Rambodal i Norrköping : om keramik och identitet under den yngre bronsåldern Stilborg, Ole http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2014_167 Fornvännen 2014(109):3 s. 167-183 Ingår i samla.raa.se Rambodal i Norrköping – om keramik och identitet under den yngre bronsåldern Av Ole Stilborg Stilborg, O., 2014. Rambodal i Norrköping – om keramik och identitet under den yngre bronsåldern. (Rambodal in Norrköping – pottery and identity in the Late Bronze Age.) Fornvännen 109. Stockholm. The excavation of a single-farm Late Bronze Age settlement site at Rambodal in Styrstad, county Östergötland, in 2011 produced remains of more than 60 pottery vessels dating from Periods V–VI. Pottery design during the Middle and Late Bronze Age in the southern quarter of Sweden is highly homogeneous. The Rambodal finds, being well defined in time and space, offer an opportunity to discuss the social structures underlying this homogeneity. I suggest that the design represented a strong independent female identity. Analyses of the Rambodal pottery indicate that minorscale migration may be the mechanism behind the analogous style development across southern Sweden over almost a millennium. Ole Stilborg, Näckrosvägen 142, SE–590 54 Sturefors skea@stilborg.se Sommaren 2011 undersöktes en boplats från slutet av den yngre bronsåldern i norrköpingsförorten Rambodal (Raä Styrstad 151; Nyberg & Nilsson 2012). Platsen är speciell av flera orsaker. Den låg på en liten, välavgränsad terrass i landskapet och visade sig dölja lämningar av ett par faser i en ensamgårds historia. Detta gjorde de 16 kilo keramik från mer än 60 olika kärl som hittades desto mera intressanta. Vi kan här se ett par generationers hushållsuppsättning av kärl på en och samma gård, och frånvaron av senare störningar gör att många kärls form och storlek har kunnat rekonstrueras (Stilborg in press). Detta blir ytterligare intressant eftersom avståndet till en av de största bronsåldersboplatserna i regionen – Pryssgården – bara är några få kilometer. Syftet med att fördjupa sig i keramiken från Rambodal är såväl att sätta in dem i ett större sammanhang med den redan kända yngre brons- ålderskeramiken från Syd- och Mellansverige som att visa hur fynden kastar nytt ljus över frågan om keramikens roll i bronsålderssamhället. Homogenitet = funktionalism? Den mellersta och yngre bronsålderns (per II– VI) hushållsuppsättning av kärl skiljer sig klart från andra förhistoriska perioders som en förvånande homogen stilvärld. Under ingen annan förhistorisk period har samma keramiska stil varit utbredd över så stora delar av Sverige. Vi kan dessutom på en mera övergripande nivå inkludera en bra bit av Nordtyskland och Polen. Lausitzkulturen med tyngdpunkt i Polen har ansetts som ett viktigt ursprung till denna keramikstil (Eriksson 2009, s. 259). Likheterna har ansetts vara så många att vissa forskare har föreslagit att delar av Skandinavien borde uppfattas som Lausitzkulturens nordliga utposter. Andra kombinationer av ytbeFornvännen 109 (2014) 168 Ole Stilborg handling och dekor under den sena bronsåldern tycks dock främst ha östligt ursprung. Thomas Eriksson (2009, s. 251) beskriver en kreoliseringsprocess som involverade element från Finland, Baltikum och Ryssland. Bland hushållskeramiken från flera boplatser i Mälardalen finns således kärl med avvikande ytbehandlingar – striering/ gräsavstrykning (strimmigt gods) och textilavtryck – kombinerade med bla. stämpelavtryck och gropar (Eriksson 2009, s. 133 & 143). I de flesta fallen utgör dessa kärl ett exotiskt inslag bland periodens vanliga rabbade och glättade kärl, men på boplatsen vid Darsgärde (i Skederid socken nära Norrtälje i Uppland) dominerar de fyndmaterialet. Eriksson föreslår (s. 247 ff) att krukmakare invandrat till Roslagen österifrån under period V– VI. En intressant aspekt är emellertid att det inte syns någon tydlig skillnad i råmaterialval eller konstruktionsteknik mellan de östligt betonade kärlen och resten. Om kärlen har framställts av invandrade krukmakare måste dessa således ha lärt sig de lokala grunderna för hantverket och lagt till främmande ytbehandling och dekor. Trots dessa avvikelser i utseendet inom bronsålderskeramikens nordligaste område är det ändå homogeniteten som är det starkaste intrycket. Det arkeologer tolkar som homogenitet är förstås främst vårt igenkännande av kärltyper och kärldesign från plats till plats, på boplatser såväl som i gravar. Det är lätt att uppfatta detta som ett resultat av mekanisk upprepning och se på keramiken som en rent funktionell bruksprodukt med föga att berätta om bronsålderns liv. Den sparsamma förekomsten av dekor och den begränsade formvariationen kan få bronsålderskeramiken att framstå som en neutral fond – grå som hällen på vilken hällristningarnas bildvärld utspelar sig, men i stort sett utan ristningarnas bildspråk. Men keramiken har i själva verket ett tydligt designspråk, som står i relation till andra kulturella uttryck under perioden. Det finns tveklöst en spänning mellan bronsålderns centrala, kreativa uttryck – keramikens strama design, bronsföremålen och hällarnas fantasirika bilder. En spänning som knappast kan ha varit ouppmärksammad i samtiden men snarare bör ha upprätthållits mer eller mindre aktivt och utgjort en kulturell energikälla. Keramiken har inte enbart varit en passiv part i relationen. Just det faktum att dess uttryck Fornvännen 109 (2014) har tagit en helt annan form och med enstaka undantag undvikit bildspråket, som däremot erövrat bronsernas ytor, pekar på ett aktivt förhållande till den figurativa kreativiteten (Eriksson 2009, s. 143). Keramikens design definieras dock inte främst av sin brist på dekor, så ett eventuellt pålagt tabu mot bildframställningar i leran är otillräckligt som förklaring på dess egenart. Den kreativa kraften i bronsålderns keramik syns särskilt vid övergången till järnåldern (främst i Mellansverige) då vad som närmast kan betecknas som ett stilvakuum uppstår. Bronsålderskeramikens formgivning ersätts inte omedelbart av något annat, utan flera kärltyper och enskilda designelement fortsätter samtidigt som kvaliteten på utförandet försämras och heterogeniteten ökar markant. Så småningom kommer nya influenser som resulterar i en utveckling av keramikens formgivning, men de lokala och regionala skillnaderna är betydande (Eriksson 2009; Stilborg 2009a). Den tidiga järnålderskeramiken i Mellansverige demonstrerar keramikhantverkets funktionella basnivå med multifunktionella behållare av god godskvalitet, men med en design som det har offrats minimal möda på. I motsats till detta höll bronsålderskeramiken genomgående hög kvalitet och präglades av en stram kreativitet – en formalisering – inom fasta ramar; inte en brist på förmåga och intresse. Desto intressantare blir då frågan varför den tydligtvis aktivt upprätthållna homogeniteten är så stor? Vad symboliserar den och vilken praktisk funktion har denna strikta designregim haft i bronsålderssamhället? Homogenitet = social rörlighet? Jonathan Lindström (2009, s. 169) menar att den övergripande homogeniteten i bronsålderskeramiken kan vara ett resultat av »att flyttande kvinnor var åtminstone vanligare än flyttande män … även i bredare lager». Denna tolkning bygger på en idé om att stationära keramikframställande kvinnor (uxorilokalitet) medför att lokala keramikstilarna isoleras och utvecklas separat inom varje boplats. Virilokalitet skulle å andra sidan betyda att kvinnliga krukmakare flyttade och deras olika traditioner spreds, vilket så småningom ledde till ökad eller upprätthållen homogenitet över större områden. En rad etnografiska studier har emellertid visat att det nog inte har fungerat Rambodal i Norrköping 169 så eftersom unga tillflyttade kvinnor ofta lär sig keramikhantverket från grunden av svärmor/medhustru/granne dit de flyttar (Stanislawski 1978). Keramikdesign är således sällan eller aldrig ett passivt resultat av traditioner och giftermålsregler. Det ligger aktiva beslut bakom valet att låta sin produktion följa bestämda designregler som gäller i större eller mindre delar av krukmakarens omvärld. Frågan är vilka mekanismer som kan hålla en tradition med strama designnormer vid liv i hundratals år över så stort ett område som den yngre bronsålderns keramiktradition täcker. Det ligger knappast ett kontinuerligt och snabbt uppdaterat formellt system till grund för fenomenet. Spridningen under den yngre bronsåldern av en ny design för de rabbade krukorna (B-kruka; Björhem & Säfvestad 1993) kan ge en idé om hur kommunikationen mellan krukmakarna har fungerat (Stilborg 2004a, s. 124 ff). Den nya formen på de rabbade krukorna – med glättad hals i motsats till A-krukan med rabbning ända upp till mynningen – uppstod i norra Tyskland under period IV och spreds snabbt därifrån upp till Fyn och Själland. Därifrån tycks den ha spritts såväl västerut till Jylland som österut till Skåne under period V. Direkta influenser dit från Nordtyskland kan självklart inte uteslutas, men Öresund är en praktiskt taget oundviklig kontaktzon under hela förhistorien. I västra Skåne finns vissa boplatser från period V med enbart B-krukor och andra med en blandning av A- och B-krukor. I östra Skåne men även längre norrut finns krukor med hybriddesign (t.ex. lågtsittande knoppar kombinerade med rabbning upp till mynningen) och möjligen A-krukor med sena dateringar motsvarande period VI (pers. medd. T. Brorsson). I dessa trakter tycks B-krukornas design inte avlösa den äldre A-designen helt och hållet. Bakgrunden till B-krukornas design kan vara ett rent praktiskt behov av att kunna rengöra hals och mynning effektivt på kärl som användes till jäsning, eftersom skadliga bakterier kan växa i en skrovlig rabbning vid mynningen. I vilken omfattning nymodigheten antogs i olika områden kan därför ha berott på om man använde de rabbade krukorna på ett sätt som skulle gynnas av bättre hygien (t.ex. jäsning). De krukor som användes till tjärframställning (Isaksson 2007), till andra former av matlagning än jäsning eller till enkel förvaring kunde således fortfarande framställas i A-design eftersom hygienen var utan betydelse där. Även om vi tar hänsyn till sådana varierande behov så tyder B-designens spridning inte på att kommunikationen skedde snabbt – i form av distribution av kärl eller via kringvandrande krukmakare. Det mest sannolika spridningssystemet är via enstaka krukmakare (antagligen främst kvinnor) eller familjer som flyttade. Tanken att enstaka eller mindre grupper av inflyttare skulle förorsaka lokala förändringar strider mot den kulturella konservatism som präglar de flesta lokala samhällen och som skulle göra det mera sannolikt att tillflyttande anammade den lokala stilen än omvänt. Men just när det gäller den yngre bronsålderns anmärkningsvärt likriktade keramik kan man tänka sig att det har funnits övergripande kulturella normer som tagit sig uttryck i ett kollektivt tänkande. Tydliga definitioner av de basala designelementen kan även ha inneburit ett tydligt, accepterat utrymme för variation och innovation inom systemet. Detta förklarar inte varför man valde att introducera och upprätthålla strama designregler. Fördelen med en homogen materiell kultur är emellertid att människor lättare kan flytta och hitta sin plats på ett nytt ställe eftersom man känner igen sig i vardagens redskap. Inte därmed sagt att detta nödvändigtvis var den direkta, medvetna orsaken till att det homogena kulturuttrycket anammades och upprätthölls. Snarare ligger nog orsaken i att det till denna keramik var knuten en stark och attraktiv identitet för dem som framställde och använde den. Och jag tror därför också att det ligger en betydelsefull poäng i att den behöll ett avstånd till såväl hällristningarnas som bronsföremålens bildrika världar. Två olika världar Hällristningarna omfattar skepp, människor, djur, vapen, fötter, abstrakta former så väl som komplexa scener. Det uppträder inga kärl och ytterst få figurer som skulle kunna tolkas som behållare (bl.a. Kiviksgraven) på hällarna, liksom hällarnas bildvärld med några undantag (Jensen 1997, t.ex. Pl. 25 & 29; Goldhahn 2007, s. 168; Eriksson 2005; 2009, s. 144) inte uppträder på kärlens släta ytor. Det finns betydligt större överlappning mellan Fornvännen 109 (2014) 170 Ole Stilborg bronsernas dekor och hällbilderna än mellan nå got av dessa medier och keramiken, även om det också finns tydliga skillnader i repertoaren mellan de två förstnämnda. En av de mest spännande designskillnaderna mellan hällristning och keramik är gropen. Skålgropar är det absolut vanligaste elementet på hällar och block (Goldhahn et al. 2012, s. 59) men är med undantag för vulsterna på några B-krukor (främst i Skåne), förekomsten av ringknoppar (även främst i Skåne) och enstaka andra undantag (Stjernquist 1969, s. 37; Jaanusson 1981, s. 114; Eriksson 2005; 2009, s. 143) frånvarande på kärlen. Här finns i stället knoppen som ett vanligt drag. Det är extra anmärkningsvärt eftersom gropar är oerhört vanliga på keramikkärl både före och efter bronsåldern. De är ganska sällsynta på kärl från senneolitikum och den förromerska järnåldern, men med tanke på den stora förtjusningen för gropar i sten under bronsåldern är det ändå en tydlig markering av de två subkulturernas integritet att dessa inte också invaderar kärlytorna. Eriksson (2005, s. 380; 2009, s. 139) har föreslagit att figurativa framställningar kan ha varit tabu i vardagslivet och därmed även på kärl som användes i vardagliga göromål. Men eftersom även abstrakt dekor är sällsynt på bronsålderskeramik tycks det finnas anledning att fråga sig om det verkligen var bilderna som inte fick användas på kärlen. Krukmakarna kan lika väl ha haft egen kreativ estetik som i stort sett aktivt uteslöt bilder och annan dekor. I stället arbetade man i en närmast minimalistisk designvärld, med form och med kontrasterna mellan olika ytbehandlingars visuella och taktila karaktärer accentuerade med plastiska element (Eriksson 2009, s. 148). Dessa kontraster kan ha haft textila inspirationskällor och konnotationer som knöt an till den universella förståelsen av kärl som metaforer för den mänskliga kroppen (Stilborg 2009b). nor gjorde all keramik under bronsåldern och var de främsta användarna av kärlen rörde det sig i så fall om en kvinnoidentitet. Däri kan ha legat ett mycket starkt incitament att upprätthålla ett bestämt keramiskt uttryck. Mångfald i materiella kulturuttryck är inget hinder för social kontakt, och visst är det möjligt att känna solidaritet och gemenskap även om hushållens kärl ser olika ut. Det är dock lika klart att en likartad miljö och delade erfarenheter underlättar en känsla av frändskap. Keramiken kan i period II–VI ha avgränsat och bevakat ett kvinnorum – solitt förankrat i vardagens verklighet och samtidigt ett självmedvetet, socialt handlingsfält. Oavsett om bronsålderns kvinnor hade samma svårigheter och blev lika nedvärderade och illa behandlade som i andra tider (jfr Lindström 2009), så kan keramiken vara ett starkt argument för att de hade en identitet som kunde bidra positivt till deras självaktning och underlätta inbördes solidaritet. I detta ljus kan introduktionen av dekorerade, strimmiga och textilmönstrade kärl på boplatser i Mälardalen kanske ändå berätta om ingifta kvinnor från öster – mest sannolikt Finland. Oavsett om de själv gjorde dessa krukor eller de nya ytbehandlingsmetoderna var ett resultat av lokal kopiering av främmande idéer, så skapade designutvecklingen en mera tillmötesgående materiell kultur för invandrade kvinnor österifrån. Samtidigt kan en tusenårig kvinnoidentitet ha börjat upplösas – och åtminstone splittrats geografiskt vid järnålderns början. Symposiekulturen Det finns andra tolkningsvinklar för bronsålderskeramiken. I sin avhandling argumenterar Thomas Eriksson (2009, s. 175 ff) för att man kan uppfatta främst de karakteristiska skålarna som uttryck för en symposiekultur med rötter i Medelhavsområdet. Festandet bör rimligen ha haft mat och dryck som kärnelement och därmed ha gett keramiken en speciell roll och värde som serveringskärl. Medelhavsinfluenserna går via Centraleuropa upp till Norden, där de kommer till uttryck i såväl nitornerade träkärl i jylländska mäns ekkistgravar som i rikt dekorerade metallkärl. Kopplingen mellan rika mansgravar och värdefulla metallkärl får Eriksson att knyta symposiekulturen till en formell maktsfär, sannolikt dominerad av En kvinnoidentitet Denna gräns mellan en rik, betydelsefull bildvärld och en på alla sätt stram men kreativ formgivning av kärlen kan vara en nyckel till förståelsen av keramikens status i bronsålderssamhället. Exklusiviteten i den strama designen ger keramiken en kraft som kan stödja och ge uttryck åt en social identitet. Om, som många forskare menar, kvinFornvännen 109 (2014) Rambodal i Norrköping 171 män och möjligen involverad i distributionen av metall. Via tjeckiska exempel på keramikskålar med solliknande dekormotiv på insidan (s. 175) drar han vidare slutsatsen att samma dryckes- och festtradition så småningom efterliknades i keramikkärl och spreds utanför maktsfären. Resultatet blev gradvis en försämring av servisens status eftersom keramikkärlen i princip kunde göras av vem som helst och av lättillgängligt råmaterial. Även om symposiekulturen fortfarande under period III–IV spelade en rituell roll – till exempel i »festlager» vid Ryssgärdet (i Uppland; Eriksson 2007, s. 296 f) – uppträder skålarna då också allmänt på boplatser och i gravar. Exklusiviteten har vattnats ur. Detta är en plausibel modell som förklarar både introduktionen av den öppna skålen med hänkel och dess snabba spridning. Men modellen förklarar bara en del av bronsålderns kärlrepertoar. Därför är det intressant att sammanföra den med ovanstående modell, som framhäver ett självmedvetet, kvinnligt universum bestående av kärlens primära producenter och konsumenter. På omslaget till Erikssons avhandling finns en bild av en bronskniv (från Itzehoe i Schleswig-Holstein; Eriksson 2009, s. 188) där handtaget är utformat som en kvinna som håller en skål framför sig. Avbildningen används av Eriksson som argument för att bronsålderskvinnan så småningom fick en viktig roll i dryckesceremonierna. Sett i samband med de tidiga träskålarnas förekomst i rika mansgravar och utan en könskritisk diskussion är det lätt att tolka den avbildade personen som en servitris. Keramikskålarna förekommer i den mellersta och yngre bronsålderns brandgravar hos både kvinnor och män samt uppträder allmänt på boplatserna. Men måste det betyda att de har förlorat sin status? Det är vanligt att tänka så – mest beroende på att det fyndmaterial som inte är avgränsat till specifika sammanhang är svårt att ge en social tolkning och förknippa med status. Av samma anledning måste vi emellertid också vare restriktiva med att likställa allmän förekomst med låg status. Eriksson pekar också på skålarnas fortsatt speciella roll i rituella sammanhang. Därtill kan man foga den tid och energi som lades ner på framställningen av dessa skålar, inte minst ytbehandlingen. Skålarna kan mycket väl ha haft ett formmässigt ursprung i metallkärl och nitförsedda träskålar med ett eko av avlägsna medelhavssymposier, men om man accepterar resonemanget ovan om bronsålderns keramik som ett starkt och självständigt formspråk verkar det osannolikt att keramikskålarna skulle vara resultatet av ett passivt speglande eller ett oreflekterat anammande av en mellaneuropeisk kulturyttring. I så fall skulle skålarna av keramik vara en översättning till ett billigare och mera lättillgängligt material. En väsentlig anledning till att jag finner denna tanke missvisande är att skålarna här i Norden nästan aldrig är dekorerade, fastän dekor finns på de kärl de är tänkta att efterlikna, och fastän den plastiska leran skulle ha gjort det enkelt att kopiera dekoren. De kannelerade skålarna från Apalle med flera lokaler bör väl räknas som dekorerade, men det är en dekor som hör till keramikvärlden och bland annat också finns på rabbade kärl (Eriksson 2009, s. 258). De få exemplen på självständig dekor (intryckt, inristad, modellerad) som finns på keramikkärl uppträder anmärkningsvärt nog inte på skålar (jfr t.ex. kärlet från Vallby i Skerike sn, Vs; Eriksson 2005). För mig tyder detta på att skåltraditionen etablerades inom ett keramiskt universum på keramikens premisser, oavsett att forminspirationen och serveringsfunktionen kan ha hämtats från en sydlig symposiekultur. Skålformen har fått respektera de givna designreglerna, vilket antagligen också betyder att skålarna inte är polerade för att härma metallglans, utan för att det passade in i den ytbehandlingsvokabulär som redan fanns i tidens keramiska designvokabulär. Om skålarna har använts till flytande föda så fyller poleringen dessutom en praktisk funktion genom att den tätar kärlväggen. Jag tycker således det finns anledning att vända på bilden av keramiken som en lokal lösning på makthavarnas behov av servis till en importerad festtradition, och i stället se skålarna som den keramiska världens annektering eller inkorporering av festtraditionen. Det som var en manlig elitangelägenhet på Jylland under den äldre bronsåldern kan ha varit en mera könsneutral eller kvinnlig företeelse i Ryssgärdets festlager från periodens mellersta och yngre del (Eriksson 2007, s. 296 f). Fyndkontexterna ger inte skålarna någon könstillhörighet under den yngre bronsåldern, och därmed finns det ingen anledning att okritiskt kalFornvännen 109 (2014) 172 Ole Stilborg kera in en standardbild med festande män och serverande kvinnor från andra kulturer eller tider. yngre bronsåldersboplats daterad till period V– VI stod för majoriteten av anläggningarna och dominerar kärlfynden. Därtill kom anläggningar och fynd från tiden kring år 1. Jag har specialregistrerat en del av keramiken från den yngre bronsåldern (ca 50 kg; Stilborg 2011). Därmed är Kristineberg det skånska fynd som lämpar sig bäst för jämförelse med norrköpingskeramiken. Jag har också inkluderat ett yngre bronsåldersmaterial om 18 kg från en mindre boplats vid Övre Glumslöv i Skåne (Stilborg 2005b). Från Uppland har jag valt keramiken från Ryssgärdet i Tensta (drygt 3000 skärvor från period III–IV) till jämförelse då den är framlagt på en detaljnivå som gör det omedelbart användbart för dessa studier (Eriksson 2008, s. 273 ff). Rambodal i en keramisk samhällsväv Syftet med mina studier av de keramiska fynden från Rambodal har varit att dels sätta in dem i ett större sammanhang, dels visa hur keramiken från en enda gård kan kasta nytt ljus över frågan om keramikens roll i bronsålderssamhället. Det som följer skall inte ses som ett försök att bevisa den förförståelse av bronsålderskeramiken som jag beskrivit ovan. Men studierna kan hjälpa till att skönja de mekanismer som kan ha legat till grund för bronsålderskeramikens överordnade homogenitet. Dateringarna från Rambodal indikerar en upp emot 500 år lång aktivitetsperiod under den mellersta och yngre bronsåldern, men topografi och anläggningsspår tyder på att det rör sig om en och samma gård (Nyberg & Nilsson 2012, s. 14 ff). Man kan möjligen urskilja två faser i keramikfynden på typologiska grunder (Stilborg 2012), men det finns inga tydliga skillnader som hindrar att materialet behandlas som samma hantverksoch hushållstradition under utveckling. Fyndmaterialet är inte stort men mycket välbevarat, vilket har gjort det möjligt att identifiera och i de flesta fall typbestämma mer än 60 kärl. Fyndet håller således en hög kvalitet som möjliggör jämförelser med större boplatsers ofta mera fragmenterade keramikinventarier. Den viktigaste jämförelsen är med den stora, delvis samtida boplatsen vid Pryssgården i Östra Eneby, bara 3,5 km västerut (Borna-Ahlkvist et al. 1998). Bebyggelsen börjar här under period III och fortsätter igenom hela mellersta och yngre bronsåldern och vidare genom järnåldern fram till vikingatiden, mer eller mindre kontinuerligt (ibid., s. 150 ff). Den tillvaratagna bronsålderskeramiken från Pryssgården uppgår till drygt 109 kilo, vilket gör den till det överlägset största fyndmaterialet från bronsåldern i Östergötland (Stålbom 1998, s. 112). Jag har nyregistrerat en mindre del (från delområde E2) som underlag för jämförelser med Rambodal. Därutöver jämför jag med keramiken från ett antal samtida gravplatser i samma del av Östergötland. Under det tidiga 00-talet grävde man ut boplatsen Kristineberg i Oxie socken, Skåne. En Fornvännen 109 (2014) Taktil klassifikation En uppenbar grund för klassificering av tidens keramik är som framgått ytbehandlingen. Rabbning, glättning, strimmighet/striering/skrapning, polering och textilmönstrad yta är markant påtagliga, och även i stor utsträckning knutna till kärltyper på ett sätt som gör det meningsfullt att titta på mängdfördelningen mellan dessa ytbehandlingstekniker (Eriksson 2009, s. 76; Stilborg in press). Relationen mellan rabbade kärl och sådana med både rabbade och glättade ytor har använts i den uppdelning i A- och B-fas som föreslogs för keramiken från Fosie IV (Björhem 1983; Björhem & Säfvestad 1993, s. 45). Inom respektive fas sammanfördes en rad olika typer av kärl beroende på om de hittades i gropar, där krukorna hade rabbning ända upp till mynningen (A-kruka), eller i gropar tillsammans med krukor som hade en glättad zon mellan mynningen och rabbningen (B-kruka). Senare studier och dateringar har visat att det i stort sett enbart är skillnaden mellan helrabbade A-krukor och semirabbade B-krukor som har kronologisk signifikans utanför Fosie IV (Stilborg 2004a; 2011). Den polerade ytan har precis som i järnåldersforskningen förknippats med fingods/serveringskärl medan den enbart glättade ytan har tillskrivits en ganska neutral roll. Den strimmiga (kanske gräsmönstrade) ytan, ibland kombinerad med gropar och annan intryckt dekor samt ytor med textilavtryck, har i stället diskuterats i termer av främmande influenser österifrån (Eriksson 2009, Rambodal i Norrköping 173 Fig. 1. Fördelningen av ytbehandlingsmetoder i keramiken från Rambodal, Pryssgården E2, Ryssgärdet samt Kristineberg och Övre Glumslöv. —Surface treatment of Late Bronze Age pottery from five Swedish sites. s. 127 ff). Obehandlade ytor, som förekommer ofta på järnålderns kärl, är närmast okända under bronsåldern. Den främsta anledningen till att fokusera på ytbehandlingarna är att de förmodligen kombinerar praktiska funktionella egenskaper med en utvecklad estetik. Därmed är de om möjligt ännu viktigare för förståelsen av kärlens roll i bronsålderssamhället än kärltyper och kärlstorlekar. Rabbning och rabbade krukor – jämförelser Ett mål med denna utvidgade studie av Rambodals keramik är att testa den påstådda homogeniteten i tidens design i Syd- och Mellansverige, samt söka en bättre förståelse av vad homogeniteten i så fall består av. Rabbade skärvor (nästan uteslutande från krukor snarare än skålar eller andra kärlformer) dominerar på i princip alla fyndplatserna. På Rambodal utgör de 46%, Pryssgården 41%, Ryssgärdet 68%, Kristineberg 61% samt i Glumslöv hela 84% (fig. 1). Om vi i stället för skärvor tittar på identifierade rabbade krukor utgör de på Rambodal 19%, Kristineberg 38% och Pryssgården 39%. Dessa siffror är avhängiga av fragmentering och bevaringsförhållanden. Medan relativt stora skärvor dominerar fynden från Rambodal, Pryssgården och Glumslöv (Stilborg 2005b; 2011) är fragmenteringen och därmed antalet skärvor betydligt större på Ryssgärdet (Eriksson 2008, s. 276). Detta ändrar dock inte på bilden av att de rabbade skärvornas andel av fyndmaterialen varierar en hel del (Eriksson 2007, s. 77). Anledningen kan vara att olika många rabbade krukor använts på de olika platserna, men även att krukorna var olika stora i snitt. Om vi ser till mynningsdiametern (fig. 2) dominerar mellanstora och stora kärl (14–20 cm i diameter) på Rambodal, Pryssgården, Kristineberg och Glumslöv. Och det finns inte fler stora kärl (mynningsdiameter över 20 cm) på de två senare (med höga frekvenser av rabbade kärl) än på de två förra. Däremot finns en högre representation av de minsta rabbade krukorna på Rambodal och Pryssgården. Jämförelserna visar att det finns skillnader i andelen rabbad keramik på de olika platserna, men att skillnaderna inte bildar något regionalt mönster utan Fornvännen 109 (2014) 174 Ole Stilborg N = 11, 12, 23, 16             !  Fig. 2. Beräknad mynningsdiameter för rabbade kärl från Rambodal, Pryssgården E2 samt Kristineberg och Övre Glumslöv. —Rim diameters of rusticated Late Bronze Age pottery from four Swedish sites. framstår som lokala variationer mellan enstaka platser. Dessutom förefaller skillnaderna kunna förklaras med platsernas olika funktion eller med särskilda aktiviteter där olika storlekar på rabbade krukor föredrogs. På en högre detaljnivå ser vi, motsatt vad man skulle kunna förvänta, större överensstämmelser än skillnader. Till exempel finns på samtliga platser (Eriksson 2008, s. 294) såväl inåtvända som raka och utåtböjda mynningar. Mynningens utformning är viktig för funktionen, så detta bör betyda att de rabbade krukorna på samtliga platser har tjänat olika funktioner, vilket även storleksvariationen tyder på. Knoppar är ett annat karakteristiskt element hos de rabbade krukornas design. De förekommer på A-krukor i hela Sydsverige inklusive Mälardalen (Eriksson 2009, s. 119 f) och Åland (Gustavsson 1997, s. 58) och på enstaka B-krukor i Mälardalen, medan de i stort sett saknas på skånska B-krukor. Birgitta Hulthén (pers. medd.) har tolFornvännen 109 (2014) kat knopparna under mynningsläppen som en praktisk detalj, vilken underlättade att binda ett tyg- eller skinnstycke över kärlmynningen. Den horisontella listen mellan glättad och rabbad yta i B-krukornas design kan inte ha fyllt en sådan fästfunktion. Det är möjligt att den i stället understryker krukans kroppsrelation som en stiliserad halsring/tygbård. Om A-krukornas knoppar har haft den föreslagna praktiska fästfunktionen skulle man vänta sig att de följde de rabbade krukornas design i hela spridningsområdet. Knopparna är emellertid mera sällsynta längre norrut. Till exempel finns det bara en lös knopp i det registrerade materialet från Pryssgården E2. Hela fyra utav tretton A-krukor på Rambodal är däremot knoppförsedda (Stilborg 2012, s. 2). Som jämförelse har sex av mera än tjugo A-krukor från Övre Glumslöv i Skåne knoppar under mynningen (Stilborg 2005b, s. 450). Rambodal i Norrköping 175 Fig. 3. Fördelningen av bestämbara kärltyper på Rambodal, Pryssgården E2 samt Kristineberg. —Vessel types in Late Bronze Age pottery from three Swedish sites. Polerade skålar Nästan lika typiska för perioden som de rabbade krukorna är vida, ofta ganska låga skålar, som från och med period III uppträder i hela området (Jaanusson 1981, s. 82 ff; Stålbom 1988, s. 121 f; Stilborg 2011, s. 12; 2012, s. 8; Eriksson 2009, s. 331; Brorsson & Eriksson 2011, s. 430). Den variation som finns – och bl.a. diskuterades av Ulf Stålbom (1998) – uppträder också i alla regioner om än inte på alla platser. Utöver skålar med tydligt avsatt hals förekommer i de flesta boplatsmaterialen även skålar med en enkel konisk form, ibland försedd med en hank (Jaanusson 1981, s. 82 ff; Stålbom 1998, 121 f; Eriksson 2009, s. 331; Stilborg 2011, s. 12; 2012, s. 8). Dessa skålar är vanligen glättade men det finns även exemplar med polerad utsida, t.ex. en av sju skålar från Rambodal (Stilborg 2012, s. 10). På boplatserna som jämförs här utgör skålar och enkla skålar tillsammans mellan 15 och 21% av de identifierade kärlen (fig. 3), d.v.s. en ganska likartad andel. Andra typer av ytbehandling De två nämnda markanta typerna av ytbehandling kompletteras dels av obehandlade och glättade ytor, dels av några mera sällsynta typer av ytbehandling: strimmig/strierad, textilmönstrad och perforerad. Av dessa ska här enbart den textilmönstrade ytan beröras kort, hur intressanta de övriga än är (se diskussion i Stilborg in press). På de platser som här jämförs har framkommit en ensam bottenskärva från den yngre bronsåldern med textilavtryck: vid Pryssgården (Stålbom 1998, s. 138). Inga fynd har gjorts på några av de andra platserna. Enstaka skärvor har dock identifierats på andra platser i Mälardalen samt vid Fosie IV i Malmö (Björhem & Säfvestad 1993, s. 42) vilket är intressant för diskussionen om de mekanismer som upprätthöll bronsålderns keramiska designvärld. Fornvännen 109 (2014) 176 Ole Stilborg Fig. 4. Kärluppsättningen under period V på Kristinebergsboplatsen utifrån återkommande kombinationer i anläggningarna. —The Per. V vessel repertory at Kristineberg, judging from recurrent combinations in sunken features. Fig. 5. Kärluppsättningen i grophuset A1224 vid Rambodal utifrån identifierade, rekonstruerbara kärl. —Vessel types from a sunken-floored hut at Rambodal. Hushållsinventariet i den yngre bronsålderns Syd- och Mellansverige Utifrån återkommande frekvenser av de olika kärltyperna i gropar och grophus på Kristinebergsboplatsen har jag ställt upp ett förslag på ett genomsnittligt hushållsinventarium under period V (fig. 4; Stilborg 2011, s. 28): • En stor A-kruka med utåtböjd mynning (vatten/förvaring) • En mellanstor A-kruka med inåtböjd mynning (jäsning-syrning/förvaring) Fornvännen 109 (2014) • En liten A-kruka med inåtböjd mynning (jäsning-syrning/förvaring) • En stor B-kruka med rak mynning (vatten/förvaring) • Två mellanstora glättade/polerade dubbelkoniska kärl (kokkärl / förvaring / »servering») • En mellanstor skål med glättad utsida och avsatt konkav hals (»servering») • En liten skål med glättad/polerad utsida och rak konisk form (?) Rambodal i Norrköping 177 Fig. 6. Kärluppsättningen i fyndmaterialet från nordöstra kullen vid Ryssgärdet i Uppland utifrån identifierade, rekonstruerbara kärl (teckningar av T. Eriksson, 2009). —Vessel types from Ryssgärdet in Uppland. • En mycket liten bägare med glättad utsida (dryck?) • Ett stort kärl med glättad utsida och utåtböjd mynning (kokkärl/förvaring) • Ett extrastort kärl med obehandlad utsida (förvaring) Omvijämförmedde14identifieradekärlenfrångrophuset A1225 på Rambodal ser vi en god överensstämmelse med Kristinebergsinventariet (fig. 5). Att B-krukor saknas i A1225 kan vara kronolo- giskt betingat. Det nyregistrerade materialet från område E2 på Pryssgården omfattar inte något samlat fynd av samma kvalitet som det i A1225, och är inte heller så stort att det är möjligt att göra ett statistiskt genomsnitt motsvarande det i Kristineberg. Eriksson (2009, s. 301) presenterar en rekonstruktion av period III/IV-servisen från den nordöstra kullen vid Ryssgärdet som avviker mera från den sydsvenska sammansättningen och givetvis också är en hel del äldre (fig. 6). Till exemFornvännen 109 (2014) 178 Ole Stilborg pel saknas såväl de dubbelkoniska kärlen som, av kronologiska skäl, även B-krukorna. I övrigt finns trots allt väsentliga likheter. Det fasta navet tycks vara uppsättningen av rabbade krukor i olika storlekar. Att döma av lipidanalyser hade de en rad olika användningsområden (Isaksson 2005). Kärluppsättningarna på den yngre bronsålderns boplatser i Syd- och Mellansverige är inte identiska. Vissa typer av kärl saknas på vissa platser och kanske till och med i vissa regioner. Men om vi beaktar de avvikelser, t.ex. varierande bevaringsförhållanden och kronologiska skillnader, som har påverkat fyndmaterialet, är det snarast förvånande hur många överensstämmelser som finns mellan norr och söder i såväl design som funktion. En grundläggande konsensus kring hushållsinventariet tycks råda nästan över allt i Sydoch Mellansverige under det mesta av den mellersta och yngre bronsåldern. Rambodal bekräftar utan vidare denna homogenitet, och det är mot denna bakgrund vi bör se och försöka förstå boplatsen och dess keramik. kärltypen på gravfältet vid Tåby skola (Hörfors 2006). I ett annat gravmaterial som består av skärvor från rotvältor som skadat bronsåldersgravar vid det närbelägna Kämpestad i Tåby (Raä 4; Stilborg 2009) överväger däremot kärl med glättad eller obehandlad utsida. Reducerat brända, polerade fingodskärl (däribland skålar) är lika vanliga som rabbade krukor vid Kämpestad. Gravkeramiken från Ringeby i Norrköping domineras också av glättade kärl, medan de rabbade skärvorna bara utgör ca 22% (Carlsson 1995, s. 64). Det är dock osäkert om Ringeby-keramiken omfattar någon A-kruka. Alla dessa platser verkar vara i bruk under period V–VI, och skillnaderna förefaller således inte primärt bero på någon tids-skillnad. Gemensamt för de rabbade A-krukorna från Rambodal, Pryssgården och Tåby skola är förekomsten av knoppar under mynningen och fingerdragna ränder i rabbningen. Men medan krukor med knoppar är relativt vanliga på Rambodal (4 av 13 A-krukor; Stilborg 2012, s. 2) och i gravarna vid Tåby skola (3 av 6 A-krukor) så är de sällsynta vid på Pryssgården (Stålbom 1998, s. 114). Till exempel förekommer det som sagt bara en ensam lös knopp i materialet från område E2 där. Fingerdragna ränder förekommer sporadiskt på alla tre platserna. Storlekarna på de rabbade krukor är desamma på Pryssgården område E2 som på Rambodal (fig. 2) medan skärvorna från Tåbygravarna representerar ett urval av mindre till mellanstora krukor (mynningsdiameter 11–19 cm). I Rambodal-materialet ingår tre B-krukor (Stilborg 2012). Sannolikt finns enbart några enstaka B-krukor från Pryssgården, däribland ett osäkert fynd från hus 174 på område E2 och en A/B-hybrid med knopp under mynningen (Stålbom 1998, fig. 92a). I Tåby skolas gravar uppträder en B-kruka och en A/B-hybrid. Gravkeramiken från Kämpestad omfattar också en B-kruka (Stilborg 2009, s. 6), och vid Ringeby verkar man företrädesvis ha identifierat B-krukor (Carlsson 1995, s. 69). Minst ett kärl sticker ut genom att ha en låg horisontell dekorerad vulst mellan den rabbade och den glättade ytan, med en rad av lodrätta pinnavtryck eller streck (Björhem & Säfvestad 1993, fig. 54; Carlsson, s. 67). B-krukor med dekorerade vulster förekommer varken på Rambodal, Pryssgården eller Tåby skola och uppträder enligt Erikssons sammanställning (2009, s. 120, tab. 7) ytterst sällan i Rambodal och keramiken i den lokala miljön Vi har satt in Rambodals keramik i den stora homogena väven av tidens keramiska traditioner i Syd- och Mellansverige. Ett överregionalt, ganska detaljerat formspråk samt ett funktionellt inventarium dominerar över mindre, oftast lokala variationer. Men därmed inte sagt att dessa skillnader är försumbara. De är viktiga källor inte bara för förståelsen av funktionella skillnader mellan boplatserna, utan potentiellt även för kontaktmönster av lokal, regional och interregional omfattning: det kontaktnätverk som måste ha funnits för att upprätthålla den grundläggande kulturella homogenitet som keramiken är ett av de starkaste uttrycken för. Nästa steg är att se Rambodal i sin lokala miljö. De lokala jämförelserna måste tyvärr bli ganska begränsade eftersom det inom Östergötland bara finns en boplats med ett jämförbart stort keramikmaterial: den näraliggande Pryssgården. Övrigt jämförelsematerial kommer från några gravfält i nordöstra Östergötland. Rabbade krukor Rabbade krukor i A-design i olika storlekar dominerar fyndmaterialen från både Pryssgården och Rambodal (fig. 3) och är också den vanligaste Fornvännen 109 (2014) Rambodal i Norrköping 179 Mälardalen. Däremot finns flera skånska paralleller. Polerade skålar och andra kärl Polerad fingodskeramik, däribland de klassiska skålarna från den mellersta och yngre bronsåldern, är vanlig på både Rambodal och Pryssgården samt i gravkeramiken från Ringeby (Carlsson 1995, s. 72) och Kämpestad (Stilborg 2009), medan Tåby skola bara givit en sådan skål. Former och storlekar varierar, men som sagt finns det formparalleller på Rambodal och Pryssgården (Stilborg 2012). Mera intressant är den reducerande bränningen som förekommer i sällsynta fall bland skålar från Sydsverige (Hulthén 1975, s. 315) men är betydligt vanligare på de östgötska platserna, särskilt Pryssgården och Kämpestad (Stålbom 1998, s. 119; Stilborg 2009, s. 8) och även uppträder på de två andra platserna (Stilborg 1995; 2012, s. 8). De enkla skålarna från Rambodal är alla oxiderat brända och detsamma gäller två av tre enkla skålar från område E2 vid Pryssgården samt den enkla skålen från Tåby skola (Hörfors 2006, s. 23). Kärl 40 från Rambodal utmärker sig genom att vara modellerat i stället för remsbyggt som alla övriga kärl från platsen (Stilborg 2012, s. 10). Inga paralleller till denna uppbyggnadsteknik har beskrivits eller iakttagits på de andra platserna, men eftersom det handlar om ett ensamt kärl är det svårt att bedöma betydelsen av denna avvikelse. Som total kontrast till kärl 40 omfattar Pryssgården-fyndet rester av två mycket välgjorda, elegant formade skålar med rabbad bukdel (Stålbom 1998, s. 129). Kärlen är matskorpedaterade till period IV och ansågs 1998 vara unika i Sverige, medan paralleller finns i Lausitzområdet. Inga liknande skålar har dykt upp sedan dess och kvaliteten på deras hantverk är högre än hos de flesta andra kärl från Östergötland. Godset är emellertid inte avvikande, vilket kanske snarare tyder på invandrade hantverkare än importerade kärl (Lindahl 1998). Fig.7. Kärl 64 från Rambodal. —Vessel #64 from Rambodal, showing Scanian design traits. Dubbelkoniska kärl Dubbelkoniska eller bikoniska kärl är svåra att påvisa med säkerhet i ett fragmenterat fyndmaterial eftersom det kräver att en sammanhängande kärldel från inåtlutande mynning till skarpt buk knäck, alternativt från botten upp till bukknäcken, har bevarats. Detta är fallet med kärl 64 från Rambodal där hela kärlprofilen är bevarad (fig. 7) och med kärl 29, där den nedre delen upp till bukknäcken med dubbelknopp är bevarad. Vid Pryssgården har sju eller åtta dubbelkoniska kärl identifierats (Stålbom 1998, fig. 95 abd, fig. 96ae, fig. 97, fig. 100). Stålbom rubricerade dem dock som skålar och terriner. Kärlet med hög skuldra i hans fig. 100 är form- och storleksmässigt mycket likt kärl 29 från Rambodal medan det inte finns någon motsvarighet till kärl 64. Ett mellanstort dubbelkoniskt kärl hade använts som urna i grav 5a vid Tåby skola medan inget entydigt dubbelkoniskt kärl har identifierats på Ringeby-gravfältet och keramiken från Kämpestad är för fragmentarisk för att kunna avslöja denna form. Ett dubbelkoniskt kärl kan dock möjligen ha funnits bland Ringeby-kärlen eftersom det har bevarats en lös dubbelknopp – en detalj som i långt de flesta fallen, däribland kärl 64 och kärl 29 från Rambodal, har sin plats just på bukknäcken på dubbelkoniska kärl (Carlsson 1995, s. 69). En liknande dubbelknopp från en bukknäck uppträder i Pryssgården-materialet (Stålbom 1998, s. 114, fig. 92). Dubbelknopp förekommer enligt Eriksson (2009, s. 120) aldrig i Mälardalen eller i den mellansvenska gruppen. Om det stämmer visar denna detalj mycket tydligt att Fornvännen 109 (2014) 180 Ole Stilborg den östgötska keramiken från den mellersta bronsåldern har vissa detaljer gemensamma med den sydligaste sydsvenska keramiken; detaljer som inte nådde norr om Kolmården. Sambandet blir än tydligare med kärl 64 som utöver form och dubbelknopp även har en rabbad underdel likt en del skånska dubbelkoniska kärl från period IV–V (Stilborg 2002, s. 91). Precis som B-krukan/krukorna med dekorerad vulst från Ringeby är detta således ett kärl med ett mera sydligt utseende. logiska spåren efter människors förflyttningar är dock svagare. Lindström nämner bl.a. isotopanalysen av Granhammarsmannen, som tyder på en förflyttning från östra Skåne till södra Uppland. Möjligen kan liknande exempel bland kärlfynden belysa de keramiska kontaktnäten. Ett överskuggande problem för tolkningen av enstaka kärl, deras ursprung och kontext, är att de tillhör en tidsskala som inte kan urskiljas med våra grova dateringsverktyg. Vidare är chansen att just betydelsebärande kärl ska bevaras i den arkeologiska kontexten för vår granskning och tolkning med nödvändighet liten eftersom de är få och utsatta för samma tafonomi som alla andra kärl. Arbetet med dessa fynd får därför till stor del vila på välargumenterade indicier. Stålbom (1997) föreslog att det bland keramikfynden på yngre bronsåldersboplatser kan finnas »grundläggningsdeponeringar» med kärl som har tagits med från det förra boplatsläget till det nya. Dessa kan således avvika från boplatsens övriga fyndmaterial genom en äldre design i fall där boplatsbytet händelsevis har sammanfallit med ett designskifte – som t.ex. det mellan A-krukor och B-krukor. Ett annat sätt varpå en sådan praxis skulle kunna bli synlig för oss skulle vara om ett hushåll flyttat till en annan region och tog med sig typisk keramik från de tidigare hemtrakterna. En variant på eller fördjupning av samma idé är att vissa kärl kan ha varit speciellt personliga ägodelar som man tog med sig. I östra Afrika tar den ingifta hustrun med sig en personlig uppsättning med kokkärl till sitt nya hem. Dessa används i princip aldrig i hushållet utan symboliserar hustruns status. Efter hennes död är det tabu att använda kärlen och de deponeras avskilt från boplatsen, t.ex. i en närliggande bergsskreva (pers. medd. E. Matenga, Pretoria). Liknande traditioner i bronsåldersammanhang kan vara en anledning till såväl speciella deponeringar av annorlunda kärl som förekomsten av sådana kärl i en gravmiljö där de har följt med ägaren. Låt oss se närmare på de speciella kärlen från Norrköpingsområdet utifrån denna idé. Tåby skola-kärlets porösa gods representerar en så pass udda magringsteknologi att det är ganska sannolikt att kärl, teknologi eller krukmakare kom norrifrån där det finns enstaka paralleller. Framtida forskning kan mycket väl ändra på uppfatt- Dekorerade kärl Med undantag för gravfältet vid Tåby skola uppträder enstaka dekorerade kärl på de tre östgötska platserna. Det är mycket möjligt att bristen på dekor på Tåby-kärlen beror på att gravfältet inte går in i period VI. Den kronologiska upplösningen är för dålig och den dekorerade keramikens relation till daterade kontexter på de andra fyndplatserna är för osäker för att detta skall kunna bekräftas. De påförda streckdekorerna består huvudsakligen av horisontella linjer, skraffering och snedställda streckgrupper i sparre/chevron-liknande mönster (Carlsson 1995, s. 68 f; Stålbom 1998, s. 124; Stilborg 2009, s. 2; 2012, s. 13). Samtliga av dessa enkla motiv har paralleller i såväl det skånska materialet (t.ex. Björhem & Säfvestad 1993, s. 52) som längre norrut (Jaanusson 1981, s. 114). Det som skiljer regionalt är däremot frånvaron av intryckt dekor som är ett viktigt element i dekoren i Mälardalen och också förekommer i annan form i Skåne (Stjernquist 1969). Avvikande detaljer Jämförelserna ovan visar åter på homogeniteten i bronsålderns keramiska repertoar, men även på regionala detaljskillnader såsom den sydliga dubbelknoppen, som inte förekommer längre norrut, och den nordliga intrycksdekoren som inte når Östergötland. Detta är en kulturgeografisk situation som gäller för Östergötland under stora delar av förhistorien. Här gick gränsen mellan Mälardalsområdet och Sydsverige. Lindström (2011, s. 521 ff) har påpekat det självklara i att tidens människor kunde byta bostadsort inom Sverige och att det har funnits kontaktvägar – om inte annat så för att brons och flinta bevisligen har transporterats norrut. De arkeoFornvännen 109 (2014) Rambodal i Norrköping 181 ningen om kärlets proveniens. Oavsett var det kommer ifrån skulle detta kärl kunna vara en personlig tillhörighet som följde ägaren i graven. En liknande förklaring kan ligga bakom B-krukan/ krukorna med dekorerad vulst från Ringeby-gravplatsen. Ägaren kan ha kommit från Skåne, där liknade kärl är betydligt vanligare. Det nästan hela, dubbelkoniska kärl 64 (fig. 7) påträffades som enda keramik i gropen A7720 vid förundersökningen av Rambodal-boplatsen. Redan då var det anmärkningsvärt på grund av sin bevaring och sin kombination av dubbelknopp och rabbad underdel (Stilborg 2008). Det spekulerades då i om det kunde finnas gravar på området, vilket visade sig inte vara fallet. Kärlets design platsar bäst bland skånska paralleller med dateringar från period IV–VI men med tyngdpunkt i period V. Det kan således mycket väl tillhöra boplatsens äldsta fas och kan vara det äldsta daterbara kärlet om det härrör från period IV. Det är också det av Rambodals kärl som har den mest avvikande formen i förhållande till Pryssgårdens keramik. På basis av de samlade indicierna skulle kärl 64 kunna tolkas som ett kärl medtaget från en skånsk boplats och som så småningom deponerats vid Rambodal som en grundläggningsdeponering. Att hela hushållet kan ha flyttat söderifrån styrks av att kärluppsättningen i grophuset A1225 från den äldsta fasen är mycket lik den som ses på skånska boplatser som Kristineberg. Att knoppar under randen är vanligare på Rambodals A-krukor än på de samtida rabbade krukorna från Pryssgården är ytterligare en detalj som pekar åt samma håll. Immigration skulle dessutom vara en utmärkt förklaring på varför Rambodal är en ensamgård, eftersom det rimligen inte var självklart att långtifrån tillflyttande inkorporerades i existerande byar – som Pryssgården. Så småningom anpassades Rambodals keramikproduktion till de lokala traditionerna, däribland tekniken att bränna finkeramiken i reducerande atmosfär. De inflyttade skånska krukmakarna har dock givetvis också lämnat sitt bidrag till att den övergripande yngre bronsålderstraditionen i Norrköpingstrakten uppdaterades med sydliga drag (t.ex. dubbelknoppen) och således homogeniserades. Rambodals keramik – en varptråd i samhällsväven? Vi befinner oss på en gård som har varit bebodd i några generationer. Keramikkärl utgör att markant inslag i hushållets förråd av behållare, fastän det också finns några i trä och skinn. Kärlen är av mer eller mindre standardiserade typer som vi känner igen från den närliggande större boplatsen och i stort sett hela södra Sverige. Sammansättningen av hushållsinventariet och vissa detaljer i formgivningen avslöjar att keramikproduktionen och hushållet har ganska nyliga rötter i sydligare trakter. Vi har emellertid inga problem att känna igen oss i Rambodalfolkets hushåll, och de välkända materiella ramarna hjälper oss att förstå handlingar som involverar de välkända föremålen – även om själva handlingarna är lokala versioner av det vi är vana vid i Östergötland. Kärluppsättningens stereotypa men starka design och formgivning har upprätthållits av gårdens skiftande krukmakare genom årtiondena och har utgjort en trygg men möjligen också begränsande ram för hushållets aktiviteter. Former och storlekar på kärlen har rimligtvis sina motsvarigheter i traditionella och traditionsrika recept för konservering och tillagning av mat och dryck. Dessa recept kan mycket väl vara ännu mera traditionsbundna än kärlen. Kärlens former är dock å andra sidan inte så specialiserade att de utgör någon tvångströja för den kulinariska kreativiteten. Och en del mat kan göras i kärl med olika utseende. Hushållets skånska ursprung, som fick en förankring i det medbragta, numera deponerade, dubbelkoniska kärlet, är betydelsefullt för den överordnade kärltraditionens livaktighet och homogenitet i och med att den tillflyttade krukmakaren präglar och låter sig präglas av sin nya hemort. Migrationen av krukmakare blir traditionens syresättning. Och med bakgrund i denna gemensamma förståelse av en gemensam designvärld har folk från Norrköping omvänt möjligheten att färdas eller flytta ner till skånska trakter och ändå känna igen sig i det mesta av kärluppsättningen. Oavsett den övergripande homogeniteten i det keramiska bronsåldershantverket är det inte någon stelnad tradition och när vi kommer till Rambodal-gården håller en något större förändring på att ske. Homogeniteten håller så smått på att lämna plats för en större individuell variation Fornvännen 109 (2014) 182 Ole Stilborg i kärltyperna och mera dekor. Kolmårdsskogarna håller än så länge de östliga influenserna stången, men så småningom under den förromerska järnåldern kommer de att blandas med de fortsatta sydliga influenserna. På Fiskebyboplatsen – en avläggare eller yngre konkurrent till Pryssgården – deponeras senare vid övergången till järnåldern bland annat ett rikt dekorerat kärl med säregen magring där form och gods på var sitt sätt pekar på finska kontakter (Asplund & Stilborg 2013). Asplund, H. & Stilborg, O., 2013. Förromersk keramikteknologi och finsk-svenska relationer – keramologisk analys av Morby- och Morbyliknande keramik. Finskt Museum 2010–11. Helsingfors. Björhem, N., 1983. Keramiken från boplats I, Fosie IV. Kronologiska aspekter på ett fyndmaterial från yngre bronsålder. Seminarieuppsats (AK003) i arkeologi, särskilt nordeuropeisk. Lunds universitet. Björhem, N. & Säfvestad, U., 1993. Fosie IV. Bebyggelsen under brons-och järnålder. Malmöfynd 6. Malmö museer. Borna-Ahlkvist, H.; Lindgren-Hertz, L. & Stålbom, U., 1997. Pryssgården. Från stenålder till medeltid. Arkeologisk slutundersökning, RAÄ 166 och 167, Östra Eneby socken, Norrköpings kommun, Östergötland. Rapport UV Linköping 1998:13. Linköping. Carlsson, T. 1995., Bearbetning av keramikmaterialet. Kaliff, A. (red.). Ringeby. En kult- och gravplats från yngre bronsålder. Rapport UV Linköping 1995:51. Linköping. Eriksson, T., 2005. Dekor och dekorerad keramik i Mälardalen – en regel med ett undantag. Goldhahn, J. (red.). Mellan sten och järn. Gotarc C59. Göteborgs universitet. – 2007. Krukor och serviser. Hjärthner-Holdar, E. et al. (red.). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet – en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 Uppland – Studier 5. Uppsala. – 2009. Kärl och social gestik. Keramik i Mälardalen 1500 BC – 400 AD. Aun 41. Uppsala universitet. Eriksson, T. & Brorsson, T., 2011. Keramik – krukor och serviser. Arthursson, M. et al. (red.). Nibble. En bronsåldersmiljö i Uppland. Riksantikvarieämbetet UV Rapport 2011:111. Stockholm. Goldhahn, J., 2007. Dödens hand – en essä om bronsoch hällsmed. Goldhahn, J. & Østigård, T. Rituella spesialister i bronse- og jernalderen. Gotarc C65. Göteborg. Goldhahn, J.; Wikell, R.; Broström, S-G. & Ihrestam, K. 2011. Bronsålderns bilder i Tjust. Palm, V. (red). Västerviks historia. Förhistoria och arkeologi I. Årsbok för Tjustbygdens Kulturhistoriska Förening. Meddelande 68 (2011). Västervik. Fornvännen 109 (2014) Referenser Gustavsson, K., 1997. Otterböte. New light on a Bronze Age Site in the Baltic. Theses and Papers in Archaeology B4. Stockholms universitet. Hörfors, O., 2006. Tåby skola. RAÄ 122 och ÖLM 1, Tåby sn, Norrköpings kommun, ÖG. Rapport 2006:70. Östergötlands länsmuseum. Linköping. Hulthén, B., 1975. Herstellungstechnik und Formanalyse der Keramik aus Löderup 15. I Strömberg 1975. Isaksson, S., 2007. Analyser av organiska lämningar i keramik. På CD i Björck et al., Snåret – aspekter på sten-, brons- och järnålder i Vendel. UV GAL Rapport 2005:14. Uppsala. Jaanusson, H., 1981. Hallunda. A study of pottery from a late Bronze Age settlement in central Sweden. Historiska museet. Stockholm. Jensen, J., 1997. Fra Bronze- til Jernalder – en kronologisk undersøgelse. Det Kgl. Nordiske Oldskriftselskab. Köpenhamn. Lindahl, A., 1998. Teknisk analys av keramik. Bilaga II:8 i Borna-Ahlkvist et al. 1998. Lindström, J., 2009. Bronsåldersmordet. Om arkeologi och ond bråd död. Stockholm. – 2011.NorraMälardalenunderbronsåldern.IArthursson et al. 2011. Nyberg, P. & Nilsson, P., 2012. En bronsåldersgård och gåtfulla medeltida gravar. Särskild arkeologisk undersökning. Rapport 2012:26. Avd. för arkeologi och byggnadsvård. Östergötlands museum. Stanislawski, M.B., 1978. If Pots were Mortal. Kramer, C. (ed.). Ethnoarchaeology: Implications of Ethnography for Archaeology. New York. Stjernquist, B., 1969. Beiträge zum Studium von bronzezeitlichen Siedlungen. Acta Archaeologica Lundensia, Series in Octavo 8. Lunds universitet. Stilborg, O. 1995. Rapport om teknologisk analys av sen bronsålderskeramik från fornl. 6, Ringeby. I A. Kaliff, Ringeby. En kult- och gravplats från yngre bronsålder. Kaliff, A. (red.). Ringeby. En kult- och gravplats från yngre bronsålder. Rapport UV Linköping 1995:51. Linköping. – 2004a. Stafsinge 116 – keramiken på en bronsåldersgård i Halland. I L. Carlie et al. (red.), Landskap i förändring 6. Hållplatser i det förgångna : artiklar med avstamp i de arkeologiska undersökningarna för Västkustbanans dubbelspår förbi Falkenberg i Halland. Halmstad. – 2005. Gårdens kruka och gravens urna. I P. Lagerås och B. Strömberg red. Bronsåldersbygd 2300–500 f.Kr. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. – 2009a. Rotvältor & keramik. RAÄ 4, Tåby sn. m.fl. Östergötland. KFL-rapport 09/0224. Keramiska forskningslaboratoriet. Lunds universitet. – 2009b. Vid vatten, sten och jord: studier av keramikoffer vid Käringsjön och andra lokaliteter i Halland och Östergötland. I A. Carlie (red.), Järnålderns rituella platser. Utskrift 9. Halmstad. Rambodal i Norrköping 183 – 2011. Hushållets kärl. En funktionsstudie av Kristinebergs yngre bronsålders och äldre järnålders keramik (Oxie 15:1 & 15:15). KFL rapport 05/ 0329. På CD i A. Högberg (red.), Södra Kristineberg – hantverk i fokus. Malmö museer. 2012. Kärl och brand lera från Rambodal. Appendix 3 i Nyberg & Nilsson 2012. In press. Rambodal – om keramiken som identitet under yngre bronsålder. I P. Nyberg (red.), Rambodal. Rapport. Avd. för arkeologi och byggnadsvård. Östergötlands Museum. Strömberg, M., 1975. Studien zu einem Gräberfeld in Löderup. Grabsitte-Kontinuität-Sozialstruktur. Acta Archaeologica Lundensia, Series in Octavo 10. Lund. Stålbom, U., 1997. Waste or what? Rubbish Pits or Ceremonial Deposits at the Pryssgården site in the Late Bronze Age. Lund Archaeological Review 3. Lunds universitet. – 1998. Fynden från Pryssgården. I Borna-Ahlkvist et al. 1998. – – Summary Late Bronze Age pottery from southern Sweden is characterized by a range of designs that follow tight rules, producing remarkable homogeneity. The changes in the vessel designs over almost a millennium are also shared throughout large parts of the area, albeit with some time lapses. There must be important reasons for this continuity and homogeneity. One possible explanation is that it was an emblem of an identity which – given the traditional association of women and pottery – ought to be a female one. The absence from the pots of such imagery as is found on rock carvings and metal objects strengthens the character of the pottery's makers and users as a welldefined group. A practical aspect of such uniformity is that it would have made it easier for a woman to settle in another part of the area when the pottery was so familiar. The design uniformity would also have guarded a social space. With this background, and with the notion that a certain continual circulation of people within the area would have been necessary to uphold this material identity marker, a detailed study of c. 60 vessels from Rambodal, a solitary Late Bronze Age farm in Östergötland, is presented. The pottery is compared to that of the nearby large settlement of Pryssgården and to other smaller finds in the county, as well as to finds from settlements in Scania and Uppland – south and north respectively of Rambodal. The study shows that the vessel-type composition at Rambodal differed from that of Pryssgården but that it shows several similarities to coeval Scanian pottery. In particular, one almost complete biconical vessel from Rambodal stands out as an indication that the farm may represent a Scanian household that had moved north to Östergötland. Judging from typology, it may well be the oldest vessel found at the farm. It is difficult to find any parallels for its design in Östergötland, while it is common further south. The Rambodal pottery provides a rare example of a part of the societal structures responsible for upholding the homogeneity of Late Bronze Age pottery design in southern Sweden. Fornvännen 109 (2014)