Medeltida stockbåtar från Skatamark i Överluleå socken, Norrbotten Harnesk, Nils Fornvännen 2013(108):1 s. 12-22 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2013_012 Ingår i: samla.raa.se

Medeltida stockbåtar från Skatamark i Överluleå socken, Norrbotten
Av Nils Harnesk

Harnesk, N., 2013. Medeltida stockbåtar från Skatamark i Överluleå socken, Norrbotten. (Medieval log dugouts from Skatamark in Överluleå parish, Norrbotten.) Fornvännen 108. Stockholm. Early finds from wetlands are often overlooked. Many such finds were made during the early 20th century during bog drainage and peat extraction. Circumstances were rarely documented. Yet they are hitherto disregarded evidence for resource management, settlement development and social organisation. This paper is a study of several log dugouts from a bog near the Medieval hamlet of Skatamark, putting them into context and testing methods of analysing such finds. They have a large scientific potential. The results from Skatamark hint at a new interpretation of the establishment of permanent settlement in the lower Lule River Valley. Nils Harnesk, Norrbottens museum, SE–971 08 Luleå nils.harnesk@nll.se

Under dikesgrävning 1932 påträffade man ett antal stockar i en mosse vid byn Skatamark, omkring 5 mil nordväst om Luleå (fig. 1). Den första höggs igenom, men sedan fann man ytterligare tre varav en kunde tas upp hel. Eftersom stockarna var bearbetade kontaktades Norrbottens museum och landsantikvarie Gunnar Ullenius. Han konstaterade genast att det rörde sig om stockbåtar och genomförde en för våtmarksfynd och i synnerhet stockbåtsfynd ovanligt noggrann och ingående dokumentation; stockbåtarna konserverades på plats och man tog in dem till museets magasin. Ullenius publicerade sedan sina iakttagelser i en artikel i Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok (Ullenius 1933, s. 133ff). Därefter blev fyndet liggande i 80 år. I mitt forskningsprojekt Tabula rasa – bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder–medeltid har jag lyft fram Skatamarksfyndet i ljuset för att kontextualisera det och liknande fynd.
Fornvännen 108 (2013)

Problemställning
Det finns många problem kring våtmarksfynd i allmänhet och stockbåtsfynd i synnerhet. De allra flesta fynden har i likhet med Skatamarksfyndet gjorts i samband med dikningar, sjösänkningar, torvtäktsverksamhet och andra exploateringar i våtmarksmiljöer under 1900-talets första hälft. Fyndomständigheterna har medfört dels att föremålen tagits upp utan antikvarisk kompetens och dels att dokumentation av plats och fyndomständigheter ofta uteblivit. Sällan eller aldrig har efterundersökningar genomförts, och föremålen har generellt sett förpassats till museimagasinets hylla märkt »dåligt samvete» i okonserverat skick. I en debattartikel i dessa spalter betitlad »Stockbåtar eller museimannens dåliga samvete – om stockbåtar som fornvårdsobjekt eller forskningsmaterial» diskuterade Carl Olof Cederlund (1980, s. 114 f) problematiken kring de många stockbåtar som förvarades vid landets museer. Han efterfrågade bland annat en landsomfattande inventering och uppordning av fynden. I samband med

Medeltida stockbåtar från Skatamark

13

Fig. 1. Fyndplatsen för stockbåtarna i Skatamark vid undersökningarna på platsen 1932. Foto Gustaf Holmström, Norrbottens museum. —The find spot of the log dugouts from Skatamark during archaeological work on the site in 1932.

denna förordade han åtgärder i fem steg som bl.a. innefattade registrering av fyndomständigheterna, dokumentation av fyndplatsen, träslagsbestämning, tillverkningsteknik, uppmätning, fotografering och provtagning för datering. Liknande tankar framfördes av bl.a. Christer Westerdahl (1980, s.10 ff) som strävade efter att dokumentera de stockbåtar som dittills samlats in i Sverige. Han återkom till ämnet 1989 (s. 24 ff) och kunde konstatera att litteraturen var omfattande om de enskilda fynden men att översikter saknades. Han rekommenderade forskningen att kontextualisera fynden av stockbåtar eftersom att bara »datera för daterandets skull» inte ledde någonstans. Hur långt arbetet med en nationell inventering har kommit skall jag låta vara osagt. Men samma problematik föreligger än idag, drygt 30 år senare. Finns det då något som helst forskningsvärde i stockbåtsfynd om man är intresserad exempelvis av resursutnyttjande, bosättning och social organisation? Följande uppsats syftar till att gå

vidare med den uppmaning Westerdahl formulerade 1989.

Fyndet
Skatamarksfyndet består av nio urholkade stockar av tall, alla snarlika. I ena änden har varje stock en tapp med ett tvärgående hål (fig. 2). Endast en av stockarna har tappar i båda ändarna. Längden på de intakta stockarna varierar mellan 2,3 och 5,4 m. Bredden och höjden är däremot nära nog densamma för samtliga och ligger mellan 0,25 och 0,35 m respektive 0,22 och 0,32 m. Stockbåtarnas form skulle göra dem ytterst ranka vilket tyder på att de inte använts enskilt utan snarare sammankopplade till en flotte eller utrustade med en utriggarkonstruktion. Konstruktionsdetaljerna och de raka sidorna medger bäggedera, varvid tapparna i ändarna kan ha använts för sammankoppling. Två av stockarna har haft två motstående hål i föränden vilka kunnat bära en utriggarkonstruktion. Man hittade även en bit av en paddel samt nåFornvännen 108 (2013)

14

Nils Harnesk

Fig. 2. En av stockbåtarna vid fyndtillfället i september 1932. Notera tappen med ett tvärhugget hål i fören och den långsmala formen med raka sidor, ett karaktärsdrag hos samtliga stockbåtar i fyndet. Foto Gustaf Holmström, Norrbottens museum. —One of the dugouts when found. Note the dowel at the fore and the elongated shape with straight sides.

got som tolkades som rester av fiskeutrustning (Ullenius 1933, s. 133 ff). Detta i kombination med de tydligt upphöjda förändarna visar att stockarna utgjort en farkost om än med en väldigt avvikande konstruktion. Stockbåtarna är grovt tillhuggna och har karaktären av föremål man tillverkat snabbt för att vara funktionella och där man inte prioriterat den estetiska utformningen. Det enda estetiska tillägget är ett kryss inhugget på stockbåt nr 4 som kan tolkas som ett bomärke (fig. 3). Fyra år senare fann man vid dikesgrävning »en hel del» stockbåtar av samma typ omkring 2 km väster om 1932 års fyndplats. Dokumentationen var nu tyvärr inte lika noggrann. Dock noterade man att den längsta båten mätte 5,5 m och den kortaste ca 4 m, samt att de var av samma typ som de i 1932 års fynd. Det senare bekräftas av en teckning av en av stockarna som gjordes vid ett besök
Fornvännen 108 (2013)

på fyndplatsen i augusti 1937. Arkivhandlingarna anger att endast en stock med säkerhet togs till vara från detta senare fynd. Den skall ha placerats i hembygdsföreningens samlingar i Boden, medan övriga blev kvar på fyndplatsen (ATA, Skatamark i Överluleå, korrespondens).

Vad representerar stockbåtarna?
Byn Skatamark ligger på en plats som vid vikingatidens början var belägen längst in i en djup, långsmal havsvik. Från och med vikingatiden avsnördes dock viken från havet på grund av landhöjningen och omvandlades successivt till Skatamarkträsket, en 3 km lång och omkring 500 m bred insjö som avvattnas via Skogsån. Denna utveckling kan följas med hjälp av Lantmäteriets höjddatabas samt forskning om strandförskjutningen i området (Broadbent 1979; Lindén 2006). Den grunda sjön och de frilagda silt- och ler-

Medeltida stockbåtar från Skatamark jordarna med frodiga strandängar tycks ha lockat människor redan omkring år 1100 att döma av fyndet av en yxa av finsk typ (Serning 1960, s. 56). Miljön erbjöd ett rikt fiske samt naturlig slåtter- och betesmark som fick extra näring av återkommande översvämningar av sjön i samband med nivåförändringar i havet och snösmältning. Omkring fanns gott om skogsmark och goda jaktmöjligheter. Det fanns även goda förutsättningar för småskalig odling, både i form av svedjebruk och av spadbrukade täppor. Där finns både lättbrukade sandiga jordar i lidläge på moränåsar där den äldsta kända bebyggelsen är lokaliserad och tyngre lerjordar i anslutning till sjön (www.sgu.se). Skatamark sticker ut bland ortnamnen i området och kan även det ge en ledtråd kring varför det är just här vi finner stockbåtarna. Det är nämligen Sveriges nordligaste -mark-by. Alla andra sådana medeltida ortnamn i Norrbotten finns i Piteå kommun. Ordet mark betydde ursprungligen »skog» och passar onekligen in bra på detta utmarksområde. Mark ingår även i fäbodnamnen Bomarka och Norramark i Sävast och Norråmarken i Sunderbyn. På Bodmarken i byn Ryssbält i Kalix har det funnits gamla fäbodplatser. Även slåttermyren Öståmarken i Övermorjärv är intressant i sammanhanget (Pellijeff 1988, s. 55). Alla dessa exempel ligger i Norrbotten och syftar på sekundär bebyggelse som vuxit fram ur ett utmarksbruk eller på aktiviteter bedrivna i utmarken. Förleden skata eller skate betyder »utstickande, utsprång, spets» och syftar i vissa fall på en del av en socken som skjuter in i en annan. I detta fall kan förleden i stället ha syftat på några från Skatamarkkölen utstickande moränåsar där de tre äldsta bydelarna ligger, eller på områdets belägenhet i utkanten av den medeltida bebyggelsekoncentrationen och dess utstickande läge mot utmarken. Ortnamnet kan tolkas som »skogen/ bebyggelsen på/vid de utstickande/markerade höjderna» alternativt »den i utmarken utstickande bebyggelsen» (Pellijeff 1987, s. 81). Vid en arkeologisk besiktning som undertecknad ledde för Norrbottens museum 2010 påträffades en fylld nedgrävning intill en av de äldsta gårdstomterna i Skatamark, belagd på en karta från 1645. Vi kunde inte avgöra anläggningens funktion,

15

Fig. 3. Stockbåt nummer fyra, en av tre stockbåtar daterade inom projektet. Korset som är inhugget på ovansidan kan tolkas som ett bomärke. Foto Åke Åström, Norrbottens museum. —Dugout no. 4. The cross carved into its upper face may be a household mark.

delvis på grund av att dess övre halva förstörts av markarbete, men vi kunde konstatera att den kvarliggande halvan innehöll kol och rödbränd sand. Stockbåtarnas fyndplats 1932 ligger endast ca 250 m öst-nordöst om anläggningen. På grund av läget vid en av byns äldsta tomter och närheten till stockbåtarna beslöt vi datera anläggningen. 14C placerar den i perioden 1300–1440 cal AD (tab. 1; Johansson 2010). Materialet som daterades var ett fragment från en kolad kvist och togs i botten av anläggningen i orörd fyllning. Därmed bör egenåldern vara låg och kontexten säker. Dateringen spänner över datum för det första omnämnandet av byn Skatamark i ett dombrev från 1409 där underlagmannen Peter Djäken dömer till prästbordet i Lule storsockens för del i en stridighet med Gäddviksbönderna om ön
Fornvännen 108 (2013)

16

Nils Harnesk
BP cal AD (2 sigma) 554±30 1300–1440 320±30 1480–1650 509±30 1320–1450 299±30 1480–1660

Labnr Kontext Ua-41613 Anl. 2 Ua-43514 Båt 4 Ua-43515 Båt 9 Ua-43925 Båt 2

Tab. 1. C14-analyser. Samtliga prover har analyserats vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala. —Radiocarbon dates. All samples have been analysed at the Ångström laboratory in Uppsala.

Brändö. Ett av vittnena till dombrevet är »olaffwer i skatamark». Vi gick vidare och daterade även stockbåtarna. Resultaten pekar på att det rör sig om två generationer av båtar. Proverna som analyserades från stockbåt 2 och 4 togs från partier av båtarna där ytveden med mycket låg egenålder är bevarad. Provet från stockbåt 9 bestod av en kvarlämnad kvist, ej innesluten, även den med låg egenålder. Den äldre generationen båtar är från senmedeltiden, 1320–1450, och är därmed samtida med nedgrävningen vid tomten. Nedgrävningen och de äldre stockbåtarna representerar en tid strax före och i samband med den troliga etableringen av fast bebyggelse i området. Den bör ha ägt rum under 1300-talets andra hälft, eller allra senast 1409. Fyndkontexten indikerar att båtarna brukats för fiske i den grunda sjön. Dateringarna visar att sjön brukats under en längre tid. På fiske tyder även av fyndet av ett nät vid bydelen Ubbyn under senare delen av 1900-talet, omkring 1,4 km öster om fyndplatsen för stockbåtarna (Raä Överluleå 457). Nätet hittades vid täckdikning på 0,7 m djup: det var tillverkat av lin med flöten av rullad näver i överkanten och sänken av näver sydda med rot kring stenar i underkanten. Nätet föll sönder i samband med upptagningen men var av beskrivningen att döma av ålderdomlig typ. Även dess fynddjup indikerar en ansenlig ålder. Stockbåtarnas användningsområde kan dock ha varit bredare än vad fyndkontexten indikerar. Bo Ulfhielm (2004, s. 183 f) har visat att stockbåtar som påträffats i eller vid skogssjöar i Norrland mestadels tillhör medeltiden och senare tid. Han har studerat stockbåtar från södra Norrland och dragit slutsatsen att de hänger ihop med bondeFornvännen 108 (2013)

befolkningens utmarksnyttjande. Stockbåtar har enligt Ulfhielm använts i områden med fäbodar, myrslåttermarker, tjärdalar och andra lämningar efter utmarksbruk. Han menar att att man brukat stockbåtar för åtminstone två ytterligare ändamål förutom fisket: sjöslåtter av starrväxter samt upptagning av sjömalm (Alopaeus & Ulfhielm 2011, s. 14 f). Det kulturhistoriska sammanhanget för stockbåtar från medeltiden och senare är alltså att förstå mot bakgrund av en bofast bondebefolknings omfattande och varierade utmarksbruk. Ulfhielm påpekar att behovet av djurfoder var stort i Hälsingland åtminstone under 1500talet då boskapsskötseln var betydligt viktigare och mer omfattande än åkerbruket enligt det historiska källmaterialet. För att få tag i foder måste man nyttja såväl myrar som sjöstränder. Ulfhielm lyfter också fram etnologiska beskrivningar från Finland där stockbåtar användes vid sjöslåtter (Alopaeus & Ulfhielm 2011, s. 14 f). Liknande förutsättningar tycks ha rått även i Norrbotten under senmedeltiden och senare då det skriftliga källmaterialet tydligt visar på en större vikt för boskapsskötseln kontra åkerbruket. Utmarkerna var här viktiga för sommarbete och foderproduktion ända in på 1900-talet. Naturliga slåtterängar vid stränder och tillandade marker samt våtmarker och myrar krävdes för att klara utfodringen, och man förbättrade även tillgången på ängsmark genom skogsröjning och svedjande. Trakten kring Skatamarkträsket inbjuder till sådana näringar med sina frodiga strandängar. Sommarbetet bedrevs såväl i skogsmark som på öar och holmar i skärgården (Egerbladh 1987, s. 284, 288 ff). Det senare är åtminstone indirekt belagt från det tidiga 1400-talet, närmare bestämt 1409 än en gång, i tvisten mellan Gäddviksbönderna och prästbordet om Brändön. Den heter numera Bodön efter prästbordets fäbodar (Nordberg 1965, s. 53 ff). Intressant är dessutom att namnet Brändö återkommer på flera platser i Norrbotten. Förleden är kopplad till en avbränning av platsen, antingen naturligt eller genom mänskligt ingripande. Det senare tolkningsalternativet kan kopplas till betesbränning, d.v.s. ett utmarksbruk. I Luleå Gammelstad har man sedan arkeologiska undersökningar påbörjades 1968 flera gånger påträffat tunna sotlinser i botten mot steril mark.

Medeltida stockbåtar från Skatamark De finns över hela den norra delen av den vikingatida ön. Sotlinserna fördelar sig på två tidshorisonter. Den äldre ligger i den sena vikingatiden, den yngre i medeltiden. Linserna är bara en till tre centimeter tjocka och liknar ett brunnet vegetationslager (Wallerström 1990; Lindgren 2005; Östlund 2008 m.fl.). 14C-dateringarna är inte tillräckligt precisa för att avgöra om sotlinserna härrör från bränning av flera mindre ytor över en längre period eller om det enbart är två större bränder. Den vikingatida horisonten kan härröra från en naturlig brand. Den medeltida kan dock sättas i samband med anläggningar, några grunda stolphål och en härd, daterade med 14C till samma period (Feldt 1993). Man har alltså åtminstone under medeltiden betesbränt på platsen. Liknande lager har observerats även på andra platser som varit föremål för utmarksbruk, exempelvis fäboden Torkelsbovallen i Hälsingland. Här påträffades ett tunt kol- och sotlager direkt ovanpå steril mark under ett odlingsröse och daterades till vendeltiden. Lagret tolkades som ett betesbränningslager. Odlingsröset daterades till den tidiga medeltiden och sattes i samband med en fas av uppodling och mer intensiv användning av platsen (Liases 2003, s. 104). Från och med den vendeltida betesbränningen på Torkelsbovallen ägde en undan för undan ökad och växlande aktivitet rum på platsen. Men myren med sina naturliga slåttermarker, det intillliggande vattendraget, förekomsten av myrmalm samt den relativt stenfria sydsluttningen har tolkats som de huvudsakliga lokaliseringsfaktorerna där (Liases 2003, s. 104). Parallellerna till förutsättningarna i Skatmark är klara: området uppvisar precis samma karaktär som Torkelsbovallen. När det gäller stockbåtar och deras koppling till upptagande av sjömalm refererar Ulfhielm till att det bl.a. i Bergslagen skall ha gjorts fynd av stockbåtar med spår av sjömalmslast. Han poängterar även att man hittat blästbruksslagg, blästplats med kolningsgrop och lämningar efter en blästugn på en ö samt vid kanten av sjöar i närheten till en fyndplats för stockbåtar i Långmyrsjön nära Hudiksvall. Detta indikerar att man verkligen utvunnit sjömalm i området (Alopaeus & Ulfhielm 2011, s. 15). Vid fältinventeringen i Skatamark 2010 påträffade vi förutom den medeltida

17

anläggningen även något vi tolkade som en kolningsgrop (odaterad) och en sentida blästugn daterad till 18/1900-talen (Bennerhag 2011). Fastän de kända blästbrukslämningarna i Skatamark är sentida kan det ju ha funnits ett äldre blästbruk på platsen, i synnerhet med tanke på den medeltida anläggningen intill. Likaledes kan vi på goda grunder anta att sjömalm utvunnits i Skatamark då både den sentida blästugnen och den medeltida anläggningen låg vid den tidigare sjöstranden.

Tolkning
Skatamarksfyndet skall enligt min mening ses som en produkt av en tillresande grupp människor från närliggande fast bosättning som nyttjat sjön och det omgivande området i sitt utmarksbruk. Detta är att jämföra med fiskefärderna till de s.k. fjällträsken där man färdades över enorma avstånd för att fiska under kortare tid i utmarken, belagda bl.a. i Gustav Vasas fiskeregister från 1500talets andra hälft (Nylund Torstensson 1977). Sannolikt användes stockbåtarna för fiske i enlighet med vad fyndkontexten antyder, men de kan även ha nyttjats för att ta upp sjömalm eller för slåtter vilket det finns stöd för såväl i fyndmaterial som litteratur. Man har vistats i Skatamarksområdet under kortare perioder och vid ankomsten tillverkat de enkla men funktionella stockbåtarna. Det är svårt att förklara de grovt tillyxade farkosterna på annat sätt. En i Skatamark redan bofast befolkning skulle inte ha haft behov av sådana hastigt tillverkade båtar. De skulle ha haft tid och möjlighet att tillverka betydligt bättre farkoster i enlighet med den avancerade båtbyggnadsteknik som vi känner från norra Fennoskandien åtminstone från vikingatiden och framåt. Till detta skall även kopplas den relation som Ulfhielm har spårat mellan stockbåtsfynd från medeltiden och senare och en fast bondebefolknings utmarksnyttjande för södra Norrlands del. De senare dateringarna (1480–1650) från Skatamark visar att man fortsatte att nyttja sjön enligt traditionerna även efter att folk slagit sig ner permanent på platsen. Det verkar ha rått brukskontinuitet för platsen inom en och samma grupp av jordägare, att döma bl.a. av ett utomstående ägande i byn. I den geometriska jordeboken från 1645 anges att två bönder från Börjelslandet och
Fornvännen 108 (2013)

18

Nils Harnesk av Lule storsockens storbyar. Det ovanliga, förutom det indragna läget, var att området var tillgängligt för etablering av fast bebyggelse redan under 1000-talet, kanske ännu tidigare, och låg då vid älven, längst inne i en djup och skyddad havsvik (fig. 4). Med omkring 10 m högre strandnivå bör forsarna nedanför Boden ännu ha varit beskedliga och därmed var kommunikationerna till området jämförelsevis enkla. Forsarna utgjorde under senare sekler ett effektivt hinder för trafik på älven och tvingade resenärer att ta landvägen förbi dem, vilket bör ha varit en viktig lokaliseringsfaktor för bebyggelse (Harnesk 2011, s. 321 f). Pollenindikationerna på bestående odling vid Fisktjärnen i trakten av Heden börjar senast under 1000-talet (Segerström 1990). Detta i kombination med ett gravfynd från omkring år 1100, det s.k. Brotjärnsfyndet, samt fyndet av ett senvikingatida kedjesmycke i den närliggande Bodforsen (Serning 1960, s. 45, 80) utpekar den indikerade fasta bebyggelsen i Heden-området som den äldsta i Lule älvdal samt en av de äldsta i Norrbotten. Bägge de nämnda fynden tyder på östliga kontakter med nuvarande Finland och Ryssland. Fågelvägen från Heden-Boden är det endast 10 km till Skatamark. Skatamarkträsket är en av de största sjöarna i området och en av få platser med finkorniga jordarter, sand, silt och lera, väl lämpade för slåtter, bete och odling. Än idag löper väg 356, den närmaste och kommunikativt sett mest effektiva vägen till området. Den följer torrare moränmark och passerar en rad mindre sjöar och frodiga strandängar. Denna tolkning innebär dock ett ifrågasättande av en etablerad konsensus. I Norrbotten har man ännu inte undersökt en enda gårdslämning från vikingatiden och endast två från medeltiden. Den äldsta av dessa var den ursprungliga prästgården i Lule storsocken, vid nuvarande friluftsmuseet Hägnan i Gammelstad, där de äldsta lämningarna daterats till 1300-talet (Bäck 2001). Det skriftliga källmaterialet belägger heller ingen fast bebyggelse som är äldre än så. Forskningen har betraktat etableringen av fast bebyggelse som en 1300-talssak och satt den i förbindelse med en vid denna tid växande svensk kungamakt. En tolkning enligt den etablerade historieskrivningen av Skatamarks framväxt från utmarksom-

en från Rutvik äger åker i byn (jordebok.ra.se). Bebyggelsen tycks ha uppstått ur ett tidigare kollektivt nyttjande av området där den nyttjanderätten, baserad på sedvanerätt, tradition och muntliga överenskommelser, omvandlats till enskilt ägande av mark när folk flyttade dit permanent. Hälsingelagen, som har sina rötter i vikingatiden, fastslår principen att »den äger vatten, som land äger». Lagen gällde åtminstone nominellt för nuvarande Norrbotten från dess nedtecknande under första hälften av 1300-talet. Kanske kan den sedvanerätt som låg till grund för Hälsingelagen även ha delats av befolkningen i det vikingatida Norrbotten. Otvivelaktigt gav dock bebyggelse och sedermera uppodlande av mark intill sjöar, hav och vattendrag en starkare äganderätt till fiskevatten med tiden, och man blev tvungen att hävda sin nyttjanderätt till bl.a. fiskevatten mycket hårdare då utmark omvandlades till bygd (Egerbladh 1987, s. 68 f). Fyndet av den nämnda yxan av finsk typ samt en pilspets av järn från den tidiga medeltiden (Serning 1960, s. 53, 56) är indikationer på att trakten nyttjats i ett extensivt näringsfång under den tiden. I närheten ligger även fyndplatsen för den s.k. Vibbybågen som genom konstruktion och dekoration tolkats som samisk. Bågen är 14C- daterad till 1010–1260 cal AD (Insulander 1999, s. 75). Vid en granskning av strandlinjeförskjutningen verkar en vikingatida datering vara troligast om bågen skall ha deponerats i vatten. Fyndplatsens höjd över havet är 9 m. Inte enbart svensktalande vistades alltså i området omkring år 1100. Jag menar sammanfattningsvis att stockbåtsfyndet från Skatamark skall ses mot bakgrund av att folk som var bofasta på annan ort bedrev utmarksbruk i området. Trakten har med tiden börjat utnyttjas i större omfattning, i likhet med den utveckling som kan observeras vid Torkelsbovallen, och slutligen fått en självständig bebyggelse.

De första skatamarkarnas ursprung
Men varifrån kom dessa senmedeltida utmarksbrukare? Sannolikt från den intilliggande Lule älvdal och området kring Boden. Unik för Lule älvdal är nämligen en medeltida bebyggelsekoncentration i indraget läge vid nuvarande Heden-Boden, omkring 3,5 mil nordväst om Luleå. Här låg under senmedeltiden hälften
Fornvännen 108 (2013)

Medeltida stockbåtar från Skatamark

19

Fig. 4. Översiktskarta med de för artikeln viktigaste orterna samt Luleå som geografisk referens. © Lantmäteriet. —General map with the places mentioned in the paper.

råde till självständig bebyggelse vore att den i enlighet med den allmänna synen på -mark-byar vuxit fram ur större byar närmare kusten. Närmast till hands ligger då Persön som med 17 gårdar är den största byn i fjärdsystemet vid 1543 års skattläggning. Persön betraktas som en av de äldsta fasta bebyggelserna i Norrbotten. Denna åsikt bygger dels på storleken, dels på omnämnandet av en Per på ön (petro in øø), i ett testamente från 1339 där Svenald i Rutvik donerar all sin egendom till kyrkan (Nordberg 1965, s. 50 f). Även några av de andra testamentsvittnena kan knytas till bebyggelser som eventuellt bär deras namn, däribland en Björn smed (berone fabro). Faber betyder egentligen hantverkare i största all-

mänhet men i sammanhanget är betydelsen smed troligare. Denne Björn smed har tolkats som namngivare till Smedsbyn. En annan möjlighet erbjuder det tidigare nämnda dombrevet från 1409, där bland XII mæn the ælzta i soknenne waro återfinns även en Erik smidh. Det är möjligt att det i stället är efter denne man Smedsbyn är uppkallad. Ett visst stöd för en sådan personlig anknytning till bebyggelsenamnen finns i det faktum att bland vittnena även nämns en biørn swarte som med all sannolikhet givit namn åt Svartbjörsbyn i Överluleå socken (Pellijeff 1990, s. 54 f). Byn Persön kan dock ha etablerats tidigast kort före 1300 med tanke på strandförskjutningen (Lindén 2006, s. 12 f; Broadbent 1979, s. 214).
Fornvännen 108 (2013)

20

Nils Harnesk enkelt bristande. Förhoppningen är att denna artikel har visat hur man rent metodologiskt kan gå till väga med studier av dessa fynd samt vilken värdefull kunskap de kan ge om de kontextualiseras på ett korrekt sätt.
Projektet har finansierats av Berit Wallenbergs Stiftelse, Kungliga Vitterhetsakademien och Norrbottens läns landsting.

För att den ovan beskrivna standardtolkningen skall stämma måste bebyggelsen Persön ha etablerats på en ö som vid den tiden mätte endast 800 x 300 m och blott ett århundrade senare ha knoppat av bebyggelsen vid Skatamark. Lägger man därtill den inom äldre historieforskning etablerade synen att detta skett genom en omfattande kolonisation söderifrån blir det hela än mer osannolikt. Denna kolonisation skulle ha inletts under 1300-talets första hälft som en del i den svenska kronans politik efter Nöteborgsfreden 1323. Området skulle nu inlemmas i det svenska riket har historikerna menat (Nordberg 1965, s. 37 ff). Denna kedja av argument skulle innebära att en utpräglad jordbruksbefolkning valt att bosätta sig i ett för dem okänt område på en liten och relativt oskyddad moränö i kustbandet med små möjligheter till jordbruk. Snart har de bemästrat de lokala förhållandena och knoppat av minst ytterligare en bebyggelse. Allt detta måste ha ägt rum inom loppet av en period av mindre än hundra år och förutsätter att det inte funnits några andra människor som hävdat anspråk på området. Det senare vore osannolikt, både då det funnits en oavbruten bosättning i Norrbotten i över 10 000 år och med hänsyn till de av Segerström dokumenterade odlingsindikationerna i Hedenområdet (Segerström 1990; Östlund 2011). Skatamarkstraktens utveckling från utmarksområde till självständig bebyggelse blir begripligare om verksamheten utgått från en äldre fast bebyggelse koncentrerad till Hedenområdet. Då kan nämligen processen ha haft närmare 400 år på sig. Denna hypotes kräver dock fler och mer omfattande undersökningar för att verifiera, men erbjuder en attraktiv ingång för alternativa tolkningar av den fasta bebyggelsens framväxt i Norrbotten.

Referenser
Alopaeus, H. & Ulfhielm, B., 2011. Medeltida stockbåtar i Långmyrsjön. Arkeologisk rapport 2011:03. Länsmuseet Gävleborg. Gävle. Bennerhag, C., 2011. Sentida blästbruk. Räddningsundersökning av nyupptäckt blästugn inom 463:1, Överluleå socken, Norrbottens län. Arkeologisk rapport 2011: 16. Norrbottens museum. Luleå. Broadbent, N., 1979. Coastal Resources and Settlement Stability. Uppsala. Bäck, M., 2001. På prästgårdens mark, ekonomibyggnader i Gammelstadens utkant. Arkeologisk undersökning. Norrbottens museum. Luleå. Cederlund, C.O., 1980. Stockbåtar eller museimannens dåliga samvete – om stockbåtar som fornvårdsobjekt och forskningsmaterial. Fornvännen 75. Egerbladh, I., 1987. Agrara bebyggelseprocesser. Utvecklingen i Norrbottens kustland fram till 1900-talet. Umeå. Feldt, A-C., 1993. Otryckt rapportmanus för för- och slutundersökning på Gammelstaden 5:11. Norrbottens museum. Luleå. Harnesk, N., 2011. Handel, resor och kulturmöten i det förindustriella Norrbotten. Norrbottens hembygdsförbund och Norrbottens museum årsbok 2011. Luleå. Insulander, R., 1999. Den samiska pilbågen rekonstruerad. En jämförande analys av fynd från Sverige, Norge och Finland. Fornvännen 94. Johansson, N., 2010. Järnframställning i Skatamark. Arkeologisk besiktning inför etablering av jordvärme. Arkeologisk rapport 2010:31. Norrbottens museum. Luleå. Liases, K., 2003. Torkelsbovallen – ett skogsbete från yngre järnåldern. Fornvännen 98. Lindén, M., 2006. Glaciodynamics, deglacial landforms and isostatic uplift during the last glaciation of Norrbotten, Sweden. Lund. Lindgren, Å., 2005. Fjärran fjärrvärmen, Gammelstad, Nederluleå socken, Luleå kommun, Norrbottens län. Arkeologisk förundersökning. Arkeologisk rapport. Norrbottens museum. Luleå. Nordberg, A., 1965. En gammal Norrbottensbygd. Anteckningar till Luleå sockens historia. Luleå. Nylund Torstensson, E., 1977. 1553 års fiskeregister för Torneå och Kalix storsocknar. Med kommentar.

Slutord
Denna studie har visat att det finns ett vetenskapligt värde i studier av enklare våtmarksfynd av trä, i synnerhet stockbåtsfynd, och att vägen till att utvinna kunskap går via systematiska studier. I likhet med Cederlund 1980 drar även jag slutsatsen att fyndkategorin stockbåtar alltför ofta klumpas ihop och tillskrivs ett enhetligt och lågt värde utifrån förutfattade meningar och okunskap. Vår kunskap om denna typ av fynd är helt
Fornvännen 108 (2013)

Medeltida stockbåtar från Skatamark
Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning 65. Lund. Pellijeff, G., 1987. Ortnamnen i Norrbottens län. Del 3. Bodens kommun. Umeå. – 1988. Ortnamnen i Norrbottens län. Del 11. Piteå kommun. Umeå. – 1990. Ortnamnen i Norrbottens län. Del 9. Luleå kommun. Umeå. Segerström, U., 1990. The Post-glacial History of Vegetation and Agriculture in the Luleälv River Valley. Umeå. Serning, I., 1960. Övre Norrlands järnålder. Umeå. Ulfhielm, B., 2004. Funderingar över stockbåtsfynd från Gävleborgs län. Bottnisk kontakt XI (2002). Härnösand. Ullenius, G., 1933. Ekstock eller båtflotte? Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok 1932–33. Stockholm. Wallerström, T., 1990. Antikvarisk kontroll vid schaktning i kulturlager, Apoteksvägen, Nederluleå socken,

21

Luleå kommun, Norrbottens län. Arkeologisk förundersökning. Arkeologisk rapport. Norrbottens museum. Luleå. Westerdahl, C., 1980. Ett tioårsprojekt om stockbåtar. Meddelanden från Marinarkeologiska Sällskapet 1980: 4. Stockholm. – 1989. Norrlandsleden I. Källor till det maritima kulturlandskapet. Arkiv för norrländsk hembygdsforskning XXIV (1988–89). Örnsköldsvik. Östlund, O., 2008. Fjärrvärme 2008, Gammelstad, Nederluleå socken, Luleå kommun, Norrbottens län. Arkeologisk förundersökning. Arkeologisk rapport. Norrbottens museum. Luleå. – 2011. Aareavaara – tidigmesolitiska kustboplatser nära inlandsisen (Mellan is och hav-projektet 2010). Arkeologisk rapport 2011:24. Norrbottens museum. Luleå.

Fornvännen 108 (2013)

22

Nils Harnesk

Summary
Early finds from wetlands are often overlooked. Many such finds were made during the early 20th century during bog drainage and peat extraction. Circumstances were rarely documented. Yet they are hitherto disregarded evidence for resource management, settlement development and social organisation. This paper is a study of several log dugouts from a lake basin near the Medieval hamlet of Skatamark which is historically documented from 1409 onward. They date from a period before and in connection with the likely first establishment of permanent settlement in the area. The find context indicates that the dugouts were used for fishing and made by people who paid only shorter visits. Radiocarbon dates document two separate dugout-making events, one in 1320–1450 (2 sigma) and one in 1480–1650 (2 sigma). The lake may however also have provided bog iron ore and hay, judging from later customs known from Finland and southern Norrland. In any case, the Skatamark dugouts were used in an extensive hinterland exploitation by a sedentary population that was settled elsewhere. Bo Ulfhielm has emphasised such a relationship in studies of log dugouts of Medieval and later date. Judging from its name, archaeological remains, finds and geography, Skatamark appears to have evolved from an intermittently visited site in the hinterland to a permanent settlement. The current consensus view of the establishment of permanent settlement in Norrbotten envisions a concerted colonisation effort in the early 14th century, taking place as part of a political agenda aiming to incorporate the area into the Swedish kingdom. According to this view the development of Skatamark from a collective resource area to a permanent settlement would have been based in a larger and older settlement on the coast, in this case most likely Persön. It is believed to be one of the oldest Medieval settlements in Norrbotten for two reasons: it is the largest village on the inlet, and its origins are traced to one Peter on the Island mentioned in a 1339 will. This model has weaknesses. No permanent settlement was in fact possible at Persön before the late 13th century due to shoreline displacement. This would imply that a specialised agricultural population would have settled about 1300 on a small island with extremely poor conditions for farming. Not only did this population thrive, but it adapted to the local conditions, expanded inland and colonised Skatamark, all in less than a century. This also assumes that no other people lived in the area, which cannot be true as we know that Norrbotten had been populated continuously by hunter-gatherer-fishers for more than 10 000 years at the time. I argue that it is more likely that the process observed at Skatamark can trace its origins from a settlement cluster in the Heden-Boden area which shows palaeobotanical indications agriculture as early as AD 1000. In combination with several finds dated to the same period, this makes HedenBoden the most likely candidate for the oldest permanent settlement in the Lule River Valley. With its proximity to Skatamark it was probably the base of for the settlement there. The process of transformation from a collectively used resource area to a permanent settlement would then have taken place over a period of at least 300–400 years.

Fornvännen 108 (2013)