Recensioner http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1969_litt Fornvännen 1969, s. 47-58, 67-68, 121-143, 226-234, 324-338 Ingår i: samla.raa.se Recensioner Helmut Geisslinger, Hörte als Geschichlsquelle dargestellt an den völkerwanderungs- und merowingerzeitlichen Funden des siidwestlichen Ostseeraumes. Offa-Biicher, Bd ig. Karl Wachholz Verlag, Neumiinster 1967. Det är ganska vanligt att ett forskningsområde, som under årtionden legat i lägervall, genom helt olika och av varandra till synes helt oberoende insatser plötsligt äter tas upp till behandling och diskussion. Detta gäller fiir närvarande problemen kring ele germanska s. k. mossfynden frän järnåldern. Sedan tio är tillbaka gräver således Gunther Behm-Blancke i en mosse vid Oberdorla i Thiiringen. 1 Danmark har tvä nya stora vapenofferfynd undersökts under de senaste decennierna, Illerup och Ejsböl. Sistnämnda fynd bearbetas för närvarande lör publicering av sin utgrävare Mogens Orsnes. 1 Sverige har oberoende av varandra tvä forskare sysselsatt sig med dessa problem, Berta Stjernqvist och jag själv. Stjernqvist har främst studerat de skånska offerfynden delvis utifrån egna fältundersökningar samt publicerat en teoretisk studie med försök till klassificering av offerfynd över huvudtaget (Medd. från Lunds Universitets Hist. Museum 1963). Själv har jag främst ägnat mig åt utgrävning och publicering av Sveriges hittills största mossfynd frän järnåldern, Skedemosse pä Öland (Skedemosse I-II, Uppsala 1967). Det är verkligen pä tiden att en satsning görs för att lösa mosslyndsproblemen. Ar 1969 har det gått 100 är sedan Conrad Engelhardts sista stora mosspublikation utkom, studien över Vimose, och hittills har ingen bearbetning av detta rika material genomförts. Den ende nu verksamme arkeolog som under de senaste trettio åren mer systematiskt försökt angripa mossfyndsproblemen är Herbert Jankuhn. På grund av andra uppgifter har hans arbete med mossfynden, ehuru enträget, blivit tämligen sporadiskt. Han har emellertid tagit initiativ till det »mossymposium» som hållits i Göttingen hösten 1968 mellan arkeologer, religionshistoriker och historiker. Jankuhns studier över de schleswigska offerfynden torde också ha verkat som inspirationskälla för den schleswig-holsteinska arkeologen Hellmut Geisslinger, vars nyligen utkomna stora verk Hörte als Geschichlsquelle dargestellt an den völkerwanderungs- und merowingerzeitlichen Funden des siidwestlichen Ostseeraumes här närmare skall diskuteras. Geisslingers arbete har publicerats i Offa-Biicher, en skriftserie som alltid häller mycket hög teknisk standard. Icke minst är utbredningskartor och tabeller av hög klass. Säväl sak- som ortregister är mycket utförliga och den som verkligen arbetar med materialet har stor nytta av den väl genomarbetade katalogen som omfattar säväl gravfynd som depäfynd inom undersökningsområdet. Geisslinger har ocksä besökt samtliga viktigare museer där fynd förvaras från undersökningsregionen. Bland tidigare icke tillfredsställande publicerade fynd 48 Recensioner som nu publiceras av Geisslinger hör de utmärkta bilderna av Sösdalafyndet, som vi svenskar aldrig kunnat enats om att publicera. Det område Geisslinger behandlar iir det sydvästra Östersjöbäckenet, dvs. den nordtyska kusten mellan Elbe och Oder, Danmark och Skäne. Tidsmässigt rör studien skedet ca 350-800 e Kr. 1 ett av bokens första kapitel redovisar författaren pä ett utmärkt sätt alla felkällor som kan påverka vär bild av det förhistoriska skeendet. Han redovisar uppodlingsgrad och intensiteten av jordbearbetning, bebyggelse etc. och framhåller att detta påverkar spridningsbilden. Folk tar hellre vara pä guldringar — påtagliga och oföränderliga i jorden — än på småsaker av ärgad brons eller rostigt järn. Även när det gäller kritik av den uppdelning inom olika fyndkategorier som Geisslinger själv företar framhåller han svagheten i källmaterialet. Han har exempelvis en fyndkategori som omfattar depäfynd vid stora stenar, och påpekar att denna kategori blivit överrepresenterad dä stora stenar alltid varit begärliga som byggnadsmateriel i ele landskap som det nu är frägan om. Fyndgrupperingen är annars mycket systematisk och tar hänsyn till hur fynden är gjorda, i hur djup jord etc. och under vilket tidsskede de påträffats, något som allt illustreras i staplar och diagram bakom vilka måste ligga ett otroligt arbete vid noggranna magasinsgenomgångar och mödosamma katalogexcerperingar. Samma systematiska klassificering tillämpar författaren sedan vid inordnandet av de olika offerfynden i grupper, till vilka man ibland ställer sig något tveksam, särskilt som Geisslinger själv vid flera tillfällen framhåller att »varje offermosse har sin egen historia». Han finner gemensamma överensstämmelser hos offermossarna i sä motto att de motlagil betydande mängder skadade vapen och hästutrustningar under längre- tider. Det finns emellertid inget stelt mönster som gör att man schematiskt kan tolka förloppen pä ele olika platserna. Geisslinger betecknar som »Hört» en samling av minst tvä föremal som en gång nedlagts tillsammans i jorden utan att vare sig höra till en gravutrustning eller lill avfall från en bosättning. Inte förty tar Geisslinger upp enstaka pjäser som »Hörte» dvs. depåer, Siirskilt tveksam kan man ställa sig till de enstaka guldfynd som han betraktar som »Hörte», liksom en mängd svärd funna vid lloclmuddringar i nordtyskland. Begrepp och tillämpning stämmer inte helt överens. Avhandlingen är icke lättläst men mycket noggrann och systematisk i sin genomgång och i de förträffliga katalogavsnitten. Stundom är resonemangen något omständliga och upprepas pä flera ställen i boken. Alla som sysslar med dessa problem kommer att få stor användning av Helmut Geisslingers omlängsrika och nyttiga verk. ('If Erik Hagberg Johann Michael Frit/, Gestochene Bilder. Gravierungen auf deutschen Goldschmiedearbeiten der Spätgolik. Beihefte der Bonner Jahrbiicher, Band 20, Köln 1966. Arbetet inleds med en redogörelse liir guldsmedsgravyrens teknik och utgör ett ambitiöst försök till sammanställning av elt corpusverk över den tyska sen- Recensioner 49 gotikens guldsmedsgravyr, som denna bevarats i nattvardstyg, ciborier, allaikrucifix, bokband, profana dryckeskärl etc. Nägon fullständighet har givetvis inte kunnat uppnås men ett imponerande tvärsnitt, redovisat i topografiskt disponerade översikter, 367 illustrationer av utmärkt kvalitet och en kortfattad kalalog, alfabetiskt ordnad efter förvaringsorter och omfattande 881 verk. Materialet är utomordentligt heterogent. Kronologiskt omfattar det perioden från 1300-talets mitt till 1500-talets första årtionden, geografiskt omspänner det kontinenten frän Flandern—Holland i väster till Polen—Slovakien—Ungern i öster, frän Oberrhein i sekler till Nordtyskland—Ordenslandet i norr. Aven ett tiotal i Sverige förvarade arbeten finns upptagna i katalogen, inhemska resp. importerade som beställningar eller krigsbyten. Översiktens omfattning har givetvis krävt en koncentration till guldsmedsgravyren som sådan, figurer och ornament. Men det är tyvärr blott alltför sällan guldsmedsgravyren höjer sig till en sådan konstnärlig nivå, en sådan självständighet, att den synes lämpad som isolerat studieobjekt. Fiir det mesta är dess uppgift som tjänande dekor sä starkt betonad, atl dess bedömning först rätt tycks kunna ske i samband med cn behandling av hela det guldsmedskärl den smyckar, som detalj i ett hantverk, elär den spelat en mer eller mindre underordnad roll. Guldsmedernas inspirationskällor har uppenbarligen varit mycket skiltande i det vidsträckta område arbetet behandlar. Den yrkesbundna tradition i fråga om ornament- och bildfrainställning, som otvivelaktigt funnits, har undergått successiv förvandling och modernisering i samklang med bildkonsten i övrigt, i skulptur-, glas-, panna- och kalkmålning etc, och det framstår som en fängslande uppgift, knappast mer än tangerad i det recenserade arbetet, att söka särskilja de guldsmedscentra, elär en sådan förnyelse skett, och att därefter definiera de individuella guldsmedsalstrens eventuella förankring i respektive lokala konstmiljö. Uppgiften skulle självklart kräva avsevärt mer ingående behandling avmaterialet än som varit möjligt inom ramen för det nu publicerade corpusarbetet. Detta tar i stället i främsta rummet sikte på de fiir guldsmedsgravyren i området gemensamma drag, tekniskt och konstnärligt, som kan sättas i samband med cirkulerande förlagor i kopparstick, av Meister E. S. och andra anonyma mästare, av Martin Schongauer, Israhel van Meckenem och Albrecht Durer. Fritl anför flera exempel pä bevarade guldsmedsarbeten, elär gravyrernas förlagor kunnat identifieras, men tyvärr hat det blott i enstaka fall givits plats liir den givande sammanställningen förlaga-guldsmedsgravyr i bild med åtföljande analys. Sä slaviskt kopierade nämligen guldsmederna ytterst sällan sina förlagor, att inte avvikelserna har något intressant att berätta. I ett avslutande avsnitt behandlas den mycket debatterade frågan om kopparstickets uppkomst. Fritz förfäktar meel övertygande argument den meningen, atl kopparslie ket iir en arvtagare till och utvecklats ur guldsmedsgravyren, och att dess ursprungliga uppgift och motivering varit att tjäna som ett guldsmedernas hjälpredskap i form av mångfaldigad förlaga. De äldsta kopparstickens format och ämnesval — exempelvis Meister E. S." oeuvre — bestyrker en sådan uppfattning, och de första utövarna av kopparsticket som självständig konstart, en Albrecht Diirer, förmodligen också Martin Schongauer, hade fått sin grundläggande utbildning i guldsmedslära. 50 Recensioner Det kan synas som en paradox, men kopparstickets första framträdande och blomstring sker under en senmedeltida epok, som för guldsmedsgravyren i gemen i stort sett kan betecknas som en förfallsperiod. Den nya konstens krav pä naturalism och rumsskapande illusion var ogynnsam för guldsmedsgravyrens dekorativa egenart pä samma sätt som för glasmålningens. Kopparstickets rika bildvärld, vars alltmer raffinerade grafiska teknik imiterade handteckningens subtilaste nyanser, blev mer en börda än en befordrande faktor i guldsmedskonStens utveckling, samtidigt som de rena mönstersticken fick en dominerande, uniformerande betydelse i konsthantverkets alla grenar. I modernt guldsmide utförs gravyr genom kalkering efter tecknad förlaga. Det är möjligt att renässansens guldsmeder någon gäng begagnat kopparstick till kalkering. En arbetsmetodernas förenkling genom schabloner och förlagor har i alla tider varit något fiir gnldsmedsyrket liksom fiir allt hantverk betecknande. Men Fritz gär säkerligen för långt i sin strävan att förklara medeltida guldsmeders tillvägagångssätt genom hänvisning till moderna arbetsmetoder. Såvitt det bevarade beståndet av förlagor och utförda verk låter oss döma om 1400-talets utveckling, har kopparsticken tjänat som inspirerande mönster men icke begagnats fiir kalkering — guldsmedskärlens individuella former och format, buktande ytor etc. har praktiskt taget alltid krävt en omarbetning och anpassning av den givna förebilden från fall till fall. Fritz antager, att guldsmederna redan före kopparstickets tid begagnat sig av avdrag efter utförda gravyrer på kärl till mångfaldigande av vissa modeller. Men härom vet vi intet. Författaren meddelar själv, att det mjuka papperet, som först under 1300-talets lopp nådde en större spridning, mäste räknas som en förutsättning fiir kopparstickets uppkomst. Den äldre höggotiska guldsmedskonstcns ofta rikt modellerade gravyr lämpar sig dessutom icke särskilt väl för avdrag, och dess bevarade verk ger i sin rika variation icke den minsta antydan om en sådan teknik av mekaniskt mångfaldigande. Tvärtom visar ofta spår av passare och riktmärken, att guldsmedens komposition i varje enskilt fall byggts upp från grunden, konstruerats fram individuellt fiir det beträffande föremålet. Inte ens niir det gäller en omfattande mönstring av bakgrunder och bärdverk ger det bevarade materialet som regel fog fiir antagandet, att schablon använts. Yrkesskickligheten har varit högt uppdriven och kraven på exakthet minimala. FVirsöket att sä att säga förlänga kopparstickets historia bakåt i tiden genom gissningar om arbetsmetoder i äldre guldsmide, som sä vitt bekant icke lämnat synliga spär, förefaller lika litel berättigat som sättet att ställa höggotisk guldsmedsgravyr i ensidig belysning av kopparstickets kommande utveckling. Sistnämnda anmärkning gäller särskilt kommentaren till de berömda guldrelikvarier, som dekorerats pä Karl lV:s uppdrag i Prag, under åren 1368—1378. Relikvariernas framställningar innebär i sin plastiska stil i främsta rummet elt fullföljande av den äldre gotikens guldsmedsgravyr, diir figurernas modellering på enahanda sätt framhävts genom schattering i niello eller inriven emalj. I figurkompositionen och bildi limmets betoning ger mästaren till känna, att han tillhört kejsarhovets italieniserade konstmiljö, där arvet frän Giotto alltjämt givit bestämmande impulser. Den gotiska guldsmedsgravyren har väl knappast någonsin nått högre än i det magnifika guldkors i St. Veitselomens skattkammare i Prag, som innesluter en tlik av Kristi ländkläde. Korset Recensioner 51 var i förbigående sagt en av de största sevärdheterna pä den sistlidna sommarens utställning »L'Europe Gothique» i Paris. J. M. Fritz' stimulerande översikt rymmer ett rikt och mångskiftande material, vars fortsatta penetrering och bearbetning säkerligen har oerhört mycket att ge. C härity begins al horne, och inle minst den sengotiska guldsmedsgravyren i Sverige vore förtjänt av en noggrannare inventering och undersökning än hittills kommit den till del. Aron Andersson Wolfgang Götz, Zentralbau und Zentralbautendenz in der gotischen Architektur. Gebr. Mann, Berlin 1968. Det finns, resp. har funnits, gott om tidigkristna och tidigmedeltida centralbyggnacler (dvs. kring en lodaxel symmetriskt ordnade byggnader resp. rum) — San Vitale i Ravenna och Karl den stores palatskapell i Aachen är de mest berömda — det finns ocksä romanska centralkyrkor (mänga av baptisterietyp som S. Giovanni i F"lorens), romanska rimdkyrkor har rests även i Danmark och Sverige, romanska dubbelkapell med två gudstjänstrum över varandra förekommer i hela Europa (även i Norden, säsom Helge Ands i Visby och kyrkan i Leeloje på Själland), och alla vet att den italienska renässansens arkitekter med förkärlek byggde centralkyrkor — men gotiska centralbyggnader? Givetvis kommer man ihåg Liebfrauenkirche i Trier. Men finns det fler? Vär föreställning om gotiken är så starkt präglad av katedralerna, att vi glömmer att det förekom även andra byggnadstyper under gotikens tidevarv, tiden frän ca 1180 till ca 1530. Förf. presenterar ett så stort antal av fristående eller till långkyrkor fogade centralbyggnader och centralrum frän gotikens århundraden, däribland eljest svåråtkomliga objekt, att hans slutsats ter sig helt riktig: centralbyggnader är en i arkitekturhistorien ständigt återkommande uppgift, som inte försummades under gotiken heller. Förf. ordnar sitt stora material — konsekvent uteslutna iir kyrkor med ett grekiskt kors som grundplan; uteslutna är ocksä sådana kvadratiska rum och genom sin välvning karakteristiska centralrum såsom Wenzelskapellet viel domkyrkan i Prag — under två huvudrubriker: den synliga formen och den tankemässigt fattbara meningen. Under den senare rubriken faller t. ex. sådana centralbyggnader som efterliknar den Heliga graven i Jerusalem. Till samma grupp hiir övriga gravkyrkor, martyrminneskapell. kyrkogårdskapell (t. ex. av den i Österrike ofta förekommande karner-typen), vidare hospitalskyrkor, vallfartskyrkor, baptisterier samt deras avläggare brunnshusen i klostrens rosengårdar, etc; alltsammans byggnader som sedan gammalt har en rund eller polygonal form, som iir betingad av deras praktiska eller ideella funktion. Andra centralbyggnader däremot som inte bär upp någon mening av nämnt slag hamnar under rubriken »form». Förf. behandlar således inte samma byggnader under tvä aspekter, formens och meningens, utan delar hela materialet upp i två grupper, formgruppen och meningsgruppeii. Indelningen är, som framgår av boken, praktiskt användbar. Teoretiskt är den 52 Recensioner inte lätt att försvara. Bilder och byggnader är mångtydiga, mänga betydelser och uttryck kan förknippas med ett och samma verk, del är osäkert att belägga en viss betydelse fiir eu bestämt verk, framför allt för verk frän gängen tid. Inte ens skriftliga vittnesbörd, inte ens sådana av konstnären själv, iir pålitliga argument i denna diskussion, ty vittnesbörden kan vara efterrationaliseringar. Vi kan inte veta, hur säkert associationen till den Heliga graven fungerade vid den eller den centralkyrkan; vi kan heller inte vara säkra på att andra centralbyggnader inte framkallade meningsfyllda associationer hos sin tids människor, när dessa inte i skrift har uttryckt sin uppfattning om byggnaden i fräga. Förf. beskriver de gotländska kvadratiska kyrkorummen med ett enda mittstöd som centralrum och uppför dem under formrubriken. Det är praktiskt att göra sä, ty det finns inga belägg fiir att kyrkobyggarna och kyrkfolket pä Gotland under 1200talet skulle ha sett bestämda religiösa betydelser i dessa kyrkorum. Men vi vet att medeltidens präster principiellt läste in teologiska betydelser i allt som deras ögon föll på; så förklarade de att det valvbärande mittstödet i ett centralrum (oavsett om det var kvadratiskt, polygonalt eller cirkelrunt) betydde treenigheten. Vi anser denna förklaring långsökt, men är beredda att godtaga medeltidens äsikt, att ett stort och högt centralrum, omgivet av arkader i två våningar över varandra, var en cftcrlikning av den Heliga graven. Förf. har inte uppehållit sig vid dessa interpretationssvårigheter utan gjort en grovindelning efter modernt skön: niir medeltida interpretationer ter sig som långsökta, betraktar han byggnadens centralform som form man preciserbar religiös mening; när den medeltida interpretationen kan förstås ocksä av den möderne betraktaren uppför han centralbyggnaden i fråga under kategorien meningsfylld eller innehållsbetingad form. Ett exempel iir kategorien hospitalskyrkor, till vilken ocksä Helge Ands i Visby héir. Förf. säger om dem (s. 253): »När man under hela hög- och senmedeltiden byggde talrika hospitalskyrkor över en central plan, får vi i de flesta fall sluta till att formen är betingad av ett idésamband med grav- och kyrkogärdskyrkor.» Dessa kyrkor behandlas alltså under meningsrubriken. Men varför stär dä Liebfrauenkirche i Trier och den 1722 rivna Mariakyrkan på Harlunger Berg vid Brandenburg under formrubriken? Förf. refererar själv den diskussion om Maria-rundkyrkor som fördes av bl. a. Bauerreiss, Grabar och Krautheimer. Krautheimer påpekar att den mest kända Maria-helgedomen under läng tid var Pantheon i Rom, Sancta Maria Rotunda, som hade vigts till Maria och alla martyrer år 610. Medeltida Maria-centralkyrkor var menade som en efterbildning av Pantheon. Detta är ett klart meningssammanhang (för att inte tala om det av medeltiden aldrig formulerade, men förmodligen upplevda meningssambandet »Maria — modern — grottan — det välvda centralrummet»). Nu var det inte förf:s avsikt att skriva om de medeltida centralbyggnadernas tänkta eller tänkbara meningar. Han har samlat sitt material etter en praktisk och rationell mall: vilka byggnader och rum med centraliserad eller till centralisering tenderande plan har byggts under tiden ca 1180 till ca 1530? Detta material har han sedan ordnat efter förmäla kategorier, av vilka några befanns ha så tydliga meningar att de fick en egen meningsrubrik (de redan nämnda gravkyrkorna, baptisterierna och brunnshusen etc). Recensioner 53 Fört. disponerar materialet efter följande förmäla kategorier: Treklöverblaclsplanen, t. ex. Elisabetkyrkan i Marburg, där centraliseringen inte är helt genomförd. — Byggnader vars plan är centraliserad genom att kapellens mittaxlar bildar radier mot byggnadens mittpunkt, t. ex. Liebfrauenkirche i Trier; hit förs en rad av gotiska kyrkokor som sitter pä långkyrkor. — Centralbyggnader med fyra stöd runt mittrummet, t. ex. St. Lars i Visby och Mariakyrkan i Kalundborg. — Rektangulära rum med ett mittstöcl, säsom en läng rad av kapitelsalar samt mänga mindre kyrkor pä landet, bland dem ocksä gotländska. — Större än dessa är rektangulära rum med tre stöd, en typ som under sengotiken uppträder i ärkestiftet Salzburg. — Mycket material kan föras under Centraliserande byggnader: korpartier med omgång och radierande kapell, apsider och korpolygoner som pä ett eller annat optiskt sätt isoleras frän den övriga kyrkobyggnaden. I detta kapitel skriver förf. ocksä om Linköpings domkyrkas korparti, påbörjat av mäster Gerlach frän Köln omkring 1412, men slutfört fiirst i slutet av 1400-talet. Man har sökt olika källor för Gerlachs verk. Enligt förf:s mening har Gerlach arbetat ihop flera olika impulser. »Han har reducerat kapellkransen till bara tre kapell, har gett samma höjd åt koret, omgången och kapellen och därmed konsekvent genomfört hallkyrkotanken, han har centrerat samtliga delrum mot altarrummet — alltsammans utslag av en mogen formvilja, inför vars självständighet alla frågorna om diverse influenser utifrån får träda tillbaka» (s. 149). Därefter börjar behandlingen av tydligt meningsbärande centralbyggnader. Kyrkogårdskapell med benhus i nedre botten (karner i Österrike), Heliga gravens kyrkor, centraliserade kryptor (som faktiskt nybyggdes under gotiken, handböckernas summariska påstående, att gotiken inte byggde kryptor, är en sanning med modifikation), hospitalskyrkor, vallfartskyrkor, templarordens kyrkor (förf. visar, att tempelriddarna endast i undantagsfall hade centralkyrkor, i några fall övertog de redan existerande rundkyrkor), polygonala engelska kapitelhus, dopkapell och brunnshus, centralbyggnader och -kapell till ära fiir martyrer eller för Maria, ofta i form av additioner till en i sig komplett kyrkobyggnad av gängse typ, centraliserande förhallar. Bland centralbyggnader till minnet av martyrer stär ocksä oktogonen vid Trondheims domkyrka. För historiken om denna kyrka har förf. antingen haft en tysk källa med felaktiga uppgifter eller själv läst fel i de norska källorna Nidarosdomen stär icke pä den plats där Hellig Olav stupade — det skedde är 1030 vid Stiklestad, 80 km norr om Nidaros — utan där han gradades för en kortare tid och där de första undren vid hans grav skedde; liket fördes är 1031 till Klemenskyrkan och kom först på 1060-talet tillbaka till den nuvarande domkyrkans plats. I sin disposition efter byggnadernas form diskuterar förf. varje byggnad längre eller kortare, allt efter det dess byggnadshistoria är klar eller omstridd och den nu kända formen original eller ombyggd. Boken kan alltså begagnas som en catalogue raisonné över gotikens centralbyggnader. Uppläggningen är rationell, men kommer läsaren att fastna i detaljdiskussioner eller att föras till avkrokar som till de sengotiska kyrkorummen med tre pelare i ärkestiftet Salzburg. Katalogkaraktären kommer läsaren ocksä att fräga, om katalogen verkligen är fullständig. Förmodligen är den det, eftersom förf. visar sig som en kringsynt och 4 — 694414 Fornvännen H. i, 1969 54 Recensioner noggrann materialsamlare. Man kan ändå undra, varför inte sådana norska stavkyrkor iir med, som byggdes under gotisk tid. Deras grundform är visserligen fastlagd redan i romansk tiel, men några mera utstuderade centralrum än dessa stavkyrkors meniglietsclel existerar inte någonstans i gotiken, ty i dem är det centralaste partiet också det högsta partiet. 1 mänga gotiska centralanläggningar är det mittersta partiet icke utmärkt i höjdled eller det är, som i rum med ett centralt stöd, rentav lägst i taket och dessutom finns i dess mitt ett icke-rum, nämligen själva pelaren som stär sä att rummet visserligen blir vackert att se pä (valvsträlarna frän mittpclaren!), men opraktiskt och otrivsamt att begagna, då pelaren, hur slank den än är, alltid skymmer nägon del av rummet och alltid sönderstyckar de handlingar som försiggår i rummet. Förf. beskriver inte de gotiska centralrummens olika konstnärliga karaktärer. Man saknar en analys t. ex. av Liebfraucnkirches i Trier rum: i plan iir den en centralkyrka med radierande kapell, men i elevationen är den otvetydigt en korskyrka. När förf. tar upp ganska mänga fall av tendenser till centralbyggnader — inte bara omisskänneliga centralbyggnader — frågar man, om skillnaden i rumsverkan är sä stor, att koren till Heilig Geist i Heidelberg och till franciskankyrkan i Salzburg skall tas med, men Heilig Geist i Landshut inte ens skall nämnas.' Förf. har bevisat att centralbyggnader iir tämligen rikligt företrädda även under gotiken. Delta iir ett positivt resultat, som i fortsättningen måste finnas med i vår föreställning om gotisk arkitektur. Ä andra sidan: vilken räckvidd har resultatet? Ar det angeläget att visa att centralbyggnaden som arkitekturuppgift förekom även under tiden 1180-1530? Aven andra arkilekturuppgitler förekom kontinuerligt under denna tiel — valv, torn, hopfogningen av tvärhus och långhus, hall mot basilika, osv. När konsthistorikern kan visa att hallen har förändrats (»utvecklats») frän 1200- till 1400-talet, betraktar vi detta som ett gott arkitekturhistoriskt resultat. Förf. har emellertid inte studerat några förändringar eller utvecklingar av centralbyggnaden som konstnärligt problem under gotikens tid. Förf:s katalog iir ingen genetisk-historisk framställning och är inte avsedd att vara det. Men är en aldrig så noggrann katalog över en viss byggnadstyp en i sig tillfredsställande vetenskaplig uppgift? Beir den inte föras vidare till en genetisk framställning och en undersökning av de konstnärliga karaktärerna eller strukturerna? Nn är lörf;s bok tjock nog och har kostat arbete nog, sä att man inte fär begära någon utförlig historisk och estetisk framställning av honom. Men någon skiss, ett par sidor i slutet av boken, hade varit på sin plats. Under sitt långa arbete med det stora materialet måste förf. ju ändå ha kommit på rätt många historiska och estetiska synpunkter; varför förtiga dem? En anmärkning hör riktas också mot bokens textillustrationer (inte mot dess planschdel). Här har planer och snitt överlag återgivits i spaltbredd, utan uppgift om skalan, sä att planen över Lärbro kyrka blir lika stor som den över Katedralen i Ely! Klichéerna liir dessa planer och snitt har tydligen utförts direkt efter illustrationerna i facklitteraturen. Men teckningssättet i dessa förlagor är givetvis mycket olika, och så kommer det sig att på samma uppslag eller rentav samma sida i Götz' bok murarna i den ena byggnaden återges som helsvarta fält och i den andra bara genom konturteckning, valvens ribbor och strålar i den ena Recensioner 55 är hela linjer, i den andra bara prickade, etc. Givetvis skulle en omriining av omkring 240 planer och snitt till enhetlig skala och enhetlig grafisk återgivning ha dragit en mycket stor kostnad, och något krav pä en sådan åtgärd kan inte resas, men förf. borde ha påpekat förhållandet i förordet. För planschdelen har förf. dels kunnat anlita förlagor från sädana institutioner som Foto Marburg, dels tagit egna fotografier, vanligen av svåråtkomliga objekt, och hans tagningar är i allmänhet lyckade (endast interiören frän koret i St. Peter, Naestved, fyller inte sin uppgift). Fiir att sammanfatta: förf. har skrivit en bra katalog med mängder av nyttiga bibliografiska notiser och många belysande illustrationer, men han har inte gett nägon ingående diskussion om byggnadernas betydelse och har avstått frän all sammanhängande arkitekturhistorisk framställning. Rudolf Zeitler Bengt Rapp, Målaren Paul Hallberg i Hudiksvall och hans nurnbergska kopparstycken. Bidrag till del svenska sjuttonhundratalets ikonografi. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien, Antikvariskt arkiv 34, Stockholm 1968. Fil. lic. Bengt Rapp har tidigare tillsammans med J. Bernsiröm utgivit Iconografica 1957-58. I företalet till denna har han lämnat följande programtörklaring: »Med användande av delvis frän andra vetenskapliga dicipliner lånad metodik är det vär önskan att därvid eftersträva största möjliga grad av objektivitet: det är sålunda lika litet vär mening att avge estetiska värdeomdömen som att okritiskt upprepa äldre litteraturuppgifter, när dessa sakna betryggande källhänvisningar. Säsom sådana vägra vi principiellt att godtaga lösa påståenden eller förmodanden, även när dessa framförts av erkända auktoriteter eller lysande stilister ...» Dessa riktlinjer får antas gälla även fiir det i år publicerade arbetet om norrlandsmälareii Paul Hallbergs förlagor. Det uttalade kravet pä objektivitet präglar arbetets disposition. Av de 61 sidorna består den egentliga texten av 7 sidor, som behandlar äldre bibelutgåvor. Därefter följer bilagor. Bilaga I utgöres av biografiska uppgifter om konstnären (1 sida) och bilaga II av en oevrekatalog, rikt illustrerad (40 sidor). De återstående sidorna innehåller litteratur- och källförteckning, orts- person- och motivregister. Katalogen är omsorgsfullt utförd. Författaren har däri med påtaglig upptäckarglädje rättat felaktiga uppgifter hos andra forskare på hithörande område. Själv har han endast delvis hämtat sina uppgifter direkt frän kyrkoräkenskaperna, och han deklarerar att katalogen ingalunda gör anspråk pä fullständighet, Recencenten saknar f. ö. endast uppgift om ett arbete av format, nämligen fondväggen med skenarkitektur i Hudiksvalls kyrka 179(1. Därtill kan man nämna förgyllningsoch måleriuppdrag i Ytterhogdal 1763, Bollnäs 1765 och 17(19, Idenor 1777 och r,6 Recensioner 1783 och Hudiksvall 1788. Detla är emellertid utan betydelse fiir framställningen. Texten är interfolierad av många utropstecken, parenteser och inskjutna sie, när författaren vill markera nägot anmärkningsvärt. Mälaren Paul Hallberg 1734—1789, nämndemansson frän Haveri), utbildade sig i Stockholm som elev till den frän Danzig inflyttade målaren Masancke. Efter läroåren återvände han till Norrland, elär han bosatte sig i Hudiksvall. Han blev en flitigt anlitad dekoratör i både kyrkor och bondgårdar. Författaren har som sin målsättning att med jämförande bildmaterial belysa i hur hög grad Paul Hallberg varit beroende av förlagor och dä i första hand tyska bilderbiblar. Av 42 framställningar med figunnotiv har Hallberg hämtat tre frän J. U. Krauss Biblisches Engel- und Kunstwerck, 1694, och inte mindre än 24 ur Lueyken— Weigel, Historiae celebriores . . . 1712. Sannolikt har Hallberg använt törlagor för även de övriga arbetena, vilket författaren även framhåller. Uppslaget till atl söka förlagor just i tyska bilderbiblar har författaren fått genom en brevväxling mellan en av Hallbergs elever — Jonas Åkerström och dennes stipendiatkollega. Åkerström nämner däri att hans första arbeten bestått i att kopiera »niirnbergska kopparstycken». Författaren har utgått ifrån au läromästaren Hallberg borde ha ägt sådana, vilket ocksä fär anses styrkt genom den föreliggande undersökningen. Men därvid stannar också Rapp. I enlighet med sin tidigare angivna programförklaring avstår författaren nästan helt frän värdeomdömen. Han kommenterar visserligen i den resonerande katalogen i vad män konstnärens arbeten har avvikelser frän originalet, men han består dem i övrigt ej med någon analys och karaktäriserar dem blott och bart som kopior. Eftersom författaren genom arbetets rubricering begränsar det till att behandla förlagorna ligger det utanför hans intentioner att i detta sammanhang ge Hallberg en mera allsidig presentation. Han har inte ansett det nödvändigt med en karta över konstnärens verksamhetsområde och han har inskränkt de biografiska notiserna till ett minimum, under hänvisning till att det finns utförligare material i huslörhörslängderna. En etnolog skulle givetvis begagnat det goda och med möda hopsamlade materialet till att försöka infoga konstnären i hans kulturhistoriska sammanhang. Paul Hallberg representerar en intresseväckande grupp av provinskonstnärer, som efter utbildning i Stockholm återvänder till hemorten och omsätter sitt kunnande hos en kundkrets utan krav pä förnyelse. Dessa konstnärers roll som stilförmedlare är väsentlig, och de påverkar retarderingspro cessen. Hallberg har därtill utfört den äldsta bevarade altarmälningen med skenarkitektur i nedre Norrland (Delsbo), ett märkligt arbete, som sannolikt haft stor betydelse fiir den målade skenarkitekturens utveckling i Hälsingland och graiinlandskapen. Oturligt nog har Rapp ej funnit förlagan till just delsbomälningen, vilket recencenten djupt beklagar: hon har själv länge och förgäves letat efter den. Konstnärer med Hallbergs bakgrund och verksamhetsområde har vanligen haft många inspirationskällor och de har ägt eller lånat, kopierat och omformat separata kopparstick av gravörer frän skilda land och skilda epoker. Det måste emellertid betraktas som en sällsynthet att man kan belägga hela serier av kopierade bildsviter efter en och samma inspirationskälla. Bengt Rapp har genom pre- Recensioner 57 sentationen av Hallbergs förlagor lämnat ett väsentligt bidrag till studiet av den norrländska kyrkoinredningen under 1700-talet och dess utövare. Maj Nodermann—Hedqvist Swedish archaeological bibliography 1060-1065. Edited by Mårten Stenberger in collaboration with Anders Hedvall. Almqvist & Wiksell, Stockholm 19(18. Fjärde volymen av Svenska arkeologiska samfundets bibliografi, omfattande åren 1060—1965, har i sommar inkommit under redaktion av professor Mårten Stenberger i samarbete med bibliotekarie Anders Hedvall. Bibliografien, som är resonerande, är uppdelad i två huvudavdelningar med sammanlagt 26 underavdelningar jämte ett alfabetiskt artikelregister efter författare. Av de 24 författarna har flertalet medverkat i tidigare volymer, vilket borgar för kontinuitet i urval och kommentarer. Volymen iir typografiskt tilltalande och ger en fyllig översikt av forskningsresultaten inom resp. områden. Artikelregistret kunde dock med fördel ha satts med större typer och publikationerna genomgående med kursiv. Som nu är fallet anges periodika med kursiv, medan bokverk markeras med In (kursiv) åtföljt av bokens titel i samma typografi som uppsatsens. I förening med den relativt lilla och kompakta typografien ger detta vissa svårigheter vid en snabb orientering i materialet. Jag skall inte granska de enskilda avsnitten — utan endast komma med nägra principiella anmärkningar och vidare skall jag försöka ge ett konstruktivt förslag till utformningen av nya volymer. Det finns ingenstädes angivet vilken tidsgräns, som är satt för det redovisade materialet, och om det föreligger någon skillnad mellan det europeiska och det utomeuropeiska materialet, och var i så fall gränsen går för t. ex. elet östasiatiska. 1 varje fall saknar jag Jan Wirgins artikel »The Phoenix motif on Sting ceramics» i festskriften till Carl Kempe 1964. Det säges i den första volymen att bibliografien icke gör anspråk på fullständighet oc:'i att varje författare haft frihet att själv välja och presentera sitt material. Delta iir i och fiir sig självklart, men ett önskemål hade då varit att varje författare kort angivit, efter vilka principer han eller hon arbetat. 1 den nu aktuella volymen har endast en, Sture Brunnsåker, gjort en sådan inledande deklaration. Betr. de övriga lär man väl antaga att fullständighet betr. vetenskapliga arbeten åsyftats och jag efterlyser därför: Carl Otto Nordström: Rabbinic features in Byzantine and Catalan art i Cahiers archéologiques 15(1965), t, 179-205 samt Carl Nordenfalk: Buchmalerei i Karl der Grosse. Werk und Wirkung. Aussiellungskatalog, Aachen 1965, s. 224-308. Med anledning av den sistnämnda skulle jag i den alfabetiska förteckningen ocksä velat återfinna utställningskatalogerna 5000 är egyptisk konst, 1961, Guld frän Peru, 1962 och Konst från Kartago, 1965 (jmf. Dolda skatter, Liljevalchs, 1964). Översikter i katalogerna har visserligen redovisats under resp. författare, 58 Recensioner men nog hade väl katalogerna som helhet varit värda att citeras i den alfabetiska förteckningen. Sten Karlings och Olof Wessbergs bielrag i Encydopedia of world art återfinnes i artikelregistret, däremot icke Bo Gyllensvärd: Gold and silverwork. China. Korea. Japan, vol. 6, 1962, dens.: Metalwork. China and Japan, vol. 9, 1964, Wilhelm Holmqvist: Barbarian Europé, vol. 5, 1961, eller Carl Johan Lamm: Medieval glass. Islam, vol. 6, 1962. Några av de föregående anmärkningarna är efemära och kan icke förtaga intrycket av att ett för forskare och bibliotekarier kvalitativt och kvantitativt betydande material redovisats. Däremot skulle jag vilja ställa frägan, för vem bibliografien i första hand iir avsedd. Är dess primära uppgift att orientera om de nyaste forskningsresultaten? 1 sä fall är tidsutclräkten mellan de tidigaste artiklarna och bibliografiens publicering — sju och ett halvt är — alltför läng. Skall den däremot tjäna som referensorgan, är artikelregistret minst lika viktigt som den resonerande texten. Kommentarerna och referaten, som åtföljer omnämnandet av de olika publikationerna iir emellertid som regel alltför knapphändiga fiir att ge en bild av innehall och forskningsresultat. Dessutom tröttar uppräkningen av författare och titlar mer än den stimulerar. Att det är de resonerande avsnitten som fördröjer publiceringen står utom allt tvivel. Innan sammanställningen kan ta sin början, mäste allt material föreligga i tryck, sä att det kan presenteras sä som varje författare finner det mest ändamålsenligt. Inom parentes sagt, försväras en snabb orientering av att varje författare har sitt eget system. Aron Andersson presenterar sitt material kronologiskt efter monument, Sture Wångsledt däremot efter författare i alfabetisk ordning, medan jag i andra kapitel ej kunnat finna efter vilken princip presentationen skett. Referat och kommentarer, 0111 iin summariska, har sitt givna värde och bör bibehållas. Mitt förslag till utformningen av kommande volymer lyder: Materialet redovisas även i fortsättningen under samma kapitelrubriker som hittills men i bibliografisk form med tillfogande av referat och/eller kommentarer till varje nummer. Volymen avslutas med ett författar-, monument- och ortsregister. Fördelen med denna arbetsmetod är att materialet kan bearbetas kontinuerligt. Vid årets slut sänder författarna, som ju ändå tar del av de nya rönen inom sina områden, sitt material, på kort eller lappar enl. överenskommen mall till redaktören eller bibliotekarien för redigering och utskrift av hänvisningar till registret. Vid fem-årsperiodens slut finns hela materialet klart att tryckas inom lät oss säga tre till sex månader. Bibliografien kommer att vara lika innehållsrik som tidigare volymer, men den kommer i bästa fall ut två är tidigare och blir ur referenssynpunkt avgjort bättre med tillfredsställande register. Gunhild Österman Inkommen litteratur Erling Albrectsen, Fynske jernaldergrave. III. Yngre romersk jernalder. Fynske Studier VII. Odense Bys Museer. Odense 1968. Bolletino del Museo Civicio di Padova. Annata LIV, 1965, N. 1-2. Padova 1968. Études Germaniques. Allemagne-Autriche-Suisse-Pays scandinaves et néerlanelais. Revue trimestrielle de la Société des Études Germaniejues. 1968:3. Paris. P.V. Glob, Al-Bahrain. De danske ekspeditioner til oldtidens Dilmun. Gyldendal. Haslev 1968. Lars Hellberg, Kumlubygdens ortnamn och äldre bebyggelse. Kumlabygden, forntid-nutid-framtid. III. Ortnamn och äldre bebyggelse. Utg. av Kumla stad och Kumla landskommun. Kumla 1967. Martin Schwarz Lausten, Biskop Niels Palliiilius. El bidrag til den danske kirkes historie 1550-60. Kirkehistoriske studier II. Raekke Nr. 27. Udg. af Institut for Dansk Kirkehistorie. G.E.C. Gads Forlag. Köbenhavn 1968. Hans Mebius, Värro. Studier i samernas förkristna offerriter. Skrifter utg. av religionshistoriska institutionen i Uppsala (Hum. fak.). Uppsala 1968. Mönsterbok i samisk slöjd. Horn- och träslöjd i Norrbottens län. Norrbottens museum. Luleå 1968. Neue Museumskunde. Theorie und Praxis der Museumsarbeit. Herausgegeben vom Rat fur Museumswesen beim Ministerium fiir Kultur der Deutschen Demokratischen Republik. Jahrgang 11.3.68. VEB. Deutscher Verlag der Wissenschaften. Berlin 1968. Rolf-Dieter Bleck, Chemie in der Konservierung. Bibliographie natunuissenschafllicher Konservierungsverfahren. I. Neue Museumskunde. Herausgegeben vom Rat fur Museumswesen beim Ministerium fiir Kultur der Deutschen Demokratischen Republik. Beilage. 3.1968. Schmalkalden 1968. Erik Nordin, Svenska träkyrkor-Swedish limber-churches. Guide. Arkitekten. Sveriges Arkitekturmuseum. Utan tryckort. Carl-Otto Nordström, The Duke of Alba's Castilian Bible. A Sludy oj lhe Rabbinical Features of the Miniatures. Acta Universitatis Upsaliensis. Figura, Uppsala Studies in the History of Art. New Series 5. Almqvist ic Wiksell. Uppsala 1967. Sameslöjd - tradition och nydaning. Handlingar frän internordiskt symposium kring samisk slöjd i Jokkmokks museum 23-25 maj 1966. Redaktör Harald Hvarfner. Norrbottens museum. Luleå 1967. N. K. Sandars, Prehistoric Art in Europé. The Pelican History of Art. Penguin Books. Harmondsworth. Nils Stora, Massfångst av sjöfågel i Nordeurasien. En etnologisk undersökning av jångslmelotlerna. Acta Academicae Alboensis, Ser. A. Humaniora. Vol. 34 nr 2. Åbo Akademi. Åbo 1968. 68 Inkommen litteratur Anders Gabriel Strömmenberg, A Prophecy Concerning lhe Swedish Monarchy as it was related in i8o(). With an Introduction by William H. W. Sabine. New York 1968. Tadeusz Sulimirski, Corded Ware and Globular Amphorae Norlh-Easl of the Carpathians. The Athlone Press of the University of London. Bristol 1968. Homer Thomas, Near Eastern, Mediterranean and European Chronology. The Historical, Archaeological, Radiocarbon, Pollenanalylica! and l.eiichronological Evidence. Studies in Mediterranean Archaeology. Vol. XVILi. Text, 2. Charts. Lund 1967. Recensioner Per Edvin Sköld, Söderslätts förhistoria. Gleerups förlag. L u n d 1968. Boken omfattar tre härad i sydvästligaste Skåne: Oxie, Skytt och Vemmenhög. Författaren har valt att begränsa sig till denna bygd, som han personligen känner väl, emedan kunskap om de lokala förutsättningarna syns honom nödvändig för att Iii en riktig bild av förhistorien och dess förlopp. Med ingångspunkt från geologiska och klimatologiska förutsättningar, forngravar, boplatser, runstenar, ortnamn och fynd av alla kategorier skildrar Sköld kulturutvecklingen på Söderslätt under 10000 är, lian människans första uppdykande till forntidens sim. Författaren redogör fiir och diskuterar bl. a. iuvaiidringsteoricr, impulserna utifrån, handelsvägar, boplatsernas status, gravarnas oeh gravfyndens växlingar och trovärdigheten i tidigt historiskt källmaterial. Fiir bronsåldern analyseras t. ex. och Sköld kommer fram till het hos en bondebefolkning (iverklass. Som ett alternativ samhällets sociala struktur och egeiielomslördelning, att gravgåvorna avspeglar dödsboets grad av burgenoch att de knappast kan lämna något belägg fiir en till benämningen germansk järnålder föreslår Sköld nordisk järnålder. Den yngre stenålderns och bronsålderns kärnbygder var i stort sett desamma, framhåller författaren, och bronsåldershögarna uppträder företrädesvis i trakter diir byar med namn ur det äldsta ortnamnsskicket uppstod, nämligen namn med efterleden -löv, -stad, -inge, -hög och -lösa, vilka bör ha bildat bygden före är 800, under den tid som Sköld kallar nordisk järnålder. Ett genomgående tema i boken iir betoningen av befolkningens isolering från yttervärlden under förhistorisk tiel. Gravanläggningar, boplatser och fynd serveras i ett väl sovrat urval. Själva grav byggnaderna beskrives knapphändigt, vilket en fornminnesinventerare kan beklaga men också förstå, eftersom det skulle ha medicin mycket merarbete. Sköld berättar jordnära, redovisar klart beliigg och brister vid tolkningsförsök, överväger noga sina ställningstaganden och kommer med tänkvärda formuleringar som »Man kan gissa. Det iir roligt men av föga värde.» Själv vill han hellre ge impulser till vetenskaplig vederhäftighet iin åstadkomma vetenskapliga resultat: »Som amatör skulle det vara förmätet av mig all vilja spela en vetenskaplig roll.» Från recensentens synpunkt ger Sköld både impulser och vetenskapliga resultat. Hans bok iir imponerande. Den är dessutom vacker och illustrerad med ett 60-tal utmärkta foton samt innehåller kartskisser och tabeller över fornlämningar och fynd. Naturligtvis kan invändningar göras i vissa fall — mot vilken avhandling kan inte det göras? Är det t. ex. möjligt att skogen kan ha varit så dominerande långt in i järnåldern som Sköld på basis av pollenanalysen tycks mena. Varför har i så fall framför allt bronsåldershögarna ofta sä imponerande och 122 Recensioner raffinerade lägen atl deras profil syns bäst frän platser långt nedanför höjderna? Dessutom ett tillrättaläggande: fotot pä bokomslaget visar en långdös och inte en gånggrift, som genom en lapsus angivits pä s. 35. Bertil Einerstam Evert Baudou, Forntida bebyggelse i Ångermanlands kustland. Arkeologiska undersökningar av ångermanländska kuströsen. Arkiv för norrländsk hembygdsforskning. Härnösand 1968. Det är med stort intresse man tar del av denna bebyggelsehistoriska studie av den ångermanländska rösebygden, detta dels emedan det mera sällan ges tillfälle till en systematisk undersökning av fornlämningar inom ett större område, dels därför att de norrländska bebyggelsehistoriska problemen under de sista åren kommit alltmera i blickfånget. Baudou har valt att arbeta med fornlämningsbeständet inom det område, som Sträcker sig längs kusten mellan Ängermanälven och Västerbottens länsgräns. Undersökningarna i tältet har ägt rum åren 1957—62 och igångsattes i Själevads sn på initiativ av dåvarande rektorn vid Hampnäs folkhögskola. Senare vidgades undersökningsområdet och fältarbetena kom då att omfatta framför allt Gruiidsunela och Vlbyggerå socknar. För att få en tillräckligt fyllig bakgrund har han utsträckt studierna till att omfatta sammanlagt 9 socknar vilka alla inventerades av Riksantikvarieämbetet under åren 1961—62. Av dessa socknar har Grundsunda, Nätra och Vlbyggerå Uteslutande eller huvudsakligen fornlämningar av rösekaraktär, medan Själevad, Ullånger, Skog och Nora har övervägande fornlämningar av typer, som hor hemma i yngre järnålder. Järnålderns fornlämningar avses dock att behandlas i annat sammanhang. De totalundersökla fornlämningarna har enligt Baudou utvalts efter en kompromiss mellan ekonomiska och vetenskapliga synpunkter. Grävningsresultaten har kompletterats med författarens granskning och avvägning av fornlämningar, huvudsakligen inom Grundsunda och Vibyggerå socknar. De utgrävda fornlämningarna är sammanlagt 47 stycken, av vilka 15 undersöktes redan 1911 av Eskil Olsson, de övriga 32 av författaren själv. De tubawägda utgör 162 st., medan återstoden av fornlämningsbeständet i de 9 socknarna uppgår till ett antal av 537 st. För dessa har fornminnesinventeringens uppgifter begagnats samt den nivåbesiiimning, som kan erhållas genom ekonomiska kartans kurvsystem, med 5 meters ekvidistans. Redan tidigare har det visat sig att de norrländska rösena endast i undantagsfall lämnar daterbara fynd. Också vid här publicerade undersökningar var utbytet ringa vad beträffar föremålsfynd. 1 ett fall anträlfades ett litet bronsblad som knappast går att datera närmare än till bronsålder, i ett annat en glaspärla i reticellateknik, i ingetdera fallet i omedelbart samband med brända ben. Det är alltså inte möjligt att datera rösebygden direkt genom fynd, utan Baudou har varit hänvisad till hjälpmedel som redan tidigare utnyttjats för detta ända- Recensioner 123 mäl, nämligen dels att jämföra med fynddaterade fomlämningstyper pä annat häll, dels att med tanke pä fomlämningsbeståndels påfallande kustbundenhet granska deras nivåförhållanden. För att kunna göra meningsfyllda jämförelser med andra fornläminngar saviil inom som utom undersökningsområdet fordras en väl förankrad typindelning. Baudou har här valt att i stort sett följa den gängse indelningen (Raä:s inventering för den ekonomiska kartan) men med vissa lättare avvikelser eller missuppfattningar. Hans utgångspunkter redovisas i ett siirskilt kapitel om definitioner. Ett positivt drag är den emfas han lägger på profilen vid typbedömningen. Tyvärr är indelningen i grupper efter den yttre formen i plan, och typer efter profilens utformning, inte fullt genomtänkt och heller inte konsekvent genomförd. De undersökta fornlämningarnas profiler iir också anmärkningsvärt dåligt redovisade; medan 15 fornlämningar redovisas i planritning eller lodfoto har profiler återgetts fiir endast 3 av dessa, däribland 2 som författaren iir benägen att föra till järnåldern. Det görs heller inte något försök att precisera typindelningen så att bronsålderns typer effektivt kan avgränsas från liknande typer ur andra kronologiska miljöer. Definitionerna är alltså inte nägot tillräckligt finslipat medel fiir att kunna användas fiir intagning av det material förf. velat undersöka. Han har också i själva verket utgått från en redan tidigare karaktäriserad fomläniiiingsmiljö och i efterhand försökt rationalisera terminologin. En bristande kännedom om äldre litteratur och där använd terminologi och dess språkbruk har gjort förf. osäker viel tolkningen och jämförelsen med fornlämningarna inom andra svenska områden. Hans kännedom om bronsäldern gör dock att han fått med ett stort och värdefullt jämförelsematerial, även om det i vissa delar är irrelevant för bevisföringen. Det finns emellertid inte möjlighet att i detalj gä in på alla dessa frågor. 1 avsnittet fynddaterade paralleller är det huvudsakligen gravgömman som intresserar författaren och då framförallt hällkistans storlek. Som resultat fär han att de manslånga hällkistorna tillhör äldre bronsålder, de mindre yngre bronsålder, elt faktum som knappast iir någon nyhet. En stor del av detta avsnitt ägnas dock fornlämningarnas yttre form, varvid han jämför de olika typerna i undersökningsområdet med liknande från annat håll. Som exempel på arbetssättet kan följande citat anföras: »Det är påfallande att ovala rosen, långrösen och rektangulära rosen aldrig nämns eller avbildas i u p p satser om ele gotländska rösena. Enligt muntlig uppgift av Greta Arwidsson som under en följd av år säsom landsantikvarie på Gotland lärt känna öns fornliim ningsbestånd iir dessa typer tillsvidare icke kända på ön. Därmed blir skillnaden i rösebeståndet i Ångermanland och pä Gotland avsevärd.» Till detta bör fogas upplysningen, att de runda rösena visserligen överväger på Gotland, men att såväl långrösen som ovala och rektangulära rosen förekommer. Här skall endast anföras de i ett par skrifter nämnda långrösena viel Kneippbyn strax söder om Visby. Dessa ingår i en rösekoncentration bestående av 3 runda rosen och 3 långrösen. Ytterligare ett längröse har funnits men förstörts vid grustäkt. Långrösena är 20, 22 och 25 m länga varav det kortaste, dä det först nämns, hade 3 efter varandra liggande hällkistor samt rester av en 124 Recensioner fjärde. Vid inventeringen 1939 hade fornlämningen ytterligare ramponerats och endast 2 efter varandra liggande kistor kunde iakttagas. I samband med restaureringsarbeten har fynd frän period II bronsåldern tillvaratagits. Ytterligare exempel pä denna forskningsmetodik lämnar förf. pä tal om Västsverige. »1 övriga delar av västra Sverige, hit har räknats Västergötland, Dalsland, Värmland samt även Dalarna, förekommer också rosen, talrikast i Västergötland.» Författaren redogör vidare siirskilt fiir Sahlströms undersökningar. Inget av ele refererade exemplen kan betecknas som röse enligt Baudous egna definitioner eller nu gängse normer. Han kommer ocksä själv till slutsatsen att det ej är rosen utan jordblandade rosen det är frägan om. 1 verkligheten är de egentliga rösena sällsynta i Västergötland. »Rösena» vid St. Lycke i N. Lundby sn är stora. Hacka stensättningar, och »rösena» vid Hålltorp i Värnhem är stensättningar med mittröse och kantvall. Båda dessa typer är karakteristiska för bronsåldern i Västergötland. Det ovan anförda räcker för att exemplifiera de allvarliga brister som finns i detta kapitel. Ett sådant arbetssätt beträffande lösa fornsaker skulle under inga omständigheter accepteras. De exempel, som tas upp för att åskådliggöra svårigheterna att datera ett röse visar en bristande känsla liir den samlade fornliimningsmiljöns betydelse för den kronologiska tolkningen. Detta framkommer också i kapitlet om fornlämningsplatser och miljö. Med hänsyn till författarens teori att fornlämningarna varit sä absolut strandbundna, att kronologin direkt kan avläsas i den absoluta nivåsiffran, hade det legat nära tillhands alt utnyttja fornlämniiigslypernas fördelning inom de enstaka gravfälten och komplexen fiir att diskutera den horisontella stratigrafin inom dessa. Det hade också varit av intresse att få en direkt kartering av de olika fornlämningstypemas utbredning utefter den aktuella kuststräckan. De tämligen enhetliga nivåerna kring 30-45 m ö. h. har redan tidigare betraktats som starka indicier för att huvuddelen av ele hiir studerade fornlämningarna tillhör bronsåldern. Någon säker datering har man givelvis inte ansett sig nå på denna väg, endast indicier. Vid bedömningen av nivåernas faktiska betydelse måste landhöjningen spela en stor roll. Här ansluter sig Baudou reservationslöst till Lidéns på 30-talet publicerade nivåberäkningar. Han undviker att nämna, att andra beräkningsmetoder har gett betydligt lägre landhöjningssiffror, vilket för övergången mellan bronsålder och järnålder skulle innebära en strandlinje på ca 25 m ö.h. Likaså har sorgfälligt undvikits hela boken igenom att nämna vad förf. i sitt undersökningsområde anser vara Bottniska vikens nivå under någon del av bronsåldern, frånsett upplysningen att alla fornlämningar under 30-metersnivån tillhör järnåldern. Särskilt hade det varit av intresse att höra hans uppfattning om Strandlinjens liige vid övergången mellan äldre och yngre bronsålder. I tabeller redovisas sockenvis loi-Klämningarnas höjd över havet. Baudou får här fram nivåerna för de olika fornliimiiiiigsiyperna och använder detta som underlag för dateringar. Om detta underlag är tillräckligt för en statistisk värdering av nivåskillnaderna mellan olika fomlämningstyper undandrar sig mitt bedömande. I stort sett bekräftar de av Baudou angivna dateringarna tidigare framförda Recensioner 125 förslag. Man blir emellertid en smula förbryllad över användningen av nivåsiffrorna. Beträffande kronologiska skiljaktigheter mellan långrösen och ovala rosen har argumenteringen enligt min mening inte tillräckligt stöd i det framlagda materialet. Långrösena, vars antal enligt tabellen uppgår till 38 ligger på nivåer mellan 50 och 20,79 n l °- n > 10 >3% av dessa ligger mellan 30 och 35 m ö. h. De ovala rösena, tillsammans 78, ligger i stort sett mellan 50 och 31,39 m ö. h., 13,2% av dem mellan 30 och 35 m. Långrösena dateras av Baudou till äldre bronsålder, medan han för de ovala till både äldre och yngre bronsålder. Dateringen av de ovala och rektangulära rösena samt långrösena äger enligt Baudou giltighet inom hela undersökningsområdet. Detsamma gäller dateringen av de manslänga kistorna. Detta har han ansett sig kunna konstatera med hjälp av tabellerna över de olika typernas höjd över havet. »Fornlämningsbeständet i undersökningsområdet iir enligt min subjektiva bedömning representativt för norrlandskusten med avseende på fornlämningar av rösekaraktär. En inskränkning utgör en del lokala avvikelser både inom och utom undersökningsområdet . . .» Enligt recensentens mening är materialet ej representativt för norrlandskusten. Flera fornliimniiigstypcr inom undersökningsområdet saknas helt inom liera landskap efter norrlandskusten. Flera fornlämningstyper, som finns längs norrlandskusten är ej representerade inom undersökningsområdet. Detsamma gäller en del konstruktionsdetaljer. Karakteristiskt för fornliimiiingsbeståndet av rösekaraktär längs den svenska kusten är den varierande sammansättningen av olika typer och den växlande tätheten. Om man anser fornliimiiingsbeståndet i undersökningsområdet representativt fiir norrlandskusten kan man ju lika gärna säga att det är representativt för hela Sverige, ja, för Sverige, Norge och Finland. De slutsatser som Baudou kommer till är av skiftande slag. Beträffande dateringen ansluter han sig i stort sett till tidigare framförda åsikter, men han har ansträngt sig att få fram så mänga daterande exempel som möjligt. De grunder, på vilka dateringen baseras, har tyvärr inte gått att göra mycket fastare iiu tidigare. De nivåer, som tidigare uppfattats som indicier på en datering till bronsålder har emellertid av Baudou ansetts vara bevis, utan att likvid deras beviskraft tillfullo underbyggts. Hans strävan att ge »en väl underbyggd framställning av levnadsbetingelserna» mynnar i total avsaknad av boplatsfynd ut i att bronsåldersbygden troligen baserat sin ekonomi pä alla tänkbara näringar. Studiet av fornlämningarnas utbredning ger honom anledning att sluta sig till att deras begränsning till kustlandet måste innebära en »trosgräns» mellan »stammarna» vid kusten och »stammarna» i inlandet; fördelningen pä bebyggelseom- råden tyder enligt författaren på bofasta storfamiljer med ett familjeöverhuvud och utan förutsättningar liir ett hövdingadöme, en sam demokratisk samhällsbildning. \lvcket arbete och en inträngande statistisk analys har lagts ned på studiet av den ångermanliiiidska rösebygden. Det är bara synd atl författaren på grund av bristande erfarenhet på detta speciella område inte alltid iir helt tillförlitlig, och att noggrannheten i de statistiska beräkningarna inte alltid motsvaras av tillräcklig exakthet i underlag, begreppsbildning och slutsatser. Harry Thulin • 126 Recensioner Armin Tuulse, Romansk konst i Norden. Bonniers Förlag. Stockholm 1968. Armin Tuulses med spänning motsedda bok om romansk konst i Norden har kommit — en praktfull volym med överdådigt vackert illustrationsmaterial. Den är högst intressant, men kanske en smula svår att klassificera. Textens omfång är inte sä stort som åtminstone undertecknad hade hoppats pä. Jämförelsen med motsvarande avsnitt i Romdahl och Roosvals Svensk Konsthistoria (1918) erbjuder sig osökt, siirskilt Roosvals kapitel om landskyrkorna. Där känner man sig stå inför ett kunskapsområde fullt av spännande möjligheter vilket inte ännu kan överblickas. Man bjuds att gripa sig an, att ösa med fulla händer — dock ganska mycket på måfå, på känn. Det har hänt åtskilligt sedan dess. De stora monumenten har blivit mer eller mindre grundligt genomforskade — förvisso med ansatser ofta mycket äldre än Svensk Konsthistorias datum. »Sveriges Kyrkor* har hunnit långt i framläggandet av byggnads- och konsthistorisk dokumentation. Specialstudier har publicerats pä många händer. Tuulse har haft ett rikt material, både här hemma och i grannländerna och han har kunnat gripa sig an med sin uppgift pä ganska gynnsamma förutsättningar. Själv har han omfattande primärundersökiiingar att falla tillbaka på. Han vet alldeles omedelbart ofantligt mycket om sitt stoff och där han inte forskat helt på egen hand refererar han, ofta nog utan att fatta bestämd ståndpunkt diir åsikter stär mot varandra. Som helhet innebär lians verk emellertid en avvägning och en bedömning avlida det stora fältet. Vi får hos honom en totalbild, vari danskt, norskt och svenskt träder fram bredvid vartannat på sådant sätt att vi blir medvetna om både gemenskap i stort och motsättningar i lynnen och yttre förhållanden inte minst i relation till utlandet och impulser från olika håll. Alldeles siirskilt värdefullt ter sig elet klara särskiljandet av vad som är lokal traditionsbildning och vad som står i mera intim relation till skeenden ute i andra kulturområden. Tuulses metod är strikt konstvetenskaplig. Hans forskning tar inte med den historiska, kulturhistoriska eller topografiska klangbottnen mera än vad angår konungars och biskopars roller och en fördelning på landsdelar i stora drag. Inte heller konstruktiva förhållanden belyses mera än undantagsvis. Textens omfång redan förbjuder vidlyftighet, men Tuulses intresse är alldeles uppenbart dessutom samlat på det rent konstvetenskapliga området. Det torde också vara därigenom som balansen i bedömningen, avvägningen blir så klar. Totalbilden har märkliga, delvis förbryllande aspekter. Klart urskiljer man noo-talets två eller tre sista decennier som någonting med säregna karaktärsdrag. Där finns rikedom i uppslagen, variation och förmåga att tillvarata nya idéer. Metallkonsten, i stor utsträckning nu förlorad, har säkerligen förmedlat åtskilligt av det nya. Barlingbodopfunten t. ex. blir inte helt fattbar utan sådant underlag. Tydligt nog innebar tidsavsnittet en uppnådd frihet och ett behärskande av uttrycksmedlen. Sä mycket märkligare ter det sig dä att detta allt mynnar ut i en merendels ganska mager fortsättning. Det är bara Norges konstliv som delvis ter sig annorlunda, liksom den märkliga danska monumentala tegelarkitekturen samt — icke minst — några gotländska landskyrkor. De danska tegelkyrkorna, Ringsted, Sorö, • H Recensioner 127 Kalundborg ter sig närmast som ett mirakel. Där har krafter samlat sig, som spänner bågen högt, egentligen ofattbart högt, när man gör jämförelse med vad som samtidigt kommer i närbelägna delar av Kontinenten. Självständigheten ter sig sä markant — vilket däremot inte gäller på samma sätt i vad som kommer under den tidiga gotiken. Före den »rika» 1100-talsperioden ligger ett skede som historiskt sett är ännu intressantare, tiden omkring 11 oo-talets mitt, då stora avgörande grepp vägas. Men detta skede är ofantligt svärbegripbart — och sä olika beskaffat i de olika huvudområdena. Norge och Danmark ger sig tillkänna genom sin nära kontakt med Västern och dess monument. Bilden blir ganska åskådligt gripbar. Annorlunda framtriider Sverige. De större monumenten ter sig svårtolkade. De är i förhållande till möjliga förebilder förenklade eller reducerade till måtten och tilllåter mycket olika tolkningar. Vi kan nog inte här nä verklig klarhet förr än hela det stora beståndet av landskyrkor ligger grupperat. Sä mycket mera fantastisk blir dä den situation som framträder ifråga om bildkonsten, i all synnerhet stenskulpturen. Där finns verkligt storslagna konstverk. Östra hälften av Skandinavien gör sig där verkligen gällande, med Lunds domkyrka som det stora källflödet. Hur märkligt är inte detta att ett av Västerlandets allra främsta arkitekturverk kommer hiir uppe i Norr, vida överglänsande allt som finns samtidigt i det kontinentala grannskapet. Men måhända ännu märkligare är detta, att inhemska konstnärer förmätt ta upp appellen frän Lund och detta med nydanande genialitet. Det är Byzantios' och Majestatis'grupperna framför allt som detta omdöme gäller. Ytterst viktigt är det klara konstaterandet av att Majestatis-verkens art hör hemma i Västerns nyskapande romanska storkonst, medan Byzantios lika avgjort härstammar direkt från den lombardiska sällsamma källådran i Lund, pä en och samma gäng romanskt, klassiskt och bysantinskt inspirerad. Majestatis-verken har alls intet av bysantinsk figurframställning, alls intet avdelta att rörelsen sä att säga slår ut frän gestaltens mitt. De är expressiva på Västerns sätt. Deras inspirationskälla i Lund finns helt och hållet i nordöstra baldakinens figurer och dekoration, som torde ha utgjort delar av ett lektorium i triumfbågen, redan pä 1100-talet nedmonterat. Tuulse daterar pä säkra grunder Majestatis' verk i Tryde till ca 1160 och väsentligt är vidare ocksä att det är fråga om en period i Lund som är någonting helt annat och yngre än den lombardiska delen av domkyrkan. Det västligt romanska frän 11 oo-talets mitt kommer också lill uttryck i en del träskulptur och i de storslagna kalkmålningarna i Vinslövs absid. 1 jämförelse härmed är Bysantios-verken långt mera svårgripbara. Att bland dem finns konstverk av mycket hög valör är otvivelaktigt. Evald Gustavsson har givit visst underlag till metodiskt studium, men full klarhet är ännu inte vunnen. Den fasta punkten är att den lombardiska perioden i Lund bildar en av utgångspunkterna. Man frestas emellertid att blicka vidare. Efter Tuulses samlande presentation av hela blickfältet, vart leder vår fortsatta forskning? Jag menar inte ifråga om studium av monument och föremål, grupper av objekt, där finns mycket, ofant- 128 Recensioner ligt mycket som återstår att göra. Utan sådant som gäller allmänna, principiella frågeställningar, T. ex. detta: hur byggde man, hur projekterade man, i vilken utsträckning använde man ritning och måttsättning viel sitt byggande, hur koncipierade skulptör och målare sina verk. Värt sätt att modellera i lera tör att sedan överföra till det definitiva verket, sådant har inte kommit ifråga. Vi vet att man inte använde sig av arkitektritningar i vär tids mening. Det har på intet sätt varit fräga om att bygga efter en »bild» i förminskad skala av den projekterade byggnaden. Ivar Andersons studier i Halltorp och Stenäsa-boken låter oss skymta hur en byggprojektering kan ha utvecklats ur ett enda mått, kyrkans bredd, genom triangulering, kvadratmetod och delning med jämna eller udda dividender. Men det återstår att fullfölja ett studium av tillvägagångssättet viel byggandet. Hur har man fixerat byggnadens former, för det första, och hur har man sedan kunnat med åskådlighet förmedla kunskapen om ile-ssa former på sådant sätt att en projektering kunnat bli normgivande under en hel generation eller t. o. m. ännu längre. Och hur har ett sådant bindande av ett projekt påverkat; var kommer fri hel en i arbetet in? Tuulse berör inte direkt sådana spörsmål men man lägger märke till hans obundna bedömning, han iir inte beroende av snävt komparativ metod ulan tänker i fri relation till praktiska förhållanden liksom han också ständigt har innehållssynpunkten levande. Jag skulle i detta sammanhang vilja ta upp frågan om västpartiets ursprungligen avsedda form i S. Pers kyrka i Sigtuna, ifråga om vilken Tuulse i viss män tycks vara villrådig. Det är ju där, såsom är allmänt bekant, påtagligt att man byggt i tvä etapper, först kor-korskvadrat-torn och tvärhus sedan västra delen. Förtagningsskarven syns direkt. Men om man nu i sådant alldeles normalt e t a p p byggande skulle ha velat lägga fast planformen för nästa etapp, hur förfor man dä? Ofta kan, för en litet yngre tid lastställas, att man lagt grunden även fiir västra delarna av en kyrka samt byggt några alnar eller någon aln i höjden även där samtidigt med att östpartiet fördes snabbare i höjden. Så t. ex. i Uppsala domkyrka. Men av allt att döma har det funnits vissa alternativ, bl. a. att blott markera planen. Ev. att lägga ut en sådan markering som den för västpartiet i Sigtuna, fastän denna planmarkering sedan inte följdes. Så har vi också den svära frägan om förhållandet mellan uppdragsgivarens program och byggmästarens prestation. Kan man t. ex. samla en bygg-miisiaies verk med utgångspunkt från befintligheten av torn över koret eller kan det här vara fråga om ett beställarens program? Likaledes om det gäller dispositionen med enbart sydingäng eller med ingångar i både sekler och norr — innan lokaltraditionen hunnit bli stark — som på Gotland exempelvis. Det vore nyttigt med principiellt studium av detta i ett sammanhang: vad iir att hänföra till beställaren och vad iir att skriva på byggkonstniirens konto. Vidare ocksä: vad hör samman med en första plan som helt eller delvis iir bindande vid uppförandet under flera generationer och vad är att siitta på den till slut fullbordande bygg-mästarens konto. Först efter ett sådant klarläggande blir den komparativa och detaljanalytiska konsthistoriska metoden på allvar tillämplig. Det finns ocksä ett område ilråga om kyrkobygge som iir svårtillgängligt, emedan sä ytterst litet är bevarat av fakta, men som mäste studeras principiellt och Recensioner 129 det iir triumfbågens, korskrankets och de olika altarenas inbördes relationer. Jag har själv syndat svårt i vad gäller klarhet i sådana stycken. Stod »de gyllene altarena» i triumfbågen eller i högkoret? Hur var skranken formade och i vilket läge? Man tycks inte kunna utläsa någonting alls ur de senmedeltida kalkmålningarna. De ger inga klara spår av anslutning till något skrank. Lunds domkyrka hör inte till de byggnadsverk som Tuulse ägnat egen forskning. Skada! Hans insats skulle kunnat fä tyngd. Han refererar nu i båda de avsnitt (arkitektur och skulptur) som behandlar kyrkan. Ifråga om den skulp turella utsmyckningen följer han huvudsakligen Cinthio, vars gruppering av just det skulpturala inslaget emellertid inte torde höra till det bestående i hans viktiga avhandling 0111 domkyrkan. Uppdelningen av stoffet på olika »händer» eller skolor tar där inte hänsyn till den utomordentliga enhetligheten i den s. k. lombardiska periodens alster. Visst finns diir inom detta partier som har karaktär av avmattning och av medhjälparehänder och södra tvärskeppets utsmyckning har avgjort sin siirpriigel; där har en efterföljare till huvudmästaren arbetat, vilken haft annan skolning, om han än även han har lombardisk bakgrund. Han har ocksä utfört absidens översta fasadparti. Men i övrigt är den »lombardiska» utsmyckningen utomordentligt enhetlig och eless upphovsman var förvisso en konstnär av allra främsta västerländska rang. En sådan miistares verk har givetvis flera dimensioner. De kapitiil t. ex. som hör till långhusets pelare har annan skala och annat tema än de mindre kapitalen på sidoskeppens pilastrar, och andra partier som är avsedda för niirvy har siirskilt rik detaljering. Till del karakteristiska hör ocksä, för en konstnär som lägger sådan vikt vid det dekorativt skulpturala, en tematisk växling som utesluter typmässig likformighet. Det torde vara möjligt att istället för en uppdelning av dekorationen på flera händer genomföra en tema-analys som syftar till att finna det lagbundna i variationen. Där finns ocksä en klar skillnad mellan exteriörens krav på friare motsättning mellan ljus och skugga och interiörens fördelning av dessa. Givetvis kan en sådan undersökning inte komma i ett arbete, vars mål är att framställa hela det skandinaviska blickfältet i dess samtidighet, allmänna utveckling och lokala eftersläpning. Mitt syfte har varit att belysa forskningsmetoder, som blir möjliga att tillämpa när helhetsbilden redan förefinns. Beträffande Lunds domkyrka — detta sä utomordentligt vikliga monument som ställer mitt i Norden ett verk av högsta internationella rang — mä vidare här framföras nägra synpunkter på kyrkorummets grundläggande konception i vad detta gäller altarna och fördelningen av presbyterium, prästkor och för lekmännen tillgängligt utrymme. Själv har jag tidigare endast delvis beaktat dessa synpunkter. Nu kan Sten Karlings uppsats om kryptans pelareskulpturer föranleda en omvärdering för även dem. Domkyrkans planläggning siiger mycket tydligt ifrån att högkoret med absiden är tänkt säsom presbyterium. Över kryptans fyra mittelkolonner torde högaltaret ha haft sin plats — kanske med ciborieöverbyggnad pä tidens sätt. I tribunbågen måste en kolonnstiillning ha förekommit, med överbyggnad av något slag — endast sä framträder den arkitektoniska fronten av presbyterium och sidoaltarnas kapell i tviirhuscls samlade östmur. Framför sagda kolonnstiillning måste ju i go Recensioner prästkoret ha haft sin plats, kanske omgivet av laga skrank så som ännu består t. ex. i S. Clemente i Rom, fastän där pelare-uppställningen är avkapad ovan barriärhöjd. En dylik anordning motsvarar yngre bysantinsk tradition. Kolonnställningen utvecklas där än längre fram i tiden till ikonostas. Väsentligt är vidare att prästkorets front mot det för lekmännen tillgängliga kyrkorummet iir föga betonad — i Lund har den pä något sätt hört samman med kryptans västgräns. Man kan bl. a. i S. Miniato i Florens se hur denna situation löstes för en kryptkyrka. Kryptan mynnar så öppet som möjligt mot långhuset, men det övre koret har i mittskeppet inga trappförbindelser mot långhuset. Ocksä i Speyer fanns en motsvarande anordning. En ny utveckling tenderar att mycket mera bestämt utbilda triumfbågen såsom lekmannakyrkans fond och blickpunkt. Detta stadium har jag tidigare sökt rekonstruera för Lunds del. Det torde vara nu som trapporna mellan långhusets mittskepp och prästkoret inarbetas i rummet. Vid iioo-talets slut kommer ännu en omdaning. Kryptans mittelingång slopas och en fondnisch fiir lekmannaaltaret kommer istället, förlänande ökad dignitet ät detta altare. Vad omdaningen i övrigt inneburit vet vi inte. Eftersom bägställningen i triumfbågen nu torde ha slopats kan man gissa att målsättningen inneburit ökat sammanhang hela kyrkorummet igenom ända bort till absid och högaltare. Med 1200-talets totala omdaning av kor och korskvadrat jämte ett stycke av långhuset till en ganska avskild prästkyrka kommer en motsatt tendens till uttryck. Det torde vara i detta sammanhang som den gamla presbyterium-anordningen rivs ut. Sedan Sten Karling visat att kryptans bildsmyckade pelare inte är ursprungliga på sina nuvarande platser utan visar spår av inpassning i efterhand samt att infogandet pä ett eller annat sätt har haft samband med ifrågavarande Jakob Erlandsons koranordning på 1200-talet ligger det nära till hands att ta upp frägan huruvida inte kolonnerna med sina figurskulpturer hör till det som röjts undan uppe i koret. Den tanken erbjuder sig dä osökt att kolonnerna hört till den ursprungliga skrankanordningen framför högkoret dvs. i vad som äldst var triumfbågen. Kolonnerna har uppenbarligen blivit stympade för att kunna inpassas i kryptan. Står skulpturerna mot ganska mycket längre kolonnskaft kan nog bedömningen av deras stilmässiga ställning bli en annan än Karlings. Det bör prövas huruvida de inte kan hänföras till domkyrkans första byggnadspcriod, alltså till tiden före det lombardiska skedet. Frågan kan då ställas huruvida inte ocksä de båda figurskulpturer i hög relief som nu är anbragta i domkyrkomuseet, i den rekonstruerade västportalens tympanon, Kristus och en ärkeängel, från början hört till just skranket framför högaltaret. De har haft en utpräglat blond »bysantinsk» bemålning. Cinthio har övertygande motiverat att de höra hemma i »ikonostas-läge», inte i en västportal. Och den gängse uppfattningen om samhörighet med skulpturverk i Soest och Erwitte (som ocksä jag tidigare biträtt) tål nog vid att revideras. Ett studium av Lnndaskulpturerna ifråga, med deras färgspår, ger vid handen att de är utformade direkt efter bysantinska målade förebilder. Veckbildningen t. ex. motsvarar med sina säregna tvärveck således alldeles den i guld anbragta detaljering som Recensioner 131 är vanlig på bysantinska Kristusbilder. Därmed skulle det vara naturligt tänka sig ett korskrank med »Finii-kolonnerna» och elt överrede med målad utsmyckning vari ligurer till hälften lösgör sig i fullrundhet. Vi skulle med en sådan rekonstruktion och med den rekonstruktion som jag på annat ställe föreslagit {Konsthist. lidskr. 1965) för den litet yngre utformningen av triumfbågens skrank ha flera möjligheter att pröva de anordningar i landskyrkor (och även vissa blott till planbildningen kända domkyrkor) som fallit tillbaka på Lund som mönsterbildare. Och även att söka tolka den triumfbågstradition som på olika sätt kan spåras bl. a. pä Gotland och i Norrland. I samband med presentationen av Armin Tuulses vackra och betydande bok innebär framförandet av ovanstående synpunkter egentligen bara detta: vi har med denna bok nätt fram till en överblick och en fasthet i bedömningen av vårt konstbestånd från romansk tid i Norden, av dess samtidigheter, dess gemenskap tvärs över, säväl som av dess heterogena drag, vilken överblick bildar en god bas för fortsatt forskning. Och som gör det möjligt att ge den gängse komparativa konsthistoriska detaljanalysen dess tillbörliga avgränsade plats i en fast skiktad undersökningsmetodik. Erik Lundberg Ingrid Sanness Johnsen, Slutituncr i vikingtidens innskrifter. Universitetsförlaget. Oslo 1968. Med »stuttruner» menar förf. till denna avhandling det som vi brukar kalla Rök-runor eller svensk-norska runor (v. Friesen) eller kortkvistrunor (Bugge). Namnet »stuttruner» iir föreslaget av Carl Marstränder. Det är mindre lämpligt, av två skäl, som vart fiir sig iir avgörande. Rök-runorna är en form av den yngre, 16-typiga runraden, som förekommer i Sverige, i Norge och pä Västerhavsöarna (Man, Skottland, Shetland, Färöarna, Grönland). De ojämförligt viktigaste inskrifterna är de svenska. Vi borde därför få ett g e m e n s a m t nordiskt namn, begripligt och användbart över hela Norden. »Stuttrunor» är tyvärr omöjligt på svenska, obegripligt. Adjektivet slutt kort och verbet stytta förkorta har funnits här och var i våra dialekter, men det för ett tynande liv, praktiskt taget är det väl utdött. Det är alldeles främmande för svenskt riksspråk. Därtill kommer, att det är ett s.k. assimilationsord. Det skulle heta stunt och stynla i hela östra Sverige och i riksspråket, om det funnes, liksom t. ex. no. brått — sv. brant, no. votter — sv. vantar m. fl. Adj. stunt har en gäng funnits i fornsvenskan. Men det hade en svär konkurrent i det vida vanligare slakkol, och båda trängdes omsider ut ur språkbruket av det tyska lånordet kort. Det gär tyvärr icke att blåsa liv i vare sig slutt eller stunt. Man har icke nägot spräkbruk att anknyta till. Den nordiska ordgemenskapen stär sålunda icke att vinna på detta sätt 132 Recensioner Som ordbildning iir »stuttruner» icke heller riktigt bra, ty det är ju icke runorna som iir korta, utan de s. k. bistavarna hos några av dem. Detta vid en jämförelse med normalriinorna. Bugges »kortkvistruner» är därför alldeles korrekt såsom beskrivning. Det enda felet är att det som dubbel sammansättning är långt och tungt. »Stuttruner» är sålunda en elliptisk ordbildning, såsom t. ex. tefat för tekoppsfat, eller no. kornblä för kornblomstblå (efter ty. kornblau för kornblumenblau). Men man kan icke nybilda en elliptisk sammansättning på detta sätt, utan att mellanleden (i detta fall »bistav» eller »kvist») finns med i föreställningen. Förleden »stutt» ansluter sig ovillkorligen till efterleden »runer», utan alt nägra kvistar kommer med i bilden. Det mäste dä bli »kortrunor», runor som iir korta. Men det iir de ju alls icke. I och fiir sig är det ju en riktig tanke, som ligger till grund både för Bugges »kortkvistruner» och Marstränders »stuttruner». Vi bör ha en term, som iir b e s k r i v a n d e . Icke en som bygger på en teori, ett antagande. O. v. Friesen kallade ele båda runraderna »svensk-norska runor» och »danska runor». Men detta kan missförstås, och det gjorde utan tvivel v. Friesen. Båda varianterna har säkerligen varit kända och använda över hela elet nordiska omrädet. Alt ele i elet bevarade materialet framträder fördelade pä ett visst sätt geografiskt, kan bero på tillfälliga omständigheter. Det är ingenting väsentligt. II Avhandlingen består av två huvuddelar: en allmän, systematisk, diir olika problem angående inskriftsmaterialet behandlas (s. 4—108), och en speciell, beskrivande, med utförlig genomgång av »De enkelte stuttruneinnskrifteiie» (s. 109249). Boken iir välförsedd med noter, ord- och namnförteckningar och register av olika slag (s. 250—363). Slutligen följer en samling avbildningar (s. i-xxxn), av mycket växlande kvalitet. En del är bra och nyttiga, andra är fullkomligt värdelösa (t. ex. Rök-stenen). Som helhet iir sådant bildmaterial otidsenligt. Antalet behandlade inskrifter är 103. Därav har Sverige 30 (inkl. den frän Staraja Ladoga), Norge 37, Västerhavsområdet 35, Sönderjylland 1. Sverige kommer sålunda rent numerärt något efter både Norge och Västerhavsområdet. Men lill vikt och betydelse överträffar det svenska materialet allt det övriga. Sverige är utan tvekan de r e n a kortkvistrunornas centralomräde. I den allmänna delen av boken ingår följande kapitel: I. II. III. IV. V. VI. VII. VIII. IX. Den äldre (24-typiga) runraden och dess utformning (10 s.) Kortkvistrunornas former (17 s.) Runornas ljudvärde (19 s.) Nägra språkfrågor (6 s.) Inskrifternas formulering (13 s.) Förhållandet mellan kortkvistrunor och normalrunor (6 s.) Tidsbestämning av inskrifterna (17 s.) Kronologisk översikt (9 s.) Kulturrörelser i Norden och kortkvistrunornas spridning (9 s.) Recensioner 133 Boken innehåller åtskilligt av värde. Det är överhuvud taget värdefullt att få ett så enhetligt och likformigt material, som det här gäller, samlat och undersökt frän olika synpunkter. Först dä kan man fä en överblick och ett fastare grepp om problemen. Vi har hittills endast haft von Friesens korta översikt i »Runorna» (Nordisk kultur, bd 6, 1933). Behovet av en utförligare framställning är obestridligt, och man iir dr Johnsen tacksam för vad hon har gjort. Det är en berömvärd arbetsprestation. Det iir icke mycket av l i t t e r a t u r med betydelse för ämnet, som man saknar i förteckningen och i noterna. Men dock ett och annat. Jag vill nämna det viktigaste. Den stora frågan om runskriftens härkomst beröres helt kort, såsom rimligt iir, i kap. I. I en not hänvisar förf. till bibliografien hos H. Arntz 1935. Gott och väl. Men det är 33 år sedan. Och diskussionen har fortsatt. Åtminstone tre senare arbeten borde ha nämnts: F. Askeberg. Norden och kontinenten i gammal tid (1944). E. Moltke, Er runeskriften opslået i Danmark' (1951) och A. Kabell, Periculum Runicum (i: Norsk Tidsskrift for Sprogvidcnskah Bd 21, 1967). — Av annan litteratur, som berör ämnet och inte finns omtalad vare sig i framställningen eller i bibliografien, vill jag nämna följande: O. v. Friesen, Upplands runstenar (1913). Den innehåller åtskilligt av vikt tör ämnet, bl. a. om blandning av runraderna, och om skiljetecknen. E. Bråte, Svenska runristare (1926) P. G. Thorsen, Om riinernes brug til skrift uilenjor del monumentale (1877) E. Moltke, Temrer-runer (1953) Runepindene fra Bihe (1960) Om Forsa-ringen: J. Sandström, Om tolkningen av Forsaringen (1948) E. Wessén i: Svenska Landskapslagar Bd 3 (1940), s. liv f. E. Wessén, Om Skänningebygdens runinskrifter (1966). Där beröres bl. a. frågan om kristendomen och minnesstenarna. Svensk språkhistoria, Bd 1 — 3 (1965) Otto v. Friesen är otvivelaktigt den forskare, som mest grundligt har sysslat med problemet om de båda runradernas förhållande till varandra, vad Sverige angår. Han har gång pä gång återkommit till det i sina runologiska skrifter med klara och vägledande uttalanden: i Upplands runstenar (1913), s. 6 och 76, i Runorna i Sverige (1928), s. 56 f. och i Runorna (1933), s. 154 f. Ordalagen växlar något, men i sak iir hans uppfattning densamma, enligt min övertygelse i alla avseenden riktig. Nägon annan tolkning av materialet är, så vitt jag förstår, icke heller möjlig. Märkligt nog tycks förf. till »Stuttruner» icke ha känt till detta, i varje fall har hon icke skänkt det den uppmärksamhet, som det förtjänar. Man beir ju alltid knyta au till den forskning, som stär längst fram i linjen, om man vill föra kunskapen vidare. III Runologi iir i hög grad ett fältarbete. Självfallet kan man icke begära, att författaren av en specialavhandling över ett runologiskt problem själv skall ha 9 — 694424 Fornvännen H. 2, 1969 134 Recensioner sett och granskat allt. Det tillhör ele stora beskrivande m nverken; Danmarks Runeindskrifter, Norges Innskrifter med de yngre runer (Bd 1 — 5 ) och Sveriges Runinskrifter. Till dem kan specialforskaren i regel hänvisa. Men en viss erfarenhet frän fältet måste man förutsätta även hos författare av specialarbeten, för att de skall kunna bedöma läsningars och därpå byggda tolkningars möjlighet och värde. I inledningen (s. 2) gör förf. följande uttalande: »Innskrifter som står pä gjenstande som ennä eksisterer er sä vidt mulig undersökt og lesningene konirollert og vurdert.» Aven om där finns en viss, tämligen tänjbar reservation (»så vidt mulig»), skulle detta innebära, att förf. själv har sett de föremål, som behandlas och kontrollerat läsningarna. Det är rätt imponerande. Emellertid skulle man ha önskat, att avhandlingen pa denna viktiga punkt hade lämnat mera exakta besked, en mera detaljerad redovisning, inskrift fiir inskrift. Aven om förf:s granskningar endast har varit en kontroll, som till alla delar har bekräftat vad andra redan har sagt, skulle det ha haft ett värde, om förf. klart och tydligt hade sagt ifrån och talat om vad hennes ögon har sett och hennes fingrar har känt. Gärna med citat av anteckningar Iran besök pä ort och ställe. Nu miirker man ytterst litet av sådana mödor i avhandlingens speciella del (s. 109— 249). Om man inte hade förf:s uttalande i inledningen att hålla sig till, skulle man tro, att det hela vore ett rent skrivbordsarbete. Men det är det sålunda icke. I varje fall borde förf. tydligare iin som har skett ha sagt ifrån, vilken läsning hon följer, och om hon helt kan bekräfta läsningen eller har iakttagit några avvikande detaljer. Diiremot har förf. i vissa fall lämnat alltför mycket utrymme ät äldre läsningar utan aktuellt värde. Det är ren historik, som man beir överlåta ät runverken. Hiir blir elet bara onödigt tyngande barlast. IV Vid läsningen av boken har jag här och var gjort en del anteckningar, delvis rena riittelser, delvis av mera principiell natur. »Inskriftene er, så långt det er mulig at datere dem, fra vikingtiden, dvs. fra ca. är 800 til begynnelsen av det 11, århundre» (s. 2). Här tycks förf. ha glömt Forsaringen, som hon själv (s. 124) daterar omkring 100 är senare. Den stor bilden, den faller långt utanför det som förf. upprepade gånger kallar »stuttrunetiden». Ett mera strålande vittnesbörd om full livskraft fär man sannerligen leta efter. Att det skulle vara giltigt endast för Hälsingland, finns ingen anledning att tro. Niir slutar då »stuttrunetiden»? Forsa-inskriften bryter systemet ocksä pä ett annal siitt. Den tillhör den typologiskt ä l d s t a gruppen (A), dit också Rökstenen och Kärnbohälleii hör (s. 15). Trots alla blandformer har man sålunda kunnat hälla de båda runraderna klart i sär. Onekligen ett mycket märkligt faktum. Förf. omtalar (s. 3), att en runinskrift med kortkvistrunor nyligen har blivit funnen i Hagia Sofia i Istambul. »Av de ca. 24 runene er bare de förste leselige: Recensioner 135 h a l f t a n, Halvdan.» Varje läsares nyfikenhet blir väckt, men icke tillfredsStälld, Någon litteraturhänvisning hade väl kunnat lämnas? Förf. berör (s. 5) spåren av dialektskillnader i de äldsta, urnordiska inskrifterna. Det märkligaste iir otvivelaktigt formen h o l t i j a R på Gallehus-hornet. Dialektgränsen går i detta fall tvärs igenom Sverige i nordlig-sydlig riktning och skiljer mellan Norge och Västergötland ä ena sidan och Öst-Sverige (Östergötland och Svealand) å den andra: no. holt — sv. hult, no. kolle — sv. kulle o. dyl. Jylland går sålunda synbarligen pä den västra sidan om linjen. Hänvisning kunde ha gjorts i en not lill min bok Våra folkmål (7 uppl. 1966), s. 71. S. 12-13 behandlar förf. övergången frän det äldre, 24-typiga runalfabctet till det yngre, 16-typiga. »Som det primxre mä vi se reduksjonen av runeiallet.» Man skar ned antalet runor från 24 till 16. En besynnerlig tanke. »Kanskje beir årsaken til denne drastiske reduksjon sökes pä et religiöstmagiskt plan . . . Et bestemt tallforhold kan ha avgjort valget av 16 som basis for den nye fupark . . . Vi gär da ut fra at tallet 16 var gitt. Språkets fonemsystem måtte på en eller annen måle tilpasses dette runeanlallet, som var for lavt til at hvert fonem kunne fä sin rune.» Det gällde sedan enligt dr Johnsen att på bästa sätt disponera ele 16 tecken, som fanns att tillgå. Det första steget skulle sålunda ha varit, att man beslöt sig fiir att minska antalet runor från 24 till 16. Det andra skulle då ha varit, att man valde ut ele 8 tecken, som skulle offras (de minst använda?). Av alla de mänga försök till förklaringar, som jag känner till, förefaller detla vara det orimligaste. I en del sydvästnorska inskrifter, liksom i de flesta på iin Man, är j-ruiian »pimktoriierad». »noe som ikke lorekommer på svenske innskrifter» (s. 16). Jo, det gör det verkligen någon gång. Bl. a. pä Frisagille-stenen U 379 i Sigtuna. Det iir rätt intressant. Inskriften har 7 v-runor, därav 5 av kortkvisttyp. Alla dessa är punktornerade. Också på Vg 9 Leksbergs kyrka iir alla de 3 v-runorna (av kortkvisttyp) punktornerade. 1 fråga om bruket av skiljetecken råder en påtaglig olikhet mellan inskrifter med kortkvistrunor och sådana med normalrunor (s. 19). De flesta inskrifter med kortkvistrunor har skiljetecken endast mellan längre ordgrupper eller satser. Sä t. ex. Rök och Forsa. (Skiljeteeknet är i regel ett kort vertikalt streck mitt i raden: |. Inskrifter med normalrunor har i allmänhet skiljetecken mellan orden. (Skiljetecknet har i allmänhet formen x , + eller •.) Ett anmärkningsvärt undantag iir den uppländske runmiistareii Asmund Kåreson. Han har oftast skiljetecken (i form av ett kort vertikalstreck) endast mellan satser eller niira sammanhörande ordgrupper. — Detta med skiljetecknens bruk är onekligen en ganska viktig sak, som berör runornas funktion. Man kan väl säga, att de vanliga minnesstenarna, som sätter skiljetecken mellan orden och sålunda förutsätter en iii 11 ordentlig satsanalys, ocksä i detta fall är mer s t i l i s e r a d e . Det iir sålunda ett viktigt bielrag lill frågan om de båda runradernas funktion. 1 h-bortfallet i början av ord, utmärkande för bl. a. Roslagsmål (äst fiir häst, alm fiir halm) och betygat redan i looo-talets runinskrifter, omtalas s. 37. I en not hänvisar förf. till en uppsats av O. Montelius i Fornvännen 1914. Montelius 1 O. v. Friesen, Upplands runstenar (1913), s. 8g. 136 Recensioner var icke språkman och sålunda i denna fräga en sekundär källa. Det hade varit lätt att lämna både en nyare och en mera direkt sakkunnig orientering. S. 41 är assimulationen n t > t t pä tal. Förf. hänvisar (not 32) till Ad. Noreens Altisländische Grammatik 1923. Biittre hade varit att nämna prof. L. Mobergs avhandling (1944) om just denna sak (eller min språkhistoria). Användningen av den gamla a-runan som tecken för o-ljud omtalas s. 44. Förf. antar att det beror på att a-runan »etter hvert er blitt betraktet som överflödig i sin gamle funksjon». Nej, förklaringen iir nog en annan och mera naturlig: runans namn ändrades småningom frän ans- till os med slutet o-ljud. Det iir den ljudutvecklingen, som vi har exempelvis i stadsnamnet Oslo. Och regeln var ju, att runan användes som tecken för det första ljudet i runnamnet. S. 45 behandlas diftongernas förenkling till långa vokaler (stein > sten o. dyl.). I en not hänvisas till det svenska runverket (Bråte 1911-18 och Kinander 1935). Därjämte borde läsaren ha fått nägot färskare orientering, särskilt L. Mobergs uppsats »Den östnordiska diftongförenklingen» (i: Nysvenska studier 33, 1953). Fördelningen av formerna penna och pannsi denna i ack.sg.m. på svenska runstenar är av stort intresse. Förf. citerar (s. 54 not 22) Södermanlands runinskrifter (1936). Men saken är utförligare behandlad i Svensk språkhistoria 3 (1956, 1965). Nägot liknande gäller växlingen aft — eptir, for — fyrir m. fl. (s. 54). Förf. hänvisar till Danmarks Runeindskrifter (1942). Också den saken iir utförligare behandlad i Svensk språkhistoria 3. En avhandling skall vara up to date i fräga om dokumentering, icke släpa efter. Annars ger den icke sina läsare den vägledning, som de har rätt att vänta. N o r m a l i s e r i n g e n sker till »gammelnorsk» (s. 21 not 1). Det gär ju an. Men dä mäste man se upp, sä att man icke gör felaktiga påståenden. Man fär vara uppmärksam på att de västnordiska formerna icke alltid täcker de östnordiska. Några exempel: s. 42 anföres Boberg-stenen (Östergötland) s a t i som enda exempel pä a-runan för as-ljud. Säkert är det inte, då det gäller Östra Sverige. Det k a n vara ett satti med a-ljud (fsv. sätia — satti). — S. 43 Rök-stenen k u t a som enda exempel pä w-runan för oljud, sälunda gota. Det kan lika vid vara ett östnordiskt gula (jfr folknamnet gutar på Gotland, dilland). — S. 49 Kärnbo-stenen p r i a R som exempel pä diftongen jå. Ja, i den fornnorska transkriptionen, men med säkerhet icke i inskriftens språk. Det är tvästavig form med läng vokal. — Ett par rader längre ned (s. 49) kallas Rök-stenens n i u för diftong! Som tillfälliga förbiseenden fär man väl uppfatta följande: s. 39 och 122 leröir (för lardir), s. 70 kveöi (men kvatöi på följande rad), s. 39 dosmr (för dcemir), s. 45, 48, 64 (3 ggr) féll (för fell), s. 48 flora fyra (för fiörä). Texterna i den systematiska avdelningen är i allmänhet riktiga, men fullt felfria är de icke. S. 134 stär faktiskt Ingvar setti steinn (»Stenen satte Ingvar»), med en fatal omkastning av subjekt och objekt (jfr s. 60). I det intressanta kapitlet om inskrifternas formulering säges det (s. 62): »det fortelles sjelden hvem som ristet runene». Detta gäller knappast för Sverige. Både stenens resare och inskriftens ristare omtalas t. ex. pä Högby-stenen Recensioner 137 (o. 1000): »Torgärd reste denna sten . . . Torkel ristade runorna.» Och i Uppland blir detta på iooo-talet ganska vanligt. Vad som har skett är väl, att meddelandet om ristaren har flyttats till slutet av inskriften. Det är betydelsefullt nog. Kort därpå (s. 62-64) talas om runstenarnas roll som arvsdokument: Del iir troligt, »at de fiirst og fremst er reist av arvingene for å fastslå at arvelateren er död og borte». Inskrifterna skulle sålunda »prima-rl» vara arvsdokument, Detla iir att driva tanken alldeles fiir långt. Det viktigaste var ändå alltid och överallt att bevara minnet. Det framgår av mänga inskrifter, där ett motiv överhuvud omtalas. Arvsintresset kan endast ha varit sekundärt och begränsat, ett tillägg i enstaka fall (t. ex. U 29 Hillersjö). Det har här betonats alldeles för starkt. En annan, som jag tror, verklighetsfrämmande tanke är att det skulle vara tvivelaktigt, om inskriften på Tjängvide-stenen (och på andra gotländska stenar) är samtidig med bilder och ornament. »Den kan vaere föyclcl inn etter at bilder og randornament var ferdige» (s. 81). Förf. återkommer flera gånger (s. 93, 110, 111) till denna enligt min mening rätt orimliga tanke. Har förf. sett Tjängvidestenen? Det kunde nog vara åtskilligt att invända eller tillägga i behandlingen av de svenska inskrifterna med kortkvistrunor (s. 109—169). Jag skall hiir nöja mig med eu par anteckningar om Rök-stenen (s. 140-151). Framställningen är för övrigt i all sin korthet relativt bra, även om den knappast innehåller något nytt. »I 1750 omtalcs den av Göransson i Bautil som nr 913.» Uttrycket är inadekvat. Kyrkoherden Johan Göransson, ivrig rudbeckian, fick ständernas uppdrag att utgiva de av Joh. Hadorph och Joh. Peringskiöld omkring 70 år tidigare iordningställda träsnitten. Något annat har han icke gjort. T. o. m. överskrifterna härrör frän de gamla antikvarierna. Över Rök-stenen stär: »Kyrko härberge muren.» Det är allt. Det iir detta »kyrk-härbre, som åsyftas, dä det ett par rader längre ned stär, att stenen satt inmurad »i en kirkclig lagerbu, hvor den tienden som ble betalt in natura var blitt oppbevarl». Fanns det någon tionde, som icke erlades in natura? Förf. menar nog i stället: »den tionde, som tillkom sockenkyrkan». Förf. omnämner i korthet de mänga spekulationerna kring elet gåtfulla språnget i inskriften från »elet andra» till »det tolfte» (s. 150): »Ogsä Carl Marstränder regnet med at det tapte partiet mätte ha stått på en pendantsten, som kan ligge skjult i kirkcmuren.» Den är outrotlig, denna fantasi om en i kyrkmuren dold pendangsten. Trots att Bugge och andra sä ordentligt har redogjort för omständigheterna i Rök. Den nya kyrkan är byggd år 1843, under den mycket intresserade prosten Hedmarks uppsikt. Det är han, som har givit oss de första teckningarna av de förut dolda inskriftsylorna. Att en annan runsten skulle ha kunnat smusslas undan och in i den nya kyrkans murar, utan att ens nägot rykte därom har kommit ut, är otroligt, fiir att icke säga omöjligt. Som motargument kan man knappast anföra de miirkliga förhållandena i Sparlösa och i Kälvesten. Den gamla kyrkan i Sparlösa revs år 1847, och i dess ställe byggdes en ny (som fick namnet Salem). Runstenen bröts dä ut, men placerades på ett motsvarande sätt i den nya kyrkan. Inga skrivna källor, icke den ringaste tradition fanns om ristningarna på stenens tre andra sidor. Ett förbluffande exempel H ^ ^ ^ ^ 138 Recensioner på provinsiell isolation. Överraskningen blev därför mycket stor, då stenen är 1937 pä Hugo Jungners initiativ togs ut ur kyrkmureu. — Den gamla kyrkan i Kälvesten revs år 1812, och pä samma plats byggdes en ny kyrka för ele sammanslagna socknarna Sten och Kälvesten; den fick namnet V. Stenby. Runstenen, som hade suttit i syllmuren (dvs. i stenfoten) i den gamla kyrkan, placerades på samma sätt i den nya. Att detta kunde ske, utan att några meddelanden därom gick in till domkapitel eller annan myndighet — i V. Stenby. Östergötland, år 1812 och i Salem. Västergötland, år 1847 —, visar hur svag, för att icke säga obefintlig, fornvården var i värt land långt fram på 1800-talet, Men det var nog trots allt annorlunda i Rök år 1843. Rök-stenen satt som bekant inmurad i den medeltida tiondeboden pä kyrkogården; denna revs liksom den gamla medeltidskyrkan år 1843. Runstenen inmurades då i den nya kyrkans vapenhus, pä samma sätt som förut i tiondeboden. dvs. med »framsidan» synlig utåt (eller rättare sagt: mål vapenhuset), men övriga sidor dolda. Tjugo år senare, år 1862, blev den uttagen ur väggen och rest på kyrkogården av antikvitetsintendenten P. A. Säve pä Vitterhetsakademiens uppdrag. Tre lika exempel på samma sak: man visste sig ingen annan råd än att sätta tillbaka stenarna på precis samma siiu i de nya kyrkorna, trots de förut okända inskriftsytor, som hade kommit i dagen. Men au härav sluta, att en totalt okänd »pendangsten» kan ha funnits i Rök, är dock icke tillåtligt. Lika omöjligt torde det vara, att en runsten skulle kunna finnas gömd i jorden någonstans pä kyrkogården. Diir har inullen under århundradenas lopp gång på gång vänts om. utan att den minsta skärva har kommit i dagen. Fullt lika omöjligt iir det kanske icke, att en kullvräkt sten skulle kunna dölja sig någonstans i markerna utanför kyrkogården. Vi vet ju icke exakt, var stenen från början har varit rest. om ocksä området närmast kring kyrkan av flera skiil iir elet sannolika. Niir man tacksamt kan bevittna, med vilken pietet bönderna i Rök har aktat sin runsten, kan man emellertid knappast tro, att de skulle ha lålit en pendangsten spårlöst försvinna i jorden. Men tidens tand var icke lika aktsam mot sådant material, som den rådde på. Det är därför som tanken på en pendangsten i trä, på »stav och sten» i Rök, har en viss, men naturligtvis endast hypotetisk lockelse. Kap. 6 »Bruk av stuttruner contra normaltimer» iir otvivelaktigt avhandlingens mittpunkt och hjärtpunkt. Tyvärr är det alltför kort, bara 6 sidor. Det är här. som ele viktigaste problemen behandlas, tyvärr utan att foil. har funnit några givande spår fiir deras lösning. De är alldeles riktigt formulerade sä: 1) »hvor utsirakt bruken av stuttruner var» och 2) »om det kan sies at der var noen funksjoiiell forskjell i bruken av stuttruner og normalruner». Till dessa, icke minst ur svensk synpunkt viktiga frägor hoppas jag snart fä återkomma i en särskild uppsats {Filologiskt Arkiv 14, 1969). Elias Wessén Recensioner 139 Ingemar Svensson (text) — Hilding Mickelsson (foto), Hälsingemålningar. L T : s förlag. Borås 1968. I Hälsingland har frän och till gjorts märkliga fynd av äldre bonadsmåleri, siirskilt frän Alfta-Delsbo-Bollnäsområdet. Medan dalmåleriet är väl känt och utförligt publicerat har hiilsingemåleriet ännu ej fått nägon allsidig behandling. Endast brottstycken är presenterade av främst Sigurd Erixon och Svante SvärdStröm. Det sista stora slumpmässigt påträffade fyndet med daterade 15001 alsbonader påträffades 1964 just i Alfta. Om icke förr, så stod det nu klart att i Hälsingland fanns enastående möjligheter att lä fram ytterligare material fiir att vidga vår kunskap om elet äldre bonadsmåleriet. Sommaren 1965 startade Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund en inventering i det tväfaldiga syftet att dels på bred basis fä fram ett underlag för en senare vetenskaplig bearbetning, dels göra landskapets innevånare uppmärksamma pä de skatter som deras gärdar kunde innehålla i trossbottnar och bakom äldre tapetlager. Det föreliggande planschverket Hälsingemålningar, kan betraktas som ett led i inventeringsarbetet och det har även ett tredje syfte; att stimulera bidragsgivarnas intresse till fortsatta anslag. Inventeringen är dyrbar, främst lor att den utföres med hjälp av en yrkesfotograf men därigenom mångdubbelt värdefull eftersom varje bild blir publiceringsbar, i de flesta fall därtill estetiskt skön. Både författare och fotograf har bemödat sig att dokumentera ej endast de enskilda konstverken utan även deras miljö. Här presenteras i korta glimtar gårdstyper och byggnadsdetaljer, bruksföremål och väggmålningar placerade i bebodda bostadsrum med popidoler klistrade över landskap och pilastrar. Texten fär avsiktligt det minsta utrymmet, ca 15 sidor. Författaren Ingemar Svensson är antikvarie viel Gävle museum, licentiat i folklivsforskning och god kännare av formanshandeln och Hälsinglands ekonomiska förhållanden. Hans kunnande skymtar även i inledningsavsnittet »En rik mans boning», där han ger en snabbskiss av den materiella bakgrunden till hälsingeböndernas förnämt inredda hem. Därefter följer en kronologiskt uppställd förteckning över de mera framträdande konstnärerna och ett urval av deras arbeten. Ingemar Svensson stöder sig här pä tidigare publicerade uppsatser av andra författare. Han avser inte att ge någon form av konsthistorisk analys av bonadernas form och innehåll och det föreliggande arbetet skall heller ej recenseras med anspråk därpå. Några påpekanden må dock göras niir det gäller faktiska uppgifter i bildtexterna. Plansch 15 uppges innehålla »en fjättrad man . . . barmhiirtigheten med en skäl vatten .. .» Bilden utgöres av en fragmentarisk del av en bonadssvit, som sannolikt visat en hel serie Dygder, varav vi här ser Prudentia med sina attribut, passare, orm och spegel, Temperentia med tvenne kärl, ett större och ett mindre, såsom symbol för måttligheten och slutligen den fjättrade mannen, som föreställer Cimon, vilken hölls vid liv genom att hans dotter Pero gav honom di. Framställningen går oftast under benämningen Caritas romana och har blivit en sinnebild för barmhiirtigheten. Det är ingen siirskilt vanlig framställning inom folkkonsten (jfr t. ex. Axel Steensberg, Danske bondemöbler, fig. 279 och Nils Arvid Bringéus, De vingade dygderna, under tryckning i Rig), 140 Recensioner Vidare anger bildtexten till tympanonfältet fig. 17 att motivet återger de tre vise männen och Ahasverus gästabud. Konungen som sänder i väg de tre vise männen är icke Ahasverus utan Herodes vilket framgår av textlöpan med Herodes fråga »hvar är then nyfödda Juda konungen?» När det gäller de religiösa motiven har författaren i flera fall hänvisat till förlaga. Så är fallet med Jonas Hertmans måleri diir konstnären har hämtat inspiration frän samtida andaktsböcker, Mullers Himmelska kärlekskyss, och när det gäller målaren Paul Hallberg, Wiegels bildbibel, Nurnberg 1712. De senare uppgifterna har författaren påpassligt fått genom Bengt Rapps dä ännu ej tryckta arbete. (Det har nu hunnit utkomma i Antikvariskt arkiv nr 34). Bland de mänga nyupptäckterna hör målningar av delsbokorpralen Gustaf Reuter, vars Heliga tre konungar tagit gestalt efter marskalkar och regenter. Synbarligen har Reuter arbetat efter en kopparsticksserie med europeiska furstar som förlaga, vilket ger en festlig, men föga biblisk touche åt hans framställningar. Hälsingemålningar presenteras kronologiskt och ger en provkarta pä de radande modestilarna under 400 är. Det återgivna 1500- och 1600-talsmäleriet är dock inte inventeringens resultat utan redan känt material. Det är helt naturligt att de kvantitativt största nyupptäckterna ligger inom 1800-talets romantiska lanclskapsmåleri. Därtill kommer även fynd av hela gärdsarkiv med schablonmälningar, mallar, brev och levnadsbeskrivningar, av vars framtida publicering man kan förvänta sig mycket. Maj Nodermann-Hedqvist Alf Önnerfors, Die Hanplfiissnngen des Sigfridoffiziurns. Skrifter utgivna av Vetenskapssot ieteten i Lund, 59. Lund 1968. Von einer Veröffentlithung dieser Art — der Herausgeber nennt sie ,,ein Desiderat" — erwartet man, dass sie korrekte Angaben bringt, tlie Quellen kennt und darlegt und im Ganzen dem Stånd der heutigen Forschung (1968) entspricht. Das ist keineswegs der Fall. Zum Beweis sollen einige bezeichnende Stellen herausgegriffen werden. Auf S. 61 wird eine kurze Liste skandinavischer Friihdrucke als Quellen angegeben. Zwei Angaben sind falsch. Das Breviarium Lundense ist kein Druck sine anno, sondern 1517 in Paris gedruckt. Das Breviarium Roskildense wurde nicht 1519, sondern ebenfalls in Paris gedruckt. Die Angaben stehen im Text, nicht in einem Literaturverzeichnis. Es handelt sich auch um keine Druckfehler, denn z. B. S. 39 wird dieselbe falsche Angabe iiber das Roskildebrevier gemacht. In einem in Lund gedruckten Buch fällt das auf; die Ursache ist freilich durchsichtig. Die Fehler zeigen nicht nur, dass der Herausgeber von den Fruhdrucken wenig weiss, sondern auch, class ihm elie geläufigen Handbucher fremci sind. Sowohl Grotefend wie Oluf Kolsrud hatten ihn ohne weiteres aufkliiren können. Das Literaturverzeichnis weist ernstzunehmende Liicken auf. Önnerfors kennt weder die gedruckten Kataloge iiber tlie Fragmente in Helsinki (Helsingfors) noch elie Ausgabe des Codex A 56 in der Kgl. Bibliothek zu Stockholm durch Recensioner 141 Aarno Maliniemi (1957). Das zeigt, dass ihm die grosse Sammlung mittelalterlicher Buchlragmente in Helsinki völlig unbekannt ist. Diese Fragmente sind von ausserordentlich höhem Wert fiir die Erforschung der schwedischen mittelalterlichen Kultur. Sie bilden einen wesentlichen Teil der vorhandenen Reste mittelalterlicher Biicher, die man zu Einbänden kameraler Akten verwendete. Von diesen behauptet Önnerfors (Mittellateinisches Jahrbuch 1966, S. 60) fiilsehlich, sie seien keiner wissenschaftlichen Bearbeitung unterzogen worden. Tatsache ist, dass er die Kataloge und die betreffenden Veröffentlichungen nicht kennt. Das geht u. a. schon daraus hervor, class er nicht die rekonstruierten Codices als Quellen angibt, sondern nur einzelne Blätter ( = Einbände) nach Collijn zitiert. Heute ist erwiesen, dass Blätter ein- und derselben Handschrift in z. B. Stockholm, Helsinki, Växjö und Kristinehamn gefunden werden können. Das weiss önnerfors sichtlich nicht, da er die hierhergehörigen Veröffentlichungen (in Europa, auch in Amerika) anscheinend nicht gesehen hat. Bemerkt sei noch, dass der von Maliniemi herausgegebene Codex A 56 Sigfridtexte enthält. önnerfors bringt keine neuen Texte, berichtet nicht immer iiber fruher gemachte Funde und Untersuchungen, sagt nichts iiber die Verbreitungsgebiete der Texte nnd beriicksichtigt die Ikonographie nicht. So wird die 1923 erschienene Arbeit Gustaf Lindbergs iiber die schwedischen Messbiicher nicht erwähnt, die sämtliche von Ö. angefiihrte Versus Alleluiatici mitteilt. Nicht einmal Isak Collijn wird angefiihrt, dem er die Kenntnis der wenigen Fragmente, von denen er weiss, verdankt. In seinem Aufsatz im Mittellat. Jahrbuch 1966 wird Collijn, der die ältere Botvidsequenz ,,Almi patris merita" fand und zum Teil abdruckte, nicht genannt. Auch andere metrische Teile des älteren Botvicloffizinms sind veröffentlicht, ohne dass diese Veröffentlichung erwähnt wird. (Vgl. Strängnäs stift i ord och bild 1948, 51 ff.) Als Beispiel der Behandlung eines kiirzeren Textes sei die Sigfridsequenz Confessorum flos corone gewählt. Önnerfors kennt die beiden Handschriften in der Universitätsbibliothek zu Uppsala (S. 1151.). Schon Klemming kennt sie und die Analecta Hymnica drucken sie ab und Moberg bringt die damals (1927) bekannten richtigen Angaben. Önnerfors sagt (S. 62), die betreffende Seepienz stehe auch im gedruckten Uppsala-Messbuch (es gibt deren zweil), was falsch ist; dariiber hatte ihn schon die Tabelle Mobergs belehren können. — Heute kennen wir vier (4) Handschrifen, die diese Seepienz enthalten, d. h. ausser den fruher bekanten noch zwei, die aus den Buchfragmenten (s.o.) wiederhergestellt werden könnten, ein Graduale (Nr. 113) und ein Secpientionarium (Nr. 3). Beide geben uns auch elie Melodie. Die Seepienz wurde nach der Meloclie der Dominikusseepienz „ln celesti hierarchia" gesungen. Der Text lehnt sich an den Text derselben Seejuenz an. Vorbilder und eine Bearbeitung im eigentlichen Sinn kommt bei Önnerfors nicht vor. Liturgisches Material sollte beschrieben und dargelegt werden, besonders dann, wenn es wenig bekannt ist. önnerfors schreibt ab. Was er z. B. unter der Bezeichnung ,,Breuiarium Toresundense" anfiihrt, ist kein Brevier im herkömmlichen Sinn. Die vorhandenen Bliitter geben uns ausser dem Officium Divinum auch Teile des Messoffiziums. Wir sehen hier ein Beispiel jener Officia Sanctorum — durchaus kein Einzelfall — die man wahrscheinlich älteren liturgischen • 142 Recensioner Buchern hinzufiigte oder sie auch gesondert verwahrte, um sie bei Bedarf zu beniitzen. Dem oben genannten Aufsatz im Millellul. Jahrbuch 1966 soll eine besondere Besprechung gewidmet werden. Auch dort ist u. a. mangclnde Kenntnis der Quellen lestzustelleii. Kennt doch Önnerfors z. B. die Sequenz „Synagoga prepa ravit" nur aus dem 1487 gedruckten Missale Strengnense. Von der weit älteren Handschrift mit Text und Melodie der Seepienz sowie mit dem clazugehörigen Versus Alleluiaticus, auch mit Melodie, weiss er nichts (vgl. Nordisk Tidskrift för bok- oeh biblioteksväsen XX. 1933, 36 ff.). Späte Botvidtexte sind ihm ebenfalls fremd. Önnerfors bezeichnet seine Ausgabe der Siglridolfizien als ein Desiderat. Nach seiner Ausgabe ist eine brauchbare Neuausgabe der Offizien eine Notwencligkeit. Toni Schmid Armin Tuulse, The Churches of Blekinge. Almqvist and Wiksell. Stockholm 1968. It is a pleasant and interesting, but by no means easy task to review this handsome paperback volume. Its subject matter ranges wide and forms a part of the official Art Historical Inventory, published by the Royal Swedish Academy ot Letters, History and Antiquities. The churches described and illustrated are varied and their profuse details range from the Romanesque to the contemporary period. Fittings and church yards are also included. To the European observer, imacquainted with this Southern Swedish province, until i6j8 a Danish possession, the book reveals a variety of influences,, ranging from the North German in the brickwork of Sölvesborg Church to the Italian Baroque, as seen in the church of the Holy Trinity and in the Fredrik's Church ol Karlskrona. English influences seem apparent in the altar piece of Sillhövda, whilst the grave stones display a more autochthonous style. So the emerging picture is complex and challenging. One would like lo know what were the sources for these works, provided by wandering craftsmen or the transmission of drawings and moclels? Were these more or less faithfully copied. in the spirit of an overriding regional North European style? Having studied 1 hese works, one becomes aware of a local style, difficult to definc, but nevertheless of a special character. Its characteristics imply a joy in craftsmanship, an eschewing of the experimental and modernistic. and an appreciation of the qualities of solidity and iruslworthiness. The beil towers, wooden structures. originally mostly of open work, were often låter covered in. These handsome structures, spänning many centuries and not easily found ontside the region, seem to represent the most original conlribulioii to architecture, which the churches in Blekinge provide. Helen Rosenau Recensioner Gösta E. Sandström, Byggarna. Forum 1968. 143 Med utgångspunkt i modern ingeniörsveteiiskap vill författaren i föreliggande arbete ge en skildring av den mänskliga byggnadsverksamhetens utveckling frän stenåldern till våra dagar, eller, enligt underrubriken »frän vasshus och pyramid till järnväg och högdamm». Givetvis är det inte här fräga om primärforskning men med journalistisk schwung ger författaren en översikt av tidigare, många gånger svåråtkomliga studier i ämnet. En äldre generations estetiska syn på arkitekturen har här ersatts av ett rent ingeniörs-tekiiiskt intresse för byggnadsverket som sädant; hur löste forna tiders konstruktörer och byggmästare, enligt författaren byggare, de tekniska problem som förelades dem av faraoner och furstar, och iin viktigare, vilka medel stod dem till buds. I'a 280 faktaspäckade sidor ger författaren en spännande skildring av teknikens framsteg från assyriernas fulländade vattenanläggningar, de s.k. aquanaterna, över pyramidbyggamas avancerade mätningsteknik till gotikens arkitekter med deras strävan efter höjd och upplösning av murmassan. Instruktiva teckningar och skisser belyser den stundom svai begripliga texten. Författaren som själv översatt sin bok från elet engelska originalet med den betydligt adekvatare titeln The Origins of cixnl engineering talar i förordet om översältandcls svårigheter: hans arbete bär vittnesbörd 0111 sanningen i detta påstående. Försvenskningen av eng. duster till kluster är, om onödig, begriplig medan rubriken »Konstiga specifikationer» att inte tala om meningen ». . . den mänskliga muskelkraften gavs ökal moment av spjutet . . .» iir rent nonsens. Exemplen kunde mångfaldigas. Tyvärr, ty fränsett dessa störande översättningsfel och en del helt opåkallade moraliseringar är det en nyttig bok med ett nytt och givande grepp på ämnet. Hade bildredaktören ersatt åtminstone de oskarpa färgfotografierna med teckningar hade säkerligen det otillständigt höga priset av kr. 140: — avsevärt kunnat sänkas. Ingrid Swartling Recensioner Märta Strömberg, Der Dolmen Trollasten in St. Köpinge, Schonen. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8°, No. 7. CWK Gleerups Förlag, L u n d / R u d o l f Habelt Verlag, Bonn. L u n d 1968. Undersogelsen af dyssen Trollasten blev foretaget som et led i forfatterens belydningsfulde og fremsynede Hagestaclprojekt og er den förste möderne totaliindersogelse af en skånsk dysse. Umiddelbart kan undersogelsen ikke have virket videre tillokkende. Anheget har vaeret udgravet allerede i 1855 af Bruzelius, og for da har det vaeret genstand for flere gravninger af forskellig art og omfång. Dertil kommer, at ageren nu var dyrket naesten helt ind til baerestenene. Gravningen blev da også Ira begyndelsen anlagt som en redningsgrav niiig, men iidviklede sig til en monstergyldig undersogelse, hvis betydningslulde resultater, betinget af en helt igennem vel tilrettclagt og systematisk gennemfort grävning, er fremlagt i det foreliggencle arbejde. Som forholdet må vaere, ved de alt for få fuldsuendigt undersogte megalithgrave, gav også denne bem;erkelsesv;erdige overraskelser med hensyn til delaillei i unlaeget og dets datering, ligesom den gav grundlag lor stillinglagen til en raekke problemer vedrorende ritualer og ceremonier ved graven, såvel de primäre, samherende med den tielligsle. lilsyneladende succesive brug al graven af folk tilhorende Traglbagerkulturen, som de secuiuhcre. Dertil var der levnet et stort og betydeligt oldsagsmateriale i oprindeligt leje: över 8000 skär af naer ved 200 kar, et stort antal flintredskaber og en del ravperler. I et beskrivende afsnil fremkegges iagttagelserne i förbindelse med selve udgravningen og selve fundstoffet letlsaget af et stort antal illustrationer i form al udgrav ningsfotografier. planopmålinger og profillegninger foruden fotografiske og tegnede gengivelser al oldsagsmaterialet, först og fremmest keramikens typer i deres mange variationer. Kamret var af den alment kendte hexagonale type, men stod i midten av en »tablet», en kvadratisk stenkegning af et enkelt lag sten, der synes at have ligget frit omkring det uchekkede kammer i dels brngsperiode. Tilsvarende »tabletter» har hieltil ikke vseret konstateret, men ele naermer sig i karakter den plane stenkegning, der for nogle år tilbage blev afclaekket omkring en danske dysse. Sammen med denne er Trollasten et velkomment bielrag til den standende diskussion om, hvorvidt kamre al denne type har vaeret daekkede eller monumentale, fritstående gravanlag. Det store lerkarmatcriale beskrives kar for kar, samlet i lornigrupper og med angivelse af skårenes antal og kärrets ornamentik efter nogenlunde samme princip, som er anvendt i Bagge-Kaelas monografier över Dolmen und Ganggräbern in Schonen. Dertil angives koordinaterne til de enkelte skär, der indgår i de enkelte kar. Laeseren har clerigennem en mulighcd for en vurclering af karrenes spredning. Recensioner 227 der er udslaggivende for fundet som helhed. I tillxg har forfatteren ladet udtegne en raekke spredningskort for skär tilhorende 6 relativt velbevarede kar, der grafisk giver et klart billede af skärkoncentrationerne. Denne grundighed i udgravning såvel som fremlaeggelse, der nu og da kan synes naesten pedantisk, er yderst velbegrundet, idet materialet derved umiddelbart afgnenses i 4 vacsensforskellige fuiiclgrupper 1) Fund fra kammer og gäng 2) fund fra stenkegningen omkring kammeret 3) keramik fra stenclyngen föran gangudmundingen og det underliggende kulturlag og endelig 4) de bemaerkelsesvaerdige depoter af braendte knogler og redskaber, der var nedlagt i anlaeget og dels inermeste omgivelser. F"undene tilherende gruppe 1 har en sammensactning, der er yderst almindelig i storstedelen af megalithgravene i Danmark og Skåne derved, at der tilsyneladende intet er levnet af det originale materiale, der har fulgt den eller de personer, som först blev gravlagt i kammeret. Her er ravperler og lerkarskår tilhorende en meget sen del af tragtbaegerkulturens MN periode, såvel som keramik og flint tilhorende bädoxekulturen og SN, og dertil vikingetidsmateriale — alt fra secundaere gravlaegningen eller ofringer. Fundgruppe 2 derimod indeholdcr del äldste materiale, der indgår i fundet som helhed; Keramik, hvoraf i hvert fald enkelte kar typologisk må henfores til en sen del af TN, mens andre tilhorer en tidlig del av MN. Karrenes position, direkte pä det kvadratiske stentaeppe, der omgav kamret, og i det gule sand umiddelbart föran, antyder, at disse fund er primaere i anlaeget, men om de er ofringer hensat ved graven, således som forfatteren mener og i sä fald de aeldste af sin art i Norden, eller de er udrommet fra kamret, er del vanskeligt at bedomme. For dateringen er de derimod udslaggivende. og dateringen al dyssen Trollasten til TN omend vel snarest övergången til MN, er af väsentlig betydning. Forfatteren gcnnemgär i denne förbindelse såvel de arkaeologisk clateretle som de C-14 claterede megalithgrave i Sverige og finder, at kun 111 enkelt G-14 clateret dysse i Bohuslän ogsä må tilhore T N . Dateringen af denne er imidlertid 2500 f. K., og da forfatteren netop anforer en nekke dateringer af liellig MN til dette årlnmclrede, må det bero pä en lapsus eller en sammenblanding med de også anförte historiske dateringer, der ikke er baseret på C-14 analyser, som er benyttet af Bröndsted og Stenberger i deres oversigtsvaerker om henholdsvis Danmarks og Sveriges Oldtid. Som storstedelen af de danske er bygningstiden for såvel de skånske dysser som jacttestuer iovrigt på grundlag af keramikens ornamenteringsstil og karrenes form dateret til periode 1 b af MN, ligesom den aeldste MN keramik i skårlagene föran Trollastendyssen. Teoretisk skulle der således va*re et spring i tiden fra den förste benyttelse af kamret i sen T N tid til de förste MN begravelser i den. Detta er naturligvis muligt. men da forholdet er generell også i de danske grave, er det nok snarest den kronologiske ramme om MN tids begyndelse og övergången fra T N til MN, der ber tages op til revision. Fundgruppe 3, der omfatter store keramikmasser i og under den halvmåneformede stendynge i og föran indgangspartiet, er rent MN og claekker hele T R B kulturens MN forleb, dog med en staerk overvaegt for de tidlige perioder Ib og 11. Dyngens lagdeling er ikke kronologisk betinget, idet såvel tidligt som 228 Recensioner sent materiale fandtes i et mörkt kulturlag under dyngen i ganske samme blanding som i dens stenmasser. Forfatteren har såvel i beskrivelse som i grafiske fremstillinger gjort nöje rede for disse fundforhold, der sammenlignes med andre fund af stendynger og keramik föran megalithgrave såvel indenfor det skånske område som i Danmark og Tyskland. Materialet tolkes delvis som offerfund, men den mulighed tages dog også i betragtning, at clele af det kan vaere udsmiel fra kammeret. Flere af de bedst bevarede kar viser da ogsä en meget staerk koncentration i den del af slendyngen, der ligger naermest ved kammeret, medens skärkoncentrationen aftager mod stendyngens rand. Andre kar derimod synes at have en jaevnere spredning över större områder, hvilket kan indicere, al disse er dele af en udromning. Selve stendyngens tilstedevaerelse og aflejring samt skärmassernes tilstedevaerelse såvel under som i dyngen er et problem i sig selv. Det synes dog at kunne pävises, at der oprindelig, formentlig samtidig med benyttelsen af dyssen, har vaeret en stenkoncentration i en bue löran inilgangen, hvor de underste sten ligger direkte på undergriindsmaterialet, medens de laengere ud claekker det omtalte kulturlag. Forfatteren diskuterer disse faenomener, kulturlaget og stendyngen, på grundlag af såvel udgravningsresiiltaterne som forholdene ved andre megalithgrave, og kommer til den slutning, at kulturlag. oldsagsmateriale og stenclynge i hovedsagen mä stå i förbindelse med gentagne ofringer pä stedet. Kulturlag, eller rettere afgnensede lag indeholdende organisk materiale og stendynger er, som de anfores, ikke iialmindelige föran megalithgravene, men desvaerre har kun fä vaeret genstand for en nojere undersogelse. Sammenligningsmateriale til stötte for en tolkning er derfor sparsomt. Umiddelbart stiller man sig dog det sporgsmäl, om hele stendyngen ikke oprindelig har vaeret en muropbygning föran dynens inclgang, der i tidens lob er vaeltet og blevet spredt, hvorved materialet er blevet aflejret pä den made, del blev fundet. Muligvis kan den dog, som forfatteren mener, vaere tilfort på et sent tidspunkt, eventuell i förbindelse med anbringelsen af dcpoterne bestående af braendte ben og flint, der alle lä överst i stendyngen og utvivlsomt nedlagt som de fandtes. Disse depoter, der omfattes af fundgruppe 4, er en hidtil ukendt eller i hvert fald upäagtet företeelse ved megalithgrave. I 11 af disse depoter findes braendte ben i kvantiteter fra 5 smä knoglestykker helt op til 600 milliliter. Sammen med disse knogler, der naesten alle er af menneske, findes fliiutedskaber, först og fremmest oxer, men ogsä mejsler, pilespidser o. a., der for storstedelens vedkommende er forbraendte og fragmenterede, men for hoveclmassens vedkommende dog bestemmeligt. Som helhed er depoterne sene, tilhorenele tragtbaegerkulturens slutfase eller muligvis endda bådoxekulturen, og synes for storstedelen at vaere nedlagt samtidig. Denne fundgruppe er hidtil ukendt i literaturen, men ved egne undersogelser og studier af aeldre grävningsberetninger har forfatteren imidlertid indsamlet et stort materiale, der godtgor, at skikken at henkcgge braendte menneskeknogler ved megalithgravene ikke er noget ukendt faenomen, og i enkelte tilfaelde synes de også i andre megalithgrave at vaere nedlagt sammen med braendte flintredskaber, först og fremmest oxer. Det er en gäde, hvorfra de braendte menneskeknogler, der repraesenterer såvel ganske unge som affaeldige gamle, hidrorer. Egentlige brandgrave er det naeppe, ofre eller spor af kannibalisme kan det vaere, således som forfatteren Recensioner 229 antyder. De braendte redskaber, såvel i braendtbenssamlingerne som i selvstaendige nedlaegninger, ligesom de tilsynelaclende tilfaeldige sammenblandinger af knogler tilhorende flere individer, giver dog ogsä grund til en overvejelse om hele materialet kan hidrorc fra en sidste udromning af kammeret, hvor man har braendt såvel de tilstedevaerende knogler, som gravens flintinventar. Som det anfores er braendt flintinventar på ingen made ualmindeligt ved de skånske megalithgrave, og ved de danske er det ogsä et velkendt faenomen, selv om de ikke har fundet vej til literaturen, og et forsog pä tolkning af dem er ikke foretaget. Det er imidlertid ikke alene anlaegets opbygning og fundgruppcrnes karakter, der behanclles. Med lige sä stor grundighed fremlaegges og vurderes også det store fundmateriales typer, såvel de enkelte stykkers morphologi, deres kronologi og kulturstilling, og dertil er foretaget en yderst spaendende undersogelse över keramikornamentikens tekniske udforelse. Denne er udfort i samarbejde med en zoolog, der har kunnet pävise, hvorledes et stort antal ornamenter har kunnet udfores med knogler af fugle, mindre pattedyr, som egern, og fisk, hvoraf enkelte ved forskellig drejning frembringer forskelligartede stikformer, der ikke sjaeldent ses anvendt på samme lerkar. Siden S. Mullers og Rosenbergs undersogelser af ornamentikens teknik i begyndelsen af dette århunclrede, har dette sporgsmäl vaeret alt for upäagtet, og det er gkcdeligt at se, at det nu läges op igen fra andre synsvinkler. Megalithgravenes masse og monumentalitet har givet dem en yderst fremtraedende pläds i stenalderforskningen fra den nordiske arkaeologis förste dage. Den interesse, de har vakt, har dog ikke vaeret fulgt op af hverken tilstraekkelig systematisk udgravningsvirksomhed eller forskning. Långt de fleste publikationer er stort set kun torsoer, der befatter sig med enkelte aspekter af anlaegenes og fundenes helhed. Kun fä undersogelser og endnu faerre publikationer har som denne behandling af Trollasten inddraget sä mange af de elementer, der indgär i et megalithankeg og inddraget et sä betydeligt komparativt materiale til belysningen af dem, for en stor del hentet ud fra arkivernes morke. Flere undersogelser og publikationer af Trollastens karat vil rydele op i gisningernes masse til fordel for en mere objektiv erkendelse. Poul Kjatrum R. L. S. Bruce-Mitford, T h e Sutton H o o Ship-burial, a handbook, published by the Trustees of the British Museum, London 1968. Det sä rubricerade arbetet torde för de flesta arkeologer, som sysslat med vär vendellid, vara välbekant genom en eller flera av de tio tidigare upplagor, som samme författare sedan 1947 ombesörjt. Grundstommen iir densamma, men först här har däri i större grad införts resultat av det omfattande arbetet, som krävts och längre än så letts just av Bruce-Mitford utan prutmän, för att i sinom tid medge en officiell, i möjligaste män allomfattande och pålitlig bedömning av den bekanta bätgravens — eller kenotafens — fantastiskt rika innehåll. Bilcl15 — 694440 Fornvännen H. 3, 1969 2;}o Recensioner materialet är givetvis till dels detsamma som tidigare, men till stor del efter nya fotografier eller i större format; dessutom fyra praktfulla färgplanscher. Till nyare litteratur ges frikostigt anvisningar i text och noter. Av särskilt intresse för svenska forskare äro två nytillkomna kapitel: VI The coins and the date of the burial, och X The Swedish connection, vilkas innehåll givetvis ocksä påverkat utformningen av kringliggande kapitel. De trettiosju små frän kontinenten komna guldmynt, som lågo i en praktfull börs, hade länge av en samstämmig opinion bland de få numismatiker, som ägnat sig åt denna specialitet, förklarats sammanförda under 650-talet. Är 1960 framlade emellertid en av dessa specialister, M. Lafaurie, sina resultat efter en grundlig revision av dittills gällande kronologi för de merovingiska guldmynten. Enligt honom skulle de 37 guldmynten sannolikt snarare sammanförts omkr. 625! British Museums egen expert, som nyligen fullbordat eu definitiv bearbetning av samma mynt (för Sutton Hoo-verket in spe), har sedan nått praktiskt taget lika resultat, medan en tredje ledande auktoritet kvarstår vid den äldre dateringen, Framtiden må avgöra, vem eller vilka som ha rätt. I detta läge ha vi arkeologer skäl, om ock ej skyldighet att räkna med del extrema, men ändå eventuellt möjliga fallet, att mynten ej allenast samlats, utan ocksä — vilket ju är en annan sak — hamnat uti bätgraven eller kenotafen ett kvartssekel tidigare, än vi förut trott vara möjligt. Tjugufem är mer eller mindre spelar sällan någon roll i arekeologiska resonemang. Men här göra de det. Handbokens författare hävdar med skärpa, att fyndets innehall pä grund av den rikedom och den konstnärligt oöverträffade kvalitet, som utmärker viktiga delar därav lika väl som med hänsyn till att vissa föremål rent av mäste betraktas som regalia, mäste ha hämtats ur en kunglig skattkammare. I detta fall kan utan tvivel förutsättas, att denna tillhört 600-talets lyckligtvis ganska vid kända dynasti i East Anglia. Den förste därinom, som tagit dopet och sålunda kan ifrågasättas — eftersom flera av skattkammarens inventarier tydligt framhäva kristna emblem — är den rätt väl kände, men i den kristna litteraturen illa anskrivne Redwald, samtidigt den ende inom dynastin, som nått rangen av och kunde bära symbolerna liir »Bretwalda», dvs. den högste inom alla saxiska kungadömen. Redwald lär ha dött 624 eller 625 och skulle sålunda — om den senast föreslagna dateringen av mynten häller sig — kunna vara den, som monumentet vid Sutton Hoo ordnats för, ja utan tvivel, säsom Bruce-Mitford framhåller, den mest sannolika bland fätalet överhuvudtaget tänkbara kandidater, vi eljest ha att räkna med. Liksom vår Olov (sköt- eller rättare) skottkonung fick han finna sig i att regera över bäde hedna och kristna undersåtar. Ja, han visade sig t. o. m. sä »ekumeniskt» lagd, att han säges ha i sin kyrka inrättat altaren »bäde ät Kristus och Djävulen» (en eller kanske flera liednagudar). Det är möjligt, att han innerst inne själv hade svårt att bestämma sig i fråga om destiiiationen: Valhall eller Himmelen. Företrädare för ömse religioner kunna ha varit angelägna om att bevisa honom den sista tjänsten. Skulle ej dä kunnat hända först att kroppen brändes (möjligen enligt hans eget förordnande), sedan att askan eller .åtminstone en ringa del därav smusslats in på mer obemärkt plats i den Recensioner 231 gravkammare, vars västra hälft med regalierna och de allra flesta av praktsakerna tydligen arrangerats för en jordfästningsakt enligt kristen ritual? Detta försök att lösa tvistefrågan »grav, kenotaf eller bådadera?» mä vara ett hugskott (jfr sid. 34 f. och not 27 i rec. arb.), men räcker också som rimlig (och så till vida förmodligen enda) förklaring till att den stora bysantinska silverskålen frän tiden 491—518, tydligen en ur skattkammaren hämtad dyrgrip, fått en så undanskymd plats inom gravkammarens östra hälft. Trots omfattande kemiska prov på olika håll är det nämligen endast pä denna skäl, som spär av ben kunnat påvisas. Dessa ben hade säkert blivit brända. Zoologiskt kunde de ej bestämmas. Teoretiskt möjligt mä vara, att det är fräga om köttben, som vid gravölet råkat hamna i kockarnas härd. Men varför hade de dä tagits med i heigen? Och varför hade i så fall den välbehållna Anastasiiis-skålen degraderats till slaskhink? Rimligare är väl, att den enligt uråldrig sed, såsom bl. a. vid insättning av Augustus' aska i Augusteum, anförtrotls en förnämlig, pietetsfull roll. I stort sett är ändå skillnaden ringa mellan den mer försiktige författarens och den härvarande mer hämningsfrie skrivarens ståndpunkter. Detsamma gäller i det andra tillfälle, då min oppositionslystnad ej kan behärskas: Kap. IV, som handlar om skeppet och ökats både i text och bildmaterial. Alltjämt karaktäriseras det med rätta som en stor, öppen roddbåt utan antydan till mast eller andra anordningar för segling. Då författaren ändå anger som troligt, att man kan ha nyttjat segel i medvind, instämmer jag helhjärtat, emedan jag redan som liten pys seglade i en eka minst 20-30 m en vacker dag pä en fredlig Mälarvik helt enkelt så, att jag med båda armarna spände ut min uppknäppta kavaj. Många bättre sätt kunna säkert ha nyttjats utan att ändå nå fram till den väl utvecklade rigg, som pryder en rekonstruktion, som lånats ur annat arbete och väl kan försvaras som cn eftergift ät helt osakkunnigas krav pä lättsmält stimulans. Den rekonstruktionen kunde nog med fördel ersatts av någon bland de likaledes fantasieggande avbildningar av dylika, eller rättare något äldre roddskepp, som med dem samtida konstnärer avbildat framför allt inom en grupp gotländska bildstenar, till vilka handboken f. ii. ocksä hänvisar. Mest naturtrogen iir nog den sedan länge kända skeppsbilden på en i Bro kyrkas mur insatt häll. Men numera känna vi — jfr Gotländskt arkiv 1955 och 1956 — flera bildvarianter, av vilka tre tydligt visa en mittskepps i skrovet placerad lältliknande byggnad eller kajuta, vars kontur förbluffande erinrar om den man kan förmoda för Sutton Hoo kammarens ej kända överbyggnad, så vitt man också där valt den enkla formen sadeltak. I tre fall har konstaterats, att den horisontala takåsen prytts och förmodligen även stärkts av en genombruten takkam, å bilderna representerad genom en rad ringar eller rundlar. En fullt likartad takkam iakttages även pä en kyrka, avbildad på en gotländsk dopfunt frän lidig del av 1100-lalet, vilken frän Tingstad i Östergötland förvärvats till Statens historiska museum. I svenska bätgravar, bl. a. Valsgärde 6 och 8, äro rester iakttagna av långsträckta, av stora näverflak hopsatta, i vissa fall troligen med textil fodrade mattor. Det förefaller mig ej osannolikt, att dylika mattor egentligen avsetts för aptering pä sådana tält, som bildstenarna antytt och som b ö n ha varit välbehövliga i de öppna båtarna till skydd för last och även för lediga bcsätt- SSSSSHHHHH 232 Recensioner [tingsmän mot regn och solgass. Men då icke, säsom vid begravningarna, inkräktande på mittskeppets hela bredd. Det är frestande att jämföra särskilt Brostenens kontur av skrovet med den för båten i Sutton Hoo. Den nya handboken ger oss, förutom den redan av grävniiigsledaren utarbetade, en ny, och likväl säsom ej definitiv betecknad konstruktionsteckning av skrovet. Där framträder tydligare än förut skillnaden mellan för och akter. Endast den senare visar de extra förstärkningar, som apterandet av styråran krävde. Detta till skillnad frän bildstenarnas skepp, som i tre fall tydligt visa ett roder i vardera stäven — i ett fall bada samtidigt bemannade och sålunda i funktion. Detta är det enda, som skiljer bilderna av de mindre roddskepp, som bildstenarna föreställa, frän det kanske ett sekel yngre, i England funna. Men intet hindrar oss antaga, att det senares stävar ovan gränsen för total förmultning fortsatt i samma mjuka stigning som bildstensteckningarnas stävar visa. Den omständigheten, att aktern i jämförelse med motsvarande del av fören är bredare och i tvärsnitt rundare talar för att Sutton Hoo skeppet likt de gotländska haft en högre uppbyggnad i aktern än i fören. Detta har berett den i akterns »lyfting» stående eller sittande skeppsbefälhavaren ett gott skydd för akterlig vind och friare utsikt över farvattnet förut. Samma höjdskillnad iakttas även på de mest naturalistiska av de yngre bildstenarnas skeppsteckningar. Härifrän går tanken till de stora akterkastellen på långt senare tiders koggar och fregatter. Annorlunda blev det av begripliga skäl i allmänhet under ångbåtarnas tid. Det är efter ångbåtarna som tyvärr nutida tecknare av forntidsbätar synas bundna vid den felaktiga föreställningen, att fören mäste ha varit högre än aktern. I förbigående mä tilläggas, att Broteckningens höga resning av den smala förstäven bör ha inbjudit till att ersätta den översta delen av dess mjukt böjda profil med en läng hals, formad av en trädgren, som lösgjorts frän stammen på så vis, att delar av denna följt med och kunnat omdanas till nägot liknande ett fågel- eller djurhuvud. Alltså motsvarighet till sädana löstagbara stävprydnader, som genom flera i Schelde funna exemplar nyligen blivit skickligt sammanställda och diskuterade av Bruce-Mitford i Acta Archaeologica 1967. Helt uteslutet är nog inte att ett slikt huvud prytt ocksä roddskeppet i Sutton Hoo. Det är självklart att den omarbetade handboken tack vare dess författares enastående förtrogenhet med materialet innehåller talrika väl övervägda, av skarpsinne och moderation präglade bidrag till lösning av den härva gåtor, som det sagolika grav- eller kenotaffyndet ställer upp för oss. Sune Lindqvist Hans och Simon Jensfelt. Bygga om. Stadsförnyelse genom ombyggnad. Bok och Bild förlag. Malung 1968. Med ekonomiskt stöd frän Statens råd för byggnadsforskning och Näringslivets Byggnadsdelegation har författarna med gedigen sakkunskap och lovvärd ambition behandlat de ofta synnerligen intrikata problemkomplexen i samband med Recensioner 233 förnyelsen av den äldre stadskärnan. I företalet anges att då utredningsarbetet startade gällde syftet i första hand att belysa förutsättningarna för att inrangera kommersiella lokaler i den äldre bebyggelsen — med beaktande av den enskilda byggnadens särart och de krav som stadsbilden ställer. Det är därför naturligt att när arbetet kommit att omfatta den allmänna problematiken förknippad med byggnads- och stadsbevarandet att tyngdpunkten i framställningen blivit fixerad till den ursprungliga målsättningen. Den fylliga texten behandlar emellertid strängt taget alla i ombyggnadsverksamheten förekommande svärigheter och möjligheter och framställningen kompletteras av ett synnerligen rikligt uppmätningsoch bildmaterial, varav ett flertal i lärg. Erfarenheter och praxis utomlands har även tillvaratagits och erbjuder dessa exempel ett stimulerande jämförelsematerial. Rygga om har närmast karaktären av en handbok och är en mycket användbar sådan, dä vissa avsnitt behandlar företeelser, som knappast förut blivit sä allsidigt belysta som hiir — detta gäller i synnerhet skyltningen och de vådor som en illa genomförd utformning av denna detalj kan medföra för själva arkitekturen. Det betonas här och var i boken att det ej finns större anledning att taga upp den rent antikvariska motivationen för bibehållandet av den äldre bebyggelsen. Detta är ju också ändamälslöst då författarna med andra medel — och kanske mer slående, lättförståeliga och realistiska — när fram till konklusionen att det finns bärande skäl — icke minst ekonomiska — för att bygga om istället för att riva och bygga nytt. Vissa omständigheter tyder emellertid pä att författarna, kanske omedvetet, gärna förringar det hängivna och icke alltid fruktlösa arbete, som utförts under efterkrigstiden till gagn för stadsbilden av de kulturminnesvårdande organen. Det kan kanske här vara på sin plats att konstatera att den hittills största undersökningen och mest allsidiga utredningen nämligen Gamla Stan's rapporten frän 1964 inte linnes anförd i litteraturen och är påfallande styvmoderligt behandlad i texten. Visserligen är byggnadsbeståndet av en helt annan karaktär än det, som författarna med en viss förkärlek behandlar, nämligen stenstadens rikare sekelskiftesmiljö. Härigenom har utan tvivel en mer allmängiltig argumentation blivit lidande och därigenom spridningen av de för svenska förhållandena nyttiga lärdomarna tyvärr begränsats avsevärt. Entusiasmen för den ovannämnda stilarkitekturen och epoken närmast därefter kommer även till uttryck i tolkningen av byggnadsminneslagen, dä det helt enkelt konstateras att denna »ger ett betydligt sämre eller inget skydd alls ät hus byggda under 1800- och början av 1900-talet, byggnader som kan vara mer värda att bevara är (än? recensentens anm.) 1700-talshusen». Det är givetvis onödigt att påpeka att vare sig lagtextens formulering eller tillämpningsföreskrifterna och själva handhavandet av lagen ger stöd ät denna tolkning. Däremot vill man gärna understryka när det sägs att lagen är betänkligt urholkad genom sina ekonomiska bestämmelser. Kanske inte så mycket för bestämmelserna som sädana, utan fast mer pä grund av bristen på medel att föra en aktiv byggnadsvärdspolitik överhuvudtaget. Ett förhällande, som det kanske ej funnits nägon större anledning att taga upp i det aktuella sammanhanget, men som givetvis har en 234 Recensioner förlamande effekt pä arbetet, och som utgör en påtaglig, negativ faktor bland fastighetsägare av alla kategorier. Att åsikterna gär isär om de bästa lösningarna i den härva av olika intressenter, som är engagerade i den aktuella miljödebatten är naturligt, men om man kan enas om ett slagkraftigt aktionsprogram, så kanske de brister som författarna pekar på så småningom kan undanröjas till gagn såväl lör stadsplanerare, sociologer, politiker som för arkitekter, antikvarier och andra dödliga. Det finns emellertid all anledning att påminna om Goethes visa ord om att en lösning på ett problem föder nya problem. Rygga om ger en mängd goda uppslag till fördjupade studier inom staelsförnyelsens rika problemfält och man fär hoppas att författarna själva får tillfälle att arbeta vidare pä den inslagna vägen. Deras exempel bör ocksä kunna tjäna som föredöme för en eller flera kulturhistoriker att i den nu sä aktuella miljödebatten försöka konkretisera det antikvariska handlingsprogrammet vid utformningen av morgondagens omgivning. Synpunkter och önskemål har visserligen framförts bl. a. i de statliga utredningarna om byggnadsminnena, ficleicommissen och antikvitetskollegiet, men har knappast beaktats i någon större utsträckning. Carl-Filip Mannerstråle Recensioner Marie-Louise Bachman, Studier i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademiens historia, KVHAA Handlingar, Historiska serien 14, Stockholm 1969. Medan ännu Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademiens föremålssamling, den som senare skulle bilda Statens historiska museum, förvarades pä Slottet — den tömbeströdda vägen över Ridderstolpeska huset och Nationalmusei byggnad fram till nuvarande plats tillhörde framliden — demonstrerade akademiens unge sekieterare, riksantikvarien Bror Emil Hildebrand samlingarna för ett av ståndsriksdagens utskott. Meningen var givetvis att riksdagen efter att ha erhållit kännedom om dessa nationalskatters eländiga existens skulle bevilja ett förstärkt anslag. Utskottsledamöterna lär inte ha sagt sä mycket under själva visningen, men den resulterade i cn molion, att det i samlingarna förvarade guldförrådet icke borde ligga onyttigt utan nedsmältas till upphjälpande av rikets ränta. Episoden kan väl känneteckna den oförståelse som forna tiders — och nuvarande också för den delen — kulturvärdare hade att möta. Fornminnesvården i Sverige kan emellertid annars se tillbaka pä en jämförelsevis positiv och hedrande utveckling frän det gamla antikvitetsarkivets kringresande forskare och rannsakare, de mä ha hetat Rhezelius, Hadorph, Axehielm eller Peringer till den ännu fortlevande, administrativt egendomliga treenighet som bildas av Vitterhetsakademien, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum. Man kan här verkligen peka pä vackra insatser i värt kulturliv, kännetecknade av namn som Bror Emil och Hans Hildebrand, Oscar Montelius och Sigurd Curman. Pä gamla dagar tog sig Vitterhetsakademiens vetenskapligt outtröttlige Nestor Henrik Schiick för att skriva akademiens historia, ett arbete av märklig lärdom, intensitet och bredd, vilket som bekant föreligger i åtta starka volymer. Schiick lade huvudvikten vid akademiens föregångare, alltså antikvitetsväsendets utveckling före reorganisationen 1786, vilken innebar att den nya akademiens sekreterare tillika blev riksantikvarie. Framställningen slutar med året 1837, då den Hildebrandska perioden och därmed definitivt för akademien en ny tid tar sin början. Beträffande Vitterhetsakademiens fortsatta historia under 1800-talet föreligger nu ett arbete av förste bibliotekarien vid Kungl. Biblioteket fil.lic. Marie-Louise Bachman, Studier i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademiens historia, vilket behandlar Bror Emil Hildebrands mer än 40-äriga verksamhet som akademiens sekreterare och som riksantikvarie 1837—1879, en genombrottstid i värt lands kulturhistoria. Ämnet gavs ursprungligen som uppgift vid Torvald Höjers licentiatseminarium. Det nu utgivna arbetet är en betydande utvidgning av detta specimen. Författarinnan fann under sina forskningar, att Schiick för sin framställning förbisett vissa betydelsefulla handlingar samt heller inte fullständigt utnyttjat akademiens arkiv eller andra i sammanhanget viktiga källgrupper. Hon har där- Recensioner 325 för i inledningskapitlet kunnat åstadkomma en i många drag fördjupad bild av akademiens lyra första decennier. För omständigheterna kring tillkomsten av akademien har hon i ljuset av dessa arkivstudier redogjort i en uppsats i Fornvännen 1963. Ett av de mänga goda dragen i bibliotekarie Bachmans arbete är den nyanserade och positiva bild hon ger av Johan Gustaf Liljegren. Samtiden säg ju ganska mörkt pä denne rikt begåvade men splittrade och till slut tragiske lärde ämbetsman, som bakom ett lysande konglomerat av titlar och befattningar — riksantikvarie, riksarkivarie, profe tor och kansliråd — hade atl möta fattigdom, sin egen depressiva läggning samt oförmåga att organisera arbete, vilket hade till följd att han sä småningom blev obehagligt beroende av sin amanuens och slutligen efterträdare som akademiens sekreterare. Huvudpersonen i skildringen är som sagt Bror Emil Hildebrand, vars intelligenta, kraftfulla och robusta personlighet slår igenom i varje drag i akademiens liv under hans tjänstetid. Liksom Jac. Berzelius, Vetenskap: akademiens maktfullkomlige sekreterare kunde Hildebrand sä småningom med fullt fog säga V académie, c'est moi. Författarinnans lågmälda framställning ger emellertid en klar och väldokumenterad skildring av Hildebrands organisatoriska insatser — till skillnad frän Liljegren, vars huvudintresse varit fornminnesvården, var elet primära intresset hos Hildebrand museets utveckling. Nägra månader före sin död 1884 lade Hildebrand in de sista mynten pä sin plats i Myntkabinettet med orden: »Nu har jag avslutat det arbete, för vilket jag 1832 kallades till Stockholm.» Då hade ocksä inte bara mymsamlingarna utan museet i dess helhet mångdubblats till sitt besländ saml erhållit för tiden ändamålsenliga lokaler. Uppordnings- och utställningsarbetet hade också fiir de unga krafter Hildebrand använde sig av som bi1 raden, sonen Hans och Oscar Montelius betytt oerhört mycket fiir deras vetenskapliga arbete, vilket åter betydde en omgestaltning av det arkeologiska vetandet rörande Sverige. Bror Emil Hildebrand var säkert inte lätt att tagas med för dem som till äventyrs hade annan äsikt. Över numera vördnadsvärda namn inom den antikvariska lärdomshistorien kunde Hildebrand ösa invektiv. Den store zoologen och arkeologen Sven Nilsson och Hildebrand var sällan ense, men här sträcker sig den senare knappast längre än till lätt ironiska kommentarer till exempel vid Nilssons av entusiastiska och av vilda teorier fullspäckade föredrag i akademien om Skandinaviska Nordens Urinvånare. Men om t. ex. Dybeck hette del att han var »charlatan», Peter Wieselgren hade gjort sig skyldig till »litterärt skojeri» och dä Nils Månsson Mandelgrcn i tryck polemiserat mot »Hildebränderna», bröstade riksantikvarien av fiir fullt: »Hr Mandelgrcn, en s.k. artist av uslaste slag, utan talent, utan vanligt folkvett, är ilskefull mot Akademien därför att han vet att Akademien känner hans oförskämda och till en del rent av brottsliga förehavanden». I detta sammanhang bör man också erinra om vad ärkebiskop Reuterdahl i sina memoarer hade att säga om Bror Emil Hildebrand. som han ansåg vara »den redligaste, ädlaste mest trofasta själ, som på jorden kan finnas». Under de »mänga tiotal av är» som Reuterdahl känt Hildebrand »hade han icke funnit nägon ringa eller stor handling från honom utgå, som icke förtjänt odelad aktning och kärlek». Den disposition som författarinnan gett sin framställning är utan tvivel för21 694437 Fornvännen H . 4, 1969 326 Recensioner träfflig och åstadkommer att man fär en klar och åskådlig bild av akademiens olika aktiviteter antingen det gäller val av ledamöter, levnadsteckningar, tävlingar, utgivande av skrifter säsom Diplomatariet etc. Särskilt fruktbärande är den strängt genomförda boskillnaden mellan akademien som vetenskapligt samfund och framställningen av dess arbete som ämbetsverk. En och annan bortglömd verksamhet fär här sin belysning t. ex. akademiens skyldighet att förrätta kansliexamen med dem som skulle inträda i verken eller förhöra blivande generalstabsofficerare i franska. I ett, enligt anmälarens mening särskilt intressant parti av skriften behandlas utvecklingen av statsanslaget för utgivande av lärda verk, vilket första gängen beviljades med 10.000 rd vid 1840 ärs riksdag, och vilket fär ses som en föregångare till Statens humanistiska forskningsråd. Akademien hade att yttra sig över dit remitterade ansökningar. Detta material är ur svensk vetenskapshistorisk synpunkt en verklig fyndgruva. Ibland förvånar man sig över akademiens negativa syn pä verk, som senare blivit klassiska, liksom ocksä över positiva yttranden över arbeten som snart skulle bilda torra kvistar pä vetenskapsträdet. Marie-Louise Bachman har med stor noggrannhet och omsorg genomfört bäde forskning och bearbetning. Skall man vara petig kan nägon inadvertens påpekas, t. ex. Salamancas-arkivet (s. 223) i stället för Simancas. Författarinnan har ocksä genom en elegant och lättflytande stil gjort läsningen intresseväckande, vilket i detta fall är en särskild förtjänst, ty själva ämnet, odramatiskt och oftast vardagsgrått, skulle behandlat av en tyngre penna kunnat bli en ganska svårgenomtränglig läsning. Med sin klara och kringsynta skildring har författarinnan nu gett ett värdefullt bielrag till kännedomen om utvecklingen av en av våra viktigaste vetenskapliga institutioner och därmed ocksä tecknat ett avsnitt av svensk lärdomshistoria. Wilhelm Odelberg Ville Luho, Die Suomusjärvi-Kultur, Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 66, 1967, 124 s.+ 40 pl. Ville Luho har i sit nyeste monografiske vaerk taget op til behandling Suomusjärvikulturen, som han allerede på titelbladet betegner som en »mellem- og senmesolitisk« gruppe, idet han altså forudsanter en tredeling af Finlands Mesolitikum med Askolakulturen först, gående över i Sumousjärvikulturen på et tidligt tidspunkt, set i relation til den skandinaviske kronologi. Dette er jo for så vidt ikke noget nyt ståndpunkt for ele finske arkeologer, men med sine 26 nye bopladsfuncl lover bogen en fornyet og uddybende begrundelse af de gamle divergenser mellem arkaeologerne pä begge sicler af Ostersoen. 1 sit förste afsnit giver Luho en grumlig oversigt över det materiale og de synspunkter, som ligger forud for hans egne undersogelser. Man får et staerkt indtryk af, hvor svagt et fundament der var at bygge pä, og hvor ivrigt finske arkasologer i ärhundredets förste halvdel ledte efter holdepunkter. Antallet af bopladsfund var få, og strategrafiske iagttagelser fandtes bare fra Österbotten. Her var kulturbilledet til gengaeld ikke typisk, og strategrafien fastslog for sä vidt kun, at 3 Suomus- Recensioner 327 järvibopladser var aeldre end 3 stil II, i-bopladser, hvilket ikke kunde undre nogen. Importlund fandtes ikke, ikke heller Suomusjärvieksport i udlandet, grave var ikke lokaliseret, og de 2-3 tidlige mosefund i Finland kunde ikke kulturell bindes til Siiomusjärvikulturen. Tilbage blev 3 muligheder, af hvilke de 2 er blevet flittigt brugt, nemlig den typologiske og den strandlinie-geologiske. Forskningens historie er en läng og — efter anmelderens mening — trist beretning om arkaeologer, som opgav sine egne argumenter et ad gängen for efter 20—30 är helt at have accepteret geologernes synspunkter. De arkaeologisk-typologiske argumenter forte til en tredeling af materialet. Först var der bopladser af »mesolitisk* karakter, med trindokser, Ilomantsi- og Suomusjärvi-okser, altså samme udviklingsstadium som f. eks. Limhamnkulturen. De blev sammenstillet med tilsvarende faenomener i Skandinavien og dateret til atlantisk tid. Dernaest var der bopladser, hvor dette inventar var kombineret med mere udviklede, slebne oksetyper, til og med firsidede, med slebne skiferspydspidser og enkelte steder med botniske hakker. Disse bopladser blev opfattet som »neolitiske«, repraesenterede altså et udviklingsstadium parallell med kamkeramikken, ja endog med bådoksekulturen. Et sådant efterliv for den senmesolitiske kultur kan jo ikke undre en skandinav. Og endelig var der kvartsboplaciser med små, runde skiveskrabere. Disse lod sig ikke datere. Överfor dette opererede geologerne med en strandliniekronologi og en opfattelse af alle Siiomusjärvibopladser som strandbundne, ja, drev kronologi ogsä pä losfundenes höjde o. h. Äyräpää provede vel at haevde muligheden af elvebundne og indsobundne bopladser. Og i virkeligheclen var vel ikke et eneste fund beviseligt strandbundet. Resultatet af Arkaeologernes kapitulation över for dette system blev tredelingen al Suomusjärvikulturen i en Laperlafase fra senboreal tid, 6. ärt. f. v. t., en Sikunsuofase fra ticlligatlantisk tid, 5 ärt. f. v. t., og en Kiskofase fra senatlantisk tid, 4. ärt. f. v. t. Botniske hakker, hakker og koller med skafthul, slebne skiferspydspidser, alt blev det fort tilbage långt bagom begyndeisen af tilsvarende faenomener i Skandinavien, ja, spydspidserne blev placeret vaesentlig i 6. ärt. Skandinaviske kolleger havde sandelig årsag til at undre sig. Den tredje mulighed for datering var at sammenligne det samlccle inventar med andre kulturer og placere det i den europaeiske kuturudvikling. Dette er nok til en vis grad gjort, men dets konsekvenser er ikke trnkket. I regien har Suomusjärvi vaeret opfattet som en »kokkenmoddingkultur* og sammenlignet med Voiseku i Estland, Campignien i Litauen, Ertebolle-Limhamn-Lihnlt-Nostvet i Skandinavien. Disses afhaengighedsforhold til et mellemeuropaeisk Tidligneolitikum er imidlertid åbenbar — C. A. Nordman er vel en af de förste, som klart har udtrykt delte — og forhindrer en datering laengere tilbage end ca. 4500 f. v. t. En direkte förbindelse mellem Suomusjärvi og Donau I er bare antydet en enkelt gäng af Äyräpää (1920, p. 54), men efter at anmelderen sammen med finske arkxologer har set Bylanyfundenes stentyper er den indlysende. Ogsä den laegger en baggraense, som er senere end såvel typologernes som geologernes forslag. Endelig afiedes adskillige traek fra Ost-Karelens »forkeramiske neolitikum», men ingen russiske forskere daterer dette tidligere end 3000 f. v. t. (efter finsk absolut kronologi vil man kanske sige 3500 f. v. t.), ja vore russiske kolleger fornaegter enhver bosaetning nord for 60° n. br. sä tidligt som de postulerede indflydelser clerfra pä Finland. 328 Recensioner Resultatet heraf mä blive en uoverenstemmelse, som er större eller mindre enten man nu parallelliserer med Rusland, Skandinavien eller Donaulandene, og enten man bruger relativ eller absolut kronologi, men i alle fald er päfaldende. Til hvilket hold man skal faeste störst liltro, beror naturligvis bl. a. pä, hvorfra Suoinusjärvikulturen er kommet, og ogsä her har meningerne vaeret delte. Den ostsvenske mulighed blev tidligt forkastet af finnerne, den sydkarelske holdt sig laenge, men i senere tid har en kombination af den ostkarelske og den estniske vaeret favoriseret. Kombineres denne dobbelte rod med opdagelsen af den endnu aeldre, finske Askolakultur, mä man med Luho anlage en lokal oprindelse under udenlandske impulser. Men for en vurdering af kronologien spiller distinktionen mellem indvandring og impuls ingen rolle. Den her givne fremstilling er naturligvis ikke loyalt referat af Luho's förste kapitel, men er staerkt farvet af anmelderens tanker ved gennemlaesningen. Den har fäet sin form ud fra onsket om at markere anmelderens udgangspunkt for laesningen og de staerke forventninger, hvormed han gik til denne fremlaegning af nyt stof om Suomusjärvikcilturen. Det meste af bogen er en beskrivelse af de 26 bopladser, som Luho har fort sammen vaesentlig pä elet negative grundlag, at de ikke har givet keramik. Det er netop beskrivelsen af den enkelte boplads og dens inventar, som for ham er hovedsagen, ikke sammenfattende opstilling af typer indom kulturkomplekset som helhed. Dette överlades laeseren, som da delvis er nodt til at clanne sig et begreb om det eller de »normalinventarer*. som Luho igen bygger videre pä i ele afsluttende kapitler. Jeg skal forelobig holde mig til forfatternes egne positive og negative konklusioner, som jo udgor bogens bidrag lil vor viden om Suomusjärvikulturen. Han deler sil materiale op i 4 grupper. Gruppe 1 har et inventar, som stär Askolakulturen naer, sävel den del af Askolaiventaret som anmelderen betragter som sikker, som m. h. t. eksistensen af en raekke mere eller mindre dubiose redskabstyper. Luho's argumenter for at skille gruppen ud fra Askola skal jeg ikke kunne bedomme, dels p. gr. a. disse efter min mening yderst dubiose typers karakter, dels fordi tegnerens gengivelse af huggede kvartsredskaber hverken her eller i Askolapublikationen er tilfredsstillende. Gruppe 2 indeholder det typiske Laperlamateriale, d. v. s. huggede eller svagt slebne redskaber af grove strälcskilreog gransten, f. eks. Suomusjärviokser, og sammen med dem kvartsredskaber, isaer stikler og skrabere, men få egentlige skiveskrabere. Gruppe 3 indeholder af kvarts isaer store maengder af små, regelmässigt' skiveskrabere, af gransten »aegslebne skiveokser», at skifer brede, slebne spydspidser. Men pä disse bopladser förekommer ogsä udaterbare lerkarskär, firesidede okser og 2 pileskaftglattere. Dette er den gruppe, som Äyräpää oprindelig placerede långt nede i yngre stenålder som en parallel til kamkerarnikkulturen. Endelig indeholder gruppe 4 naesten bare kvartsredskaber og da bl. a. tvaerpile, skaevpile, rombiske mikrolitter og skiveskrabere, men også smä skafttungepile. Flaekketeknik er sjx-lden og dårlig i alle 4 grupper. Den beskrevne udvikling omfatter da ikke nogen Sikunsuogriippe og heller ikke nogen Kiskogruppe. Disse ses pä af Luho som sene lokaludviklinger i hh. Vestre Nyland og Det egentlige Finland. De förekommer hverken i Askolaomrädet hengere mod ost eller i Österbotten laengere mod nord. Delle sidste er nok et at Recensioner 321) hovedresultaterne af Luho's afhandling. Suomusjärvikultciren er gennem disse nye undersogelser blevet mere mangfoldig, både geografisk og kronologisk. At gruppe 1 er äldst, kan nok alle vaere enige om, og konklusionen synes rimelig: Suomusjärvi er udviklet af Askola under staerke påvirkninger fra Kundakulturen. Gruppe 1 kan efter sit indhold vaere aeldre end de centralenropaeiske påvirkninger, som er omtalt ofr., og selvom den ikke behöver at vaere sä gammel som af Luho antaget, mä dens afslutning i alle fald ligge et godt stykke tid for 4000 f. v. t. At gruppe 4 er senatlantisk — efter finsk kronologi ca. 4000-3500, efter skandinavisk ca. 3500-1800 — er ogsä noksä sikkert. Ved behandlingen at tvaer- og skaevpilene slutter Luho med: »und besteht die Mögliehkeit, das ausgehende Mesolithicum Finnlands neben die Kultur der enlsprechenele Zeit Scidskandinaviens zu steilen und es in ihre Chronologie einzuschalten«. Her rober forfatteren pludselig en tendens, som vi fra vor side skulde have sat pris pä at se naermere uddybet, Da vilde bogen nok långt mere have indfriet vore forhåbninger til den, men da var meget i den også blevet anderledes. Landvindningen ved det nye materiale er også, at vi nu foruden stenredskaberne kemier de clermed sanmienhorende kvartstyper. Også ilelstederna og til en vis grad hustyperne får vi oplysninger om. Men ellers er nok desv.c-rre Luho's staerke betoning af forskellen mellem de tidligere overfladeopsamliiiger og hans gravninger ret illusorisk. Begge er dog »hopade fynd* i C. A. Mobergs betydning af ordet. Kun 2 bopladser synes at mätte vaere rene, nemlig Alajärvi Kurejoki (gruppe 2), som har virkeligt da-kkede lag, og Honkajoki Lauhala (gruppe 3), hvor fundene knytter sig til en komplct bevaret hyttctomt. Blandt de ovrige er adskillige tydeligt blandede, og Luho fremhaever selv delte for 3 af dem. Den ene har en »horisontal strategrafi», som läder en skimle gruppe 2 og 4 blandet. Pä 2 bopladser antages redskaberne at vaere vandrullede, men forfatteren tor ikke stå sikkert inele for delle-, og vi tor da ikke brugc det. Principiell er materialet derfor ikke af ancien art end det fra gammel tid kendte, og Luho betoner selv, at han ikke i materialet finder ting, som tvinger til vaesentlige omvurderinger i forhold til Äyräpää's synspunkter fra 1950. Til slut skal naevnes, at man i kap. II fär en nypublicering af de 3 finske mosefund, som geologisk kan henfores til mesolitisk tid. Behandlingen bringer intet vassentligt nyt, og disse fund kan fortsat ikke med sikkerhe-d knyttes til nogen af de kendte kulturgrupper i landet. När bogen troels alt ikke opfylder de slore forventningei, man går lil ilen med, skvldc-s det isaer, at materialel ikke er udnyttel tilstrakkeligl. Vi finder ikke tegn iii del udstrakte teamwork, som praeger den yngre arkaeologiske forskning også i Finland, og heller ikke det intime samarbejde med naturvidenskaberne: Der omtales braendte ben af patterdyr og fisk, men forelaegges ingen zoologiske bestemmelser; der er ildsteder med traekul på, men ingen C.i4-dateringer; der er strandlinienivellemeter, men ingen fosfatanalytiske beviser for, at de er samtidige med bopladserne; der er formodet vandrullede redskaber, men delte er ikke nojere undersögt; der er store maengder af kvartsaffald, men ingen analyse af de teknikker, som dette er frembragt ved. Dateringerne — relative som absolutte — beror derfor på Luho's vurdering af, om typologi eller slrancllinievurdering i hvert enkelt tilfadde virker mest sandsynlig. Og her er han desvaerre langtfra konsekvent. 33° Recensioner Principiell betragter han alle bopladser som strandbundne. I et eneste tilfadde antydes, at der er mulighed for tilknytning til en senere indso, men det afvises med det argument, at indsobundethed ellers ikke förekommer. Bopladserne datcres derfor efter höjde o. h. og det til de grader, at i 1 / 2 m's hojdeforskel indenfor den fonaevnte boplads med »horisontal strategrafi» bruges til at vise 2 bosaetninger med kun ca. 100 års aldersforskel, men med ret forskelligt inventar. Imidlertid kommer disse hojdemälninger ofte i konflikt med Luho's forudfattede meninger om den kulturelle eller typologiske raekkefolge. Han opererer med en serie typer, som axiomatisk tilskrives Suomusjärvikulturen. Pä 2 steder tvinges han derved til at antage en höjereliggende stil 1, 1-boplads for senere end en lavereliggende Suomusjärviboplads. I andre tilfadde ligger bopladserne så höjt, at han antager, at de trods alt ikke er helt strandbundne. Men i alter andre läder han strandlinichojderne fä det sidste ord. Således tvinges han til at antage, at Suomusjärvi gruppe 2 er aeldre end Voiseku, og at kulturpävirkningerne derfor mä have gäet fra Finland til Estland, noget han selv betoner, at han ikke vilde have forestillet sig på grundlag af det arkaeologiske materiale alene. Og Jushni Oleni Ostrov i 0st-Karelen må af samme grund placeres långt tilbage i mesolitisk tid, skönt alle andre regner den for neolitisk. När anmelderen andetsteds har sat den i slutningen af tidligneolitisk tid, ca. 2500 f. v. t. (skandinavisk tidsregning), tilslutter jeg mig den tidligste hidtil foresläecle datering, bl. a. pä grundlag af udgangsformen for serien af länge, slanke flaekkepile. Men Luho vil altså endnu et par ärtusinder bagover. En anden hemsko for bogen er, at forfatteren tilsyneladende ikke er fuldt orienteret om de nyeste fund pä skandinavisk grund. Om skaev- og tvx-rpilene skriver han, at enkelte er fundet sä långt norpa som i Vesterbotten, mens de synes at mangle i det egentlige Nordskandinavien. Han er da ikke opmaerksom pä, at der dels i anmelderens Varangerfunnene II og III, dels i K. Oelners Komsakulturen i Nesseby og Sor-Varanger (alle 3 udkommet flere är for den her anmeldte afhandling) publiceres ialt 92 pilespidser af disse 2 typer, stammende fra ialt 14 bopladser rundt Varangerfjorden og fordelt fra sen Komsakultur til långt ned i yngre stenålder. Heller ikke ser han ud til at vide, at hans gruppe 3 (aegslebne skiveokser, brede, slebne skiferspyd, små, runde skiveskrabere m. v.) er helt identisk med det inventar, som förekommer i Varanger (Gressbakken. Noatun m. fl.) sammen med asbestkeramik, pä meget lave niveau'er og flere steder i kulturlag ovenpå lag fra kamkeramik af stil II, 1. Disse bopladslag må derfor dateres til seneste Neolitikum eller Bronzealder. De her naevnte indvendinger bevirker da et helt modsat syn pä Luho's gruppe 3 hos anmelderen. Jeg skal opsummere först forfatterens og derefter mine egne synspunkter på denne gruppe: Luho: De firesidede stenokser begynder allerede tidligt i Suomusjärvikulturen (modsat Kivikoski, som i 1964 ikke forer dem laengere tilbage end senneolitisk tid). De brede, slebne skiferspyd er ligeså gamle. De uddor allerede helt eller naesten i tidligatlantisk tid for sä at genopfindes i 0st-Sverige i sen Tidligneolitikum. De kugleformede kollehoveder fär samme datering, endda de bare 2 gange er fundet pä bopladser. Ellers vises deres tilknytning til Suomusjärvikulturen ved, at de som losfund har samme geografiske udbredelse som de losfundne skiferspyd. Recensioner 331 Den aegslebne skiferokse er typologisk udviklet af Suomusjärvioksen. Pä disse premisser og på strandliniehöjderne dateres gruppe 3 til övergången boreal/atlantisk tid, d. v. s. ca. 6000 f. v. t. (efter skandinavisk kronologi ca. 5500 f. v. t.). Simonsen: For anmelderen synes en sammenligning med udenlandsk stof at fremtvinge en sen datering af de naevnte typer. De firesidede okser må i overenstemmelse med Kivikoski dateres til Senneolitikum-bronzealder, skiferspydene til Mellemneolitikum-bronzealder, de aegslebne skiveokser til Bronzealder, og de kugleformede kollehoveder til Neolitikum. De sidste er ikke efter fundomstaendighederne knyttet sikkert til det ovrige inventar. Fravaer af keramik kan ikke vaere afgorende. Luho berorer i sin afslutning de endnu uforklarede fxnomener, som kan kaldes »dominansproblemeu, og disse rammer naturligvis ogsä keramikkens »vaere eller ikke-vare* på den enkelte boplads. Det lorekommer mig meget maerkeligt, om en serie redskaber af sä lorskellig art skulde opslä lokalt og uafhaengigt i Finland, så dö ud, og sä senere komme igen ved impulser fra andre oprindelseomräder, hvor de er opstäet senere. Så laenge den eneste beviskaede er: Strandliniehöjderne, troen pä bopladsernes ubetingede strandbundethed, visse ret vilkårlige undtagelser fra denne, samt losfundenes höjde o. h. og geografiske udbreclelse, vil anmelderen derfor tillade sig at opstille som en ancien mulighed: Luho's gruppe 1 er afledet af Askolakulturen og horer til i senboreal eller tidligatlantisk tid. Gruppe 2 udvikles af denne i atlantisk tid under påvirkninger fra Kunda/ Voiseku, men også direkte fra Donau I. Gruppe 4 udvikles deraf i senatlantisk tid under sydskanclinaviske påvirkninger. Denne gruppe forer över i den tidlige kamkeramikkultur. Gruppe 3 er derimod en sen ikke-keramisk gruppe med nordskandinavisk tilknytning og horer til i bronzealdern. Divergenserne i brugen af de absolutte ärstal mellem finnerne — ikke bare Luho — og de omliggende ländes arkaeologer skal jeg tage op i anden sammenhaeng. »Die Suomusjärvi-Kultur* som materialepublikation beröres naturligvis ikke af disse fortolkningsdivergenser. När henses til den finske jords därlige bevaringsforhold for organisk materiale og den yderste sjaeldenhed af strategrafiske serier, har intet bedre materiale kunnet forventes. Og det er her fremlagt samvittigheelsfuldt og detailleret, omend måske ikke i pagt med 1960-ernes nye tendenser indenfor faget. Til syvende og sidst er det jo materialefremlaegningen og ikke tolkningerne, som vil interessere eftertiden. Luho har ofte udtalt dette, og i raekken af publikationer demonstreret denne viden. Den sidste slutter sig i sä henseende smukt til de föregående. Povl Simonsen Carl Gullberg, On Artifact Analysis. A sludy in the systematics and dassification of a Scandinavian Early Bronze Age material with metal analysis and chronology as contributing factors. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8°, N° 7. L u n d 1968. »I have sought to be entirely open with the reader», säger Carl Cullberg i inledningen till sin avhandling. Mången läsare, som tycker sig stå inför en text av nästan total obegriplighet, torde vara sinnad att uppfatta uttalandet som ett 332 Recensioner elakt skämt. I verkligheten är det utan tvivel allvarligt menat; men tyvärr har Gullbergs strävan efter öppen redovisning i många fall endast försvårat läsningen. On Arlifacl Analysis har en läng tillkomsthistoria, liksom så mänga andra svenska humanistiska doktorsavhandlingar av den traditionellt voluminösa typ, vars tid nu snart är ute. Dess arbetstitel var ursprungligen, enligt förf:s egen redogörelse, »The earliest metal importation in Seandinavia, trade routes, and chronology». Textpartier, författade sä tidigt som 1964, ingår i den publicerade avhandlingen, huvudsakligen i kapitlet »The chronological aspect and a tentative cultural-historical summary». Men dessa textpartier redovisar pä intet sätt forskningens ståndpunkt i början av 1960-talet, utan griper tillbaka pä en mycket äldre tradition, närmast Forssanders arbeten från 1930-talet. Dessa betecknade dä ett framsteg; nu är de föråldrade. En sådan med talrika fotnoter tryfferad, kåserande framställning, som med vacklande terminologi och utan klart definierade begrepp försöker bygga en kronologi pä ett ofullständigt känt, oöverskådligt kontinentalt material, är för anmälaren definitivt onjutbar. Märkligt nog synes Gullberg dela anmälarens här framförda äsikt: »After it had become increasingly apparent in the course of this first study that no condusive results could be attained without a different methodological approach lo the material» — så beslöt sig förf. att göra avhandlingen till vad den nu utges för att vara, nämligen en metodologisk studie över möjligheterna att klassificera våra äldsta metallförmål, plus ett försök att kombinera denna arkeologiska analys med en spektrografisk-metallurgisk. Men ocksä den arkeologiska klassificeringen kan utföras på olika nivåer. Gullbergs metodologiska experiment gäller i första hand kantyxorna, som han ägnar tre olika metodstudier, alla med olika utgångspunkt och var och en med en rad variationer pä ett givet metodologiskt schema. Om Metodstudie 1 säger förf. att den är »by present day standards somewhat outrnoded», ett omdöme som man kan instämma i. Men trots detta publicerar Gullberg den alltså, liksom han publicerar sin föråldrade kronologiska översikt och ett stort antal andra avsnitt, om vilkas värde han — liksom anmälaren — är tveksam. Detta är ett utslag av förf:s öppenhet gentemot läsaren. Han skulle, säger han, ha kunnat skriva om sitt manuskript, så att mindre lyckade partier utgått; men i stället har han valt att publicera ett arbete »where all mistakes and errors are evident so that the reader is enabled to avoiel them in future experiments». Gullberg har alltså befarat att hans arbete skulle bli felfritt och därigenom mindre instruktivt fiir läsaren; och följaktligen har han medvetet låtit ett antal fel kvarstå. Detta är enligt anmälarens mening ogrundade farhågor; även de bästa arbeten innehåller ett för didaktiska syften fullt betryggande antal fel. Det skall uttryckligen slås fast, att Gullbergs avhandling hade mätt väl av en grundlig omarbetning. Gullberg anslöt sig i slutet av 1950-talet till den Arbeitsgemeinschaft fiir Melallurgie des Altertums, som iir knuten till Römisch-Germanische Kommission i Mainz, och vars metallanalyser utföres i Stuttgart.i De drygt 900 analyser av 1 Arbetsgruppens metoder redovisas av S. Junghans, H. Klein och E. Schcufcle, Untersuchungen zur Kupfer- und Friihbronzezeit Siiddeutschlands. 34. Berichl der HömischGemumischen Kommission, 1951-1953, s. 77-114. De första arbetsresultaten publicerades Recensioner 333 skandinaviska koppar- och bronsföremål, som hittills utförts, utgör en bestående vinst för forskningen; alla proverna h a r tagits av Gullberg. Analysresultaten publiceras i a v h a n d l i n g e n och u p p t a r e n s a m m a inemot 50 sidor. M e n flertalet ana lyser h a r samtidigt publicerats av Stuttgart-gruppen, och för dessa hade det varit nog att m e d d e l a analysnumret, m e d vars hjälp m a n lätt finner ett sökt föremål i Stuttgart-katalogen, som m a n ä n d å måste ha tillgänglig för att överhuvudtagel k u n n a diskutera de metallurgiska p r o b l e m e n . 2 Katalogen, som u p p t a r en tredjedel av avhandlingens volym, är u p p d e l a d i tvä huvudavsnitt, lösfynd (frän s. 170) och depåfynd (frän s. 274). En sådan u p p d e l n i n g k a n ha en del praktiska fördelar, m e n den är otillfredsställande u r d e n s y n p u n k t e n , att m ä n g a s. k. lösfynd m e d dåliga fyndupplysningar u t a n tvivel kommer frän splittrade depäfynd. Katalogen är uppställd i överskådlig form. F ö r u t o m sedvanliga museala uppgifter innehåller den resultatet av metallanalysen samt rikliga m ä t t u p p g i f t e r (upptill 8 per föremål). Vissa uppgifter är k o d a d e med det angivna syftet att omedelbart k u n n a inmatas i datamaskin. D e n n a k o d n i n g är av delvis ringa d j u p s i n n e eller m e n i n g . Museerna kodas sä att exempelvis Nationalmuseum, K ö b e n h a v n , betecknas med 1. M e n eftersom katalogen är uppställd efter museer i n n e b ä r d e t t a att k o l u m n e n för museer inleds med siffran 1, upprepad 312 gänger. Betydligt enklare hade varit att sätta siffran 1 en gång, i rubriken. » H o a r d Find Gode» är så konstruerad, att »1 signifies that it is a hoard a n d o that it is not». M e n eftersom katalogen är arrangerad sä, att alla tösfynd k o m m e r först och alla depäfynd sist, i n n e b ä r detta att k o l u m n e n inleds med siffran o, u p p r e p a d 1 022 gänger, följd av siffran 1, u p p r e p a d 100 gänger. Del är svårt att se pä vad sätt detta skall k u n n a u n d e r l ä t t a arbetet fiir framtida arkeologer (vilkas bästa Gullberg förklarar sig ha för ögonen), eller vad de skall k u n n a ha för nytta av att t e n n h a l t e n för varje föremål anges två gänger. För a v h a n d l i n g e n relevant material h a r Gullberg funnit i 62 museer i D a n m a r k , Norge och Sverige (förtecknade b å d e på s. 14 och 157). »At each of the (ia museums the entire material of flanged axes, so-called lugged axes, flal axes, shaft-hole axes, halberds, Aunjetitz rings a n d pins has been examined and registered», säger förf., och läsaren d r a r självfallet slutsatsen, att det iir delta material som förtecknas i katalogen. M e n d e n n a visar sig vara allvarligt ofullständig; en r a d av de allra mest centrala fynden saknas. Dolkstaven från Ä r u p , Ivetofta sn, Skåne, d e n e n d a i Skandinavien med helt melallskaft, saknas. — I depåfyndet från T o r s l u n d a , T i e r p sn. U p p l a n d , ingår en skaflhålsyxa, en kantyxa och en spjutspets. 1 Gullbergs katalog (s. 282, Ref. n r 1121 — 1122) är de båda yxorna förtecknade, m e n inte spjutspetsen. — Depåfyndet frän T r a n d e r u p g å r d , F å r d r u p sn, Själland, m e d tvä o r n e r a d e skafthälsyxor och en klubba, det ojämförligt förnämsta fyndet i sitt slag och Färdrup-yxornas eponymfynd, är inte medtaget. — Även a n d r a av dessa viktiga tidiga skafthälsyxor har blivit bortglömda. Det gäller exempelvis ett av de bästa svenska exemplaren, frän G ö k h e m sn, Västergötland, av S. Junghans, E. Sangincister och M. Schröder, Metallanalysen kupferzeitlicher und fruhbronzezeillicher Bodenfunde aus Europa. Studien zu den Anfängen der Metallurgie, Bd 1 (Berlin 1960). 2 S. Junghans, E. Sangraeistcr och M. Schröder, Kupfer und Bronze in der friihen Metallzeit Europas. Studien zu den Anfängen der Metallurgie, Bd 2 (Berlin 1968). 334 Recensioner och märkligt nog ocksä två yxor frän Arkeologiska museet i författarens egen hemstad, Göteborg (Inv. nr 1255 och 1567). — Det förnämliga depäfyndet frän Fjälkinge nr 7, Fjälkinge sn, Skäne, med 4 kantyxor och 2 guldringar, saknas i katalogen. — Det stora depäfyndet från Pile, Tygelsjö sn, Skåne, som mäste sägas vara det mest centrala i hela det svenska materialet, är representerat pä ett egendomligt sätt. Man finner det inte bland depäfynden. Men bland lösfynden (s. 260, Ref. nr 864) återfinner man den flata yxan medan hela resten av depån, 23 föremål, saknas. — Exemplen räcker för att visa, att denna katalog utgör en verklig fara, i synnerhet lör utländska forskare som förleds att tro, att hela det relevanta materialet i de besökta museerna upptagits i katalogen. I avhandlingen behandlas endast fyra föremälsformer utförligt: kantyxor och s. k. lugged axes (Randknickäxle), flata yxor och skafthälsyxor. Motivering varför det övriga materialet lämnats obearbetat saknas. Yxornas stora antal är givetvis en fördel om man vill analysera formen med statistiska metoder; kantyxorna ensamma utgör drygt 800 av katalogens totalt 1122 artefakter. Men ele är ju också enkla och föga varierade. Exempelvis nålar, spjutspetsar och dolkstavsklingor hade tillsammans med yxorna utgjort ett mera nyanserat material att pröva nya analysmetoder pä, för att inte tala om keramiken samt ben-, flint- och stenföremål. Avhandlingens centrala del är de tre metodstudierna rörande kantyxornas klassificering. Framställningssättet är mycket avvikande frän det i skandinavisk litteratur vanliga, bland annat redan däri, att litteraturhänvisningar alldeles saknas. Gullberg gör naturvetenskaperna ansvariga fiir detta: »It is my firm opinion that archaeology would do well to follow the example of the natural scienees in this respect. In order to carry out an experiment—a method study —it should not be necessary to write simultaneously a history of science». Detta måste vara ett missförstånd. Den naturvetenskapliga litteraturen är ju tvärtom till väsentlig del en kontinuerligt fortgående metoddiskussion med ständiga hänvisningar till den aktuella litteraturen. En helt annan sak är, att mänga diagramtyper och liknande är ett sådant allmängods inom naturvetenskapen, att inga litteraturhänvisningar längre behövs. Men därav följer inte att litteraturhänvisningen skall utelämnas när samma diagramtyp etc. användes inom humanistisk vetenskap. Vad som i ena sammanhanget är elementär rutin kan i det andra vara ett väsentligt framsteg. Anmärkningsvärd är Gullbergs sammankoppling — i det citerade textstycket — av begreppen »experiment» och »method study». Han tycks ha fattat sin uppgift säsom uteslutande bestående i att utföra ett antal experiment. Men experiment blir inte vetenskap med mindre än att man är medveten om deras teoretiska förutsättningar och sätter resultaten i relation till tidigare forskningar. Som ett allmänt omdöme om Gullbergs metodstudier torde kunna sägas, att han i stor utsträckning rör sig parallellt med den metodologiska diskussion som har förts i den arkeologiska litteraturen under det senaste årtiondet, men att han inte visar sig vara medveten om det. Litteraturen citeras inte, och den begreppsapparat och den terminologi som har utarbetats ignoreras. Det är självfallet ingenting som hindrar att en författare har sitt eget system, men ekvivalenterna mellan detta och äldre existerande system borde till läsarens hjälp anges, och avvikelserna också gärna motiveras. Recensioner 335 Metodstudierna innehåller så mycket siffror och tabeller att de nästan dominerar över den löpande texten, och slår i det avseendet alla rekord i skandinavisk arkeologisk litteratur. Mången läsare föreställer sig troligen att det är alla dessa siffror som gör avhandlingen så svårläst. I själva verket är Gullbergs metoder, matematiska eller andra, i de flesta fall enkla. Vad som gör läsningen till etl så svårt företag är i stället att elementära och gängse hjälpmedel för läsaren saknas. De mänga tabellerna är inte numrerade, vilket försvårar hänvisningar. I regel har de heller inga rubriker, utan är insatta som led i den löpande texten, som också saknar artikulering i form av underrubriker. Detta gör det ytterst svårt för läsaren att börja läsningen på ett avsnitt som speciellt intresserar honom. Gullberg synes faktiskt mena att en läsare skall läsa hela avhandlingen, eller ocksä inte alls. Mänga tabeller är otympliga och opraktiskt konstruerade (t. ex. s. 68, 110 och 298). Texten vimlar av förkortningar av typen F, G, A, Ecv, E/L, Agrp; antalet av förf. egenhändigt konstruerade sädana förkortningar uppgår till flera hundra. Däremot saknas en lista över förkortningarna, vilket tvingar läsaren att själv göra en sådan för att överhuvudtaget kunna läsa texten. En försvärande omständighet är, att förkortningarna ofta inte förklaras i samband med att de införes, och i olyckliga fall finns ingen förklaring någonstans i avhandlingen. Ofta har en och samma förkortning flera olika betydelser. Förkortningen F förekommer exempelvis i tre olika betydelser, och dessutom förekommer förkortningarna Fa, Fb, Fh, fj, Fx och Fz. Avhandlingen har mycket fä avbildningar av fornsaker, och de som finns har bisarra drag (särskilt s. 17, 64-65, 108). Bilderna pä s. 64, andra spalten, skall exempelvis föreställa två olika stora men likformiga yxor. Sä som teckningarna utformats är de inte likformiga och motsvarar inte heller de angivna måtten. Självfallet är det möjligt (fastän knappast nägot ideal) att inte ha en enda naturalistisk avbildning i en arkeologisk avhandling, men en given förutsättning är att de schematiska teckningarna symboliserar begreppsinnehället på ett sådant sätt au de leder tanken rätt. Diagrammen, som präglar avhandlingen mer än avbildningarna, är ibland utmärkt konstruerade och de använda symbolerna tillräckligt förklarade (exempelvis s. 41-42 och triangeldiagrammen s. 64-65). Andra diagram (exempelvis s. 4 6 47, 86 och 121) kräver däremot en stunds koncentrerad tankeansträngning av läsaren, trots att innehållet är enkelt och värdet för framställningen ringa; hela svårigheten ligger i att nödvändiga förklaringar saknas. Gullbergs uttryck i sådana sammanhang, »eluddate», är sällsynt malplacerat. Resultatet av Gullbergs klassificeringsstudier motsvarar inte det nedlagda arbetet. En huvudorsak är, att han inte baserar dem pä hela det kända materialet, utan endast pä en successivt reducerad del därav. Först inskränkes undersökningen till s.k. lösfynd (trots att dessa säkert inkluderar splittrade depäfynd). Därefter inskränkes den till sädana yxor som är fullt bestämbara till form och geografiskt område och som blivit föremål för metallanalys. Vidare inskränkes undersökningen till yxor funna i Danmark och sydligaste Sverige. Slutligen sorteras en rad mindre grupper bort, och därefter återstår av över 800 kantyxor. 33<> Recensioner förtecknade i katalogen, endast omkring hundra. Detla är otillfredsställande. Varje typologiskt element, som befinnes värt att studera, bör ocksä studeras på hela det material där det förekommer. Metodstudie i är ett försök till intuitiv sortering av kantyxorna, FLnligt anmälarens åsikt är detta försök meningslöst. Det borde numera vara klarlagt, att det i stort sett var med just denna intuitiva, impressionistiska metod som arkeologiens grundläggare nådde sina betydelsefulla resultat. Men vi kan med denna metod inte nå ett enda steg längre än vad de gjorde; vill vi nå skärpta resultat måste vi ocksä använda skärpta metoder. Metodstudie 2 vill demonstrera en metod som beslår i »counting ot discrete fealures», vilket med en terminologi som tidigare använts i svensk arkeologi innebär ett räknande av konstanta typologiska element. Metodstudie 3 innebär »measuring of continous features» eller, med samma äldre terminologi, eu mätande av varierande typologiska element. Ingendera metoden ger ett tillfredsställande resultat, varför Gullberg drar slutsatsen, all resultaten stär att vinna genom en kombination av båda grupperingssystemen. Men en sådan kontrastering av konstanta element mot varierande blir meningsfull endast om den innebär au oberoende element ställs mot varandra. I hög grad oberoende av varandra är lormgrupperna och metallanalysgrupperna. Därför är det ocksä ett misstag av Gullberg alt i Metodstudie 3 försöka kombinera de båda; de bör tvärtom hållas åtskilda 'å länge som möjligt liir att i undersökningens slutstadium kontrollera varandra och i lyckligt fall bevisa varandras relevans. Gullbergs tanke, att yxornas form måste uttryckas i matematisk-geometriska termer, iir utan tvivel riktig; så långt anmälarens kunskap sträcker sig har något rimligt argument för den motsatta ståndpunkten aldrig framförts. Men i avhand lingen upprätthälles envist attityden, att den nämnda tanken ocksä vore ny och originell, och att det alltså skulle gälla au leda ett experiment in pä ett obearbetat forskningsfält (trots att Gullberg pä s. 13 ostentativt avstår från varje krav pä originalitet: »I make no claim to originality»). En rimligare attityd vore att anknyta till och kritiskt granska det senaste årtiondets resultat i fråga om systematik, klassifikation och kronologisk metod. Här finns (i motsats lill vad fallet är med de kontinentala fyndsammanhang som Gullberg sä ivrigt diskuterar) ett system av basbegrepp som kan göra en diskussion möjlig och fruktbar. Oavsett att en sådan diskussion uteblivit, och oavsett resultaten, sä vittnar avhandlingen om en helhjärtad strävan efter metodisk förnyelse. Att en sädan är nödvändig fiir arkeologien inses numera av allt flera, men av den som skall sätta förnyelsen i verket krävs fortfarande mod och arbete utöver det vanliga. Gullbergs avhandling ger övertygande prov pä bådadera. Mats P. Malmer Brita Malmer, Mynt och människor. Vikingatidens silverskatter berättar. Rabén och Sjögren, Stockholm 1968. Sedan mer än 20 är pägär i Kungl. Myntkabinettets regi en bearbetning av de svenska vikingatida myntskatterna, eu oerhört viktigt och fascinerande material, där redan förberedande publikationer och uppsatser visat vad som är att vänta, Recensioner 337 när vi efter en fullständig publicering kan forma oss en helbild. Man kan dock inte med den bästa vilja i världen säga, att det som hittills offentliggjorts varit särskilt lättillgängligt och mycket har förblivit förbehållet numismatikerna att förstå. Därför hälsar man med verklig glädje Brita Malmers i bästa mening populära, delvis pä egen forskning baserade arbete. Hennes egna teckningar bidrar ocksä till bokens värde både estetiskt och genom att förtydliga svårlästa mynt (inte minst de tyska). Efter ett inledande kapitel om skatternas sammansättning, deras kronologi och förklaringarna till varför de nedlades, går hon över till att behandla ett antal historiska personligheter, som levde i Europa tiden kort före och efter är 1000; de har alla det gemensamt, att mynt präglade i deras namn förekommer i svenska skattfynd, främst Tingstäde-fyndet, som utgör författarinnans utgångspunkt. Perioden är ocksä därigenom särskilt väl vald, som en koncentration av skattenedläggning till just dessa decennier är tydligt påvisbar. IIisto riskt är det ocksä en fascinerande period. De bysantinska mynten är relativt sällsynta i svenska fynd; bortåt 400 har totalt påträffats. Det bysantinska riket har en fascinerande historia, som genom mynten täcker perioden 931-1041. Märkligt är, att dessa relativt sällsynta mynt kommit att imiteras både i Sverige och i Danmark. Det vidsträckta kalifatets clirhemer och deras föregångare, de sassanidiska mynten, är kända i över 60000 exemplar frän Sverige. De täcker en lång tidsperiod, mer än 300 är, även om importen började fiirst ca är 800 och slutade 1012-13. Malmer har här föredragit att dela upp ele arabiska mynten, så att kalifatet Gordova i Spanien behandlas ftir sig. De spanska dirhemerna är ojämförligt mycket sällsyntare än östliga arabiska mynt. Bara åtta är kända, ett av dem präglat under den maktlöse kalifen Hisham II, dä i själva verket den berömde al-Mansur regerade. Att de tyska mynten har en stor andel i vikingatidens skatter är självfallet; omkring 50000 har redan undersökts, medan mänga andra bytts bort som dubletter eller återlämnats. 100 års kejsarhistoria, från Otto I till Henrik, skildras pä ett medryckande sätt — 10 mynt illustrerar framställningen. Vi är i tysk-romerska riket inom den räknade, den feodala penningens område; när mynten grävdes ner hade de övergått till att bli vägt silver och ingen frågade efter om nägon fjärran härskare avlyst dem som betalningsmedel. Till de östliga mynten hör, förutom de ymnigt förekommande dirhemerna, även mera sällsynta präglingar. Volgabulgarerna imiterade kalifens mynt, satte dennes namn pä mynten tillsammans med den egne furstens. Dessa större och grövre mynt skiljes lätt ut frän sina förebilder. Paralleller med de nordiska imitationerna av anglosaxiska mynt kan dras pä vissa punkter, t. ex. att som myntort ofta anges platser långt frän tillverkningsorten. De volgabulgariska mynten är en mycket viktig historisk källa för studiet av detta rikes historia. Mycket sällsynta är Kievrikets mynt i våra fynd, och Mieszko av Polen är bara företrädd med etl enda, trots att förbindelserna mellan honom och de nordiska härskarna var intima — man fär inte dra omedelbara politiska slutsatser av myntfynd! Importen av anglosaxiska mynt börjar först i slutet av 900-talet, men blir intensiv; närmare 40 000 exemplar har påträffats, ele flesta från Ethelred II (9781016) och Knut den store (1016-35). Medan övrig myntimport till stor del mäste 338 Recensioner sammanhänga med handel, vet vi att de engelska mynten kom till Norden till stor del som resultat av plundring och utpressning. Förf. ger en god översikt av de inhemska och nordiska fursteätterna i 900-talets och 1000-talets England och Irland. Det är under denna tid som den första säkra »kungliga» myntningen börjar i Norden; den tidigare, i Hedeby påbörjade, som förf. behandlat i sin doktorsavhandling, berörs endast inledningsvis. Ungefär samtidigt slår Olof Skötkonung i Sverige, Sven Tveskägg i Danmark och Olav Tryggvason i Norge silvermynt av anglosaxisk typ. Endast den svenske konungens utges i nägon större mängd, på frånsidan med namnen pä anglosaxiska myntmästare. Förf. gör en utredning av de svensk-danska kungafamiljernas inbördes relationer och påpekar bl. a., att Mieszkos av Polens dotter — hon hette tydligen Gunhild — var gift fiirst med Erik Segersäll och säledes Olof Skötkonungs mor, därefter omgift med Sven Tveskägg, vilket gör Olof och Knut den store till halvbröder. Den märkliga myntning i Knut den stores namn, som äger rum i Sigtuna i slutet av 1020-talet, under Anund Jakob, kan förklaras genom att segraren frän Helgeå genom denna släktanknytning under en tid vann svearna för sig. Malmer slutar med en sammanfattning av sina egna studier över Olof Skötkonungs mynt (Antikvariskt Arkiv 27, jfr Fv 1966). Rec. vill lägga till en reflektion: är det inte egendomligt, att denna i och för sig obetydliga myntprägling avsatt fynd i Ryssland, Polen och Nordtyskland, men att vi nästan inte har nägra mynt i våra fynd frän de motsvarande, kristna rikena i öster? Deras förbindelser med oss är väl omvittnade och det hela strider mot den traditionella synen pä en frän öster till främst Gotland gående silverström. Kanske det hänger samman med att kalifens mynt efter 1012—13 ej längre återfinns i Norden (en viss re-export ägde rum?). Lars O. Lagerqvist Karl Axel Holmberg, De svenska Tuna-namnen. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi XLV, Studier till en svensk ortnamnsatlas utgivna av Jöran Sahlgren 12. Uppsala 1969. I den allt livligare bebyggelsehistoriska debatten har från både kulturgeografiskl och arkeologiskt håll (t. ex. S. Helmfricl: Östergötland -nVäslanslång», Geografiska annaler 1962: 1-2 och B. Ambrosiani: Fornlämningar och bebyggelse, Uppsala 1964) påpekats svårigheterna att utnyttja ortnamnsmaterialet i bebyggelsehistoriskt sammanhang. Ortnamnsgruppernas fördelning och tidsställning synes av övriga materialgrupper att döma inte vara sä säker. Vidare har åtminstone på den arkeologiska sidan skett åtskilligt sedan de grundläggande och av varandra beroende undersökningarna inom de olika facken framlades i början av 1900-talet. En av de namntyper, som har tilldragit sig ett ovanligt stort intresse är tunanamnen. Då sädana ofta har varit knutna till betydande arkeologiska fyndplatser (bätgravfält, guldskatter) och dä ovanligt många av dem har härads- och Recensioner 339 sockennamn som prefix har tunanamnen i regel tilldelats en särställning i ortnamnsmaterialet, dels vad beträffar åldern, dels organisatoriskt. I en akademisk avhandling har Karl Axel Holmberg nyligen framlagt en undersökning rörande tunanamnen. Han redovisar ca 120 lokaler, för vilka han har sammanställt kamerala uppgifter, kartmaterial och fornlämningar. Han finner, att skäl för en organisatorisk eller kronologisk särställning inte föreligger. Namntypen avromantiseras med all rätt. Uppfattningen att häradsnamnsprefixen enbart har varit till för att skilja olika Tuna frän varandra och icke anger nägon organisatorisk särställning synes motiverad. Dock synes förhällandet att en så stor mängd av lokalerna har ställning som socken- eller prästgårdsnamn inte ha fått tillräcklig belysning. Kan bakgrunden möjligen vara att tuna-namnet har lagis till först vid genomförandet av en kyrklig organisation i de centrala delarna av Sveariket? Har gärdar tillhöriga en högre socialgrupp, avspeglad i rika arkeologiska fynd, därvid helt eller delvis tagits i anspråk? Holmbergs redovisning av fornlämningarna överflödar av uppgifter och är därför litet svåröverskådlig. Jag är inte övertygad om att alla detaljbeskrivningar och mätt är nödvändiga för den undersökning han önskar genomföra. Det är tänkbart, att ett i tabellform redovisat material hade kunnat ge bättre översikt. Diskussionen är ocksä splittrad genom att den har fördelats pä de olika namnen. Sammanfattande diskussion saknas eller är mycket summarisk. Vid materialbehandlingen har Holmberg helt koncentrerat sig till tunanamnen och deras material. Detta gör att den bebyggelsehistoriska diskussionen hänger i luften. Man saknar relationerna till bebyggelse med andra namntyper. En sådan mera detaljerad analys hade kanske kunnat ge en mera allsidig bild av tunanamnens ställning i bebyggelsen. Är Tunagårdarna äldre, yngre, primära, sekundära i bebyggelsen? Enda sättet att nä fram till en sådan bedömning är en detaljanalys redovisad pä kartor av ett antal bygder med tuna-namn representerade. Holmberg har bara gjort en sådan analys: av Dalby sn sydväst om Uppsala. Kartan saknar teckenförklaring och skalangivelse, inga registernummer är utsatta för fornlämningsbeständet, nägon kronologisk analys är inte genomförd. Därför blir kartan och ortnamnsanalysen alltför ofullgången för att kunna vara till verklig nytta för avhandlingen. Holmbergs avhandling har förutom den välmotiverade avromamiseringen av tuna-namnen mycket litet att ge ur arkeologisk synpunkt. En diskussion rörande ortnamnens kronologiska och bebyggelsehistoriska ställning mäste med nödvändighet utgå från arkeologiska-kulturgeografiska analyser av hela bygden med olika namntyper representerade, inte frän en namntyp spridd över hela landet utan att ställa den i relation till omgivande bygd. Synsättet blir annars för snävt. Holmberg har vidare givit sig in pä en diskussion rörande bortodlingsgraden av fornlämningar. Han menar att denna mäste vara relativt hög även om den är mindre märkbar i Mälaromrädet. Häremot måste framhållas att man inte fär förutsätta att om en gärd med ett äkta »förhistoriskt» namn saknar gravfält sä är detta bortodlat. Bakgrunden till mycket av den äldre arkeologiska forskningens tal om bortodlade gravfält i Uppland bygger av allt att döma pä en vetenskapsteori, enligt vilken bygden koloniserats i ett svep av »hunclaresförband», att bebyggelsetillväxten varit obetydlig, att byarna och gårdarna alltså i princip frän 340 Recensioner början har varit lika många som under medeltiden. Detta är emellertid en teori, som mycket snabbt avvisades av historikerna även om arkeologerna gärna höll fast viel den därpå grundade bebyggelsebilden. Det torde krävas positiva bevis i form av ett omfattande fynd- och fornlämningsmaterial innan man återupplivar denna igen. Man kan alltså i dessa frågor icke åberopa den tidigare litteraturen utan bör hålla sig till empiriska arkeologiska fakta, vilka åtminstone vad beträffar bortodlingen i mälaromrädet talar ett annat språk. Bortodlade gravfält eller delar av sådana förekommer dock naturligtvis, även om de är mera sällsynta äu vad Holmberg förutsätter. Jag iir sålunda inte övertygad om att det nödvändigtvis mäste ha funnits ett numera bortodlat gravfält t. ex. vid .Närtuna kyrka. Detta exempel har emellertid knappast någon betydelse för avhandlingsresultatet. Slutligen vill jag framhålla min förvåning över Holmbergs missuppfattning beträffande min avhandling dä han påstår att jag inte skulle ha tagit vederbörlig hänsyn till äldre forskning inom det arkeologiska facket (s. 30 f.). Detta torde bero på ett missförstånd, se Fornlämningar och bebyggelse s. 18-20, 66-68, 71-72. Uppgiften att Ståhle har använt samma indelningsgrunder tör fornlämningarna i sin avhandling om inge-namnen är riktig. Men det mäste framför allt vara den kritiska interna fackdiskussionens inställning till det arkeologiska materialets användbarhet, som blir avgörande i dessa frågor. Denna diskussion var när mitt avhandlingsarbete pågick tvekande och föranledde elet skrivsätt, som har fått Holmberg att tro, att jag skulle ha menat fornlämiiiiigskronologin vara bortglömd. Men det fanns anledning att förutsättningslöst bearbeta ett stort nytt utgrävningsmaterial. Björn Ambrosiani Sveriges Kyrkor. Vol. 121. Tillinge kyrka, Åsunda härad, Uppland, Band X I : 2, av Ingrid Roseli. — Vol. 123. Härkeberga kyrka, Trögds härad. Uppland, Band I X : 1, av Bengt Ingmar Kilström. — Litslena kyrka, Trögds härad, Uppland, Band I X : 2, av Bengt Ingmar Kilström. Den stegrade takten i Sveriges Kyrkors utgivning är glädjande, och verkets törnyacle typografi och förbättrade illustrering har redan fått sitt välförtjänta beröm. Nu föreligger tre nya häften frän Uppland, etl landskap vars monumentrikedom är jämförlig med Gotlands men här med tonvikt på sengotiken. Beskrivningen av Härkeberga kyrka inleds med orden »Härkeberga är en typisk uppländsk landskyrka», och man kan fråga sig, om ett sådant underdjur verkligen existerar, sä individuell och skiftande till form och utveckling som varje kyrkobyggnad iir ocksä i Uppland, men det i en vetenskaplig lie-skrivning något överraskande konstaterandet kanske rymmer ett korn av sanning i den män Härkeberga är en typisk uppländsk landskyrka fiir sin tid, omkr. är 1300, och ovanligt många uppländska kyrkor, ombyggda eller nybyggda vid denna tid eller senare under medeltiden, visar en liknande rumsbild med kor och långhus av samma bredd, täckta med stjärnvalv av tegel. I Tillinge har ombyggnad och utvidgning skett i flera etapper, och kyrkan be- Recensioner 341 varar i sitt västparti ett torn och delar av den äldsta romanska anläggningens nord- och västmur, förmodligen frän tiden omkr. är 1200. Den yngsta utvidgningen är ett vapenhus med västingäng, originellt nog lagt intill det romanska tornets sydsida. Detta skedde pä 1760-talet. Dä fick kyrkan tvä pelarinramade ingångsportar i väster med präktiga välvda gavelstycken. I. Roseli menar att tanken pä en dubbelportal är ett arv frän barocken och anför som parallell Petersénska huset pä Munkbron. Detta förefaller långsökt. Även under rokokon på 1760talet kände arkitekterna ett starkt behov av ordning och symmetri: de parställda portalerna i Tillinge har sin naturligaste förklaring i existensen av en äldre västportal pä tornet, givetvis ej ursprunglig men kanske upptagen något århundrade tidigare, som pä något sätt mäste samordnas med det nybyggda vapenhusets portal. Murmästare Roos har för övrigt icke helt utplånat spåren av denna äldre tornportal: dess översta del ingår som en välvd glugg i den nuvarande portalens överstycke och ger den således trots allt ett något annorlunda utseende i förhällande till vapenhusportalen. I. Roseils förklaring, att gluggen skulle vara en rest av ett äldre västfönster i tornet, förefaller mindre sannolik. Eljest skall det gärna sägas, att författarinnan vid genomgängen av byggnadens olika delar ofta nämner paralleller i andra av landskapets kyrkor pä ett mycket berömvärt sätt. Det är en dygd, när Sveriges Kyrkors monumentbeskrivning på detta sätt icke är enbart deskriptiv utan ocksä placerar in byggnaden i dess konsthistoriska miljö och väcker intresse för vidare sammanhang. Till skillnad från lyckligare lottade Upplandskyrkor har Tillinge endast obetydliga spär av senmedeltida kalkmälning, bl. a. fragment av en Yttersta Dom. Författarinnans uppgift att Kristus uppträder stående pä regnbågen är dock felaktig. I Yttersta Domen framställes Kristus regelbundet tronande i majestät och sä även i Tillinge. — I moderna konstverk är givetvis det ikonografiska bruket mindre lagbundet än i de medeltida, men recensenten skulle för sin del identifierat Eigil Schwabs glasmålning t. h. om altaret som en framställning av måltiden i Emaus (icke som Nattvardens instiftande) och samme konstnärs oljemålningar som Marie bebädelse och Kristi himmelsfärd (icke Uppståndelsen). Det är gott och väl med den rikliga illustreringen av Sveriges Kyrkors häften, men därför fär icke monument- och föremälsbeskrivningen eftersättas, sä som tyvärr ibland tycks ske. Altaruppsatsen i Tillinge har fått en helsidesbild, men läsaren vill gärna veta, vilken färg marmoreringen har i uppsatsens bottenfält. Att beteckna överstyckets öppna gavelfronton enbart med ordet »listverk» är alltför knapphändigt. Om beteckningen Jehovah-sol kan användas om gudsögat i altaruppsatsens krön, är den däremot omotiverad, när det gäller läktarbröstningens mitt-rosett. Om sakristians vackra ljuskrona är gammal, vilket den på foto ser ut att vara, borde det angivits, att den är gustaviansk. — Predikstolens timglas har alltför hastigt identifierats med en räkenskapsuppgift om inköp av timglas är 1668. Av formen att döma stammar timglaset frän 1700-talets mitt, och är sålunda samtida med församlingens originella predikstol, en lyckad komposition med infogade bitar av ett senmedeltida altarskåp frän Ängsö. — Det kan synas som ett smäaktigt påpekande, men kyrkans St. Göransbild har faktiskt helt riktigt kompletterats med ett svärd och icke med en lans som det sägs i texten. 22 —694457 Fornvännen H. 4, 1969 342 Recensioner I Sveriges Kyrkors senast utkomna häften har den beskrivande texten ofta krympts ned, förmodligen med den underförstådda motiveringen att illustrationerna talar fiir sig själva. Detta är en farlig tendens. Enligt anmälarens mening bör läsaren inte bara ha tillgäng till bildernas nödvändigt kompletterande uppgifter säsom material, mätt och färg, utan också meddelas en form- och stilanalys, lät vara starkt koncentrerad, som grund eller komplettering till den konsthistoriska bestämningen. Med sin vetenskapliga skolning och träning i fältet bör Sveriges Kyrkors medarbetare kunna träffa det delikata urvalet, vilka objekt som framför allt bör kommenteras och i vilken utsträckning detta beir ske. Sveriges Kyrkor har ett stort ansvar, när det gäller information om vårt lands äldre kyrkliga konst. Just i fräga om medeltidskonstens rika ikonografiska innehåll, i sä mycket främmande för vår samtid, bör det vara ett oeftergivligt krav, att korrekta uppgifter meddelas. Eftersom Sveriges Kyrkor är ett vetenskapligt inventarverk med allt vad detta innebär av exakthet i föremälsbeskrivning och akribi i bestämningar, beir det vara uteslutet, att icke fackmän anlitas som författare. Sä har emellertid skett i de nyutkomna delarna frän Trögds härad, och det måste tyvärr konstateras, att dessa delar är behäftade med brister, som uppenbarligen beror på författarens felande konstvetenskapliga utbildning. Härför kan icke författaren lastas. Härkeberga som en av värt lands mest berömda och sevärda kyrkor tack vare interiörens målade dekor, utförd av Albert Mälare pä 1480-talet och bevarad i sällsynt omfattning, borde rimligen anförtrotts en kännare på senmedeltida konst, speciellt bildkonst. Åtskilligt har redan publicerats om dessa målningar, och det hade krävts en fackman för att tillgodogöra sig denna litteratur och med ett friskt grepp ge en syntes och beskrivning av målningarna, som dessa kunna) rymmas inom ramen fiir Sveriges Kyrkor. Som introduktion lill målningarnas beskrivning väntar man sig en kort översikt över bildcykler och olika grupper av enskilda motiv, representerade i kyrkan, och en redogörelse för principen i fördelning pä väggar och valv, resp. i kor, långhus och vapenhus. Beskrivningen av målningarna kallas i publikationen »förteckning», och en torftigare förteckning hade knappast varit möjlig att sammanställa: blott med en kort rubrik identifieras varje bildmotiv. Ornamentiken är fullständigt bortglömd, och inskrifterna är ofullständigt och ofta felaktigt återgivna, ocksä där rätta läsningar meddelats i äldre litteratur. Givetvis krävs det en fackman för att begripligt tolka denna rika bildvärld och i få ord teckna ikonografiskt märkliga scener med en antydan om vad som är allmängods och vad som är kyrkmålarens personliga insats. Där finns knappast ett ord till målningarnas konstnärliga karakterisering. Dessutom saknas flera av de vackraste och med rätta mest populära scenerna i bokens illustrering (Helga tre konungar, det unga paret som omfamnar varandra etc). När författaren någon enstaka gäng tillåter sig en personlig kommentar, bevisar denna enbart hans bristande bildsinne och trubbiga iakttagelseförmåga. Såsom observationen att manna i Mannaregnet ersatts med ägg. Fränsett att det väl närmast skulle få betraktas som ett dåligt skämt av Vär Herre, om han bombarderat Israels folk i öknen med ägg som föll från skyn, vet sig recensenten aldrig ha sett några cirkel- eller klolformade ägg, och han skulle mycket uppskatta, om för- Recensioner 343 tattaren ville utföra cirkuskonsten att förtära ägg på det sätt som gubben i scenens översta del förtär sin manna. I samarbete med folkskollärare Per Hedlund har författaren tillåtit sig en exkurs under rubriken »Till frågan om Härkehcrgamålningarnas tolkning», elär de charmerande spelmän och underhållande grotesker, som fyller svicklar och ribbfält, utsätts för en missvisande beskrivning och vantolkning som symboler för lasternas bedrövliga följe. Recensenten vet sig knappast ha kist ett aktstycke, där sä ohöljt nonsens presenteras med sä mycken förnumstighet och skenbart djupsinne. Tvåbenta grisar i zoologisk bemärkelse fanns det i Uppland lika litet pä medeltiden som nu, och ter man en medeltida framställning av en tvåbent varelse i byxor behöver man dessbättre inte tveka om dess kön. Andra lika enkla fakta borde avhållit författarna frän direkta missuppfattningar av framställda motiv. När det gäller den symboliska tolkningen av motiven finns elet ingen gräns för Kilström & Hedlunds fantasi. Den stackars kyrkofadern Gregorius representerar tranan i Aesopos berömda fabel, eftersom en räv med glasflaska spatserar i svickeln nedanför den lärde mannen. Och högmodet, Superbia, är den överallt symboliserade lasten framför andra. Ynglingen i lyckohjulets lopp ger uttryck för högmod, eftersom han häller händerna vid bältet (borde han hellre vifta med armarna?), och ett särskilt slags högmod, adelshögfärd, eftersom han hiir vapensköld på bröstet. Inte ens på medeltiden bars adelsvapen som haklappar — ornamentet på mannens bröst är en broderad besättning enligt tidens mode. Spelmännen, som sitter på svansen och musicerar, ger alla uttryck fiir högmod, eftersom deras knän pekar mot skyn. Etc. Såvitt recensenten har sig bekant, brukar inte ens kyrkomusiker spela på knä. Nägra smärre anmärkningar återstå. Varför meddelas elt dåligt fotografi frän 1935 av församlingens altaruppsats frän 1700-talet i det bedrövliga skick den hade, när den deponerades i Statens historiska museum? Sedan ett par årtionden finns den utställd i museets barockhall i renoverat tillstånd. — Ett exempel på inventariernas stundom alltför summariska behandling iir tennslakarna av Johan Johansson i Stockholm från är 1684. De är inte illustrerade, och detta vore kanske för mycket begärt, men det finns inte heller en rad till deras beskrivning. Under 1600-talets slut finns bara nägra fä gängse modeller ftir tennljusstakar, och det hade räckt med nägra ord för att ange, vilken typ dessa tillhör, »Den ena ljusstaken avbruten och reparerad av Libraria 1947» är en alldeles oväsentlig upplysning, mer lämpad för kyrkans inventariebok och väl hämtad därifrån. B. I. Kilström har ägnat ele uppländska kyrkmålningarna sitt intresse ur en speciell synvinkel, och frukten av hans studier, som just inleddes i Litslena kyrka, har bl. a. offentliggjorts i den teologiska avhandlingen »Den kateketiska undervisningen i Sverige under medeltiden» (Lund 1958). Behandlingen av kalkmälningarna i Litslena har berikats genom författarens forskningar pä detta fält. Samtidigt mäste anmälaren tyvärr ännu en gäng göra reflexionen, att Sveriges Kyrkor är ett konsthistoriskt inventeringsarbete, och att ett sådant endast kan skötas av specialutbildade fackmän. Författaren saknar konsthistoriskt grepp pä uppgiften. Det märks både i redogörelsen av kalkmålningar och inventarier. Det iir siirskilt beklagligt för altarskåpets del, som är ett av de praktfullaste och bäst bevarade konstverken i den nordtyska altarskäpsimporten frän 1400-talets senare 344 Recensioner del. Skåpets ytterst torftiga behandling rymmer inte ens så elementära uppgifter som dess mätt, och vad beträffar material meddelas, att skåpet är »av trä». Varje kännare vet, att dessa lybska skåp är utförda av ek, och nog hade allmänheten kunnat hugnas med denna uppgift. Man blir sedan minst sagt häpen, när man finner att kyrkans primitiva och fragmentariska sakramentsskäp ägnats en så synnerligen utförlig och noggrann beskrivning. Men här är förklaringen den, att skåpet sedan länge förvaras i Statens historiska museums samlingar, och beskrivningen är praktiskt taget ordagrant hämtad ur medeltidsavdelningens lappkatalog. Aron Andersson . . . at förse Riket med beständige och prydlige Byggnader. Byggnadsstyrelsen och dess föregångare. Jubileumsskrift utg. av Kungl. Byggnadsstyrelsen, förf. R. Swedlund, TJ. Ehrensvärd, m. fl. Stockholm 1969. Ett tredubbelt jubileum, 350-ärsminnet av de första bestämmelserna om byggande och förvaltande av kronans hus i 1618 års kammarordning, 150-ärsminnet av överintendentsämbetets instruktion av är 1818 samt 50-årsminnet av Byggnadsstyrelsens tillkomst, har föranlett Byggnadsstyrelsen att utge en minnesskrift, som författats av fil. dr Robert Svedlund och bibliotekarie Ulla Ehrensvärd under medverkan av fil. lic. Marie Nisser och byrådirektör Christian Laine. Svedlund har i ett välskrivet och faktaspäckat avsnitt skildrat det offentliga byggandet frän medeltiden till våra dagar och redogjort för de personer och myndigheter som haft ansvaret för detta. Redovisningen av statsförvaltningens tillväxt och de därmed förknippade lokalproblemen hör till de avsnitt som i flera avseenden är tankeväckande och ger Svedlund anledning att, med utgångspunkt frän den splittring av myndigheternas lokaler som blev en följd av 1697 års slottsbrand, komma med en av de ironiska kommentarer som kryddar hans framställning: »Nackdedelarna med sädana lösningar för stunden är väl kända i vår tid.» Den särskilda redogörelsen för byggnadsstyrelsens föregångare börjar med ett referat av bestämmelserna i 1618 års kammarordning och fortsätter med en presentation av de riksarkitekter som var verksamma under 1600-talet med Kasper Panten som den förste i raden. Slottsbranden 1697 förorsakade icke bara en utflyttning av de centrala ämbetsverken frän slottet eller dess omedelbara omgivning till nya lokaler, huvudsakligen belägna på Riddarholmen vars adelspalats till stor del övertogs av den statliga centralförvaltningen, utan också inrättandet av en särskild överintendentstjänst, vars förste innehavare blev Nic. Tessin d. y. Tessins och hans efterträdares arbetsuppgifter presenteras för första gången i ett sammanhang. Tiden omkring 1700-talets mitt framstår i mänga avseenden som den mest intressanta perioden: 1747 fattades beslut om att överintendenten, som då var Carl Hårleman, skulle överse ritningar till nybyggnader och reparationer även i landsorten och att han, såvitt det lät sig göras, skulle ha inseende också över själva byggandet. Fem är senare utvidgades överintendentens arbetsuppgifter ytterligare och han fick i uppdrag att även granska förslag till nybyggnad eller reparation av kyrkor, ett uppdrag som sedan 1740 åvilat landshövdingen och Recensioner 345 domkapitlet. Ytterligare utvidgningar av överintendentens befogenheter kom är 1776 i förordningen angående publika byggnader, ur vilken f. ö. det citat hämtats som givit minnesskriften dess namn och som sammanfattar en av överintendentens väsentligaste arbetsuppgifter: »att förse Riket med beständige och prydlige byggnader». Helt riktigt påpekar Svedlund att det i stor utsträckning var praktiska resonemang som låg bakom bestämmelserna: »Bakom dessa bestämmelser . . . läg kronans intresse av att sparsamhet iakttogs med allmänna medel och att konstruktion och material vid byggandet garanterade säkerhet och bestånd under en läng tid.» Han berör ocksä i detta sammanhang ett viktigt problem: »Bestämmelserna har givit upphovet till det mycket stora bestånd av ritningar, som nu ingår i byggnadsstyrelsens arkiv. Hur dessa bestämmelser tillämpats i verkligheten kan dock icke här utredas. Frågor om i vilken utsträckning skyldigheten att sända in ritningar fullgjorts (det finns exempel på att sä ej skett) och om de gillade ritningarna verkligen följts av byggmästarna mäste här lämnas obesvarade. Ett än större problem är vilken betydelse överintendenten haft för arkitekturutvecklingen i värt land genom den stildirigering, som dessa bestämmelser möjliggjorde». Detta är problem som bör göras till föremål för grundliga undersökningar; det är av stor betydelse ur mänga synpunkter att fä fastslaget i vilken utsträckning och på vad sätt de av överintendenten granskade och godkända ritningarna förverkligades och i vilken utsträckning skyldigheten att insända ritningar fiir granskning respekterades. Troligen skulle en dylik undersökning visa att respekten för överintendemen och hans beslut periodvis icke var alltför påfallande. 1800-talets förra hälft blev i vissa avseenden en förfallsperiod, till stor del en följd av vad vi nu kallar den mänskliga faktorn. 1818 års instruktion innebar dock alt överintendentens arbetsuppgifter för första gängen mera exakt preciserades och avgränsades frän andra ämbetsmäns och myndigheters. De i boken återgivna citaten ur den utredning som föregick Byggnadsstyrelsens tillkomst 1918 är i mänga avseenden intressanta och visar att en del av de problem, som vi nu gärna vill betrakta som nyupptäckta, nämligen vården av hela miljöer, icke bara enstaka byggnader, och av yngre byggnader som ännu icke iir historiskt märkliga men som har konstnärligt eller speciellt arkitektoniskt värde, redan dä beaktades. Den större delen av boken upptages av en presentation av ett urval ritningar frän 1600-tal till 1900-tal. Ritningarna är återgivna i förstklassigt tryck och beskrivningarna, till största delen författade av Ulla Ehrensvärd, innehåller icke bara fakta om det avbildade ritningsmaterialet utan även allmänna uppgifter om den svenska byggnadskonstens utveckling och om de olika författningar och bestämmelser som under tidernas lopp reglerat denna. Urvalet av objekt kan möjligen i vissa punkter diskuteras, men det är svårt, för att icke säga omöjligt, att göra ett urval ur det oerhört rika ritningsmaterialet som kan tillfredsställa alla intresseinriktningar. Man mä hoppas att denna innehällrika — och vackra — bok skall stimulera forskningen icke endast i de enskilda monumentens historia utan även i problem av mera principiell karaktär. Mycket återstår att göra innan den svenska byggnadskonstens historia kan presenteras på ett tillförlitligt sätt. Ake Nisbeth Aktuellt Från fornminnesavdelningens verksamhetsområde I Skepparslöv socken har ett boplatslager frän stenåldern undersökts. I det 2—4 dm tjocka lagret tillvaratogs bland skörbrända stenar ett krossat lerkärl frän yngre stenålder med kamstämpelornamentik. I kanten av lagret uppmättes ett stolphål. — Ett nyfunnet gravfält i Nosaby socken har genom ett 40-tal undersökta gravar givit fynd från yngre bronsålder och romersk järnålder. Bland fynden frän bronsåldern märks rakknivar och dräktnålar. I en av järnåldersgravarna låg på den dödes bröst tre bandformade fibulor frän 200-talet. Pä Gotland har i samarbete med AMS tre stora utgrävningsprojekt fortsatt från tidigare säsonger. Vid Havor i Hablingbo har arbetet koncentrerats till fornborgen som nu till största delen är färdigundersökt. Bland fynden en myntefterbildning i form av en guldmedaljong, daterad till 300-talet e. Kr. Pä det Södra gravfältet (Sälle) i Fröjel har en mängd gravar undersökts, de flesta frän tidig romersk tid. Rester av en bronsåldersboplats med djurbeni och keramik har påträffats under själva gravfältet. Vid liingehy i Visby avslutades utgrävningarna i november i områdets södra delar, där ett 15-tal tidigare okända anläggningar framkommit. De flesta frän tidig romersk tid och mycket fyndrika. Den viktigaste a1 1 läggningen, en brandgrav dold under ett odlingsröse, innehöll bl. a. tvä eneggade svärd. Graven kan med stor säkerhet dateras till tiden omkring Kristi födelse på grundval av en mängd fynd i kombination med svärden, bl. a. bälteringar och en fibula. Den innehöll även lerkärl med rik elekor av samma typ som den ornerade keramiken frän fornborgen vid Havor och är därför av betydelse för denna anläggnings datering. Vid Annelund nära Visby flygplats påbörjades i juli ett fjärde större AMS-projekt; ett gravfält från förromersk tid, tidigare delvis undersökt. Platsledare är fil. kand. M. Wennersten. Ett 60-tal meter väster om Norre Port i kv. Klostret, Halmstad, frilades under oktober ca 19 m av kurtinmuren, som utgjort ett yttre stöd fiir den i halvmånform runt staden löpande fästningsvallen från 1600-talets början. Omedelbart norr om muren och parallellt med den löpte en rad av glest ställda kraftiga träpålar. Med höstens utgrävning har ca 35 m av muren, av vilken ca 16 m frilades 1968, kunnat undersökas inom samma kvarter. Vid Knebildstorp, kv. Akvarellen, Halmstad, har sju härdgropar på ett boplatsomräde undersökts av Hallands museum. Fynden omspänner yngre stenåldern och bronsåldern; även kritpipor har tillvaratagits. — Vid Gröningen, Tölö socken, Halland, har delar av ett gropkeramiskt, streckornerat lerkärl påträffats vid en boplats, vilken partiellt undersökts av Hallands museum. Även en härdgrop jämte ett rikt flintmaterial framkom. Boplatsen är känd sedan gammalt Aktuellt 347 och har tidigare givit rika fynd, nu i Göteborgs arkeologiska museum och i Nordhallands hembygdsförenings samlingar i Kungsbacka. — Röjningsarbetena pä fornlämningsområden i Halland har kunnat fullföljas i planerad omfattning, bl. a. har stenarna pä ett 30-tal domarringar och en skeppssättning vid Högaberg, Grime tons socken, framtagits. Genom Jönköpings läns museum har undersökts sju fornlämningar pä ett järnäldersgravfält vid Kylahov i Hänger socken. Fyra av anläggningarna var redan tidigare delvis bortschaktade vid vägunderhållsarbeten. Fynden utgjordes bl. a. av en spännbuckla av brons samt en spjutspets och en fragmentarisk kniv av järn. Göteborgs arkeologiska museum har i sommar bedrivit omfattande undersökningar inom ett område pä ömse sidor om Syrhåladalen pä Hisingen. — Ett stort röse i Shiiggered har ursprungligen haft en oval form. En kallmurad kam fanns bevarad längs ena halvan av roset. Detta täckte en dubbelkista ca 3,5 x 0,8 m, vars ena kammare, förutom brända ben innehöll ett miiiiiatyrsvärd och en rakkniv av brons. Dessutom fanns en enkel guldring, diam ca 0,5 cm, tre smä guldspiraler och en del av en spiralvriden guldarmring. Datering per 3 eller 4. I kistans övre lager påträffades tunna järnfragment, förmodligen ett knivblad jämte nägot obestämbart föremal, och utanför kistan fanns ytterligare brända ben, keramikskärvor och en grön, genomskinlig glaspärla. Dateringen av denna sekundära gravläggning är ännu osäker. — Strax intill denna anläggning fanns ett flackt röse innehållande keramik och brända ben. De inom området undersökta stensättningarna innehöll likaså keramik och brända ben, jämte slagen flinta. — En serie provgropar över omrädet ledde till upptäckten av en neolitisk boplats, vars material ligger blandat med fynden från en troligen medeltida gårdsanläggning. Fynden frän denna utgöres mest av blyglacerad keramik och delar av trefotsgrytor. Över undersökningsytan förekom ett stort antal mörkfärgningar varav åtskilliga är stolphål, tre härdar, varav en troligen hör till den medeltida gärden, och dessutom spår av väggar till ett hus. 1 anslutning till denna gärd fanns gropar fyllda av sot, kol och skörbränd sten och med fynd av järnslagg. Inom Låssbyområdet har undersökts ett komplex av ett röse och tre stensättningar, vilka var lagda sä att de gränsade intill varandra. Roset innehöll en knappt mansläng kista med brända ben och en svart, oval pärla av jet. Av stensamlingarna innehöll tvä brända ben, medan den tredje var fyndtom. Undersökningarna inom detta område fortsätter nu med ett komplex av ett långröse och ett runt röse, samt en mellan dessa båda anläggningar löpande stensträng. Vid Janneberg, Västra Frölunda, har undersökts en stensättning belägen på krönet av en moränkulle. Stensättningen täckte tvä över varandra belägna kistor, varav den övre var fyndtom medan den undre (ca 4 x 1 m) innehöll resterna av ett obränt lik och ett lerkärl av senneolitisk typ. Kistkonstruktionen, en kombination av hällar och klumpstenar, gör en datering till äldsta bronsålder tänkbar. Den undre kistan läg i ett kraftigt mörkfärgat kulturlager, vilket sträckte sig ut över kullen. Detta lager innehöll en mängd avslag och redskap av flinta, vilka kan dateras till senneolitikum—äldre bronsålder. En hällkista har undersökts vid Grimbo i Tuve. Kistan, som var starkt skadad, omgavs av en stenpackning, vilken till stor del var täckt av ett röse, uppslängt i 348 Aktuellt sen tid. Två kretsar av resta stenar löpte runt kistan fram till dess mynning, där de anslöt till en tät och vällagd smästenspackning vilken läg i en sektor ut frän mynningen. I denna smästenspackning påträffades keramik, i övrigt framkom flera pilspetsar, ett skifferhänge och flintavslag. En förmodad rest av en hällkista har givit fynd av keramik och en flintdolk, vid undersökningar vid Önneröd på Hisingen. I närheten har ocksä päbörjats undersökning av en boplats, vilken givit rabbad keramik och flinta i ett kraftigt kulturlager. I likhet med föregående är företog Institutionen för nordisk fornkunskap vid Uppsala universitet under maj manad utgrävningar vid den stora bronsålderslokalen Broby i Börje socken. Bland undersökta objekt kan nämnas: 1) en ca 5 m stor stensättning med en brandgrav med skälnäl av brons. 2) En ca 5 m stor jordblandad stensättning med tvä gravgömmor med hartstätning. I bottenlagret utan samband med gravgömma fanns en bygelnäl av brons. 3) Ett ca 10 m stort skärvstensröse med en brandgrav med hartstätning i sydöstra kanten, med fynd av en bronskam med genombruten ornering i form av hjulkors och motställda fåglar, en skivnäl av brons, en fingerring av brons och en dubbelknapp av brons. Rosets botten utgjordes av ett tjockt svart kulturlager med brända och obrända ben. Strax innanför södra delen av kantkedjan läg en nackböjd profyryxa. Genom förbättrade konjunkturer på arbetsmarknaden under senare delen av budgetåret 1968/69 nedskärs fornvärdsprogrammet i viss utsträckning under motsvarande tid. Detta innebar att planerat program för budgetaret 1968/69 till viss del inte kunde fullföljas. Nedskärningen drabbade främst ännu inte påbörjade objekt. För budgetåret 1969/70 har riksantikvarieämbetet hos AMS ansökt om ca 47 000 dv (ca kr 6 000 000) fördelade pä ca 530 fornvårdsobjekt i hela landet. Den projekterade värdarealen uppgår till ca 13 150000 m 2 vilket är ca 15% mer än under 1968/69. Till dags dato har AMS beviljat ca 90% av ansökta medel för 1969/70. Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet ig6g Årets arkeologiska fältarbeten har varit synnerligen omfattande. Grävningssäsongen började redan i januari med fältarbeten i tält pä Gamlestadstorg i Göteborg. Både till antal uppdrag och omfånget synes grävningssäsongen bli lika stor som den föregående, dvs. 60—70000 m 2 undersökt grävningsyta. De ca 100 undersökningarna har varit spridda frän Skäne till de innersta delarna av Lappland och över alla perioder från stenålder till medeltid. Vid Överåda i Södermanland påträffades på en boplats tillhörande den gropkeramiska kulturen förutom boplatsrester och keramik även gravar, i vilka de döda nedlagts i hockerställning och täckts med rödockra. I Rappestad i Östergötland, har i samband med arbetena för en ny sträckning av E4-an undersökts en stensättning med en 7 m läng kista av kalkstenshällar. I kistan låg rester av minst sju skelett och en flintskrapa. En liknande kista, som innehöll en fin pilspets av vit flinta, påträffades i ett röse vid Algutsrums kyrka på Öland. Aktuellt 349 I Botkyrka pägär ämbetets för närvarande största utgrävningar. Märkligast i detta område är fyndet av ett tidigare okänt stort bronsäldersomräde med ett gravfält och en betydande boplats. Gravfältet är sammansatt av stensättningar och rosen omkring uppstickande berghällar. Stenpackningarna är avjämnade med skörbränd sten. Botkyrkaboplatsen innehåller ett sammanhängande, ofta intill en halv meter tjockt täcke av sådan skörbränd sten med inlagrade rader av grövre stenar. Skärvstensmassan är keramikrik och keramiken är karakteristisk för bronsålderns mellersta avsnitt, omkring är i 000—800 f. Kr. Hallundaboplatsen är en av de mest omfattande i Sverige. Den täcker en areal av nära 1,5 ha. Förutom keramik påträffades flera bronsföremål, rakknivar, nålar, bronsblad etc. och även åtskilliga stenyxor och film-föremål. Vid Algutsrums kyrka på Öland ligger ett nypäträffat, tidigare icke registrerat gravfält omkring det ovan nämnda roset med en hällkista frän stenåldern. Gravfältet är för närvarande endast framtaget och iordningställt för dokumentation. Slutgrävningen kommer att utföras senare i höst och 1970. Ett annat nypäträffat gravfält ligger omedelbart intill Viby by i Viby socken, Östergötland. Omkring en rest sten påträffades här ett hundratal gravar utan synliga märken ovan jord i samband med arbetena för den nya sträckningen av £4-311. Gravarna är både brända och obräncla. Åtskilliga innehåller föremål som daterar dem till tiden omedelbart före Kr., såsom smycken och bältetillbehör. Ett tredje gravfält av äldre järnälderstyp undersöks på Strömsholmsåsen omedelbart utanför Kolbäcks samhälle i Västmanland. Både tidigare undersökningar pä platsen och den nu pågående visar, att gravarna här är utformade pä ett speciellt sätt. De är ovanligt djupt nedgrävda i den ursprungliga markytan. Gravskicket är blandat, bäde brända och obrända gravar förekommer. Hela äskrönet är upptaget av dessa konstruktioner. Fynden är betydande. De består av redskap, smycken, kammar och vapen. I en stensättning vid Hällby i Torshälla påträffades en dubbelgrav frän vendellid. I kvinnograven påträffades bl. a. ett par bronsbeslag i stil D. Vid ett vägarbete vid Folkeslunda i Långlöts socken på Öland påträffades ett relativt omfattande gravfält med anläggningar från både äldre och yngre järnålder. Särskilt märkvärdig är en rad av resta stenar som följer kanten av den äs, pä vilken gravarna ligger, en konstruktion som antyder en medveten miljöplanering. Från hyggmdsmimesavdelningens verksamhetsområde Antalet byggnadsminnesförklaringar jämlikt lagen den 9 december 1960 om byggnadsminnen utgör nu 171. Bland nya byggnadsminnen kan anföras de värmländska herrgårdarna Apertin, Krontorp och Uddeholm samt Gamla Teatern i Örebro. Genom tillägg till 1942-års lag om fornminnen omfattar denna sedan 1967 17.3 även skeppsvrak och vissa sjöfynd. I syfte att underlätta bevakning och tillsyn av skyddade skeppsvrak samt att vid behov företaga besiktningar har, med Kungl. Generaltullstyrelsens medgivande, de fyra cheferna för tullverkets kustdistrikt befullmäktigats att vara riksantikvarieämbetets ombud i dessa ärenden. 350 Aktuellt En utvändig reparation av Tosterups slott, framför allt omläggning av yttertaket, har påbörjats. Till arbetet har utgått anslag från riksantikvarieämbetet. Av nyligen utförda byggnadsarbeten under landsantikvariens kontroll kan nämnas omläggning av halmtaket pä Småryds gård vid Hastad, en av de fä välbevarade fyrlängade gårdarna på Bjärehalvön. Anslag ur Kungafonden har utgått. Restaurering av Finja kyrka vid Hässleholm pågår. 1 samband därmed behandlas även de romanska kalkmälningarna (konservator V. Linelell-Andersson). Under en följd av är har saltutfällningar pä målningarna iakttagits, men vid en besiktning av expertis från Tekniska högskolan i Lund konstaterades, att processen sannolikt är under upphörande till följd av den gynnsamma inverkan av kontinuerlig uppvärmning. På flera platser i Visby har arkeologiska undersökningar Utförts. I kv. S:ia Maria påträffades grundmurarna till en medeltida byggnad. Här läg ocksä en latrin eller avfallskällare med bl. a. rester av orientaliska glasbägare. — Vid S. Mikaels kyrka har vid fortsatta undersökningar ytterligare en del av S muren framtagits samt en pelarbas påträffats. Arbetskraft har anvisats av AMS och undersökningarna har letts av museiassistent W. Falck. — I samarbete med Gotlands fornsal utförde Sveriges Kyrkor en undersökning i ruinen efter stadens hospitalskyrka, S. Göran. Initiativet hade tagits av Professor A. Tuulse. I koret påträffades grundmurarna till ett äldre kor med absid, sannolikt rester av den äldsta kyrkan pä platsen. I länghusets NÖ hörn påträffades en del av en mur av samma bredd som de påträffade grundmurarna i koret vilket tyder pä att detta varit förenat med ett äldre långhus. I långhusets Ö del påträffades grunden till ett lekmannaaltare och i koret en stor illa skadad porträttgravsten. Bland fynden märks bl. a. glasmålningsfragment, en orgelpipa av tenn samt medeltida mynt. Utgrävningen kommer att fortsätta nästa sommar. Vid Västra stranden, Halmstad, upphittades eu slockankare av järn.. Ankaret hade till största delen legat begravt i bottendyn, varför trästocken var väl bevarad. Fyndet är t. n. i privat ägo. Stadsfullmäktige i Linköping har tillsatt en bevaringskommitté, som bl. a. har till uppgift att göra en inventering av bebyggelsen i Linköpings innerstad. Kommittén har beviljats ett anslag pä kr. 10000 tör en totalinventering av centrala kvarter i innerstaden under ledning av landsantikvarien och i samråd med stadsarkitekten och stadsplanechefen. Frän i januari 1970 inrättas en kulturnämnd, som bl. a. kommer att övertaga kommitténs arbete. Till kulturnämnden har landsantikvarien adjungerats. Våren 1969 förekom en debatt ang. nybebyggelse vid Stora torget i Linköping. Frågan har resulterat i skissförslag till nybebyggelse i kv. Apoteket. Länsmuseet har presenterat detta förslag och samtidigt gjort en utställning under rubriken »Kring Stora torget — Fynd och fakta kring en central linköpingsmiljö», som belyser torgets historia, funktion och bebyggelse genom tiderna. I utställningen ingår ocksä fynd frän arkeologiska undersökningar pä torget. I oktober avslutades restaureringen av orgeln i Tjällmo kyrka, Östergötland. Den byggdes ursprungligen som interimsorgel för Uppsala domkyrka 1710, sedan dess orgeln förstörts vid branden 1702. Orgelbyggare var L. Risberg, elev till H. H. Cahman som byggt den tidigare orgeln. 1741 såldes orgeln till Tjällmo, där Aktuellt 351 den användes tills den är 1925 ersattes med ett helt nytt verk bakom den gamla fasaden. Lyckligtvis magasinerades det gamla verket. 1965 erhöll församlingen av en församlingsbo en penninggåva till orgelns äteruppsättning. Restaureringsarbetet har utförts av Bröderna Mobergs orgelbyggeri i Sandviken. Tvä av de tio stämmorna samt vissa delar av orgelhuset och mekaniken har rekonstruerats; i övrigt är alla originaldelar bevarade. Orgeln är av nordtysk typ och äger ett betydande klangligt värde. Unik är den genom förekomsten av tre dubblerade halvtoner i varje oktav (diss-ess, giss-ass och aiss-b), som alltså har 15 i stället för 12 toner, vilket medger spel i praktiskt taget alla tonarter trots oliksvävig temperering. Restaureringen av inre borggården pä Gripsholm, som under ledning av slottsarkitekten H. Ahlberg, pägått ca tre är, är i det närmaste avslutad. De under 1890-talets restaurering tillkomna, i puts utförda kvaderpartierna nedtill samt slätputsen därovanför var i allt för dåligt skick för att bibehållas. Borggården hade också blivit höjd till en nivå ganska högt över tegelmurverkets baslinjer, vilket medfört djupa rötskaclor i murarna. I valet mellan att förnya 1890-talets tillsatser eller att låta ett äldre skick framträda har sistnämnda förfarande valts. Gripsholms inre borggärd svarar nu, efter restaureringen, helt mot slottets yttre; dvs. teglet har äter fåll komma till sin rätt. Restaureringen har ur byggnadshistorisk synpunkt varit givande. Av de invändiga restaureringarna bör nämnas drabantsalens, där äldre väggmålningar framtagits och taket konserverats, samt Westfaliska galleriets, som återställts till skicket före 1890-talets restaurering. Den skulpterade omfattningen till Tyresö kyrkas sydporlal har restaurerats. Forsa gillestuga, Hälsingland, restaurerades under hösten 1969. Yttertaket ersattes med helt nytt virke, lagt pä den befintliga takstolen. Gråstensmurverket fogades nm. Bortbilade och vittrade tegeldelar nymurades. Det utvändiga trapphuset ersattes med en fristående trappa, ställd pä en nymurad ram runt källarnedgången. 1 båda rummen utschaktades den sekundära fyllnaden. Det undre rummets golv jämnades ut med grus och i det övre byttes den skadade takpanelen. Från kulturhistoriska byråns verksamhet Bland större kyrkorestaureringar kan i Stockholm nämnas Jakobs nya yttre dräkt, som varit föremål fiir diskussion', samt de pågående, svära och kostsamma arbetena med förnyelse av Kiddarholmskyrkans spira. I Stockholm är bl. a. förutvarande Skandiahuset vid Mynttorget, Skogsinstitutet vid bortre änden av Strandvägen samt Lusthusporten och Nordiska museet aktuella säsom byggnadsminnesmärken. Den sedan länge från Konradsbergsomrädet nedmonterade Westinska malm gården har brunnit och föreslagits utgå ur byggnadsminneslörteckningen. Kungl. Maj:t har lämnat tillstånd lill rivning och återupplörande av en starkt tötskadad byggnad i kvarteret Krigsmanskassan i Djurgårdsstaden. Förslag till iståndsättning av andra byggnader inom samma kvarter har godkänts. Ett ingående yttrande har avgivits vad gäller ele miljömässiga konsekvenserna av ett stadsplaneförslag avseende tunnelbanestation Kungsträdgården. 358 Aktuellt Vid Kungl. Biblioteket pägär i Humlegården arbeten för ett nytt bokmagasin. Förslag till erforderliga byggnadselement ovan jord har godkänts, dock med reservation av byråchefen. Skogskyrkogården i Stockholm torde nu fä sin definitiva utsträckning sedan ett utvidgningsförslag godkänts, som tar i anspråk den sista tillgängliga marken. Överläggningar har under hösten förts med byggnadsstyrelsen och Lunds universitet rörande nybyggnader för universitetet i kvarteret Paradis norr om universitetsplatsen. Wickmanska gården berörs givetvis ej och även övrig kulturhistoriskt värdefull bebyggelse beräknas kunna kvarstå. Zettervalls *Palaestra et O deum t är dock i farozonen. — Följande icke förut skyddade byggnader i Lund har hos Kungl. Maj:t föreslagits tagas upp i förteckningen över byggnadsminnesmärken: Teologicum vid Sandgatan samt Histologiska, Anatomiska och Klassiska institutionsbyggnaderna i kvarteret Hyphoff. Ett ombyggnadsförslag till Trelleborgs krematorium har godkänts. Beträffande Aspö gamla kronokyrkogärd i Blekinge, för vilken »huvudmanskapet» är oklart, har alternativt föreslagits visst begränsat fortsatt utnyttjande eller nedläggning, i vilket senare fall kyrkogärden fär vårdas säsom fast fornlämning. Riktlinjer har lämnats för restaurering av Långlöts kyrka, Öland och Skärstads, Småland. I Göteborg har Kvibergs kaserner föreslagits upptagas i förteckningen över byggnadsminnesmärken, likaså Klagstorps herrgård, Västergötland. F"örslag till nya stadsdelskyrkor för Tynneröd i Göteborg har godkänts efter vissa anvisade bearbetningar, likaså för Adolfsberg i Örebro. — Kyrkorådet i Kumla, Närke, har beslutat återställa den brunna kyrkan. Anvisningar har lämnats för en ny stor begravningsplats i Linköping. — Yttranden med principiell räckvidd har avgetts rörande utvidgning av Skå och Färentuna kyrkogårdar pä Svartsjölandet, i avsikt att hindra säclana omfattande nyanläggningar i direkt anslutning till våra gamla landskyrkogårdar, som skulle komma att helt dominera över den äldre miljön. Riktlinjer har lämnats för restaurering av Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga och Östervåla, Västmanland. Anvisningar har lämnats för en ny kyrka i Tungelsta, Södermanland. Skokloster med det av staten förvärvade markområdet föresläs upptagas i törleckningen över byggnadsminnesmärken. — Försäljning av Skällnora kungsgård i Uppland till privatperson har tillstyrkts pä villkor att den blir byggnadsminne. Ett skyddsområde föreslås även för Viby by i Uppland. — Uppförande av en ny förläggningsbyggnad vid Kosersbergs slott har tillstyrkts och ett förslag till iordningställande av slottets borggårdar har godkänts. — Slottsarkitekten har föreslagit ny intäckning av bastion »Gräsgärden» pä Uppsala slott och tillstånd har lämnats härtill. Anvisningar har lämnats för utvidgning av Stora Tuna kyrkogärd i Dalarna. Omfattande restaureringsförslag har godkänts för Övertorneå, Nederluleå och Junsele kyrkor. En cirkulärskrivelse har avgivits rörande användning av icke traditionella material vid kyrkorestaureringar, med varning för alltför cementhaltiga pulser, plastfärger o. d. Aktuellt 353 Användandet av gravstensplattor i rostfritt stal, påminnande om kontorsskyltar, har bestämt avstyrkts. En promemoria angående minneslundar för utströende eller nedgrävning avaska efter avliden som undergått eldbegängelse har utfärdats, liksom ett nytt normalförslag till ordningsföreskrifter för minneslund. Från museerna Den 13 september höll Historiska museet Stor Barndag för alla som gillar vikingar och forntidsliv. Aspnässkolan i Jakobsberg uppförde »Balders död» och »Marknad i Birka». Utgrävningar i sandlåda, runstenstävling, kanotpaddling i dammen ackompanjerades av bronslurens dova toner över museets gärd, fylld av barn i forntidsdräkter. »Varvet bakom muren» öppnades den 14 november på Sjöhistoriska museet. Här redovisas bl. a. resultatet av den etnologiska undersökning som museet genomfört vid Stockholms örlogsvarv innan detta sommaren 1969 flyttade till Muskö örlogshamn. Utställningen pägär över sommaren 1970. En samarbetsgrupp med representanter för länsskolnämnden och Vänersborgs museum har bildats för att utarbeta förslag och iordningställa studiematerial och utställningar för skolorna i Älvsborgs län. Arbetet koncentreras främst pä läroplansanpassade lädutställningar och studiepaket samt skärmutställningar. Arbetsgruppen har ocksä till uppgift att bygga om de basutställningar som finns i Vänersborgs museum, så att dessa anpassas helt efter skolornas behov. Att i undervisningen söka integrera hembygdsgårdar, fornlämningar, kyrkor och andra kulturhistoriskt intressanta platser framstår som ett led i arbetet. Därför har en inventering av hembygdsgårdarna och av det material som finns i dessa päbörjats. Meningen är att hembygdsgårdarna skall ersätta centralmuseet för de skolor som är belägna allt för långt bort från detta. Vid Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker pägär utställningen Vikingarna som med hjälp av modeller, rekonstruktioner, fotografier och föremål vill visa olika sidor av vikingarnas liv, säsom landning, ledung, dräkt m. m. Kongresser Byråchef S. Söderholm, Kulturhistoriska byrån och antikvarie C.-F. Mannersträle, Byggnadsminnesavdeliiingen, deltog den 6—12 juli i International Council of Monuments and Sites" (ICOMOS) andra generalförsamling, förlagd till Oxford. En redogörelse härför samt ICOMOS' verksamhet har lämnats i Riksantikvarieämbetets Meddelande 1969: 11. Byrådirektör H. Regnér deltog i oktober i en konferens i Österrike rörande trafikproblem i gamla stadskärnor. Translalions by A. Read