De uppländska boplatsfynden kring Bälinge mossar Ekholm, Gunnar Fornvännen 24, 1-18 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1929_001 Ingår i: samla.raa.se Förf. foto. Fig. 1. Boplatsen vid Anneberg, Oxsätia, frau S. De uppländska boplatsfynden kring Bälinge mossar. Av GUNNAR EKHOLM. edan upptäckten av Åloppe-Mjölkbo- och Torslunda-boplatserna 1 i Uppland under början av vårt ä r h u n d r a d e h a r ett dussintal dylika fornminnen kommit i dagen inom landskapet (fig. 2 ) . I åtskilliga avseenden, icke minst med h ä n s y n till förekomsten av hyddbottnar 2 h a r Äloppe-gruppen länge varit den mest betydande. De senare å r e n s fynd k r i n g Bälinge mossar göra den emellertid n u r a n g e n stridig. Det var den å r 1916 gjorda undersökningen av boplatsen vid Sotmyra 3 , som bildade inledningen till uppdagandet av en rad betydande fynd k r i n g n ä m n d a mosskomplex inom Skuttunge och Bälinge socknar. Sammanlagt äro n u fem stenåldersboplatser undersökta i denna del av landskapet. De g r u p p e r a sig samtliga kring de forna, från nordost mot sydväst inskjutande fjärdar, som nu m a r k e r a s av de tre s t o r a Bälingemossarna (fig. 3 ) . N ä r a det forna fjärdsysleA l m g r e n , Uppländska stenåldersboplatscr. Fornvännen 1906. L i n d q v i s t , En uppländsk gårdsanläggning från stenåldern. Fornvännen 1916. 3 E k h o 1 m, Två nyupptäckta uppländska stenåldersboplatser. Uppl. Fornm. Tidskr., H. 33 (1918). 2 1 1 — Fornvännen 1929. OCH Gunnar Ekholm. Fasta fornminnen i Uppland Stenåldersboplats • Fn\n [ter I • UPPLAND vitt Västi-r Fcmebo- t i d Vid Ramsjö-lid. Vid Åloiyte -tidVill Haga lid. 9, . Z O • - *• i Hällristning • Av äldre tyji » • yngre - Fig. 2. Karta över Uppland med inlagda nivåkurvor, stenåldersboplatscr ooh hällristningar. I—XIV. Stenåldersboplatser: Ramsjö, Vittinge sn. II. Nyskotten, Altuna sn. III. Dalkarlsbo, Järlåsa sn. I V . Oxsätra, Bälinge sn. V. AsboKallmosson, Nora sn. VI. Ullbo, Väster-Lövsta sn. VII. Aloppe-gruppen, Nysätra-österunda socknar. VIII. Långbacka, Skogstibble sn. IX. Ilolmbro, Skogstibble sn. X. Ytterby-Vadbron, Skuttunge sn. XI. SotmyraPerebo, Skuttunge sn. XII. Tibble, Björklinge sn. XIII. Torslunda, Tierps sn. XIV. Ingarö Malm, Ingarö sn. mets mynning i nordost ligga boplatserna vid Sotmyra och Persbo, längre upp vid ett annat sund de vid Ytterby och Vadbron. Inom Oxsätra by, vid Annebergs missionshus ä r den femte stenåldersboplatsen belägen. Stenålderns strandlinje är vid Sotmyra och P e r s b o De uppländska boplatsfynden kring Bälinge mossar. 3 beräknad till 40,5 m., vid Ytterby-Vadbron till omkring 42 m. över nuvarande vattenstånd. Annebergsboplatsen ligger ännu högre, men dess läge ovan en brant terrass (med överkant på en höjd av 47,2 m. ö. h.) omöjliggör närmare bestämningar av den samtida vattenytan. Bland de fem boplatserna kring Bälinge mossar intar den vid Fig. 3. Karta över Bälinge mossar med inlagda stenåldersboplatser samt plogfyndet från Svarvarbo. På grundval av J. C. Wellenius' karta i Sv. Mosskulturfören. Tidskr., årg. 30 (191C). Anneberg en särställning (fig. 1, 11). Keramik saknas här fullständigt, men i stället äro yxor funna i avsevärt antal. Bland dem kunna urskiljas flera av tydlig tunnackig typ, varför boplatsen får hänföras till döstiden. De fyra övriga boplatserna tillhöra alla Åloppegruppen. Såsom alltid på fyndplatser av denna art är det keramiken, som dominerar bland inventariet. Vad som dock förlänar dessa båda dubbclboplalser ett särskilt intresse är de här frampreparerade hyddbollnarna. 4 Gunnar Ekholm. Redan vid Persboboplatsens preliminära undersökning hösten 1922 uppmärksammades, att kulturlagret starkt koncentrerade sig i vinkeln mellan två stenblock (fig. 6) — det ena av dem sedan ett par år tillbaka bortsprängt och använt såsom material till brobygge. Dessa förhållanden tolkades såsom vittnesbörd om att här ' ° • • • « o , o o a o Fig. 4. Karta över boplatsområdot Sotmyra-Persbo. Av T. Runstedt och Hj. Larsen. legat en hydda. Våren följande år blev platsen inrutad och utgrävd (fig. 5). Vid denna undersökning framgick, att omedelbart under grästorven befann sig ett kulturlager, vanligen med en mäktighet av 0,5—1,5 dm. Inom rutorna C III—C IV gick det dock ned till ett djup av närmare 0,5 m. Överst i detta kulturlager lågo massor av lerkliningsstycken — av dylika tillvaratogos betydligt över 500 — i stor utsträckning så hårt brända, att de hade en slaggartad karaktär. Till någon del i jämnhöjd med kliningen men vanligen på större De uppländska boplatsfynden kring Bälinge mossar. 5 djup lågo närmare 1,600 krukskärvor samt en del ben, kol och kvartsstycken. Om fördelningen av detta fyndinventarium inom det år 1923 utgrävda området ger nedanstående tabell, jämförd mod planen av hyddbottnen (fig. 5), ett begrepp: fc. V / Ruta Krukskärvor oornerade ornerade •o be a c 'a & a v o c as CD "C S E Anm. 5 C •2 i Vårens u n d e r s . i l 2 12 — 2 23 — — 2— 3 3 1— 1 —— 10 — — 15 — — 7 2 » » i> CIV Höstens u n d e r s . D I - E I Summa » » » » » » » » » » » » » » » i > » > » » AI AII A III A IV BI Bil B III B IV B V Cl C II6) 24 80 14 23 99 5 19 12 4 12 11 35 11 77 cm 51 121 54 324 — 53 51 1 102 9 — 125 17 33 x ) 27 15 — 132 5 2 83 11 4») 51 •) — — 43*) — — 33 —— 144 —— 55 —— 226 —— —— — —— 1 — —— ——— ——— — —— 1 s — — l) — — — 2) — :l) — 4) — 6) — — — 9 därav 5 tänder tänder därav 1 recent därav 5 recenta i d e n n a ruta även en mindre kritboll i 376 1184 (553 40 | 67 Summa sumi naruni 1 >,238 i öremå . I samma mån, som kulturlagret bortknivades och sållades, blottades i östra delen av det Titgrävda området ett lager stenar, med sin huvudmassa koncentrerade till rutorna C I och C II. Denna stenanhopning visade en tydlig inre kantlinje, löpande parallellt med gropen efter det bortsprängda blocket. Utan tvivel föreligger här lämningar efter en primitiv, låg mur. Dennas uppgift torde ha varit att utgöra ett slags sockel för de med klinverk överdragna träkonstruktioner, varav hyddan att döma av de gjorda fynden till väsentlig del bildats. Av den kortsidevägg, varav man kunnat vänta spår mitt emot det bevarade blocket, kunde inga rester upptäckas. Denna plats intogs i stället av en rund, stenlagd härd. Mellan denna och den nyssnämnda muren iakttogs ett mellanrum, som antagligen markerar ingången. Nära härdens innerkant samt vid korsningspunk- 6 Gunnar Ekholm. ten för murens mittlinje och härdens diameter iakttogos två stolphål med ännu bevarade trärester, en av dem med tydliga spår av tillspetsning. Enligt benäget meddelande av framlidne professor Torsten Lagerberg var det ena stöttfragmentet av tall, det andra av gran. Bortsprängt ff stenblock Skala Fig. 5. Plan av hyddbottnen vid Persbo. — I rutorna A, B III—IV härden; n, b stolphål. I betraktande av att hyddbottnen intar en yta av endast omkr. 16 kvm. måste antalet här gjorda fynd — över 2,000 nummer, varav mer än 1,700 lerkärlsbitar — betraktas såsom anmärkningsvärt stort. Påfallande var även, att ett betydande antal av de kera- De uppländska boplatsfynden kring Bälinge mossar. 7 miska fragmenten läto sig sammanfogas. När vidare hänsyn tages lill det ovan berörda förhållandet, att lerkliningen i flera fall var ytterst starkt bränd, inställer sig ovillkorligen tanken, att hyddan hastigt blivit utrymd på grund av eldsvåda. Utanför hyddans sydöstra hörn har tydligen vid olyckans inträffande stått ett lerkärl all döma därav, att bitarna till det i fig. 12 återgivna största fragmentet samtliga upptogos på gränsen mellan rutorna D I och E I. Pörf. foto. Fig. 6. Persbo-boplatsen från NV. — X platsen för hyddbottnen. Är denna tolkning riktig, föreligger här en motsvarighet till ett annat uppländskt fynd — bronsåldershyddan vid Boda i Breds socken.1 Samma år, som undersökningarna vid Persbo i huvudsak slutfördes, kom i dagen, att även det sund, som förbundit den norra och den mellersta av de tre Bälingsfjärdarna, flankerats av stenåldersboplatser (fig. 10). Vid Vadbron å det gamla sundets östra strand var dock det forntida bebyggelseområdet genomskuret av landsvägsanläggningen och vidare bebyggt med uthus (fig. 11). Mellan dessa iakttogs dock ett tydligt kulturlager, varur närmare 700 krukskärvor vid gödselhögens avverkning senare på sommaren kunde upplockas. i Almgren i Fornvännen 1912, sid. 132 ff. 8 Gunnar Ekholm. Med hänsyn till iakttagelserna vid Sotmyra-Persbo kunde dock räknas med att även vid detta stenålderssund en dubbelsidig bebyggelse förelegat. Delvis med hjälp av en intresserad person på platsen lyckades det även atl på den forna västra stranden uppspåra helt orörda kulturlager. På en i den forna fjärden utskjutande udde hado även här legat en stenåldersboplals. Fyndområdet låg nu på ägorna av Yllerby gård under Kipplingeberg. Södra kanten av ett här liggande berg visade en egendomlig bildning med tvé i rät vinkel mot varandra stående lodräta klippväggar. Förf. foto. Fig. 7. Boplatsen vid Vadbron finn XNV. Då detta förde tanken till förhållandena vid Persbo, upptogos provgropar på platsen. Dessa utvisade kulturlager med keramik, varför området inrutades och Titgrävdes. Undersökningarna lämnade det resultat, som framgår av fig. 8—9: en i vinkeln mellan bergväggarna liggande hyddbotten, närmast i form av en oregelbunden fcmsiding, med utanför ingången anbragt eldstad av omkr. 0,5 m:s diam. Denna har legat omedelbart på moränen i lä av ett slags vindskärm, bildad genom en halvkrelsformig nedskärning i marken. Delvis var väggen av denna nedskärning klädd med stenar i kallmur. Av stenlagd härd kunde intet spår upptäckas. Kulturlagret i denna hyddbotten mätle ett djup av 0,2—0,5 m. De här tillvaratagna föremålen uppgingo till ett antal av närmare 1,100, av vilka över 700 utgjordes av krukskärvor. Deras fördelning å den utgrävda arealen framgår av nedanstående tabell: De uppländska boplatsfynden kring Bälinge mossar. Krukskärvor Ruta oornerade A:I A:II A: III B:I B:II B:III 40 47 3 67 40 3 28 15 59 9 6 28 61 4 12 151 573 ornerade 10 23 3 24 10 2 16 4 21 4 2 14 7 Kvarts Kol Ben Varia 1 (obr.) I bit fältspat — — — — 2 5 — 6 1 1 1 (br.) 0:1 C:II C : III D:I d j u p - 2 0 cm. D: II » 20—50 » B : II B : III E:I E:II E:III Summa — 1 1 — 28 27 1 (br.) 1 bit bränd lera c. 40 ej av kärl 12 c 170 9 (br.) 9 1 5 5 c. 310 12 9 — 2 10 — — 9 149 — — — — 16 Summa summa r u m 1,0 S2 fören läl. Enligt vad tabellen visar, fördela sig fynden tämligen jämnt på det kvadratiska området mellan bergväggarna. I rutan C I, där en vägg synes ha legat, saknas de nästan fullständigt men bli i C II något talrikare, enär inom denna faller partiet närmast innanför ingången. I rutan C IV, området utanför ingången, öka de betydligt i antal. Till de rikaste partierna höra även rutorna D II ooh D III. Detta sammanhänger tydligen med att dessa ligga omkring och söder om eldstaden. Såsom även framgår av denna tabell, var fyndinventariet här endast omkring hälften så stort som det vid Persbo, ehuru den undersökta arealen är något större. Lerklining saknades fullständigt, varav framgår, att denna hydda aldrig härjats av eld. Att den icke plötsligt övergivits antydes även av keramikresterna. Dessa äro genomgående av vida sämre beskaffenhet än i Persbo. Härtill kan dock i någon mån ha bidragit, att godset här varit tunnare och tillhört kärl av mindre dimensioner. Göres en jämförelse mellan de ovan beskrivna hyddbottnarna och K.VrrTB»HETS HISTORIE OCH ANTTKVlTETSAKADEMIENS 10 Gunnar Ekholm. likartade nordiska fynd, k u n n a iakttagas vissa motsättningar. Hittills k ä n d a bosläder från stenåldern i Sverige, om vilkas form vi k u n n a draga s ä k r a slutsatser, ha varit helt r u n d a eller haft en d r a g n i n g mot det ovala. 1 De båda uppländska äro de första med tendens mot fyrsidighel. Om T h o r d e m a n s uppfattning 2 är riktig, att eldstadens plats utanför dörren ä r ett primärt drag, och att man Fig. 8. Plan av Ytterby-hyddan. — På gränsen mellan rutorna C II och C III ingången; i rutan D II eldstaden. först s e n a r e d r a r den innanför denna, representerar Ytterby-hyddan den äldsta typen av de båda. Även i det hänseendet synes den vid P e r s b o f ö r e t r ä d a ett s e n a r e stadium i utvecklingen, att den h a r en stenlagd härd, under det att vid Ytterby eldstaden ligger omedelbart på moränen. Vid Persbo synes även föreligga en övergångsform i utvecklingen så tillvida, att härden att döma av stolphålens 1 S c h u 1 z-M i n d e n , Das germanische Haus (Mannus-Bibl. Nr 11), sid. 77 ff. — Se även artikeln Multorp ( S v e n D r a k e n b e r g ) i Reallexikon der Vorgeschichte hrsg. M. E b e r t (Berlin 1924 ff). 2 Förhistoriska hustyper i Norden (Rig 1920), sid. 87. De uppländska boplatsfynden kring Bälinge mossar. 11 plats och resterna av långmuren legat till hälften inom, till hälften II Inni hyddan. Nästa steg i utvecklingen skulle då möjligen vara att se i h y d d o r n a från Åloppe med h ä r d a r n a liggande helt inom hyddan. Att i varje fall mellan dessa tre uppländska fyndorter en verklig åldersskillnad föreligger framgår av deras nivåförhållanden. 1 Till det viktiga spörsmålet om grundformen lör de äldsta hyd- K.-A. Gustawsson foto. Fig. 9. Ytterby-hyddan efter utgrävningen. — a ingången, b eldstaden. d o r n a torde de båda u p p l ä n d s k a fynden dock icke lämna något bid r a g av större vikt, enär deras form helt betingas av de yttre förhållandena. Men väl k u n n a de s ä g a s u t g ö r a en v a r n i n g mot det dogmatiska uppfattningssättet, att alla hyddor från stenåldern måste ha varit r u n d a . Stenålderns såväl som den förhistoriska tidens bostäder över huvud taget ha säkerligen hatt olika former allt efter 1 Om de hästskoformiga hyddorna vid Klein-Meinsdorf i Holstein se T h o r d e m a n , anf. arb. med där angiven litt. — Från Trebus i Brandenburg finns en av stolphål markerad fyrsidig hyddbotten, som av keraraikfynden dateras till gånggriftstid (K i e k o b u s c b i Prähist Zeitschrift 1913, sid. 340 ff.). 12 Gunnar Ekholm. Fig. 10. Karta över boplatsområdet vid Vadbron-Ytterby. Av Hj. Larsen. det material, vari de varit uppförda och efter de yttre förhållanden, varunder de konstruerats. 1 Sammanfattas resultaten av de ovan refererade undersökningarna, måste till en början konstateras fyndmaterialets ensidiga samman1 Härom närmare i Rig 1926, sid. 191. De uppländska boplatsfynden kring Bälinge mossar. 13 sättning. Stenredskap saknas så golt som fullständigt, ben- och kolrester äro också jämförelsevis sällsynta. Keramiken däremot är bättre representerad än hittills varit fallet på uppländskt område, om hänsyn tages till de undersökta områdenas areal. Till alldeles övervägande grad utgöres den av skärvor med ett fast, kvalitativt 4t,r 45,1! «5> 10 20 30 40 SO i Fig. 11. Plan av boplatsen vid Anneberg, Oxsätra. Av Hj. Larsen. I stället för siffrorna 6.4 och 6.G bör stå resp. 49,6 ooh 49,8. högtstående gods. Såväl vid Persbo som Vadbron förekomma dock några enstaka bitar av en till synes sämre, porös massa. Vid närmare granskning framträder dock, att här sannolikt föreligger ett fall av anfrätning. Tjockleken växlar avsevärt, från omkr. 1—0,4 cm. Med avseende på sin ornering äro de kerarniska resterna mestadels att hänföra till de två stilar, som betecknats såsom Åloppe I—II. 1 Men vid sidan av dessa keramikstilar uppträder vid Persbo i Uppl. Fornm. Tidskr., H. 33 (1918), sid. 14. 14 Gunnar Ekholm. en på de uppsvenska boplatserna hittills icke representerad ornamentik. Elementen i denna utgöras av gropar och vanligen centimeterlånga streck (fig. 12: de båda mellersta skärvorna). Av dessa beståndsdelar bildas stundom ett system av våg- och lodräta band av en god ornamental verkan. Det kan icke vara något tvivel om att vi här liksom i fråga om stil Åloppe I hava att göra med inflytelser från gånggriftstidens keramik. Lika uppenbart är, att impulserna icke komma direkt utan förmedlade av den boplatskultur, som vi känna framförallt från Siretorp i Blekinge.1 Tydligen ha vi att i uppträdandet av denna keramik se ett uttryck för de sydliga, san nolikt utefter östkusten gående strömningar, vilka redan Åloppeundersökningarna antydde genom de där gjorda fynden av Kristianstadsflinta.' Vid en jämförelse av keramiken vid Yllerby-Vadbron och Sotmyra-Persbo göres iakttagelsen, att skärvorna å den förra platsen äro sämre än å den senare. Delvis torde detta ha sin grund i att godset genomgående synes vara något tunnare och härröra från kärl av mindre storlek. Ehuru de berörda förhållandena försvåra överblicken av det kerarniska materialet vid Ytterby-Vadbron, får dock framhållas, att stilen Åloppe I (med de ornamentala elementen omväxlande horisontellt och vertikalt fördelade) där synes ytterst sparsamt företrädd (fig. 14, rad 2, vänster). Då nivåförhållandena angiva, att detta boplatspar är det äldre, berättigar detta till slutsatsen, att Åloppe I på uppländskt område, i motsats till vad förhallandet synes vara i Östergötland,3 icke representerar något tidigare skede än Åloppe II (med horisontella ornament). Snarare får den här anses gå parallellt med den senare stilens slutfas, inom denna boplatsgrupp framförallt företrädd av Sotmyra-Persbo.' Förklaringen till dessa förhållanden torde vara att söka däri, att boplatserna vid Ytterby-Vadbron tillhöra ett så tidigt skede, att inflytelserna från gånggrifternas keramik ej kunna göra sig kraftigare gällande. 5 i Fornvännen 1913, sid. 177, fig. 58—59. 2 Fornvännen 1906, sid. 105 ff. 8 N e r m a n i Medd. fr. ögd fornm. 1911. 4 Vid Aloppo synes stil Åloppe I gå betydligt längre ned i tiden, såsom antydcs av iiivåförliallaiideiia vid boplatsen i Bustliållsskogen (Fornvännen 1916, sid. 173, 176). 6 Om dessa boplatsers absoluta kronologi se nedan. De uppländska boplatsfynden kring Bälinge mossar. 15 Antagandet av ett stadium i boplatskeramikens utveckling av äldre datum ä r det, som k a r a k t ä r i s e r a s av inflytelser från megalitgravkulturen, låter sig tämligen väl förena med gjorda uttalanden om den östsvenska keramikens uppkomst. Enligt Almgren 1 ä r den utvecklad under en serie påverkningar från Syd- och Västskandina- Fig. 12. Lerkärlsfragmenl från PerBbo. C:a '/a. vien, den äldsta av dessa utgående från y n g r e döstiden tillhörande kökkenmöddingar, liknande dem vid 0 r u m Aa och Signalbakken. Aalborg. Vid en jämförelse mellan kärlen från denna boplats och de äldsta u p p l ä n d s k a , s y n a s dock de s e n a r e med sin mjukt klockliknande profil förete en äldre k a r a k t ä r än de n ä m n d a danska. 2 1 Ant. Tidskr. D. 20:1 (1911), sid. 53 ff. 2 Beträffande Signalbakkens keramik se Reallexikon der Vorgeschichte, Bd 12, Tf. 21. — Donna boplats är på grund av de häl uppträdande tunnackiga yxorna daterad lill döstid. Alt lägga märke lill iir dock förekomsten även av 2 dubbeleggade yxor samt keramikfragment, snarast tydande på gånggriftstid ( M i i l l e r , Ordning, Stenalderen, fig. 217—220). 16 Gunnar Ekholm. Det förefaller sålunda, som skulle ända upp i Mellansverige ha funnits en boplatskeramik med traditioner betydligt äldre än de, som återgå till Signalbakken, och möjligen direkt anknytande till det äldre Limhamns-stadiet. Lerkärlen i boplatserna vid Bälinge mossar (illhöra således i övervägande grad de två äldsta av de fyra kerarniska stilar, som kunnat urskiljas på uppländskt omåde. Dessa boplatser få då anses vara Fig. 13. Lerkärlstragmcnt från Vadbron. C:a 1 l i . betydligt äldre än den yngsta vid Torslunda i Tierp, där den fjärde stilen är representerad, och även något äldre än Åloppe, där den tredje (Åloppe III) är väl företrädd. Dessa slutsatser bekräftas av nivåförhållandena. Såväl enligt Munthes som Ramsays isobassystem måste de 2,5 och 4 m., varmed deras höjdläge överträffar Aloppes, anses beteckna en icke oväsentlig ålderskillnad. Beträffande den absoluta kronologien för dessa boplatser ha från geologiskt håll gjorts uttalanden av stort intresse, grundade på ingående studier av landskapets nivåförhållanden. 1 Åloppe har hänförts till liden 2500—2550, Sotmyra-Persbo till 2550—2600, YtterbyG r a n l u n d , Landhöjningen i Stockholmstrakten efter människans invandring (Geol. Fören. Förh. 1928), sid. 229. 1 De uppländska boplatsfynden kring Bälinge mossar. 17 Vadbron till 2600—2650. Enligt Montelius' system skulle detta innebära, att samtliga boplatserna tillhöra senare hälften av döstiden. Med stöd av keramiken har dock Åloppe förut hänförts lill gänggriftstiden. Ingen anledning föreligger heller till ändring av denna tidsbestämning. I stället får slutsatsen dragas, aii Montelius' givetvis starkt approximativa siffror äro något för låga. Att deras felaktighet dock knappast överstiga ett århundrade antydes möjligen av en i/ Fig. 14. Lerkiirlsfragiiient [rån VIHTIIV. I :;I 'Ii. vid Ytterby-Vadbron funnen krukskärva (fig. 13, rad 1, höger). Denna har samma kantornering som ett nyligen avbildat1 och omdiskuterat, megalitgravkulturen tillhörande kärl, hänfört till övergången mellan dös- och gånggriftstid. Vid sidan av hyddfynden torde de fyra Skuttungeboplatsernas särdeles väl överensstämmande nivåsiffror utgöra det viktigaste vetenskapliga resultatet av dessa undersökningar. Tack vare dem utfylles nu den lucka, som förelegat i fråga om de keramikrika boplatsernas nivåer i Uppland och Östergötland. Sedan dessa nya siffror tillkommit, låter det sig göra att få en i stort sett god överensstämmelse mellan den geologiska, på nivåförhållandena ba1 De förhistoriska tiderna i Europa, Bd 2 (Slockh. 1927), fig. 101. Fornvännen 1939. 18 Gunnar Ekholm. s e r a d e k r o n o l o g i e n för b o p l a t s e r n a och den a r k e o l o g i s k a d a t e r i n g , som i främsta rummet möjliggöres av k e r a m i k e n . 1 ZUSAMMENFASSUNG. G u n n a r E k h o l m : Die uppländischen Wohnplatzfunde um die Bälinge— Moo re herum. Seit der Enfdeckung der Wohnplätze bei Åloppe—Mjölkbo und bei Torslunda in Uppland zu Beginn unseres Jahrhunderts sind gegen ein Dutzend derartiger Fundplätze in der gcnannten Landschaft bekannt geworden (Fig, 2). Zu den ergiebigsten gehören die in den Jahren 1916 und 1922—23 untersuchten fiinf Wohnplätze um die Bälinge—Moore herum (Fig. 3). Den Niveauziffern nach sind die Wohnplätze Sotmyra—Persbo (40,5 m. ti. d. M.) die jiingsten, Ytterby—Vadbron (42 m. 11. d. M.) etwas älter. Der Oxsätra—Wohnplatz Högt oberhalb eimer Terrasso mit dem oberen Rand in 46 m. ii. cl. M. (Fig. 1), eino sichere Bestimmung der Uferlinie ist hier aber nicht möglich. Alle diese Niveaus sand hölier als das des Åloppe—Wohnplatzes (38 m. ii. d. M.), was ein höheres Alter andeutct. Die Annahme eines Altersuntcrschiedes wird durch die archäologischen Verhältnisse bestätigt. In Sotmyra—Persbo fehlt ganz der keraroische Stil Åloppe III (siehe Fornvännen 1916, S. 178: Fig. 8). Die Topfscherben von diesen Wohnplätzen her bieten vielmehr Proben der älteren Stilo Åloppe I, Åloppe II und Siretorpstil dar (Fig. 12). Bei Ytterby—Vadbron tritt nur spärlich Åloppe I auf, dagegen zahlreich Alopjie II (Fig. 13 und 14). Auf dem Oxsätra-Wohnplatz fehlt Keramik, die hier auff.retenden diinnackigen Beile datieren ihn jedoch in die Dolmenzeit. — Der iiborwiegende Teil der Topfsoherben aus Persbo und Ytterby ist an den Stellan blossgelegter Hiittenböden gefunden worden. Dio Persboer Hiitte (Fig. 5) hatte in dem Winkol zwischen zwei erratischen Blocken gelegen. Was ihren Plan betrifft, so ist die Abwcscnhcit einer Wand an der einen Schmalseite zu beachten. Dort lag stattdossen der Hcrd. Die Hiitte boi Ytterby (Fig. 8, 9) war zwischen zwei winklig zueinandor stehenden Felswändon angelegt. Der Grundriss war nnnähernd fiinfsoitig. Ein gepflastortcr Hcrd fehllc hier, und dio Feucrstätte lag unmilltlbar auf der Moräno im Schutzc einer Art Windsehirm, der durch eine lialbkreisfOrmlge Vertiefung im Boden gebildet worden war. Ein Vergleich der Hiittcn bei Ytterby und Persbo mit den bei Åloppe ausgegrabenen (Fornvännen 1916, S. 167, Fig. 2) zeigt die Versohiedonheiten beziiglich der Beschaffenheit und Lago der Feucrstätte. Möglicherweise sind wir bcrechtigt, hior drei verschiedene Stadien in der Entwicklung der Hiitte riicksichtlich dieses Details anzusetzen. i S e min sammanställning i Geol. Fören. Förh. 1923, sid. 111; jfr härmed den med även de senasto uppländska siffrorna utökade tabellen i N i h l é n , Gotlands stonåldcrsboplatser (Stockh. 1927), sid. 227.