Recensioner http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1988_litt Fornvännen 1988, 69-80, 117-144, 186-208, 269-294, 295-296 Ingår i: samla.raa.se Recensioner MagdalenaS. Midgley, The Origin and Funclbn of lhe Earthen Long Barrows of Northern Europé. BAR International Series 259. Oxford 1985. 330 s., 69 fig. och 14 tab. ISBN 0-86054-331-5. £18. I översiktliga arbeten om megalitgravar brukar ibland också nämnas de långhögar, "earthen long barrows", som under fjärde och tredje årtusendena f. Kr. uppträder i ett nordeuropeiskt bälte från Storbritannien till Polen med angränsande områden. M a n upplyses då om att dessa stora märkliga anläggningar kan vara rektangulära, långsträckt triangulära eller trapetsoida och innehålla gravar samt vissa sten- och träkonstruktioner. Långhögarna har naturligt nog också behandlats i regionala analyser, men det har inte funnits någon lättillgänglig framställning, där hela det kontinentala materialet tagits upp till grundlig diskussion och satts in i ett kronologiskt, kulturellt, socialt eller religiöst sammanhang. För Englands del har Paul Ashbees bok från 1970 varit en god kunskapskälla, där det förekommer vissa med hänsyn till den övriga utbredningen nödvändiga utblickar över besläktade anläggningar i Nordeuropa. Vad beträffar Polen erinrar sig recensenten särskilt den undersökning, som den nyligen bortgångne -Lodz-professorn Konrad Jazdzewski utförligt redogjorde för vid det tredje atlantiska symposiet på Moesgård i Danmark år 1969. Nu har den påtalade bristen avhjälpts genom ett arbete av Magdalena Midgley. Som titeln anger är hennes syfte att söka utreda varifrån idén till dessa speciella konstruktioner kommer och vilken funktion de har haft i de dåtida samhällena. För att kunna fullfölja dessa uppgifter har hon också måst genomföra en noggrann analys av de olika former, i vilka dessa monument uppträder. Det hade kanske därför varit befogat att i titeln ange, att arbetet också berör konstruktion och spridning i landskapet. För att få ett så tillförlitligt underlag som möjligt för sin undersökning har Midgley själv uppsökt åtskilliga anläggningar. Hon delar in materialet i olika geografiska grupper: Kujavien, Västpommern, Mecklenburg—Brandenburg, Niedersachsen, Danmark, Lillpolen och Sachsen. Av dessa spelar de två sistnämnda en underordnad roll i undersökningen. Av hänsyn till en större grupp läsare och för att lättare kunna användas i undervisningen borde de olika områdena på kartorna ha försetts med gränsmarkeringar och namngivits. Detta har inte genomförts fullt ut. Förf. deklarerar inledningsvis att hon med ' 'earthen long barrows'' avser långa jordhögar, som ursprungligen försetts med olika yttre arrangemang samt innehåller gravar och andra konstruktioner. Av de olika benämningar som formen fått föredrar hon just den hon valt på grund av dess neutrala karaktär. Hon anser sig inte ha anledning införa en ny terminologi men medger att framtida undersökningar kan kräva en förändrad klassificering. Det nu framlagda arbetet är en förkortad version av förf:s doktorsavhandling från 1984, i vilken också ingick en bred studie av trattbägarkulturen (TRB) i samma område. Av den sistnämnda har gjorts ett kort sammandrag för att man skall förstå sambandet mellan gravarna och T R B . Det i den föreliggande boken inte publicerade materialet är avsett att utges i en separat volym under titeln The TRB Culture of Northern Europé, en skrift som förvisso kommer att mottagas med stort intresse även av de nordiska kollegerna. Fastän man inser att denna senare studie inte så lätt kunnat förenas med en så omfattande bearbetning av en enda fornlämningskategori är det trots allt beklagligt, att T R B inte kunnat beredas större utrymme i den här aktuella volymen. M a n noterar i förbigående att förf. inte ryggar tillbaka för ordet "culture", även om det inte är frekvent. Som vi vet känner många nordiska arkeologer ett visst obehag vid användningen av detta uttryck, när det gäller stora grupper och företeelser och försöker ersätta det med " t r a d i t i o n " eller något annat i väntan på Formännen 83 (1938) 70 Recenswner de gravskickets innebörd med särskild hänsyftning på megalitgravar och långhögar och med o m n ä m n a n d e av för oss välkända inlägg av Binford, Renfrew, Ghapman, Hodder m. fl. När det gäller möjligheten att bilda sig en uppfattning om sociala skillnader genom gravgodset är problemen stora för just långhögarna genom att man funnit så få föremål i gravarna. De stora monumenten i form av megalitgravar och långhögar kan enligt förf. antas ha spelat en betydande roll inte så mycket för den enskilde individen som för samhället, som behövde dem som en påminnelse om gruppens sociala, ekonomiska och kulturella samhörighet. O m forskningsläget får vi en kort historik, varvid en rad äldre och yngre regionala undersökningar presenteras. En särskild eloge får Jazdzewski för sina betydelsefulla insatser beträffande sambandet mellan T R B och långhögarna. H a n har ju bland nordiska arkeologer varit välkänd just för sitt pionjärarbete om T R B i Polen. Chmielewski tillhör också dem, som bör nämnas för sina bidrag till utforskningen av långhögarna, bl. a. genom utgrävningar vid Samowo. Fastän det finns forskare, som framfört andra åsikter, kan man alltså nu utgå ifrån att långhögarna hör samman med T R B . I ett stort kap. behandlas de olika formerna av långhögar och dessas regionala fördelning. Midgley anser det viktigt att dels kunna framhålla vad som är gemensamt för hela utbredningsområdet, dels kunna sätta fingret på de regionala drag, som är en naturlig följd av självständig utveckling inom resp. tradition. När man skall göra en studie av denna art ställs man inför det vanliga dilemmat, att antalet undersökta anläggningar varierar från land till land och att det därför är omöjligt att nå likvärdiga resultat. I Danmark har man siffran 100 % (26 högar), medan den lägsta gäller för Västpommern med endast 8 % av de 174 säkert bestämbara. För Kujavien som så flitigt diskuteras i boken är det 37,3 % av totalt 103 högar. Förf. redovisar sammanlagt 387 säkert bestämbara långhögar, men genom att sedan lägga till en stor grupp förmodade högar av samma slag i framför allt Västpommern nås ett antal av 520 högar. I de angivna talen för undersökningar ingår såväl äldre som yngre sådana. Förf. påpekar att att man skall lyckas finna bättre, allmänt accepterade verbala former för att hantera större komplex med flera gemensamma kännetecken. Midgley har alltså haft som mål att nå kunskap om långhögarnas ursprung och hur de har använts. I en serie kapitel diskuteras skilda delar av detta tema på ett traditionellt sätt. Hon framlägger i många sammanhang vad som talar för en viss tolkning. Boken är föredömligt resonerande genom att förf. ofta också anger vad som kan tala emot eller att hennes på ett ibland bräckligt material grundade slutsatser kan komma att ändras genom nya fynd och iakttagelser. Det framgår tydligt att hon menar att så här mycket kan vi säga idag; i morgon kan situationen vara en annan. Redan i kap. 2 hävdar Midgley att de samhällen, som har uppfört långhögarna, uppstått som ett resultat av samröre mellan senmesolitiska grupper, som under femte och fjärde årtusendena f. Kr. bebodde de norra och nordvästra delarna av kontinenten, och sena bandkeramiska grupper (Stickband, Rössen och Lengyel), av henne benämnda "Post LBK". Tidigt under fjärde årtusendet uppkom ett nytt komplex, T R B , i ett område sträckande sig från Holland i väster till mellersta och södra Polen i öster och från Sydskandinavien i norr till Böhmen och Mähren i söder. Förf. är dock angelägen om att påpeka att det inte är fråga om en enhetlig kulturform inom detta vidsträckta landområde utan i stället om ett komplex med stark inre variabilitet, som yttrar sig bl. a. i olika keramikstilar och bosättningsstrategier. Det redovisas också en något förenklad tabellarisk framställning av kronologiska stadier i Kujavien från Sarnowo med slutgräns ca 3600 f. Kr., i nordvästra Tyskland med Rosenhof ca 3500 f. Kr., i Danmark med T N A/B + C från 3200 f. Kr. och mellersta Tyskland från Baalbergergruppen ca 3400 f. Kr. Hon redogör mycket summariskt för de neolitiska stadierna i de nämnda regionerna och då främst vilken typ av material man haft att bygga på för gruppindelningarna. Eftersom T R B synes vara äldst i Kujavien och nordvästra Tyskland talar detta för en samtidighet där mellan T R B och Post LBK och därmed också sannolikhet för ett inflytande från det sistnämnda komplexet. Ett litet avsnitt tar upp problematiken röranFörmännen 83 (1983) Recensbner det knappast har utförts några moderna undersökningar i Mecklenburg och Niedersachsen, varför man kan hysa stora förväntningar inför en systematisk utgrävningskampanj i just dessa områden. Förutom den ojämna undersökningsaktiviteten har man den negativa faktorn att många i äldre tid undersökta långhögar är förstörda och att man inte heller alltid säkert kan fastställa var de en gång låg. Det har också varit svårt att bestämma de ursprungliga dimensionerna. De kujaviska högarna avviker avsevärt från de övriga i sina mått. Längden varierar med få undantag mellan ca 30 och 170 m. Anläggningarna i Västpommern är i regel 25—45 m långa, i Niedersachsen 10—50 m och i Danmark 14—85 m. I Mecklenburg är längduppgifterna ytterst skiftande, från 8,5 till över 100 m, men flertalet är ca 30 m. Bredden är störst i Kujavien med 6— 12 m, medan de övriga regionerna visserligen i undantagsfall uppvisar bredare anläggningar men i regel har smalare konstruktioner. Vad formen beträffar är rektangulära och trapetsoida högar kända i alla regionerna utom i Kujavien, som har långsträckt triangulära. Den sistnämnda typen uppträder även i Västpommern. Orienteringen är i allmänhet ö s t västlig, men man finner stor variation i de olika områdena, vilket åskådliggöres på ett för denna bok ovanligt välgjort grafiskt sätt. Alla de tre formerna är byggda av sten, jord och ibland påvisbart trävirke. Ytterst finns i flertalet fall en stenram, innanför vilken efter en viss tid har uppförts en jordhög. Underlaget för att få fram mera generella regler för konstruktionerna är svagt genom de geografiskt ojämnt fördelade utgrävningarna, men de nämnda stenramarna hör till de allm ä n n a dragen. Uppenbarligen har stenarna varit avsedda att synas. Ofta placerades de större blocken i den bredare ändan. Träinramningar är sällsynta men finns i Danmark och i enstaka andra fall. De danska anläggningarna beredes stort utrymme, och de kända konstruktionerna vid Barkaer och Stengade diskuteras ganska utförligt. Tolkningen som tidigneolitiska husgrunder avvisas, fastän det framför allt för Stengades del återstår vissa vanskliga problem, som förf. inte ägnar något utrymme åt. 71 Minst en ingång bör ha funnits i ramen, och den har man ibland kunnat återfinna antingen i en av kort- eller långsidorna. Tidigare har man inuti långhögarna i stort sett endast funnit enkla skelettgravar och vissa spår av byggnader. Med nyare undersökningar har kunskapen breddats. M a n har konstaterat förekomsten av en indelning av det inre utrymmet och mera komplicerade anordningar med såväl sten som trävirke i gravar och andra konstruktioner. Genom tvärgående stenrader (i Danmark hägnader av trä) har åstadkommits en sektionsindelning, som rimligtvis haft funktionell bakgrund. Rumsindelningen bär tydligt vittne om att olika aktiviteter ägt rum. I vissa avdelningar finns det gravar, i andra spår av gravriter eller riter med ev. annan innebörd. Förutom träkol och aska har man funnit ben av människor och djur, keramik, bärnstenspärlor, flintföremål m. m. med vissa variationer i de skilda områdena. Utrymmet i boken har tydligen inte medgivit någon avbildning av fynden från långhögarna. Detta är att beklaga, eftersom man gärna velat se karakteristiska föremål från resp. fyndkategori i någon form av överskådliga illustrationer. När träbyggnader förekommer har de ibland ett direkt samband med gravar och ibland inte. I det förra fallet synes de i huvudsak tillhöra ett tidigt stadium i långhögstraditionen. M a n har också belägg för att vissa lämningar är äldre anläggningar av boplatskaraktär. Detta skulle då vara att förklara som en avsiktlig överföring av element från boplatsmiljön till en plats för rituella aktiviteter och begravning. Ett kap. ägnas gravskicket, som i tidigare forskning kommit i skymundan på grund av gravarnas ofta dåliga bevaringssituation och för att man försummat att ge acceptabel information med ordentliga planer och profiler samt slutligen också för att man inte tydligt sett sambandet mellan de enskilda gravarna och långhögskonstruktionen som helhet. Förf. har samlat in uppgifter om 103 långhögar med gravar, de flesta i Kujavien men också många i Danmark, Västpommern och Mecklenburg. Gravarna har placerats antingen direkt på den gamla markytan eller i gropar. M e r eller mindre regelbundna stenramar har ibland kunnat Fornvännen 83 (1988) 72 Recensbner Post LBK. Hon framhåller att det är tillfredsställande klarlagt att tidig T R B existerade samtidigt med Post LBK i vissa områden. I Kujavien har man också bevis för att länghögar fanns under samma tid som de trapetsoida långhusen och att de i flera avseenden är varandra mycket lika. Detta medger emellertid inte den slutsatsen att långhögarna är direkta kopior av långhusen, vilket ju de långsträckt triangulära högarna bär vittne om. Som vi sett av det föregående hade högarna flera funktioner. Seden att gravlägga den döde i utsträckt läge har sina rötter i mesolitisk tid. Anledningen till att vissa människor begravts i dessa monumentala anläggningar är oklar, och det finns egentligen ingenting i konstruktionsdetaljer eller gravgåvor, som talar för att de i socialt hänseende haft högre rang. Det måste därför ligga andra värderingar bakom långhögarnas funktion som bl. a. gravplats. Enligt förf. har det genom sina näringar i viss utsträckning rörliga TRB-samhället byggt anläggningar av så solid natur och så monumental prägel för att därigenom ge människor en fast punkt i tillvaron. Långhögarna fick då en kommunikativ innebörd. M a n hade hos de stora timmerbyggda långhusen hos Post LBK sett just det stabila med lång livskraft och övertog därför långhuset som en symbol för det egna samhället. Det sist anförda är givetvis en hypotes, som måste övervägas. M a n vill gärna se mer material för att bättre kunna följa resonemangen om utvecklingen av Post LBK resp. T R B , särskilt som detta är en av huvudfrågorna i Midgleys avhandling. Förhoppningsvis integreras detta i det annonserade arbetet. Efter den resonerande framställningen följer ett litet appendix om C 14-dateringar samt en omfattande katalog över långhögar i utbredningsområdet och en litteraturförteckning. Vad man kunde ha önskat vore en tydligare markering av de hypoteser förf. bör ha haft, när hon startade sin undersökning. Aven om man inte använt modellens praktiska form, som inte passar alla, kan ändå den kunskapsmässiga och teoretiska bakgrunden för ett arbete presenteras på ett sådant sätt, att man lättare kan följa forskningsprocessen i stället för att detta enbart ligger som opublicerade eller antydda förarbeten. Detta säges inte som en allvarlig kritisk an- beläggas. En särskild eloge ges åt de danska arkeologer, som genom sina undersökningar lämnat goda bidrag för att belysa det variationsrika gravskicket. Midgley framför också den rimliga hypotesen, att det har funnits träkistor, som inte lämnat säkert tydbara spår efter sig. Gravarna har fått olika placeringar inom högarna, men i regel ligger de inte allra längst ut vid ena kortsidan. Några gånger ser man att det yttersta utrymmet antingen är tomt eller har använts på annat sätt. Skeletten är ofta dåligt bevarade, när det överhuvud finns spår av skelett, men man har säkra bevis för utsträckt läge. Det finns bl. a. också tecken på att rödockra förekommit i en del gravar. Gravgodset är visserligen sparsamt men visar ändå prov på viss variation. Bland lerkärlen märkes kragflaskor och bägare. När det gäller att härleda gravskicket har man att välja mellan inflytande från LBK, Post LBK och mesolitikum. De två första ligger i och för sig nära till hands, men eftersom begravning i utsträckt läge numera är bättre belagt i mesolitikum i olika delar av området är det enligt förf. naturligt att se gravskicket i detta långa traditionssammanhang. Midgley instämmer inte helt i de åsikter, som framförts av Renfrew om att orsaken till uppförandet av megalitgravar och besläktade monument (enligt Ghapman även flatmarksgravialt) skulle vara behovet av territoriemarkering i en tid av förändring av de socio-ekonomiska förhållandena och att det var fråga om en självständig utveckling i de olika regionerna. Hon är inte ensam om att vilja modifiera Renfrews teser, som dock haft en stimulerande inverkan på diskussionen om megalitgravarna och som kom just i en tid, när materialet börjat bli tillgängligt på ett annat sätt än förut dels genom en fortgående publicering av inventeringar, dels genom utgrävning av vissa strategiskt utvalda objekt. Midgley vill se uppträdandet av långhögarna i ett större sammanhang, som en av många företeelser i ett brett kustbälte från Östersjön till Atlanten. Hon vill dessutom gärna se ett samband mellan de brittiska och de kontinentala långhögarna, fastän hon medger att det också linns drag, som skiljer dem åt. Mot slutet av sitt arbete kommer förf. åter in på problemet om relationen mellan T R B och Farneannen 83 (1988) Recensioner märkning mot en framställning, som är utomordentligt klar, mycket intressant och helt uppenbart resultat av ett ambitiöst arbete och en inträngande analys. Möjligen är det i stället så att det är just på de goda prestationerna man vill ställa ännu högre krav! Boken ger intryck av att vara omsorgsfullt genomförd. Recensenten har bara observerat ett mindre antal tryckfel. Att de fåtaliga planscherna inte är av högre kvalitet torde bero på det 73 enkla tryckförfarandet. Förf. har valt att i huvudsak illustrera boken med teckningar, som kommer bättre fram, fastän de inte i varje enskilt fall är lätta att uttolka. Märta Strömberg Institutionen för arkeologi Lunds universitets historiska museum Kraftstorg 1, S-223 50 Lund Claudia Liebers: Neolithische Megalithgräber in Volksgbuben und Volksleben. Untersuchung historischer Quellen zur Volksuherlieferung, zum Denkmalschutz und zur Fremdenverkehrswerbung. Artes Populäres. Studia Ethnographica Band 9. Utg. av Lutz Röhrich. Verlag Peter Lang. Frankfurt am Main 1986. 173 sid., 15+ 49 ill. ISBN3-8204-9023-X. SFr. 48. Vid studiet av inventeringshandlingar om mera framträdande fornlämningar som stenkammargravar, stora stenblock eller högar finner man ganska ofta uppgifter förmedlade av ortsbefolkningen i gammal tid. Det kan exempelvis vara att en jätte i vredesmod slungat iväg den stora stenen, som hamnat på sin nuvarande plats i terrängen eller att graven vid vissa tillfällen står på guldfötter eller andra berättelser av sagokaraktär. Denna typ av saga kan ha en mycket vid spridning och finnas i många länder med olika materiella anknytningar. Arkeologer är visserligen vana att stöta på sådana uppgifter men nämner dem praktiskt taget aldrig i sina publikationer. De är i regel inte heller tillräckligt etnologiskt skolade för att mera utförligt kunna diskutera dem i ett större sammanhang. Nuförtiden träffar man vid fältarbeten ytterst sällan på någon, som för dessa berättelser vidare från äldre generationer. Det har därför sitt intresse att som arkeolog — med endast kortvariga folkloristiska studier för länge sedan — ta del av Claudia Liebers' framställning. Hon är inte arkeolog av facket utan etnolog och disputerade i Freiburg 1984 på den avhandling, som nu två år senare föreligger tryckt. Liebers har valt stenkammargravarna som objekt för sin undersökning om vilka föreställningar, som varit knutna till dessa monument och om hur sagor och berättelser förts vidare från århundrade till århundrade samt till slut vilken roll monumenten spelar i dag. Att hon behandlar just megalitgravar beror på att dessa är stora byggnadsverk, som dragit uppmärksamheten till sig. Förf. deklarerar inledningsvis att hon huvudsakligen ser dem som arkitektoniska verk, i vilka de väldiga stenblocken är de viktigaste komponenterna. Endast vid något tillfälle nämner hon att det faktiskt finns andra konstruktionselement, enligt recensentens mening nog så betydelsefulla inte bara för konstruktionen utan även för att få information om samhället, om tillgången på resurser, tekniskt kunnande, transportproblem. Att gravfynden inte heller tas upp till någon seriös diskussion är förklarligt, d å d e t faller utanför hennes kompetens. För tolkningen av funktionen är de givetvis viktiga. Arbetsområdet är en ytterst liten del av megalitgravarnas väldiga utbredning. Förf. behandlar anläggningar i Nordvästtyskland med följande geografiska avgränsning: Ammerland, Wildeshauser Geest, Oldenburger Mönsterland, Emsland och Osnabriicker Land. Av vad som finns där väljer hon främst monument, som är omtalade i de gamla källorna och inte sällan sådana med ansenliga dimensioner. Aven om basen för undersökningen är arkeoFormännen 33 (1938) 74 Recensioner nabriick haft om storstensgravar (1864). Denne menade att man konstruerat dem under vintern, när det gick att dra fördel av snö och is, en tolkning som ju endast kan appliceras på länder med tillräckligt kalla vintrar! Det är först och främst i sagolitteraturen man finner vittnesbörd om föreställningar kring slenkammargravar. I Nordvästtyskland spelar sagan om kung Surbold, som säges vila i en stengrav vid Hummling, stor roll, och man möter den i flera varianter. Ifrågavarande megalitgrav är inte längre bevarad, men förf. tar för givet att det måste röra sig om den mest kända i Aschendorf-Hiimmling. Hon hänvisar också till Ernst Sprockhoff, som i tredje bandet av sin stora Atbs der Megalithgräber Deutschlands (1975) anger läget till en plats 5 km norr om orten Borgen Enligt uppgift fanns graven kvar 1822 och beskrives då som en mycket stor flat sten, vilande på flera andra stenar. Redan samma år skall den dock ha sprängts sönder, varefter stenmaterialet sålts, ett vanligt beteende i stenfattiga områden i Tyskland. Den första officiella grävningen vid Surboldsgraven ägde rum 1613, dock utan att man får någon information av arkeologiskt intresse om utgången av företaget. Vem Surbold var har inte heller gått att få reda på genom historiska källor, men enligt sagan skulle det vara en friserkung. Från Surbold går förf. över till ett annat, ehuru i viss mån besläktat motiv, kungen i den gyllene kistan. Detta sagomotiv är ofta förknippat med slenkammargravar men gäller även högar och andra fornlämningsformer. Förf. nämner flera lokala exempel på sagor om guldkistor knutna till namngivna megalitgravar. I ett avsnitt beröres olika tolkningar resp. benämningar på megalitgravar. Genom de i utbredningsområdet karakteristiska stora flata takblocken har funktionen som altare legat nära till hands. Men i alla tider dominerar föreställningen om monumenten som gravar för jättar. Förutom "Riesensteingrab" kan man erinra om danskans "jaettestue". Förf. kommer vidare in på benämningen "Hiinenbett", som arkeologerna använder för en stor steninramad anläggning och som också har ansetts ha med jättar att göra. Hon menar dock att det i detta fall kan vara en bakomliggande språklig om- logisk är de metodiska greppen etnologiska. Det är därför nödvändigt med en inledande text, som först redogör för megalitgravarnas vidautbredningoch sedan för de nordeuropeiska typerna av dösar och gånggrifter. Till megalitgravsformerna för hon, som man gjorde tidigare, även hällkistorna, vilket av olika skäl knappast är adekvat för Nordens del. Hon omtalar även de danska och svenska benämningarna. Mot den översiktliga framställningen finns inte något väsentligt att anmärka utom möjligen att hon inte i någon större omfattning tar med moderna åsikter om megalitgravarna i engelsk eller nordisk litteratur. M e n det är å andra sidan förståeligt, att förf. inte kunnat fördjupa sig i detta. För de arkeologiska studierna har hon ändå fått viss hjälp av prof. Edward Sangmeister. Frågan om funktionen är viktig för den fortsatta behandlingen. Förf. påpekar att många undersökningar visar att trattbägarfolket använt kamrarna som ett slags benhus. I nutida forskning tillmäter man ju också byggnadsverket en betydelse i sig, och då inte bara som gravplats och territoriemarkering utan även som en manifestation av en viss gemensam prestation med syfte att verka sammanhållande också under tider när man byter boplats. Denna tolkning namnes också i all korthet i avhandlingen jämte förfaderskult, begravning, religiösa riter eller samling för andra ändamål. Därefter är det tid tör en presentation av vad de skriftliga källorna kan förmäla. Claudia Liebers börjar med uppgifter hos Saxo Grammaticus (omkring 1200), där det säges att människor omöjligt kan ha byggt monumenten utan att det i stället måste ha varit jättar. Saxo ser dem dock som gravar. Föreställningen om jättar som byggmästare lever kvar länge och återfinns exempelvis hos J o h a n Picardt (1660). Men i källor från 1700-talet, däribland Martin Mushard (1755) antas att de stora blocken med stora ansträngningar lagts upp på bärstenarna av människor, och tanken på jättar avvisas som vidskepelse. Den danske kungen Fredrik VILs kända föredrag 1857, senare tryckt, om h u r m a n byggt slenkammargravar citeras också, och därmed har man kommit över till realiteter. Liebers återger också de funderingar en bonde vid OsFormännen 83 (1988) Recensioner vandling och att betydelsen då kan vara en annan. En intressant upplysning är att slag, som utkämpats mellan Karl den store och Widukind, i många sagor förlägges till platser, där det finns en megalitgrav med skadat takblock. När lärda män började intressera sig för förhistoriska monument spred de sin kunskap till vanligt folk, och det blev på så sätt en viss styrning beträffande hur de skulle tolkas. Liebers tänker sig att religionsvetenskaplig insikt i altare och offerceremonier resulterat i tolkning av vissa megalitgravar som just offeraltare. I och med att dessa lärda män vid sina besök på landsbygden hörde sig för om gamla seder och berättelser och genom de utgrävningar som ibland företogs väcktes också lantbefolkningens intresse för eget skattsökande. Återkommande benämningar på megalitgravar är även "Braut und Bräutigam", t. ex. vid Visbek, där det finns 80 resp. 104 m långa steninfattade anläggningar. Namnen går tillbaka på sagor om förstenade brudpar. I gamla visor och talespråk säges också att man genom att stå eller sitta på en sådan stor sten kan visa sin önskan att ingå en förbindelse. I sagorna omtalas det emellanåt att rättskipning ägt rum vid megalitgravar, något som ju hos oss i stället är förknippat med järnålderns domarringar. I ett kort och föga detaljerat avsnitt föres recenta megalitgravsbyggande folk in i bilden för att ge möjlighet till jämförelser mellan föreställningar i nutid och forntid. Ett särskilt spörsmål är om byggnadsverken kommit till för att hindra den döde att gå igen. Hon erkänner att flera faktorer kan tala härför, men hon tror ändå inte att detta varit det väsentliga. Genom inflytande från kristendomen kom djävulsföreställningen att träda i stället för sagor om jättar, och man fick bl. a. benämningar som "Teufelsaltar". Djävulen får ibland rollen att vakta de skatter, som man tror finns inne i graven. I Nordvästtyskland har megalitgravarna utsatts för stor skadegörelse, som kom att tillta, när man inte längre var vidskepligt rädd för 75 dem på grund av sagor och folktro. Många stengravar kom på 1700-talet i privat ägo, vilket ofta medförde att sten togs i bruk för praktisk användning, och det kom att dröja länge innan man lyckades stoppa förstörelsen av fornminnena. Claudia Liebers har gjort talrika egna förfrågningar för att få klarhet i om det ännu fanns någon levande folktro eller någon tradition förbunden med megalitgravar. Resultatet blev dock negativt utom i ett enda fall, där hon fick vissa intressanta upplysningar. Nuförtiden skyddas lyckligtvis många stenkammargravar. Dessutom har gravformen fått tjänstgöra som en symbol för rikedom på fornlämningar. Särskilt turistväsendet utnyttjar detta för att locka folk till nordvästtyska orter. De ger en "kulturhistorisk accent" åt landskapet. M a n tänker här på danskarnas bronsålderslurar, som lått en vid spridning i populära sammanhang. En bok som denna är nyttig läsning för arkeologer. Den ger en inblick i fornlämningarnas historia framåt i tiden långt efter det de byggdes och fungerade i bygd och samhälle. De har ju funnits kvar, och efterföljande generationer har haft sina tankar om varför de en gång kom till. Frågan är om inte ämnet kunde ha utsträckts till att gälla markanta fornlämningar över huvud taget. M a n skulle då ha fått fram vilka föreställningar som dominerat för de olika fornminnestyperna i stället för att som nu välja en enda form, som går tillbaka till neolitisk tid. Liebers' arbete är en liten bok i anspråkslöst utförande. Recensenten har inte funnit många tryckfel. På illustrationsmaterialet har uppenbarligen inte lagts ned mycken möda. Fotona har långtifrån en sådan kvalitet, som arkeologer kräver, vilket väl främst kan antas hänga samman med det enkla trycket och den valda papperssorten. Det hade nog varit bättre med några få men mycket tydliga, högklassiga fotografier på bra papper. Märta Strömberg Institutionen för arkeologi Lunds universitets historiska museum Kraftstorg 1, S-223 50 Lund Förmännen 83 (19H8) 76 Recensbner och Ethnography. Modellen testas genom analys av dessa olika materialgrupper. Det blir fyra stora steg. Alla har avgörande betydelse för undersökningen. Men det bör framhållas att forskare som arbetar med fyndkomplex där det arkeologiska materialet är dominerande har mest glädje av det arkeologiska avsnittet. Detta är kanske en självklarhet. O m man tar sin utgångspunkt i arkeologiska fynd är emellertid behovet av kompletteringar alltid stort. M a n skall i sådana situationer inte glömma att ta hänsyn till analogier i etnografiskt material för uppslag om aktiviteter. Men man måste vara medveten om de risker för felslut som detta kan medföra. I det arkeologiska materialet och i analysen av detta får man en konkret information. M a n möter där även företeelser som man kan uppfatta som generella. J a g syftar där på material som visar dödsritual och fruktbarhetsoffer. I dessa situationer finns en kombination av religiös aktivitet och social aktivitet. Detta har intresse även för andra analyser av det förhistoriska samhället än för dem som direkt är inriktade på kult och religion. En stor grupp av arkeologiska föremål som behandlas är statusobjekt som deponerats i vatten (vapen, hamrade bronser, sköldar, hjälmar, halsringar). Utbredning och sammanhang analyseras liksom förändringar i förekomsten under olika avsnitt av den tid som undersökningen omfattar. Ett annat sätt att överlämna föremålen till andra makter är att deponera dem i rituellt konstruerade schakt eller i källor. Det är i detta fall inte bara statusföremål utan även andra kategorier av föremål och dessutom benmaterial som är aktuella. Det är ett stort material och avgränsningen mellan rituella deponeringar och bortkastade föremål och ben är svår att göra. Det finns en mängd schakt för avskräde som kan förvilla. Schakten kan omfatta hela skalan från de komplicerade och djupa i keltiska fyrkantanläggningar till enkla former. Schaktens djup blir därför en viktig faktor i avgränsningsarbetet. Frågan är om man verkligen kan få fram en gräns på detta sätt. Andra viktiga faktorer vid avgränsningen är lagerföljden i schakten, lerkärlens fragmentering och de förekommande djurarterna. Nöt- Gerald A. Wait, Ritual and Religion in Iron Age Britain. 1—2. B . A . R . (British Archaeological Reports) British Series 149. Oxford 1985. 464 s. ISBN 0-86054-362-5. £20.—. Diskussionen om kult och offer i förhistorisk tid har fått ett värdefullt tillskott i Gerald A. Waits arbete om riter och religion under järnåldern i Storbritannien. Det skall erinras om att detta innebär tiden från 600-talet f. Kr. till den romerska erövringen av området. Materialet för undersökningen är arkeologiska lämningar och andra spår av den keltiska kulturen. Målsättningen är att belysa de religiösa aktiviteterna. Förutsättningen för detta är gynnsam. Det finns nämligen inte bara det arkeologiska materialet utan även lämningar av en tidig keltisk litteratur. Dessutom utnyttjas de möjligheter till historisk belysning som ligger i grekiska och romerska källskrifter. Vidare kopplas etnografiska analogier in för att ge uppslag till förklaringar av olika företeelser. Genom att det arkeologiska materialet kompletteras på detta sätt får man en god utgångspunkt för ett studium av aktiviteterna. Avgränsning till det rika keltiska materialet i Storbritannien är en fördel då det möjliggör fördjupning. Undersökningen blir å andra sidan en specialanalys vars diskussioner och resultat i många avseenden inte har giltighet utanför det keltiska området. I vissa avseenden är emellertid synpunkter och resultat till synes generella och därför av mycket stort intresse för varje undersökning av kult och religion i förhistorisk tid. Litteraturen om kult och religion är genom sin väldiga omfattning inte särskilt lätt att behärska eller sovra. Waits urval präglas av hans strävan att komma fram till en konkret undersökning. Detta medför naturligtvis en kritisk inställning till en del äldre arbeten. Men å andra sidan förmår han i stor omfattning utnyttja äldre undersökningar t. ex. då han bygger upp sin modell för kultfunktionen med hjälp av arbeten av A. F. C. Wallace från år 1966 och R. Dennan från 1976. Modellen är ramen för materialbehandlingen. Det materia] som behandlas består av fyra grupper: T h e Archaeological Evidence, Celtic Ethnographies, Celtic Vernacular Literature Fmmännen 83 (1988) Recensioner 11 boskap, häst och hund hör samman med rituella schakt. Men variationerna i tid och rum är stora, inte bara för benmaterialet utan även för övriga föremåls utseende och förekomst. Det animalosteologiska materialet behandlas i ett särskilt avsnitt. Benmaterialets fragmentering och djurarterna är av betydelse för tolkningen av aktiviteterna. Genom att studera detta materials tillstånd får man exempelvis belägg dels för att rituella måltider förekommit dels för att hela djur eller delar av djur deponerats. Det kan tilläggas att belägg för dessa former av rituell aktivitet är kända inom vida områden och att det rör sig om handlingar med till synes generell syftning. Den anknytning till vardagslivet som det animalosteologiska materialet ger torde kunna tolkas som uttryck för en fruktbarhetskult. Ett exempel på en sådan rituell situation har kommit fram på den kultplats vid källa, Röekillorna, med benmaterial av här angivet slag vilken jag undersökt i sydöstra Skåne. Den ligger i en jordbruksbygd och aktiviteterna har där pågått under lång tid av vår förhistoria. Läget vid en källa är synnerligen vanligt för kultplatser inom den keltiska kulturen. Då Wait diskuterar det animalosteologiska materialet sammanför han deponeringar i källa och i schakt. Det hade varit fruktbart att skilja dessa kategorier från varandra. Deponeringssituationen är sannolikt av central betydelse i kulten. M a n bör vid analysen försöka urskilja variationer. Ä andra sidan skiljer Wait i sin kapitelindelning på det animal- och det humanosteologiska materialet. Erfarenheter från många kultplatser tyder på att detta knappast är motiverat. Offer av djur och människa anger endast en gradskillnad i den rituella intensiteten. Waits uppläggning i detta avseende beror sannolikt på att han lägger stor vikt vid gravfynd och inte gör någon gränsdragning mellan gravar på gravfält och nedläggningar på offerplatser. I och för sig är det viktigt att man grundligt diskuterar även gravmaterialet i kulten. Det torde inte ha uppmärksammats tillräckligt vid de analyser som gjorts om offer och kult. Och ett arbete om rituell aktivitet måste självfallet ingående behandla gravarna. Men man hade önskat en grundlig diskussion om skillnader och likheter i denna del av materialet. Det humanosteologiska materialet får i och för sig en grundlig behandling. Utgångspunkten är fynd från 28 platser; hillforts, boplatser. Antal individer och ålder diskuteras liksom lokaliseringen inom boplatserna. Stor vikt lägges vid hur stor del av kroppen som återfunnits (deponerats?). Wait kommer fram till att endast 6 % av befolkningen påträffats i dessa anläggningar. Alla forskare torde vara överens om svårigheten att beräkna befolkningens storlek med utgångspunkt från det bevarade benmaterialet även om man kompletterar med andra beräkningsmetoder. Någon säkerhet kan man inte komma fram till. Den här beräknade procenten är dock förvånansvärt låg och man har anledning att i andra sammanhang försöka testa om detta resultat verkligen kan vara riktigt. En stor del av de keltiska kultplatserna har anläggningar i form av helgedomar. De behandlas ingående av Wait liksom de romerskkeltiska. De sistnämnda har fått ett intressant tillskott i Cunliffes undersökningar under senare år. Det framgår också att Cunliffe spelat stor roll för tillkomsten av Waits bok. I Waits arbete är det materialet i Storbritannien som behandlas men sambandet med liknande kontinentala komplex är helt klart. I kapitlet om de keltisk-romerska helgedomarna framhåller författaren att föremålen som hittats i dem till stor del är skärande redskap (yxor, knivar). Det är ett material som hör samman med en kult där djur offras och ätes. Samma situation med till stor del skärande redskap på kultplatsen karakteriserar den ovan nämnda vid Röekillorna. De kapitel som behandlar de grekisk-romerska källskrifterna och den gamla iriska litteraturen kommer här inte att kommenteras närmare. Det gäller ett område med speciella förutsättningar och speciella krav på analysen. Nämnas skall emellertid att Wait lägger stor vikt vid den källkritiska analysen även i detta material. Då det gäller att testa och tolka lägger Wait stor vikt vid etnologiskt material. Det är betydelsefullt att så långt som möjligt utnyttja dessa analogier men felkällorna är stora. Enligt min uppfattning ger de etnologiska analyserna i denna undersökning inte användbara uppslag för tolkningen. M a n känner sig bl. a. tveksam Formännen 83 (1988) 78 Recensbner rationer. Det litterära materialet som beröres kan vara både ensidigt och missvisande. Det är därför glädjande att Wait inser detta och medvetet prövar dess bärkraft. Det kan tilläggas att den källkritiska inställningen även finns med vid behandlingen av det arkeologiska materialet. Grundligheten följer med genom arbetet från utgångspunkten i inventeringen av religionens baselement uttryckta i en modell till analysen av olika materialgrupper. Ett försök göres att integrera materialet i modellen. I del 2 får man i systematisk uppställning (Appendix I-VI) en bra och användbar översikt över det stora materialet grupperat på samma sätt som i analysen i del I. Arbetet är rikt på uppslag. Det är samtidigt välgörande genom den ofta framförda påminnelsen om materialets begränsningar. Det kommer att vara till stor nytta vid analyser av arkeologiskt material där aktiviteterna för kult och religion sätts i centrum. Berta Stjernquist Lunds universitets historiska museum Kraftstorg 1, S-223 50 Lund till tolkningen av dödsritualen som en tvåstegsprocess. Det är i varje fall svårt att se klara belägg för detta i det behandlade materialet. Det torde finnas olika alternativa förklaringar till de företeelser som möter i nedläggningarna med enstaka ben eller med delar av skelett. Wait påpekar själv att den etnografiska litteraturen inte ger upplysning om vad man gjorde med resterna av de offrade djuren. Detta far man försöka få fram genom att observera det arkeologiska materialet. För alla offerfynd med bevarat organiskt material är detta ett problem. Det är en överväldigande rik information som kommer läsaren till mötes i arbetet. J a g lägger stor vikt bl. a. vid den generella iakttagelsen att floder och mossar var platser där man kunde få kontakt med det övernaturliga. Formerna för aktiviteter växlade men det torde vara en sammanhållande idé bakom dessa talrika offer för vilka man sökte sig till sådana platser för möten med det okända. Arbetet präglas av en källkritisk inställning och en rik och grundlig materialbehandling som kan följas i talrika tabeller och andra illust- H e r m a n n Dannenberg, Studien zur Miinzkunde des Mittebiters (1848-1905). Ausgewählt und eingeleitet von Bernd Kluge. Zentralantiquariat der Deutschen Demokratischen Republik Leipzig 1984. xxxix +922 sidor samt 43 planscher. 1800-talet var den stora genombrottsperioden för de humanistiska vetenskaperna, så också för numismatiken. I Sverige dominerades skeendet först av personer som Bror Emil Hildebrand (anglo-saxiska mynt samt svenska kungliga medaljer) och Carl J o h a n Thornberg (kufiska mynt) och senare av Hans Hildebrand (svenska medeltidsmynt) och August Wilhelm Stiernstedt (svenska kopparmynt och polletter m. m.). Deras verk inom resp. områden är ännu idag de främsta referensverken. Även om det material de hade till sitt förfogande var betydligt mindre än det vi idag ställs Fmnvänntn 33 (1988) inför kan man inte låta bli att djupt beundra den enorma arbetsinsats som de då utförde. För forskningsprojekt som då påbörjades och avslutades av en person krävs idag laginsatser. I Tyskland var H e r m a n n Dannenberg en av dessa stora som i Sverige gjort sig mest känd för standardverket över de tyska mynten under vad som motsvarar den senare vikingatiden (911 — 1125) Die deulschen Munzen der sächsischen undfränkischen Kaiserzeit del I - I V , Berlin 1876-1905. Alla som har arbetat med de nu totalt ca 91 000 tyska mynten i de svenska vikingatidsskatterna vet hur oumbärligt Dannenbergs verk är. Dannenbergs numismatiska intressen var omfattande men hans speciella period var medeltiden och framför allt tyska mynt från 900och 1000-talen. H a n var en av de första som insåg fyndens betydelse för bestämningen av mynten och i hans digra bibliografi ingår inte mindre än 75 fyndpublikationer varav 32 be- Recensioner 79 handlar vikingatid. En stor del av den här föreliggande samlingsvolymen med ett urval av Dannenbergs produktion utgörs också följdriktigt av publikationer som beskriver fynd från huvudsakligen nuvarande Östtyskland, Polen och Sovjetunionen. Det största fyndet utgörs av Vossberg, nära Usedom, D D R , nedlagt efter 1084, där Dannenberg publicerar 4 737 ex. Även om dessa fynd delvis finns summariskt publicerade i senare polska fyndsammanställningar är det nödvändigt att anlita originalpublikationerna över resp. fynd. Dannenbergs fyndredogörelser utgör härmed också ett viktigt jämförelsematerial vad gäller sammansättningen för de svenska myntfynden från vikingatiden som för närvarande är under publicering i serien Corpus Nummorum Saeculorum IX—XI qui in Suecm reperti sunt, och varav 7 av planerade 30 volymer hittills har utkommit. Dannenberg besökte myntkabinettet i Köpenhamn vid två tillfällen 1872 och 1879 för att bese deras bestånd av vikingatida tyska mynt. Till Stockholm och de betydligt rikare fynden där kom emellertid Dannenberg aldrig trots flera försök. (Utförligt skildrat av Vera Hatz, "Gemeinschaftsarbeit mit Schweden. Die Bearbeitung der deutschen Munzen aus den wikingerzeitlichen Funden Schwedens." Ingår i Das historische Museum als Aufgabe, Forschungen und Berkhte aus dem Museum fiir Hamburgische Geschichte av dittills obeskrivna typer som han fått sig tillsända av Hans Hildebrand. Hildebrand hade för övrigt själv planer på att publicera de tyska mynten i Stockholm, men därav blev ingenting. Ansvarig för urvalet av uppsatser har Bernd Kluge vid Myntkabinettet i Östberlin varit. H a n vårdar idag en stor del av Dannenbergs samlingar eftersom dennes medeltida samlingar inköptes i två omgångar 1870 och 1892 till mycket förmånliga priser. Av Kluges förord framgår också att Dannenberg var född 1824 och publicerade sin första uppsats redan vid 24 års ålder. I likhet med Stiernstedt arbetade han inte med mynt till vardags utan var jurist vilket gör deras författarskap än mer anmärkningsvärt. Dannenbergs uppsatser är spridda i ett otal tidskrifter och är därför ofta mycket svårtillgängliga idag. Förutom 22 av Dannenbergs viktigaste vikingatida och medeltida fyndpublikationer ingår också 6 publikationer med sammanställningar av tidigare obeskrivna mynt samt 2 " r e n a " uppsatser. Att denna senare del är så begränsad beror på att Dannenbergs styrka låg i materialhanteringen och hans stora v e r k Die deutschen Munzen. . . b y g g e r i h ö g g r a d på de resultat för myntens bestämning som hans omfattande arbete med fynden gav. Däremot har han inte i motsvarande grad behandlat t. ex. myntens ekonomiska funktion. Kenneth Jonsson 1946-1972, H a m b u r g 1972, s. 121-127.) I den fjärde v o l y m e n av Die deutschen Munzen . . . refe- rerar han emellertid på s. 887 till beskrivningar Atterbomsvägen 28 S-112 58 Stockholm W o l f r a m zu M o n f e l d , "Wikingfahrt" KulturReisefuhrer Schweden — G o t b n d — Obnd. K o e h l e r s Verlagsgesellschaft. Freiburg in Breisgau 1986. 240 s. ISBN 37-822-0378-X. W o l f r a m zu M o n f e l d , "Wikingfahrt" KulturReisefiihrer Dänemark — Norwegen — Schleswig-Hol- schaft, Herford, har nyligen publicerat två "kultur-reseledare" som torde kunna locka ett antal tyskspråkiga turister till Norden. Medan Wolfram zu Mondfelds Wikingfahrt med undertiteln Kultur-Reisefuhrer Schweden—Gotbnd—Obnd stein. Koehlers Verlagsgesellschaft. Freiburg in Breisgau 1985. 195 s. ISBN 37-822-0360-7. Ett av Västtysklands för sina talrika sjöfartsböcker känt förlag, Koehlers Verlagsgesell- i huvudsak, efter en karakteristik av de nordiska fornlämningarnas mångfaldiga typer, skänker läsaren en nyckel till våra mest sevärda kulturskatter från forna dagar, erbjuder författarens med samma titel och med underrubriken Kultur-Reisefuhrer Dänemark—Norwegen—SchleswigFörmännen 83 (1983) 80 Recensioner fotografier eller teckningar. Att de mest framstående arkeologiska samlingarna, exempelvis i Statens historiska museum i Stockholm, Gotlands fornsal i Visby, Universitetets Oldsaksamling i Oslo och Vikingeskibshallen i Roskilde här har försetts med vardera tre stjärnor torde å sin sida känneteckna dessa samlingars betydelse för såväl in- som utländska kulturintresserade turister. Frithiof Hallman Sjösavägen 95, S-124 37 Bandhagen Holstein försedda andra band en introduktion till fynden i dessa våra grannländer. Sevärdheterna som här upptagits är försedda med en till tre stjärnor som självfallet helt har fixerats enligt författarens individuella bedömning. Som exempel härför må nämnas att exempelvis fyndorten Helgo i Mälaren endast har försetts med en stjärna, medan Sigtuna har fått två och Kåsebergskeppsättningen samt Kiviksgraven tre sådana. Talrika kartor och vägvisningar för bilturister torde i hög grad underlätta det för resenären att ta sig fram till alla här upptagna sevärdheter, som i många fall illustrerats med Formännen 83 (1988) Recensioner Hilding Thylander, Den grekiska världen. (Svenska Humanistiska förbundet 1985.) Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1986. 546 s., 312 pl., 8 kartor. ISBN 91-22-00795-4. Kr 330:—. Hilding Thylander vill med denna bok ge en allsidig översikt över den antika grekiska världen från äldre stenålder till romersk kejsartid. Han tecknar en mångfasetterad bild eftersom han inte nöjer sig med att redogöra för politiska skeenden utan ägnar stort utrymme åt kulturhistoria. H a n ger också den geografiska och resursmässiga bakgrunden till de civilisationer han skildrar. Han inleder sin framställning med att i kap. 1 gå igenom de prehistoriska kulturerna i Grekland, varvid han visar prov på en solid beläsenhet. H a n ger därvid en fyllig skildring av de egeiska bronsålderscivilisationerna. Väl kommenterade planer och ett välvalt bildmaterial bidrar till att levandegöra hans genomgång av det minoiska Kreta och det mykenska fastlandet. Hans kritik av alltför yviga teorier om såväl Therakatastrofen som det trojanska kriget är välgörande. Däremot är det svårt att följa honom när han s. 46 skriver följande om linear Btavlorna: " N å g o n större betydelse för vår kunskap om denna tids historia kommer de tydligen aldrig att la." Den rika forskning, också i vårt land, som M. Ventris' dechiffrering av detta skriftsystem gav upphov till, har gett oss för antiken unika insikter i det mykenska samhällslivets utformning. Sämre bevänt är det med våra kunskaperom de s. k. mörka århundradena efter Mykenes fall fram till ca 750. Thylander ger här en initierad genomgång av den homeriska frågan. Sorgligt nog har han inte hunnit ta hänsyn till de intressanta föredrag om "den grekiska renässansen" som hölls på det andra internationella symposiet som anordnades av Svenska institutet i Athen 1981. Avsnittet om det arkaiska Grekland inleds med ett kapitel om landets viktigaste landskap. Detta parti passar dåligt i detta sammanhang och borde ha stått först i boken, vars disposition säkert är ambitiös men inte alltid speciellt pedagogiskt upplagd. I ett fylligt avsnitt s. 141 — 175 ger Thylander en syntes av den historiska utvecklingen i Korinth, Sparta och Athen. Också placeringen av detta parti kan diskuteras eftersom han där föregriper det han säger längre fram i boken. För en oförberedd läsare måste dessa sidor vara svårsmält kost! Annars är hans redogörelse instruktiv, som när han berättar om grekernas utvandringar ca 750—ca 540 till nya boplatser långt från det gamla landet. Både i detta parti och för senare perioder uppehåller han sig speciellt vid västgrekernas historia och kultur. Detta är förtjänstfullt, eftersom Sicilien och Syditalien inte alltid uppmärksammats tillräckligt i andra handböcker. Instruktiv är hans breda framställning av den arkaiska civilisationen i kap. 5. H a n tarhäruppprivatantikviteter, litteratur och inte minst religion och mytologi. Även den arkaiska konsten har fått stor plats och många illustrationer. Som konsthistoriker är Thylander inte alltid så övertygande. Beskrivningar av vasmålningar och skulpturer är hans starkaste sida, däremot inte stilistiska analyser. Thylander låter oss i kap. 6 följa Perserkrigets dramatiska begivenheter. Händelseutvecklingen under den därpå kommande s. k. pentakontaetin redovisas nästan väl detaljrikt. Kalliasfredens historicitet ställer han sig skeptisk till, varvid han stöder sig på nyare forskningsresultat. Efter att ha redogjort för det peloponnesiska krigets växlingsrika förlopp låter Thylander läsaren koppla av med att läsa om 400-talets kultur i kap. 10. Detta centrala parti omfattar drygt 25 sidor och många goda illustrationer. När det gäller Euripides sprider förf villoläror när han påstår att denne tragöd var den minst produktive av de tre " s t o r a " i athensk tragisk teaterkonst (s. 321). Att Euripides endast skrivit 22 tragedier är nämligen helt fel; under antiken attribuerades inte mindre än ett nittiotal tragedier till honom. Uppgiften s. 351 att Euripides nedstämd av den dystra atmoFarnvannen 83 (1988) 118 Recensioner kussion och beslutfattande i sådana frågor. Rutinärenden däremot förbereddes på ett helt annat sätt i rådet, som ju förnyades varje år och därför inte kunde bli någon självklar maktfaktor i den athenska politiken. Thylanders värdeomdöme samma sida: " N å g o n verklig demokrati fanns inte", är farligt. Frånvaron av "rikt i g " demokrati är ju också i vår egen politiska diskussion ett mycket nött argument när folkstyret debatteras. Också för moderna människor är direktstyrdheten i athenarnas politiska system en viktig poäng. Slutligen drabbas talaren Demosthenes s. 357 av den oförtjänta domen att han i olikhet med Isokrates kände sig som athenare i första hand och bedrev lokalpolitik. Det mesta i småstaternas Grekland var säkert från vår synpunkt lokalpolitik, eftersom proportionerna var så små i stadsstaten, vars politiska liv dock kunde ge upphov till sådana djuplodande och fortfarande aktuella teorier som Aristoteles framför i sin Politeia. Dessutom hade också Demosthenes panhellenska ideal, även om han talade Makedoniens intressen emot. En annan invändning mot Thylanders bok är att han har givit socialhistorien en alltför liten plats. Givetvis tar han upp sådana osympatiska sidor av grekiskt samhällsliv som slaveriet utgör men utan att anlägga några generella synpunkter, t. ex. av sociologisk art. Han konstaterar problemet men diskuterar det inte. Vidare har förf slarvat med korrekturläsningen. På något annat sätt kan jag inte förklara den märkliga upplysningen s. 107 att kejsar Theodosius utfärdade sitt religionsedikt redan 360! Den allvarligaste invändningen som kan göras mot Thylanders verk ligger på ett helt annat plan: Författarens ytterst traditionella syn på antikens ekonomi. Handel och hantverk hänvisas ofta till men i generella vändningar, som visar att förf. inte tagit hänsyn till den intressanta debatt om ekonomisk historia som inte minst M. I. Finley tagit upp. De gamla grekerna hade, om vi skall tro Thylander, en mycket avancerad ekonomi. Redan minoerna exporterade enl. s. 46 lantbruksprodukter och fick råämnen och ädelmetaller i utbyte. I tyranntidens Grekland var (s. 136) hantverk och handel med sjöfart betydande förvärvskällor. Myntets tillkomst — en begivenhet som Thylander ger sfären i Athen efter kriget tog sin tillflykt till Makedonien är också märklig, speciellt som Thylander tidigare och med all rätt låtit tragöden dö redan 406, då kriget fortfarande rasade. M a n har också lust att sätta ett frågetecken i kanten när det s. 322 påpekas att Aristofanes var ett språkrör för de fattiga bönderna. Den allmänna meningen är att komediförfattaren hade en i stort sett aristokratisk grundinställning. Trehundratalets historia presenteras i kap. 11, varefter Alexanders epokgörande erövringståg får en i huvudsak positiv behandling. Retorik och filosofi får en alltför summarisk behandling när 300-talets kulturhistoria sammanfattas i ett för övrigt innehållsrikt kapitel. Framställningen av den hellenistiska tiden är så detaljrik att helhetsaspekten försvinner. Kortfattad är Thylander när han till slut skriver om det romerska Grekland. Det är oklart vad han avser när han s. 466 påstår att grekerna då förlorade tron på sig själva och på sin politiska förmåga. Boken avslutas med en bibliografi, ordförklaringar, som är utförda med den akribi som anstår en gammal latinlektor, pedagogiskt sammanställda årtalslistor och regentlängder samt register över personnamn och geografiska namn. Detta avslutande parti gör boken än mer användbar, även om ett sakregister nog skulle ha behövts. Som framgår av ovanstående redogörelse har Thylanders bok en beundransvärt stor spännvidd, både vad gäller de kronologiska ramarna för framställningen och för de ämnen som tas upp. Eftersom förf. sålunda spänner över vida fält, blottställer han sig givetvis för kritik. Forskningen över den grekiska antiken är ju enorm, varför det är omöjligt att göra en syntes över "Stånd der Forschung" för varje tidsavsnitt eller tema. Ibland inbjuder Thylanders framställning till invändningar, som när han s. 173 hävdar att den athenska folkförsamlingens inflytande var begränsat: ekklesians makt var bara skenbar. Förf hänvisar därvid till den förberedande behandling av de flesta ärenden som gjordes i det råd, som Kleisthenes skapat. Vi vet emellertid att rådet inte gav några rekommendationer till hur beslutet skulle utformas när det gällde viktiga ärenden, som t. ex. krig eller fred. Ett s. k. probouleuma skulle bara inbjuda till disFörmännen 83 (1988) Recensioner 119 en i högsta grad flytande datering — innebar, får vi reda på s. 134, en övergång till kapitalistisk hushållning. I Athen uppstod under senare delen av 600-talet till följd av myntets införande en klass nyrika (s. 156). Solon blev enl. s. 157 affärsman, och som politiker genomförde han sedan den första kända devalveringen i världshistorien: Attiska produkter blev billigare i utlandet medan importerade varor fördyrades (s. 158). Den i och för sig högst otroliga kombinationen av fiskare och affärsmän karaktäriserade, så läser vi s. 169, det s. k. kustpartiet under tiden före tyrannen Peisistratos. Denne lyckades under sitt enligt förf. s. 170 för athenarna lyckliga välde åstadkomma en förmånlig handelsbalans samtidigt som välståndet i samhället ökades. Kyros främjade handeln (s. 230) genom att överta det lydiska myntet. Samtidigt tycks han ha thesaurerat sina rikedomar, eftersom först Alexander efter sin erövring av persiska palats (s. 369) satte den därstädes placerade ädelmetallen i cirkulation. Slutligen upprepas s. 275 den traditionella nyheten att det peloponnesiska kriget egentligen var ett handelskrig eftersom korintierna blivit utkonkurrerade av athenarna. Bakom sådana uttalanden — det finns flera av den sorten — ligger en i och för sig pedagogisk jämförelse mellan antik ekonomi och modern marknadsekonomi med tillgång och efterfrågan som de starkaste krafterna. Fördelen med att använda termer från vår egen tid blir att antiken på många sätt kommer oss närmare: Den tidens människor var egentligen lika listiga som vi. Detta sätt att se på antik ekonomi brukar gå under benämningen "modernism". Den främste förespråkaren för detta synsätt var Ed. Meyer. Hans "skola" omfattar många betydande antikhistoriker av senare datum, bland d e m H . Bengtson, som Thylander omtalar med beundrande ordalag (s. 169: " e n av nutidens främsta kännare av antik historia"). Mot denna falang har en annan grupp anlikforskare med M. I. Finley och P. Vidal-Naquet som främsta namn tagit upp en äldre teori, som ursprungligen går tillbaka till några kritiska tidskriftsartiklar av C. Rodbertus från 1860talet. Ed. Meyers främsta vedersakare när det gällde antik ekonomi var K. Biicher, som med skärpa hävdade att denna skulle behandlas på lika linje med naturfolkens ekonomi. M. Weber och K. Hasebroek vidareutvecklade denna uppfattning, som kallades "primitivism" av sina motståndare. Hela denna strid aktualiserades genom socialantropologen K. Polanyis forskningar, till vilka M. I. Finley har anknutit när han hävdar att det är en grov anakronism att använda marknadsekonomiska termer när man beskriver ekonomiska transaktioner från antiken. Det är således fel att använda modern europeisk ekonomi som referensram för det antika ekonomiska livet. Givetvis är Thylander i sin fulla rätt när han konsekvent anlägger " m o d e r n i s m e n s " synsätt på sitt antika material. Det har också under det senaste decenniet riktats åtskillig kritik mot Finleys stundom alltför ensidiga nedvärdering av handelns betydelse under antiken. Den invändningjag vill rikta mot Thylander i denna fråga är att han på intet sätt redovisar denna ur metodisk synpunkt viktiga diskussion mellan " m o d e r n i s t e r " och "primitivister". Utforskandet av antiken består ju inte enbart av att samla data och material utan också av att ge tolkningar till företeelser vi möter i vårt arbete med det förgångna. Läsarna skulle ha fått ett annat perspektiv på historien om de blivit gjorda uppmärksamma på att våra kunskaper om antikens ekonomi i stor utsträckning vilar på bestämda teorier. Detta beror inte bara på att källäget ofta är dåligt utan också på att det är svårt att förstå de värden som bestämde antika människors beteenden i ekonomiska frågor. För övrigt har "modernistiska" jämförelser lätt att bli gammaldags. Detta gäller också Thylanders framställning när han som referensram använder såpass gamla företeelser som obligationslån under första och andra världskriget (s. 123) eller proceduren i gamla svenska tvåkammarriksdagen (s. 482 n. 6) för att illustrera antika förhållanden! Invändningar kan sålunda riktas mot Thylanders sätt att skriva ekonomisk historia. Hans främsta intresse ligger på ett helt annat plan, nämligen det psykologiska. De uppträdande gestalterna är för honom inte några bleka redskap för historiens anonyma krafter utan synnerligen levande personer. Han talar s. 401 om Alexanders mod och tjuskraft, s. 377 om kungens ensamhet, misstänksamhet och otålighet. Fornvännen 83 (1983) 120 Recensioner Gordion (s. 365). Mot den kända versionen att Alexander högg sönder denna sätter Thylander en annan skildring enl. vilken kungen först skulle ha tagit reda på de dolda ändarna och sedan ha löst knuten. Detta står inte i någon antik källa. Däremot tycks Aristoboulos ha menat att Alexander snarast fuskat när han trasslade ut härvan genom att lossa en ten som höll samman oket och tistelstången på Midas' gamla vagn. Förf har också på ett helt felaktigt sätt återgett (s. 190) ett berömt Xenophanesfragment (F. 15). När Xenophanes vill visa hur löjlig grekernas antropomorfism var, säger han att oxar, hästar eller lejon skulle ha tecknat sina gudar i egen djurgestalt om de haft händer. Thylander har helt missförstått denna poäng när han återger fragmentet genom denna parafras: " O m oxar och hästar haft händer, skulle människorna ha målat ox- och hästliknande gudar." Varför skulle de ha gjort det? Så uddlös var inte Xenophanes' uppgörelse med den traditionella synen på gudarnas väsen! Att denna bok kommer ut i Svenska H u m a nistiska Förbundets skriftserie verkar vara helt logiskt och riktigt. Med sina brister är den dock skriven av en sann humanist och med stor respekt för den gamla grekiska bildningstraditionen. Hugo Montgomery Klassisk institutt, Universitetet i Oslo Postboks 1026, N-0315 Oslo 3, Norge Förf. strävar efter att få fram de sympatiska dragen hos den syrakusanska tyrannen Dionysios I, som enl. karaktäristiken s. 343 "älskade makten för dess egen skull", om det nu kan vara någon ursäkt för denne gestalts många maktmissbruk. En ytterst sammansatt figur måste Mithradates av Pontos ha varit om vi skall tro Thylanders skildring s. 445: " H a n kunde vara grym och mild, vänlig och fientlig, trogen och förrädisk, bildad och barbarisk.'' H a n s uttalanden om svårigheten att i de antika källorna finna ett korrekt porträtt av denne Mithradates eller av Philip II (s. 351) är nog typiska för en idealistisk, starkt personorienterad historiesyn. Det är omöjligt att få samstämmiga värderingar av vår egen tids toppfigurer. H u r skall vi då kunna tänka oss hur antikens "stora m ä n " egentligen varit? Sådana personskildringar bidrar, alla metodiska invändningar till trots, till att göra Thylanders framställning levande. H a n är en god berättare och låter som en modern Herodotos de agerandes känslor och sinnesrörelser spela en viktig roll. Han anknyter också till den antika historieskrivningen när han kryddar framställningen med anekdoter, som en mer rationell handboksskribent säkert hoppat över. Härigenom räddar han en värdefull berättarskatt från den grekiska antiken. Desto mer kan man därför beklaga att han inte ger en korrekt framställning av Alexanders uppträdande när han konfronterades med den komplicerade knuten i Förmännen 83 (1988) Recensioner The Sutton Hoo ship-burial by Rupert BruceMitford. Volume 3:1—11, edited by Angela Care Evans. British Museum Publications Limited. London 1983. Angela Care Evans, The Sutton Hoo ship Burial. Published for the Trustees of the British Museum by British Museum Publications. London 1986. Forskare, som ägnar sig åt studiet av fornsaksmaterial och vill utnyttja modärn tekniks alla stora landvinningar, står alltför ofta inför stora problem av både teknisk och ekonomisk karaktär. Det ställs krav på materialanalyser, tillverkningstekniska utredningar och åldersbestämningar, baserade på snabbt utvecklade teorier inom fysikens och kemins forskningsområden. Provtagning på ett omfattande museimaterial för analyser vid annan institution än den egna kan dels förhindras av rädsla för åverkan på mer eller mindre unika föremål dels av brist på personal, som kan verkställa begärd provtagning. När Mrs Edith Pretty — sedan en " C o r o ner's treasure trove inquest" beslutat att alla fynden ur skeppsgraven nr 1 lagligen tillhörde henne — skänkte hela samlingen av fynd till T h e British Museum 1939 så räddade hon inte bara de otroliga dyrbarheterna till en värdig plats i ett av världens stora museer utan möjliggjorde också alla fyndens vetenskapliga bearbetning och sakkunniga konservering samt — inte minst betydelsefullt — en god och detaljrik publicering. Forskarna vid " T h e Department of Medieval and låter Antiquités" ställdes inför oerhört svåra uppgifter, när bearbetningen av Sutton Hoo-fynden ur skeppsgraven äntligen kunde påbörjas efter andra världskrigets slut. Vad som hade räddats från gravkammaren under Charles Phillips 3 veckor långa utgrävning i juli 1939 och sedan omedelbart skyddsmagasinerats, befann sig till stora delar i ett tillstånd av hopplöst sönderfall. Med tålamod och åter tålamod i förening med stort museitekniskt kunnande och tillvaratagande av alla tillgängliga läkta ur Phillips fältanteckningar och fotografier kunde bearbetningsgruppen slutligen nå sitt mål att restaurera de flesta föremålen och att redogöra för deras tillverkningstekniska detaljer. Det är knappast förvånansvärt att allas öns- 121 kan varit att vid publiceringen av detta fantastiska fynd ge ett stort utrymme också åt berättelsen om hur den mödosamt utförda museitekniska bearbetningen förde fram till acceptabla lösningar. Inte minst är denna dokumentation av betydelse ifråga om en resultatkritik i framtiden — då nytt jämförelsematerial kanske kommer att stå till förfogande. Volymen 3 av Sutton Hoo-publikationen är uppdelad i två band, 3:1 och 3:11, tillsammans omfattande 998 sidor, en åtgärd som måste uppfattas som en välgärning av de forskare, som ofta skall handskas med de magnifika böckerna. Ansvarig tör slutförandet av den gigantiska forskningsuppgiften är Rupert BruceMitford, som också i denna volym står som författare till många av de större avsnitten. Medförlättare är flera av hans mångåriga projektmedarbetare och enhetligheten i hela uppläggningen av beskrivningar, tekniska analyser och den komparativa diskussionen visar på ett väl samarbetande forskarteam med förmånliga arbetsförhållanden. Angela Care Evans är redaktör för volymerna 3:1—11. Hon skall gratuleras till ett välgjort arbete liksom till den av henne utarbetade nya upplagan av Vägledningen till Sutton Hoofyndet, rikligt illustrerad i färg och svart-vitt och med beskrivningar i koncentrerad form av fyndhistorien, föremålsbeståndet och de nyaste tolkningarna (London 1986). Som sammanfattning av Sutton Hoo-arbetet är detta häfte lättläst och synnerligen värdefullt. Charles William Phillips, Cambridge-arkeologen, som ansvarade för den komplicerade utgrävningen av skeppsgraven juli—augusti 1939, har hedrats med ett porträtt på bandets (3:1) första uppslag, en hedersbetygelse, som tydligt uttrycker Sutton Hoo-forskarnas uppskattning och tacksamhet för hans insatser. Förre chefen för " T h e Department of Medieval and Låter Antiquities", Rupert BruceMitford, till vars namn Sutton Hoo-forskningen och dess resultat för all framtid är fast knutna, står ensam som författare till 400 sidor av Vol. 3 men också som medarbetare till det stora kapitlet " T h e musical instrument". Större bidrag är i övrigt författade av medarbetarna i forskningsteamet Marylyn BruceMitford, Elisabeth Crawfoot, Katherine East, Formminen 83 (1988) 122 Recensioner nämnas kan de välkända skatterna från Traprain, East Lothigian, och Mildenhall, Suffolk, men också på de med säkerhet betydligt yngre silverskålarna Nr 79 och 82 ur Sutton Hoofyndet (se nedan). Speciella problem är knutna till de 10 silverskålarna, staplade ovanpå varandra nära intill den plats, där den begravdes huvud bör ha befunnit sig, och till de två silverskedar, som placerats intill skålarna. Av skålarna bildar åtta fyra par, medan två exemplar avviker i några detaljer från alla övriga. Alla är drivna och har på insidan jämnats med svarvskiva. Orneringen är ciselerad men mönstren har ofta en mycket karaktäristisk bakgrundsmarkering framställd genom punsning. Ett relativt rikligt jämförelsematerial ger stöd åt en datering till tidigast 600 e. Kr. Problemet är, om den utvalda placeringen i gravkammaren och skedarnas inskrifter Saulus och Paulus — numera omstridda och kanske båda läsbara till Paulus — tillsammans med skålarnas korsarms-dekor gör hela samlingen till sakrala/kyrkliga föremål. Mycket likartade skålar finns från Kontinenten och ibland är de försedda med tydligt kristna symboler (t. ex. fig. 97). Det går dock inte att utesluta möjligheten, att man vid utrustandet av den hedniska Sutton Hoo-graven bara uppfattat pjäserna som vanliga bruksföremål. Åldersskillnaderna mellan silverföremålen i Sutton Hoo-graven kan ligga mellan 70 och 110 år. Det dyrbara Anastasius-fatet har beräknats vara över 100 år innan dess brukningstid tog slut. Nötningsskador har inte kunnat fastställas på någon av de 16 silverpjäserna. I detta avseende förhåller det sig annorlunda med en annan grupp av praktpjäser i fyndet. De tre kittlarna ( " H a n g i n g bowls") med emaljinlagda 'escutcheons' visar sådana olikheter, som tyder både på olika ursprung och varierande ålder. Två har varit reparerade i gammal tid och därefter varit utsatta för påtaglig nötning, den tredje har dessutom varit defekt vid gravläggningstiden. De två större kittlarna måste i sitt ursprungliga skick ha varit högt uppskattade eftersom man kostat på dem mycket omfattande reparationer. Produktionsområdet har varit livligt diskuterat. " U t a n tvivel på I r l a n d " menade Francoise Henry 1965. Angela Care Evans, Valerie H. Fenwick, Patricia Galloway och Susan H. Youngs. De tekniska experterna vid British Museums eget Research Laboratory (M. Bimson, C. M. R. Cowell, W. A. Oddy, N. Williams och M. Tite) har stått dessa forskare till hjälp men också specialister på olika områden vid andra institutioner, bland dem Jordrell Laboratory, Royal Botanic Gardens, Kew (C. E Cutler, R. D. Meikle, C. R. Metcalfe). Stort arbete har laboratorierna lagt ned på den tekniska analysen av silverföremålen, " H a n g i n g Bowls" och fragmenten av lyran samt av de av trä förfärdigade bägarna ("Bottles and C u p s " ) , Ett särskilt viktigt bidrag av Mavis Bimson och W. A. Oddy återfinnes i volymens sista kapitel, Nr X V I I I , "Aspects of the Technology of Glass and of Copper Alloys". Till Kap. XVII " M i n o r O b j e c t s " är författaren/författarna anonyma. Sutton Hoo Ship-burial del 3 handlar främst om vad man kan kalla husgeråd. Denna magnifika samling av ägodelar av alla slag visar nu nästan lika tydligt som vapnen och guldföremålen — av Bruce-Mitford benämnda "Regalia" — de forna ägarnas rikedom och levnadsvillkor och det särskilt om man betänker, att vad som plockats fram för att tjäna som gravgåvor åt kung Redwald säkerligen inte kan ha utarmat kungsgården på liknande nyttoföremål. Fascinerande är att tänka sig dryckesservisen, vars uppställning i gravrummet rekonstruerats i teckningen Fig. 226, och alla silverskålar och fat på ett bord i festhallen. Rupert Bruce-Mitfords analyser av silverföremålen i Kap. I är inriktade på orneringstyper, dekorativa element och på jämförelser med ett internationellt fyndbestånd. I fråga om det stora Anastasius-fatet, med kontrollstämplar med kejsar Anastasii namnchiffer, har BruceMitford efter mycket övervägande hävdat åsikten, att det är möjligt eller till och med sannolikt att det tillverkats i Konstantinopel omkring 500 e. Kr. Till den drivna silverskålen med hankar och ett klassiskt format kvinnohuvud i mittfältet ( " T h e flutedbowl with d r o p h a n d l e s " ) saknas nära motsvarigheter och något tillverkningsområde kan inte föreslås. Den s. k. "kymation'-frisen, som utgör en framträdande del av dekoren på denna skål, återfinnes emellertid på liera silverarbeten från 400- och 500-talen, Formännen 83 (1988) Recensioner Bruce-Mitford påpekar nu (s. 272) att de irländska emaljarbetena ytterst sällan kombinerades med millefiori-inläggningar och att det inte heller finns exempel därpå i det pictiska nordområdet, där kittlar av detta slag dock sannolikt tillverkats. H a n väljer, att antyda existensen av en "Royal Celtic workshop" med rötter i "sub-roman industry" i Nord- eller Väst-Britannien, d. v. s. i något område som sent erövrades av anglo-sachsarna. Hans bevismaterial kan synas vara i svagaste laget. En viktig omständighet, som han påvisar, är emellertid, att Sutton Hoo-kittlarna, som vid Redwalds begravning var gamla och lagade, inte kronologiskt kan fogas in i produktionen på Irland. Kitteln Nr 1, som måste ha varit ett sällsynt mästerverk — se den fantastiska lärgbilden hos Evans 1986 — är i ett avseende alldeles unik. Till den på ett stativ rörliga fisken i botten på kitteln trodde man sig ha funnit motsvarigheter i kinesiska vattenkompasser med flytande, magnetiskt påverkbara djurfigurer. Denna intressanta hypotes, som framställts av professor J. F. Haskins, Pittsburgh USA, har nu tyvärr avlivats genom M. Tite's ingående analys. Den som så småningom sattes att laga dessa kittlar använde sig av pressbleck med germansk djur- och bandornamentik, vilka klipptes till efter behov och bl. a. fick ersätta emaljutsmyckningen på 'escutcheons' på kittel 2. Genom dessa pressbleck finns direkt anknytning till den stora mängden förgyllda silverbleck, som använts till dekoration på serierna av bägare och koppar av svarvat trä och på de stora dryckeshornen. De sex bägarna (i publikationen benämnda 'bottles') av svarvat lönn-trä är intressanta genom att de bildar en sammanhörande uppsättning med identiska, för ändamålet särskilt avpassade mönsterbleck och också genom att de liksom dryckeshornen är försedda med människomasker som apotropeiska symboler: på hornen mycket markerade på de gjutna och förgyllda silverstavama på mynningsbeslagen med dubblerade, barska mansmasker och på bägarnas pressbleck, där en liknande mask avslutar varje pressblecksmotiv på de triangulära flikarna. När man till dessa praktpjäser lägger de 8 123 små kopparna av valnöts-masur och därtill kanske också en liten slät silverkopp eller skål får man en verkligt imponerande samling dryckeskärl. Deras varierande rymder visar väl att det var olika drycker — av olika styrka (?) — som man brukade servera. Högst förvånande synes det mig vara, att inga glasbägare ingått i uppsättningen. Numera är det (genom Vera Evisons undersökningar och publikationer 1982, 1983) fastställt att glas ingalunda var sällsynta under anglo-saxisk tid i England och att tillverkning också bör ha skett där. Från en av de tidigast undersökta gravarna (nr 2) på Sutton Hoo finns också rester av en praktbägare av koboltblått glas. När glasbägare nu saknas i kungagraven, frågar man sig om anledningen är att de skattades så högt att man inte offrade dem som gravgåvor eller om skälet kanske var, att man — i likhet med kyrkan, som förbjöd kalkar av glas — ansåg dem alltför lätta att krossa vid gästabuden. Utgående från en detaljanalys av pressbleckmotiven på hornen och på bägare och koppar försöker Bruce-Mitford bestämma deras tillverkningsområde — lokalt i östra England eller i Östsverige. Närmare än till slutsatsen att de stilistiskt sett har nära anknytning till Sverige — vilket absolut inte kan motsägas — men att horn med Sutton Hoos och Taplow-hornens rika utsmyckning inte har motsvarigheter i Skandinavien. Något förvånande är, att han inte uppmärksammat horn I från Valsgärde 7, vars ändbeslag har stor likhet med de kända anglo-saxiska exemplaren och har ett brett pressblecksband med Vendelstil A-motiv samt från detta mynningsbeslag nedhängande flikar i form av djurhuvuden. (Misstaget är emellertid förklarligt genom att någon detaljritning av pressblecken inte publicerats på grund av deras mycket fragmentariska tillstånd. På rekonstruktionen av hornet Valsgärde 7 har pressblecken ersatts av nytillverkade delar med alltför fritt tecknade försök att återge originalets Stil A-djur.) J a g anser emellertid, att det finns ett ej observerat skäl att förlägga tillverkningen av både metallutsmyckningen och själva föremålen till anglo-saxiska verkstäder, nämligen användningen av silver och förgyllda silverbleck. Silver förekommer mycket sparsamt under Vendeltid l-,„mmnen 33(1988) 124 Recensioner avsedd för fortsatta experiment, kanske spelövningar? En grammofonskiva med fornengdsk musik inspelad av Myrtle Bruce-Mitford på en av kopiorna finns redan. Textilmaterialet från Sutton Hoo-graven kan väl inte sägas vara särskilt märkvärdigt, men ger genom de analyser, som Grace M. Crowfoot och hennes dotter Elisabeth Crowfoot med så stor framgång lyckats genomföra, en mycket god bild av den variation av vävnader, som fanns att tillgå på kungsgården, liksom av textilteknikens nära samhörighet med den skandinaviska. Materialanalyserna visar att det är ull och lin, som är spånadsmaterial och att uppgiften om att också silke kunnat fastställas är felaktig. Textilfragmenten har tolkats som rester av bonader (?), täcken (?) och kuddöverdrag. Till en klädedräkt hör möjligen bitar av mantlar i rya-teknik (Fig. 315). Anmärkningsvärt är att det i graven inte finns något spår av dekorationsband med invävda guldian ("gold stripes") resp. guldtrådar, som annars kännetecknar många samtida praktutrustningar (se Fig. 336 från Täplow-graven). Till sist en kommentar till litteraturförteckningen och till det förträffliga index, som avslutar Band 3:11 — liksom tidigare också Banden 1 och 2. Den komparativa diskussionen i Sutton Hoo-publikationen visar god bredd och litteraturförteckningarna blir följaktligen både omfattande och av stort värde för andra forskare. Betydelsen av det skandinaviska jämförelsematerialet framträder i dessa förteckningar med all tydlighet. Det kan observeras, att av 59 skandinaviska arbeten citerade i Band 3:11 är inte mindre än 39 publicerade endast i nordisk språkdräkt. Ett index med uppgifter om var i publikationen enskilda föremål omtalas och var namngivna författare citeras i texten är till mycket stor hjälp för läsaren. Greta Arwidsson Valhallavägen 155, S-115 31 Stockholm i Norden och till pressbleck användes genomgående bronsbleck, endast undantagsvis guldbleck. I det anglo-saxiska England synes däremot silver ha använts både till pressbleck och för gjutning av olika tillbehör, t. ex. de avslutande djurhuvudena och de apotropeiska stavarna på hornen i Sutton Hoo liksom till enkla söljor och remtungor i samma fynd. Som under kan man nog betrakta rekonstruktionerna både av den praktfulla kittd-kedjan och musikinstrumentet av lönn-trä. Den 3,45 m långa kedjan är ett mästerstycke av en fantasirik smed, vars skicklighet fullt uppenbarats genom den kopia ("a recreation") man låtit smida för utställningen i British Museum. En imponerande lista (Table 9), upptagande kittdkedjor från Hallstatt-tid (?) till vikingatid i Central- och Västeuropa samt Skandinavien, visar att de längsta av övriga kedjor alla är minst 1,50 m kortare än Sutton Hookedjan med undantag av ett norskt exemplar (Gokstad), som bara är 80 cm kortare. (Ett misstag har råkat komma in i denna lista. Tuna i Alsike, publicerat av T.J. Arne 1934, har felaktigt upptagits som Tune Grav 2, Norway, sid. 552.) Gabrielle Kdllers pusselläggning med de flera hundra förvridna bitarna av lönn-trä, som tillvaratogs i och intill den s. k. koptiska kitteln, gav Myrtle Bruce-Mitford och hennes fader möjlighet att förvandla det ursprungligen som harpa beskrivna musikinstrumentet till en 6strängad lyra. Den är ornerad med förgyllda och cloisonné-inlagda bronsbeslag med germansk djurornamentik (Plate 14a) och har förvarats i en påse av bäverskinn (med håren på insidan!). Till rekonstruktionen saknas emellertid en viktig detalj — stallet ("the bridge"). Bland sådana, funna på olika håll i Europa tillsammans med rester av lyror eller som lösfynd, valde man att kopiera stallet av bärnsten ur den rika 700-talsgraven från Broa i Hälla på Gotland. Nu finns i British Museum två spelbara kopior av Sutton Hoo-lyran, varav den ena är Förmännen 83 (1983) Recensioner Stjernberg, Magdalena. Farsoter under förhistorisk tid. I. Bakterier och rickettsier. Theses and papers in North-European Archaeology, 19. Interman förlag, Stockholm 1987. ISBN 91-7146-376-3. Blott en mycket liten del av den förhistoriska människans liv har lämnat spår i det arkeologiska källmaterialet, något som inte precis underlättar arkeologens arbete att försöka tränga in i andra dimensioner av den forntida tillvaron än den materiella, exempelvis som det sociala och andliga livet. Numera inser vi dock hur nödvändigt det är att med stöd av källmaterial och analogier från helt andra vetenskaper försöka behandla även sådana perspektiv. Till denna kategori hör förvisso också frågan om sjukdomars inverkan på forntida samhällen. Även om forskningen på detta område har ett svårt källäge, som ställer stora krav på utövaren, är det ett glädjande tecken att ämnet nu tagits upp till behandling i en arkeologisk doktorsavhandling. Stjernbergs bok är det första bandet i en planerad trilogi, där det andra kommer att behandla sjukdomar förorsakade av virus, och det tredje sådana förorsakade av protozoer, metazoer och svampar. Den dominerande delen av avhandlingen är en katalog över de viktigare bakterie- och rickettsiesjukdomarna. Den är uppställd ungefär som bakteriologiska handböcker brukar vara, med rubriker som geografisk utbredning, etiologi, epidemiologi, klinik, komplikationer och prognos/terapi. Det hela gör ett vederhäftigt intryck, och katalogen torde vara ett utmärkt uppslagsverk för den som inte har de medicinska handböckerna till hands. Till de nämnda rubrikerna har förf. fogat ytterligare några, historik, osteologi och diskussion. Ytterst få av de behandlade sjukdomarna ger påtagliga spår i skelettet och därför är det främst avsnitten historik och diskussion som har arkeologisk relevans. H ä r kan en läsare finna åtskilligt av intresse, om än föga nytt. Tyvärr vittnar inte framställningen rent allmänt om djupare förtrogenhet med den sjukdomshistoriska litteraturen; inte minst är det den nyare litteraturen som utnyttjats dåligt. Sjukdomskatalogen är alfabetiskt ordnad. För de i ämnet mindre insatta, med andra ord flertalet arkeologer, hade det dock varit en stor 125 fördel om ordningen i stället varit systematisk, så att närbesläktade sjukdomar hade presenterats tillsammans i grupp. På så sätt hade också många upprepningar undvikits. Avhandlingen syftar uttryckligen till att belysa förhållanden i Norden och Nordeuropa under förhistorisk tid. Icke desto mindre upptas katalogens utrymme till nära hälften av sådana sjukdomar som antingen inte alls (av demografiska orsaker eller av klimatiska eller andra miljöskäl) kan ha förekommit här och då, eller som, om de förekommit, ändå måste ha spelat en oväsentlig samhällsroll. För arbetets funktion som doktorsavhandling var detta ett mindre lyckat grepp. Det enda raka hade varit att på ett tidigt stadium efter en kort bedömning sortera ut hela denna för syftet mindre relevanta grupp. På så vis hade stort utrymme frigjorts för behandling av för det aktuella området viktiga sjukdomar även bland virus, protozoer, metazoer och svampar. Endast på detta sätt hade det varit möjligt att föra en meningsfull generell diskussion om sjukdomars inverkan på det förhistoriska nordiska samhället. Det naturliga hade då varit att först publicera sjukdomskatalogen separat och därefter en utvärderande doktorsavhandling. Att förena båda dessa ambitioner inom ramen för en doktorsavhandling hade knappast varit möjligt utan att endera eller båda funktionerna blivit lidande. Som arbetet nu är upplagt är det avhandlingsuppgiften som kommit på mellanhand. Avhandlingens arkeologiska huvudavsnitt består av tre mycket begränsade tillämpningsfall: den senpaleolitiska Hamburgkulturen med boplatserna Meiendorf och Stellmoor II, den mellanneolitiska Alvastraboplatsen, samt den vikingatida staden Hedeby. Med rätta betonar författaren sjukdomarnas starka och specifika miljöberoende. Icke desto mindre tecknas miljön i alla tre exemplen mycket ensidigt och ofullständigt, som punktbilder ryckta ur ett större sammanhang. De två senpaleolitiska boplatsernas fynd avsattes kanske i samband med några få veckors vistelse om året. Inte ens förekomsten av kustfågel på en inlandsboplats som Meiendorf har lockat förf att göra någon generell tolkning av Hamburgkulturens totala livsmiljö. För de två senpaleolitiska boplatserna liksom för Alvastralokalen är det för övrigt fullt Formännen 83 (1983) 126 Recensioner hypotetiskt tuberkulosens existens i Hedeby men uppmärksammar inte att skelettmaterialet uppvisar ett av de flagrantaste exemplen på tuberkulos man överhuvudtaget kan finna från Europas forntid. Apropos tuberkulos, varför redovisas inte i katalogens sjukdomshistorik de osteologiska beläggen från forntiden för denna sjukdom, åtminstone de som berör Nordvästeuropa? Allt det sagda är bara några exempel på ett genomgående mönster i boken, att författarens huvudintresse varit att åstadkomma en medicinhistorisk inventarieförteckning och inte att diskutera sjukdomarna i ett historiskt och samhälleligt sammanhang. Inte heller visas intresse för det skrifthistoriska källmaterialet om sjukdomar, som för Europa under första årtusendet e. Kr., och inte minst för vikingatiden, är betydande. Dessa källor kan ju omöjligen förbigås när det gäller att värdera vilka sjukdomar som kan ha varit aktuella för ett samhälle som Hedeby. H ä r skall bara nämnas ett enda exempel. Författaren gör, utifrån den lokala miljön i Hedeby, bedömningen att bacillär dysenteri inte torde ha förekommit i Hedeby, och ändå kan sjukdomen på skrifthistorisk väg anses ganska säkert belagd i Europa under den aktuella tiden. Och nog hade det varit skäl att notera de frankiska klosterannalernas uppgifter om och beskrivning av den smittsamma sjukdom som drabbade de danska vikingarna vid belägringen av Paris år 845. Av allt att döma värdet frågan om just rödsot, och det intressanta är att annalerna uppger att danskarna förde med sig sjukdomen hem till kung Horeks hov. Över alla tre tillämpningsexemplen vilar således ett drag av overklighet, som förstärks av att endast en d d av möjliga sjukdomar behandlas i denna volym. M a n saknar också en seriös diskussion om såväl de lokala befolkningsgruppernas som hela samhällets absoluta folktal och relativa folktäthet, liksom om hur de yttre kontakterna med andra populationer och samhällen kan ha gestaltat sig. Allt sådant är grundläggande för en förståelse av de sjukdomshistoriska sammanhangen. Dessutom står nu de tre tillämpningsfallen som isolerade ögonblicksbilder på en 10 000-årig tidsskala utan att sättas in i ett generellt perspektiv. Ett sådant antyds visserligen i förteckningen över olika "risksam- möjligt att endast delar av den lokala populationen uppehållit sig på platsen. Skall ett samhälles potentiella sjukdomssituation bedömas på ett meningsfullt sätt måste givetvis ett försök göras att beakta hela populationens hela årscykel- miljö. Beträffande Alvastra pålbyggnad — som av Malmer tolkas som en kultplats — framlägger författaren hypotesen att orsaken till lokalens övergivande efter förhållandevis kort tid var att alla på platsen tvärt avlidit i mjältbrand efter att ha deltagit i en gemensam kultmåltid på smittat villebråd. Teoretiskt kan man inte utesluta en sådan möjlighet. Men mot bakgrund av alla andra, av förf aldrig diskuterade tänkbara orsaker av social, ekonomisk och ekologisk natur, framstår denna hypotes knappast som det självklara svaret på frågan om pålbyggnadens övergivande. Hedebys sjukdomsmiljö bedöms likaså uteslutande på basis av källmaterialet och miljön på själva platsen. Detta är på tok för snävt. För det första hade ju Hedeby ett betydande dansktyskt uppland och omfattande regionala kontakter. För det andra var staden en länk i ett helt system av nordeuropeiska handelsorter, som förmedlade en ström av varor och människor mellan Västeuropa, Norden, Östeuropa och Främre Orienten. Givetvis är det ur detta vidare demografiska och ekologiska perspektiv Hedebys sjukdomspotential skall bedömas, inte bara den lokala miljön. Den senare är till yttermera visso mycket ofullständigt beskriven. Praktiskt taget varje uppgift som lämnas om Hedeby och dess källmaterial är antingen missvisande, ofullständig eller felaktig. Det gäller exempelvis om befolkningsstorlek, könsfördelning, odlingsväxter och tamdjurens inbördes ekonomiska betydelse. Eftersom Friederike J o hanssons 1982 publicerade ingående bearbetning av fågelbenen inte beaktats blir diskussionen om fågelarternas förekomst och proportioner tämligen meningslös. Och nog spärrar man upp ögonen när man läser att det inte blott finns ben av gråsäl utan även av "sälhund". Vilka speciella sjukdomsorganismer är månne denna djurart bärare av? Lika häpnadsväckande är att Ulrich Schaefers år 1963 publicerade stora monografi om Hedebys humanosteologiska material inte beaktats. Nu diskuterar förf. Formännen 83 (1988) Recensioner hällen" (s. 144—146). Men redan utifrån rubrikerna ter sig flera av de valda exemplen som arkeologiskt högst dubiösa, och eftersom man inte finner skymten av definition eller diskussion blir det som arkeologisk tillämpning ganska meningslöst. Avhandlingen har inte det teoretiska-metodiska perspektiv som det svåra ämnet hade krävt. M a n saknar en inledande generell diskussion om sjukdomsorganismers ålder och ursprung. Men dessutom saknar man en diskussion om de epidemiska sjukdomarnas förutsättningar, uppkomst och beteende i ett bredare demografiskt och kulturhistoriskt perspektiv. Och än mer saknar man en diskussion om problem som resistens, immunitet och virulens, frågor av helt avgörande betydelse för tolkningen av många sjukdomars uppträdande i äldre tid. De klassiska sjukdomsbilderna så som de beskrivs i bokens katalogdel representerar nämligen i många fall inte alls primära sjukdomsegenskaper utan är typiska för populationer med mer eller mindre stor resistens. Vi vet genom historiska erfarenheter från många håll i världen, Nordamerika, Mellanamerika, Sydamerika, Australien, Nya Zeeland, Stilla Havsöarna, m. fl. områden, att epidemiska sjukdomar, som möter en befolkning helt utan immunitet, uppvisar inte bara en mycket högre mortalitet, utan också ett helt annat och snabbare förlopp och en helt annan sjukdomsbild än den klassiska. T. o. m. en traditionellt kronisk sjukdom som tuberkulos kan i ett sådant sammanhang uppträda med ett häftigt akut förlopp med mycket hög dödlighet. Och eftersom de flesta av de epidemiska sjukdomarna gjorde sin första entré i Europa och Norden före den hi- 127 storiska tiden i Norden, kan man omöjligen bortse från dessa omständigheter. Likaså hade man önskat att förf hade utnyttjat den välkända metoden att försöka bedöma vissa sjukdomars ålder i Gamla Världen med utgångspunkt från deras förekomst och inte förekomst i Nya Världen och vissa andra delar av jorden när dessa befolkades av européer. Överhuvudtaget lider arbetet brist på djupare epidemihistoriskt perspektiv. Författaren har dock gjort ett i flera avseenden värdefullt arbete genom att försöka sålla fram vilka bakterie- och rickettsiesjukdomar som kan ha förekommit och varit av någon samhällelig betydelse under olika delar av forntiden. För den som redan besitter avsevärda kunskaper kan Farsoter underförhistorisk lidVara en praktisk handbok vid studiet av sjukdomars inverkan på äldre tiders samhällen. Man hoppas därför att författaren gör allvar av sin ambition att gå igenom även de återstående sjukdomsgrupperna. Mer problematiskt är det att bedöma bokens värde som doktorsavhandling. Detta beror inte på ämnets tvärvetenskapliga natur, tvärtom. En anledning är att det sjukdomshistoriska perspektivet är föga utvecklat. En annan är att den arkeologiska tillämpningen, det arkeologiska perspektivet, är obetydligt och svagt. M a n saknar kritisk och konstruktiv analys och tolkning utifrån fruktbara vetenskapliga frågeställningar. Bo Gräslund Institutionen för arkeologi Gustavianum, S-752 20 Uppsala Fornvännen 83 (1988) 128 Recensioner cension av Offa 36 i Fornvännen 1983/5). Den utökade användningen av C 14-datering har givit ett nytt och bättre grepp om det svårhanterliga mossliksmaterialet. Vi vet nu också mera om bevaringsförhållanden för lik i mossar. Sphagnumsyra som ger surt vatten har en garvande effekt men avkalkar ben medan kalkrikedom som bekant är gynnsamt för beväring av ben. Genom olika experiment har man klarlagt effekterna av syran för konservering. Detta innebär att det inte finns någon principiell skillnad fyndmässigt mellan mosslik och skelett i mossar. Skillnaden ligger i olika möjligheter att få en fyllig information om de döda och om orsaken till död och nedläggdse. Det finns många möjligheter. Bakgrunden kan vara en olyckshändelse eller en medveten handling och då snarast offer. Titeln på Ebbesens bok drar inte några gränser i detta fall utan tar med hela materialet. Men i praktiken intresserar han sig helt naturligt mest förde fynd som kan ge information om dödsorsaken. I många fall ligger en snara eller liknande kring hals eller ansikte på den döde/döda och det finns sådana både vid mosslik och vid skelett. Som exempel kan man nämna Tollundmannen från förromersk järnålder eller en flicka från Sigersdal från tidig bondestenålder. Huvudet kan vara avhugget, ansiktet krossat (Borremosekvinnan) eller kroppen nedpålad (Bockstensmannen) eller försedd med tyngder. Det är inte någon tvekan om att det stora materialet av mossmänniskor bragts om livet. Detta är inte någon nyhet i och för sig men man kan nu med de nya möjligheterna till dateringar belägga en lång kontinuitet i denna aktivitet. Som förklaring har forskarna sedan länge anfört dels straffverkställighet dels offeraktivitet. För nedpålade människor ligger hypotesen om straff nära till hands och den har också förts fram för att förklara Bockstensmannens död i mossen. Som Ebbesen anför var redan J o h a n n a Mestorp i sina arbeten om mosslik i början av 1900talet inne på denna tanke. Men tanken att mossmänniskoma till stor del är offer i en kult har också dykt upp tidigt och den har starkt stöd i en mängd fynd. Den är väl också allmänt accepterad av forskarna även om man räknar med att straffhypotesen har täckning i materia- Klaus Ebbesen, Döden i mosen. Carlsens Forlag. Köbenhavn 1986. 128 s. ISBN 87-562-3369-8. Deden i mosen är en skrift som tar fram och försöker förklara alla rester av människa som hittats i mossarna i första hand i Danmark. Men framställningen pekar även på liknande fyndmaterial i andra delar av Europa främst på tyskt, holländskt och brittiskt område. Det gäller mumifierade lik, skelett och klädesplagg. Det är fynd som går tillbaka till tidig bondestenålder men det nämns också ett antal fynd från historisk tid. Av dessa är Bockstensmannen från 1300talet — hittad i Bockstens mosse och nu utställd i museet i Varberg — kanske det mest kända. Det är inte första gången det danska materialet av "mossmänniskor" lägges fram i en populärvetenskaplig skrift. Klaus Ebbesens bok är en parallell till P. V. Globs arbete Mosefolket. Jernalderens mennesker bevaret i 2000 år, som 1965 utkom på Gyldendals förlag och som fick en svensk upplaga, Mossarnasfolk på Natur och Kultur 1966, De båda böckerna har till viss del samma material och de är båda spännande läsning. Detta inte minst därför att man kommer dessa människor från förfluten tid så egendomligt nära genom alla de detaljer som finns bevarade av deras kroppar. Men det finns också stora skillnader mellan Globs och Ebbesens böcker. Globs bok behandlar endast järnåldersmaterialet och inleds med en nästan lyrisk skildring av de båda kända fynden från Tollund och Grauballe vilka Glob fick ta hand om. Men den stora skillnaden är inte bara materialavgränsningen utan även det sätt på vilket Ebbesen tillgodogör sig och utnyttjar naturvetenskaplig forskningsmetod. Under de drygt 20 år som ligger mellan de båda böckerna har det blivit rutin för arkeologerna att i stor skala använda sig av C 14-analys för dateringar. I det av Alfred Dieck år 1965 publicerade stora materialet av mossmänniskor fanns bara ett fåtal C 14-daterade fynd medan datering rned pollenanalys skett i större skala. Nu är de mest kända mossliken och många skelettfynd C 14-daterade. Vidare har moderna medicinska och antropologiska undersökningar gjorts av detta material. Ett exempel på detta är nyligen gjorda analyser av Windebyfyndet, flickan från Windeby, som varit föremål för en ingående diskussion (jfr reFormannen 83 (1988) Recensioner let. Ebbesen tar fram en mängd av det stora material som belägger fruktbarhetskult och offermåltider där fynd av djurben, människorester och gudabilder ingår. Fruktbarhetskulten tar stort utrymme men han behandlar även de stora depåfynden av krigsbyte. För att göra bilden fylligare diskuterar han — liksom Glob i sin bok — hårmode, dräkt och gudabilder och dessutom kortfattat bebyggelseförhållanden. Det är möjligt att dessa korta antydningar kan ge en viss bakgrund till fynden till den breda allmänhet som boken är avsedd för. Men för mig känns de bebyggelsehistoriska bitarna alltför kortfattade och sporadiska för att verkligen fylla en funktion. De splittrar snarare helheten i boken. M a n hade hellre sett en utökning av de källkritiska synpunkterna som nu berörs flyktigt. Religion och kult i förhistorisk tid är ett forskningsområde som lätt blir oprecist och osäkert och som ställer stora krav på fasta kriterier för olika ställningstaganden, något som kommit fram då jag arbetat med offerfynd, bl. a. Röekillorna i sydöstra Skåne. Ebbesen är säkert medveten om detta men vill uppenbarligen inte belasta en populär framställning med för mycket sådant material. Men man tar nog inte fel om man anser att en intresserad läsekrets gärna vill veta något om forskarnas teoretiska bedömningar. 129 Svårigheten att avgränsa offerfynd från andra typer av fynd i mossar kvarstår. Skelett i mossar påträffade utan andra detaljer är en sådan tveksam kategori om de är hittade ensamma och inte ingår i en fyndmiljö. Och även en fyndmiljö kan vara besvärlig att bedöma. Vid publiceringen av skelett och andra fynd från Näbbe mosse i sydöstra Skåne har jag varit böjd att se det som offer men är medveten om att i fyndkomplexet finns föremål som sannolikt inte är offer t. ex. näten {Striae, vol. 14, 1981). Det kan tilläggas att ett skelett från Store mosse i N. Mellby socken i Skåne (jfr Acta Archaeologica 49, 1978) haft en snara om halsen enligt uppgift för många år sedan av Carl-Axel Althin som tog hand om skelettet sedan det hittats vid arbete i mossen. Oavsett hur man avväger innehållet i ett populärvetenskapligt arbete, sådant som Ebbesens bok, skall här betonas det stora värdet av att få en så omfattande och fyllig presentation av offerfyndsmaterialet och av de resultat som man kan nå fram till genom att i stor utsträckning utnyttja tvärvetenskapliga dateringar och analysresultat. Det är dessutom en underhållande bok som ger arkeologerna många uppslag till fortsatt forskning. Berta Stjernquist Lunds universitets historiska museum S-223 5 0 L u n d Tore S. Nyberg, Die Kirche in Skandinavien. Mitteleuropäischer und englischer Einfluss im 11, und 12. Jahrhundert. Sigmaringen: Thorbecke 1986. 197 s. ISBN 3-7995-5710-5, D M 58.—. Titeln lovar för mycket. Boken innehåller tre delvis fristående specialstudier, varav endast kapitel I behandlar Skandinavien. De följande avdelningarna är helt koncentrerade till Danmark. M a n kan inte påstå att denna bok är lättläst. Tyskan är tung, och det finns många och långa latinska citat i texten. Noterna är satta med mycket liten stil och de är fruktansvärt långa. Kapitel I behandlar hur de skandinaviska kyrkoprovinserna upprättades. M a n störs av en Fornvännen 83 (1988) 130 Recensioner de augustiner- eller prämonstratenserregeln, och Odense, som var ett benediktinskt kapitel. Detta senare tolkar förf. med rätta som ett engelskt inflytande. Dessa " m u n k k a p i t e l " vid domkyrkorna tillhör den tidiga medeltiden. I Sverige har modellen företrätts endast av det kortvariga och föga kända kapitlet vid domkyrkan i (Gamla) Uppsala. Men Danmark kristnades tidigare än Sverige. Där har också regulära kapitel spelat en större roll. Kapitel III ansluter sig till det föregående och följer det benediktinska domkapitlets i Odense vidare öden. Det blev centrum för dyrkan av nationalhelgonet Knut den Helige. Det skall enligt förf. varit engelska munkar som infört idén om en kung som nationalhelgon. M e n kan man inte också tänka sig ett inflytande från Norge, där kungahelgonet Olav långt tidigare fått en stark ställning? Med detta kapitel förs vi in i ett dramatiskt skede av Danmarks historia. M a n kan utan tvekan tala om en kyrkokamp. Den danske kungen, ärkebiskopen, den tyske kejsaren är här huvudpersonerna. Kampen gällde makten över kyrkan, dess ekonomiska potential och biskopstillsättningarna. Den skärptes år 1159, då det samtidigt valdes två påvar: Alexander III och Victor IV. Kejsaren erkände Victor, och den danske kungen kunde inte gärna undgå att följa exemplet. Nästan alla danska biskopar hyllade också Victor, men ärkebiskop Eskil höll ståndaktigt fast vid Alexander. Denna maktkamp var en internationell företeelse. Den berörde också Sverige. Men hos oss gick allt mycket lugnare till. Det är i Danmark som utvecklingen var dramatisk och spännande, och man kan med fördel följa den i föreliggande bok. För mig har kapitel III varit den stora behållningen av den anmälda boken. För den som klarar språkbarriären och kan läsa med kritik rekommenderas Die Kirche in Skandinavien som ett gott bidrag till skandinavisk kyrkohistoria. För Sveriges del har den dock föga att ge. Gunnar Smedberg Kummingatan 22 B, S-754 48 Uppsala genomgående benägenhet för lösa antaganden. "Övärlden h a r e n tendens att bevara redan introducerade institutioner" (s. 8, min översättning). Med tanke på hur viktiga sjöförbindelserna var kunde man också antaga att öbefolkningen var mer öppen för nyheter än fastlandets folk. Förf har med oändlig möda och lärdom letat fram en mängd "biskopslistor" för de nordiska länderna med den s. k. Florenslistan i spetsen. Han antar att det finns en " i n r e logik" i dessa nyktra förteckningar, att namnens inbördes ordning har en dold betydelse, avslöjar sagesmannens resväg, en skillnad mellan kust- och inlandssvear o. s. v. Detta antagande diskuteras egentligen aldrig. Det uppfattas nästan som ett faktum. "Att tyda FlNDIA som Finnveden strider så mycket mot antagandet av en inre logik i listan, att jag inte här vill gå in på d e t " (s. 40, not 169, min översättning). Samma tendens visar förf när han behandlar Danmarks gamla indelningsenhet syssbrna. Tre sysslor i mellersta Jylland är påfallande små och hyser inga kloster. Detta leder till antagandet att de var Jellingeättens kungaprovinser. I sin tur tyder detta antagande på att denna ätt skapat hela indelningen i sysslor (s. 19). I sammanfattningen på sida 77 bygger förf. vidare med antagandet att kungarna genomfört denna indelning bl. a. för att underlätta den kyrkliga organisationen. Det kan inte hjälpas att läsningen av detta kapitel blir en besvikelse — helt enkelt därför att materialet inte på långt när har så mycket att ge som förf. försöker göra troligt. De följande kapitlen uppvisar en större vetenskaplig stringens än det inledande. Kapitel II avhandlar de äldsta danska biskoparna och ankomsten av prämonstratenserorden till landet. Den norra delen av Jylland var vid denna tid en övärld, skild från fastlandet. Där bildades ett stift med säte i Börglum. Men förf diskuterar givetvis också de gåtfulla notiserna om biskopar i Wendilaoch Vestervig för samma delar av Jylland. Intressant och lärorik är skildringen av de tre regulära eller monastiska domkapitel som funnits i Danmark: Börglum och Viborg, som följ- Förmännen 83 (1938) Recensioner H e r m a n n Hinz, Mötte und Donjon. Zur Fruhgeschichte der mittelalterlichen Addsburg. Zeitschrift fur Arcbäologie des Mittelalters. Beiheft 1. Köln 1981, 164s., 63 Abb. ISBN 3-7927-0453-1 D M 75.—. Det kan förefalla väl sent att först nu anmäla en publikation, som utkom redan 1981. För de flesta som intresserar sig för medeltidsborgar bör H e r m a n n Hinz' Mötte und Donjon redan vara välkänd och välläst, men en anmälan nu kanske skulle kunna intressera även andra för den motte-diskussion, som då och då pyr till även i svensk borgforskning. Genom Mötte und Donjon realiserar Hinz en tydligen gammal tanke att göra en sammanställning över kända mötte- och besläktade försvarsanläggningar i Europa. Som underrubrik har Hinz satt „Zur Frugheschichte der mittelalterlichen A d d s b u r g " , och han tecknar utvecklingen från mottens uppkomst någon gång vid 900- eller 1000-talen till 1200-talets utvecklade donjon eller keep—tornborgen med sammanförda försvars- och bostadsfunktioner. Vad är då en mötte? Generellt kan den beskrivas som en till större delen konstgjord brant försvarskulle, uppbyggd av material i första hand uppkastat från en omgivande grav. Centralt i anläggningen finns en vanligen tornliknande byggnad av trä eller sten, antingen byggd på kullens plana krön eller anlagd i marknivå, innan kullen byggs upp som en krage kring tornets nedre del. Platån omgärdas, liksom ibland även kullens fot, av palissadverk. Ensamliggande mottar förekommer, men vanligast ligger, i direkt anslutning till motten som enbart har försvarsfunktion, en likaledes grav- och palissadomgärdad gårdsdel, enligt engelskt språkbruk kallad bailey. Detta är i grunden en befäst gårdsanläggning, som utvecklas till ett komplex med huvudborg och förborg. Utvecklingen har också satts i samband med feodalismens framväxt i Europa. Borgtypens ursprungliga utvecklingsområde står att finna i Normandie, och genom den normandiska invasionen av England kommer den att där spridas mycket snabbt. Det är också i Bayeuxtapetens många avbildade och till och med namngivna mottar, som vi har den kanske viktigaste samtida källan till kunskap. 131 Men motteanläggningar finns även på andra håll. Hinz, som i sin katalog har ett digert material om 546 daterade mottar, redovisar — förutom Frankrikes 96 och Storbritanniens och Irlands 200 — för Mellaneuropa väster om Elbe 112 st., för östra Mellaneuropa 68 st., för södra Mellaneuropa med Österrike, Tjeckoslovakien, Schweiz och Italien 35 st. (dock bara en i Italien) samt för Nordeuropa norr om nedre Elbe 35 st., varav två på nuvarande svenskt område: Sölvesborg i Blekinge och Fornsigtuna i Håtuna. Hinz' framställning har ett behändigt format. Han har lyckats pressa in mycket information på drygt 160 sidor, och bildmaterialet är rikt. Man blir väl insatt i variationsrikedomen vad gäller såväl själva motten och dess byggnader som förhållandet mellan huvudborg och förborg. H a n tar upp även andra typer av anläggningar, som företer eller tycks förete någon form av släktskap med motten, t. ex. shell-keeps och moated sites (jfr även Medieval Moated Sites in North-West Europé, B.A.R. — S 121, 1981) och han diskuterar kring tornbyggande i allmänhet, från enklaste vakttorn till mer avancerade bostadstorn. I exkurser berörs även stads- och kyrkobefästningar. B.A.R. — S 121, 1981.) Översikter av denna typ kan ju aldrig bli annat än översikter, men som sådan har Mötte und Donjon sin givna plats. Fördjupade kunskaper kan man finna i den anförda litteraturen. D i s positionen är lätt att följa, vilket (bortsett från några felaktigheter, som snarast kan betraktas som missar i arbetet, bl. a. att Alsnö stadga härör från 1170-talet) gör boken till en utmärkt handbok i studiet av tidigt europeiskt borgbyggande, dock med ett förbehåll. Sammanställningar av denna typ är svåra att slå i utan ordentliga register. Både ort- och sakregister saknas, och katalogdelen, som alltså bara tar upp de daterade motteanläggningarna, saknar hänvisningar till texten. Finge man utöka sina önskemål, vore en fullständig litteraturförteckning värdefull. Hänvisningar görs i form av fotnoter, och därigenom blir litteraturen svår att överblicka. Den förteckning som finns är förkortad och i första hand kopplad till i katalogdelen anförd litteratur. Motteanläggningarna kan inte sägas ha utgjort någon central fråga i svensk borgforskFornvännen 83 (1938) 132 Recensioner I diskussionen om mellansvenska mottar har framkommit viss osäkerhet beträffande borgtypen i allmänhet och särskilt beträffande vilka avvikelser man kan förvänta sig av en motteanläggning i t. ex. Mälardalen, där ju de topografiska förhållandena är helt annorlunda än i Normandie och England. I detta läge kan en sådan provkarta, som t. ex. Hinz' arbete utgör, komma väl till pass vid fortsatt letande efter tänkbara anläggningar av denna typ. Hans A. Liden Statens historiska museum Box 5405, S-114 84 Stockholm ning, om man möjligen bortser frår våra gamla danska områden, där sambandet med Danmark och kontinenten ger andra förutsättningar. Dock har frågan, som tidigare antytts, stundtals aktualiserats, och uppmärksamheten har fästs vid några tänkbara platser, t. ex. tingshögen i Gamla Uppsala, den s. k. Trogenborg intill Axevalla i Västergötland, Norsborg i Botkyrka söder om Stockholm, och inte minst Fornsigtunas Signhilds kulle i Håtuna, Mälardalens kanske mest mottdiknande anläggning, som dock vid undersökning nyligen inte kunde påvisas vara en mötte. Arkaeologi oggeofysiske sporingsmetoder. Working Papers 14. The National Museum of Denmark. Köbenhavn 1984. 215 s., 77 fig. I redaktionen: J e n s Tyge Möller, Mogens Shou Jörgensen, Jytte Hostmark. ISBN 87-480-0574-6. 1984 utgav Danmarks Nationalmuseum — som nr 14 i serien Working Papers — en bok om arkeologi och geofysiska prospekteringsmetoder. I boken presenteras alla geofysiska metoder som under senare år har använts i arkeologins tjänst i Danmark — motståndsmätning, magnetometer, metalldetektor, georadar och ekolod. De skilda metoderna presenteras utförligt med både en teknisk och en arkeologisk kommentar. Till varje metod redovisas praktiska försök och resultatet av dessa. Varje avsnitt sammanfattas på engelska och följs av litteraturhänvisningar och hänvisningar till enskilda personer med erfarenhet av de olika metoderna. Det är redaktionens förhoppning att kunna förmedla metoder som rätt utnyttjade "vil betyde mange lettelser og forhåbentlig også nye veje til en udvidet erkenddse". Boken vänder sig alltså i huvudsak till kolleger i Norden och kan inte anses lättillgänglig för en icke specialiserad allmänhet. Olika geofysiska prospekteringsmetoder anFörmännen 33 (1988) vänds i allt högre grad inom arkeologin i försök att rekognosera fornlämningar och att maximera resultatet av vetenskapliga utgrävningar genom att göra dessa mer målinriktade och effektiva. Flera av prospekteringsmetoderna kommer utan tvivel att bli mycket vanliga i framtiden. Intresset för dem kommer att öka i takt med att metoderna utvecklas och kan specialiseras för arkeologiska behov. Förmodligen kommer marknaden att sanera sig själv i och med att de metoder som visat sig ge ett otillfredsställande resultat eller som visat sig vara alltför dyrbara helt enkelt kommer att överges av forskarna. Denna utveckling — som kräver ett nära samarbete mellan tekniker och arkeologer — har ännu bara påbörjats i Norden. Dessutom är den tekniska utrustningen ofta dyrbar, varför undersökningar idag kan vara kostsamma i förhållande till resultatet av dem. Men desto större anledning är det därför för arkeologer och tekniker att redan på ett tidigt stadium dela med sig av sina erfarenheter av dessa nya geofysiska prospekteringsmetoder. Metoderna kräver ännu så länge uppföljande undersökningar och resultatet av dem bygger mycket på enskilda personers tolkningar av praktiska försök. I Sverige har ett prospekteringsprojekt vid Stockholms universitet bedrivits på Gotland Recensioner 1983—84. Resultaten har ännu inte publicerats i sin helhet. Undertecknad har sedan 1977 som antikvarie vid RAGU (Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar) varit projektledare för det s. k. skattfyndprojektet, i huvudsak bedrivet som en detaljinventering av förhistoriska skattfyndplatser med hjälp av metallsökare. Gotland är ju — i förhållande till sin yta — rikast på förhistoriska skattfynd i världen. En första delrapport från projektet — om gården Gannarve i Hall sn — har utgivits i RAGU:s Arkeologiska skrifter som nr 1986:1. Boken Arkaeologi og geofysiske sporingsmetoder är med hänvisning till det ovan sagda ett bra och välkommet initiativ från det danska Nationalmuseets sida. Den är dessutom en utmärkt sammanställning av olika prospekteringsmetoder. H ä r redovisas objektivt och ingående metodernas alla för- och nackdelar. Tack vare både tekniska och arkeologiska redogörelser och kommentarer far man ett bra grepp om de olika metoderna — både vad gäller teknisk funktion och praktiskt nyttjande. Däremot saknar jag närmare beräkningar av kostnaderna för de olika metoderna samt av eventuella tids- och ekonomiska vinster . Flera av metoderna kommer förmodligen alltid att kräva ett direkt samarbete mellan tekniker och arkeologer, eftersom arkeologerna inte har den tekniska utbildning som ibland krävs. Andra metoder och hjälpmedel kan emellertid lätt övertas av arkeologen själv. M a n behöver j u inte vara mekaniker för att kunna köra bil. Och man behöver inte vara tekniker för att kunna använda t. ex. en metalldetektor. I de två inledande artiklarna om metallsökaren av Jens Tyge Möller och Mogens Orsnes beskrivs bl. a. dess utseende och funktion. Enkelt uttryckt är metalldetektorn ett elektromagnetiskt instrument, där man med en växelström skapar ett elektromagnetiskt Ialt i jordytan. När ett metallföremål förs i närheten av sökaren störs magnetfältet och metallsökaren ger utslag genom en ljudsignal. M a n poängterar särskilt att metallsökaren inte bör brukas som ett ensamt instrument. Sin främsta funktion har den som komplement och för vägledning i samband med utgrävningar. Lämpligast är metallsökaren i plöjd jord, där risken är minimal att lagerföljden i ett kulturlager skadas. 133 De två artikelförfattarna påpekar risken av en okontrollerbar arkeologisk föremålsjakt och diskuterar det över hela Europa stora problemet med privata skattletare och därav följande lagöverträdelser. En rovdrift på metallsaker och förstörelse av fornlämningar har följt på metallsökarens utbredning i Europa, där olika regeringar har blivit tvungna att tillgripa drastiska restriktioner för att freda sitt kulturarv. (I Sverige infördes 1985 en ny lag som reglerar privatbruket av metalldetektorer. Bl. a. måste man på Gotland ansöka om särskilt tillstånd lör att över huvudtaget få använda dem.) I arkeologins tjänst har emellertid metallsökaren också stora fördelar, vilket har visat sig inte minst vid lokalisering av metallföremål vid utgrävningar av de stora mossfynden av vapen i Danmark. De två exemplen på praktiskt nyttjande som beskrivs i boken är mycket belysande för metallsökarens användningsområden och möjligheter. Per Poulsen har hämtat sitt exempel från en sönderplöjd förhistorisk boplats i Tisso. Genom en systematisk undersökning av markytan med inmätning och upptagande av metallföremålen får han fram boplatsens avgränsning och ungefärliga datering. Fyndplanen kan sedan ligga till grund för en eventuell utgrävning av platsen. Exempel nr två är hämtat från Smorenge på Bornholm och beskrivs av Margrethe Watt. H ä r lokaliserades och säkerställdes en sönderplöjd denarskatt (inkl. 1 solidus) i en åker. Fyndområdet grävdes i tre horisontella skikt, som en anpassning till att metallsökaren inte täcker mer än c:a 10—15 cm djup. Resterna av skattgömman påträffades på ursprunglig plats i ett kulturlager från andra och tredje århundradet. Undersökningen visade att myntens spridningsbild är beroende av läget i åkern och systemet i plöjning och harvning. För att kunna rekonstruera den ursprungliga nedgrävningsplatsen — skriver Watt — bör brukningsmönstret studeras på varje plats och kombineras med iakttagelser av fyndfördelning i plöjningslagret. De erfarenheter som beskrivs av Poulsen och Watt kan jämföras med undersökningarna på Gotland. Både arbetsmetoder och resultat är i stort sett desamma. På Gotland har omkring 120 skattfyndplatser undersökts systematiskt Förmännen 83 (1988) 134 Recensioner sönderplöjda myntskatter, där rester av skattgömman har hittats kvar på ursprunglig plats. Vid Gannarve kunde vi därför bl. a. konstatera att silverskatten ursprungligen varit gömd innanför husets väggar. Vid undersökningarna på Gotland har noterats ytterligare ett användningsområde för metallsökaren. Under gynnsamma omständigheter kan man med hjälp av denna lokalisera både enstaka gråstenar och koncentrationer av dessa, eftersom vissa stenarter stör magnetfältet under sökarplattan och metallsökarens jämna, låga summerton tystnar. Härigenom är det möjligt att lokalisera både stolphål och hela husgrunder — osynliga ovan mark — utan föregående grävning (Metalldetektorn i praktiskt bruk. Gotländskt Arkiv 1985). Metallsökarens användningsområden kan säkert — i likhet med övriga metoder — utvecklas i framtiden. Idag är den vid rekognosering och inventering inför planerade utgrävningar ett utomordentligt hjälpmedel. För att rädda sönderplöjda metallfynd är den oumbärlig. Majvor Östergren Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar, Box 2063, S-621 01 Visby med hjälp av metallsökare. De flesta av dem har visat sig att tillika vara platser med rester av förhistorisk bebyggelse — samtida med skatten. Med hjälp av metallsökaren och skattfyndplatserna har vi funnit många av de vikingatida — tidigare okända — gårdsplatserna på Gotland. Ur detta material kan sedan väljas platser som är speciellt lämpliga för utgrävningar — exempelvis efter målsättningen att skaffa information om dåligt dokumenterade tidsperioder. Vid Gannarve i Hall sn har just en sådan plats undersökts. 1924 fann man här en silverskatt som dateras till efter 1120. Vid utgrävningen lades schaktet, där vi med hjälp av metallsökaren hade funnit rester av skatten samt ett stort antal boplatsföremål av brons och järn. Under plöjningslagret påträffades rester av minst två hus från yngre vikingatid. Genom att analysera myntens spridning och dess tyngdpunkt kunde den ursprungliga platsen för skattfyndet — som var helt upplöjt — rekonstrueras på knappt en meter när. Det är en fördel att kunna jämföra myntens spridning med ett känt brukningsmönster i åkern men de många undersökningarna på Gotland har visat att det inte alltid är nödvändigt, eftersom brukningsmönstret ofta framgår av just myntens spridning. Att metoden är riktig styrks av jämförelser med samma analys på fyndplatser för Grete Jörgensen, Lise Bender-Jorgensen, Kirsten Jespersen, Else Ostergård & Kjeld Christensen, Analyses of Medieval Plant Remains, Textiles and Woodfrom Svendborg, with a Preliminary Report on the Exeavation of Mollergade 6, 1976— 77, by Henrik M. Jansen. The Archaeology of Svendborg, Denmark, No. 4. General Editor: H. M. Jansen. Odense 1986. 126 s. ISBN 87-7492441-9, ISSN 01-06-0880. Under flera år har det pågått utgrävningar i staden Svendborg på södra Fyn under ledning av Henrik M. Jansen. De har startats från Odense For männen 83 (1988) universitet och därifrån har nu utgivits fyra rapportvolymer: 1) Niels Foged, Diatom Analyses 1978; 2) H. A. Jensen, Seeds and other Diaspores in Medieval Layers from Svendborg 1979; 3) I. Tkocz & N. Brondum, Anthropological Analyses 1985. Den fjärde volymen från 1986 med titeln Analyses of Medieval Plant Remains, Textiles and Wood from Svendborg har ett mera varierat innehåll och flera författare. Boken börjar med en preliminär rapport av H. M. Jansen över grävningar 1976—77 vid Mollergade, som under namnet Algade var huvudgatan i det medeltida Svendborg. Han redogör för grävningens kulturlager med sina Recensioner rester av byggnader i olika konstruktioner, vilka kronologiskt bestämts från tiden omkring 1150 fram till slutet av 1500-talet. Den mest omfattande rapporten är skriven av Grethe Jörgensen och gäller växtrester från utgrävningen av Mollergade 6, en plats som låg vid gatans södra ände, där det under medeltiden fanns ett fisktorg intill stranden. I närheten fanns även ett frandskanerkloster. ( O m växtrester från andra delar av Svendborg har tidigare skrivits bl. a. i vol. 2 av serien.) Undersökningens ändamål var att få fram fakta som kunde belysa dieten, det dagliga livet och miljön i och omkring staden. Därför har växtrester analyserats från avfallssamlingar o. dyl. i de olika lagerföljderna. Dessutom har prov tagits och undersökts dels av latrin, dels av gödsel från nötboskap, får och svin, som ständigt eller endast om nätterna vistades inomhus samt slutligen en samling av förkolnade frön. Fynden är i boken uppställda i tabeller för klassificering av växterna, inalles 164 sorter, och indelade i grupper såsom odlade i landet eller importerade, respektive vilda med olika ekologiska ursprung. Förf har även redogjort för växternas troliga användning som föda, medicin, njutningsmedel osv. Hon konstaterar bl. a. att de funna fikonkärnorna är de första som hittats i Danmark från medeltiden och antar att torra fikon importerats till landet. Detta erinrar om Svendborgs goda läge som handelsplats. Av sädesrester överväger kornfynden, trots att det viktigaste brödsädesslaget under medeltiden enligt förf. var råg. Kornet användes, skriver hon, delvis för inblandning i rågbröd och till välling, men troligen mer än hälften togs till ölframställning, proportioner som ej kan fastställas. Det dracks mycket öl i dåtidens städer, eftersom vattnet där vanligen inte var drickbart på grund av de sanitära förhållandena, då smutsvatten m. m. obehindrat kastats utomhus. Stadens mark var utnyttjad som avskrädeshög och gatunivån steg därför med tiden. Samling av avfall påbjöds först på 1600-talet. Förf rapporterar vidare att det fanns mossor i den undersökta latrintunnan och hon antar att de använts i stället för toalettpapper och som täckningsmaterial. Flera av de rapporterade växterna är sådana som härstammade från Medelhavsområdet och 135 spriddes av romarna norrut för att senare införas i bl. a. Danmark genom klosterväsendet. Under 1300-talet började även lokalbefolkningen att odla de s. k. klosterväxterna. Somliga av dessa nyttoväxter har dock införts tidigare än efter kristendomens introduktion och de vittnar om täta handelskontakter med kontinenten under vikingatiden. Lise Bender Jorgensens bidrag om textilfynden är betydelsefullt genom att det funnits få tidigare publikationer som behandlar danska medeltida textilier i profant bruk — detta i jämförelse med de nordtyska, holländska, norska och svenska tryckta arbetena om textilfynd från medeltida stadsgrävningar. Liksom textilfynden från Ärhus Sondervold, publicerade av E. Lorenzen 1971, är de ifrågavarande från Svendborg inte många. De består av 23 vävda stycken, en bit spets (från en kista från frandskanerklostret), ett textilavtryck på ett lerkärl samt 33 delar av garn, snören och rep, en bit flätning och fibersamling. De flesta är funna under Mollergade 6 men några härstammar från andra grävningsplatser. Det är fråga om textilier inte bara av ull utan även av lin eller andra vegetabiliska material samt silke. De sistnämnda är av olika slag från tunna tuskaftsvävnader till brokader och vävnader i sammansatta bindningar. Särskilt intressanta är enligt förf. de grova tuskaftsvävnaderna av tvinnade trådar i ylle. Liknande vävnader har påträffats bl. a. i Lubeck, Schleswig, London, Novgorod och Oslo, där de av Anne Kjellberg uppfattats som lokalt tillverkade. Paralleller finns också från Lund enligt vad som uppgivits av Märta Lindström i flera publikationer. Redan 1963 har för övrigt Karin Blomqvist beskrivit fynd av denna kvalitet i Archaeologica Lundensia II. BI. a. på grund av den vida spridningen av vävnader i en bestämd kvalitet har K. Tidow antagit att dessa är utförda av specialister och använda som handelsvara i form av täcken, säckar eller annat emballage. Bender Jörgensen ansluter sig till hans teori att det rör sig om en standardiserad produkt. Den liksidiga fyrskaftade kypertbindningen finns bara representerad i ett exemplar som är från det äldsta husgrundsmaterialet, bestämt till 1156, medan den oliksidiga treskaftade är representerad i fyndlagret från omkring 1350. Formännen 83(1933) 136 Recensioner klostrets kyrkogård. Den ena av ylle har behandlats av K. Jespersen, den andra, som troligen är av linne, är konserverad av E. Ostergård. (En förväxling av varp- och inslagslrådarna har skett i texten till den schematiska teckningen.) Artikeln uppenbarar de stora svårigheter som hör samman med textilkonservering. Kjeld Christensen redogör slutligen för resultaten från analyser av trämaterialet som påträffats nära stadens vallgravar och utgjort bl. a. rader av pålar. De olika trädsorterna har ordnats i tabeller. Publikationen innehåller även ett antal plankartor och sektionsritningar. Gertrud Grenander Nyberg Etnologiska institutionen vid Stockholms universitet S-115 21 Stockholm Det blir också den vanligaste vävbindningen vid sidan om tuskaften under medeltiden. Förändringen i fråga om vävbindningen kan sättas i förbindelse med att trampvävstolen blev införd i Nordeuropa omkring år 1000. Tygfragmenten ger upplysning inte bara om tidens vävstandard utan även om sociala och merkantila förhållanden. Åtminstone sedan slutet av 1100-talet har handelsplatserna i Nordeuropa handlat med tyger som haft bestämda kvaliteter. Detta framgår bl. a. av lädermärken fasta på tygpackar. Att bestämma vad de olika funna tygproverna motsvarar bland de benämningar på tyger som räknas upp i skråhandlingar och andra medeltida urkunder är en uppgift för framtida forskare. Den följande rapporten gäller konservering av två vävnader i en kista från franciskaner- Hikuin 10. Utg. av förlaget Hikuin, Moesgård 1984, 359 s. ISSN 0105-8118. ISBN 87-8727042-0. D K K 140:—. Hikuin 10 har utgivits som en minnesskrift över Ole Klindt-Jensen och hans gärning. Den innehåller ett 30-tal uppsatser och inleds med en bibliografi av B. M. Rasmussen och minnesord av S. A. Andersen. Boken är innehållsrik och utgör en givande läsning. Ämnesområdet för uppsatserna är huvudsakligen begränsat till järnåldern i Danmark men tyngdpunkten är naturligt nog lagd på Jyllands äldre järnålder. Bidragen är många och här kan endast ges en del exempel. Av intresse är den säregna gruppen av byar i Vendsyssel, som består av nedgrävda boningshus och stall med träväggar och av träbyggda eller stensatta källare. J. Lund (Nedgravede huse og kasldre fra aeldre jernalder) diskuterar dessa anläggningar som vad husen beträffar dateras till hela den förromerska perioden och går in i äldre romersk järnålder. Källarna däremot föFornvännen 83 (1988) rekommer bara under en kortare tid under förromersk järnålder. Det är inte lätt att förklara detta byggnadssätt som skiljer sig från det sedvanliga under denna tid och förf ser i byarna en lokal tradition. Källarna kan ha haft en specialanvändning under oroliga tider. Med romersk tid inträder tydligen en stabilisering. Ett helt enastående fynd från dansk äldre järnålder — en bronsgjutarverkstad — presenteras av S. H. Andersen & H. Madsen (Et forromersk bronzestobefund fra Vitved i Ostjylland). Verkstaden, daterad till per. I, har gett åtminstone 8—10 smältdeglar. Formmässigt skiljer dessa sig från bronsåldersdeglarna och pekar därigenom framåt. Till diskussionen om tillverkningsorten för Gundestrupkitteln bidrar E. Sander-Jorgensen Rowlett & R. Rowlett, med artikeln "Gundestrup and Titelberg". Fyndet av ett par fibulor i Titelberg i sydvästra Luxemburg ser förf. som ett stöd för en tidigare framlagd åsikt om nordvästra Gallien som ursprungsområde. Motivmässigt kan fibulorna jämföras med kitteln. Recensioner 137 Kulturförbindelserna under järnåldern var ett ämne som i hög grad intresserade Ole Klindt-Jensen och I. Falktoft-Andersen har i sin artikel "Kulturforbinddser i den sene forromerske jernalder" redogjort för en metodisk undersökning utgående från fibulor av mellanoch senlaténeschema i keltiskt och germanskt område. Alla analyser har gjorts med hjälp av numerisk beskrivning och bearbetning och resultatet visar i stort överensstämmelse med den traditionella uppfattningen. Ett mer varierat kulturmönster framkommer emellertid med andra grupper som vapen och redskap, gravskick och gravtyper inom det nordgermanska området. För en annan metodisk undersökning har Jyllands rika lerkärlsgravar givit materialet. Mette Hoj (Bulbjerggravpladsen) har försökt att från taxonomisk klassifikation och seriation uppställa en keramikkronologi utgående från 234 lerkärl i 93 gravar från äldre romersk järnålder. Genom analyserna, som bygger på ändringar i form av ornamentik har förf. lyckats datera flertalet gravar till per. I och II samt allmänt till äldre romersk järnålder. Nyttan av att ta upp äldre fynd till förnyad granskning visar ett par bidrag där omvärderingar gjorts av två romartida gravfynd från Fyn resp. Själland. Det förra påträffades 1839 vid N. Broby (L. Hedeager & K. Kristiansen, "Nr. Broby — en fyrstegrav fra aeldre romertid med v o g n o g h e s t e u d s t y r " ) o c h ä r e n rikt utrustad kvinnograv med bl. a. två betsel samt beslag som bedömts ha tillhört ridhästar. Förf. konstaterar emellertid att de enkla stångbetslen snarare har tillhört körhästar och att graven är en utlöpare till de förromerska gravarna med hästdragen vagn. I de senare romerska gravarna sker nedläggningen i symbolisk form. Det andra gravfyndet ventileras av B. Rasmussen (Stjaerfundet. Et gammelt fund i ny belysning). Föremålen — träämbar med beslag, romerska bronskärl, glasbägare, silverfmgerring, kam och lerkärl — inlevererades i omgångar åren 1898, 1899 och 1908. De kan inte härröra från ett samlat fynd utan från åtminstone två gravar, om inte fler. En grav bör dateras till 200-talet och en annan till övergången till folkvandringstid. Den senare innehåller bl. a. ämbaret, som har samma slags attacher med antitetiska häst- huvuden som förekommer på ämbaret från Tibble, Litslena sn och även i Sösdalafyndet. K. Levinsen har tagit sig an de rikt utrustade gravarna med smidesverktyg i östra Jylland (En aeldre romertids smedegrav fra Tolstrup ved Ärs). Eftersom verktygen huvudsakligen visar på klensmide anser hon att gravarna inte representerar smeden i allmänhet utan en grupp med finare arbeten som specialitet. Vissa gravar innehåller dessutom vapen vilket ses som ett tecken på specifika samhällsförhållanden baserade på en klass av specialkunniga smeder. Bland bidragen med ämnen från yngre järnålder redovisas ett förmodat skeppsvarv på Falster av J. Skamby Madsen (Et skibsvaerft fra sen vikingetid/tidlig midddalder vid Fribrodre Ä på Falster). H . J . Madsen (Et saelsomt späende fra Samso) presenterar en typ av rektangulära spännen som till form och ornamentik kan jämföras med svärdshjalten av Petersen typ D, bl. a. Lingasvärdet från Södermanland. Svensk anknytning har också ett lösfynd av en " s t i k k n å l " av Vestfoldtyp funnen på södra Själland (W. Armfelt, " E n vestfold 'stikknål' fra Vindebjerg på Knudshoved ödde, Sydsjaell a n d " ) . Nåltypen som framförallt förekommer i Kaupang och trakten däromkring anser Charlotte Blindheim vara en lokal tillverkning. Nålen med upptill inpunsade fördjupningar har författaren funnit motsvarigheter till på Gotland i fynd från Fardhem och Lummelunda. S. Nancke-Krogh bidrar med en artikel om C-brakteater (De gyldne " r y t t e r e " ) och B. Kjoldbye-Biddle diskuterar metallbandet från Winchester i Ringerikestil (The Winchester "Weather-Vane" Reconsidered). Det är mest sannolikt att bandet har tillhört ett skrin av typ Bamberg och Cammin. Slutligen får man en beskrivning av ett mycket uppskattat besök på museet i Köpenhamn år 1827 (P. Rowey-Conwy, " C . J . Thomsen's Museum och the Three Age System"). Den bygger på en engelsk dams dagboksanteckningar och visar med all tydlighet att museet redan då var ordnat efter treperiodsystemet. Inga Lindeberg Östrandsvägen 76, S-122 43 Enskede Förmännen 83 (1988) 138 Recensioner nad mellan de 3 områdenas järnföremål, skillnader, som givetvis beror på den använda malmen. M a n gör här den reflektionen, att fosforhalten är ett ganska opålitligt indicium på använd malm. Dels varierar fosforhalten i hydratiska malmer, dels är fosforn processberoende. Ar ugnstemperaturen låg går den mesta fosforn i slaggen, är den hög går den i järnet. Piaskowskis värdefulla föredrag, som grundar sig på ett mycket stort antal analyser, hade därför kanske fått ytterligare argument, om slagg i järn, alternativtjärn i slagg också analyserats. Keesman, Pres och Endres redovisar och kommenterar analyser av slagg, järn och malm från Afrika strax söder om ekvatorn vid Rukifloden, en biflod till Kongo/Zaire. Analyserna har normberäknats och diagram utarbetats. Den använda malmen är laterit, som förekommer vid Ruki-floden i form av järnrika konkretioner och krustor i lermineral. Slaggerna visar sig vara reduktionsslagger bildade vid så höga temperaturer, att såväl silikatdden som den metalliska delen varit i smält tillstånd samtidigt. Järnet är högkolhaltigt. Den använda ugnstypen är icke känd, men blästerintag för bälgar torde ha funnits. Uppsatsen är ett viktigt bidrag till utvärderingen av resultaten från tekniska undersökningar av material från reduktionsplatser. M a n ser fram emot den aviserade publikationen rörande normberäkningar, främst för att kunna jämföra dessa med de i Sverige av Kresten (1983) utarbetade; ett enhetligt system är i hög grad eftersträvansvärt för att analysresultat ska kunna jämföras. Två av författarna har introduktionen av järnteknologisom huvudtema, nämligen Alexander och Bukowski. Alexander hävdar, att arkeologerna hittills nästan enbart arbetat utifrån ekonomisk-deterministiska begrepp vid beskrivandet av spridandet och utvecklingen av järnmetallurgin i Europa. Två alternativa modeller för järnets diffusion från västra Asien presenteras. I) Fredlig introduktion från järnbrukande grannsamhällen. II) Tvångsmässig introduktion, antingen genom raider och krig eller genom folkförflyttningar. Underrubriker avser den takt och det stadium, i vilka järnet accepterades och den typ av föremål, som först importerades, i modell I smycken och prestigeföremål, i modell II mestadels vapen, varvid accepterandet oftast narna från romersk järnålder—folkvandringstid i Drengsted, södrajylland. Försöksreduktioner utfördes med myrmalm — sådan som i Drengsted i denna typ av ugn redan år 1963 (Voss 1973 s. 57 ff.) och återupptogs 1979. Men varken då eller 1963 kunde slaggen fås att rinna ned i gropen under ugnen och bilda den stora slaggklump, som fyllde groparna i Drengsted, trots att slaggen hade idealisk sammansättning och låg smältpunkt. Det järn, som fanns inneslutet i slaggen år 1979, uppgick till 3—4 kg och var smidbart. Anna M. Rosenqvist presenterar resultaten från analyser av slagg från två ugnstyper från Mosstrond i Telemark, undersökta av Mårtens, se nedan. De äldre ugnarna — hällegrytorna från huvudsakligen vendeltid — är klart ineffektivare än de vikingatida—tidigmedeltida lerugnarna och en metallurgisk utveckling är klart konstaterbar. Analyser av slagger från förmodade gropschaktugnar, daterade till tiden runt Kr. f. och belägna i Sysendalen väster om Hardangervidda, faller mellan de två slaggtyperna från Mosstrond. Myrmalm är den hittills enda kända malmtyp, som användes i Norge under järnåldern och Rosenqvist ger nyttiga och viktiga upplysningar om dess förekomster och sammansättning i Norge. Avslutningsvis beräknas producerad mängd järn per kg slagg, för hällgrytorna 0,12 kg och för lerugnarna 0,32 kg. Den sistnämnda siffran överensstämmer i huvudsak med det för Dalarna beräknade. 0,12 kg förefaller vara ett mycket lågt utbyte. Piaskowski ställer den väsentliga frågan: Finns systematiska skillnader hos järnet från olika reduktionscentra eller är de skillnader, som analyserna visar, endast tillfälliga? Ar det första fallet då bör det under vissa omständigheter vara möjligt att bestämma ett järnföremåls ursprung och därmed producentens tekniska kunnande samt även handelskontakter mellan olika områden. Piaskowski hävdar, att en sådan identifikation av järn i vissa fall är möjlig. Analyser av järn från 3 platser, nämligen Magdalensberg från första årh. e . K r , Przeworsk-kulturen i mellersta Polen från romersk järnålder—folkvandringstid och Szeligi vid Plock i Polen från vendeltid, indelas i första hand efter fosforhalten men också efter nickdoch kobolthalten. Resultatet blir en klar skillFörmännen 82 (1987) 138 Recensioner enpåverkad dekoravvisande klassicism, troligen under påverkan av arkitekten J u a n de Herreras stränga Escorial-stil. Så småningom, under 1600-talets senare hälft och början av 1700-talet kommer kraftigt profilerade tempiettooch baldakinliknande konstruktioner in i bilden för att efter hand få konkurrens i custodior präglade av rokokons böljande linjespel. Hernmarck behandlar sina custodior initierat, belyser dem ur många olika aspekter i klart avgränsade kapitel. En serie av silverkonstnärers namn och deras arbeten passerar revy. Men tydligt avspeglas Hernmarcks centrala intresse för en silversmedsdynasti, benämnd de Arfe, vars förste representant, Enrique, invandrade från Rhentrakten (Köln?) till Leon vid tiden omkr. 1500. Är 1501 fick han uppdrag på en custodia för stadens katedral, vilket blev inledningen till en omfattande produktion. Sakramentshusen i Cordoba (1514—1518) och Toledo (omkr. 1517—24) bör nämnas som Enriques förnämsta verk och dessutom som de mest berömda av alla i Spanien bevarade. Enrique blev epokgörande med sin speciella arkitektoniska stil, han medförde till Spanien den nord- och — vad Hernmarck betecknar som — centraleuropeiska dekorations- och figurstilen. Det är vad vi möter i de sena flandriska altarskåpens yviga upplösta bladrankor, vilka hos Enrique översatts i miniatyr, i sirlig silverteknik. de Arfe-genren dog inte ut med Enrique. Han hade tre betydande efterföljare, Francisco Becerril från Cuenca, J u a n Ruyz från Cordoba, vars mest betydande verk var custodian i J a é n (1533—39; förstörd), samt hans egen son Antonio. Denne var troligen född i Leon 1510, följde i faderns fotspår men var mera framstående än denne som skulptör, influerad av den Italien-inspirerade Alonso Berruguete. H a n var den förste, som ersatte de typiskt ornamentala balusterartade, i platereskstil ornerade stöden i custodiabyggnaderna med klassiska kolonner. Bland hans arbeten kan nämnas den överdådigt rika custodian i Santiago de Compostda, utförd åren 1539—45. Antonio förde en mera rörlig tillvaro än fadern. Han lämnade efter dennes död Leon, grundade en verkstad i Valladolid, flyttade slutligen till Madrid år 1574, eventuellt hans sista uppehållsort. Tredje generationen av familjen de Arfe, Carl Hernmarck, Custodiasprocesionales en Espana, utgiven av Ministerio de Cultura, Madrid, 1987. 303 s. ISBN 84-505-5336-9. Carl Hernmarck har med ett stort upplagt, utomordentligt detaljrikt, väl illustrerat verk i folioformat, benämnt Custodias procesionales en Espana avrundat sitt omfattande författarskap rörande silversmide, svenskt och allmänt europeiskt. Han har under de senaste decennierna ingående studerat de exklusivt spanska sakramentshus i rikt detaljsmyckat silver, som till omkring ett hundratal bevarats från renässans-, barock- och även rokokoperioderna och som till stor del ännu är tillfinnandes i sina ursprungskyrkor. Dessa för Corpus Christiprocessionerna vid Kristi lekamensfesten avsedda och ännu i bruk varande portabla sakramentshus saknar naturligt nog motsvarigheter bland våra efterreformatoriska kyrkoinventarier. Vi kan hos Hernmarck följa utvecklingen av custodian — som i höjd kan variera från mindre än en till, i undantagsfall, ca tre meter — med utgångspunkt från 1400-talets få bevarade exemplar. Genom sin form förråder dessa samband med den även hos oss välkända lilla monstransen. 1500-talet visar sedan prov på kyrktornsliknande kompositioner med ett överdådigt gotiskt masverk mellan vimperger, toureller och fialer, som dock lämnar sikten fri mot den behållare för hostian, vars " s k y d d s r u m " custodian utgör. En rikedom av minatyrfigurer och även reliefer har inpassats i arkitekturen, representerande gammal- och nytestamentliga figurer, apostlarna, nattvardsscenen, Kristi uppståndelse, även kyrkofäderna. Från 1500talets slut övergår man delvis till allegoriska motiv i enlighet med tidens smak. I konsekvens med den allmänna stilutvecklingen möter vi vid mitten av 1500-talet sakramentshus i komplicerade flervåningskonstruktioner, där smäckra pilastrar, kandelaber- och balusterartade hörnstöd, täckta av rik ytornamentik i s. k. platereskstil, håller samman den ofta kupoltäckta byggnaden. U n d e r 1500-talets andra hälft blir de arkitektoniska elementen mera renodlat klassicerande med strikta, bärande och krönande funktioner. Vid slutet av samma århundrade och början av 1600-talet framväxer en mera åtstramad, ItaliFörmännen 83 (1988) Recensioner J u a n (1535—1603), var tydligen en mera mångsidig herre: silversmed som far och farfar, men därtill bronsgjutare, gravör och författare av ett flertal skrifter. H a n tillbragte sin ungdom i Valladolid, var sedan i Sevilla, där hans mest betydande custodia tillkom, sedan åter i Valladolid, som var centrum för den klassicerande spanska konsten. I sina skrifter, som behandlar både personhistoria och konstteori, utklassarhan totalt den dekorativa flandriska stilen såsom varande den klassiska underlägsen och försvär sig till Serlio och ytterst Vitruvius. I praktiken begagnar han sig dock helt inkonsekvent av de nederländska förebilderna, vilket inte minst hans praktfulla och stora — över tre meter höga — custodia i Sevilla (tillkommen 1680—87) klart demonstrerar. Andra silververkstäder och konstnärsgrupper uppmärksammas givetvis också av Hernmarck, vilka kanske endast indirekt har betydelse för våra landamären. Av intresse även för oss är dock att se utvecklingen av sakramentshuset som liturgiskt bruksföremål i praktupplagor under efterreformatorisk tid. Påven Urban IV:s påbud år 1264 om en fast dag för Kristi lekamensfesten, som skulle firas samtidigt inom hela den katolska kristenheten, har icke lämnat många spår inom det skandinaviska föremålsbeståndet. Ädelmetallföremå- 139 lens öde under reformationstiden är väl bekant. Medeltida sakramentshus av helt andra slag än de spanska, fristående, icke bärbara, skurna i trä har bevarats till ett visst antal, icke minst på Gotland; ett ståtligt exemplar finns vidare i Lunds domkyrka. Ett av de gotländska, från Väte, nu i Statens historiska museum, är typiskt med sin närmast kalkfotsliknande nedre del vilken bär en smäcker kyrkspira med rum för monstransen, i unggotisk stil, med snidat masverk i de smala fönstren. En påminnelse av annat slag om Helga lekamenskultens realitet utgör den magnifika sigillstampen i brons, troligen utförd under 1400-talets andra hälft (i varje fall före 1483), som tillhört Helga lekamens gille i Stockholm. Två knäböjande änglar framställes bärande en praktfull monstrans med krucifixornerad oblat. Dessa strödda reminiscenser av Helga lekamensfirandet under vår medeltid bidrar till att väcka intresse för Hernmarcks arbete — dock önskar man att en resumé av innehållet på ett hos oss vanligare språk än spanskan hade ingått i volymen. Monica Rydbeck Artillerigatan 58, S-11445 Stockholm Ann-Sofi Topdius, Damastduktyg och verksamheten vid Vadstena fabrik 1753—1843. Nordiska museets handlingar 104. Stockholm 1985. 232 s., ill. ISSN 0346-8585. För några år sedan visade länsmuseet i Linköping en utställning om verksamheten vid linnemanufakturen i Vadstena, vilken verksamhet var i gång mellan åren 1753 och 1843. Ansvarig för utställningen var Ann-Sofi Topdius. Undersökningen resulterade i en doktorsavhandling i ämnet etnologi med titeln Damastduktyg och verksamheten vid Vadstena fabrik. Arbetet bygger på omfattande arkivstudier och genomgång av tidigare inventeringar och utställningskataloger samt bevarat material i Nordiska museet och privat ägo. I arbetet behandlas den under nittio år pågående verksamheten ur olika aspekter dock med tyngdpunkten lagd på vävningen av damastduktyg, vilket också framgår av arbetets titel. Kammarduks- och finare Linnefabriken i Vadstena var från början ett statligt projekt och en följd av 1700-talets svenska manufakturpolitik och överflödsförordning. Importerade varor skulle i möjligaste mån ersättas med inhemsk tillverkning. Man planerade även linodling på Vadstenaslätten för att förse fabriken med råvaror. I Vadstenafabriken vävdes slät kammmarduk (batist), mönstrad dito, nettdduk, finare Formännen 83 (1988) 140 Recensioner fanns att tillgå när fabriken startade 1753, utan att utländska vävare, spinnare och blekare inkallades för att bygga upp verksamheten och lära upp svensk arbetskraft. Mönsterkatalogen är kronologiskt uppställd och överskådlig. Den fungerar också utmärkt som uppslagsbok. I kapitlen om damastvävningen och mönstren behandlas mönstrens förändringar stilmässigt och tillverkningsmässigt. Ingen konstnär eller mönsterritare har kunnat knytas direkt till fabriken, även om en viss påverkan kan anas i vissa mönster. Författaren gör också jämförelser med utländsk produktion. Flertalet vegetativa mönster med eller utan invävda monogram och familjevapen har nära anknytning till de internationella modemönstren. Några av de intressantaste mönstren borde kanske ha gett anledning till ännu djupare mönsteranalyser och jämförelser med utländska motsvarigheter. Avslutningsvis behandlas Vädstenafabrikens efterföljare i Norrköping och Örebro samt en konkurrent under åren 1836—1839 i Vadstena. Vi är inte bortskämda med avhandlingar i textila ämnen. Det är särskilt glädjande att få denna innehållsrika, väl disponerade och rikt illustrerade avhandling i sin hand. Inger Estham Riksantikvarieämbetet, S-11484 Stockholm lärfter samt vävda spetsar, s. k. spetskanter. Vävning av damastduk startade först under 1770-talet och pågick tills fabriken lades ned 1843. Orsaken till lokaliseringen av fabriken till Vadstena är en intressant fråga. Linnevävning var av tradition en näring som hörde städerna till. Emellertid utgjorde Vadstenatrakten inget linodlingsdistrikt. Ändå förlades linnefabriken dit. Den officiella förklaringen var att det var en stödåtgärd till en liten stad med underutvecklat näringsliv, sålunda en sysselsättningspolitisk åtgärd. Dessutom fanns lämpliga lokaler i slottet. Något annnat väveri tycks inte ha funnits i Vadstena. Däremot var spetsknyppling med lintråd en viktig inkomstkälla. Enligt Christer Berch knypplades det överallt i staden vid hans besök 1757. Sålunda fanns det många som var skickliga i att hantera fin lintråd, vilket borde vara en bra bakgrund för att starta ett linneväven. Forskare har tidigare hävdat att man i Vadstena fortfarande på 1700-talet skulle ha haft en textil tradition som en kvarleva av den märkliga textiltillverkningen vid Vadstena kloster under medeltiden. Topdius ger tyvärr inget entydigt svar på denna fråga. Hon påpekar dock att klostret köpte stora mängder linnelärft under 1500-talet, vilket knappast tyder på någon omfattande egen tillverkning. En annan sak, som jag anser talar i samma riktning, är det faktum att kunnig lokal arbetskraft inte Formännen 83 (1988) Recensioner Paul Heinsius, Das Schiff der hansischen Friihzeit. 2., verbesserte Auflage. Quellen und Darstellungen zur hansischen Geschichte. Herausgegeben vom hansischen Geschichtsverein. Neue Folge/Band XII. Böhlau Verlag. Köln Wien 1986. ISBN 3-412-02085-0. Denna anmälan gäller en nyutgåva av ett arbete som i skeppsarkeologiskt avseende är en klassiker. Det är Paul Heinsius arbete om den hanseatiska koggen, ett av de viktigaste redskapen för handel under medeltid. Boken gavs ut första gången 1952. O m inte boken kommit till och om S. Fliedner, som var den drivande kraften bakom Bremerhaven-koggens bärgning, inte hade läst den, hade ett av de mest värdefulla historiska vrakfynden i Nordeuropa, nämligen just den välbevarade kogg från 1300-talets senare del, som påträffades vid muddringsarbete i Bremerhavens hamn 1962, kanske aldrig uppmärksammats och räddats. Boken definierar, på grundval av skriftliga och ikonografiska källor, skeppstypen kogg, under dess första århundraden som hanseatiskt handelsskepp, och beskriver den ur olika vinklar. Det är ett arbete med hög vetenskaplig standard. Det kan tyckas att den första upplagan kunde ha hållit en generation till. Den nya upplagan får emellertid ett berättigande genom de tillägg författaren infört. Med början med Bremerhaven-koggens bärgning har under tjugofem år en omfattande skeppsarkeologisk dokumentation av fartyg av koggtyp ägt rum. Bremerhaven-koggen blev det första i en serie av fynd av vrak efter koggar, gjorda framför allt i Holland och Skandinavien. Undersökning och analys av dessa har inneburit att den skeppshistoriska kunskapen om denna fartygstyp har utvecklats på ett genomgripande sätt — skeppstypen har kunnat definieras och beskrivas arkeologiskt. Detta utvidgar den historiska analys som Heinsius ursprungligen presenterade. I den nya upplagan har författaren gjort tilllägg som ger oss tillgång till denna nya kunskap, tillsammans med den ursprungliga analysen. Förutom ett nytt förord har författaren infört dels en komplettering av litteraturlistan (s. xm f), täckande tiden sedan 1952, dels ett efterord 141 (s. 255 f), där han redovisar de gångna trettio årens kogg-forskning, och bl. a. de nya arkeologiska fynden och dessas innebörd. I övrigt motsvarar den nya upplagan den ursprungliga. Boken inleds med en mycket omfattande och användbar litteraturlista. Bokens första del ger en redovisning av forskningens ståndpunkt beträffande den medeltida koggen, en förklaring av skeppsforskningens grundbegrepp, såsom grundtyper för skrovformer och riggar, samt en värdefull redovisning av de olika slagen källmaterial, som brukats. Dit hör de medeltida sigillbilderna av koggar, vars värde som källa framstår tydligt i Heinsius framställning. Den andra delen utgör en beskrivning av koggen och dess olika undertyper ur en rad aspekter, t. ex. avseende dess skrov och lastkapacitet, samt en jämförelse med andra fartygstyper i Nordeuropa. Det är ett metodiskt intressant avsnitt, som visar på möjligheterna att differentiera medeltida fartyg med hjälp av de ofta starkt stiliserade, samtida bilderna. Det tredje avsnittet rymmer beskrivningen av den skeppsbyggarteknik och -tradition, som koggen representerar, samt dess riggning. I det fjärde behandlar författaren koggens segelegenskaper, den navigation som tillämpades, och koggens manövrering och utnyttjande. I det femte behandlar författaren andra av de tyska köpmännen nyttjade skeppstyper under samma tid. I det sista skildras koggens bemanning, dess storlek och sammansättning. Boken ger en rik information för den som vill tränga in på det aktuella kunskapsområdet. M a n skulle kunna kalla den en uppslagsbok i ämnet. Det finns ett viktigt tillägg att göra till detta ämne, när den skeppsarkeologiska forskningen har tagit några steg till, nämligen det avsnitt som behandlar koggens utveckling, före det hanseatiska utnyttjandet av fartyget — under förhistorisk tid. Det är bl. a. genom fynd av gravgåvor i form av fartygsmodeller på mellanoch västeuropeiskt område alldeles tydligt att koggen har en mycket äldre historia än den som det medeltida materialet avspeglar. Det äldsta belägget för fartyg med koggens konstruktion härrör från tiden före Kristi födelse. Det finns flera historiskt viktiga skeppstyper, som ännu inte har uppmärksammats och defiFormännen 83 (1988) 142 Recensioner arkeologiska fynden av viktiga, men hittills odefinierade skeppstyper dyker upp i en hamn eller flodmynning. Det ger skeppsarkeologerna bättre chanser att göra riktiga bedömningar av fynden, när de (plötsligt) står framför dem. Carl Olof Cederlund Statens sjöhistoriska museum S-115 27 Stockholm nierats arkeologiskt, så som har skett med t. ex. de nordiska skeppstyperna och koggen. Till kategorin ur byggnadstekniskt synvinkel ännu inte klart definierade skeppstyper hör t. ex. den medeltida holken. M a n kunde önska att det funnes arbeten av det slag, som Heinsius arbete representerar, byggda på de historiska informationer som finns i arkivalier och bildkällor, att tillgå, n ä r d e Catharina Ingdman-Sundberg, Marinarkeologi. Dykaren—Arkeobgen—Fynden. Wikens förlag. Höganäs 1985. 206 g., ill. ISBN 91-7024-235-6. Det har länge behövts en introduktion till marinarkeologin i Sverige. När en sådan kommer är det en viktig händelse. Läsningen av boken Marinarkeobgi av Catharina Ingdman-Sundberg blir från bedömningssynpunkt en vandring fram och tillbaka mellan ljus och skugga. J a g skall börja med några värderingsfrågor. Författaren ger inte en fullständig bild av marinarkeologin. Hon skildrar huvudsakligen undervattensfynd. Därmed utelämnas, med undantag av några få, som nämns ändå, de många värdefulla marinarkeologiska fynd som gjorts som jordfynd, t. ex. de många skeppsvraken utgrävda på land. Så finns här, på flera håll i boken, serien av svenska "skattvrak", den svenska marinarkeologins "flygande holländare", Resande Man, Lybska Svan, Banérska silverskeppet osv. De historierna utgör en form av stereotyper, en slags vimplar som det skall viftas med så fort marinarkeologi skall göras spännande. J a g protesterar mot den genren. Tillvaron, både den förflutna och den närvarande, är full av spännande ting och spännande liv. J a g menar att det är den delen av det förflutna vi skall berätta om. Varför skall marinarkeologin dras med det här "skattsyndromet"? Det har så oerhört litet att göra med marinarkeologins uppgift att stimuFörmännen 83 (1983) lera människors intresse för människor och liv för länge sedan, att skapa en större förståelse för människors egen bakgrund och tillvarons förändringar. När jag läser den här boken frågar jag mig: Var finns sökandet efter nya perspektiv? Var finns strävan efter att komma längre i utvecklingen av marinarkeologin i den? Mitt svar blir att skildringen av marinarkeologin stannar, oaktat löften i förordet, på halva vägen. Det viktiga, det centrala, det som denna verksamhet syftar till är ju att bearbeta och tolka ett material för att nå fram till nya, spännande och historiskt angelägna informationer om det förflutna. Författaren stannar i dörren till detta. Beskrivningen lägger tonvikten vid hur spännande det är att dyka och att hitta fynd. Det är synd. I den marinarkeologiska bearbetningen av fynden ligger det stora spänningsmomentet. J a g påstår att kunskap om och delaktighet i den, stimulerar och lockar de vetgiriga minst lika mycket eller mer än fyndsökandet. Det skapar ett intresse för att lära mer, förstå mer. H u r förhåller det sig med sakligheten i framställningen? Det är den del av en bok som skall ge läsaren en riktig information, en information som han eller hon kan räkna som tillförlitHgBoken visar sig innehålla en lång rad sakfel. De är koncenterade till de inledande och avslutande avsnitten. H ä r ryms inte mer än ett fåtal exempel: Recensioner Sidan 19: Här har Ansgar och Adam av Bremen råkat illa ut. Förf. säger att i "den drygt 800 år gamla helgonlegenden Ansgarskrönikan' berättar den tyske historieskrivaren Adam av Bremen om ett försvarsverk av sten utanför den vikingatida handelstaden Birka på Björkö i Mälaren". Den "helgonlegend" som förf. kallar för "Ansgarskrönikan" måste vara den av Rimbert strax efter 865 författade Vita Ansgarii, som också brukar kallas för Ansgarskrönikan. Denna är alltså skriven för drygt 1100 år sedan. Adam av Bremen däremot levde 200 år senare och är känd för författandet av Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, vilket arbete skildrar det hamburg-bremenska ärkestiftets historia intill 1072. Det arbetet anses ha varit färdigt år 1076, a\hskjör drygt 900 år sedan. Bägge arbetena nämner Birka. Det är i beskrivningen av det hamburg-bremenska ärkestiftet som avspärrningarna runt Birka nämns. På sidan 26 säger förf att Äskekärrskeppet, det första arkeologiskt undersökta vikingaskeppet i Sverige, bevarats upp till de översta bordgångarna. Det är dock bara botten som är bevarad av fartyget — förutom en del av styrbord sida och en bit av äsingen på ena sidan. Fartygets bevaringstillstånd framgår ganska tydligt av den bild som beledsagar texten. På sidan 170 sägs att det holländska ostindiska kompaniet "dominerade världshandeln under nära två århundraden". Det gjorde det verkligen inte. Sett i förhållande till det totala antalet fartyg var ostindieskeppen få. Visst var traderna på kolonierna av betydelse, men handeln och sjöfarten inom Europa var större. Formuleringen är ett gott exempel på riskerna med att göra en beskrivning för enkel. I ordlistan i slutet av boken avser förf. att förklara en rad facktermer och specialuttryck för läsaren. Tyvärr görs det mycket ofullständigt. J a g kan räkna till minst 10 ordförklaringar, av de 40 i listan, som är direkt felaktiga eller så ofullständiga att de inte fyller något annat syfte än att förvirra den som söker kunskap. Det är på tok för mycket. Några exempel: Förklaringen till begreppet Galjon är så egendomlig att man frågar sig hur förf. överhuvud kunnat komma på den. Det är inte, som förf säger, ' 'en balkongliknande utbyggnad som pryder förskeppet. H ä r fanns manskapets avträden." Det 143 är i stället en kraftig träkonstruktion på förstäven och fören under bogsprötet avsedd att stödj a detta och utgöra fästpunkt och plats för manövreringen av den förliga delen av riggen. Koggen som fartygstyp utvecklades inte i början av 1200-talet, utan under järnåldern. Den var i bruk som havsgående fartyg omkring år 1000. Ett elementärt begrepp förklaras helt felaktigt i beskrivningen av kravellhyggnadstekniken. Ett kravellbyggt fartyg är inte alls nödvändigtvis ett fartyg som byggts genom att spanten rests först varefter de klätts med bordläggning. Det kunde och kan mycket väl byggas i skalbyggnadsteknik, dvs. genom att skrovet byggs först och spanten sätts in därefter. Det vart. ex. en vanlig teknik inom holländskt skeppsbyggeri. Kapitlet " P å vrakjakt i arkiven" ger råd i alla riktningar, men i stort sett ingen konkret information om arkivforskning i egentlig mening. De intressanta problemen kring identifieringen av det mycket stora antalet anonyma fartygsvrak — vrak efter fartyg vars namn sköljts bort av tiden — berörs inte alls. Flera kapitel liksom flera av de många bilagorna är kunnigt och levande skrivna. Det framgår tydligt att förfs styrka och erfarenhet finns inom fåltarbets-sektorn. Kapitlet " V i d fyndplatsen" är bra och sakligt, liksom "Sökapparatur och sökmetoder" och "Utgrävning av vrak i svenska vatten". Det senare har flera bra exempel på olika svenska utgrävningar. Till de goda delarna hör också kapitlet " F y n d ur djupen" som förklarar viktiga fyndkategorier enkelt och klart. Men var är hela ämnesområdet kring skeppsbyggeriet? Fartygens konstruktion och lämningarna av den är den obestridligt största marinarkeologiska kunskapskällan, inte minst i våra vatten. Detta ämne borde ha fått minst samma utrymme som keramik och andra utrustningsdetaljer ombord. Kapitlet "Undersökning och bärgning" är också ett bra kapitel. Men liksom i det förra fallet väcker det en fråga: var finns beskrivningen av utgrävningstekniken, den mest centrala delen av fältarbetet? Var finns detaljdiskussionen om grävningsstrategi och -taktik, råden för arbetets uppläggning och utförande, i svensk, marinarkeologisk litteratur överhuvud taget? Den första av bilagorna, som kallas "Laglexl-mmannen 33 (1988) 144 Recensioner hela ämnet, hade detta varit en introduktion till marinarkeologin av hög klass. Sammanfattningsvis är vissa block i boken uppenbarligen mycket snabbt tillkomna, och därigenom innehållsmässigt svaga och med alltför mycket fel, medan andra är kompetent, rakt och vettigt skrivna. Till den förra kategorien h ö r d e inledande avsnitten, "Dykaren — vår tids upptäckare" "Havet — en arkeologisk skattkammare" " S p ä n n a n d e fynd i svenska vatten" " P å vrakjakt i arkiven". Till samma kategori hör även det avslutande kapitlet " P r o jekten som u t m a n a r " och framförallt bilagan, som kallas "Ordlista". Till de goda avsnitten hör de i bokens mitt, " V i d fyndplatsen" "Utgrävning av vrak i svenska vatten" "Undersökning och bärgn i n g " " F y n d ur djupen". Flertalet av bilagorna är också bra. Carl Obf Cederlund Statens sjöhistoriska museum S-115 27 Stockholm ikon'' har inte tagits med i den här granskningen. Bland bilagorna finns mycket nyttig information, t. ex. uppräkningen av olika arkiv med handlingar av intresse för marinarkeologisk forskning. Några kunde ha lagts till, t. ex. Skeppsgårdshandlingar på riksarkivet, som innehåller viktig information om flottans fartyg under 1500- och 1600-talet, bl. a. med uppgifter om förlista örlogsfartyg och bärgningsförsök på sådana. Till listan över litteratur med marinarkeologisk anknytning och relevans borde förf. ha lagt Svenskt Skeppsbyggeri, Allhems förlag, Malmö 1963 — ett viktigt arbete. Tablåerna över olika typer av flaskor och kritpipor och deras datering är instruktiva. Sammanställningarna över konserveringsteknik och undersökningsutrustning är instruktiva liksom litteraturlistan. Bilagan med prov på handstilar är praktiskt användbar och fyller sin plats. Bildmaterialet i boken är mycket bra. Överdådigt, som en recensent uttryckt det. Hade det beledsagat en genomarbetad text, täckande Förmännen 83 (1938) Recensioner Tiiu Andrae, Margareta Hasselmo & Kristina Lamm, (red.) 7000 år på 20 år. Arkeologiska undersökningar i Melbnsverige. Riksantikvarieämbetet. Stockholm 1987. 326 s. ISBN 91-7192-710-7. Pris; kronor 150. Under 1960-talet expanderade Riksantikvarieämbetets Uppdragsverksamhet (UV) raskt. Växande grävningsarealer och växande kvalitetskrav på grävningarna hade att bemötas med rationalisering och effektivisering. Mekaniska hjälpmedel, behändig dokumentation och standardiserade grävningsstrategier skapades. Det var en tid av improvisation, experiment och frustration. Tjugo år senare finns en stor, resursrik, decentraliserad och strömlinjeformad organisation. Vad denna organisation åstadkommit inom en begränsad del av landet redovisas i boken 7000 år på 20 år. Boken är indelad i två delar med vardera nio kapitel. Den första delen omfattar förhistorisk tid till och med vikingatiden. Den andra delen omfattar medeltiden. Kapitlen i den förhistoriska delen är tematiskt ordnade efter perioder, landskap, gravar och boplatser. Tillsammans bildar kapitlen en inte helt konsekvent och systematisk översikt över UV:s verksamhet på förhistoriska utgrävningsplatser i Närke, Sörmland, Uppland, Västmanland och Östergötland. Platser med indikationer på tidig järnhantering har lätt ett eget kapitel. Den medeltida delen innehåller en diskuterande inledning och avslutning och beskrivningar av utgrävningsverksamheten i sju medeltidsstäder efter en gemensam plan: Nyköping, Sigtuna, Skänninge, Strängnäs, Söderköping, Södertälje och Uppsala. Den valda tuddningen är väl delvis en konsekvens av mer eller mindre påtvungna utgrävningsobjekt, men den är också delvis en konsekvens av UV:s organisatoriska uppbyggnad och forskningsstrategi. En fråga, som inte är belyst i boken och som kanske inte kan belysas utan att UV:s organisation och strategi tänjs eller förändras, är: H u r är de tidigmedeltida centralorterna (jfr s. 322) relaterade till det samtida Fbrrwämen 83(1988) (brist på utgrävningar?) och det förutgående (brist på tänkande?) omkringliggande kulturlandskapet? Den förhistoriska delen kan fungera som ett kompendium över U V:s rapporter och årsredovisningar, dock utan att vara en systematisk hjälpreda in i irrgångarna av arkiv och samlingarmed originalmaterial. Stenålderskapillei och kapitlet om boplatserna från yngre tid i Östergötland fungerar bäst i den vägen. Därjämte antyds forskningsmöjligheter och framtidsförhoppningar, några källkritiska synpunkter och försök till analyser. Den medeltida delen utgår från projektet "Medeltidsstadens" snäva och till skrifthistoriskt källmaterial bundna urbaniseringskriterier och försöker visa hur de arkeologiska undersökningarna efter avslutningen av detta projekt kan ytterligare belysa de medeltida centralorterna under det enligt dessa kriterier preurbana skedet, i huvudsak 1000-1200. Den lörhistoriska delen ser ut att ha ambitionen att vara en bred, översiktlig redovisning avsedd att tjäna det utanför U V befintliga forskarsamhället som en beskrivning av verksamheter och resultat under den aktuella tjugoårsperioden. Det står dock inte detta forskarsamhälle fritt att i alla riktningar utnyttja dessa resultat fören mångsidig forskning. Därtill nätverksamheten varit och den i boken genomförda redovisningen blivit alltför mycket präglad av den typ av bebyggelsehistoria/bosättningsarkeologi, som företräds av Björn Ambrosianis och Jonas Ferenius' doktorsavhandlingar (1964 resp. 1971). Kapitlet om Mälarområdets järnåldersgravfält gör en antydan till ett försök atl spränga denna ram genom att i slutordet (s. 162—163) fråga, om inte en grav också är ett rituellt och socialt fenomen. Under tiden lör mitt eget korta gästspel på UV:s järnåldersgrävningar 1965—1967 visade man ett yrvaket intresse för kulturlager och boplatsrester. På denna punkt ser jag de största förändringarna under den redovisade tjugoårsperioden. Tidigt insatta prospekteringar och realistiska budgetar har gett en ström av resultat i form av fältdata. Det är lätt att här se start- Recensioner punkten för en nyorientering inom kulturlandskapsforskningen i östra Mellansverige under 1990-talet. Ännu verkar de olika kapitelförfattarna, som har lått boplatserna på sin lott, inte veta vad de vill med denna databas och forskningspotential, och ännu mindre tycks någon ha kommit på tanken att man kan skriva om boplatser och gravar i samma kapitel. Sedan återstår det för 2000-talet att visa vad man gjorde utanför boplatserna och gravfalten under järnåldern. En del av svaret ligger uppenbarligen i C 14-dateringarna av stenåldersboplatserna (s. 21-25). Medeltidsdelen är å andra sidan inriktad mot ett specialproblem, den i såväl nordisk som internationell debatt centrala frågan om urbanisering. Användningen av ensidiga och statiska urbaniseringskriterier gör dock framställningen till ett mindre intressant debattinlägg utöver att några informativa utgrävningssituationer presenteras. En stad är inte bara slutledet (?) i en urbaniseringsprocess vare sig staden uppfattas som ett administrativt centrum, genom sina ekonomiska relationer till omlandet eller som en specifik demografisk struktur. Det är också en livsstil fören grupp människor. I staden är statuspositioner och rollmönster andra än på landsbygden, inte minst könsroller. Det är anmärkningsvärt hur segt medeltidens arkeologi låser sig vid skrifthistoriskt ställda frågor och hur litet den befattar sig med ett etnologiskt synsätt. I den föreliggande boken innebär detta att topografiska planer och årtal dominerar över arteläktsällskap och avfallsdeponering. Det är 187 inte ett liv och ett kiv i UV:s medeltida städer. J a g har länge haft uppfattningen att den arkeolog, som eftersöks i C. N. Parkinsons exempel på den perfekta platsannonsen, vilken får bara ett men det önskade svaret, skulle vara att finna bland UV:s kadrar av gravgrävare. Boken 7000 år på 20 år visar att det bör gå att finna bättre kandidater. Erik Nyléns artikel i senaste Tör (nr 21) antyder värdet kan löna sig att leta i stället. UV:s arkeologi är numera mångsidig och på väg att bredda sina ambitioner. Det återstår dock för den att frigöra sig från förebilder och tvångströjor som den ambrosianska bebyggelsearkeologin och projektet "Medeltidsstaden". Kanske borde UV:s arkeologi i stället försöka ställa den kontextudla arkeologins frågor till sitt källmaterial. Det är inte självklart att gravar och gravfält kan ordnas i statistiska tabeller. Gravar är inte en självklar spegel av bosättning. De är också ett symbolspråk. Det är inte självklart att krukskärvor kan ordnas i frekvenser utefter vertikala kulturlagerstratigrafier. Krukskärvor är inte en självklar spegel av kronologisk förändring. I olika miljöer används olika krukor, och avfall deponeras efter olika normer. Boken 7000 år på 20 år visar hur U V under den senaste tjugoårsperioden har tagit fram ett informationsrikt källmaterial, som kommer att kunna besvara många frågor — och generera ännu flera nya att besvara under de nästa 20 åren. Stig Welinder Institutionen för arkeologi Gustavianum, S-752 20 Uppsala Birka II, 2. Systematische Analysen der Gräberfunde. Ed. Greta Arwidsson. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm 1986. 178 s. ISBN 91-7402-169-9. Pris: kronor 140. 13 forfattere står bak dette bindet av Birkaanalyser, som omfatter vapen, hesteutstyr av alle kategorier, dräkt og drakttilbehor av orien- talsk opprinnelse og en del varia. En tredje del av bind II lörutsettes. J e g tror det vil bli förstått, når jeg konsentrerer a n m d d d s e n om 1) artikler som har spesidl interesse set fra Kaupangvinkel og 2) artikler, der jeg mener norsk jevnforingsmateriale kunne vaert trukket noe mere inn. Bindet åpner med 3 artikler om lörsvarsvåftmmm 83(1988) 188 Recensioner Christensens forslagom at randbeslaget kan ha vaert av laer, som har råtnet helt bort, har meget for seg. Men da de ellers var dekket av laer, er det rimdigste vel at dette har vaert trukket helt ut över skjoldet og boiet rundt det. Som Christensen sier: Uten laerkledning har den tynne bordkledningen gitt liten beskyttelse mot »kseeller sverdhugg. Han henviser til sagaene der det hender at krigerne bytter skjold. Kanhende er det förklaringen på at det ligger 2 skjold i en grav. Fra Kaupanggravene kan anfores at skjoldet åpenbart har gjort tjeneste som dekke över den dödes hoderegion. Arwidsson antyder at Gokstadskipets skjold ikke er egentlig bruksskjold, men har vaert satt opp for gravferden. Her kan innvendes at det er åpenbart at det var avsatt plass for leste av skjoldene i hull på undersiden av esingen. Christensen vurderer det slik at Gokstadskipets 64 skjold (som viser fargespor av gult ogsort) har vaert en del av skipets utstyr, mens 1 skjold i 1 grav må regnes til mannens eget våpenutstyr. Det mangler ennå tilstrekkdig undersökelser av jerngjenstander av typen "uidentiliserbar" i norsk materiale til at vi med sikkcrhet kan si at randbeslag og brettdekor ikke förekom på norske skjold i vikingtiden. Men Cokstadskjoldet er en indikator. Det kan tenkes at tradisjonen fra de rikt dekorcrtc Vendel/Valsgärde skjoldene har levet videre i Sverige. Det eneste rikt besatte merovingertidsskjoldel vi kjenner Ira Norge er det fra Äker i Vang, Hedmark, sikkert ct impot istykke. Så her var det ingen tradisjon for dette trekk, Arwidsson har ogsä behandlet de line våpen(eller hugg-?) knivene, igjen en våpentype som praktisk tält mangler i det norske materialet, men äpenbart opptrer hyppig i hele Mälardalsområdet og på Gotland. Det har kanskje interesse al det ligger rester av én i Bom-funnet, der vi ogsä har andre indisier på kontakt Mälardalen/Vestfold. Gjennomgangen av strids- og arbeidsokser ved Pär Hallinder viser at det kan leses sosialhistorie ut av dem. De små håndoksene slammer således fra de lättigere utstyrte grav ene. 1 )e fine stridsoksene ligger fortrinnsvis i rikt utstyrte kammcrgraver. Alle Birkaoksenc tilherei rnannsgraver (til forskjell fra Kaupang). Med sa-rlig stor interesse leste jeg Erik Wegraeus gjennomgang av pilespiss-materialet fra pen ved Lena Bergman Thålin. H u n gir forst en meget kortfattet översikt över våpengravene i Birka generell og går så mere detaljert gjennom de to grupper sverd og spyd. I alt 75 av Birkas 1100 gräver inneholdt en eller annen form for angrepsvåpen. Hertil regnes også våpenkniver, som behandles av Greta Arwidsson, og akser ved Pär Hallinder, Interessant er Bergman Thålins opplysninger om at mer enn halvparten av våpengravene er av typen rike kammergraver. Dette forteller med all onskelig tydelighet at vapen i mannsgravene er et statussymbol. Fullstendig vapenutrustning med sverd/spyd/ oks/skjold/kniv, (eventuell piler) förekommer bare i 2 gräver. Sverd/spyd opptrer i 21 tilfdler. Teksten er meget knapp, men skjematiske skisser viser på en instruktiv plass-/ordbesparende måle våpcnkombinasjonene og våpnenes plass i graven. Det er en hensiktsmessig förenkling av en gravgjennomgang, som ellers ville blitt läng. Et exempel til cttcrfolgclsc! Man ser fram til Bergman Thålins enddige publikasjon av materialet. Hun kjenner i alt 35 sverd i Birkagravene. Disse såvel som spydene er typebestemt etter Petersens system, Det er man takkncmlig for. Systemet er innarbeidet ovcr hele vikingverdenen og gjor jevnferingsarbeidel lettere. En ny typologisering skaper, tror jeg, mer förvirring enn förenkling. Interessant cr at det ogsä i birkas svartjord er funnel d d e r av sverdhjalter. Dei samme gjelder svartjorden på Kaupang. der vi ser del sum ei indisium pä mulig lokal sverdlilv irkning. Greta Arwidsson lar i kapitlet om skjoldene også utgångspunkt i Peterscns typeserie og dateringssammenheng. En forutsetning er at de ligger i kombinasjon med andre våpentyper. Hun trekker fram liiuil lite påaktcte dementer ved skjoldene: Deres kantbeslag, som i Birkagravene tildels kan vaere meget fint utformet, derses håndtak og endelig dekorasjon på enkelte av dem. Analyser viser at ulikc tresorter har vaert brukt lil selve skjoldct: Alm/gran/barlind. Fra Norge kjenner vi selve skjoldene bare fra (iuksiadgraven, 64 i alt. Alle har vaert av gran uten noen dekor, og er holdt sammen av en list som gät tvers över alle bordene. A.E. Christen sen har gjort oppmerksom på at det er små hull längs kanten, som kan vaere ment for beslag. Men det er ingen spor av metall på bordene. Förmannen 81 (1938) Recensioner Birka. H a n fastslår innledningsvis at han på grunnlag av de 1200 svenske pilespisser han har gjennomgått kan inndele dem i fem ulike typer (A—E), med ulik geografisk spredning, som dokumenteres med meget illustrerende karter. Tildels gjenspeiles denne geografiske spredning i de norske funn. Aslak Liestöl påpekte for noen år siden at den typen som dominerer de norske funnene, er den s. k. R539. Den tilsvarer naermest Wegraeus' demonstrasjons-eksemplar, Abb. 4.1. Liestöl mente den hadde vaert brukt både til jakt og strid. J e g forstår Wegraeus slik at denne typen også er den vanligste i vikingtiden i Sverige. Interessant er påvisningen av at en variant av denne (Wegraeus type B2) synes spesiell for Mälardalen. — Han viser også til en egen lappsk type med paralleller i Nord-Norge. Wegraeus' type E (Abb. 4, 7 og 8) er behandlet av Liestöl. Men hans synspunkter refereres ikke. Lisetol mente denne kloltcte pilcspisstypen var en spesialpil for längst av fugl. Den "skrenset mot vingefjaerene". Som Liestöl ser også Wegraeus den som kommet fra ost. Også Wegraeus ser typen som en utpreget jaktpilespiss. Det er synd vi ennå ikke har et utbreddses-kart tilsvarende Wegraeus', Abb. 4.3, fra Norge. Jeg tror vi ville få samme markerte geografiske dekning av dal-, skogs- og fjdldistriktene. Wegraeus ofrer dem stor oppmerksomhet og trekker inn viktig jevnforingsstoff Han cliskuterer også problemer med skjefting og de ulike typencs slagkraft. Her refereres praktiske försök av stor interesse. Artikkden går långt utöver rammen tilsyndatende gitt av Birkagraver. Men som det pointeres i forordet, förlätlerene har hatt stor grad av frihet med utarbeiddsen av sine bidrag. Det må imidlertid beklages at Wegraeus åpenbart ikke kjenner et viktig norsk arbeide om pilespisser fra 1972: O d d m u n n Farbregds Pilcfunn frå Oppedalsfjella. Denne tilsyndatende geografisk begrensete avhandling har vid almen betydning, fordi den tar utgångspunkt i de 22 pilespisser som er blitt bevart med skaft i Oppdalsområdct, nedfrosset i breer, men avdekket de 3 uvanlig värme somrene 1936— 1939. Den gir for det förste anledning til detaljstudier av konstruktive problemer som skjefting, buens utlörming osv. Men Farbregd går 189 videre og setter pilespissene inn i en större kulturhistorisk sammenheng. Han bygger opp en pilespiss-kronologi fra ca 400—ca 1700 e. Kr, Han går også inn på det vilt som ble fanget, (ängstmåtene, jegerne og sist men ikke minst utnyttdsen av jakt-produktene (okonomi og handel). Her legger han fram synspunkter som jeg tror har interesse også for Birka-forskningen. Dobbdt beklagdig er "glippen" her i en ellers meget interessant fremstilling, fordi Farbregd avsluttet sitt arbeide i 1971 og således ikke fikk tätt hensyn til Wegraeus' magnum opus fra samme år — noe Farbregd selv beklaget. Den frihet redaksjonen har gitt forfatterne med hensyn til rammen omkring de enkelte bidrag, har også Ingmar Jansson benyttet seg av i sin artikkel om b d t e r og beltetilbehor av orientalsk type. Det er blitt en av de störste og mest inngående studier i hele bindet. Hans imponerende kjennskap til osteuropeisk litteratur (jfr. hans litteraturliste) gav ialfall meg en innloring i en fremmed kulturkrets, som var fascinerende og hoist tiltrengt. Den underst rekti klart olikheten i ostskandinavisk og vestskandinavisk läglig orientering. Vår oppgave er blandt annet å spore rottene til alt det de fremmede funnene inneholder. Når det gjelder rottene til det orientalske belte/belteiilbchoret i Birkas kvinne- og mannsgraver tar Jansson oss med på streiftog meget läng mot ost. I mange av gravene fins bare ett eller to stykker. sekundärt anvendt som spenner eller hengsmykker. I 4 gräver kan det ha ligget hele b d t e r eller större deler av slike. Det er de 2 velkjente skjelettgravene 716 og 1074, der det fins spcsialtcgninger fra gravningen. I tillegg 2 branngraver, nr. 15 ug 913. I alle lire mener Jansson det må dreie seg om en magyarisk beltetype, sä velkjent fra ungarske funn at rekonstruksjon har vaert mulig. Det kjennes også gode paralleller i russiske funn. Delte stiller oss överfor problemet etnisitet: Nordboer eller östeuropéer? Jansson tror det förste. Også Birkadrakten viser jo orientalske trekk — blandet med skandinaviske. Draktd d e r eller drakttilbehor kan ha v;ert vennskapsgaver, mellom folk som hadde jevnlig kontakt. — Mange trekk ved folkedraktene både i Sverige og Norge ser ut til å ha rötter som kan gå tilbake på slik kulturpåvirkning. Generell vil vi på norsk side av Kjolen si at Fa,mannn, 83(1988) 190 Recensioner bindelse med Samernas Vita bok, det s. k. Skaltefjällsmälel. Den kommentar Knut Bergsland gir til Sandveds oversettelse er av usedvanlig stor faglig interese. Det er synd at de fire kommentatorer til den nye danske utgave av tekstene, oyensynlig heller ikke har kjennskap till Berglands oppfatninger. De fire forskerne som har sett naermere på de to tekstene er foruten Niels Lund, Ole Crumlin-Petersen, Peter Sawyer og Christine Fell. Det finns også en litteraturlisteoget leksikon med förklaring på de merkdige steder og stämmer etc. som opptrer i teksten, bakerst i boken. Et meget nyttig supplement. Mens Niels Lund tar seg av den historiske bakgrunn for Orosiusutgaven, har Crumlin-Petersen tätt seg av de nautiske problemer, Peter Sawyer av de handelshistoriske og Christine Fell av de sproghistoriske. Alle skriver morsomt og kaster nytt lys över sin del av problemene. Niels Lund h ä r i sin oversettelse sorget for å gi de to engelske, Sawyers og Fells, bidrag en flytende dansk form. Men i hvertfall en misforstådse bor påpekes. I Sawyers kapittel om " O t t a r og vikingtidens h a n d e l " leser man med forbauselse på s. 53: " D e r er i Ottars beretning om sine rejser intet, der antyder, at han på vej til England rejste gennom Hedeby. . ." I Ottar-teksten står det som kjent at han fra Skiringssal reiste rett till "den handdsplasse som heter Hedeby". Her må det vaere en glipp i oversettdsen, Sannsynligvis mener Sawyer at intet tyder på at Ottar har lagt ruten om Dorestad. Crumlin-Pedersen går i sitt avsnitt om "Skibe, sejlads og ruter hos Ottar og Wulfstan" naermere inn på seilasen Skiringssal—Hedeby. Han försöker kort og godt å rekonstruere den idet han forutsetter et skip av type Skuldelev I, som antas bygget et sted i Vestnorge. Det kan ha maktet en last på 15—20 tonn, og dermed vaert velegnet for slike varer Ottar oppgis å ha hatt med til Englands konge. Det kan også gå å frakte tyngre varer som kleberstein, brynestein og eventuell jern på et slikt skip. Crumlin-Pedersen går ikke så sterkt i detaljer når det gjelder Wulfstans ferd som Ottars, men påpeker den viktige forskjdl i de to reisendes seilaser: Mens Ottar ligger for anker hver natt, seiler Wulfstan fra Hedeby til Truso i ett strekk. Han antyder at man når det gjelder vurderingen av Birkamaterialet, ser litt for ensidig mot syd og ost. J e g tror på kulturkontakter også mot og med vest. Ottar og Wulfstan, to reisebeskrivdser fra vikingtiden. Oversat og kommenteret af Niels Lund med bidrag af Ole Crumlin-Pedersen, Peter Sawyer og Christine Fell. Vikingskibshallen i Roskilde 1983. 74 s. ISBN 87-85180-07-6. I den diskusjon som över läng tid har pågått om handelsproblemer i vikingtiden har Ottars og Wulfstans reiseskildringer, inntatt i Orosius: Historiarum adversos paganos, spilt en stor rolle. Vi kan takke Kong Alfred av England for at de er blitt bevart. I denne konges "kulturprogram' ', som det så riktig kalles, inngikk også eksotiske reisebeskrivdser. Slik fikk Ottar og Wulfstan innpass i verdensliteraturen. — Den ene, kanskje begge, var norske. Av den grunn burde en kommenteret utgave fort up to date, vaert en norsk oppgave. Men danskene var forst ut og har gitt oss en vakker og verdig liten trykksak. M a n får her den gode fornoyelse under lesningen som Olaf Olsen i sitt fortrefldige forord önsker alle lesere. Begge tekster er trykt opp med angdsaksisk grunntekst og dansk oversettdse ved Niels Lund — spalte ved spalte. Det er, som Olaf Olsen gjor oppmerksom på, interessant å se hvor meget felles-sproglig det er mellom gammelcngelsk og möderne dansk. Lunds oversettdse er den förste danske siden Rasmus Rasks fra 1815. Til norsk ble Ottar-teksten förste gäng översatt av P. A. Munch 1850. Senere har vi fått ytterligere to: Reidar Djupedals til nynorsk fra 1969: Håleygjen Ollarsferd lil Bjarmebnd, med undertittden: Det förste intervjuet med ein nordmann. Djupedal har en fyldig kommentar til teksten, men hans navn savnes på litteraturlisten. I 1975 besorget Knut Bergsland en ny oversettelse til riksmål ved Arthur O. Sandved, Universitetet i Oslo. Det er av interesse å notere, når vi skal vurdere den historiske betydning av Ottartcksten, at löranledningen til den nye norske oversettelse er en uttalelse professor Bergsland ble bedt om å gi i förFarmamon 81(1988) Recenswner den bragden forutsetter dybdemåling med lödd. Han illustrerer formodningen med en scene fra Bayeux-tapetet. Crumlin-Pedersen bestyrker nok en gäng at Ottars og Wulfstans oplysninger tåler en kritisk "efterprovning i lyset av, hvad vi idag ved om kysternes karakter og den teknologi, der sto til rådighed for dåtidens solölk". Her tas tråden opp av Peter Sawyer, som konsentrerer fremstillingen om Ottar og hans ferder både mot ost ogvest. Det er synd at han ikke har kjent Berglands kommentar. Den er spesielt verdifull, fordi Bergsland som professor (emritus) i fmsk-ugriske sprog har et intimere kjennskap til samiske forhold enn de fleste som har beskjeftiget seg med Ottars ferder. Bergsland understreker sterkt at hvalrosstann må ha vaert selve hovemotivet for Ottars Bjarmdands ferder. Hvalrosstenner som gave til kong Alfred nevnes helt specifikt i teksten. Han propaganderer også for sine hvalross- og selskinnsrep. O g gjor som den drevne h a n d d s m a n n han er, noe ut av sine 600 usolgte rein. Som Bergsland påpeker: Da det var "finnene" som drev villreinsjakt med de seks kostbart- lokkereinene, som tydeligvis gikk sammen med de 600 andre tamme dyr, mä man slutit- at del var finner som drev reindrili for Ottar, som ansatte drenger eller på annen mate. Reindriftens opprinnelse kan diskuteres, men det er hevet över enhver förnuftig tvil at samer har drevet en eller annen form for reindrift fra lenge for Ottars tid. Man kan sporre seg hvorledes Ottar hadde erhvervei de 600 tamme dyr (om han ikke bare var mellomhandlcr), men av leksten sees direkte al han brukte å selge rein. Som kjopere på det lokale plan kan tenkes kystboere, småfolk som ikke var handdsmenn av Ottars format, men også eksport i större stil er tenkelig. Hvorvidt man på den tid kunne t-ksportere reinkjott, eventuell torket, er uvisst, men skinnene må ha vac-rt en ikke ubetydelig eksportartikkel: fremragende som bolster under fja-rdyner for hvem som helst, opp til en konge av F.ngland. Videre må det kunne antas at den finneskatt Ottar snakker om, impliserer et avhengighetsforhold ögen inntektskilde, som Bergsland mener bare de fremste menn har hatt adgang til. Disse har så kunnet selge videre til mindre fremstående "kolleger" sydover längs kysten. I 191 finneskatten inngikk mange luksusartikler, som dyrehuder, mårskinn ogfuglefjaer, som vel helst er edderdun. Dette er artikler som kun sjelden lar seg ettervise i et arkeologisk materiale, men jeg har ment å ha ettersporet det i noen tekstilrester i en enkelt grav fra Hedrum. Når det gjelder hvalrosstann, har vi, såvidt jeg vet, bare én gäng ettersporet det i norsk arkeologisk materiale, men som Christine Fell sier i sin kommentar til Ottarberetningen: "Hvalross-arbeider er velkjente i engelske kirkeskatter i 10. og 11. årh." H u n går så långt som til å antyde at de hvalrosstenner Ottar medbragte kan vaere den förste import av denne våren som kom til England. Dette er kanskje noe hypotetisk, men hun anser hvalrosstannleveransene for så viktige at de kan ha skapt et nytt monster i Nordsjohandelen i löpet av vikingtiden. For oss er det viktig å vite at utskårne arbeider av hvalrosstann er funnet i 10. årh. bylag i Dublin, nettopp ett av de steder de burde finnes når vi tenker på den stcrke kontakten Irland—Norge. De antas å vaere kommet til Irland i forarbeidet stånd, for ornamentikken er engelsk. Men råmaterialet må vaere norsk. Det er en meget skarpsindig analyse av Ottarberetningen Christine Fell har levert. Gjennom hennes analyse av sproget i teksten og Crumlin Pedersens kontroll av ruteangivdsene i Ottarberetningen okes tilliten til teksten som handelshistorisk kilde betraktdig. I den har vi etter min oppfatning et enestående samtidig portrett av en vikingtidens h a n d d s m a n n og en samtidig skildring av hvordan handdsferdene fungerte og hvilke varer en mann som Ottar hadde å tilby. Det gjelder både det jeg vil kalle langdistansehandd/innenlandshandel og utenlandshandel. De synspunkter hun og Bergsland legger frem vil således utvilsornt få betydning for diskusjonen om Borganleggets karakter og funksjon. I det hele tätt — dette er en bok for leg og herd, som det er en glede å anbefale alle som er opptatt av vikingtidens handdsproblemcr. Charlotte Blindheim Universitetets Oldsaksamling Frederiks gate 2, N-0164 Oslo Farnnmmn 81(1988) 192 Recensioner dens arbejder kan direkte överföres til smedning af jern. Det har måske ikke vaeret så svaert for jernsmeden at vaenne sig til det nye metal. Kun udgravninger fra de sidste to århundreder for den romerske invation giver rimdigt sikre vidnesbyrd om de ovntyper, der har vaeret anvendt ved jernudvinding. O m ovnkonstruktionerfra 700—100 f. Kr. ved man kun lidt. Forfatteren formoder, at der har vaeret anvendt både skaktovne og "bowl-furnaces", men definitionen på en "bowl-furnace" kan også vaere noget uklar. Sporgsmålet om jernbarrer som betalingsmidler eller som råmaterialer tages op igen. Måske har de vaeret begge dele, for hvad ville en nutidig smed vaelge, hvis han ikke kunne kobe en laengde fladjern hos jernhandleren? Han ville utvivlsomt vaelge en "currency bar". I kapitlet om jern i den tidlige midddalder omtales opkulning, nitridering og "fosfider i n g " som midler til at forbedre jernets mekaniske egenskabcr, og forfatteren referer til fremstillingen af svaerdet " M i m e r " fra Widand-sagaen — en lidt eventyrlig beretning, der nok ikke skal tages alt for hojtiddigt. Det er let for metallografen at se, om stålet i cn genstand er opstået som resultat af en opkulningsproces, eller om materialet er relativt homogent stål. I svaerd fra romertiden finder man homogent stål med mere end 0,8 % C, der ikke kan vaere fremkommet ved en opkulningsproces. Der kendes også jernbarrer med en tilsvarende sammensaetning. Det ville vaere naerliggende at henvise til Ole Evenstads afsnit: " O m liint Tema O m s m d t ning til Staal". (Tylecote refererer til en oversaettelse af Ole Evenstads beretning.) Selv om Ole Evenstads beskrivelse af fremgangsmåden ved fremstilling af jern og dets o m d a n n d s e til stål stämmer fra 1782, handlerden dog om processer, der godt kunne vaere gennemlort i förhistorisk tid. I bogens slutning er vi nået frem til anvendelse al vandkraft ved jernfremstilling og naermer os det tidspunkt, hvor den direkte fremstilling af jern ophorer og afloses af jernfremstilling af hojovnens råjern. Som alle Tylecotes skrifter er The Prehistory of Metallurgy . . . skrevet i en spaendendeog letlaeselig stil. Den stiller ikke krav om saerlige arkaeo- R. F. Tylecote, The Prehistory of Metallurgy in the British Isles. The Institute of Metals, London 1986. 257 pp. 111 tabeller, 160 illustrationer. Pris: £ 20. De 111 tabeller er en meget vaerdifuld del af bogen. Til gengaeld kan det vaere ret så kedsomeligt, at laese sig igennem den länge raekke af taksigelser — "Acknowledgements" — der synes at vaere en nodvendighet for al engelsk videnskabelig litteratur. Tylecote har fundet det nodvaendigt at rette en tak til mere end 130 museer, instituter, personer . . . Til gengaeld må man så rose forfatteren förde talrige litteraturhenvisninger, der daekker det mest betydningslulde, der er skrevet om arkaeometallurgi. Det kan synes uoverkommdigt blöt at laese den del af litteraturen, der daekker ens eget interesseområde. Bogen er stort set en revideret udgave av Metallurgy m Archaeology, der blev udgivet i 1962. Metallurgy in Archaeobgy har vaeret hovedvaerket om förhistorisk metallurgi naesten fra udgivelsen, men der er sket meget i de forlobne 25 år. Del har Tylecote også fået med i den nye bog. Slutningen af bogens titel "in The British Isles" er måske uheldigt valgt. Den kunne få potentiellc laesere til at tro, at den kun drejede sig om förhistorisk metallurgi i England. Bemaerkningen er også överflödig, eftersom De Britiske 0 e r er et af de få områder i Europa, hvor der findes malme al alle de metaller, der har vaeret anvendt i förhistorisk tid. Metallerne omtales i grupper, og som förste gruppe beskrives de metaller, der findes i metallisk lönn i naturen dvs. guld, kobber og meteorjern. Også solv findes som metal, men i dybe årer, der naeppe har vaeret tilgaengdige för fortidens mennesker. Blandt de metaller, der udvindes af malme omtales forst kobber og dets legeringen Bronce förekommer i England og Skotland fra ca. 2000 f. Kr. Så folger et kapitel om tin og dets legeringer og cndeligt et om bly, tin og antimon. Bogens sidste halvdel handier kun om jern, men ind imdlcm cr der et kapitel om formgivning for ikke-jern metaller. Metallerne blev stobt i forme af sten eller ler. " C i r e p e r d u e " metoden synes ikke at have vaeret anvendt i England for jernalderen. Mange afkobbersmeFmmamu-n 83(1988) Recensioner logiske eller metallurgiske forudsaetninger. Den kan laeses af enhver med interesse for emnet. Der er vel naeppe nogen nutidig metallurg, der har större indsigt i international arkaeometallurgi end Tylecote. Bogen köster £ 20, og den er pengene vaerd. 193 R. F. Tylecote och B.J.J. Gilmour, The Metallography of Early Ferrous Edge Tools and Edged Weapons. B A R . British Series 155. Oxford 1986. 264 s. ISBN 0-86054-401-X. Pris: £ 18.00. Publikationen er et imponerende " K a t a l o g " över fortidige jernredskaber og våben fundet i England. Den er delt i to dele, hvoraf den ene behandler husgeråd og landbrugsredskaber — den anden våben. Indledningen giver en klar og letlaesdig gennemgang af praeparering af prover og beskrivdser af mikrostrukturer. Der er kurver og tabeller for materialernes hårdhed som funktion af indholdet af C, P osv., hvor meget hårdheden stiger ved kolddeformation af jern med lörskelligt indhold af C og P, og meget mere. Beskrivelserne kraever ingen metallurgiske forudsaetninger. I fig. 1. er skaerende redskaber delt op i grup- per efter fordelingen af jern og stål i genstandens tvaersnit. Her kunne man måske savne en undergruppe for jern med höjt P-indhold, der jo synes at have spillet en rolle for fortidens redskaber og våben. I tabel A. angives fundsted, datering, mikrostruktur og hårdhed for skaer og bagside samt typebetegndse efter systemet i Fig. 1. Der omtales knive fra forromersk periode til det 18'årh. På tilsvarende made beskrives sakse, okser, leer, segle, stemmejern, plovskaer, hamre, mejsler, savblade, filé og borevaerktoj. De fleste redskaber er fremstillet ved sammensvejsning af jern og stål. For folkevandringstiden var det ikke alminddigt at varmebehandle eller indsatshaerde redskaberne. Andet afsnit handier om pilespidser, lansespidser og svaerd. Romertidens spydspidser er fremstillet af alminddigt blodt jern, medens 25 af de undersogte svaerd fra 5'—ll'årh. havde monstersvejste klinger. En spaendende bog lör alle, der interesserer sig for fortidens smede og deres produkter. Robert Thomsen Ellebakken 8, DK-6800 Varde, Danmark Bo Molander, Järn igamb byggnader. Stockholms stadsmuseum 1985. 80 s. ISBN 91-85238-45-7. Bland landets många järn- och bruksforskare intar Bo Molander en särställning. Liksom flertalet av sina intressekolleger har Molander bedrivit sina forskningar som privat verksamhet och jämsides med annan yrkesverksamhet. Hans inriktning har varit speciell och kan synas udda: stämpelmärken på svenskt och finskt stångjärn. Bakom detta ligger dock en arbetsinsats av stor vetenskaplig bredd och därtill med kulturminnesvårdande anknytning. Molander har nämligen sedan 1950-talet, dvs. under de år då rivningsraseriet härjade som värst i våra städer, under stor möda och hårda fältarbeten un- dersökt och samlat byggnadsjärn från rivningstomter, vindar och byggnadsställningar, sökt under golv och i väggar medan grävskopor och rivningsmaskiner bokstavligt talat hängt honom i nacken. Resultatet av Molanders arbete, som bl. a. resulterat i ca 1 500 insamlade stångjärnsstämplar, redovisas i en liten och synnerligen trevlig bok, utgiven av Stockholms stadsmuseum 1985. I denna redogör Molander för huvuddragen i den svenska järnhanteringens historia från medeltiden fram till 1900-talet, givetvis med tyngdpunkt på bruksperioden. Han uppehåller sig särskilt vid järnets användande i den svenska stenhustraditionen och upprättar en kronologisk serie över de så viktiga muranFörmannen 83 (1983) 194 Recensioner dvs. transporter, handelstransaktioner och stora delar av det komplicerade ekonomiska system som rådde i landet under bruksperioden. I sitt förord till Molanders bok framhåller Björn Hallerdt att författarens forskningsinsats är unik. M a n måste oreserverat hålla med om detta. Det vore av stort värde om Molanders vunna kunskaper om den svenska bruksperioden kunde utnyttjas i en fortsättning, t. ex. i en översiktlig atlas i bokform överlandets bruk, illustrerad med de stämplar, som nu genom en fantastisk forskningsinsats bevarats för framtiden. Större delen av Molanders stämpelsamling finns att beskåda på Tekniska museet. Ake Hyenstrand Riksantikvarieämbetet Box 5405, S-114 84 Stockholm karjärnen. Hans iakttagelser torde få den största betydelse vid framtida byggnadshistoriska undersökningar. Det framgår allt tydligare, att den svenska järnhanteringen med alla sina bruk var en viktig förutsättning för stenhusbebyggdsen och därmed för stadslandskapets framväxt från medeltid och framåt. Molander uppehåller sig även vid stångjärnet och dess egenskaper under olika perioder. Det var ju detta järn, som började tillverkas i allt större omfattning under 1500-talet i linje med Gustav Vasas ekonomiska politik, som från början av 1600-talet började förses med stämpelmärken. Med ledning av stämpelböcker och ett utomordentligt detektivarbete kan Molander genom sina järnstudier lokalisera tillverkningsplatser för byggnadsjärn, byggnadsperiod och skissera allt det underliggande, Lars Hellberg, Ortnamnen och den svenska bosättningen på Abnd. Andra översedda och utökade upplagan. Ekenäs 1987. 359 s. (= Studier i nordisk filologi. 68. = Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland. Nr 541). ISBN 951-9018-32-8. (Första upplagan, med samma titel, kom år 1980 i Uppsalaserien Ortnamn och samhälle 2.) Vid arkeologiska undersökningar på Äland har man funnit, att fornfynden upphör framemot år 1000. Fynden av myntskatter visar samma bild. Av dessa förhållanden drog den finländske arkeologen Salmo (1948) slutsatsen, att bebyggelsen på Äland i tiden omkring 1000-talet har varit starkt förminskad eller helt försvunnen. O m detta är riktigt, skulle den nuvarande och medeltida bebyggelsen inte ha sina rötter i vikingatida och vendeltida bosättning. Att en sådan tanke måste uppröra känsliga ( l o k a l p a t riotiska sinnen är lätt att inse. Försök att vederlägga konsekvenserna av Salmos åsikter har heller inte saknats. I sitt nya arbete prövar Lars Hellberg vad Fnmannn 83(1988) ortnamnen kan bidra med till belysning av kontinuitetsfrågan. Efter en imponerande rik argumentering finner han det uppenbart, "att ortnamnen inte bara kraftigt stöder den avfolkningshypotes, som tidigare framförts på helt andra grunder, deras vittnesbörd är för sig tagna så entydiga, mångfaldiga och i enskildheter upplysande att de måste anses helt evident bevisa att en avfolkning ägt rum och att den varit så omfattande att hela områdets forntida namnbestånd har gått förlorat" (s. 262). Hellberg ger också skäl för varifrån den senare befolkningen kommit: "Från onomastisk synpunkt kan man snarast karakterisera det centrala Äland som en medeltida uppbndsk ulhygd med nära motstycken särskilt i Rosbgen och budskapets nordligare debr, där vidsträckta skogstrakter uppodlades först på 1200- och 1300-talen" (spärrat hos Hellberg, s. 280). Några exempel får belysa hur Hellberg når fram till detta resultat: De fem byarna på Jomala Sviby, Gaslrikaby, Dalkarhy, Gottby och Onninghy, vilka i förleden har en genitiv pluralis av namn på inbyggare i olika svenska landskap — svear = upplänningar. Recensbner gästrikar, dalkarlar, gotlänningar och ölänningar — vittnar om ett landnam i samband med ledungen. För dateringsfrågan är särskilt Dalkarby viktigt, ty " n å g r a datkarbr (fsv. dabkarlar) fanns säkerligen inte under vikingatiden eller tidigare" (s. 26); förutsättningar för inbyggarnamnet fanns först under äldre medeltid. Ett ortnamnsskick som utvecklats ostört från äldsta tid borde ha innehållit sådana erkänt gamla namnelement som -inge, -hem, -lösa, -sb, men sådana finns inte på Äland. Ett eneem har nämnts som exempel på -fon-namn, men namnet har intet med Äland att göra utan hör hemma i Västergötland, och Onningby är inte något -iBjf-namn som några hävdat utan innehåller entngbr 'ölänningar' i genitiv pluralis. M a n skulle också vänta ortnamn som "erinrar om forntida samhällsliv, särskilt på en högsta, dvs. statlig nivå" (s. 260), t.ex. namn på tings- och kultplatser, Husaby, Bo, Tuna och liknande, men sådana namn saknas. Större järnäldersgravfält ligger ofta isolerade eller på långt avstånd från nutida byar eller gårdar, men de kan också ligga nära bebyggelser med klart ungdomliga namn (s. 259). I detta sammanhang är de talrika Bolslad-namnen speciellt belysande; bolstad avser husgrunder, gravfält och fossila odlingsspår, alltså rester efter en äldre bosättning på en plats. Dessa få exempel kan räcka för att visa styrkan i Hellbergs bevisföring. Så långt jag kan bedöma är hans slutsatser sällsynt väl underbyggda. Hellbergs lärdom och skarpsinne är beundransvärda. Ofta växer avsnitt om olika namnelement ut till små miniatyravhandlingar, se t. ex. om by, böle, boda, bolstadoch torp. Lärdomen låter sig inte gärna exemplifiera i en kort recension, men ett par exempel på skarpsinnet bör lämnas. I samband med namnet Vargsundet framhåller Hellberg, att varg först under medeltiden ersatte det äldre ulv. Viktigt för datering blir därför, att " i finlandssvenska bygder, inklusive Äland, finns däremot bara namn med förleden Varg1' (s. 36), detta till skillnad mot jät nåldersbygder i Sverige. Hellberg noterar att Gottby (gutarnas by) ligger påfallande plant, "och man kan faktiskt undra om inte inflyttarna här har valt tomtläge efter mönster från sin h e m ö ' ' (s. 34 f). Till yttermera visso finns i far- 195 vattnet söder om Gottby namnet Rankgården, troligen *Rankården, som kan innehålla det i gotländska kustnamn mycket vanliga ård fem. 'stenblocksanhopning, grusrevel, stenigt grund'. Tolkningen är visserligen inte hundraprocentigt säker, men sammanställningen är ändå slående. Ett sista exempel utgör en från Onningby (ölänningarnas by) avsöndrad grannby, som betecknande nog heter Kalmar(e), vilket uppenbarligen är en uppkalldse efter stadsnamnet Kalmar, något som "evident framgår av att slutleden i båda namnen äldst skrivs -am(a)'' (s. 18). Jag tar nu upp några problem som hade förtjänat en mera nyanserad behandling samt ett par frågor av mera formell natur. Då Hellberg s. 14 talar om att nedläggandet av skatter vittnar om perioder av otrygghet, t. ex. i östra Mellansverige och " p å det myntrika Gotland", förefaller det att vara framför allt Sture Bolins och Mårten Stenbergers åsikter han företräder. "Äland biidet ein Schulbeispiel fiir den Hauptanlass einer intensiven Schatzniederlegung während eines begrenzten Zeitraumes", säger också Stenberger i ett citat hos Hellberg (s. 15). Men åtskilligt har hänt på skattnedläggningsområdet efter Bolin och Stenberger. Av stort intresse är t. ex. Ostergiens (1981) noggranna kartläggning av fyndplatserna för solidi och denarer på Gotland. Hon visar där övertygande, att fynden gjorts på boplatser, i regel inuti husgrunderna. "Därmed måste de flesta av alla de teorier om skattnedläggdse . . . omprövas, eftersom de då förlorar den grund, de är uppbyggda p å " (s. 34). Nämnas bör också, att en elegant förklaring till varför silverdepåerna, framför allt på Gotland, under vikingatiden blev liggande kvar i jorden har framlagts av Peter H. Sawyer (1982); Sawyers förklaring har helt accepterats av Anders Carlsson (1983), som också byggt ut tankegångarna ytterligare. Silvret har, menar Sawyer, insamlats under plundringståg, i form av tributer, solder — inte genom handelsaktiviteter — och blev kvar i jorden, därför att ägarna inte återkom från sina fortsatta färder. H u r dessa teorier om plundringar låter sig förena med det faktum, att de fyra äldre hamnar på Gotland som hittills utgrävts något (Paviken, Bandlundaviken, Gnisvärd och Fröjel 1987), Formannen 83 (1983) 196 Recensmner svar (s. 166). Med denna syn på bötena, blir det något ovisst vilka slutsatser man kan dra av de åländska namnen i de sammanhang Hellberg behandlar. I några åländska namn ingår ett element Od-, -öda, i vilka Hellberg med utförlig argumentering vill se ett fornsvenskt *edhe, en bildning till verbet vada med betydelsen 'vadbart ställe (i vatten)'; tolkningen har först antytts av Ivar Modeer. Lars Huidén (1981) har påpekat en uppenbar svaghet i tolkningen, nämligen att *edhe aldrig har påträffats i texter eller dialekter, och att namnmaterialet är bräckligt. Huldéns undersökning går visserligen inte särskilt på djupet, men hans kritik kan knappast nonchaleras. Hellberg lovar emellertid att återkomma till problemet, och då kommer förhoppningsvis alla betänkligheter mot hans och Modéers tolkning att vara undanröjda. Ett av de verkliga trumfkorten i bevisföringen har Hellberg som nämnts i analysen av gravfältens och husgrundernas läge. Med hjälp av det numera tryckta fornminnesregistret kan han redovisa fornminnena i detalj, dels — i vissa fall — med hjälp av mycket instruktiva kartdetaljer, dels genom angivande av antal och läge i förhållande till sentida byar och gårdar. Det senare tillvägagångssättet är naturligtvis också upplysande men har den nackdelen, att läsaren aldrig får någon riktig överblick över förhållandena. J a g undrar om inte överblickbarheten skulle blivit större och argumenteringen därmed ännu slagkraftigare, om Hellberg hade presenterat materialet i tabellform så som exempelvis Hdmfrid (1962) och Ambrosiani (1964) gör (med något olika teknik). Några svagheter av formell natur bör påpekas. (Namn)registret har i andra upplagan försämrats påfallande; i första upplagan skiljes mellan namn (med stor bokstav) och appellativ (med liten bokstav), i andra upptas bara namn. Den som skulle vara intresserad av att veta om Hellberg har några uppgifter om exempelvis böle eller ård tvingas alltså på egen hand excerpera hela boken. Då språkets makt över tanken är stor, både för en författare och hans publik, känns det en aning oroande att några av Hellbergs favoritord tycks vara "säkerligen", " u t a n tvekan", "tvivdsutan", "otvivelaktigt". Och åtskilliga uppvisar spår av handelsaktiviteter, överlåter jag åt fackmännen att avgöra. Men av resultaten av de fyra gotländska hamnutgrävningarna, hur föga omfattande de än må vara i vissa fall, får man intrycket att totalutgrävningar av ett antal hamnar runt Östersjön skulle vara ett gott medel att få litet mer fakta och litet mindre teorier i diskussionen om skattnedläggdserna. I avsnittet om ödesmål berör Hellberg Gotland och Öland " m e d sina hundratals om forntida ödeläggelse vittnande husgrunder och stensträngar" (s. 167). Uppgiften överensstämmer med Stenbergers åsikter. I Vallhagar-hoken (1955) sammanfattade denne sina mångåriga studier av den gotländska kämpgravsbygden: "completely adequate proof of an almost universal end to occupation" (s. 1168). Det skulle inte dröja länge tills vi fick en helt motsatt förklaring till öddäggdsen. I den idérika och på ett imponerande fältarbete byggda avhandlingen Kullurbndskapets utveckling på Gotbnd (1979) betonar Dan Carlsson i stället starkt "kulturlandskapets kontinuerliga nyttjande" (s. 159). I det närmaste en fullständig ödeläggelse kontra en i det närmaste fullständig kontinuitet — det torde nog krävas åtskilliga doktorsavhandlingar tills vi får en övertygande lösning på de gotländska kontinuitetsproblemen. Att ortnamnen härvidlag kommer att spela en mycket viktig roll behöver knappast påpekas. M a n kunde t. ex. börja med att försöka besvara frågan, vad det innebär att Gotland har 7tw-namn. Som jag framhållit, "kan förekomsten av Tune-namn på Gotland få mycket stora konsekvenser för bedömningen av olika företeelser i öns äldre historia, t. ex. under den kritiska och gåtfulla perioden 4 7 5 - 5 5 0 e. Kr." (Olsson 1984 s. 139). Vårdkasetermen böle är en fantasieggande företeelse, som möter även på Äland. I ett tidigare arbete målar Hellberg en grandios vision av en väldig Äötev-kedja från Hanö i västra Blekinge norrut till uppländska skärgården via Äland ända till Karelen i söder och Österbotten i norr. Fries (1987) har något modifierat synen på (Ä-systemet: i början, menar han, med en kraftfull centralmakt, kan det möjligen ha fungerat som en storstilad kedja av vårdkasar, men med tiden ändrades funktionen, så att vårdkasarna blev utposter som sände varningssignaler till bygder innanför, alltså delar av ett lokalförFinmännen 83 (1988) Recenswner l ä s a r e skulle n o g h a u p p s k a t t a t , o m t o n e n i H e l l b e r g s p o l e m i k m o t a n d r a forskare h a d e varit litet m j u k a r e . D å Ä l a n d s k o n t a k t e r m e d y t t e r v ä r l d e n alla t i d e r varit så i n t i m a m å s t e H e l l b e r g s a r b e t e v a r a av h ö g s t a i n t r e s s e för en m ä n g d forskare r u n t Ö s t e r s j ö n (för att n u n ä m n a n å g r a ) . B o k e n b o r d e d ä r f ö r h a försetts m e d e n fyllig s a m m a n f a t t n i n g på e n g e l s k a eller tyska. D e n 2 7 - r a d i g a " a b s t r a c t " på e n g e l s k a k a n på intet sätt g ö r a rättvisa åt verkets r i k e d o m . V i d l ä s n i n g e n h a r speciellt två saker glatt m i g . D e n e n a ä r att H e l l b e r g vid m å n g a tillfällen framhåller, att de resultat h a n p r e s e n t e r a r i b o ken i n g å r i s t ö r r e u n d e r s ö k n i n g a r s o m h a n u n d e r m å n g a å r a r b e t a t m e d , t. ex.: " J a g h ä n v i s a r h ä r speciellt till ett k o m m a n d e a r b e t e o m fornt i d a svensk e x p a n s i o n m o t väst och s y d v ä s t " (s. 290). O c h j a g ä r ö v e r t y g a d o m att H e l l b e r g r e d a n m e d ett s a m m a n d r a g av sina m å n g å r i g a och d j u p l o d a n d e s t u d i e r över Tuna- och Husabyn a m n e n skulle k u n n a ge d e n n å g o t s o m n o l e n t a forskningen o m d e s s a b å d a viktiga n a m n g r u p p e r en v i t a m i n i n j e k t i o n . D e n a n d r a ä r att H e l l b e r g m e d sin e n t u s i a s m och forskarglädje ovedersägligt visar, att o r t n a m n e n ä r ett n ö d v ä n d i g t k ä l l m a t e r i a l vid studiet av ett k u l t u r l a n d s k a p s u t v e c k l i n g . " O r t n a m n e n s u p p l y s n i n g a r kan visserligen m å n g a g å n g e r förefalla torftiga och s l u m p a r t a t uts p r i d d a , m e t o d i s k t s a m m a n s t ä l l d a och kritiskt u t v ä r d e r a d e g e r d e ä n d å en relativt fyllig bild av d e n s v u n n a v e r k l i g h e t e n " (s. 285). K a n s k e k a n j a g bäst s a m m a n f a t t a m i n a intryck av Ortnamnen och den svenska bosättningen pä A b n d g e n o m att s ä g a att b o k e n enligt m i n m e n i n g vackert sluter sig till det allra b ä s t a i n o m svensk b e b y g g d s e n a m n s l i t t e r a t u r , till a r b e t e n s o m C a r l I v a r S t å h l e s Studier över de svenska ortnamnen på -inge och Valter J a n s s o n s Nordiska vinnamn. Rejerenser 197 Ambrosiani, Björn, 1964, Fornlämningar och bebyggelse. Uppsala: Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB. Carlsson, Anders, 1983, Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. (Stockholms Studies in Archaeology 5). Carlsson, Dan, 1979, Kulturlandskapets utveckling på Gotland. Visby: Press Förlag. (Kulturgeografiska Institutionen. Stockholms Universitet. Meddelande B 49). Fries, Sigurd, 1987, Namnen på -böle. I: Studier i Nordisk Filotogi 67. Helmfrid, Staffan, 1962, Östergötland ,,Västanstång". Studien uber die ältere Agrarlandschaft und ihre Genese. (Meddelanden från Geografiska institutionen vid Stockholms universitet. 140. Särtryck ur Geografiska annaler 44, 1962: 1—2). Huidén, Lars, 1981, De åländska namnen på -öda. I: Namn och Bygd 69. Jansson, Valter, 1951, Nordiska vin-namn. UppsalaK0benhavn, (Studier till en svensk ortnamnsatlas 8). Olsson, Ingemar, 1984, Ortnamn på Gotland. Stockholm: AWE/Gebers. Salmo, Helmer, 1948, Deutsche Munzen in vorgeschkhtlichen Funden Finnlands. (Finska fornminnesföreningens tidskrift 47). Sawyer, P.H., 1982, Kings and Vikings. London and New York: Methuen. Stenberger, Mårten, 1955, T h e Reasons for the Abandonment of Vallhagar. I: Vallhagar. A Migratum Period Settlement on Gotland/Sweden. Kditor Mårten Stenberger in collaboration with Ole KlindtJensen. I — II. Copenhagen: Einar Munksgaards Forlag. Ståhle, Carl Ivar, 1946, Studier över de svenska ortnamnen på -inge. Uppsala. (Studier lill en svensk ortnamnsatlas 3). Östergren, Majvor, 1981, Gotländska fynd av solidi och denarer. En undersökning av fyndplatserna. (Arkeologiska Skrifter från Riksantikvarieämbetets Gotlandsundcrsökningar 1). Ingemar Olsson I n s t i t u t i o n e n för n o r d i s k a språk Stockholms universitet S-10691 S t o c k h o l m ( » • r a m 83(1988) 198 Recensioner givningstakten även om antalet trycksidor per år bestod. Stockholms Storkyrka (1924-28) fick 670 sidor och Riddarholmskyrkan (1937) 874. När man 1964 nådde fram till Volym 100, Strängnäs domkyrka, måste materialet delas upp på fem band. Sigurd Curman och Johnny Roosval bar ensamma det ekonomiska ansvaret ända till 1940 då K. Vitterhetsakademien tog över. Sedan 1975 verkar Sveriges Kyrkor inom riksantikvarieämbetet, numera som en del av byggnadsavdelningens dokumentationsenhet. Under sin nya ledning har verket frångått den ursprungliga planen och bandindelningen för att i stället handplocka de värdefullaste kyrkorna och inventariebestånden. Ny är också en projektverksamhet, som går ut på att bestämda kyrkotyper skildras i separata band. Början gjordes nyligen med Sveriges medeltida träkyrkor i två band. De nu pågående projekten gäller de s. k. Tegnérladorna, byggda 1760—1860, samt centralkyrkor från tiden 1820—1920. Med projektet Kyrkobyggnader 1920—1984 vill man poängtera, att Sveriges Kyrkor numera också följer med det som händer i vår egen tid. Därmed ger man underlag för bedömningar, som kan bli av betydelse inför en eventuell skilsmässa mellan kyrkan och staten. I skrivande stund är man uppe i 204 volymer. Sigurd Curmans och Johnny Roosvals initiativ från 1912 lever vidare, anpassat till de krav och förväntningar, som i dag ställs på antikvarisk dokumentation. Linköpings domkyrka presenteras alltså nu i två volymer, av vilka den första innehåller själva texten (474 s.), den senare planscherna (78 st.). Författarna är fem till antalet. För den antikvariska dokumentationen svarar Ralph Edenheim och Marian Ullen. Sune Ljungstedt behandlar i katalogform kyrkans 265 bevarade gravstenar, och han har dessutom gjort en förteckning över de mer än 600 stenhuggarmärken, som 1962 och 1966 registrerades i kyrkan. Herman Schuck bidrar med ett kapitel om den medeltida Linköpingskyrkan som institution och Bengt Cnattingius har nu fått kröna sin under årtionden fortsatta utforskning av Linköpings domkyrka med en sammanfattande byggnadshistorisk analys. Linköpings domkyrka. I. Kyrkobyggnaden. Av Bengt Cnattingius, Ralph Edenheim, Sune Ljungstedt och Marian Ullen. Volym 200 av Sveriges Kyrkor, Konsthistoriskt inventarium. Uppsala 1987. 474 s., ill. ISBN 91-7192-668-2. Linköpings domkyrka. II. Planscher. Volym 201 av Sveriges Kyrkor, Konsthistoriskt inventarium. Uppsala 1987. 78 planscher. ISBN 91-7192-669-0. Pris för vol. I—II kronor 360. Sveriges kyrkor, numera ett av forskningsföretagen vid Riksantikvarieämbetet, har begått sitt 75-årsjubileum med en av de största satsningarna i sin historia, nämligen utgivandet av monografin över Linköpings domkyrka i två delar, av vilka den första har fått det för jubileet lämpliga volymnumret 200. Därmed har man passerat två viktiga milstolpar, av vilka den ena markerar ålder och kontinuitet, den andra de uppnådda resultaten. Serien startades 1912 av Sigurd C u r m a n och Johnny Roosval, två klasskamrater från Norra Latin, som kompletterade varandra på ett utmärkt sätt. Den förre var arkitekt och organisatör, den senare konsthistoriker med en intuitiv känsla för sitt ämne. I företalet till det första häftet, som omfattade kyrkor i Arlinghundra härad i Uppland, framhöll utgivarna att vi behöver "en enhetligt utförd och i enhetliga former utgifven, vetenskaplig beskrifning öfver hela landets konst- och kulturminnen". Liknande inventarier hade i Tyskland publicerats ända sedan 1860-talet. Av praktiska skäl gick man dock redan från början in för att begränsa arbetsuppgiften till " d e svenska kyrkornas konstminnen". En noggrann plan gjordes upp. Kyrkorna skulle ges ut landskapsvis och de flesta landskap skulle omfatta flera band, betecknade med romerska siffror. Underavdelningarna — härad, ting, skeppslag, etc. — skulle betecknas med arabiska siffror. Tack vare en löpande numrering av volymerna skulle en sammanblandning av materialet undvikas. Arbetet kom bra igång, i flera landskap samtidigt, och utgivarna trodde sig kunna genomföra det "inom rimlig tid". Erfarenheterna från de första banden ledde dock småningom till en höjd ambitionsnivå, som bromsade utFörmännen 83 (1938) Recensioner I sin Sveriges konsthistorm skrev Andreas Lindblom, att Linköpings domkyrka är "det största konstverk vi har i vårt land från medeltiden". Detta har föranlett en lång rad av forskare att uttala sig om både domkyrkan och dess förebilder: Ewert Wrangel, Johnny Roosval, Axel Romdahl, Sigurd C u r m a n , Erik Lundberg, William Andersson (Munster), Hans Thiimmler (Munster) m. fl. Av Bengt Cnattingius' referat av den tidigare forskningen framgår dock, att ingen hittills har lyckats ge någon enhetlig bild av händelseförloppet; som förebilder utpekas än engelska, än franska, än tyska, än gotländska kyrkor, tydligen beroende av de enskilda forskarnas egen monumentkännedom och synsätt. Till de tidigare uttolkarnas försvar bör dock sägas, att de inte kunde känna till det som man i dag, tack vare Herman Schuck, vet om fabricans ekonomi, om biskoparnas personliga relationer och om de politiska förhållandenas inverkan på händelserna inom stiftet. De hade inte heller tillgång till det material, som sammanbragtes genom grävningarna 1960—61 och registreringen av stenhuggarmärkena 1962 och 1966. Den analys, som nu framläggs av Bengt Cnattingius, är därför mer än en sammanfattning; den är ett försök att utgående från nytt material och en osedvanligt minutiös murbeskrivning (Marian Ullen) göra en ny bedömning av både byggnadsskedena och förebilderna. Den nuvarande domkyrkan föregicks på samma plats av en mindre kyrka, som troligen började byggas på 1120-talet som en basilika med en normal romansk plan, omfattande ett kor med halvrund absid, ett tvärskepp och ett påfallande kort, nästan kvadratiskt långhus med kraftigt torn i väster. Denna första kyrka blev småningom för liten. 1232 nämns i. en bulla, att en ny större domkyrka är under byggnad. Arbetet leddes av biskop Bengt (1220—36) och fortsattes under biskop Lars (1236—58). Den första byggnadsperioden omfattade ett nytt kor och ett tvärhus, som anslöts till den första kyrkans tvärskepp och långhus. 1251 kröntes Birger Jarls son Valdemar i kyrkan, och det tyder på att det första skedet då kan ha varit avslutat. I planlösningen, byggnadskroppen och skulpturdetaljerna mär- 199 ker man ett tyskt inflytande, möjligen förmedlat från Rhendalen och Westfalen över Visby, men man kan också, såsom tidigare forskare har påpekat, notera ett engelskt inflytande i tvärskeppets detaljer. Enligt en bevarad minnestavla förlängdes kyrkan med 40 alnar 1260. M a n var nu inne i det andra byggnadsskedet (c. 1250—1296). Årtalet måste tas med en reservation; tydligen pågick arbetena under årtionden. Kyrkan förlängdes nu mot väster som en treskeppig hall med fyra nya travéer; bredden var nästan densamma som tvärskeppets. Av tjugo stenhuggare signerade sex sina arbeten med runor, och dessa torde därför ha varit nordbor. Troligen kom de från Gotland. Både övergången till hallkyrka och olika detaljer, bl. a. i kapitalen, pekar fortfarande mot Rhenlandet och Westfalen. Den tredje byggnadsperioden inleddes c. 1308 och den varade i över femtio år, till 1360. Nu förlängdes hallkyrkan mot väster, och därmed fick långhuset sin slutliga utsträckning. Aven interiören fick i stort sett det utseende som den har i dag. En bra bild av exteriören får man av Elias Brenners och Erik Dahlbergs teckningar från 1600-talet. Också under det här skedet hade man förbindelser med byggnadshyttor i England, men de engelska stildragen blev dock inte allenarådande; i både helheten och detaljerna kan man också spåra både tyska och inhemska stildrag. Det är tänkbart att kontakterna till England knöts i Paris, där de svenska studenterna tillhörde den engelska nationen. Under en fjärde period, 1408—20, ersattes det ursprungliga koret med det nuvarande, som bättre svarade mot treskeppigheten i själva kyrkorummet. Enligt en minnestavla i mellersta korkapdlet leddes arbetet av en byggmästare från Köln vid namn Gierlach. Sammanlagt 54 stenhuggare har kunnat identifieras genom märken i murarna; en del återfinns också i S:ta Karin i Visby, samt i Vadstena klosterkyrka. Koret blev dock färdigt först efter ett över femtio år långt uppehåll i arbetet. Är 1487 engagerades stenmästare, skulptörer och murare från Köln och övre Tyskland för att fullborda arbetet. När koret stod färdigt år 1500 hade 64 stenhuggare satt sina märken i murverket. En av dem var Adam van Duren, som dock kom till Linköping i ett så sent skede att han inte kan ha Förmannen 83 (1988) 200 Recensioner gurd C u r m a n s och Johnny Roosvals höga målsättning fortfarande respekteras. Snarast kan man säga att resultaten nu är ännu bättre än förr, beroende dels på ett intimt samarbete med rutinerade historiker och källforskare, dels på ett allt minutiösare studium av murverket; ingen detalj undgår numera upptäckt. Riksantikvarieämbetet och framför allt medarbetarna på Sveriges Kyrkor förtjänar ett högt betyg för det arbete som man gör i dag. Precis som för 75 år sedan är Sveriges Kyrkor dessutom ett förnämt föredöme för motsvarande verk i de övriga nordiska länderna. Carl Jacob Gardberg Museiverket SF-00100 Helsingfors varit byggets ledare, något som ibland har hävdats i uppslagsverk och konsthistoriska studier. Linköpings domkyrka är i allt väsentligt en medeltida katedral, den främsta i Sverige tack vare sin äkthet. Detta hindrar inte att dess historia också under senare tider är av stort intresse. Det gäller dels smärre förändringar under 1600- och 1700-talen, framför allt Hårlemans torn 1745, dels de stora restaureringarna under 1800-talet. För dessa skeden redogör Ralph Edenheim och Marian Ullen. Den största betydelsen för exteriören fick Helgo Zetterwalls ombyggnad under åren 1875—86. Det var då som västpartiet med tornet fick sitt nuvarande utseende. När verket Sveriges Kyrkor nu har begått sitt 75-årsjubileum med de två volymerna om Linköpings domkyrka kan man konstatera, att Si- Gudhems klosterruin, fyndföremältecknadeav Stig Roth. Acta regiae societatis sdentiarum et litterarum Gothoburgcnsis, Humaniora 27. Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället, Göteborg. Göteborg 1987. 45 s. ISBN 91-85252-41-7. Under 1900-talets första hälft gjordes omfattande arkeologiska undersökningar av flera av de stora cistercienserklostren: Alvastra, där grävningarna pågick i närmare 40 år, Gudhem, som undersöktes i mer än 20 (i båda fallen givetvis under sommarsäsongerna), Vreta kloster och Värnhem däremot i mer koncentrerade perioder, i anslutning till och som förberedelse för restaureringsarbeten. Av dessa kloster har Vreta och Värnhems kloster presenterats i inventarieverket Sveriges Kyrkor, medan Alvastra och Gudhem har ägnats var sin fristående monografi — samtliga publikationer med huvudvikten lagd vid byggnaderna. Trots att dessa undersökningar givit mycket rika fynd har inget av materialen publicerats förrän nu, vilket är beklagligt, eftersom i synnerhet Alvastramaterialet rymmer mycket av intresse, bl. a. en omfattande samling sigillstampar från gravarna. Den som 1928—1950 ledde grävningarna i Faimanm-n 83(1988) Gudhem var Stig Roth, under 30 år verksam vid Göteborgs Historiska Museum, som före sin bortgång 1972 kunde färdigställa manuskriptet till en publikation om Gudhemsundersökningarna. Arbetet slutredigerades av Harald Widéen och utkom 1973 under titeln Gudhems kbsterruin, grävningsberättelse avseende pbnform och murverk, altaren, stenaekor och gravar (se recension i Fornvännen 1975, s. 46 f). Det var meningen att Roths publikation också skulle innehålla ett representativt urval av fynden liksom en beskrivning av mynten, något som av olika orsaker aldrig skedde. Nu har emellertid Harald Widéen sammanställt en volym som presenterar ett urval (närmare bestämt 985 föremål, ca en fjärdedel av den totala fyngdmängden) av fynden, återgivna — i naturlig storlek — i form av Stig Roths noggranna teckningar. Föremålen är uppställda materialslagsvis (brons, koppar, mässing, järn, glas ben etc.) utan andra kommentarer än dem Roth undantagsvis gjort i direkt anslutning till några få av teckningarna. De flesta fynden torde ha tillvaratagits i rasmassor, och några stratigrafiska dateringar av föremål är endast undantagsvis möjliga. Boken skall givetvis Recensioner 201 ses som en planschdel till Roths grävningsberättelse, och rimligen är det främst läsare med förkunskaper som kommer att använda sig av den. Men detta är nu inte bara första gången under detta sekel som ett urval av ett svenskt klostermaterial publiceras, utan också den första fylliga föremålspresentationen sedan Carl R. af Ugglas Lödösepublikation från 1930 (betecknande nog även den utgiven i Göteborg). Värdet av boken hade därför blivit än större om fö- remålens benämningar hade angivits och boken varit försedd med ett register. Men som det nu är har ändå genom Harald Wideens insats ett rikt fyndmaterial blivit mer tillgängligt för en vidare krets. Kunde den sedan också få effekten att rikta uppmärksameten mot de övriga " v i l a n d e " cisterciensermaterialen vore det utmärkt! Göran Tegnér Rikke Agnete Olsen, Borge i Danmark. Herning 1986. ISBN 87-583-0275-1. För snart femtio år sedan gav arkitekten vid Nationalmuseum Aage Roussell ut en liten samlad översikt över Danmarks medeltidsborgar. Det var en utmärkt liten handbok för sin tid. Den har nu fått en efterföljaren i en likaledes förträfflig handbok med titeln Borge i Danmark. Författaren heter Rikke Agnete Olsen, historiker och medeltidsarkeolog samt borgspecialist. Liksom Roussell har Rikke Agnete Olsen valt att pryda bokens omslag med en översiktsbild av den gamla ärkebiskopsborgen Hanimershus på Bornholm, utan tvekan Danmarks ståtligaste borganläggning med ett vidunderligt läge. I bokens förord framhålles att sedan Roussdls bok kom ut (1942) har "borgforskningen i Danmark også gået andre veje for at nå frem til et mere alsidigt billede". Tidigare var forskningen mycket knuten till ruinerna efter de stora biskops- och kungaborgarna. Att Rikke Agnete Olsen är både historiker och medeltidsarkeolog märks väl i hennes sätt att behandla det danska borgmaterialet. Borgarna betraktas inte bara som arkitekturhistoriska objekt utan sätts även in i sitt historiska samanhang. Man får veta vad de betydde i Danmarks politiska historia. Innehållet i boken har en god pedagogisk indelning. Först kommer en redogörelse för Europas borgväsende i allmänhet — en kort och bra översikt. Därefter behandlas den danska vikingatidens väldiga vallanläggningar — trelie- borgarna — och sedan de äldsta medeltidsborgarna. H ä r finner vi bl. a. Bastrups torn, ett rundtorn med väldig murtjocklek, Söborg, en av de intressantaste borgarna ur byggnadshistorisk synpunkt, och slutligen Absalons borg, vars rester finns till beskådande under det nuvarande slottet i Köpenhamn (Christiansborg), Ett besök i detta intressanta " b o r g m u s e u m " kan rekommenderas. Förf. gör även en historisk återblick på förhållandena under 1200talet i Danmark och visar hur de återspeglas inom borgväsendet. Läsaren får en god uppfattning om hur oroligt detta århundrade var i Danmarks historia. I ett kapitel med titeln Borgens århundrede i Danmark ger förf. läsaren en god lektion i dansk 1300-talshistoria och vad borgarna betydde i olika sammanhang under denna del av medeltiden. Borgarna blev då allmänna på grund av långvariga oroliga förhållanden, förorsakade av kampen om makten i riket. Det fanns många rivaliserande partier. Efter ett bondeuppror lät Erik Menved uppföra en del borgar i Jylland för att betvinga "jydernes gamle stivsind". En av de viktigaste borgarna under 1300-talet var Kalö vid en liten bukt i Arhusfjorden (nu ruin). Över hela landet byggdes det borgar under Erik Menveds tid — mot rövarband och på grund av det osäkra tillståndet i riket överhuvud. Det var från borgarna landet administrerades. Av dessa 1300-talsborgar — en del av obetydlig omfattning — är idag många helt försvunna under det att andra gömmer sig under yngre anläggningar. Men Annåmm 83(1988) 202 Recensioner des åt sidan. Men visst byggdes det stenhus också, men ofta med symboliska försvarsdetaljer. Ett exempel är Roskildebiskopen Lodehats Gjorslev på Själland, en märklig korsformad byggnad. Glimmingehus är ett annat exempel från 1499. Vi brukar betrakta detta hus som ett typexempel på en medeltida riddarborg med alla tänkbara försvarsmöjligheter. Rikke Agnete Olsen tror att det var ett " s o m m a r h u s " för borgherren Jens Holgersson Ulfstand — länsherre på Gotland. M å n n t r o det! Vill man nämna några riksborgar som byggdes under senmedeltiden så är Krogen (Kronborg) i Helsingör och Visborgs slott i Visby bra exempel. Båda uppförda av Margaretas efterträdare Erik av Pommern. Under 1500-talet blev adelsborgarna trots sina många försvarsmässiga detaljer inga lastningar utan snarare mera palatsliknande boningshus. Medeltidsborgen hade spelat ut sin roll även som riksfäste. Christian III var liksom Gustav Vasa hos oss en nydanare inom borgarkitekturen. Genom rondeller, rundtorn och enorma jord vallar byggdes ett försvar mot artilleriet, som vid denna tid blivit farligare än tidigare. Som exempel på befästningar byggda under Christian IILs tid kan nämnas Malmöhus och slottet i Landskrona. Men Christian lät, liksom Gustav Vasa, även förstärka äldre anläggningar; Nyborgs slott är ett exempel härpå. Christian IILs fästningsverk har grundligt behandlats av Otto Norn. Vi befinner oss nu i en tid då borgens funktion har ändrat karaktär: bostadsändamålet har definitivt skilts från försvaret. I ett kapitel med rubriken "Borgen i b r u g " skildrar Rikke Agnete Olsen målande hur livet i en medeltida borg kunde te sig från köket till festsalen med alla dess invecklade procedurer och processer. Skildringen som gäller både krig och fred är väl illustrerad med talande bilder. Förf påpekar i slutet av boken att borglörskningen är en ny vetenskap i Danmark trots att intresset för de gamla fästningsverken är gammalt. Den som inledde en systematisk besiktning och beskrivning av de medeltida befästningsanläggningarna var P. Hauberg med assistens av den unge Vilh. la Cour, som längre fram i tiden (ca 1950) tillsammans med Hans Stiesdal tog initiativet till utgivandet av ett verk tack vare skriftliga källor går det att få en viss överblick över deras utbredning. Under 1100-talet var det ringmursborgen som var på modet eller dominerade. Under 1300-talet framträder många olika utvecklingsstadier inom borgbyggeriet i Danmark liksom i Europa i övrigt. Många borgar kunde bestå av ett trätorn på en hög kulle och nedanför låg bostadshus och ekonomihus — allt omgivet av vallar och gravar, m. a. o. en mötte. Många av de namnlösa borgarna som finns här och var i Danmark har tillhört adelsmän, som ville skaffa sig säkerhet mot krigiska grannar och rövarband. Andra kunde vara säten för fogdar. Vid Hald nära Viborg ligger två vallanläggningar från 1300-talet — intressanta exempel på stormansgårdar av litet olika typer som hänger samman med deras olika funktion. Valdemar Atterdag, tronpretendent i slutet av 1330-talet, härskade från början över en mycket liten del av riket men kämpade sig fram " b o r g för b o r g " tills landet var befriat från främmande pantinnehavare och kunde enas. Några av de borgar som var med i kampen kan nämnas: Korsör, där ännu ett högt tegeltorn minner om borgen, och den väldiga anläggningen Vordingborg på södra Själland. Den senare förstärktes av Valdemar med bl. a. Gåsetornet — ett imponerande rundtorn av tegel med en flöjel föreställande en gås. Tornet är idag det enda som icke ligger i ruiner. Ett av Valdemars byggnadsverk har (delvis) en säregen planform — en fyrkant med framspringande hörntorn. Det är det sägenomspunna Gurre på Själland (ruin), där Valdemar dog 1375. Kungen som gjort en pilgrimsresa till det Heliga landet kan ha inspirerats till anläggningstypen av någon korsfararborg, det tror man. Drottning Margareta, Valdemars dotter, lät i många fall rasera borgar, som hon på olika sätt Ivc kades skaffa tillbaka till Kronan. Margareta förbjöd 1397 allt borgbyggeri bland stormännen — en politisk triumf— och därmed avslutades logiskt "borgens århundrade". Anda till sin död lät drottningen nedbryta gamla belastningar, en process som fortsatte in i 1500-talet. Under senmedeltiden dyker nya anläggningstyper upp hos adeln — längor i korsvirke omgivna av gravar. Försvarssynpunkterna lämnaFörmannen 83 (1988) Recenswner om "Danske Voldsteder fra Oldtid og M i d d d alder" i två amt (Thisted och Hjorring). Dessförinnan kunde man enl. Rikke Agnete Olsen icke tala om "en virkdig videnskabdig behandling af materialet". Boken är försedd med en utförlig litteraturförteckning och, vad som är inte minst värdefullt, en katalog över borgar och befästningsanläggningar i Danmark, inte bara sådana som är o m n ä m n d a i texten utan även "enkelte andre karakteristiske eller vigtige anlaeg". Allra sist i boken lämnas exempel på fästningsdetaljer och vapen (utmärkt illustrerade). När får vi en liknande handbok om borgar i Sverige? Det finns säkerligen någon inom den unga generationen av borgforskare som är mäktig en sådan uppgift. 203 togs fynd från senare tider (1300- och 1400-talet), liksom mängder av föremål från grävningarna i en vallgrav kring ett medeltida herresäte. Området kring Schönfeld var rikt på fyndplatser från bronsåldern, järnåldern och slavisk tid. Ett utförligt avsnitt i boken ägnas åt undersökningen av en rund slavisk borgvall. Fynden — huvudsakligen keramik och träföremål — var mycket talrika. Vid undersökningen av en kyrkoruin (Schönfeld) hittades många mynt — två tredjedelar invid altaret. Fyndmaterialet har behandlats av Bernd Kluge i Berlin. Enligt honom ger Schönfdd-mynten mynthistoriskt intressanta aspekter. Grundliga analyser av keramiken, träfynden och benmaterialet presenteras i slutet av boken, som är rikt illustrerad. Fyndmaterialet är till största delen tecknat. I de flesta fall är de tecknade bilderna överlägsna foton. För några år sedan (1981) kom det ut en bok om borgarna i Schleswig-Holstein av K.W. Struve (rec. Fornvännen 1983). H ä r behandlades bl. a. huvudborgen i det slaviska Wagrien-Starigard/ Oldenburg. I borgen hade grävningar pågått under 1950-talet och 1970-talet. De var vid bokens tryckning icke slutförda. Sedan dess har grävningarna fortsatt till början av 1980-talet. Resultatet av undersökningarna skall publiceras i en monografiserie, vars första del nu föreligger. Borgen är ett mycket omfattande byggnadsverk, beläget på en moränkulle omedelbart invid staden Oldenburgs medeltida kärna. Dess historia är lång. En gång var den nyckeln till herraväldet över Wagrien. Under 800-talet byggdes den ut kraftigt. Under 900-talet var den biskopssäte, vilket senare överflyttades till Lubeck (Lubeke). Omkring år 1200 hade den spelat ut sin roll som slavisk borg. Bokens författare, Ingo Gabriel, har haft liera medarbetare, var och en med sin specialitet. Sedan Gabriel själv behandlat forskningsprojektet och stratigrafien kommer den botaniska undersökningen av de olika bebyggelselagren (Fritz-Rudolf Averdieck och Ulrich Willerding). Gabriel fortsätter därefter att behandla keramikfynden och de mycket talrika sporrarna. Vid grävningarna hittades även många mynt. Fyndens stratigrafi har Gabriel behandlat. Den numismatiska bearbetningen har därFarmanmn 83(1988) Schönfeb1 und Seese Beiträge zum Ur- und Fruhgeschichte der Niederbusilz. Veröffentlichungen des Museums fur Ur- und Fruhgeschichte Potsdam, Band 19. VEB Deutscher Verlag der Wissenschaften. Berlin 1985. 206 s. ISSN 0079-4376. Ingo Gabriel, Starigard/Oldenburg. Hauptburg der Sbwen in Wagrien 1. Stratigraphie und Cronologie. (Archäologische Ausgrabungen 1973— 1982) Offa Bucher 52. Wachholtz Verlag Neumunster, 1984. ISBN 35290 11533. Pris: D M 85.. I brunkolsdistrikten söder om Berlin (DDR), Cottbusdistriktet, har omfattande arkeologiska undersökningar utförts under 1970-talet med anledning av kolbrytning. Resultatet av undersökningarna, som ur olika synpunkter varit av stor betydelse bl. a. för kännedomen om den slaviska kulturen inom området, har med stor grundlighet publicerats av Museum fur Urund Fruhgeschichte Potsdam. Författarna är många. Olika specialiteter är representerade såsom arkeologi, geologi, numismatik, petrografi, osteologi m. fl. Det är alltså fråga om verklig tvärvetenskaplig forskning. Vid Schönfeld i distriktet Calau undersöktes en borgvall från slavisk tid. Andra slaviska borgvallar står i tur att undersökas i samband med en utvidgning av kolbrytningen. Vid Seese påträffades lämningar från såväl bronsålder som från slavisk tid (boplatslämningar). Dessutom tillvara- 204 Recensioner vanligt i tyska arkeologiska publikationer nu för tiden. Båda ovannämnda böcker, som här i korthet har anmälts, kan rekommenderas för närmare studium. Erik B. Lundberg Björnsonsgatan 213, S-161 56 Bromma emot överlåtits åt Gert Hatz, Hamburg, välbekant här i Sverige. Naturligtvis får även C 14-bestämningarna sin särskilda redogörelse. Boken utmärker sig för grundlighet och illustrationerna är många och utmärkta. Endast mynten är fotograferade. Övrigt fyndmaterial är avtecknat, något som är Offa 39. 1982. Berichte und Mitteilungen zur Urgeschichte, Fruhgeschichte und Mitldalterarchäologie. Karl Wachholtz Verlag. Neumunster 1982. 363 s. ISBN 3-5290-1239-4. Pris: D M 150, I Offa 39, 1982 publiceras material från ett av Deutsche Forschungsgemeinschaft anordnat symposium "Ländliches Siedlungswesen in vor- und fruhgeschichtlicher Zeit". Det ägde rum vid Johannes Gutenberg-universitetet i Mainz. Deltagare var ett stort antal specialister inom det behandlade forskningsområdet. Publikationen är betydelsefull lör den bebyggelsearkeologiska forskningen. Uppläggningen är bred och rymmer de olika nivåer som representeras av hus/gård, boplats och bygd. I tid omfattar den stenålder till tidig medeltid. Publikationen aktualiserar den enorma utveckling som skett inom bebyggelsearkeologien under efterkrigstiden. Man finner där anknytning till Herbert Jankuhns teoretiska utgångspunkter där frågeställningen kan gälla antingen "Ansiedlung" med gården och byn i centrum eller '"Besiedlung" med centrering till bebyggelsens utbredning i landskapet. Spännvidden mellan frågeställningar kring huset/gården med dess funktioner å ena sidan och kulturlandskapets ekologiska variationer och förändringar över flera tusen år å den andra gör publikationen till en fyllig probleminventering och kunskapsöversikt. Stenåldern upptar endast en mindre del men bidrager dock till ett långt perspektiv där dynamiken i kulturlandskapsutvecklingen kommer fram. Den geografiska aspekten betonas starkt reFarmanmn 83(1988) dan i det första bidraget där Jens Luning anknyter till den och till den inspiration som en geografisk utgångspunkt givit bebyggelsearkeologien. Där nämns P Haggetts geografiskt färgade analyser på intellektuellt hög nivå. Den geografiska aspekten diskuteras även i Pieter Moddermans uppsats om bandkeramiska boplatser. Det är inte någon nyhet eller överraskning att W. Linkes geografisk-historiska undersökningar spelat en roll för bebyggelsearkeologien och de diskuteras även här. Den geografiska aspekten innebär att topografi och jordmån betraktas som särskilt betydelsefulla faktorer vid etableringen av en bebyggelse. Inte oväntat spelar den roll just vid analys av neolitiska jordbrukssamhällen på kontinenten. De nämnda författarna är emellertid väl medvetna om mångsidigheten i den process som format kulturlandskapet och framhåller även andra faktorer som betydelsefulla. I Jörgen Skaarups bidrag "Siedlungs- und Wirtschaftsstrukturen der Trichterbecherkultur in D ä n e m a r k " är den pollenanalytiska metoden och Iversens resultat en viktig utgångspunkt. Det är inte överraskande då den pollenanalytiska metoden under de två senaste decennierna spelat stor roll i diskussionen om utbredning, näringsliv, struktur och social organisation. Som framhållits har de olika bidragen i volymen en ganska stor variation i fråga om inriktning. Det finns tyngdpunktsförskjutningar. Olika förutsättningar ger möjlighet till olika infallsvinklar inom den vida ram som symposiet fått. I Beckers bidrag "Siedlungen der Bronzezeit und der vorrömischen Eisenzeit in Dänem a r k " ligger tyngpunkten på husen, gården Recembner och byn. Resultaten av Beckers fältundersökningar sammanföres här till en fyllig presentation. M a n får en klar bild av hur forskningen på ett uppseendeväckande sätt förts framåt. Det är fältarbetet med hjälp av maskinen som möjliggjort detta. Det gäller inte bara bronsåldern utan även järnåldern. Resultat av järnåldersforskningen i Danmark presenteras i volymen av Steen Hvass i "Ländliche Siedlungen der Kaiser- und Völkerwanderungszeit in Dänemark". I detta bidrag träder hus, gårdar och byar fram på ett sätt som man inte kunnat förutse som möjligt. Att forskningsresultat om bebyggelse kan vara uppseendeväckande fick man visserligen belägg för redan i G u d m u n d Hatts utgrävningar och publikationer under 1930talet men det har ändå visat sig att nya metoder i falt öppnar nya möjligheter att få fram ännu fylligare information. Järnåldersmaterialet från kontinenten som presenteras i volymen ger samma imponerande intryck av de senare decenniernas forskningsinsatser och landvinningar. Systematiskt fältarbete och förfinade metoder är även här de redskap som möjliggjort detta. En bas i forskningen i nordvästra Tyskland är Niedersächsisches Landesinstitut fur Marschen- und Wurtenforschung. I denna forskning ser man särskilt tydligt nödvändigheten av och möjligheterna i det tvärvetenskapliga forskningsarbetet. Det kommer fram i bidragen i symposiepublikationen. Undersökningsområdet mellan Ems och Elbe är ovanligt gynnsamt för studier av sambandet mellan naturförhållanden och bebyggelsens utformning. Deutsche Forschungsgemeinschaft har under den senaste 30-årsperioden satsat stora summor på den bebyggelsearkeologiska forskningen i området. Ledningen för arbetet har legat i händerna på skickliga forskare, först W. Haarnagel och sedan Peter Schmid. De har förstått att till sig knyta goda medarbetare inom såväl arkeologiska som naturvetenskapligaområden. Detta forskningsarbete är välkänt. Det presenteras i volymen av Peter Schmid i bidraget "Ländliche Siedlungen der vorrömischen Eisenzeit bis Völkerwanderungszeit im niedersächsischen Kustengebiet". De lokaler som föres fram ligger i flodområdet vid Ems mynning, i marsklandet vid Weser samt vid Flögeln, en ö i Geestområdet 205 innanför kuststräckan. En mycket känd fyndplats är Feddersen Wierde som är väl känd genom talrika publikationer och som väckt berättigat uppseende. I undersökningsresultaten kan man följa hur boplatsen på ett flackt område under påverkan av havets naturkrafter genomgick olika stadier och blev en centrerad Wurtanläggning med differentierad social uppbyggnad. Det första intrycket av denna undersökning fick jag vid exkursionen under den internationella kongressen i H a m b u r g 1958. Uppläggning, genomförande, möjligheter och resultat var redan då överväldigande trots att undersökningen ännu var i ett tidigt skede. De olika undersökningsområdena är systematiskt valda för att täcka utvecklingen i området från bronsålder fram till historisk tid med hus, gårdar, gravar, åkrar och näringsliv. Fuktigheten i marken har skapat ovanliga möjligheter för information genom organiskt material som bearbetats med alla tillgängliga metoder. Det framgår bl. a. av den stora sammanfattande publikationen av Kossack, Behre und Schmid, Archäologische und naturwissenschaflliche Untersuchungen an bndlichen undfruhstädtischen Siedlungen im deutschen Kustengebiet vom 5. Jahrhundert v. Chr. bis zum 11. Jahrhundert n. Chr. 1984. I volymen Offa 39 kompletteras det nu nämnda på ett rikt sätt av andra järnåldersundersökningar: i Nederländerna, på Sylt, i Rhenområdet, i Westfalen och i Wurttemberg. Det är nödvändigt att här göra ett urval i detta rika material. Av särskilt intresse är H. T. Waterbolks bidrag över "Mobilität von Dorf, Ackerflur und Gräberfeld in Drenthe seit der Laténezeit". M a n får där en översikt över nyare undersökningar. Det är även en intressant parallell till undersökningarna mellan Ems och Elbe genom delvis likartade bebyggelseförhållanden. Särskilt givande är det att studera Waterbolks analys av problematiken kring boplatsförflyttningar liksom det rika materialet av husgrunder. Waterbolk har kunnat fortsätta och förvalta den tvärvetenskapliga forskning som grundlades av van Giffen i Groningen vid BiologischArchäologisches Institut. Hans bidrag kompletteras av W. van Es som tar fram material från området i söder. Man lägger i detta särskilt märke till den förhållandevis stora roll som det tonwimm 8 i (1988) 206 Recensioner ändring. M a n får ovanligt klara belägg för samspelet mellan bebyggelse och den naturliga omgivningen och de krav detta ställer på forskningsmetodiken. M a n ser speglingen av kontakt med den sociala yttervärlden. M a n ser vilka möjligheter som under gynnsamma förhållanden kan finnas för en framgångsrik analys både av problemområdet "Ansiedlung" och problemområdet "Besiedlung". Publikationen kommer därför att länge vara aktuell. Berta Stjernquist Lunds universitets historiska museum Kraftstorg 1, S-223 50 Lund tvåskeppiga huset spelar där samt det inflytande som tydligt kan spåras från närbelägen romersk bebyggelse. Det finns parallellt med den inhemska traditionen. Som redan framhållits är symposievolymen en mångsidig och rik kunskapsöversikt. Dess problemområden sammanfattas av G. Kossack i diskussionsreferatet s. 271. De har tagits upp och belysts av recensenten i en uppsats 1987 i Studien zur Sachsenforschung, Band 6, s. 237 ff. H ä r skall till slut endast några allmänna synpunkter på volymen framhävas. M a n får i den samlade framställningen på ett konkret sätt både generella drag och variationer i bebyggelsens för- Frauke Stein, utgivare i samarbete med Renathe Barthel och Christiane Schier, Bibliographie zur Vor- und Fruhgeschichte in der Bundesrepublik Deutschbnd und Berlin (West). Das Schrifttum der J a h r e 1980 und 1981. Franz Steiner Verlag, Wiesbaden: Stuttgart 1987. 157 s. ISBN 3-515-04705-0. Pris D M 60. Michael Muller-Wille, utgivare, Bibliographie zur Arcbäologie der norddeutschen Kustenbnder. Bremen — H a m b u r g — nördliches Niedersachsen — Schleswig-Holstein fiir das J a h r 1981. Bibliographische Beiträge aus dem Institut fur Urund Fruhgeschichte der Universität Kiel. Band 2. Karl Wachholtz Verlag, Neumunster 1985. 52 s. ISBN 3-529-01682-9. Samma serie Band 3, fiir das J a h r 1982, 49 s., ISBN 3-529-01683-7; Band 4, fur das J a h r 1983, 91 s., ISBN 3-529-01683-5; Band 5, fur das J a h r 1984, 82 s., ISBN 3-529-01683-3. Utgivna 1985, 1986, 1986. Anmälan gäller två nya tyska fortlöpande arkeologiska bibliografier. Eftersom de avser delar av kontinenten med direkt anknytning norrut kommer de att bli mycket användbara också för nordisk arkeologi. Under efterkrigstiden har denna från bibliogralisk synpunkt kunnat ses som ett föredöme av de tyska kollegerna. De har kunnat följa den nordiska nyproduktionen Formänntn 83(1988) kontinuerligt i olika fora. Allra bäst den svenska som för åren 1939—1975 redovisats i den kompendielika Swedish Archaeobgical Bibliography och i dess trendåtergivande efterföljare Swedish Archaeobgy för åren 1976—1985 (se anmälningar i Fornvännen 1976: 2 0 3 - 2 0 6 och 1979: 285-286). Hela det nordiska utbudet har de kunnat hitta i NAA {Nordic Archaeobgical Abstracts) som sedan 1974 årligen utkommit, redigerad efter standardiserat engelskt mönster. Jämfört med Norden har tysk arkeologi från bibliogralisk synpunkt legat i ett bakvatten men på senare år har aktningsvärda ansträngningar gjorts för att komma ur detta. Ett centrum för dessa strävanden tycks universitetet i Saarland ha blivit. Med hjälp av dettas bibliotek och Römisch-Germanische Kommissions i Frankfurt am Main redigerade Rolf Hachmann den år 1984 utkomna AusgewählteBibliographie zur Vorgeschichte von Mitteleuropa (anmäld i Fornvännen 1985: 240—241). Frauke Stein som nu är professor i arkeologi vid samma universitet utkom 1987 med en mycket likartad men något annorlunda disponerad fortsättningsvolym till det arbetet, som var det första steget mot tillskapandet av en heltäckande arkeologisk bibliografi för det tyska språkområdet. Hachmann lät det omfatta de båda tyska staterna och Ös- Recensioner terrike samt Holland, Belgien, Luxemburg, Schweiz, Tjeckoslovakien och Polen, dessutom även Danmark och med inskränkning till de väsentligaste verken även Nordeuropa. Kronologiskt slutar bibliografin kring Kristi födelse. Den omfattar närmare 11 000 titlar och redovisar arbeten tryckta senast 1975. Steins bidrag är den första av en serie tvåårsvolymer och avser åren 1980 och 1981. Syftet är att detta dels skall åjourföras, dels kompletteras med två tillbakasyftande volymer avseende åren 1976—1979. Hennes bibliografi omfattar kronologiskt en vidare och geografiskt en snävare sfär än Hachmanns. Tidsmässigt inbegriper den nämligen också Fruhgeschichte, vari både Völkerwanderungszeit och Fruhes Mittelalter ingår, dvs. tiden t. o. m. karolingertiden, vilket motsvarar det slutgiltiga kristningsskedet inom det behandlade området. Detta är som framgår av verkets titel begränsat till Förbundsrepubliken och Västberlin. Bandet omfattar drygt 2000 titlar. Ett komplement till Steins arbete är den bibliografi för det nordtyska kustområdet som sedan 1985 utges av Kieluniversitetets energiske arkeologiprofessor, Michael Muller-Wille. Med NAA som förebild har han i rask takt och med goda medarbetare redan producerat fyra band omfattande tiden 1981 — 1984. Redovisningen sker årsvis. Arbetets redaktionella uppställning motsvarar helt NAA och man använder t. o. m. samma praktiska abstractnyckd. 207 Språket är dock inte engelska utan tyska. I likhet med NAA:s redaktion uppmanar man författare att själva skriva sina abstracts. Förutom språkdräkten är den enda skillnaden mot NAA att häftena har större format och tvåspaltig text. Årgångarna 1981 — 1982 har förutom blockmässigt löpande förteckningar också ingångar avseende tidskrifter, serier och samlingsverk. Dessa kompletteras med person- och ortnamnsregister. Fr, o. m. 1983 finns också sakregister. I inledningen till första bandet finns en programförklaring som säger att publikationen avser att årligen ge en överblick av produktionen inom Ur- und Fruhgeschichte samt medeltidens och eftermeddtidens arkeologi. Då det gäller de äldre epokerna beaktas litteraturens hela kulturella spektrum men beträffande vikingatiden och senare tidsrum måste man inskränka sig till rent arkeologiska temata. Det geografiska område som beaktas omfattar Schleswig-Holstein, hansestädema H a m b u r g och Bremen samt norra delen av förbundslandet Niedersachsen. Liksom Steins serie är den nya "NAA-kompatibla" nordtyska bibliografin en glädjande företeelse som man varmt måste välkomna. I diskussionen om NAA:s framtid och finansiering är det roligt att kunna konstatera att den internationella trenden ger tumme upp för publikationer av just detta slag. Jan Peder Lamm Nordisk heraldisk terminologi, utg. av Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik, ittarb. ä v j a n Raneke. Stockholm 1987. ISBN 91-970689-1-8. Inom många områden känner man behovet av en enhetlig terminologi på liera språk. Ser man till museiområdet finns exempel på både avslutade och oavslutade projekt med syltet att sammanställa enhetliga och korrekta termer på ett varierande antal språk. Från 1962 utgavs häftesvis i samarbete mellan ett tyskt och ett polskt lörlag ett Glossarium Archaeologicum på 23 språk, som av någon anledning tyvärr aldrig kom att fullbordas; 1967 kom Nordisk textilteknisk terminologi (på svenska, danska, isländska, norska och finska) utgiven av Centre International d'Études des Textiles Anciens i Lyon — nya upplagor kom 1974 och 1979. Ett annat exempel är Nomina Rerum Medievalium, med syftet att åstadkomma en enhetlig föremålsterminologi för medeltidsarkeologin, användbar, som det står i inledningen, i "felt og på museum". Språken är svenska, danska, norska, isländska och Förmannen 83(1988) 208 Recensioner finska. Terminologin utges i lösa blad med ett föremål på varje och angivande av de olika detaljernas benämningar. Arbetet har pågått sedan 1974, då idén väcktes, men utgivningstakten är maklig; kanske organisationen är väl tungrodd. Verkets fullbordande är efterlängtat. Föreliggande heraldiska terminologi hör till de lyckligen fullbordade projekten. Den är sammanställd av J a n Raneke — en av våra främsta experter på området — med hjälp av ett antal experter i de övriga nordiska länderna. Termerna återges på svenska, danska, isländska, norska (såväl bokmål som nynorsk!) samt finska. I företalet nämns att Confédération Internationale de Généalogie et d'Heraldique arbetar med en utvidgad och omarbetad upplaga av baron Stalins heraldiska Vöcabulaire-atlas från 1952. Detta verk, som jag aldrig haft anledning att konsultera, återger termer på sex av de stora språken, men inget av de nordiska. Då den nya upplagan avses omfatta ytterligare ett tiotal språk, ansåg den svenska nationalkommittén det viktigt att också de nordiska var representerade. Såvitt jag förstår är föreliggande heraldiska lexikon dels en förberedelse för detta större verk, dels tänkt som en självständig uppslagsbok. Den presenterar materialet i form av tydliga teckningar av vapenbilderna, termer på de nämnda språken, som refererar till bilderna (genom ett lättfattligt numreringssystem) samt ett register. Alla projekt av detta slag innebär ett besvärligt sammanjämkande av olika uppfattningar. En sådan process kanske avspeglas i vapenbild nr 311, som visar ett enkelt ringspänne, något som återges som ringspänne på alla språken utom isländska, där det heter born, dvs. törne, som ju egentligen bara betecknar en detalj, själva nålen. Nu tycks emellertid horn i fornisländska ha använts som benämning inte bara på nålen utan på hela spännet; ringspänne är väl i stället en vetenskaplig term, och i den ovannämnda medeltidsnomenklaturen heter det isländska ringspännet hringsylgja. Sammanfattningsvis kan sägas att boken är en behändig handbok, högst användbar för t. ex. museimannen — och det är från den synpunkten denna granskning har gjorts. Göran Tegnér Formannen 83 (1988) Recensioner Kjel Knutsson, Making and using stone tools. T h e analysis of the lithic assemblages from Middle Neolithie sites with flint in Västerbotten, northern Sweden. Aun 11. Uppsala. 1988. 206 pp. + Appendices 1—9. Kjel Knutsson's dissertation Making and using stone tools is of interest both for its analysis and interpretation of the Neolithie flint sites from Västerbotten as well as for the theoretical and methodological problems it raises. Knutsson's ability to operate at both a general level of theory and at a very specific level of lithic technological analysis results in a convincing scenario for explaining the Västerbotten sites containing flint. The technological and microwear analyses of quartz which are contained in this publication and in Knutsson (in press and 1988) are of fundamental importance for future work with this poorly understood raw material. In addition, Knutsson convincingly demonstrates how we can gain worthwhile information from one of our most common artifact classes: debitage. T h e empirical basis for the analysis is the Middle Neolithie sites in northern Sweden which contain tools and/or debitage of south Scandinavian flint. T h e theoretical point of departure is primarily a model introduced by Bonnichsen (1977) called " t h e decision set model". Adoptingthis model, Knutsson notes that an activity such as the manufacture of a stone tool involves a logically arranged series of decisions. T h e decision set model assumes that a group of people will share the same ideas concerning the proper sequence of manufacture and use — the same decision set — for any particular tool. Following this model, it is assumed to be unlikely that convergence in decision set patterning will occur at all levels of decisionmaking unless there is direct contact between groups (p. 17). Knutsson's main goal is to apply this model to the M N flint-bearing sites in Väs- terbotten, to determine if they are the result of in situ development, diffusion, or migration. A fourth possible explanation for the presence of tools and debitage of south Scandinavian flint in Västerbotten, namely trade or import, is not considered. Knutsson notes that he intends to pursue the analysis using a "one path at a t i m e " strategy. He thus first considers processual aspects of flint and quartz technology, ignoring for the time being the dimensions of chronology and site function. These two paths are then considered separately towards the end of the book. In Chapter 2, Knutsson presents the empirical basis for his analysis. He identifies 25 " u n i t s of comparison", which vary from sites where flint tools have been cached to " discrete d u s t e r s " of flint and/or quartz debitage at the Bjurselet site. Considering the importance which the definition of these units has for the rest of the analysis, Knutsson's unwillingness or inability to define what these units represent in terms of human interaction, group definition, etc. represents a weakness. As Knutsson himself notes, the nature of these units means that they contain varied behavioral information potential. Several of the sites are unexcavated, and only two contain both quartz and flint at the same site. Most of Knutsson's data come from Bjurselet, from which 19 of the 25 defined units are drawn. Further, due to a lack of adequate documentation, it is difficult for the reader to evaluate the size or character of the identified units at Bjurselet. Not until låter in the book does Knutsson provide a map to show the spatial distribution of his "discrete d u s t e r s " at Bjurselet (Fig. 40), nor does he describe in any detail how he arrived at these. (The computer maps in Appendix 1 lack an identification of scale and cannot be related to Fig. 40.) As the report on the Bjurselet excavations was not yet available upon the publication of Making and using stone tools, Knutsson ought to have provided Förmannen 3.1 (1933) 270 Recensioner However, as it is not possible at this stage to prove condusively where the alien strategies he identifies have come from, he might have been better advised to content himself with identifying them simply as "alien". This is sufficient for testing his model. While the analysis of the flint reduction strategies was based mainly on refitting and fracture mechanics, Knutsson bases his analysis of the quartz assemblages on his own replicative trials. Since little systematic work of this nature had previously been carried out on quartz, the information in this chapter as well as in Knutsson (in press) and Callahan 1987 will be of great value for future work with flaked quartz. O n the basis of his replicative work, Knutsson was able to identify three relevant reduction strategies for quartz. An analaysis of the quartz assemblages from Bjurselet indicated a difference in reduction strategies between units containing quartz only and those containing both quartz and flint. O n e question which is never satisfactorily addressed in this connection is to what degree the reduction strategies Knutsson identifies are dependent on the physical characteristics of the raw materials quartz and flint. Knutsson demonstrates that quartz reduction strategies can be used on flint, but is it possible to use a flint reduction strategy on quartz? This question is of importance for Knutsson's final interpretation of the socio-cultural sequence at these sites. Chapters 6 and 7 discuss the final level in the decision set model, namely tool function. In these chapters Knutsson's position in the frontline of microwear research is evident. In an unusually honest section which gives an " i n side" view of the research process, Knutsson notes how a methodological weakness which caused a re-evaluation of the so-called "Keeley m e t h o d " of microwear analysis came to be recognised during the course of his work. This had fär-reaching consequences for Knutsson's ongoing research strategy and made a change in course nesessary. An interesting and no doubt healthy result of this rethinking is that edge-wear analysis are realizing that it is important to look at the whole pattern of damage (i.e. both macro- and microwear, as well as polish) when assessing use. A failure to do so the reader with more detailed information about the exeavation strategy here so that the reader could better pass source-critical judgment on the data Knutsson presents. Apparent absences of artifacts seen in spatial pattering at Bjurselet may for instance be due to exeavation strategy rather than " r e a l " absence denoting the limit of an activity area. Chapter 3 consists of an informed discussion of the principles of flint fracture. Knutsson shows an admirable knowledge of current discussion in this field, which is largely concemed with theories of fracture mechanics. The information summarised in Chap. 3 is then applied in assessing the technology of the Västerbotten flint assemblages in the book's longest chapter, Chap. 4. Of importance in this analysis and the quartz analysis which follows is that it is the "waste produets" (debitage) from formål tool manufacture, rather than the finished tools, which are the subject ol analysis. This is the logical consequence of the attempt to identify the decision set underlying stages of tool production and use. Identified discontinuity would suggest the interpretation of " a l i e n " cultural norms and supports a hypothesis of migration. In order to prove that flakes were the result of knapping at the Västerbotten sites and not introduced there as flakes, Knutsson avails himself of the technique of refitting. O n the basis of an analysis of cores from the Bjurselet site, he identifies a number of' 'diagnostic'' flake types which he uses to describe three reduction strategies at Bjurselet. Knutsson advances the hypothesis that both an indigenous and an alien knapping strategy can be identified in the flint flakes at Bjurselet. A similar analysis of the Kusmark collection shows a reduction strategy which differs from Bjurselet's and which Knutsson condudes is of purely south Scandinavian origin. While Knutsson offers convincing proof for the reduction strategies he identifies, he is less succesful in demonstrating that certain of these are of south Scandinavian origin. Since an equally thorough technological analysis leading to the identification and description of south Scandinavian reduction strategies which may have been relevant would require a volume in itself, one cannot fault Knutsson for not induding this in the present work. Förmannen 83 (1988) Recensioner 271 may result in a discrepancy like the one evident between Knutsson's Chapters 6 and 7: when analysing flint, Knutsson looks almost exclusively at use-wear polish, while in his quartz analysis he is forced to rely solely on mechanical wear features (such as pits and striations). This makes comparisons between wear types on flint and quartz impossible. T h e research on the functional analysis of quartz presented in Chapter 7 and in Patterns of tool use (Knutsson 1988) is of great importance for the development of this field. Knutsson was able to demonstrate that post depositional surface alteration, which can change or obliterate wear features on flint, can actually facililate the identification of the used edge and the method of use on quartz, because it enhances mechanical features (p. 122). In a series of excellent SEM photographs, Knutsson demonstrates features on quartz piéces from Bjurselet which he found through experiments to be diagnostic of certain uses. It is only unfortunate that, due to economic constraints, Knutsson was forced to publish his experimental results separately (Knutsson 1988). A clear summary with photographs of the traits he considered to be diagnostic of certain uses, to allow for easy comparison with the archaeological material, would have been helpful here. Knutsson is to be praised for the quartz analyses presented in Chapters 5 and 7. He has managed to make sense of this difficult raw material, and has demonstrated that quartz can and must be understood on its own terms (as indeed it was prehistorically), and should not be forced into a typologieal system based on any other raw material. In Chapter 8, Knutsson investigates whether there are any differences in the selection of edges for use on quartz or flint to be seen in his units of comparison. He finds a uniformity of tool use and production strategy in the manufacture of functional tools. This he claims speaks in favör of a continuous use of Bjurselet by people sharing similar societal norms. T h e technology of the flint and quartz assemblages is then re-analysed, on the basis of results gained, in Chap. 9. Knutsson condudes that pure flint sites evidence a reduction strategy which differs from that seen in the flint/quartz units, and that the former reduction strategy is of south Scandinavian origin. Further, a comparison between llint/quartz and pure quartz units at Bjurselet shows "strong affiliations" in the reduction sequences. Knutsson offers the hypothesis that this is due either to a local adaption to a new raw material by the local groups, or that it represents the adaption of the immigrating groups to a local raw material (p. 149). Knutsson's "one-dimensional strategy" means that he up to this point has ignored chronology, which is not discussed until Chap. 11. Without reference to a chronological framework, one wonders at this point whether his units of comparison were contemporary or whether they were totally separate in time. The units seem abstract and the human beings who made, used and deposited the tools and debitage Knutsson discusses are far removed from the analysis here. The question of contemporaneity has obvious consequences for the interpreation of the model, since if contact between human beings was impossible (i.e., if none of the units were contemporary), then there was no possibility for sharing norms and some of the preceeding processual analysis is rendered unnecessary. In my opinion, Knutsson ought to have pursued his chronological path first. In Chap. 10 Knutsson attempts to widen the analysis by examining patterns of bone disposal at the sites where bone material is present. I think that Knutsson, having taken up this aspect to discussion, should have discussed the economic systems at the sites in greater detail. T h e economic system is also part of a group's culture complex and would be another angle by which to approach his central question of migration vs. diffusion. While this chapter is characterised by the same attention to detail and logical construction which can be seen in the rest of the book, in my opinion it was somewhat peripheral and could have joined some of Knutsson^ other primary data in the separately printed appendices. The two remaining dimensions of Knutsson's three path strategy, the chronological and the functional, are treated in Chapters 11 and 12. For the chronological analysis, Knutsson uses dated formål tool types from the sites to divide the units at Bjurselet into four periods. Foneannen 81 (1938) 272 Recensioner material from Västerbotten to establish which group was responsible for introducing flint there. Knutsson succeeds well in convincing us that an alien reduction strategy was introduced into Västerbotten during his period 2, but he has not satisfactorily demonstrated the origins of the group. In his final chapter Knutsson offers a clear summary of his results and gives his eulturehistorical interpretation of the sequence of events at the chosen sites. The interpretation is based on the results of his three path strategy. He sets up a hypothetical developmental sequence which he divides into five periods, of which the first three occur during the Middle and Late Neolithie During period 1 the area was occupied by quartz-using groups employi n g a particular reduction strategy. An " a l i e n " flaking strategy, customs such as caching flint tools and burning axes, and the presence of other alien artificats indicate the introduction of a new group of people (not just a diffusion of ideas) to Västerbotten in period 2. A certain continuity with the reduction strategy of period 1 is again evident in period 3. In addition, the alien raw material flint is now being knapped using a northern (quartz), rather than a southern (flint), reduction strategy at Bjurselet. The decision set model has enabled Knutsson to distinguish between in silu development, diffusion of ideas, and migration of peoples in the Middle Neolithie sites with flint i Västerbotten. I think with present methods we would have difficulty in coming any doser to an explanation of the development here than Knutsson ha succeeded in doing. Making and using stone tools is a book which will be of interest to researchers involved in many different fields: microwear analysis, refitting, experimental replication and use, and lithic technology, as well as theoretical aspects of migration and diffusion and how these are visible archaeologically. It is perhaps at times too heavily weighted towards technological analyses and neglects to explore fully the social anthropological consequences of its model. The book is honest and logical in its argumentation and its goals are clearly stated and consistently followed. Knutsson has shown us that with patience, imagination and a willingness to experi- Further analysis of the reduction strategies strengthens the hypothesis of continuity, where indigenous groups are seen as using their quartz reduction strategies on flint following its introduction to Västerbotten. South Scandinavian elements such as the south Scandinavian flint and the flint caches show that there was migration into the area during Knutsson's period 2. Knutsson does not venture any guesses as to how long the south Scandinavian group or groups stayed in the area, or again whether there was contact between the newcomers and the indigenous peoples. In Chap. 12 Knutsson attempts to ascertain whether the observed differences between the units at Bjurselet could have been due to a difference in site activities (function). The reasoning in this chapter is difficult to follow, since Knutsson introduces several dassificatory schemes whose numbering or lettering overlap and cause confusion. The lack of an adequate spatial overview for the units at Bjurselet is felt even more acutely now, as Knutsson discusses possible chronological and functional differences among the units. Knutsson's failure to specify how he determined the boundaries for his units (Chap. 2) now appears as a serious flaw, since this influences the number of tools which will fall within each unit, which in turn has consequences for dating and interpreting the units' possible functions. At the end of this chapter, Knutsson touches on a interesting problem: how quickly do mental templates change. He finds it difficult to explain whether variability between his periods 1 and 3 is due to different site functions or group composition över time, or whether it is due to the natural cultural drift by which all cultures undergo gradual change in situ. Chapter 13 is a brief discussion of chosen characteristics of certain south Scandinavian Neolithie groups, in an attempt to identify the south Scandinavian connection. Knutsson is cautious in his interpretation, and notes that the closest parallels are to be found in the SW Scandinavian late Middle Neolithie. O n e might suggest this problem as a future test of the decision set model: identilying diagnostic traits for reduction strategies of the Battle Axe and Pitted Ware groups, and looking for these traits in the Fa,mannen 83(1988) Recensioner ment, even the humblest of flint and quartz chips can be profitably used for seekign answers to questions of larger culture historical relevance. References Bonnichsen, R. 1977. Models for derwing cultural informationjrom slone tools. Archaeological Survey of Canada. Paper no. 60. Ottawa. Gallahan, E. 1987. An evaluation of the lithictechnologyin Middle Sweden during the Mesolithic and Neolithie. Aun 8. Uppsala. 273 Knutsson, K. 1988. Patterns of tool use. Stanning electron microstopy of experimental quartz tools. Aun 10. Uppsala. — (in press). Patterns of loolproduction. Preliminary experiments in quartzfhking. Occasional papers in Archaeology 2. Institute of Archaeology, Uppsala University. Deborah Obusson Institute of Archaeology Krafts torg 1, S-223 50 Lund Alix Hochstetter, Kastanas. Ausgrabungen in einem Siedlungshugel der Bronze- und Eisenzeit Makedoniens 1975-1979. Die handgemachte Keramik. Schichten 19 bis 1. Prähistorische Arcbäologie in Siidosteuropa, Band 3. Verlag Volker Spiess, Berlin 1984. 406 s., 281 Tafeln. ISBN 3-88435-105-2 och 3-88435-106-0. Pris D M 274.—. Äntligen har vi fått en efterlängtad möjlighet att konfrontera den doriska invandringsteorin med ett stort och väldokumenterat material från en strategiskt belägen makedonsk boplats. Fram till 1975, då de stora utgrävningarna i Kastanas och i Assiros påbörjades av B. Hänsel respektive K. A. Wardle, var bilden av Makedoniens bebyggelsearkeologi under brons- och järnålder i huvudsak den som lanserades av W. A. Heurtley efter hans utgrävningar på 1920-talet. Heurtley föreslogen grovindelning av Makedoniens förhistoria i sex stadier: tidig och sen neolithikum, tidig, mellan- och sen bronsålder och tidig järnålder. Till någon finindelning av dessa perioder räckte emellertid inte hans material. Han ansåg sig däremot kunna belägga en häftig brandförstörelse i Vardaroftsa vid övergången mellan brons- och järnålder, en förstörelse som han kopplade ihop med förekomsten i järnålderslagret av keramik synbarligen av mellaneuropeisk härkomst. Inte bara Heurtley såg detta som bevis för en invasion norr ifrån vid slutet av bronsåldern. Aven andra forskare har under senare år använt Heurtleys material som belägg fören invandring som i tiden skulle motsvara hettiterväldets och den mykenska kulturens fall, sjöfolkens updykande, förstörelsen av Tröja V i l a och många andra tecken på oroligheter och folkrörelser under denna tid. Emellertid består Heurtleys material endast av en handfull skärvor, vars stratigrafiska hemvist är något tveksam. Utgrävningarna i Kastanas påbörjades med målsättningen att finna ett så stort och välstratifierat material från brons- och järnålder att Heurtleys invasionsteori skulle kunna prövas på ett seriöst sätt. Dessutom ville man ge ett bidrag till kunskapen om Makedoniens tidiga historia, ekonomi och ekologi genom en väldokumenterad utgrävning av en stor och centralt belägen boplats från brons- och järnålder, där såväl kontinuitet som förändring skulle kunna avspeglas i fyndmaterialet. Den plats som befanns mest lovande för att uppfylla projektets målsättning var just Kastanas, en boplatskulle eller " t o u m b a " vid östra stranden av floden Axios (i Jugoslavien kallad Värdar), inte långt väster om Thessaloniki, Denna toumba, som är 14 m hög och i basen 120 x 50 m stor, ligger tätt invid flodens strand och var ursprungligen en ö i en djupt inskuren havsvik där floden mynnade i Medelhavet. Redan före utgrävningen kunde man på flodsidan, där toumbans sida hade börjat eroderas av floden, delvis studera boplatslagren, som har en mäktighet av 13 m. Utgrävningarna, som pågick under fem säsonger, 1975—1979, blev mycket resultatrika. Boplatslagren kunde uppdelas i 26 bebyggelseskikt som representerar tiden från tidig bronsFarnmnnen 83 (1938) 274 Recensbner rats i seriens sista volym far den läsare som vill ha något mer bakgrundsteckning kring utgrävningen än vad som ges i respektive inledning vända sig till den stora preliminärrapport som publicerades 1982 (B. Hänsel m. fl., Jahrbuch des römisch-germanischen Zentralrrmseums Mainz 26, 1979, s. 167—271). Några andra bidrag från samma år av Hänsel (Sudosteuropa zwischen 1600 und 1000 v. Chr., 1982, s. 1-38), en studie som bl. a. redovisarC 14-dateringar från Kastanas, och av Hochstetter (Sudosteuropa zw. 1600 u. 1000 v. Chr., s. 99—118) är också värda att nämnas i detta sammanhang. Det kerarniska fyndmaterialet har således uppdelats i handgjord och drejad keramik. Den drejade varan, som kommer att redovisas i senare volymer av C. Podzuweit och B. Hänsel är antingen importerad söderifrån eller utgörs av imitationer av sådan importvara. Det är tack vare detta stora och lättdaterade fyndmaterial som en pålitlig kronologi för Kastanas kunnat uppbyggas, vilket naturligtvis är av största betydelse för utvärderingen av den handgjorda keramiken i Kastanas med dess många kontaktpunkter i sydöstra och mellersta Europa liksom även för en kontroll av kronologin i dessa delar av Europa. Den föreliggande publikationen består av en textdel och en bilddel. Det material som behandlats i detta arbete består av 22 500 bestämbara skärvor, varav ca 2 500 här publiceras i teckning och ca 210 i foto på bilddelens 281 planschsidor. Kvaliteten på dessa illustrationer är mycket hög och motsvarar alla krav som kan ställas på ett sådant material. Någon katalog över fyndmaterialet med beskrivningar av form, dekor etc. ingår av utrymmesskäl inte i volymen. Bilddelen är därför närmast att se som en bildkatalog över fyndmaterialet och torde kunna fylla denna uppgift mycket väl. Publikationens omfångsrika textdel är uppdelad i fyra huvudavdelningar. Den första (/l. s. 11—26) är en inledning med avsnitt bl. a. om forskningshistoria, terminologi och metodik. Den andra (B. s. 27—194) är en grundlig presentation av fyndmaterialet uppdelat efter vasformer, där huvuddelen av materialet faller inom 10 olika former medan en mindre del av fynden hör till 12 andra vasformer. H ä r redovisas form- och dekorutveckling inom varje vas- ålder ned till hellenistisk tid. Den utgrävda arealen omfattar upp till 300 m 2 eller 20 % av boplatsen, den utgrävda volymen är 1 798 nr1 och det kerarniska fyndmaterialet består totalt av ca 50 000 till typ bestämbara kärlfragment. Lämningarna av arkitektur är tillräckligt rikliga för att kunna ge goda möjligheter att avläsa kontinuitet och förändring under de årtusenden som boplatsen var bebyggd och stora förväntningar lasts också vid utvärderingen av fynden av övriga småfynd, djurben och växtrester (av vilka de senaste redan slutgiltigt blivit publicerade). Utgrävningens 26 skikt är numrerade från ytan och nedåt. De har i sin tur grupperats i 9 perioder, som numrerats från den äldsta till den yngsta. Till den äldre bronsåldern hör de lägsta fem skikten, nr 26—21, som uppdelats i två perioder, K I och K II. Efter en hiatus, representerad av skikt nr 20, följer så den sena bronsåldern, period K III med skikten 19-18 (16001400 f. Kr.) och period K IV med skikten 1 7 14 (1400-1190 f K r ) . Period K V, skikten 1 3 11, representerar en övergångsfas (1190—1000 f Kr.) före järnåldersperioderna K VI med skikt 10-9 (1000-900 f. Kr.) och K VII med skikt 8 - 5 (900-700 f Kr.). De två sista perioderna, K VIII med skikt 4 - 2 (700-400 f. Kr.) och K IX med skikt 1 (400-150 f. Kr.), som även de presenteras som järnåldersfaser, bör väl snarare ses som hemmahörande i historisk än i förhistorisk tid. Slutrapporten över Kastanasutgrävningarna inleddes med publikationen över de insamlade växtresterna (H. J. Kroll, Kastanas. Die Pfbnzenfunde, 1984). Som andra del föreligger nu publikationen över den handgjorda keramiken från sen bronsålder och tidig järnålder. Kommande volymer skall behandla: Die friih- und mittelbronzezeitliche Ansiedlung (I. Aslanis), Die Grabung und der Baubefund (B. Hänsel m. fl.), Die Tierknochenfunde (C. Becker), Die mykenische Keramik (C. Podzuweit), Die Kleinfunde der Spätbronze- und Eisenzeit (A. Hochstetter), Die Drehscheibenkeramik der Eisenzeit (B. Hänsel) och Zusammenfassende Auswertung (av samtliga medarbetare). Denna publiceringsplan kommer givetvis att löpa över ett antal år. Intill dess att den slutgiltiga utvärderingen av det totala fyndmaterialet publiceFarmannen 3.1 (1938) Recensioner form på ett mycket klart och överskådligt sätt. Denna avdelning avslutas med en genomgång av den mattmålade keramiken och en värdefull sammanfattning över den kannelerade keramiken, den kategori som mest varit basen för olika hypoteser kring invandringar. Den tredje avdelningen (C. s. 195—275) redovisar stratigrafiskt lager för lager keramikens kvalitet, färg, dekor och former. I ett avslutande kapitel (s. 274—275) noteras att den kerarniska utvecklingen genom hela det undersökta materialet inte uppvisar några tecken på några tvära brott utan tvärtom en harmonisk kontinuitet. Den fjärde och avslutande avdelningen (D, s. 276— 381) sätter in den handgjorda keramiken från Kastanas i dess sammanhang i den egeisk-balkanska kulturkretsen. H ä r har författarinnan funnit intressanta paralleller både norrut och söderut. Bl. a. tar hon upp frågan om den handgjorda " b a r b a r k e r a m i k " som påträffats på olika håll i Grekland i slutet av den mykenska tiden (s. 339—345). H ä r konstaterar hon att parallellerna till Kastanas är få och att därför en invandring genom Makedonien inte är särskilt sannolik. Vad vidare avser gemensamma drag i keramiken från Kastanas med mer eller mindre 275 avlägsna grannländer i norr, förekommer många intressanta likheter, i synnerhet med Bulgarien och södra Rumänien, men bilden är som väntat långt ifrån entydig (s. 379—381). Intressant är inte minst att inflytandet tycks ha gått i båda riktningarna. Vad gäller tolkningen av detta förhållande, uttrycker sig författarinnan här så försiktigt hon kan, eftersom detta är slutsatser som först skall dras i publikationsseriens avslutande band, när bearbetningen av alla fyndkategorier är slutförd. Recensenten konstaterar dock att hon helt tydligt ser likheterna som belägg för påverkan och inte som bevis för invandring. Vilken inställning man än har till den frågan, måste man se det föreliggande arbetet som en mönstergill publikation över ett stort, centralt och svåröverskådligt material, ett utmärkt instrument för en utvärdering både av Makedoniens tidiga historia och av dess roll i den grekiska sena bronsåldern och tidiga järnåldern. Pontus Hellström Medelhavsmuseet Box 5405, S-11484 Stockholm Heiko Steuer, Friihgeschichtliche Sozblstrukturen in Mitteleuropa. Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften in Göttingen, Philologisch-Historische Klasse, Dritte Folge Nr. 128. Göttingen 1982. ISBN 3-525-82407-6. Socialstruktur hör till de begrepp, som ibland har använts något ytligt i arkeologiska sammanhang, kanske med sikte på framtida fördjupning. Heiko Steuer har tagit sig an den viktiga analysen av socialstrukturerna. Detta har resulterat i en bok, som trycktes 1982 men först nu (1987) kommit till Fornvännens redaktion för anmälan. Det är ett mäktigt arbete på drygt 600 sidor med så mycket stoff, att man självfallet inte i en kortfattad artikel kan gå in på allt utan måste göra vissa urval. Steuer rör sig företrädesvis med mellaneuropeiskt stoff men drar även in nordeuropeiskt resp. nordiskt, i första hand danskt, material i sin diskussion. Först och främst måste poängteras, att detta är ett i bästa mening modernt arbete, som startar med teoretiska överväganden i ett mycket omfattande avsnitt och efter behandling av olika perioders materialunderlag avslutas med ett mer än 100 sidor långt avsnitt med modeller och resultat, således en avhandling uppdelad i tre tunga delar. I Tyskland har producerats otaliga skrifter om lyndtyperoch kronologi, tvivelsutan värdefulla och nyttiga arbeten om ett genom utgrävningar och fyndinsamling ständigt ökande stoff, som måste sorteras in i tidsbundna scheman. Men även om mycket sådant arbete även i fortsättningen kan behövas, har man insett behovet av andra forskningsinsatser just så som Steuer påpekar i inledningen till sin bok. I detta Fomannen 81 (1983) 276 Recensioner grund och uppbyggnadssystem just prövning av alternativa förklaringar är det viktiga. Det måste dock erkännas att man ofta varit benägen att tolka rika fynd som tecken på högre social ställning hos en viss kategori i samhället. Heiko Steuers insats är att han konstruerat innehållsrika modeller, i vilka tages hänsyn till politiska, rättsliga, ekonomiska, etniska, religiösa och biologiska system samt till yrken och härkomst. Det rör sig om en flerdimensionell samhällsstruktur, där de olika systemen rangordnas liksom även rörligheten kan graderas. Man bör räkna med såväl vertikal som horisontell skiktning. Det framhålles hur viktigt det är att som ett första led göra exakta beskrivningar för att i nästa etapp föreslå en tolkning, som utnyttjar historiska begrepp. Överhuvud måste man bort från den oprecisa användningen av historiska, etnografiska eller socialhistoriska termer eller uttryckssätt. Detta kan i och för sig synas självklart, men det syndas ännu mycket i dessa avseenden. M a n kan erinra om att det är 25 år sedan Mats P. Malmer i sitt arbete Jungncolithische Studien (1962) med stor skärpa påtalade det nödvändiga i att arkeologerna noga definierar sina begrepp för att få en stabil grund att stå på. I Malmers bok gällde det ju inte de framskridna stadier, som Steuer syftar på, och det gällde inte heller i så stor utsträckning sociala grupperingar. Man kan därför förstå svårigheterna att finna nya uttrycksmedel i mera komplicerade sociala strukturer. Kärnfamiljen är den minsta enheten, som man analyserar. Den ingår i en större gemenskap, en ätt, och denna i sin tur i en stam eller i en större grupp. Och man sätter det hela i samband med en boplats, ett bebyggelsekomplex eller en bygd. När ett område eller ett gravfält uppvisar varierande mängd gravgods resp. kvalitetsskillnader i krnstruktionen ligger det nära till hands att tolka detta som en återspegling av olika grupper eller nivåer i samhället, låt vara att man sedan kan ge olika innehåll åt dessa. Men det finns givetvis hakar i sådana resonemang. Gravgodset ger inte alltid rätt bild av samhällets bärkraft eller den enskildes eller familjens ekonomiska ställning utan det kan i stället vara en uppvisning av hur man önskar att omvärlden fall gäller det en analys av arkeologers uppfattningar och teser om samhällets uppbyggnad i förhistorisk tid, med början i bronsålder och sedan fortsättning fram i medeltid. Inte oväntat kommer förf. snart fram till att man tidigare gjort sina indelningar och grundat sina slutsatser på otillräckliga premisser och att man överhuvud gjort för få metodiska överväganden. M a n har övertagit uppfattningar om samhället från historiker och möjligen även påverkats av etnologer. Arkeologen borde arbeta utifrån sina egna villkor, vilket ställer stora krav på medvetenhet om risken för felslut. I likhet med andra forskare framhåller han att forntidens människor inte själva var angelägna om att lämna efter sig sanna vittnesbörd om sitt samhälles, sin grupps eller sin familjs reella ställning. Tvärtom ville man ibland nå ovanför genom rika gravutruslningar och välutrustade hem. Detta kan man frestas tolka efter nutida synsätt och beteenden, d. v. s. många människor anstränger sig för att visa en högre status än de egentligen har förutsättningar för. Steuer ser olika forskningsstadier, varav ett äldre när man utan större betänkande förde samman arkeologiskt material med skriftliga utsagor. Detta arbetssätt varade in på 60-talet och avlöstes av en period, när man utnyttjade matematiska och statistiska metoder vid bearbetning av stora gravmaterial och på så sätt trodde sig kunna fånga in samhälleliga grupperingar. Den tredje fas vi nu är inne i kännetecknas av att man väljer ut vissa rika och särpräglade fyndkomplex för djupanalys i syfte att få klarhet i det dåtida samhällssystemet eller socialstrukturen. Även i detta angreppssätt ligger en fara, men här yppar sig också en möjlighet att nå fram till en inblick i eller föreställning om hur vissa grupper av människor levat sina liv. Arkeologen vill naturligtvis tolka sitt material. Mer eller mindre medvetet bär han med sig sin egen tids uppfattning om olika sidor av samhället, om tro och mentalitet. En rikt utrustad grav tolkas som tillhörande en furste, en stor gård anses ha ägts av en familj med högre ställning än andra i omgivningen. Men om man resonerar så riskerar man ibland felslut, eftersom det kan finnas flera andra förklaringsmöjligheter. Detta senare är ju välbekant sedan länge för alla, som arbetat med modeller, för vilkas bakFörmannen 83 (1933) Recenswner skall uppfatta den dödes och hans anhörigas sitnation. Detta är något, som framhålles mer och mer och därför inte är mest angeläget att påpeka i dagens forskningsläge. Viktigare är kanske att gravfält med likartad utrustning intebehöver tyda på en motsvarande jämlikhet i samhället, vilket man ofta varit benägen att tro eller i varje fall inte kunnat komma till rätta med. När gravgåvorna varit enkla överlag, har den dominerande förklaringen varit att gravseden föreskrev detta. Samhällets eventuella överflöd eller tillgång lill vissa ting (vapen eller annat av metall) kunde ta sig uttryck i offer i mossar eller på andra platser. Steuer anför en rad väsentliga faktorer att överväga, när det gäller gravgods. Först och främst föreställningar om tillvaron efter döden. O m man tänker sig en motsvarighet till det levande livet följer därav att gravgodset bör innehålla "jordiska" ting. O m inte, så föreligger egentligen inte något behov av rikare utrustning. Problematiskt är när gravskicket håller på att förändras och detta avspeglas på ett gravfält under användning samtidigt som det kanske sker andra förändringar, exempelvis i männens vapenutrustning. Det är ju inte heller alltid så att den nedlagda utrustningen verkligen är den i jordelivet använda utan ibland kan vara speciellt för begravningen framställda föremål. Steuer påpekar också faran med att dra slutsatser av gravgods. När det t. ex. inte finns praktvapen i en grav kan det bero på att dessa skulle gå vidare till en son i familjen. O m man inte har någon son, kanske vapnen i stället får följa den döde. Sådana omständigheter kan vara svårbedömbara. M a n kan erinra om liknande förhållanden exempelvis i Melanesien, nyligen påpekade av Göran Burenhult, där den främste hövdingen knappt får några gravgåvor av värde, eftersom "insignier" skall gå vidare i familjen, medan en lägre hövding kan få en magnifik utrustning och därigenom felaktigt uppfattas som den främste. Steuer är skeptisk till att det har funnits en läst indelning i klasser utan menar att gränserna har varit flytande, ett slags "kontinuum". Då skulle det egentligen vara meningslöst att arkeologiskt pressa fram en sådan klassindelning. Det finns ytterligare en rad faktorer, som kan innebära störningar i en eljest enhetlig bild av 277 gravskick och gravgåvor. Det är påpekanden, som är nyttiga och som behöver övervägas vid utvärdering av gravar. De kommer att medföra att man ofta måste ha alternativa tolkningar och i varje fall måste redovisa argument för olika möjliga tolkningar och därmed också ge läsaren större möjlighet än många gånger skett att ta ställning till vad som föreslås som det mest troliga. Allt detta ligger i linje med den metodik, som innefattar modeller. Väsentligt är också att man har ett synsätt, en utgångspunkt, som inte betyder att man reservationslöst sätter likhetstecken mellan gravgods och ställning i samhället. Men samtidigt får detta inte resultera i att man inte vågar arbeta med materialet och söka nya angreppssätt oth pröva nya förklaringar. Depåer diskuteras på liknande sätt liksom även borgar och boplatser. Beträffande de sistnämnda grupperna föreligger ännu inte så många färdiga publikationer om större moderna undersökningar, vilket gör det svårt att anlägga socialhistoriska aspekter. Men enligt Steuer är borgar och boplatser i princip lika viktiga som gravarna för slutsatser angående socialstrukturen. Ett villkor är dock att det gäller totalundersökta områden. Att utgrävningarna många gånger ej gjorts kompletta försvårar möjligheterna att göra socialhistoriska utvärderingar av boplatser med närliggande gravialt. O m inte hela bosättningsytan och alla gravar varit bevarade och undersökts fattas ju en del av underlaget för analysen. Tyvärr har man sällan så gynnsamma bevaringsförhållanden, utan några skador under forntid eller historisk tid, att man kan rekonstruera hela bosättningsstrukturen med olika typer av hus jämte tillhörig gravplats. Det finns nu som bekant vissa undersökningar i Tyskland och Danmark, som givit viktiga resultat (t. ex. Feddersen Wierde, Vorbasse och Hodde). I sitt huvudavsnitt diskuterar förf. litteratur, som behandlar olika grupperingar i samhället. Han tar då som regel ej upp gammalt material utan använder sådant, som är relativt nytillkommet eller i varje fall ännu aktuellt. Han går till detta material med en rad frågor: Vilken typ av arkeologiska kriterier använder man för uppdelning av samhället? För vilken grupp intresserar man sig i första hand, adel, krigare elFarneanrun 83(1988) 278 Recensbner nas kan att Kromers tolkning av samhällsstrukturen i Hallstatt ifrågasattes. De olika gravskicken kan ha inverkat på utrustningen, och det skulle kunna röra sig om två olika befolkningsgrupper. På samma sätt utgår förf. från att det under förromersk järnålder förenklade gravskicket inte kan användas för att dra den slutsatsen att samhället varit enskiktat. Samtidigt anser han det angeläget att pröva vad som ändå kan uppnås beträffande de sociala strukturerna. Det gäller då att dra in boplatser, depåer m. m. i diskussionen. Från kejsartid och framöver är materialet rikt och facetterat och därmed givande för vittgående resonemang enligt de riktlinjer han dragit upp i det föregående. I detta sammanhang finns det inte plats för diskussion om de många exempel, som namnes och ofta också illustreras med planer över gravfält eller större huskomplex jämte en serie kartor. Det är i många fall välbekanta fyndplatser. M a n noterar att vissa författare, t. ex. Christlein, är mycket ofta citerade. Det tredje stora avsnittet sammanfattar resonemangen i det tidigare omtalade stoffet men ägnas främst åt de yngre perioderna, och i modellform göres försök till tolkningar. Kännetecknande för socialstrukturen från förromersk tid fram till medeltid säges vara storfamiljer, rangskillnader och vad Steuer kallar "Gefolgschaftswesen". I det arkeologiska källmaterialet kan man utläsa människors förhållanden till varandra, vissa livsstilar och i någon mån inbördes rangsystem. Gravskicket har inte varit så enhetligt som man trott utan tvärtom varierat. Förf förespråkar modellens form för vetenskaplig analys inte minst för att den är så klar att den visar alla delar i en undersökning. Arbetet slutar med tesen att gravseden inte återspeglar ett skiktat samhälle, i vilket ingår adel, utan att det i stället är i ett öppet samhälle, format endast genom uppnådda rangpositioner, som man låter sin rang också komma till uttryck i gravkulten. I detta arbete har åtskilliga undersökningar dragits fram i ljuset. Utifrån förf.:s grundinställning finns det många anledningar att kritisera eller i varje fall anmäla avvikande mening resp. framhålla att man kan utöka tolkningarna ler "vanligt folk"? Vilken terminologi använder man? H u r förhåller sig de olika grupperna antalsmässigt till varandra? Till sist ställes frågan hur man förenat arkeologiska kriterier med historisk-sociologiska. Alla dessa frågor ligger alltså bakom den omfångsrika analysen av material från bronsålder till medeltid. Den äldre bronsåldern är intressant, eftersom här inte finns några skriftliga källor att falla tillbaka på. Materialet är inte heller särskilt stort. När Friedrich Laux (1971) bearbetade fynden från Liineburger-området ansåg han det otillräckligt för slutsatser om socialstruktur. Bekant är dock hur Joseph Bergmann (1970) utnyttjade mansgravarnas utrustning för en gruppindelning. Han arbetar också med bronsmängden, inberäknat vikten, som ett kriterium. Detta för tanken till Klavs Randsborgs metodik (1973), som också refereras i Steuers bok med påpekande av olikheter i argumenteringen. Större metallmängd skulle betyda högre social ställning och större ekonomisk bärkraft i området. Samtidigt är de rika gravarna nästan ensamma om vissa statusbetonade föremål, som inte innehåller så mycket metall. Även om metallmängden är en väsentlig faktor bör man enligt recensentens mening föra in även andra kriterier såsom föremålens utformning, dekorens kvalitet, antalet föremål samt en rad olika element i gravkonstruktionen. Man får därigenom ett mera facetterat material med många variabler att analysera. Det behöver dock inte medföra slutsatser om en indelning i ett flertal sociala sikt. Som Steuer påpekar är det teoretiskt möjligt att familjer med samma sociala ställning utrustat sina döda anförvanter med varierande mängd värdesaker. Steuer ställer frågan, om verkligen de skillnader man kan påpeka är så principiella att de går tillbaka på olika samhällsskikt. Just detta är kännetecknande för hela Steuers arbete, att han refererar andra forskares argumentering och sedan frågar, om man inte också kan dra andra slutsatser. När man inte kan fastslå något helt säkert måste flera möjligheter hållas öppna. Men samtidigt bör arkeologen försöka ta ställning, vilket kan ske genom att redovisa goda skäl eller testade hypoteser. Period för period granskas av Steuer. NämFörmannen 83 (1938) Recensioner med ytterligare en eller flera. M a n skulle då tro att detta arbete är mycket negativt till tidigare forskning. Men det är faktiskt inte så. Förf. har ett sympatiskt sätt att använda litteraturen så att man som regel inser de olika forskarnas utgångspunkter. Det är i flera avseenden ett viktigt arbete av en forskare med stor analytisk förmåga. Genom att disposition och uttryckssätt är så klara är det lätt att följa resonemangen, men samtidigt är det ett mycket omfattande arbete. Kanske skulle det ha vunnit på att koncen- 279 treras mera på vissa avsnitt, företrädesvis de yngre mera givande perioderna. Redan den första tredjedelen av boken är ett arbete för sig. Steuer tillhör de forskare, som producerat metodiskt viktiga arbeten. Det kan nämnas att ett par av hans andra skrifter finns med i kurslitteraturen i Lund. Märta Strömberg Arkeologiska institutionen Lunds universitet, 223 50 Lund Kristian Kristiansen (ed.), Archaeological Formation Processes. The representativity of archaeological remains from Danish Prehistory. 280 s. Nationalmuseet, Köbenhavn 1985. ISBN 87480-0571-1. Pris D K K 150:— Med den store brug af statistik i arkaeologien i 70'erne kom et stort behov for at dokomentere oldsagsmaterialets repraesentativitet og dets vaerdi som kildemateriale. Det er således af stor interesse, at den kildekritiske metode, som Kristiansen fremlagde i Aarböger 1974, nu fremlaegges for den danske forhislorie generell. Vi er nok mange, der med vekslende held har forsogt at anvende metoden på vört eget materiale. Bogens inhold kan deles i tre grupper. Forst en indforing i problematikken samt den ökonomiske, lovgivningsmaessige og faghistoriske baggrund. Herefter folger 14 artikler, der behandler problematikken ud fra forskelligt materiale fra hver sin periode. Disse artikler er skrevet af 13 forfattere med ekspertice på hver sit felt. Der afsluttes med en raekke appendix'er, der består dels af en indforing i Nationalmuseets stednummerfortegnelse, dels en gennemgang af sogneberejsningerne. Bogens illustrationer består naesten udelukkende af spredningskort og isaer sojlediagrammer (206 stk.). Spaenclende er farvekortene i förbindelse med Baudous artikel. De giver en visuell god virkning. Bogens resultater er isaer interessante i lyset af de senere udgravninger i förbindelse med gasledninger og motorveje, og i hoj grad i lyset af de stadigt tiltagende detektorfund. Disse lund giver en god mulighed forat teste vört materiales kildevaerdi. Et vigtigt problem er dog, om kildematerialet faktisk kan leve op til kravene for de anvendte analyser, bl. a. om man har lund nok til at skelne mellem klare monstre og tilfaeldig spredning, speciell Fonnesbech-Sandbergs diagrammer indeholder ofte kun få lund. Nogle oldsagsgrupper er helt klart ikke repraesentative, f eks. kan fordelingen vaere iojnefaldende skaev af helt bestemte årsager. Selv om antallet er lille, kan fundene godt vaere repraesentative, det er blöt ikke så nemt at anskueliggore det. En del fundgrupper er derimod så store, at man kan tillade sig visse statistiske analyser bl. a. netop med henblik på undersogelser af materialets repraesentativitet. Den metode, der i bogen anvendes til undersogelse af oldsagsmaterialets repraesentativitet/kildevaerdi, bygger på analyser af fundtilvaeksten (registreringsår) opregnet i 10-årsperioder. Der ses dels på det totale materiale i den pågaeldende fundgruppe og dels på mindre dele af denne. Fordelingen undersoges bl. a. regionalt, efter fundmetode (herunder professionel eller uprofessionel udgravning), efter landskabstype (vådt/tort) og endvidere undersoges (unddybden. De variationer, der förekommer i materialets fundmonstre, sammenholdes med de mulige årsager for påvirkning gennem aendring i jordbrugct på det pågaeldende tidspunkt. Her kan naevnes intensivering af torvegravning, dybdeplojning m. m. Den arkaeologiske forskFarm annen 83(1938) 280 Recensioner rent faktisk har fundet. Det viser sig, at man i gunstigste (äld har kendskab til 1% af de oprindelige grave fra merovingertid (raekkegrave) (Steuer 1982 s. 68), og disse fund har vaeret udsat for 1000 års kortere ophold i jorden — 1000 års mindre nedbrytning. Der er lovlig långt fra Steuers 1% til Kristiansens 50—66% (også selv om der er tale om to forskellige " m o n u m e n t g r u p p e r " ) , hvem der så end måtte have ret. Et andet mål for repraesentativitetsundersogelser kunne vaere den geografiske spredning f. eks. i förbindelse med analyse af regionalitet över större områder. I den förbindelse er det absolutte antal fund helt uden betydning. Her er det det relative forhold mellem områderne, der har intresse. Baudou undersoger netop dette forhold på meget overbevisende made. Grundlaget er en sammenholdning af spredningen af aeldre bronzealders gravhöje og jordens vaerdi i förbindelse med agerbrug. Resultater viser, at den bevarede spredning er helt misvisende. M a n må efter gennemlaesning af både Kristiansens og Baudous artikler om aeldre bronzealders gravhöje overveje, om Kristiansen rent faktisk kan tillade sig de beregninger han gor. Baudous artikel viser jo klart, at nogle områder er meget staerkt underrepraesenterede. Fordi en fundgruppe synes udtomt, er det ikke givet, at d e n e r repraesentativ for videre analyser. Men her er igen problemet med den divergcrende opfattelse af, hvad man forstår ved generel repraesentativitet. Kristiansen ser også på den geografiske spredning i förbindelse med aeldre bronzealders depoter. Han skriver bl. a. "there is a clear relation between the number of finds and total bog area". Som tallene er stiller op i fig. 19 (s. 139) er dette også rigtigt, men ser man på Jylland og oerne som en helhed, er det forkert. 0 e r n e har 50% af mosefundene, men kun 17% af mosearealet. Jylland har samme maengde fund, men 8 3 % af mosearealet. Tällene er for Sjaelland 32% mosefund og 10% moseareal, for andre oer 18% mosefund og 7% moseareal, for Nordjylland 30% mosefund o g 5 1 % moseareal og for Midt og Sydjylland 20% mosefund og 32% moseareal. Fonnesbech-Sandbergs mål er en generel repraesentativitet m. h. t. materialets sammen' ningsaktivitet på de forskellige tidspunkter er også af stor betydning. Disse mulige variationsårsager er indgående behandlet af Kristiansen i et par länge, indledende artikler. Den antikvariske lovgivning er gennemgået af Viggo Nielsen. Denne lovgivning har jo netop også betydning for, hvad der er bevaret til i dag af oldlidsminder. Ovenanforte fremgangsmetode anvendes helt eller delvist i de fleste af bogens artikler. Helt afvigende fra denne fremgangsmetode er kun artiklerne af Baudou, Hansen og Schousbo. Bogens primaere mål er således at analysere det arkaeologiske datamateriales repraesentativitet i forhold til dataindsamlingen. Dette uden hensyn til det oprindeligt deponerede datamateriales sammensaetning. Kristiansen gor helt klart, at det han önsker er repraesentativitetsundersogelse uden hensyn til specifikke arkaeologiske formål. Faktum er imidlertid, at det naeppe läder sig gore. Ser man på de enkelte artikler, varierer indfaldsvinkelen meget. Representativiteten kan f. eks. gå på antal, geografisk spredning og typologisk sammensaetning. Kristiansen naevner f eks. s. 124, at " t h e number of recorded barrows is a firm yardstick of the original number of barrows". Han er altså her tilsyneladende interesseret i at estimere antallet af oprindeligt anlagte gravhöje i aeldre bronzealder. Dette er nodvendigt, for at han kan operere med begreber som beiölkningstaethed, vaerdikonsumption m. m. Ud Ira anlyser af fundtilvaeksten — eller måske rettere hojnedbrydningen — i de sidste 150—200 år suppleret med argumenter for at alle hoje, der var kendt i 1780, kan spores, og at kun ganske få hoje for den tid er fjernet, når han til den erkendelse, at man kan bestemme ret sikkert hvor mange hoje, der oprindeligt var. Han saetter (uvist på hvilken baggrund) maengden af bevarede grave til mellem 50 o g 6 6 % af det oprindelige antal. Man forbavses över disse tal, der står i skaerendc kontrast til de analyser, Heiko Steuer har lavet över det arkaeologiske materiales repraesentativitet (Steuer 1982 s. 59 ff). Steuer går ud fra oplysninger om befolkningstal, kendt fra romertid og merovingertid, og beregner herudfra, hvor mange grave vi burde finde og sammenligner med, hvor mange vi Ivrnrarmeri 83 (1988) Recensioner 281 saetning (som Malmer 1963 s. 183 ff). Problemet er altså at se på sandsynligheden for nye lund og deres indvirkning på materialets sammensaetning. Her som ofte ved depotfundsgrupper er resultatet det, at denne fundkilde er så godt som udtomt. Men er den nu også det? Er det ikke tvaertimod vor tids form for jordarbejde, der bevirker, at de ikke opdages. Hvor mange guldbrakteater skulle man forvente at finde ved en gasledningsrecognoscering? Vel egentlig ingen, da gasledningen feres udenom en stor del af vådområderne, hvor mange guldlund er gjort. Med metaldetektor er målet også kun sjaeldent rettet mod moserne, og moserne plojes kun i det omfång de er draenet. Som Poul Otto Nielsen naevner for de neolitiske depoter (s. 109), er det den manglende aktivitet i de optimale fundområder, der påvirker fundstatistikken, og ikke nodvendigvis at fundgruppen som sådan er udtomt. At man ikke gjorde naevnevaerdige fund under 2. verdenskrigs torvegravning, kan skyldes, at man gravede i de saedvanlige moser, der allerede tidliger var tomt for depoter. M a n burde altså soge i de torvemoser, der ikke har vaeret intensivt benyttet ved nyere tids torvegravning. Ser man på fundstatistikkcn for gulddepoter fra aeldre germansk jernalder fra moser for henholdsvis Jylland og Sjaelland, er det samlede fundtal så lille, at det ikke kan bruges som argument for, at der ikke er flere depoter at finde. Når der er fundet mange i et tiår, er der fundet 3 depoter (s. 181, fig. 10a). Til sammenligning kan naevnes markfundene, der i disse år hastigt foroges på grund af den store interesse for metaldetektorer. Det ville således have vaeret af vaesentlig betydning for bogens brugere, om forfatterne havde haft samme opfattelse af hvad generel repraesentativitet er. Som det er nu kan de enkelte forfatteres resultater faktisk ikke sammenlignes, da praemisserne er forskellige. Skal man holde sig helt til den generdle side af sägen, kan man kun konstatere, hvilke faktorer, der kan have påvirket materialetilvaeksten, og i hvilket omfång — og ikke mere. Så snart vi kommer ind på selve repraesentativiteten, er vi inde i den specifikkedel, ogden specifikke repraesentativitet kan kun bestemmes i förbindelse med en specifik arkaeologisk problemstilling. Det ville have vaeret spaendende med nogle overvejelser af konsekvenserne af repraesentativitetsanalysernes resultater i förbindelse med det specifikke arkaeologiske materiale. I det store arbejde med at finde de faktorer, der kan have haft indflyddse på fluktuationerne i fundtilvaeksten, kan man nemt glemme at overveje, om der kan vaere tale om egentlige arkaeologiske monstre. Problemet med post-deponeringsprocesserne er også, om de kan udskilles så klart, som Kristiansen m. fl. gor. Der er jo specielle problemer omkring moser. Hvad kan egentlig betragtes som overfladen i en mose, når man skal sammenligne oplysninger gennem 150 år? Ser vi på aeldre germansk jernalders depoter og de neolitiske depoter, så er der ikke umiddelbart markante forskelle i funddybden (s. 108 og 182). Maengden af registrerede fund er störst på et tidligere tidspunkt for germanertidsfundene end förde neolitiske funds vedkommende. Dette tolkes al Kristiansen (s. 9) som udtryk for, at man har halt större tilbojelighed til at överse stenfundene på det tidlige tidspunkt, hvor man allerede ofte indleverede solv- og guldfund. Problemet kan også anskues fra en anden synsvinkel. Hvis begge fundgrupper er fra de samme moser eller moser, hvor torvegravningen har vaeret lige intens, kan årsagen til det senere toppunkt for de neolitiske fund lige så godt vaere, at de har ligget dybere. Generelt er de fundet i samme dybde (men ikke på samme tidspunkt), men hvis man har bortgravet den överste 1 — 1,5 m, hvori de fleste germanertidsdepoter lå, vil man senere stadig kunne gore fund i 1 — 1,5 m dybde, men vel at maerke under de lag, hvori de andre depoter lå. Det ville derfor have vaeret oplysendc om funddybden var relateret til lundar, så man kunne se, om funddybden for f. eks. de neolitiske depotfund generelt mindskes med tiden. For de laesere, der ikke har en bredere indsigt i de danske forhistoriske perioders materialegrundlag, må den af og til manglende inforing i materialet vaere et problem, speciell hvis man önsker at överföre metoderne til andre ländes fundmateriale. Som en positiv undtagdse kan naevnes Fonnesbech-Sandberg, der på få linjer giver et bredt inblik i de danske fundforhold for addre germansk jernalder. Bogens störste problem er nok, at den forst er Forma i 83 (1988) 282 Recensioner skrivdsen af den ekonomiske udvikling og dansk arkaeologis historie, der i store linjer vil vaere brugbar for alle, der soger forklaringer på fluktuationer i fundtilvaeksten indenfor forskellige materialegrupper. Resten af bogen må tages som udvalgte ekscmpler på, hvorledes analyser efter Kristiansens metode i bedste eller vaerste fald falder ud. udkommet naesten 10 år efter at artiklerne er skrevet. Derved har en del af artiklerne mistet meget af deres aktualitet. Når den nu udkom så sent i forhold til det planlagte, havde det vaeret meget spaendende at inddrage de sidste mange års resultater fra gas-gravninger, motorvejsgravninger og de mange detektorfund i analyserne. Det kunne have sat en del ting i perspektiv. M a n får her f eks. en fornemmelse af de maengder af aeldre romertidsboplatdser, der findes, men også mangelen på bopladser fra yngre germanertid og vikingetid, der ofte bare registreres ved fund af materiale fra helt andre perioder (se f. eks. Jacobsen 1984). Den slags ting aendrer jo billedet radikalt. Prisvaerdiger publiceringen af stednummerfortegnelsen. Den er vaerdifuld for alle, der arbejder med materiale fra hele eller store dele af Danmark. Det vil måske hjaelpe på, at folk udenfor Danmark ofte får fund placeret de maerkeligste steder på deres spredningskort. Kristiansens bemaerkning på s. 29 om dansk arkaeologi: "it has hardly ever had so little to offer. T h e same old wine in new bottles", er ret nedslående for andre danske arkaeologer at laese. M a n må håbe, at det ikke er den bemaerkning dansk arkaeologi bliver vurderet på ude i verden. Bogens vigtigste indlaeg er nok fremlaeggelsen af den danske fortidsmindelovgivning, be- Referenter: Jacobsen, J. A., 1984. A Contribulion to the Evaluation of Archaeological Field-Surveying. Journal of Danish Archaeology Vol 3. Kristiansen, K. 1976. En kitdekritisk analyse af depotfund fra Danmarks yngre bronzealder (Periode IV— V). Et bidrag til den arkaeologiske kildekritik. Aart>0ger for Nordisk Oldkyndighed og Historie 1974. Malmer, M. 1963. Metodproblem inom järnålderns kunsthistoria. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8°, No. 3. Steuer, H. 1982. Frutigeschichlliche Sozialslrukluren in Mitteleuropa. Eine Analyse der Auswertungsmethoden des archäologischen Quellenmaterials. Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften in Göttingen. Philologisch-Historische Klasse, Dritte Folge nr. 128. Karen Heilund Nielsen Institut for Förhistorisk Arkaeologi, Middelalderarkaeologi, Etnografi og Socialantropologi, Moesgård, DK-8270 Hojbjerg M. Redknap, The Cattewater Wreck. The investigation of an armed vessel of the early sixteenth century. National Maritime Museum, Greenwich. Archaeological Series No. 8. B.A.R. British Series 131, 1984. 1973 påträffades i samband med muddring lämningar av ett fartyg av hög ålder i mynningen av floden Plym, där denna rinner ut i Plymouth Sound genom Cobblerkanalen på den engelska sydkusten. Vrakplatsen grävdes ut under åren 1976—1978 av the Underwater Research Group vid Institute of Archaeology, vid universitetet i London, tillsammans med andra Fomanmn 81(1988) i marinarkeologi engagerade organisationer i England. Den här anmälda publikationen är rapporten över och bearbetningen av denna undersöknings resultat. Den lärtygslämning som grävdes ut, belägen i vatten starkt påverkade av tidvatten och ström, utgjordes av ett 11 — 12 m långt parti av botten och den ena sidan av ett fartyg byggt med sågade bordplankor, i skelettbyggnadsteknik, på kravell. I vraket påträffades rester av lasten i form av tunnor som demonterats för att kunna stuvas effektivt; beväpning i form av en väl bevarad och två skadade kammarbössor, av en storlek (170—200 cm) motsvarande det vi i Recensioner Sverige kallar skärmbräckare. Bössorna hade lavetter av nickhaketyp, med en järnhake under stocken för montering på fartygsrelingen; samt rester av utrustning för skepp och besättning i form av husgeråd, textilier, läderföremål m. m. Fartygets och lastens/utrustningens brukstid har genom arkeologisk och naturvetenskaplig analys kunnat dateras till slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Fartyget antas ha förlist omkring 1530. Redknap antar i diskussionen om skeppet att det varit ett handelsfartyg om 200—300 ton. Det tillhör en period som är litet känd och samtidigt central ur skeppsbyggnadshistorisk synvinkel — den tid då kravellbyggnadstekniken får fäste i Europa. Fartyg byggda med denna teknik får längre fram en avgörande roll inom sjöfarten genom att de är stora och lastdryga och kan vara till sjöss under lång tid. Cattewatervraket utgör ett tidigt och därmed ovanligt exempel på det kravellbyggda fartyget. Det kan vara ett intressant jämförelseobjekt avseende bl. a. två svenska fartygsfynd, dels det s. k. Riddarholmsskeppet, dels det fartygsvrak som grävdes ut i kv. Näckström, Stockholm, år 1915. Det förra, som är nyrestaurerat och nyuppställt i Stockholms Medeltidsmuseum, vilket givit nya kunskaper om fartyget och dess ursprungliga byggnad, utgör ett klinkbyggt fartyg, något mindre än det vid Cattewater. Det har varit utrustat med kammarbössor av vilka några bevarats. De är av motsvarande storlek som de i Cattewater-vraket, med vilka de kan jämföras. Det fartygsvrak som grävdes ut i kv. Näckström av Nils Lithberg och vars byggnad är väl publicerad av denne i S:t Eriks Årsbok, 1917, utgjorde botten av ett kravellbyggt fartyg. Det har att döma av form och byggnad varit ett fartyg avsett att föra tung last. Det har av utgrävaren på stratigrafiska grunder daterats till 1500talet. Det är med andra ord ytterligare ett av de ovanliga exemplen på bevarade, kravellbyggda fartyg från 1500-talet. En jämförelse mellan Näckströms- och Cattewaterfartygen kan utgöra en intressant skeppsarkeologisk undersökning av tidig kravdlbyggnadsteknik i norra och västra Europa. Carl Obf Cederlund 283 Maritimhistorisk konferens Bottnisk Kontakt II. Älands landskapsstyrelse, Museibyrån, 3—5 februari 1984. Huvudtema: Handel och handelsvägar. Mariehamn 1984. Jens Schou Hansen, Fortbsminder på havsbanden. Antikvariske studier 5. Fortidsminder och Bygningsbevaring. Fredningsstyrdsen Köbenhavn 1982. Bottnisk Kontakt utgör en serie symposier, vilka har till sitt tema det bottniska området och dess kontakter i historiskt, arkeologiskt och etnologiskt perspektiv, men som för den sakens skulle inte utesluter presentationer av ämnen rörande andra anslutande nordiska ämnen. De symposier som till dags dato har genomförts (vartannat år sedan 1980) har konsekvent hållit sig till det nämnda temat och dessutom successivt höjt nivån på både presentation och diskussion. En annan av dess positiva sidor är att symposiets rapporter har producerats snabbt och väl. Bottnisk Kontakt //hölls i Mariehamn i februari 1984. Rapporten från detta symposium, med temat handel och handelsvägar, redigerad av Marita Karlsson, trycktes samma år. Innehållet kan lätt grupperas i fyra olika kategorier: Allmogebåtskultur; Handelskontakter och handelsvägar mellan det bottniska området och Finland samt västra Ryssland och Baltikum i första hand; Medeltida sjövägar och anläggningar vid dessa vidden svenska och finska kusten samt Utvecklingen av den marinarkeologiska kulturminnesvården i Finland och på Åland. Presentationerna är av god kvalitet och illustrationerna mycket goda. Det näst sista temat intar en dominerande plats och skall tas upp till närmare betraktande i denna anmälan. Utgångspunkten för en serie artiklar är det i t i nerarium, den vägbeskrivning, från omkr. år 1300, som finns bevarad i en dansk jordebok, beskrivande sjövägarna från dåvarande danska gränsen, (nuvarande gränsen mellan Blekinge och Småland) till Reval och det då danska Estland, längs svenska kusten, över Äland till Finska vikens kust samt över till Reval. Itinerariet innefattar en uppräkning av orter längs kusterna och distanserna mellan dem i veckosjöar. Forneanmn 83 (1938) 284 Recensbner Äland och på resten av sträckan många goda hamnar som inte nämns alls. Valet av platser nämnda i itinerariet måste ha styrts av ett eller flera andra motiv än att räkna upp goda hamnar. Christoffer Ericssons artikel om den linska delen av itinerariet bygger på och framhåller en viktig förutsättning för förståelsen av itinerariet som historisk källa samt av dess marinarkeologiska och arkeologiska ramverk i form av lämningar och spår. H a n gör en beskrivning av den finska vetenskapshistoriska utvecklingen kring itinerariet. Därvid betonar han vikten av att man ser och studerar sjövägen från sjösidan, och inte över skrivbordskanten (det har många gjort) — något som j a g vill instämma i. Artiklarna utgör tillsammans en viktig sammanställning kring detta tema och kan ses som ett avstamp in i en modern tolkning på bredare bas än tidigare av innebörden av itinerariet. En rekonstruktion och kartläggning av denna sjöväg, som utgjorde en av de viktigaste handelslederna i norra Europa under medeltidens första hälft, kan ge oss en modell för tolkningen av medeltida marinarkeologiska lämningar och öka förståelsen för den medeltida handeln. Det är min uppfattning att man måste börja denna rekonstruktion med att leta sig fram till och klarlägga motiven för nedtecknandet i Danmark av sjövägen mellan det danska moderlandet och besittningen Estland, nära det ryska handelsområdet. Lika viktigt är det att söka finna och beskriva de praktiska förutsättningar, från navigations- och seglationssynpunkt, som ligger outsagda i den kortfattade medeltida sjövägsbeskrivningen. Det är möjligt att det är i de förra man kan finna förklaringen till valet av de platser som räknas upp. En uppsats i Antikvariske studier 5, utgiven av danska Fredningsstyrdsen — med temat "Fortidsminder och Bygningsbevaring" — är värd att anmäla i anslutning till föregående. Denna artikel är författad av Jens Schou Hansen och har titeln "Fortidsminder på havsbunden". Artikeln beskriver under vatten belägna, "bottenfasta" fornlämningar. Författaren delar in sitt material i tre kategorier: sjöledsspärrar, sjöbatterier och hamnanläggningar. Sjöbatterierna var fort, byggda på 1700- och 1800-talen, och ofta anlagda på uttjänta örlogs- Den första artikeln i ämnet, av Christer Westerdahl, är en från kunskapssynpunkt imponerande resumé över material och frågeställningar kring detta ämne. Förf. redovisar en översikt över det skriftliga och en del av det bebyggelsehistoriska och arkeologiska materialet och ackompanjerar detta med en serie illustrativa kartor. Förf. hänvisar avslutningsvis till det viktiga påpekande som Linnman gjorde i Svenska Turistföreningens årsbok 1951, nämligen att ett dominerande antal av de platser som nämns i itinerariet utgörs av sund. Ändå drar Westerdahl till sist slutsatsen att beskrivningen anger platser, som varit hamnar med olika funktioner för de medeltida seglarna. H a n säger samtidigt att " e n hel del platser i itinerariet är naturliga siktmärken". Den som seglat de sjövägar som beskrivs i itinerariet kan konstatera att det i verkligheten är ett ytterligt fåtal, i varje fall vid svenska kusten, som har den karaktären. Peter Norman gör en annan typ av redovisning av material rörande itinerariets sjövägar genom att redovisa fornlämningar och ortnamn vid de platser som nämns i itinerariet vid Smålandskusten. M a n hade önskat att han även tagit med bosättnings- och bebyggelsehistorien på de aktuella platserna i den intressanta redogörelsen. H a n koncentrerar några avslutande frågor till problemet varför så få platser är nämnda vid södra Smålandskusten, mellan Utlängan och Vållö norr om Mönsterås, men avstår från att ge något svar. Kanske är det som Blomquist förmodat i sin artikel om Kalmars äldsta historia i Kalmar Stads historm del I, att denna del av vägbeskrivningen helt enkelt fallit bort vid nedtecknandet av den utskrift som bevarats. Även Norman anser att döma av avslutningen uppenbarligen att itinerariets platser avser hamnar, men han preciserar sig inte närmare därom. Stig Drejer gör samma antagande när han beskriver de tre platser på Äland som nämns i itinerariet: Lemböte, Föglö och Kökar. I samma andetag som han beskriver dessa platser nämner han också andra goda, samtida hamnar på samma sträcka på Äland. Därmed borde som jag ser det den tanke, som de nämnda förf. tycks omfatta, nämligen att beskrivningen avser att vara en uppräkning av goda hamnplatser på denna sjöväg, bli ohållbar. Det finns både på Farmännen 83 (1938) Recensioner lärtyg, som sänkts. Dessa batterier är i Norden en dansk företeelse. Flera ligger utanför Köpenhamn och har inventerats av förf. med bl. a. elektronisk sökutrustning. Den kategori undervattensarkeologiska fornlämningar, som är speciellt intressant i det ovan beskrivna sammanhanget, är emellertid de spärrar av träpålar och -plankor som lokaliserats i mynningen av vikar och sund i Danmark. Ett flertal har C "-daterats och tillhör tiden omkring 1000 e. Kr. Förf. ser dem som ett uttryck av en omfattande försvarsaktivitet i förbindelse med det danska kungarikests utveckling vid denna tid. Denna typ av lämning har påträffats även i Sverige. Den svenske historikern G u n n a r Bolin har påvisat förbindelsen mellan sjöledspärrar och ortnamn med namnledet stok, stäk eller pål och har lokaliserat inte mindre än 15 spärrar från tidig medeltid i Stockholmsområdet och skärgården där. Den här undervattensarkeologiska fornlämningstypen och dess förekomst i svenska vatten ger anledning att beröra ett angeläget förhållande i svensk marinarkeologi. Genom den utveckling som marinarkeologin genomlupit, om man ser det ur vetenskapshistorisk synvinkel, har det skett en kraftig koncentration av intresset till studiet av fartygsvrak. Det finns all anledning att tro att man under denna utveckling försett sig med "marinarkeologiska skygglappar' ', vilka har begränsat perspektivet och gjort oss blinda eller halvblinda för ett annat slag av marinarkeologiska fornlämningar, nämligen 285 de "bottenfasta". Dessa utgör lämningar av spärrar, bevakningsanläggningar, hamnanläggningar, vägbroar över vatten, brofundament, vågbrytare m.m. från förhistorisk tid och senare. Vi har nu "börjat s e " de här lämningarna. De senare åren har flera värdefulla registreringar gjorts i Sverige, t. ex. det som kan vara resterna av en bevakningsanläggning på Byggningsgrundet i Björköfjärden utanför Birka, ev. samtida med den senare; pålspärrarna runt Stcgeborg, C "-daterade till tidig vikingatid, och stenspärren i mynningen av Foteviken vid Falsterbo-halvön, från sen vikingatid (den sistnämnda tillhör alldeles säkert det nyss nämnda danska försvarssystemet i sen vikingatid). Vi har all anledning att utvidga intresset för detta slag av lämningar. En intressant faktor i sammanhanget är att de ibland är synliga på ekonomiska kartans fotounderlag (bara man lär sig att se dem). Bakom det sjövägssystem som beskrivs i itinerariet från ca 1300 fanns naturligtvis äldre system. Vilka möjligheter finns det att rekonstruera dessa? Sjöledspärrarna, som ett exempel, måste vara relevanta som objekt i samband med studiet av vikingatidens och den tidigaste medeltidens sjövägar. Carl Olof Cederlund Statens sjöhistoriska museum S-115 27 Stockholm Stig Welinder, Del arkeobgiska perspektivet. Från forntid till medeltid, 9. Liber förlag. Lund 1986. 106 s., 44 fig.'ISBN 91-40-05153-6. Sedan 1970-talets mitt har Stig Welinder både glatt och stimulerat oss, men även provocerat med en lång rad böcker, flertalet i gul färg med enkelt utförande men med komprimerat och tankeväckande innehåll. Hans utgångspunkt har varit kulturekologens i en strävan att i enkla modeller förklara samhällsförändringar i långtidsperspektiv. Hans röda tråd är de grundläg- gande faktorerna ekologi, demografi och ekonomi, vilka återkommer i den nya boken, som kan betraktas som en sammanfattning av en forskningsfas eller om man så vill som ett testamente. Boken är därmed ovanlig i den arkeologiska litteraturen. Den har en litterär form med filosofiska anslag, är elegant, välskriven och tankeväckande. Huvudtemat är perspektiv, allmänna och personliga, och saknar inte självrannsakan och uttryck för personlig osäkerhet. Welinder pendlar mellan oändlighetens makroFarmanmn 83 (1988) 286 Recensioner att lägga dessa begrepp underst, som en samhällets kärna. Det ligger dock utanför målsättningen med denna anmälan att närmare diskutera denna grundnivå. Under senare år har många arkeologer grubblat över detta i termer som "drivkrafter", "herravälde", "kontroll", " b e r o e n d e " etc. I centrum står människors verklighetsuppfattning eller ideologi, dvs. den viktigaste förutsättningen i form av mottaglighet vad gäller samhällsförändringar. Det är människans unika förmåga att insamla, lagra och tillämpa kunskaper som skapar denna förutsättning och som tillämpas i en ständig strävan mot ett mål, vare sig detta är harmoni, lycka eller makt. Welinder diskuterar även den "nya arkeolog i n s " misslyckade försök att finna generella lagar i mänskligt beteende. Det kan vara på sin plats att markera dessa lagars otänkbarhet, möjligen med undantag för det antydda om strävan mot vissa mål. Vad arkeologin kan uppnå är begränsat till hypoteser, testbara mot källmaterialet. Ett exempel kan vara Welinders (sid. 58) påstående att: "Parallellt med att samhällets rituella och territoriella beteende blir mera markerat och dess rörlighet blir mindre, ökar dess sociala stratifiering." Hypoteser av denna typ är grundstenar i det arkeologiska bygget. Welinder ger uttryck för det riktade förloppets framtida konsekvenser. Med ökade perspektiv kommer arkeologernas intresse att allt mera focuseras kring de yttre parentestecknen kring mänsklighetens korta historia på jorden. Denna tendens var uppenbar hos Carl-Axel Moberg och förmärks allt mera hos Welinder. En stark oro för det främre parentestecknet medför starkare intresse för det bakre. Med sin naturvetenskapliga bakgrund har Welinder särskilda förutsättningar att göra det som kanske är arkeologernas viktigaste uppgift: att mot bakgrund av de stora historiska perspektiven höja ett varnande finger mot energislöseri och miljöförstöring. Ake Hyenstrand Stockholms universitet perspektiv och den lilla analysens mikroperspektiv och preciserar sitt eget arkeologiska perspektiv: "förståelsen av struktur och förändring i det mänskliga ekosystemet under den tid, under vilket människorna har bedrivit jordbruk". Jordbrukets införande är därmed enligt Welinder grundläggande för den utveckling i ett riktat förlopp som därefter vidtar. Innebörden av perspektivet är vidare att människor ingår i och bildar egna ekosystem. I sitt begrepp "ekologisk arkeologi" lägger Welinder samhällenas ständiga expansion vad gäller energiuttag och folkmängdsökning. Det komplexa sambandet mellan jordbruket och samhällsorganisationerna påverkas av och påverkar landskapets utseende i ett ständigt växelspel. Mot bokens slut frågar sig Welinder om sökandet efter de enkla sambanden är uttryck för determinism. Givetvis kan man i Welinders grundmodell se en klar determinism, en "kulturekologisk" sådan som inte saknar förebilder. Att historiens förlopp är riktat förefaller också uppenbart, och Welinders angreppssätt är i själva verket inget annat än ett beprövat sätt att genom systemanalys precisera dess förklaringsgrunder. Den fråga Welinder nu ställer sig är om grundmodellen är riktig i och med konstaterandet (sid. 94) att: "Samhället har betraktats som en grupp anonyma människor." I detta konstaterande ligger hela svagheten i 1970talets internationella trend i förklaringsdiskussionen, mer eller mindre styrd av systemanalysen. En nyare syn på verkligheten (jfr. lan Hodder m. fl.) kan knappast betrakta Welinders eller andras modeller såsom förklarande. De är i själva verket användbara analysredskap, och som sådana en viktig nivå i forskningsprocessen men inte dess basnivå, den som betraktar människan själv som en tänkande individ. Det linns därmed riskeratt den analytiska "mellannivån" blir så stark och tillämpad, att det underliggande blir undanskymt. Med människan i centrum kommer en mera strukturalistisk arkeologi att tangera filosolin. En fjärde parameter i modellen, t. ex. "ideolog i " eller "mänsklig kunskap" hade måhända gjort den intressantare. Det torde vara riktigare Farmännn 83 (1938) Recensioner Rudolf Zeitler. Schweden. Kunstdenkmäler und Museen. Redarns Kunstfiihrer. Stuttgart 1985. 733 s. 134 Abb, 7 Ubersichtskarten. ISBN 3-15010335-5. Sverige. Bonniers kulturguide. Red. Margareta Söderberg. 323 s. Ca 270 färgbilder och grundplaner, 11 sidor kartor. ISBN 91-3450847-3. När uppstod vad vi idag kallar turism? Speglar inte vikingatågen, liksom korsfararnas och pilgrimernas färder genom Europa nutidsmänniskans glädje att komma ut och se nya länder och hennes nyfikenhet inför naturen och de verk andra folk skapat? Oavsett svårigheten att hålla isär studie- och nöjesinslagen i senare tiders resor, torde man dock knappast kunna tala om turism i modern mening förrän under sextonhundratalet. I pauserna under trettioåriga kriget blev besöken i Italien självklara. Venedig som den första stora turistorten kunde ge allt vad den tillresande från norr om Alperna begärde, en storartad stad med kostbara byggnader, framstående konstnärer och hantverksateljéer med stor försäljning, därtill teatrar och musik samt, inte minst viktigt då som nu, de nöjen som avnjutes i sittande och liggande ställning. Samtidigt började de första blygsamma turistguiderna utges i Italien. I stället för uppgifter om illustra män kom nu katalogartade beskrivningar över märkliga byggnader och, någon gång, även naturens under. Ännu tvåhundra år senare var nästan alla guideböcker lika torftiga och ovederhäftiga kompilat, fulla av vandringsfel. Järnvägarna och den ökande turistströmmen under artonhundratalet utgjorde grunden för en ny sorts resehandbok. Samtidigt ökade den topografiska och naturvetenskapliga litteraturen och fick alltmera påkostade illustrationer ju mera trycktekniken utvecklades. Redan under seklets förra hälft föddes den encyklopediska guideboken. Över de många större och mindre volymer i fickformat, som började utges serievis efter vissa editionsprinciper, lyser författaren, senare förlaget Karl Baedeker. Själva namnet kom att bli synonymt med en resehandbok som i bredd och saklighet motsvarade höga informationskrav. Ge- 287 nom sin utförlighet alstrade den Baedekerresenären, d.v.s. en turist som skulle se allt, kvadratmeter för kvadratmeter hela Europa igenom. Guidernas civilisatoriska funktion var påtaglig. Sedan produktionen av Baedekerguider av den traditionella typen lades ned med andra världskriget, har framför allt den franska Guide Bleu (vissa volymer även på engelska och tyska) och Benns' Blue Guide fortsatt en likartad bred utgivning. Vissa länder som Italien har haft nationella vägledningar av samma typ. Till dessa guiders allmänna omdömen kom en värderingsskala, som tål att beles, men som är av stort värde för den numera alltför hetsade turisten. Värderingarna var och är delvis fortfarande av ganska traditionell natur. Medan antiken och medeltiden i sig är självklara besöksmål, upptas sällan annat än de mest spektakulära byggnaderna under artonhundratalet. Särskilt magert är utbudet av kyrkor från den s. k. eklektiska stilepoken. Att påträffa en stor nygotisk kyrka på väg till någon äldre och mera venerabel liten byggnad som anbefallts var förr regeln. Trots att de stora guiderna numera bättrat sig och gärna framhäver såväl artonhundratalet som den samtida arkitekturen, vilar dock ännu ett historiskt synsätt med traditionella värderingar som i viss mån ändå sätter arkitektur efter 1800 i strykklass. Baedekermodellen eftersträvade en bedömning av varje land efter en gemensam, internationell värdeskala. Normalt tenderar annars alltid det egna landet att uppvärderas. Tendensen följer här den vanligen starkt nationella konsthistorien då författarna tidigare ofta var konsthistoriker. I jämförelse med de stora kulturländerna har dock Skandinavien relativt få två- och trestjärniga objekt. Som ett korrektiv på Svenska Turistföreningens omfattande landskapsböcker, som många växt upp med, framstår de internationella guiderna. Tidigare var det inte ovanligt att de skandinaviska länderna buntades ihop till en måttligt tjock volym. Nutida resenärer har dock uppfostrats till en ny syn, vilket möjliggjort en breddning av objektunderlaget. Under åttiotalet har också ett antal större och mindre Sverigeguider publicerats som representerar en viss förnyelse av guidefloran. Förmannen 83 (1983) 288 Recensioner der utan intresse för en tysk publik. Rudolf Zeitler, som numera är professor emeritus i konsthistoria vid Uppsala universitet är en unik representant för en på våra breddgrader knappast förekommande bred konsthistorisk lärdom. Som immmigrant från trettiotalets Tyskland förenar han det bästa i både tysk och svensk vetenskaplig tradition. I det rätt kyliga förordet, som står i skarp kontrast till de ibland naiva äldre konsthistorikernas nationellt färgade svada, motiveras den inte obetydliga distans med vilken Zeitler behandlar svensk konst och kultur. Det som är av värde, mätt med kontinentala mått, eller annars är av intresse, anges dock klart. För en svensk publik är dock boken alltför snäv, trots sitt omfång. En svensk läsare saknar byggnader både från arton- och nittonhundratalen, som kanske inte har så stort internationellt intresse, men utgör en väsentlig del av den svenska kulturen och inte minst byggnadsmiljön i städer och på landet. Inskränkningen är desto mera beklaglig som Zeitler även är en eminent kännare av den eklektiska epokens arkitektur. De arton- och nittonhundratalsbyggnader som tagits med ges också insiktsfulla och positiva presentationer, som får läsare att önska att författaren även toge sig an den arkitektur som ibland helt förbigås. De båda guiderna är redigerade alfabetiskt efter huvudorter, under vilka mindre platser och monument inrangerats. Då Zeitler utgått från den nutida kommuninddningen har detta för en svensk ibland fått en viss olustig verkan: Birka, H d g ö och Drottningholm har således hamnat på 'Ekerö'. I Bonniers guide återfinns samtliga under huvudordet Drottningholm. Hela Gotland behandlas i båda guiderna under detta uppslagsord. Som nyckel finns i båda ett topografiskt register med hänvisningar. Personregister, kartbilagor och konstvetenskapliga ordförklaringar underlättar ytterligare användbarheten. Ett plus hos Bonnierguidens kartor är markeringen med olika färg alltefter uppslagsort. Till dess förtjänster hör även de många färgbilderna som genomgående är av hög kvalitet. I bildhänseende utgör Bonniers guide en utmärkt uppslagsbok. Sämre är det med faktainformationen. Texterna är genomgående av notiskaraktär, d.v.s. oftast kortfattade och ytliga Det är anmärkningsvärt att de senaste och mera påkostade utgivits av tyska förlag, även om den utförligaste är skriven i Sverige. Endast en av dessa Sverigeguider har översatts till svenska. Ekonomiskt borde det finnas en större inhemsk marknad för kulturguider om Sverige, än i Tyskland där de dessutom försvinner i det väldiga utbudet av guider över alla delar av jorden. Varför har denna besynnerliga situation uppstått? Av de nyutkomna konstguiderna skall här två granskas. Rudolf Zeitlers Schweden 1985 ingår i serien Redarns Kunstfuhrer, medan Bonniers kulturguide Sverige samproducerats med Knauers 1987. Då de båda volymerna utgivits nästan samtidigt av ett par välkända västtyska förlag ter sig i förstone en direkt jämförelse naturlig. M a n inser dock snart att dessa guider har mycket litet gemensamt — utom diverse fakta som Knauers guide sannolikt plockat från Zeitlers två år äldre arbete. Ett indicium är att inte bara korrekta uppgifter, utan även vissa sakfel hos Zeitler återkommer i Bonniers guide. Teoretiskt kan man på båda håll ha använt sig av samma stödlitteratur. De många sak- och slarvfelen i Bonnierutgåvan tyder dock på att man arbetat relativt osjälvständigt med en vanlig förlagsprodukt. Samtliga kulturguider från Knauers som Bonniers utgivit förefaller vara gjorda på löpande band. Zeitler bok har en helt annan vetenskaplig substans, som belyser forskarens sätt att arbeta, även när det gäller en allmänorienterande vägledning. Det skall dock understrykas att guiderna vänder sig till helt olika publik och att de redigerats därefter. Jämför man t. ex. Engelbrektskyrkan i Stockholm finner man i Bonniers guide nio rader som på intet vis antyder att man här står inför ett av jugendepokens huvudverk, även sett i ett europeiskt perspektiv. Zeitler däremot ägnar kyrkan en sida samt två helsidesbilder. Mot en notis står utförliga sakuppgifter, analys samt informativa bilder. Härigenom får läsaren även en indirekt värdering. Metoden är genomgående densamma i båda verken. Medan Zeitler ägnar de mera betydande byggnaderna utförliga konstvetcnskapliga presentationer, inskränker han sig dock till kortare uppgifter av samma typ som i Bonniers guide då han behandlar mindre betydande verk eller byggnaFnmanrun 83(1983) Recensioner med basfakta om tillkomst, stilepok etc. Vissa större monument ges utförligare presentation. Mycket ofta utelämnas dock arkitektnamn för artonhundratalsarkitekturen, även när det gäller betydande byggnadsverk. Som nämnts, misspryds framställningen av slarv- eller korrekturfel; svenskan är ofta torftig, ibland dålig med inslag av germanismer. Den enda sida som inleder företer dessutom stora kronologiska felaktigheter. Även om Zeitler vänder sig till en tysk publik får hans åttio sidor långa inledning stort värde, särskilt med tanke på de sammanfattningar i icke-svenska arbeten av denna typ som oftast vimlar av sakfel och rena stolligheter. Antalet fel som påträffats av anmälarna hos Zeitler är få. Att författaren varit väl bekant med t. o. m. den senaste litteraturen framgår. Summan blir att en enda författare med kunskapsinsikt och verbal analysförmåga, här parad med järnflit, kan nå en högre kvalitet över hela linjen, än en hel redaktion som arbetar kompilatoriskt. Tyvärr hör det till saken att i varje guide, även den bästa påträffar den informerade granskaren lätt fel. Särskilt gäller det områden där han själv varit verksam. Även för den mest ambitiöse guideförfattare måste en viss del av de tusentals fakta som medtages vara fel. Härav följer dock att ju mera egna kunskaper författaren har, desto mindre är han benägen att ta med fel ur egen eller andras fatabur. För både den populära och den mera akademiska vägledningen gäller emellertid att läkta skall vara korrekta. Hänvisningar till en " b r e d " publik kan aldrig försvara rena sakfel. Zeitlers arbete får sitt speciella värde inte 289 bara på grund av de många sakuppgifterna, utan framför allt de fortlöpande konsthistoriska bestämningarna och formalanalyserna. Trots skrivsättet släpper aldrig författarens framställningsdisciplin. Att det går att skriva subjektivt om konstverk och arkitektur, men ändå behålla vetenskapsmannens (skenbara) objektivitet, demonstreras här på ett övertygande sätt. De båda guiderna får annars bedömas efter sina olika syften. Trots faktafel och torftig framställning är Bonniers vägledning med sina attraktiva bilder och planer en typisk guidebok lör handskfacket för den som inte orkar med alltför mycket information. Zeitlers bok utgör därutöver en konstvägledning för den mera krävande turisten av kontinental typ. Den är dessutom en utmärkt uppslags- och lärobok på akademisk nivå. Det är beklagligt att endast Knauers mera efemära guide genom förlagets samarbete med Bonniers automatiskt utkommit på svenska. Zeitler vänder sig visserligen till en utländsk brukarkrets, men om det inte vore för det svenska bokhandelspriset på nära femhundra kronor, skulle den säkert bli betydligt mera uppskattad av dem som ännu behärskar tyska. Det får anses självklart att även Zeitlers omfattande och unika Kunstfuhrer översätts till svenska och kompletteras för svensk publik samt ges ut i en mera påkostad upplaga i större format än fickbokens, till fromma för både allmänintresserade svenska turister och forskare. Jan-Peder Lamm och Krister Malmström Riksantikvarieämbetet Box 5405, S-11484 Stockholm. Henrik Lilius och Rudolf Zeitler, Finnbnd. Kunstdenkmäler und Museen. Redarns Kunstfuhrer. Stuttgart 1985. 347 s. 64 Abb., 7 Ubersichtskarten. ISBN 3-15-010334-7. Att vid hög ålder då normalt lusten att vetenskapa avtagit hos de flesta, ägna stor del av kraften åt att presentera sitt samlade vetande i form av konstguider över de skandinaviska länderna är Rudolf Zeitler ensam om bland Nordens konsthistoriker. I fråga om guiderna över Danmark och Sverige har författaren obehindrat kunnat ta del av relevant litteratur som komplement till egna forskningar. För Redarns Finnbnd har Zeitler haft samma svårigheter som varje annan svensk Förmannen 83(1988) 290 Recensioner Liksom i Schweden upptas allt som har med konst i vidaste bemärkelse att göra ända fram till våra dagar. På samma sätt fördelar sig det förnämliga bildmaterialet över hela historien. Guiden presenterar inte bara monumentalbyggnader, utan ägnar vederbörligt utrymme åt den mera anspråkslösa trähusarkitektur som ännu inte massakrerats i moderniseringsförsök av samma typ som i Sverige. Kanske kunde författarna något gått ifrån editionsprincipen, att i huvudsak endast uppta befintlig arkitektur, och närmare beskrivit omdaningen av de finska samhällena. Efter kriget har dessa förlorat mycket av sin traditionella karaktär genom rivningar av hela kvarter, anläggande av billeder etc. (se exempelvis V. Helander & M. Sundman, Vems är Helsingfors? 1970). Samma principer medför också att två av de sakrosanta Helsingforsmålen för varje turist inte nämns. Medan den mediokra ryttarstatyn över Mannerheim kommit med, förbigås det vackra empire-hus med liggande panel i Brunnsparken som utgör hans hemmuseum samt hjältegravarna på Sandudd. Den del av kyrkogården där Mannerheim vilar bland sina soldater torde vara kultiverad efter föredöme av Skogskyrkogården i Stockholm med dess sublima naturomdaning. Däremot ges marskalkens födelseplats, den stora herrgården Villnäs norr om Äbo, ett par sidor i egenskap av arkitektur. Jämför man Redarns Finnbnd med Schweden finner man samma förtjänster i form av avvägningar, presentationer och akribi. Dock skiljer sig Finnbnd genom att de många objektivtsubjektiva analyserna av Zeitlers hand, som gör Sverigeboken så aptitretande, är färre och kortare. Tydligen har samarbetet lett till en torrare framställning, någonstans mellan 'Schweden' och en ordinär guide av internationell typ. Med anledning av det stora byggnadsbestånd från svensktiden som behandlas samt framställningens bredd och uppgiftsrikedom är denna guide väl förtjänt av att översättas till svenska till glädje för inte bara svenska, utan även norska och danska besökare. O m något vore detta ett lämpligt internordiskt projekt. Krister Malmström när det gäller litteratur och forskning i finskspråkiga texter. Dessvärre är förhållandevis litet publicerat av modern litteratur på svenska eller något av de stora kulturspråken. Som framgår av medförfattaren till Finnbnd, Henrik Lilius, professor i konsthistoria vid Helsingfors universitet, och av förordet, har boken tillkommit genom ett brett samarbete med finskspråkiga forskare. Den slutliga versionen synes dock Zeitler ha stått för bl. a. genom utvidgning av Lilius' ursprungliga manuskript. Som alltid i guideserier följer Finnbnd ett etablerat mönster, så som detta presenterats ovan. En trettio sidor lång historisk-kulturvetenskaplig inledning redovisar korrekt det sexhundraåriga sambandet med det gamla riket samt de viktigaste dragen efter avskiljandet från Sverige 1809. Vid läsningen av själva guidetexten slår det en hur olika kulturlivet, avspeglat i arkitektur och bildande konst, utvecklats efter separationen trots det gemensamma arvet. J u mera den finska befolkningen kom att dominera från artonhundratalet och framåt, desto längre bort från Sverige flöt den gamla östra rikshalvan. I sig är också Redarns Kunstfiihrer den första fullständiga konstguiden, även över Finland. De svenskspråkiga vägledningar som finns erbjuder annars en ofta enkel läsning där kulturinformation fått stå tillbaka för småprat om etnografika, hantverk och mat, ibland dessutom i en putslustig ton som dövar den bildade läsaren. Att Skandinavienguiderna inte är skrivna av specialister och dessutom ägnar minst lika mycket utrymme åt praktiska ting förstås av var och en som använder sig av dessa ofta föredömliga allroundguider. För en svensk är denna tyskspråkiga guidebok särskilt värdefull redan i sin tyska dräkt, då den genomgående anför svenska namn inom parentes där sådana finns eller funnits. Samtliga svenska namn upptas också i ortregistret med hänvisning till de finska, som med vissa svenska utgör bokens ryggrad. Som enda miss noteras det icke dubblerade finska namnet Ruotsinsalmi (vid Kotka), som a r e n ren översättning av Svensksund, även om inte heller det svenska namnet på Sveriges största och betydelsefullaste sjöseger torde säga den tyske turisten något. Fomannn 83(1988) Recensioner Från Östra Aros till Uppsala. En samling uppsatser kring det medeltida Uppsala. Uppsala stads historia VII. Riksantikvarieämbetet och Uppsala kommun. Red. N. Cnattingius och T. Nevéus. 308 s. Uppsala 1986. ISBN 91-970486-5-8. De många stadsgrävningar som ägt rum under de senaste decennierna har avkastat ett stort och rikhaltigt material. De har på olika sätt medverkat till att den svenska stadsforskningen har förnyats. Mycket av materialet har fått en första och översiktlig redovisning i samband med projektet Medeltidsstaden. Men sedan de tidigaste häftena i projektet publicerades har mycket hänt. Många viktiga arkeologiska undersökningar har tillkommit. Den stadshistoriska och stadsarkeologiska diskussionen har gått vidare. Därför är en bok av det här slaget viktig. Den tar upp det stora nya arkeologiska material som kommit fram i Uppsala under det senaste decenniet till en fördjupad analys. Men inte bara det. Det skriftliga materialet om Uppsalas medeltid har gåtts igenom på nytt och genom detta har klart demonstrerats att här finns en stor potential för att behandla frågor som annars är svåra att komma åt i svenskt material. I den här typen av stadshistoriker brukar koncentrationen ligga på stadens uppkomsthistoria. Det finns förvisso uppsatser som helt eller delvis behandlat detta som t. ex. Helmer Gustavsons om runstenarnas Uppsala och Olle Ferms summering och analys av Uppsala under äldre medeltid, men det principiellt viktiga är att den medeltida stadsutvecklingen i sin helhet får sin chans. Det sker i bl. a. uppsatser av Lars Ersgård, som diskuterar möjligheten att använda det arkeologiska materialet för att belysa regression under Uppsalas 1300-tal, av J a n Helmer Gustafsson, som behandlar stadsplaneutvecklingen och av Olle Ferm som bl. a. behandlar ägande och boende i Uppsala under medeltiden där han visar hur mycket det går att få fram i det medeltida skriftliga materialet från Uppsala. Uppsalas roll som ärkebiskopssäte och kyrklig stad diskuteras av naturliga skäl i många uppsatser. En viktig aspekt på förhållandet mellan kyrkan och staden ger Göran Dahlbäck i sitt bidrag om domkyrkans ekonomiska betydelse för Uppsala under senmedeltiden. Hans 291 slutsats är att dess direkta betydelse för staden inte var stor. Kyrkan omsatte sina inkomster hellre i Stockholm än i Uppsala. Självfallet fanns det dock en indirekt betydelse genom "hushållsköp", men också genom att prästerskapet och andra som var bundna till kyrkan bodde och verkade i Uppsala, även om detta är mer svårmätbart än den " s t ö r r e " handeln. Det är inte så ofta vi idag får klosterundersökningar presenterade. Lars Gezelius redovisar resultaten av undersökningarna av franciskanklostret från 1927 till 1972. Det är sällsynt i svensk medeltidsarkeologi att ett tiggarmunkskloster är så pass komplett undersökt. De stora perspektiven ges med utgångspunkt från fiskben, som kommit fram vid arkeologiska undersökningarna i kvarteret Kransen. Leif Jonsson diskuterar utifrån olika kriterier varifrån fisken kan ha kommit och proportionerna mellan arter. De stora torskar som förekommer i materialet från slutet av 1200-talet och början av 1300-talet hänför Jonsson till import från Skandinaviens nordvästkust, förmodligen Lofoten. Senare tiders torskar tycks i första hand ha fiskats i Östersjön. Detta är viktiga trådar att följa upp. Kopplingar med utvecklingen i Nordskandinavien och inte minst kring Lofoten, där viktiga undersökningar bl. a. kring Vågan under senare år ägt rum, är väsentliga att studera. (Se t.ex. Reidar Berteisen, " T h e Medieval Vågan. An Arctic Urban Experim e n t ? " I: Archaeology and Environment 4. In honorem rivert Baudou. Umeå 1984.) Det är inte alltid författarna är överens om tolkningen. Att man inte försökt harmonisera uppfattningarna är bara att uppskatta. Det rör sig ju om ett ofta svårtolkat material, där olika hypoteser måste prövas. Är den nedgång i bebyggelsen, som Lars Ersgård ser i några kvarter, uttryck för en mera generell nedgångstendens, som i förlängningen kan kopplas till de allmänna krisfenomen som ansetts karakterisera senmedeltiden? Eller skall man med J a n Helmer Gustafssons mera se den nedgången i Uppsala som marginell och egentligen inte typisk för stadens utveckling? H ä r finns förvisso en intressant utgångspunkt för diskussion kring det arkeologiska källmaterialet, men också för det arkeologiska materialets möjligheter för studiet av de senmedeltida städerna. l-mnoännen 33 (1938) 292 Recensioner Skulle det vara möjligt att koppla ett arkeologiskt avsnitt direkt till Olle Ferms avsnitt om ägande och boende t. ex.? Önska kan man ju alltid. Men en stor önskan är i alla fall att det finns fler städer som tar efter Uppsalas exempel! Hans Andersson Lunds Universitets Historiska Museum S-223 5 0 L u n d I Uppsala har under senare år gjorts omfattande arkeologiska undersökningar. Genom den här skriften visar arkeologerna att det finns stora potentialer i det material som tagits fram. Samtidigt har de medverkande historikerna på ett intressant sätt kunnat demonstrera vad som går att få fram ur det för svenska förhållanden rika materialet från Uppsala. Det man kanske saknar är en tydligare konfrontation mellan det arkeologiska och det skriftliga källmaterialet. Gundula Adolfsson, Människa och objekt i smyckeskrin. En analys av arkeobgiska utställningar i Sverige. Samhällsvetenskapligt bibliotek. Skrifter från den aktuella kulturella och vetenskapliga debatten. Lund 1987. 247 s. ISBN 91-7868-056-5. I 1987 leverte Gundula Adolfsson sin doktoravhandling til bedommelse ved Göteborgs Universitet. Den forelå da som en vakker bok, utgitt på Symposion Bokförlag & Tryckeri AB, på 248 sider med illustrasjoner og tysk sammendrag. En rekke mer og mindre satiriske tegninger er utfört av Ulf Ragnarsson. Undertegnede var opponent ved disputasen, og skal nå også forsoke å gi boken en anmddelse. For en som ikke kjenner mer til svenske arkeologiske utstillinger enn jeg gjor, kan dette virke som et hasardiost foretakende. Bolger av reaksjoner på boken har tidevis nådd den norske kyst, og tolker jeg dem rett tyder de på opprort sjo i hjemlandet. Forfatteren har da også, i folge Göteborgs-Posten, hatt til hensikt å "erstatte vekkerklokkene på institusjonenes nattbord med sirener". Kan en utlending med vettet i behold våge seg inn i dette " i n n h e m s k e " farvann av lokalkunnskap og museumsdebatt? J e g er redd det ville vaere å overvurdere egne evner som navigatör. Men en kan jo, med salige Ibsen "tasyvmilsskritt vekk fra billedet, fora se det slik som Mester ville det". Boken er, i henhold til undertittelen, en analyse av arkeologiske utstillinger i Sverige. 29 stykker, for å vaere noyaktig, hertil kommer 13 Fanwanmn 81(1988) utenlandske, hvoriblant 1 fra Trondheim (s. 27—28). Men boken som helhet kunne like gjerne vaert en beskrivelse av de arkeologiske utstillinger i Norge, og jeg vil tro også i en rekke andre land. Den er derfor ikke noe " i n n hemsk'' svensk anliggende, men et arkeologisk. O g her er vi vel ved debattens kjerne: Boken er formet som en vitenskapelig avhandling, den er lagt fram til disputas, og den foregir dermed å skulle beskrive en virkdighet ut fra vitenskapelige kriterier. Kritiske roster hevder imidlertid, om jeg har förstått dem rett, at Adolfsons beskrivdser ikke stemmer med virkdigheten. O g da er det sporsmålet oppstår; Hvilken virkelighet er den rette? En vitenskapelig beskrivelse betinger som det förste at man h å r e t representativt materiale — de 29 utstillingene. Videre kreves det at man har en metode, helst en metode alle er enige om. O g forfatteren lar her fram at selvom arkeologene besitter et enormt metodeapparat til å beskrive gjenstander, så mangler vi de mest elementaere metoder til å beskrive, enn si analysere, arkeologiske utstillinger. Klarer så forfatteren å legge fram metoder som alle (eller mange) kan enes om? Etter min oppfatning — nei. Det skulle vel også godt gjores. Forfatterens forsok på en metodebeskrivelse (fra s. 21) viser i virkdigheten at vi mangler de mest elementaere byggesteinene i analysen: begrepene. Metodediskusjonen blir derfor en presentasjon av en rekke elementer og grunnbegreper; mediebeskrivning, utstillingens spesielle språk, utstillerens holdning til objektet, opplevelsesaspektet, målgruppe, medie-forstå- Recenswner else — " t h e medium is the message". Vel finnes det ekscmpler på analysmetoder i boken — som f. eks. statistikk över tekster med og uten artefakt-tilknytning (s. 84—85). Disse fungerer likevd ikke som stort mer enn en konsentret katalog. H a r så forfatteren feilet i sine intensjoner? Svaret er etter min oppfatning — nei. Bokens styrke ligger da heller ikke i disse forsokene på å analysere utstillinger som om de skulle vaere arkeologiske funngrupper. Kanskje er det til syvende og sist ikke veien å gå. Forfatteren viser seg imidlertid utrolig slagkraftig på et annet felt — den argumenterende analysen. Ved hjdp av sylskarpe spissformuleringer, som virker mer som vapen enn som analytiske begrep, slynges beskrivelsene ut. Utstillingstekster karakteriseres som "funnrapport e r " (s. 81) og "seminarieunderlag" (ibid.). O g utstillingene selv får påskrifter som "pizzeriastil" (s. 109), "skyltfönsterexponering" (s. 114), "varuhusliknande objektestetik" (s. 125) og "Sörgårdseffekt" (s. 177). Utstillinger med besoksrekord sies å utnytte "publikens kulinariska förhållande till kulturhistorien, dess förkärlek för ädelmetaller, för det exotiska och mystiska" (s. 124). Det er vel her "smyckeskrinet" kommer inn. I disse formuleringene feiler forfatteren totalt i forsoket på å gi objektive beskrivdser av materialet — hun deler ut karakterer heller enn å objektivisere. Men hun befinner seg blant det beste innen den kritisk humanistiske tradisjon, der det å ta stilling ikke regnes som noe uvitenskapelig, men som et adelsmerke. Nå skal ikke dette misforståes dithen at boken bare er retorikk. Det mangler ikke på innsiktsfulle observasjoner: Det skilles mellom "artefakt centrering" og "artefaktintegrering'' (s. 82). H u n analyserer forholdet mellom antallet utstillingsobjekt og utstillingsbudskapet (s. 86). H u n diskuterer tekstenes lesbarhet (antall lix), og konstaterer en sammenheng mellom hoy artefäktsentrering og hoy lix (vanskelighetsgrad) (s. 93). Videre setter hun lyset på den estetiserende utstilling og spor hvilket historiesyn den lormidler — den ' 'estetiska historismen" (s. 119). Noe av dette kan ved förste oyekast synes banalt — ingen arkeolog vil forbauses över obser- 293 vasjonen at utstillerens budskap drukner i for mange gjenstander. Men poenget er at hun setter ord og begreper på fenomenene, hun gir oss et verbalt verktoy til å arbeide videre med. Sann sett ligger kanskje boken tettere opp til den kritiske journalistikk enn til den verdinoytrale naturvitenskap (om den finnes). Biandingen av objektiviserende statistikk og flengende kritikk gjor det vanskelig å tro på statistikkcn — boken henger liksom ikke helt sammen her. Dermed blir det lett å angripe boken for skjevt materialutvalg eller mangelfulle metoder. Kanskje er det berettiget — det må kjennere av svensk museumsverden uttale seg om. Men poenget er at i forhold til det jegopplätter som forfatterens budskap, så er dette feil diskusjon, selvom forfatteren kanskje har inviten til den. Forfatteren önsker, helt åpenbart, at vi arkeologer skal läge bedre utstillinger. H u n vil ha en aktiv og kritisk museumslilosofi, en bevisstgjoring. O g hun gjor dette ved å se på utstillingene gjennom de besokendes briller, i steden for som de fleste av oss, å betrakte dem fra institusjonenes synsvinkel. Dette er en vinkling som det er liten tradisjon for i skandinavisk arkeologi. Björnar Olsen skriver i tidsskriftet Nicolay nr. 49 om " D e t retoriske museum. En fortelling om makt og fortid". Hans kritikk er forövrig långt tyngre å svelge enn Adolfssons, som virker " s n i l l " i forhold. H a n sier bl. a.: " K o m munikasjon er et stikkord for det nye museum, eller for å bruke en for den arkeologiske retorikk mer familaer betegnelse; formidling. Denne siste termen er også bedre i det den indikerer den spesielle karakter av anti-dialog som denne kommunikasjonen har ved at sender og mottaker er gitt." J e g oppfatter Gundula Adolfssons bok som et forsok på å åpne for en dialog — eller å bryte anti-dialogen, om man vil holde seg til Olsens terminologi. Det blir neppe en smertefri prosess. Virkdigheten tar seg anderledes ut når man skal slåss med trange budsjetter og uhensiktsmessige lokaler, enn når man diskuterer " D e n Ideelle Utstillingen". Likevel vil jegonske at "Människa och objekt i smyckeskrin" blir obligatorisk lesning for alle som sysler med utstillinger. Etter å halest boken sit ter jeg imidlertid igjen Famannen 81(1933) 294 Recensioner Chrislbn Keller Universitetets Oldsaksamling Fredriksgate 3, N-0164 Oslo 1 med et lite, privat tankekors. H a r den arkeologiske forskningen fjernet seg så långt fra sitt publikum at vi ikke Ienger har noe å formidle? Kyle, G. (red.) 1987. Handbok i svensk kvinnohislorb. Carlsson Bokförlag, Stockholm. 236 s. Denna lättlästa och välillustrerade bok ger en sammanfattning av några viktiga aspekter på kvinnors liv och villkor under tiden 5000 f. Kr. till nutid. Tyngdpunkten ligger på 1800-talet och 1900-talets första decennier. Boken är sammanställd av den avgående professorn i kvinnohistoria i Göteborg, Gunhild Kyle, och väsentligen skriven, förutom av henne själv, av hennes kvinnliga elever. Det är en bok om kvinnor av kvinnor och delvis också for kvinnor. Kerstin Abukhanfusas kapitel om rättvis och orättvis välfärdspolitik är ett gnistrande engagerat debattinlägg. Däremot talar boken sällan direkt till kvinnor. Avslutningen av Eva Ohrströms kapitel om komponerande och musicerande kvinnor är det enda påfallande undantaget. Boken vänder sig till en odefinierad historieintresserad publik. Kanske fungerar den bättre som läsebok i gymnasiet än som handbok för historiestuderande. Kvinnorna före den äldre medeltiden har ägnats sammanlagt en och en halv (1 1/2) sida jämte en illustration i Ing-Marie Munktells kapitel "Forntidens och medeltidens kvinnor". Denna knappa behandling motiveras av bristen på skrifthistoriskt källmaterial från tiden före runstenarna och sagalitteraturen. Den arkeologiska kvinnoforskningen har tydligen en ambitiös uppgift i att visa att det skriftlösa källmaterialet kan fås att tala. Det gäller då att inte falla i samma metodiska fallgrop som Ing-Marie Munktell (s. 14): Om vi bortser från riskerna vid subjektiva tolkningar, så har materialet ändå den fördelen att det visar en reell, inte en ideell bild, i den meningen att det inte är utväljande, dvs format för att ge eftervärlden ett visst intryck. Gravarna från yngre järnålder och vikingatid (ca 400—1050) är mycket användbara för Fonrannen 83(1988) studier av arbetsdelningen mellan könen, eftersom man lade ner arbetsredskapen i dem. Den mesta arkeologiska forskningen idag utgår från att de förhistoriska gravritualerna är präglade av den avlidnas och de efterlevandes status och prestige, och att därtill magiska och religiösa föreställningar präglar ritualen. En uppenbar, men svår uppgift för den arkeologiska kvinnoforskningen är att studera hur olika människors status och roller tar sig uttryck i gravritualer. Vilken hjälp kan svensk fackarkeologi ge utanförstående kvalificerade forskare att skriva om förhistoriska kvinnor? Boken innehåller sammanlagt tre arkeologiska referenser, varav två (2) avser kvinnoarkeologi. Såsom en allmänarkeologisk referens figurerar Mårten Stenbergs Sten, brons, järn. Själv skulle jag föredra den fullständiga av Bo Gräslund reviderade upplagan eller den tyskspråkiga av Greta Arwidsson reviderade versionen. Svensk arkeologi gjorde en kraftansträngning och utgav O, forna tiders kvinnor i anslutning till en utställning på Statens historiska museum under FN:s kvinnoår. Lena Thålin-Bergman är värd beröm för denna bok, men har svensk kvinnoarkeologi tystnat sedan dess? Den enda referensen i Handbok i svensk kvinnohistorb från senare delen av 70-talet och 80-talet med avseende på arkeologiska kvinnor är Liv Helga Dommasnes artikel om "kvinners stilling". J a g vet att svensk kvinnoarkeologi inte är fullständigt tyst, men den synes åtminstone fullständigt ha misslyckats med att höras utåt. Kvinnoperspektivet berikar både historien och förhistorien. Är vägen lång till en " H a n d bok i svensk kvinnq/orhistoria"? Stig Welinder Institutionen för arkeologi Gustavianum, S-752 20, Uppsala Aktuella avhandlingar 1987 Recent doctoral theses Arkeologi — Archaeobgy Adolfsson, Gundula (Göteborgs univ.) Människa oth objekt i smyckeskrin. En analys av arkeologiska utställningar i Sverige. Samhällsvetenskapligt bibliotek. Skrifter från den aktuella kulturella och vetenskapliga debatten. Lund 1987. 247 s. ISBN 91-7868-056-5. Opponent docent Christian Keller, Oslo. Bennett, Agneta (Stoekholms univ.) Graven, religiös oth social symbol. Strukturer i folkvandringstidt-ns gravskick i Mälarområdet. Theses and Papers in North European Archaeology 18. Stockholm 1987. 238 s. ISBN 91-7146-375-6. Opponent fil. dr Bo Petré. Bertilsson, {/(/(Stockholms univ.) T h e Rock Carvings of Northern Bohuslän. Special Structures and Social Symbols. Stockholm Studies in Archaeology 7. Stockholm 1987. 103 s. ISBN 91-7146-377-1. Opponent mag. art. 0ystein Johansen, Trondheim. Herner, Elisabeth (Lunds univ.) Profession med tradition. Teknisk-kvalitativ analys av den ädre bronsålderns spiralornamentik, dess tentral- oth lokalproduktion. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8°. Nr 15. Lund 1987. 271 s. 111. ISBN 91-22-00890-X. Opponent univ.lektor Eva Bergström, Göteborg. Jankavs, Peter (Göteborgs univ.) Samhälle — Symbol — Grav. Reflexioner kring elt arkeologiskt problem. Gotart. Serie C. Arkeologiska skrifter no 5. Göteborg 1987. ISBN 91-85952-24-9. (Lic. avh.) Jonsson, Kenneth (Stockholms univ.) T h e New Era. T h e Reformation of the late AngoSaxon Coinage. Commentationes dt- nummis saetulorum I X — X I . . . Nova series 1. Stockholm 1987. 267 s. Opponent Dr Mithacl Mettalf, Oxford. Löfving, Carl (Göteborgs univ.) Befolkning, information, inflytande. Administrativa möjligheteröstcrom Skagerak/Kattegatt före medeltiden. Göteborgsuniversitet. Inst. för arkeologi. Göteborg 1986. 53 s. (Lic. avh.) OMeadhra, Uaininn (Stockholms univ.) Early Christian, Viking and Romanesque Art. Motif-pieces from Ireland, 2. A discussion on aspt-tts of find-eontext and function. Theses and Papers in North-European Archaeology 17. Stockholm 1987. 200 s. ISBN 91-22-00892-6. Opponent FT) Ingmar Jansson. Persson, Per (Göteborgs univ.) Etapper i lantbrukets spridning. En rekonstruktion utifrån de tidigaste spåren i Nordvästeuropa. Gotart. Serie C. Arkeologiska skrifter no 4. Göteborg 1987. ISBN 91-85952-22-2. (Lit. avh.) Ringstedt, Nils (Stoekholms univ.) Varuutbyte oeh handel i arkeologiskt perspektiv. En forskningsanalys från konsumentens synpunkt. Teoretisk del. 300 s. Arkeologiska rapporter och meddelanden från institutionen för arkeologi vid Stockholms universitet 18. Stockholm 1987. (Lit. avh.) Opponent lil. dr Gert Magnusson. Sandberg, Berit (Göteborgs univ.) Björsjöäs. — En gård i Göteborgs inland. Näringsfång speglat i en arkeologisk undersökning och j ä m fört med skriftliga uppgifter oeh muntlig tradition. (Studier i Nordisk arkeologi nr 16, utgivna av Fornminnesföreningen i Göteborg, Göteborgs arkeologiska museum och Institutionen for arkeologi vid Göteborgs universitet). Göteborg 1987. 228 s. ISBN 91-85062-10-3. Opponent til. dr Kjerstin Cullberg. Sinclair, PaulJ. J . (Uppsala univ.) Spate, T i m e and Social Formation. A territorial approath to lhe arthaeology and anthropology of Zimbabwe and Mozambique t. 0—1700 AD. Aun 9. SIK ni,is An h.ieologica Uppsaliensis. Uppsala 1987. 196 s„ ill. ISBN 91-506-0615-8. Opponent dr Michael Rowlands, London Sjögren, Karl-Göran (Göteborgs univ.) Kinship, Labor and Land in Meolilhic Southwest Sweden. Social Aspects of Megalithit Graves. Journal of Anthropological Archaeology 5, 229—265. 1986. (Lic. avh.) Sljcrnherg, Magdalena (Stockholms univ.) Farsoter under förhistorisk tid. Del I: Bakterier oeh Fuineaamr, 83(1983) 296 Aktuelb avhandlingar Konstvetenskap — History of Art Bonnier, Ann Catherine (Stockholms univ.) Kyrkorna berättar: Upplands kyrkor 1250—1350. Upplands fornminnesförenings tidskrift 51. Uppsala 1987. 311 s. Opponent fil. lic. Ake Nisbeth. Mårtelius, Johan (Tt-kn. högskolan, Stockholm) Göra arkitekturen historisk: om 1800-talets arkitekturtänkande och IG Clasons Nordiska Museum. Arkitekturmuseet. Stockholm 1987. 223 s. ISBN 91-85460-22-2, Opponent prof. Sten Ake Nilsson, Lund. rukettsier. Plagues in Prehistory. Part I: Bacteria and rickettsiae. Theses and Papers in North European Archaeology 19. Stockholm 1987. 189 s. ISBN 91-7146-376-3. Opponent prof. Bo Gräslund, Uppsala. Wigren, Sonja (Stockholms univ.) Sörmländsk bronsåldersbygd. En studie i tidiga tentrumbildningar daterade med termoluminiscens. Theses and Papers in North European Archaeology 16. Stockholm 1987. 164 + 39 s. ISBN 91-7146-365-8. Opponent doc. G u n b o r g O. Janzon. Arkeologi, kbssisk — Cbssical archaeology Leander-Touati, Anne-Marie (Lunds univ.) T h e great Trajanit frieze: a study of a monument and of the methanisms of message transmission in Roman art. Skrifter utgivna av Svenska institutet i Rom. Series prima in 4:o. 1987. ISSN0081-993X:45. Opponent prof. Tbnio Hölscher, Heidelberg. Nordquisl, Gullög C. (Uppsala univ.) A Middle Helladic village: Asine in the Argolid. Boreas 16. Uppsala 1987. 000 s. ISSN 0346-6442, ISBN 91-554-1971-2. Opponent prof. Stefan Hiller, Salzburg. Kyrkohistorm — Church history Otén, Benkt (Lunds univ.) Rymlighetens evangelium. Helgo Zettervall som kyrkoarkilt-kt i Lunds stift i ljuset av samtida kyrkoliv. Kristianstad 1987. 177 s. ISBN 91-7900-221-8. Opponent dot. Sigrun Ft-rnlund, Lund. Teobgi — Theobgy Arvidsson, Bengt (Lunds univ.) Bildstrid — Bildbruk — Bildlära. En idéhistorisk undersökning av bildfrågan inom den begynnande lutherska traditionen under 1500-talet. Studia theologica Lundensia. Lund 1987. 225 s. ISSN 149-2853-41. Opponent dot. Rune Söderlund, Lund. Görman, Marianne (Lunds univ.) Nordiskt oth keltiskt i sydskandinavisk religion under yngre bronsålder och keltisk järnälder. Lund 1987. 192 s. ISBN 91-7900 -238-2. Opponent fil. dr Kjerstin Cullberg. S a m m a n s t ä l l t AV J a n Peder Lamm o c h Göran Tegnér Historia — History Claeson, Sten (Stockholms univ.) Häradshövdingeämbetet i senmedeltidens och Gustav Vasas Sverige. Institutet för rättshistorisk forskning. Rättshistoriskt bibliotek 39. Stockholm 1987. ISSN 0534-2716. Opponent doc. Birgitta Fritz. Formännen 83 (1983)