Recensioner http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1971_litt Fornvännen 1971, s. 65-76, 120-140, 223-236, 305-323 Ingår i: samla.raa.se Recensioner Impact of man on the Scandinavian landscape during the Late PostGlacial. OIKOS supplement 12 (1969). Munksgaard. Odense 1969. Den mesolitiska människan påverkade sin omgivning mycket lite. Hon röjde skogen pä begränsade boplatsomräden, och pä hennes avfallshögar kunde konkurenssvaga, nitratkrävande växter tillfälligt trivas (Chenopodiaceae), innan skogen åter slöt sig sedan jägarna bytt boplats. Alltsedan subborealtidens början, dä åkerbruk och boskapsskötsel introducerades, har dock en ständigt fortgående och i stort sett allt intensivare omdaning av landskapet ägt rum. Slutresultatet i denna process var sekelskiftets öppna kulturlandskap med äker- och ängsmark, lövhagar och enebackar. Under värt århundrade har industrialismen omdanat landskapet i helt annan och för naturälskaren dystrare riktning: granplanteringar och svavelsyreregn. Studiet av det äldre kulturlandskapet är en komplicerad forskningsuppgift, som i hög grad kräver samarbete mellan olika discipliner. Arkeologien har en viktig och en av sina mest givande uppgifter i detta samarbete. För att summera hittills vunna erfarenheter och skissera upp nya forskningsprojekt kring studiet av den förhistoriska människans päverkan pä de naturliga ekosystemen under den kulturlandskapsdanande processen sammankallade Naturvetenskapliga forskningsrådets ekologikommitté ett symposium pä Öland i juni 1968. I symposiet deltog arkeologer, botanister, naturgeografer och vegetationshistoriker under ordförandeskap av Per Brinck. Åtta av symposiets tio föredrag upptar hela Supplementum 12 (1969) av Acta Oecologica Scandinavica. Samtliga föredrag har arbetats om till enhetlig skriftmässig stil med abstract, kapitelindelning, figurer och referenser under redaktionsskap av Björn Berglund. Uppsatserna är tryckta pä engelska och har försetts med resuméer pä ryska. De åtta uppsatserna iir följande: Berglund, B. E.: Vegetation and human influence in South Seandinavia during Prehistoric time. Fries, M.: Aspects of florislic changes in connection with the development of the cultural landscape. Iversen, J.: Retrogressive development of a forest ecosystem demonstrated by pollen diagrams from fossil mor. Königsson, L.K.: Natural and cultural factors in the landscape development on Öland. Stenberger, M.: Archaeological settlement research with special consideration of Öland. 66 Recensioner Göransson, S.: Morphogenetic aspects of the agrarian landscape of Öland. Malmer, N.: Organic matter and cycling of minerals in virgin and present ecosy stern s. Pählsson, L.: Vegetation, microctimate and soil moislure of beech-wood nnd open puslure land on the esker Knivsås, Central Scania. Kulturlandskapsforskningen arbetar med fyra typer av objekt: i. 2. 3. 4. Relikter av äldre kulturlandskap Den subfossila pollenfloran i myrmarker Fornlämningar Arkivalier, ortnamn. Den första objekttypen studeras av den ekologiska botaniken i föreliggande uppsatssamling företrädd av Malmers och Pählssons uppsatser. Sammansättningen av och funktionen hos agrart betonade kulturlandskap, speciellt relikter av äldre kulturlandskap, studeras med naturliga ekosystem som referensobjekt. Den andra typen av forskningsobjekt ger pollenanalytikern möjlighet att påvisa fiirekomsten och utbredningen av de för recent tid av botanisterna studerade ekosystemen under förhistorisk lid. Metodiken härför är ännu inte utvecklad, men arbeten pågår pä flera häll för att möjliggöra tolkningar av pollendiagrammen i denna riktning. Tills vidare kan endast allmänna slutsatser dras mn odlingsintensiteten och om åkerbruksindikatorer (Grammineae eultae, Plantago major, Compositae liguliflorae-iyp m. fl.) eller betesmarksindikatorer (Juniperus, Plantago lanceolata m. fl.) dominerar. Uppsatserna av Berglund, Fries och Iversen visar olika metoder att angripa dessa problem. Fornlämningarna belyser utbredningen och i nägon män intensiteten hos den förhistoriska bebyggelsen. Detaljstudier av enskilda fornlämningar ger därtill upplysningar om bebyggelsens funktion. Detta behandlas av Königsson och Stenberger i deras uppsatser med speciell tillämpning fiir Öland, medan Göransson tar upp samma problem för övergångstiden förhistorisk/historisk tid och äldsta historisk tid med hjälp av källmaterialet enligt punkt 4 ovan, arkivalier och ortnamn. Iversens uppsats presenterar resultaten av DGU:s undersökningar av subfossila humusprofiler i Draveclskogen i sydvästra Jylland. Här har vegdationsutvecklingen under de 6000 senaste åren kunnat följas inom extremt lokala områden. Pollendiagram frän markprofiler torde visa vegetationen pä ett omräde med ca 10 m:s radie. Pollenfloran härrör således i huvudsak från endast ett ekosystem. Tolkningen av människans ingrepp i den naturliga vegetationen blir stark, men samtidigt har slutsatserna nackdelen att svårligen kunna generaliseras att gälla större områden. Som Iversen påpekat är emellertid dessa lokala diagram en nödvändig förutsättning för en tolkning av de regionala pollencliagrammen. Berglunds uppsats representerar den motsatta ytterligheten. Han har sammanställt en serie regionala pollendiagram frän Sydskandinavien, vardera visande vegetationen på flera tiotal kvadratkilometer. Ur dessa har han inducerat fram ett generellt mönster för odlingsintensitetens växlingar. Fyra radiometriskt daterade expansionsstadier urskiljs: Recensioner 1. 2. 3. 4. Den tidigneolitiska lanclnamperioden (3300—2500 t. Kr.). Expansion från mellanneoliticum till äldre bronsåldern (2200—1000 t. Kr.) Expansion under äldre järnålder (200 f. Kr.-450 e. Kr.) Expansion under yngre järnåldern (800—1100 e. Kr.) 67 Det kan ha sitt intresse att teckna den arkeologiska bakgrunden till dessa expansionsperioder. Den första svarar uppenbarligen mot det äldsta introducerandet av åkerbruk, som så vitt vi vet ständigt Åtföljs av trattbägarekeramik och slipade flintyxor, i Skåne-Danmark A-keramik och spetsnackiga yxor och längre norrut C-keramik och tunnackiga yxor. Denna expansionsperiods randområde ligger i Sydnorge odi Mälarlandskapen. Det är anmärkningsvärt att odlingen inte tortsätter kontinuerligt, utan en markant nedgång i ocllingsintensiteten eller i marginalområclena ett fullständigt upphörande inträffar under äldsta mellanneoliticum. Av Iversens uppsats framgär att Sydskanilinavien vid neoliticums början var täckt av en klimaxskog, som pä marken bildat ett några dm tjockt humustäcke. Det är detta som de första åkerbrukarna odlat med grävkäpp, spade och möjligen årder (sådana är inte belagda förrän under den andra expansionsperioden). Efter nägra svedjebränder och skördar har detta humustäcke varit bortodlat och åkerbrukarna har ställts inför problemet att börja odla mineraljorden. En plausibel teori är att de inte klarat denna omställning utan övergått till jakt och fiske, vilket redan tidigare inte varit obetydliga näringar. Den andra expansionsperioden börjar under senare delen av mellanneoliticum. Under denna tid införs en mängd sociala, religiösa och kulturella idéer från kontinenten resulterade i ett för Sydskandinavien nytt gravskick och redskapsinventarium — stridsyxekulturen. Det är fullt möjligt att samtidigt nya jordbrukstekniska idéer införts, vilka möjliggjort en nyodling, tlncler detta expan sionsskede flyttas odlingsgränsen norrut till Vestnorge, Västerbotten och Finland. En typisk boplats från det andra expansionsskedets tid består av ett kulturlager och några avfallsgropar. Odlingspär föreligger enbart i form av årderfåror eller spadade åkrar under fasta fornlämningar. Från del tredje expansionsskedet föreligger däremot stora komplex av husgrunder efter långhus med stall, inhägnade äkersystem med odlingsrösen och gravfält med flerhundraäriga traditioner. En nödvändig förutsättning för denna utvecklade typ av kulturlandskap, uppdelningen i inägor och utmärker, är ett rationellt gödselbruk, 1 västra Jylland anläggs dessa gärdar under den förromerska järnålderns andra period. Ett intressant övergångsstadium är belagt av Becker frän den första perioden. Han har grävt ut en samling gärdar som flyttat upprepade gänger med några årdondena mellanrum, en jordgrävd stolpes livslängd. Den övergivna by-platsens avfalls- och gödsellager har gett en förträfflig åkerjord. Det logiska utvecklingssteget iir att låta gårdarna ligga kvar och forsla ut gödseln på åkrarna — inägorna, som således kan inhägnas och användas flera århundraden. De jylländska gårdarna övergavs vid mitten av romersk järnälder. Pä Öland användes gärdar av samma slag ungefär lika länge frän romersk järnälder till början av folkvandringstiden. Det är ett över hela Norden återkommande fenomen att gärdar övergavs under perioden 200-600 e. Kr., vilket betecknar sluiei 68 Recensioner av Berglunds tredje expansionsperiod. Fenomenet har givits en mängd förklaringar, bl. a.: i. Arkeologisk argumentation: a. utvandring b. krigskatastrof c. konjunkturförsämring 2. Geologisk argumentation: a. klimatförbättring b. klimatförsämring 3. Botanisk argumentation: a. överexploatering av kulturmarken 1 Det är naturligt att diskussionen vid ett ekologisymposium pä Öland till stor del kommer att röra sig kring de ruinerade gårdarna. Stenberger ansluter sig till teori ib, Königsson till 2a och Malmer till 3a i sina respektive uppsatser. Nägon värdering av teorierna eller formulering av nya teorier skall inte göras här. Värdefull är dock Göranssons iakttagelse pä en undanskymd plats i hans uppsats att äldre järnåldersgårdarnas läge tyder pä boskapsskötsel som huvudnäring, medan yngre järnäldersgårdarna är placerade så i terrängen att sädesodling bör ha varit huvudnäringen. Iakttagelsen överensstämmer med U. E. Hagbergs teori att läderexport varit Ölands huvudinkomstkälla under romersk järnålder, vilken hastigt sinat under folkvandringstiden, Detta för över till det fjärde expansionsskedd, som behandlas av Göransson ur kulturgeografisk synvinkel i hans uppsats. Han visar att under detta skede anläggs en mängd gärdar och byar med speciella namnänclelser efter fastlagda regler. Vendel-vikingatiden var en tid med livliga utlandsförbindelser. Tydligen har man inte tagit hem bara kyrksilver utan också organisationssystem och takniska hjälpmedel, t. ex. den mullvändande pionen, vilka möjliggjort en produktionsökning inom jordbruket. Denna har lett till den ofta omtalade befolkningsökningen under vikingatiden. Det äldre kulturlandskapet studeras således i relikform av den ekologiska botaniken. Dess uppkomst och utbredning studeras av pollenanalysen i lokala och regionala pollendiagram. Fries uppsats ger exempel på en alternativ arbetsmetod, det teoretiska spekulerandet. Med denna metod kan intressanta men svärverifierbara teorier uppställas, t. ex. att gräset Stipa pennala spritts till Västergötland som förpackningsmaterial kring bräckliga artefakter frän Sydösteuropa. I Königssons och Stenbergers uppsatser presiceras närmare hur arkeologien kommer in i kulturlandskapsforskningen frän geologisk respektive arkeologisk synpunkt med tillämpning speciellt för Öland. Min avsikt med denna recension är att fästa uppmärksamheten pä ett under symposiet förbigånget fält av betydelse för den arkeologiska forskningen. Inom kort kommer frågor om förhistorisk jordbruksteknik att ställas från naturalhistorisk sida. Vilka redskap och metoder hade man till sitt förfogande? Niir infördes nya metoder? Hur säg gårdarna ut och hur läng levnadstid hade de? Jag har försökt skissera nägra svar ovan, långt noggrannare kommer att behövas. Recensioner 69 Föredragen frän Ekologikommitténs ölandssymposium ger en god bild av de problem som just nu är aktuella för kulturlandskapsforskningen. Jag tror att medverkan i lösandet av dessa problem för närvarande är arkeologiens viktigaste och mest spännande uppgift. Stig Welinder Sveriges Kyrkor, Vol. 133, Öland 1:4, Källa kyrkor av Ragnhild Boström, Stockholm 1969, Vol. 128, Öland 1: 4, Persnäs kyrkor av Ragnhild Boström, Stockholm 1970. De öländska kyrkornas medeltida byggnadshistoria har sedan en tid varit föremål för Ragnhild Boströms inträngande studier. I första hand är det en frukt av hennes bearbetning av de öländska kyrkorna för Inventarieverkd Sveriges Kyrkor. De sist utgivna volymerna i band I av Ölands kyrkor, omfattande Källa och Persnäs kyrkor skiljer sig rätt mycket frän den genomsnittliga behandlingen av kyrkor i inventeringsverket. Granskningen av monumenten ur byggnadsteknisk och byggnadshistorisk synpunkt är sä ingående, detaljrik och klarläggande, att ingen läsare behöver stanna i tvivelsmål ens om några detaljer eller finna nägra väsentliga problem förbigångna. Utrymmet är ocksä rikt tillmätt, vilket motiveras av byggnadernas stora värde ur konsthistorisk synpunkt. Källa kyrka framstår genom den nu publicerade undersökningen som en byggnadshistorisk märkvärdighet av rang. Det fyra våningar höga försvarstornet (urspr. 7 m högre än nu), placerat vid en av Ölands viktigaste hamnar, dessutom vallfartsort med en offerkälla som förhistorisk föregångare, var uppfört intill en liten träkyrka, som senare ersattes med en kyrka av sten med apsidformad koravslutning. Vid korets tillbyggnad försägs triumfbägen med en mittpelare, av vilken några kvadrer bevarats. Den stenteknik, som kommit till användning pä dessa stenar, är tämligen ovanlig. Den är inte som förf. anser finhuggen med tandad mejsel utan av en vid denna tid ny finmejsel, som bl. a. använts i Linköpings domkyrkas tvärskepp i dess första byggnadsskede, som kan tidsfästas till 1230-talets senare hälft. Med ganska korta och mycket smala mejselhugg fär stenen en fin, liksom schrafferad yta, medan tandmejseln (använd i Linköping i tvärskeppets andra byggnadsskede, nägot senare) ger strängt parallella skåror. Mejselhuggningen utfördes vanligen i triangelformer och närmaste utländska förebilder synes vara domen i Mainz och katedralen i Strasbourg. Stentekniken ifråga ger ingen säker datering; i Alvastra förekommer den redan i slutet av 1100-talet i koret. En märkvärdighet i denna kyrka är tillfogandet av en mellanväning i koret. Förf. anser den vara utrymmen för pilgrimmer och resande, skyddsrum i ofredstid eller upplagsplats för dyrbara laster frän båtar i hamnen. Ända till 1760 fick Källa kyrka behälla sitt egenartade medeltida utseende, men då börjar förändringar och vandaliseringar. De slutar med att kyrkan överges och ny uppföres 3 km längre in pä ön. Inte förrän 1911 blev ruinen restau- 70 Recensioner retad och sjutton år senare övertogs den av staten med Vitterhets Akademien som värdare. Persnäs kyrka representerar klövsadelkyrkornas stora grupp. Tack vare Mandelgrens ritningar kan dess äldre utseende fixeras med riitt stor noggrannhet. Den hade torn i både väster (som är yngre och vilar pä länghusmurarna) och i öster över koret. Västtornet var utrustat för försvar — den fjärde våningen var helt enkelt en skytteväning; till långhuset byggdes något senare korsarmar liksom Gärdslösa, vars byggmästare Roosval behandlat och velat identifiera med Håkan Tauna, mästaren till Stenåsa kyrkas kor. Han skall ocksä ha stått för valvslagningen i koret. Författaren antyder ett större sammanhang fiir denne lokalmästare, vars gotländska och öländska cevre genom Ragnhild Boströms forskningar snart kan bli ganska omfattande. Det kan inom parentes sagt inte vara en tillfällighet att man pä flera ställen även pä fastlandet bygger korsarmar även till smä landskyrkor. I Linköpings stift (elit Öland hörde) var Mariakyrkan i Visby och domkyrkan i Linköping med sina nya och ståtliga tvärskepp, cl. s. påbörjat något före 1232, tydligen förebildande. En stenmästare frän Linköping byggde tvärskeppen i Vårdsbergs rundkyrka, örtomta och troligen även Västerlösa gamla kyrka. Det har antagils att Gärclslösamästaren skulle ha rötter i Wesl talen och varit verksam under decennierna kring mitten av 1200-talet. Hans bevarade skulpturer bl. a. kapitalet i norra korsarmens kolonn har emellertid en säregen primitiv romansk stil, som inte ger nägra anknytningar till tysk konst från denna tid. Det kanske kan bli möjligt knyta honom lill Mariakyrkans i Visby eller Linköpings domkyrkas byggnadshytta. Bengi Cnattingius Bengt Cnattingius, Linköpings domkyrkas kor, Antikvariska serien 22, S t o c k h o l m 1970. Der Verfasser, länge Jahre als Landesantiquar verdienstvoller Betreuer und dailuiili bester Kemier der monumentalen gotischen Domkirche, hat sich schon mehrfach mit ihrer Baugeschichte beschäliigt. Diesmal wenclet er der Chorgestalliing sein wissensdiaftliches Interesse zu. Er stiitzt sie Ii dabei anf intensive Detailbeobachtungen und eine umfassende Literaturkenntnis. Die ältesten Teile des Domes gehören dem 2. Viertel des 13. Jahrhunderts an. Es handelt sich um das Querhaus mit dem anschliessenden sclimaleii Langhaus-jodl, das zunächst basilika] ausgebildet war. Die enge Verwandtschaft des Pfeiler- und Wölbesystems im Querhaus mit der von westfälischen Bauleuten errichteten Ostpartie von St. Marien in Visby wird kurz referiert. Sie ist unumstritten und allenthalben bekannt. Die zugehörige Chorpartie, ein Chorjoch mit Apsis und konzentrischem Umgang. der in seinem Scheitel in eine quadratische Kapelle mundete und an den seitlichen Ansätzen des Umgangs wahrscheinlich von zwei Tiirmcn flankiert war, ist seit der Grabung in den Jahren 1915/16 im Grundriss bekannt. Er erinnert stark an karolingische Chorlösungen Recensioner 71 mit Umgangskrypten und an friihe Chorumgänge des 11. Jahrhunderts, von denen der Verfasser einige Beispiele anfiihrt. Ftir so riickständig känn man die schwedische Baukunst zu Beginn des 13. Jahrh lindens aber nicht halten, dass man sie auf soldi veraltete Vorbilder beziehen miisste. Cnattingius ist auf der rechten Fährte, wenn er das aufkommende Interesse fur Chorumgänge seit dem 12. Jahrhundert auch in Skandinavien fur die Chorlösinig von Linköping mit verantwortlich macht. Als Zeuge wird der von französichen Vorstufen inspirierte Chorumgang des Domes von Roskilde in Dänemark angefiihrt. Man konnte wohl auch auf den etwa gleichzeitigen, seit 1234 entstanclenen Cliorumgang der Zisterzienserkirche in Värnhem hinweisen, der hier französicher Ordenstraclition folgt. Das Hauptinteresse des Verfassers gilt dem bestehenden spätgotischen Chor mit seinen zwei Bauperioden von 1408-1420 und 1488-1501. Als erster Baumeister ist ein Mann aus Köln namens Gierlach iiberliefert. Er errichtet wieder einen Umgang, diesmal in Breite und Höhe des Chorjoches — also in der Form, eines Hallenraumes — an den sich drei raclial gestellte fiinfseitige Kapellen, zwei davon mit Sterngewölbe, anschliessen. Die Vollenelung hat Gierlach freilich nicht mehr erlebt. fiber die Herleitung dieses Chorschemas sind keine genaueren Auskiinfte gegeben, sondern nur einige Objekte mit ähnlicher Raumlösung genannt. Was den reinen Grundriss anbelangt. so war dieser nach Form und Stellung der Kapellen, trapezförmiger Gestaltung der zugehörigen llmgangsjoche und ihrem Bezug auf den fiinfseitig geschlossenen Altarraum bereits im Dom zu Uppsala aus dem 14. Jahrhundert weitgehend vorgebildet, freilich dort mit basilikalem Aufbau. Das Hallenschema ergab sich in Linköping zwangsläulig, nicht nur aus der Fortfiilming des Querhauses, sondern auch aus dem inzwischen erfolgtcn Neubau des Dom-Langhauses in Form einer Hallenkirche. Die Erkenntnis, dass der Chorgrundriss sich auf einer bestimmten geomdrischen Figuration aufbaut, gibt einen Einblick in die allgemeine Entwurfspraxis der elamaligen Zeit. Mit besonderer Liebe wiclmct sich der Verfasser den zahlreiehen Steinmetzzeichen. Sie sind nur bei ein und demselben Bau oder einer zusammenhängenclen Bautengruppe au eine bestimmte Person gebunden, gehören bei ihrer Wiederkehr an einem anderen Ort zumeist auch einem anderen Handwerker. Fiir die Chronologie der Bauabfolge des Domes sind sie indessen aufschlussreich und decken sich mit der urkundlich belegbaren Unterbrechung der Bauarbciten von mehr als 60 Jahren. Obwohl sich der Verfasser in der gotischen Baukunst Deutschlands und Frankreichs der vorhandenen Literatur nach gut auskennt, ist es ihm nicht möglich, direkte Vorstufen fiir den Domchor beizubringen. Hinweise auf die Verwandtschaft der Blendarkaden im Sockelgeschoss der Chorkapellen mit solchen an der Westfront des Siidturmes vom Kölner Dom besagen doch nur, dass man sich der geläufigen gotischen Formensprache zu bedienen wusste. Gleiches gilt fiir die Muster der MaBwerke in den Fenstern. Bei der Kapitellplastik kommt der Verfasser mangels besonders hervorstechender Ziige auch zu keinem anderen Ergebnis als zu dem Nachweis, dass ahnliche Formgebungen in Frankreich und besonders in Rheinland und Westfalen vorkommen. Man glaubt, in Linköping bei der Tatsache, dass Meister Gierlach aus Köln kam und auch in der zweiten Bauphase Hand- 72 Recensioner werker aus dieser Stadt herbeigeholt wurden, entscheidendere Ubereinstimmungen mit dortiger Architcktur erwarten zu können. Ergiebiger fur die Beziehungsforsdiung ist die Bauornamentik der Figurenkonsolen im Chorumgang, der Gewölbe-SchluBsteine und der beiden Sakramentshäuser. Hier hat Cnattingius interessante Feststellungen maehen können. Die iiberraschendste betrifft die Erkenntnis, dass der Meister der zwei Sakramentsschreine in dem siidlichen von beiden direkte Anregungen von einem Kamingesims im Palast des Jaques Coeur in Bourges aufgenommen hat. Es sind bewegte Halbfiguren von Kriegern zwischen einem Zinnenkranz in Linköping, die ähnlich angeordneten und kostiimierten Figuren in dem französischen Schloss nachgebildet zu sein scheinen. Es entspricht einer seit J. Roosval verbreiteten Vorliebe schwedischer Kunstgeschichtsforschung, die Werke der Bauplastik innerhalb der weithin anonymen mittelalterlichen Kunstepoche mit mehr oder wenigen markanten Meisternamen zu belegen, und so benennt auch Cnattingius dne Bildhauer, der die beiden Schreine gefertigt hat, nach einem däran und auch an anderer Stelle vorkommenden Steinmetzzeichen, das er in eine Liste eingeordnet und numerien hat, den „C 2 Meister". In einer älteren Darstellung hatte man ihn sogar „Mimikmeister" genannt. Man sollte es dabei bewenden lassen, ihn nach seinem Hauptwerk zu benennen. Neben einer Gegeniiberstcllung von Kleinfiguren im Gewölbe, z. B. eines schildtragenden Engels mit solchen Motiven an Grabmälern in Köln, bei der man aber gerade auch die Unterschiede spurt, die wahrscheinlich durch die grössere Harte des Steinmaterials in Linköping beclingt sind, wird am Schluss die Frage aufgeworfen, ob der in der schwedischen Kunstgeschichtsforschung mehrfach behandelte Meister Adam von Duren fiir eine Anzahl von charaktervollen und in ihrem Ausdruck sehr einheitlidien Gewölbe-Schilden verantwortlich gemacht werden und dieser vielleicht auch der Bauleiter der Vollendungsperiode des Domchores gewesen sein könne, was ältere Bearbeiter, wie Romdahl und Rydbeck, annahmen. Darum wird etwas eingehender zu dem Werk des Adam von Diiren Stellung genommen. Cnattingius zieht schliesslich das Fazit, das keinerlei stilistische, geschweige denn dokumentarische Anhaltspunkte fur seine Mitwirkung an dem Chorbau des Domes von Linköping naehgewiesen werden können. Hans Thummler H j a l m a r Grape, Olaus M a g n u s , forskare, moralist, konstnär. Proprius förlag, S t o c k h o l m 1970. Mänga av oss har gjort Olaus' bekantskap genom hans ofta reproducerade träsnitt, bl. a. i skolböcker och i Grimbergs populära historieverk, men få utanför Med hjälp av tålmodigt insamlade notiser har det lyckats Grape att skapa forskarnas krets har län känna Olaus som författare, ett levande porträtt av Olaus Magnus, vår siste katolske ärkebiskop. Skildringen Recensioner 73 av hans liv och gärning är fängslande och belyser pä ett påtagligt sätt »forskningens villkor» i mitten av 1500-talet. Ett stort utrymme i Grapes bok intar Olaus' stora, pä latin skrivna historia om de nordiska folken (1555) och dess förelöpare, Carta marina (1539). Den stora uppskattning, som dessa båda arbeten rönte pä kontinenten kan man bl. a. utläsa därav, att den förra redan under 1500-talet utkom i ej mindre än 13 upplagor och att Olaus' kommentar till kartan publicerades pä tre språk. I vän eget land blev historieverket ej tillgängligt för en större allmänhet förrän i början av detta århundrade, dä det översattes till svenska. Om kartans popularitet i vårt land vittnar nu senast den utgåva som utkom på Generalstabens förlag för 10 är sedan. Det mesta i Olaus skildringar gär tillbaka pä personliga upplevelser, lät vara att de ofta framstår i ett förklarat skimmer för den sedan länge landsflyktige svensken. Från uppväxttiden i Linköping var han väl förtrogen med Östergötland, framför allt nämner han gärna Skänninge. Redan som barn hade han rest i götalandskapen, han hade också tidigt varit i Norge. Skildringen av det nordligaste Sverige bygger pä hans upplevelser under en strapatsrik resa 1518—1519, dä han pä uppdrag av den påvlige legaten Arcimboldus sålde avlatsbrev till förmån liir Peterskyrkan i Rom, den katolska världens stora och dyrbara kyrkobyggc. Vi påminns ocksä om, att det var samma avlatshandel, som inspirerade Luther till de 95 teser, vilka blev upptakten till reformationen. Brodern Johannes' visitationsresa har fått lämna stoff till hans skildringar, han har även haft andra sagesman niir det gällde trakter diir han själv ej varit. Notapparaten och ele många citaten — d t nödvändigt tillbehör i 1500-talets lärda litteratur — kan ej förta friskheten och omedelbarheten i Olaus' skilringar. Snarast fär man en annan stor svensk i tankarna, Carl von Linné. Olaus' intresse fiir vär storslagna forntid, sädan den var bevarad i våra fornminnen, förebådar Johannes Burens och 1600-talets stora antikvarier, Rhezelius, Hadorph. Peringskiöld m. fl. Olaus Magnus var, som alla vet, en gigantisk mängsysslare. Specialister inom olika områden har, var och en ur sin infallsvinkel, sökt tränga in i hans författarskap. Det kan ej nog starkt framhållas, hur rätt Grape har i sitt påstående, att mänga frågor (eller snarare frågekomplex) ännu iir olösta eller alltför styvmoderligt behandlade av forskningen. Dit hör exempelvis Olaus' konstnärskap. Kanske kommer vi aldrig att fä veta, om Olaus själv tecknade förlagorna till en del av sina träsnitt (enbart i historieverket uppgår de till närmare 500). Säkert iir, att han i enlighet med tidens sed i stor utsträckning lånade bilder frän olika häll, grafiska blad, bokillustrationer, boktryckarmärken osv. Ett stort antal träsnitt ur Olaus' arbeten är reproducerade i Grapes bok, jämte kommentarer. Olaus' val av förlagor är intressant och skulle kräva en mer ingående analys än vad som ansågs behövligt, niir jag för snart 30 är sedan av John Granlund fick den stimulerande uppgiften att göra en konsthistorisk granskning av illustrationerna till Olaus' Historia. Grape hävdar ocksä med all rätt, synes det mig, att det ännu saknas en allsidig 74 Recensioner kommer Grape att med sin bok sig med vår frejdade landsman icke blott återuppväcka intresset honom, utan även inspirera till Ragnhild Boström belysning av Olaus' författarskap. Utan tvekan stimulera nya läsare till att närmare bekanta och hans verk. Troligen kommer han också att fiir Olaus Magnus hos dem som redan känner fortsatt forskning i ämnet. T. 0:son Nordberg, De la Vallée, En arkitektfamilj i Frankrike, Holland och Sverige. K.V.H.A.A., Antikvariska serien 23. Stockholm 1970. I en rad olika sammanhang har l o r d 0;son Nordberg under arens lopp presenterat fakta och utredningar om den franska släkten de la Vallée och dä framförallt rörande Simon och Jean (III) de la Vallées verksamhet i Sverige. Det var redan på 1920-talet som Nordberg i samband med forskningar rörande Stockholms gamla slott kom att intressera sig, i första hand, för Jean de la Vallée. Och tanken att i en monografi söka teckna bilden av hans konstnärspersonlighei växte sä småningom fram. Inte minst framstod det ur konsthistorisk synpunkt väsentligt att söka särskilja de la Vallées och Tessin cl. ä.:s respektive insatser. Trots en synnerligen aktiv daglig verksamhet i byggnadsminnesvärele-ns ijänst har det varit möjligt för Nordberg att successivt samla mängder av kunskaper i ämnet. Men inte förrän nu har han fått tid att påbörja presentationen av sina forskningsresultat. 1 planen för monografien över Jean de la Vallée hade Nordberg tidigare räknat med att i nägra inledande kapitel kunna inrymma en redogörelse för det franska arvet liksom för fadern Simon de la Vallées verksamhet. Under arbetets gäng blev emellertid materialet sä rikt att de planerade inledningskapitlen naturligt växte ut till en separat volym. Denna föreligger nu i Vitterhetsakademiens antikvariska serie (nr 23) under titeln De la Vallée. En arkitektfamilj i Frankrike, Holland och Sverige. Jean (I), Marin, Simon. — Fylliga franska resuméer gör arbetet väl tillgängligt för en utländsk läsekrets. Till grund för Nordbergs framställning ligger ett brett kunskapsmaterial utvunnet genom omfattande arkiv-studier. Siirskilt efterforskningarna rörande familjen de la Vallées öden i Frankrike, Simons vistelse i Holland och hans trassliga äktciiskapsförhållanden måste ha varit komplicerade och tålamodsprövande. Arbetet har emellertid bäde ur biografisk och konsthistorisk synpunkt givit god utdelning. En mängd nya personhistoriska fakta har kommit fram och äldre felaktiga uppgifter t. ex. angående Simons äktenskap har kunnat korrigeras. Jean (III) de la Vallées härstamning pä mödernet har Nordberg kunnat klarlägga: han var son till Marguerite de Villers med vilken Simon ingått äktenskap i Paris redan pä 1620-talet. Karlings uppgift att Simons tredje hustru, Pauline de Courlas, skulle vara Jeans mor har visat sig vara felaktig. — Omständigheterna i samband med Simons mångomtalade och dramatiska död 1642, Recensioner 75 sedan han överfallits på Stortorget av Erik Oxenstierna, har klarlagts sä långt det är möjligt; arkitektens äktenskapliga förhållanden under de holländska åren har givits delvis ny belysning. Överhuvudtaget gäller att bilden av Simon de la Vallée som en romantisk, bråkig och opålitlig person av-dramatiserats och givits finare nyanser. Som ett viktigt konsthistoriskt resultat av Nordbergs forskningar har framkommit att de la Vallées konstnärliga insatser under vistelsen i Holland tidigare väsentligt överskattats. Den holländska konsthistorikern Vermeulens bild av Simon som viktig förmedlare av franska impulser till Holland kan inte längre gälla. Åren i prins Fredrik Henriks av Oranien tjänst har visserligen inneburit väsentliga arbetsuppgifter för Simon; men däremot föga av självständigt skapande. För den unge arkitekten var denna period i stället en betydelsefull lärotid. — En parentes: citaten pä gammal franska och holländska i bokens första del är suggestiva men förvisso inte tillgängliga för alla läsare. I detaljspäckade kapitel tecknar Nordberg den sammanfattande bilden av Simons svenska verksamhet. Arkitektens betydelsefulla roll som introduktör av den franska renässansens palats- och slottsarkitektur blir på nytt utförligt dokumenterad och karakteriserad. Trots att Simon de la Vallée fick verka i värt land i nägra korta är blev hans inflytande av varaktig betydelse. En rad slottsanläggningar som inte dokumentariskt kan sättas i förbindelse med de la Vallée har av forskare som Karling och Lundberg av stilistiska skäl attribuerats till fransmannen. Nordberg har i sin redovisning varit alltför restriktiv när det gäller detta konsthistoriskt delvis mycket intressanta sekundärmaterial. — En viktig detaljanmärkning: i ett arbete, vars ambition är att sammanfatta en konstnärs livsverk, borde författaren ha tillåtits lägga fram ett mycket fylligare, mera välreproducerat bildmaterial. Till slut: vi väntar nu ivrigt pä den definitiva skildringen av Simons son och efterträdare Jean (III) de la Vallée. Stig Fogelmarck Inkommen litteratur Boletin del seminario de estudios de arte y arqueologia de la Universidad de Valladolid, 34-35. Valladolid 1969. Aksel Christensen, Vikingetidens Danmark paa Oldhistorisk baggrund. Det historiske institut ved Köbenhavns Universitet. Köbenhavn 1969. Gunnar Drongge, Ortnamnen i Göteborgs och Bohus Län. XVII. Ortnamnen i Sörbygdens Härad. Institutet för ortnamns- och dialektforskning i Göteborg. Lund 1969. Erik Fristedt, Torneå Domsaga 12J0—1970. Historik. Eget förlag. Kristianstad 1970. Nils-Gustaf Gejvall, Lerna. A preclassical site in the Argolid. Results of excavations conducted by the American School of Classical Studies at Athens. Vol. I. The Fauna. American School of Classical Studies at Athens. Princeton, New Yersey, 196g. P. V. Glob, Hipjfolket. Bronzealderens Mennesker bevaret i jooo år. Gyldendal. Kbhvn 1970. Andreas Lindblom, Femtio år med Birgitta. Allhems förlag. Malmö 1970. D. M. Metcalf, English Coins 1066-1279. Sylloge of coins of the British Isles 12, Ashmolean Museum. University of Oxford, Pan II. London 196g. Elisabeth Munksgaard, Denmark: An Archaeological Guide. Faber & : Faber Ltd. London 1970. Neue Ausgrabungen und Forschungen in Niedersachsen 5. Fur die Arbeitsgemeinschaft der Ur- und Friihgeschichtsforscher in Niedersachsen (im NHB). Herausgegeben von Herbert Jankuhn. August Lax Verlagsbuchhandlung. Hildesheim ig7o. Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, von Johannes Hoops, Band 1, Lieferung 1. Verlag Walter de Gruyter & Co. Heinz Schirnig, Die Keramik der Siedlung Böhme, Kreis Fallingbostel, aus det römischen Kaiserzeit. Göttinger Schriften zur Vor- und Friihgeschichte, Band II. Karl Wachholtz Verlag. Neumunster ig6g. Harry Stål, Ortnamn och ortnamnsforskning. Almqvist & Wiksell. Stockholm 1970. Recensioner Rolf Hachmann, Die Goten und Skandinavien. Quellen und Forschungen zur Sprack- und Kulturgeschichte der germanischen Völker. N.F. 34. XIII/584 Seiten. 1970. DM 78: - . Walter de Gruyter ge Co, Berlin. „Eine Diskussion ohne Ende", so kennzeichnet Hachmann die Geschichte der Goten. Den Anstoss dazu, dies Thema erneut aufzugreifen, gab ihm 1949 eine Vorlesung Hermann Bollnows iiber „Germanische Stammessagen unter besonderer Berucksichtigung der Kimbern- und Sachsenfrage." Der Gedanke, dass die Geschichtswissenschaft zur Lösung des Problems der Germanen beitragen könne, war keineswegs neu, regte jedoch Hachmann zu dem Versuch an, die Frage der Goten und Skandinaviens auf möglichst breiter wissenschaftlicher Basis zu erörtern. Im einleitenden Kapitel legt Hachmann seine Problemstellung vor, die sich wie folgt formulieren lässt: 1st die Auffassung des Ursprungs der Germanen (Goten) aus Scandza ein Topos spätantik-friihmittelalterlicher Geschichtsschreibung? Diese Problemstellung ist stark von Bollnows ohne eigentliche Analysen vorgebrachter Auffassung beeinflusst. Das einleitende Kapitel enthält ausser der Darlegung der Problemstellung auch eine kurze Ubersicht uber die Forschungsgeschichte; hier steht die möderne Geschichtsauffassung im Mittelpunkt, wie sie vor allem von Wenskus vertreten wird, sowie eine Kritik an derselben. Mit einer fiir ihn charakteristischen Griindlichkeit geht Hachmann soclann ans Werk. Die Arbeit, die zunächst nur als ein archäologischer Kommentar zu einer geplanten Drucklegung von Bollnows nachgelassenem Manuskript der erwähnten Vorlesung gedacht war, entwickelte sich zu einem imposanten Werk von 584 dichtbedruckten Seiten. Sie ist bewusst weit möglichst interdisziplinär angelegt und umfasst einen philologischen, einen lorschungsgeschichtlichen und einen archäologischen Abschnitt. Ein vierter Abschnitt fasst zusammen und legt zugleich Fragestellungen und Richtlinien fiir die kiinftige Forschung vor. Hachmann bedient sich der Methode, in den einzelnen Kapiteln jeweils fiir sich die Quellen von verschiedenen Wissenschaftszweigen zu analysieren; diese Methode empfahl er dringend bereits in seiner Arbeit ,.Völker zwischen Germanen und Kelten." Dadurch will er vermeiden, dass bei der Analyse Argumente historischer, philologischer und archäologischer Art durcheinandcr geraten, was zu Zirkelbeweisen fuhren känn. Zugleich betont er, wie wichtig es ist, dass Quellen aus verschiedenen Fachbereichen wirklich herangezogen werden, um die Fragestellung zu beleuchten. In vielen Arbeiten, denen interdisziplinäres Material zugrunde liegt, werden die einzelnen Teile Spezialisten iiberlassen; es fehlt dann oft der innere Zu- Recensioner 121 satnmenhang, weil niemand in der Lage ist, die Menge der Informationen miteinander in Einklang zu bringen und zu einem Ganzen zu verarbeiten. Hachmann, der eine ungewöhnliche Arbeitskraft besitzt, hat sich auf den Versuch eingelassen, selbst nicht nur das archäologische, sondern auch das ungeheuere philologische und historische Material zu meistern. Dessen Gesamtumfang spiegelt das 48 Seiten starke Literaturverzeichnis. Um den philologischen und historischen Stoff bewältigen und beurteilen zu können, hat Hachmann cingehende Erörterungen mit verschiedenen Spezialisten gehabt. Ferner hat er die Probleme in ihrer Gesamtheit, vor allem aber wohl das archäologische Material, im archäologischen Seminar der Universität des Saarlandes behandelt. Im Mittelpunkt des Abschnitts iiber die historischen Quellen steht selbstverstäncllich das Werk des Jordanes „De origine actibusque Getarum" von etwa 551 n. Chr., das iiber Abschriften einen starken Einfluss auf tlie Denkungsart des Mittelalters und noch späterer Zeit erhielt. Die Erzählung von der Herkunft der Goten aus Scandza wurde zu einer augenscheinlich unantastbaren Wahrheit, einem Scandza-Topos. Die Analyse der Entstehungsgeschichte jener Arbeit und der in ihr verwerteten älteren Quellenschriften wird ausfuhrlich und sachlich dargelegt. Seit Mommsens Forschungen zur Arbeit des Jordanes ist es eine bekannte Tatsache, dass dieser seine Gotengeschichte nur zu einem kleinen Teil selbst ausarbeitete. Er erwähnt selbst, dass er Cassiodors Geschichte der Goten gelesen und dessen Angaben verwertet habe. Aber auch Cassiodor war nur zum kleinen Teil ein selbständiger Forscher. Seine Leistung bestand hauptsächlich in Kompilation und Selektion. Seine Arbeit iiber die Ostgoten muss unter dem Aspekt gesehen werden, dass ihr eine bestimmte Tendenz zugriinde lag, nämlich dies Volk, dem er selbst angehörte, zu verherrlichen. Das Geriist seines Werkes bildete eine Schilderung, die Ablabius zugeschrieben wird, sowie Erzählungen griechischer und römischer Antoren. Die Geschichtsschreibung Cassiodors bestånd darin, dass er unzusammenhängendes Material zu einem historischen Bericht zusammenfiigte. Die Vorlagen zu Cassiodors Geschichte werden einer scharfsinnigen Analyse unterzogen. Ablabius wird nicht nur die ..Urgeschichte" der Goten zugeschrieben, sondern auch das historische Werk, das die Westgoten schildert. Ablabius erscheint in einem ganz neuen Lidit als Geschichtsschreiber. Uber Cassiodor und Ablabius känn man die Erzählungen von den Goten bis zu den antiken Quellen zuriick verfolgen (Strabo, Plinius, Tacitus, Ptolemaios). Nachdem Hachmann allén späteren Stolf eliminiert hat, ergibt eine fjberprufung des sprachlichen Beweismaterials, dass diese Quellen keine Stutze fiir die Behauptung liefern, die Goten hatten ,,am Meer" gelebt, also in dem Gebiet an der unteren Weichsel, das als Gothisscandza bezeichnet wurde. Die allgemein verbreitete Auffassung, dass es sich so verhalten habe, sei durch eine falsche Auslegung der Stelle bei Jordanes entstanden, in der Gothisscandza vorkommt; man schrieb dieser Bezeichnung nämlich die Bedeutung die gotische Kiiste zu. Den Quellenangaben meint Hachmann Belege clafcir entnehmen zu können, dass die Goten an der mittleren Weichsel und östlich des Flusses gelebt hatten, nicht aber unten an der Kiiste. Hachmann findet, man musse den Angaben der antiken Auloren aus der Zeit um Christi Geburt mehr Glauben schenken, als späteren 122 Recensioner Berichten, wie beispielsweise der westgotischen Scandza-Tradition. Er rechnct auch damit, dass eine Volksgruppe mit dem Namen Goten in den mittelschwedischen Landschaflen gelebt habe. Es ist nicht leicht, Hachmanns quellenkritischen, streng logischen Erwägungen entgegenzutreten. Der nächste grosse Abschnitt behandelt das Gotenproblem in Geschichtsforschung und Uberlieferung. Hier wird erhellt, wie tlie historische Auffassung von den Goten durch Kossinna und seinen Kreis befestigt wird. Hachmann verfolgt auf eine äusserst interessante Art die verschiedenen Fäden, die in Kossinnas Wissenschaft gesammelt, verknupft und umgestaltet werden. Kossinna war empfänglich fur die neuromantisch-antipositivistische Strömung in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts, hatte ein starkes Nationalbewusstsein und war von der Sprachforschung beeinflusst. Diese drei Ingredienzien trugen zur FVjrmung seiner Denkweise bei. Bis zu den neunziger Jahren prägten philologische Gedankengänge seine Auffassung. Sodann wandte er sich der Arcbäologie zu und erweiterte allmählich seine Kenntnisse in diesem Fach. U. a. wurde die skanclinavische archäologische Literatur fiir seine weiteren Stellungnahmen ausschlaggebencl. Dort begegnete ihm die seit dem Mittelalter weiterlebende Auffassung vom nordischen Ursprung der Germanen; diesen Gedanken machte er sich zu eigen, er sollte ein Dogma in seinem wissenschaftlichen Denken werden. Einen Wendepunkt bezeichnet seine bekannte Vorlesung in Kassel 1895, in der er seine Auffassung vom nordischen Ursprung der Ostgermanen — einschliesslich der Goten — skizzierte. Hachmann zeigt in seiner Analyse, dass die archäologischen Uiiterlagen fiir Kossinnas Schlussfolgemngen äusserst mager waren. Man erfährt, dass die Ostgoten eine wissenschaftliche Fiktion sind, die von Philologen stammt (Miillenhoff) und später von Kossinna iibernommen wurde. Kossinnas spätere Forschung ist durch das Dogma vom skandinavischen Ursprung der Germanen bestimmt. Durch die Glaubensgewissheit, die seine Wissenschaft ausstrahlte, ubte er Einfluss auch auf die Sprachforschung und andere Wissenschaften aus. Das harte Urteil, das Hachmann iiber seine wissenschaftliche Arbeit fällt, indem er von Oberflächlichkeit und mangelndcr Ehrlichkeit in der Auswahl spricht, geht u. a. darauf zuruck, dass die Bestattungsform als Beleg fur die Wanderung der Goten aus Skandinavien ins Weichselgebiet um die Zeit von Christi Geburt angefiihrt wird oder auf die Erörterung iiber die verzierten Lanzenspitzen als Kennzeichen der Ostgermanen. Die archäologischen Beweise fiir seine Thesen, die Kossinna in frulien Arbeiten vorzulegen versprach, wurden niemals beigebracht. Stattdessen iibernahmen seine Schiiler seine Ideen; so kam es zur Bildung eines festen Skandinavien-Topos, der sich dem friiheren Scandza-Topos zur Seite stellen liess. Interessant ist Hachmanns Hinweis, dass die westgermanischen Stamme in der wissenschaltlichen Literatur nicht aus dem Norden hergeleitet wurden, weil keiner von Kossinnas Schcilern Material aus dem westlichen Teil des germanischen Gebietes bearbeitet habe. Hachmanns Analyse trägt durcbweg den Stempel seiner Fähigkeit, sich von eingebiirgerten Gedankengängen freizumachen. Auch in der Germanistik lebten Kossinnas Auffassungen weiter, und zwar bis in die vierziger und fiinfziger Jahre unseres Jahrhunderts hinein (Maurer, Schwarz). Dasselbe gilt fiir die Geschichtsforschung mit u. a. Ludwig Schmidt. Eine stärker kritische Haltung begegnet bei Wenskus. Hachmann widmet dessen B H Recensioner 123 Arbeit ,,Stammesbildung und Verfassung" starke Aufmerksamkeit. Er wirft Wenskus mangelhafte quellenkritische Analyse vor und behauptet, jener erreiche seine Ergebnisse, indem er grossenteils nur die Ansichten verschiedener Forscher gegeneinandcr abwäge. Den archäologischen Teil leitet eine historische Ubersicht iiber die Behandlung von Ursprung und Siedluiigsraum der Goten in der archäologischen Forschung ein. Es zeigt sich, dass Kossinnas Ansichten mehr oder weniger vollständig von den Archäologen aufgegriffen wurden. Das vermutete Ursprungsgebiet der Goten wechselte zwischen Gotland und Öster- und Västergötland. Die archäologische Beweisfiihrung war im grossen ganzen mager und unsystematisch. Hachmann legt sehr grossen Wert auf die Frage nach den Wohnsitzen der Goten auf dem Festland und beantwortet sie eindeutig. Masowien und ein Teil von Masuren entsprechen dem Gebiet, das man nach kritischer Analyse der antiken Quellen als festlandgotisch ansprechen känn. Dies ist ein Gebiet, das zu der fraglichen Zeit der Kulturgruppe entspricht, die Hachmann die Weichsel-Narew-Gmppe nennt und die polnische Wissenschaftler als die Masowische Gruppe bezeichnen. Diese einheitliche Gruppe von Material, das man in dieser Gegend von der vorrömischen Zeit bis in die jimgere römische Kaiserzeit hinein tinclet, wird den Goten zugewiesen, die in der ältesten Periode auf dem Festland wohnten. Um die Frage nach dem Ursprung der Masowischen Kulturgruppe zu erhellen, iiberpriift Hachmann sorgfältig die Funde aus zahlreiehen Gebieten. Er erörtert eingehend die Möglichkeiten, Völkerwanderimgen in vorhistorischem Material zu erkennen. Die sehr länge Reihe von Beispielen, die diese Diskussion abrundet, zeigt eher Hachmanns schon friiher dokumentierte Vertrautheit mit dem vorrömischen Material, als class sie die Frage der eventuellen Wanderungen der Goten einer Lösung zuliihrt. Vielleicht wäre es niitzlicher gewesen, mit einigen sorgfältig ausgewählten Beispielen die fur die ganze Arbeit und fiir die archäologische Wissenschaft in ihrer Gesamtheit prinzipiell wichtige Fragestellung der Möglichkeiten und Grenzen der Arcbäologie bei der Analyse von Völkerwanclerungen zu beleuchten. Eine bessere Konzentration des Beispielmaterials wäre wiinschenswert gewesen. Man muss jedoch Hachmanns abschliessendem Urteil beipllichten, dass Völkerwandcruiigcn sich nicht mit Hilfe einer einheitlichen Methode belegen lassen, sondern class man von Fall zu Fall die Andeuuingen priifen muss, die das Fundmaterial und die sonstigen Umstände liefern. Um in der Diskussion uber Skandinavien und die Urheimat der Germanen/ Goten weiterzukommen, bedient sich Hachmann einer Methode, die eine Uberpriifung der sozialen Voraussctzimgen einer Aiiswanderung aus dem nordischen Raum einbezieht. Durch Zusammenstellung eines enormen Materials versucht er, die Bevölkerungsverhältnisse in ihren Hauptziigen zu erfassen. Die Beurteilung muss äusserst unsicher bleiben, was Hachmann auch ehrlich zugibt. Seine eingehende Analyse der prozentuellen Sterblichkeit einzelner Altersgruppen, Verteilung der Geschlechter u. a. m. in verschiedenen Gegenden und Zeitabschnitten diirfte von dem Problem der Goten und Skandinaviens ziemlich weit ab liegen. Auch hier hiitte man sich eine stärkere Konzentration nebst iibersichtlicherer Darstellung des Materials gewiinscht. Sein Ziel, eine ,,berubigende, räumliche Breite und zeitlich: Streuung" des Materials zu erhalten, erreicht der Verfasser allerdings 124 Recensioner Das Ergebnis seiner Analyse, dass es in Skandinavien keine grosse Bevölkerungszunahme und damit keinen erheblichen Uberschuss fur eine Auswanderung gegeben hat, ist gerade insofern relevant, als es an eine konkrete Uberpriifung von Material ankniipft. Diese Materialuberprufung ist in ihrer Gesamtheit äusserst wertvoll auch fiir andere Problemstellungen sozialer Art. Hachmann geht weiter in der archäologischen Analyse, indem er untersucht, ob die Siedlungsverhältnisse in Skandinavien fur eine Auswanderung von dort sprechen. Dabei spielt die Kontinuität der Gräberfelder eine grosse Rolle. Die Durchsicht des Materials hat zum Ziel, einen umfassenden Uberblick iiber die Veränderungen der Besiedlung zu liefern und dadurch eine breite Grundlage fur die Beurteilung der Frage der Auswanderung zu schaffen. Zu Anfang der vorrömischen Eisenzeit scheint ein gewisser Riickgang des besiedelten Geländes vorzuliegen, was vielleicht einer Abnahme der Bevölkerung entspricht. Die F"undarmut lässt sich jedoch schwer beurteilen. Zu dem Zeitpunkt, als auf dem Festland die Masowische Gruppe entstand, ging in Schweden eine langsame aber deutliche Binncnkolonisation vor sich, die einen Bevölkerungszuwachs anzeigt. Dies aber deutet nicht auf eine Auswanderung hin. Als Abschluss der Analyse wird die Frage nach dem Ursprung der Masowischen Gruppe iiberpriift. Sie muss vor 100 v. Chr. entstanden sein. Eigentliche Beweise ftir eine Einwanderung liegen nicht vor. Hachmann nimmt daher einen Zusammenhang mit der Steinkisten- und Glockenbecherkultur des mittleren Weichselgebiets an. Allerdings wird dies nur als eine Mögliehkeit betrachtet, da sich eine voll befriedigende Erklärung fiir den strukturellen Wandel des Materials zur masowischen Kultur nicht geben lässt. Spuren einer eingewanderten skandinavischen Kultur lassen sich in dem Gebiet also zu der fraglichen Zeit nicht aufzeigen. Auch das erörterte skandinavische Gebiet lässt keine Spuren von Einwanderern vom Festland erkennen. Hachmann betrachtet es als völlig klar, dass es zwei Gebiete gab, in denen Völker siedelten, die als Goten bezeichnet wurden: das masowische Gebiet im ersten und zweiten Jahrhundert n. Chr. und ein Gebiet in Mittelschweden spätestens im zweiten Jahrhundert n. Chr. Er nimmt an, dass zwischen den beiden irgendein Zusammenhang bestand, wie er aber beschaffen war, liess sich nicht ergrunden. Die Fäden verschwinden nach riickwärts in einer dunklen Vergangenheit. Auch fiir eine eventuelle Einwanderung der Goten nach Siidrussland vermag Hachmann kein Beweismaterial zu finden. Die sachlich kritische Uberpriifung des enormen Materials, die in dieser Darstellung vorgenommen wird, zerpfluckt auch noch das kleinste Fragment eines Skandinavien-Topos, an dem der Leser vielleicht festgehalten hatte. Man wird so kritisch, dass man die Frage aulwerlen mochte, wie es um die Glaubwiirdigkeit von Hachmanns Schlussfolgenmg einer Zusammengehörigkeit der Goten mit der Masowischen Gruppe bestellt sein mag? Irgcndwelche archäologischen Beweise gibt es nicht und die philologischen erscheinen nicht hinlänglich durchschlagend fiir eine derartige Lokalisierung und Zusammenordnung. Die Rezensentin mochte gern die kunftige Forschung dadurch beunruhigen, class sie diese Frage zur Debatte stellt. Das Buch vermittelt einen starken Eindruck von der Vielfalt der Informationen und der Begrenzung unseres Wissens. Zugleich enthält es eine Antwort auf die fiir Recensioner 125 tlie archäologische Wissenschaft so zentrale Frage, welche Kriterien sich fur den Nachweis von Völkerwanderungen in vorgeschichtlicher Zeit heranziehen lassen. Bearbeitung einer begrenzten Zahl von Funden känn ein scheinbar eindeutiges Bild geben. Eine intensive Behandlung enthullt die Komplexität, die eine Lösung schwer oder unmöglich erscheinen lässt, aber die wichtige Erkenntnis der Relativitiit von Schlussfolgerungcn sowie neue Anregungen fiir die Forschung vermittelt. So bestätigt sich Hachmanns Auffassung von der Geschichte der Goten als „einer Diskussion ohne Ende". Das Buch ist trotz der komprimierten Materialdarstellung fesselnd und spannend geschrieben. Die .Schilderung der Entstehung von Ansichten und der Macht der Tradition bei wissenschaltlichen Schlussfolgerungen erweckt vielleicht im ersten Augenblick ein Gefiihl von Pessimismus. Bleibenden Wert aber hat die Fordemng einer kritischen Beurteilung. Eine nur wenige Seiten umfassende Rezension einer so umfassenden Untersuchung bietet naturlich keinen Raum fur Diskussionen von Einzelheiten. Im grossen ganzen erhält man den Eindruck von hoher Qualität. Der Rezensentin fällt es naturlich auf, dass ein Verweis auf die Arbeit Simris 11 im Text auf Seite 362 an eine falsche Stelle geriickt ist, dass das Knochenmaterial des Gräberfeldes von Simris in seiner Gesamtheit der Bronzezeit zugewiesen wird, sowie dass die Hachmann wohlbekannte Arbeit uber die Simrisfunde aus der römischen Kaiserzeit von 1955, in der das Problem der Goten erörtert wird, im Literaturverzeichnis fehlt. Dies mag als Beispiel ciienen fiir manehe Ungenauigkeit in Einzelheiten, elie sich in einer Arbeit dieser Grössenorclnung wohl nicht vermeiden lässt. Hachmann war so klug, einen energischen und geschickten Mitarbeiler fiir Kontrollen u. a. m. heranzuziehen. Leider enthalten jedoch die polnischen Namen und Buchtitel eine Reihe von Fehlern, die sich leicht hatten vermeiden lassen, wenn man ihre Korrektur einer fachkundigen Person cibertragen hatte. Die Darstellung wird ausser durch das umlassencle Literaturverzeichnis durch eine Zusammenstellung der erörterten Grabfunde aus der fraglichen Zeit in Masowien und Sudmasuren ergänzt. Auch hier handelt es sich um ein sehr umfangreiches Material. Abbilclungsnachweis und Namenregister erleichtern die Arbeit des Lesers. Berta Stjernquist Numismatik, arkeologi och historia. Kring Joan M. Fagerlies bok Late Roman and Byzantine solidi found in Sweden and Denmark. Numismatic notes and monographs 157. New York 1967. 1967 publicerades i New York en avhandling i numismatik, där delvis nya synpunkter lades på de skandinaviska solidiskatterna. Författarinnan, Joan Fagerlie, praktiserade här en metod att i huvudsak genom fastställandet av s.k. »Identical 9—714547 Fornvännen H. 2, 1971 Recensioner 129 här är fräga om, att ju närmare anknytning ämnena har med varandra, ju svårare är det att kritiskt behandla och vara insatt i det närliggande ämnets forskningssituation. I detta fall har Fagerlie fallit fiir vad vi kan kalla »den folkvandringstida katastrofteorin» dvs. den teori som hävdar dramatiska, krigiska härjningar som orsak till bl. a. de övergivna, ofta nedbrända gårdarna på Gotland och Öland och även då till skattnedläggiiingarna och borgbyggandet. Gång pä gång möter man i hennes bok denna teori som ett fastställt axiom, besvärande i en annars nog sä kritisk och uppslagsrik framställning särskilt för den, vars syn på dessa ting är nägot mer variationsrik och avvaktande. Min tro är, att den dramatiska faktorn väl ofta överdrivits och denna tro stöds i detta fall av en ännu ej publicerad studie av Mats Malmer, där genom historiskt kända exempel leds i bevis, att krigiska härjningar ofta ej kan utläsas i tilltagande skattneclläggelse. Likaså tycks andra historiska exempel visa, att en bygds övergivande ej sker som orsak av en tillfällig katastrof utan fiirst, dä det ekonomiska underlaget försvunnit för dess fortbestånd. Erik Nylén R. Hauglid, Norske Stavkirker. Dreyers förlag, Oslo, 1969. Denna utsökt vackra volym är slösande rikt illustrerad med planer, teckningar, uppmätningar och fotografier av stavkyrkorna och deras konst, som de är kända i bevarade monument eller genom äldre uppteckningar. Arbetet är tillägnat minnet av Lorentz Dielrichson, vars forskningar lade grunden till det moderna studiet av stavkyrkornas historia, och Roar Hauglid har skrivit en elegant och personlig redogörelse fiir detla unika norska konstarv, vars exotiska karaktär och dunkla tillkomsthistoria lockat så mänga uttolkare. En imponerande bibliografi avslutar boken och den visar, hur livaktig forskningen kring stavkyrkornas problem varit sedan Dietrichsons tid och ända in i dessa yttersta dagar. Mänga problem återstår att lösa. Roar Hauglid placerar in ele norska stavkyrkorna i deras europeiska sammanhang, tekniskt och formalt. Rester av karolingiska och ottonska anläggningar i trä, som i våra dagar gjorts till föremål fiir vetenskapliga undersökningar, visar den nordiska stavteknikens förutsättningar i en nordvästeuropeisk träarkitektur från de sista århundradena av första årtusendet, Det ensartade i det norska fenomenet är träkyrkan-stavkyrkans förmåga att bevara sin aktualitet och konstnärligt utvecklas under landets medeltida storhetstid, i fruktbar växelverkan med en normandisk stenarkitektur, kanske ocksä under inspiration av gotikens konstruktiva tänkande. Först omkr. 1100 anses systemet med fritt liggande syllar infört i Norge, en förutsättning fiir byggnadernas bestånd. Just från början av 1100-talet talar ele skriftliga källorna om en blomstrande träarkitektur i Norge, kung 0ysteins kungahall och apostlakyrkan i Bergen med rika sniderier, och Oysteins bror Sigurd Jorsalfar bygger den praktfulla korskyrkan i Kungahälla i trä är 1127. De bevarade stav-kyrkorna är alla landskyrkor och bristen pä arkivaliska källor ger forskarna fritt spelrum, när det gäller de enskilda monumentens date- 130 Recensioner ring. Roar Hauglid är återhållsam med yttranden rörande kyrkornas inbördes kronologi, och han räknar knappast med att någon av de nu stående stavkyrkorna skulle vara väsentligt äldre än omkr. är 1200. Ett sådant synsätt förutsätter en stilistisk retardering i stavkyrkomaterialet, som tycks rimma rätt illa med vad vi vet om det norska västerhavsväldets internationella förbindelser och utvecklingen i dess stenarkitektur under 1100-talet. Framför allt är det monumentens egna vittnesbörd, ele dekorativa elementens kraft och originalitet och deras västeuropeiska förankring, som gör teorien om en retardering så föga acceptabel. Tyvärr har författaren icke inlåtit sig på en diskussion av den yngre norska konstforskningcns bidrag till lösandet av stavkyrkornas stilistiskt-kronologiska problem. Framställningen fär därigenom en karaktär av monolog och gör knappast det kontroversiella ämnet full rättvisa. »I Norge inntar stavkirkeportalene den samme plass som bokmaleriet i England. Portalene er Norges manuskriptet.» Det är en slående parallell. Portalernas dekorativa utstyr tillhör det mest nationellt egenartade i den norska stavkyrkoarkitekturen. Det ornamentala överdådet är samma som i de praktsidor, som inleiler evangelierna i iriska och northumbriska manuskript. Insulärt konstinflytande med traditioner från hedenhös har präglat de berömda portalerna i Urnes, i sin kraftfulla, distinkta och dristigt tredimensionella skärning kanske ännu mer erinrande om högt utvecklat metallsmide än om bokkonst. Det norska väldet befordrade en kulturell och politisk enhet i västerled, men de norska skeppen seglade ocksä i Medelhavet, som jorsalfarare och gäster i Bysans. Den största praktutvecklingen i 1100-talets norska stavkyrkoportaler innebär en sammansmältning av den äldre djurstilen, moderniserad genom vingade drakar och romanska lejon, med en orientalisk-bysantinsk växtornamentik, vars eleganta stänglar spinner in djuren i täta spindelvävar och låter själva de stora karakteristiska bladklockorna bli del och element i det rika flätverket. Det är naturligtvis en överloppsgärning att gä till Bysans för att finna impulser till denna de norska stavkyrkornas bysantinism — den bysantinska dekorationsstilen spreds med mosaiker, fresker och bokmälningar till det normandiska Sicilien, till hela Västeuropa och inte minst till elet med Norge särskilt nära förbundna England. Det är väl närmast i den västerländska stenarkitekturens tillämpning av denna dekorationsstil, i skulpterade ornament, som de norska träskärarna hämtat inspiration till enskildheter i sina egna, högst storslagna och fantasifulla, för att inte säga vidunderliga portalkompositioner. Utvecklingen förefaller centrerad till Vestlandet, till Bergens stift, med en siirskilt stor koncentration av bevarade monument i Sogn. Roar Hauglids arbete har undertiteln »Opprinnelse. Konstruktion. Ornamentikk» och ger en lika allsidig som klar och lättillgänglig presentation av materialet. Men det är en smula förvånande, att en så representativ publikation saknar illustrationsförteckning med uppgifter om var de avbildade föremålen resp. bildernas negativ förvaras, och vilka fotografer som tog vad. Skogbonaden som förvaras på Statens historiska museum är varken broderi eller 1200-talsarbete. Aron Andersson 136 Recensioner Evald Gustafsson och Marian Ullen, Växjö domkyrka. Sveriges kyrkor, vol. 136, Småland, Bd IV: 1. Stockholm, Almqvist & Wiksell. 1970. Av Smålands kyrkor har hittills utgivits 5 volymer innehållande 8 kyrkor. Det nykomna bandet pä 264 sidor jämte ritningar om Växjö domkyrka har till författare landsantikvarien Evald Gustafsson, som behandlar byggnaden och byggnadshistorien, och antikvarien Marian Ullen inventarier. Dessutom har på sedvanligt sätt anlitats experter för olika inventariegrupper. Kyrkobeskrivningen föregås av en kort historisk översikt av stiftet av docenten Lars-Olof Larsson, som i en doktorsavhandling tidigare behandlat Värends medeltida historia. Den helige Sigfrids helgongestalt dominerar stiftets medeltida kyrkohistoria inte bara som skyddspatron och attraktion för stiftshelgedomen utan även som lokalpatriotiskt slagträ när det nya stiftet mäste hävda sig. Kultens stora blomstring inträffade just på 1160- och 1170-talen, dä stiftet utbröts ur Linköpings stift och det gätfulla biskopsskiftet i Linköping med Stenars avsägelse inträffade 1164. Kort därefter var Stenar (om det nu är fråga om samma man, vilket är troligt) biskop i det nya stiftet. I Larssons korta historik får denna spännande händelse ingen förklaring, och eftersom dokumenten tiger är det tillräckligt att hänvisa till tronstriderna under Knut Erikssons tid. De mäste ha fått vittgående följder i det Sverkerstrogna Östergötland. Växjö domkyrka har inte tidigare stått i den svenska konstforskningens centrum, men denna brist är nu avhjälpt. Genom de omfattande och skickligt genomförda undersökningarna i samband med restaureringen 1958-1960 har byggnadshistorien fält en ny och mycket intressant belysning. Ledare fiir undersökningen var Evald Gustafsson, och hans bearbetning och tydning av de stundom intrikata byggnadshistoriska problemen är föredömligt klar och kunnig. Det är den medeltida byggnadshistorien som givetvis tilldrar sig största intresset. Efter en träkyrka pä samma plats (tre tyska mynt från 1000-talet hittades men inga rester av träkyrkan) byggdes på 1100-talet en stenkyrka, tydligen i samband med stiftsbildningen pä 1160-1170-talen. Kyrkan bestod av långhus, som motsvarade det nuvarande långhusets mittskepp, kor och apsid samt ett slags tvärskepp (förf. undviker denna term och betecknar det som tillbyggnader i norr och sekler, eftersom de var försedda med mur mot koret). Utom grundrester finns av denna nägra murpartier i norra sidoskeppsmurens västparti, vissa sockelpartier samt ett skulpterat vädurshuvud, som visar släktskap med Mårten Stenmästare i Lund. Ett brett torn, byggt något senare än långhuset, avslutade kyrkan i väster, och av detta är tre våningar bevarade i nuvarande tornet. Stilistiskt hiir det samman med tornet i Rydaholms kyrka, vilket kan ge en antydan om konkurrensen med Linköpingsstiftet, medan sockeln och skulpturen frän långhuset pekar på Lunds domkyrka. Domens stolthet var S:t Sigfrids grav, som borde ha varit placerad i eller intill högaltaret. Förf. förutsätter att det befunnit sig där, men senare uppgifter hänvisar till »mitt i templet» (Baazius) eller »mitt fiir predikstolen» (brev till Dahlberg 1690), vilket borde vara framför ett lekmannaaltare i långhusets östligaste trave. En tornbrand 1277 medförde så svåra skador att kyrkan mäste repareras och Recensioner 137 samtidigt tillbyggas. Korsarmarna förlängdes sä att ett verkligt tvärskepp tillskapades, och koret förlängdes, troligen tidigare. I norr byggdes en sakristia med två rum, ett kvadratiskt med 4 valv och mittpelare och ett långsmalt med tunnvalv. Senare tillkom ett slags sidoskepp på norra sidan. En strävpelarliknande utbyggnad pä denna förklarar förf. vara ett slags predikotorn, som nu delvis ingår i norra vapenhusets östmur. Även på södra sidan uppfördes sidoskepp. En del altarstiltelser frän 1300-talets förra hälft kan datera dessa utbyggnader. De utfördes under ledning av biskop Thomas Johannis, som tidigare lett byggnadsarbetet vid Vadstena kloster. En ny om- och tillbyggnad skedde i slutet av 1400- och början av 1500-talen. Sidoskepp, tvärskepp och långhus förenades i en treskeppig hall av tre traveers längd. En stenhuggare Olof frän Linköping fullbordade (enligt en inskrift som kunde läsas ännu pä 1700-talet) »denna del av välvningen» är 1509. Olof var tydligen en av de mänga murare och stenhuggare, som sökte sig till andra byggnadshyttor sedan Linköpingsdomen fullbordats. Eljest påminner valven mera om Vadstena klosterkyrka än om Linköpings domkyrka. 1 detta skick och med diverse inre förändringar och tillbyggnader stod kyrkan till 1740, då det nya tornet byggdes och till 1850-talet, dä C. G. Brunius restaurerade kyrkan. I detta sammanhang kan påpekas, att den »arkitekt Nyström i Vadstena», som omtalas 1845, skall vara byggmästare Abraham Nyström i Hållingstorp, som byggt många östgötska kyrkor och herrgårdar och som under Brunius' ledning reparerade domkyrkan i Linköping (fortsattes av hans tvä söner). Den sista restaureringen 1958-1960 under arkitekt Kurt von Schmalensees ledning gav anledning till de omfattande undersökningarna, som bidragit till denna fängslande byggnadshistoria. Gustafssons framställning är föredömligt saklig, grundligt underbyggd och av stort intresse. Ett nytt forskningsområde har här inmyntats i den svenska medeltidens konsthistoria tack vare Gustafssons undersökning. Övriga bielrag i inventariet utmärkes av samma gedigenhet och noggrannhet, lllustreringen är utomordentligt omsorgsfull, vacker och riklig, nägon gäng rent av sä frikostigt tilltagen att Häriemans bada enkla tornförslag fatt framträda som helsidesillustrationer. Bengt Cnattingius Kirche und Gesellschaft im Ostseeraum und im Norden vor der Mitte des 13. Jahrhunderts. Acta Visbyensia. III. Visbysymposiet for historiska vetenskaper 1967. Göteborg 1969. I full overensstemmelse med den sentrale stilling studiet av overgangsepoker har hatt innenfor humanistisk forskning de senere år har landsantikvarie Gunnar Svahnstrom to gånger lagt opp Visbysymposiene om et tema som belyser övergången vikingtid /middelalder. I 1965 var symposiets hovedtema et rent verdslig: Die Zeit der Stadtgrundung im Ostseeraum. 1967-symposiet var lagt opp omkring 138 Recensioner det kirkehistoriske problem: Kirche und Gesellschaft im Ostseeraum und im Norden vor der Mitte des 13. Jahrhunderts. Dette blir behandlet gjennom 16 forskjellige foredrag som tematisk spenner meget vidt, fra Mårten Stenbergers innledning: Christliche Einflusse im archäologischen Material der Wikingerzeit in Schweden, hvor Ansgarsmisjonens forhold til Birka belyses pä ny, över Gustaf Trotzigs og Ella Kivikoskis diskusjoner om muligheten av ä avlese kristen innflytelse i arkeologisk materiale og frem til så spesiellc problemer som P. E. Schramn: Nordeuropa im Licht der Staatssymbolik, og Armin Tuulse: Der Kirchturm in Skandinavien als Symbol und Wehrbau. Her er altså bidrag fra mange forskjellige forskningsgrener, og boken vender seg således til en meget stor krets av forskere. Det inniegg som etter mitt skjenn har krav pä störst almen interesse, og som bokstavelig tält stär sentralt i boken, er Olaf Olsens: Die alte Gesellschaft und die neue Kirche, hvor han försöker å få klarhet i under hvilke betingelser kristendommens forkjempere hadde ä virke i det hedenske Norden. Jeg oppfatter inniegget som ct apropos til hans insiterende bok: Horg, hov og kirke, utgitt 1966, altsä umiddelbart for Visbysymposiet. Som boken egger også föredraget til motforestillinger som det er fristende å komme litt naermere inn pä her. Olsen trekker först opp hovedtrekkene i den norrön /hedenske religionen og betoner forskjellen mellom tlyrkelsen av naturkreftene og den egentlige gudstro, i Tors, Odins eller Frois skikkelser. Her er han pä linje med tidligere forskere som Fredrik Paasche o. a. I motsetning til det norske er det danske stedsnavnmateriale fattig på navn som kan settes i förbindelse med kult. Odin danner en unntagelse, Olsen tror med Kristian Hald at han mä vaere en «overklassegud». Mangelen pä minner om dyrking av de mere folkelige guder i Danmark fremheves av Olsen, men han advarer mot å se dette som tegn på at folket var primitivt — religiöst sett. Han mener at den relativt länge omvendelsesprosess tyder pä at hedenskapet har hatt en rett betydelig ideologisk og intellektuell kraft. Mot dette tåler etter mitt skjonn to ting: For det förste dette at det norrone hedenskap aldri utviklet noen egen «prestestand» — noe Olsen forövrig ogsä understreker. Det utpreget utilitariske i den norrone hedenske tro mä etter mitt skjonn ha lettet mottageligheten for fremmcd religion og nye guder. — David Wilsons undersokelser av norrön gravskikk pä Man og i Nordengland har vist fullkomment klart at trosskiftet iallfall ute forlop hurtigere og mere smertefritt enn vi er vant til ä regne med. Jeg tror at meget av bakgrunnen for delte kan ligge bos nordboerne selv; deres tro synes pä dette tidspunkt å ha vaert temmelig utvannet. Etter mangelen på fasthet i gravskikken ä clomme, mä f. eks. dödstroen ha vaert vaklende visse steder her hjemme alt ved vikingtidens begynnelse, ja enkelte steder sogar betydelig tidligere. Hvis Olaf Olsen har rett i sin tidligere fremsatte formodning om mangelen pä en strengt gjennomfort kultorganisasjon og virkelige kultplasser (se Horg, hov og kirke) i Norden, skulle også dette etter min opplatning snarest motsi tanken om at hedenskapet har hatt noen saerlig intellektuell motståndskraft. I et samfunn hvor «hver husstand var en privat enhet med egen kult», som Olaf Olsen ut- Recensioner 139 trykker det, mä troens ideologiske grunnlag etter min oppfatning snarest antas ä ha vaert svakt. Olaf Olsen gär — og jeg tror med rette — imot den mere eller mindre askepterte oppfatning om at kristningsprosessen i Norden var en d3evegel.se fra öven», som ble pätvunget folket av kongene, som sä de praktiske fordeler misjonen kunne fä for rikssamlingsverket i de respektive land. Han päpeker at misjonshistorien har tallrike ekscmpler på at selv mektige konger stod makteslose når befolkningen var uvillig. Han mener at noklen til gjennomforingen av kristningsverket i Skandinavia ikke lä hos kongene, men hos stormennene, som var den egentlige maktfaktoren bak religionsskiftet. Hva mener vi egentlig när vi snakker om vikingtidens »stormenn». Olaf Olsen har tydeligvis först og fremst storbönder i tankene, for han bruker snart betegnelsen «Grossleute», snart »Grossbauern». När man, som undertegnede, er beskjeftiget med et handelsplassmateriale, vil man gjerne erstatte »stormenn» med handelsmenn. D e r e s rolle i misjonsverkets titlligste faser m ä ha vaert meget vesentlig. Det var d e som, som de förste, mötte den nye tro ute i det fremmede. De förste misjonsfremstot har överalt — ikke bare i Norden — klar tilknytning til hanclelsplasser og byer. På dette punkt tor vi vel trygt stole pä Rimbert og den eldste Norden-misjon. Funnmaterialet sävel fra Birka som fra Hedeby inneholder saker som det er rimelig ä tolke som manifeste nedslag av kontakt med kristenclommen. Det sannsynlige formidlingsnett er Ansgarsmisjonen. Olaf Olsen avviser helt dennes betydning for Danmarks kristning. Pä den annen side hevder han at kristningsprosessen må ha begynt for det tyske trykk mot Danmarks sydgrense. Disse to ting blir ellers vanligvis satt i förbindelse med hverandre. Her trekkcr Olaf Olsen inn den danske bosetning i England og antyder at det danske samfunn kan ha mottatt hva han kaller «eine Einwirkung in christlicher Richtung» fra hjemvenclte kolonisatörer i Nord- og 0stengland i slutten av gde og begynnelsen av locle århundre. Det er åpenbart, sier Olaf Olsen, at grunnen var långt beclre forberedt for kristningsverket i Danmark enn i Norge og Sverige. Derfor forlop det også långt roligere der. Harald var ingen vegbryter for kristenclommen, men en fullbyrcler. Delte skulle da skyldes påvirkning fra de kristne daner i England. Den meget naerliggende motforestilling om at en liknende tilbakevenclende, indirekte misjonspåvirkning da ogsä mätte kunne tenkes ä ha funnet sted i Norge, kommer Olsen utenom ved ä peke pä at de norske fortrinnsvis bosatte seg i utbygdene. Og i Irland mener han språkvanskeligheter mä ha vanskeliggjorl kontakten. Jeg tror knapt dette argument er holdbart. Nytt materiale — såvel arkeologisk som arkivgjennomgang — viser til eviclens en meget nacr kontakt mellom vikingene og den kristne befolkning bäde i Irland og pä Man, som jo også var norsk interesseomräcle. Saerlig viktig er her David Wilsons publikasjon av et nytt og fagmessig utgrävd gravplassmateriale pä Man: Three Viking Graves in the Isles of Man. Det avspeiler en forbausende stor grad av respekt — og dermed mä man vel ogsä tro förståelse? — for hverandre alt pä et tidlig tidspunkt av bosetningen. Det materiale som nä kommer frem ved de store bygravninger i High Street og Winetavern Street i Dublin, og som pä visse punkter går tilbake iallfall til omkring ejoo, vitner 140 Recensioner om en kulturblanding, som ikke er tenkelig, hvis det hadde vaert spräkbarrierer. Dr. A. T. Lucas oppsiktsvekkende Studie: The Plundering and Burning of Irish Churches and Monasteries V-XV Centuries, viser at like fra förste stund av besettelsen har nordboer og irer stått i ledtog med hverandre og mä äpenbart dele skyiden nokså likelig for alt haerverket. Her synes det altså heller ikke å ha vaert kontaktvanskeligheter. Aksepterer man först utflylternes betydning for kristningsverket hjemme, tror jeg ikke vi kan begrense dette til ä gjelde bare Danmark, også i Norge må en penetrasjon av de nye tanker ha funnet sted — det gikk bare langsommere fordi landet har en annen geografisk beliggenhet og en helt annen topografisk struktur. Kulturpävirkninger siger langsommere inn i Norge enn i Danmark. Men jeg mener at det ikke er noen grunn til ikke å tro at ogsä for de tidlige faser av kristningsverket i Norge har nordbo-koloniene i vest hatt sin betydning. Og fundamentet er h a n d e l s kontaktene. Jeg har her bare stanset ved e t t av mange bidrag til belysning av et tema, som er i hoyeste grad tverrvitenskapelig. En rekke av de andre föredrag kunne vaert trukket frem, men i en tidsskriftanmeldelse mä det vaere tillatt ä feste seg ved det bidrag man selv har lest med störst utbytte. Charlotte Blindheim Tidskriftsnytt Vid det ikonografiska symposiet pä Julita i aug. 1970 hade frågan om ett nyhetsblad för ikonografi väckts. Redan hösten samma är utkom de första numren av »Den iconographiske Post» med Knut Banning som redaktör. Som så ofta är fallet visade det sig att det goda uppslaget ställde sig dyrbarare att realisera än man först räknat med. Ett upprop gick ut, i första hand till symposiedeltagarna, vilket resulterade i 125 fasta prenumeranter. Intäkterna från dessa täcker emellertid endast kostnaden för tvä nummer och avsikten är att »Den iconographiske Post» skall komma ut med fem eller sex nummer per är. För att ekonomiskt kunna klara detta krävs ytterligare minst 375 prenumeranter. Priset är 18 cl. kr. per är. Adressen är: Kalkmaleriregistranten, Vodroffsvej 8. DK njoo. Köpenhamn V. Postgiro: 1791 28. »Den iconographiske Post» skall vara gemensam fiir de nordiska länderna, den skall behandla ikonografiska spörsmål och problem frän medeltid och senare perioder och den skall orientera om nyutkommen ikonografisk litteratur. /. S. Recensioner Excavations at Helgo I I I . Report for 1960-64. Editor Wilhelm Holmqvist in collaboration with Kristina Lamm, Agneta Lundström. Osteological analysis by Nils-Gustaf Gejvall and Ove Persson. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Uppsala 1970. Med denne tredje rapport fra Helg0 er den preliminaere publikasjon av funnmaterialet fra den centrale bygningsgruppen eller husgruppe II, som den ogsä kalles, avsluttet. Det er med spenning man spretter boken opp. Vil man i denne sluttrapport gä noe utöver den stramme dokumentasjonsramme som er karakteristisk for Helgo I og Helg0 II? Man konstaterer med glede at svaret er »ja». I tillegg til en n0ktern gjennomgang av hver enkelt husgrunn, — det vil her si V, VI, VII og VIII — fär vi en detaljen katalogbeskrivelse av de enkelte funngrupper — nyttig for alle som steller med et beslektet materiale, men noe tungvint ä bruke fordi billedunderskrifter mangler. 1 min anmeldelse i Fornvännen 1966 av Helgo II og III ytret jeg et fromt 0nske om at man skulle rette pä dette, og jeg nytter denne leilighet til å gjenta det. Vi som bruker Helgö-rapportene nesten like flittig som Rygh og Birka, finner det unödig tungvint stadig å mätte slå opp funn-henvisninger. Ellers noterer man at katalogen av det rike keramiske materialet er forenklet til en tabellarisk redegj0relse. Det har sikkert fått bokens omfång betydelig ned, og letter også bruken av den. I tillegg til den dokumenterende del fär vi så i dette bindet for det f0rste et resonerende kapitel: Summary concerning Building group 2, hvor Wilhelm Holmqvist diskuterer de enkelte hustyper innen denne bygningsgruppen som rommer både t0mmerkonstruksjoner, stolpehus, grophus og mere udefinerbare hyttekonstruksjoner. Så f0lger et uhyre interessant kapitel Find frequency av Agneta Lundstr0m. Det er all grunn til ä lykk0nske henne med denne kloke og n0kterne redegj0relse for de muligheter de kompliserte funnforholdene pä Helg0 gir for å finne frem til de enkelte husenes funksjon og ogsä deres kronologiske stilling. Behandlingen virker gjennomtenkt og gjennomarbeidet og vil utvilsornt bli av stor prinsipiell betydning for forskere som arbeider med liknende materiale grupper. Litt uforstäelig er det at hun finner det rimelig ä veie sitt materiale mot Vallhagarfunnene, for ä få frem Helg0s saeregne stilling. Jeg ser pointet hvis hun bare hadde foretatt »maniijevningen» pä funngrupper av rent dagligdags karakter, — da ville overvekten pä Helg0 gitt en pekepinn om slike saker kunne vaere fabriken der. Men hun tar ogsä med importvarer, og der mä jevnf0ringen komme til ä halte. 224 Recensioner Like klok og gjennomarbeidet er Agneta Lundstr0ms diskusjon av den eldste bosetningsfasen pä Helg0, som f0lger som en naturlig konsekvens av diskusjonen om funnfrekvensen. Her fär vi en nyttig jevnf0ring av de arkeologiske dateringer, med C 14 - bestemmelsene. Alt ialt faller de godt sammen, bortsett fra at de radiologiske dateringer setter et par av pr0vene så tidlig som i f0rromersk jernalder, som man ikke har arkeologisk belegg for. Men förklaringen kan s0kes i at de pr0vene det gjelder skriver seg fra trekull fra ildsteder. Hus IV, som var det eneste som ga en virkelig stratigrafi pä seks distinkte lag brukes sä meget klokt til ä fastslå bosetningens begynnelse, som ser ut til å falle i senromersk tid. Jeg er neppe alene om å glede meg över at den f0rste av gravplassene blir behandlet i dette bindet, nemlig gravplass 150, som ved sin beliggenhet mä ha tilknytning til bygningsgruppe II. Selve reclegj0relsen for de enkelte gräver gis av Jutta Waller og Pär Hallinder, den arkeologiske analyse er overlatt til Kristina Lamm. Gravplassen var sterkt 0delagt av nyere tids byggearbeider, men sävidt det kan bed0mmes er gravene stort sett intakte. Det dreier seg utelukkende om branngraver. Gravplassmaterialet deles inn i fire grupper fra ca 500-ca 850 e. Kr. Gravene er anlagt i grupper oppe pä den smale h0yderyggen som er brukt som gravplass. Det mest bemerkelsesverdige ved materialet fra denne gravplassen er i grunnen hvor lite bemerkelsesverdig det er, sett pä bakgrunn av det enormt rike boplassmateriale. Kristina Lamm avstår fra ä gå naermere inn pä dette problemet og antyder en naermere analyse av gravplassmaterialet i en senere Helgorapport. Man noterer imidlertid med interesse opplysningene om at det er de eldste gravene som inneholder det rikeste inventaret. Umiddelbart etter den arkeologiske analyse av gravplassmaterialet f0lger en osteologisk ved Nils-Gustaf Gejvall og Ove Persson. Etter en kortfattet og meget nyttig översikt över osteologiens utvikling, som også rommer en meget lovende prognose for hva faget kan komme til ä bety for fremtidens forskning, tar Gejvall for seg beinmaterialet fra gravplass 150, som han sier tilh0rer en gruppe som pä visse mäter er vanskelig bestembart. Ikke desto mindre gir den osteologiske analyse betyclelige nyanser til den arkeologiske kan gi. En merkelig ting er at skjelettmateriale fra barn mangler totalt. Det yngste individ som er gravlagt på feltet er i 12—13 ärs alderen. Gjennomsnittsalderen anslås til ca 40 är, men en relativt stor gruppe har oppnädd en levealder pä ca 60 är. Dyrebeinene viser seg ä representere de vanlige husdyr, sau (lam) katt, hund, hest, storfe samt fjaerkre og fugl — og sä bjrjirn. En interessant detalj er at bj0rnekl0r opptrer i 500-tallets gräver. Dette er i godt samsvar med at den cl0de gjennomgäende ser ut til å ha ligget pä eller vasrt dekket av en bj0rnefell i de norske, rike skjelettgravene fra folkevandringstid. Hest er bare funnet i manngraver fra 7de og 8de ärh. og Gejvall mener at det kan ligge »a definite ritual pattern» bak dette. En omhyggelig vurdering av volum og vekt av såvel menneske- som dyrebein gir grunnlag for visse refleksjoner omkring gravritene. Et spennende problem er om det er samsvar mellom den kj0nnsbestemmelse av den d0de, som kan gis ad arkeologisk vei, og den osteologiske. Stort sett faller be- Recensioner 225 stemmelsene i Helg0materialet pent sammen, men i fem gräver er det divergens. I en avsluttende kommentar diskuterer Wilhelm Holmqvist disse tilfellene mer inngäende og konkluderer med de stadig tilbakevendende sp0rsmäl när det gjelder vurderingen av brandgravsmateriale: Hvor omhyggelig har man vaert med oppsamlingen av restene pä likbålet og hvor omhyggelig ble selve bälstedet renset föran hver ny kremasjon ? Det er utvilsornt problemer som er vercl naermere overveielse, og det gj0r godt ä se en gravningsrapport av denne type avsluttet med et par sp0rsmålstegn. Charlotte Blindheim K a r l A l f r e d G u s t a w s s o n , F o r n m i n n e s v å r d . V å r d e n av f o r n m i n n e n och l a n d s k a p . A n d r a u p p l a g a n . A l m q v i s t Se W i k s e l l , S t o c k h o l m 1970. När K. A. Gustawssons bok Fornminnesvård kom ut första gången 1965 blev den bland kulturminnesvärdare väl känd och i fackorgan, allmän press och radio livligt uppmärksammad. Den har betytt mycket liksom alla de artiklar inom samma ämne som Gustawsson skrivit före denna bok. Under 1960-talets början inträdde nämligen sädana sysselsättningsbehov att arbetsmarknadsstyrelsen inledde samarbete med riksantikvarieämbetet när det gällde kulturminnesvärden. I restaureringen av fornminnesplatser och andra kulturhistoriskt värdefulla områden kunde man sysselsätta folk till relativt låga kostnader. För dem som då fick ta itu med sådana arbeten var Gustawssons artiklar och snart ocksä skriften Fornminnesvård till ovärderlig nytta. Den spreds till jägmästare, konsulenter och arbetande förmän ute vid skogsvärdsstyrelserna och till andra intresserade. Effekten härav lät inte länge vänta pä sig: efter att enbart ha tillämpat röjning i skogsproducerande områden och gallrat trädbestånden genom att hugga ut tre meters lucka eller »förband» mellan stammarna, började dessa skogsmänniskor tillämpa Gustawssons lärdomar. Att detta 60-talets stora pädrag inom markvärden gav sä mänga ofta lyckade och uppmärksammade resultat berodde på den markvärdande kunskap och erfarenhet som K. A. Gustawsson hade förespråkat och gjort till riksantikvarieämbetets arbetsmetoder. Man bör påminna sig att det var i en tid då besprutningarna med hormonderivat hörde till det allena saliggörande i skogsbrukskretsar. K. A. Gustawsson verkade inte bara genom sina skrifter, han fanns själv med bakom kulisserna i egenskap av pensionerad överantikvarie med speciella uppdrag ät Vitterhetsakademien. Bland annat ledde han arbetena på Björke) — och leder än — arbetet på de öländska akademifastigheterna och Stensjö by. Ibland kunde han av de unga lärlingarna lockas med ut till aktuella markvärdsområden. Då flödade kritiken och visdomarnal För K. A. Gustawsson (själv uppvuxen i västmanländsk bergslagsbygd) har intresset för natur och växter burits med frän barndomen. I kulturminnesvärdancle kretsar har han fört in den genom generationer utvecklade förmågan att betrakta naturen utifrån bondens och torparens synvinkel. Värden av markerna dikterades förr av nödvändigheten att nå högsta möjliga foderavkastning — det leende pastorala landskapet var en bi- 226 Recensioner produkt som nog uppskattades, men som inte gav nägon brödföda. Därmed vare inte sagt att Gustawsson inte skulle ha läst och forskat i äldre litteratur. Just 1700-talets utilistiska författare har han särskilt intresserat sig för. Hos dem har han funnit intressanta utläggningar om ängsskötsel och hagmarksbruk. Dessa erfarenheter och kunskaper började K. A. Gustawsson tidigt omsätta i praktiken under gott stöd frän riksantikvarie Sigurd Curman. I boken framskymtar detta mödosamma arbete att återskapa den gamla vegetationskaraktären pä nägra av våra mest betydelsefulla fornlämningsområden under 20-talets slut och 30-talets början. Detta markvärds- och restaureringsarbete skedde ofta i en ganska härd opposition frän naturskyddskretsar (hur ovant känns det inte att använda ordet naturskydd). Naturskyddslagens möjligheter att värna om angelägna marker och områden användes utan tillräcklig hänsyn till de skyddsvärda växternas eller områdenas ekologiska betingelser. Det blev tyvärr oftast ett skydd till döds. Gustawsson ger några belysande exempel på detta för att visa hur ödesdigert det är att i markvärclsarbetet släppa kontakten med hävdvunnen erfarenhet. Under mänga demonstrationer i markerna liksom i sina skrifter har därföi Gustawsson inpräntat, att det är levande materia, växande liv man här har att syssla med. Man mäste helt enkelt känna till hur växtligheten reagerar på ingreppen för att rätt kunna återställa vegetationen till ett önskat äldre tillstånd. Det är just dessa förhållanden som boken belyser genom en rad olika väl valda exempel. Givetvis är man inte fullt skolad efter att ha läst igenom boken en eller ett par gänger. Men det väsentliga är att man därefter griper sig an markvärdsuppgifterna pä ett riktigare sätt. Att boken nu givits ut i en andra nägot utökad upplaga är ett uttryck för att den fyller en viktig uppgift i dagens natur- och miljövårdsarbete. I det nyskrivna kapitlet om kulturlandskapet diskuteras problemet med de nedlagda jordbruksarealerna. Här vill Gustawsson förorda att man låter markerna beväxas med lövskog för landskapsbildens skull. Dessutom är det lättare att en gäng återvinna kulturlandskapet i områden med lövskog än där enbart barrskog växer. Det kan komma en tid då man vill Ligga de gamla kulturmarkerna i hävd igen. Sune Zachrisson J a n S v a n b e r g . G y c k l a r m o t i v i r o m a n s k k o n s t och e n t o l k n i n g av p o r t a l r e l i e f e r n a p å H ä r j a k y r k a . A n t i k v a r i s k t a r k i v 4 1 . S t o c k h o l m 1970. Av den romanska kyrkan i Härja, Västergötland, återstår sedan en ombyggnad 1767 i stort sett endast västtornet, sydportalen samt tre bildförsedda kvaderstenar. Dessa befinner sig pä de sekundära platser som de tilldelades under ombyggnadsperioden; en av dem sitter rakt ovanför sydportalen och de två övriga är inmurade i korets östvägg. Vad själva portalen beträffar sitter inte heller den pä sin ursprungliga plats utan har flyttats till den södra långhusmurens allra östligaste del; i samband med flyttningen blev dess delar omgrupperade sä att den nu som helhet gör ett påtagligt osammanhängande intryck. Det är denna portal jämte de tre bildkvadrarna som Jan Svanberg tagit till Recensioner 227 utgångspunkt för sin med mycken lärdom och stort skarpsinne genomförda studie över gycklandets romanska ikonografi. Han börjar med att presentera ett plausibelt och till synes välmotiverat förslag till rekonstruktion av portalens ursprungliga utseende. Genom att häri inkludera de tre bildkvadrarna fär han fram en portaltyp som är ganska vanlig pä Jylland och som kännetecknas av att muröppningen flankeras av reliefer. Att bildkvadrarna utgjort en del av portalarkitekturen har tidigare påpekats av Harald Widéen, som också — om än mera antydande — försökt rekonstruera det ursprungliga systemet. Skillnaden mellan de två förslagen visar på de svårigheter som alltid är förknippade med arbeten av detta slag, bl. a. därför att flera av bildkvadrarna kan vara helt försvunna. Jan Svanberg är ocksä medveten härom och han genomför sin argumentation med föredömlig försiktighet och utan pästridighet. Hans förslag är baserat på en omsorgsfull uppmätning av de olika delarna samt pä ett jämförande studium av den enklare men i sitt ursprungliga skick bevarade portalen i det näraliggande Timmele, som han i likhet med Widéen betraktar som ett arbete ur samma verkstad. Rekonstruktionsförslaget gör därför ett mycket trovärdigt intryck, och det är bara inför en enda detalj som man ställer sig nägot tveksam. Som portalen nu sitter är den bl. a. försedd med tvä stenhuvuden, som är inmurade som svickelfyllnader ovanför tympanonstenen. Enligt Wideens antydande rekonstruktionsförslag kan dessa ursprungligen ha haft sin plats i murlivet på vardera sidan om portalen och i höjd med de två kolonnkapitälen, men Svanberg föredrar att placera dem ovanpå kapitalen så att de blir bärare av arkivolten. I Timmele vilar ocksä arkivolten på tvä stenhuvuden, varför arrangemanget kan synas väl motiverat. Det är emellertid inte oväsentligt att portalen där är uppbyggd på ett ganska avvikande sätt. Den saknar nämligen kolonner och de tvä kvaderstenarna med ansiktsmasker ingår på ett fullständigt naturligt sätt som imposter i de murvederlag, mellan vilka dörröppningen befinner sig. Denna portal har ocksä en proportionering av gängse romanskt slag, medan Svanbergs rekonstruktionsförslag till Härja vad proportionerna beträffar ter sig egendomligt apart. Portalen är i sin helhet onaturligt hög och tympanonstenen gör ett märkvärdigt uppstyltat intryck. Det är väl inte otänkbart att sanningen ligger någonstans mitt emellan Wideens och Svanbergs förslag, vilket skulle innebära att portalen kan ha varit tväsprängig och att stenhuvudena burit upp en yttre, nu helt försvunnen arkivolt; därigenom skulle förhällandet mellan öppningens höjd och bredd få mera normala proportioner. För undersökningens rent ikonografiska avsnitt har detta problem emellertid ingen väsentlig betydelse. Där tar förf. upp den svära frägan vad Härjarelieferna egentligen föreställer. Det är dock inte tympanon med dess välsignande biskop, omgiven av till vänster en adorant och till höger en präst, som stär i centrum för hans intresse utan relieferna pä de tvä bildkvadrar, som han placerat till höger om portalen, samt de två huksittande figurer, som är framställda i relief runt den högra kolonnen. I sammandrag gär undersökningen huvudsakligen ut pä att visa att relieferna pä bildkvadrarna föreställer gycklare med tama björnar samt att kolonnfigurerna föreställer akrobater, hängande med händerna i lina. Det är sälunda en överraskande tolkning som Svanberg lägger fram, och för att underbygga den gör han en grundlig utredning av gycklar- och akrobatmotivens 228 Recensioner förekomst i romansk konst. Till grund för framställningen ligger en vidsträckt historisk och konsthistorisk beläsenhet, och det är utomordentligt tacknämligt att det pä svenska nu föreligger en sammanställning av detta slag. Cirkusmotiven utgör ju en del av den internationella romanikens bildvärld, som inte alltför ofta brukar tilldra sig konsthistorikernas intresse men som är nödvändig att känna till bl. a. för förståelsen av Bernhard av Clairvaux' berömda apologi. Med en lyckad kombination av berättarglädje och litterär talang, som på intet vis inkräktar på den vetenskapliga tekniken i framställningssättet, redogör förf. i kapitel efter kapitel för olika kategorier av medeltida cirkuskonster och för deras återspeglingar i noo-talets bildkonst. Redogörelsen är delvis baserad på de sammanställningar, som tidigare gjorts av framför allt W. Deonna och V. H. Debidour, men den rymmer ocksä en rikedom pä egna iakttagelser och tolkningar. För det mesta gör dessa ett övertygande intryck, men ibland har man svårt att värja sig för känslan att förf. i sin entusiasm för ämnet varit lite för snabb i sina slutsatser. Det är t. ex. knappast nägon tvekan om att det harpspelande djuret i fig. 37 är en räv och inte en dresserad björn. Sädana framställningar av på ett eller annat sätt talangfulla rävar är ju ingalunda ovanliga i medeltida konst och som bekant utgjordes det litterära underlaget av den vida spridda sagokrets, som i Frankrike gär under namnet Roman de Renard (jfr. Kenneth Varty, Reynard the Fox; A study of the Fox in English Medieval Art, Leicester Univ. Press 1967, sid. 78 och bild 117). Vidare har man svårt att följa förf. när han hävdar att några lejonskulpturer på fasaderna till S. Gilles du Gärd och S. Trophime i Arles (fig. 49—50) skulle föreställa dresserade lejon som plötsligt övergivit sitt tämjda tillstånd och huggit tänder och klor i sina domptörer. Det är naturligtvis möjligt att provencalska skulptörer sett sädana händelser äga rum, men det väsentliga här är ju att skulpturerna anknyter till en gängse romansk ikonograti med ett rent religiöst symbolinnehäll. Detta innehåll kan förvisso vara bäde tvetydigt och mångtydigt, men det finns ingenting i de aktuella bildernas utformning som tillåter den tolkning som förf. lanserar. Liksom många andra framställningar (t. ex. brottarna i Poitiers, fig. 34) presenteras de också utryckta ur sitt ikonografiska sammanhang, vilket gör ett ganska vilseledande intryck. Tolkningen av portalrelieferna i Härja såsom avbildningar av gycklaruppvisningar i uoo-talets Västergötland är gjord med stor idérikedom och fin kombinationsförmåga, men under läsningen infinner sig en stigande motvilja mot det sätt på vilket förf. genomför sin argumentation. Till en början har tolkningen en sympatisk karaktär av förslag, men efterhand ersätts den vetenskapliga försiktigheten av en tilltagande trosvisshet som till sist utesluter varje möjlighet att relieferna faktiskt skulle kunna föreställa nägot helt annat. I slutkapitlet låter förf. plötsligt förstå att han anser sig ha lett sin teori i bevis och att det enda resterande problemet är att förklara varför »de i nordisk konst unika gycklarmotiven» förekommer just i Härja. Det bestående intrycket är emellertid ingalunda att tolkningen är obestridligt riktig utan att den vilar pä en mycket lös grund av subjektiva tydningar och till intet bevisande indicier. Överhuvudtaget lider hela detta summerande avsnitt av en förvånande brist på metodisk stringens och vetenskaplig skärpa, vilket sannolikt beror pä att förf. inte haft Recensioner 229 tillräcklig distans till sitt ämne. Det är t. ex. signifikativt att förklaringen blir en viktig del av själva bevisföringen. Här tvekar förf. visserligen mellan nägra olika alternativ, men huvudtanken — för att inte säga kungstanken — är att kungsgärden i det näraliggande Ettak dragit till sig en trupp utländska gycklare och akrobater, samt att en utomordentligt högtstående skulptör som ocksä sugits in i detta dragningsfält avbildat nägra av deras uppvisningsnummer, till vilka han varit äsyna vittne. I och för sig ligger det naturligtvis inget orimligt i tanken att gycklare uppträtt pä en sådan kungsgärd som den i Ettak — förf. försummar inte att hänvisa till den äldre Västgötalagens berömda lagrum om lekares sä gott som obefintliga rätt — men hela den grundläggande teorin att Härjamästaren eftersträvat att avbilda samtida gycklaruppträden är minst sagt egendomlig. De romanska stenmästarna i Norden var väl ändå inte impressionister utan fastmer symblister, som pä ett mer eller mindre bundet sätt anknöt till den kyrkliga konstens sedan länge fastslagna ikonografiska traditioner. Likaså mäste det väl också förutsättas att den helighet, vördnad och symboliska betydelse som de romanska portalerna tillmättes, omöjliggör en sådan tolkning som det här är fräga om. Förf. blir emellertid inte svaret skyldig pä nägon av invändningarna. För att styrka sitt påstående om betydelsen av andra synintryck än dem som är en självklar del av den ikonografiska kunskapstraditionen hänvisar han till en av de stora stentavlorna i Forshem, där stenmästaren framställt de tre kvinnornas besök vid Kristi grav »inte utifrån bibelillustrationer eller mönsterbilder, utan uppenbarligen efter synintryck av hur denna scen framställts i ett passionsspel omkring ett altare med biskopen (kurs. av rec.) utklädd till ängel». Okritiskt stöder han sig därvid på en uppsats som författades av Axel Romdahl 1924, dvs. under en tid då internationell forskning gärna uppehöll sig kring sambandet mellan mysteriespel och medeltida bildkonst. På sistone har denna teori om Forshemsrelieferna som återgivningar av ett mysteriespel börjat vinna nytt gehör men den är fullständigt ohällbar och borde en gäng för alla hänvisas till den svenska konsthistoriens kuriosakabinett. Ett annat uttalande som förf. tillmäter stor betydelse är en sentida uppteckning, enligt vilken kyrkan i Härja skulle ha byggts av en »betydande man eller Konung». Detta är ju folkloristiskt allmängods som inte säger någonting om kyrkans sociala ställning, men förf. låter pä ett förrädiskt sätt uppgiften indicera att även kyrkan i Härja varit en kungsgärdskyrka och att just detta förhållande skulle kunna vara en del av förklaringen till att en sä betydande mästare, som det enligt honom är fräga om, framställt ett enligt den framlagda tolkningen så exceptionellt bildprogram. För att ytterligare styrka denna teori hänvisar han också till Harald Wideens karakteristik av det bevarade 1100-talstornet som det i sin art »förnämsta på västsvenskt område». Widéen åsyftar emellertid endast tornets arkitektoniska utseende och antyder inte med ett ord att han föreställer sig kyrkan i Härja som en kunglig patronatskyrka. Mot invändningen att det knappast är tänkbart att en romansk portal kunnat förses med framställningar av samtida gycklaruppträden har förf. också svaret färdigt. Han påpekar att bilderna av gycklare och akrobater knappast kan vara tillkomna för sin egen skull utan att de antagligen haft en symbolisk betydelse. 230 Recensioner Därför tänker han sig att det inte egentligen skulle vara de postulerade uppträdena i Ettak som legat till grund för ikonografin utan i stället samma gycklares agerande i samband med själva invigningen av kyrkan i Härja: »Sedda i delta sammanhang skulle portalens samtliga helfigursbilder kunna föreställa de vid kyrkans invigning huvudagerande: biskopen och den biträdande sockenprästen, den världslige stormannen, som kanske finansierat inte bara kyrkobygget utan även gycklarföreställningen, samt de uppträdande gycklarna. Sä skulle biskopen och donatorn ha haft ett gemensamt intresse av att låta stenmästaren hugfästa evenemanget med dess för nordiska förhållanden sensationella gycklarekonster. Allrahelst som kyrkan här lika väl som i utlandet kunde tillmäta domptörnumren ett för tiden aktuellt symbolvärde — människans betvingande av farliga demoniska makter. Även linakrobaternas livsfarliga konststycken — det som återgivits pä Härjakolonnen får man väl tänka sig i verkligheten utfört på en hög mast — hade en näraliggande symbolisk aspekt. Ty deras nummer åskådliggjorde liksom björntämjarnas en triumf över döden.» — Vad är detta annat än ren dikt? Den avslutande delen av undersökningen präglas sålunda av en krampaktig ambition att med alla till buds stående medel förfäkta en äsikt som redan från början har karaktär av fix idé. Värre är emellertid att också den inledande monumentbeskrivningen färgats härav. Värst iir dock att Härjamästaren karakteriseras pä ett fullständigt missvisande sätt. Vad bildbeskrivningen och den redan däri inbakade bildtolkningen beträffar hävdar förf. att tvä av bildkvadrarna föreställer djurtämjare med björnar, och om den ena av relieferna säger han inledningsvis: »Medan Nordens romanska konst visar en imponerande mängd lejonreliefer, torde detta vara Sveriges äldsta bevarade björnframställning i stort format och plastiskt påtaglig form. Mästaren har realistiskt gestaltat björnens massiva kropp, breda ramar, korta öron och länga honungsslickartunga.» Hiir vill man invända att det har han inte alls, djuret saknar fullständigt de för björnen karakteristiska form- och proportionsegenskaperna och att döma av fig. 7 har det dessutom lång svans, som tillsammans med den mycket speciella rynkningen av dess nosparti talar för att skulptören avsett att framställa ett lejon. (En liknande stilisering av en lejonnos återfinns t. ex. på en av hörnfigurerna till dopfunten i Gråmanstorp, avbildad pä skyddsomslaget till Armin Tuulses festskrift Nordisk medeltid.) Men ocksä om det hade varit proportionerat som en björn hade det knappast varit möjligt att fastslå en tolkning av bilden som en björntämjarscen. Därtill är formspråket alltför grovt och summariskt och stenen alltför påverkad av väder och vind. Den enda ikonografiska hållpunkten utgörs av det faktum att djuret fär sina käftar uppbända av den man som befinner sig mellan dess tassar. Varför skulle bilden inte kunna föreställa Simson som lejondödare, dvs. ett i romansk konst utomordentligt vanligt motiv som ofta är så gestaltat att Simson griper tag i lejonets käftar med sina bara händer? I sin karakteristik av Härjamästarens bildstil gör förf. en jämförelse med annan romansk skulptur i Västergötland och finner att relieferna är »sirligare ocli mjukare i linjerna än de kantiga och massiva gestalter, som formats av den inhemske mästaren till portalrelieferna i Skara domkyrka och i Forshem» och att de på många sätt stär mycket högt i konstnärligt avseende. Särskilt lyrisk blir Recensioner 231 han inför det vänstra av de tvä huvudena som han upphöjer till »ett av de finaste arbeten, som den romanska perioden efterlämnat i värt land». Som ett brev pä posten kommer sedan tanken att skulptören var en kringvandrande lombard, som tidigare varit verksam i Lund. De vackra orden och den djärva slutsatsen har sin naturliga förklaring i förf:s entusiasm för det material han valt att behandla, men vad beträffar karakteristiken är den grovt missvisande och dessutom subjektiv pä ett sätt som borde vara bannlyst i en skrift med anspråk pä att bli bedömd som vetenskapligt arbete, och vad beträffar slutsatsen om mästarens lombardiska proveniens och lundensiska förflutna — en slutsats som i sig är en del av apoteosen — saknar den varje grund. I själva verket tycks det inte finnas någonting av vare sig kunglig glans eller kontinental fläkt över Härja. Tornet är visserligen imponerande ocli portalen ovanligt rik på bildframställningar, men det finns ingenting som tyder pä att kyrkan varit nägot annat än en ordinär sockenkyrka. Den blir givetvis inte mindre intressant för det, och påpekandet innebär inte heller någon nedvärdering av stenmästaren, bara ett tillrättaläggande. Varför mäste han göras till lombard? Av allt att döma var han en av dessa fascinerande 1100-talsskulptörer i Västergötland som i sä mänga avseenden befinner sig pä folkkonstens nivå och vars bilder bl. a. därför har en alldeles särskild förmåga att stimulera och ibland vilseleda den konsthistoriska fantasin. Torkel Eriksson Ragnar Hjorth, Uppsala domkyrkas geometriska system. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Monografier 49, Uppsala 1970. Arkitektur och matematik var nära förbundna under medeltiden. I Cluny t. ex. var ett matematiskt-musikaliskt talsystem besiämmande för byggnadernas utformning. Flera avhandlingar har publicerats över mättsystem och proportionering i de medeltida byggnadsverken. Nu har arkitekten Ragnar Hjorth i föreliggande arbete visat att också Uppsala domkyrka låter sig inpassa i ett fast geometriskt system och att den ursprungliga byggnadsplanen mer eller mindre bestämt även de delar som inspirerats av den nordtyskbaltiska tegelgotiken. Författaren börjar med ett förutsättningslöst mätande och finner olika slag av överensstämmelse beträffande proportionerna. Med hjälp av detaljmätiiingar fär han det första sammanhållande mättet, 37,4 meter, och konstruerar med utgångspunkt i detta mätt tre stora kvadrater, domens ursprungligen planerade längd. Diagonalerna i dessa kvadrater korresponderar med vissa detaljer: i den östra kvadraten ansluter diagonalerna klart till koromgångens båda inre sneda begränsningslinjer; i den mellersta passerar de genom de fyra stora korskvadratpelarnas mittlar och i den västra slutligen genom mittlarna i ett av pelarparen. Storkvadratens sidolängd, 37,4 meter, är enligt förf. lika med 126 svenska fot: mättenheten bör alltså ha varit 6 svenska fot, samma mättenhet som hävdats av Folke Nordström till skillnad från Boéthius & Romdahl som ansåg att den 232 Recensioner franska foten kommit till användning. I sammanhanget hävdar förf. att 6 fot, något över 178 cm, svarar mot en människas normala längd och att detta skulle ge byggnaden en sä att säga mänsklig skala. Men katedralgotiken räknade aldrig med mänskliga mätt i den meningen och dessutom var den mänskliga genomsnittslängden under medeltiden betydligt mindre än i våra dagar; enligt Gejvall ca 167 cm. Även de stora snedställda strävpelarna i tvärskeppets sydfasad, inspirerade av baltisk tegelarkitektur, ingår naturligt i författarens geometriska system, om man inskriver kvadraten i en cirkel. Ragnar Hjorths undersökningar bygger uteslutande pä matematiska beräkningar och han framlägger sina resultat med vetenskaplig exakthet. Säkerligen kommer hans arbete längt fram i tiden utgöra ett ovärderligt underlag för studier i domkyrkans intrikata byggnadshistoria. Armin Tuulse Sveriges Kyrkor, Vol. 135, Västergötland, Vartofta härad, 2: 1, H a b o kyrka av Lars D. Cnattingius och Nanna Cnattingius. Stockholm 1970. Efter läng paus har redaktionen för Sveriges kyrkor återupptagit publiceringen av Västergötlands kyrkor med en utförlig presentation av Habo kyrka i Vartofta härad i landskapets sydöstra hörn mellan Vättern och det sydsvenska höglandets stora skogar. Minst av allt är det här frägan om nägon så att säga »normal» västgötakyrka. Habo är tvärtom ett unicum inom Skara stift och inte bara det utan till och med utan egentligt motstycke i svensk konsthistoria. Sä mycket mer tacksamma böra alla för värt konstnärliga kulturarv intresserade människor vara att nu äntligen kunna ha i händerna en utförlig och saklig beskrivning över detta monument, vilket är lika fascinerande genom själva timmerarkitekturen som genom sina i motivvalets konsekvens och ojämförliga rikedom beundransvärda målningar. F"örfattarna Lars D. Cnattingius och Nanna Cnattingius ge en knapp och stringent skildring, säsom redaktionen för Sveriges kyrkor numera önskar en sådan utförd. Gentemot detta är väl ej mycket att invända så länge det gäller för svensk provinskonst typiska kyrkliga monument som följa ett ofta upprepat schema, det mä gälla karakteristiska byggnadsformer eller successiva förändringar i inredning och utsmyckning. I detta avseende har serien helt säkert vunnit på den nya strama ordningen, vilken redan hunnit tillämpas i ett tjugotal häften. Niir det gäller Habo kyrka, tror jag dock att både genomsnittsläsaren och specialisten gärna skulle vilja veta ännu mera och kanske även ställa den fräga han inte fått besvarad: Varför denna form, sä ovanlig för svenska förhållanden? Författarna ge ett svar, som ur den kulturhistoriska inventeringens synpunkt sett är oklanderligt. Mot bakgrunden av byggnadens tidigare historia tecknas konturerna av prosten Martin Seths och »Commissarien» Swen Nilsson Swans stora ombyggnad och tillbyggnad 1723 samt prosten Christopher Jungmarkers och de båda målarna Johan Christian Petterssons och Johan Kinnerus' målade Recensioner 233 katekesförklaringar i bild frän åren 1741—1743. Förebilden blir emellertid oförklarad bäde när det gäller innerarkitekturen och dess innehållsligt märkliga målningar. Här vore tvä kompletterande studier på sin plats; problematik och material skulle räcka till tvä doktorsavhandlingar. Recensenten skall här blott ge nägra synpunkter på det första problemkomplexet; avsikten är inte att kritisera men att försöka öppna ett fönster mot ett försummat väderstreck i tidens konstnärliga förbindelser. Författarna ge läsaren i fräga om tänkbara förebilder tveksamt en liten vink: »Inspirationen till kyrkbygget kan Seth ha fått i arv från de reformerta Nederländerna med dess radikala kyrkoarkitektur» (s. 32). Något mera påtagligt samband med det väl kända och väl dokumenterade reformerta kyrkorummet i 1600talets Holland stär dock knappast att finna, möjligen med undantag för några rätt ytliga beröringspunkter med Gamla lutherska frikyrkan i Amsterdam. Vi få i stället vända oss till ett annat område, vilket under nuvarande förhållanden är betydligt mera svårtillgängligt för forskningen, nämligen den evangelisklutherska träarkitektur, som icke minst genom svenskt ingripande till religionsfrihetens försvar växte fram i Schlesien och angränsande områden i följd av särskilda bestämmelser i Westfaliska fredstraktaterna 1648 (s.k. Frieclenskirchen) samt genom Karl XII: s diktat i Altranstädt 1707 (s.k. Gnadenkirchen). De flesta av dessa kyrkor voro pä grund av den härskande katolska regimens motkrav enligt överenskommelse uppförda i förgängligt material — timmer eller korsvirke — för att vid en ändrad kyrklig maktbalans hastigt kunna förintas. De voro samtidigt ocksä i mänga fall beräknade för stora människoskaror, som ofta vandrade länga vägar för att fira sin evangeliska gudstjänst i nägon av de i traktaterna till antalet maximerade gudstjänsthusen. Dessas allmänna kännetecken blev alltså bl. a. lätt byggnadsmaterial, interiör med hela system av läktare samt en liturgisk, didaktisk och rent dekorativ utstyrsel, vilken i den estetiska effektens rikedom, om än icke i dyrbarhet, kunde tävla med sina romersk-katolska konkurrenter. Det är kyrkor av detta slag som bilda en internationell bakgrund och förutsättning till en arkitektur sådan som i Habo, vid den tiden en av Västergötlands allra folkrikaste, det Västergötland som annars sä tydligt utmärkte sig för tätheten av smä medeltida helgedomar i ett nät av smä församlingar. Per Gustaf Hamberg Erik Lundberg. Trä gav form. Studier över byggnadskonst vars former framgått ur trämaterial och träkonstruktioner. P. A. Norstedt & : Söners förlag. Stockholm 1971. Det iir med vemod och tacksamhet man liiser Erik Lundbergs sista stora bok, »Trä gav form». Med vemod, därför att Lundbergs stämma har tystnat och hans skrivarhand stannat då han hade allra mest att meddela oss och med tacksamhet för att åtminstone denna »träbok» blev fullbordad. Liksom Lundbergs tidigare stora arbeten: Herremannens bostad och Byggnads- 234 Recensioner konsten i Sverige samt Arkitekturens formspråk, är »Trä gav form» ett djärvt, anmälaren vill gärna kalla det genialt, försök att sammanfatta, att nä en helhetssyn. Den är dessutom, liksom de ovan nämnda, genom sin rikedom och variation i bildmaterialet mycket värdefull som uppslagsbok. Det har ibland sagts att Lundberg är svårläst, men däremot ej, åtminstone inte i tillräcklig grad, att de problem han angriper är komplicerade och svårlösta. Det torde finnas få forskare som siktat så högt som Lundberg och som rönt sä liten förståelse; ett förhällande som dock redan tycks ha börjat förändras. I en introduktion, »Nydaning och traditionsbildning», leder oss Lundberg, genom Oktorpsgärdens förstuga, in i vär egen folkliga inredningskonst, som — med en nästan fullständig lucka för högmedeltiden — omspänner stildrag och konstruktiva idéer åtminstone frän vikingatid till renässans. Det kan sägas att även för mänga andra av bokens avsnitt har Lundberg hämtat stoff ur friluftsmuseerna, dessa numera ofta förbisedda, ja ibland till och med förhånade anläggningar. Lundbergs analyser och värderingar bör härvidlag ge säväl de befintliga friluftsmuseernas värdare som sentida »byggnadssamlare» en tankeställare, framför allt när det gäller att bevara och skydda spåren av äldre hantverk. I kapitlet »Träbygge i Skandinavien» behandlas timring, romanska och gotiska takresningar, primitivt träbygge, klockstaplar, stavbygge, skiftesverk och korsvirke. I detta såväl som i övriga av bokens avsnitt analyseras tekniska och konstnärliga drag i en klar text och illustreras av instruktiva teckningar och fotografier, mestadels författarens egna. Som exempel på en analys kan den av Tingvolds kyrkas takstol nämnas. Den primära redogörelsen omfattar konstruktion och mättsättning samt utblickar över förmodade eller sannolika förbindelser i tid och rum. Slutsatsen blir, att den sannolikt hör samman med ett högt utvecklat fackverkstänkande, som mäste ha introducerats frän ett längre framskridet västerländskt kultursamhälle. Det fanns emellertid i detta fackverkstänkande likheter med de äldre byggmetoder som var Tingvoldsmästaren bekanta. Han tillämpade ocksä det nya systemet på sitt eget sätt. Lundberg framhåller i detta sammanhang, att enbart frän skandinavisk synpunkt gär dylika frågor inte att besvara, men ej heller med uteslutande av denna hjälp. I kapitlets slutord förtydligas denna forskningslinje; eftersom senmedeltidens traditionsbildning inte i så hög grad gjort sig gällande här i Norden innehåller just värt material, tack vare denna »lucka», vissa ledtrådar även för tolkningen av kontinentala förhållanden. Kapitlet »Monumental träarkitektur som inte utnyttjar fackverkets konstruktiva idé» innehåller korta notiser om träbygge i Främre Asien och Indien, under det att Östasien behandlas utförligare. Enligt kapitlets slutsats har Lundberg, i det bevarade materialet, skymtat ett högklassigt träbyggnadssätt, med relativt fasta byggnadstyper och konstruktionsmetoder, som utgångspunkt för hela det eurasiatiska blockets träarkitektur. Med underrubriken »Grekland och Rom» inleds kapitlet »Fackverkets konstruktiva idé i tidig tillämpning». Lundberg redogör även här för svårigheterna till tolkning av just träbygge, men anför efterbildningar i stenarkitektur och reliefframställningar säsom vägledande, ävensom bevarade upplag för takstolsvirken m. m. Aktuella konstruktioner återstår ocksä i lantliga, rustika varianter. Recensioner 235 Samband mellan äldre träkonstruktion och yngre stenbygge belyses sålunda i detta avsnitt. I kapitlet »Förenkling och nydaning under tidig medeltid» berörs ett intressant problem, nämligen om inbördes relationer mellan den romerska träbyggnadskonstens utveckling i västerlandet och i det bysantinska omrädet. I en varsamt formulerad slutsats anges, att det i varje fall är påtagligt att såväl Bysans' som Västerns träbygge representerar stark målmedvetenhet och tekniskt kunnande samt har inslag av klart framträdande, elementärt hantverksbetonat byggnadstänkande. Beträffande västerlandet kan emellertid germaninvasionen ha spelat en hämmande roll. Denna generella parallellitet i utvecklingarna är, enligt Lundberg, tydlig men orsakerna till densamma svärtydda. Kapitlet »Stor medeltida nydaning» inleds med ett avsnitt om hur gotikens allmänna strävan efter uttryck för uppåtväxande nödvändigtvis, även när det gällde takresningarna, mäste söka sig fram på delvis nya vägar; de höga taken utsattes för stort vindtryck och tyngderna mäste jämnfördelas på de resliga, genombrutna murverken. Här fick exempelvis remstycket särskilt hög teknisk valör. Kapitlet innehåller, som boken fiir övrigt, redogörelser för konstruktionssystem och sammansättningsdetaljer, synpunkter på utvecklingslinjer samt tillbakablickar, bildande ett smidigt flätverk av idéer och realiteter. Slutsatsen i det aktuella fallet blir att västerlandets gotiska takkonstruktioner inrymmer vissa folkliga östromerska drag, men har sitt starkaste rotfäste i Västrom. Kapitlet »Folklig byggnadskonst i Rumänien och Polen» inleds med studier frän Muzeul Satului i Bukarest, som illustreras med en rad pregnanta fotografier. Här möter vi, enligt Lundberg, särskilt mänga drag ur den bysantinska arkitekturen och i Polen ett mer jämnfördelat möte mellan Västerns och Bysans' konstruktiva tänkande; i sistnämnda fall är sålunda de bysantinska inslagen ofta korrumperade och inte lika tydliga som i Rumänien. Ett kort historiskt avsnitt »Bysans och Västern» föregår kapitlet »Romersk tradition i Västern». Franskt medeltida korsvirke och engelsk stenarkitektur med träformer bildar här flätverkets stomme. I ett mindre kapitel, »Fönsterkultur», antyder Lundberg sin avsikt att i annat sammanhang ingående analysera fönstrets utvecklingshistoria. Avsnittet ifråga är avsett som en orientering för bokens senare del. I kapitlet »Pannäkonstruktioner», omfattande avsnitten »Hus», »Tak och paneler» samt »Det engelska pannåhuset», redogörs ingående för denna relativt ovanliga byggnadsmetod och dess förhållande till bland annat stavbygget och det tättställda korsvirket. I »Korsvirke, skiftesverk och knuttimring i växelverkan» ges aspekter på schweizerhusets ursprung i stadsmiljö samt dess säregna kombination av konstruktionsmetoder och ålderdomliga fönsterarrangemang. Så följer analyser av Tysklands skiftesverk och korsvirke samt av det tunna skiftesverket, bland annat förekommande i Sudeterna och Polen. Kapitlet avslutas med redogörelser för säväl svårigheter som möjligheter till tolkning av den komplicerade utvecklingen. Englands särställning betonas i följande kapitel »Träkonstruktionens samlade utveckling sådan den ger sig till känna i England»; enligt anmälarens mening ett av de mest spännande och intressanta avsnitten. Kapitlets slutöverblick ger 236 Recensioner Erik Lundberg »i ett nötskal»; den präglas sälunda av vaksam djärvhet, stort tekniskt kunnande och förmåga att verkligen se samt beskriva det sedda, parad med en inspirerad, men tuktad positiv fantasi. Allt egenskaper som mäste till för att åstadkomma en enhetlig bild av så mänga detaljer som det här, och för övrigt i boken »Trä gav form», är fräga om. Sista avsnittet, »Slutsatser angående skandinaviska förhållanden», väcker återigen saknaden; Erik Lundberg hade mycket mycket osagt! Iwar Anderson Recensioner Berta Stjernquist, Beiträge zum Studium von Bronzezeitlichen Siedlungen. Mit Beiträgen von J. Lepiksaar und H. Hjelmqvist. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8°. N° 8. L u n d 1969. Pä det hela taget är exempelvis vär megalitkultur eller järnålderskultur väl sä fattig vad gäller boplatsfynd som vär bronsälder. Men av den anledningen har ingen dragit slutsatsen att befolkningen mäste ha utgjorts av mer eller mindre nomadiserande herdar. Denna uppfattning ser man emellertid fortfarande framförd för bronsålderns del. Ett av skälen härför är säkert att söka i den jus) tör bronsäldern tecknade bakgrunden i den yngre stenälclerskulturen. Jag tänker pä tesen, att det dominerande befolkningsskiktet under bronsåldern skulle härstamma från den mellanneolitiska tidens »nomadiserande» stridsyxekulturer. Men lät oss se bort frän att denna konstruktion saknar stöd i källmaterialet. Lät oss vidare se bort från att vi inte vet om stridsyxefolken invandrade eller ens om de levde som nomader i sitt obekanta urhem. Låt oss inte kritisera den outtalade tanken att nomadismen i detta fall skulle ha bestätt i generationer, sekler, ja årtusenden, som nägon slags nedärvd folkegenskap, efter överflyttningen till den nya och härför föga ägnade naturmiljön. Lät oss ocksä avstå frän att bemöta den ofta framförda analogien boskapsskötsel-herdeliv-nomadism. Hur det än förhäller sig med allt detta tecknar nämligen i dag det faktiska källmaterialet en annan bild av näringsförhållandena under bronsäldern, i varje fall den mellersta och yngre bronsäldern. Återkommande fynd i olika delar av sydoch mellansverige ger istället grund för uppfattningen att denna tid kännetecknades av en tämligen bofast bondekultur med permanenta bostäder. Ett mycket viktigt bidrag till vär kunskap om dessa förhållanden är Berta Stjernquists i en fyllig monografi lämnade redogörelse för resultatet av sina undersökningar av tre varandra närliggande boplatser vid Hötofta i Södra Äkarp socken i sydvästra Skäne. Publiceringen har skett snabbt, endast tre år efter undersökningen, och har ett särskilt värde redan däri att så fä undersökta bronsäldersboplatser tidigare blivit systematiskt eller alls publicerade. Hötoftaboplatserna var mer eller mindre skadade före undersökningen, särskilt 184, av vilken endast ett begränsat kulturlager återstod. Som Stjernquist påpekar har de ett för skånska bronsåldersboplatser karakteristiskt läge i smä sänkor på flacka grusäsar. Stjernquist räknar med en ganska begränsad bosättningstid för boplatserna. Ena hälften av en bronspincett pä i8 4 N och en fragmentarisk bronshalsring pä 4 1 anger en datering till bronsålderns 5:6 period. En tidsfästning till en central del av den yngre bronsåldern fär stöd av ma- 306 Recensioner terialet som helhet, framför allt av keramiken som är den dominerande fyndkategorien. Ett intressant grepp är Stjernquists kvantitetsberäkningar av denna keramik. Den totala krukskärvsvikten ställs därvid i relation till ett viktmedeltal per lerkärl, framräknat på IOO hela, gravfunna lerkärl frän Skänes yngre bronsålder. Dessutom räknas antalet hela och till mer än hälften bevarade kärlbottnar i Hötoftamaterialet. Enligt dessa beräkningsgrunder skulle knikskärvorna pä vardera av de tvä större boplatserna representera 20—25 hela lerkärl. Stjernquist diskuterar sedan möjligheten att därav dra slutsatser om den totala keramikproduktionen pä boplatserna. Bortsett från de osäkerhetsfaktorer som är förbundna med beräkningar av detta slag, och vilka Stjernquist ingående diskuterar, är det enligt min mening av ett påtagligt vetenskapligt intresse att dylika försök till direkt konkretisering av förhistoriska källmaterial företages. Stjernquist diskuterar ocksä olika förklaringsgrunder till det beräknade antalet krukskärvor pä boplatserna är sä litet, även om man förutsätter en relativt begränsad bosättningstid. Jag anser att resultatet också kunde ses som en varning för en kvantitativ överskattning av tillsynes voluminösa förhistoriska skärvmaterial. Bland allmänna problem som Sjernquist diskuterar med utgångspunkt frän Hötoftamaterialet ingår bland annat den intressanta frågan, i vad män den yngre bronsälclerns flinthantverk skiljer sig frän den äldre bronsålderns och den yngre stenålderns. Hon betonar hur oregelbundna bronsålderns flintformer, även kärnor och avslag, är i jämförelse med den yngre stenålderns. Hötoftamaterialet är artfattigt. De faktiska redskapstyperna är fä och utgörs främst av borrar, skrapor, eldslagningsstenar, skaror (knivar) och kärnor. Till omkring go% bestar flintmaterialet av oretuscherade avslag och avfall. Spän är ytterligt sällsynta och den äldsta bronsälclerns ythuggningsteknik saknas. Däremot bär redskapen i mycket stor utsträckning spår av kalkkrustan. Förf. ger ingen förklaring till den märkliga omständigheten att de pä Hötoftaboplatserna funna flintkärnorna ej synes vara identiska med dem, frän vilka halvfabrikaten till de funna redskapen slagits. Kan detta ha nägot samband med det faktum att kärnorna sekundärt använts som eldslagningsstenar och knackstenar och kanske medvetet omhuggits för ändamålet? Eller har viktiga delar av boplatserna pä grund av markskador kommit att undandragas undersökning? Enligt min åsikt speglar Hötoftaboplatserna utomordentligt tydligt den minskabetydelse flintan fick under bronsålderns lopp. Jag tänker dä inte bara pä mindre absoluta fyndmängder, sämre flinthantverk och större typfattigdom, utan pä den så gott som totala frånvaron av arbetsredskap som är så stora att deras tillverkning krävt gruvhämtad flinta. Kontrasten är stor till den yngre stenålderns sannskyldiga överflöd av sädana flintredskap, av yxor, dolkar, spjutspetsar och skaror (även om de naturligtvis i ringa utsträckning påträffas pä boplatser). Bortsett frän den iildsta bronsälclerns ythuggna redskap (som i mänga fall kan vara omhuggna senneolitiska artefakter) har flinthantverket under bronsäldern såvitt jag förstår inte krävt annat material än plockflinta. Att bronsens ställning som redskapsmaterial var så stark att den systematiska gruvdriften i Danmark och Skäne lades ned, att den inte ens ansågs lönsam för att vidmakthålla den tidigare mycket omfattande flinthandeln pä mellersta Skandinavien, är en slutsats som hade Recensioner 307 kunnat dragas redan när Lauritz Weibull för femtio är sedan kastade sin brandfackla om bronsåldern som en kamouflerad stenkultur. Förhällandet illustreras väl av att endast de bronsäldersboplatser som ligger i områden med god tillgäng på lös flinta, dvs. Danmark, Skåne och västkusten, uppvisar flintfynd i nämnvärd kvantitet. Ett exempel hämtat ur Hötoftamaterialet iir det relativt sett stora inslaget av eldslagningsflinta. Dess funktion har nämligen inte kunnat fyllas alls av bronsen, i motsats till vad fallet är med de flesta andra redskapstyper. Fynd av delar av gjutformar och deglar bär vittne om bronshantverket pä Hötoftaboplatserna. Förutom skilda småredskap av horn och ben, slipstenar och knackstenar ingår bland fynden en skafthålsyxa av horn och det bakre partiet av en skafttappyxa av sten. Att protestera mot författarinnans anmärkning alt den är funnen i en sluten fyndmiljö vore kanske att strida om ord, uppenbart är att typen här är funnen i en kronologiskt begränsad miljö. Lerklining och kraftiga stolphål ger enligt Stjernejuist vid handen att risflälaele bostäder av en stabil konstruktion kommit till användning. Den av löpare till malstenar antydda sädesodlingen bekräftas genom intryck i keramiken efter sädeskorn, närmare bestämt av vete, emmer, korn och eventuellt havre. Aven den kulturföljande råglostan är belagd (analyser utförda av Hjelmqvist). Benfynden anger nöt, häst, tär/get, svin och hund som tamdjur i nämnd frekvensordning. Nötboskapen upptar mer än 50% av det beräknade individantalet. Ett inte obetydligt intresse har Lepiksaars iakttagelse, att den genomsnittliga slaktåldern för kor ligger på 1 — 2 är och hans därav dragna slutsats att dessa djur hölls för köttets skull mer än för mjölkens. Intrycket av ett fast etablerat bondesamhälle förstärks av den försvinnande laga andelen (1,7%) vilda djur bland benfynden (även om jag tror man fiir villebråd i större utsträckning mäste räkna med slakt utanför boplatsomrädet). Den kartsammanställning Stjernquist gjort av Skänes bronsåldersboplatser (Abb. 69) visar pä det hela taget samma bosättningsbild som alla andra neolitiska och postneolitiska äkerbrukande kulturgrupper. Som Stjernquist framhåller representerar ocksä Hötoftaboplatserna ett bondesamhälle som föga avviker frän den äldre järnålderns. Bo Gråslund Nils-Axel Mörner, The Late Quaternary history of the Kattegatt Sea and the Swedish West Coast. Deglaciation, shorelevel displacemenl, chronology, isostasy and eustasy. Sveriges geologiska undersökning, ser. C nr 640. Laholm 1969. 487 sidor, ill. -+-10 planscher, smf på ryska. Mörners doktorsavhandling behandlar kronologi och isavsmältning under senglacial tid särskilt fiir Kattegatt och Sydsverige, men resultaten har anspråk på riktighet för åtminstone norra halvklotets nedisningar. Avhandlingen behandlar vidare strandförskjutningen under sen- och postglacial tid utefter svenska västkusten med angränsande farvatten. Dessa båda undersökningar sammanfattas i en 308 Recensioner studie av isostasi och eustasi (jordytans respektive havsytans vertikalrörelser), som leder fram till en eustatisk kurva med giltighet för samtliga sju hav. Kurvan kan tolkas klimathistoriskt. Avhandlingen är svårläst. Fackterminologi odi komplicerade resonemang gör delar av texten svårgenomtränglig för icke-expener. En lakonisk innehållsförteckning och bristen på sammanfattningar gör avhandlingen svåröverskådlig. Ett sakeller ortregister hade hjälpt läsaren att utnyttja den avsevärda informationsmängd, som Mörner har samlat. Det är svårt att undvika att en avhandling sä vittfamnande som Mörners fär en visionär prägel. Delar av arbetet ger snarare intryck av intuitiv vetenskap än exakt vetenskap. Mörner deklarerar i förordet: »When publishing this, my intention has been not only to present the results and theories but also the whole basic material. In this way everyone can form his own opinion . . .» Denna omtanke om läsaren upphävs emellertid redan på samma sida: »In order to shorten and simplify the text, different layers are often denoted by the names of the stages, shorelines or ice marginal lines during which they were formed ...» Mörners tolkning av lagerföljden är således inarbetad i den deskriptiva texten. Läsaren tär begränsade möjligheter att själv bedöma grundmaterialet. Det blir därmed svårt att ta ställning till Mörners argumentation, när hans resultat kommer i konflikt med tidigare lokala studier. Delar av Mörners avhandling är av betydelse för den arkeologiska forskningen. Det gäller i synnerhet avsnitten om senglacial kronologi och postglacial strandförskjutning. Mörner har använt sitt strandförskjutningsdiagram för en tolkning och datering av en rad välkända stenäldersboplatser utefter svenska västkusten och de danska kusterna mot nordöst. I det följande refereras nägra arkeologiska konsekvenser av Mörners resultat. Under de senaste åren har uppfattningen om kronologi och isavsmältning i Sydskandinavien ändrats. Mörner har bidragit till en ny bild. Enligt honom motsvarar böllinginterstadialen isens avsmältning frän Fjäräs— Bredäkralinjen till Moslätt-Berghemslinjen och dennas fortsättning mot sydöst. Enligt den äldre uppfattningen äger denna avsmältning rum under allerödinterstadialen, medan böllinginterstadialen motsvarar isens begynnande avsmältning frän Skåne. Detta betyder att vi kan hysa större förhoppningar att finna en intakt hamburgkulturboplats i Skåne-Danmark än vad Alfred Rust vägat giira med anledning av det moräninlagrade fyndet vid Grömitz. Mörner presenterar sin uppfattning om strandförskjutningen i textsammanfattningar, tre distansdiagram och i en omfattande litteraturgenomgång inkluderande en rad kritiska granskningar och omtolkningar. Distansdiagram har tidigare både brukats och missbrukats i arkeologisk litteratur. Det är en svär diagramtyp. Diagrammen innehåller kända strandlinjer projicerade vinkelrät mot en profillinje i N 40° E längst Viskandalen. Diagrammen är giltiga för elet område inom vilket strandlinjeisbaserna löper vinkelrät mot projektionsplanet. Det är skada att Mörners avhandling inte innehåller en eller flera isobaskartor, som illustrerar diagrammens användbarhet. I Sverige torde de vara användbara för kuststräckan mellan Göteborg och Falsterbo. Strandförskjutningskurvan för en given ort kan konstrueras ur diagrammen, om orten projiceras vinkelrät mot profillinjen och strand- Recensioner 309 linjernas höjd avläses här. Dateringen av strandlinjerna erhålles ur avhandlingstextens sammanfattningar. Den av Äke Fredsjö utgrävda problematiska boplatsen Tosskärr A tillhör, om den är strandbunden i enlighet med Fredsjös teori, yngre dryas. Den skulle därmed vara Skandinaviens äldsta boplats norr om Skäne odi dess enda frän yngre dryas. Den komplicerade stratigrafien vid Sändarna har getts en tolkning av Mörner. Sändarna undre är enligt honom belägen på en markyta, som torrlades 7700 BC (Ci4-är, T 1 / 2 = 5570). Detta kulturlager övertäcktes av två skilda transgressioner, en som började 7300 BC och en som började 5800 BC. Denna tolkning och datering är väl förenligt med boplatsens fornsaker, av vilka huvuddelen i det klassiska centrala (undre) kulturlagret är jämförbara med Sydskandinaviens äldre maglemosekultur, medan enstaka fornsaker i lagret är yngre än denna. Sändarna övre är belägen pä krönet av den strandvall, som enligt Mörner byggdes upp 3950—3600 BC. Stratigrafien vid Soldattorpet har av Mörner getts följande tolkning: Strandvallen under boplatsen byggs upp 3950—3600 BC. Det undre kulturlagret (eneböllekultur) tillhör en regression. Sanden mellan kulturlagren tillhör en kortvarig transgression ca 3250 BC. Det övre kulturlagret (ertebölle- och trattbägarkultur) tillhör en regression. Kulturlagren täcks av en transgression 3025 BC. Enligt denna tolkning är det undre kulturlagret samtida med Ci4-daterade T R B A/B-bopIatser i södra östersjöområdet och pä Jylland. Mörner behandlar dateringar av ytterligare kustboplatser, även danska som Amager I-IV, Dyrholmen I-III och Carstensminde. Det är möjligt att stratigrafiska studier och talrika Ci4-dateringar med tiden kan leda till ett fullgott schema över transgressioner och kustbosättningar. Mörner har lagt en god grund. Mörners avhandling kommer knappast att bli ett standardverk för arkeologiska forskare; därtill är det för svårläst. Det är önskvärt att Mörner kunde beredas tillfälle att sammanfatta sina viktigaste resultat i en enklare text, så att åtminstone dessa kunde arbetas in i stenåldcrsforskningen mera allmänt. Speciellt för stenäldersforskarna inom göteborgsområdet fyller Mörners arbete en stor lucka. Stig Welinder Anders Hagen, Studier i vestnorsk bergkunst. Ausevik i Flora. Årbok for universitetet i Bergen. Humanistisk serie 1969, No 3. Norwegian Universities Press. Bergen/Oslo 1969. Hällristningarnas problematik och diskussionen kring tolkningsmetodik och reproduktion har alltsedan Oscar Almgrens geniala »Hällristningar och kultbruk» publicerades varit aktuella i större eller mindre utsträckning. F. n. råder en livlig aktivitet. Nyupptäckter av ristningar sker inom de klassiska ristningsomrädena säväl som inom helt »vita» områden. Nämnas kan Bohuslän, Västmanland, Övre Norrland, Nord-Norge och Finland. I motsats till Sverige har de norska hällristningarna publicerats systematiskt främst genom Böe, Eva och Per Fett, 310 Recensioner Gjessing, Marstränder och Simonsen. Ett nytt viktigt bidrag till diskussionen kring hällristningarna har givits av Anders Hagen i Studier i veslnorsk bergkunst. Ausevik i Flora. Ausevik är ett hällristningsfält i Flora kommun norr om Bergen vid Höjdalsfjorden. Dess ristningar har aldrig tidigare publicerats, ehuru de redan 1936 berörts av Böe. Ristningsfältet omfattar ca 300 figurer spridda pä 1 500 m-. Ytan är delvis kraftigt avflagnad och det tycks ske en fortskridande nedbrytning av den lösa glimmerskifferytan. Sedan Böe för ett 30-tal är sedan gjorde sina kalkeringar har processen gätt fort. Tyvärr diskuterar ej Hagen vad som kan vara orsaken till detta fenomen. Är det luftföroreningarna? Hur ter sig nedbrytningsfenomenen inom andra hällristningsomräden. Här skulle det ha varit av största intresse att fä geologisk expertis inkopplad. Problemet har stor allmän betydelse. Figurerna på Ausevikshällarna utgöres främst av hjortar, men även människoframställningar och olika geometriska mönster förekommer. Nägon boplats eller speciella fornfynd i trakten, som kan ge ledning för datering finns ej. Hjortjakt har dock bedrivits i omrädet i senare tid. Ett problem som varje forskare som arbetar med det som är ristat i sten ställs inför är att få en korrekt utskillning mellan det som verkligen är ristat och det man »tycker» sig se. Detta har Hagen sökt klara geom olika registreringsförfaranden. I ett appendix redogör Kr. Michelson för hur man prövat sig fram med olika metoder förutom fotografering vid dagsljus och i mörker. Man har gätt från siliconlösningar till att helt enkelt kalkera bergbilderna med filtpenna på klar plastfolie. Anmälaren har själv gjort försök pä detta sätt och vet att det ger ett bra resultat, ehuru man ju också vill ha siliconavklappning som ju registrerar varje detalj i ristningen klaven. Hjortfigurerna i Auseviksristningen har dels flathuggen yla dels geometrisk innerdekor. Hagen menar att ytbehandlingen är betydelsefull. Den avspeglar uppenbarligen dels kronologiska dels jaktmagiska differenser. Människofigurerna är i allmänhet mycket summariskt tecknade. Av geometriska mönster förekommer bl. a. labyrinter och koncentriska cirklar. En annan grupp figurer tolkar Hagen säkerligen helt riktigt som hudar, skelett och dödade djur, »Kort sagt symbolbilder for noe vesentligt ved dyret.» Det är den av Bertil Almgren uppställda teorin om de pä berghällen utlagda, senare inhuggna offerföremälen, som enligt Hagen hiir får ytterligare bekräftelse. I Auseviksristningen kan följas tvä traditionslinjer, dels äkcrbrukskulturens (ele geometriska figurerna och människoframställningarna), dels jägarkulturens (djurframställningarna), Hagen använder termen integration för upptagandet av åkerbruksmotiv i den jaktmagiska hällristningskonsten. På Auseviksristningen har skapats vissa sammanställningar, som ej förekommer pä andra ristningar i Norden. Därför blir denna ristning pä sitt sätt ett unikum med problematiken hur integrationen skall tolkas och vilka detaljer som verkligen är integration eller vad som är hugget av agrarmänniskor respektive jägarmänniskor mäste lösas pä ett vidare plan. Han tar upp ett antal viktiga nordskandinaviska—nordryska ristningar och jämför bildkompositionerna med bl. a. Vingen och Nämforsen samt Vyg. Människoframställningen på de jaktmagiska ristningarna är integration liksom ocksä bätframställningarna och de geometriska tecknen. Men dessa kan fä en Recensioner 311 annan rituell innebörd på de jaktmagiska ristningarna än pä de direkta äkerbruksristningarna. På samma sätt skulle de ha olika innebörd på olika områdens jaktristningar beroende pä vad de skall främja. Vid Ausevik jakt pä hjort, vid t. ex. Nämforsen jakt på älg. Detta är en viktig hypotes, som så vitt jag vet ej tidigare tagits upp. Inom det stora nordskandinaviska hällristningsomrädet är ett stort antal ristningar präglade av denna integration eller är direkta biandristningar. Jag undrar om man inte här skulle kunna använda termen »tubagrara» ristningar. Det vill ju synas som om äkerbruket haft betydligt större utbredning i Nordskandinavien under neolitikum-bronsålder än man tidigare räknat med. Rent jaktmagiska ristningar förekommer enligt Hagen endast i nordligaste Norge, dvs. ristningar utan integration eller utan agrara inslag. Problematiken kring dateringen av såväl Ausevik som de jaktmagiska ristningarna över huvud är svär. Hagen är väl medveten om detta men anser att Auseviksristningarna kommit till under bronsålder odi snarast i yngre bronsålder. I anslutning till detta tar han upp frägan om hur bundna vi blivit genom klyschmässigt sammankopplande av nordskandinaviska jaktristningar till stenålder och sydskandinaviska äkerbrnksristningar till bronsålder. Det är ett synnerligen viktigt begreppskomplex som Hagen hiir tangerat. Vi accepterar nämligen alltför lätt som sanningar termer som ej sällan endast är etiketter utan väl verifierad täckning bakom. Daterings- och grupperingsmöjligheterna för de jaktmagiska hällristningarna är begränsade men bestämningar kan i viss män låta sig göras genom Hagens integrationsstudicr eller studier av hur figurer av jaktmagisk och åkerbruksmagisk karaktär skär över varandra. Analyser av det senare slaget har Moberg gjort på Bardalsristniiigarna (Tor 1957.) Hagen kommer till den konklusionen att det jämte de integrerade ristningarna existerat jaktmagiska och äkerbruksmagiska i nordskandinavien och i Ryssland och att de rent jaktmagiska djurframställancle ristningarna tillkommit samtidigt eller senare än de äkerbruksmagiska; alltså att en stor del av de nordskandinaviska ristningarna kan tillhöra bronsäldern men att de ocksä kan vara äldre. Sammanfattningsvis kan sägas att Hagens avhandling om Auseviksristningarna blivit ett mycket viktigt bidrag till diskussionen om de s. k. jaktmagiska-norclskandinaviska ristningarnas tolkning och tidsställning. Hans Christiansson Conrad Engelhardt, Sonderjyske og Fynske Mosefund. Bind I, Thorsbjerg Mosefund. Bind II, Nydam Mosefund. Bind III, Kragehul og Vimosefundene. Varje del med förord av Mogens 0rsnes. Forlaget ZAC. K.0benhavn 1969-1970. Offsettrycket har medfört en välsignelserik möjlighet att ge ut nyeditioner av klassiska arkeologiska materialpublikationer. I Sverige har således Institutionerna för Nordisk Fornkunskap i Uppsala och Stockholm nypublicerat Montelius' Minnen i offsettryck. En länge svåråtkomlig publikationsserie är de danska mossfynds- 312 Recensioner publikationerna av Conrad Engelhardt. Engelhardts för sin tid mönstergilla materialpublikationer med goda avbildningar i kopparstick har varit urkällan lill vär kunskap om det stora och viktiga material som de danska offerfynden utgör. Hans kommentarer har naturligtvis blivit föråldrade, men materialets egenvärde består. Det kan inom parentes påpekas att utgivandet av materialpublikationer är och förblir ett livsvillkor för den arkeologiska vetenskapens fortlevande, trots att detta knappast tycks föra nägon till en professur. Vetenskapsteorier har en begränsad livslängd medan däremot materialet självt är odödligt. Det är därför desto mera glädjande, att Köpenhamnsförlaget Zac nu utgivit ett nytryck av Engelhardts mossfyndsböcker. Vetenskapshistoria och kommentar har utarbetas av chefen för Nationalmuseets första avdelning, Mogens Orsnes, som ägnar sig ät de danska mossfynden och vars fortsatta arbeten om Ejsböl och Illerup är efterlängtade i fackkretsar. Orsnes' kommentar omfattar ett 6o-tal sidor samt listor över senare litteratur om mossfynd. I det först nypublicerade Thorsbjerg Mosefund (1969) skildras Engelhardts biografi. Han var född i Köpenhamn 1825, son till cn skeppsmäklare och tidigt faclerlös. Genom en vän till fadern — en redare — kom han i kontakt med C. J. Thomsen, i vars hem han träffade även arkeologiens övriga pionjärer i Danmark. Genom Thomsen fick han tillfälle att ta studenten och utbildade sig till språklärare. 1851 blev han utnämnd till adjunkt vid gymnasiet i Flensburg, där en väg av danskhet just drog fram som en motvikt mot förtyskningen av henigdömena Sleswig-Holstein. Kriget 1848 var i gott minne. Man fylls av största beundran för Conrad Engelhardts arbete. Under de hektiska 13 åren i Flensburg undersökte och publicerade han Thorsbjergfyndet samtidigt som han påbörjade undersökningarna i Nydam. Han byggde upp museet i Flensburg och hade samtidigt en lärartjänst, allt unclet det att krigshotet blev allt starkare. Under brinnande krig och med en arresteringsorder utfärdad pä sig flydde slutligen Engelhardt med sina fynd ur det Sönderjylland som då blev Schleswig. Återkommen till Köpenhamn tog han oförtrutet upp arbetet med mossfynden och när Nydampublikationen utkom 1865 hade Engelhardt inte längre möjlighet att studera sina fynd, ekbåten läg kvar i Schleswig, den aldrig färdigundersökta furubäten förstördes av preussarna och de fynd som skickats till Danmark en mörk februarinatt 1864 förvarades otillgängliga pä okänd ort i Danmark för att två är senare utlämnas som en politisk pant till segermakterna. Sådana arbetsförhållanden hade knäckt de flesta! Men nya uppgifter väntade Engelhardt på Fyen. Från en mosse vid Kragehul hade märkliga fynd inströmmat till Thomsen och Worsaae i Köpenhamn. De första fynden hade kommit i dagen vid torvtäkt redan 1761, men ännu hundra är senare hade ingen utgrävning kommit till stånd. När Conrad Engelhardt äntligen kom till Kragehul pä försommaren 1865 återstod endast mellan 30 och 40 m 2 någorlunda orört fyndlager. Hade han kommit senare, hade vi troligen inte känt till Kragehul i dag. Frän Kragehul for Engelhardt till Vimose, där förhållandena var ganska likartade. Här hade Worsaae varit och försökt fä igång en undersökning 1853, men vattenstånd, skörd och höslåtter i kombination med böndernas fruktan för koleran hade fått honom att resignera och skrinlägga utgrävningsplanerna. Vid en besiktning i juni 1865 rapporterade Engelhardt, att Recensioner 313 nu hade torvtäkten kommit så längt att fyndlagrel direkt hotades. Det är en lika intressant som trösterik utläggning om hur svårigheterna vid utgrävningen till följd av personliga och institutionella motsättningar, ändå tack vare Engelhardts dynamiska arbetsvilja kunde övervinnas och grävningen slutföras och publiceras inom en tid av fyra år. Det finns som synes mycket kulturhistoria att ösa ur Mogens 0rsnes' inledande avsnitt. Engelhardt och hans utomordentlige tecknare Magnus Petersen, som har äran av de utomordentligt väldokumenterancle kopparsticken, tillhörde redan från ungdomen kretsen kring arkeologiens fader C. J. Thomsen. Ett par episoder fastnar i minnet. Skildringen av Thomsens kvällssamtal med sina medhjälpare i ungkarlshemmet vid Dronningens Tvaergade i Köpenhamn och H. C. Andersens brev, som skildrar Thomsens och Engelhardts vistelse i Rom 1845. Den unge Engelhardt, som medföljt som hjälp och stöd ät den äldre Thomsen, fick -k.tiLi Roms ruiner hängande pä sin lärofaders axel. Engelhardt hade nämligen skadats dä danskarnas droska vält pä nedresan vid Perugia. Den arkeologiska diskussionen kring mossfynden under drygt hundra år återges också liksom den roll mossfynden spelade för uppbyggnaden av gränsen mellan bronsålder och järnälder (Thorsbjerg s. XVI). Genom Thorsbjergfynden fick man nämligen en efterlängtad kontakt mellan romerska fynd, bl. a. denarer, och inhemska föremålsgrupper. Fiir Engelhardt, Worsaae och deras sanilicl var det naturligt att anse mossfynden som nedläggningar efter en strid, dvs. engängsdepositioner. Men redan nästa forskargeneration, Muller och Vedel, påpekar att fibulorna i Thorsbjerg-fyndet hade olika ålder. De drog emellertid aldrig konsekvensen av detta faktum och de stora mossfynden med sitt rika fornsaksmaterial kom att användas som kronologiska hällpunkter. I själva verket är mossfynden resultat av upprepade nedläggelser och endast inom mikrostratigrafien (en bunt av vapen) bör man tillmäta dem kronologisk betydelse. Engelhardts och Worsaaes uppfattning om krigsbytesoffer stär sig i stora delar menar 0rsnes men den har onekligen blivit mer nyanserad och komplicerad. För Thorsbjergs del menar 0rsnes i anslutning till Jankuhn, att man kan räkna med en läng och säker kontinuitet i kulten. Till denna fredliga kult kommer liksom i Vimose, Kragehul och Nydam upprepadestora vapen nedläggelser. Svårt sargade och sönderhuggna har de kastats i sumpen eller den öppna sjön. Vita skalavlagringar tyder pä depositioner i öppet vatten, en fråga om särskilt diskuterats beträffande Nydam Engmose. Fynden i Nydam läg i ganska täta koncentrationer i och omkring de tre båtarna, och det föreligger flera vittnesbörd om, att större och mindre föremålsgrupper är nedlagda på en gäng. Det gäller exempelvis de fornsaker, som var inpackade i ylletyg. Det gäller förmodligen ekbäten med dess g fibulor, 300talets slut, och de mänga föremål, som läg samlade och ordnade i de olika »rummen». Det gäller ocksä om Nydam Il-fyndel, som låg tätt samlat, inom 1 kvadratfot, gott 1 m under mossens yta. 0rsnes menar, att det är frestande att se de tre båtarna som mittpunkter i stora offerhandlingar, som med generationen mellanrum har upprepat sig vid kanten av Engmossen. Nydam Il-fyndet betecknar i så fall ett sista avvikande offer på stället, där den samlade vapenutrustningen har ersatts av nägra fä utvalda kvalitetsprodukter. Hela hären har s. a. s. representerats av officerarna. (Jfr H. Geisslingers tolkning av det furstliga 21 —714579 Fcr.ivännen H. 4, 1971 314 Recensioner följets offer.) En sådan tolkning finner onekligen stöd i de utgrävningar, som 0rsnes själv utfört i Ejsböl. Utgivandet av de stora mossfyndspublikationerna aktualiserar angelägenheten att frän olika infallsvinklar söka komma ät offerfyndens problem. En särskild eloge skall här ges till professor Herbert Jankuhn som 1968 sammankallade till ett europeiskt offerfyndssymposium i Reinhausen utanför Göttingen, och som ocksä nu framlagt mötets resultat i »Vorgeschichtliche Heiligtiimer und Opferplätze in Mittel- und Nordeuropa (Abbh. d. Akad. cl. Wissenschaften in Göttingen, Phil.-Hist. Kl. 74). Med tanke på det komplexa material som framlagts där odi utifrån egna iakttagelser på svenskt material tycker jag kanske att 0rsnes nägot överbetonar de stora momentana offren i inledningen till Engelhardts arbeten. Det bör ju finnas nägon anledning till valet av offerplats. Med desto större spänning emotser man 0rsnes' slutgiltiga publikation av de märkliga nya otferfynden vid Illerup och Ejsböl. Ulf Erik Hagberg Bengt G. Söderberg, Gotländska kalkmålningar 1200-1400 (Gotländska minnesmärken III), Uppsala 1971. Man träffar nägon gäng konsthistoriker eller konsthistoriskt intresserade, som har den uppfattningen att medeltidens konsthistoria i Sverige i allt väsentligt redan är skriven. Att sä inte är fallet konstaterar snabbt var och en som ägnar sin uppmärksamhet ät nägot eller några områden inom detta rika forskningsfält. Mycket finns onekligen skrivet, men flera av gängna tiders konsthistoriker hade en syn pä problemen, som icke alltid överensstämmer med vär tids. Viktigare är dock att materialet hela tiden berikas, främst i samband med restaurerings- och undersökningsarbeten, och att bilden av medeltidens svenska konsthistoria redan av detta skäl fortlöpande behöver revideras. Mänga kyrkorestaureringar ger anledning till byggnadshistoriska undersökningar som möjliggör saviil en säkrare framställning av den enskilda byggnadens historia som en komplettering av arkitekturhistorien i stort. Detsamma gäller arkeologiska undersökningar av övergivna byggnader och byggnadsplatser, säväl kyrkliga som profana. Även om de stora upptäckternas tid i allt väsentligt är förbi resulterar dessutom icke sä fä kyrkorestaureringar i t. ex. friläggandet av hittills okända kalkmälningar eller en mera detaljerad kännedom om medeltida konstverk, som visserligen tidigare varit kända men icke uppmärksammats efter förtjänst. Icke minst pä Gotland har den livliga restaureringsverksamheten under de sista decennierna bragt en mängd byggnadshistoriskt väsentligt material i dagen och resulterat i friläggandet av ett stort antal kalkmälningar, huvudparten frän 1200- och 1300-talen, dvs. frän århundraden som tidigare varit ganska magert representerade. Uppdraget att sammanställa och publicera detta material har lämnats ät gotlänningen och konsthistorikern Bengt G. Söderberg, som nu publicerat resultatet av sitt arbete i en Recensioner 315 rikligt och väl illustrerad volym i den av Föreningen Gotlands Fornvänner utgivna serien Gotländska minnesmärken. Inledningskapitlet, som behandlar de gotländska kalkmälningarnas restaureringshistoria, är ett av bokens mest intressanta och originella. Den framställning som där ges av den skiftande synen pä de medeltida kalkmålningarna liksom av de varierande principer som tillämpats vid konserveringen av dem är en stimulerande och inspirerande läsning, som genast väcker lusten att sammanställa motsvarande uppgifter gällande det fastländska måleriet. Att göra klart för sig den frän generationen till generation växlande synen pä den medeltida konsten är nödvändigt för varje konsthistoriker som vill behandla medeltida material och som vill undvika en alltför subjektiv och tidsbunden syn pä problemen. Att lära sig se skillnaden mellan originalmålningar och restaurerade målningar hiir ocksä till det angelägnaste och även på detta omräde ger Söderbergs framställning en god introduktion. Med tillfredsställelse konstaterar man ocksä att Söderberg avstått frän den fördömande attityd som länge varit den dominerande visavi 1800talets och det tidiga 1900-talets »konserveringar» och istället betraktar dem som de historiska dokument de onekligen är, dokument som ocksä de mången gäng är värda att behandlas hänsynsfullt. Det perspektiv som vi nu börjar få på denna period och som föregående generation saknade, är naturligtvis den viktigaste orsaken till denna förändring i synsättet. Det följande kapitlet, om det romanska måleriet, innehåller förutom ett ganska summariskt och inte särskilt väl illustrerat avsnitt om de under 1960-talet frilagda och konserverade målningarna i Garde kyrkas långhus, föga nytt material och ger knappast heller nägra nya synpunkter pä denna ganska svårtolkade period. Man kan därför fräga sig om icke detta kapitel kunde ha utgått eller koncentrerats till en kortare inledning, motsvarande avslutningskapitlet om 1400-talets och det tidiga 1500-talets måleri. Större utrymme skulle dä ha kunnat ges åt bokens viktigaste material, det ung- och höggotiska måleriet. Kapitlen om 1200- och 1300-talens måleri ger tillfälle till åtskilliga funderingar och invändningar. Till en början kan man konstatera att förf. icke sällan gjort det svårt för läsaren att bilda sig en klar uppfattning om de olika dekorationernas totalitet genom att splittra upp dem pä olika mästare eller grupper och därmed på olika avsnitt i beskrivningen. Endast genom att gå till den avslutande, koncentrerade men fullständiga katalogen över målningarna kan man skaffa sig den helhetsbiM, som man mänga gänger behöver för att kunna förstå materialet. Ofta är naturligtvis en dylik uppdelning motiverad, i andra fall förefaller den mera sökt. Ett exempel pä det sistnämnda möter oss i behandlingen av målningarna i Angå, som skildras dels i det avsnitt som ägnats den enklaste formen av mälad dekor, kvadermälningen, dels i det avsnitt som fått underrubriken »Smidesstilen eller Halvards stil». Att dekorationen i Angå kyrkas långhus är en enhet borde icke behöva sättas ifråga, och till den slutsatsen kommer till sist ocksä förf. Sammanställningen av Anga-dekorationen och vissa med denna besläktade dekorationer med samtida dekorativt järnsmide tår väl närmast betraktas ett försök att finna samband mellan olika grenar av medeltida konst. Ehuru Söderberg uttrycker sin tro »att dessa jämförelser mellan Angå-målningarna och järnsmide!» icke bara är ett hugskott tillåter sig recensenten att anmäla en av- 316 Recensioner vikande uppfattning. En sträng stilisering av redan i sig ganska abstrakta ornament leder till samma resultat, vare sig det gäller dekorativt måleri eller dekorativt järnsmide och likhet mellan smidda och målade ornament behöver knappast innebära att upphovsmannen är densamme och varit hemmastadd pä bäcla områdena. Söderbergs hypotes att den Halvard, som enligt en inskrift synes ha utfört målningarna i Angås långhus, varit »en konstnärligt begåvad sockensmed, som här prövade vad han med sina förutsättningar och en smula allmän insikt om kyrkodekorationer kunde åstadkomma» är nog mera en fantasi än en pä verkliga takta fotad hypotes. Även uppdelningen av Gothems-mälningarna pä olika avsnitt synes omotiverad. De östligaste långhusvalvens målningar skildras i avsnittet »Paradisvalv», medan övriga valvmålningar och väggmålningarna presenteras under sin särskilda rubrik. Att valvdekorationerna är mycket varierande i sin uppbyggnad och sitt innehåll är uppenbart, men att härav draga den slutsatsen att en separat mästare skulle ha svarat för dekoreringen av de östligaste valven, en annan för övriga mälningar, är knappast motiverat. Visserligen har flera mälare säkert varit verksamma vid utförandet av den omfattande mälningssviten, men de bör rimligtvis ha hört till samma ateljé och arbetat under en och samma ledande mästare, något som ocksä framgår av samstämmigheten ur rent formål synpunkt mellan de två östra långhusvalvens och väggarnas figurmålningar. Pä s. 160—161 konstaterar ocksä Söderberg själv att ». . . långhusets alla mälningar är samme mästares verk». I avsnittet »Den 'klassiska' valv-dekoren eller Lafransstilen» kommer förf. in på en väsentlig fräga, nämligen sambandet mellan byggmästare (stenmästare) odi mälare. Eftersom en viss dekorering av kyrkorummet var väsentlig för att dettas arkitektur helt skulle framträda och komma till sin rätt förefaller det mer än troligt att mänga byggmästare till sin hytta också knutit en målningskunnig person, som svarat för erforderlig mälad dekor. Söderbergs sammanställning av vissa kalkmälningsdekorer av utpräglat geometriskt kynne med stenmäslaren Latrand Botvidarsson visar klart pä ett dylikt samband. Troligen skall kommande detaljundersökningar kunna utpeka andra kombinationer av byggmästare och målare. Att Söderberg säsom elev till Roosval hyser en passion för uttrycksfulla pseuclonymnamn är påfallande — vi möter i ovannämnda avsnitt säväl »Spiralgeometrikern» som mästaren till »Spindelvävsvalven» (den sistnämnda beteckningen dock introducerad redan av Roosval). Den första delen av det avsnitt som ägnas figurmålningarna (som således skiljes frän de rent dekorativa målningarna) behandlar så viktiga monument som målningarna i Vamblingbo och andra med dem sammanhängande målningar, bl. a. de tämligen nyligen framtagna i Hejdeby kyrka, av Söderberg hänförda till en mästare som han ger namnet Mikaels-mästaren efter den monumentala framställning av ängeln Mikael med själavägen som gjort Vamhlingbo-målningarna siirskilt bekanta. Denna grupp inrymmer de iildsta av de unggotiska målningarna och är ur flera synpunkter också en av de märkligaste. Söderbergs påpekande att ett direkt och nära samband mäste finnas mellan denne mästare och de samtida glasmälarna, främst dä de som tillhör den s. k. Dalhemsskolan, behöver icke sättas ifråga, överensstämmelserna är påfallande. En närmare un- Recensioner 317 dersökning av detta samband är väl motiverad och skulle också göra det möjligt att mera i detalj diskutera de kontinentala förbindelserna liksom den intressanta ikonografien. Ett annat avsnitt behandlar de icke minst ur ikonografisk synpunkt sällsynt givande målningarna i Gothem, där Söderberg avstår från att närmare gå in på de mänga och svårtolkade inskrifterna under hänvisning till Sveriges Kyrkors beskrivning av målningarna och över huvudtaget ganska lättvindigt behandlar dessa märkliga målningar, vars mästare betecknas som en eklektiker, en beteckning som för oss har en lätt negativ klang och som skulle kunna apteras på huvudparten av medeltidens mälare som ju icke hade en tanke pä att söka ge uttryck för en egen personlighet utan just »lånade» sina förebilder frän de källor som stod till buds och som var aktuella just dä. — »Egypticus-verkstadens målare» tar upp ett annat fall av förmodad samverkan mellan stenmästare-kyrkbyggare och målare. Mycket tyder pä att hypotesen att »Egyptieus» drev en verkstad med mänga anställda, murmästare, stenhuggare, träskulptörer och mälare, i vilken han själv spelade rollen som konstnärlig ledare, är riktig. Under hänvisning till Birgitta Eimer ger Söderberg upphovsmannen till mälningarna i Bunge anonym-namnet »Deutschorden-Meister». Eftersom Birgitta Eimers tolkning av stridsscenen pä nordväggen som en skildring av striderna mellan Tyska Ordens trupper och vitaliebröderna pä Gotland år 1404 mäste anses som ytterst hypotetisk (detta framhåller t. ö. också Söderberg) — medeltida monumentalmäleri återgav nästan aldrig samtida historiska händelser — tycks det ocksä onödigt att ge mästaren ett namn som anknyter till denna tolkning. — Beträffande den sista av de »stora» mästarna, Othems-mästaren, har Söderberg kunnat fastslå att hans verk i Othem, trots vad man är benägen att tro vid en första anblick, klarat sig väl undan en restaurering är 1909 och i allt väsentligt kan betraktas som autentiska. Att de utgör en värdig avslutning pä det gotländska monumentalmåleriets glansperiod är fullt klart. Den avslutande katalogen skildrar koncentrerat samtliga kända kalkmälningar på Gotland och ger ocksä, med nägra fä undantag, uppgifter om deras framtagning och konservering. Beskrivningarna kompletteras ocksä av kortfattade bibliografier. Söderberg har med detta sitt verk för första gången givit en samlad presentation av ett märkligt och för nordisk konsthistorisk forskning centralt material. Att han liksom många andra, som först publicerar och behandlar ett hittills i stor utsträckning obeaktat material, torde få konstatera alt mänga av hans teorier förkastas eller revideras av de forskare som i framtiden kommer att behandla detta material lär väl vara ofrånkomligt. Med glädje skulle man se att han själv, säsom den som har den bästa överblicken och den grundligaste kännedomen om materialet, var den förste att gripa sig an nägra av de väsentliga problem som icke fullständigt har kunnat penetreras i en skrift av denna uppläggning. Ake Nisbeth 318 Recensioner Gösta Selling, Esplanadsystemet och Albert Lindhagen. Stadsplanering i Stockholm åren 185J-J88J. Monografier utgivna av Stockholms kommunalförvaltning, Stockholm 1970. Som inledning till en skildring av Stockholms stadsplane- och arkitekturhistoria frän 1800-talets mitt till 1900-talets mitt har Gösta Selling i ett särskilt arbete behandlat den stadsplanediskussion och de stadsplaneringsföretag, som på 1850talet inleder den dessförinnan länge relativt stillastående huvudstadens expansion och anpassning till större odi mera moderna förhållanden. Undersökningen ingår som ett led i det stora verk över Stockholms historia under de senaste 100 åren, som stadsfullmäktige 1954 beslöt utgiva. Selling har för avsikt att i en kommande volym behandla stadsplaneringens fortsatta utveckling liksom stadens arkitekturhistoria. För att i det nu föreliggande arbetet kunna avbilda de stora detaljrika planerna har författaren valt ett tvärfolioformat, som visserligen inte är så bekvämt för textläsaren men desto lämpligare, när man vill fördjupa sig i planerna. Sådant arbetet föreligger är det ett väsentligt bidrag till Stockholms historia och grundläggande, när det gäller kunskapen om hur den moderna stadsbilden utformats. Författarens historiska utredning utgär frän ett ingående studium av skrivelser, protokoll och ritningar i kommunala odi statliga arkiv liksom av de kommentarer och diskussionsinlägg, som kommit till uttryck i dagspress och tidskrifter. Framställningen ger i sitt invecklade händelseförlopp en instruktiv men ocksä till eftertanke manande bild av beslutsprocesserna. Det hörde till undantagen att det ursprungliga förslaget, när det gällde regleringar av stadspartier eller nyplanering, kunde gä igenom skärselden av olika myndigheters prövning med dess inslag av stridiga viljor och intressen, prestigesynpunkter och ekonomiska hänsynstaganden för att inte tala om rent subjektiva tyckanden, utan att förlora nägot av sin originalitet eller egentliga målsättning. Av upphovsmannen krävdes envishet och energi, uthållighet odi uppslagsrikedom samt ej minst goda politiska kontakter och administrativ erfarenhet om han skulle fä sin vilja igenom i väsentliga stycken. De egenskaperna hade dåvarande stadsfullmäktigen och revisionssekreteraren, sedermera justitierädet Albert Lindhagen, ordförande i den stadsplaneringskommitté, som av staden tillsattes i oktober 1864. Det är därför med allt skäl som hans namn i främsta rummet knutits vid de stadsplaneföretag, vilka kom att sätta sin prägel pä det Stockholm, som växte fram under de följande decennierna. Utgångspunkten för Lindhagens arbete var en kritisk granskning av ett omfattande förslag till stadsplanereglering, som nämnda är efter anmärkningsvärt kortvarigt förberedelsearbete hade framlagts av stadsingenjören A. W. Wallström och den unge byggmästaren A. E. Rudberg, den sistnämnde känd — och kanske en smula orättvist förhånad — för ett genomgripande förslag till reglering av Gamla stan 1862. Wallströms och Rudbergs länge undangömda förslag dras nu fram av Selling och publiceras för första gängen i sin helhet. Eftersom det blev hårt kritiserat av Lindhagen och den kommitté han ledde, är det intressant att få del av detta första generalförslag till Stockholms omdaning och utvidgning. Utan att vara glänsande ur stadsplanesynpunkt innehåller Wallströms och Rudbergs kar- Recensioner 319 tor viktiga och karakteristiska element, som Lindhagen och hans medarbetare log upp och utvecklade vidare. Till dessa hör i första hand de trädplanterade boulevarderna längs stränder och malmarnas ytterkonturer — Strandvägen hade t. ö. skisserats redan 1857 i den motion av kammakaren A. E. Schuldheis, som inleder hela planeringsepoken. Men de bada arkitekterna arbetar ocksä med avenyer och rundplatser pä olika håll i staden bl. a. på den plats där Karlaplan sedermera utformades. De var inte främmande för gatutunnlar bl. a. under Brunkebergsäsen och föreslog villabebyggelse i grönska pä bergpartierna. De tanke sig en förlängning av Drottninggatan till Norrtull i form av en aveny med dubbla trädrader och Humlegärden, där Kungliga biblioteket ännu ej placerats, fick karaktären av en trädgärd i fransk stil med parterr och eu alléperspektiv upp mot nuvarande Valhallavägen. Pä Södermalm lägger man märke till den breda, trädplanerade Ringvägen som slutar lika stumt i norr och öster som nu. Men det är givet att de oerfarna stadsplanerarna inte mäktat komma med övertygande lösningar av alla de problem, som började pocka pä lösning och som huvudsakligen gällde trafiksträk och de olika stadsdelarnas sammanbindande. Ålderdomlig och stel är framför allt kvartersindelningen med dess schematiska rutmönster. Men även de förslag, som Lindhagen och hans medarbetare de närmaste åren fr. o. m. 1866 började framlägga, löste ej heller de alla problem. Man lämnade emellertid innerstaden i stort sett orörd och koncentrerade sig pä malmarna liksom på förbindelsen mellan de topografiskt av berg och vatten isolerade stadsdelarna. Lindhagens boulevarder och esplanader utvecklade uppslagen i det tidigare förslaget och kompletterade dem med nya leder. Det djärvaste projektet gäller ett brett trädplanterat paradsträk, som frän Brunnsviken skulle föra ned mot slottet. Det skulle ha givit Stockholm en nord-sydlig axel, som skymtar redan hos Jean de la Vallée och som har motsvarigheter i såväl Paris som Leningrad och andra europeiska metropoler. Projektet var för omfattande för att kunna genomföras och gatuleden fördes till en början inte längre ned än till i höjd med Adolf Fredriks kyrka. Men som bekant dröjde det ända till vara dagar, innan projektet skrinlades beträffande framförandet av Sveavägen till Gustav Adolfstorg. En annan av Lindhagens stora idéer var en genomgäende öst-västlig led från Karlaplan till Traneberg. Även denna blev en torso men än i dag kan man få en uppfattning om Lindhagens avsikter där Drottningholmsvägens breda gatusträk slutar vid Kronobergsparkens sluttning. Även på andra häll realiserades Lindhagens intentioner endast delvis och nägra gänger i kompromissens tecken. Kungsgatan börjar anläggas vid Kungsbron som en fortsättning av huvudleden genom Kungsholmen men nådde länge endast fram till Mälargatan på andra sidan Vasagatan. Birger Jarlsgatan drivs i huvudsak igenom men Narvavägen fick inte föras fram på Djurgärdssidan i form av det väldiga stråk som Lindhagen tänkte sig. Och därför fär man vara tacksam. Lindhagens ideal var de oändligt länga perspektiven, som bildades av breda trädplanterade gator med en höjd, ett monument eller en avlägsen natur i fonden. Han saknade av allt att döma sinne för slutna platsbildningar. Gatorna strålade ut radiellt från runda platser som, för att använda Sellings träffande karakteristik, tedde sig som grönskande hav, där huskropparna sköt fram som höga fartygsstävar. Den främsta av dessa runda platser, Karlaplan, gör dock knappast skäl för denna beskrivning — dess 320 Recensioner första utbyggda och länge enda färdiga del på södra sidan fick ju karaktären av mäktiga tornsmyckade slottsfasader. Så hann Lindhagen själv uppleva platsen, innan han 1887 gick bort. Lindhagens namn har knutits till »esplanadsystemet» och med esplanad menade han en trädplanterad gata med körbanor pä ömse sidor och en plantering i mitten. Karlavägen kom att bli det främsta exemplet pä en dylik esplanad och har bevarat denna sin prägel än i dag. Även Narvavägen var ett exempel, innan mittpartiet fick ge plats för bilparkering. I Sellings detaljrika framställning erinras man om alla de skiftande faktorer av teknisk och praktisk art som påverkat planeringsarbetet. Man har annars kanske lätt att glömma bort den betydelse man vid 1800-talets mitt tillmätte järnvägstransporter odi fartygsförbindelser. Gatutrafiken spelar länge en mindre framträdande roll. I de tidiga projekten var man inte främmande för tanken att draga in järnvägslinjer i olika delar av staden och inte endast föra dem till Skeppsbon utan ocksä till Kastellholmen och ut på Djurgården. Man bör ej heller glömma bort att det var tack vare Lindhagen och hans medintressenter som en ny byggnadsstadga kom till enligt vilken kommunerna måste sörja för en fastställd stadsplan innan bebyggelse skedde. Man har mänga gänger jämfört Lindhagen med Seineprefekten Haussmann, Paris nydanare under Napoleon III. Så gör ocksä Selling. Men det förtjänar då att nämnas att Lindhagen aldrig besökte Paris fiir stadsbyggnadsstudier. Hans utländska resor gick till Tyskland, Schweiz och Danmark 1868 och till Finland och Petersburg 1870. Behovet av stadsregleringar var ju aktuellt och arbetet i gång i de flesta storstäder vid denna tid. Det som gjorde Paris omdaning så berömd var givetvis omfattningen av företaget och hänsynslösheten, när det gällde genombrytandet av de gamla stadsdelarna. Lindhagen gick försiktigare fram. Han tog, som Selling framhåller, karakteristiskt nog starkare intryck av de trädplanterade gatulinjerna i Helsingfors och andra finska ställer än av de väldiga platsbildningarna i Paris. I sin närmaste medarbetare, överstelöjtnanten F. W. Leijonancker, hade Lindhagen en kunnig och berest rådgivare, som var särskilt förtrogen med engelska förhållanden. Till hans förtjänster hör installerandet av Stockhoms första vattenledning och strändernas kajsättning. Sellings arbete är ett välkommet bidrag till vär ännu ganska fattiga stadsbyggnadshistoriska litteratur. På ett för nutida konstvetenskaplig uppfattning välkommet sätt skildras utformningen av gatunät och platsbildningar, kommunikationsleder och torg i dess samhällshistoriska, ekonomiska, sociala och politiska sammanhang. Lindhagen framstår visserligen som en huvudperson, men hans gärning ger inte i första hand anledning att hylla honom som en stadsbyggnadsarkitekt med konstnärliga kvaliteter. Som stadsbyggare var han en lekman. Hans styrka läg på andra områden som var väl sä väsentliga. Hans öppenhet för tidens krav, hans helhetssyn, som inte lät sig skymmas av detaljer, hans administrativa skicklighet och starka vilja, när det gällde att realisera egna och stoppa andras intentioner är tillgångar tillräckligt för att ett avgörande skede i Stockholms byggnadshistoria skall knytas till hans namn. Sten Karling Recensioner 321 Leopold Krctzenbacher, Bilder und Legenden. Erwandertes und erlebtes Bilder-Denken u n d Bild-Erzählen zwischen Bysanz und dem Abendlande. Klagenfurt, Geschichtsverein fiir Kärnten, 1971. (Aus Forschung u n d Kunst. 13.) — 187 pp., X X X I V pl., VI färgpl. Ett av Leopold Kretzenbachers specialområden är den sydosteuropeiska folkkulturen. Sju av de åtta specialundersökningar, som han samlat i sin nya bok, utgöras av grundliga ikonografiska studier kring kultbilder på den balkanska halvön. Boken är utomordentligt väl illustrerad. En av de största undersökningarna behandlar himlastegar. Krctzenbacher konstaterar, att den litterära förebilden utgöres av Gen. 28: 10 ff. med Jakobs dröm. Motivet har hållit sig levande ännu sent in i vär egen tid. Vid sidan härav har stegmotivet tagits upp i en rad olika sammanhang. Förf. behandlar sålunda stegmotivet i Birgittas revelationer, femte boken, S. Olofs dröm inför slaget vid Stiklastad och lämnar stort utrymme ät den betydande spridningen inom sydosteuropeiskt ikon- och monumentalmåleri alltifrån Johannes Klimakos' himlastege pä 600-talet. För ikonmäleriets del framhålles särskilt den viktiga ikonen med motivet frän omkring 1100 i Katharinaklostret pä Sinai. Via andra visioner, där stegmotivet intager en central plats, säsom Gualas odi den heliga Perpetuas syner, kommer förf. slutligen in pä botövningar, som möta i samband med skilda sedvänjor att krypande förflytta sig till ett bestämt kultmäl. Ett tidigt ickekristet exempel härpä utgör den romerske kejsaren Claudius' krypande på bara knän uppför den steniga vägen till Jupiter Capitolinus efter segern över britterna är 43 e. Kr. Välkänt är hur Luther pä liknande sätt tog sig upp för den heliga trappan i Rom 1510 eller 1511. I sammanhanget kan även erinras om uttrycket att »krypa till korset» (jfr N. Ahnlund, Oljeberget och Ladugårdsgärde. Sthlm 1924, p. 180 ff.). En läng rad ikoner och monumentalfresker visa Jesu dop i Jordan. Under hans fötter ligger en sten, vid vilken (sju) ormhuvuden blicka fram. Kretzenbacher kan övertygande visa, att denna sten, som stundom företer skriftliknaiule tecken, är identisk med det dokument, varigenom Adam förskrev sig och sin släkt ät djävulen. En nordostrumänsk miniatyr frän 1602 visar i stället Jesus under dopet stående med förskrivningsdokumentet i handen. Understundom finner man bilclframställningar, som återge Jesusbarnet (snarast det tolvåriga barnet) vilande med slutna ögon i sin Moders sköte eller omgiven av Maria och en ängel. Denna typ av meditationsbilcl återgår på Ps. 121:4. Ur grundföreställningen »Maria fons vitae» har utvecklats ett sannskyldigt florilegium av legender och kultbilder, där centralmotivet är Maria med barnet tronande på ett brunnskar, genom vars avtappningshäl vatten flödar ned i ett nedre kar. I detta synas fiskar, och på ömse sidor om karet stå adoranter. Krctzenbacher finner legender och bilder av denna typ spridda över praktiskt taget hela Balkan. Flerstädes förekomma vallfärder till särskilt berömda bilder. Den ursprungliga kultplatsen kan möjligen ha varit den helgedom, som kejsar Justinianus fullbordade omkring 560. Detta skulle stämma rätt väl med en uppgift, att kejsar Konstantin VII ( + 995) känt till en silverikon med Maria pä brunnskaret. 322 Recensioner I ortodox klostermiljö förekommer stundom en bild visande en korsfäst munk omgiven av ett ston antal spräkband med bibelcitat och, särskilt när det gäller grafiska framställningar, mönstra och andra, som rikta sina attacker mot den korsfäste munken. Paralleller till dessa mönstra förekommande pä de protestantiska meditationsbilderna av den »kristne riddaren» (jfr Von der Freiheit eines Chrisltenmenschen. Kunstwerke und Dokumente aus dem Jahrhundert der Reformation. Berlin 1967, p. 98 nr 154 och bild p. 99, den fragmentariska kalkmålningen frän 1500-talets sista fjärdedel i Ronneby stadskyrka och en betydligt yngre oljemålning i Delsbo kyrka med »Then Christeligha Riddarens Andeligha Strijdh»). En detaljerad anvisning om hur den sanne munken borde avbildas, gav redan mälarmunken Dionysius på Athos efter källor, som åtminstone delvis gä tillbaka pä 1400- och 1500-talen. Förf. följer ingående flera av de enskilda motiven på dessa målningar. För 1700-talsmälningen i det steierska S. Lambrecht (Taf. XXVIII) med dess spräkband förefaller mig ett av W. L. Schreiber förtecknat snitt, tryckt i Augsburg 1487 eller 1488 av Hans Schobser, ha utgjort en tidig förlaga (Handbuch der Holz- und Metallschnitte des XV. Jahrhunderts. 4. Lpz. 1927, p. 52 nr 1872). På berget Athos finnes en berömd undergörande ikon av Maria med tre händer. Den legend, varpå sädana kultbilder bygga, synes ytterst återgå på Johannes av Damaskus. Frän grekiskan överflyttades berättelserna om denna till latinet och vunno under medeltiden snabbt spridning över hela Europa. Krctzenbacher redogör utförligt för talrika legendvarianter, ofta försedda med betydande utvidgningar till andra motivkretsar. Den kan tilläggas, att berättelsen om »flickan utan händer» även är känd i Sverige (Liungman nr 706; som en liten kuriositet kan inflickas, att Elfriede Moser-Rath i Zeitschrift des Historischen Vereins fur Steiermark. 45. 1954, p. 135 återgiver en variant, enligt vilken flickan säges vara dotter till kungen av Sverige. Legenden om Johannes numera som nr 2419 hos Tubach). En ikon, som visar Moses' vision av Madonnan i den brinnande busken, synes ha sitt litterära ursprung åtminstone under 400-talets förra hälft, dä biskop Theodot av Ankyra använder motivet i en julpredikan. Möjligen kan motivet vara nägot äldre. Den äldsta bildframställningen, en hanclskriftsminiatyr från omkring 1100, förstördes genom brand 1922. Alltifrån 1300-talet möta flera kultbilder med motivet på den ortodoxa kyrkans omräde. Så småningom utbilda sig tvä olika typer, den bysantinska och den ryska; den senare uppstod under 1500talet och var under sin blomstringstid under 1700- och 1800-talen mycket spridd som ett slags talisman mot eldsvåda. Även inom västvärlden vann motivet insteg bäde i konst och litteratur. På Kunigundas mantel frän omkring 1020 i domen i Bamberg läser man ingängsorden till en antifon, vari man alluderar på motivet. Den sjöngs redan på 600-talet, och i Sverige sjöng man under medeltiden vid flera tillfällen under kyrkoäret »Rubum quem viderat Moyses». Törnbusken kom understundom att tolkas rätt så fritt av konstnärerna. Pä en av Krctzenbacher framdragen kalkmålning i Urschallingen i Bayern, daterad omkring 1350, förekommer Maria i strålglansen, men identifieringen säkerställcs av den mot henne pekande Moses (utan horn) försedd med ett spräkband. Ännu Recensioner 323 1854, dä Pius IX proklamerade dogmen om Marie obefläckade avlelse, kunde han anknyta till den brinnande törnbusken som renhetssymbol. Tanken att de fördömdas plägor i helvetet tillfälligt kunde avbrytas eller mildras möter hos kristna författare redan på 400-talet eller möjligen rentav nägot tidigare. Den förefaller enligt förf. på sitt sätt, ehuru dunkelt, höra samman med föreställningar om apokatastasis. 1 ett brev till påven Nikolaus V omtalas Petrus Damiani 1061, att folket vid sumpmarkerna i Neapels närhet varje lördag och fram till var måndagsmorgon iakttog besynnerliga och hemska fåglar, som voro omöjliga att ta tillfånga. De antogos vara de fördömdas själar, som njöto ett avbrott i sina straff. Ett liknande refrigerium beskärdes regelbundet till och med en så svär syndare som Judas. I den avslutande studien analyserar Krctzenbacher med utgångspunkt från en scen i den s. k. »Krumauer Bildercodex 370» i Wien frän 1300-talets senare del en episod frän den helige Brandanus' oceanfärd. Den omtalar, hur denne mötte Judas, som satt fastklamrad vid en klippa i havet. Han erfor av Judas, att denne pä grund av en obetydlig god gärning under vissa tider pä året åtnjöt kortare avbrott i helvetesplägorna (jfr Clm. Monac. 11726, f. i93 T -iQ4 T ). I ett avsnitt av »Peregrinatio S. Brandani abb.» frän noo-talet uppträda själafåglar, som under sitt refrigerium lovsjunga Gud. O. Odenius