i Linköping under viktiga skeden h a r spelat en mycket central politisk roll. En väsentlig orsak till alt förf. valde Linköping var alt källmaterialet därifrån iir för svenska förhållanden ovanligt rikt och mångsidigt. Det visar sig, atl framställningen av den politiska rikshistorien icke skulle kunna byggas u p p u t a n det medellida biskopsarkivet i Linköping och klosterarkivel i Vadstena. Tillkomsten av biskopsarkivet är till största delen Hans Brasks förtjänst, och tack vare hans ordningssinne, intresse för k y r k a n s historia och förståelse för äldre å t k o m s t h a n d l i n g a r s betydelse h a r det blivit en källa av största vikt. Brasks arkiv är enligt förf. också den främsta källan lill vår k u n s k a p om senmedeltidens episkopala förvaltning i Sverige och detta på grund av en ytterst välorganiserad kansliordning, som gällde både biskopstol och kapitel. I det första kapitlet om k y r k a och biskopar får m a n följa Linköpingsk y r k a n s yllre öden fram till 1527. Först går förf. mera i den tidigare forskningens fjiit. Sålunda accepterar han bl. a. —• för att b a r a n ä m n a några detaljer med mera konsthistoriskt intresse — den alltjämt o m h u l d a d e teorien, alt den äldsta katedralen skulle ha haft k y r k a n i Vreta till förebild och att Vrela varit det förslå biskopssätet. I ljuset av senare konsthistorisk forsk- 299 L I T T E R A T U R O C II KRITIK ning synes denna leori vara föga sannolik. Den betydelsefulla skillnaden mellan domens slora kor och del betydligt mindre koret i Vrela är enligt min mening avgörande. Redan själva namnet på stiftet (Lionga) i det s.k. F l o r e n s d o k u m e n l e t från 1100-talets början (alltså troligen redan något före de båda k y r k o r n a s byggnadstid) stöder inte teorin om Vreta som äldsta biskopssäte. I detta s a m m a n h a n g godtar Schuck uppgiften om kung Inge d. ä. och drottning Helena som stiftare av ett precisterciensiskt kloster i Vreta liksom atl Bro (nu Kungsbro) skulle vara den äldsla biskopsgården. Vad Bro beträffar skänktes den (enligt avskrifter från Rasmus Ludvigssons tid) av kung Inge till klostret i Vreta och är inte som förf. också riktig! uppger förtecknad i det påvliga skyddsbrevel från 1178, som u p p r ä k n a r biskopsstolens gårdar i stiftet. Det är alt m ä r k a , att förteckningen b ö r j a r med biskopens gård i Linköping. Förf. skildrar vidare utvecklingen av sliftsorgiinisalionen med socknar och proslerier, kloster, helgeandshus m. m. oeh framför allt g r u n d a n d e t av domkapitlet. Det var på visst sätt det första i Sverige, som k u n d e ombesörja ett kanoniskt biskopsval och utveckla den liturgiska ordningen i domen. Tiden 1258—1338, från och med biskop Henrik — vars dominerande betydelse framhålles för första gången — lill och med biskop Karl Bååt kallas blomslringslidcn, cn beteckning, som är helt adekvat åtminstone för den förra delen av denna epok. Bland händelserna under Henriks tid noteras utom utbyggandet av domkapitlet och av katedralens gudstjänstordning även organiserandet av prästutbildningen, biskopsbordets utvidgning och inte minst de omfattande byggnadsarbetena på d o m k y r k a n . Vid skildringen av detla slora byggnadsverk, som h ä r givelvis inte k u n n a t ges något slörre utrymme, nöjer sig förf. med referat av huvudsakligen Romdahls framställning av byggnadahistorien. Beträffande igångsättandet av tvärskepps- och korbygget citeras dock Roosvals omdatering (i Antikvariskt arkiv ,'il lill 1200-lalels början-, cn kronologisk justering, som förefaller skänka slörre ordning i 1200-talsbyggels eljest invecklade historia. Det är Schiicks förtjänst att framlida forskare i d o m k y r k a n s byggnadshistoria fåll cn fast grund av dokument all bygga på och framför allt elt klarläggande av sambandet mellan biskoparnas och kapitlets verksamhet, som är en av förutsättningarna för byggnadsverksamheten. Till biskop Henriks kraftfulla gestalt passar onekligen det första genomförandel av hallkyrkan. Delta spänn a n d e skede i katedralens byggnadshistoria h a r fått skilda tolkningar. Anmälaren hyser den förhoppningen att sedan byggnadsforskningen nu börjat u p p m ä r k s a m m a Westfalens mera direkta roll under della skede l forskningar h ä r o m pågår just nu, inte minst på lyskt håll) problemen kommer att lösas lättare. Den följande liden (1338—1432) kallar Schiick för stiftels heroiska lid, särskilt med tanke på Nicolaus Hermanni, en av de verkligt stora gestalterna i den långa raden av biskopar. Under efterträdarens, Knut Bosson, lid måsle k y r k a n uppge sina tidigare vunna positioner och r å k a d e åter i beroende av k u n g a m a k t e n . Av stort intresse är h ä r den utförliga skildringen av kapellstiftelser och donationer till d o m k y r k a n under biskop Knuts tid. De utgör 300 L I T T E R A T U R OCH KRITIK delvis förutsättningar för det stora korbygget, som på delta sätt får en intressant belysning. Man kan emellertid inle undgå alt göra den reflexionen, att många av dessa yttringar av senmedeltida fromhet kan ledas tillbaka lill Nicolaus Hermaimis inspirerande religiositet, vars impulser verkade långt fram i liden. Den senmedeltida stifthistorien r y m m e r m å n g a d r a m a t i s k a moment. Först u n d e r Henrik Tidemansson fick sliftet ett 25-årigt lugn, som bl. a. möjliggjorde fullbordandet av Knut Bossons korbygge. Avsluliiingsskedel med Hans Brask får en ytterst initierad behandling, som trots sin korthet bör lill bokens allra bästa partier. Skildringen av stiftets organisation under denna lid innehåller mer avnya och klarläggande fakta och synpunkter än föregående kapitel. Siirskilt gäller della prosleriindelningen. Här framträder en ny bild med tre redan tidigt belagda centra, Linköping, Skcninge och Söderköping. Schuck vill i denna proslcriindelniiig se ett arv från cn hednisk k u l l i n d d n i n g , som länge levde kvar i bl. a. de Ire årliga slora m a r k n a d e r n a med mässor i dessa städer, vidare i beskattning samt i viss gemensam brobyggnad (Linköping, Örebro och Norrköping). Della Intressanta uppslag iir verkligen värt all fullföljas. På samma säll kunde här framhävas de mönstergilla framställningarna av tiondeinstiluliuncn, som samtidigt belyser väsentliga drag i den kyrkliga samhällsutvecklingen, och framför allt av biskopsbordets historia, ekonomi och administration, ett av avhandlingens tyngst vägande kapitel. Av storl intresse är också bidragen till det medeltida prästerskapets historia, som ger en mängd notiser till ell blivande h e r d a m i n n e och avslöjar det tyvärr ännu oavslutade herdaminnet som en tämligen mindervärdig produkt. En from önskan om ett nytt h e r d a m i n n e iir verkligen motiverad. 1 detla samm a n h a n g måste emellertid påpekas, atl avsaknaden av både orts- och personregister i avhandlingen är myckel k ä n n b a r . Visserligen utlovas i förordet eft register i samband med cn publikation av vissa detaljundersökningar. Men »Ecclesia Lincopensis» är elt avslutat verk av sådant slag alt det alllid k o m m e r alt framträda som cn enhet för sig. Avhandlingens senare kapitel behandlar d o m k y r k a n och domkapitlet. Här finner isynnerhet konsthistorikern delvis nytt och framför allt systematiskt och kritiskt ordnat urkundsmaterial. Ett av de mest fängslande kapitlen slutligen b e h a n d l a r medeltidskyrkans undergång. Det berör till övervägande del kyrkohistoriska förhållanden och skildrar hur de medeltida Institutionerna gick sin undergång till mötes eller nyttiggjordes av den världsliga makten. Dessa antydningar om avhandlingens rika innehåll ger tyvärr ingen riklig föreställning om och rättvisa ål bredden och den s a m m a n h å l l a n d e förmågan i Schiicks framställning. Man måste b e u n d r a hans sinne för centrala problemställningar och förmåga all överblicka det ofla helerogena materialet. Anmälaren har i förslå hand velat fäsla u p p m ä r k s a m h e t e n på avhandlingens betydelse för syskonvclenskaper som konsthistoria och arkeologi samt för lokal- och pcrsonhislorisk forskning. Bengt Cnattingius 301 L I T T E R A T U R OCH KRITIK Nordisk kultur. Samlingsverk utg. med understöd av Clara Lachuiauus fond för befrämjande av den skandinaviska samkänslan. Under red. av Johs. Brondum-Nielsen, Otto v. Friesen, Magnus Olsen och Sigurd Erixon. Bd I—XXX. Bonniers, Aschehougs och Schultz förlag, Stockholm, Oslo och Köpenhamn 1931—1955. Enstaka band av Nordisk kultur ha tidigare anmälts i denna tidskrift, 1 men det stora samlingsverkets avslutande ger dock en välberätligad anledning att här ånyo erinra om dess existens i sin helhet. Detta kan också vara påfordrat genom att förlagsreklamen synes ha varit obefintlig eller i varje fall påfallande svag. Enligt sitt program omfattar verket kulturen i Norden under forntid och medeltid ävensom de traditioner från dessa tidsepoker, som kvaiievat senare. Avskärningen framåt till och med medeltiden innebär alliså endast delvis en kronologisk begränsning. I den folkliga kulturen följas den äldre traditionens trådar ända fram emot nutiden. Härigenom framträder i olika delar av verket den betydelse som allmogekulturen genom sin starka traditionstrohet h a r för studiet av äldre t i d s e p o k e n kultur; utan det folkliga materialet skulle vårt vetande h ä r o m i inånga hänseenden ha visat gapande luckor. Della är lika påfallande i verkels tidigast utkomna band om Folkvisor, folksägner och folksagor som i dess avslutande volym om Fångst, jakt och fiske. Inom cn d å mer än nu på sakföreteelser inriktad nordisk språkvetenskap framträdde på 1920-talets slut en gemensam åstundan alt få till stånd översiktliga framställningar av angränsande kulturvetenskapers forskningsresultat. H ä r u r framgick så planen på en allsidig översikt av den äldre nordiska odlingen. Bedaktionens ensidigt dominerande språkmannainslag förklaras härav; det skall å a n d r a sidan erkännas, att ensidigheten inte återspeglas i den redan från första början fixerade, vidsynt och mångsidigt upplagda ntgivningsplancn; sakforskningens representant i redaktionen — Sigurd Erixon — h a r ocksä hela tiden varit den verkställande, sammanhållande och väl också dirigerande kraften. Hans uppgift h a r förvisso icke varit lätt, men med envis uthållighet har han genomfört delta viktiga nordiska pionjärföretag. I en rec. 1932 skrev undertecknad, att detta jätteverk krävde en hängiven medarbetarskara villig alt offra sig för en stor sak: »I största utsträckning blir det förstahandsresultat som de olika forskarna komma att publicera och de förberedande undersökningarna kräva etl arbete vars omfång långtifrån framgår av antalet tryckta sidor.» Lachmannska fonden har visserligen efter måttet av sina resurser hela liden på ett storartat sätt stolt verkets utgivande, men understöd av statsmedel av den omfallning som i nutiden s t å r till förfogande för andra serieverk av motsvarande slag har Nordisk kultur aldrig åtnjutit. Därigenom h a r icke heller funnits resurser att stödja 1 I samband med utgivningen av de fyra tidigast utkomna banden har Bengt Thordeman i F o r n v ä n n e n 1933 lämnat en allmän presentation av Nordisk kulturs tillkomst och syften. Recensioner av enskilda delar ingå i Fornvännen 1939 (Befolkning, Kyrkliga byggnader). 1944 (Dräkt) och 1945 (Vapen). 302 L I T T E R A T U R OCH KRITIK de olika medarbetarnas förberedande forskningsarbete. Och frivilliga arbetsinsatser äro alllid svåra alt manövrera. Optimistiskt utlovade redaktionen från början att av verkets 30 planerade delar skulle minst två utkomma om året. Så snabbt har det långt ifrån gått, men i stort sett h a r dock den ursprungliga dispositionen kunnat fullföljas; det mest m ä r k b a r a »ärret» efter cn nödtvungcn ihoplappning är den i några delar införda samlingsrubriken »teknisk kultur». Komprimerat uttryckt behandlar Nordisk kultur befolkning, språk, namn och diktning, bebyggelse, näringsliv och redskap, handel och samfärdsel, vapen, vävnader, dräkt- och byggnadsskick, tideräkning, folktro och folkliga fester, kyrkor, kult och konst, folklig idrott, lek och musik, paleografi, mynt, mått och vikt. Nordiskt samarbete har h ä r på ett effektivt sätt omsatts i praktisk gärning. De olika delarna ha en högst varierande uppläggning. Det finns delar med enmansförfattarc och det finns delar skrivna av slora förfallarkollektiv. Det finns strängt logiskt uppgjorda dispositioner men ocksä några enstaka delar bland de sist utkomna, där kompositionen främst synes ha betingats av de manuskript son) huvudredaktören lyckats indriva. Svårigheterna härvidlag ha ibland också medfört att bidrag till samma del ha högst växlande tillkomsttider, det gäller t. ex. det 1952 utkomna stora oeh viktiga bandet om Byggnadskultur. En berättigad anmärkning som gjorts i tidigare recensioner är alt uppdelningen mellan de olika författarna enligt verkets samnordiska plan borde ha skett mer efter ä m n e än efter nationalitet; elt mönsterexempel på en framgångsrik nordisk integrering är avsnittet om den förhistoriska konsten. Alltefter olika forskningsgrenars ålder och olika ämnens tidigare behandling växlar innehållet från sammanfattande kompendier, byggande på cn rik äldre litteratur till ingående primärundersökningar, som dock genom utrymmets begränsning mestadels kommit att framläggas i cn starkt koncentrerad form. Denna senare k a r a k t ä r är dominerande, vilket samtidigt medfört alt verket i gemen inte kunnat ges den populära prägel som väl åsyftades från början. Den ovan omnämnda recensionen slutade med en förhoppning om att verkets popularitet skulle bli de medverkande forskarnas belöning. Det stämmer bättre om popularitet utbytes mot oumbärlighet. Nordisk kulturs 30 delar ha icke blivit någon kulturhistorisk läsning för gemene man, men istället en rad oundgängliga handböcker och uppslagsverk inom kulturforskningens olika områden. Som några av de främsta av dessa m å n ä m n a s P e r s o n n a m n (red. av Assar Janzén), Vapen (Bengt T h o r d e m a n ) , Dräkt (Poul Nörlund), Lantbruk och bebyggelse (Sigurd Erixon), Tideräkningen (Martin P. Nilsson), Mått och vikt (Svend Aakjser). Framställningarnas genomgående knapphet kompletteras av den konsekvent genomförda rikedomen på litleratiirhänvisningar. Till verkets lexikaliska utnyttjande tjäna också utförliga sak- och ortregister. Genom avsaknaden av läroböcker i ämnet har Nordisk kultur särskilt för nordisk folklivsforskning fått stor betydelse också för universitetsundervisningen. Den historiska sidan av detta ämne har härvid särskilt kommit att gynnas, eftersom verket redan genom sin uppläggning lar sikte på sammanhanget folkminnen—fornminnen. Sigfrid Svensson 303 NOTES AND REVIEWS A Norwegian pcnannular brooch. W. Holmqvist describes a penannular brooch wilh globular knobs, which has long been preserved in the Museum of National Antiquities in Stockholm, and which according to its accompanying note was found in Norway. It is in bronze, wilh silver foil and silver filigree on the globular knobs. In type it is associated with other bronze and silver penannular brooches found in Seandinavia and elsewhcre. The writer holds that this special type must have as its place of origin the British Isles (in the Norse settlements there), and cites in support of this the filigree decoration, the interlacing, and in particular the animal ornamentation. Reflections on a recent Hallstatt publication. E. Nylén has commented on certain aspcets of the absolute chronology of a recent Hallstatt publication. W h e n the finds in northern Europé once more become rich, after an apparcntly empty or meagre period in the pre-Roman Iron Age, they seem to originate in the main from four sources: a pure Celtic or closely related culture, a partly independent culture influenced by Celtic culture, Jastorf culture and late Bronze Age Hallstatt culture. Three associated finds in the Hallstatt grave field, containing a swan-neck pin with a spiral-rolled plate as a head (Grave 86), a swan-neck pin with a bowl-shapcd head (Grave 68) and a ring-shaped pendant decorated in eharacteristic fashion (Grave 83) are compared, in their time relation to the Hallstatt chronology, with similar artefacts discovered within northern Europé, and with the dating of these finds. This comparison shows that the Hallstatt finds fall within the limits 800-500 B. C. and Ihat the finds in the North can be placed, or are related to the designs of objects which can be placed, albeit with broad margins eilher way, around the transition from mid-Laléne to late-Laténe, a transition which is often placed at ca. 150 B. C , but which the author would have as somewhat låter. This great variation in datos is striking and may be an indication that the existing Hallstatt chronology is more or less uncertain. H a m m a r b y Church. E. Gustafsson has published some observations made in connection wilh a restoration of H a m m a r b y Church in Uppland. The investigation revealed that the west part of the church consists of the remains of a Romanesque church from ca. 1200. The present chancel and sacristy were built during the first half of the 14lh century. The 14th century vaults were replaced in lhe 17th century. The näve was not vaulted 309 N O T E S AND R E V I E W S until ca. 1400. The investigation resulted in a picture of lhe slages of building which diffcred significantly from that previously described in the aulhorilalive work Swedish Churches (Sveriges Kyrkor). Fogelberg's Gods in the Museum of National Antiquity. B. T h o r d e m a n has written a description of the recent moving of B. E. Fogelberg's marble statues from a hall in the National Museum. These statues, represenling the preNordic gods Odin, Thor and Balder have now been placed most advanfageously in the entrance hall of the Museum of National Antiquities. C.-A. Moberg reviews the newly-appeared publications by A. P. Okladnikov and V. D. Zaporozjskaja on the great rock carvings and rock paintings complex, which bas been re-discovered at Sjisjkino along the upper course of the Lena. not far from Lake Baikal in Siberia. Cerlain ones among the representations, whieh seem to be from various times, have been the reason for comparisons with Seandinavian rock-piclures. B. Cnattingius reviews H, Schiicks doctoral dissertation, Ecclesia Lincopensis, Studies on Linköping Cathédral during the Middle Ages and the reign of Gustav Vasa, which deals with the history of lhe diocese during an Important period. The bishop and the chapter played a considcrable part in political maliers. The aulhor bas been diligent in making use of the medieval archives of the bishops, which constitute the best source for a knowledge of ecclesiastical administration in Sweden during the late Middle Ages. The dissertation is also very valuable from the arl-historical and biographical points of view. S. Svensson has reviewed the great combined Scandinavian collccted work "Nordisk Kultur", which after a quarter of a century has now been completed. The work is limited to prehisloric and mediaeval times, but also comprises traditions which have survived from those limes in peasant culture. The thirty volumes form a collection of invaluable reference books. News. Information is given about certain matters dealt with at the sessions of the Academy of Letters, History and Antiquities; the appointment of Gösta Selling, Chief Inspector of Stockholm City Antiquities, to General Director of the Central Office and Museum of National Antiquities after Bengt T h o r d e m a n ; grants from H. M. King Gustaf VI Adolfs 70th Rirthday Fund for Swedish Culture; a lemporary exhibition in the Museum of National Antiquities; a great number of excavations and finds from the summer 1960; a remarkable find of a golden ring at Vadstena; a coin hoard from Mörkö. Södermanland; and, finally, resloralions of Lau Church, Gotland. Tumbo Church, Södermanland, and Norrby Church, Uppland. 310 BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN FRÄN KUNGL. VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITETS AKADEMIENS BIBLIOTEK Av Maja Lundqvist Tidskrifter inkomna under tiden 1/7 1959-30/6 1960 Aela archaeologica. 29. 1958: P. A n k e r & K. B e r g , The n a r t h e x of Sant" Angelo in Formis. •— C. J. B e c k e r . An arctic-type arrow head from North Jutland. — G. E k b o I m, Wesleiiropäische Gläser in Skandinavien w ä h r e n d der späten Kaiserund der friihen Merovingerzeit. — G. II a I I. A dwelling site of early migration period al Oxböl, southwest Julland. — H. H e l b a e k , T h e Oxböl grain. — A. E. H e r t e i g, Die archäologischen Untersuchungen an »Bryggen >. dem alten hanseatischen M i t t d p u u k t in Bergen. — Vorläufiger Bericht iiber Untersuchungen eines mittelalterlichen »Kaupangs» auf Borgund in Sunnmöre. — J. K o s t r z e w s k i , Studien iiber die ältere Eisenzeit in Polen. — E. N yI é n, T h e r e m a r k a b l e bucket from Marlborough. — O. O l s e n , & O. C. r ii m I i n P e d e r s e n , T h e Skuldelcv ships. A preliminary report on an u n d c r w a l e r exeavation in Roskilde Fjord. — V. P o u 1 s e n, Portrails of Caligula. — - I L T h r a n e , Ein Depotfund der jungeren Bronzezeit von Mandemark auf Mön. Acta pbilologica scandinavica. 24: 2. t959: E. E l g q v i s t , Har det gamla Abosysael u n d e r folkvandringsliden tillhört svearnas intressesfär? — M. I n g e r s l e v Simonsen, The Kirkjubö runic stone. Arkiv for nordisk filologi. 74:3/4. 1959: E. E l g q v i s t , Vad svioniska o r t n a m n vittnar om g r u n d a n d e t av det d a n s k a väldet. — L. A l f v e g r e n, Om de nordiska runinskrifterna på Isle of Man. — E. S a 1 b e r . g e r . Runstenen i Kållands Asaka. — B. N e r m a n , Det heliga tretalet och Volospä. — C. C. I! 1 1 I, k i a- i Arkaeologisk datering af poetiska leksler. — 75. 1960: N. L u k m a n, Finn og St. Laurentius i Lund og i Canterbury. — B. N e r m a n , Arkeologisk belysning av två Eddapartier. Heraldisk tidsskrift. 1960: 1: P. W a r m i n g, Christicrn I: s skjoldholdere. — A. B e r g b m a n. Vad menas med ett vapen? —-II. K r a g, Ludvig Hotbergs segl og våben. — 311 BIBLIOGRAFISKA B. Tennberg, Några talande k o m m u n v a p e n i Finland. — H. K o n o w . K a n n i b a l Sehesteds franske grevevåben. — J. R a n e k e, Heraldik på hålkort. — E. V e r w o h l t , Valdemar Atterdags og Erik af Pomm e r n s herolder. Nordisk numismatisk årsskrift. 1959: K. S k a a r e, Slerlingfunnet fra Havnöy, Rödöy i Nordland, og a n d r e norske funn av engelske mynter fra samme tid. — T. L i n d g r e n , »Hedersbelöning fiir nit och redlighet i rikels tjenst». Till medaljens tidigaste historia. — L. O. L a g e r q v i s t , Sedelförfalskningarna i Malmö fängelse 1845—1847. — A. P l a t b a r z d i s , Ryska sedlar tryckta i Stockholm. — Årsberättelser [från myntkabinett och myntverk i de nordiska länderna]. Arkiv för n o r r l ä n d s k hembygdsforskning. 1959—60: S. B. E k , Nybildning och tradition. F ö r ä n d r i n g a r inom allmogens bosfadsskick i n o r r a Ångermanland. Arv. 1957: O. O d e n i u s, Målaren och djävulen. — 1958: M. P : n N i l s s o n , At which time of the year was the pre-Christian Yule celebrated? — K. R. V. W i k m a n , Linnoeus as anthropologist a n d ethnologist. — 1959: O. J a n s e , Kyrka och källkult i Svinnegarn. Askims hembygdsförening. Årsskrift 1959: N. N i k l a s s o n , F o r n minnen i Askim. I. Bjärcbygden. 1958: O. E h d e, B a r k å k r a k y r k a . — H. A r b m a n , Bronsålderslandskap. Blekingebokcn. 1959: S. F r ii n n e, Bostadsförbättringar och byggnadsminnesvård. —• A. H a m m e 1 i n, Gravfältet på Nötanabben vid Byrum i Edestad socken. MEDDELANDEN B r o m m a hembygdsförenings årsskrift. 1960: G. S e l l i n g , Det återuppväckta Äkeshov. — T. A 11 a r p, Äkeshov 1960. Dalarnas hembygdsbok. 1959: P. H. R o s e n s t r ö m , Tisjön. — Kopparslageri i Dalarna. F a t a b u r e n . 1960: P. F 1 o u d, Om engelskt k o p p a r t r y c k på tyg. — J. G r a n l u n d , Cecilias bod. Ett uppländskt 1500-talsmonumenl. F r å n bergslag och bundebygd. 1959: N. S t r ö m b o m , Mosjömålningarna — en ny länk i Vasatidens närkesmåleri. — T. O : s o n N o r d b e r g , Magnus Gabriel De la Gardies ombyggnad av ö d e b y kyrka. — M. O l s s o n , Möbleringen hos b e r g s m ä n n e n i Noraskog. — A. W a r n e, F r å n T ö r n e r o s ' närkesresa 1833. F r å n Borås och de sju h ä r a d e r n a . 1960: N. G. W o 11 i n, Det senmedellida Snärsbofyndet. Mullöger och bäcken. —• K. E. S a h l s t r ö m , En gravbacke från äldre j ä r n å l d e r på Stommen i Tärby. F r å n Gästrikland 1959: P. N o rb e r g, Gästriklands hyttor och hamrar. Fynd 1959: Vanligt från forntiden: C . - A . M o b e r g , Vanligast av flint a : Skärvor. — Vanligast av a n n a n sten: Skafthålsyxor. — L. K a e l a s , Oornerad keramik. — U. S i 1 v é n, K a m m a r . Kunskap u r k a m b i t a r ? — N . - G . G e j v a l l , Något om bestämning av b r ä n d a ben och deras vetenskapliga värde. Högar och rosen. —• Skålgropar. Föreningen Gamla Christianstad. Årsskrift. 1959: C. O 1 o f s o n, Vem var Esbjörn Muli i Norra Äsum? Föreningen Gamla Halmstad. Årsbok. 1959: H. H e d i n , S:ta Katarina och S:ta Anna kloster. 312 BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN Geologiska föreningen i Stockholm. F ö r h a n d l i n g a r . 1960: 1: E. N i 1 ss o n, "Södra Sverige i senglacial tid. Gotländskt arkiv. 1959: E. N y l é n , Gollands m u r a d e rosen och bronsålderns f j ä r r h a n d d . — I. S w a r I1 i n g, ». . . det dyrbaraste fähus i riket . . . » Hembygdsbok för ö s t r a Njudung. 1958: P. B r å k e n h i e l m , F o r n saker i Skirö socken. Hembygdsföreningen Arboga Minne. Årsbok 1957: S. R e h n, Källarfynd i Nygatan. — Ny epok i museets historia. — 1958: S. R e h n , Intendentens berättelse. Hyltén-Cavalliusf ureningen. Årsbok. Kronobcrgsboken. 1958—1959: C. C u 11 b e r g, G. O. Hyltén-Cavallius och W ä r e n d och W i r d a r n e . — N. T ö r n q v i s t, Om småländska o r t n a m n . En orientering. — N. S t r ö m b o m , E n märklig bonadsm å l a r e från Växjötrakten. Några utblickar kring allbo-kinnevaldsmåleriet. — S. O l s s o n , Utgrävningarna i Växjö d o m k y r k a 1957—58. — S. L j u n g , Kring Gråbrödraklostret i Växjö. Några k o m p l e t t e r a n d e notiser. —• Växjö stads medeltida sigill. — T. Lindgren, Växjömedaljen 1838. Vår första k o m m u n a l a belöningsmcdalj. — G. IL R u n d q u i s t , »Mdlinmedaljema». Gymnastikpremicr av sällsynt ålder och art. Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet. 1959: E. S t r ö m , Västerlövsta kyrka. — S. P a l m , KungsHusby kyrka. —-A. A h 1 f e 1 d t, Boglösa kyrka. — Vallby k y r k a . J u l h ä l s n i n g a r till församlingarna i Skara stift. 1959: G. L i n d e , När Skövdeborna byggde upp sin k y r k a efler b r a n d e n 1759. —• H. W i d é e n , Medeltida teckningar frän Skara stift. — B. B r u c e, Kyrkliga klenoder i Vånga kontrakt. J ä m t e n . 1959: P. G. H a m b e r g , Vemdalens kyrka. — M. N o d e r m a n n . Några m ö b e l k o n s t n ä r e r i J ä m t l a n d och Härjedalen. — Förundersökning av Tibrandshögen. — O. J a n s s o n , Härjedalens fornminnesförening och dess m u s e u m . — O. F r e d r i k s s on, E n jämtländsk k y r k o m å l a r e . — T. M a g n u s s o n , Kyrkas gamla k y r k a och stapel. —• L. B j ö r k q u i s t , F y n d av gjutform från Stugun. J ö n k ö p i n g s läns hembygdsförbund. Meddelanden. 1959: P. W i 1 s t ad i u s, Guld- och silversmeder i Gränna. Konsthistorisk tidskrift. 1959: A. G e i j e r , Orientaliska textilmönster. Några s y n p u n k t e r på de äldsta o n e n t m a t l o r n a . — E. F o r s s m a n , Dorisk stil i svensk arkitektur. — B. v o n M a l m b o r g , Äldre vasalidsporträtt på Gripsholm. Några komm e n t a r e r lill den konsthistoriska diskussionen. — 1960:1—2: S. V ä n j e, Nikodemus Tessin d. ä. och Drottningholm. — B. H. H a l l s t r ö m , Byska byggnadsritningar 1 Nationalmuseum. Några tidiga verk av Bartolomo Rastrelli. — S. S a n d s t r ö m . The p r o g r a m m c for the decoration of tbc Belvedere of Innocent VIII. Linköpings stiftsbok. 1959—1960: B. C n a t t i n g i u s , Kyrkorestaureringar i stiftet. Lits hembygdsförenings skriftserie. 10. 1959: T. M a g n u s s o n , Kyrkas gamla k y r k a h a r fått stapel. — P. N. J o n s s o n , Fint fornfynd i Hökbäck, tusenårig skattegömma. L i v r u s t k a m m a r e n . 8: 7/8. 1959: E. O 1 s o n i, F i n l a n d s vapen. — 8: 9— 10. 1960: H. S e i t z, T r e k r o n o r s symbolen u n d e r 1300-talet. Nägra 313 BIBLIOGRAFISKA jämförande iakttagelser. — A. D a n i e l s s o n , E n infanlcrifana från drottning Kristinas tid. — G. E ks t r a n d . 1600-talets vita kröningsdräkter i L i v r u s t k a m m a r e n . Lunds stifts julbok. 1959: E. G r a e b c. Lunds d o m k y r k a s restaurering. L u n d s universitets historiska museum. Meddelanden. 1959: B. S a l o m o n s s o n , Fouilles ä Belloy-surSomme en 1952 et 1953. — H. A r b m a n, Skandinavisches H a n d w e r k in Russland zur Wikingerzeit. — Zwei Opferfundc. —• J. Z a k, Eine skandinavische friihmitldalterliche Eisenlanzenspilzc aus Grosspolen. — A. W. M å r t e n s s o n , Two early 161 li century pewter flagons. — M. S t r ö m b e r g , Ein bronzezeitliches Brandgrab mit Schmdztiegdfragmenten bei Löderup in Schonen. Lychnos. 1959: H. S a n d b l a d , E k e n vid Giislrow och de sju inseglen. Till tolkningen av J o h a n n e s Bureus' religiösa mystik. Malmö fornminnesförening. Årsskrift. 1960: E. B a g e r , Carl Step h a n Bennets interiör från S:t Petri kyrka. Färgbild med text av konstnären. — Tingmän och fingsnämnder. — C. G. L e k h o 1 m, Arkeologiska och byggnadshistoriska fältarbeten 1959. Nationen oeh hembygden. Skriftserie utg. av Värmlands nation i Uppsala. 7. 1956: G. v o n S c h o u l t z , Västra Smedbyn i Kila — en värmländsk rokokoanliiggning. — A. E k1 u n d, [ulg.] E n v ä r m l ä n d s k dombok från 1550. Nordisk tidskrift. 1959:6—8: S. K a r l i n g , Sveriges Kyrkor som historiska dokument. —• A. H o l I s m a r k , Det nye syn på sagacne. — P. H a l l b e r g . Njålas författare MEDDELANDEN och hans samtid. — 1960:4: S. G r i e g , Harriet Backer och vårt gamle kirkeinteriör. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen. 1959: 3: T. J. O 1 e s o n, Book collections of Icelandicchurches in the fourteenth century. Norrbotten. 1959: L. B e r gs t r ö m & L.-Ä. K v a r n i n g, E n bildsvit från byn Gallejaur i Arvidsj a u r socken. — E. W e s t e r l u n d , Gallejaur. Bebyggdsehistorisk undersökning i en liten l a p p m a r k s b y . — H. H v a r f n e r & L.-Å. K v a rn i n g, Gallejaur. Statisk kultur i teori och praktik. — B. H a l l g r e n , Döuddcn — en lapsk j ä r n å l d e r s b o plats? Norrköpings museum. Berättelse över verksamheten. 1947: A. B o r e l i u s , E n o k ä n d skrift om svensk cistercienserarkitcklur. —• 1948: A. B o r e l i u s , Problemet »Majestatis». — 1949: E. K r i g s t r ö m , Norrköpings första museum. — 1950: A. B o r e l i u s , ö s t r a Eneby k y r k a s rom a n s k a målningar och problemet Kaga. — K. G. L j u n g g r e n , Runorna på ö s t r a Eneby k y r k a s vind. — E. K r i g s t r ö m , »Norrköpings laxefijske». — 1953: A. B o r e l i u s , Nils Månsson Mandelgrens ritningar frän Kaga kyrka. — K. II o 1 mquist, Norrköpingssilver exponerat i Norrköpings m u s e u m 1951. — 1955: A. B o r e l i u s , De r o m a n s k a bildfragmenlen på ö s l r a Eneby kyrkas triumfbåge. — Kristi pannlugg. En molivhistorisk studie. — »Gambia Upsala portar». Några ord om eu karltcxt i Atlantican. Opuscula Athcniensia. 3. 1960: E. G j e r s t a d , Pottery types, Cyprogeometric lo Cypro-dassical. •— P. A s t r ö r a , A middle Cypriole tomb from Galinoporni. •— V. K ä r a - 314 BI BL 1 OGRAF I SKA MEDDELANDEN g e o r g h i s, Supplementary notes on lhe Mycenaean vases from the Swedish lombs at E n k o m i . — J. Schäfer, Ein Pcrserbaii in Allpaphos? Ord och bild. 1959:4: M. a f S c h u 1 I é n, Svenskt inflytande på Finlands byggnadskonst. Big. 1959: 2—4: N.-A. B r i n g é u s, Prestaver. — A. ,1 a n s s o n, Datering av Albert Målares salasvit. — E. A n il r é n, Guldsmeden O. W. i Borås. — L. O. L a g c r q v i s t, Europeiska furstekronor. [Rec. av II. Biehn. Die Krönen Europas.] — S. B. E k. D r ä k t f ö r o r d n i n g a r n a s samhälleliga b a k g r u n d . — 1960: 1—2. S. S v e n s s o n , Linné som »antiquarius». — A. M. N y l é n , Statliga regleringar inom ett etnologiskt fält. — S. E. K a r t s n, Fideikomissen och kulturminnesvården. — S. WalI i n. Studier i 103 volymer kyrko- lnventering. Saga och sed. 1958: B. N e r m a n , Gutasagan: Alt ir baugum bundit. — .1. d e V r i e s , Die »Tierverehrung in Gallien». — H. G u s t a v s o n . Carl Säve. S:t Ragnhilds Gille i Söderköping. Årsbok. 1959: T. E n g s t r ö m , Två offerstenar. — 1960: S. Z a c h r i s s o n, Söderköpings gamla r å d h u s . — C. A. L c v é n, E n Söderköpingskarla och stadens topografi. Scandia. 25: 1. 1959: J. W e i b u l l , ö d e g å r d a r och avradssänkning i senmedeltidens Sverige. Studier i Vadslena klosters jordeböcker. Sjöhistorisk Årsbok. 1957—58: S. K a r l i n g . Skulpturerna från regalskeppet Wasa. — A. S t r ö m b e r g , Konservering av vattendränkt trä. — E. M a t t s s o n , B r o n s k a n o n e r från örlogsskeppen Riksnyckel och Wasa — en kemisk och metallografisk undersökning. Skånes hembygdsförbund. Årsbok 1959: H. A r b m a n , Historiska museet i Lund, Forskningen och allm ä n h e t e n . — S. E. N o r e e n, F o r n lämningarna och lagen. — E . E r i c s s o n , Flygfotografering och fornk u n s k a p . —• B. S a l o m o n s s o n , Slenåldersundersökningar på Kullaberg. — B. P e t r é , E n bronsåldersby i Bromölla. — M. S t r ö m b e r g , Gravfältet i Vätteryd. — E. B. L u n d b e r g , Lindholmens slott och grävningarna år 1935. Stockholms stiftsbok. 1959: li. S t e n b e r g , Minnenas och framtidens Klara. — B. Murray, Stockholms enda 1700-talskyrka. Sörmlandsbygden. 1959:1. S c h n e l l , Eskilstuna, en gammal stad fyller 300 år. Till Hembygden. 1959: I). 11 a r b e, Sankta Ingeborg av Biseberga. — K. B ä c k g r e n , K y r k b å t a r och kyrkbåtsfärder i Strängnäs stift. — — F ö r n y a d e helgedomar: Helgarö kyrka. Husby-Oppunda kyrka. Stigtomta kyrka. Mosjö k y r k a . Gällersta kyrka. Gräve kyrka. Hidinge kyrka. Tor. 1960: E. K j e l l é n , Något om Enköpingstrakfens hällristningar. — B. A l m g r e n , Hällristningar och b r o n s å l d e r s d r ä k l . — S. J a n s o n , Hällristningen vid T u n a i Bälinge. — E. S. C a r l s s o n , En östgötsk bronsåldersrakkniv. — M. S t e n b e r g e r , Gravfältet vid sockenmötet. — M.-B. & S. F l o r i n , Naturhistorisk utveckling vid Dragby under bronsåldern. — I. O l s s o n , C 14 bestämningar på prover från gravfältct vid Dragby. — M. B i ö r n s t a d , Gravfält och vallanläggning vid Högsta i Bälinge. — U. E. H a gb e r g , Ett förromerskt spänne från 315 B I B L I O G R A F I SKA Gärdslösa. — B. A r r h e n i u s , Båtgraven från Augerum. — H.-A. N o r d s t r ö m , Broatid — vikingatid. — I. Z a c h r i s s o n , De ovala s p ä n n b u c k l o r n a s tillverkningssätt. T ä b y hembygdsförenings skriftserie. 4, 1959, T ä b y genom tiderna. 1: S. O. J a n s s o n , Runstavar från Täby. •—• J. F e r e n i u s , E n sentida runinskrift på predikstolen i T ä b y kyrka. Uppland. 1959: N. S u n d q u i s t , Upplandsmuseet. Provins- och stadsmuseet i Uppsala, dess tillkomst, utveckling och slutliga o r d n a n d e . — Kongl. Academiens Qvarn i Upsala. Dess läge och dess miljö och några drag u r dess historia. — A.-M. B e r g & O. E h n, E n r u n d v a n d r i n g i Upplandsmuseel. Varbergs m u s e u m . Årsbok. 1960: A. S a n d k 1 e f, Restaureringsarbeten i Varberg 1958—59. — Hypocauslum i Varbergs slott. K. Vetenskapssamhället i Uppsala. Årsbok. 4. 1960: M. F r i e s, Fornå k r a r n a p å Kylle mo i Sandhems socken, Västergötland, i pollenanalytisk belysning. Värendsbygder. 1959: B. R å s b ä c k , E n regementskalks öden. Värmland förr och nu. 1959: E. Bohrn, Kyrkorestaureringar. Västerbotten. 1959: K. O l s s o n , Umeå landsförsamlings k y r k a . Västergötlands fornminncs-furcnings Tidskrift. 6 : 2 . 1960: H. H v a r f n e r , Thure Ljunggrens beskrifning öfver Häggums församling, med inledning och k o m m e n t a r . — S. B l o m g r e n , Kring ett epitafium i Västra T u n h e m s k y r k a . — U. E. Hagberg, »Uråldriga silfvernipper» från Trollhätte-Kanal. — F . H ö g b e r g , Gestilren. Ett 750-års- MEDDELANDEN minne. — F. W i l d t e , Västergötlands tingsställen. Ymer. 1959: 3: D. II a n n e r b c r g, Byamål och tomtreglering i Mellansverige före solskiftel. Åkerbo hembygdsförenings årsbok, ö l ä n d s k bygd. 1954: N. S j ö s t r a n d , F ö r a k y r k a u n d e r medeltiden. — 1955: S. G ö r a n s s o n , En okänd fornborg i Källa socken. — 1957: N. S j ö s t r a n d , F ö r a kyrka. Historik och vägledning. Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie. 1958: M. O r s n e s, Borbjerget. Iljemligt og fremmed i et jysk depotfund fra bronzealderens fjerde periode. — H. N o r l i n g C h r i s t e n s e n , Bidrag til belysning af kulturforholdene på Bornholm i aeldre germansk jernalder. — O. K l i n d t - J e n s e n , Bemrcrkninger til Norling-Christensens afhandling. Budslikken 1959: II. F r ö s i g, Agehynder og bsenkehynder. — O. II ö j r u p, H a n e p u d e n eller en sörgelig historie om et ulige aegteskab. — B. T o r n e h a v e , Danske almuekniplinger. Classica et mediacvalia. 20. 1959: N. L u k m a n, T h e Viking nations and king Arthur in Geoffrey Monm o u t h (—1138). Fortid og nutid. 2 0 : 7 . 1959: A. Steensberg, Undervisningen i materiel folkekultur og museerne. F r a det gamle Gillelcje. 1959: II. C. T e r s 1 i n, Ludshöj. F r a Frederiksborg amt. 1958: H. K a p e 1, Nogle gådefulde oldsager fra Fredensborg. — J. S t e e n b e r g , Kregme kirke. — 1959: H. H e n n i n g s e n , St. Olai kirke, Helsingör. Historie og beskrivelse. F r a Ribe a m t . 1959: V. H e r m a n - 316 BIBLIOGRAFISKA s e n , Anlikvarer i det gamle Ribe. — O. V o s s, Baekkemonumentet — en skibssaetning fra Vikingetid. — C. L i n d b e r g , Til messe i Ribe for 450 år siden. F y n s k e minder. 1959: E. A1b r e c h t s e n , Flinlfhekker og frömaend. — Guldringen fra Lavindsgårde. — Nye gravfund fra den forromerske jernalder. — Gravpladscn på Möllegärdsmarken. F y n s k e aarböger. 1959: F. P o 1 k, Allesled kirke. — E. K r o m a n. St. Alberts k i r k e g å r d på JETÖ. Handels- och Söfartsmusect på Kronborg. Årbog 1959: L. E. G r a n d j e a n , Helleristningsbåden som symbolsk fartöj. — R. Stoklund, Bonde og fisker. Lidt om det middelalderlige sildefiskeri og dets udövere. Hardsyssels aarbog. 1959: E. J e sp e r s e n, Hardiske jernaldersgrave. Historisk aarbog fra Randers amt. 1959: O. W a r t h o e H a n s e n , F r a museer og arkiver. Historisk samfund for Sorö Amt. Aarbog. 1960: S. N i e l s e n , Sjaellands landsting i Ringsted. — J. H e l t o f t. Svantevittemplet i Arkona. Kunil. Årbog for jysk arkieologisk selskab 1959: N. T h o m s e n , Hus og kaeldcr i romersk jernalder. — C. J. B e c k e r , Lergryder med invendige örer eller »svalerede»-hanke fra D a n m a r k s jernalder. — O. M a d s e n , Lindholm Höje. — P. V. G l o b , Avlsten. Nye typer fra D a n m a r k s jernalder. — O. A a s t r u p , Sydhöjen fra Baulavi til Kong Gorms höj. El forsög paa tolkning. — H. H c I b ae k, Traek af höravlens historie. — A. S t e e n s b e r g , En skvatmölle i Ljorring. — P. V. G l o b, Arkieologiske undersogelser i fire arabiske stater. MEDDELANDEN Nationalmuseets a r b e j d s m a r k . 1959: O. O l s e n & O. C r u m l i n P e d e r s e n, Arkaeologi u n d e r vandet. Vikingeskibene ved Skuldelev i Boskilde fjord. — H. S t i e s d a l , Arkaeologi fra luften. — A. S t e e n s b e r g , Brede. — M.-L. B u h 1, iEgyptens heilige kat. — E. S k o v , Naestved gråbrödrekloster. — H. H e 1b ae k, P å m a r k v a n d r i n g gennem oldtidens agre. — D. Y d e - A n d e r s e n, Lidt om arbejderundersögelserne. — O. K l i n d t - J e n s e n , To krigergrave fra Bornholms jernalder. — II. ö r s n e s, Ny video om jernalderens våbenofre. — G. G a l s t e r , Danske eflerligninger af fremmend mönt fra nyere tid. — O. N o r n , F a r v e r n e i vore kirker. Om istands a ' l t d s e af målet kirkeinventar. — H. S i i g e r, Et islamisk fabeldyr fra middelalderen. Sönder j j ske årböger. 1959: 2: C. Christensen, Undersögelserne ved Tröjborg i 1957. — 1960: t i S. S c h o u b y e , Mads Michelsens sölvsamling. Bidrag til en k a r a k t e r i s t i k af Äbenrås guldsmedekunst. — P. K ii r s t e i n, Gottorps slöt. Danm a r k s rigeste lås og lukke. Turistföreningen for D a n m a r k , Årbog. 1959. Stenalderen: J. T r o e l s S m i t h, Fortidens D a n m a r k . — T h . M a t h i a s s e n , Stenalderens fund og mindesmaerker. — 1960. Bronzealderen: E. T h o r v i l d s e n . Bronzealderen. — Th. M a t h i a s s e n . Bronzealderens mindesmaerker i landels forskellige egne. — J. B r ö n d s t e d , Landets arkaeologiske museer. Vendsysselske aarböger. 1959: P. C h r i s t e n s e n , F r a museernes arbejdsmark. Århus stifts årböger. 51/52. 1959: V. A n d e r s e n , K a m p kirke. 317 B I B I. i o G R A : SKA M E D D E I. A N D E N By og bygd. 1958—59: O. R. K r a g, Nidarosdomens gamle orgel og noen andre 1700-lals orgier i Norden. — A. B u g g e , To d a m a s k d u k e r . — N. J a r m a n n s Hestckjörclöyer. — L. L ö b e r g, Norske heraldiska horn. Föreningen lil norske fortidsminnesmerkers beväring. Arbok. 1958: II. V r e i m, Sögne gamle kirke. Hislorikk og bvggeleknikk. Farvereslaurcringen, av O. Helland. — Norde Husan i Älvdal. Landets best bevarte lim reddet. — II. C h r i s t i e, Urnes slavkirkcs forlöper belyst ved nlgravningcr under kirken. — K. B j e r k n e s. Urnes stavkirke. Har del vaert to bygninger förut for den nuvaerende kirke? — K. M e l l b y G j e • d a b 1. Trekk av Drammens bybildc. — O. P l å t o u. Kirkeklokker med fordypet skrift. — R. H a u g l i d , K o m m e n t a r lil en kritikk. Gröslistua for siste gäng. — Det antikvariske arbeid. Ileiiiien. 11:2. 1960: O. R u n n e s e t b , Arkeologiske m e r k n a d e r til ein jordbrukshislori.sk studie. Maal og minne. 1958, 1/2: V. K i i 1, »Marherket» og ruueversene fra Ardals stavkirke i Sogn. Museuinsnytt, utg. av Norske museers landsforbund. 1958: A. B e r g & A. B u g g e , Tekslilmagasinet pä Norsk folkemuseum. — [Byggnadsarbeten vid museerna i Skien, Drammen, Tönsberg. Kristiansand, Bergen, Oslo.] — 1959: 2: L. O p 11 a d. Den praktiske u l d a n n d s e av norske vitenskapelige museumsfolk. — A. B e r g. To stolar og to rcslaurcringsinåtar. — Kamp mot Ireborcnde insekt. — E. S. E n g e l s t a d , Lokalmuseenes stilling i Sverige og hos oss. Nord-Tröndelag historielag. Årbok 1958: G. L e r e n, Vapen og segl for Nord-Tröndelag fylke. — J. L e i rf a I 1, Dei nye helleristningane i Hegra. Det Norske videnskaps-akademi i Oslo. Årbok 1959: [referat:] E. J o hansen, Geologisk-arkcologiske u n d e r s ö k d s c r över et råsloffproblem fra steinalderen. Flinttellingcr ved Oslofjorden og Skagerak. — G. G j e s s i n g , Stcinaldcrsamfunii i NordNorge. Det K Norske videnskapers selskap. Museet. Årbok 1959: K. R. M ö I 1 e n b u s. Vikingetidens skattefunn i Norden. Norvrg. Tidsskrift for folkclivsgransking. 7. 1960: R. P e t t a z z on i, Gudcbilelc med fleire hovud. — O. T v e i I c n, Om skukk og skyl ja i Hosangcr. — O. B ö. öskjer i kyrkjemuren. — V. K i l i , F r a andvegissiila lil omnkall. Grunndrag i Torskultcn. — O. B I e b r, Nils Edvard l l a m m a r sledt og hans betydning for nordisk etnologi. Stavanger innsriim. Årbok 1959: A. S k j ö 1 s v o 1 d, To nyoppdagele helleristningsfeller i Rogaland. — Oldsaksamlingens tilvekst 1959. — O. M o l l e r u p , Kleberkar fra keltertid. — M. II o f f m a n & B. T r ae It e b e r g, Teglefunnet. — J. P e t e r s e u. Bogaland i vikingetiden (II). Totn. Tidsskrift for Toten historielag. Suppl. II. 2. 1955: A. E. II e rt e i g, Gilefunnene på Öslre Tolen. (Sacrlrykk av Viking 1955.1 Universitetet i Bergen. Arbok 1958. (llist.-antikv. rekke): K. B a k k a, On tive beginning of Salin's style I in England. — P. F e t t , Oldsaksamlingens tilvekst 1958. Universitetets Oldsaksamling. Årbok. 1956—1957: W. S 1 o m a n n, Norsk arkeologisk bibliografi 1936— 1956. — A. H a g e n , Vassdragsrcgu- 318 B I 11 I- I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N leringcr og hujfjcllsarkeologi. — M. Ii I i n d b e i m, Brukrusifikset — et lidligmidddalder.sk klenodium. Universitetels Oldsaksamlings tilvekst 1956, 1957. Viking. 23. 1959: W. S l o m a n n , Et nyt romerlids gravfunn fra NordNorge. — A. M. R o s e n q v i s t, Analyser av sverd og skjold fra Bö-funnet. — A. H a g e n , F u n n fra fjellvann. — A. S t e n d e r - P e t e r s e n , Vara?gerspörsmålet. •— A. E. C h r i st e n s e n, j r . , Faeringen fra Gokstad. — C. B l i n d h e i m , Osebergskoene på ny. — S. G r i e g , Tre norske d r i k k e h o r n fra middelalderen. — C. N o r d l a n d , Om »grasvinne» ulan rciskap. — S. II o u g e n, Noen tradisjoner o m k r i n g ulgravning av Goksladhaugcn. F i n s k t Museum. 65. 1958: N. N. G u r i n a, Die archäologischen Forschungen ia Osl-Karelien und im Leningrader Bezirk in den J a h r e n 1948—1957. — T. E d g r e n , E k n ä s graven. — M. H u u r r e , Arkeologiska u n d e r s ö k n i n g a r i Suomussalmi. — O. a f H ä l l s t r ö m , Om förebilderna till de sydvestfinska klockstaplarna med lökkupol. — M. D r e i j e r, Die Besiedlung Islands im archäologisdien Lidit. Historiskt tidskrift för F i n l a n d . 1959: 2—4: E. A n t h ö n i , F r ä l s e m ä n och frälsegods på Åland under medeltiden. — B. K l o c k a r s , T o r n e r Andersson, en finländsk Vadstenamunk. Osma. Finlands imiseifurbiinds årsbok. 1955: [Pä finska] V. L u h o , Stenålderskeramik. — E. K i v i k o s k i , E n h a n d e l s m a n s grav från romersk lid. — Elt romanskt stavkrön (klubbhuvud?) — N. C l e v e , Om belys ningsfrägan i k y r k o r n a . — 1958—59: [På finska] H. S a 1 m o, Gåtfulla hornföreniål från Tyrvänlö. •— A. S i n i s a 1 o, Alt s k y d d a och restaurera gammal arkitektur. — C. A. N o r d m a n , De kyrkliga fornminnenas särställning. — [På svenska] A. A p p e l g r e n , Bidrag till lösningen av elt silverproblem. S:t Olof. J u l b o k för dr åländska församlingarna. 1959: M. 1) r c i j e r, En medellida åländsk kolonisation i Satakunta under k y r k a n s medverkan. — V. N y m a n . S:t Olof och Åland. Soeietas scirntiaruni fenniea. Årsbok. 1956—57: B. K u r t é n . Några drag ur m ä n n i s k a n s tidiga utvecklingshistoria. Suomen Museo. 66. 1959: E. .1 ä rv e n t a u s, Samuel Berncr, Maurermeister — Architekt. Åbo a k a d e m i . Årsskrift. 1958—59: II. N y m a n. K y r k o r u m m e t s leologi. Åbo stads historiska museum. Årsskrift 1958—59: E. J ii r v e n I a u s. Det gamla rådhuset i Abo. Åländsk odling. 1958: V. N y m a n. De unggotiska m å l n i n g a r n a i I.emlands kyrka. — S. J a a I i n e n, Åland oeh sydvästra skärgården i ljuset av äldre brittisk kartografi. — C. F. M e i n a n d e r, Stenåldersund e r s ö k n i n g a r på Åland 1957. — M. D r e i j e r, Arkeologiskt nyll från Åland 1957. — 1959: E. K i v i k o sk i, En kedjeuppsätlning från Ålands vendeltid. — M. D r e i j e r, Langneskärsbacken och Kohagen. — Kristendomens genombrott i Norden. — Arkeologiskt nytt från Åland 1958. — J. Stormbom, Birhals och Kruslock. Islenzk fornleifafélag. Arbök. 1959: G. G e s l s s o n , Gröf i öra?fum (An Icelandic farm from 1362 AD.). —. 319 BIBLIOGRAFISKA S. F r i S r i k s s o n , Korn frä Gröf i öraefum. — K. E l d j ä r n & J . S t e f f e n s e n, Raeningjadysjar og englendingabein (Skeletons of English sailors from 1431 A.D.). — IL P ä l s s o n , I o r m s gini (The dragon's mouth). — J. S t e f f e n s e n , Kuralafundur ad Gilsärteigi i EiSapinghä (Ancient graves in the East of Iceland). — J. D a v i S s s o n , Baenhus og u n d i r g a n g u r i I1aS å Alfadal. — Skyrsla u m pjöSminjasafniö 1957, 1958. Annales de Normandie. 1959: 4: R. M a r é c h a 1, Causes et effels de 1'esprit colonisateur des Scandinaves. MEDDELANDEN Festschrift d e r E. M. Arndt-Universität Greifswald z u r Oslseewoche 1959. (Wissenschaftliche Zeitschr. 8:3.). 1959: G. G j e s s i n g , Nordnorske samfunnsorganisasjoner i sfeinalderen. J o u r n a l of Indian textile history. 4. 1959: J. I r w i n, A note on the Indian sashes of king Gustavus Adolphus. T h e J o u r n a l of the R. Anthropological institute of Great Britain and Ireland. Vol. 89 (1959): 2. B. W i c km a n, Swedish contributions to L a p p linguistics. 320