Recensioner http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1976_litt Fornvännen 1976, s. 59-70, 191-206 Ingår i: samla.raa.se

Recensioner
Vladimir Dumitrescu, U a r t e preistorica in Romania fino all 'inizio dell' etå del ferro. Origines. Studi e matcriali pubblicati a cura deirinstituto Italiano di Preistoria e Protoistoria. Firenze 1972: Sansoni. 266 sid., varav 98 pl. i svartvitt och 7 i färg. Vladimir Dumitrescus bok om förhistorisk konst i Rumänien h a r tillkommit som en utvidgning av en tidigare studie över neolitisk konst. Det nya verket inleds med ett avsnitt om mesolitisk konst (förf. kallar den "epipaleolitisk"). Efter neolitikum behandlas eneolitikum och bronsålder fram till ca 1000 före 0. Dumitrescu kan i de senare avsnitten ju bl. a. ta u p p den keramik från Cirna, som han tidigare ägnat sig åt i fält och skrift. Verket som helhet präglas av övertygelse o m möjligheten och nödvändigheten av att urskilja en gräns ovanför vilken konsten finns. Planscherna ger tillfälle studera ett synnerligen utvalt material av vad förf. finner ovanför denna gräns. Läsare med anledning att specialstudera sådant som t. ex. Cucuteni eller Cirna h a r mycket att hämta i boken. Allmännare intresse får verket genom att Dumitrescu bemödat sig om att försöka skildra ett helhetssammanhang med avsevärd betoning av historisk, ej minst socialhistorisk bakgrund. Detta kan naturligtvis ej komma till synes i de korta sammanfattningarna på engelska och franska, utan mera i den italienska huvudtexten. I denna finner m a n alltså ej enbart en myckenhet av detaljanalys i mästaren Merharts anda, utan också försök att sammangjuta en traditionell bild — rik på "folkvandringar" och ej minst "indoeuropeisering" — med en materialistisk historiesyns utvccklingsschema. T v å grupper kan vara av särskilt intresse för läsare hos oss. Mesolitiska föremål — ur nya fynd — kan bidra till bränslet för sådana diskussioner som förs t. ex. i Grahame Clarks nya arbete T h e Earlier Stone Age Settlement of Seandinavia. Vidare behandlas den bronsornamentik, vars samband med Sydskandinavien är ett klassiskt debattämne. Tyvärr illustreras dessa båda grupper mest med streckteckningar, som är av påtagligt lägre standard än flertalet bilder i boken. Det är likväl dessa två, som närmast motiverar en anmälan i denna tidskrift av boken. Carl-Axel Moberg

Janusz K. Kozlowski & Stefan K. Kozlowski, Pradzieje Europy od X L do I V tysiaclecia p.n.c. Pånstowe Wydawnictowo Naukowe, Warszawa 1975. Stefan K. Kozlowski (red.), T h e Mesolithic in Europé. University Press, Warsaw 1973. U n d e r det senaste deceniet h a r en anmärkningsvärt energisk forskning kring senpaleoliticum och mesoliticum bedrivits av polska forskare. Denna forskning har inriktats såväl på det lokala fyndmaterialet i Polen som på översikter av material från hela Europa.

Inom det senare verksamhetsfältet h a r de båda forskarna Janusz och Stefan Kozlowski (verksamma i Kraköw respektive Warszawa och ej inbördes släkt) sammanställt en översikt över Europas kulturhistoria från c. 40 000 f. Kr. till c. 4000 f. Kr. Arbetet omfattar 500 trycksidor och är rikligen försett med kartor, figurer och tabeller. Det är avslutat av sex sidor långa sammanfattningar på ryska och engelska. De rika illustrationerna och den klara dispositionen av boken möjliggör det dock även för den icke polskkunnige läsaren att uppfatta bokens huvudtankar. Boken har endast i ringa utsträckning kunFornvännen 71

60

Recensioner under 40 000 år. De naturgeografiska kartorna över Europa under isens avsmältningsskede innehåller således betänkliga felaktigheter vad avser israndlägen, fornstrandlinjer och vegetationszonering på Skandinaviska halvön. På detta område har författarna så vitt jag förstår fantiserat eller följt helt föråldrade kontinentala publikationer. Den u p p maning att inkomma med kommentarer och råd till författarna, vilken medföljt de recensionsexemplar som skickats ut över Europa, är säkerligen nyttig, och förhoppningsvis kommer många lokalt verksamma forskare att följa den. Det finns mycket i det nästan encyklopediska arbetet, som för en svensk läsare ser befängt ut. Slående är t. ex. att termen Lihult/Nostved-kultur helt saknas. Boplatserna Gottskär, Hensbacka och Tosskärr attribueras till Fosna-kultur, Västra Hagen till Svaerdborg-kultur och Sändarna till Broxbourn-kultur. Detta är ett originellt bidrag till floran av försök att klassificera och datera Västsveriges flintboplatser. Viktigare än att kritisera detaljer i boken, vilka med ett internationellt samarbete kan rättas till, är att diskutera dess metod. Jag kan inte förstå hur det i en europeisk överblick är möjligt att definiera begreppet "mesoliticum" på sådant sätt att Erteböllekulturen är mesolitisk men inte den kamkeramiska kulturen, som är samtida och äger en likartad ekonomi och teknologi i förhållande till de lokala närmast äldre och yngre boplatsgrupperna. Den paleolitiska och mesolitiska tidens kulturhistoria skrivs med hjälp av en serie cykler och kulturer, vilka avgränsas och beskrivs huvudsakligen med hjälp av flintinventariet på boplatser. Boplatsernas kronologiska homogenitet är underkastad en bristfällig källkritisk granskning. Kulturhistorien tecknas som de olika kulturernas utbredning i tid och rum och deras släktskap med och övergång i varandra. Detta sätt att uppfatta stenåldern och dess kulturhistoria florerade i Skandinavien under 1930- och 40-taIen med T h . Mathiassen som främste företrädare. Det har en förbluffande livskraft i kontinental, icke minst fransk, forskning och är till fullo genomfört i den polska översiktsboken.

nat baseras på självstudier från författarnas sida av fyndmaterial och pågående forskning utomlands. Den för några år sedan inträffade strömkantringen i polsk politik har emellertid sedermera möjliggjort för författarna att företa studieresor i flertalet länder inklusive de skandinaviska, vilket torde komma en under arbete varande engelsk upplaga av boken till godo. En nyttig hjälp vid sammanställningen av de omfattande litteratur- och boplatssammanställningarna har den mönstring av mesolitisk forskning varit, som kongressen i Warszawa 1973 innebar. Flertalet föredrag vid denna kongress innehöll regionala översikter över den senpaleolitiska och mesolitiska fyndsituationen inom begränsade områden. Kongresspublikationen har erhållit en utmärkt recension av George H. Odell i H e l i n i u m X I V (Ghent 1974). Även en enbart på för polacker tillgänglig litteratur baserad sammanställning av Sveriges förneolitiska stenålder har sitt intresse att studera. Det är helt tydligt att den mångsidighet och faktiskt höga standard, som svensk mesolitisk forskning kan uppvisa idag, inte på något sätt är manifesterad i publikationer på kongresspråk. Det är således iögonenfallande att boken endast upptar fyndplatser i Skåne och Bohuslän, medan den livaktiga forskningen i Norrland, Mälardalen och annorstädes inte lyckats tränga igenom tillräckligt slagkraftigt för att komma med i denna internationella översikt. Den styvmoderliga antikverade behandling, som kommit Sverige (och för den delen också Norge och i något mindre grad Finland) till del i arbetet, kan inte skyllas enbart på de polska forskarnas arbetssituation och bristande möjligheter att penetrera den litteratur, som faktiskt finns, utan det måste konstateras att svenska stenåldersforskare inklusive mig själv har varit alltför lite internationellt inriktade. De båda Kozlowskis tycks ha tagit på sig en för stor uppgift. På många håll i Europa har den lokalt verksamma forskningen ännu inte hunnit producera de resultat, som lämpar sig för en vittomfattande översikt i tid och rum. Det är också tveksamt, om två forskare verkligen förmår överblicka ett sådant jättefält som Europas kulturhistoria Fornvännen 71

i ^ ^ ^ H

Recensioner Det är inte helt omöjligt att det är intressant att veta att flintinventariet på boreala och atlantiska boplatser inte är detsamma överallt i Europa, och att det växlar med förflyttningar i tid och rum. Kunskapen förefaller mig dock meningslös, om den inte kan uttryckas i sociala, teknologiska, ekologiska eller demografiska termer. Detta är en rasande svår uppgift men nödvändig både för att göra förhistorien begriplig och inte minst intressant. Strävan måste vara att definiera kulturgrupper med hjälp av den i den sociala/religiösa verksamheten integrerade ornamentiken eller med hjälp av den i ett ekonomiskt/ekologiskt mönster inordnade årstidscykeln för

61

resursexploatering och de för denna funktionella redskapen. Därmed blir det möjligt att spåra och förklara sociala och ekologiska förändringar. Kvantitativa studier kan leda fram till kunskap om demografiska faktorer. Detta låter kanske utopiskt, men metoder härför är under utveckling och har både försiktigt och oförsiktigt börjat prövas. J a g finner det således mycket tveksamt, om Janusz och Stefan Kozlowskis översiktsarbete över europeiskt senpaleoliticum och mesoliticum har ökat vår förståelse av dessa perioder. Klart är emellertid att sammanställningen av tabeller, kataloger och litteratur är en bestående nyttig insats. Stig Welinder

Jörn Graue, Die Gräberfelder von Ornavasso. Eine Studie zur Chronologie der späten Laténe- und friihen Kaiserzeit. Hamburger Beiträge zur Arcbäologie, Beiheft 1 1974. H a m b u r g : Buske 1974. Die Gräberfelder von Ornavasso sind seit der ersten Veröffentlichung 1895 durch den U n tersucher, Bianchetti, im Zentrum des Meinungsaustausches iiber europäische Chronologie vor und um 0 geblieben. Die Unterschiede in der Beurtcilung waren erheblich, besonders so länge noch einerseits mit Reinecke behaupt wurde, die Gräberfelder von San Bernardo und Persona hatten gleichzeitig angefangen und seien fiir wirklich latenczeitliche Zeitbcstimmungsfragen eigentlich belanglos. Demgcgeniibcr stånd die Auffassung, dass Ornavasso einen Schnittpunkt zwischen Chronologicn siidlich und nördlich der Alpen bezeichne, mit Bedeutung schon fiir das Mittellatene. In diesem Sinne machte z. B. auch der Rezensent einen Versuch, die Stellung Ornavassos etwas weiter zu beleuchten — in dem begrenzten Umfange, wie es ihm damals möglich sein konnte (u.a. waren die Funde zu dieser Zeit in nicht ganz leicht zugänglichem Privatbesitz). Er betonte die Unzulänglichkeit der Unterlagen und damit der Schlussfolgerungen, und sein

Schlusswort war 1954: " W e shall be better informed". Dies ist nunmehr weitgehend geschehen. Vom siidskandinavischen Gesichtspunkt waren dabei die Beiträge Hachmanns bedeutungsvoll (Ber. R G K 4 1 , 1960). Besonders schwerwiegend ist der neue Beitrag von Jörn Graue. Anhand sorgfältiger Analysen des Fundstoffes, besonders der Keramik, der Fibeln und der Fundberichte, baut er eine innere Zcitordnung in sechs Stufen auf, die dann unter Heranziehung des Importes (Bronzegeschirr und Keramik) und vor allem der Munzen auch mit anderen Fundkomplcxen im Voralpengebiet sowie in nordalpincn Zonen absolut chronologisch vcrkniipft wird. H a c h m a n n und Graue sind sich darin einig, dass sich Moberg geirrt hatte — was zweifelsohne weitgehend der Fall ist. Aber in welcher Richtung war Mobergs Auffassung abwegig? Hier gehen die Ansichten auseinander. Der Zwiespalt känn so zusammengefasst werden. Moberg meinte: " T h e beginning of the Late La Tene should not be placed to låter than the middle of the first half of the first century, i.e. about the year 75 B . C " ; es "may have begun before 100 B. C " . Hachmann stellte einen "Beginn der jungeren vorrömischen Eisenzeit zwischen 120 und 100 Fornvännen 71

62

Recensioner Probleme jetzt womöglich noch bedeutungsvollcr geworden ist. Verf. ist vorsichtig. M a n bekommt aber den Eindruck, dass er geneigt ist, den B l — Beginn innerhalb seiner Ornavasso-Stufe IV, etwa 15 v. bis 20 n. Chr., eher friih als spät zu legen, da "keine Miinze der Stufe I V jiinger ist als 3/2 v. Chr." (Noch mehr, er spricht von einem "Erscheinen friiher B l — Formen noch vor dem Beginn des letzten vorchristlichen Jahrhunderts" !?). N u n ist ja eher eine verhältnismässig späte Datierung der wahre Kardinalpunkt einer interessanten historischen Konstruktion (Hachmann, Kossack und K u h n , Völker zwischen Germanen und Kelten, 1962; besonders Kossack, S. 8 3 ) . Dies sei nur als ein Beispiel dafiir genannt, welcher Art Friichte aus der Untersuchung Graues reifen können. Jörn Graues "Die Gräberfelder von O r n a vasso" bedeutet einen entscheidenden Schritt vorwärts auf einem bedeutungsvollen Forschungsfeld. Carl-Axel Moberg

v. Chr." fest. N u n aber meint Graue: "Anfang kaum vor 90 v. Chr." Beide Ansätze liegen also innerhalb der damals von Moberg als möglich betrachteten Zeitspanne. H a c h m a n n aber schloss eine Spätdatierung aus, und Graue lehnt in entgegengesetztem Sinne eine Friihdatierung ab. Seine Griinde sind iiberzeugend. Mit Recht gesellt sich Graue zu den Vertrctern des Standpunktes, dass derartige, anscheinend kleine, Zeitunterschiede in diesem Zusammenhang historisch bedeutungsvoll sind. Dasselbe wird in einem Geleitwort von Hans Jiirgen Eggers mit Recht unterstrichen. — Leider werden wir nicht mehr Fggers nähere Stellungnahme zu den diesbeziiglichen Konsequenzcn der Graueschen Untersuchung fiir eine vielleicht noch wichtigere Zeitgrenzfrage ericben: die des friihkaiserzeitlichen Anfangshorizontes B 1. Ein näheres Eingehen auf Graues Beleuchtung dieser folgcnschweren Frage ist in dieser kurzen Besprcchung nicht möglich. Soviel muss aber gesagt werden, dass Ornavasso fiir diese

Henrik T h r a n e , Europaeiskc förbindelser. Bidrag till studiet af fremmede förbindelser i Danmarks yngre broncealdcr (periode I V — V ) . Köbenhavn 1975. Henrik Thrane's book Europaeiskc forbindelser, with the subtitle "Bidrag till studiet af fremmede förbindelser i Danmarks yngre broncealder (periode I V — V ) " is an extensive work of 296 pages. But it is only part of Thrane's scientific p r o d u d i o n about the Late Bronze Age. It is also only a part of the work that constitutes his Ph.D. thesis. Actually we have here a very unusual kind of composite thesis. Its other components are five publications in Acta Archaeologica written between 1958 and 1973, namely: Ein Depotfund der jiingeren Bronzezeit von Mandemark auf Mon, Acta Archaeologica X X I X (1958); Drei dänische Hortfunde der jungeren Bronzezeit mit einheimischen und
Fornvännen 71

fremden Formen, Acta Archaeologica X X X I (1960); Dänische Funde fremder Bronzegefässe der jungeren Bronzezeit (Periode I V ) , Acta Archaeologica X X X V I (1965); Eingefiihrte Bronzeschwerter aus Dänemarks jiingercr Bronzezeit (Periode I V — V ) , Acta Archaeologica X X X I X (1968); Urnenfeldcrmesscr aus Dänemarks jiingerer Bronzezeit (Periode I V — V ) , Acta Archaeologica X L I I I (1973). T h e part of the thesis that sums up these components is a small booklet of 53 pages with the title Förbindelser med Europa nord for Alperne i Danmarks yngre Broncealdcr (per. I V — V ) , Odense 1975. I t deals with some of the main themes in the above-mentioned publications, but the booklet has no profile of its own and abounds in vague phrasings. It would seem completely unnecessary, but it did have a purely practical economic function. I am not going to discuss it further in this artide.

Recensioner It might seem equally unnecessary to cite here the well-known and highly valued writings in Acta Archaeologica. However, it is necessary to mention them in order to give the background to the latest extensive work Europaeiskc förbindelser. T h e five artides in Acta Archaeologica give detail analyses of several groups of material from Denmark's Late Bronze Age (the periods I V — V ) . T h e material was selected with the intention of proving connections with those cultural groups on the Continent that have the denomination urngrave culture. T h e materials in question are imported objects and objects in which the author believes he can trace continental influences. T h e publications were written successively and the different problems stated in them do not connect them with each other. T h e aim is to investigate the chronology, distribution and connection of the groups of objects within the periods mentioned. During the years the author has been working with the Late Bronze Age material, he has both intcnsely studied the literature and checked his own observations and thereby amassed an impressive knowledge not only of the Danish and other Scandinavian material, but also of the complex material of the various cultural groups on the Continent. T h e analysis of this source material is critically sharp and very knowledgeable in detail. His description and evaluation of types and the registering of diffusion and external connections are tremendous contributions which, taken together, offer an extensive, essential and in many respects entirely new knowledge of the Late Bronze Age material. They are data which make it possible to organize comprehensive surveys of the material. T h e methods of the work are traditional. T h e role which the various objects have played in prehistoric society is praetically not mentioned at all. Europaeiskc förbindelser was published in 1975, but T h r a n e has probably been working for a long time at least on certain parts of the book. T h e work is not a dose-unit whole. Chapters 3—7 are a continuation of the artides in Acta Archaeologica. They trcat material indicating external connections, that

63

is to say imports and objects that are copies of foreign prototypes or were influenced by them; swords and other weapons, implements, wagons and horse fittings, hammered bronze vessels and clothing ornaments. These chapters then supplement the material of the artides mentioned earlier. As before, T h r a n e uses here, too, distribution maps executed in the traditional manncr in order to illustrate lus statements graphically. Chapters 8 and 9 yield a short discussion on ornamentation and pottery. This material should be very important in the given context, but a thorough analysis would have overstepped the limits of the framework. As it is, the value of these chapters now lies in indicating certain problems. T h e accumulated knowledge which is presented in Europaeiskc förbindelser and in the artides rests on solid foundations. This can clearly be seen, c. g. in chapter 2, where the author gives a presentation of the Central European and the North European background showing his great familiarity with the literature on these subjects. This presentation has great pedagogical value. Besides the sections mentioned, this large work includes Chapter 1, which deals with the setting out of the problems and some other chapters which embrace a series of basic problems of both fundamental and general scope, such as the selection of imports, questions of trade and distribution, chronology and a discussion on the kind of connections that existed between Seandinavia and the rest of Europé. In the first chapter, the author comments on his own situation at the time the work came into existence. H e has made innumerable detailed examinations of the imported material because he was convinced that in order to discuss the trade phenomena it was necessary to gain a thorough knowledge of the chronology, distribution and place of produetion of the various forms. Since the Central European material was only scantily published, the comprehensive review made detailed studies necessary to such an extent, that the task became overpowering, in spite of the great ability of the author. He was Fornvännen 71

64

Recensioner successive distribution of finds and impulses from Central Europé to Danish lerritory via the intervening regions. Considering how thoroughly the author masters the find material, he would certainly have been able to prove this important thesis by analyses of the various groups of material. T h e material is well qualified for further analysis. A more thorough treatment, struetured with, among other things, alternative possibilities, would have been desirable. As it is, there are suggestions for raising such questions, but the subscquent chapters dealing with the material are unaffected. T h e distribution maps are an important part of the work. They show a given situation as it was at the end of a process which accumulated finds in a given area. Therefore, it is important to slant the analysis in such a way as to make the process behind such maps as clear as possible. T h r a n e was aware of the problem but he did not make this analysis sufficiently exhaustive. T h e material in the distribution maps is a typical example, showing how the archaeologist is forced to work with an insufficient body of evidence. We see the end result, but not the process itself. An important part of every analysis of diffusion processes should therefore be the indusion of a critical review of the maps and of the problems regarding the marketing of the goods in certain regions. Reference can be made here to Colin Renfrew's work Before Civilization. The Radiocarbon Revolution, published in 1973, which discusses the process of diffusion and where the above-mentioned views are stressed. T h r a n e is not indifferent to these problems, but they require a much more thorough treatment than he has given them. For instance, when he dedares that " T h e connections between place of origin and place of marketing are dependent on the intensity of the cultural flow" — all that has been done is to substitute a vague wording for a concise analysis. Thrane's handling of these matters is possibly explained by the fact that trade as a concept and a process has not yet been sufficiently analysed. As a definition for trade

forccd to give up the completion of the material analyses. T h e long drawn-out process rcndered the various publications less uniform. It has been difficult to reach a comprehensiveness which possibly once was his final goal. But the author's dilemma, of which he is clearly aware, is no doubt caused partly by the fact also that he himself has changed during the long process. O n e gets the impression that he became influenced by the new directions in methods and theories that archaeological research has taken in recent years, and by the new questions that were raised. It certainly was not easy to link together the older works with the problem analyses which in the final stage of this work he came to consider essential. T h e questions originally raised concern the characteristics and the place of origin of the material. In treating foreign influences in the material on Danish lerritory, the starting point of the theory is that objects having an identical shape have a common origin, and that the fact that they occur in various regions indicates a process of diffusion. A second theory works on the assumption that with the help of characteristic elements, it is possible to distinguish between foreign objects and indigenous copies of foreign niodels. As mentioned before. this question is treated extensively. T h e fresh questions asked concern the process of diffusion and connected problems: that is to say, the distribution maps and conclusions reached about chronology and external connection. These themes are reviewed in Chapters 11—17. Thrane calls this speculative archaeology. It is the division into descriptive and speculative archaeology that makes the work uneven. There is no integration between theoretical discussion and treatment of the material. Thus, there is no logical connection between the various questions raised, the preparatory material analyses and the discussions of the problems in question. Some material for analyzing the problems is prepared but not discussed in a coherent presentation, nor is it sufficiently ducidated with tables and diagrams. One important question is, c. g. the Fornvännen 71

Recensioner the one presented by Heichelheim in 1938 is used. O n the whole, it would be desirable to find something about the discussions on the subject in låter works and in the modern ethnographie and socioanthropological literature. T h e modern discussions about diffusion processes in primitive societies and distribution processes of prestige objects combined with analyses of the social organization should have been treated. True, in the so-called speculative part of the book primitive forms of trade and the diffusion process to nearby regions and regions further away respectively are treated, but the treatment is not exhaustive and models given as references have not been analysed and compared. There is reason to doubt whether model 1 (p. 198, Fig. 117) could be right, since it seems to explain that there has been marketing of goods via a trade route, without this trade route passing through the marketing area. In my opinion, the model must be regarded as a series of marketing places that are prerequisites and cxplanations for the extent of the trade route. Neither can I approve of the term "successiv naerhandel" (successive near-trade), since the concept defines direct trade on the local level, even if the endresult might have been wide-range diffusion. In the given case, successive long-distance trade would be a more useful term. T h e profuse material treated by T h r a n e in his works could have been analysed further. It would have been quite possible to rendcr the theoretic models operational by breaking them down into detail-questions which could be tested. T h e rather loosely sketched thesis about a successive series of moves of the goods from the p r o d u d i o n centres in Central Europé to North Europé via cultural groups located in between could have been tested by way of a detailed analysis of the hoard finds and their differentiated composition in the various regions. This is, in my opinion, one of the most important possibilities for analysis in this rich material. It also would have been possible to get a firmer grasp on the discussion about organized trade. Such an analysis would not be speculative but on the contrary positivdy construdive. T h e sec-

65

tion on the composition of the finds starting on p. 195 could have been made more precise and detailed. A number of other very important questions are touched upon in Europaeiskc förbindelser, which I can mention here only briefly or not at all. O n e of these is, for instance, the seledion of material, and which criteria should be applied in order to distinguish imports from local p r o d u d s . T h e latter comprise then both objects that show foreign influences, and objects whose production derives from indigenous tradition. Taken in this context, the question arises whether it is possible to avoid discussing metal as a produet and the background of its appearance in the Nordic countries. O n the pages of Europaeiskc förbindelser and in the above mentioned summary booklet one often meets expressions like "flow" and "diffusion route". These expressions simply mean an avoidance of a direct approach to the material. If we want to be concrete, the question could be asked c. g. if the diffusions in question really were trade phenomena or if they represent the formation of societies between which the exchange of objects on a high level was customary, or if they came to pass in some different way, in connection with a certain type of society. These questions are particularly topical if one adheres to the hypothesis of the Late Bronze Age tribal chieftain system. There are, then, many hidden problems in Thrane's extensive work. It is quite possible to find in it inspiration to continue analyses of the basic problems. This circumstance, advantageous to research, exists because the work is so diversified and thorough. T h e analysis of the chronology and the produdion centres has come a long way. O n e could go further with the questions about the context. T h e author has laid a solid foundation for continued work on such fundamental phenomena as diffusion or the processes that we sum up in the word trade. T h e problems concerning the meaning of the distribution maps, the p r o d u d i o n and the social organization should thereby be in the centre of attenFornvännen 71

5 Fumvänaen

66

Recensioner Seandinavia is stimulating and invites further research. Berta Stjernquist

tion. T h e author's thesis that the goods would have been moved indiredly from the urngravc cultural group northward to South

Evert Baudou, Arkeologiska undersökningar på Halleby. Del 1. Hallebyundcrsökningcn I I . A d a Universitatis Stockholmienses, Studies in North-European Archaeology 3. Stockholm 1973. 132 s., 96 fig., 3 pl., English summary. Vol. I i serien Hallcbyundersökningen, Det förhistoriska kulturlandskapet i östra Östergötland av kulturgeografen Sven-Olof Lindquist 1968, har blivit mycket omdiskuterad. Arbetet h a r rönt stor uppskattning framförallt hos kulturgeografer, medan inånga arkeologer ställt sej frågande inför Lindquists siitt att ställa u p p hypoteser och modeller. De av honom framlagda arkeologiska utgrävningsresultaten från åren 1964—1965, som skulle utgöra hypotesernas grund, verkade inte helt motsvara förväntningarna till dem som källa. Arkeologen Evert Baudous vol. II är därför synnerligen efterlängtad; inte minst därför att här presenteras de omfattande utgrävningarna 1968—1970. D å frågan om bebyggelsens och odlingslämningarnas inbördes datering har största betydelse för Lindquists tolkning av bebyggelseutvecklingen, är det naturligt att den huvudsakliga synvinkeln i Baudous framställning blev den kronologiska. M a n blir inte förvånad över att Baudou kommer fram till från Lindquist starkt avvikande resultat. Presentationen av dessa och diskussionen av de två divergerande tolkningarna är välgörande lugn och klar. Förutsättningen för en stimulerande diskussion bör vara de bästa och den bör fortsättas då flera av problemen kring Halleby är långt från övertygande lösta. Då arbetet är tryckt i offset, borde det ha varit möjligt att blanda text och bild mer, t. ex. vid alla anläggningsbeskrivningarna. De fem undersökta huskomplexen behandlas noggrant, vad gäller stolphålen kanske mer inFornvännen 71

gående än befogat. Baudou framhäver i ett avsnitt om utgrävningstekniken svårigheterna att upptäcka icke stenskodda stolphål endast genom jordfärgning — h ä r är man onekligen i hög grad utlämnad till den enskilda fältarkeologens kritik av sina egna iakttagelser. En annan och kanske bättre form av redovisning kan tänkas, nämligen att förf. själv sammanfattat och gjort en klassifikation avgraden av säkerhet för respektive anläggning i stället för att publicera fältbeskrivningarna in extenso. Det är också en svaghet beträffande planritningarna att alla stolphål h a r samma markering, oavsett om de är säkra med stenskoning eller endast osäkra jordfärgningar. M a n hajar till när man på s. 52 läser att stolphål 4 i huskomplex 2 har diametern 20 m. En kontroll av uppmätningen fig. 40 ger 1,5—1,8 m, men det är inte rimligare. Äntligen inser man att planen, som anges vara i skala 1: 250, i själva verket är i 1: 25; detta gäller samtliga detaljplaner i publikationen. En allvarligare skönhetsfläck är de i fält ej ritade stolphålen i huskomplex 4 (s. 74), som blivit "rekonstruerade" till ritning efter rapporten (fig. 64 805320). En genomförd källkritik präglar arbetet. De egna fältiakttagelsernas relevans granskas; svårigheter, misstag och slarv döljs ej. Den gäller också Hallebymaterialets möjligheter som källa för både detaljerade och generaliserade (regionala) bebyggelsestudier. Föremålsfynden är alltför få för att möjliggöra en datering efter "facit", dvs. de stora materialpublikationerna. Förf. gör dels en relativ datering inom respektive huskomplex genom att omsorgsfullt ta tillvara de stratigrafiska vittnesbörden, dels en grov absolut datering genom C 14-analyser. Som förf. påpekar skulle de absoluta dateringarna emellertid aldrig ha kunnat delas i två bebyggelse-

Recensioner perioder utan de stratigrafiska iakttagelserna. I en utmärkt diskussion om svårigheterna med C 14 (s. 107) framhäver förf. bl. a. härdkol som lämpligare än kol från brunna byggnadsdelar. Dendrologisk bestämning av träkolet kan bidra till större säkerhet i bedömningen av vad det egentligen är man daterat. Bl. a. är det vid tolkningen av C 14dateringar som förutsättningarna för Lindquists hypoteser blivit felaktiga. Ett viktigt resultat av undersökningen är uppdelningen av bebyggelsen i ett äldre skede (200—400-tal) med tvåskeppiga hus och i ett yngre (500—600-tal) med treskeppiga hus. Denna tanke var senast aktuell i diskussionen kring Vallhagar. Baudou söker trots materialets magerhet bestämma husens funktion och konstruktion. Det är ej möjligt att i en kort recension ta upp den utrymmeskrävande diskussion dessa problem förtjänar — det finns anledning att ta upp tråden igen vid publiceringen av de samtida husen i Eketorps ringborg. Förutsättningen för Lindquists modellbygge kring gårdens förvandling till by under mellersta järnålder är att de dateringar han vunnit i huskomplex 7 kan överföras till stensträngssystemet. De av Baudou fortsatta utgrävningarna har dock ej bekräftat antagandet, utan flera vägande argument andras som snarast motbevisar Lindquists sammankoppling. N ä r beroendet mellan hus och stensträng släppt, är det naturligt att Baudou åter granskar hela stensträngskomplexet

67

och han anser inte materialet hålla för mer än hypotesen: "De nu iakttagbara stensträngarna är ett konglomerat av stensträngar från olika tider och med olika funktion." Denna erfarenhet är onekligen ett memento mori för alla som arbetar med järnålderns jordbruk, inte minst för oss på Öland. Baudou menar sig kunna avvisa den på Hallebymaterialct grundade hypotesen om bybildning och tomtutläggning så tidigt som i mitten av järnåldern redan med arkeologiska argument. Däremot undviker han att sätta in Lindquists hypotes i ett större kulturhistoriskt sammanhang och denna försiktighet är förståelig. V a d som nu behövs är ej ytterligare slagväxling mellan kulturgeografer och arkeologer med redan kända argument (jfr Norwegian Archaeological Review 1974/1), utan försök till en analys av bakgrundsfaktorer till byns uppkomst, oavsett när den inträffat. Det är alltför lätt att anakronistiskt använda medeltida källmaterial till belysning av järnålderns bondesamhälle; det kan knappast ge säkra resultat förrän faktorer som befolkningsstorlek och eventuell tillväxt, odlingsföljder och brukningsmetoder, social och ekonomisk organisation etc. dragits in i diskussionen. Dessutom borde kontinentala samtida källor av skriftlig eller materiell art användas, då utvecklingen på detta område som på andra säkert stått under starkt inflytande utifrån. Ulf Näsman

A Survey of Numismatic Research 1966— 797/. I. Ancient Numismatics, ed. by P. Naster, J.-B. Colbert de Beaulieu and J. Fagerlie. II. Medieval and Oriental Numismatics, ed. by Jaques Yvon and H. W. Mitchell Brown. I I I . Modern Numismatics induding Medals, ed. by L. Nemeskal and E. Clain-Stefandli. International Numismatic Commission, New York 1973. Till de vart sjätte år återkommande internationella numismatiska kongresserna utges

en omfattande bibliographie raisonnéc, ungefär av den typ som Svenska Arkeologiska Samfundet publicerar. Föreliggande tre band, som utkom sommaren 1973 kort före kongresserna i New York och Washington, är så omfattande som man kan begära när materialet skall insamlas från alla världens hörn av de olika redaktörerna. Det har inte kunnat undvikas att vissa luckor uppstått genom att några av bidragen uteblivit; andra åter når ej upp till den standard och de krav på fullständighet som den internationella numismatiska kommissionen krävt.
Fornvännen 71

68

Recensioner riens labyrinter, där så mycket viktigt material publiceras utanför de välkända tidskrifterna och årsböckerna. Lars O. Lagerqvist

Emellertid utgör dessa bibliografier tillsammans med den av T h e American Numismatic Society årligen utgivna Numismatic Literature oumbärliga hjälpmedel för alla som skall ge sig in i mynt- och medaljhisto-

Michael Dolley, Medieval Anglo-Irish Coins. T h e Queen's University, Belfast. London 1972. För svenska numismatiker är Michael Dolley — vid utgivningen av ovannämnda arbete reader vid Queen's University i Belfast och numera professor där — välbekant som utforskarc av de anglosaxiska mynten. Inte minst har han vid talrika besök sedan 1952 gått igenom de svenska myntskatterna. U n d e r senare år har han också ägnat mycken tid åt den irländska mynthistorien och har sammanställt samtliga vikingatida irländska mynt i Kungl. Myntkabinettet för en katalog i Sylloge-serien.

Föreliggande arbete behandlar Irlands medeltida mynthistoria efter vikingatiden, från den normandisk-engelska erövringen fram till 1607. Förutom en väl illustrerad översikt av Irlands egna mynt behandlar Dolley också cirkulationen av utländska betalningsmedel från ca 1150 till ca 1600 samt förtecknar de medeltida myntfynden med fem översiktskartor. Ytterligare en karta illustrerar de irländska myntorterna. Litteraturförteckningen är mycket utförlig. Författaren har bemödat sig om att sätta in myntningen i sitt historiska sammanhang, vartill kommer cn personlig och medryckande stil. Lars O. Lagerqvist

E. S. G. Robinson, A Catalogue of the Caloustc Gulbcnkian Collection of Greek Coins. Part I. Lisboa 1971. Oljemagnaten Calouste Sarkis Gulbenkians (1869—1955) samlingar av konst av alla slag — skulptur, måleri, möbler, silver m. m. — och från skilda epoker finns sedan 1969 sammanförda i det museum i Lissabon, som bär hans namn. (Mannen, museet och samlingarna presenterades i den portugisiska konsttidskriften Colöquio nr 56 dec. 1969 i samband med invigningen.) Gulbenkiam samlarlidelsc omfattade mycket och inte minst de grekiska mynten, för vilka han hyste ett brinnande intresse under nästan hela sitt liv. För historiska, ekonomiska och andra näraliggande aspekter på mynten hade han inget intresse. H a n samlade dem liksom allt annat bara ur en synpunkt: den estetiska. Beträffande mynten kom därtill ett högt uppFornvännen 71

drivet krav på att de skulle vara väl bevarade. Då inga finansiella svårigheter fanns resulterade detta i att samlingen innehåller enbart mynt av den högsta kvalitet, såväl konstnärligt som tekniskt. Av de 1091 antika mynten har 389 publicerats i en magnifik första del av en stort upplagd katalog. Denna började planeras redan under ägarens livstid och arbetet anförtroddes åt hans mångårige vän och rådgivare Sir E.S.G. Robinson, som fram till sin pensionering 1952 varit verksam ett 40-tal år i myntkabinettet i British Museum, London. Katalogens första d d omfattar mynt från Syditalicn, Sicilien och Karthago. Sicilien var det område som Gulbenkian kanske mest intresserade sig för, vilket inte är ägnat att förvåna, då mynten därifrån från 400-talet f. Kr. är av ett oöverträffat mästerskap. När man bläddrar igenom verket finner man också ett uppbåd av eftertraktade, sällsynta

Recensioner och dyrbara mynt. H ä r finns 8 signerade verk av Kimon och 10 av Euainetos, de båda ledande gravörerna i Syrakusa vid 400-talets slut, 30 tetradrachmer från Syrakusa, de flesta med konstnärssignaturer, och ett exemplar av den osignerade men mästerliga dekadrachmen från Akragas (ca 410 f. K r . ) , sammanlagt känd i endast 6 ex. Robinson har i den utförliga katalogen på ett mästerligt sätt beskrivit dessa dyrgripar. Efter att ha ägnat ett helt liv åt grekisk

69

myntforskning kände han materialet i grunden. H a n får läsaren att se föremålen med friska ögon genom att framhäva många fina detaljer, som eljest skulle gå mången förbi. Därtill kommer en fullständig dokumentation av varje föremål. Det är att hoppas att de utlovade, följande delarna av katalogen kan komma att utges även om de efter Robinsons bortgång måste anförtros någon annan. Ulla Wcstermark

Tord 0 : s o n Nordberg, Gamla stan i Stockholm. Kulturhistorisk beskrivning hus för hus. Kvarteren Achilles—Glaucus. Monografier utg. av Stockholms kommunalförvaltning 35. Stockholm 1975. Ingen kan väl annat än lyckönska den gamle stadsantikvarien och kännaren av äldre tiders byggnadskonst Tord 0 : s o n Nordberg till att på sin ålders höst få se sina sista forskningar publicerade på ett tilltalande sätt. Det gäller såväl ett stort arbete om Västerås slott som denna bok om husen i Gamla stan. I båda fallen rör det sig om material som Tord Nordberg samlat under en mycket lång tidsperiod och som han nyligen sammanställt. Denna bok om Gamla stan skulle emellertid ha kommit ut för länge sedan. Redan 1964 uppdrog nämligen den av byggnadsnämnden år 1960 tillsatta kommittén för Gamla stan åt Nordberg att presentera sina inventeringsarbeten rörande Gamla stan i en särskild bok, som skulle kunna biläggas kommitténs slutbetänkande. När arbetet drog ut på tiden beslöt stadskollegiet 1968 att ta in arbetet i sin monografiserie. Som framgår av rubriken är denna publikation ett register över samtliga byggnader i Gamla stan, med den inskränkningen att den behandlar kvarter som hör till alfabetets första hälft. Inledningen, som är en ganska detaljerad beskrivning av stadens medeltida historia, pekar på ytterligare en inskränkning. Det är nämligen byggnadernas medeltida historia boken

handlar om, och inte deras historia fram till våra dagar. N ä r det gäller det senaste århundradet är uppgifterna mycket ytliga och godtyckliga. Det är märkligt att Nordberg knappast någonsin hänvisar till det stora genombrottsverket rörande Gamla stans byggnader: Ragnar Josephsons Borgarhus i Gamla Stockholm (1916), som också det behandlar varje enskild byggnad i Gamla stan. Många gånger har Nordberg nya, klargörande fakta om olika hus, men ibland redovisar han endast samma uppgifter som Josephson och någon gång inte ens dessa. Det borde sagts från början att detta arbete — liksom alla andra inventeringar av Gamla stans bebyggelse ovillkorligen måste bli •—• är en revidering och åjourföring av Josephsons pionjärarbete. Nordbergs forskningar har givetvis inte dagsaktualitet och de senaste tio årens undersökningar har av naturliga skäl gått Nordberg förbi. Men hans arbete är ändå ett viktigt bidrag till Stockholms medeltida historia och redovisar var man funnit byggnadsfragment från medeltiden, ibland med historiska uppgifter ur stadens tänkeböcker. Stadsmuseet har i slutet av varje beskrivning lagt till en komplettering om t. ex. medeltida inurverk iakttagits vid senare restaureringar eller om Nordbergs hypoteser vederlagts. De olika beskrivningarna blir av naturliga skäl ojämna till innehåll och kvalitet och detta gäller också val av illustrationer. M a n måste med saknad konstatera att m a n vid Fornvännen 71

70

Recensioner förhållande som ganska svårförklarligt. Därmed har man också missat att ge boken något av den översiktliga och heltäckande karaktär som rubriken antyder. Fredric Bedoire

utgivandet av en påkostad upplaga av detta inventeringsmaterial inte försökt genomföra något mer heltäckande grepp såsom att avbilda varje byggnad med ett fotografi. Med tanke på bl. a. att samtliga portar i Gamla stan fotograferats under senare år står detta

Fornvännen 71

Recensioner
S. Andersson, C. Cullberg, K. Rex och J. Wigforss, Sorteringsschema för kärn- och skivyxor av flinta. Antikvariskt arkiv 58. 41 sid. 1975, ISBN 91-7192-205-9. Pris 2 5 : — . Et daekkende klassifikationssystem til bestemmelse af mesolitiske flintokser i Skandinavien har laenge vaeret savnet. Derfor er det taxonomiske arbejde, som her er udfort af en gruppe arkaeologer i Göteborg, et prisvaerdigt initiativ til at nå en ensartet klassifikation i et större arbejdsområde. Forfatterne opstiller to sorteringsskemaer for henholdsvis kaerne- og skiveokser, der bygger på ligestillede kriterier for den teknik og form, som danner kaerne- og skiveokser og de to skemaer udmunder i sifferkoder lige anvenddige til manuel bearbejdning som til bearbejdning ved hjaelp af datamaskine. En indledende forskningshistorik gennemgår de hidtidige og vigtige klassifikationer af okser, som hovedsagdigt er blevet opstillet i Norden, men har desvaerre forbigået Sophus Mullers grundige analyse af skive- og kaerneokser fra Ertebolle-dyngen (in Madsen et alii, Affaldsdynger fra Stenalderen 1900: 28 fig.). I sin inddeling tager Sophus Muller nemlig hensyn til skiveoksernes afspaltningsflade og til kaernoksernes tilhugningskanter og tvaersnit. Kriterier, der også anvendes i det fordiggende sorteringsskema. I et afsnit for sig redegor forfatterne for deres begrebsdefinitioner og hvert sorteringsskema indledes med en omhyggelig definition og förklaring. Sorteringen af kaerneokser stotter sig til koder for variationen af tilhugningskanter, tvaersnit, positiv afspaltningsflade og for ender, hvorimod koderne for skiveokser er baseret på variationen af smalsider, modside, afspaltningsside, aeg og på tvaerafspaltninger. Der ligger en virkelig dybtgående analyse bag hver oksetypes mulige tekniske variationer. Skemaet for skiveokser står dog staerkere end skemaet for kaerneokser, idet dets sorteringskriterier meget klart fortaeller om fremstillingsteknikken. Måske kunne kriterierne for skiveoksernes afspaltningsflade forenkles siden der alligevd anvendes en tosifret kode. Således kan variationerne af tilhugning udmaerket sammenstilles med variationerne af afspaltningssiden uden tilhugning. Imidlertid er der i to ulige sorteringsskemaer med forskellige sorteringskriterier taget hensyn til to forskellige okseformer, det vil sige at systemet egentlig har formen som en overordnet faktor, hvilket står i modsaetning til forfatternes ligestillede og uafhacngige sorteringskriterier. Derfor er det et sporgsmäl om det ikke var mere hensigtsmaessigt at slå de to skemaer sammen til eet eneste, helt uafhaengig af nogen som helst overordnet og subjektivt udvalgt form — okseformen skulle kunne studeres ud af skemaet på linje med funktion, tidsstilling og udbreddse. Det er nemlig efter egen erfaring meget vanskdigt helt eksakt at adskille alle kaerne- og skiveokser fra binanden, fordi der flintteknisk er mange faelles träsk i fremstillingen, såvel som en del kaerneokser også er baseret p å tykke skiveafslag. Sorteringsskemaets muligheder ses i at andre oksesystemers definitioner let läder sig oversaette til dets sifferkoder og ekscmpler på dets praktiske anvendelse vises gennem sortering af kaerne- og skiveokser fra nogle udvalgte fund i Vestsverige, Skåne og Danmark. For kaerneoksernes vedkommende er det Gossbydal og Tors slott i Göteborgs kommune, samt Eliehage og Strandlyst i Köbenhavns amt, medens tre skiveoksematerialer er fra Hensbacka i Bohuslen, Jonstorp S i Skåne og Dyrholmen i Jylland. Sorteringen viser både forskelle og ligheder mellem de enkelte fund. Således dominerer katrneokser med to tilhugningskanter i alle fund, mens den ene ende hyppigere er spidst formet i Göteborgsområdet og okser med tre tilhugningskanter kombineret med et tresidigt tvaersnit mangler i Ellehage og Strandlyst. Derimod er der

Fornvännen 71

192

Recensioner bemaerkninger kan det her onskes at systemet udbygges og at det fremover vil blive anvendt på bopladsfund i ulige geografiske områder, derigennem vil der uden tvivl blive fjernet en del misforstådser, som alene hviler på manglende koordination af begrebsdefinitioner af bl. a. de mesolitiske flintokser. Birgitte Bille Henriksen

flere faelles träsk mellem Hensbackas og Dyrholmens skiveokser ved at smalsidetilhugningen er foretaget fra modsiden og modsidetilhugningen fra begge sidekanter, medens skiveekser fra Jonstorp S hyppigere har smalsidetilhugning fra afspaltningsfladen uden nogen klar modsidetilhugning. I lighed med afhandlingens afsluttende

Birgitta Hulthén, On Documentation of Pottery. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8° Minore No 3. Lund 1974. 73 sid. LibcrLäromedd. Lund. Pris 2 1 : 20. I boken presenteras ett tillvägagångssätt för registrering av keramikfynd från arkeologiska undersökningar. Det betonas att lika stor vikt bör fästas vid uppgifter om form och dekor som vid tekniska analyser om gods och teknik. Fyndmängderna och det stora antal uppgifter kring skärvorna som är av intresse att registrera gör det nödvändigt att använda dator för den statistiska undersökningen. T h e Optical Mark Reading ( O M R ) -systemet för databehandling erbjuder enligt författaren tillfredsställande möjligheter i fråga om flexibilitet och enkelhet. Informationen på de ifyllda formulären överförs automatiskt till hålremsa av konventionell typ. Arbetet måste planeras tillsammans med en dataspecialist, men registreringen och vissa andra moment *kan utföras av en arkeolog. Skriften består huvudsakligen av en genomgång av de olika kriterier, uppdelade i s. k. kodningssektioner, som författaren anser bör beskrivas vid registreringen. Dessa är bl. a. kulturgrupper, tjocklek, ytans tillstånd, vikt, färg, magringsmaterial, diameter, höjd, kärlformningstekniker, formen på hela kärl, dekor och ytbehandling. Det finns ett särskilt formulär för registrering av tekniska analyser. På grund av de höga kostnaderna kan sådana endast göras på ett litet representativt urval som väljs ut på statistisk väg. Analyserna rör lerans sammansättning, bränningsförhållanden och godsets täthet och de skall enligt författaren kunna verifiera och berika den information
Fornvännen 71

som erhållits genom beskrivningen av skärvorna. Hulthén har utformat registreringssystemet så generellt att det skall kunna användas för såväl förhistorisk keramik som medeltida och både för fynd av skärvor och hela kärl. Koderna för kärlform och ornamentik är mycket konsekvent uppställda och omfattar en stor mängd tänkbara typer utan att vara speciellt anpassade till något särskilt fyndmaterial. Stor vikt fästes vid registreringen av hela kärl. trots att de flesta arkeologiska fynd, som författaren säger, utgörs av skärvor. Presentationen av kärlformsregistreringen efter Gardins och Nordströms modeller upptar ca. hälften av kodbeskrivningen. Avslutningsvis nämns att syftet med keramikforskning inte bara är att ta reda på gamla tillverkningssätt, som kan vara utmärkande för olika kulturer, utan även att ge information om kontakter i tid och rum samt om den ekologiska omgivningen för krukmakare och keramik. Författaren säger också, att många metoder och system kan användas för att registrera arkeologiska fynd av keramik, men att man inte bör använda mer komplicerade metoder än det aktuella problemet fordrar. Det är lätt att h a m n a i den situationen, icke minst vid användandet av dator som hjälpmedel med dess stora möjligheter att lagra och bearbeta i stort sett hur mycket information som helst. Innan en registrering påbörjas, är det nödvändigt att klargöra registreringens syfte och att uppställa vissa relevanta frågeställningar. U r teoretisk synvinkel låter det tilltalande, bl. a. för jämförelser mellan olika fynd, med en form för registrering som kan tillämpas på många typer

Recensioner av fyndmaterial. Men för det praktiska arbetet med fynd från olika platser och tider tror jag, att man har större möjligheter att få ut intressanta resultat, om registreringsformen inom vissa allmängiltiga ramar anpassas till ett konkret fyndkomplex eller en viss kategori av fynd. För att jämförelser skall vara intressanta krävs, att det finns några gemensamma grundläggande drag. Förutsättningarna för keramikens tillkomst och existens är alltför varierande under olika tider för att det skall vara motiverat att utforma registreringen av t. ex. förhistorisk keramik så, att även den medeltida kan infogas. Eftersom Hulthén ej gör någon utvärdering eller ger något exempel p å tillämpningen av den beskrivna registreringsmetoden, är det omöjligt att bedöma dess värde. Det hade varit intressant att få veta betydelsen av att ange exempelvis vikt, färg, skärvtjocklek och kärlfonner för bedömningen av dateringar, kulturimpulser m. m. I kapitlet Herstellungstechnik und Form-

193

analyse der Keramik aus Löderup 15, som ingår i Märta Strömbergs bok Studien zu einem Gräberfeld in Löderup (1975), har Hulthén visat att de tekniska analyserna av keramiken är användbara för att stödja uppfattningar om härledning och kvalité, som antagits på andra grunder. Av tillämpningen av registreringssystemet tycks dock framgå, att de antaganden som gjorts — bortsett från den tekniska analysen — mycket väl hade kunnat erhållas med "konventionella metoder", dvs. utan kodifiering. För dem som arbetar med arkeologiska fynd av keramik finns ett stort behov av utbyte av erfarenheter i fråga om såväl praktiska tillvägagångssätt vid registreringen som om den kunskap som utvinnes. Därför avvaktas med intresse kommande publikationer av Birgitta Hulthén med en redovisning av de vetenskapliga resultat som kan uppnås ined olika metoder, icke minst med hjälp av tekniska analyser. Margit Forsström

Inga Hägg, Kvinnodräkten i Birka. Livplaggens rekonstruktion på grundval au det arkeologiska materialet. Uppsala 1974. ( A U N 2 = Archaeological Studies. Uppsala University Institute of North European Archaeology). 140 sid., 55 text-ill., 15 pl. — Deutsche Zusammenfassung (Die Frauentracht in Birka. Eine Rekonstruktion der Körperkleidungsstiicke auf Grund der archäologischen Fund e ) . ISBN 91-506-0002-8. Det rikhaltiga fyndmaterialet från Hjalmar Stolpes arkeologiska undersökningar påBjörkö i Mälaren har under de gångna hundra åren givit stoff till åtskilliga avhandlingar, alltifrån utgrävarens egen, som utkom 1872, när ännu bara de första sonderingarna på platsen blivit gjorda. Den senaste i den långa raden framlades i januari 1975 som specimen för doktorsexamen vid Uppsala universitet. Anmälaren var fakultetsopponent och ska här ta u p p några av de synpunkter, som därvid framfördes.

V å r uppfattning om hur en vikingatidskvinna kunde gå klädd har präglats av framställningar på bild- och runstenar, smycken, etc. När Agnes Geijer 1938 publicerade sin doktorsavhandling om tcxtilfynden från Björkö/Birka fick vi, utöver den analyserande och komparativa materialundersökningen, också detaljer till den dräkthistoriska bilden. Inga Hägg har tagit som sin uppgift att på nytt granska fyndmaterialet och gör detta ur rent dräkthistorisk synvinkel. Hon har begränsat sig till att behandla enbart sådana skelettgravar, som har ett typiskt kvinnligt inventarium. De är 163 till antalet (av björkömaterialets totala ca 1100) och i 140 av dem förekommer textilrester. Som avhandlingens undertitel anger tas enbart livplaggen upp till behandling, men förutom textilierna granskas också smycken och smyckekombinationer samt småredskap, som burits i anslutning till klädedräkten. Efter en inledande översikt över dräktforskning i de nordiska länderna — uppgifterna
Fornvännen 71

194

Recensioner materialet från Birka". Placeringen är ju i detta fall motiverad av att det är spännbucklorna som bevarat spåren av det plisserade särklinnet, men hela frågan med pärlor e t c , som burits på dräkten, hör ju funktionellt till kjolen, och som fristående utredning hade den varit lättast att finna. Terminologifrågor har inom textilforskningen, liksom på andra områden, blivit av allt större betydelse — jfr vad Agnes Geijer redan anförde i Fornvännen 1944, s. 251. För klarheten och konsekvensen hade det varit önskvärt, att sådana frågor ägnats mer uppmärksamhet än som skett i föreliggande avhandling. Anmälaren avstår från att gå in på detaljer, men ska ta upp en term, som är av central betydelse i författarens resonemang. Den täta mjuka veckning, som utmärkt vissa särkar i björkömaterialet, har författaren i uppsatser tidigare kallat plissering men i avhandlingen valt att benämna goffrering. Ordets etymologiska bakgrund gör, att man känner tveksamhet inför användningen i detta sammanhang, och tillgängliga uppslagsböcker (t. ex. Svensk uppslagsbok, art. Goffrering, förf. I. Henschen-Ingwar) stärker tveksamheten. I "Nordisk textilteknisk terminologi" (Strömberg—Geijer—Hald—Hoffman, 1974) har ordet inte egen rubrik men återfinns under "Pressat, stämplat" som tysk term "gaufriert" och står för "mönster i negativ relief pressat eller stämplat på tyget efter vävningen". För att få oklarheten skingrad ifråga om begreppen plissering/goffrering och för att få en adekvat definition i stället för den tyska versionen i Birka I I I , 1938, har anmälaren vänt sig till Agnes Geijer, som meddelar: "Den företeelse, som vi har spår av i Birka, skulle jag nu vilja kalla veckrynkning eller, bättre rynkplissering snarare än goffrering, vilket ord kommer av franska gaufrer, som betyder mönsterpressning på tyg medelst ett specialutformat järn, och som i sin tur härrör från benämningen på ett bakverk, gaufre = sv. våffla (utförlig beskrivning i den stora Diet. de 1'Acad. Francaise 1838 m. fl. senare lexika). På svenska är båda modetermer från detta århundrade; båda utföres med varmt järn som ger skarpa veck, liggande

kunde här ha varit mer preciserade och litteraturhänvisningarna fylligare — följer avsnitt om arbetsmaterialet och om den metodik, som författaren använt. I tre likartat uppställda kapitel behandlas därefter dräktens huvudbeståndsdelar: "Särken" respektive "Kjolen" och "Övriga livplagg". U n d e r sistnämnda rubrik sammanfattar författaren sådana plagg, som endast sporadiskt kunnat spåras — en tunika, som burits utanpå särken men under kjolen, och en tröja ("kofta", "kaft a n " ) , som burits utanpå kjolen. Avslutningsvis diskuteras fragment, som tidigare tolkats såsom härstammande från mantlar, men som författaren anser inte tilllåta någon närmare bestämning. I den " U t blick och sammanfattning", som avslutar kap. IV, pekar författaren på möjligheten av att de tunikor/kaftaner som har vävda silveroch guldband, typ Bj. 735, kan härstamma från Bysans, och att det skulle kunna vara sådana som kejsar Konstantin Porfyrogenetos avsåg, när han beskrev dräktskicket vid sitt hov och bl. a. nämnde ett praktfullt plagg, som han kallade skaramangion. Onekligen en fascinerande tanke! I kap. V : "Slutord" följer en summering av vad som tidigare sagts, varefter kommer den tyska sammanfattningen, termförklaringar, samt litteratur-, illustrations- och gravförteckningar. En bilaga, sammanställd av Ingmar Jansson, innehåller uppgifter om daterbara föremål i de aktuella björkögravarna. Uppläggningen med en sammanfattande diskussion kring det komparativa materialet i slutet av varje kapitel, i vissa fall efter olika avsnitt av samma kapitel har medfört åtskilliga upprepningar. En stramare disposition och hänvisningar mellan de olika kapitlen hade underlättat för läsaren. I kap. I I "Särken" gömmer sig ett par avsnitt, som med fördel kunde ha fått bli exkurser och placerats efter huvudtexten. Det ena behandlar vad författaren kallar sprundspännet (s. 18—19) och står nu mellan "Textila lämningar av särken" och "Textilfragmenten och deras lägen i gravarna". Det andra är utredningen om spännbucklornas brättehål (s. 27—30), som man finner under överrubriken "Den goffrerade särken. Analys av Fornvännen 71

Recensioner respektive ståveck". Efter en beskrivning av tillvägagångssättet, som återfinns i Birka I I I och som i föreliggande avhandling återgivits på s. 12, fortsätter Agnes Geijer utlåtandet: "Som sagts i Birka I I I är metoden att tilllämpa både på linne- och ylletyg. • På ylle blir resultatet av en rätt tidskrävande behandling ganska bestående, medan rynkplissering på linne är lättare att utföra men försvinner, så fort tyget blir vått. Sistnämnda förhållande ger mig fog för uppfattningen att resterna av såväl plisserat som slätt linne i birkagravarna torde härröra från samma sorts plagg — med den enda skillnaden, att somliga blivit smutsiga och tvättats! Alltså inte olika typer! Mig förefaller det ganska troligt, att alla särkarna importerats i plisserat skick." Den avslutningsvis, ovan anförda synpunkten utgör ett vägande skäl — utöver det rent dispositionsmässiga som anmälaren anförde vid disputationen — för lämpligheten av att det komparativa materialet till både den plisserade och den släta särkvarianten hade blivit behandlade i ett sammanhang och inte, som i avhandlingen, dels på s. 22 f., dels på s. 30 ff. En läsare kan knappast undgå att finna framställningen på denna punkt onödigt snårig. V a d i övrigt jämförelsen mellan birkasärkarna och den avbildade sydslaviska särken beträffar, så är den sistnämnda enbart rynkad genom hopdragning vid halsoch ärmlinningar, men icke "rynkplisserad". När det gäller kjolen, redovisar förteckningen på s. 39—48 trettiosex gravfynd (man frågar sig. efter vilken princip stilstorleken i detta avsnitt växlar?). I tabellen, fig. 37, upptas trettiotre av dessa fynd, varav åtta redovisas med spår av linnekjolar, tjugofem med fragment av yllekjolar. Författaren har naturligtvis rätt i att den ojämna fördelningen måste bero på att ylle bevarats bättre än linne, och att linnekjolen bör ha varit betydligt vanligare än vad fyndfrekvensen anger. Det skulle i detta sammanhang ha varit intressant få belyst, om möjligen de olika materialen tyder på att det funnits olika dräkter för sommar och vinter. Går man igenom gravbeskrivningarna i Birka I. visar det sig att totalt ca 20 c/c av de kvinnogra-

195

var, som redovisas i avhandlingens fig. 55, innehåller isbroddar och därmed markerar sig som vinterbegravningar. Av de tjugofem gravarna med yllekjolar, förtecknade i fig. 37, är det sju som innehåller broddar och ytterligare några var belägna i den omedelbara närheten av sådana gravar. M e n två av de åtta gravfynden, där linnekjolar kunnat påvisas, är också försedda med broddar, varför proportionen alltså i stort sett blir densamma! Detta är ju ett alltför litet material att bygga en hypotes på, men en detaljgenomgång av fynd och gravfältskartor bör kunna visa, om det går att få fram ytterligare underlag för en bedömning av denna fråga. Att "birkadräkten" knappast kan ha varit ett generellt begrepp kunde enligt anmälarens åsikt gärna ha understrukits mer än som skett. Trots allt är det endast slumpmässigt bevarade rester i knappt 15 % av samtliga undersökta gravar på Björkös gravfält, som lämnat upplysningar i detla sammanhang. Redan det faktum, att dräktspännen i de flesta fall varit avgörande för att en grav kunnat bestämmas som kvinnograv, markerar att det endast kan ha vatit de mera välsituerade i samhället, som kommit i blickfältet. Birkainvånarnas flertal har knappast haft möjlighet att skaffa sig dyrbara importerade tyger av siden, fint linne eller kamgarn. Att dräktplagg i färdigt skick kommit dit från fjärran länder är otvivelaktigt, att det varit fråga om en import i ordets verkliga mening är möjligt. M e n varför skulle inte också plaggens ägarinnor kunna ha varit främlingar? Kanske en och annan orientalisk kvinna medföljt handelsmän och krigare på deras återfärd mot norr? Osteologien hade möjligen kunnat hjälpa oss till ett svar. Efter vad anmälaren gjort sig underrättad om, tycks det dock knappast finnas något benmaterial bevarat från de gravar, som i detta avseende är av speciellt intresse, så frågetecknet torde höra till dem, som måste förbli bestående. I inledningen till avhandlingen låter Inga Hägg sina läsare veta, att "textilmaterialet är väl bevarat och samtidigt sällsynt rikligt". En och annan gång kan man vara beredd att hålla med om detta, men som helhet ger Fornvännen 71

196

Recensioner beror väl på oöverstigliga kostnader. Det är naturligt, att ett fyndmaterial som textilresterna i björkögravarna, rikhaltigt men med väsentliga begränsningar, frestar till att pressas till det yttersta och ställer stora krav på sina uttolkare. Inga Hägg har gjort lovvärda ansträngningar att avlocka det nya synpunkter och underbygga, vad vi vetat eller bara kunnat förmoda. M a n ser fram emot vad de fortsatta undersökningar, som ställs i utsikt, ska komma att medföra ifråga om helhetssynen på dräktskicket i den internationella miljö, som vikingatidens Birka utgjorde. Dagmar Selling

framställningen en väsentligt modifierad bild av det material författaren haft att bearbeta, och man konstaterar, att det inte varit någon lätt uppgift att ge sig i kast med. De drygt tvåhundra teckningarna på de femton avslutande bildsidorna redovisar många av de ofta oansenliga detaljer sorn granskats. Tyvärr har reproduktionstekniken inte alltid klarat återgivningen av författarens rediga teckningar utan sotat till dem. Och nog hade det behövts avgränsningslinjer kring de föremål, som hör till ett och samma gravfynd — sidutrymmet är verkligen utnyttjat till det yttersta! Att den fotografiska bildredovisningen blivit så begränsad är beklagligt, men

Dag Strömbäck, The Convcrsion of Iceland. A Survey. Translated and annotated by Peter Foote. Viking Society, London. Text Series. Vol. V I . 1975. 109 sid. Till den rika mängden av litteratur om trosskiftet i Norden har ytterligare ett arbete kommit, T h e Conversion of Iceland av Dag Strömbäck. Boken bygger huvudsakligen på en serie föreläsningar hållna vid Uppsala universitet år 1960. Vid omarbetningen till bokform har författaren endast undantagsvis beaktat senare utkomna arbeten. Bland de nordiska länderna är det kanske Island, som har den mest anmärkningsvärda formen av konventering. De skriftliga källorna berättar visserligen ofta om massomvändelser, men det är endast när det gäller Island, som vi hör talas om att ett helt folk genom sina ledare vid ett tillfälle skulle ha antagit den nya tron — och detta i en miljö genomsyrad av religiösa och politiska motsättningar. Den grundläggande källan är Ari Thorgilssons Islendingabök, författad någon gång mellan 1122 och 1133. Verket, som brukar betecknas som den isländska historieskrivningens början, tillmäts stor historisk trovärdighet. Vid sidan av Islendingabök finns flera arFornvännen 71

beten, Ölåfs saga Tryggvarsonar, Njåls saga m. fl. av betydligt osäkrare karaktär. Som viktigast bland denna senaie grupp räknar författaren Kristni saga, ett verk med kyrkohistoriskt innehåll. Gemensamt för dem är deras sena tillkomsttid, 1200—1300-tal, och som historisk källa deras "sekundära" karaktär. Bokens utgångspunkt är förutsättningarna för Alltingets märkliga beslut år 999 (1000). H u r kunde det komma till stånd? I tre kapitel granskar författaren frågan ur juridisk, politisk och religiös synvinkel. En uttalad målsättning är en textkritisk behandling av källorna för att nå fram till "what actually happened". I detta avseende är resultatet inte övertygande. En källkritisk behandling borde innebära en prövning av varje upplysning, innan den redovisas som ett historiskt faktum. Långa citat med förmodanden om innehållets trovärdighet i huvudsak kan knappast anses för tillräckligt. Som en kunnig introduktion till källorna för vårt vetande om det isländska trosskiftet och om forskningen kring dem har boken stora förtjänster. Tacksamt noteras de rika källhänvisningarna. Lars Urwitz

Recensioner Andreas Lindblom, Krucifix mästarna i Linköping. Bildhuggare på Birgittas tid. Distr. Finspångs bokhandel, Finspång, 1976. 110 sid. Svensk medeltida konstforskning har länge observerat en grupp 1300-talskrucifix i Östergötland och Småland, som hänger samman med Linköpings domkyrkas triumfkrucifix. Aron Andersson har i sin Medieval Wooden Sculpture in Sweden (1964) fäst uppmärksamheten på dessa verk och dessutom sammanfört en del kultstatyer med en verkstad vid Linköpings domkyrka. Andreas Lindblom har tidigare berört dessa krucifix. H a n har nu skickligt sammanställt ett överraskande stort material och publicerat det i en vacker volym, rikt illustrerad med bl. a. ett tiotal färgbilder tagna av författarens maka. Lindblom berättar, att han redan 1908 fängslades av ett märkligt krucifix av denna typ i ö . Husby kyrka. Efter nära sjuttio år har han fått tillfälle att framlägga sina forskningar. Triumfkrucifixet i Linköpings domkyrka är märkligt inte bara som ett av de tidigaste krucifixen av gotisk typ i vårt land, utan också därför att det är det första i raden av ett stort antal korsfästdseframställningai — mer än halva hundratalet — som Lindblom hänför till en viss mästare samt en medhjälpare och en efterföljare. Författaren hävdar, att det är från Frankrike den nya krucifixtypen kommer till Sverige. H a n betraktar den stora sydportalen i Linköpings domkyrka med dess tympanonrdiefer som ett nedslag av fransk stilipuls i början av 1300-talet. En krucifixframställning på långhusets sydportal står triumfkrucifixet nära. Dateringen av denna relief ges av ett mycket likartat krucifix på en nattvardskalk i Gårdeby kyrka. Det skänktes 1299 och kan vara tillverkat i Söderköping, där det efter 1282 fanns en guldsmed vid namn Tideman, troligen tysk. Ett krucifix av samma typ finns i Tiderums kyrka, som invigdes år 1300. Av utländska, daterade förebilder har anmälaren trott sig finna nära släktskap med en målad korsfästelsebild i en biskopsgrav i Liibecks domkyrka från 1300-talets början.

197

Andreas Lindblom sammanställer mästaren till portalrelieferna med skulptören av triumfkrucifixet. I anslutning till en hypotes av C. R. af Ugglas tros han vara identisk med Bunge-mästaren. I Linköpingsverkstaden har han först utfört krucifixet i Skönberga ( S H M ) , som är en direkt efterbildning av domkyrkans, vidare ett svårt skadat krucifix i Vreta kloster, i A d d ö v , Tidersrum samt processionscrucifixen i Ö. Tollstad (Östergötlands museum) och Björksäter. En annan grupp krucifix visar drag, som är typiska för mästaren, men här tillkommer en starkare betoning av lidindesdragen. Författaren erinrar om tidens svärmiska passionsandakt, intrycken från Birgittas Uppenbarelser och digerdödens svåra härjningar, inte minst i Östergötland. Ett antal verk i denna art kan hänföras till en bildhuggare, som bör vara lärjunge till krucifixmästaren vid domkyrkans hytta. Särskilt märkligt är krucifixet i Vimmerby kyrka med en nästan skräckinjagande Kristus. Andra verk i denna grupp finns i Ö. Husby, V. Husby, Risinge (en upprepning av Ö. Husby krucifixet) och Vånga. Även krucifixet i Bringetofta och Vireda (Småland) hör hit liksom ö . Tollstad (Östergötlands museum), som är ett av de vackraste. Denna betydande mästare har också skulpterat helgonstatyer såsom St. Olov i V. Ny och Vånga (sistnämnda i S H M ) samt ett kvinnligt helgon (Catharina) i Björkeberg. Sistnämnda skulptur har Aron Andersson velat hänföra till samma mästare, som skulpterat Linköpingsdomens Kristusstaty, vars original är förstört men avbildningar finns bevarade. En replik av denni, vackra Kristusbild finns i Slaka kyrka och är av samma hand. Skulpturverkstaden vid katedralbygget överlevde hyttan. På 1360-talet var domen färdig efter tillbyggnaden i väster, men en eller flera efterföljare till de båda äldre mästarna tycks ha fortsatt ännu en tid. H ä r saknas alla dateringar. Ett tiotal verk räknar författaren till denna efterskörd. Kristusbildernas starka lidandesdrag har mildrats. Ansiktet är i stället ädelt och rofyllt. Ett krucifix från Grebo visar drag från de båda äldre Fornvännen 7/

198

Recensioner lunda är korsfästelsereliefen, som är en av utgångspunkterna för Lindbloms attribution, mera avancerad i stil än övriga reliefer. I biskop Bengts testamente 1287 omtalas bland biskopens gäldenärer "magister Johannes, lapicide lincopie". Titeln magister avser byggnadsledaren (arkitekt), vilket yrke han på sedvanligt sätt förenade med stenmästarens arbete. Biskopen var skyldig honom 10 mark silver, som kunde vara en innestående, obetald lön. Vid denna tid hade säkerligen portalen koncipierats, och det är inte för djärvt att antaga, att Johannes är portalens mästare. Redan som sådan är han värd att minnas, eftersom denna portalform är unik och utomordentligt fint komponerad. Därtill är han upphovsman till de bästa skulpturerna, främst Kristusbilden. Skulle han därtill ha skulpterat triumfkrucifixet och några andra krucifix, är han onekligen en betydande konstnär, av vars verksamhet och skolbildande betydelse Andreas Lindblom nu givit oss en klarläggande och intressant skildring. En snart sjuttioårig forskargärning har med denna bok givit ett vackert prov på vitalitet, uppslagsrikedom och Imponerande kringsyn. Bengt Cnattingius

mästarna. Liknande krucifix finns i Ukna, Sjögestad, Tjällmo, Ringarum och Misterhult. Slutligen låter författaren ett antal senare krucifix höra till gruppen i mer eller mindre tydligt sammanhang såsom Ekeby, Gärdserum (som måhända står huvudmästaren n ä r a ) , Rinna, Varv, Haurida, Hogstad, Kristberg, Skeppsås och Väderstad (2 st.) samt ett av de fem krucifixen i Vadstena, som troligen kan dateras till 1380-talet. Detta märkliga stycke svensk skulpturhistoria, ovanligt genom att det sträcker sig genom flera generationer och genom sin lokala bundenhet, har genom Andreas Lindbloms forskningar på ett övertygande s;:tt blivit klarlagt. O m mästaren till Linköpings domkyrkas triumfkrucifix är identisk med upphovsmannen till relieferna på den stora sydportalen, vilket Andreas Lindblom vill göra gällande, kan man möjligen lätta på anonymitetens slöja och låta honom framträda med sitt eget namn. Det bör emellertid förutskickas, att endast mästaren till portalens trumeaustaty, den vackra Kristusbilden, kan komma ifråga — relieferna i övrigt (med ett par undantag) ä r enligt anmälaren troligen av en mindre betydande liibeckskt skolad stenmästare. Så-

Inger Estham, Figurbrodsrade mässhakar från reformationstidens och 1600-talets Sverige (Antikvariska serien 27), Uppsala 1974. ISBN 91-7192-163-X. Pris 7 0 : — . Att Sverige har ett även efter kontinentala förhållanden aktningsvärt bestånd av medeltida kyrkliga textilier är allmänt känt. Detta rika bestånd har också ägnats tillbörlig uppmärksamhet av många forskare. Agnes Branting, Agnes Geijer, Andreas Lindblom och Ann-Marie Franzén har inom detta område gjort de väsentligaste insatserna. De kyrkliga textilierna från nyare tid har däremot icke lockat till några mera betydande forskarinsatser. Att materialet även från denna tid är mycket rikt har kanske uppvägts av att kvalitén många gånger icke är den högsta, och de estetiska kvalifikationerna, jämförda med de medeltida textiliernas, sällan påfallande.
Fonwännen 71

Ett föremåls kulturhistoriska värde är dock icke beroende uteslutande av skönhet eller teknisk kvalitet, ett i många avseenden primitivt föremål kan ge lika värdefulla upplysningar om en gången tids kultur som de allra högklassigaste ting. Med tillfredsställelse hälsar man därför Inger Esthams undersökning och presentation av en del av det rika beståndet av kyrklig skrud från nyare tid, nämligen de figurbroderade mässhakarna från reformationstiden och 1600-talet. Materialet är i hög grad varierande — från högklassiga arbeten utförda av kungahusets och högadelns yrkesbrodörer till primitiva efterbildningar av dessa och av medetida broderier. Rent geografiskt är alla delar av landet representerade —• icke utan intresse konstaterar man att Norrland, även de nordligaste delarna, är rikt företrätt. Goda bilder, noggranna be-

Rect skrivningar och en omsorgsfull redovisning av källorna bildar underlaget för Esthams skildring av de olika typer av broderier som förekommer under perioden och för mera generella resonemang om den kyrkliga skrudens utveckling och variationer. O m man särskilt vill nämna avsnitten om pärlstickaren Paul C r d l och brodösen Helena Larsdotter (i Eksjö), är det därför att de representerar de två ytterligheterna inom materialet — det yrkesskickliga och modemedvetna och det amatörmässiga och traditionsbundna. För såväl Paul C r d l som för Helena Larsdotter gäller att åtskilliga frågor finns kvar att besvara, innan bilden av deras verksamhet blir fullständig. För Crells del återstår t. ex. att söka finna svaret på frågan om hans härkomst och utbildning och finna förklaringen till varför han börjar sin verksamhet i Sverige i Norrland och först efter flera år flyttar sin verksamhet till huvudstaden. Icke heller för Helen.i Larsdotters del är alla frågor, när det gäller biografiska data, slutgiltigt besvarade. Vad gäller hennes arbeten, skulle man också ytterligare vilja diskutera orsakerna till hennes starka beroende av medeltida förebilder. V a r det en följd av beställarnas önskan (och vilka var beställarna?), en följd av en sedan senmedeltiden levande tradition eller något så enkelt som brist på moderna förlagor? För att få någorlunda fullständiga svar på dessa frågor torde det vara nödvändigt att studera också

199

annan, samtida kyrklig och profan konst inom samma geografiska område och se, om Helena Larsdotters starkt meddtid';präglade arbeten står isolerade eller har motsvarigheter inom andra konstarter. Självklart går tankarna i första hand till det sydsvenska bonadsmåleriet. Över huvud taget är Inger Esthams arbete stimulerande och utgör ett ovärderligt underlag för fortsatta diskussioner om stilhistoriska frågor, om liturgins och den kyrkliga skrudens utveckling, om förhållandet beställarehantverkare och, icke minst, om vilka faktorer som en gång styrde utvecklingen och förändringarna. Att begära att alla gåtor skall vara lösta och alla frågor besvarade i ett pionjärarbete av det slag som Inger Esthams arbete utgör vore orimligt. Nytt material kommer säkert, trots all omsorg som lagts ned på att gå igenom det totala beståndet av textilier, att komma i dagen, arkivalier kommer att kunna avlockas ytterligare uppgifter, och nya frågeställningar kommer att aktualiseras allt eftersom kunskaperna ökar. M a n vill verkligen hoppas, att Inger Estham får möjlighet att fortsätta och ytterligare fördjupa sina studier av den nyare tidens kyrkliga skrud. Även detta hittills ganska bortglömda för att icke säga ringaktade material ät en väsentlig del av vårt kulturarv, som bör kunna lämna många och väsentliga uppgifter om tro och sed genom århundradena. Åke Nisbeth

Ulla Ehrensvärd, Medaljgravören Erik Lindberg 1873—1966 Del 1. Stockholm 1974. Publ. som Numismatiska Meddelanden X X X H : 1 , 362 sid., ill. Pris häftad 1 2 5 : — , inb. 1 5 0 : — .

I sitt efterord till förestående avhandling säger Ulla Ehrensvärd, att hon vid förberedelserna till en utställning av Erik Lindbergs verk på Kungl. Biblioteket på hösten 1958 "kom i kontakt" med honom. Det är en riktig uppgift, även om den har karaktären av en undervärdering. Det är väl bekant att under de åtta år som följde fram till
9 Fornvännen

Lindbergs död 1966 hon stod i flitig kontakt med honom. Erik Lindberg måste tidigt ha insett, att skulle hans livsverk tolkas, kunde det inte göras mycket bättre av någon annan än av författarinnan. Så började ett synnerligen fruktbart samarbete, vars första resultat nu föreligger — det utgör hennes doktorsavhandling. Med denna nära kontakt med objektet för hennes studie, med öppen och fri tillgång till Erik Lindbergs anteckningar och arbetsmaterid, måste uppgiften tett sig mycket lockande. Vad som kanske kunde ha verkat avskräckande var den överflödande rikedoFornvännen 71

200

Recensioner den magnifika mödan att fastställa vad uttrycket kommer ifrån. Ordet "medalj" har hon belagt till 1525 och "frånsidan" till 1549! Härtill kan fogas den anmärkningen att uttrycket medaglia — eller i andra former på andra språk långt in i 1600-talet — kom att användas som beteckning på klassiska mynt, något som för den fåvitske varit ägnat att överskatta denna tids intresse för medaljen, vilket var ganska sparsamt. I detta sammanhang säger Ulla Ehrensvärd, att medaljkonsten just 1549 råkat in i en förfalloperiod, "åtminstone sett ur Florens horisont". Med den markerade begränsningen är påståendet någorlunda invändningsfritt, men eliminerar man Florens, var den tyska medaljkonsten vid denna tidpunkt definitivt betydande, och rör man sig litet härs och tvärs över Europa kan man nog göra gällande, att det nästan alltid funnits en eller ett par betydande konstnärer, som fört denna konstform vidare. I kapitlet om Lindberg som myntgravör redogör författarinnan för Lindbergs bidrag till tävlingen om de nya mynten 1951. Nu efteråt synes hans förslag visserligen formellt konventionella men synnerligen tilltalande för ögat. Lindberg valde som motto "Sveriges näringar". Motivvalet är inte nytt — det har förekommit i flera länder såväl på mynt som på sedlar. Med nämnden önskade en konstnärlig förnyelse, ett avbrytande av traditionen. Visserligen blev ju Robert Nilssons bronsmynt något nytt, men i övrigt synes de utvalda mynten inte i nämnvärd grad innebära en större förändring än Lindbergs förslag. Då man läser Lindbergs lugna kommentar till bedömningen, har man kanske svårt att uppleva det som en tragedi för Lindberg, vilket är den benämning Ulla Ehrensvärd gett händelseförloppet. Nej, tragedin, som väl vid en smula letande kan hittas i de flesta människors liv, inte minst de konstnärligt skapandes, låg nog på ett annat plan. Ulla Ehrensvärd formar sitt slutkapitel om Erik Lindberg och hans samtid till en skildring av konflikten mellan Erik Lindbergs " p å fransk salongsrealism byggda pittoreska medaljuppfattning" (Tor Hedberg) och den "nya" medaljkonsten med så-

men på material och Erik Lindbergs så rika produktion. Till detta kan fogas, att Erik Lindbergs symbolik inte är av det lättköpta slaget. Det slitna uttrycket om medaljens frånsida kan inte användas olämpligare än i sammanhang med hans aeuvre. Ulla Ehrensvärd inleder boken med ett porträtt av konstnären och betitlar kvickt detta "en porträttör". Hon betonar den spiritualitet, som i så hög grad låg i hans karaktär men understryker också den distans, som alltid fanns hos honom. Lägg därtill en stundom något kritisk attityd till omvärlden, där han givetvis med rätta inte accepterade varje människa som han mötte, utan i stället ingående prövade vederbörande. H a n hade en sann yrkesstolthet, som gång efter annan skymtar i den Ehrensvärdska beskrivningen av mannen och hans verk, och han betonade ständigt att han var gravör och inte skulptör. M a n har ibland en känsla av att han kanske innerst inne beklagade reduktionsmaskinens tillkomst, som gjorde det så lätt för konstnärer, vilka han ej accepterade som medaljgravörer, att utöva detta yrke. Då juryn för den tävling som utlystes 1955 i anslutning till den kommande FIDEM-kongressen i Stockholm sammanträdde, var Erik Lindberg starkt kritisk mot flera insända verk, bl. a. mot en plakett av Stig Blomberg och sade i ganska irriterade ordalag till Otte Sköld, att han för sin del ej ansåg detta för en medalj, utan för någon sorts småskulptur. Otte Sköld, som stod tidens strömningar närmare, försvarade den lilla plaketten och diskussionen slutade i ett avväpnande skämt från Sköld. Men det var två skolor som möttes och som hade mycket litet gemensamt. Innan Ulla Ehrensvärd ger oss en skildring av Erik Lindbergs studieår och därefter behandlar hans huvudsakliga gärning, drar hon i ett kapitel upp förutsättningarna för arbetet, "Gjutning, gravering och medaljteknik". På sätt och vis är detta kapitel något av det finaste i boken och saknar i sitt slag motsvarighet i den numismatiska litteraturen. Det skall läsas tillsammans med ett par senare: "Bokstäver och inskriptioner" och "Medaljens frånsida". Inte minst det sistnämnda är helt fascinerande, och författarinnan har gjort sig
Fornvännen 71

Recensioner dana representanter som Carl Milles, Svante Nilsson och naturligtvis i hög grad Gösta C a r d l , vars personlighet säkerligen också irriterade Lindberg. De var verkligen mycket olika! På sätt och vis var jämförelsen från början orättvis. Vi som nu efteråt kan så att säga slå i facit, vet att båda svaren på frågan, om hur man löser problemet att göra en fulllödig medalj, kan vara riktiga. Ja, det finns många rätta svar. Vill man efteråt beklaga någon egenskap hos Erik Lindberg, är det kanske just hans "aversion mot de nya moderna tendenser som i den gjutna medaljens tecken snabbt kom att erövra 1900-talets medaljkonst". Men samtidigt har också denna inställning precis som medaljen en annan

201

sida: troheten mot de egna idealen. På den punkten svek aldrig Erik Lindberg. Hans medaljer kunde vara bättre eller sämre — aldrig dåliga — men de var alltid uttryck för hans konstuppfattning. Den tacksamhet mot Erik Lindberg, som man alltid är beredd att känna, understryks starkt vid genomläsningen av Ulla Ehrensvärds bok. Också mot henne är tacksamheten mycket stor, inte minst därför att hon tillägnar sitt verk Nils Ludvig Rasmussons minne. Med outtröttlig entusiasm stödde han hennes arbete i ett decennium. Det känns gott att veta, att hans minne är levande bland oss. Ernst Nathorst-Böös

Byggnadsminnesmärken. Förteckning över byggnadsminnesmärken som tillhör staten eller står under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende. Riksantikvarieämbetet. Liber Förlag, Stockholm 1976. Enligt 1920 års kungörelse om det offentliga byggnadsväsendet kan regeringen bestämma, att vissa statliga byggnader som har karaktär av byggnadsminnesmärken skall vårdas särskilt med hänsyn till detta. Vilka byggnader det gäller, framgår av en speciell förteckning som förs över dem. Karaktären av byggnadsminnesmärke kan finnas även hos byggnadsverk som inte står i förteckningen, men först i och med att de kommer in där, blir denna status officiellt fastslagen med åtföljande skyddsverkningar. Den första uppsättningen av byggnadsminnesmärken fastställdes 1935 på grundval av en inventering och värdering som Martin Olsson genomfört. Den tryckta förteckningen kom ut 1938. Urvalet var omfattande och även i ett nytida perspektiv väl balanserat med hänsyn till olika företrädda kategorier. Där fanns byggnadsverk på skilda sociala nivåer och av varierande ålder — även relativt moderna byggnader kunde tas med, bara de fyllde kravet, att de på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde skulle vara att betrakta som minnesmärken. Sålunda

kunde det då ännu inte 15 år gamla Patentverket av tidens arkitektheros Ragnar Östberg tas med på 1935 års lista. Byggnadsstyrelsen, som fram till den 1 juli 1967 hade myndighetsansvaret för byggnadsminnesmärkenas vård, publicerade detta år en nyredigerad förteckning. Beträffande objekten i Stockholms stad och län fanns nu bilder och vissa historiska data med. För landet i övrigt rörde det sig fortfarande om en ren lista. Därtill fanns uppgifter om objekt, som utgått ur den ursprungliga uppsättningen. Riksantikvarieämbetet har nu gett ut den tredje förteckningen i ett betydligt större omfång än de tidigare. Ökningen beror inte bara på att antalet objekt vuxit. Framför allt är den en följd av att alla upptagna byggnadsverk nu presenteras med beskrivningar, de flesta också med bilder. Det har blivit en bok på högre nivå än dess föregångare, rik på informationer, med hög klass på bilder och utstyrsel. Förtjänsten syns i hög grad tillkomma Gunnar Sillen, som svarat för redigering och layout och själv tagit de flesta fotografierna. Utskiljandet av de statliga byggnaderna som en särskild skyddskategori enligt det svenska systemet har både positiva och negativa sidor. Under förutsättning att urvalet görs tillräckligt omfattande, kan en objektFornvänncn 71

202

Recensioner det allt överskuggande omdömet bli att det är en bra bok. En enorm mängd sakuppgifter är insamlad, sovrad och presenterad på ett tillgängligt och tilltalande sätt. Några anmärkningar skall här göras, men jag vill betona att de har en marginell karaktär. En bok av denna övervägande faktatyp måste dock recenseras likaledes i detalj. För det första kan avvägningen av uppgiftsmängden i några fall diskuteras. En del kända byggnader, som Stockholms slott, har fått påfallande litet utrymme. Nu finns det ju uppgifter om slottet, som faktiskt är så litet kända att de skulle varit intressanta att få med, exempelvis omfånget av de rester av slottet Tre Kronor som finns bevarade i den nuvarande anläggningen — både under norra längans puts och i källarna (Slottsmuseet). På motsvarande sätt hade det varit av informationsvärde att berätta att kammarrättens hus på Riddarholmen torde vara vårt första specialbyggda och modulplanerade kontorshus eller att f. d. Skandinaviska Kreditaktiebolaget i kvarteret Mercurius har en märklig fasad av betongsten, tillverkad på engelsk licens i Köpenhamn — huset stod färdigt 1876. Under Centralposthuset i Stockholm saknas hänvisning till den viktigaste skriftliga källan, Minnesskrift vid invigningen af nya posthuset i Stockholm år 1903, Stockholm 1904. I avsaknad av arkitektregister ä ; det heller inte lätt för den oinvigde att vara säker på att den "G. Dahl", som nämns i samband med Centralposten, är samme F. G. A. Dahl, som ritade Kungl. Biblioteket. överhuvudtaget är korrekturläsningen, när det gäller namn, inte perfekt. Exempelvis ser Fredrik Blom på ett ställe ut som en förfader till Poppes Fabian Bom, och Albert Theodor Gellersledt får två gånger initialerna "N. T " . Ofta saknas uppgifter om byggnaders nuvarande användning. Likaså skulle man mestadels velat veta mer om senaste restaurering. Eftersom en sådan a-drig kan bli ett exakt vetenskapligt arbete utan är resultatet av en rad personliga bedömningar, bör man bli upplyst om vem som varit ansvarig arkitekt (och eventuellt övriga betydelsefulla

lista av detta slag ge en god samlad bild av vad som i dag ter sig historiskt betydelsefullt i det statliga byggeriet genom tiderna — för administration, representation, försvar samfärdsel osv. Givetvis kan bilden förändras genom att enstaka byggnader eller hela kategorier flyttas ut eller in över gränsen mellan staten och andra förvaltare. Sålunda hai sjukhusen under senare år utgått till landstingen, medan tingshusen kommit in (och snart i urval kommer att hamna på skyddslistan). Den största luckan, när det gällei det sedan länge existerande statliga byggnadsbeståndet, är faktiskt järnvägsstationerna, vilket är desta mer anmärkningsvärt som dessa ofta medvetet utformades för att få arkitektonisk betydelse för nya samhällsmiljöer. Inventeringen av stationsbyggnaderna är ju redan genomförd — men i förteckningen finns hittills bara Lund och Vansbro och därtill inga uppgifter om att fler skulle vara på väg, som fallet är med tingshusen. (Östersunds och Umeå stationshus är på ett mystiskt sätt markerade på respektive stadskartor i boken utan kommentarer.) Häl måste en snabb insats göras. Ansvaret är inte bara Riksantikvarieämbetets utan också SJ :s det ligger i själva byggnadsminnesmärkesidén. En eftertrycklig framstöt från ämbetet att få denna lucka fylld är alltså påkallad. Postens och televerkets byggnader ute i landet måste sedan följa. I en del fall är objekten i förteckningen dock inte alls från början den offentliga byggnadsväsendets produkter utan har hamnat i statens ägo genom senare överlåtelser. Adelspalats, privata kontorshus och bondbyar hör dit. Saklogiskt skulle de hellre stå tillsammans med de icke-statliga byggnadsminnena. Men nu är indelningen byggd på den nuvarande administrationens gränser, inte den historiska, och då blir bilden mer svårläst. I andra länder, där det anses juridiskt möjligt att förena statliga och icke-statliga byggnadsminnen under en enda fredningslag, t. ex. i Danmark, är förhållandet enklare Men där publicerar man å andra sidan bara en enkel rättfram lista. För att återgå till 1976 års svenska förteckning över byggnadsminnesmärken måste: Fornvännen 71

Recensioner medverkande). Sådana uppgifter bör ju vara lättillgängliga i utgivarnas position. Ändå står det fel på ett av de få ställen där namn finns med — restaureringen av Skokloster har på arkitektsidan legat enbart på slottsarkitekten Ove Hidcmark, inte därtill på kompanjonen Göran Månsson. Tekniska högskolan i Stockholm disponerade ännu under 1950-talet sin gamla huvudbyggnad i kvarteret Vega (tillsammans med dåvarande matematikmaskinnämnden). Sist på textsidan kan jag inte låta bli att påpeka ett par fel med nautisk anknytning, som jag finner särskilt förvånande med tanke på redaktörens kompetens på detta område. Förmodligen är de rena missöden i förbifarten. O m Nidingens fyrar står det: "För att förbättra skenet infördes lysämne år 1884 och luxljus 1905." Vad det skall heta är att som lysämne infördes rovolja 1846 och fotogen 1884; luxljuset 1905 (fotogenglödljus) är korrekt. Under Galärvarvet läser m a n : "Berömda

203

båtar som byggts vid varvet är t. ex. Sveriges första ubåt Hajen 1904 ." Redan tjugo år tidigare byggde uppfinnaren och vapenfabrikören Thorsten Ncrdenfelt undervattensbåtar (ångdrivna) på Kungsholmen. Hade redaktionen i stället kallat Hajen Svenska Flottans första ubåt, hade man varit helgarderad. Illustrationerna är som sagt av hög kvaliinte minst Gunnar Sillens egna fotografier. Däremot vill jag anmäla en reservation på kartsidan. På utdragen ur ekonomiska kartan, som delvis används, hittar man lätt de sekundära byggnaderna som står i svart, medan själva huvudobjekten är ritade ofyllda med ungefär samma linjegrovlek som vägar m. m. M a n får därför använda en ganska god stund för att hitta t. ex. Tullgarns slott. Men, för all del, bildgåtorna ökar spänningen i läsningen av den även i övrigt så intressanta och givande boken. Björn Linn

Nordic Archaeological Abstracts 1974. Viborg 1975. 191 s. Pris 75 D. kr. Nordic Archaeological Abstracts 1975. Viborg 1976. 263 s. ISBN 87-87616-00-9. Pris75D.kr. NAA — Nordic Archaeological Abstracts är namnet på en bibliografisk årsbok, som utkommit med sina två första volymer. Den första volymen redovisar produktionen inom ämnesområdet nordisk arkeologi och därtill anknytande vetenskaper under året 1974. Inalles omfattar boken 513 korta resuméer — abstracts. NAA 1975 omfattar 666 abstracts. NAA:s förebild är British Archaeological Abstracts, som funnits sedan 1967. NAA är som systereditionen tryckt på engelska och har samma redaktionella uppställning som denna. Detta betyder, att arbetet genom person-, sak- och ortregister givits flera olika ingångar, samtidigt som litteratursökandet underlättas av ett relativt lättbegripligt kodsystem. Redaktionens syfte har varit att ge

snabbast möjliga information om närmast föregående års produktion av litteratur med anknytning till nordisk arkeologi. V a d man som nyhetsförmedlare velat ge är något vida mer än en ren litteraturförteckning men ändå information i lapidarisk stil. Den första volymen har krävt en osedvanligt stor arbetsinsats. Redaktörerna har nämligen själva måst skriva de flesta sammandragen. Inför kommande volymer av NAA uppmanar de därför författarna till relevanta arbeten att hjälpa redaktionen genom att insända självreferat, vilka bör vara avfattade på engelska — också bristfällig sådan duger. Bakom NAA står ett antal yngre arkeologiska eldsjälar, som man hoppas skall visa sig vara både svårförbränneliga och i sinom tid ersättbara. Huvudredaktör är Mette Iversen, Viborg. I redaktionen finns vidare företrädare för alla de nordiska länderna. Svenska deltagare är Kaj Borg, Ingmar Jansson och Ulf Näsman. Då det gällt att sovra bland svåråtkomliga Fornvännen 71

204

Recensioner framgår, att nationella arkeologiska bibliografier föreligger för Danmark, Finland, Norge och Sverige. M a n kan se att den äldsta sammanställningen är från 1875, gjord av Oskar Montelius och avser svensk arkeologisk litteratur från tiden 1800—1875. Därnäst äldst är den första danska bibliografin, som täcker tiden till och med 1904 och är författad av den arkeologiskt intresserade Amtmanden E. Vedel. Väl samordnade i tiden är de första norska och finska bibliografierna. Den norska omfattar tiden 1814—1913 och har sammanställts av W. P. Sommerfeldt, den finska som avser tiden 1700—1913 har som upphovsman A. M. Tallgren. Litteraturförteckningen avslöjar vidare, att det finns många och långa avbrott i serierna. Den visar också, att bibliografiernas olika delar ofta är disparat publicerade i flera olika vetenskapliga serier. Vad den inte visar är, att uppgifter om arkeologisk litteratur också finns t. ex. i de nationella historiska bibliografierna samt för tiden ca 1870—1902 även i Archiv fiir Anthropologie. För närmare uppgifter härom se Gerlach & Hachmann. Sammanfattningsvis kan konstateras att alltsedan 1870-talet flera försök har gjorts att redovisa de nordiska ländernas produktion av arkeologisk litteratur. Ambitionsnivån har varit högst varierande. Medan somliga bibliografier består enbart av litteraturförteckningar utan någon form av kommentar, är andra mer eller mindre bearbetade — ibland till den grad att de får betraktas som läroböcker. Det senare är fallet med de danska och svenska bibliografierna, som täcker tiden från och med 1939. Ett gemensamt drag för NAA:s alla föregångare är att de täcker väsentligt längre tidsperioder än ett år. Den yngsta information som i dag kan hämtas ur något av dessa verk är redan minst sju år gammal. Att de bjuder på föråldrad information är enligt min mening det allvarligaste argumentet mot dessa konventionella bibliografier. Styrkan hos dem ser jag i de kommentarer de har att ge om de olika verken, samt i den redovisning av forskningsläget vid en given tidpunkt som de i bästa fall innehåller. I och med tillkomsten av NAA anser jag dock, att en omprövning bör ske

stenciltryck, har redaktionen följt en generös linje. M a n har i princip tagit med allt, som kunnat antas ha en någorlunda god spridning till fackbibliotek. Aktuella i detta sammanhang är framför allt vissa universitets lägre examensarbeten — typ trebetygsuppsatser. Noteras bör även, att uppsatserna ur Kontaktstencil tagits med — det är första gången som recensenten ser detta organ omnämnas, trots att det redan utkommit i bortåt tio volymer. Med hänsyn till att de typografiska reproduktionsmetoderna befinner sig i så snabb utveckling, att det ofta är svårt att avgöra om ett arbete skall anses vara tryckt eller icke, anser jag att redaktionen gjort en riktig bedömning, då den inte uteslutit typografiskt ofullgångna arbeten. Däremot anser jag att läsaren borde fått hjälp att omedelbart visuellt kunna skilja dessa arbeten från de i konventionell mening tryckta. För de senare borde också ISBN-numren ha angivits. Det är alltid svårt för en nystartad tidskrift att bli så uppmärksammad, att ekonomin kan räddas i tid. Mycket hänger på redaktionens förmåga att marknadsföra sin vara — den skäms inte för sig. Ett memento är dock, att så gott som inga av deltagarna i Skandinavisk museumsförbunds möte i Oslo i juni 1976 kände till att NAA existerade. Det är recensentens uppriktiga förhoppning, att NAA skall undgå ödet att negligeras. Årsboken förtjänar att uppmärksammas och tillönskas ett långt och framgångsrikt liv. En presentation av NAA kan knappast göras, utan att man också nämner något om den redan existerande bibliografiska dokumentationen på det arkeologiska området. Den är så omfattande, att det faktiskt existerar en bibliografi över arkeologiska bibliografier. Den omfattar inte mindre än 269 sidor och är författad av Gudrun Gerlach och Rolf Hachmann. Beträffande Norden är detta arbete väl inte helt fullständigt, men den intresserade kan i alla fall här finna det mesta. Eftersom det kan vara svårt att få tag i översiktsverket, anser jag det befogat att i nedanstående "hjälpreda" redovisa de för arkeologerna mest väsentliga och lättast åtkomliga arbeten som berör Norden. Av förteckningen Fo rnvannen 71

Recensioner i n o m r e d a k t i o n e r n a för d e n a t i o n e l l a bibliog r a f i e r n a . D e bibliografier s o m e n d a s t r e d o visar t i t l a r h a r n ä m l i g e n n u i stor u t s t r ä c k n i n g mist sitt b e r ä t t i g a n d e . D e b ö r e m e l l e r tid i n t e u p p h ö r a för tidigt u t a n m å s t e a j o u r föras f r a m till 1974. Lyckligast v o r e , o m d e s e d a n skulle k u n n a e r s ä t t a s a v e n ny t y p a v bibliografier d ä r t o n v i k t e n ligger p å a t t r e d o visa t r e n d e r n a i n o m f o r s k n i n g e n . S å d a n a a r b e t e n k a n e n d a s t skrivas m o t b a k g r u n d e n a v en l ä n g r e t i d s p e r i o d — l ä m p l i g e n f e m å r . D e skulle fylla e t t stort b e h o v i n t e m i n s t för undervisningen. Eftersom NAA förhoppningsvis k o m m e r a t t a v l a s t a b i b l i o g r a f i a r b e tets l i t t e r a t u r s ö k a n d e d e l , b o r d e r e s u r s e r n a k u n n a k o n c e n t r e r a s i r e k o m m e n d e r a d riktning. M i n p o s i t i v a syn p å N A A i n n e b ä r p å i n t e t vis, a t t j a g skulle b o r t s e från d e t s t o r a v ä r -

205

d e t hos d e e x i s t e r a n d e b i b l i o g r a f i e r n a . N A A och de resonerande bibliografierna k a n aldrig ersätta v a r a n d r a m e n bör p å ett u t o m o r d e n t ligt sätt k u n n a k o m p l e t t e r a v a r a n d r a . A r k e o logerna h a r behov av både nyhetsförmedlare som N A A och av samtidigt retrospektiva och framtidspejlande verktyg som bibliografierna. U n d e r m i n tid som universitetslektor i arkeologi h a r j a g k u n n a t konstatera, att end a s t få a v d e a r k e o l o g i s t u d e r a n d e v i d v å r a u n i v e r s i t e t e n s k ä n n e r till existensen a v d e a r k e o l o g i s k a b i b l i o g r a f i e r n a , för e n v i d a r e läsekrets t o r d e d e v a r a helt o b e k a n t a . D e t ä r m i n f ö r h o p p n i n g a t t d e n n a a n m ä l a n skall h j ä l p a till a t t p å v i d gavel ö p p n a d ö r r a r n a till d e n a r k e o l o g i s k a s k a t t k a m m a r e s o m bibliografierna utgör. Jan Peder L a m m

Bibliografisk h j ä l p r e d a vid s ö k a n d e t efter nordisk arkeologisk l i t t e r a t u r . ( S a m m a n s t ä l l d av J a n Peder Lamm.) Allmänna översikter Verzeichnis vor-und friihgeschichtlicher Bibliographien. Gerlach, Gudrun & Hachmann, Rolf. 1971. Beiheft zum 50. Bericht der Römisch-Germanischen Kommission 1969. Frankfurt am Main. Bibliotheca Monteliana. Catalogue of Oscar Montelius' Collection of Books included in the Library of the KVHAA, Stockholm. Lundqvist, Maja. 1943. K V H A A handl. 57. Danska bibliografier Oversigt över den danske Literatur om Nordens forhistoriske Arkaeologi indtil og med Aaret 1904. Vedel, E. 1905. Köbenhavn. 1939—1940 (Becker, Carl J o h a n ) . 1941. Litteratur om Danmarks Forhistorie. Fortid og Nutid. Tidsskrift for kulturhistorie og lokalhistorie udgivet af Dansk historisk Faellesforening. Bd. 14, s. 39—51. 1941 — 1944 a.a. Bd. 16 (1946), s. 344—361. 1945—1948 a.a. Bd. 18 (1952), s. 176—193. 1949—1952 a.a Bd. 19 (1956), s. 22—46. 1953—1956 a.a Bd. 20 (1959), s, 155—183. 1957—1960 a.a Bd. 21 (1962), s. 346—374. 1961 — 1964 a.a Bd. 23 (1966), s. 27—53. 1965—1968 a.a Bd. 24 (1970), s. 243—284.

Finska bibliografier Archaelogy in Finland before 1920. Nordman, C. A. 1968. The History of Learning and Science in Finland 1828—1918. Soeietas Scientiarum Fenniea. 1700—1913 Suomen Arkeologinen Bibliografia (Tallgren A.M.). Finska Fornminnesföreningens tidskrift X X V I I (1916). 1914—1917 a.a (Tallgren, A. M. Suomen Museo 1917. 1918—1925 a.a. (Cleve, Nils). Finskt Museum 1926. a.a. (Kivikoski, Ella). Suomen Mu1926—1935 seo 1935. 1936—1943 a.a. och förf. Suomen Museo 1944. 1944—1950 a.a. och förf. Suomen Museo 1952. 1951 — 1960 a.a. och förf. Suomen Museo 1962. 1961 — 1970 a.a. och förf. Suomen Museo 1972. Norska bibliografier 1814—1913 Norsk arkaeologisk literatur, 1814 —1913. (Sommerfeldt, W. P.). Oldtiden 5, 1915. 1900—1935 Norsk arkeologisk bibliografi 1900 —1935. (Björn, Anathon). Univ. Oldsaksaml. Arbok 1935—1936. 1936—1956 a.a. (Slomann, Wenche). Univ. Oldsaksaml. Arbok 1955—1957. 1956—1963 a.a. och förf. Viking 28 (1964). Bibliografi över Nord-Norges Arkeologi, (intill 1964). Simonsen, Povl, 1964. Acta Borealia. B. Hum. 8. Tromsö. Fornvännen 71

206

Reccns 1923, s. 38—59. 1921—1935 a.a. 1921 -1935 (Sjögren, P.). Uppsala 1956, s. 39—55. 1936—1938 a.a. 1936—1950 (Bohrn, H & Elfstrand, P.). Stockholm 1964, s. 62—73. 1939—1948 Swedish Archaeological Bibliography, Vol 1 (1951). (Janson, S. & Wessberg, O.) 1949—1953 a.a. Vol. 2 (1956). Callmer, Ch. & Holmqvist, W.). 1954—1959 a.a Vol 3 (1965). (Odelberg, W. & Thylander, H.) 1960—1965 a.a. Vol 4 (1968). (Stenberger, M. & Hedvall, A. 1966—1970 a.a. och red. Vol 5 (1972). 1971 — 1975 a.a. Vol 6 (under tryckning). (Janson, S.).

Svenska bibliografier 1800—1875 Montelius, Oscar, 1875. Bibliographie de 1'archéologie préhistorique de la Suéde pendant le XIX siécle. Stockholm. 1875—1876 Sveriges arkeologiska litteratur åren 1875 och 1876. (Montelius, Oscar). Sv. Fornminnesfören. Tidskr. 3 (1877). 1877 a.a. 1877 och förf. Sv. Fornminnesfören. Tidskr. 3 (1877). 1878—1879 a.a. 1878—79 och förf. Sv. Fornminnesfören. Tidskr. 4 (1880). 1880—1881 a.a. 1880—1881 och förf. Sv. Fornminnesfören. Tidskr. 5 (1883). 1875—1900 se Svensk historisk bibliografi 1875 — 1900 (Setterwall, K.). Stockholm 1907, s. 20—35. 1901—1920 a.a. 1901 — 1920 och förf. Uppsala

6:e Nordiska konferensen i Spårelementanalys
Konferensen hålls den 23—26 augusti 1977 i Södertälje och anordnas av Svenska Kemistsamfundets Analytiska sektion. Ansvarig för planeringen är forskningschef L.-H. Andersson, FOA. Programmet omfattar såväl huvudföredrag som sessioner med kortare originalföredrag. Dessutom ingår två speciella sessioner. Den ena av dessa kommer att behandla statistiska metoder att karakterisera och värdera spårdementanalysmetoder och spårelementanalysresultat. Den andra behandlar spårelementanalys som hjälpvetenskap inom arkeologi och besläktade vetenskaper. Forskare och tekniker inbjuds att hålla korta originalföredrag om arbeten som ej tidigare varit publicerade. Översikter över nya aspekter på spårelementanalys eller spårdementkarakterisering kan även framläggas. Senaste anmälningsdag är 15 april 1977. Cirkulär kan erhållas från Svenska Kemistsamfundets kansli, tel. 0 8 - 11 52 60.

Fornvännen 71