Ett nordskandinaviskt paleoliticum? Ekholm, Gunnar Fornvännen 24, 193-201 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1929_193 Ingår i: samla.raa.se E t t nordskandinaviskt paleoliticum? Av GUNNAR EKHOLM. sitt sista större arbete, där Skandinaviens arkeologiska förhållanden beröras, 1 framlägger Oscar Montelius åsikten, att människan i renens spår följt den tillbakavikande isranden och framträngt till Östersjöområdet redan för omkring 15,000 år sedan. Nordens äldsta bebyggelse dateras av honom till Solutréperioden. De arkeologiska stöd, som framläggas för denna tidsbestämning — hänvisningar till fyndet av en flintspets vid Norre Lyngby på Jylland samt förekomsten av vissa mandelformiga flintredskap — ha dock i allmänhet icke godtagits. Vissa nordtyska, för Montelius obekanta fynd peka dock i den riktningen, att människan nått fram till dessa trakter kort efter isens avsmältning. I fråga om den höga åldern på Skandinaviens första bebyggelse är man numera böjd att gå ännu längre än Montelius. Från såväl norskt som svenskt håll har gjorts gällande, att vi måste räkna med att människan varit här redan under den sista interglacialen.2 Denna hypotes synes nu ha fått en viss bekräftelse genom publiceringen av ett ooup-de-poing-liknande redskap, &om år 1905 skall ha anträffats i ett interglacialt lager på Jylland. 3 Frågan om den interglaciala bebyggelsen av Skandinavien har dock haft ett i övervägande grad teoretiskt intresse. I nära kontakt med den pågående forskningen och dess resultat ha däremot De mandelformiga flintverktygens ålder. Ant. Tidskr., D. 20: 6 (1918). E k h o l m , Människor i Skandinavien under sista interglacialen? Ymer 1925 (i tysk övers, även i Wien. Prähist. Zeitschr. 1926) med där ang. litteratur. 8 B j ö r n , Nogen norske stenaldersproblemor. Norsk Geolog. Tidsskr., Bd 10 (1928); se även Ymer 1928, s. 50 ff. 2 1 13 — Fornvännen 1929. ICVrTTERHBTS HISTORIE Ö C H ANTIKVITETSAKADEMIENS BIBUOTEK 194 Gunnar Ekholm. stått diskussionen om dateringen av vissa stenåldersfynd, som under de sista 10—15 åren blivit gjorda i Norge. Ifrågavarande fynd utgöras av de "flintplatser", som framförallt tack vare energiskt arbete av konservatorn vid universitetsmuseet i Oslo A. Nummedal blivit uppspårade i kustområdet mellan Bergen och Trondhjemsfjordens mynning. De framträda som anhopningar av flintartefakter, till övervägande delen avfall, men även primitiva skiv- och kärnyxor tillika med en mängd småredskap av skiftande art. Ehuru inga kulturlager förekomma, har man här ansett sig ha att göra med boplatslämningar. Angående daterigen och tolkningen av denna "Fosnakultur" (Fosna, gammalt namn på Kristiansund) ha åsikterna brutit sig mot varandra. Då fyndplatserna ofta ligga på en anmärkningsvärt hög nivå — vid Kristiansund exempelvis 40 m. ö. h. (Tapesgränsen här 21 m.) — har enighet dock nåtts om att denna kultur delvis går tillbaka till Maglemosetiden. Vida längre går dock Nummedal själv. Hänvisande till materialets rent paleolitiska karaktär med dess burins, grattoirs carénés etc. gör han gällande, att de äldsta av dessa boplatser måste hänföras till Magdalénien och äro utlöpare från Västeuropas senpaleolitiska kultur. 1 Dessa åsikter ha rönt gensägelser, men nya upptäckter under de senare åren synas giva dem ett visst stöd. Under en forskningsresa 1926—27 har Nummedal i Älta prestgjaeld i norska Finnmarken upptäckt ett antal boplatser. De äldsta ligga å sluttningarna av berget Komsa på en höjd av 54—57 m. ö. h. och synas markera en gammal strandlinje, enär artefakterna delvis äro svallade. Det här anträffade fornsaksmaterialet — företrädesvis i dolomitflinta och kvartsit — består till övervägande del av avfall. De färdiga redskapen visa stor överensstämmelse med Fosnakulturens, och Nummedal anser sig där återfinna grattoirs carénés, éclats Levallois och en mängd burins av skiftande former. Hänvisande särskilt till nivåförhållandena drar Nummedal slutsatsen, att denna "Komsakultur" tillhör den subarktiska tiden och arkeologiskt får dateras till slutet av Magdalénien. Längre norrut, vid Porsanger i Finnmarken, å Varangerhalvön samt i gränsområdena till Ryssland, har den norske forskaren uppspårat andra, deli Norsk Geolog. Tidsskr. 1924, s. 89 ff.: en mer allmän hänvisning till paleolitisk tid göres i Oldtiden 1922, s. 145 ff. Ett nord skandinaviskt paleoliticum? 195 vis ännu högre liggande boplatser. Bland de redskap, som här tillvaratagits, förtjäna särskilt nämnas en del "nsevestene" (coupsde-poing). De ovan refererade forskningsresultaten, som hittills blott delvis och i korthet blivit offentliggjorda genom upptäckaren själv, 1 äro utförligare framlagda och diskuterade av hans landsman, konservator Anathon Björn. 2 Till den av Nummedal och andra företrädda åsikten om ett sammanhang mellan flintplatserna och Västeuropas paleoliticum ställer han sig avvisande. Teoretiskt möjligt och nödvändigt att överväga finner han däremot antagandet av en fortsatt habitation från interglacial tid. Dock ställer han sig tvivlande till att människan kunnat övervintra i Norge med hänsyn till att exempelvis icke mammut och rayskoxe varit i stånd därtill. Starkt betonas däremot, att den egendomliga blandning av redskapstyper från olika paleolitiska perioder, som är utmärkande för Komsakulturen, ej är något helt isolerat fenomen. Samma förhållanden äro även utmärkande för den under de senaste åren upptäckta senpaleolitiska civilisationen i Sibirien, Mongoliet och Nordkina. Då vidare Komsakulturens enligt hans mening äldsta boplatser äro att finna i Norges nordligaste landsdelar, vågar han framlägga en hypotetisk förklaring: ifrågavarande civilisations uppträdande i Finnmarken markerar en invandring, som från Asien når fram till den skandinaviska halvön under tidig del av det postarktiska skedet. Denna invasion antages beteckna den äldsta bebyggelse av Skandinaviska halvön, varmed vi arkeologiskt ha att räkna. Såsom synes, är det både djärva och överraskande teorier, som här framläggas. Att den första invandringen till Norden ej, såsom man förr antagit, kommer från söder utan från öster kan möjligen synas oförenligt med vad vi veta om fortgången av den sista isens avsmältning. Att märka är emellertid, att denna avsmältning skett koncentriskt, och liksom människan följt den tillbakavikande isranden från söder, kan hon givetvis ha gjort det även från andra väderstreck. Det påvisade förhållandet, att vissa delar 1 N u m m e d a l , Stenaldersfundene i Älta. Norsk Geolog. Tidsskr., Bd 9 (1926—27). — Numera även utförligt och rikt illustrerat i arbetet Stone age finds in Finnmark. Oslo 1929. (Korrckturtillägg.) 2 Anf. arb. i Norsk Geolog. Tidsskr. 196 Gunnar Ekholm. av Norge, däribland Lofoten, aldrig varit överisade, öppnar även möjligheter för att dessa landsdelar mycket tidigt varit beboeliga. En förtjänst hos dessa teorier synes vidare vara, att de giva en i varje fall beaktansvärd förklaring till Norges egendomliga antropologiska förhållanden. Denna sida av problemet beröres visserligen ej alls av vare sig Nummedal eller Björn. Det förefaller dock frestande att i bärarna av Komsakulturen se någon av de kortskalliga raser, som äro så starkt företrädda i Norge. Hur i flera avseenden tilltalande än de här refererade teorierna kunna förefalla, torde dock den, som haft tillfälle att i Oslomuseet studera det där framlagda materialet, ej känna sig helt övertygad om deras riktighet. Onekligen gör detta material ett starkt primitivt intryck. Det förefaller dock, som skulle den paleolitiska prägel, som tillskrivits detsamma, väsentligen inskränka sig till denna primitivitet. Likheten med paleoliticums artefakter synes sålunda snarast vara av den allmänna art, som alltid förefinnes mellan primitivt stenåldersmaterial, när stenens beskaffenhet fordrar en likartad behandling — i detta fall slagteknik. 1 Några verkliga överensstämmelser torde vara svåra att finna, i varje fall i det till beskådande framlagda materialet. Där fullt klara typer äro för handen, äro dessa icke paleolitiska utan mesolitiska, t. ex. pilspetsar (fig. 81) av samma art som från de yngre flintplatserna, skivskrapor (fig. 82: c) samt skivyxor (fig. 82: f). Den senare typens närvaro i materialet påpekas även av Björn, men han antar, att den här uppstått oberoende av motsvarande form i Sydskandinavien. Att skivyxan inom skandinaviskt område uppstått på två olika håll och vid skilda tidpunkter förefaller dock mycket egendomligt. Det faktum, att skivyxan i Sydskandinavien fortlever under årtusenden utan att undergå någon nämnvärd utveckling synes markera dess egenskap av utpräglad flinttyp. Den torde därför få antagas ha uppstått inom flintområdet och först sekundärt efterbildats i annat material. Skivyxans förekomst i Komsakulturen förefaller sålunda snarast tala för att denna civilisation kommer söderifrån. Det kan även ifrågasättas, om ej de såsom "naevestene" betecknade redskapen åtminstone i en del fall äro klumpigt tillformade kärnyxor. 1 Enligt vad konservator Nummedal, sedan ovanstående nedskrivits, meddelar mig, har han nu kommit till annan uppfattning om detta material: dot tillhör icko Magdalénien utan Aurignacien. Ett nordskundinaviskt paleolilirnni? 197 F ö r denna tolkning t a l a r onekligen d e r a s u p p t r ä d a n d e tillsammans med s k i v y x a n . Såsom av o v a n s t å e n d e framgår, torde för b e t r a k t a r e n av detta m a t e r i a l även en a n n a n möjlighet till tolkning y p p a sig ä n den a v Nummedal och Björn framlagda f ö r k l a r i n g e n . Det k a n ifrågasättas, om ej K o m s a k u l t u r e n ä r att u p p f a t t a som en nordlig u t l ö p a r e av F o s n a k u l t u r e n . D e n n a å t e r h a r av Th. P e t e r s e n 1 f ö r k l a r a t s som en " r e f l e x " av S y d s k a n d i n a v i e n s flintcivilisation: K o r a s a k u l t u r e n skulle sålunda intaga samma ställning till Sydskandinaviens mesolit i s k a flintkultur, som den förr såsom " a r k t i s k " betecknade skifferk u l t u r e n till dess neolitiska. I båda fallen liar m o t s ä t t n i n g e n Fig. 81. Pilspetsar i kvartsit och flinta frän Alla och Porsangcr. i j t . mellan Syd- och Nordskandinavien sin g r u n d i det olikartade stenmaterial, som kommit till användning. Översättningarna av de södra landsdelarnas flintformer h a ej alltid k u n n a t bli o r d a g r a n n a . V a d b e t r ä f f a r h y p o t e s e n om en n o r d l i g i n v a n d r i n g s v ä g för den n o r s k a boplatscivilisationen, förefaller den nu ej heller nödvändig. B j ö r n s avvisande hållning 2 till professor K o z l o w s k i s parallclliser i n g a v F o s n a k u l t u r e n med den polska Chwalibogowicien (Swidérien) u n d e r h ä n v i s n i n g till att alla förbindelser s a k n a s i n n e b a r otvivelaktigt mycket berättigat. De senaste iakttagelserna angående den även i Norge företrädda L y n g b y k u l t u r e n 3 tala emellertid för i Aarbeger 1920, s. 18 ff. 2 Anf. arb., s. 74 f. > II o h m a n n , Ein neues Vorkommen dor Lyngbystufe. Prähist. Zeitschr., Bd 18 (1927). — S c h w a n t e s i Mitt. aus dem Museum f. Völkerk. in Hamburg XIII, 1928, s. 183 ff. 198 Gunnar Ekholm. att denna är en direkt avkomling av den nämnda polska civilisationen. Det torde nu icke vara för djärvt att draga en hypotetisk invandringslinje från mellersta Weichsel till Kristiansund. Antagandet att bebyggelserörelsen således även i Norge gått från söder till norr kan synas strida mot den framlagda förklaringen, Fig. 82. Stenredskap från boplatsen vid Berlevåg på Varangerhalvön (f) och i Porsanger (övriga), e i flinta, övriga i kvartsit. 1/3. att de äldsta boplatserna äro de nordligaste. Denna tidsbestämning grundade sig dock i främsta rummet på iakttagelserna av dessas höjd över havet. Såsom konservator Nummedal senare haft vänligheten meddela mig, kunna emellertid för närvarande inga bestämda uttalanden göras om åldern på de jordlager, som i norska Finnmarken ligga ovan Tapesgränsen. En fullständig utredning av dessa förhållanden vore bästa medlet att erhålla en säker tidsbestämning av denna boplatskultur. Erfarenheter på olika håll ha visat omöjligheten att datera dylikt material på den typologiska Ett nordskandinaviskt paleoliticum? 1 199 analysens väg. Här ökas svårigheterna ytterligare genom det mesolitiska skedets långvarighet. Det måste således betonas, att när Komsakulturen ovan karakteriserats såsom snarast mesolitisk, anges därmed endast dess kulturhistoriska, icke dess kronologiska ställning. Om dessa boplatsers ålder tillkommer det naturvetenskapen att säga det avgörande ordet. Här må dock uppmärksamheten fästas på att även om de förläggas så långt tillbaka som till början av det goti-glaciala skedet, så mot- MM* g h Fig. 83. Stenredskap från boplatser på Varangerhalvön (a), i Älta (h) och i Porsanger (övriga), a, d, g och h i flinta, övriga i kvartsit. 1/3. svarar detta dock enligt De Geer 2 endast Azilien, således en mesolitisk, icke någon paleolitisk epok. I denna fråga gå dock meninVad beträffar det skandinaviska materialet, talar diskussionen om flintmandlarna sitt tydliga språk (se art. Mandelförmige Flintgeräte i Reallexikon der Vorgeschichte). Upptäckten av Schaalsee-civilisationeu i Hannover med dess tidigpaleolitiska prägel (Mitt. aus dem Museum fiir Völkerk. in Hamburg XIII, 1928, s. 169 ff.), synes även innebära en maning till försiktighet på detta område. 2 Förhistoriska tidsbestämningar (Ymer 1925), fig. 1. 1 200 Gunnar Ekholm. garna isär. Exempelvis är Knud Jessen 1 böjd att betrakta Nordens rentid såsom samtida med Västeuropas. Skulle detta bekräfta sig, är Lyngbyskedet och med detta sannolikt en avsevärd del av de norska boplatserna att hänföra till Magdalénien. Under sådana omständigheter skulle vi även vara berättigade att med Nummedal och Björn tala om en Skandinaviens paleolitiska stenålder. Men denna får då snarast anses knyta an till den europeiska, icke till den asiatiska kontinenten. Alldeles oberoende av hur svaret kommer att utfalla på frågan om Komsakulturens ålder, få dessa upptäckter av stenåldersboplatser mellan 70° och 71° nordlig bredd betecknas såsom av utomordentligt värde och intresse. Det vore högeligen önskvärt, att tillfälle kunde beredas konservator Nummedal att fullfölja sina undersökningar på svenskt område. Intet tvivel kan råda om att detta nya material kastar ett nytt och förklarande ljus över mycket i vårt eget Norrlands stenålder. I denna förefinnas typer — exempelvis de mandelformiga kvartsitredskapen i Vängelboplatsen 2 — som varit omöjliga att anknyta till utvecklingar i söder. I Komsakulturens kärnyxor och andra redskapsformer ha vi nu på nära håll förutsättningarna för åtskilligt, som möter oss på norrländskt område. Det vore av det största intresse att genom uppspårande inom vårt eget land av boplatser, liknande de nordnorska, vinna ökad kunskap om dessa relationer mellan öster och väster i Nordskandinaviens stenålder. Ett fynd från Strömnäs, Hammerdals, socken, i Östersunds museum pekar i den riktningen, att dylika efterforskningar icke skulle bliva resultatlösa. 3 De förhistoriska tiderna i Europa (Stockholm 1926), s. 19 f. Fornvännen 1914, s. 57; Reallexikon der Vorgeschichte, Bd 9, Tf 35. 8 Enligt vad som benäget meddelats mig av länsantikvarien Eric Festin, inkom detta fynd till museet 1904. Vid av honom anställda grävningar på fyndplatsen kom dock huvudsakligen avfall i dagen. De först inlämnade föremålen utgöras av ett mandelformigt redskap, liknande de i Vängel funna, ehuru något grövre, samt ett bättre arbetat, närmast liknande en kärnyxa. Materialet för båda redskapen är kvartsit. Ett stycke '"dolomitflinta", sannolikt importerat från Norge, sammanknyter fyndet med de norska Komsaboplatserna. 2 1 Ein nordskandinavisches Paläolithicum? 201 ZUSAMMENFASSUNG. G u n n a r E k h o l m : Ein nordskandinavisches Paläolithicum? Während dor letzten 15—20 Jahre sind in Norwegen, in den Gegenden zwischen der Stadt Bergen und dor Mtindung des Drontheimfjordes zahlreiche "Flintplasser"' (Feuerstcinplätze) entdeckt worden — Anhäufungen von primitivcn Scheiben- und Kernäxten nebst einer Menge Kleingeräte verschiedener Art. Da die Fundplätze oft auf einem sehr hohen Niveau liegen — bei Kristiansund 40 m. tiber dem Meer (Tapes-Niveau hier 21 in.) — hat man darin eine Stutze fiir eine hohe Altersbestimmung finden wollen. Im allgemeinen hat man es jedoch nicht gewagt, diese "Fosnakultur" weiter zuriick als in die Kökkcnmöddinger- öder höohstens Maglemosezeit zu verlegen. Das grösste Verdienst um dio Entdeckung und Untersuchung dieser Wohnplätze hat sich der hervorragende Feldarchäologo Dr. A. N u m m e d a l erworben. In der Landschaft Finnmark, u. a. auf dem Berge Komsa in Kirchspiel Älta, hat er eine bedeutende Anzahl Wohnplätze entdeckt. Aus den Niveauverhältnisscn und auf friihere naturwissenschaftliche Ergobnisse gestiitzt zog Nummedal zuerst den Schluss, dass die 'Komsakultur" der subarktischen Zeit und dem Ende dos Magdalénien zuzuweisen sei. Später schreibt er diese Zivilisation dem Aurignacien zu. Ein Landsmann Nummcdals. Dr. A. Björn, wagt eine hypothetischc Erklärung vorzulegen: das Auftreten der Komsakultur iu Finnmark markiert eine der friihen Postglazialzeit angehörcnde Einwanderung, die aus Asien her die skandinavischo Halbinsel erreicht hat. Demjenigen, dor im Osloer Museum das ausgestellte Material dieser Untersuchungen betrachtet, drängt sich jedoch die Frage auf, ob hier wirklich eine paläolithische Kultur vorliegc. Die meisten Artefakte durften als a t y p i s c h zu erklären sein. Wenn aber sichere Typen vorhanden sind, orweisen sie sich als m e s o l i t h i s c h . Vielleicht haben wir in der Korasakultur nur eine Schwester der siidlichen Fosnakultur zu erblicken. Wenn diese zwischen dem 70. und 71. Grad n. Br. neuentdeckten Wohnplätze hier als am ehesten mesolitisch bezeichnet werden, so muss jedoch betont werden, dass damit nur ihre k u l t u r g e s c h i c h t l i c h e , nicht ihre chronologische Stellung angegeben wird. Zu bemerken ist aber, dass, auch wenn wir die Komsakultur auf eine so friihe Stufc wie die gotiglaziale Zeit verlegen, dies nach De Geer nur das Azilien, also eine mesolithische Epoche, bezeichnet. In dieser Frage gehen jedoch die Molnungen stark auseinander. Einige Forscher sind geneigt, die Renntierzcit Skandinaviens mit der Frankroichs zu parallelisieren. Wenn dies sich als richtig erweisen sollte, so ist die ganze Lyngby-Stufe und damit ein beträchllichor Teil der norwegischen Wohnplätze dem Magdalénien zuzuweisen. Solchcnlalls wären wir auch ohne Zweifel berechtigt, mit Nummedal und Björn von einem skandinavischen Paläolithicum zu sprechen. K.VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITETSAKADEMIENS BIBLIOTEK