Recensioner 
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2016_litt_a 
Fornvännen 2016(111):1 s. 56-72 
Ingår i samla.raa.se 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 56
               
       
           
 
             
             
 
                 
             
           
               
         
       
 
         
           
           
       
 
           
Recensioner
 
Marit Johansson, Life in a World Heritage City – a 
case study of discussions and contested values in Angra 
do Heroísmo, the Azores. Linköping Studies in Arts 
and  Science  646.  Linköpings  universitet  2015. 
310 s. ISBN 978­91­7519­057­0. 
Hur är det att bo och leva i ett världsarv? Hur är 
det att förvalta en världsarvsstad? Vilka hänsyn 
måste tas? Vilka svårigheter möter de människor 
som bor, lever och arbetar i eller med världsarvet? 
Arkeologen ochkulturarvsforskaren Marit Johans­
son vid Institutionen för studier av samhällsut ­
veckling och kultur, Linköpings universitet, har 
undersökt dessa frågor i sin doktorsavhandling. 
Författaren har tidigare, såväl i Norge som i Ryss ­
land och i samband med avhandlingsarbetet på 
Azorerna, kommit i kontakt med konflikter kring 
kulturarv med  koppling  till  arkeologiutövning 
och  kulturarvsförvaltning.  Konflikter  uppstår 
exempelvis när markägare och exploatörer möter 
arkeologer eller kulturarvsförvaltare, och där sy ­
nen  på  värdet  av  bevarande  och  omhänderta­
gande av kulturarv skiljer sig mycket åt. 
Ämne  för  studien  är  en  portugisisk  världs­
arvsstad på ögruppen Azorerna i Atlanten, belä­
gen en bra bit utanför den portugisiska kusten. 
Staden Angra do Heroísmo på ön Terceira utsågs 
till världsarv av Unesco i december 1983. Johans­
son tar sin utgångspunkt i de konflikter och för ­
handlingar som uppstår i skärningspunkten mel­
lan  de  krav  på  bevarande  som  världsarvets  in­
vånare och förvaltare ställs inför, och de parallella 
kraven på modernisering och utveckling som ock­
så finns. Studien omfattar åren 1980–2012. 1980 
ägde en stor jordbävning rum som förstörde sta ­
dens äldre bebyggelse. Nomineringen till världs­
arv gjordes  strax  efter  jordbävningen, och där­
efter anträddes vägen till världsarvsstatus. 
Det  är  naturligtvis  stora  skillnader  mellan 
städer som har utsetts till världsarv av Unesco. 
En  stad  som också  är  världsarv  och  som, med 
eller utan världsarvsstatus, har omfattande prob­
lem med bevarande och stora turistströmmar, är 
Venedig  i  Italien.  Problem med  sådan  enormt 
omfattande turism finns inte på Azorerna, fastän 
ögruppen får en hel del besök från de nordiska 
länderna. I stället för att ta upp Venedig som jäm­
förelse, presenterar Johansson Visby på Gotland, 
Røros i Norge och Trinidad de Cuba. Dessa tre har 
betydligt större likheter med Angra do Heroísmo 
än Venedig. 
Avhandlingen  består  av  fem  delar  och  tolv 
kapitel. Tyngdpunkten ligger  inom del tre, be ­
nämnd »Residing in and managing a world her­
itage city – living in, with and by heritage», efter 
en introduktion och en förklaring av Angra do 
Heroísmo  och  dess  väg  till  nomineringen  till 
Unescos världsarvslista. Här redogörs i fyra kapi­
tel för hur stadens politiker, invånare, näringsid­
kare och i viss mån även turister i sina dagliga liv 
förhåller sig till att platsen är ett världsarv. 
Studiens metod är intervjuer med medborg­
are  och  förvaltare  i  världsarvsstaden  och  även 
deltagande observation, då Johansson har levt och 
verkat i staden under en period. Hon har även ta­
git  del  av  pågående  diskussioner  kring  världs­
arvsstatusen. 
Studiens teoretiska grundvalar är hämtade från 
vår samtids kulturarvsdiskurs, nationellt som in ­
ternationellt. Johansson hämtar teorier och mo­
deller  från  Pierre  Bourdieu,  David  Lowenthal, 
Rodney Harrison, Peter Aronsson, Geir Vestheim, 
Laurajane Smith och Sharon McDonald. 
Olika intressefält urskiljs, beroende på vilka 
intressenter, stakeholders, som beskrivs och vil­
ka hållningar som uttrycks: det antikvarisk/prak­
tiska fältet, det ekonomisk/politiska fältet och det 
kommersiella fältet. Johansson konstaterar att 
intressenterna inte tillhör bara en av dessa kate­
gorier. De rör sig mellan grupperna såsom invå ­
nare, privatpersoner, politiker, förvaltare och före­
tagare. Angra do Heroísmo är en liten stad med 
omkring bara 35 000 invånare på en ö med totalt 
56 000 invånare. Azorerna som helhet har unge­
fär  250 000  invånare. Denna  avgränsade miljö 
gör att alla känner varandra ganska väl, och att 
det därför är svårt att skilja mellan de roller man 
har i det offentliga och den person man är i lokal ­
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 57
         
 
 
               
           
 
             
           
 
                 
 
           
               
         
             
Recensioner 57 
samhället i övrigt. Privat och offentligt tenderar 
att bli ett. 
Johansson konstaterar avslutningsvis att världs­
arvsstatus är på gott och ont. Idealen om beva ­
rande och autenticitet förändras över tid, och det 
påverkar såväl politiker som befolkning och före­
tagare. Dessa grupper uppfattar världsarvsstatu ­
sen positivt som en tillgång vad gäller identitet 
och stolthet över den egna historien och platsen. 
Samtidigt  upplever  samma  grupper  att  världs­
arvs statusen medför hinder och begränsningar, 
där man inte kan göra hur man vill med sitt eget 
hus, sin egen affär eller rentav sin egen stad. 
Utgångspunkten  för  studien  var  Angra  do 
Heroís mo, men exemplet visade sig uppvisa på ­
tagligt  universella  drag  och  stora  likheter med 
andra världsarvs framväxt: en nyckelperson och 
eldsjäl  som driver processen, en estetisering av 
världsarvet som renodlar vissa drag och tar bort 
andra, att det  finns en  front stage och en back 
stage i världsarvsstäder, att det uppstår dissonan­
ser  i  kulturarvshanteringen,  och  att  normerna 
för kulturarvspolitiken visar sig vara föränderli­
ga över tid och att de förhåller sig till samtidsfrå­
gor om utveckling och förändring, om än i lite 
långsammare takt än många medborgare skulle 
önska. 
Johansson avrundar med att studien kan be ­
tecknas som heritage sociology, kulturarvssocio ­
logi. Detta kan jag instämma i, då det genomför­
da studiet handlar om hur samhället och dess in­
vånare idag förhåller sig till att staden de bor i 
blivit utvald som plats för sina historiska kvali ­
teter. Invånarna hanterar detta faktum i sin var­
dag, vilket visat sig vara både utmanande och kom­
plicerat. 
Avhandlingen är välskriven och tankeväckan­
de. Den utgör ett ingående studium av de pro­
cesser och förhandlingar som äger rum när världs­
arvsstatus tilldelas en plats som tidigare inte har 
stått i rampljuset. Genom att Johansson inte tar 
ställning  i  politisk mening  framhävs  förståelse 
och försiktighet i närmandet till stadens och dess 
invånares situation och problem. Den tydligt po ­
li tiska och tillspetsade kulturarvsförhandlingen 
med maktmissbruk och våld äger helt enkelt inte 
rum just här. Med en inkännande förståelse för 
platsen  och  dess  människor  gör  Johansson  en 
genomgång av världsarvstillblivelsens fram­ och 
baksidor. Genom att förhandlingarna här sällan 
blir så tillspetsade, är det lätt att se likheter med 
hur kulturarv förhandlas i vardagen även i länder 
som Sverige eller Norge, där kulturarv inte når 
den laddning som finns på platser som nyligen 
genomlevt  krig  och konflikt  och där  kulturarv 
dras in som aktiv komponent och argument. 
TrotsfrånvaronavdramatiskainslaggörJohans­
son ändå analyser utifrån begrepp som difficult 
heritage (svårt kulturarv) och dissonant heritage 
(oenigt/missljudande kulturarv) som jag tycker 
är väl långtgående. Jag har exempelvis svårt att se 
begreppet difficult heritage som vidkommande i 
relation till en jordbävning eller en termitattack 
så som det beskrivs i boken. Däremot ser jag män­
niskoskapade katastrofer som krig och konflikt 
och  även miljökatastrofer  som  klart  relaterade 
till begreppen. 
Difficult heritage förknippar jag främst med 
skam och skuld, människoskapta katastrofer som 
hade kunnat undvikas, som exempelvis Förintel­
sen, Hiroshima, Kambodja, Bosnien, Tjernobyl, 
Fukushima, för att bara nämna några. Här ter sig 
slutsatsen att jordbävningen och dess förödande 
konsekvenser för staden Angra do Heroísmo 1980 
skulle utgöra ett svårt kulturarv missvisande. 
Dissonant heritage hör ihop med krig och slag­
fält, folkmord, ursprungsbefolkningar och repat­
riering, exempelvis grupper som upplever sitt kul­
turarv som missförstått av nationalstaten. I sam­
band med exemplet Angra do Heroísmo för knip ­
par  Johansson dissonansen  främst med riktlin­
jerna för bevarandet i staden, som ses som oprak­
tiska, otidsenliga och hämmande för den eko no ­
miska utvecklingen. I den totala bilden blir detta 
till en annan sorts dissonans, även om den också 
är viktig att värdera och analysera. 
Johansson använder sig av den internationel­
la kulturarvsdiskursens språkbruk och tillämpar 
den på ett  jämförelsevis okontroversiellt exem­
pel. Angra do Heroísmo som världsarv bär helt 
enkelt inte på den tunga historia av förtryck och 
repressalier som gör att den passar in i den glo­
bala politiska kulturarvsdiskurs som dominerar 
just nu. Men den passar bra in i en lite mer låg­
mäld men nog så viktig vardaglig kulturarvsför­
valtning som äger rum på många platser, i smått 
som stort. 
Jag tycker det är helt i sin ordning att Angra 
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 58
     
               
               
           
                 
               
           
               
             
58 Recensioner 
do Heroísmo diskuteras i relation till världsarv i 
Mellanamerika, Nordamerika, Skandinavien, Nya 
Zeeland och Australien. Däremot går det helt uni­
versella anspråket i kras om man rör sig utanför 
dessa  områden  och  in  i  konfliktdrabbade  och/ 
eller krigförande länder som har starkt politiskt 
präglade konflikter kring världsarv. Där blir allt 
så mycket mer tillspetsat, och där handlar svå rig ­
heterna inte om jordbävningar, byggnadsmate­
rial och termiter utan om problem som relaterar 
till folkgrupper, identitet och konflikter med his­
toriska kopplingar. 
Bokenärsomhelhet enmycket läsvärdochnog­
grant genomförd studie, där vanliga människor i 
ett lokalt sammanhang tillåts komma till tals pa­
rallellt  med  kulturarvsförvaltare  och  politiker. 
Den är välskriven och rymmer ett ingående stu ­
dium av de processer och förhandlingar som äger 
rum när världsarvsstatus  tilldelas  en plats  som 
geografiskt sett är perifer i förhållande till andra 
världsarv mitt i turiststråken. Platsen är politiskt 
sett mindre laddad än många andra världsarv. På 
så  sätt  är  den  också  intressant  att  undersöka, 
eftersom mer vardagliga och allmänt  före kom­
mande processer kan tydliggöras och disku teras. 
Johansson önskar inte vara normativ eller ta 
politisk ställning. Genom detta förhållningssätt 
ges plats för ett inkännande, en förståelse och en 
försiktighet i närmandet till Angra do Heroísmo 
och  dess  invånares  situation  och  problem  som 
ger  platsen många  olika  dimensioner. Med  en 
god förståelse för platsen och dess människor gör 
Johansson en genomgång av världsarvstillblivel ­
sens fram­ och baksidor, men inom ramen för ett 
relativt sett demokratiskt normaltillstånd. Efter­
som förhandlingarna sällan är så tillspetsade, är 
det  lätt  att  se  likheter med  hur  kulturarv  för ­
handlas  även  i  exempelvis  en  nordisk  kontext, 
där det idag inte finns samma grad av laddning 
som på platser  som nyligen  genomlevt  omväl­
vande krig och konflikter. 
Bodil Petersson 
Institutionen för kulturvetenskaper 
Linnéuniversitetet 
SE–391 82 Kalmar 
bodil.petersson@lnu.se 
Aggersborg. The Viking­Age  settlement  and  fortress. 
Ed. Else Roesdahl, Søren M. Sindbæk, Anne Pe­
dersen & David M. Wilson. Translated by David 
M. Wilson. Jutland Archaeological Society Pub­
lications 82. Højbjerg 2014. 478 pp. ISBN 978­
87­88415­87­2. 
This heavy volume in English is a revised edition 
of the Danish report, aiming to present the results 
of many years of research on Aggersborg to an 
international audience. The book is well struc­
tured and fully presents the Viking Period settle­
ment and fortress against their historical back­
ground  in  the Limfjord  area  and  the whole  of 
Denmark in the later 10th century. Dealing broad­
ly with  structures  like post­borne and  sunken­
floored  buildings  as  well  as  various  find  cate­
gories, it is helpful for scholars in general as a ref­
erence.  The  other  fortresses  of  the  Trelleborg 
type in Denmark and Sweden and their relation­
ships to land­ and waterways are also presented 
and discussed, offering access to the current state 
of research about them as well. 
Chapter 8 deals with the Who and Why of the 
Trelleborg  fortresses.  Thorough  dating  com­
pared with the historical sources allows us to see 
King  Harold  Bluetooth  as  the  mastermind 
behind the many new structures  in the Danish 
realm, driven by a royal strategy similar to that of 
English  and  German  kings,  and  pushed  by 
threats from German and Norwegian rulers. A 
reorganisation of Danish society,  including the 
enforcement of Christianity and the restructur­
ing of land on an unprecedented scale, took place 
during that time. It included the establishment 
of the Trelleborg  fortresses as strategic strong­
holds  across  the  country.  The  lifetimes  of  the 
fortresses were brief, and they were decommis­
sioned soon after the death of King Harold. 
The Grande Dame of Danish Viking Period 
archaeology, Else Roesdahl, states rightly that the 
book is an important step forward in the research 
on  Aggersborg,  but  that  much  remains  to  be 
found out. The discovery of a possible new fortress 
of  the  type at Borgring near Køge on Zealand 
shows that the fortresses of King Harold are still 
good for surprises, and research must go on. 
This is a state­of­the­art publication on a near­
ly forgotten but important excavation, to which 
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 59
           
           
               
               
Recensioner 59 
has  been  add more  recent  fieldwork.  Studying 
the book is enjoyable and its many aspects allow 
for several days of reading. Therefore, a general 
summary would have been helpful, but is lacking. 
Nevertheless, this valuable book is highly recom­
mended to anyone working with Viking Period 
Scandinavia in general, and settlements, fortress­
es and finds of that period especially! 
Martin Segschneider 
Department of Coastal and Maritime Archaeology 
Lower Saxony Institute for Historical Coastal 
Research 
Viktoriastraße 26/28 
D–26360 Wilhelmshaven 
Klavs Randsborg, Roman Reflections.  Iron Age  to 
Viking Age in Northern Europe. London 2015. 208 
pp. ISBN 13: 978­1472579539. 
This is a short book in the Bloomsbury “Debates 
in Archaeology” series designed to allow eminent 
scholars to provide new and provocative angles 
on familiar topics. The series aims, as it says in 
the  blurb,  for  “students  and  serious  scholars 
alike”. Putting aside for the moment the ques­
tion of whether a student may not also be a seri­
ous  scholar,  it  is  first  worth  assessing  Rands­
borg’s  contribution  as  it might  be  received  by 
these distinct audiences. 
Randsborg  covers well­trodden  territory  in 
these pages, but he brings a plethora of experi­
ence, wisdom and insight to his analysis. In many 
ways the book is the work of a scholar at the top 
of his game, and his comments and conclusions 
are in effect the tip of the iceberg: invisible under 
the waterline there is a vast mass of data, theory, 
analysis, and consideration of the work of other 
scholars. Unfortunately for the student – certain­
ly for the undergraduate student – most of this 
remains invisible. Randsborg provides some fas­
cinating  and  thought­provoking  insights,  but 
these  rely  heavily  on  the  reader  already  being 
familiar with both primary sources and scholarly 
debate. He is also refreshingly honest about the 
contingent and fragmentary nature of our know ­
ledge, and the challenging nature of the sources. 
Somewhat frustratingly, the closest thing to an 
introduction and overview for the more general 
reader  is  found  in  the  Epilogue.  Nor  will  the 
average  archaeology undergraduate  be  encour­
aged by Randsborg’s practice of leaving untrans­
lated his long Latin (and one Danish) epigraphs. 
The book contains five case studies, with late 
prehistoric Denmark at its heart. Its primary re ­
search question is how – and indeed whether – 
Roman written  sources  can be  integrated with 
the rich archaeological record to provide insights 
about politics, state formation, cultural change 
and hybridity, and colonisation. If there is a sing­
le dominant theoretical approach it appears to be 
one informed by colonial and post­colonial think­
ing, but this is never made explicit. The case stu­
dies vary widely in length, from fifteen to sixty 
pages; and while the first is a stand­alone reassess­
ment of the context of the Danish bog bodies (c. 
400 BC to AD 200), the succeeding four are all 
on closely related themes to do with the names 
and identities of ethnic groups, and the question­
able nature of the written record. Other than the 
one  on  bog  bodies,  the  separate  case  studies 
repeat much material, both in general terms and 
in terms of specific examples cited. The articles 
are written in a strangely oblique manner, with 
very little to guide the reader about the questions 
which are being posed. Often meaning emerges 
through the juxtaposition of material rather than 
the developed stages of an argument; and each 
article is clearest if the reader turns first to the 
“conclusions”, then back to the main body of the 
text. It is unclear why Randsborg chose to pres­
ent the material like this, rather than integrating 
the case studies into a single long article, or pre ­
ferably a monograph, with coherent statements 
about the overriding theoretical and methodo­
logical frameworks. The key concept, of the lim­
ited  and  untrustworthy  nature  of  the  written 
record, would have merited a stand­alone chap­
ter. 
The studyofbog bodies is originaland thought­
provoking, albeit brief (nine pages of actual text, 
augmented with useful tables). Randsborg draws 
attention to the concentration of examples from 
Early  Iron  Age  Denmark,  and  contrasts  them 
with  local  cremations with which  they  coeval, 
emphasizing their extreme oddity: “the only un­
cremated human beings in the entire first millen­
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 60
 
       
               
         
               
               
               
             
               
             
60 Recensioner 
nium BC” (p. 1). He surveys the historiography 
and range of previous interpretations, primarily 
that they are criminals, outcasts or the victims of 
sacrifice,  before  moving  on  to  posit  that  they 
could  represent  hostages.  In  this  reading  their 
living bodies were a political treaty which, being 
broken, resulted in a fatal assault being carried 
out on  those bodies. Randsborg  turns  to Taci­
tus’s Germania and Caesar’s De Bello Gallico for 
corroborative  material,  without  any  explicit 
source­critical awareness of the pitfalls of taking 
these texts at face value, before concluding that 
hostages would fit the demographic profile of the 
Early Iron Age Danish bog bodies: women, chil­
dren, men and teenagers, whose physique often 
suggests  high  status,  but  who  have  evidently 
been  treated  harshly  before  their  unpleasant 
deaths. He makes the interesting point that the 
very fact of their not being cremated may be an 
indication of contemptuous treatment. It is not 
clear whether we are meant to read all bog bodies 
as hostages, rather than criminals, say, or sacri­
fices.  But  Randsborg  draws  attention  both  to 
Tacitus’s  reference  to  shameful  executions  in 
bogs, and to  the presence of votive deposits in 
bogs. His interpretation certainly appeals, but in 
the  absence  of  any  further  corroboration  it 
remains an attractive hypothesis. 
The chapter on the Cimbri provides a useful 
survey of the classical sources, querying the know­
ledge  these writers  had of  the north  and  their 
purposes  in  classifying  and  describing  tribes. 
Randsborg suggests that the idea that the Cimbri 
were a Germanic, northern people emerges with­
in the discourse of first century AD Roman prop­
aganda and has no value for the understanding of 
genuine early Denmark. 
This  theme,  of  highly  critical  re­reading  of 
early texts, continues in the following chapters. 
Chapter 3 on Tacitus’s Germania and ethnography, 
looks at Danish Bronze Age and Iron Age culture, 
stability and social change and the connections 
with the Mediterranean world, suggesting that 
Tacitus’s  description  of  Iron  Age  society  may 
have more to offer than the “chiefdom” model 
promoted by archaeologists; and Randsborg sug­
gests instead a model of elite brotherhoods with 
long­distance connections. 
Chapter 4 brings together all the Scandinavian 
place­names recorded  in Classical authors, and 
offers  the hypothesis  that  they represent much 
less real knowledge of the north than has often 
been assumed. Randsborg  also points out  that 
most of thenamesofpeoples comefromonesource 
only,  Tacitus,  and  proposes  that  Tacitus made 
many of these up, drawing analogies with those 
names “made up by zoologists for dino saurs” (p. 
93). Randsborg suggests that many names of places 
and tribes are actually based on Greek or Latin 
words, inventedbyClassicalauthors, someofwhich 
were  later  adopted  by  the  people  so  described 
(compare arguments about the adoption of the 
ethnonym Picti in eastern Scotland). The overall 
hypothesis is intriguing, but – as the author readi­
ly admits – his readings “have not undergone de­
tailed linguistic scrutiny” (p. 97). 
The final chapter surveys the first millenni­
um AD in Denmark, repeating a certain amount 
of material found in earlier chapters (e.g. on the 
Cimbri and the Goths), and providing long sum­
maries  of what Classical  and Medieval writers 
have to say about northern peoples (and also sev­
eral  very  long  quotations).  Again  source­criti­
cism is elusive: Bede, describing Vortigern’s invi­
tation to the “Angles or Saxons”, “seems quite 
well­  informed about all  this” (p. 137). Rands­
borg repeatedly emphasises the difficulty of inte­
grating the “confusing” written sources with the 
“clear picture” of archaeology (p. 139), and finish­
es with an assertive statement of the paramount 
importance of archaeology over the “human voi­
ce” of history. 
This is a stimulating and necessary book in 
many ways; a deeply annoying one in others. It is 
riddled with  stringent  comment about  the use 
and misuse of history, critiques of national mo­
dels of archaeological theory and practice, and in 
places the apparently unselfconscious letting­off 
of steam. The index confines itself entirely to the 
names of places and ethnic groups, which means 
that Tacitus, for example, is not indexed, and yet 
(as will be evident) his Germania is the key text 
for much of Randsborg’s  analysis. Each  of  the 
case studies has its own bibliography, with much 
overlap. The book has  twenty black and white 
illustrations, chiefly maps. These are reproduced 
from other books, with the original captions (in 
one case in German), and on such a small scale 
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 61
         
             
 
               
           
             
           
                 
Recensioner 61 
that detail is hard to read. Overall the quality of 
reproduction of photographs  is poor, grey and 
grainy. Many of these decisions are likely to be 
editorial rather than authorial, but cumulatively 
they detract from the overall quality of the publi­
cation, and it is hard to see how the cover price is 
justified by this short volume. Presumably it  is 
being marketed for library purchase. 
Victoria Whitworth 
Centre for Nordic Studies 
University of the Highlands and Islands 
Kiln Corner 
Kirkwall 
Orkney 
KW15 1QX 
victoria.whitworth@uhi.ac.uk 
The Viking Age in Åland. Insights into Identity and 
Remnants  of Culture.  Eds  Joonas  Ahola  Frog & 
Jenni Lucenius. Annales Humaniora 372. Finnish 
Academy of Science and Letters. Helsinki 2014. 
427 pp. ISBN 978­951­41­1098­6. 
The Viking Period in Åland is widely considered 
to last from c. AD 800 to 1050, or to the adoption 
of Christianity. Although it is somewhat difficult 
to establish the exact time when the new religion 
was  fully adopted,  the period can of  course be 
delimited quite strictly by means of certain arte­
fact types and coin finds. It is a period of increas­
ed mobility, intercultural contacts, Scandinavian 
settlement expansion to the islands, and the for­
mation of new kinds of regional, local or tribal 
identities. The location of Åland on an east­west 
sailing route and the connections to both Swe­
den and Finland have brought  influences  from 
several directions, but still the islands remained 
somewhat disconnected from both of these areas. 
The book under review is a result of a research 
workshop titled “Identity and Identification and 
the Viking Age in Finland (with Special Empha­
sis on the Åland Islands)”. The workshop took 
place  in Mariehamn,  Åland  in  the  autumn  of 
2012  and was  organized  by  the Viking Age  in 
Finland project and Åland’s Board of Antiquities. 
The VAF project is a multidisciplinary group of 
scholars working towards a nuanced perspective 
on questions about the Viking Period in Finno­
Carelian cultural areas. In 2014, the project pub­
lished the book Fibula, Fabula, Fact – The Viking 
Age in Finland (edited by Joonas Ahola & Frog 
with Clive Tolley) as an introduction to multidis­
ciplinary sources, methods and interpretations in 
studies of the period on the Finnish mainland. 
The Fibula, Fabula, Fact volume sporadically dis­
cusses language groups, burial forms and archaeo­
logical finds in the Åland Islands in respect to the 
Finnish  mainland.  As  Åland  forms  a  separate 
area between east and west, with strong local fea­
tures  that distinguishes  it  from  its neighbours, 
there is a need for this separate volume as well. 
Previous research into the archaeology of the 
Åland  Islands  has  been  somewhat  politicised. 
The book seeks both to review earlier interpreta­
tions  and  present  new,  multidisciplinary  per­
spectives on the position of the islands in Viking 
Period studies. The opening chapter “In Search 
of  Identities:  A  look  at  Interpretations  of  the 
Viking Age on the Åland Islands” by Jenni Luce­
nius is a good overview of the history of research 
and methodology, as well as the impact of Swe ­
dish and Finnish schools of thought. The volume 
focuses  on  the  concept  of  identity  among  the 
Viking  Period  inhabitants  of  the  islands,  and 
how they may have been identified by contempo­
raries in neighbouring areas. Identity is also seen 
as a research tool, and the concept is approached 
from various perspectives. 
The volume offers a good update on previous 
interpretations of the Viking Period in Åland, and 
works as a general overview within current theo­
ries. However, the range of perspectives could 
have been even wider, and a few case studies focus­
ing on specific archaeological locations or mate­
rials would have made for a more comprehensive 
picture. The relevance of Old Norse sagas to the 
subject is questionable, as well as the use of place 
names as source material in the study of the peri­
od. Place names and their connection to history 
is mentioned in several chapters, mainly in “The 
Other  Island: Kalevalaic Epic and History” by 
Ahola, “Language(s) of Viking Age Åland: An 
Irre solvable Riddle” by Ahola, Frog and Johan 
Schalin, “Toponymy and Seafaring: Indications 
and Implications of Navigation Along the Åland 
Islands” by Schalin and Frog, and “The Chang­
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 62
       
               
             
             
         
       
             
               
 
               
             
             
               
62 Recensioner 
ing Language Situation in the Åland Islands and 
Southwest Finland During the Late Iron Age” by 
Marko Heikkilä. 
Little archaeological evidence is used in the 
volume. It is the only tangible material remain­
ing of the period and should play a much more 
profound part. The volume is not exclusively ar­
chaeological, as the archaeology in it is entwined 
in social, cultural and linguistic history. In fact, 
only a few of the authors specialise in archaeolo­
gy. Quite  surprisingly,  archaeological  finds  are 
used in Frog's chapter “From Mythology to Iden­
tity  and  Imaginal  Experience: An Exploratory 
Approach to the Symbolic Matrix in Viking Age 
Åland”. The chapter mainly discusses immateri­
al traditions, but also reviews interpretations of 
clay paws found in graves, which are an Ålandic 
speciality. 
Natural­science methods have developed quick­
ly in recent years. In the volume, the “hard scien­
ces”  are  mainly  represented  by  paleobotanical 
studies and pollen analyses, which yield informa­
tion on the plant history and agriculture in the 
area.  Paleobotany  is  especially  relevant  to  the 
controversy of settlement continuity during the 
transition  from  the Viking Age  to  the Middle 
Ages, so the chapter “Viking Age Landscapes and 
Livelihoods in the Åland Islands: A review of the 
Pollen Evidence” by Teija Alenius is of great signi­
ficance. She combines all the pollen analysis data 
obtained from the islands, and compares them to 
recalibrated radiocarbon dates and macrofossil 
data. On this basis she paints a general picture of 
land use and landscapes in Viking Period Åland. 
Alenius describes the period as a time of growth 
when areas became deforested for pastures and 
fields,  and  settlements  expanded.  In  general,  a 
use of multidisciplinary archaeology and natural 
sciences instead of an excessive re liance on writ­
ten sources and linguistics would have been truer 
to the idea of the volume. 
I particularly  like  the  re­analysis by Rudolf 
Gustavsson, Jan­Erik Tomtlund, Josefina Kenne­
björk and Jan Storå of the large mound cemete­
ries at Kvarnbacken and Långängsbacken, which 
were published with Ella Kivikoski as main author 
in 1963 and 1980. The chapter “Identities in Tran­
sition in Viking Age Åland” reviews the cultural­
historical and processual interpretations made in 
the past decades, and also opens new questions 
for further study. 
The downside of the focus on familiar mate­
rial and re­interpretation is perhaps an exclusion 
of recently acquired information. As an archaeo­
logist, I am interested in what has been going on 
in the field in Åland in the past decade. How does 
all the new archaeological evidence contribute to 
the study of the Viking Period in the archipelago? 
Answers to such questions are not easily found in 
the volume, though some chapters (mainly the 
already mentioned chapter by Gustavsson et al.) 
do  refer  to  recent  excavations  and osteological 
analysis. 
All in all, the authors and editors succeed in 
negotiating a synthesis of the topic: the cultural 
and mental position of the Åland Islands in the 
Viking Period. This is a fairly short period, and 
the area is somewhat alien to Finnish archaeology 
and not entirely comparable  to Sweden either. 
The volume lacks a true multidisciplinary app­
roach, but works as a good source and reference 
for researchers who are not only studying Åland, 
but also working with questions concerning Vi ­
king Period settlement, the process of Christian­
isation, identities, agency, personhood and social 
structures. The chapters are informative and text 
is very readable, so the volume should be enjoy­
able for non­specialists as well. 
Ulla Moilanen 
Dept of Archaeology 
University of Turku 
FI­20014 Turun Yliopisto 
Finland 
ulla.moilanen@tampere.fi 
Anders  Wepsäläinen,  Stalotomterna.  En  kritisk 
granskning av forskningsläget rörande en omdiskute­
rad fornlämningstyp. Acta Academiae Regiae Gus­
tavi Adolphi 117. Uppsala 2011. 101 s. ISBN 978­
91­85352­91­3. 
Stalotomter är den vedertagna antikvariska benäm­
ningen på lämningar efter en speciell typ av bygg­
nader i fjällen. En stalotomt utmärks av nedsänkt 
golv, jordvall runt omkring och (nästan alltid) en 
härd  i mitten, avlång och orienterad vinkelrätt 
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 63
 
               
 
             
             
 
               
               
           
             
             
 
         
Recensioner 63 
mot tomtens längdriktning. Vallen har som regel 
formen av en superellips – ett mellanting mellan 
en ellips och en rektangel. Dess innermått varie­
rar, men överskrider sällan 5,25 × 4 m. Stalotom­
ter ligger ibland ensamma men oftast uppradade 
intill  varandra  i  grupper  om  två  till  fem  eller 
ännu fler, nära trädgränsen (fjällbjörkskogskan­
ten) eller på numera avskogade fjällhedar. Över 
500 är kända i Sverige och Norge, fördelade från 
norra Lappland ner till Frostvikens socken i nor­
ra Jämtland. Hittills gjorda 14C­dateringar tyder 
på att de byggnader som stalotomterna är läm ­
ningar efter huvudsakligen var i bruk under vi ­
kingatiden. 
Sedan Ernst Manker i slutet av 1940­talet bör­
jade  gräva  ut  stalotomter  har  mer  än  hundra 
sådana  undersökts  arkeologiskt  (helt  eller  del ­
vis). Forskningsläget har med tiden blivit svår­
överskådligt, och det är därför lovvärt att Anders 
Wepsäläinen med denna bok tagit sig för att sam­
manfatta det och kritiskt granska de tolkningar 
som framförts. Tyvärr har Wepsäläinen förbisett 
den  kanske  viktigaste  artikeln  som  publicerats 
om stalotomter under senare decennier, skriven 
av Lars Liedgren och Ingela Bergman och pub­
licerad 2009: »Aspects of  the Construction of 
Prehistoric Stállo­Foundations and Stállo­Build­
ings» (i Acta Borealia 26). Det hade varit intres­
sant att höra hur han ställer sig till de iakttagelser 
och slutsatser som förs fram där – resultat som till 
stor del bygger på Silvermuseets omfattande un ­
dersökningar av stalotomter  i Adamvaltadalen, 
Arjeplog, 2001–03. 
Manker och några senare forskare har före­
slagit att vallen i en stalotomt kan ha tjänat som 
fundament till en tältkåta. Wepsäläinen menar 
att det inte är någon rimlig förklaring till vallens 
funktion. Han framhåller insiktsfullt att det sak­
nas goda etnografiska paralleller till tältkåtor stå­
ende  på  upphöjda  jordfundament.  I  stället  an ­
sluter han sig till en tolkning framförd av Rolf 
Kjellström, nämligen att vallen tjänat som funda­
ment för ett torvhus i den nordatlantiska traditio­
nen, med massiva, självbärande väggar av upp­
staplade grästorvor. En stor del av boken ägnas åt 
att  energiskt  argumentera  för  denna  tolkning. 
Det finns emellertid ett problem som Wepsäläi­
nen inte beaktar och som uppmärksammas i den 
nämnda artikeln av Liedgren och Bergman: gräs­
torv hämtad från omgivningarna skulle knappast 
innehålla enbart organiskt material, utan också 
en del jord, och denna jord skulle bli kvar när allt 
organiskt  material  i  torven  förmultnat.  Enligt 
Wepsäläinen (s. 64, 88) består dock vallen i en 
stalotomt  enbart  av  jorden  från  den  utgrävda 
golvytan, inte av tillförd jord. 
Liedgren och Bergman gör i stället tolkning­
en att vallen i en stalotomt tjänade som funda­
ment för en fast kåta med förhållandevis flackt 
tak som användes även vintertid, byggd av båg ­
stänger,  resvirke och näver. Nedsänkningen av 
golvet i kombination med vallen syftade till att 
öka takhöjden och göra det möjligt att utnyttja 
hela golvytan inne i kåtan ända ut till väggarna. 
Byggnadskonstruktionen var anpassad för att stå 
emot hårda vindar. Denna tolkning framstår för 
mig som den enda rimliga som hittills presenter­
ats, när det gäller hur byggnaden på en stalotomt 
kan ha sett ut. 
Wepsäläinen berör också vilka som en gång 
uppförde  och  nyttjade  byggnaderna  på  stalo­
tomterna och tar själv tydligt ställning i frågan. 
Han menar i anslutning till Kjellström att de bygg­
des av folk från norska kusten (Hålogaland) som 
exploaterade fjällen och samerna. Men Wepsäläi­
nen och Kjellström använder sig av en metod som 
enligt min mening inte fungerar. De tar nämli­
gen  fasta på att dessa  fornlämningar  i muntlig 
tradition, upptecknad kring år 1900 bland samer, 
ofta kallades för stalotomter, stalogravar eller stalo­
ringar.  De  utnyttjar  sedan  upptecknade  sägner 
om den  fruktade  stalogestalten (lulesam.  stállo, 
sydsam. staaloe) som källor för att komma åt den 
historiska  bakgrunden  till  stalotomterna.  Vad 
ingen av dem tar hänsyn till är att förklaringar av 
fornlämningar  i  folktradition  i  regel  saknar  all 
historicitet. Till exempel kallades resterna av järn­
ålderns stora stengrundshus på Gotland ofta för 
kämpgravar medan motsvarande huslämningar i 
Hälsingland ofta uppfattades som rester av kyrkor 
bland lokalbefolkningen (L. Liedgren 1994, Stu ­
dier  i Hälsinglands  förhistoria  förr och nu, Be­
byggelsehistorisk tidskrift 27). I Jämtland har många 
gånger  fornlämningar  utpekade  i  folktraditio­
nen som lämningar efter kyrkor eller gillestugor 
visat sig vara bostadshus eller andra slags  läm ­
ningar (O. Holm 2010, Om källvärdet av kyrk­
platssägner  för  studiet  av  nedlagda medeltids­
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 64
       
 
                   
               
           
         
           
             
             
           
             
64 Recensioner 
kyrkor, Bebyggelsehistorisk tidskrift 60). För öv rigt 
har stalotomter i Lappland inte bara förknippats 
med stalogestalten, utan också kallats för jehna­
grafvar »jättegravar» (O.P. Pettersson 1905 cite­
rad hos Wepsäläinen, s. 40) och jiena­gåetie­sijjieh 
»jättekåtaplatser» (L. Bäckman 1996, Norrländsk 
uppslagsbok 4, s. 159). Att dylika traditionsuppgif­
ter så ofta är ohistoriska är inte så underligt: över­
givna platser och  fornlämningar har pockat på 
förklaringar och fantasin har fått fritt spelrum, 
då kunskaperna om det förflutna var ofullständi­
ga och då något behov att kritiskt granska säg­
nernas historicitet knappast fanns i äldre tid. Sen­
tida traditioner om stalogestalten och stalotom ­
ter har sitt givna folkloristiska intresse, men som 
historiska källor till vikingatidens verklighet läm­
par de sig inte. 
Denna metodologiska brist medför enligt min 
mening att Wepsäläinens ansträngningar för att 
sätta in stalotomterna i en historisk kontext inte 
ger några tydliga resultat. Men han skriver i en 
medryckande  stil  och  lyckas  därigenom  säkert 
väcka ett ökat intresse för fortsatta studier kring 
stalotomterna och deras historiska bakgrund (se 
senast I. Bergman et al. 2013, From Hunting to 
Herding: Land Use,  Ecosystem Processes,  and 
Social  Transformation  among  Sami  AD  800– 
1500, Arctic Anthropology 50 samt L. Östlund et al. 
2015, Intensive Land Use in the Swedish Moun­
tains between AD 800 and 1200 Led to Defor­
estation  and  Ecosystem  Transformation  with 
Long­Lasting Effects, Ambio 44). 
Olof Holm 
Riksdagsbiblioteket 
SE–100 12 Stockholm 
olof.holm@riksdagen.se 
Palle Eriksen & Niels H. Andersen, Stendysser. 
Arkitektur og funktion. Jysk Arkæologisk Selskabs 
Skrifter 85. Ringkøbing­Skjern Museum & Moes­
gaard Museum. ISBN 978­87­88415­90­2. 328 s. 
Antalet fredade dösar i Danmark uppgår till ett 
tusental välbelagda monument, men endast ett 
hundratal är välkända bland allmänheten. För­
fattarna påpekar att dösarna representerar en om­
fattande forskningspotential som inte är särskilt 
väl behandlad. De fokuserar på dösar utan hög 
eftersom de menar att dessa utgör den ursprung­
liga  arkitekturformen. Avsikten är  att beskriva 
ursprunget, den ursprungliga utformningen och 
utvecklingen från enkla stenkistor till mera kom­
plexa döskammare. Man kan heller inte förbigå 
de många  förstörda  dösar  som  vid  utgrävning 
fortfarande kan bidra med värdefull information. 
Utgångspunkten för författarnas uppfattning 
om de äldsta dösarnas utformning är den välkän­
da dösen Poskær Stenhus på Mols. Den består av 
en öppen kammare omgiven av en kvadratisk ram 
av  resta  stenar.  Innanför  finns  ett  påfört  jord­
lager, men inte mer än att alla stenar i dösen är 
synliga. Denna form har oftast uppfattats som en 
konstruktion där den ursprungligen påförda jord­
högen försvunnit genom erosion. Vid restaure­
ring har  öppna dösar  därför  vanligtvis  försetts 
med jordhög. Men kan det inte förhålla sig så att 
öppna dösar vid uppförandet haft detta utseende? 
Gånggrifterna, som avlöser dösarna, är försedda 
med hög och ytterst  sällan har denna eroderat 
bort. Varför skulle då så många dösar ha blivit 
utsatta för sådan åverkan? 
Forskningshistoriskt behandlas olika utgräv ­
ningsformer, från de äldsta där intresset uteslu­
tande  inriktades  på  att  undersökta  kammaren, 
till sådana där ett helhetsperspektiv på anlägg­
ningen varit utgångspunkten. Här återkommer 
diskussionen om öppen eller högtäckt dös. Det 
framgår att åsikterna har varierat allt ifrån Wor­
saaes beskrivning från 1843. 
I det följande kapitlet som behandlar typolo­
gi  och  kronologi  används  beteckningen  »dös ­
kistor» för att beskriva dösar med tunna väggste­
nar. De med tjocka och mera oregelbundet for­
made väggstenar får beteckningen »döskamma­
re». Döskamrarna indelas i fyra typer där typ I 
utgör ett av fyra stenar slutet, rektangulärt rum, 
typ II har en lägre tröskelsten, och typ III har en 
avlång  kammare  med  flera  väggstenar  och  en 
tydlig öppning, ibland markerad med stenar till 
en öppen gång. Typ IV har en mångkantig kam­
mare som inte är långsmal men ofta försedd med 
ingångsmarkering. 
Runt kammaren i en öppen dös kan förekom­
ma jord­ och stenlager som ett packningslager, 
ofta med brandspår  som uppkommit  vid  kult ­
handlingar eller en tunnare högfyllning. Dock är 
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 65
             
 
       
           
         
 
         
             
             
               
             
           
               
       
Recensioner 65 
dessa påförda lager inte tjockare än att minst en 
halv meter av kammarens väggstenar är synliga. 
Döskammaren  är  vanligtvis  omgiven  av  en 
rund eller kvadratisk stenram. Det finns fyra gång­
er så många långdösar som runddösar bevarade. 
Bland långdösarna är det inte ovanligt med två, 
tre och upp till fyra kammare. De vanligaste lång ­
dösarna är 10­50 meter långa men längre – upp 
till 184 m – förekommer. Flertalet kammare lig­
ger i ramens mittaxel men några ligger på tvärs 
och en mindre antal snett. 
Flest  dösar  finner man  i Danmark  på  Själ­
land, östra Lolland, Mön, Langeland, södra Fyn, 
östra Sydjylland och Djursland. I mellersta och 
västra Jylland förekommer färre dösar och här är 
bristen på stora stenar betydande. 
Kronologiskt  uppdelas  monumentbyggan­
det  i  barkæranläggningens  tid  3600±150  f.Kr., 
döstid 3350±100 f.Kr. och gånggriftstid 3200±50 
f.Kr. Vissa  av  de mångkantiga  dösarna  kan  ha 
uppförts så sent som under sen gånggriftstid. 
Dösar med hög behandlas också, då det finns 
misstanke om att dessa i ett senare skede av an­
vändningstiden försetts med påförda jordmassor. 
Sammanlagt sju utgrävningar granskas och om ­
tolkas, med utgångspunkt  från  detaljerad  stra ­
tigrafisk analys. I samtliga monument kan man 
urskilja  två  eller  flera  byggnadsstadier  där  den 
äldsta fasen har haft formen av en öppen dös. 
Ursprunget till den äldsta döstypen verkar ha 
vara kistor av trä. I de två gravanläggningarna vid 
Barkær på Jylland uppträder såväl trä­ som sten ­
kistor vilka av författarna uppfattas som samtidiga. 
Sedan 1960­talet har olika konstruktionsförslag 
presenterats på tidiga träkistgravar som kombine­
rats med kraftiga stolpar. Av en ny undersökning 
vid Frydenlund på Fyn  framgår  att  en  träkista 
anlagts i mitten av ett borttaget hus med mesula­
konstruktion. Fyndrikedomen antyder att detta 
varit ett ordinärt bostadshus. Kring kistan har en 
närmast oval stockpalissad uppförts. 
Gravar  liknande de  vid Barkær med  en  in ­
ramning av träpalissad, en kraftig stolprad i öst ­
änden och med eller utan hög är belagd genom 
ett  åttiotal  konstruktioner. De uppvisar  ibland 
en utveckling i flera steg, ibland med samtidiga 
döskistor och döskammare som utvidgats till en 
långdös. 
Var fjärde dös är fristående utan vare sig hög 
eller stenram. Vissa menar att senare tiders jord­
brukare här har avlägsnat stenramen liksom hö­
gen  innanför,  medan  kammaren  fått  stå  kvar. 
Flera beskrivningar påvisar denna form av skade ­
görelse. Men det finns undersökningar som visar 
att det  verkligen  funnits  fristående dösar. Den 
skånska  dösen Trollasten  är  ett  bra  belägg  för 
detta. Här påvisades en halvmånformad stenlägg­
ning framför öppningen men inga spår av ram­
stenar. Den har aldrig varit täckt av någon hög. 
Boken rymmer också en artikel om dösar utan 
hög i Storbritannien, Frankrike och Irland för­
fattad  av  Chris  Scarre.  Samma  diskussion  om 
frånvaro eller närvaro av hög har förts i England 
och Frankrike. Samma komplexitet påtalas i upp­
byggandet av hög eller röse runt kammaren som 
i Danmark. 
Takstenarna har fått ett eget kapitel. De flesta 
är av granit eller gnejs och uppvisar stor formva­
riation.Delaravsammasteniolikadösar,»tvilling­
stenar», förekommer i enstaka fall. Ett par ligger 
två kilometer isär. De största danska takstenarna 
väger 20 ton, att jämföra med den största av alla 
på den spanska gånggriften Cueva de Menga, som 
väger 180 ton. 
Här  hade  det  varit  intressant  med  en mer 
ingående diskussion om konstruktionsprocessen 
från insamling av byggstenarna till färdigställan­
det av stenramen. För dösen Maglehøj beräknas 
byggmaterialet ha omfattat 77 ton stora stenar, 
81 ton fyllning av stenramen och 832 ton jord. 
Författarna framför kortfattat uppfattningen att 
takstenen i etapper höjdes på plats med hjälp av 
en ram av stockar, inte den av bl.a. kung Frederik 
VII förslagna uppbyggnaden med hjälp av ram­
per. 
Eftersom Danmark har dåligt med stora ste­
nar har ett betydande antal megalitgravar demo­
lerats. Detta framgår speciellt tydligt genom de 
omfattande utgrävningar som utförts kring Sarup 
på sydvästra Fyn. Platsen är främst känd för under­
sökningen av systemgropar som i två sta dier av­
gränsat  ett  näs  mellan  två  vattendrag.  Sådana 
samlingsplatser, causewayed enclosures på engelska, 
benämns därför Sarupsanläggningar. Fyra mega­
litanläggningar  var  tidigare kända men omfat­
tande rekognoscering resulterade i att man fann 
omkring 125 demolerade. 29 av dessa har under­
sökts varav tre här presenteras in gå ende. 
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 66
               
         
             
       
           
                   
           
 
66 Recensioner 
En av de nyfunna dösarna, Sarups Gamle Sko­
le, har haft en stenkammare omgiven av en in­
hägnad av resta stolpar – en barkæranläggning. 
Inga spår av jordfyllning kunde beläggas. Flera 
etapper i gravbygget märktes: först en jordgrav, 
kanske samtidigt med barkæranläggning, en sa ­
rupsanläggning  där man på  botten  av  en  grop 
byggt en miniatyrdös, därefter två öppna dösar 
och slutligen två gånggrifter. De två andra be ­
skrivna  platserna  uppvisar  motsvarande  kom­
plexa  utformning men med  avvikande  anlägg­
ningsformer. 
Författarna betonar att väldigt få undersökta 
dösar innehållit människoskelett. Några döskam­
mare med människoben presenteras. Det rör sig 
om en eller ett par individer som verkar tillhöra 
primärbegravningen. Liken i dösen vid Grøfte på 
Själland tycks ha skeletterats innan de lades ned i 
kammaren. Men man bör notera att enstaka ske ­
lett  i  dösar kan  representera begravningar upp 
till ett årtusende efter att dösen byggdes. Här be ­
hövs fler 14C­dateringar för att säkerställa rela­
tionen  mellan  dösbygge  och  gravläggning.  En 
presentation av både danska och skånska dösar 
visar  att  människor  i  skeletterat  tillstånd  eller 
brända har nedlagts utanför men i anslutning till 
dösanläggningen. Författarna tycks avfärda varje 
tanke på nedläggning av nyligen avlidna i dösarna. 
Författarna sammanfattar också samhällsstruk­
turen under dösbyggnadstiden. Under den perio­
den genomgick samhället betydande förändring­
ar.  Olika  handlingar  genomfördes  i  och  invid 
döskammaren och stenramen där fragmenterade 
ske lett deponerades i dösarna men också i sarups­
anläggningar och i våtmarker. Under barkærti ­
den var bebyggelsen koncentrerad till stora bo ­
platser, men den var senare mera spridd under 
döstiden. Stora boplatser återkommer under un ­
der  gånggriftstiden.  Författarna  hävdar  att  det 
en dast föreligger svaga spår efter ett hierarkiskt 
sam hälle. Möjligen kan stora flintyxor och spe ­
ciellt välgjorda dubbeleggade stridsyxor  liksom 
lerkärl markera en viss  specialisering. De stora 
byggprojekten med dösar och Sarupsanläggning­
ar anser författarna ha genomförts genom frivil­
ligt deltagande. Genom skeletteringen miste de 
döda sin individualitet och kom att ingå som en 
del av gruppen som omfattade både levande och 
döda. 
I det avslutande kapitlet påstår författarna att 
vi i vår uttolkning inte nått mycket längre än Wor­
saae, som uppfattade anläggningarna som hed­
niska altaren. Vi vet ännu inte vad den ursprung­
liga avsikten var med dessa storstensgravar. Men 
framtida undersökningar kommer nog att  föra 
fram  till  en närmare  förståelse  av  dösarna  och 
deras betydning. 
Boken rymmer ett rikt och pedagogiskt illust­
rationsmaterial med  praktfulla  färgbilder. Den 
har en ovanlig kombination av tillgänglighet för 
en intresserad allmänhet med en för fackarkeolo­
ger detaljerad – kanske i vissa avseende väl detal­
jerad – redovisning av ett antal anläggningar. Ar­
gumentationen för öppna dösar som grundform 
är så övertygande att vissa upprepningar blir när­
mast irriterande. Jag hade gärna sett en diskus­
sion  av  regionala  och  lokala  särdrag  i  arkitek­
turen, eller eventuell brist på sådana särdrag. Det 
allra mest givande partiet i boken är resultaten av 
de nya utgrävningarna i Sarupstrakten som mar ­
kerar hur mycket information som kan utvinnas 
ur undersökningar av demolerade storstensbyg ­
gen. Det är frustrerande att tänka på hur mycket 
viktig information som varje år försvinner gen ­
om kontinuerligt jordarbete. 
Lars Larsson 
Elina Screen, Sylloge of Coins of the British Isles, Nor­
wegian Collections, part I (vol. 65) & II (vol. 66). 
Oxford 2013 & 2015. 425 & 424 s. ISBN 978­0­
19­726543­7 & 978­0­19­726559­8. 
Publikationen Norwegian collections ingår i serien 
Sylloge of Coins of the British Isles, ett numismatiskt 
utgivningsprojekt som drivs av British Academy 
sedan 1950­talet. Syftet är att tillhandahålla de ­
taljerade  illustrerade  kataloger  (sylloge betyder 
just  samling,  sammanfattning  eller  katalog)  av 
mynt slagna på de Brittiska Öarna som finns  i 
offentliga och privata samlingar, både inom och 
utom Storbritannien. Detta innebär ett numis­
matiskt material som spänner från den brittiska 
järnålderns  mynt  till  sentida  polletter.  Efter­
romerska och medeltida mynt utgör större delen 
av innehållet, särskilt när det gäller samlingar där 
merparten av mynten kommer ur arkeologiska 
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 67
       
           
             
       
               
         
     
         
             
 
Recensioner 67 
fynd, såsom i Skandinavien. Blotta antalet voly­
mer som omfattar skandinaviska samlingar (nu 
12 av 66, och fler är planerade) vittnar tydligt om 
de historiska sambanden mellan områdena. 
De aktuella volymerna, Norwegian Collections, 
är inget undantag. Det har krävts två ansenliga 
band för att presentera innehållet i åtta norska 
offentliga samlingar. Den första volymen inne ­
håller mynt från före 1016, den andra från 1016 
till 1279. Tidsgränsen är förmodligen vald för att 
fördela materialet  jämnt  på  de  två  volymerna. 
Men den  ligger  vid  en  intressant numismatisk 
brytpunkt: mellan Æthelred  II  (ca 968–1016), 
den anglosaxiska kung vars mynt imiterades all­
ra  flitigast  i  det  vikingatida Skandinavien,  och 
Knut (ca 995–1035), den skandinaviska (danska) 
härskare som kom att producera egna anglo saxis­
ka mynt  i  sin  roll  som  kung  av  England  åren 
1016–1035. Tyvärr framgår detta inte riktigt av 
böckernas omslag på grund av ett korrekturfel: 
på ryggen till del II anges 1066 istället för 1016, 
vilket förvisso lyfter fram ett känt årtal i engelsk 
historia och vikingarnas relationer med det brit­
tiska området, men samtidigt annonserar en luc­
ka på femtio år mellan de två volymerna som inte 
stämmer med deras innehåll. 
Låt oss genast konstatera att detta inte är ett 
uppslagsverk för den som har bråttom: Sylloge­
serien är på samma sätt som de besläktade Sylloge 
Nummorum Graecorum och Corpus Nummorum Sae­
culorum IX–XI, med flera liknande verk, en veten­
skaplig version av  slow food. Det  innebär att de 
kräver lång tid för tillagning och förberedelser, 
men i gengäld väntar för den tålmodige smakrike­
dom och högt näringsvärde i form av högkvalita­
tiv  information, när man väl bekantat sig med 
formen. I Sylloge­volymerna sammanställs ock­
så kunskap om hur enskilda museisamlingar har 
vuxit fram, vilka aktörer som varit inblandade, 
hur  placeringen  i  samlingarna  och  accessions­
åren kan användas för att spåra provenienser, etc. 
– en form av tyst kunskap som alla som någonsin 
arbetat i ett museum vet att det tar årtionden att 
förvärva. Sylloge­serien  tillhandahåller därmed 
användbara utgångspunkter för vidare forskning 
inte bara för arkeologer, numismatiker och his­
toriker utan även för den växande museiveten­
skapliga forskningen. 
Norwegian Collections presenterar mynten på 
flera nivåer, individuellt men även genom fynd­
information och samlingsprovenienser, samt någ­
ra bearbetningar av vikter, haltanalyser etc. Pub­
likationens kärna är dock den illustrerade katalo­
gen som innehåller inte mindre än 225 planschsi­
dor med bilder av 4230 mynt och fragment, åt ­
följda av detaljerad information kring bland an ­
nat utgivare, mynttyp, inskriptioner och myntets 
proveniens  (vilket  fynd  eller  samling  det  kom 
ifrån innan det inkluderades i den nuvarande sam­
lingen). Här presenteras även tekniska data så ­
som om myntet har perforerats eller böjts, om 
det präglats med samma stamp som något annat 
mynt i katalogen, och hur åt­ och frånsidornas 
prägling  förhåller  sig  till  varandra  (stampställ­
ning). Sådan  information kan användas  för att 
utifrån myntens materiella egenskaper diskutera 
exempelvis  hanteringspraktik  (böjning,  hack­
ning, perforering;  rituellt  eller ekonomiskt be ­
tingad) eller utifrån förekomsterna av stampiden­
tiska mynt hur mynten hållits samman (respek­
tive spritts) från källan innan fyndet nedlades – 
vilket ofta indikerar om det anlänt via en direkt 
kanal (exempelvis en enstaka betalning av gäld 
eller annan större summa) eller via många hän­
der och mellanled (exempelvis långväga handel 
genom mellanstationer). Genom stampställning­
en kan man bedöma t.ex. ursprungsort där sådan 
inte är angiven eller om myntet är präglat inom 
eller utom den officiella myntningen, utifrån vad 
som är känt om praxis  för  enskilda mynttyper 
och präglingsorter. Planscherna och deras kom­
mentarer utgör därmed i sin sparsmakade form 
en rik källa till kunskap för den som vill omsätta 
informationen i kulturhistoria. 
Katalogen kompletteras med användbara för­
teckningar och  sammanställningar  som under­
lättar korsreferenser och förståelsen av myntens 
ursprungssammanhang. Några mynt av särskilt 
intresse lyfts också fram i texterna som föregår 
katalogen, såsom ett unikt mynt från Æthelred II 
(”tall” pointed helmet/last small cross; fynd nr 
16, Slethei; part I, s. 25), två mynt som monterats 
på blyvikter på ett sätt som främst förekommer i 
Danelagen (part I, s. 59), och ett med inristade 
runor  (katalogens  nr  748)  som diskuteras  i  en 
separat artikel av J.E. Knirk (part I, s. 81). Av sär ­
skilt intresse för arkeologer och historiker är även 
förteckningarna  över  myntmästare  och  mynt­
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 68
           
         
 
         
             
 
               
             
                 
         
         
         
           
           
68 Recensioner 
orter, samt inte minst att få en uppdaterad sam­
manställning av de norska fynd som berörs och 
som återfunnits efter 1976 då en sådan samman ­
ställning senast gjordes (av Kolbjørn Skaare). 
Publikationen är inte enbart en inventering 
av vad som finns, utan utgör även en grundforsk ­
ningsinsats, exempelvis genom att föra samman 
splittrade fynd. Här har Elina Screen själv gjort 
en del, men det framgår att en stor del hennes in ­
sats inneburit att sammanställa opublicerade lis­
tor, producerade av andra forskare och museernas 
anställda genom åren. De flesta museisamlingar 
innehåller ett antal föremål som tappat sin pro­
veniens, kommit in vid olika tillfällen och därför 
fått flera inventarienummer, hamnat på fel ställe 
och förlagts i samband med arbete, utställningar, 
krig eller annat. Genom att se på fynden som hel­
het, exempelvis deras patina eller fragmenterings­
grad eller vid vilka tidpunkter och från vilka sam­
lingar mynten kommit  till den  samling det nu 
ingår i (t.ex. fynden 16 Slethei, 17 Jøsen, 18 Horr, 
m.fl.)  resonerar  Screen  kring  vilka  mynt  som 
rimligen bör kunna föras till fynden. Genomgå ­
ende förefaller dessa överväganden vara väl grun­
dade och argumenterade. Detta är inte bara ett 
utslag av ordningssinne, utan innebär natur ligt ­
vis kraftigt ökade möjligheter att diskutera exem­
pelvis myntcirkulation, nedläggningstider, kro­
nologi m.m.  utifrån  fynden. Under museernas 
tillkomstdecennier var kabinettets främsta upp­
gift att skapa systematiska serier av olika mynt­
typer, och fyndsammanhangen var av sekundärt 
intresse. Fynd splittrades därför, mynt byttes och 
såldes,  och  »odugliga mynt»  (slitna  exemplar 
och fragment) smältes på vissa håll ned  för att 
bekosta uppbyggnaden av de centrala samlingar­
na. Att så mycket engagemang här visas myntens 
fyndsammanhang pekar på en tydlig förändring 
i uppfattningen om deras kulturhistoriska värde 
och forskningspotential, och därmed i hur upp­
draget för myntkabinetten ser ut. 
Screen har på så vis i viss mån kunnat sätta en 
egen prägel på Norwegian Collections utifrån sin 
egen kompetens och frågor av relevans för dagens 
forskning. Exempelvis har även de minsta frag­
ment  behandlats  noggrant  och  gjorts  använd­
bara för vidare forskning genom en så nära be ­
stämning som möjligt (part II, Appendix A–C). 
Fynden refereras mer detaljerat och med fler fynd­
omständigheter än i tidiga Sylloge­volymer, vil ­
ket är i linje med dagens förståelse av mynt som 
del av en större materiell kontext. Det finns här 
inte heller någon anledning  av undra över om 
mynten är framställda i sin helhet eller om »sekun­
dära» detaljer  som öglor  och  ringar har  tagits 
bort från bilderna, såsom ibland är fallet i äldre 
volymer  i  serien.  Den  detaljerade  information 
som  ges,  till  exempel  stampkopplingar  mellan 
mynt och fynd, myntorter och myntmästarnamn, 
sekundär  behandling  såsom  hack  och  perfore­
ringar, och hur dessa uppträder i fynden, öppnar 
för vidare studier av hur mynt har behandlats och 
rört  sig  i  tid  och  rum,  och  i  slutänden  för  en 
vidare förståelse av de mänskliga nätverk de förr 
utgjort delar av och ingår i idag. 
Nanouschka Myrberg Burström 
Institutionen för arkeologi och antikens kultur 
Stockholms universitet 
SE–106 91 Stockholm 
nanouschka.burstrom@ark.su.se 
Torsten Edgren, Carl Fredrik Meinander. Arkeolog 
med perspektiv. Museiverkets publikationer 1. Hel­
singfors 2013. ISBN 978­951­616­243­3. 285 s. 
Biografier över arkeologer är tämligen sällsynta i 
Finland, varför det är glädjande att en ny bok för 
en tid sedan utgivits inom genren. I förordet till 
biografin  om  arkeologiprofessorn Carl  Fredrik 
»CF» Meinander (1916–2004) beskriver Torsten 
Edgren sitt motiv till skrivandet boken. Han vill 
främst ge upprättelse åt CF:s betydelse för den 
finländska arkeologin och dennes roll som länk 
mellan de för­ och efterkrigstida generationerna 
av arkeologer i landet. 
Biografins rika källmaterial består främst av 
CF:s brev, som bevaras i hans arkiv vid Svenska 
Litteratursällskapets  i  Finland  arkiv  (situerat  i 
Nationalbiblioteket). Edgren har även använt sig 
av några andra arkiv på Museiverket samt en del 
andra till CF relaterade personers arkiv, däribland 
Georg Henrik von Wrights. I någon mån hade 
Edgren även kunnat göra mer djupgående ana ­
lyser av breven – ibland citeras de i stora block 
utan längre kommentarer. Genom citaten ur både 
brev och andra av CF:s texter lyfts dock hans per­
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 69
               
         
               
 
             
               
             
 
Recensioner 69 
son,  hans  världssyn  och  hans  tid  fram  på  ett 
mycket  intressant vis. Tidsbilden som fram trä ­
der, särskilt då det gäller förhållandet mellan läro­
stolen i arkeologi och dess tid, dess forskare och 
Finlands nationalmuseum är noggrant tecknad. 
Boken hänvisar, dock utan nothänvisningar, 
även  till  en mängd  andra  verk.  Jag  saknar  här 
arbeten  av Timo  Salminen,  som  sedan  ett  par 
decennier är den tongivande forskaren inom fin­
ländsk arkeologihistoria. Något annat en univer­
sitetshistoriker  saknar  är  källor  rörande  CF:s 
verksamhet vid Nylands Nation – till sist till och 
med i egenskap av  inspektor. Nationen har ett 
synnerligen  omfattande  arkivmaterial  som  här 
kunde ha kommit väl till pass – men eventuellt 
skulle det utgöra en helt annan berättelse. Denna 
biografi är ju främst ämnad att presentera profes­
sorn som arkeolog och vetenskapsman, och det 
lyckas den med. CF:s stora förtjänst var att han 
nappade på en ny trend, den »nya arkeologin», 
och  började  utnyttja  exempelvis  naturveten­
skapliga dateringsmetoder. 
Inte bara CF:s liv tecknas, utan även de när­
maste föregångarnas, mentorernas och kolleger ­
nas:  Julius Ailio  (1872–1933), Alfred Hackman 
(1864–1942),AarneMichaëlTallgren(1885– 1945), 
Aarne Äyräpää (1887–1971), Carl Axel Nordman 
(1892–1972),  Ella  Kivikoski  (1901–1990)  och 
många fler. Särskilt kontakterna med kolleger i 
Norden och i Sovjetunionen verkar särdeles intres­
santa. Något mera hade man gärna även hört om 
detta  forskarsamarbete  samt  UNESCOs  verk­
samhet  i Nubien i början av 1960­talet,  i  sam­
band med de enorma projekten att rädda exem­
pelvis Abu Simbel. Men eventuellt  skulle  även 
dessa aspekter ha kunnat bilda en helt egen, fri ­
stående och enorm helhet, i fall de hade utveck­
lats ytterligare i texten. Fokus hålls här främst på 
CF som brevskrivare, arkeolog,  lärare och per­
son. 
Biografin faller klart inom kategorin »eleven 
skriver om sin  lärare» och saknar närmare be ­
skriv ning av infallsvinkel och teoretisk ram. Bio­
grafin  som  genre  har  ånyo  kommit  på  modet 
under de senaste decennierna, vilket kanske bor­
de ha föranlett någon kort reflektion. Men CF:s 
röst hörs tydligt tack vare ett enormt antal citat 
ur  hans  omfattande  brevsamling.  Detta  delvis 
tack vare att Edgren kände sin professor väl. En 
annan fin sak boken därmed kan erbjuda är de 
hågkomster som Edgren själv lägger fram här och 
där, vilka ytterligare förankrar CF:s och dennes 
kollegers liv i tiden. Boken börjar kronologiskt, 
men kommer snabbt upp i varv strax före sidan 
100 och blir tematiskt uppbyggd, vilket är mycket 
bra.  Partierna  som  belyser  avhandlingsarbetet 
och  dess  reception,  beskrivningarna  av  arbets ­
miljön – både av klimatet och av den fysiska om ­
givningen, av arkeologikongresserna och nätver ­
ken är synnerligen välskrivna. 
CF:s  föräldrar arbetade vid Finlands natio ­
nalmuseum  och  Arkeologiska  kommissionen, 
vilket även CF kom att göra. Citat ur brev från 
mamma Martha  (f.  Schauman,  1887–1967)  till 
sonen ger en bild av skvaller, tissel och tassel  i 
korridorerna.  Något  högmodigt  säger  Edgren 
dock att den »... som personligen upplevt de fors­
kare som omtalas kan naturligtvis bättre bedöma 
hennes [Marthas] åsikter, än den som aldrig mött 
någon av dem som passerar revy» (s. 112). Det ju 
är därför vi skriver historia – för att försöka åter­
ge något som är svunnet. Betyder det, frågar sig 
en historiker naturligtvis, att man inte skall för ­
söka nå Machiavelli i en nyskriven biografi, efter­
som man  inte personligen kände honom –  för 
500 år sedan? Edgrens kommentarer och ana ly ­
ser färgas här och där tydligt av de egna minnena, 
men han sticker  inte under stol med detta och 
brevmaterialet ger så att säga mera kött på benen. 
Torsten Edgren har  verkligen gjort  en kul­
turgärning genom att ge ut detta verk, vars stora 
förtjänster är de beskrivande citaten ur en enorm 
mängd  brev  samt  Edgrens  personliga minnen, 
som adderar en alldeles särskild krydda till tex­
ten. Biografin över professor Carl Fredrik Mei ­
nander kan med besked ses som ett viktigt tillägg 
till  raden  av  biografier  som  tangerar  Finlands 
arkeologihistoria. 
Eva Ahl­Waris 
Båtsmansgatan 25 C 59 
FIN­00150 Helsingfors 
Finland 
eva.ahlwaris@gmail.com 
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 70
           
             
       
           
                 
             
               
               
         
           
70 Recensioner 
Anders Olofsson, Lithics and Culture in the Stone 
Age of Northern Fennoscandia. Techno­cultural aspects 
of northern hunter­gatherers with special reference to 
stone tool technology in northern Sweden 4500–3500 
BC.  Archaeology  and  Environment  30.  Umeå 
university 2015. 203 pp. ISBN 978­91­7601­249­
9. 
This book studies lithic technology in northern 
Sweden during a period corresponding to the cen­
turies around the introduction of agriculture in 
southern  Sweden.  At  this  time  Norrland  saw 
changes  in  lithic  technology  and  raw material 
use, the introduction of a new type of building, 
and the arrival of pottery­using people from the 
east. 
The book consists of two parts. Part I pres­
ents lithics analyses for seven sites: five in Norr­
land, one in Finland and one in Norway. Part II 
takes a closer look at quartzite technology, com­
paring one of the sites discussed in Part I with an 
earlier assemblage. The parts are tied together by 
an introductory section and concluding remarks. 
They could, however, easily have stood alone as 
separate books. 
The book begins with a  short  introductory 
chapter and a concise culture­historical overview 
of northern Fennoscandia during 4500–3500 cal 
BC. This  is  followed by a review of theoretical 
concepts, centring on style in a social framework. 
The  discussion  ends  up  with  the  question  of 
which is more important, style itself, or style as a 
“way of doing”, i.e., behaviour rather than its end 
products. This section, as well as the conclusions, 
would have benefited from an acquaintance with 
the  chaîne opératoire concept and  its  theoretical 
background (Leroi­Gourhan 1964, Le Geste et la 
Parole;  Mauss  2009,  Techniques,  Technology  and 
Civilisation;  Pelegrin  1990,  “Prehistoric  Lithic 
Technology”, ArchaeologicalReviewfromCambridge 
9). The chapter concludes rather pessimistically, 
“… although it (sic) is no doubt that identity in 
different forms is reflected in material culture, it 
is tremendously hard to tell exactly in what way” 
(p. 18). The question of style and identity is then 
only touched on again in the final paragraph of 
the book. 
A short chapter on the basic concepts of lith­
ic technology concludes the first section of the 
book. In the main data section of Part I each of 
the analysed sites is given the same treatment. A 
description of the site, its chronological position, 
and the choice of the sample to be analysed is fol­
lowed by chapters on raw material, artefact types, 
reduction strategies, retouching, and a summary 
and discussion. 
The methods  of  analysis  are  not  discussed. 
No microscope sadly appears to have been used, 
although quartz analysis, in particular, benefits 
from the use of such an instrument in identifying 
reduction techniques and retouching. Use wear is 
mentioned several times. Yet determining it with­
out a microscope seems rather suspect. 
The  quartz  analyses  appear  traditional:  no 
fracture analysis (Callahan et al. 1992, “Fraktur­
bilder”, Tor 24; Rankama 2002, “Analyses of the 
Quartz  Assemblages…”, Huts  and  Houses)  has 
been employed. Although the use of fracture ana ­
lysis in interpreting quartz assemblages has been 
criticized  (Tallavaara  et  al.  2010,  “How  flakes 
shatter”, Journ. Arch. Sci. 37), its benefit is that it 
gives  the  analyst  a  thorough  understanding  of 
the  behaviour  of  quartz  during  reduction  and 
lessens the risk of misinterpretation. This is rele­
vant here in the light of Olofsson’s comment that 
recognising  tools  is  often  difficult,  “especially 
when there is little or no formal modification of 
the flake in question” (p. 33). Tool identification 
without secondary modification or a microwear 
analysis is precarious and not to be recommend­
ed  (cf. Knutsson 1998, “Convention and  lithic 
analysis”, Proceedings from the Third Flint Alterna­
tives Conference). 
The sections on reduction techniques suffer 
from the fact that all of the raw materials are 
lumped together in the tables and diagrams. Each 
raw material ought to have had its own diagram, 
not only for understanding the sites, but also for 
comparing the results with earlier research. 
Platform reduction dominates at every stud­
ied site. This agrees with expectations in assem­
blages dominated by rhyolite, quartzite or vari­
ous kinds of chert. That  the quartz­dominated 
assemblages also show this predominance is more 
surprising, as quartz is often thought to respond 
better to bipolar than to platform reduction. The 
qualities of quartz present in the studied assem­
blages, which might have provided an explana­
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 71
           
             
         
Recensioner 71 
tion, are not discussed. The tool composition of 
the assemblages and the needs of the knappers 
are not reflected upon. Only style appears to be 
considered relevant. 
The results reflect well the fact that analysing 
the whole assemblage – instead of the cores only 
– is vital for understanding reduction strategies. 
If  cores  alone  are  relied  on,  bipolar  reduction 
tends to dominate the quartz assemblages, which 
would have distorted the picture. 
In Part II Olofsson turns his attention to the 
use of quartzite in Norrland over time. An intro­
duction that repeats much of what was said in the 
introduction to Part I is followed by an overview 
of quartzite use in Norrland and the neighbour­
ing regions, as well as its relationship with the use 
of quartz. The history of research is reviewed and 
commented  on.  Some  chronological  and  geo­
graphic patterns in quartz and quartzite use are 
observed and  their possible  interpretations are 
discussed in a rather inspired way, dividing the 
possible explanations into ecological­evolution­
ist ones and cultural­diffusionist ones. 
The general introduction is followed by a clo­
ser  look  at  one of  the  sites  analysed  in Part  I, 
Stalon, comparing its assemblage with an earlier 
quartzite assemblage from Dumpokjauratj. This 
section begins with an unnecessary repetition of 
the data on Stalon already presented in Part I. 
The earlier analyses are augmented with some 
additional  studies.  Quartzite  flake  fragmenta­
tion  in  the Stalon assemblage  is presented but 
does not lead to any conclusions. At least a dis­
cussion  of  post­depositional  processes  would 
have been necessary. The term fracture analysis is 
used in this context, but without any reference to 
quartz fracture analysis or previous research con­
cerned with it. 
For a discussion of reduction techniques, Olofs­
son has recorded percussion marks, lip and bulb 
size,  butt  shape,  and  external  platform  angle. 
Bulb size is cross­tabulated against lip size, pres­
ence or absence of percussion mark against bulb 
size, and presence or absence of percussion mark 
against lip size. These are discussed as indicators 
of soft and hard percussion. The results appear 
equivocal,  as  distinct  lips  occur  together  with 
percussion marks whereas distinct bulbs appear 
more  often without  percussion marks. On  the 
other hand, as expected, distinct lips do not occur 
with distinct bulbs of percussion. It is difficult to 
evaluate the results, since categories like distinct, 
moderate, and diffuse are always subjective. As 
regards  lips,  mere  presence  or  absence  might 
have sufficed. To increase objectivity, measure­
ments of bulbar thickness against flake thickness 
might  have  been  useful.  Olofsson  himself 
appears rather confused by the results. 
Ten  different  butt  shapes  are  distinguished 
and their relationships with reduction techniques 
are discussed rather mechanically. The method of 
working, e.g., whether  the overhang was  trim­
med, is not mentioned, although this influences 
the  shape of  the butt. The cross­tabulations of 
butt shape against bulb, lip, and percussion mark 
are  of  limited  value,  since  the  samples  are  too 
small for statistical significance. 
External platform angle is presented in a bar 
graph and a statement that the mean value is c. 
67º. The rationale of taking this measurement is 
not  discussed.  It  is  presented  as  “an  attribute 
often included in lithic analyses” (p. 156). 
The Stalon analyses are compared with simi­
lar  analyses  of  Dumpokjauratj.  The  sample  of 
quartzite  flakes  from  Dumpokjauratj  is  very 
small  and  other  raw materials  are  included  in 
some of the analyses. The author finds “astonish­
ing  statistical  similarities”  between  the  assem­
blages.  But  are  the  similarities  in  two  assem­
blages derived from freehand platform reduction 
so  astonishing?  The  acute  platform  angle,  for 
example, can be seen as a necessary component 
of the technique. The chapter is rather descrip­
tive and few conclusions are drawn. 
Comparisons are then made with other stud­
ies of quartzite assemblages across time, space, 
and technology. The wisdom of this is question­
able. The author also tends to distrust his own 
results, trying to explain them away when they 
do not agree with earlier research. More self­con­
fidence would be needed! 
In  a  rather  perplexing  chapter  the  results 
from Stalon  and Dumpokjauratj  are  compared 
with replicated material produced by the bifacial 
technique. This is not a legitimate comparison: it 
is  meaningless  to  find  similarities,  e.g.,  in  the 
external platform angle, between freehand plat­
form reduction and bifacial reduction. 
Fornvännen 111 (2016) 
Recensioner 56-72_Layout 1  2016-02-22  10:02  Sida 72
                 
           
                   
       
72 Recensioner 
A final chapter summarises results but does 
not discuss them further or offer any solid inter­
pretation. One paragraph on theoretical aspects 
touches on the question of  social  reproduction 
and suggests differing learning processes for the 
production of  simple  everyday  tools  and more 
elaborate  technologies.  It  is  not  clear whether 
Olofssonmeans learningwithinagrouporbetween 
groups. The conclusion is somewhat played down 
by his emphasis on it being hypothetical. 
The above criticisms notwithstanding, this is 
an important book on a topic that might by some 
be thought of as too trivial to tackle: the lithic tech­
nology of small­scale Norrlandic hunter­gatherer 
sites. The author is to be commended for his will­
ingness to take on this topic and his valiant effort 
to make sense of his rather diffuse data. 
Tuija Rankama 
Filosofian, historian, kulttuurin ja taiteiden 
tutkimuksen laitos 
Arkeologia, PL 59 
FI–00014 Helsingin yliopisto 
trankama@gmail.com 
Fornvännen 111 (2016)