Recensioner http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2002_litt_c Fornvännen 2002, s. 209-247 Ingår i: samla.raa.se 224 Recensioner förståeligt visade man misstro mot både akademiker och statlig planering. Västergötlands tidiga kistoria måste, liksom andra landskaps kistoria, behandlas från sina dåtida förutsättningar, inte ur ett sentida centralistiskt perspektiv. Detta hävdade med kraft historeläraren Verner Lindblom i Götene. Han hade helt rätt. Detta nu en helt vedertagen syn på historieforskning, där regionernas historia, mentalitetsforskning osv. är central. Inga fasta gränser finns heller mellan arkeologi och historia. Har därmed någon hegeliansk syntes uppstått ur vaggodebattens slitningar? Janson hävdar att vaggodebatten kom som en chock för den oförberedda akademiska världen. Det är nog riktigt. Inom både historieforskning och arkeologi var intresset då riktat på helt andra frågor. En chock medför ofta ett traumatiskt tillstånd som hindrar normala funktioner. Forskning och diskussioner kring Västergötland under yngre järnålder och tidig medeltid kom otvivelaktigt att präglas av detta. En viktig indikator på kur en modern, klok strategi kan läggas upp utgör dock det forskningsprojekt som drivs med utgångspunkt i de stora guldfynden i Vittene ock med förankring vid både Göteborgs universitets arkeologiska institution ock Älvsborgs länsmuseum. Det behöver inte sägas att traktens engagemang i och intresse för dessa fynd och undersökningar är stort. Regionernas, däribland Västergötlands, roll i vikingatidens och den tidiga medeltidens omvandlingsskede måste utforskas från flera perspektiv, ett avseende dåtida förkållanden ock ett avseende nutida förhållningssätt. En objektiv redovisning av källor, såväl arkeologiska som historiska, leder inte långt om de inte värderas i sin tids sammanhang. Därvid finner man snart att regionbegreppet var allt annat än enketligt ock att det kistoriska förloppet styrdes av särintressen på olika nivåer, ofta med kelt skilda förhållningssätt. Arkeologiska och skriftliga källor analyseras från nutida perspektiv, som förändras. Här finns också särintressen präglade av skilda förhållningssätt. Ibland hävdas att »kistorien» är vår egen konstruktion. Den yttersta konseFornvännen gy (2002) kvensen av detta synsätt blir att inte våga formulera någon som helst utsaga om äldre tid, dess kvarlevor och människor. Fältet blir därmed vidöppet för mer eller mindre välgrundade spekulationer av skilda slag. Onekligen fanns inslag av sådana i vaggodebatten. iSootalets ock 1930-talets germanistiska ock rasistiska strömningar lever vidare i dag, under andra förkållanden ock med nya aktörer. Detta måste med all kraft bekämpas. Hembygdsrörelse, arkeologi och historieforskning har ett stort ansvar för eftertanke, ställningstagande och tydlighet Kanske den viktigaste lärdomen av vaggodebatten blir att betänka dessa perspektiv. Eva Bergström Hyenstrand Carl von Linnés väg 2 SE-541 55 Skövde Rom, Crermanien und die Ausgrabungen von Kalkriese. InternationabAr Kongress der Universität Osnabriick und des Landschaftsverhandes Osnabrucker Land e.V. vom 2. bis 5. September ig()6. Red. Wolfgang Schliiter & Rainer Wiegels. Universi tätsverlag Rasch. Osnabriick 1999. 740 s., ill. i sv & färg. ISBN 3-932147-25-1. I september 1996 hölls en kongress i Osnabriick kring de arkeologiska undersökningarna i Kalkriese och därmed relaterade ämnen. Kalkriese har identifierats som platsen där den romerske befälhavaren Varus och en romersk armé omfattande 20.000—30.000 personer besegrades, och nästintill utplånades, av en germansk stamallians under ledning av cheruskerhövdingen Arminius år 9 e.Kr. Nederlaget innebar slutet på den romerska expansionen norrut. Platsens exakta läge kar varit föremål för spekulationer i årkundraden ock kar bland annat förlagts till trakterna kring Detmold, ca 90 km so om Kalkriese, där ett m o n u m e n t restes under 1870-talet Kort därefter lade Theodor Mommsen fram teorin att ett antal romerska myntfynd i Kalkriese kunde visa att det istället var där sammandrabbningen skett. Drygt 100 år senare, 1987, gjordes ytterligare ett fynd av romerska mynt i Kalkriese. Samma år påträffa- Recensioner 225 des också slungkulor, platsens första romerska föremål utöver de sedan tidigare kända mynten. Är 1989 inleddes ett större forskningsprojekt kring platsen. Metalldetektoravsökningar och arkeologiska undersökningar under de följande åren har givit ett mångfacetterat fyndmaterial. Bland fynden finns fragment av olika typer av romerska rustningar, svärd, spjut, sköldar, ridutrustning, en romersk ansiktsmask av metall, fibulor, fingerringar och kirurgiska instrument. Resultaten kar publicerats i en rad olika sammanhang under 1990-talet Nämnas kan bland annat Kalkriese - Römer in Osnabrucker Land(1994). Föreliggande publikation omfattar 33 av de 36 föredrag som kolls vid 1996 års kongress. Tre av artiklarna är författade på engelska, en på franska ock de övriga på tyska. yVrtiklarna behandlar framförallt militaria och numismatik. Tyngdpunkten ligger på det romerska materialet. Inte mindre än sju av artiklarna behandlar romerska mynt från Kalkriese, olika områden i Tyskland samt nordvästra Frankrike. Åtta föredrag behandlar romerska härläger i Tyskland och Holland. Endast ett fåtal artiklar berör germanskt material. Hittills har drygt 1400 romerska mynt påträffats i Kalkrieseområdet Flertalet är av koppar, men här finns även en del silver- och guldmynt. Åtskilliga av kopparmynten har stämplats med bokstavskombinationen »VAR», vilken uttolkad stär för Varus. Då denne Varus tjänstgjorde i Germanien mellan åren 7 ock 9 är dessa mynt viktiga ur dateringssynpunkt Ingen av de övriga typerna kar keller myntats efter år 9. En stor del av föremålen från undersökningarna vid Kalkriese kar påträffats under en sammanrasad jordvall. Denna kade av germanerna i förväg uppförts på platsen för sammandrabbningen, som närmast kan betraktas som ett bakhåll ock som enligt skriftliga källor pågick under tre dygn. Vid undersökningen antogs att vallen rasat under själva drabbningen och att de begravda föremålen på så sätt undgått den efterföljande germanska plundringen. Claus von Carnap-Bornheim har dock gjort en intressant omtolkning av fynden u n d e r vallen. Han anser det vara troligare att föremålen deponerats på platsen omedelbart efter drabbningen, dä platsen kan antas ha blivit förvandlad till en germansk helgedom. Enligt den r o merske författaren Tacitus låg vapen ock vitnade ben spridda eller staplade på platsen år 15 e.Kr. Romerska huvuden hade fästs på trädstammar och altare påträffades på vilka romerska officerare hade offrats. Under de närmaste åren efter 9 kan jordvallen ha rasat och täckt en del av de deponerade föremålen, som på så sätt undgått de romare som besökte platsen år 15. Då begravde man, enligt Tacitus, resterna efter de stupade romarna. Påträffade gropar med såväl djur- som människoben kan vara spår av dessa efterbegravningar. von Carnap-Bornheim antar att romarna vid detta tillfälle även samlade ihop all synlig utrustning och därigenom förstörde germanernas helgedom. Den ovannämnda ansiktsmasken har varit försilvrad, men försik-ringen är till stor del borta vilket von Carnap-Bornkeim tolkar som tecken på rituell förstörelse. Vid undersökningarna har även delar av en häst eller mula påträffats under den sammanrasade jordvallen. Skelettet var inte komplett utan saknade de bakre delarna. Detta har av utgrävarna tolkats som att endast främre delen av djuret täckts av rasmassor och att rovdjur därefter slitit bort de bakre utstickande delarna, von Carnap-Bornheim ser dock ytterligare en möjlig förklaring, nämligen att djuret styckats vid en offerceremoni efter slaget. Han refererar till Tacitus uppgifter om hästddar som påträffades på platsen vid det romerska återbesöket samt drar paralleller till bästben i den äldre järnålderns krigsbytesoffer. Författaren fokuserar i artikeln på vad som skett på platsen åren närmast efter slaget och visar på platsens komplexitet. Han framhåller att undersökningarna inte visar en direkt bild av slagets förlopp. Omedelbart efter slaget har germanerna deponerat romerska vapen och offrat såväl människor som djur på platsen. Några år senare har romarna »städat upp». En mycket spännande nytolkning av ett äldre material presenteras av Peter Pieper. Fyndet ifråga består av ett antal träföremål som påträffades 1892 omkring 1 o km nordost om Kalkriese. Föremålen har tidigare tolkats som delar av den kavelbro som de hittades i anslutning Fornvännen gy (2002) 226 Recensioner till. Ur detta material urskiljer Pieper även tre olika typer av germanska trävapen; klubbor, svärd samt »pansarstickare». Germanska trävapen omtalas av bl.a. Tacitus i samband med romersk-germanska strider år 15 e.Kr. Även denna gång angreps romarna, men de lyckades nu retirera under ordnade former. En del av den romerska härens återtåg gick över vad som betecknas som långa broar genom en vidsträckt träskmark. Dessa broar antas av Pieper vara identiska med den i slutet av 1800-talet påträffade kavelbron, som '4C-daterats till tiden kring Kristi födelse. I artikeln »Dead m e n ' s shoes» framkåller Carol van Driel-Murray lädret som ett viktigt fyndmaterial. Nitar från romerska sandalsulor kar påträffats invid den sammanrasade jordvallen i Kalkriese. Författaren tolkar dessa sandaler som tillhöriga offrade romare och pekar på en parallell i form av en romare som kittats offrad i en brunn i det romerska fortet Velsen. Detta fort antas ha intagits av friser på 20-talet e.Kr. Artikeln visar att ett till synes oansenligt material som läderrester kan berätta mycket om livet i dåtida romerska läger. De där påträffade lädersulornas storlekar visar att även kvinnor och barn bott i lägren. Sulornas olika utformning kan också påvisa olika etniska grupper inom den romerska armén. I romerska fort och läger i Holland och Storbritannien förekommer en större och bredare proportionerad sula. Denna antas tyda på att det där funnits ett germanskt inslag i de romerska trupperna. Bevarade läderrester kan också berätta om romerska sköldar. Fynd av romerska träsköldar är få, men rester av de läderhöljen som täckte sköldarna då de ej användes ger oss upplysningar om sköldarnas former ock storlekar. Läder kade mänga användningsområden i den romerska armén. Legionärernas tält tillverkades av getskinn. Fynd från Vindolanda visar att tälten där tillverkades av två olika skinnkvaliteter, där den bättre användes till tak och den sämre till väggar. Till en romersk legions tält gick det åt ca 60.000 getskinn! Att förse den romerska armén med läder antas av författaren ha varit en logistisk mardröm. Detta aktualiserar Ulf-Erik Hagbergs teorier om att de så kalFomvännen gy (2002) lade krumknivarna eller läderknivarna som är vanligt förekommande i Skandinavien under yngre förromersk och äldre romersk järnålder skulle kunna tyda på läderexport till den romerska armén. I denna utmärkta artikelsamling presenteras många nya resultat ock rön kring den r o merska närvaron i Germanien. Men kur kunde germanerna krossa en stor, välorganiserad ock välutrustad romersk armé? Hur många germaner deltog i slaget där Varus stupade ock kur var de organiserade? Hur såg bebyggelsen Ut bland cheruskerna och angränsande stammar? Den som hoppas få dessa frågor belysta blir besviken. Det är som tidigare nämnt framför allt den romerska armén ock de romerska mynten som avkandlas i föreliggande skrift. Mickael Hoepker ock Heiko Steuer presenterar resultat från en undersökning av vad som tolkas som ett befäst germanskt härläger vid Geisskopf och diskuterar storleken på germanska häravdelningar under äldre järnålder. Artikeln berör dock betydligt senare förhållanden med exempel hämtade från yngre romersk järnålder och folkvandringstid. Storleken på den styrka som besegrade Varus år 9 berörs ej. Susanne Schmidt presenterar en kortfattad översikt över det germanska boplatsmaterialet från äldre romersk kejsartid i södra Niedersachsen. Det gäller att vara väl bevandrad i tysk geografi för att förstå artikelns kartor, då de uppvisar ett rektangulärt inlandsområde utan norrpil eller skalangivelse, genomkorsat av slingrande, icke namngivna floder. På dessa kartor har boplatsindikationer markerats vilka visar att boplatserna förefaller ha legat koncentrerade till floddalarna. Indikationerna består av lösfynd av keramik. Dåtida hustyper och b o platsstrukturer är så gott som okända i området. Spåren efter områdets första ock enda kända stolpbyggnad undersöktes först 1994 vid Sckwiegerskausen. Efter att man läst genom Rom, Germanien und die Ausgrabungen von Kalkriese står det klart att de romerska lämningarna ock artefakterna intresserar de tyska arkeologerna betydligt mer än de samtida germanska lämningarna. Låt oss hoppas att tysk arkeologi fortsätter med sin minutiösa genomgång av landets romerska läm- Recensioner 227 ningar, men låt oss också hoppas att intresse och resurser kommer de germanska boplatserna till del. Omfattande boplatsundersökningar i området är en förutsättning för att kunna rekonstruera ock förstå det samhälle som stod bakom det organiserade motstånd mot Romarriket som resulterade i Varus nederlag år 9. Jonas Wikborg Soeietas Archaeologica Upsaliensis Rundelsgränd 3B SE-753 12 Uppsala Jonas.Wikborg@sau.se bara var metallspetsarna som var omsorgsfullt utformade. Enligt planerna skall det omfattande materialet publiceras i 14 band. Hittills har tio band, samtliga författade på tyska, givits ut under åren 1990—2001. Publikationerna kan utan överdrift betecknas som ett verk av mycket stor betydelse för forskningen kring den romerska järnåldern i Sydskandinavien. Delar av materialet och analyserna har också presenterats i en rad olika sammanhang av bland andra Jörgen Ilkjaer, J ö r n Lönstrup och Claus von CarnapBornkeim. Boken Illerup Adal — et arkeologisk tryllespejl är den första större populärvetenskapliga sammanfattningen av fynden ock forskningsresultaten. Boken, som tillägnas drottning Margrethe II av Danmark, är skriven på danska och vänder sig till en bredare läsekrets än den s t o ra vetenskapliga publikationsserien. Läsare som saknar notapparat och litteraturkänvisningar känvisas till den förutnämnda. På ett underhållande och initierat sätt beskrivs fyndet och sätts in i ett större sammanhang. Efter en kort inledning om det samtida romarriket samt en översikt av sydskandinaviska krigsbytesoffer och forskningshistorik kring dessa följer en presentation av undersökningarna, fynden och analysresultaten. Boken är rikligt och förnämligt illustrerad med kartor, fotografier ock teckningar. Undersökningarna vid Illerup kar visat att tre större samt ett mindre vapenoffer ägt rum på platsen under perioden 200—500 e.Kr. Bokens tyngdpunkt ligger på den äldsta fasen, Illerup A, vilken bland annat genom romerska mynt och dendrodateringar av träsköldar kan tidfästas till tiden strax efter år 200 e.Kr. Genom bearbetningarna av fyndmaterialet från Illerup och jämförande studier har en förfinad vapenkronologi utarbetats av Ilkjaer. Med utgångspunkt från Illerup ock den i slutet av 1980-talet publicerade Ejsbökmdersökningen kar äldre vapenofferfynd såsom Thorsbjerg, Nydam, Vimose och Kragehul kunnat dateras och delas in i olika faser och horisonter. Genom detta förfärande har ett mönster kunnat urskiljas. Vapenofferfynden kan delas in i tre olika grupper. De från äldre romersk järnålder ligger Fornvännen gy (2002) Ilkjaer, Jörgen, IlbArup Ådal — et arkceologisk trylkspejl. Jysk Arkaeologisk Selskab, Moesgård Museum, Ärhus Universitet Moesgård 2000.151 s., rikt ill. i färg. ISBN 87-87334-402. Våren 1950 meddelade dräneringsmästare Kjaergaard att ett stort antal järnföremål påträffats i samband med dräneringsarbeten på en äng strax utanför Skanderborg på Jylland. Efter en besiktning av en representant från Skanderborgs museum tillkallades expertis från Ärhus universitet. Den tillreste professor P.V. Glob kunde snabbt konstatera att det rörde sig om ett vapenofferfynd från äldre järnålder. En mindre provundersökning av ett 20 m 2 stort område resulterade i inte mindre än 20 svärd och ett 8otal spjut- och pilspetsar. Detta blev upptakten till de omfattande undersökningar som efter ett grundligt analysarbete har givit en förfinad vapenkronologi och nya intressanta perspektiv på den yngre romerska järnåldern i Sydskandinavien. I två omgångar, först 1950—1956 och sedan 1975—1985, har ett 40 000 m 2 stort område undersökts. Uppskattningsvis har knappt halva offerplatsen därigenom undersökts, varvid mer än 15 000 föremål tillvaratagits. Då bevaringsförhållandena för trä är gynnsamma har undersökningarna givit en rik bild också av det som vanligtvis inte hittas. Bland annat kan nämnas att den sammanlagda längden av de påträffade lans- och spjutskaften uppgår till omkring fyra kilometer. Skaften är gjorda av tillhyviad kärnved av ask och visar att det inte 228 Recensioner i södra Jylland samt på Fyn och Lolland. En annan grupp vapenofferfynd från tiden kring år 200 e.Kr ligger koncentrerade till Kattegattregionen. En tredje grupp från tiden kring 300 e.Kr är knutna till Östersjöregionen. Dessa förkållanden tyder på att vapenofferfynden representerar olika perioder av krigiska aktiviteter samt att krigsskådeplatserna koncentrerats till olika regioner under olika perioder. En viktig frågeställning kar varit om de offrade föremålen kan avslöja de besegrade härarnas hemorter. De dåtida vapentyperna var relativt stereotypa i det germanska området. Lansspetsar av samma typ påträffas i stora delar av Norden och nuvarande Tyskland. Svärdsklingorna från Illerup med romerska fabriksstämplar och bilder av romerska gudar och gudinnor har tillverkats i romerska vapensmedjor. En stor del av vapenmaterialet i krigsbytesoffren lämpar sig således inte för att härleda de besegrades hemvist. Förutom vapen återfinns dock också föremål som romerska mynt, tandpetare, kammar och eldstål i fynd materialet. Denna personliga utrustning har krigarna burit i skinnpungar hängande från sina bälten. Under den aktuella tidsperioden kan urskiljas en viss regional variation vad gäller denna personliga utrustning. Genom jämförande studier av bland annat kammar och eldstål har teorierna om de besegrade krigarnas ursprung prövats. Resultaten visar att angrepp riktats mot södra Jylland, Fyn och Lolland under äldre r o mersk järnålder och att fienden kom från nuvarande Tyskland. Under yngre romersk järnålder förefaller fienden att ha kommit från Syd- och Västnorge omkring 200 e.Kr och hundra år senare från Uppland med omnejd. Vad gäller sistnämnda teori inflikar författaren att det ännu saknas en del studier av eldslagningstitrustning men att en speciell typ av sköldhandtag talar sitt tydliga språk. Typen förekommer enligt författaren, förutom i Thorsbjerg och Ejsböl, i en rad östsvenska samt en finsk grav. Analyserna har också visat att krigarna i en här inte alltid kar käft samma geografiska ursprungsområden. Från Illerup A föreligger 129 uppsättningar eldslagningsutrustning. I 1 24 fall består denna av rundovala kvartsitsteFornvännen gy (2002) nar samt nålformade järntenar skaftade med ett handtag av ben, horn eller trä. Denna eldslagningsutrustning är typiskt skandinavisk. De resterande fem är av en helt annan typ och utgörs av smala platta järnstycken vilka i ena änden försetts med en ring eller ögla för upphängning. Denna typ har använts i kombination med mindre stycken av flinta eller svavelkis och förekommer på kontinentalgermanskt område. Detta kan tolkas som att den angripande hären kommit från Skandinavien, men har haft ett mindre inslag av kontinentalgermanska krigare. Måhända har dessa varit l e g o soldater med speciella funktioner? Genom de slutsatser som dras om de besegrades ursprung aktualiseras uppgifter kos 50otalsförfattaren Jordanes om forna strider mellan olika stammar i Skandinavien ock att danerna skulle ka samma ursprung som svearna. Den danske arkeologen Bröndsted föreställde sig att danerna, som enligt Jordanes utgått från svearnas rot ock fördrivit kemierna, till en början bosatt sig i östra delen av nuvarande Danmark. De jylländska och fynska krigsbytesoffren tolkades av Bröndsted som spår efter misslyckade försök av danerna att erövra också de västra delarna av nuvarande Danmark. Ilkjaer menar att de krigare som angrep nuvarande Danmark omkring år 300 e.Kr skulle kunna vara identiska med Jordanes daner. Härigenom ansluter sig Ilkjaer till den länga rad av forskare som genom tiderna har frestats att knyta samman arkeologiska fynd med äldre skriftliga uppgifter. Genom runristningar på några av föremålen från Illerup får vi veta namnen på några av besegrade, vilket ger en extra dimension till fynd e t Här återfinns mansnamn som Swarta, laguthewa, Nithijo och Wägnijo. Sistnämnda namn är inte ristat men väl stämplat på två av lansspetsarna. På en lansspets av samma typ från ett krigsbytesoffer från Vimose finns en identisk stämpel. Wagnijo tolkas som en hövding med egen vapensmedja som försåg hans krigare med vapen. Förmodligen kommer inspirationen från romerska vapen med fabriksstämplar. Ilkjaer presenterar också en spännande teori om var denne Wagnijo kan ha graviagts. De kunskaper som går att utvinna ur fyndmaterialet begränsas icke blott till materiella Recensioner 2 2 9 ting. Också intressanta frågor som militär hierarki och organisation kan belysas utifrån fynd e t Järn är den dominerande metallen bland fyndets vapenutrustning (89%). Utöver denna »standardutrustning» påvisas ett mellanskikt med bronsföremål (9%), och ett övre skikt med silver- och guldföremål (2%). I sköldmaterialet från Illerup A kan dessa tre grupperingar tydligt urskiljas. Omkring 300 sköldar har sköldbucklor avjärn och utgör den lägsta nivån på den hierarkiska rangskalan. Där ovan finns ett mellanskikt som omfattar ett 30-tal sköldar med sköldbucklor av brons eller järn samt bronsbeslag. Till den absoluta elitnivån hör fem sköldar med bucklor, handtag och kantbeslag av massivt silver samt prydnadsbeslag av silver och förgyllt silver. I flera fall har man påträffat spår av röd bemålning på sköldarnas framsida. Analyser av färgresterna har visat att man använt sig av cinnober som kan ha importerats från Romarriket. Från Illerup A finns ett mindre antal hästutrustningar, i de flesta fall av brons och silver, i några fäll med förgyllning. Också skelettdelar från kastar kar påträffats. Materialvalet till kästutrustningarna visar att dessa framför allt kört till det högsta skiktet. Då hästutrustningarna är något fler än sköldarna ur toppskiktet antar författaren att hästutrustning ingått också i den övre delen av mellangruppen. Statistiken från Illerup A visar enligt Ilkjaer att det i en här på tusen man fanns omkring 25 ryttare. Således skulle endast 2-3% av krigarna ha varit beridna. En källkritisk aspekt som här kunde ha varit på sin plats är att en ryttare torde ha lättare än en fotsoldat att fly ett förlorat slag, ock alt rytteriet således skulle kunna vara underrepresenterat i ett offerfynd. I det aktuella fallet antas den besegrade hären ha kommit med båt över Kattegatt. En sjöresa skulle kunna innebära att en här inte medförde lika många hästar som om man färdats landvägen. Det finns således ytterligare en källkritisk aspekt på materialets representativitet. En del av bokens illustrationerna kar utförts av målaren ock grafikern Roj Friberg. Några av dessa bilder är stämningsfulla, men flertalet av Fribergs illustrationer har få gemensamma nämnare med författarens bild av den yngre romartidens krigare. Ilkjaers skägglösa krigare står i bjärt kontrast till Fribergs långskägg. Inga hjälmar har påträffats i Illerup, men Fribergs krigare är nästan undantagslöst försedda med toppiga hjälmar ock kade måkända gjort sig bättre som illustrationer till en kistorisk roman från vikingatiden. Det känns också en smula underligt att se illustrationer av krigare försedda med lansar vars spetsar inte går att återfinna i Ilkjaers noggrant utarbetade lanstypologi. Mer vetenskapligt korrekta illustrationer skulle vara att föredra. Bokens övriga illustrationer, fotografier av bland andra Ilkjaer själv och Preben Dellholm samt teckningar och kartor av Lars Foged Thomsen med flera, är av yppersta klass. En fantastisk bearbetning av ett enastående material presenteras på ett föredömligt sätt i denna mycket vackra bok. Jonas Wikhrng Soeietas Archaeologica Upsaliensis Runddsgränd 3B SE-753 12 Uppsala Jonas.Wikborg@sau.se Jimmy Strassburg, Shamanic Shadows. One hundred generations of undead subversion in Southern Seandinavia yooo—4000 BC Stockholm Studies in Archaeology 20. Stockholms Universitet 2000. xix + 462 s., 79 fig., index. Strassburgs doktorgradsavhandling kominer uten tvil til å vekke debatt. Hans tolkninger av de mesolitiske samfunn i Sörskandinavia er kontroversielle, og mange vil sikkert vaere skeptiske også til bokens tcorigrunnlag, form og metode. Derfor er den et velkomment bidrag til den arkeologiske scenen: vi drenger publikasjoner og tolkninger man umulig kan forholde seg nöytral til! Avhandlingen dekker et långt tidsrom, fra Maglemosekulturen frem til mellomneolitikum. Hovedvekten ligger imidlertid på Strassburgs Akeramiske fase ca. 6200-4800 BG Som en reaksjon på mesolitikinn-förskningens standhaftige fokus på kost, ressurser, flyttemonstre, teknologi med mer, fokuseres det ker i stedet på de rituelt-sosiale aspekter av livet. De aktiviteter som diskuteres er ulike former for »abandonFornvännen gy (2002) 230 Recensioner ment» eller »overleveringshandlinger», altsåsituasjoner kvor noen eller noe overleveres midlertidig eller permanent til andre mennesker eller andre krefter. Det kan dreie seg om begravdser, utveksling, destruksjon av strukturer eller redskaper, skifte av oppholdssted eller av identitet. Avhandlingen konsentrerer seg ikke minst om overleveringer av farlige, queere personer eller gjenstander som må disiplineres, korrigeres eller eventuell gjennomgå en transformasjon for å kunne godtas. Strassburgs innföring av begrepet »overlevering» kan bli svaert betydningsfullt og nyttig i arkeologien, da det dekker en rekke kandlinger som vi ikke tidligere kar samlet under ett. Fremfor å anse materialet for oppgitt (ute av syne, ute av sinn) finnes det her en eksplisitt förståelse av at personen eller gjenstanden fortsatt er aktiv og tilstede i samfunnet, men at de nå befinner seg i en annen kontekst. Når det gjelder tolkningen av det kulturelie forlöp i mesolitikum argumenteres det for at det i denne perioden var et skamanistisk samfunn. Utgangspunktet for tolkningen er skallemasker fra Maglemosekulturen og dekorasjo nene på en rekke gjenstander, som kan innpasses i de ulike stadier av bilder man ser for seg når man går i transe. Disse bilder, men også de mange ravfigurer formet som ulike dyr, antyder at denne tidlige skamanismen var knyttet til kamskifter under reiser til andre verdener. Det argumenteres på komparativt e t n o grafisk grunnlag for at vann spilte en sentral rolle i kosmologien, som tilkoldssted for vannånder. Urokser, elgbein og mennesker funnet i myrer tolkes som overleverte kropper fra shamaner, shamanistiske åndedyr og mytiske dyr. I löpet av den fölgende korte Blak-fasen (tidlig Kongemose) steg kavnivået dramatisk på svaert kort tid. Det kadde alvorlige konsekvenser for et lavlandsområde som Sör-Skandinavia, kvor landarealet ble innskrenket k o lossalt. Strassburg mener at samtiden trodde det var forårsaket av rasende vannånder, og at man derfor fant syndebukker, for eksempel mytiske dyr som urokse, elg og björn, som uttyddes nesten systematisk i d e n n e perioden. Nye landskaper vokste frem og fokus ble flyttet fra vannånder til de linderjordiske. Selv om våtFornvännen gy (2002) områder fortsatt anvendes, blir nå huler og nedgravninger, altså åpninger i jorden, steder for overleveringer. Den fölgende Akeramiske fase sammenfaller med kulturdle forandringer og innvandringer i Sentral- og 0st-Europa. De sörskandinaviske gruppene synes i köy grad å ta avstånd fra de kontinentale gruppene. Man möter de fremmede med frykt og mistenksomket Det fremmede, det annerledes er sterkt tilstede i perioden, både som noe fryktet, men også som noe sentralt konstituerende. Fear, danger, guilt, suspicion, anger, lust for revenge. dette er noen av de mest brukte uttrykkene i kapittelet om den Akeramiske fasen, som fremstår som en epoke gjennomsyret av angst, frykt og fare. Slikt sett föyer avhandlingen seg inn i rekken av nyere arbeider (fx. Hodder 1990, The domestication of Europé) som ultimativt ser fortiden, naturen og andre mennesker (les: verden utenfor akademia) som farlige og problematiske. Men om Strassburg tegner et dystert biide av eldre stcinalder, må jeg innrömme at han tvinger meg til å revurdere mitt eget, svaert idylliserte biide av perioden! Gravene står helt sentralt i avhandlingen. De tolkes ikke som ordinaere gravplasser, men som steder hvor de farlige queere og annerledes ble begravet: folk som döde i barsel; folk som har vaert hardt skadet eller syke; svaert gamle, kanskje senile folk på vei inn i en annen verden; samt hunder, et dyr som paradoksalt er naert knyttet til mennesker. Disse individene betraktes som udöde og behandles med stor forsiktigket, enten for å gjöre dem normative eller for å kindre dem i å volde ulykker. På gravplassene er det også rester, ikke etter ordinaere boplasser, men etter festing og annen rituell aktivitet knyttet til disse farlige lokalitetene. Det finnes også lokaliteter relatert til födsler, menstruasjon og andre typer transformasjon og liminale stadier. Omkring övergången til den Spissbundede keramikkens fase skjer det endringer i bruken av disse lokalitetene. Nå er de åsted for mindre, seremonidle konsumeringer av skalldyr, men de foreslåes stadig knyttet til de ikke-normative og det liminale i förbindelse med store utsving i flo og fjaere. Övergången til Traktbegerkulturen skjer Recensioner 231 gradvis og det er köy grad av kontinuitet fra tidlige kandlinger. Etter kvert skjer det likevel visse endringer under påvirkning av sorlige tradisjoner, som for eksempel konstruksjonen av langkauger som inngår i långvarige seremonielle aktiviteter knyttet til overleveringer av ulik art. Fra slutten av den Spissbundede keramikkens fase gjennom tidlig TRB er det også okende vekt på forfedredyrkelse. Avkandlingen kar en kronologisk struktur hvor tolkningene av fasene folger kverandre. Innenfor kver av fasene legges det imidlertid minimal vekt på temporal variasjon, med det resultat at hver fase fremstår som nokså enhetlig og uforanderlig, for ikke å si statisk. I tillegg er det svaert lite diskusjon omkring overgangene. Ser vi for eksempel pä övergången fra Akeramisk fase til den Spissbundede keramikkens fase beskrives hver av fasene grundig, men diskusjonen om hvorfor og hvordan endringen skjer omfatter bare ett avsnitt på cirka en halv side (s. 294). Med unntak av övergången til Traktbegerkulturen er denne nedprioritering av förändring som prosess gjennomgående. En saerdeles positiv og imponerende side ved avkandlingen er dens utrolige empiriske detaljrikdom, det at den griper tak i alle de ikke-ordinaere artefaktene og variasjonene i funnmaterialet Det ligger uten tvil et stort arbeid bak dette, og det demonstrerer det enorme p o tensiale sörskandinavisk forhistorie har, men som ofte kommer i bakgrunnen for vår soken etter orden og ensartede kategorier. Boken inneholder dessverre ingen tabeller eller tradisjondle materialpresentasjoner. Det empiriske materialet refereres utförlig og omhyggelig til i teksten gjennom oppramsinger og beskrivdser av funn. Derved er dokumentasjonen i orden, men for leseren kan det vaere vanskelig å få översikten. Det som skiller vitenskapelige fortellinger fra andre bör blant annet vaere en ryddig bruk av kildematerialet, som gir muligket til å kunne evaluere tolkninger og påstander fremsatt i arbeidet. Når materialoversikter mangler blir det vanskeligere for leseren å vurdere relasjonen mellom empiri og tolkning. Strassburg velger bevisst overfortolkning av materialet fremfor underfortolkning (s. 8). Det er nokså gjennomfort i boken at nesten alle detaljer tolkes og ofte gis veldig spesifikk mening. Et eksempel er at variasjoner i sammensetningen av tannperlene pä kvinnedrakten antas å baere informasjon om personens identitet som kunne leses av andre (s. 191). Det er altså snakk om svaert direkte meninger som uttrykkes gjennom materiell kultur i en bred forstand. Sporsmålet er om all materiell kultur virkdig kar direkte mening. Kan sammensetningen av tennet fra ulike dyr vaere mer tilfeldig? Mye tyder på at materiell kultur ikke beständig har noen eksplisitt betydning. Sosialantropologene Humphrey og Laidlaw påviser at mange elementer i ritualer ikke har noen konkret betydning, slik at det nettopp er handlingen og den saerlige atmosfaeren rundt ritualet som kanskje betyr mest (Damm 1998, Forhistoriske ritualer. En diskusjon omkring mening og handling, Religion og materiel kultur). Strassburg synes her gjennom sine anstrengdser for å tilföre funnene symbolsk mening å se bort fra de meningsskapende kandlingene rundt artefaktene. Hvilken effekt kadde den seremonielle miskandlingen og lemlestingen på tilskuerne (s. 1 6 4 165)? Var det kandlingen og stemningen rundt et gravrituale som ga mening snarere enn de artefaktene som endte i graven? De mange konkrete tolkningene er interessante i og med at de fremprovoserer leserens alternative förslag (som Strassburg selv innrommer å gjore lite ut av (s. 420). Likevel sitter man til tider med en fölelse av at materialet presses til sisu- dråpe, og at avhandlingen derfor hadde vaert tjent med ä la litt flere tolkninger stå åpne. Det teoretiske grunnlaget i avhandlingen bygger på et agglomerat av ulike disipliner og teoretiske perspektiver, hvorav de fremste utöver arkeologien er antropologi, queer theory og i mindre grad feminisme. Dette sammensatte kyborgske perspektiv, som Strassburg velger å kalle det, skal understreke det faktum at verken verden eller disiplinen arkeologi er så ryddig og kelketlig som de ofte fremstilles. Tvert imot er det tale om mer eller mindre kaotiske blandinger av elementer. Det positive med erkjenndsen av et slikt syn er at det tillåter, j a naermest fordrer, at vi överskrider grenser og blander tilsyndatende inkompatible elem e n t e t Det er et poeng at det ikke er noen staFomvännen gy (2002) 232 Recensioner bil kjerne, at det ikke finnes noen kode for perfekt förståelse. Et sentralt punkt er den gjensidige avhengigheten mellom det normative og det som er queer. Det tas på samme tid utgångspunkt i og avstånd fra Giddens og Bourdieus teorier om sosial handling, idet det pekes på at disse i for liten grad aktiviserer den ikke-normative motstånden i samfunnet. De fokuserer på normative strukturer i samfunnet, underkommuniserer det annerledes og alternative, mens det i avkandlingen argumenteres for at det normative og det som er queer konstituerer hverandre. En helt sentral del av struktur- og handlingsdualiteten er nettopp den ikke-normative praksis, og derfor må det åpnes for långt större variasjon og kompleksitet i sosial handling. Det er også her vi skal finne rom for, og vel til og med basis for förändring, idet den ikke-normative handling underminerer eksisterende strukturer og habitus. Et av de viktigste prosjektene for avhandlingen er å vise at det ikke-normative konstant er til stede, at de queere elementer finnes överalt som en vital del av de fortidige samfunn. Det teoretiske kapittelet skisserer altså en dynamikk mellom det normative og det farlig awikende queer i samfunnet Ifölge Strassburgs tolkninger skyldes svaert mange av overleveringene at man försöker å diniinere det som ikke er normativt, at man vil reparere, stabilisere, korrigere. Et resultat av dette er imidlertid at det normative fremstår som det aktive, kontrollerende som får det siste ord, mens queere elementer og personer förblir passive. De som er queer er det dessuten i hoy grad som et resultat av ulykker eller tilfeldigheter (barsel, senilitet, dödsfallets omstendigheter). Det er spesielt overraskende at disse farlige annerledes personer ikke synes aktivt å ka satt spor etter seg - de er blitt be-handlet, men har ikke handiet! Deres handlinger og synspunkter mangler. Den noe deprimerende moralen blir derfor at de normative har makten, og det er ingen tegn på at det nytter å gjöre motstånd. Ettersom variasjon og kaos er et annet eksplisitt teoretisk poeng for Strassburg kan det undre at ikke variasjon og flertydighet er mer fremtredende i tolkningene. Var normative og queere enige om bctydningen av overleveringeFornvännen gy (2002) ne og symbolene eller var det tale om motstridende, motsigende tolkninger? Hvor ser vi de forhandlingene og konfliktene som danner grunnlaget for den gjensidige konslitueringen? Jeg vil mene at Strassburg på visse punkter ikke går långt nok. De queere synliggjöres, men fär ikke talerett Det er med andre ord mulig at boken ikke er »queer nok», selv om det selvfölgelig er et poeng at de »normale» försöker å konstituere seg gjennom undertrykking og transformasjon av de som er annerledes. Avhandlingen påstår å bygge på queer theory og til dels feministisk teori. Nettopp derfor er det provoserende at Strassburg til tider velger så desidert vestlig normative og til dels undertrykkende tolkninger. Dette gjelder spesielt tolkningene av det Akeramiske samfunn og det perspektivet på k)0nn og seksualitet som fremföres der (s. 190—220). Han tar utgangspunki i kvinnegravene, hvor mange har bekkenpartiet dekket av tannperler. Dette tolkes som et vagina dentata-symbol. Mannsgravene, derimot, har i en rekke tilfdler flintkniver plassert ved beltestedet, og disse tolkes som penissymboler. Disse freudianske bildene forsterkes ved gjentatt bruk av uttrykk som »penis as penetrating weapon and the vagina as biting month» og »the penis as stabbing dagger and the vagina as chopping gabe» (begge s. 217), »devouring vaginas and knife-edged penises» (s. 218), og »phalli as killing knives and vulvas as bleeding jaws» (s. 219). Dette knyttes til kvinnelig omskjaering med referanse til behovet for »å temme den umettdige vagina dentita under kniven» (s. 217)! Til slutt koples disse talende vendingene til en analogi mellom det akeramiske samfunn og kronkjordlokken (s. 21 1), gjennom å betegne menn som »stags» og kvinner som »binds», slik at det enddige biidet på seksuelt samkvem i perioden »can be visualised as a stag mounting a bind» (s. 219). Alt dette skal sees også på bakgrunn av at noen av de eneste normative i samkmnet er menn i alderen 20—40 som Strassburg antar var ledende, toneangivende individder, oppfattet som jegere og krigere (s. 236). Dette anser jeg for et sterkt konservativt biide, med lite försök på å fremstille det förtidige som annerledes eller queer. En stor del av p r o vokasjonen ligger i ordvalget, denne boltringen Recensioner 233 i alternative verbaliseringer som befester kvinnen som farlig, som »noe» som må underkastes kniv og annen vold, herunder i seksualakten! Strassburgs symboltolkninger åpner dessuten for andre tolkninger. Dersom man folger hans förståelse av det symbolske röde (oker) og hvite (bein og tann) som en blanding naert knyttet til reproduksjon (s. 187), så kan man tolke kombinasjonen av tannperler og oker på kvinnenes bekkenparti som et saerdeles potent symbol for reproduksjon. Kanskje den skulle styrke de som enda ikke har gitt liv, eller korrigere det »unaturlige» eller queere i at noen kvinner ikke fikk barn, eller at både de og barnet döde i prosessen? Dersom man tillåter seg å bruke biidet med kvinnelig omskjaering er förbindelsen mellom penisknivene og mannlig omskjaering kanskje ikke så fjern? En annen mulighet i forlengdse av min tolkning for tannperlene er en korreksjontolkning. I en barnegrav har stein erstattet det ene öyet samt tungen, hvilket Strassburg tolker som mulig tegn på at barnet var blind og stum (s. 198). Kanskje penisknivene vitner om mannlige individer som har problemer med potensen og som derfor må utstyres med noe harck og stivt, i kåp om at de skal få det til i den neste verden? Strassburg har et långt innledende teoretisk kapittd, derimot redegjöres det i liten grad for de metodiske aspekter. Gjennom kele avkandlingen er det analogien som dominerer som metode, og det er også ker trukket på et imponerende utsnitt av den antropologiske litteratur. Dette avspeiler til dels den kyborgske metoden med å ta litt hist og litt her. Strassburg anvender en rekke eldre kilder, spesielt Frazers klassiker The GoUien Bough opprinnrVig fra. 1 9 0 7 15. Frazer innsamlet i liten grad sine data selv, men baserte seg på reisende, som ofte forsto lite av kva de så, blant annet fordi de ikke kunne språket, eller på misjonaerer med de åpenlyse implikasjoner som ligger i det! Jean La Fontaine (1985, s. 22, Initiation) skriver: »He usually had no information on what they thought at all», og Mary Douglas har kritisert ham sterkt for de nedlatende holdningene og den usminkede förakten kan visste överfor primitive samfunn (Douglas 1997, Rent og urent) A r k e o logien er avkengig av analogier, men valget og bruken er, som eksemplet med Frazer viser, långt fra uproblematisk. Spesielt i et arbeid hvor metoden anvendes i så utstrakt grad burde dette vaere diskutert mer inngående. Strassburgs avhandling er altså utrolig detaljrik, både når det gjelder det arkeologiske materialet og de antropologiske analogiene. Dette må berömmes, ikke bare på grunn av det store arbeid som ligger bak, men også fordi det bringer oss ut över den reduksjonen og generaliseringen av materialet vi lett faller tilbake på. Mangelen på materialoversikter oppveies i noen grad av et omfattende indeks, som gjor det mulig å finne tilbake til konkrete funn og emner. Dermed er det mulig å anvende avkandlingen som oppslagsbok også lenge etter man kar lest teksten som helhet. Blant de teoretiske betraktninger er det isaer to ting som bör vekke mer allmenn interesse: for det förste begrepet overlevering (i mangel av bedre oversettelse), og for det andre understrekningen av relasjonen mellom det normative og det annerledes som et sentralt konstituerende element i alle samfunn. Strassburg lykkes med sin ambisjon om å presentere en virkdig annerledes og alternativ tolkning av mesolitikum. Noen tolkninger virker saerdeles overbevisende, som for eksempel transebildene på Maglemosegjenstandene og kj0kkenm0ddingene som rituelle, seremonidle lokaliteter. Andre er kanskje mer egnet til å skape debatt. Men selv om man kan etterlyse en mer detaljert argurnentasjon for noen av forklaringene, og selv om de noen gånger er satt på spissen, er boken full av interessante detaljer og vurderinger. Fremfor å awise avhandlingen pä bakgrunn av enkelte mangler og visse mer ekstreme tolkninger skal vi vaere takknemlige for at Strassburg har valgt å stå löpet helt ut, fremfor å stoppe på halweien. Arkeologien har godt av at noen tör påta seg den jobben! Charlotte Damm Institutt för Arkeologi Universitetet i Tromsö NO-9037 Tromsö Norge cdamm@sv.uit.no Fornvännen gy (2002) 234 Recensioner Archaeological Sensihilities. Eds. Fiona Campbell & J o n n a Hansson. GOTARC. Serie C, Arkeologiska skrifter 38. Department of Archaeology, Göteborg University 2000. 122 pp., ill. ISBN 91-85952-41-9. This edited volume was derived from a series of presentations and multimedia performances in tke session 'Arckaeological Sensibilities' at tke 1999 European Association of Arckaeologists conference. Tke papers draw upon a number of recurrenttkemes in arckaeology: in wkat ways do movement and sensory perception inform experience, and wkat is tke role of memory in our understanding of objects, people, and places? These issues are discussed through evidence as diverse as labyrinths, adoption, identity, rites of passage and family histories. The volume presents archaeology as a contemporary practice, with contributors exploring 'biographical' landscapes or 'excavating' imagination and experience. Some researchers, however, might question the extent to which this collection of papers directly engages with the archaeological record, especially that surviving from the more distant past. One overriding message is that archaeologists should not be afraid of individual or emotional responses to their material. Indeed, s o me author's accounts of their life kistories are deeply personal, witk tke disdosure of intimate tkougkts and feelings, and tke indusion of family photographs. It even seems that the incorporation of this material and its introduction into the public domain may be a process whereby the writers' thoughts about themselves are transformed. However, a few of tke papers leave tke reader witk a sense tkat tke conversion from performance to tke rigid format of publication löses dynamism and spontaneity, a difficulty only partially resolved by tke use of an informal type face t k r o u g h o u t A major tenet of tke book is to emphasise the active role of archaeologists in the interpretation of the past, and in particular the way in which they engage with material remains. We may be correct to question the objectivity of archaeological method, but we should not forget that researchers in many académie fields, Fornvännen gy (2002) induding the scienees, are rarely neutral observers, but rather active participants in the p h e n o m e n a they study. Just as archaeological interpretations are in constant flux, so scientific hypotheses are only true until they are dispro ved. While the book seeks to break down boundaries between scientific and artistic approaches to such evidence, it does not defme how we even begin to delineate these boundaries. Overall, the volume emphasises the importance of acknowledging how personal biographies can affect our approach to tke arckaeological record, and tkat we should be cautions of separating oursdves from the interpretations we make. In this respect it is difficult to critically assess tke content of some of tke papers. In general, empkasis is placed upon biographical and personal details which are themselves higkly localised in time and space, and it could be questioned how such material is useful in understanding tke diversity of a r c k a e o logical evidence. Tkere remains a sense of ambiguity about whether it ultimatdy possible to know anything about ancient societies, and few of the contributions actually consider how their subject matter illuminates our understanding. In this respect the volume might be seen to perpetuate a division between those wko write about how we write archaeology, and those who believe that it is possible to use evidence to gain a glimpse of the thoughts, feelings, emotions and experiences of people who lived before us. WTiether archaeology is ultimatdy seen as science or story, this intriguing book seeks to emphasise that both approaches can make important contributions to our understanding of the past. Aaron Watson Department of Archaeology University of Reading P.O. Box 227 Reading RG6 6AB UK A.J.Watson@reading.ac.uk Recensioner 235 Stine Wiell, Kampen om Oldtiden -Der Kampf um die Vorgeschichte. Skrifter fra Museumsrådet for Sonderjyllands Amt 7. Aabenraa 2000. 134 s, rikligt ill. med färgbilder. ISBN 87-981069-3-7. Stine Wiell, som tidigare behandlat Flensburgsamkngen (1852—64) ock dess öde, återkommer nu till ett politiskt oroligt område i Danmarks kistoria där det gjordes många arkeolo giska upptäckter under i 8 o o t a l e t Det gäller framför allt i mossarna: Torsbjerg ock Nydam. I 1864 års krig mellan Preussen-Österrike ock Danmark förlorade danskarna kertigdömena Schleswig, Holstein ock Lauenburg. Dessa omfattade inte mindre än 2 / 5 av Danmarks yta före kriget För en begynnande nationalstat måste denna förlust ka känts förödande. De genom danska forskare uppgrävda mossfynden kom sedan att föra ett rörligt liv mellan museer ock samlare. Historien är denna gång inte skriven av segrarmakten, det blivande Tyskland, utan av en företrädare för förloraren Danmark. Danskarna gick miste om en hel del av mossfynden, däribland Nydam-båten från 3(iotalet e.Kr. Den kom först till det arkeologiska museet i Kiel som bombades 1944. Därefter har båten förts över till de arkeologiska samlingarna på Sckloss Gottorp i Sckleswig. Kriget 1864 medförde många komplikationer om vilka Wiell kar bedrivit ingående forskning. Sålunda fördes runstenen vid Hofskmd mellan Haderslev och Aabenraa med texten »Hairulfr» 1864 som souvenir till Berlin ock prins Friedrick Carls jaktslott Först 1951 återbördades den till Danmark. Många är också de handlingar och lösfynd som försvunnit under alla förvecklingar i de aktuella områdena under 1800-talet, men även senare. I februari 1945 brann del arkeologiska museet i Berlin, varvid 400 lådor med fornfynd förstördes. Flensburgsamlingens fynd från Nydammossen befinner sig idag huvudsakligen i Archäeologisckes Landesmuseum, Sckloss Gottorp, i Schleswig. Under tiden 1871-1917 grundlades 33 fornsakssamlingar i Schleswig, Holstein och Lauenburg. Historieintresset var uppenbarligen stort. Museerna i Haderslev och Aabenraa grundades 1887. Även i Sverige startades en del museer och fornminnesföreningar vid denna tid. Flera jylländska samlare och a m a t ö r a r k e o loger var ytterst aktiva. En var tandläkaren A. Fries som förestod museet i Kolding. Denne energiske man lyckades 1913 förvärva ett stort antal urnor av en markägare i Sydsckleswig. Det dåvarande museet i Kiel gick därmed miste om dem. Ur forskningssynvinkel är det förstås olyckligt att sprida fynd från en lokal på flera samlingar. Alla de rovgrävningar som företogs av militärer i samband med kriget förbättrade inte saken. Till bokens intressantare avsnitt hör ett konsthistoriskt kapitel, »Oldtiden i samtiden». Det behandlar 16 massproducerade bilder från 1 Sootalet fram till 1998, avsedda som skolplanscker, där konstnärer kar försökt rekonstruera forntiden. Författaren framkåller här med rätta hur mycket konstnärens tolkning har påverkats av samtiden. Wiells bok utgör ett stycke arkeologihistoria med initierade skildringar av högintressanta områden: Sönderjylland och norra Tyskland. Dessa har i samband med 1800-talets nationalistiska strömningar och även långt senare drabbats av flera krig. På det arkeologiska fältet har detta ställt till åtskilliga komplikationer ock varit till kinder för vetenskapen. Eftersom boken är skriven på både danska ock tyska med texter som löper parallellt är den tillgänglig inte bara bland människorna i dessa arkeologiskt så rika gränstrakter utan även för en läsekrets inom kela det tysk- ock skandinaviskspråkiga området. Lennart Lundborg Brogatan 43 SE-302 38 Halmstad Per Etkelberg et alii, Skovgdrde. Ein Bestaltungsplatz mit reichen Frauengräbern des 3. Jhs. n. Chr. auf Seeland. Nordiske Fortidsminder Serie B, Bind ig. Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab. Köpenkamn 2000. 448 s., ill. ISBN 878 7483"49-' • Publikationen behandlar ett gravfält från yngre romersk järnålder på sydöstligaste Själland. Fornvännen gy (2002) 236 Recensioner Huvudsaklig författare är Per Ethelberg, vars del av boken utgör hans doktorsavhandling. Medförfattarna bidrar med mindre specialstudier. Gravfältet Skovgårde undersöktes med början 1988 genom en exploateringsgrävning. Gravfältet är ett av de större från romersk järnålder som undersökts på Själland, trots att det endast omfattar 18 gravar. Gravfalten från denna tid är små ock utspridda. Vad gäller gravskick ock gravbyggnader skiljer sig Skovgårde knappast från det gängse mönstret. Det rör sig om skelettgravar. De saknade större överbyggnader och var anlagda i nedgrävningar mer eller mindre fyllda med sten. I flera fall kunde spår av en kista iakttas. Gravarna var anlagda i fyra grupper som tolkas som olika familjers gravplatser. Det som skiljer gravarna vid Skovgårde från flertalet gravfält är det rika och särpräglade fyndmaterialet. Vad sägs till exempel om 1328 pärlor av olika material, 40 fibulor varav sex r o settfibulor, tre guldfingerringar, varav två så kallade ormhuvudringar, fyra hela och ett par fragmentariska romerska glasbägare? Gravarnävar, med ett par undantag, kvinnogravar. Det fanns även en häst nedgrävd på gravfältet. Skelettet ^C-daterades till samma tid som gravarna, vilket gör det sannolikt att kasten kar sistone kar skärskådats noggrant, ställer jag mig inte främmande för att så snäva dateringar är möjliga. En intressant detalj är att då Etkelberg sammanfattar sin kronologi och tidsfäster gravarna bygger de säkraste dateringarna på fibulor, kammar och keramik, alltså inhemskt material och inte, som man kanske förväntat sig, på de importerade föremålen. Kronologiforskningen för inhemska germanska föremålskategorier har gått fram med stormsteg på sistone! Ethelbergs noggranna materialgenomgång och kronologi ligger till grund för fördjupade diskussioner om maktförhållanden och samhällsstruktur under yngre romersk järnålder. Givetvis måste ett material som det från Skovgårde relateras till exceptionella fynd som de stora krigsbytesoffren, kanske framförallt det från Illerup Ädal, som i en rad volymer håller på att publiceras av-Jörgen Ilkjaer och Claus von Carnap-Bornheim, och gravarna vid Himlingöje på Stevns, som publicerats av Ethelbergs handledare, Ulla Lund Hansen. Alla dessa fynd dateras till samma tidsperiod ock de forskare som arbetar med materialen har på olika sätt försökt länka fyndplatserna till varandra i system av maktrelationer, militära konflikter ock dansk rikssamling. Etkelberg ger flera viktiga, men långt ifrån oomstridliga, bidrag till denna debatt. Hans noggranna materialstudie av kammarna medför till exempel att han undergräver Ilkjaers tolkning att krigarna från Illerup Plats A skulle ha kommit från Norge eller Västsverige. Istället menar Ethelberg att det skulle kunna vara en etniskt blandad styrka, kanske med en kärna av legotrupper från Sydjylland eller nordligaste Tyskland, ledd av officerare från Själland. Han sätter Skovgårde i en intressant relation till den rikaste av alla gravplatser, den vid Himlingöje på Stevns. Här, menar Ethelberg, satt kungar som etablerade sig under fas C1 b och vars välde växte under ett par generationers tid för att brytas under fas C2, sannolikt genom ett militärt anfall från Sverige. Här kommer de extremt korta faserna till hjälp. På Etkelbergs kartor går det att generation för generation att följa Himlingöjekungarnas maktutbredning. För att rättfärdiga sin makt framställde man på Själland speciella föremål som spreds till allie- gravlagts. Materialpresentationen kaller mycket kög klass med rikligt med illustrationer ock fördjupade diskussioner. Vad man saknar är en snabbtabell över samtliga gravar där fynden tidigt hade sammanfattats kategorivis. Nn får man först veta att vissa gravar är praktgravar eller importgravar och sedan ta del av materialkategori efter materialkategori. För att få en sammanfattning över gravarna är man tvungen att bläddra igenom den digra katalog som avslutar Ethelbergs arbete. Materialgenomgången visar att samtliga gravar skall dateras till en tidig del av yngre r o mersk järnålder, period C] i b och inledningen av C2, i absoluta årtal cirka 200—300 e.Kr. Fasindelningen blir stundom mycket fin. Period C i b delas till exempel i C i b i och C i b 2 som vardera omfattar maximalt 35 år. Man kan kanske vara skeptisk till så snäva dateringar av förkistoriska gravar, men i fall som dessa, med extremt rikt fyndmaterial från en period som på Fomvännen gy (2002) Recensioner 237 rade och ingifta. Bland dessa föremål finns ormhuvudringarna, både som fingerringar och som armringar. De senare menar Ethelberg var förbehållna överbefälhavaren. Kolbenarmringar ingick även de i regalierna och var förbehållna kungen. Ethelbergs ringdiskussion är mycket intressant som ett sätt att påvisa militära och sociala allianser. Det skall, som ovan antytts, ha varit Himlingojekungarna som låg bakom de anfall mot Jylland och Fyn som manifesteras i krigsbytesoffren. Anledningen till angreppen var ekonomisk. Man ville komma åt järnfyndigheter på Sydjylland. Det är i detta sammanhang man skall se gravarna vid Skovgårde. Ormhuvudringarna visar att skovgårdingarna var allierade med Himlingöjeriket Utifrån andra gravplatser på Själland bygger Ethelberg upp en social hierarki med sex nivåer i vilken Skovgårde ligger först på nivå 3. Detta säger givetvis en del om vilka rika gravfynd som påträffats på Själland. Himlingöje är nivå 1 ock Vallöby, sannolik gravplats för överbefälkavarna i riket, nivå 2. Etkelberg använder medvetet termer som kungar om de gravlagda vid Himlingöje, adel för de vid Skovgårde ock riksbildning för den process de var inblandade i. Jag finner inget anstötligt i språkbruket, bara man har i minnet att det inte finns någon direkt kontinuitet mellan dagens eller medeltidens danska rike och riket på Själland under romersk järnålder. Den del av Ethelbergs tolkning som jag ställer mig tveksam till är att han relaterar sina sex sociala kategorier till utsagor som den romerske historieskrivaren Tacitus gör om förhållanden hos germanerna. Ethelberg hittar sex olika sociala kategorier även kos Tacitus och plötsligt får denne flitigt brukade författare ännu en gång r ä t t Tacitus sociala grupper är så diffusa ock allmängiltiga att de stämmer in på alla kierarkiska strukturer både under förhistorisk och historisk tid. Ethelberg tar upp följet som den ledande sociala formationen och det bärande samhällselementet Även det germanska följet kar sitt ursprung kos Tacitus ock kan tolkas godtyckligt i sociala, militära, juridiska eller andra termer. Att dra in Tacitus germanska följe blir lätt en patentlösning för järnåldern. Det var detta följe, menar Ethelberg, som bildade den militära maktbasen för Himlingöjekungarna. Mot detta kar jag tre invändningar. För det första finns inga arkeologiska spår efter följet. Etkelberg menar att avsaknaden av vapengravar på Själland beror på att vapendistributionen var centraliserad, men kan man då tala om ett militärt följe som inte ens kar rätt till sina egna vapen? För det andra står Etkelbergs tolkning av arméerna som manifesteras i krigsbytesoffren som etniskt blandade inte i samklang med tanken om det själländska följet som militär maktbas. För det tredje är flera av de rikaste gravarna, både vid Himlingöje och framförallt Skovgårde, kvinnogravar. Detta tycker jag snarast skall visa att samhället var så pass sofistikerat att inte bara bärsärkar kunde nå en hög social position. Kanske vilade Himlingöjerikets maktbas mer på lyckade giftermål, diplomati och kvinnlig list än på militaria. Himlingojeriket är ännu så länge känt endast genom sina gravar. Som en fortsättning på studierna över Himlingöje ock Skovgårde skulle man önska att de gravlagda individernas boplatser kunde lokaliseras och undersökas. Kanske visar det sig att det fanns romerska villor på Själland? En annan fråga är var de saknade männen från Skovgårde är begravda - var det de som stupade vid Illerup? En sista iakttagelse är att Himlingöje, enligt Ethelberg, är den tidigaste centrumbildningen, inte bara i Danmark utan i Germanien som helhet. Slutsatsen baseras på jämförande kronologiska studier. Detta, om något, sätter förhållandena på östra Själland i sin rätta belysning. Ulla Lund Hansens .specialstudie berör föga överraskande de romerska glasbägarna och glasbitarna. De får en fördjupad behandling med avseende på proveniens, datering ock spridning. Lund Hansen kombinerar på ett mycket intressant sätt resultaten från de a n t r o pologiska undersökningarna av skeletten med gravgåvorna i gravarna. Genom likketer i skelett, tanduppsättning ock gravgåvor mellan gravlagda i Himlingöje ock Skovgårde lägger kon fram kypoteser om nära släktskap mellan de gravlagda människorna. Vi börjar kunna närma oss individuella människors levnadslopp! Pia Bennike och Verner Alexanderssons l-ionviinni-n gy (2002) 238 Recensioner studie är en osteologisk bestämning av benmaterialet och en studie över de gravlagdas tänder. Flera av deras resultat kommer till användning i både Ethelbergs men framförallt i Lund Hansens studier. Individerna i flera av de rikast utrustade gravarna var unga. Skeletten uppvisar i stort sett lika många spår av skador ock sjukdom som skelett från andra gravfält Rikedom var under järnålder inget skydd mot svält, okälsa ock en tidig död! De visar även att de gravlagda vid Skovgårde avviker från normalbefolkningen på Själland och uppvisar inbördes variationer. Sannolikt kar man gift in sig i släkter från andra delar av Nordeuropa. Ida Demant, Tove Hatting, Annete Adomat ock Gerd Nebrich bidrar med kortare studier över textilierna, djurbensmaterialet, praktfibulorna och en konserveringsrapport. Boken avslutas med ett nytryck av Tempelmann-Maczynskas pärl typologi. Sammantaget är boken en förnämlig presentation av ett exploateringsutgrävt material. Det visar att denna typ av undersökningar kan leverera viktiga resultat om man närmar sig dem med kög vetenskaplig ambitionsnivå. Från en (syd)svensk horisont blir man avundsjuk på de fantastiska fynden. Det verkar som om Himkngojeriket kade förvånansvärt liten kontakt med Skåne. Här saknas i stort sett romersk import ock guld. Från Bunkeflo finns en ormkuvudring, dock av den typ som av Etkelberg kallas för »svensktypen». Kontakterna mellan Skåne och Själland kanske var glesare än vad man nuförtiden vill se. Var Västskåne tributskyldigt under Himlingöjeriketoch den lokala politiska eliten mer eller mindre eliminerad? Pavel Nicklasson Jönköpings läns museum Box 2133 SE-550 02 Jönköping Pavel.Nicklasson@jkpglm.se I föreliggande bok presenterar Viggo Nielsen den fossila åkermarken på Bornholm. Som den danska monografitraditionen bjuder är boken tjock och påkostad, men så är det också en på många sätt imponerande forskningsinsats som redovisas. Stommen i boken är en genomgång i text, bild och kartform av alla kända förekomster av fossil åkermark på Bornkolm. Författaren började karteringsarbetet redan 1953, och har sedan dess drivit projektet mer eller mindre som ett enmansprojekt. Genom åren har han hunnit gå igenom all skogsmark (20% av öns areal), och lämplig öppen mark har besiktigats i fält ock på flygbilder. På goda grunder kan man därför se boken som en tämligen keltäckande presentation av all fossil åkermark som finns bevarad på Bornkolm idag. Nielsens arbete bygger vidare på en tradition som började med Gudmund Hatts karteringar av fossil åkermark på de jylländska ljunghedarna under 1920- och 30-talen. Efter pionjärarbetena uppmärksammades även förekomsten av fossil åkermark i östdanska skogar, och på 4 0 och 50-talen karterades ett par sådana områden av Hatt och Axel Steensberg. Som nämnts ovan började Nielsen sina karteringar vid denna tid och förutom de bornholmska förekomsterna kar kan kunnit med att dokumentera fossil åkermark på bland annat Själland och Fyn. En del av resultaten publicerades 1984 \ Journal of Danish Archaeology. I efterhand kan man konstatera att Hatts framsynta karteringsinsatser på Jylland gjordes i grevens tid, eftersom flertalet av de jylländska lokalerna sedan kommit att förstöras genom uppodling eller plantering. Hur den fossila åkermarken på Bornholm och på andra håll kommer att klara sig i framtiden är naturligtvis svårt att säga. Även om efterkrigstidens agrara expansion och uppodling sedan länge avstannat finns det andra hot, i synnerhet inom det moderna skogsbruket I Sverige är denna fråga högaktuell, där stora arealer av i första hand röjningsrösen hotas av skogsbrukets markberedning. Fossil åkermark är ju på många sätt en svårskyddad fornlämningstyp. Det beror bland annat på alt den ofta har stor ytmässig utbredning, att den ändå kan vara svårnpptäckt, att Viggo Nielsen, under medverkan av N.-C. Clemmensen ock med bidrag av P. Korsgaard ock C. Malmros, Olcllidsagre i Danmark: Bornholm. Jysk Arkaeologisk Selskabs skrifter 36. Moesgård 2000. 387 s. ISBN 87-7288-593-9. Fornvännen gy (2002) Recensioner 239 den företrädesvis finns i områden med kommersiellt skogsbruk och att den i många fall inte är registrerad som fornlämning och än mindre är markerad på ekonomiska kartblad. Den typ av relativt detaljerad basdokumentation som Nielsen nu presenterar har därför ett stort värde, och om resurserna tillät borde liknande insatser göras på flera håll också i Sverige. I boken redovisas resultatet av inmätningar och flygbildstolkningar i kartform i skala 114000, med olika symboler för vallar, terrasser, rosen etc. Kartor som dessa innebär förstås med nödvändighet en förenkling av verkligketen, och i ett speciellt avsnitt diskuteras detta problem med exempel på hur diffus och subjektiv gränsdragningen mellan olika agrara formelement kan vara. Nielsen diskuterar även svårigketerna i att säkert särskilja röjningsrösen (rydningsbunker) från gravrösen och stensättningar ett problem som är välbekant för oss som kämpat med svenska röjningsröseområden. De bornholmska fornåkrarna har bevarats i den historiska bygdens utmarksområden. Dessa var länge öppna ljunghedar, men trädplanterades under iSootalet och framåt. Därför ligger den fossila åkermarken idag så gott som uteslutande i skogsmark, även om flygfoton på sina kall avslöjar svaga spår också i öppen mark. Utvecklingen är lik den i västra Sverige, där järn-ålderns röjningsrösen, som idag ligger i tät granskog, till för bara ungefär hundra år sedan låg i öppna ljunghedar. Vad det gäller röjningsrösen så finns det också en intressant skillnad: den vanligaste typen av fossil åkermark i södra Sverige - ensartade röjningsröseområden utan andra agrara formelement än just rösena - saknas helt på Bornholm. Där förekommer rosen istället alltid i direkt anslutning till mer regelbundna åkersystem. Dessa domineras av celtic fields-liknande fornåkrar, avgränsade av jord- ock stenvallar, stensträngar eller terrasser. I många av dessa fossila åkersystem ingår röjningsrösen, antingen enstaka eller i större antal. Ett exempel på det senare är den vidsträckta ock komplexa fossila åkermarken Blemmdyng Utanför Rönne, som egentligen utgörs av flera separata lokaler. Där ligger rikligt med rosen spridda i fornåkrarna utan att vara anpassade efter åkersystemens regelbundna geometri. Rösena ger genom sin slumpartade fördelning intryck av att vara spår efter en äldre fas, men kelt säker kan man förstås inte vara. En intressant jämförelse kan göras med nya resultat från Väderstad i Östergötland (som presenterats av Alf Ericson med flera), där till synes ålderdomliga röjningsröseområden vid datering visade sig vara yngre än stensträngssystemen i samma trakt. Blemmdyng är ett av de mest välundersökta komplexen med fossil åkermark på Bornkolm. Flera utgrävningar kar genomförts ock utöver de agrara lämningarna kar ett flertal gravar och boplatslämningar undersökts. Utgrävningsresultaten presenteras ingående i ett appendix. I området finns spår från de flesta arkeologiska perioder, antingen i form av fynd eller daterat träkol, ock det kar av allt att döma nyttjats kontinuerligt från yngre bronsålder till romersk järnälder. Men trots utgrävningarna och ett rikt arkeologiskt källmaterial är den fossila åkermarken i sig inte säkert daterad. Vad man kan säga utifrån överlagrade fynd och kolbitar är att åtminstone delar av åkersystemen inte är äldre än från förromersk järnålder, och att de kan vara betydligt yngre. Den stora mängden röjd sten tyder på en ganska lång brukningstid men det är inte klarlagt hur stora delar av de vidsträckta åkersystemen som varit i bruk samtidigt. Samma kronologiska osäkerhet gäller så gott som alla de områden med fossil åkermark som presenteras i boken. Datering av fossil åkermark är inget lätt kapitel, och det är typiskt för odlingsar-3eologiska undersökningar att det är enklare att få fram uppgifter om boplatserna ocb gravarna än om den fossila åkermarken i sig. Nielsen är väl medveten om dessa problem, och han faller inte heller för lockelsen att på ett förenklat sätt datera den fossila åkermarken utifrån närliggande fornlämningar. I vissa avsnitt skiljer kan mellan ett områdes nyttjandetid och den tid som den fossila åkermarken i samma område speglar. Möjligen kunde man efterlysa en mer djupgående diskussion om varför de regelbundna systemen av fornåkrar över huvud taget uppkommit, och kur odlingssystemet skilt sig från äldre markanvändning i området, till exempel under neolitikum. Fornvännen gy (2002) 2 | o Recensioner Nielsens diskussioner är hårt bundna till det egna källmaterialet Detta utgörs först och främst av de geometriska mönster som framkommit i karteringen, kombinerat med information från ganska många men ofta ytmässigt begränsade utgrävningar. Saker som tas upp till djupare diskussion är följaktligen klassiska kulturgeografiska frågor, som till exempel åkerviornas form (kvadratiska, rektangulära, trapetsoida e t c ) , åkerytornas storlek (stor variation men de flesta ligger på 1000—3000 m 2 ) , det eventuella användandet av en bestämd måttenhet vid utläggandet av åkersystemen (något som han är skeptisk till), eventuell planmässigket ock sekundära indelningar, samt troliga fägator ock andra passager mellan åkerytor. Här saknar man som svensk läsare jämförelser med den till vissa delar likartade fossila åkermarken på Öland ock Golland. Men vad man kanske i första kand saknar är en diskussion om åkersystemens egentliga funktion, det vill säga vilket eller vilka odlingssystem de representerar. Frågor om träda, gödsling, ängsbruk etc. ges inget utrymme. En förklaring är antagligen att tillräckliga vegelationshistoriska data saknas. Framför allt avsaknaden av användbara pollendiagram på Bornkolm påtalas av författaren som en stor brist. Personligen tycker jag alt del ligger en styrka i att Nielsen avstår från ogrundade spekulationer, och istället låter en del diskussioner anstå till dess att nödvändiga data tagits fram. På så vis sporrar hans bok till fortsatt forskning. Som jag hoppas har framgått av denna anmälan är Nielsens bok till sin omfattning ocb kvalitet ett imponerande verk, och diskussionerna är intressanta och väl grundade i källmaterialet Boken tydliggör också de kunskapsluckor som (inns, bland annat rörande den fossila åkermarkens ålder och vilket eller vilka odlingssystem den representerar. Författarens egna ord får avsluta: Det fremlagte om olckidsagre på Bornkolm er på en gäng ndtommende og fragmentarisk. Per Lagerås Riksantikvarieämbetet UV Syd Akergränden 8 SE-s36 60 Lund Per.Lageras@raa.se liirnväniien gy (2002) Magnus Magnusson, The Vikings. Revised edition. Tempus Publisking Ltd. London 2000. 224 s. ISBN 0 7 5 2 4 - 1 7 9 8 - 3 . Avslagen öl är en trist dryck. Då jag 1981 läste Vikingarna i öst och väst, Magnus Magnussons svenska version av förstaupplagan från 1980 av Elie Mkings, fanns det bornyr i boken, den var hyfsat illustrerad och man fick en hel del nyheter smakfullt serverade. I boken fanns en aktuell litteraturförteckning och bildtexterna fanns det föga att anmärka på. I efterhand, då man studerat nyupplagan, förstår man dock att det var Maj Odelberg, bokens svenska fackgranskare, vi hade att tacka för det senare. Nyupplagan är en katastrof. Totalt oengagerad ock knappast alls reviderad upprepar den Magnussons teser från 1980. På de 20 år som gått har han inte funnit det mödan värt att tillgodogöra sig en enda ny bok och foga den till litteraturförteckningen. Allra värst är dock att kan inte orkat att före tryckningen kolla upp bildredaktörens arbete. Detta är lika miserabelt som bilderna är bläcka ock ofta kelt omotiverade. För att förgylla vikingatiden kar man tagit till det inte okända knepet att för vikingatidens räkning annektera folkvandringstidens ock vendeltidens toppalster. Som hedersviking får kär den i sammanhanget mångkundraårige fursten från Sutton Hoo framträda genom sina statusobjekt som delvis explicit förklaras vara vikingatida - se t.ex. »A pair of Viking drinking korns» på s. 180 ock den magnifika bältesöljan som påstås vara »A finely ornamented Viking brooch» på s. 99. Inte nog härmed; på s. 88 kallas guldkalskragen från Ålleberg för »A Viking necklace with gold filigree work». I den grafiskt ganska undermåliga färgbilagan presenteras den i sammanhanget belt irrelevanta och århundraden för gamla Timboholmsskatten samt kommenteras Vårbyskattens magnifika ringspännen som »bracelets». Stolligheterna fortsätter med att också ett av de förgyllda rembeslagen av brons från Broa i Hälla presenteras som »a gold bracelet». Gör man stickprov i texten finner man, föga överraskande, att alla gamla fel tycks finnas kvar. Magnus Magnusson eller hans förlag visar sig i den nya publikationen sorgligt nog som Recensioner 241 tillhörande de feta fiskarna som simmar i det ekonomiskt näringsrika kölvattnet efter vikingarnas farkoster. Det gör de genom att i kelt oreviderat skick ock med missvisande, ej fackgranskade illustrationer trycka om ett föråldrat arbete. En så trött författare ock ett så trött förlag gjorde för sitt ryktes skull bäst i att lägga ned sin penna och sin verksamhet. Jan Peder Lamm nog i allmänhet sant, och vad man i stället kan hoppas på är att boken får en lång livslängd så att artiklar som inledningsvis kommer i skymundan får en andra chans. En andra invändning man kan ha är att bidragen ofta spretar åt så många olika kall att något gemensamt tema egentligen är svårt att urskilja. Detta gäller i kögsta grad denna samling, men det möjliggör i stället en annan typ av läsning. Genom att de olika artiklarna bryts mot varandra så tydliggörs kur många olika angreppssätt och perspektiv som dagens arkeologi inrymmer. Den inledande artikeln av Helle Vandkilde är bokens i särklass längsta, och ger en bakgrund till studiet av materiell kultur. Den ganska digra förskningskistoriska genomgången av olika teoretiska traditioners förkållningssätt till »form, funktion ock kontext» kan emellertid kännas något tung i sammankanget. När Vandkilde väl kommer in på den materiella kulturen ges dock en mängd exempel från olika tid ock rum. Någon gång kan jag känna mig tveksam till kennes utgångspunkter, som t.ex. när det görs en i mitt tycke förenklad koppling mellan material ock social struktur. Vandkilde menar att ett icke-komplext samkälle utan markerade sociala skillnader skulle reflekteras i en uniform ock okomplicerad struktur i metallhanlverket En sådan generell och »rak» översättning mellan social och materiell struktur bör överges för den betydligt mer flerbottnade teori som präglar artikeln i övrigt. Deborah Olausson är den andra redaktören, och hennes perspektiv är något annorlunda. Redan av att läsa redaktörernas bidrag lär man således klart lör sig kur svårt det är att skapa en röd tråd genom en sådan kär samling. Enligt Olausson ligger nyckeln till tingens sociala dimension i vem som kar kontrollen över produktionen, kantverkaren själv eller »tke aggrandizer», d.v.s. en person som skaffat sig makt över produktionen. I detta bidrag ligger således fokus på dem som producerar föremålen - inte på föremålen själva. På temat produktion och teknologi så har en något annorlunda studie genomförts av Nils Anfinset, i en etnoarkeologisk analys av kopparutvinningen i Nepal. När den materiella kulturens »form» diskuteras brukar det vanFomvännen gy (2002) Form, Function and Context. Material culture studies in Scandinavian archaeology. Red. Deborah Olausson & Helle Vandkilde. Acta A r c h a e o logica Lundensia. Series in octavo, no. 3 1 . Lund 2000. 309 s., ill. ISBN 91-22-018476. Bakgrunden till denna innehållsdigra bok är etl seminarium om »materiell kultur i ett a r k e o logiskt perspektiv» som kolls kosten 1997 i Skåne, där så många som 21 stycken av deltagarna kar valt att publicera sina inlägg. Att göra rättvisa åt alla dessa röster i en recension är naturligtvis en omöjlighet, varför jag kommer att koncentrera mig på ett par frågor. En viktig poäng i Helle Vandkildes inledande artikel är enligt min mening efterlysningen av studier som uppmärksammar den materiella kulturens egenart: »Material culture is indeed effectful as tkings, and to reducc tkem to text in tke structuralist männer is to ignore tkeir most obvious quality, namely their materiality»- (s. 39) Detta citat får stå som grund för mina reflexioner kring artikelsamlingen, och en fråga jag kommer att återkomma till är i vilken mån artikelförfattarna lyckas uppfylla denna efterfrågan. Först något om boken i sin helhet En styrka är att den samlat så många skilda exempel från olika tid och rum. I en dylik samling skulle det lätt bli tjatigt om alla inledde med en forskningshistorisk genomgång. Detta tillhör dock undantagen och de flesta diskussionerna tar avstamp i ett arkeologiskt material. En kritik man kan ge åt en denna typ av artikelsamlingar är att de ofta innekåller så mycket att många av de individuella bidragen tenderar att drunkna ock bli osynliga. Detta är 242 Recensioner ligtvis handla om föremålens form, men Anlinset inkluderar även den teknologiska framställningsprocessen, d.v.s. kur aktiviteterna är strukturerade. Ansatsen är fenomenologisk och gör det möjligt för oss att fundera på teknologi på ett nytt sätt. Metallteknologi är även Ckristo pker Prescotts utgångspunkt, i detta fall bronsgjutning. Fynd av sådan finns inte, som man kanske skulle förvänta sig, i agrarbygder där bronsföremålen påträffats, utan i »periferin». Avstamp tas i Ekades fenomcnologi, snarare än i funktionella teorier. Dessa två artiklar kompletterar varandra bra och skapar ett intresse för den teknologiska processen, även om det är uppenbart att det rent materiella också här kommer i skymundan. Inte heller i Björn Magnusson Staafs artikel ser jag så mycket av vad det som efterlystes i det inledande kapitlet Fokus ligger på hur mening skapas och det konstateras att ingen mening finns i »artefakten själv». Utgångspunkten las i lingvistiken - i bokstävernas godtycklighet alltså i materialets likhet med texten. Magnusson Staaf går sedan vidare till arkitekturen med exempel från dagens Malmö, och visar hur historien och tiden påverkar vår tolkning av mening. Diskussionen är intressant och bar förts på flera håll under senare år, men i delta sammanhang kunde man kanske önska sig en större betoning på arkitekturens materialitet Husen står j u faktiskt där, får oss att gå in genom porten på ett visst sätt, och styr oss vidare upp för trapporna och skapar ordning för våra rörelser utan att vi kan göra mycket åt det - så vida vi inte går rakt in i väggen förstås. När det gäller arkitektur borde det således finnas stora möjlighet att låta materialets egenart och fysiska närvaro få göra sig gällande. Kontext var ett annat nyckelord för seminariet, och man kan (föga förvånande kanske) konstatera att begreppet används mycket olika. Per Lekberg har gripit sig an ett svårt problem, nämligen lösfyndens kontext. Han har funnit en skillnad mellan de enkla skafthålsyxorna i lösfynd och gravar. Intressant nog verkar yxornas olika längd bero på att de nedlagts i olika faser av sin »livstid» - de arbetades om ett flertal gånger innan de deponerades. Den föreslagna tolkningen är ekonomisk, och känns Fornvännen gy {2002) kanske något motsägelsefull: i gravarna är yxorna kortare för att man var ekonomiskt pragmatisk, d.v.s. man hade inte råd att lägga ned yxor som fortfarande gick att använda. Offren däremot skulle ha varit »inflationshämmande» - därav yxornas längd. Frågan som kvarstår är ändå varför denna skillnad finns just mellan gravar ock offer. Lekberg antyder här själv cn alternativ väg: kanske kade den korta yxan i gravarna en speciell mening ock kanske arbetades de om just för begravningar. Men kanske bar Lekberg här kommit en bit bort från sitt sylte - att kontextualisera lösfynden. En något annorlunda vändning gör Kristina Jennbert när hon lägger ut hela landskapet framför oss som en del av den materiella kulturen. Genom att promenera i landskapet, för all sedan teckna ner sina observationer, gör arkeologen - kanske framför allt för sig själv klart kur associationer skapas ock kur tolkningar uppstår. Kanske är detta framför allt viktigt för den arkeologiska tolknings-processen om vi vill ka en mer reflekterande arkeologi. Även Eva Walderkaug skriver in det omgivande landskapet i tolkningen i sin analys av källkonsten. Det är inte bara motiven som är intressanta, minst lika viktig tycks miljön vara. Bergen i omgivningen skapar både ljus-, Ijudoch vindeffekter som övertygande visas vara en del av källkonsten ock vår förståelse av den. I Lars Larssons artikel om flinta som eldoffer kommer materialet till sin rätt. Larsson visar kur man genom att se till kur materialet reagerar i olika situationer kan gå vidare med tolkningar om dess betydelse i ritualen. När flintan kommer i kontakt med eld skapas en spektakulär explosion, passande för en större publik. De flesta av artiklarna behandlar skandinaviskt material men det finns också exempel på a n n a t Carole Gillis arbetar med egeiskt material och hennes bidrag länkar på ett fruktbart sätt samman funktion, ekonomi och symbolik. Hon visar hur tenn inte bara fungerar som legering i brons utan att det också talar om ekonomiskt välstånd ocb status och att det dessutom har en religiös och magisk innebörd. Artikeln öppnar för funderingar, då den visar att olika betydelser är starkt .sammanvävda och Recensioner 243 tar i varandra. Man talar ofta om att funktion och symbolik är tätt förknippade och detta är en fallstudie som verkligen visar på detta. Kopplingen funktion - symbolik görs också av Erika Räf som diskuterar krumknivar, prylar ock sylar. De antas ha haft med läderhantverket att göra och en sådan funktion bör enligt Räf ha givit verktygen en symbolisk betydelse. När man bereder skinn från ett djur så transformeras det från att vara en annan varelses hud lill att bli skydd för ens egen kropp, något som Räf kopplar till shamanens transformation. Ytterligare en fråga som diskuteras är att denna föremålsuppsättning endast finns i kvinnogravar i det öländska gravmaterialet, något som jämförs med männens vapengravar. Kanske hade knivarna i vissa fall inte använts praktiskt deras uppgift kan ha blivit enbart rituell. Men en fråga som jag fortfarande är nyfiken på är varför kopplingen mellan krumknivar och kvinnor endast gäller Öland. Kopplingen mellan funktion och form diskuteras i Siv Kristoffersens bidrag. Hon hävdar i ett mycket intressant resonemang att det vi kallar den germanska djurornamentiken inte är ornamentik, utan att djurformen omvandlar och helt genomtränger objektet: det är djuret i utplattad form. I denna mening är det ingen skillnad mellan form ock funktion enligt Krisloffersen. Teknologin och hantverkarens skicklighet ses i en mening som magisk, och stor skicklighet krävs för att skapa de illusioner som förmedlas genom föremål med djurornamentik. Transformation blir ett centralt begrepp i det fortsatta resonemanget ock även Kristoffersen kopplar delta till skamanism - ett ämne som vi allt oftare finner i arkeologiska tolkningar idag. Marie Louise Stig Sorensen kar i det avslutande kapitlet fått sammanfatta debatten mer som den såg ut efter seminariet än i det skick vi läser den. En viktig ansats finner hon i att man avsåg att stärka en redan etablerad tradition av studier kring den materiella kulturen i skandinavisk forskning, snarare än att »importera» perspektiv från andra länder eller discipliner. Men ocksä Stig Sorensen uppmärksammar att man ofta tenderar att se materialet som något annat, exempelvis när man jämför det med text, ock att man inte talar om materiell kultur som sådan. Hennes slutsats är därför att vi måste lära oss att bli mer »arkeologiska» genom att i högre grad uppmärksamma den materiella kuhurens egenart. Kerstin Gasset Arkeologiska institutionen Stockholms universitet SE-10691 Stockholm Kerstin. Gassd@ark. su.se Vört skjulle kulturarv. Arkaeologien under överflöden. Festskrift Ull Dronning Margrethe II 16. april 2000. Red. Steen Hvass & Det Arkaeologiske Naevn. Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab & Jysk Arkaeologisk Selskab. Köpenhamn 8000. 239 s. ISBN 87-89384-71-7. Säga vad man vill om kungar och drottningar, men nog har det visat sig att de är nyttiga för arkeologin 0111 de kar ett eget intresse för ä m n e t Tack vare detta kar de svenska arkeologerna för överskådlig tid framöver tillgång till K o m m g Gustaf VI Adolfs stiftelse för svensk kultur ock deras danska kolleger till H.M. Dronning Margretke Il's Arkaeologiske Fond. Monarkernas intresse gynnar det allmänna intresset för arkeologi - aldrig var Svenska Fornminnesföreningens möten så välbesökta som när man visste att gamle kungen skulle närvara, ock sak samma är det nu i Danmark när dron11 ingen väntas till session med Oldskriftselskabet Med tioårsintervaller fyller monarken jämna år och då snor det arkeologiska etablissemanget galant ihop en trevlig jubileumsvolym tillägnad högstdensamma. För en m o dest penning erbjuds allmänheten subskribera och vips växer fonderna till eftersom inkomsterna från publikationerna oavkortat går till detta ändamål. Subskribenterna i sin tur går inte lottlösa - de får fina och prisvärda, glättade och intressanta böcker i händerna där den nationella arkeologins dagsläge redovisas på för tiden smakfullast tänkbara sätt Den i6:e april 2000 fyllde Dronning Margrethe II (io år. Hon begåvades då med sin tredje arkeologiska festskrift. Den har titeln Vört Fornvännen gy (2002) 244 Recensioner skjulte kulturarv och handlar om »Arkaeologien under overfladen». I 88 bidrag berättar 76 författare om iakttagelser som gjorts och föremål som hittats på helt omonumentala platser över hela Danmark, platser som påträffats helt apropå och som man före undersökningen inte kade en aning om. Författarna kar för varje artikel fått disponera två sidor där text och bild fått lika stort utrymme och förekommer på de båda varandra motställda sidorna. Hela forntiden och medeltiden ryms inom pärmarna. Festskriften erinrar till upplägget starkt om sina föregångare. Till 4oårsdagen fick droniiingen boken Danefle, redigerad av dåvarande riksantikvarien P.V. Glob (anmäld i Fornvännen 1983, s. 162—163). Den var helt fyndcentrerad och handlade om ett hundratal av de förnämligaste av de inlösenspliktiga fornfynd som danska staten löst in under drottningens livstid. Redaktionellt sett kar den boken ungefär samma utförande som kulturarvsboken med tvåsidiga bidrag men här omfattar varannan sida text och varannan bild. Texten är tvåspråkig - danska och engelska. I kulliirarvsboken äi texten däremot kelt på danska men boken avslutas med en omfattande summary på engelska. Till 50-årsdagen fick dronningen festskriften Oldtidens Ansigt under redaktion av Poul Kjaerum ock Rikke Agnete Olsen, redigerad efter samma principer som 40-årsboken och omfattande 80 artiklar. Idén bakom denna volym är att man valt att skriva om särskilt talande ock expressiva fyndföremål med människoframställningar. Dessa ger omedelbart inkännande ock lockar till vidare tolkning. Alla tre böckerna är vidunderligt vackert illustrerade, de bägge första genomgående av Nationalmuseets fotograf, Lennart Larsen, ock den senaste med landskapliga stämningsbilder av fotograf Kirsten Klein som inledning till de enskilda kapitlen. I övrigt presenteras foton och teckningar av ett stort antal uppbovspersoner. Den nya festskriften avspeglar den danska infrastrukturens omvandling av kulturlandskapet under den senaste högkonjunkturen med dess slora arkeologiska undersökningar. Tidsmässigt är ämnena fördelade inom intervallet från 15 000 f.Kr. till och med tyska underjorFornvännen gy (2002) diska bunkerbyggen under ockupationsåren på 40-talet Med sin koncentration till de för ögat osynliga och därmed i praktiken fågelfria fornlämningarna har boken sitt speciella budskap. Del gäller att försöka skydda dessa inför hotet om total ödeläggelse inom ett fåtal år. Med i kolbilden är den allestädes pågående djupplöjningen och den intensiva skogsplanteringen. Detta är ett genomgående m a n n a . I värsta fall kan nästa festskrift till dronningen bli den sista som kan skrivas med aktuell fältarkeologi som bakgrund. Förstörelse som upphovet till arkeologiskt liv är ett annat ständigt återkommande tema. Jag syftar då på sandflvkten som till följd av misshushållning med naturresurserna (överbetning och skogsskövling) om och om igen tvingat danska bönder att överge sina fält ock gårdar. Dessa kar i översandat skick blivit ett väl förvaltat arv ock en födkrok för sena tiders danska arkeologer. Sist men inte minst kan påpekas att artiklarna i hög grad visar kur metalldetektorerna givil förutsättningar för upptäckten av dolda fornlämningar i Danmark. Men på detta område kar j u danskarna en alldeles egen kultur. Jan Peder Lamm Medieval Dublin 1. Proceedings of tke Friends of Medieval Dublin Symposium 1999. Red. Sean Du fly, Dublin 2000. 237 s., 68 fig. ISBN 1-85182-537-1 hbk. ISBN 1-85182-5800 pbk. Redan titeln känns medryckande för en .stadsarkeolog, och verkets tillkomsthistoria förespeglar fortsatt intressant läsning. Medieval Dublin /sägs vara den första i en serie, sprungen ur ett för allmänheten öppet symposium hållet 17 april 1999. Symposiets arrangörer, The Friends of Medieval Dublin, är en studiegrupp vars målsättning är att öka kunskapen om, ocb allmänhetens intresse för, det medeltida Dublin. Bidragen baserar sig på föredrag frän symposiet och gör därmed boken mera lill en stadsantologi än en monografi över staden. Redaktören Seän Dtiffy är ordförande i Friends of Medieval Dublin ock verksam vid Department of Medieval History vid det av Elisabet I Recensioner 245 år 1592 grundade Trinity College, Dublin. Efter förord av både J o h n Fitzgerald, Dublin City Manager, och redaktören Duffy, följer åtta artiklar av varierande omfång och innehåll. Första och även största artikeln är ett försök till en syntes av de senaste fyrtio årens arkeologi i staden (Linzi Sirnpson). Därefter följer en berättelse om Dublins ekonomiska relationer med omland under vikingatid (Mary Valante). Flera av artiklarna är rapporter över enskilda undersökningar i staden. Stadens vallgravar undersökta vid Cornmarket och Bridge Street (Alan Hayden), strandaktiviteter vid Usher's Quay, bland annat stenmurar och en docka/båtplats mot floden Liffey i medeltida Dublins nordvästra hörn (Leo Swan), undersökningar av delar till augustinerklostret St Thomas the Martyr (Claire Walsh) och anglonormandiska hus vid Back Lane (Tim Coughlan). Slutligen ingår även två mera tingliga artiklar, en studie av medeltida keramik med nyklassificering (Clare McCutckeon) ock en katalog med medeltida broscher och fingerringar från olika undersökningar (Mary Deevy ock Ckristine Baker). Att försöka kritiskt analysera en antologi på ett begränsat utrymme innebär vissa inskränkningar. Ursprungligen kändes den inledande och omfattande artikeln om arkeologiska rön under fyra decennier väl värd ett särskilt fokus. Emellertid kar Linzi Sirnpson främst författat en sammanställning över många av de platser som bidragit till den arkeologiska kunskapen om Dublin. Beskrivningarna är dessvärre summariska ock många för stadens kistoria viktiga upptäckter avkandlas på blott några få rader. Detta är förståeligt om man försöker behandla 40 år av arkeologi i en stad som pä 1700-talet var den näst största staden efter London i det brittiska imperiet. Det finns dock en allvarligare brist. Att färdas som tillfällig besökare längs Dublins gator på en 57 sidor lång resa med närmare 1 OO tillfälliga stopp är omtumlande, men att göra det med hjälp av endast två illustrationer (som därtill både är livlösa, .skallösa och därmed nästan meningslösa) gör det hela till en odyssé med stilistiska drag lånade från en av stadens mera kända författare. Della fungerade säkerl utmärkt för åhörarna, vilkas fötter är bekanta med alla stadens gränder ock vrår men är mera olyckligt på avstånd från den Gröna Ön. Presentationen följer en kronologisk stadskistorik från det första Duiblinn (»svarta bassängen») och framåt Som enkel summering av stadens epoker i ljuset av arkeologisk vittnesbörd fungerar artikeln bättre. Linzi Simpsons kartering är uppenbarligen ett pionjärarbete: det saknades tidigare en överskådlig sammanställning. Sirnpson är tydlig i sin konklusion: ett enormt arbete kvarstår med att syntetisera resultaten från de många a r k e o logiska undersökningarna ock det övergripande målet är publicering. Denna situation känns alltför väl igen från svensk stadsarkeologi. Tyvärr delar även många andra europeiska städer denna opassande ock oförlösta kunskapskris, vilket är olyckligt i västvärldens urbaniserade och stadsigenkännande moderna folklore. Denna gemenskap med staden, jämte specifika särdrag för olika städer, skulle kunna spela en mycket större och bättre roll för engagemanget i kistoriens rötter än exempelvis nuvarande nationalstaters gränser. Resterande artiklar är av mindre omfång ock med betydligt smalare karaktär. Mary Valante visar att nordmännens Dublin redan under 900-talet fungerade som en permanent marknadsplats i samverkan med det iriska omlandet ock var Irlands ledande kanddscentrum långt före den anglo-normandiska invasionen. Clare McCutckeon presenterar vilka namn som bör gälla för keramik från Dublin och vilka tidigare benämningar som de ersätter. Detta är särskilt intressant för personer som arbetar med keramikmaterial från spridda delar av den gamla världen. För oss vanliga dödliga kan det dock vara på sin plats att konstatera att enligt McCutcheon tillverkades ingen glaserad keramik på Irland före anglo-normandernas ankomst (Dublin intogs i september år 1170). De fyra »grävningsrapporterna» innehåller kanske mera beskrivningar av färgerna i Dublins undre värld (mycket brunt och grått), än ivrigt svepande och mustiga historiesammanfattningar. Och till sist, just som man tror sig ha läst sig mätt på lagers kornstorlekar och ordningsföljd och träpålars konstruktionsmärke och elevationer och vallgravars sträckningar Fornvännen gy (2002) 246 Recensioner och djup, upptäcker man oanade guldkorn. Vid augustinerklostret St Thomas the Martyr påträffades golvtegel med bland annat franska liljor som var placerat som markbeläggning, närmare bestämt som trottoar (pavements). Det är tydligen bara känt från två andra platser på hela Irland, båda i kyrkliga miljöer. Genast drar man paralleller till sin egen hemstad och börjar fundera över de golv-tegel som påträffats »golviösa» - det finns kanske mer att berätta om rörelsemönster, tillträden ock symboliska markeringar i den medeltida »välfärden»? Sammanfattningsvis bör man inte betrakta Medieval Dublin I som ett standardverk för att uttömmande tillgodogöra sig stadens långa historia. Det var med all säkerhet inte heller avsikten med boken. Den är tillkommen, liksom Friends of Medieval Dublin, för att föra samman experter och entusiaster, professionella och amatörer, som alla delar intresset för a r k e o logi i staden. En särskilt intressant aspekt med publikationen är att flera av författarna är arkeologer som representerar konkurrerande undersökningsfirmor, men som genom en tredje part kan publicera sig i samma serie. En bättre väg till ökad insikt om vad som är aktuellt kunskapsläge finns knappast. Tänk om varje stad hade en egen någorlunda kontinuerligt utgiven serie publikationer - en stad, en serie, en översikt! Vad gör då några överflödiga lagerbeskrivningar och en och annan usel illustration i det stora hela? Conny Johansson Hervén Kulturen i Lund Enheten för kulturhistoria och kulturmiljö Box 1095 SE-221 04 Lund conny.johanssoiiherven@kulturen.com tionen för landskapsplanering, avdelningen lör agrarkistoria. Boken är en sanimanläggningsavkandling bestående av en sammanfattning på 41 sidor och fyra delar på 248, 21,16 respektive 21 sidor. Av de olika delarna var den förstnämnda och den sistnämnda publicerade sedan tidigare medan del 2 och 3 var i manusstadiet Arbetet är till synes tvärvetenskapligt till sin natur: dels är det en ekologisk metod och referensram som har styrt arbetets gång, och dels har etnologiskt material arbetats in för att ge ett kistorisk återkoppling och en djupare förståelse till lövtäktens omfattning och utformning i det gamla bondesamhället. En grundläggande utgångspunkt för arbetet är att hela landskapet utnyttjades i det äldre bondesamhället, inte bara ängen och åkern. Detta är naturligtvis en inställning som man gott kan föra med sig till arkeologiska studier där »rituella» och »symboliska» landskapsstudier riskerar att utgöra skuggbilder av våra fördomar och önskningar kring ett förhistoriskt varande. Men samtidigt kanske man skall se upp så att man inte hamnar i en strikt funktionalistisk syn på landskapet, något som många kulturgeografiska ock agrarkistoriska arbeten är snubblande nära. Genom sitt mycket aktiva användande av etnologiskt källmaterial klarar sig dock Slotte ur den sistnämnda fällan. Redan inledningsvis (s. 8) påpekar Slotte att »Lövtäkt kar föreslagits påtagligt ka påverkat vegetation ock landskap i förhistorisk tid såväl som under senare århundraden, men detta har varit svårt att bevisa ... Lövfoder används inte längre i nämnvärd omfattning i jordbruket. En bedömning huruvida lövtäkt varit omfattande under senare århundraden försvåras av att kvantiteter inte systematiskt bar registrerats, t.ex. i samband med beskattning eller lantmäteriförrättningar. Den ingår inte heller i den jordbruksstatistik som började insamlas i början av 1 800-talet Spår efter takten på träd har också på inånga platser försvunnit eftersom landskapet genomgått stora förändringar. Min erfarenket är att arkeologer, ekologer, historiker, jägmästare, naturvårdare m.fl. ofta har den uppfattningen att lövtäkt bedrivs endast genom hamling som ett marginellt foderfång ett nödfoder.» Håkan Slotte, Lövtäkt i Sverige och på Åland. Metoder och påverkan på landskapet. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae Agraria 236. Uppsala 2000. 347 s. ISBN 91-576-5782-3. Håkan Slottes avkandling är utgiven vid SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) Ultuna, instituFornvännen gy (2002) Recensioner 247 Slottes bärande hypotes i avhandlingen är en direkt följd av ovanstående citat. Slotte menar att lövtäkt till djurfoder var omfattande i det äldre jordbruket och hade en omfattande landskapsdanande effekt Syftet blir därmed att visa på omfattningen och utbredningen av lövtäkt. Den första av de fyra delstudierna i avkandlingen keter Lövtäkt i Sverige 1850-1950. Metoder för takt, torkning och utfodring med löv samt taktens påverkan på landskapet. Texten är tidigare utgiven som en separat bok från Institutionen för landskapsplanering vid Ultuna. Det är två typer av lövtäkt som diskuteras i delstudien: replöv och kvistlöv. Arbetet baseras framför allt på arkiv-studier (av frågelistor) ock vissa fältstudier. En kompletterande frågelista kar skickats ut på Äland. Allt tyder pä att lövtäkt bedrevs som ett ordinärt jordbruksarbete fram lill slutet av 1800-talet då taktens omfattning minskade radikalt. Några enskilda arter vilka exploaterades kårdare än andra går ej att urskilja, snarare verkar det ha varit så att alla sorter utan taggar har exploaterats tämligen h å r t Naturligtvis utnyttjades lätt tillgängliga arter kårdare än de övriga. Löv samlades in intensivt i samband med lövsprickningen fram tills kreaturen släpptes ut på sommarbete. Nästa intensiva lövtäkt inföll under hösten. Viss skillnad förelåg dock mellan de olika insamlingsmetoderna, där kvistlöv dominerade mellan slåtter ock sädesskörd. Replöv samlades till vinterfoder efter slåttern fram till lövfällningen. Slottes genomgång av kur lövtäkt bedrevs i det gamla bondesamhället är gedigen, vartill kommer ett intressant, informativt och omfattande äldre bildmaterial som inte bara speglar de allmänt kända bilderna signerade Mårten Sjöbeck. Det äldre bildmaterialet kompletteras med ett fotomaterial, taget framför allt av Slotte själv, föreställande tidigare hamlade träd i dagens kulturmarker. Intressanta uppgifter som Slotte lyfter fram är bland annat att brukarna själva ansåg att framför allt replöv var ett kvalitetsfoder fnlli jämförbart med hö. Den andra delstudien keter l.öv/oderförbrukning i Sverige. Mängdufrfigifteroch uppskattning av antakt förbrukade lövkärvar i 1 Hoo-latets får- och getskötsel. Delstudien är ett försök att utifrån etFornvännen gy (2002) nologiskt material kvantificra mängden lövkärvar som gick till utfodring av får ock getter under 1800-talet En tendens är att skogsbygder Utnyttjade lövträd för takt i större utsträckning än slättbygder. Den tredje delstudien heter Hamlade träd i Ire och Stensryd i Bkkinge; trädens ålder och tillväxt. Studien baseras på årsringsundersökningar av hamlade träd. Slotte verifierar att hamlade träd åren efter hamling kar en lägre, ibland mycket marginell, tillväxt, för att sedan ha återhämtat sig 5—10 år efter hamlingen. Detta är erfarenheter att bära med sig i studiet av förhistoriskt trämaterial. Den fjärde och sista delstudien heter Hamling— historisk tillbakablick och rådför naturvårdare och är tidigare publicerad i Svensk Hotanisk Tidskrift. Delstudien skiljer sig från de övriga i det att den är mer praktiskt inriktad som en guide för restaurering av gamla hamlade träd. Den innehåller även råd och riktlinjer för nyhamling. En utgångspunkt är alt gamla hamlade träd är en del av det biologiska kulturarvet, de representerar något mer än vårdträd ock alléer. Frågor som jag bär med mig som arkeolog efter att ha tagit del av Slottes avhandling kretsar kring när i förhistorien man kan börja diskutera lövtäkt och hur man sparar det arkeologiskt på ett övertygande sätt. I modern a r k e o Indisk litteratur dyker sådana frågor ofta upp i förbifarten, då generellt sett baserade på analogier till andra områden samt diskussioner kring almfallet Konsekvensen av Slottes avhandling blir att man som arkeolog bör ha ett omfattande medvetet bruk av löv som foder i åtanke i sina tolkningar när man diskuterar landskap, samhälle och näringsfång i förhistorisk tid. LeifHäggström Jönköpings länsmuseum Box 2133 SE-550 02 Jönköping leif.haggstrom@jkpglm.se