Recensioner http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2003_litt_a Fornvännen 2003, s. 57-88 Ingår i: samla.raa.se

Recensioner
Mats Mogren, Faxeholm i maklens kindskap. En historisk arkeologi. Lund Studies in Medieval Archaeology 24. Lund 2000. 358 s. ISBN 9 1 22-01890-5. Mats Mogrens avhandling om Hälsinglands medeltid var efterlängtad. Redan på andra raden kan det konstateras att boken i spännvidd, materialbearbetning och ambitionsnivå representerar ett mycket gediget och imponerande arbete. Detta kommer troligen inte som en överraskning för den som läst Mogrens tidigare publikationer. Mogren vill studera hur makt spreds och förändrades i medeltidens Hälsingland. Denna medeltid är i avhandlingen osedvanligt lång och tar sin början i en samhällelig kollaps redan omkring år 600 e.Kr. Mogren vill fånga den svenska statens expansion i Hälsingland och uppbyggandet av nya maktstrukturer efter denna samhälleliga kollaps. Grundläggande är tanken att Hälsingland under den tidiga medeltiden inte stod under direkt kontroll av den tidiga svenska kungamakten utan successivt kom att underställas denna makt under medeltiden. Faxeholm ses här av Mogren som en slutgiltig manifestation i landskapet av centralmaktens expansion norrut. Avhandlingens uppläggning speglar synen på Faxeholm som en slutpunkt för diskussionen snarare än som det primära undersökningsobjektet. Efter det nödvändiga inledande kapitlet om varför Mogren skriver om just Hälsingland följer en presentation av undersökningsområdet, teoretiska ställningstaganden, Hälsingland före historien, det skriftliga materialet, maktinnehållet i statsbegreppet samt makten i landskapet. Först på sidan 219 gör Faxeholm som historiskt och arkeologiskt objekt sitt inträde i avhandlingen. Därefter är boken i stort sett slut med undantag av sexton avslutande och uppsummerande sidor. I förhållande till syftet är denna disposition naturligtvis följdriktig, men den som i enlighet med boktiteln vill läsa om Faxeholm i maktens landskap riskerar möjligen att tappa tålamodet. Mogren har använt sig av både skriftligt och arkeologiskt material. Detta förefaller vara ett ställningstagande i en debatt kring förhållandet mellan ting och text inom den historiska arkeologin. Mogren menar att den historiska arkeologen bör använda texter, bilder, kartor, ortnamn och muntlig tradition eftersom de finns där och eftersom det studerade samhället var ett textanvändande samhälle. Det arkeologiska materialet skall i den ideala situationen ställas mot andra material för att på så sätt nå en helhetsbild av det skeende man studerar. Som en del i detta projekt ska arkeologen göra en egen läsning av alla den studerade kontextens materiella lämningar. Vidare bygger Mogren sina resonemang på en utpostmodell för expansion från ett centrum ut i periferin, samt en analytisk uppdelning av denna expansion i politiska, ideologiska och ekonomiska dimensioner. Som Mogren själv skriver så syftar han att ta upp allt som i vid bemärkelse kan belysa Hälsinglands maktstrukturer, externa relationer, näringsliv och förvaltning. Konsekvensen av detta förhållningssätt är att man i en avhandling som tar avstamp i 6 0 0 talet och rör sig framåt i tiden blir tvungen att ta in ett otal skilda källmaterial, från silverskatter till diplommaterial och i stort sett allting där emellan. Inte förvånande mynnar analysen av Hälsinglands yngre järnålder ut i hypotesen att området under denna period knappast kan sägas ha stått i något uttalat beroendeförhållande till de södra delarna av Sverige. 1000och 1100-talens skriftliga o m n ä m n a n d e n av Hälsingland motsäger enligt Mogren inte denna hypotes. De skriftliga materialen från högmedeltiden visar att kungamakten successivt ökade sina anspråk på Hälsingland men att den därvid stötte på motstånd. Den reella kontrollen över periferin har varit liten. En motsvarande analys av andra områden utifrån diplommaterialet skulle på ett värdefullt sätt kunna belysa huruvida denna situation är utmärkande för Hälsingland eller för den tidigmedeltida kungamakten i stort. Det bottniska handelstvånget fäller, som Mogren påpekar, väl
Fornvännen gy (2002)

58

Recensioner lokalt förankrad och en främmande, vilka kan användas för att förklara de flesta aspekter av materialet. Om kungamakten inte har intresse av att etablera kastaler, så har den lokalt förankrade makten det. Om Sveariket ännu inte etablerat sig i Hälsingland så reses runstenarna av de lokala makthavarna i syfte att markera den egna identiteten. Modellens generella giltighet bevisar nästan sig själv. Den lilla människan som Mogren vill se stående i skogsbrynet, rätande på ryggen, är påfallande osynlig trots det omfattande material avhandlingen behandlar. Mogrens avhandling är en av de mycket omfångsrika lundensiska luntor vilka har publicerats de senaste åren, och är närmast överväldigande i sin detaljrikedom och sitt tidsspann. Det återstår att se om den medeltidsarkeologiska institutionen i Lund mäktar att fortsätta producera arbeten i denna tradition. Vi kan dock glädja oss åt att Mogren orkade slutföra sin bok, för Faxeholm i maktens landskap är givande läsning för den strävsamme. Elisabet Regner Institutionen för arkeologi Stockholms universitet SE-io6gi Stockholm eregner@hotmail.com

in i den teoretiska modell som används. Analyserna av det skriftliga materialet tyngs något av detaljrikedomen. Detta är särskilt tydligt i kapitlet som behandlar vitalianernas sociala tillhörighet och politiska relationer. Efter denna genomgång övergår Mogren på sidan 152 till att titta närmare på det a r k e o logiska landskapet. Han börjar här med de mer eller mindre militära anläggningarna som en spegling av den makt som skapas genom tvång. Han går sedan vidare med kyrkorna, vilka får spegla centrums ideologiska expansion norrut, samt skärgårdens medeltida lämningar. Utifrån detta arkeologiska landskap skisserar Mogren en process där sveakungen successivt ökade sin kontroll över Hälsingland. Denna process förefaller ta sin början under 1200-talet med kyrkans och kungsgårdarnas etablering i landskapet. Vissa av kungsgårdarna placeras då vid äldre tingsplatser som en gång etablerats på lokalt initiativ. Mogren menar att kungsgårdarna först under 1300-talet blir befästa, och att de innan dess snarast är centralmaktens ekonomiska etableringar i periferin. De två kastalerna i Rogsta, vilka möjligen kan dateras till 1200-talet, betraktar Mogren som en manifestation av den lokalt förankrade maktstrukturen. Under hela 1300-talet förefaller Svearikets kontroll över Hälsingland ha varit vacklande. I slutet av seklet anläggs Faxeholm av vitalianerna, men övertas senare som stark förvaltningsborg av kronan. Faxeholm blir då en del av en brutalisering av förvaltningen, kanske ett tecken på att kungamakten ännu inte helt hade kontroll över Hälsingland. Ar boken då läsvärd? Många skilda aspekter av maktens landskap berörs på nya sätt, och detta gör i sig avhandlingen intressant. Mogren är också konsekvent i det att han tidigt i arbetet redovisar den teoretiska modell han arbetar efter och sedan håller sig till denna. Om man ska vara kritisk så är kanske just denna modell något av ett problem. Mogren markerar visserligen redan i början att makten och maktens motpart bäst betraktas som två ändar av ett kontimium. För Mogren är just maktens motpart, motmakten eller kanske den lilla människan, central. Samtidigt skapar han genom sin modell två aktörsgrupper eller maktstrukturer, en
Itonvännen g8 (2003)

Eöresundsförlnndelsen. På väg mot det förflutna. Red. Nils Björhem. Stadsantikvariska avdelningen. Kultur Malmö 2000. 287 s., ill. ISBN 91-87336-42-1. Den 1. juli 2000 blev den fäste förbindelse mellem Danmark og Sverige etableret med indvielsen af Oresundsforbindelsen mellem Skåne og Sjaelland - mellem Malmö og Köbenhavn. Igennem det sidste hundred år har der vaeret et Onske om en fast förbindelse, et enddigt förslag blev godkendt i 1991 af både den svenske og den danske regering, og projektet blev endelig godkendt af den svenske regering i 1994. Den 18 km. länge 0 r e s u n d s b r o indgår i et storre motorvejsanlaeg både på den danske og den svenske side, hvor de omfattende jordar-

Recensioner bejder har kraevet store arkaeologiske undersogelser på begge landsider. På den danske side har der vaeret et meget begraenset jordarbejde med anlaeggelsen afet mindre stykke motorvej på Amager kun med en storre arkaeologisk udgravning (Mette Svart Kristiansen: T å r n b y - a farm of the period 1100—1800, Journal ofDanish Archaeology 12 (1998), 1994—95, P P - 1 ? 1 - ' 9 7 ) De mest omfattende jordarbejder blev foretaget på den svenske side med anlaeggelsen af en ny motorvej rundt om Malmö. Denne bog - Föresimdsförbindelsen - fremlaegger de fordobige resultater af de arkaeologiske undersogelser u d d u k k e n d e fra den svenske side, nemlig fra de arkaeologiske undersogelser i förbindelse med anlaeggelsen af Yttre Ringvägen udenom Malmö. Bogen er lavet i et samarbejde mellem Svedab, Vägverket og Stadsantikvariska avdelingen. Diskussioner og overvejelser om hvordan dette omfattende vejbyggeri ville påvirke kultnrmiljoet og förtidsminderne begyndte allerede i begyndelse af iggoerne, de konkrete forarbejder startede i 1993 og de arkaeologiske slutundersogelser påbegyndtes i 1996. To et halvt år efter, ved årsskiftet 1998/1999, kunne de arkaeologiske undersogelser afsluttedes i marken indenfor Yttre Ringvägen omkring Malmö. Ugravningerne havde berört omkring 500 hektar, mere intensivt var der foretaget udgravninger på 50 pladser omfattende 100 hektar, hvor hele overjorden, matjorden, var gravet vaek i overvaerelse af arkaeologer indenfor den 2,5 mil länge motorvejsstraekning. Der er her tale om en af de hidtil störste arkaeologiske udgravningsprojekter i Sverige. En vigtig målsaetning for enhver arkaeologiske udgravning er i dag at den skal skaffe ny viden. Dette synspunkt gaelder også i förbindelse med nodudgravninger ved de store anlaegsarbejder. Malmoområdet har altid vaeret et af de taettest befolkede og dyrkede områder i Sverige, fire forskellige landskabszoner har her givet skiftende förudsaetninger for bosaettdse og udnyttelse af landskabet, derfor er det muligt gennem arkaeologiens langtidsperspektiv at undersoge variationer i bosaettdsernes organisation, og få et samlet billede af regionens forhistorie samt at analysere den kulturhisto-

59

riske bebyggelse og dens udnyttelse af miljoet og omgivelser igennem förhistorisk og historisk tid frem til i dag. Derfor gennemfortes en kulturlandskabsanalyse af det område, som motorvejen skulle anlaegges igennem. På baggrund af denne analyse og de arkaeologiske forarbejder blev der skitseret en raekke problemformuleringer i samråd med en oprettet referencegruppe. For at prioritere udgravningerne og vurdere den indsamlede information ud fra forskellige perspektiver blev projektet inddelt i en raekke delprojekter med det overordnede formål at tolke mennesket i landskabet: Miljoarkaeologi, Dyrkningslandskabet, Jaegerbonddandskabet, Langhuslandskabet, Det rituelle landskab, Det funktiondle landskab, Det organiserede landskab. Den der i fremtiden körer fra Oresundsbroen ad motorvejen med Yttre Ringvägen til motorvejstilslutningerne mod Stockholm og Göteborg körer g e n n e m et landskab, hvis historie har kunnet dokumenteres på en made som ikke tidligere er s k e t - e n historie gennem 12.000 år fra da de forste mennesker bosatte sig i Skåne og frem til i dag. Området er ikke rig på synlige fortidsminder, de fleste informationer findes skjult under jordens overflade. Området har siden de forste bönder begyndte at udnytte jorden vaeret intensivt udnyttet, hvilket har betydet, at de mange levninger fra tidligere perioder enten er forsvundet eller kun fragmentarisk overleveret til i dag. Til sammen repraesenterer de arkaeologiske levn dog sporerne fra alle de aktiviteter mennesket har efterladt i Malmoområdet frem til i dag. Denne bog skal ses som den forste redegorelse af en del af de arkaeologiske resultater, men også som en almen historik för det område som Yttre Ringvägen i dag går igennem. Resultaterne af undersogdserne fremlaegges i en form, der ikke er almindelig for arkaeologiske publikationer. Hvert emne praesenteres i et opslag, altid eller naesten altid med en illustration på venstre opslag og en daekkende tekst på hojre opslag. Emnerne praesenteres i kronologisk raekkefolge gennem områdets 12.OOOartige historie, og hver tidsepoke indledes med et saerligt opslag som introduktion til perioden. Forst saettes undersogdserne i perspektiv
Fornvännen g8 (2003)

60

Recensioner arkaeologisk viden som er fremkommet vil uden tvivl få stor betydning for den fremtidige forskning, ikke kun i Malmoområdet men også i de Ovrige Sverige og Danmark. Med spaending vil vi nu afvente de faerdige rapporter. Sken Hvass Kulturarvsstyrelsen Slotsholmsgade 1 DK-1216 Köbenhavn K
Danmark

gennem i 2 indledende emner, derefter aeldre stenålder med 4 emner, yngre stenålder med 21 emner, bronzealder med 24 emner, jernalder med 38 emner, middelalder med 12 emner og fra renaessance til nutid med 18 emner. Disse sidste historiske emner har begraensede relationer til arkaeologi, men er velplacerede, da de senere historiske emner saetter de arkaeologiske resultater ind i et nodvendigt historisk langtidsperspektiv. Det er et vaeld af spaendende emner, der her fremlaegges med relation til de forskellige formulerede delprojekten Grundläggende folge.s menneskets sociale og ökonomiske ståsted, nemlig huset og gården i bebyggelserne og dermed menneskets relationer til landskabets forskellige muligheder og betydning, fra yngre stenålder til i dag. Ved et så stort arkaeologisk udgravningsprojekt med omfattende fladeafdaekninger, som der her er lale om, er der ikke alene dukket helt nye og ganske uventede genstande frem, med der er også fundet forhistoriske anlaeg af en karakter som man ikke tidligere havde kendskab til, som f.eks. specielt indhegnede områder fra yngre stenålder og länge ildsteder med en speciel funktion fra jernalderen og en brygge fra vikingetiden. Jeg synes, at det er en spaendende made der her er anvendt til at praesentere et stort stof. De kulturhistoriske emner får i bogen ofte en speciel indfaldsvinkd. Den kan laeses sammenhaengende eller laeseren kan vaelge de emner, der synes saerlig interessante. Man bliver nysgerrig bare ved at bladre. Laeseren kan tage på opdagelse i bogen, naesten på samme made som arkaeologen går på opdagelse i et kulturlandskab. Det er lykkedes at fremlaegge resultaterne i en form der förhåbentligt vil interesse et bredt publikum. Her er en spaendende indforing til områdets kulturhistorie, med illustrationer og fotografier af meget hoj kvalitet. Det er en stor ros til projektets deltagere at man her har lavet denne fremragende bog så hurtigt efter at de arkaeologiske udgravninger blev afsluttet i marken. Resultaterne fra de omfattende udgravninger vil efterhanden blive publiceret i en raekke rapporter og synteserne fra de overordnede målsaetninger skal fremlaegges. Den maengde af Fonntännen g8 (2003)

shv@kuas.dk

Anne-Sofie Gräslund, Ideologi och mentalitet. Om religionsskiftet i Skandinavien från en arkeohgisk horisont. Occasional Papers in Archaeology 29. Institutionen för Arkeologi och Antik historia, Uppsala universitet. Uppsala 2001. 171 s., ill. ISBN 91-506-1481-9. Forskningen om Nordens kristnande är alltid lika aktuell. Övergången från hedendom till kristendom mitt under den »vilda vikingatiden» skapar idealiska förutsättningar för såväl ett vetenskapligt som ett medialt intresse. Den centrala frågan är när och varför nordborna kristnades-var de hedniska kristna eller kristna hedningar? Förväntningarna på Anne-Sofie Gräslunds bok Ideologi och mentalitet är därför höga. Hon har bidragit med ett stort antal artiklar om kristnandet sedan hennes avhandling om gravskicket på Birka publicerades 1980. Med denna andra monografi fanns nu möjlighet till en mer populärvetenskaplig blandning av »The best of...», en uppsummering av projektet »Sveriges kristnande» samt en översikt över den enorma mängden nya forskningsresultat. Språkligt sett uppfylls detta genom en lättillgänglig svenska, som på den illustrativa sidan får stöd av ett stort antal figurer, även om vissa berörda orter saknar illustration. Innehållsmässigt kan bokens första kapitel om »Religionsskiftet i Norden» och »Arkeologin och kristnandet» betraktas som ganska korta sammanfattningar av »Sveriges kristnande». Mera av det senaste decenniets forskning skulle här ha varit önskvärd. Det är först med

Recensioner kapitlen »Kristnandet ur ett kvinnoperspektiv», »Regional variation» och »De centrala frågorna» som Gräslunds egna synpunkter kommer fram. Den röda tråden i dessa kapitel är den ständigt återkommande frågan hur fenomen med både kristet och hedniskt inslag skall tolkas. Utöver detta levererar Gräslund beträffande kvinnornas roll under kristnandet en mycket vågad men intressant tes. Med stöd av den utvecklingspsykologiska och etnologiska forskningen försöker hon visa att vikingatidens kvinnor hade ett vitalt intresse av ett religionsskifte. Här berörs tyvärr inte de något yngre norska och isländska sagorna. Därmed blir t.ex. Gräslunds påstående att de »förkristna gudinnorna ... kompenserades av Maria» problematisk. I dessa källor spelar nämligen Maria inte alls den tilltänkta rollen, hon är snarare osynlig i materialet. Istället verkar nordborna ha fokuserat på Gud/Kristus (gränsen är här flytande), en Kristus vars seger över döden erbjöd ett annat perspektiv inför nästa liv än krigarelitens Valhall. Samtidigt var överklassen i det nybildade riket - med kungen i spetsen - mycket angelägen om att legitimera sitt herrskapsanspråk genom religionen, något som fick stöd genom den kristna religionens hierarki. Istället för att utveckla den mycket osäkra teorin om biologiska och kulturella faktorer fanns här möjligheten att inarbeta ny forskning, men detta prioriterades tyvärr inte. Intressant blir boken när Gräslund försöker att besvara de centrala frågorna »när, var, hur, varför och varifrån». Här hittar vi t.ex. en mycket kortfattad kritik av Torun Zachrissons teori om Sigtunas roll som kristet centrum, vilken dock inte diskuteras vidare. Utvecklingspotential har också undersökningarna av det språkliga inflytandet som kan avläsas på Eskilstunakistorna. Här märks kronologiskt sett först en engelsk och senare en tysk påverkan. Det spännande händelseförloppet där de danska och svenska kungarna på en mycket avancerad nivå spelade ut de båda missionskrafterna mot varandra utvecklas dock inte med den arkeologiska potential som finns till hända. Gräslunds ansats, att enbart komplettera historieskrivningen utan att konfrontera den med arkeologins resultat, förhindrar en vidare diskussion.

61

Det arkeologiska materialet låter sig nämligen inte alls anpassa så enkelt till historieskrivningen. Låt oss bara ta två exempel från svearnas viktigaste handelsplats, Birka. Enligt den tyske munken Adam av Bremen skall ärkebiskopen av Hamburg-Bremen, Unni, år 936 ha besökt ön och återupptagit missionen efter Ansgar. Biskopen dog dock efter några månader och hans huvud transporterades tillbaka till Bremen. Gräslund sätter nu flera enkla silverkors som påträffats i kvinnogravar i samband ined detta missionsintermezzo. Stilmässigt har dock dessa kors sina närmaste paralleller i England, och man har inte gjort några motsvarande fynd på tyskt område. Hur skall man förklara detta? Har kanske Adam av Bremen i sitt 1075 e.Kr. avslutade verk om stiftet HamburgBremen »rensat bort» en del av missionsförloppet? Förteg Adam att engelska missionärer var aktiva på ön? Historiskt sett skulle det finnas en logisk förklaring. Adams skrift skall inte enbart läsas som ett förhärligande av stiftet Hamburg-Bremen, utan också - som historikern Henrik Janson visat - som en stridsskrift mot påven Gregorius VII i den begynnande investiturstriden. Det skulle kanske ha varit politiskt självmord för Adam att berätta sanningen om missionsförloppet i Skandinavien eftersom han då skulle ha lagt ett argument i händerna på motståndarna. De hade därmed kunnat ifrågasätta stiftet Hamburg-Bremen, vars ärkebiskop kiemar stod på den tyske kejsarens sida. Det andra exemplet är den ständiga jakten på en kyrkobyggnad på ön och på dess kristna församling. Gräslund upprepar här sin tes att kristna begravningar kan ha ägt rum norr om Borg. I anslutning till en tidig kristen kyrkogård skulle man även kunna vänta sig en eventuell kapell- eller kyrkobyggnad. Att denna skulle ha legat i samma område är faktiskt inte osannolikt med tanke på att de äldsta kyrkorna på annat håll placerades i handelsplatsernas utkanter. Den rumsliga nyorganisationen av dessa centralplatser ägde först rum i och med anläggandet av kristna städer. Här är Lund med dess kyrkor ett belysande exempel på en stad med ett koncipierat centrum. Birka grundades dock under hednisk tid och tydligen hade varFornvännen g8 (2003)

62

Recensioner Anne-Sofie Gräslund, Ideologi och mentalitet. Om religionsskiftet i Skandinavien från en arkeologisk horisont. Occasional Papers in Archaeology 29. Institutionen för Arkeologi och Antik historia, Uppsala 2001. 171 S. ill. ISBN 91-506-1481-9. Die Integration Skandinaviens in das christliche Europa war ein langwieriger, sich uber Jahrhunderte erstreckender Prozess. Die Errichtung der Erzbisttimer Lund 1104, Nidaros 1154 und Uppsala 1164 markiert nicht nur die kirchliche Emanzipation des Nordens von der kontinentalen Vorherrschaft, sondern auch dessen endgiiltigen Anschluss an die lateinische Kultur. Während diese Phase durch Quellen bestens dokumentiert ist, liegen die Anfänge im Dunkeln, zumal das rekonstruierte Geschichtsbild des Adam von Bremen nicht frei ist von Einseitigkeiten seiner hamburgischbremischen Perspektive. Die Ursache dieser Problematik liegt in dem weitgehenden Fehlen schriftlicher Uberlieferung fiir die Friihzeit von Mission und Christianisierung in Skandinavien, von verlässlichen Berichten uber die polytheistische Religion ganz zu schweigen. Dafiir gibt es umso mehr Sachzeugnisse, was Historiker und Archäologen trotz gelegentlicher Verständigungsschwierigkeiten zum interdisziplinären Dialog zwingt. Erforderlich ist dafur freilich ein rascher Austausch der jeweiligen Forschungsergebnisse. Deshalb ist es sehr zu begrfifien, dass AnneSofie Gräslund, assistant professor im Institutionen för arkeologi och antik historia der Uppsala universitet, in einem uberschaubaren Buch die archäologische Evidenz fiir den Prozess der Christianisierung in Schweden vorstellt. Durch ihre zahlreiehen Arbeiten bestens ausgewiesen, gibt sie in diesem durch etliche Abbildungen gut ausgestatteten Buch einen kompetenten Uberblick iiber den gegenwärtigen Stånd der Forschung. Nach einer knappen ..Introduktion" werden in Kapitel 2 zunächst .teoretiska överväganden' (S. 11-18) angestellt, die auf der Basis des Verständnisses von Arcbäologie als Kulturgeschichte zu dieser zentralen Frage fuhren: „hur och med vilken takt förändras normer och attityder genom religionsskiftet?" (S. 14)

ken kungen eller överklassen makten att tvinga platsens befolkning till en ny stadsplan. Placeringen av en eventuell kyrkobyggnad kan därmed med goda skäl antas ligga i det av Gräslund utpekade området. Den omgivande kyrkogården kunde i så fall förväntas vara könsuppdelad, som känt frän de äldsta kristna begravningsplatserna annorstädes. Problemet är bara att en av recensenten genomförd könsanalys av gravfynden inte alls visar på någon uppdelning. Samtidigt dyker också ett annat problem upp. De kvinnogravar som Gräslund förknippar med Unni-missionen ligger inte alla i det utpekade området: hälften ligger spridda över gravfältet Hemlanden. Hur skall man förklara detta? Är det enbart ett belägg för att kristnandet inte fick riktigt fotfäste på ön och saknade en mer avancerad organisationsform? Kanske är det just ett uttryck för den av Gräslund efterlysta ackulturationsprocessen, där delar av samhället redan anpassat sig till den nya religionen och man därmed valde en begravningsplats i en någorlunda kristen församling, medan andra fortfarande lades tillsammans med sina släktingar i enlighet med den hedniska traditionen. Avslutningsvis kan man konstatera att det behövs en samlad insats från flera ämnen för att öka förståelsen för Skandinaviens kristnande. Projekt som »Sveriges kristnande» och »Vägar till Midgård» har med sina interdisciplinära ansatser öppnat nya forskningsfält och fördjupat kunskapen om ett förflutet religionsskifte. Det är korrekt att det »arkeologiska materialet har mycket att tillföra till den bild som skapats med utgångspunkt i Ansgarsvitan och Adams kyrkohistoria» (Gräslund s. 127), men materialet kan mer än så. Analysen av ting och text ger oss möjligheten att skapa en dialog mellan disciplinerna, där bådas källor omvärderas kontinuerligt och nya synteser utvecklas. Jörn Staecker Institutionen för arkeologi och antikens historia Lunds Universitet Sandgatan 1 SE-223 5° Lund Jorn.Staecker@ark.lu.se Fmnvännen g8 {2003)

Recensioner Sicherlich stånden sich Polytheismus und Christentum uber längere Zeit in Konfrontation gegenuber. Das Problem der Germanisierung des Christentums, das James C. Russell nicht immer iiberzeugend angesprochen hat, ist dabei differenziert zu beriicksichtigen. Dennoch trifft zu: „Den tidiga kristendomen i Skandinavien var med säkerhet just denna germaniserade form" (S. 18). Teil 3 präsentiert .religionsskiftet i Norden - en översikt' (S. 19-27) und skizziert in Anlehnung an Fridtjov Birkdis „tre olika faser av kristnandet: 1) infiltrationsfasen, 2) missionsfasen och 3) etableringsfasen" (S. 19) die Entwicklung in den einzelnen Ländern und stellt das Quellenmaterial vor, das nur mit interdisziplinärem Ansatz sachgemäB erfasst werden känn. Der Umstand, dass die Königsmacht die Christianisierung fiir ihre nationalen Einheitspläne zu instrumentalisieren verstand, wird angesprochen (S. 25 i), was durch die Erörterung des Sakralkönigtums, das soeben Olof Sundqvist kompetent diskutiert hat {Freyr's Offspring. Rulers and Religion in Ancient Svea Society, Uppsala 2000), noch vertieft werden konnte. In dem zentralen vierten Kapitel .Arkeologin och kristnandet" (S. 29—65) werden eingehend Kult- bzw. Opferplätze, Runensteine, Gräber und Artefakte nach ihrer Aussagefähigkeit fiir den Prozess der Christianisierung befragt. Nach einem Forschungsiiberblick stellt Gräslund fest, dass man sich dem Problem auf zweierlei Weise nähern könne: „dels kan man se kristnandet som samhällspolitisk process, på överhetens nivå, dels kan man se det som social process, på .gräsrotsnivå" (S. 31). Es ist zwar richtig, dass die Schriftqudlen mehr die Mission ,von oben' bei den Eliten betonen, was sich aufgrund der Sozialstruktur auch anbot, das bedeutet jedoch nicht ihren Verzicht auf Berichte iiber Mission auf der Ebene des einfachen Volkes. Hier sind Deutungsmuster und Aussagebereitschaft der Autoren zu beriicksichtigen, und gerade deshalb vermag hier das archäologische Material, wie Gräslund iiberzeugend zeigt, weiterhelfen. Zu den am lebhaftesten diskutierten Fragen gehört die nach der möglichen Kultkontinuität, genauer Kultplatzkontinuität. Sie ist, was deutlicher

63

werden konnte, naturlich auch eine Frage nach der Machtkontinuität. Die schriftlichen Quellen behaupten zwar bisweilen, pagane Kultorte seien durch die Errichtung von Kirchen umgewandelt worden, äuCern sich jedoch wenig konkret. Der archäologische Nachweis einer direkten Kontinuität ist auch nicht einfach, scheint aber an einigen Orten möglich (zum Beispiel Yeavering in Northumbrien; Maere in Tröndelag; Borg in Östergötland; Frösön in Jämtland; mit Einschränkungen Jelling in Jutland und Horning). Nach umsichtiger Analyse wagt Gräslund eine eindeutige These: .Arkeologiskt material talar också, enligt min åsikt, klart för att kultplatskontinuitet har varit vanlig" (S. 64). Dem ist trotz bisweilen iibertriebener Vörsicht mancher Forscher nur zuzustimmen. Ob das allerdings zu der Aussage berechtigt, „den gamla konfrontationstanken fär över huvud taget inte något stöd i materialet" (S. 64), scheint mir zweifelhaft. Gewiss, die Mission verlief in Skandinavien meistens friedlich, wenn man einmal von den brutalen Methoden eines Ölafr Tryggvason in Norwegen absieht. Aber es bleibt doch die Tatsache der Konfrontation zweier lebendiger Religionen mit ihren kultischen Benutzungsregeln, die nicht ohne Auseinandersetzungen abgehen konnte. Hier fuhren die Schriftq u d l e n trotz ihrer Aussagebegrenzung weiter. Auch die Analyse der Thorshämmer gehört in diesen Zusammenhang, zumal sich die kreuzsignierten Exemplare kaum zur Untermanerung der fragwiirdigen These eines Synkretismus eignen. Kapitel 5 beschreibt mit „kristnandet ur ett kvinnoperspektiv" (S. 65—89) ein Forschungsfeld, das Gräslund wichtige Impulse verdankt. Unter Heranziehung verschiedenster Quellen känn sie wahrscheinlich maehen, dass Frauen eine „aktiv roll vid kristnandet" spielten (S. 89), weil sie aus verschiedenen Grunden offener waren fiir die neue Religion. „Kanske var kvinnans viktigaste insats vid kristnandet att hon genom sin öppenhet anammade det nya och sedan påverkade sin familj" (S. 88 k ) . Das umfangreiche sechste Kapitel stellt .regional variation - tre exempel' vor (S. 91—126) und schildert auf der Basis der zuvor gewonnenen
Fornvännen g8 (2003)

64

Recensioner zeugenden Thesen von Gräslund, iiber die im Einzelnen naturlich noch intensiverzudiskutieren wäre, auBerhalb Schwedens, denn leider sind die Ergebnisse der schwedischen Forschung etwa im Rahmen des ..Projektet Sveriges kristnande" in der deutschen Mediävistik noch nicht bekannt genug. Das ansprechende Buch von Anne-Sofie Gräslund känn hier wichtige Vermittlerdienste leisten. Prof. Dr. Lutz E. von Padberg Universität Paderborn Fachbereich 1 Geschichte D-33098 Paderborn v.Padberg-Everswinkel@t-online.de

Erkenntnisse die Entwicklung der Ubergangsepoche in Jämtland, Möre u n d auf Öland. Kapitel 7 behandelt „de centrala f r å g o r n a när, var, hur, varför och varifrån?" (S. 1 2 7 135). Gräslund betont, dass sich die konkurrierenden Religionen in einem längeren Prozess gegenseitig beeinflussten und o h n e Konflikte nebeneinander existierten. Das muss durch Handdskontakte längst vor den ersten Missionsversuchen in Birka im 9. J a h r h u n d e r t begonnen haben. Auch wenn vor allem in der Anfangsphase nicht zuletzt aus machtpolitischen Grunden die Elite zum Religionswechsel bereit war, sind dennoch individuelle Entscheidungen keineswegs auszuschlieBen. Der durch manehe Schriftqudlen uberbetonte Einfluss deutscher Missionare ist durch den nicht unbeträchtlichen Anteil von Angdsachsen zu ergänzen, während es fur byzantinische Einflusse keine Belege gebe. Gräslunds „avslutande diskussion" (S. 137— 13g) betrachtet den Religionswechsel als historisches Faktum in der Spannung von Kontinuität und Veränderung. Hier stellt sich auch die im Buchtitel formulierte Frage nach I d e o logie und Mentalität. „De religiösa uttrycken kan vara en yttring av något normativt, något som man bör göra och som därigenom hör hemma i ideologin. Men religiösa uttryck kan också visa sig efter den inre omvändelsen och vara grundade i de kristna värderingarna men uppträda omedvetet hos en hel grupp; då bör de snarare karakteriseras som mentalitet" (S. 137). Eine entscheidende Veränderung fiir die Menschen war gewiss ..övergången från många olika gudar till en enda" (S. 138). Noch tiefer aber wirkte sich in einer kultorientierten Gesellschaft die Etablierung der Kirche als Institution ans: „De stora skillnaderna och omställningarna för folk i allmänhet tror jag istället kom när kyrkan väl var etablerad och organiserad och på ett helt annat sätt började ställa krav på hur inan levde och betedde sig, och det var säkert förändringar på både gott och ont" (S. 139)Beigegeben ist dem Buch neben der umfassenden Bibliographie (S. 151—171) eine detaillierte englische Zusammenfassung (S. 141— 150). Das erleichtert die Rezeption der uberFornvännen g8 (2003)

Makarov, N. A.; Zakharov, S. D. & Buzhilova, A. P , Srednevekovoe rasselenie na Belom Ozere (Medieval settlement in Beloozero region). Studia Historica. Jazyki Rysskoj Kultury. Moskva 2001. 496 s., 138 fig. ISBN 5-7859-0207-9. 36 VAT-Euro hos G.E.C. GAD, Danmark, e-post: slavic@gad.dk Medeltidsarkeologin i Ryssland handlade, liksom i de flesta andra länder, länge främst om städer, kandsbygdsarkeologin har dock aldrig negligerats helt, och det finns ett antal viktiga publikationer från begränsade undersökningsområden såsom Sedovs studie av Smolensk-området och Nosovs arbeten i Novgorod-området. Trots detta har landsbygdsstudier i Ryssland, liksom i Sverige, ofta handlat om översiktliga presentationer utifrån skriftliga källmaterial främst av kameral natur. Det arkeologiska materialet har ofta varit bristfälligt. De omfattande fältarbeten som under många år bedrivits av Nikolaj Makarov och hans medarbetare i Beloozeroområdet är därför av stor betydelse för rysk landsbygdsarkeologi - och för oss i andra länder som är intresserade av detta forskningsfält. Föreliggande bok är en sammanfattande publikation av resultaten från arbetet i Beloozero-området, men tyvärr är den på ryska vilket kanske är dess största brist. Boken avslutas visserligen med en fyllig sammanfattning på engelska, men då engelskan är av rysk karaktär blir

Recensioner den ibland lite svår att förstå för en »svengdsk» läsare. Andra brister är att bildtexterna invid bilderna är på ryska (de engelska bildtexterna finns bak i boken) och att bildkvaliteten är låg, vilket är beklagligt då presentationen av fyndmaterialet intar en framskjuten plats i denna bok. Beloozeroområdet, d.v.s. området kring sjön med samma namn, är beläget rakt norr om Moskva och rakt öster om S:t Petersburg. Det har beskrivits som svårtillgängligt, skogigt och sumpigt, och betraktas i Ryssland som en periferi. Enligt Nestorskrönikan beboddes området av det finsk-ugriska folkslaget ves, vilka fr.o.m. 862 kom att styras av Ruriks bror Sineus. Främst under 900-talet ägde en rysk (slavisk) bebyggelseexpansion rum, och det är lämningarna efter denna bebyggelse som ligger till grund för föreliggande studie. Ca 180 tidigmedeltida bebyggdselämningar, varav ca 20 med tillhörande skelettgravfält, har registrerats genom inventeringar av ett ca 9000 km2 stort område. Bebyggelsen har i allmänhet legat vid sjöar och älvar. Dessutom finns en numera till stora delar överdämd vikingatida och tidigmedeltida stad/handelsplats vid namn Beloozero i området. Staden Beloozero har grävts ut i ett tidigare sammanhang, men inom ramen före föreliggande arbete har även lösfynd som eroderats fram genom dämningen insamlats. Material från bebyggelsdämningarna har främst erhållits genom insamling av lösfynd och genom provgropar. Dessa lokaler uppvisar efter svenska mått rejäla kulturlager och är rika på föremål. Få anläggningar har dokumenterats, men det finns indikationer på att husen legat på rad längs stränderna. Generellt har det varit fråga om obefästa bebyggelseenheter. De tidigmedeltida bebyggelsdämningarna i området skiljer sig från de från skriftliga källor (och därmed yngre) kända gårdarna och småbyarna i området både genom sin lokalisering tätt intill vattendragen och genom sin storlek. Den yngre, mindre omfattande, bebyggelsen låg i allmänhet uppdragen en bit från stranden. De tidigmedeltida bebyggelseenheterna omfattade allt från ca 250 nk till 11 hektar. De flesta omfattade dock endast 250—7000 m2, och de större bebyggelseenheterna var för-

65

modligen något mer än bara boplatser. Merparten av de tidigmedeltida bebyggelseenheterna verkar rumsligt sett ha varit organiserade i mindre grupper om ibland upp till 13 enheter, men det var också vanligt med spridd, ensamliggande bebyggelse. Utifrån fyndmaterialet, främst väldaterad keramik, förefaller det som om de tidigmedeltida bebyggelseenheterna övergavs under 1200-talets senare del varvid de historiskt kända byarna etablerades. Denna bebyggdseomstrukturering fhängde tydligen samman med en förändring i de ekonomiska villkoren. Utifrån fynd av artefakter och djurben har man kunnat konstatera att pälsjakt varit av stor betydelse under tidig medeltid. Fynd från boplatser och gravar visar också att man haft en omfattande konsumtion av lyxvaror och importvaror. Författarna framhåller här tolkningen att pälsjakt för avsalu varit av stor betydelse under tidiga medeltiden, och att människorna i området genom denna lukrativa näring kunnat ta del av den internationella handelns varuutbud. Även invånarna i staden Beloozero har själva idkat pälsjakt och inte bara varit varuförmedlare. Under perioden 1250—1350 minskade pälsjaktens betydelse och jordbruket blev viktigare, vilket fick de ovan beskrivna effekterna på bebyggelsemönstret. Denna ekonomiska förändring syns även i benmaterialet från några utgrävda skelettgravfält. Enligt detta material var människorna i Beloozeroområdet inledningsvis friskare än i många andra ryska områden, men med tiden ökade t.ex. skörbjugg, skador och förslitningar som kan kopplas till jordbruksarbete. Medieval settlement in Beloozero region är en gedigen studie av den tidigmedeltida situationen i området. Här presenteras ett synnerligen rikhaltigt och intressant material, och här utreds viktiga saker som bebyggelsestruktur, näringsfång, människornas hälsa och livslängd och förändringarna i dessa på ett utförligt sätt. Genom att man tydligt har kunnat binda samman agrar bebyggelse, varuproduktion för avsalu och produkter som bör ha erhållits genom ett internationellt handelsnätverk problematiserar man den alltför vanliga bilden av den självförsörjande bonden. Man hade dock i mitt
Fornvännen g8 (2003)

66

Recensioner och det skall bli spännande att ta del av dess resultat därifrån. Eva Svensson Inst. för arkeologi och antikens historia Lunds universitet Sandgatan i SE-223 5° Lund Eva.Svensson@ark.lu.se

tycke gärna kunnat gå ännu längre och förankra sina resultat tydligare i övergripande samhällsteori. Författarna är överhuvudtaget mycket försiktiga med att dra såväl teoretiska som mer generaliserande slutsatser. I själva verket innehåller studien en rad intressanta problemområden med möjligheter till djärva diskussioner förutom ovanstående. Som exempel kan nämnas relationen mellan det finsk-ugriska folket ves och de inflyttande slavisktalande ryssarna. I många fall har den tidigmedeltida bebyggelsen etablerats på platser som brukats under förhistoriska perioder, och det var ännu vanligare att den tidigmedeltida bebyggelsen etablerades intill äldre bebyggelse. Däremot förefaller det finnas ett kronologiskt gap mellan den äldre bebyggelsen och den ryska etableringen vid dessa boplatser, och de ryska kolonisatörerna kan därför sägas ha restaurerat ett äldre bebyggelsemönster. Författarna framhåller att det kan finnas många orsaker till detta förhållande, och framkastar som ett förslag att det varit fråga om goda platser ur ett ekonomiskt perspektiv - vilket förmodligen är helt korrekt. Det hade dock enligt min mening varit spännande att här diskutera frågor kring det mentala landskapets betydelse, och vilken innebörd de äldre boplatserna hade för de inflyttande människorna. Särskilt som författarna har kunnat konstatera att den ryska bebyggelsen etablerades i vad som varit perifera områden för ves. En sådan diskussion hade varit helt i linje med internationell debatt idag, men utifrån materialet från Beloozero-området hade den kunnat bli bättre empiriskt underbyggd än den är i många dylika studier. Boken är, eller borde vara, av stort internationellt intresse för forskare med inriktning på medeltida landsbygd, handel och utmarksbruk, och därför är det beklagligt att den inte givits ut på ett mera gångbart språk än ryska. Det har publicerats några artiklar på engelska som delvis bygger på arbetena i Beloozero-området, och förhoppningsvis dyker det u p p flera. Gärna med lite djärvare anslag och mera teoretisk inriktning. Forskargruppen bedriver nu fortsatta fältarbeten i det angränsande Vologda-området,
Fornvännen g8 (2003)

Mellan sten och brons. Uppdragsarkeologi och forskning kring senneolilikum och bronsålder. Red. H. Bolin, A. Kaliff & T. Zachrisson. Occasional Papers in Archaeology 27. Stockholm Archaeological Reports 39. Institutionerna för arkeologi vid Stockholms och Uppsala Universitet 2001. 152 s., ill. ISBN 91-631-0623-X. Denna bok är ett av resultaten av projektet »Uppdragsarkeologi och forskning» vars syfte var att länka ihop de två nämnda områdena. Projektet startade 1995 och de tre redaktörerna har haft rollen som forskningskoordinatorer. Boken utgör en artikelsamling grundad på föredrag som gavs vid Uppsala och Stockholms universitet år 1999. Artikelförfattarna är både nu- och dåvarande doktorander i arkeologi och arkeologer verksamma inom nppdragsarkeologin. Artiklarna spänner över ett stort fält, både teoretiskt och kronologiskt. Den inledande artikeln av Johan Hegardt tar sin utgångspunkt i Montelius och hans periodindelningar. Hegardt menar att 1800-talets positivism har fått stor betydelse för arkeologin, vilket har lett till ett förnuftstänkande där förhistorien delas in i greppbara serier baserade på tid och rum där man i lidens gång kan se en utveckling, en ordning. Denna ordning är dock något som vi har skapat och viktiga byggstenar utgörs av både etno- och androcentrism. Att uppmärksamma detta, att bryta ner begreppen och inse vad de egentligen står för, anser Hegardt vara av största betydelse. Den arkeologi Hegardt vill se kallar han för kontemplativ eller etisk arkeologi. Det är en arkeologi inom vilken vi upprättar en dialog med forntiden, där tolkningar sätts i centrum och fakta ses som tolkningar. Hegardt vill ge fi-

Recensioner losofin utrymme inom arkeologin. På senare tid har flera avhandlingar framlagts där detta görs, bl.a. Hegardts egen (Relativ betydelse, Uppsala 1997). Betydelsen av att uppmärksamma vår egen roll och samtid kan inte nog understrykas och en arkeologi ä la Hegardt kommer nog att göra sig allt mera gällande. Även Eva Stensköld tar upp kulturbegreppet och frågar sig i sin artikeltitel om senneolitikums "kulturlöshet" beror på forskningstraditionen eller om den är en förhistorisk verklighet. Stensköld menar att senneolitikum är en försummad period som ofta setts i ljuset av den efterkommande bronsåldern eller den föregående mellanneolitiska tiden. Hon anser att detta beror på att för stor betoning lagts på keramikmaterialet och förekomsten av metaller, vilket gör att senneolitikum inte haft något att komma med och därför setts som en kulturellt enhetlig period. Hur man uppfattar senneolitikum beror på vad man har att jämföra med. Stensköld menar att man i jämförelse med andra material, t.ex. flinta, kan se även senneolitikum som en heterogen och varierad tid. Vad Stensköld egentligen anser att kulturbegreppet står för förblir dock oklart. Hon uppmärksammar vår egen roll i skapandet av kulturer, men verkar ändå tro på en förhistorisk kultur som existerar oberoende av oss som forskare. Artiklarna av Per Lekberg och Jan Apel tar båda upp stenteknologi, i Lekbergs fall den enkla skafthålsyxan och i Apels flintartefakter från senneolitikum. Båda forskarna studerar föremålen utifrån kontextbundna olikheter, kekberg kan påvisa en korrelation mellan hur yxorna ser ut och var de återfinns och lovar att återkomma till varför det är på detta vis i sin avhandling (Yxors liv, människors landskap, Uppsala 2002). Apel å sin sida (jfr. Daggers, knowk.dge & power, Uppsala 2001) skiljer mellan »formellt definierade flintartefakter» och produktionsavfall, där han menar att det senare återfinns på boplatser och det första i gravar. Flintan är sydskandinavisk och Apel menar att importen av denna kan ses som något man valt att göra, kanske för att visa på samhörighet med Sydskandinavien och avståndstagande mot områden norrut. Kritik kan dock riktas

67

mot synen på att det sydskandinaviska hantverket är av högre kvalitet än det i östra Mellansverige. Kvalitetsindelningar är knappast något som varit relevant under forntiden och sålunda kan inte denna indelning hjälpa oss att förstå senneolitikum. Flinthantverket i östra Mellansverige borde kunna förstås utifrån sig självt och inte ses som sämre än något annat, en syn som skulle hjälpa till att motverka de klassiska tankarna kring centrum och periferi. Även Kjell Andersson arbetar med senneolitikum och presenterar en hållkista i Botkyrka sn. Andersson menar att hällkistorna kan ses som uttryck för en kollektiv senneolitisk ideologi som kom att ses som ett hot under äldre bronsålder. Detta skulle kunna vara ett svar på varför hällkistor i den äldre bronsålderns centralområden täcktes över. Tankarna är intressanta men hänger mycket på dateringar av när kistorna täcktes över, vilket Andersson själv reflekterar över. Viss kritik kan dock riktas mot att den äldre bronsålderns samhälle och dess stratifiering ses som självklar. Med denna syn uppstår ett glapp mellan senneolitikum och den äldre bronsåldern, något som kanske skulle kunna undvikas om frågor kring samhällsstruktur utvecklades och frågan varför en förändring skedde kom i fokus. Om en hällkista handlar även Per Lagerås korta notis om den pollenanalys som gjorts i och runt en kista i Hamneda sn, Småland. Bokens andra del inleds med en artikel av Katherine Hauptman Wahlgren om hällristningar i nordöstra Östergötland (jfr. Bilder av betydelse, Stockholm 2002). Här tas förändringar i hällristningstraditionen upp kopplade till förändringar i gravskick. Den äldre bronsäldern representeras av bl.a. svärdsristningar och rosen. En förändring sker under yngre bronsålder till ristandet av flera figurer och flertaliga små brandgravar. Under den äldre bronsåldern kan ristandet ses som en sluten företeelse som försiggick på utvalda platser. Under den yngre bronsåldern börjar nya ytor tas i anspråk, nya figurtyper kommer och ristandet verkar bli mer decentraliserat. Skeppets roll blir viktigare och kan kanske kopplas till resandet och till livets förändringsprocesser. En förändring från att begrava ett fåtal döda på bergen till att lägFornvännen g8 (2003)

68

Recensioner sinande resurser. Varför yxan blir en viktig symbol i detta sammanhang förklaras dock inte. Den ses som ett gudsattribut och som symbol för gudarna, en syn som okritiskt verkar grunda sig på jämförelser med Medelhavsområdet. Risken med en syn där hela Europa ses som enhetligt, gällande både symbolvärld och idéer, är att man förutsätter att alla människor är lika oavsett tid och rum, sålunda en etnocentrisk syn. Mellan sten och brons utgör en bra sammanfattning av hur olika forskare ser på forntiden. Skillnader kan ses i de teoretiska förhållningssätten, vilket speglar vår samtid och sammanfattar forskningen av idag. Uppdragsarkeologi och forskning kan här ses ha sammanförts genom att ett modernt synsätt präglar artiklarna och att exploateringsgrävt material har tagits upp till vidare analys. De flesta av artiklarna skrevs inom ramen för pågående avhandlingsarbeten som burit frukt sedan seminarierna år '999Tove Werner Arkeologiska institutionen Stockholms Universitet SE-io6gi Stockholm tove.werner@ark.su.se

ga de döda på gravfält närmare bygden kan även ses. Även Helena Victor brottas med förändringar som sker under bronsåldern och utgår ifrån de s.k. kulthusen (jfr. Med graven som granne, Uppsala 2002). Victor visar på en kronologisk skillnad mellan s.k. stengrundshus och s.k. stolphus. Stengrundshusen anser hon främst hör till den äldre bronsåldern då man ansåg det nödvändigt att skilja de döda från de levande, närmare bestämt i kulthusen. De yngre stolphusen ser Victor som mera öppna och dessutom belägna närmare boplatserna, något som kan tyda på att man nu hade en mer direkt kontakt med förfäderna. Både Hauptman Wahlgren och Victor har intressanta infallsvinklar. Synpunkter på varför förändringar sker väntas i respektive avhandling. Bronsåldersforskningen har på senare tid blivit starkt präglad av en samhällsmodell med hövdingadömen, eliter, social stratifikation m.m., termer som alla har sin grund i nutida ekonomiska resonemang. Kanske kommer dock den nyare forskningen att börja problematisera detta. Phyllis Anderson Ambrosiani tar upp skärvstensproblematiken. Hon visar på hur skärvsten inte bara behöver ha uppkommit i och med eldning i en härd, utan även kan ha tillverkats genom eldande på stenhällar eller stenblock, något som gör att traditionella tolkningar runt skärvstenen som boplatsindikerande kan ifrågasättas. Problemet som tidigt tas upp i artikeln, d.v.s. att avgöra huruvida skärvstenen tillhör en sakral eller profan sfär, verkar dock vara ett steg tillbaka i förståelsen av samhället. En sådan uppdelning måste ses som grundad i vår egen tid, utan förankring i bronsåldern. Sålunda skulle en vidare diskussion om samhällsstrukturer vara önskvärd. I den sista artikeln presenterar Leif Karlenby (jfr. Bronsyxan som ting och tanke, Uppsala 2002) en tolkning av yxans betydelse från senneolitikum till år 1000 f.Kr. Karlenby ser yxan som bronsålderns främsta symbol i ett samhälle som genomgår en förändring från en cyklisk till en linjär tidsuppfattning, där en linjär uppfattning leder till att resandet och det exotiska blir allt viktigare. Uppkomsten av denna tidsuppfattning anses bero på överbefolkning och
Fornvännen g8 (2003)

Mats Roslund, Gästeri huset. Kulturell överföring mellan slaver och skandinaver goo till I J O O . Skrifter utgivna av Vetenskapssodeteten i Lund 92. Lund 2001. 496 s., ill. ISBN 91-973773-33När Mats Roslunds stora doktorsavhandling Gäster i huset nu har utkommit är det resultatet av många års intensiva forskarmödor. Ämnet, den så kallade östersjökeramiken, har härmed fått sitt standardverk för lång tid framåt. Arbetet består till halva omfånget av fem diskuterande kapitel, medan den andra hälften består av materialbearbetningar och en omfattande bildkatalog. Det första kapitlet, Det förflutnas makt, handlar bland annat om hur vi påverkas av både inomoch utomvetenskapliga förhållanden när vi ar-

Recensioner betar med arkeologi. Arvet från det förflutna har makt över hur vi agerar idag och det vi gör idag påverkar framtiden. Det gäller inte minst när vi genom materiell kultur studerar så komplexa företeelser som kulturell överföring från en grupp av människor, slaver, till en annan, skandinaver. Bokens titel, Gäster i huset, syftar dels pä främmande människor, men dels också på främmande keramik. Både keramikern och skärvorna ska få komma till tals. Den grundläggande frågan i avhandlingen avser vilka samband som föreligger mellan ostersjökeramik i dagens Sverige och slavisk identitet. Med ostersjökeramik avses sådana lerkärl som haft slavisk keramik som förebild. Roslund deklarerar att hans vetenskapliga ideal är en kritisk kontextuell arkeologi, med nära kontakt mellan tolkning och källmaterial. Här ligger han i linje med lan Hodders postprocessuella arkeologi. Vidare är han påverkad av Armafes-skolans nyckelord: berättelse, vardagsliv och mentalitet. Roslund kritiserar däremot tolkningar som allt för mycket talar om marknad, handel och vandrande hantverkare. Han är också kritisk till en politiserad arkeologi och ger varnande exempel på hur bland annat den fördomsfulla synen på slaverna som passiva och skandinaverna som aktiva har förvanskat historieskrivningen. En heterogen syn på begreppen slaver och skandinaver eftersträvas istället. Även avseende keramiken framhåller Roslund att en heterogen syn, som lyfter fram kontraster istället för överslätande likheter, ger den bästa förståelsen för människorna bakom källmaterialet. Det andra kapitlet, Mötet, diskuterar frågor kring kulturella skillnader och kulturell överföring. Platsen för mötet är hushålkl snarare än marknaden. För att i detalj kunna studera hur mötet sker krävs en typologi som förmår uttrycka kulturellt innehåll och regionala kontraster. Här är stil (form och dekor) samt teknik viktiga element. Syftet är att kunna skilja mellan (olika typer av) äkta slavisk keramik, ostersjökeramik och »hybrider» med rötterna i en senvikingatida skandinavisk tradition. Det tredje kapitlet, Gåvan förbereds, behandlar den slaviska keramikens historia i Europa. Den kan spåras till 4/500-talen och skapades i

69

området kring Donau, bland annat utifrån senantika och bysantinska inspirationskällor. Keramiken har hög kvalitet och är ibland drejad. Den senslaviska keramiken i norr (med början i det sena goo-talet) kan delas upp i en västslavisk och en östslavisk (Rus') tradition. Denna keramik är framställd på kavalett, det vill säga på en sakta vridbar skiva. Hantverket har en viss grad av specialisering och många regionala grupperingar kan urskiljas. Det fjärde kapitlet. Skandinavisk reception, diskuterar vad östersjökeramiken betyder i olika regioner av det nuvarande Sverige. I Skåne (med staden kund) har keramiken samband med en aristokrati som var allierad med den danske kungen. Västslaviska trälar ingick i aristokratins hushåll. Keramiken förknippades på landsbygden med en urban livsstil och fick en positiv värdeladdning. Man upphörde därför att tillverka lokala keramiktyper kort efter år 1000. Östersjökeramiken tog över, både i staden Lund och på godsen/storgårdarna i omlandet. I staden Sigtuna var det annorlunda. Här var det östslaviska gäster (bland annat hirdmän från Rus') och deras hushåll som introducerade östersjökeramiken. Detta var även fallet i Sigtunas föregångare Birka, vilket jag menar kan användas för att stärka kopplingen mellan det sena Birka och det tidiga Sigtuna. Till skillnad från i exemplet kund fortgick den inhemska keramiktraditionen parallellt i Sigtuna. I Mälardalen fortsatte man att tillverka inhemska keramiktyper och ingen tydlig motsvarighet märks här till den skånska spridningen av ett urbant ideal på landsbygden. Orsakerna till detta ska sökas i de olika sociala strukturer som skiljde Skåne från Mälardalen. Gotland, där ostersjökeramik särskilt uppmärksammats i Visby och på de med kyrkogårdsfunna vikingatidsgravar samtida gravfalten på öns södra del, knyter an till östslaviskt område. Detta kan, menar jag, vara ett stöd för tanken att dessa senvikingatida gravfält är influerade av östkristna tankegångar och inte är »hedniska», som ofta hävdas. 1 övrigt kan anföras att Östergötland, Småland och Oland anknyter till östsvenska förhållanden, medan Västergötland anknyter till danska.
ttonvännen g8 (2003)

7°

Recensioner För att lyckas måste emellertid både en mödosam materialbearbetning genomföras och en teoretiskt medveten kulturhistorisk insikt om den aktuella tiden inhämtas. I en växelverkan mellan dessa arbetssätt ligger möjligheterna till en djupare förståelse. Boken är därför ett gott exempel på kontextuell, tolkande arkeologi. Den kan rekommenderas till läsning för den kulturhistoriskt intresserade, men den kan tack vare sin katalogdel också användas för att nå mycket längre än vad författaren själv denna gång haft möjlighet till. Roslunds arbetsinsats överträffar redan det mesta vi någonsin sett i svenska doktorsavhandlingar. Hans teorimedvetenhet och noggrannhet bör bli ett rättesnöre för nya generationer av doktorander. Dock bör de inte ta efter hans ambitionsnivå och tidsplan. Anders Carlsson Arkeologiska institutionen Stockholms Universitet SE-106 91 Stockholm Anders.Carlsson@ark.su.se

Det femte kapitlet, Slaviska gäster i del skandinaviska huset, är ett sammanfattande tolkningskapitel. Keramiken ska förstås inom ramen för ett socialt perspektiv där hushållet är nyckelordet. Detta är ett alternativ till det dominerande ekonomiska perspektivet med marknaden som centralt begrepp. Marknadsprinciper är däremot mer aktuella från och med det sena 11 oo-talet, då tysk keramik blir vanlig (Kugeltöpfe). Det sociala perspektivet är också viktigt när det gäller hantverkarens möjligheter. Hushållsperspektivet innebär att hantverkaren var inlemmad i och kontrollerad av ett hushåll. Några förutsättningar för »fria» vandrande hantverkare fanns därmed inte. I exemplet Lund/Skåne var det alltså trälar som tillverkar östersjökeramiken. Det var emellertid det »urbana ideal» som keramiken kommit att uttrycka som gav den en positiv laddning. Den urbana stilen blev en social förebild och den lokala, traditionella keramiken förlorade sin betydelse. Kontakterna med den slaviska keramikens ursprungsområden bröts snart i exemplet med trälar som tillverkare. I exemplet Sigtuna var det istället gäster i hushållen som tillverkade östersjökeramiken. Därmed fanns fortsatta kontakter med keramikens ursprungsområden. I omlandet. Mälardalen, grep detta emellertid inte omkring sig, även om undantag finns. Där fortsatte istället den lokala keramiken att spela sin roll. En intressant fråga är om den keramiken saknade laddning eller om den rent av fick betydelse som traditionsbärare i viss motsättning till det som östersjökeramiken i staden Sigtuna representerade. Man kan dock av källkritiska skäl möjligen tänka sig att fler fynd av ostersjökeramik kommer att göras i aristokratiska miljöer i Mälardalen. Skillnaderna kvarstår även då, men bilden får kanske nyanseras något. Hur som helst bidrog östersjökeramiken till en positiv bild av slaver genom att deras keramik och kopiorna av den associerade till högre sociala skikt och till urbana miljöer, oavsett om den producerades av trälar eller gäster. Roslunds avhandling bidrar i sin tur till en positiv bild av keramikforskningens möjligheter. Keramiken är ett medel att förstå människor.
Fornvännen g8 {2003)

Peter Carelli, En kapitalistisk anda. Kulturella förändringar i 11 oo-lakts Danmark. Lund studies in medieval archaeology 26. Stockholm 2001. 464 s., ill. ISBN 91-22-0191 2-X. Jakten på den storeforlelling Ikke siden Rikard Holmberg (1977) forsvarte sin avhandling Den skånska Oresundkustens medeltid har noen arkeolog påtatt seg det ytterst utfördrende arbeidet med å förmulere et samlet, konsisu-nt syn på kulturutviklingen innenfor det danske kongedommets rike i middelalderen. Holmberg valgte å studere kultur- og samfunnsutviklingen innenfor et mindre, löst avgrenset territorium, 0resund-kyslen, gjennom hele middelalderen. Carelli har valgt en annen innfallsvinkel, nemlig å fånge en periode, det 12. århundredes kulturutvikling innenfor hele dåtidens danske territorium. Etter Holmbergs avhandling var det mange som spurte seg om det overhodet var mulig ut fra materidle levninger å skrive »totalhistorie».

Recensioner Problematikken genererer en rekke sporsmål av teorietisk, metodisk og empirisk art, k eks: hvilke kvalitative og kvantitative egenskaper må vi kreve skal vaere til stede i det empiriske materialet for å kunne företa troverdige sammenligninger över länge tidsrom og heterogene geografiske regioner? Etter hvilke kriterier skal man företa det nodvendige representative utvalg av kildemateriale og data? Hvilke kildekritiske reservasjoner må vaere til stede för å kunne analysere og sammenstille materidle og andre data tilkommet gjennom et vidt spekter av sosial og kulturell praksis? Sporsmål av en annen karakter er slike som for eksempel: hva betyr det (eller rettere, hva kan det bety) å anlegge et »helhetsperspektiv på kulturhistorien» (s. 1 yf), noe Carelli eksplisitt uttrykker er et hovedmål med avhandlingen? Og hvorledes avgrense, definere og beskrive et så sentralt begrep i Carellis avhandling som »historisk struktur»? Er det noe som alltid, og til alle tider, er en slags hestekraft som driver den historiske utviklingen fremover i et uforutsigbart kontinuum, eller er det relativistiske, i seg selv historisk betingede storrdser som skapes i hodet på forskeren? Slike og lignende sporsmål skal vi komme tilbake til, for de representerer grunnleggende teoretisk-metodiske problemstillinger som danner fundamentet for det monumentale prosjekt Carelli presenterer oss for. Det tapte århundre? Boken er inndelt i 6 hovedkapitler, hvorav kap. 2-4, som representerer godt 75% av den samlede tekstmassen (ekskl. appendiks e t c ) , er materialpresentasjoner og -analyse. Gjennom en tverrdisiplinaer tilnaerming har Carelli som målsetting å gi en totalhistorisk skildring av det tidligmidddalderske Danmark sett i lys av en allmenn-europeisk utvikling: »Ett grundläggande syfte med denna avhandling är att söka jämföra de ämnesspecifika skildringarna för att se om de olika källmaterialstolkningarna kan jämkas i en övergripande och mer holistisk orienterad beskrivning. Målsättningen är således att genom en bred tvärvetenskaplig studie försöka ge en »totalhistorisk» skildring av den tidiga medeltidens Danmark ... En inledande hypotes är därför att Danmark, liksom övriga

71

Väst- och Sydeuropa, omfattades av en fundamental samkällsomvandling under tidig medeltid. Avhandlingens övergripande mål är att beskriva, förstå och förklara denna samhällsomvandling» (s. 21). Den baerende ideen i avhandlingen er at middelalderen er en periode som i Danmark, i likhet med resten av Europa, gjennomgår viktige kultur- og samfunnsforandringer. Oppgaven for Carelli har da blitt å soke å slå fast når disse förandringene fant sted, hvem som initierte forandringene, hvilke grupper som ble berört av dem og hvorfor de i det hele tätt fant sted. Denne oppgaven forfolger Carelli med ubonnhorlig konsekvens gjennom alle bokens naermere 460 sider, hvor han med sto hand leder oss gjennom de fleste diskusjonstema middelalderarkeologien har vaert innom de siste par generasjoner. Det gjor han uten å miste fokus, hvilket i seg selv er en bemerkelsesverdig bragd. Carellis hovedtese er at »de förändringar som ägde rum i Danmark under tidig medeltid hade sin förklaring i en allmän framväxt av en kapitalistisk anda som påverkade människors sätt att tänka och handla och som tog sig uttryck i både den andliga och den materiella kulturen» (s. 21). Med kapitalisme mener Carelli »ett samhälleligt system där de ekonomiske aktivitetene styrs av ett profitmotiv» (s. 23), eller, sagt på en annen mate, »ett avgränsat ekonomiskt system som formades i takt med etablerandet av marknadsekonomiska principer och en ökad samhällelig penninghushållning» (s. 384). Gjennom avhandlingen presenterer Carelli oss för, i alle fall for Nordens vedkommende, helt nye formuleringer om grunnleggende utviklingstrekk ved det danske samfunn som normalt legges betydelig lengre frem i tid enn 1100-tallet. Gjennom delresultatene i hver av avhandlingens fem hovedkapitler trekkes det en tydelig rod tråd, ioynefallende fri for lokker og knuter, fram mot folgende monolittiske konklusjon: »Hela denna tidigmedeltida utveckling kan således beskrivas som framväxten av en specifikt kapitalistisk anda. Det var huvudsakligen i städerna som denna formades, men den sprids snart vidare och kom under 1100-talets lopp att omforma hela det danska samhället och den rådande mentaliteten» (s.
Fornvännen g 8 (2003)

72

Recensioner sulterer i tidligere siterte konklusjon. Gjennom 400 sider har altså ikke Carellis omfattende studier bidratt til å modifisere, nyansere eller utvikle denne hypotesen vesentlig ut över de innledende påstandene. Men verken det kildemateriale som trekkes inn i undersokdsen eller Carellis analyse av det er så entydig at hans grunnleggende lese om framveksten av en kapitalistisk mentalitet i den danske samfunnslivet i det 12. århundre kan vekke umiddelbar tilslutning. Nedenfor skal jeg vise hvorfor. Carellis prosjekt er ambisiost. Det handier intet mindre om »att genom en bred tvärvetenskaplig studie försöka ge en totalhistorisk skildring av den tidiga medeltidens Danmark» (s. 21). Med en slik målsetting er det förståelig at arbeidet er blitt voluminöst, og den omfattende materialanalysen berorer da også svaert mange av de sentrale forskningsområder som nordisk middelalderarkeologi har beskjeftiget seg med i möderne tid. Det er intet mindre enn imponerende å vaere vitne til den innsikt forfatteren har ervervet innenfor mange problemområder og kildekompleks. Det er en fornoyelse å ta del i den kreativitet og det overblikk som Carelli er i besittdse av, hvilket er en grunnleggende forutsetning for å kunne knytte de mange lose trådene sammen i det jeg vil karakterisere som en av de betyddigste middelalderarkeologiske avhandlinger som har sett dagens lys i Norden. Det er et arbeid som garanten vil bli et standardverk som det hyppig vil bli referert til, kanskje forst og fremst fordi det gir en fremragende oppsummering av Stånd der Forschung på mange viktige midddalderarkeologiske forskningsfelter. Syntesearbeider får av naturlige grunner gjerne denne funksjonen. Men samtidig kan de også lett få karakteren av å »ha sagt det siste ordet». Det er imidlertid ikke tilfellet med denne avhandlingen, som jeg mener representerer et fruktbart provoserende, alternativt syn på grunnleggende kultur- og samfunnsprosesser i det tidligmidddalderske Danmark. Sann sett er jeg overbevist om at d e n n e avhandlingen vil vekke til konstruktiv debatt og heftig meningsutveksling. For samtidig som vi kan nikke anerkjennende til den arbeidsprestasjon som avhandlingen representerer, må vi samtidig erkjenne at det også er alvorlige me-

21). Denne påstanden utgjor avhandlingens grunnleggende budskap, og fremstår folgdig som det sentrale diskusjonstema. Fokuseringen på 1100-tallet som et sentralt århundre begrunner Carelli med at dette er en periode som ingen tidligere har vaert saerlig interessert i, og som derfor står i et underlig »fravaerelsens lys» i forhold til det dynamiske 1000-tallet på den ene siden og Valdemar-tidens intense forskningsinteresse på den andre. Jeg er i noen grad enig i Carellis beskrivelse av 11 oo-tallet som det »tapte århundre» i kunnskapsmessig forstand, men jeg stiller meg sporrende överfor det forhold som blir en logisk konsekvens av Carellis påstand, nemlig at dersom 11 oo-tallet virkdig var så sentral i utviklingen av sydskandinavisk kultur og samfunnsliv, hvorfor er så nettopp dette århundre blitt marginalisert og anonymisert i forskningssammenheng gjennom flere generasjoner? For å kunne belegge og karakterisere den grunnleggende kultur- og samfunnsendring i Danmark i det 12. århundre har Carelli valgt å analysere fire områder innenfor dansk kulturog samfunnsliv, nemlig produksjons- og bebyggelsesendringer i det agrare landskapet, oppkomsten av en urban identitet, institusjonaliseringen av den verdslige og kirkdige makten samt bruken av skrift. Carelli understreker at sammenstillingen av de endringene som fant sted på dansk territorium i löpet av tidlig middelalder ikke er en definitiv katalog, men et bredt og »förhoppningsvis representativt axplock» (s. 2 1). Det får sannelig vi som lesere også håpe, ellers kommer både vi og Carelli gruelig galt avsted. Her skulle jeg derfor ha onsket at Carelli hadde stilt oss överfor noe mer handfast og pålitdig m.h.t. å bedomme representativiteten i forfatterens »axplock» enn et fromt Onske om at han hadde fått med seg det vesentlige, og altså det som förhåpentligvis er signifikante trekk ved den sydskandinaviske kulturog samfunnsutviklingen i det 12. århundre. Det har noe med troverdigheten i framstillingen å gjore. I et sjette og syntetiserende kapitel trekkes trådene sammen, og avhandlingens utgangshypotese om framveksten av en kapitalistisk mentalitet i det 12. århundre gjores til gjenstand för en provning. Denne provning reFornvännen g8 (2003)

Recensioner todiske, kildekritiske og analytiske svakheter som hefter ved dens resultater. Noen av disse vil jeg löfte frem og drofie naermere nedenfor. Mitt utgångspunkt er at jeg var, og fortsatt er, grunnleggende skeptisk til tanken om at kapitalismen som ideologi og okonomisk strategi var så rotfestet i det danske midddaldersamIim net, at den som idé var med på å strukturere og påvirke den historiske utviklingen gjennomgripende allerede på 11 oo-tallet. At hypotesen fremsettes gäng på gäng gjennom hele avhandlingen, nesten uten motforestillinger og ined et påfallende fravaer av alternative fortolkningsmulighcter, gjor ikke min skepsis mindre. Jeg er ikke prinsipielt uenig i det sentrale metodiske prinsipp Carelli lanserer på s. 16—17, nemlig at »teorins roll är att fungera som hjälpmedel för att kunna hantera den empiriska datan för att ge den historisk mening », men i dette tilfellet er teoriens rolle ikke bare blitt et hjelpemiddel, men en veivisersom nokså reservasjonsfritt peker ut den eller de tolkningsmuligheter som best understotter avhandlingens grunnleggende tese. Jeg har også motforestillinger til det forhold at til tross for at det gjennom materialanalysen avdekkes en rekke forhold som burde ha tvunget Carelli til å ta inn över seg bctydningen av de store regionale og kronologiske forskjellene som er til stede bare innenfor det lille danske territoriet, så tromler han frem som om Bornholm, Vestjylland og Skåne var underlagt de samme grunnleggende sosiale, kultiirdle, politiske og ökonomiske realiteter. I storre målestokk gjelder dette også når eksempler fra Kontinentet bringes inn i analysen og gjores gjeldende som analogier, nesten som om territorielie, klimatiske, språklige, historiske og ktilturelle grenser ikke eksisterte mellom Syd-Skandinavia og resten av Europa. Noe slikt har ikke skjedd siden troen på analogiens lörklaringspotensial gikk en stille, men langtrukken dod i möte på 1980-tallet. Nedenfor vil jeg ta for meg noen tema og problemstillinger som etter min mening er sentrale i de tolkningsforslag Carelli fremmer i sin avhandling, og som ligger til grunn for teorien om 1100-tallet som årbundret da kapitalismens ånd med tiltakende styrke og konse-

73

kvens snek seg inn i det trauste, danske bondesamfunn og smidde opp ned på begreper som arbeid, produksjon, overskudd og rikdom. Utgångspunkt og innfalLsvinkler. El kritisk lys på teori- og metodebruk. »För mig är inte målet med det historiska arbetet att skildra de enskilda händelserna, men väl strukturerna och processerna bakom dessa». De historiske strukturene karakteriserer Carelli (fritt etter Brandel?) som »det kitt som förenar enskildheterna till en kulturell helhet» (s. 15). Dermed slår Carelli et slag for den franske Annales-skolens grunnleggende forestilling om at de historiske prosessene styres av »seige strukturer». På s. 101 bringer han imidlertid inn et nytt striiktnrbegrep i analysen, d e n n e gängen hentet fra Giddens strukturasjonsteori. Men Giddens og Annales-skolens strukturbegreper står for ulike kvaliteter og egenskaper som analytiske instrumenten Mens Annalesskolens strukturbegrep er et instrument for å forklare stabiliteten og tregheten i de historiske prosessene, er Giddens strukturbegrep dynamisk i den forstand at det er med på å skape förståelse för på hvilken mate sosiale og kultiirdle endringer finner sted. Carelli forer oss inn i tåkeheimen når han ikke opplyser om hvilken förståelse han selv legger i dette viktige begrepet, eller når han uforutsigbart bruker snart det ene og snart det andre begrepet som om det var aldeles likegyldig for resultatet. Denne skjodeslose lek med begreper henger klart sammen med det som må oppfattes som avhandlingens metodiske fundament. På s. 17 karakteriserer Carelli selv den anvendte metodikken som »vetenskaplig eklekticism». I fig. Gyldendals fremmedordbok er definisjonen av eklektisme en »filosofisk anskudse som fra de forskjellige systemer velger tit de laeresetninger som synes tiltalende, uten å bry seg om hvorvidt de innbyrdes stemmer överens; uselvstendig forsok på av forskjellige ståndpunkter å skape en helhet». Begrepet eklektisme blir derfor ofte brukt som en negativ betegnelse på alt som har preg av tilfeldig sammensatte (og ofte delvis misförståtte) »teorisnutter» gruppert omkring en eller flere ad hoc-forklaringer. Uansett misbruk av begrepet betinger eklektisme
Fornvännen g8 (2003)

74

Recensioner geografiske, klimatiske, demografiske, språklige og kulturdle relasjoner. Regionene var mer avgrenset, og dermed også tydeligere, enn i vår tid, noe som bor få konsekvenser for vår förståelse for og beskrivdser av de endringsprosesser som ytterst sett er Carellis mål å förstå: »...change was not only unequally distributed in time. Its effects on European culture also differed with regard to the dimensions of space and group. O n e reason why the changes defy precise dating was the fact that whatever changes took place did not take place everywhere at the same time. Specifically, the process of territorialisation launched late in the early Middle Ages and enhanced during and after the twelfth century contributed to the widening diversity of spaces of regular communication in European culture. Not only was there a widening gap among the several regions making u p the continent but also between the rural countryside and the urban communities of towns . Last but not least, cultural changes proceeded unevenly with regard to the various types of groups.» (H. Kleinschmidt, Understanding lhe Middk Ages, Bury St. Edmunds 2000, s. 341). Denne problematikken er i liten grad berört i avhandlingen, til tross for at det representerer en, etter min mening, er en helt avgjorende omstendighet för förståelsen av det prosjekt Carelli söker å gjennomfore. En samlet kommentar til det viktige innledende teori- og metodekapitlet er at det legger opp til mange spennende og interessante diskusjonen Men disse fullfores ikke. Det er vanskelig å kunne akseptere at i en avhandling som eksplisilt bygges opp omkring så sentrale begreper som »struktur», »syntese» og »totalitet» har en unngått en grunnleggende drofting av disse begrepenes betydning og innhold. Det er ikke innlysende hva disse begrepene betyr i den sammenhengen de opptrer. Det sentrale begrepet »kapitalisme» er dessuten losrevet fra sin sosiale sammenheng, og midddalderens regionalitet er i det store og hele neglisjert. Det teoretiske og metodiske fundament Carelli legger opp til i innledningen fremstår derfor for meg som ufullstendig og for löst til å baere oppe et såvidt ambisiost og omfattende prosjekt.

som prinsipp at man tilslutter seg en forestilling om at det virkdig ligger en positiv niulighet i å nå innsikt og förståelse i å kombinere forskjellige og ofte motstridende teoretiske grunnholdninger. Carellis indirekte begrunnelse for å velge dette usedvanlige utgångspunktet henger muligvis sammen med hans hoyst fortjenestefulle onske om å skrive »totalhistorie» i ekte Trods-Lundsk ånd. Forutsetningene for å få til det er i) å utvide det arkeologiske kildematerialet med andre kildekategorier, 2) tverrvitenskapdige tilnaermingsmåter, 3) en holistisk synsmåte og en kontekstuell metodikk (s. 18). En slik åpen, empiristisk og emneoverskridende metodisk tilnaermingsmåte forutsetter også, slik jeg forstår Carelli, en tilsvarende fordonisfri åpenhet överfor teoretiske posisjoner. Videre er det bare ved å utnytte det potensial som en utvidet empiri og et mangföld av metoder og teoretiske tilnaermingsmåter representerer, at det er mulig å gå inn i et prosjekt med de perspektiver og dimensjoner Carelli har risset opp. Jeg er långt fra sikker på at det er riktig. Under alle omstendigheter burde så vel forutsetningene for og konsekvensene av den cklektiske åpenhet som Carelli legger til grunn for prosjektet ha vaert droftet mer inngående enn det tilfellet er. I utgangspunktet kan ikke en analyse som bygger på eklektisme gi noe annet enn et inkonsistent grunnlag for den overgripende hypotesebyggingen. Et eksempel på hva en slik grunnholdning har fort til er nettopp Carellis bruk av Braudels og Giddens strnkturbegreper om hverandre. Et annet problem, dog av en helt annen karakter, er det forhold at en vesentlig del av den empiriske undersokdsen henter materiale fra Skåne, mens resultatene er gjort gjeldende for hele Danmark (s. 251)-Jeg mangler en metodisk drofting av de tolkningsmessige konsekvensene av en slik skjevfordeling, ikke minst fordi den generalisering som kommer til uttrykk i tolkningen av det arkeologiske kildematerialet på en helt grunnleggende måle forhindrer Carelli fra å drofte de svaert interessante regionale og kronologiske forskjellene i undersokdsesområdet. Midddalderens landskap bestod fremfor alt av regioner, bestemt av
Fornvännen g8 (2003)

Recensioner En ny jordisk ordning? Etter inledningskapitlet folger en gjennomgang av de siste decenniers resultater innenfor agrararkeologisk forskning. Her drofter Carelli bl.a. de skiftende funksjonene på jordgravde renner rundt gårdstomter og omkring kirkegårder. Funksjonene kan vaere mange, fra dreneringsrenner til markeringer av den private eiendomsretten, noe som i fig. Carelli er typisk forekommende forst på 11 oo-tallet (s. 43ff). Men renner som rene eiendomsmarkorer er godt belagt i byene allerede på 1 ooo-tallet, og som eiendomsmarkeringer omkring gårdsiuk ter er de belagt og beskrevet så långt tilbake som yngre jernalder i Vorbasse, bl.a. av Lotte Hedeager (Danmarks jernabler, Esbjerg 1992, s. 1 7t)ff). Forestillingen om renner som grense omkring privat eiendom har trolig vaert til stede lenge for 11 oo-tallet. Dermed blir det vanskelig å si at renner med denne funksjonen forst opptrer på 11 oo-tallet og at det her dreier seg »om en stark vilja til privatisering av gårdstoften.» (s. 47). En slik funksjon har rennene åpenbart hatt lenge for 11 oo-tallet og de kan neppe tolkes som uttrykk for en sterkere vilje enn for til »privatisering». Et annet viktig forhold som beröres i dette kapitlet er oppkomsten av en ny bygningskultur, noe som i fig. Carelli kommer til uttrykk gjennom en endring fra en åpen til en lukket bebyggelse (s. 58). Carelli peker på muligheten av at det kan ha noe med övergången til en »utvidet kjernefamilie» å gjore, hvilket i sin tur skulle kunne forklares med at familien i löpet av 11 oo-tallet antok karakteren av en kjernefamiliestruktur, et forhold som også er kjent fra det samtidige Vest-Europa. Carelli oppfattet dette som en »mycket omfattande individualiseringsprocess under denna tid.» (s. 60). Undertegnede oppfatter dette som et nokså komplisert utsagn, bl.a. fordi det er uklart hvorledes en endring i familiestrukturen i praksis kan ha påvirket gårdens romlige organisasjon. I Norge forer nemlig en helt parallell utvikling i familiestrukturen til en stikk motsatt endring i den romlige organiseringen enn den Carelli beskriver, nemlig gjennom en fragmentering av langhuset i en läng rekke småhus. Historikeren Jon Vidar Sigurdsson (Norsk historie

75

800—ijoo, Oslo 1999, s. 2o8fj har for nylig slått fast at »det er svaert vanskeleg å forklare årsakene som ligg bak oppdelinga av langhuset i mindre hus... Ein anna medverkande årsak kan vere at hushaldet på kvar gård har vorte noko mindre, det vil seie at det var faerre som budde på kvart bruk enn for». Endringene kan dessuten like gjerne skyldes teknologiske og driftstekniske forandringer som sosiale, slik Sigurdsson og Carelli er inne på. Ä bruke omorganiseringen av gårdsbebyggelsen som et belegg for en omfattende privatisering fremstår derfor som en i beste fall hypotetisk muligbet. En oppstnnmerende kommentar til kapitt d 2 er at også dette kapitlet har mange interessante oppslag og kreative kombinasjoner av relevante data. Det er godtgjort arkeologisk at en agrar produksjonsvekst og en omlegning av bebyggelsen fant sted i löpet av tidlig middelalder, men det er noe en for så vidt alltid har visst på grunnlag av skriftlige kilder. Det nye er at dette for Danmarks vedkommende knyttes til oppkomsten av nye mentaliteter som beskrives i termer av gevinst, privatisering, individualisering, investering og rasjonalisering. Dette förblir etter min mening en dårlig belagt påstand som ikke er satt tydelig nok opp mot mulige alternativer. Et slikt mulig alternativt tolkningsalternativ er at landnam og produksjonsvekst (med fölkeokning som folge) kan vaere et uttrykk for det hurtig voksende jordaristokratiets maktbefoydser og okte behov for et overskudd til reinvestering i sosial display. Eller en kombinasjon av dette og en markant befolkningsökning. Endringer i arveregler til jord kan også ha vaert medvirkende.

Når bk byen by ? I kap. 3. drofter Carelli sporsmålet om utviklingen av en egen urban livsstil i de danske middelalderbyene. Hans utgångspunkt er at det arkeologiske kildematerialet fra bygrunnen viser at det fant sted en kraftig ökning i konsumpsjonen av varer og tjenester i löpet av tidlig middelalder. Denne veksten var ikke bare kvantitativ, sier han, den var også kvalitativ. Med det mener han at vareutbudet ikke bare vokste, men gradvis også endret sammensetning: fra å vaere et relativt snevert utbud av varer og tjenesFornvännen g8 (2003)

76

Recensioner nye skotyper. Disse oppviser samtidig en storre formvariasjon enn tidligere. I löpet av 1 200-tallet blir både typer, formvariasjon og kvalitet vesentlig utviklet. Dette er en trend som også kan belegges i skomaterialet fra Schleswig, Viborg, Oslo, Lödöse og Trondheim. Også for skomaterialet utpeker altså 1 1 oo-tallet seg som en periode med stor formmessig förändring fra enkle, standardiserte typer til en heterogen formtradisjon der et stort antall ulike typer förekommer samtidig. Carelli konkluderer med at »av materialframställningen att döma var 1 ooo-talets materiella kultur relativt homogen och enhetlig. Under 1 200-talet kan den snarast beskrivas som diversifierad och heterogen. 1100-talet, och då särskilt dess andra hälft, framträder i detta sammanhang som en avgörande brytningspunkt mellan dessa skeden då den nya materiella kulturen började göra sig gällande vid sidan om den gamla» (s. 176). Også for fodevarekonsumpsjonen mener Carelli å belegge samme tendenser til forandringer i det tradisjondle konsumpsjonsmonsteret i löpet av 11 oo-tallet. Det belegger han med observasjoner gjort i det rike dyrebeinsmaterialet fra bygrunnen i bl.a. Oslo og Skara. I disse byene skjer det i löpet av 1 1 oo-tallet en omlegning av kjottkonsumpsjonen fra en overvekt av storfe og svin til får og geiter. Andre observasjoner som kan gjores i dyrebeinsmaterialet er at husdyrholdet ser ut til å bli mer spesialisert mot kjottproduksjon, og at det samtidig fant sted en intensifiering av overskuddsproduksjonen med okt utbud av animalieprodukter som folge. Også de vegetabilske fodeemnene blir mer varierte gjennom 11 oo-tallet. Tradisjondle frukter som eple og sotkirsebaer kompletteres gjennom import av paerer, surkirsebaer og valnötter, mens vekster som raps, gulrotter og sikori nå introduseres. Konklusjonen er at 11 ootallet fremstår som en periode hvor et bredt spekter av frukter, grönsaker og medisinalurter introduseres, samtidig som kjottproduksjoneii intensifieres og endrer sammensetning. Ätter igjen er det 11 oo-tallet som er brytningstiden mellom gamle og nye konsnmpsjonsinonster. Sammenfatningsvis peker Carelli på den interessante mulighet at endringen i konsinnpsjonsmonstret for en rekke vareslag i midddal-

ter gikk utviklingen i retning av at vareutbudet ble stadig mer variert og mangfoldig. Carelli tolker dette som et uttrykk för at et nytt konsumpsjonsmonster begynte å gjore seg gjeldende på denne tiden, noe som fikk store konsekvenser for handel og håndverksproduksjon i de tidligmidddalderske byene (s. fj^ft). La oss se litt naermere på hvilke arkeologiske belegg han legger til grunn for denne påstanden. Carelli tar for seg keramikk, sko, perler og fodevarer, og undersöker hvorledes disse materialgruppene endrer karakter og sammensetning gjennom middelalderen. Saerlig godt illustreres forholdet i keramikkmaterialet. På 1000-og 11 oo-tallet er for eksempel materialet fra Lund dominert av enkel Ostersjo-keramikk, dvs. enkle uglasserte kar i svartgods. I löpet av 1100-tallets 2. halvdel begynner imidlertid den glasserte keramikken fra Nordvest-Europa å gjore seg mer og mer gjeldende, og den blir dominerende på 1 200-tallet. De nye formene bestod fremfor alt av bord- og serveringskar som representerte helt nye funksjoner för keramikken. Lignende tendenser mener Carelli å spore i keramikkmaterialet fra Schleswig, Ärhus, Viborg og Ribe, dog med den forskjell at det er et eldre, lavbrent svartgods som dominerer i de jyske byene i de eldste periodene, mens 0stersjo-keramikken fremfor alt dominerte i Lund og Schleswig. Men også for Ärhus, Viborg og Ribes del handier det om enkle kar med kokefunksjoner. I löpet av 11 oo-tallet ble disse enkle karformene supplert med keramikk av hoyere kvalitet og en storre formvariasjon, noe som ytterligere ble utviklet i löpet av 1 200-tallet, hvor det opptrer stadig flere karformer med bordog serveringsfunksjoner. Den samme tendensen i utviklingen av nye karförmer ser han også i andre skandinaviske midddalderbyer som for eksempel Lödöse, Sigtuna, Oslo og Trondheim. Når Carelli tar för seg skomaterialet fra middelalderbyene, ser han i prinsippet de samme tendensene som innenfor karmaterialet. Med bakgrunn i en undersökelse av skomaterialet fra Lund konkluderer han med at 1000-tallet preges av et fåtall standardiserte skotyper som under 1100-tallet kompletteres suksessivt av
Fornvännen g8 (2003)

Recensioner derbyene i löpet av 11 oo-tallet er uttrykk for nye valg og preferanser på en rekke viktige områder som reflekterer framveksten av en spesifikk »urban way of life». Utviklingen fra en standardisert og enkel til en sammensatt og heterogen urban materiellkultur forklarer Carelli med at de eldre formene gikk tilbake på et sosialt liv som utgikk fra agrarsamfunnets kollektive livsstil, hvor alle kjente hverandre og ikke hadde behov for å fremheve seg selv, med en homogen materiellkultur til folge, samtidig som det i de stadig mer tettbefolkede bykjernene oppstod en anonymitet, hvor materiellkultur ble et viktig middel til å fremheve individualitet og til å tre ut av anonymitetens rekker: »I denna urbana anonymitet blev den materiella kulturen det primära uttrycket for den kulturelie samhörigheten, den urbana identiteten...» konkluderer Carelli. 11 oo-tallet er altså det århundre da det vokser fram en urban identitet i de nordiske middelalderbyene. Dette lyder som et besnaerende resonnement, og det er påfallende hvilke store og gjennomgripende endringer som finner sted i byenes materidkultur på 1100-1200-tallet. Men tolker Carelli materialet riktig? Det finnes i alle fall alternative forklaringsmåter. Mot Carellis prinsipidle syn på identitetsskaping kan en argumentere med at identitetsforming må forståes som en kollektiv bevegdse, noe som oppstår gjennom interaksjon mellom mennesker og som har til folge en kollektiv förståelse av tilhörighet. Det er denne kollektive förståelsen av å ha noe til felles/dde noe med andre som dypest sett uttrykkes gjennom felles normer, sosiale institusjoner, symboler, ritualer, språk og materielkultur. Carelli understreker derimot bctydningen av den individudle egenarten innenfor en sosial gruppe, og peker på utviklingen av en heterogen, urban materiellkultur i löpet av 11 oo-tallet som et forhold som stotter opp om en slik oppfatning. Jeg er enig med Carelli i at det er en tydelig tendens i utviklingen av den urbane materidlkulturen mot storre heterogenitet i förmer og funksjoner, og at perioden -1250 er perioden hvor denne utviklingen er saerlig påtagdig. Men etter min mening kan ikke dette tolkes som et resultat av fremveksten av en felles urban identitet.

77

snarere tvert imot, det som skjer med den materidle kulturutviklingen i löpet av 11 oo-tallet og begynnelsen av 1200-tallet må snarere tolkes som mangel på felles identitet, normer og tradisjoner blant byboerne. Dette rimer også bedre med realitetene, i alle fall skal det ikke mye fantasi til for å tenke seg at perioden 1150-1250 var en tid med sterk tilflytting til byene fra det naere omlandet, fra andre regioner og land utenfor Norden. En må også tenke seg en utvikling mot storre differensiering mellom de ulike sosiale gruppene i byen, samt okt kjonns- og aldersdifferensiering. Nettopp det sene 1100-tall og det tidlige 1 200-taIl vil vaere naturlig å tro var en periode i byenes utvikling som fremfor noen annen var preget av et sosialt og kulturell mangfold, og at det snarere er dette forholdet som kommer til uttrykk gjennom den heterogene materidlkulturen som vokser frem i bysentraene på 11 oo-tallet. Et annet forhold er at identitet ikke bare er noe som skapes mellom individ og grupper, men også mellom individ, grupper og sted. Stedtilhorighet er derfor helt essensielt i ethvert försök på å förstå identitetsutforming. Oppfatningen av byen som »et annet sted å vaere» er derfor også essensiell i utformningen av en egen urban identitet. Var en slik oppfatning til stede i 2. halvdel av 11 oo-tallet? Muligvis, men ikke innlysende. I typiske urbane miljöer er det mange eksempler på at det i skjaeringspimktet mellom individ, gruppe og sted oppstår hybridkulturer og diaspore celler som er uttrykk för flerkulturdle tilpasningsförmer. Bortsett fra det tyske miljoet på Bryggen i Bergen i seinmiddelalderen kjenner jeg få andre eksempler på slike kulturdle tilpasningsformer i midddalderens urbane miljöer i Norden. Materidkultnrens »rolle» i denne prosessen er at den synliggjor gruppens felles preferanser, vaeremåter, normer og handlingsmonstre, dvs. det som byboerne i middelalderen kunne identifisere seg med og signalisere tilhörighet gjennom. En avgjorende tanke her er at tillhörigheten til bysamfunnet ble uttrykt og formidlet gjennom organiseringen og bruken av bl.a. byrommet, i boligformer og innretning, i de gjenstander som inngikk i det sosiale livets omFornvännen g8 (2003)

78

Recensioner Lund 2001, s. 58ff). På forskjellige måter og med ulik styrke har dette bidratt til utformningen av en sammensatt og flertydig sosial virkdighet i vare middelalderbyer, noe som også kom til uttrykk i selve det fysiske bylandskapet. Dette er forhold som kommer svaert lite til uttrykk i Carellis drofting av den urbane identitetens oppkomst. Jeg er ut fra dette grunnleggende uenig med Carellis tolkning av det nye konsumpsjonsmonsteret som uttrykk for en fremvoksende urban identitet. Etter min mening er det nettopp uttrykk for det motsatte, nemlig en mangel på urban identitet. Identitet er ikke bare et individuell anliggende, snarere tvert imot, det oppstår i skjaeringspnnktet mellom tid, rom og sosiale grupper. Det byarkeologiske kildematerialet på 1100-talet uttrykker en materiell diversitet som kan tolkes som manglende konsensus omkring sentrale norm- og adferdsmonstre og en soeking etter individuell og grupperdatert identitet. Altså det motsatte av en gryende urban identitetsbyggning. Utviklingen av en felles urban identitet skjer etter min mening forst når et pengebasert kjopmannspatrisiat med dype rötter i bysamfunnet manifesterer seg som en okonomisk, politisk og sosial maktfaktor. I Norge skjer det forst etter reformasjonen, og samtidig som gjennomgripende forandringer finner sted i den materidle urbane kulturen. Bakgrunnen for det som skjer er introduksjonen av et sett nye preferanser, m o ralske og etiske normer, sosiale praksiser osv. som var unike for byen. I dette ser jeg fremveksten av en egentlig urban livsstil som på sikt gav grobunn for å identifisere seg med byen som »livsrom». Ved at byborgerne utviklet helt nye materidle former, ritualer og boligförmer som en kraftfull sosial display av nyvunnet innflytelse og makiposisjon, oppstod det en tydelig profilen »borgerlig materiellkultur» som vitner om nye behov for sosial omdefinering og ny idcntitetsutformning. Avhandlingens kapittd 3 inneholder mange interessante problemstillinger og fortolkninger. Det er imidlertid et tiltagende problem å akseptere at regionale og kronologiske saertrekk underkommuniseres og ikke bringes aktivt inn i droftingene. Dette henger naturlig sammen

gangsformer og ritualer, f.eks. i klessdrakt, i matvaner og måltid, i intellektuelle sysler som f.eks. skrivning og lesning. På den annen side var byene i Danmark, som alle andre steder, omgitt av et agrart omland som tilforte bysamfimnet ressurser i form av levnetsmidler og arbeidskraft. Mange av innbyggerne i midddalderens bysamfunn bodde både i byen og på sine landeiendommer, saerlig de store eiendomsbesitterne. Byboerne drev dessuten i noen grad selv landbruk på markene utenfor byene. Den nordiske midddalderbyen inngikk med andre ord i et komplisert nettverk av sosiale og Ökonomiske förbindelser med sitt oppland. Da de eldste bysamfunnene oppstod i slutningen av jernalderen må de små tettstedene ha blitt befolket av mennesker fra den omgivende landsbygda. Hva skjedde med de grupper som på denne tiden flyttet fra et bo- og livsmonster som var tilpasset agrarsamfunnets behov og inn til bysentraene, der livet måtte tilpasses en helt ny og kaotisk sosial situasjon, andre funksjons- og aktivitetsmonstre, for ikke å snakke om helt nye romlige og fysiske rammer? Sosialpsykologen Steven Milgram har undersökt hvordan folketall, tetthet og heterogenitet i omgivdsene utvikler saerlige urbane stressfaktorer som i sin tur påvirker bl.a. rollespill, normdannelse, kognitive funksjoner og det fysiske miljoet i byene. Det er dette som etter hans mening skaper »the distinctive tone and behavior form of city life» (S. Milgram, The Experience of living in Cities, i Environmental Psychology, New York 1976, s. 507). Dette er mekanismer som ikke bare gjelder for dannelsen av spesifikke adferdsmonster i byenes tidligste periode, men som må ha vaert, og fortsatt er, til stede som en del av den stadig pågående urbaniseringsprosessen (A. Christophersen, »Et sådant noisomt liv...», Miljö och livskvalitet under vikingatid och medeltid, Stockholm 1995, s. 72ff). Ut fra dette kan en tenke seg at visse sosiale fraksjoner av bybefolkningen, saerlig de som bare hadde sporadiske tilknytningsformer til byen, ville bli ved med å opprettholde et agrart livsmonster, også innenfor byens fysiske rammer (A. Christophersen; Bondi, baejarmadr, burghere; Från stad til kind. En medeltidsarkeologisk resa tillägnad Hans Andersson,
Fornvännen g8 (2003)

Recensioner med Carellis onske om å förstå den kulturdle utviklingen ut fra begrepene totalitet, helhet og generdle strukturer, noe som stenget for en adekvat hensyntagen til alt som ligger utenfor hovedtendensene. Monetariseringsdiskusjonen lider klart under dette: Det er for eksempel ikke muligetter min mening, å angi en bestemt kronologi eller gi en overgripende tolkning av monetariseringens territoridle utbreddse. M.h.t. utviklingen av en urban identitet i byene f.o.m. andre, halvdel av 11 oo-tallet er det lite sannsynlig at det utvikles noen felles, sosialt grenseoverskridende urban identitet i de danske byene (kanskje unntatt noen av de störste), for tidligst i seinmidddalderen, og antakdigvis ikke for etter reformasjonen. I dette kapitlet er dessuten kildekritikken nesten fravaerende. Det er förståelig med henblikk på alt det materiale som er bräkt inn i analysen, uten dermed å mene at det på noen mate er metodisk försvarlig. Om okonomisering av kongemakten og skjcersilden som handelsvare En skal ikke lete lenge i avhandlingen for en finner eksempler på ubegrunnede påstander og utsagn som er med på å understotte forfatterens hovedtese. Jeg innser selvfolgelig det urimelige i at ethvert utsagn skal underkastes drofting, men noen utsagn er viktigere enn andre, og bor derfor ikke fremstå som tendensiose. Et eks. på dette finner en i kap. 5, om makten og herligheten: kongemakten »... var i hög grad driven av kunglig vilja att kontrollera så mycket som möjligt av samhällets ekonomiska överskott. Det är således rimligt att se den förändrade kungamakten som ett direkt resultat av en ekonomisering av den politiska makten som ägde rum under tidig medeltid och då i synnerhet under 1100-talets andra hälft» (s. 235). Utsagnet stotter indirekte opp om Carellis grunnleggende hypotese om den »kapitalisering» og »okonomisk resonnering» som gjennom 11 oo-tallet i tiltagende styrke gjennomsyret samfimnet på alle plan. Men det er på ingen mate innlysende at kongemaktens »okonomisering», gjennom de endringer som Carelli mener å kunne observere, er et direkte resultat av en tiltagende »kapitalistisk anda».

79

De endringer som Carelli peker på kan etter min mening dårlig losrives fra sporsmålet om hva den »okonomiserte» regale makten skulle brukes til. Ifölge Carellis egen »ökonomiske» definisjon av kapitalisme vil et bevisst kongelig forsok på å utove kontroll över okonomien folgeriktig vaere betinget av et onske om å utvikle og tilegne seg det ökonomiske overskuddet i den hensikt å reinvestere det (jf. s. 22). Motsvarer det de historiske realitetene på 11 oo-tallet? Neppe. Mer trolig er det at kongemaktens onske om tiltagende kontroll med skatter, avgifter, böter og det kommersielle overskuddet var motiven ut fra et behov for å bygge opp politiske og sosiale relasjoner, krigsutrustning og et administrativt apparat som kunne sikre det regale herreveidets innflytelse på overregionalt nivå. Og da handier kongemaktens aspirasjoner om kontroll med den ekspanderende ökonomiske aktiviteten tidlig i middelalderen om noe annet enn reinvestering og profittmaksimering i kapitalistisk förstand. Forskjellen ligger i at i det danske 1 loo-tallsagrarsamfunn hadde menneskene den fulle og hele makt og innflytelse över okonomien, mens det er okonomien som har makten og innflytdsen över menneskene i et samfunn som bygger på en kapitalistisk ideologiEt annet eksempel på tendensios förtolkning er hentet fra diskusjonen om »okonomiseringen» av skjaersilden (s. 2490). Carelli drofter her muligheten av at de nye forestillingene om skjaersilden, som vinner allment frem i simningen av 11 oo-tallet som en »tredje plass» å oppholde seg i dödsriket på (de andre var himmelen og helvete), og som man kunne reddes ut av ved bl.a. å betale avlat, kan oppfattes som en indikasjon på at livet etter döden blir gjort til en slags handelsvare. Tanken er interessant, men Carelli overforer reservasjonslost Le Goffs (som er teoriens opphavsmann) resonnement på danske forhold. For meg oppstår det dels et kronologisk problem, dels et regionalhistorisk. Skjaersilden blir ikke stadfestet som offisiell laere for på kirkemotet i Lyon 1 247. Det er vanskelig å forestille seg at ideen om skjaersilden vinner noen generell tilslutning, og långt fra med de konsekvenser Carelli
Fornvännen g8 (2003)

8o

Recensioner av et tjenesteytende riksaristokrati for å trygge de regale rettighetene, og utviklingen av latinsk skrift på bekostning av den eldre runeskriften som et instrument for vedlikehold og utvikling av verdslig og religiös makt.

utlegger, for betydelig senere. For Norges vedkommende regner for eksempel Sigurdsson (op. cit., s. 182) med at forestillingene om skjaersilden ikke fikk noen videre utbreddse for tidligst mot slutten av 1200-tallet. Hvordan skulle den da kunne vaere gjenstand for et kirkelig »markedsorientert» salg av avlat? Selv om forholdene i Nord- og Syd-Skandinavia kan avvike, blir det uansett svaert vanskelig å forene de faktiske historiske forholdene med Carellis påstand om at fore-stillingene om skjaersilden hadde »okonomisert» og gjort livet etter döden til en »handelsvare» så tidlig som på 11 oo-tallet. Diskusjonen er viktig fordi den leder fram mot et mer generell utsagn, nemlig at »den kristna ideologin ekonomiseras» (s. 252) allerede på 11 oo-tallet, og er altså med på å understotte Carellis utgangshypotese. At kirken mottokjordegods og ble jordeiere kan jeg vanskelig sette i sammenheng med en allmenn »okonomisering» av kirken, förstått på den maten at det styrende motiv var jakten på overskudd og profitt. Kirkens rikdom var for en stor del syltet ned i et stort antall kirker. Min påstand er at kirkens behov for overskudd forst og fremst var ideologisk betinget, ikke okonomisk (i alle fall ikke forst og fremst). Til slutt Avhandlingens siste kapittd heter »Individualisering, privatisering och kommersialisering. Uttryck för en kapitalistisk anda». Her fremsettes folgende helt sentrale påstand: »De genomgripande förändringarna som ägde rum under det sena 1 ooo-talet och under 11 oo-talet var enligt min uppfatning direkta konsekvenser av en mer allmän vilja att ekonomisera samhällslivet...» (s. 375). Det som avhandlingen etter min mening på en fyllestgjorende mate har godtgjort fant sted i det 1 2. århundrede var: • • • • folkevekst, landnam og endret romlig organisasjon av gårdsbebyggelsen, intensivert produksjon og utveksling av konsumvarer, fravaer av felles urban identitet og en okte sosial og kulturell motsetning i bysentraene, effektivisering av den foydale kongemakten, kirkeorganisasjonen samt oppkomsten

•

Alt dette er noe vi egentlig vet fra for. Har avhandlingen produsere tilstrekkelige empiriske belegg for, eller trukket frem andre forhold som gjor det tvingende nodvendig å trekke så bastante og kategoriske slutninger med gyldighet for et stort territorium innenfor et relativt kort tidsrom på den maten som Carelli gjor? Nei, egentlig ikke. 0 k t produksjonsvolum og vareomsetning kan alternativt forklares med at det gjennom befölkningstilvekst og endrede maktstrukturer oppstod et press på ressursene, som i sin tur ikke bare bräkte med seg ny teknologisk utvikling og nye organisasjonsförmer innen handel, håndverk ogjordbruk, men også en okt bevissthet omkring ressurstilganger og konsumpsjon. Overskuddsproduksjon og reinvestering kunne utvikle seg som effektive strategier för å sikre en usikker freintid. Herfra er imidlertid veien ikke läng frem til »den kapitalistiska anda» som det har vaert avhandlingens mål å belegge naervaeret og konsekvensene av. Den veien er både Ienger og mer mangshmgen enn det Carelli evner å gi klare belegg for. Men når det er sagt, må det også kraftig fremheves at Carellis reförmulering av motiver og b e g r u n n d s e r för de omfattende endringer som det danske samfunnet karakteriseres av i det 12 århundre, er förfriskende og konstruktive. Carelli har på en fortjenestefull mate ikke bare satt sokdyset på »det århundre som aldri har eksistert», han har også på en inspirerende og konstruktivt provoserende mate vist hvilket potensial som finnes med hensyn til kilder og problemstillinger, teorier og perspektiver som skjuler seg i dette uutforskede århundredes morke. På en mesterlig og medrivende mate klarer Carelli å utnytte et heterogent, og ofte vanskelig tilgjengelig material, og derigjennom har han ekspandert grensene for definisjonen av det arkeologiske kildematerialet, og han har på nytt satt tverrfaglige tilnaermingsmåter innenfor historisk arkeologi i fokus. Bravo. Til

Fornvännen g8 (2003)

Recensioner tross for de anmerkninger og kommentarer som jeg har fremfort ovenfor, fratar ikke disse min bestemte oppfatning av at Carellis avhandling er et et betydelig vitenskapelig arbeid som vil skape ringvirkninger i den middelalderarkeologiske andedammen i läng tid fremover. Det er en avhandling som dessuten er preget av fortellerglede og god formuleringsevne. Samtidig målbaerer den klare og helt sentrale tanker omkring midddalderens samfunns- og kulturutvikling. Ingen kommer til å slippe unna å måtte ta stilling til avhandlingens sentrale tese, som vil komme til å bli omdiskutert i läng tid fremover. Artikkelen er en bearbeidet versjon av mitt opposisjonsinnlegg under Peter Carellis forsvar av doktoravhandlingen. Axel Christophersen Institutt for arkeologi og kulturhistorie Vitenskapsmuseet Norges Teknisk Naturvitenskapdige Universitet NO-7491 Trondheim Axel.Christophersen@vm.ntnu.no

81

and graphematic development. There is a summary of the various theories of the origin of the runic script. A helpful chapter on r u n e magic shows that runes were not primarily used as magic signs, but that magic systems can be applied to writing systems as such. However, as stated in the introduction "ist noch kein intellektuelles Kraut gewachsen" to cure people from the urge towards esotericism. Other topics include runica manuscripta, runic cryptography, the names of the runes, and fakes. There is an expanded bibliography i n d u d i n g much important recent scholarship, a handy concordance table for the various catalogue numbers given to runic inscriptions in earlier compilations, along with a find place index. It is unfortunate that many recent finds published in Nytt om runer have not been included in the concordance table. The most important addition to the third edition is a section on the history of runology. Diiwel rightfully points out that politics and ideology are powerful and sometimes frightening actors within the realm of science. The author does so at a time when this fact is often overlooked by scholars, who sometimes naively daim to do nothing but pure science and their job. The very first runologists, Johan Bure and Ole Worms, were ideologists in royal service. They worked for the benefit of Swedish and Danish chauvinism. Diiwel provides an account with reference to Ulrich Hungeks important dissertation Die Runenkunde im Drillen Reich (Göttingen 1984), on theabiiseofrunesby SS-Ahnenerbe and the rival A m t Rosenberg". The Third Reich 1933-45 had implications for the professional and political affiliation of the German runologists Helmut Arntz and Wolfgang Krause. It would seem that the latter wilfully collaborated with SS-Ahnenerbe in order to stifle the career of the part-Jewish Arntz, and to prevent Nazi amateur runologists from causing total havoc within the scientific discipline as such. The scientific and ideological tendencies of German post-WW II runology are not discussed by Duwel at any greater length. German runologists slipped back into relative obscurity after the allied victory, although Arntz, Krause Fornvännen g8 (2003)

Klaus Diiwel, Runenkunde. 3., vollständig neu bearbeilele Auflage. Sammlung Metzler 72. Stuttgart 2001. 270 pp., 25 ill. ISBN 3-476-13072-X. The longawaited third edition of Klaus Diiweks classic introduction to runology, Runenkunde, has been completely revised and expanded by the authoks pen. Today's runology is a lot more complicated and multifaceted than it was in 1968, at the time of the first edition of Runenkunde. Diiwel has been one of the most prolific contributors to the considcrable growth of runological studies in recent years. The thematic structure and language of Runenkunde are concise and there is occasionally room for eloquent wit, which makes for an entertaining read. Therefore, this book will undoubtedly assume the position as the best introduction to runology ever written to this day. The book covers runic inscriptions with respect to their chronology, gcographic distribution and materiality, as well as their linguistic

82

Recensioner scholarly caution when treating the laconic Continental Germanic inscriptions than when treating the Scandinavian ones. A case in point is Diiweks account of the Swedish Ingvar stones from the middle of the 11 th century. It is not certain that there are 26 Ingvar stones, as only 21 fulfil the criteria of having the obligatory phrases listed by Diiwel. Nor is it certain that Eymund was related to Ingvar, as they are never mentioned as father and son in any runic text. Duwel occasionally resorts to speculative interpretations instead of generally accepted ones. Why use Krause's 1970 German translation of Vg 216 Högstena, based on Hugo J u n g n e k s imaginative 1936 reconstruction with a number of emenclations, rather than Elisabeth Svärdströnks more official interpretation in Västergötlands runinskrifter which closely follows the actual text? Erroneous is the d a i m that Iceland's oldest runic inscription dates from c. 1200. Rather, the Viöey rune stick dates from the 1 oth century. There will eventually arise the need for a new, revised fourth edition of Runenkunde. Considering the fast development of computerised runology and the likdihood that there will be more new ground-breaking archaeological finds, a fourth edition will be too huge a task för any single runologist to master. There has been n o general textbook written by an international group of runologists since Runorna (Stockholm 1933) by Otto von Friesen, Carl Marstränder and Magnus Olsen. It will surdy require an international group of specialists in linguistics, archaeology and history to revise and update the current edition oi' Runenkunde. Svante Fischer Institutionen för arkeologi och antik historia S:t Eriks Torg 5 SE-753 1 o Uppsala svante.fischer@arkeologi.uu.se

and Hansjänichen did publish new finds in the 1950S and 6os. In 1966, Krause published his most important work in runology, the expanded second edition of Runeninschriften im älterenFuthark (Göttingen 1966). In the 19705 and early 8os, Heinz Klingenberg and Stephan Opitz published new finds such as the ringsword from Schretzheim, grave 59. The works of Klingenberg and Opitz on early runic inscriptions show a bias towards the discussion of various forms of rune magic. Suffice to say that there has been a cordial rapprochement between runologists of all nationalities, especially since the first international symposium in 1981. To see what went on during the Cold War, younger students must read Runenkunde on the specific subjects, notably Ög 136 Rök. Here, they need to place Elias Wessén and Otto Höfler within their political era. Positivist ideas such as scepticism versus alleged "rune magic" have clearly been dominant in Seandinavia ever since 1945, Anders Baeksted and Wessén being among the major proponents. Yet, a more restrained attitude towards "rune magic" can also be noted in Krause's second edition of Runeninschriften im älteren Futhark The latter tendency may well be a response to schools of thought favoured by the western allied victors. Had the outcome of the war been different, it is quite conceivable that Scandinavian runology would have developed accordingly. Yet Wessén simultaneously sought to distance himself from foreign influences such as Anglo-Saxon positivism. When Höfler suggested that Wessén was a positivist in his analysis of the inscription, the latter confessed to be a "negativist". The most important matter is the problem of achieving scientific certitude. What in runology is epistemology and what is speculation? Diiwel discusses the fundamental problem of arriving at a convincing runological interpretation of a given runic inscription in a given context. "Allés ist denkbar. Vides ist möglich. Wenig ist wahrscheinlich. Nichts ist sicher". This has implications for what is låter on discussed as facts, and is not always in favour of theories accepted by the author. It would seem that Diiwel urges a lot more Fornvännen g8 (2003)

Recensioner John Kraft, Tidiga.spår av Sveariket. Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut 2001. 158 s., 46 ill. ISBN 91-88076-16-4. Av titeln förstår man att Sveariket är gammalt, kanske äldre än man trott. Redan i bokens inledning blir det klart att territorier och landområden karakteriserade av människor med samma hållning i olika politiska och religiösa frågor, och ledda av en ledare, är viktiga. Ett folk är ett områdesbundet förbund med en hövding eller kung i spetsen. John Kraft har lagt upp boken så att han med hjälp av sin egen analys av hövdingadömen och kultförbund, och deras geografi, först förklarar hur hans resultat stöds av Jordanes. Med nytolkningen ligger vägen öppen att foga in en rad monument, ortnamn och områdestyper i en sveageografi. Alla dessa källor är för Kraft en dunkel gåta vilken likväl, som alla gåtor, har ett svar: spår av Sveariket. Kraft arbetar ensam och bygger vidare på äldre bebyggclsearkeologisk forskning. Hans familj är tålmodig och han har goda vänner som hejar på. Dessutom får han viss hjälp av arkeologer. Han gillar kontrasten mellan trägen forskare och flyhänt murvel. Han har hjärtat med sig och är i ordets bästa mening amatör. Dessutom skriver han ofta korta stycken, som det här, med korta satser som han i slutet likväl låter veckla ut sig en smula. 1 km skapar vetenskapligt klingande termer som »upprepningshypotes» eller »delningshypotes» och hell oförmedlat kan han plocka in »Sveriges äldsta labyrinter» som han »misstänker» är »arenor för fruktbarhetsriter». Också på detta sätt är Kraft en god amatör som svänger sig fritt mellan vetenskaplig jargong och de dunkla möjligheternas charm i skenbart självklara begrepp som »arenor för frnkibarhetsriter». Det får man ta. På sätt och vis är hängivna tesdrivande författares böcker roliga, men det är svårt att driva teser om man inte har en mycket god överblick. Där brister det lätt hos den amatör som vill lämna vitt, och bristen skapar problem. Amatören är omedveten om den skolforskning som ifrågasatt hans utgångspunkter. Eftersom hans tes inte redan framförts tror han sig kunna plocka ganska fritt i äldre forskning och

83

bortser från den konsensus som ändå finns mitt i en svåröverskådlig diskussion. På grund av kontrasten mellan ett stort, men ändå smalt, vetande och breda ambitioner att förklara det mesta, kan det lätt bland svepande åsikter gömma sig svårfångade men riktiga och kanske helt nya iakttagelser. Risken att inte bli läst är uppenbar liksom risken att författaren i sin besvikelse fjärmar sig från den skolforskning som han i längden är beroende av. I Krafts fall råkar det vara så att han redan i första kapitlet tar sig före att tolka Jordanes. Han väljer fritt bland äldre åsikter, förkastar den konsensus som finns och bygger bl.a. en viktig omtolkning på åsikten att his exteriores som Svennung (1964) precist översätter »längre bort än dessa» skall betyda »ännu längre i norr än dessa». Den senare översättningen har Kraft funnit i en artikel från 1917. Det är ordet »norr» han behöver för att vrida sin tolkning dit han vill. Det bekymrar honom inte att Jordanes funnit för gott att inte använda ordet arctus, norr, och att han själv väljer bort den precisa översättningen. Dessutom läser Kraft Jordanes som om de senaste 30 årens diskussion kring läsningen av tidiga texter inte hade ägt rum. Man måste läsa Jordanes text med blick för dess struktur. Folk och geografi hör här ihop med två likartade berättelser som utan att vara geografiska beskrivningar har en geografisk dimension. Längst bort i Scandia finner vi naturfolk och sedan några neutrala eller drägliga. Hitom dessa håller de krigiska hus och längst i söder bor de bördiga slätternas folk, de bästa, som ofredas eller fördrivs av de krigiska. Det är berättelser som man på kontinenten kan omsätta i geografi. Parallellerna till Ottars sätt att beskriva sin resa är uppenbara: i den bebos Skandinavien längst i norr av naturnära folk och längst i söder håller de mest kultiverade till. Däremellan, åt norr, bor det förmedlare eller neutrala som Ottar. Han är en parallell till Suehans och Suetidi, eller till Ostrogothae, Ramnariciae och Ragnaricii. Äl söder till finner vi motparter eller, som i Ottars berättelse, som ju är sedd från norr och neutralt häll, en anonym del av halvön. Räknar vi upp människorna från söder mot norr består världen av de civiliserade, motparterna, förmedlarna och de priFmnvännen g8 (2003)

84

Recensioner ett uppslag som har karaktär av inlägg i en seminariediskussion, en hårdragen idé som ändå kan vara relevant. Det finns många sådana exempel men de ligger, som det citerade, begravda under en del ovetenskaplig bråte. Seminariediskussionens lättsamhet, det inte alltför pretentiösa bollande av idéer som kännetecknar diskussionen när den är som bäst, präglar emellertid inte alltid Krafts framställning, det frekventa bruket av orden »gissning» och »misstanke» till trots. Därför måste jag också citera följande: »Min skiss har utförts utan sneglande på Wijkanders förslag men likheterna blir ändå många. Även om min skiss inte är något annat än en serie gissningar vill jag framhålla att jag arbetat länge, gjort otaliga utkast och prövat en lång rad lösningar innan jag fastnat för att detta bör vara det mest rimliga rekonstruktionsförslaget.» (s. 108). Efter en sådan öppning är det svårt att diskutera, ty ett ifrågasättande riskerar lätt att tolkas som kritik av Krafts ärliga uppsåt och vem vill ha synpunkter på det, när frågan endast gäller Södermanlands indelning i hundaren. Jag tror att Krafts uppsåt är mycket gott och hans sätt att argumentera är inte okänt. Det påminner om det som i början av 1900-talet kunde känneteckna en och annan forskare som bitit sig fast i en viss kulturhistorisk tolkning och som p.g.a. sin monotes hade svårt att se det breda spektrum som måste prägla all kulturhistorisk tolkning. Därför måste man anlägga ett mycket generellt perspektiv på Krafts bok. Gör man det så framträder det omvänt proportionella sambandet mellan kultförbundens geografiska storlek och mängden av det källmaterial som Kraft tycker är viktigt: j u fler källor desto mindre kultförbund. Sambandet tyder på att det någonstans i arbetets grundförutsättningar ligger cirkelargumentation och självuppfyllande profetior. En generell metodkritik måste till slut drabba Tidiga spår av Sveariket, och på den kritiken faller arbetet. Frands Herschend Institutionen för arkeologi och antik historia S:t Eriks Torg 5 SE-753 10 Uppsala Krands.Herschend@arkeologi.uu.se

mitiva. Vi står inför geografi som konfliktlandskap och inför ett mönster som man också kan se i arkeologiska spridningskartor. I början av romersk järnålder saknar t.ex. området norr om Teutoburgerskogen - Kalkriese, dvs. området närmast konflikten med romersk kultur, gravar med romerska föremål. Längre norrut, i Sydskandinavien, finner man dock romanofila yttringar, t.ex. Hobygraven, som tyder på att vi här befinner oss bortom konfliktzonen. Norr om dessa vittnar åter fyndtomheten om folk som är oberörda av romersk kultur. Att civilisationen är granne med kaos präglar även Beowulf, där danernas civilisation, som hotas av monster alldeles utanför sina gränser, finner bundsförvanter i göterna som bor bortom monstren och det neutrala havet. Hos Jordanes läser vi motsättningens geografi i en värld där kulturens tyngdpunkt och konfliktsituation ligger i söder. Det är naivt att tro att Jordanes beskriver en karta över ett land täckt av delområden. Hans beskrivning stödjer inte tanken på områdesbundna kultförbund och Krafts tolkning övertygar varken i stort eller smått. Tolkningen skapar i stället ett läsmotstånd. Läser man ändå vidare ändrar boken inte karaktär i grunden. Allt tycks stödja kultförbunden, men det finns nyanser. Diskussionen förs i små avsnitt. Ett i mitt tycke representativt sådant är »Birka och Sigtuna». Det är en spalt långt och avslutas så här: »Det ligger nära till hands att gissa att Birka och Sigtuna anlagts på utmärker till intilliggande kungsgårdar (Adelsö och Fornsigtuna), som alltså kan misstänkas vara äldre än städerna. Det skulle i så fall betyda att det inte primärt är Birka utan kungsgården på Adelsö som anlagts i ett gränsläge som tyder på lidig politisk sammanhållning i mälarområdet.» (s. 33). Bortser man från invändningar mot dessa gissningar och misstanke-slutsatser återstår idén att den yngre järnåldern var en period då viktiga gårdar anlades där tidigare inga fanns, vilket betyder att man kan ha tagit hänsyn till annat än jordbruksekonomi och självförsörjning vid deras placering. Valsgärde och Skäggesta i Mälardalen kan vara ytterligare exempel, men också Morup och Tisso i Danmark. Kanske skall man leta efter flera. Kraft ger oss med andra ord
Fornvännen g8 (2003)

Recensioner Erika Räf, Krumknivar, kvinnor och kreatur. Aspekter av kvinnligt genus under äldre järnålder på Oland. Report Series 79-80. Institutionen för Arkeologi, Lunds universitet. 2001. 56 + 68 s., ill. ISBN 91-89578-00-7. Den 26 oktober 2001 lade Erika Räf fram sin licentiatavhandling. Avhandlingen utgör ett välkommet bidrag till diskussionerna om Ölands äldre järnålder, då den väcker intressanta frågor rörande religionens roll i samhället, djurens roll i gravarna, relationen mellan praktik och symbolik, och genuskonstruktioners konstitution och förändring. På dispositionsplanet kan konstateras att avhandlingen är en sammanläggning av fyra texter, vilket dessvärre (liksom för många sådana) innebär att den är lite svåröverskådlig. Det skall dock framhållas att var för sig är de fyra texterna väldisponerade och att de hålls också samman på ett föredömligt sätt i den sammanfattande texten. Samtliga är dessutom välskrivna och lätta att följa då Räf skriver på ett klart och koncist språk. Syftet är att diskutera a) de redskapsuppsättningar bestående av krumkniv, pryl och synål som återfinns i öländska kvinnogravar från äldre järnåldern, b) dessa föremåls funktion både som praktiska redskap och symboliska föremål, c) de genuskonstruktioner som redskapen kan avspegla i gravkontexten, samt d) de nedläggningar av djur som förekommer i gravarna. Med detta syfte som fond skisseras två centrala utgångspunkter: att gravar är uttryck för religiösa föreställningar och att genus är socialt konstruerat. När det gäller gravars relation till religion och sociala förhållanden anknyter Räf till resonemang som framförts inom ramarna för det senaste decenniets s.k. religionsarkeologi. Räf menar att gravar i första hand skall uppfattas som ett religiöst uttryck och inte som direkta reflektioner av sociala mönster i de levandes samhälle. Denna utgångspunkt, som gränsar till en idealistisk ståndpunkt - och som indirekt hämtar inspiration från äldre arkeologiska resonemang - är dock inte konsekvent åberopad i avhandlingens diskussioner. Det finns ett antal passager i Räfs resonemang rörande rela-

85

tionen mellan gravar, deras utformning, dödsuppfattningar och samhällets sociopolitiska kontext där en viss ambivalens kan skönjas. Det är uppenbart att Räf brottats ordentligt med dessa frågor och i slutändan hamnar nära en tankestruktur där det snarast handlar om en dialektik mellan, och sammanvävning av, samhälle och religion. Vad gäller genuskonstruktioner framhålls att genus är socialt konstruerat och således kan förändras i tid och rum. Här anknyter Räf till de senaste decenniernas arkeologiska genusdiskussioner. Exempelvis framhålls att det råder en ömsesidigt konstituerande och upprätthållande relation mellan en genuskonstruktion och dess uttryckssätt, samt att den materiella kulturen är en viktig storhet vad gäller att återskapa, alternativt omförhandla, dessa konstruktioner. Räf fastslår att gravmaterial kan användas för att spåra genuskonstruktioner i förhistorien, men att denna socialt konstruerade genuskonstruktion inte kan frikopplas från den religiösa aspekten. I fråga om genuskonstruktioner kan också konstateras att Räf brottas med relationen/skillnaden mellan dessa och sociala roller, d.v.s. sådana som är en mer direkt konsekvens av en förhistorisk aktörs plats i produktionsprocessen. Även om Räf presenterar ovanstående två utgångspunkter kan anföras att avhandlingen inte har någon klart uttalad kunskapsteoretisk utgångspunkt. 1 texterna talas om hypoteser som skall testas, analyser som skall verifieras alternativt falsifieras etc. Språkbruket för osökt tankarna till en processudl/kumulativ kunskapssyn. Samtidigt menar Räf dock att gravar liksom andra uttryck för materiell kultur är mångtydiga och att man får svar utifrån de frågor man ställer och utifrån sitt perspektiv. Här märks en viss ambivalens på det epistemologiska planet. Mot bakgrund av ovanstående utgångspunkter presenterar Räf en källkritisk diskussion om könsbestämning av gravlagda individer utifrån gravmaterial, och menar att den arkeologiska genusbestämning som äger rum med utgångspunkt i fyndmaterialet inte kan likställas med en osteologisk/biologisk könsbestämning. Räf framhåller att den senare kan.
Fornvännen ()8 (2003)

86

Recensioner genomförda experimenten då det är oerhört lätt att hamna i cirkelresonemang. Räf är dock medveten om detta och målsättningen med experimenten var snarast att de skall betraktas som inspiration till tolkningar av hur redskapen kan ha använts. Inga experiment utfördes heller med prylar eller synålar, utan Räf stöder sig vad gäller dessa föremåls funktion på moderna analogier. Frågan om skinnredskap och genus är central i avhandlingen och Räf genomför en omfattande studie av de aktuella redskapens samband ined gravar vilka innehåller osteologiskt/biologiskt bestämda kvinnor. Denna analys visar att det finns en mycket tydlig koppling mellan redskapen och osteologiskt/ biologiskt bestämda kvinnogravar. Räf menar således att redskapsnppsättningen bör kunna tolkas som symboler för en aspekt av en kvinnlig genuskonstruktion som har samband med skinnhantverk, och som synliggjorts i gravar under sen förromersk järnålder t.o.m. äldre romersk järnålder. Även om redskapen kan betraktas som symboler för en kvinnlig genuskonstruktion så är frågan varför de fick följa med i graven. För att besvara den öppnar Räf en diskussion rörande relationen mellan ett föremåls praktiska funktion och dess symbolik i graven. Mot bakgrund av antropologiska källor menar Räf att saker av järn/stål i sig själva är farliga och att man därför inte kan ge bort dem. Knivar, nålar och prylar bör därför betraktas som mycket personliga ägodelar, och det finns därför en logik i att de följt ägaren i graven. Räf menar också att de aktuella föremålen, och det som de tillverkade, kan ha uppfattats som metaforer för någonting mer övergripande. Detta skulle kunna innebära att skinn och läderproduktionen inte bara medverkade till att skapa välstånd; skinnredskapen, liksom föremål av skinn och läder, kan också ha betraktats som symboler för viktiga religiösa föreställningar i samhället. Räf pekar här - mot bakgrund av antropologiska och historiska exempel - på pälsars och skinns betydelse som markörer för status/makt och för dess religiösa/mytologiska betydelser. Ur ett religiöst/magiskt perspektiv kan akten att ta ett skinn från en annan varelse för att bruka det

och bör, användas som en oberoende variabel i diskussioner av de arkeologiska genusbestämningarna och detta sker också i samtliga texter. Det arkeologiska och osteologiska material som ligger till grund för avhandlingens analyser består av öländska gravar från perioden sen romersk järnålder till äldsta folkvandringstid (loof.Kr. - 4 0 0 e.Kr.). Räf har använt sig av delar av det material som finns redovisat i publikationerna Okinds järnåklersgruvfäll I-II från 1987 och 1991. Det material som främst intresserar Räf är krumknivar, synålar och prylar. För att besvara uppsatsens frågeställningar analyseras material från 217 gravar härrörande från 1 o socknar på mellersta Oland, såsom dessa finns redovisade i nämnda publikationer. I de delar av avhandlingen som berör djurens roll i gravarna har två gravfält valts ut för analys. Räf redogör ganska ingående för de källkritiska (representativitets-) problem som finns sammankopplade med materialurvalet, och framhåller att hon eftersträvat ett så representativt urval som möjligt - ett urval som inte påverkats exempelvis av stereotypa arkeologiska könsbestämningar där vapen är lika med mansgrav, medan krumknivar, prylar och nålar är lika med kvinnograv. Vad gäller redskapen diskuterar Räf tidigare framförda tankegångar runt det aktuella materialets praktiska funktion, inklusive Ulf-Erik Hagbergs numera klassiska idéer om redskapens samband med skinn och läderexport till det romerska riket. Räf påpekar att vår kunskap om hur järnålderns skinnhantverk rent praktiskt kan ha gått till är ganska dålig, och menar följaktligen att innan man kan börja diskutera storskalig handel med skinn från Öland så måste man förstå produktionen. I ett försök att klargöra huruvida krumknivarna använts som skinnredskap eller ej bar Räf, tillsammans ined elever vid Bäckedals folkhögskola, utfört experimentella studier med de tre krumknivstyperna. Experimenten visar i korthet att de olika krumknivarna har fördelar respektive nackdelar i det praktiska skinnhantverket. Räf menar att experimenten visar att Hagbergs tankegångar om föremålen som redskap för skinnhantverk är hållbar. Naturligtvis kan en rad kritiska synpunkter resas mot de
Fornvännen g8 (2003)

Recensioner själv betraktas som en transformation. Av detta följer att de redskap som använts för transformationen också kan tolkas som metaforer för omvandlingen från djur lill människa. Räf framhåller att på samma sätt som skinnredskapen kan bli en metafor i graven så kan djur nedlagda i graven bli en metafor för det levande djurets egenskaper, och för de föreställningar som hört samman med djuret. I detta sammanhang analyseras också möjliga samband mellan skinnredskap i gravar och djur eller skinn som lagts ner i graven. Räf presenterar en omfattande diskussion om djurens roller i gravar och vid begravningsceremonier, och framför ett antal tankeväckande förslag på vilken roll olika djurarter kan ha spelat. Hon konstaterar att det inte finns några enkla och entydiga svar på detta. Hennes analyser visar att det inte finns något samband mellan förekomst av skinnredskap respektive djurben i gravarna. Räf menar att dessa förhållanden kan innebär att djur respektive skinnredskap i gravar är uttryck för olika saker inom den gemensamma sfären av gravskick och gravritual, men att djuren tveklöst spelat rituella roller i samband med gravsederna. Vilka var då kvinnorna som fick med sig de aktuella redskapen i graven? Räf framhåller att redskapsuppsättningen ur ett produktionsmässigt perspektiv kan antas spegla beredning och sömnad av läder/skinn, som i detta samhälle uppenbarligen var knutet till en kvinnlig genuskonstruktion. Utifrån redskapens funktion kan dessa ha betraktats som symboler för dessa kvinnors kontroll - både i ekonomiska och religiösa termer - över djur (vilda och tama) och de produkter som man erhöll från dem. Det har således förelegat ett starkt symboliskt samband mellan krumknivar, kvinnor och djur: krumknivarna i sin egenskap av skinnredskap, kvinnorna i sina roller som hantverkare o c h / eller de som kontrollerade produktionen, djuren som de yttersta producenterna. Sammanfattningsvis menar Räf att de gravlagda kvinnorna - vars höga samhällsställning avspeglas i gravskick och gravgåvor - kan ha betraktats som släktens »förmödrar» vilka varit föremål för tillbedjan och åkallan. De nedlagda skinnredskapen har troligtvis varit den dödas per-

87

sonliga egendom och bör ha använts vid beredning och sömnad av av skinn och pälsar. I gravsammanhanget blir redskapen - i första hand krumkniven - en symbol för de döda kvinnornas kontroll över fruktbarheten utifrån deras position och vistelse i den andra världen. Räf framhåller också att de sekundära störningar som återfinns i många av gravarna, och som har ett likartat mönster, kan ha att göra med rituella återöppningar av gravarna inom ramarna för en förfaders/förmoderskult. För vissa öländska kvinnor har - under den aktuella perioden - således enligt Räf den sociala tillhörigheten samspelat med det sociala könet vid behandlingen av dem efter döden. Det kan invändas att Räf har en något förenklad syn på relationen mellan funktion och symbolvärde. Funktion och symbolik torde inte - åtminstone inte i alla sammanhang - vara så intimt sammanflätade som Räf vill göra gällande. Det går att tänka sig en rad exempel där en viss funktion - eller en viss praktik - symboliserar en rad olika saker som befinner sig långt från den direkta funktionen. Samtidigt är symboliken i allra högsta grad beroende av betraktaren. Man kan också invända att Räf försummar att betrakta gravformerna, gravmaterialets interna kontextudla förhållanden etc. i ljuset av symboliska dimensioner, då hon enbart koncentrerar sig på vissa gravföremåls symbolik. I det aktuella sammanhanget hade tveklöst en mer djuplodande analys av formerna på de aktuella kvinnogravarna, liksom deras innehåll, tillfört ytterligare diskussionsunderlag. Sammanfattningsvis kan dock konstateras att boken väcker en rad intressanta frågor, inte minst vad gäller religionens roll i samhället, djurens roll i gravarna, genuskonstruktioners konstituering och förändring, samt relationen mellan praktik och symbolik. Denna bredd är avhandlingens styrka då den rör sig över omfattande frågekomplex och fungerar som idégivare. Samtidigt kan invändas att denna bredd också är bokens svaghet då den spänner över alltför stora områden och frågekomplex. En koncentration på ett mindre antal problemområden hade troligtvis gjort avhandlingen mer stringent. Det positiva - sökande, inspiralionspåverkade och problemorienterade - anFomvännen g8 (2003)

88

Recensioner är graven svårplacerad, men det beror på att de tidigmedeltida källorna är så skrala. Det finns ingen heltäckande dokumentation av de kräklebärande dignitärer som verkade i Sigtuna under den berörda perioden, än mindre av alla dem som besökte staden mera flyktigt. Boken präglas av två sammanhörande frågeställningar som man inte lyckas ge några exakta svar. Vem var den döde och när begravdes han? Tändernas storlek tyder på att det var en man, men inte ens det är säkert. Stiftsbiskop, hovbiskop, missionsbiskop, abbot eller abbedissa? Benen tiger. Förmodligen får vi framgent nöja oss med beteckningen »tidigmedeltida nordeuropeisk kyrklig dignitär». Bokens första hälft är en ingående syntes över Sigtunas medeltida kyrkotopografi författad av Sten Tesch. Därpå följer redogörelser för Lena Holmquist Olaussons laboratorieundersökning av graven, Sabine Stens osteologiska studie och Marie Marqvards odontologiska studie. Uaininn 0 ' M e a d h r a behandlar den atypiska kräklekrummen ur ett teknologiskt och typokronologiskt perspektiv. Slutligen går Carl F. Hallencreutz genom de historiskt kända personer som skulle kunna misstänkas ligga bakom graven. De är inte många och ingen av dem inbjuder till identifikation. I och med denna bok har Sten Tesch och Rune Edberg givit forskningen en gedigen analytisk publikation över ett ovanligt och fantasieggande fynd. Att förpackningen luktar vilseledande marknadsföring må vara dem förlåtet. Varje krona som kan föra jättematerialen från kvarteren Trädgårdsmästaren och Professorn närmare publikation är Sigtuna Museer väl unnad. Martin Rundkvisl

slaget är dock medryckande, och man överser därför lätt med eventuella brister. Klart är att Erika Räfs licentiatavhandling utgör ett välkommet tillskott till de arkeologiska diskussionerna även bortom den öländska horisonten. Håkan Karlsson Institutionen för arkeologi Göteborgs universitet Box 200 SE-405 30 Göteborg bricoleur@swipnet.se

Biskopen i museets trädgård. En arkeologisk gåta. Red. Sten Tesch & Rune Edberg. Sigtuna Museers skriftserie 9. Sigtuna 2001. 1 17 s., ill., summary in English. ISBN 91-973069-6-7. Den första kända stenkyrkan i Sigtuna byggdes förmodligen i det som nu är museets trädgård i slutet av iooo-talet och revs efter blott två århundraden. Vem den var helgad åt är okänt, men klart är att det inte var S:ta Gertrud som man tidigare trott. Utanför kyrkogrundens södra vägg fann man sommaren 1993 en grav innehållande bl.a. krummen till en kräkla. Föreliggande bok presenterar fyndet och sätter in det i ett arkeologiskt och historiskt perspektiv. Den å r e n akademisk ulv i populärvetenskapliga fårakläder. Titeln, omslagsbilden och formatet verkar avsedda för museibutiken, medan innehållet är akademiskt solitt och tämligen svårläst i sin kompakta typografi. Någon arkeologisk gåta i enlighet med bokens undertitel är det inte frågan om. Fyndet är varken mer eller mindre gåtfullt än annat arkeologiskt material. Ur skrifthistori.sksynvinkel

Fornvännen g8 I2003)