Vendelsköldarna Izikowitz, Karl Gustav Fornvännen 26, 181-198 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1931_181 Ingår i: samla.raa.se Vendelsköldarna. Av KARL GUSTAV I Z I K O W I T Z , land de många präktiga vapen, vilka nedlagts i folkvandringstidens hövdingagravar såväl i Vendel och Ultuna i Uppland som i en rik vapengrav inom det stora gravfältet på Vallstenarum och annorstädes på Gotland, intaga som bekant rikt smyckade sköldbeslag en framträdande plats. Medan en del av de i dessa gravar anträffade hjälmarna och svärden blivit föremål för utförlig granskning, saknas en detaljerad skildring av Vendelsköldarna — av deras form och utvecklingshistoria. De bidrag till kännedomen av dessa sköldar, som i det följande lämnas, äro närmast föranledda av i Statens historiska museum utförda sköldrekonstruktioner. Arbetet med dessa påbörjades av riksantikvarien Bernhard Salin, som år 1916 vid ett museimannamöto i Stockholm bl. a. framvisade en rekonstruktion av Vallstena rnms-skölden såsom exempel på huru arkeologiska fynd framdeles borde utställas i Statens historiska museum för att bliva lättare förståeliga för allmänheten. Detta arbete fortsattes senare av museets tjänstemän Sune Linqvist, Erik Sörling m. fl. i samband med en omordning av Vendeltidsfynden1. Det är en del därvid gjorda nya iakttagelser rörande sköldarnas ursprungliga form. som jag här skall framlägga. Det är tyvärr endast sköldarnas metallbeslag, som i de svenska gravfynden bevarats åt eftervärlden. Att dessa varit fastade direkt på skivor av trä, framgår, av de tydliga rester, som flerstädes iakttagas såväl på bncklcbrättenas undersidor som kring nitarna 1 Jfr riksantikvariens årsberättelse fiir år 1927 (Vitt. Hist. och Antikv. Akad:s årsbok, 1928), fig. 2 och 3. 182 Kart Gustav Izikowitz och i de undantagsvis bevarade1 kantbeslagens rännor. Spår av läder eller annan beläggning äro däremot icke iakttagna. De träskivor, på vilka sköldfragmenten i museet apterats, ha emellertid cnligl Salins anvisningar blivit klädda med samma tyg (eliinn numera försett med träimiterande bemålning), som utgör bakgrunden i nlställningsskåpen, detta främst för atl tydligl markera deras Fig, (iii. Rekonstruktion av framsidan 'ill en kupig sköld. Vendel XI. karaktär av rekonstruktioner. Under del första rekonstruktionsförsöket (Vallstenarum) gjordes sköldskivan rund och plan så som sköldarna pa de pressbleck, som smycka Vendelhjälmarna; bärför la lade jn även de i original bevarade plana sköldskivorna såväl i sydskandinaviska mossfynd av högre ålder (framför allt Thorsbjerg på Jylland), som i Gokstadsskeppet från Norges vikingatid. När turen kom till sköldarna från Ultuna och Vendel saml vissa Iran Gotland, märkte man emellertid, all en annan sköldform måste förutsättas. Till ifrågavarande sköldar höra nämligen langa liamltagsbeslag, böjda på ett sådant sätt och med en sådan uniformitet, Vendelsköldarna. 183 all det icke- kan rada nugot tvivel om, all. ej sköldarnas baksidor, varpå handlagen suttit, varit starkt konkava. Tvenne sköldbucklor från Ultuna saml tre från Vendel XIV, XI (fig. 66) och 1 blevo därför apterade på koniska sköldskivor. Likaledes uppsattes sköldhandtag från Ullnna (fig. 69), Vendel XI (fig. 67) och Högbro (Broa) i Hälla socken, Gotland, på konkava sköldskivor eller utsnitt därav. Tvenne gotländska sköldar — den ena från Vallstenarum, och den andra (SHM 14193 A) Iran obekanl plats — samt den rikt förgyllda skölden från Vendel XII (fig. 70) Im dock fått behålla flata skivor. Bland do sistnämnda sköldarnas bevarade beslag Fig. tiT. Detalj från baksidan i I handtagsbeslag till skölden fig. 66. Fig. 68. Genomskärning a\ -kölden tig. 66. saknas nämligen de utslagsgivande handtagsbeslagen; de ha visserligen haft en rad ribbor fastade på sköldarnas framsidor, men såsom dessa varit placerade, ha de, även om sköldarna varit kupiga. icke behöv! göras starkare svängda. Man har därför icke ansett sig mod ribbornas tillhjälp kunna bestämma ifrågavarande sköldskivors form och icko velal ntoslnla den redan av hjälmarnas sköldavbildningar stödda möjligheten, atl också plana sköldskivor förekommit under folkvandringstiden. Vendelkulturens vapen äro ju lill största delen efterbildningar av kontinentala former. Del är därför av intresse atl undersöka. huruvida så också är Fallet med don kupiga skölden eller om åtminstone även denna förefanns i de samtida kulturer, som stall i förbindelse med Norden. Av Limlcnsclimidts "Handbuch" framgår. all den tyska skölden från merovingertiden varil välvd: "Bei der 184 A'ar/ Gastar Izikowitz Flachen Wölbung der Schildwand, welche durch eino leichte Biegnng der Spången genau angegeben ist . . ."1 Även här konstateras alltså de långa böjda hamltagsbeslagen. Bland de i Italien på den tiden bosalla germanerna Im tydligen också kupiga sköldar använts, efter vad som Framgår av utgrävningarna i Castel Tro- 1'iix. 69. Rekonstruktion av baksidan till en kupig sköld. Ultuna. sino*. Fig. 71 visar en rekonstruktion, gjord av R. Mengarelli efter etl böjt handtagsbeslag från grav 142. Till yttermera visso finna vi kupiga sköldar på etl Flertal sam lida avbildningar. Från grav I i ett annat Italiensk! gcniiangravfält. Nocera Umbra 3 . ha vi t. ox. en sköldbuckla — visserligen Icke L i n d on s c h m i d t, L., Handbuch dor deatsohen Mn•rihiiin.-kimde. I. Lie Alterthumer der merovinglschen Zeit Braunschweig 1880—89, sid. 240. 2 ( M e n g a r e l l i , R.), La necropoli liarharica di Castel Trosino presso Ascoli Piceno. — Monumenti antichi pubbl. por oura della R. Accademia dei Lincei, XII. Milano 1902. 8 P a s qui, A. & Pa r i b e n i, R., Necropoli barbarica di Nocera Umbra. — Monumenti antichi pubbl, per ciira della K. Accademia dei Lincei, XXV, Milano 1918. 1 Vendelsköldarna. 185 någon typisk barbarbuckla — (fig. 72) på vilken synes tvä kämpande figurer, båda utrustade med tydligt välvda sköldar. Samma är förhållandet med sköldarna på en sarkofag från Arles 1 (fig. 73). och på den engelska från tiden omkring 700 härstammande s. k. Franks Caskel 2 , vars lock (fig. 74) bl. a. avbildar (re sköldar i I-ig. 70. Rekonstruktion a\ plan sköld. Vendel XII. profil. För övrigt tycks den kupiga skölden hava bibehållit sig en lång tid framåt i vissa trakter. Några krigare på Bayeux-tapeten ha sköldar avbildade i profil, vilka säkerligen äro kupiga. Dessa vittnesbörd mn den kupiga skuldens långvariga och allmänna förekomst utomlands berättiga oss till uppställandet av frågan, om ej kupiga sköldar också förekommit i Norden redan under den romerska liden. Att endast flata sköldskivor, såsom redan nämnts, iakttagits i de danska mossfynden, kan naturligtvis W ti 1 f. O., "Altchristliche und byzantiniache Kunst" 1 (Altchristl. Kunst), sid. 118, Abb. 105. 2 B r o w n , G. Baldwin, The arta in early England, vol VI, pari 1, London 1980. Pl. VIII. Se även L i n d o n g c h m i d I s Handbuch, fig. 226 och 199. 1 186 Karl Gustav Izikowitz. ej utestänga denna möjlighet; en närmare granskning av metallbeslagen kan i själva verket bestyrka den. Med ledning av bevarade kantbeslag och buckla har en oval plansköld från äldre delen av den romerska järnåldern rekonstrue- 1-ig. 71. Rekonstruerad genomskärning a\ sköld. Frän grav 112 vid Castel Trosino, Italien. Klti r R. Mengarelli. Fig. 72. Sköldbuckla. Från grav 1 vid Nocera Umbra, Italien, Efter Pasqui & Paribeni. råts i Stålens hisinri.sk,isciim på del sätt. som framgår av fig. 76. Brättet på denna skölds buckla är, likt Vondelsköldarnas. plant: varken del raka handtagsbeslaget eller kantbeslagens Form befoga i delta fall antagandel av kupig skiva. Annorlunda Förhåller del sig emellertid beträffande en ny sköldbuckleform, som vid mitten av den romerska tiden börjar bliva allmän inom del nordiska området: den nya bucklan har, såsom fig. 7(i visar, sluttande brätte. Denna tvn är även väl känd saviil från mossfynden Vendelskölda n 1 187 i Nydam och Kragehul som från Norge och Finland*. På Gotland* uppträder on enstaka sköldbuckla med fallande brätte redan ler per, V : l : under den efterföljande perioden är samma egendom- Fig. 78. Detalj a\ sarkofi Kil er \\ ulll. Fig. < I. Detalj av locket (ill "Franks ('asket'', ett northombriskt skrin av valrossben. Efter Baldwin Brown. lighet därstädes regel. Almgren och Nerman anmärka (AEG nid. 120, till textfig. 209): "Solche Buckel miissen einen besonderen S h e t o l i g , H a a k o n , Nye .jeriialdorsfund paa Vestlandet (Bergenmus. Aarbok 191G—17, hist. aiilikv. reekke nr 2), fig. 55 och (il. 2 H a c k m a n, A l f r e d , Die ältere Eisenzoit in Finnland (Helsingfors 1905). Pl. 22. 8 1 A I in g r c n, O s c a r , inni N e r m a n , B i r g e r , Die ältere Eisenzeit Förmännen t9Sl, Gotlands, textfig. 309 och fig. (ill—645. U 188 Karl Gustav Izikowitz. U n t e r s a t z aus v e r g ä n g l i c h e r e m Material gehabt haben."' Naturl i g a r e torde väl ändock v a r a att se a n l e d n i n g e n till de sneda brättena i u p p t r ä d a n d e l av koniskt välvda sköldskivor. T y v ä r r bes t y r k a h a n d t a g s b e s l a g e n ej detta a n t a g a n d e lika p å t a g l i g t nu som s e n a r e , ty de förbliva alltjämt, plana. Men en mycket tydlig anpassn i n g efter den k o n i s k a sköldens form röja de i alla händelser, ty de h a n d t a g s b e s l a g , som h ö r a till sköldbucklorna med fallande b r ä t t e n befinnas r e d u c e r a d e till en längd, m o t s v a r a n d e b n c k l e b r ä t t e t s diameter ( Ä E G fig. 642—645, jfr text sid. 128), medan de ä l d r e oftast voro a v s e v ä r t l ä n g r e ( Ä E G fig. 623). T y v ä r r k ä n n e r jag ej det u t o m n o r d i s k a m a t e r i a l e t från samma tid. Det ä r mig därför omöjligt att a v g ö r a , v a r i f r å n b r u k e t a v den k u p i g a skölden införts. T ä n k b a r t är, att det förmedlats av goterna vid S v a r t a havet, från vilka ju så många impulser kommo omkr. 200 e. Kr. E m e l l e r t i d veta vi intet r ö r a n d e d e r a s sköldar, då såd a n a icke n e d l a g t s i g r a v a r n a . Max E b e r t s k r i v e r 1 : " W i e mit diesen T y p e n (hjälm och cikadfibula) steht es mit den s e h r vielen anderen, die a u s g e r m a n i s c h e n G r ä b e r n der s p ä t e r e n Kaiserzeit stammen. F a s t iiberall lässt sich die A b h ä n g i g k e i t von a n t i k e n F o r m e n nachweisen. Zu b e d a u e r n ist die Seltenheit von Waffen in der j i i n g e r k a i s e r z e i t l i c h e n G e r m a n e n g r ä b e r n des Siidostens, die offenbar durch den E i n f l u s s des a n t i k e n G r a b r i t u s zu e r k l ä r e n •ist." T i l l s v i d a r e k u n n a vi alltså endast som en t ä n k b a r möjlighet framhålla, att den gamla r u n d a , k u p i g a g r e k i s k a skölden levat k v a r i de g r e k i s k a s t ä d e r n a vid S v a r t a havet och att g o t e r n a modifierat sin h ä v d v u n n a buckleform för a p t e r i n g på liknande skivor 2 . I f r å g a om s k ö l d b u c k l o r n a s form v i s a de s v e n s k a Vendeltidsfynden mycket s t o r e n h e t l i g h e t : överstycket, som b ä r en på ett kort skaft upplyftad rund toppskiva, ä r välvt nästan, men ej fullt, E b e r t , M a x , Die Wolfsheimer Platte und dio Goldschalo des Khosrau (Baltische Studien zur Arcbäologie und Geschichte, Berlin 1914), sid. 88. 2 På Galoriusbågen i Saloniki ( K i n c h , L'arch de triomphe du Saloniquc, pl. VI, pilie sud-ouest, faco nord-est) äro runda sköldar avbildade, men det är svårt att avgöra, om de äro kupiga eller ej. Sannatorna i Sydryssland hade, att döma av väggmålningar i kurgancr, ovala sköldar. Huruvida romarna haft några koniskt välvda sköldar vid donna tid, känner jag ej. Den tunga romerska skölden var ju en halvcylindriskt böjd rektangel. Helt uteslutet är kanske icko, att germanerna insett fördelen av denna konstruktion och på grund därav gjort sina sköldar välvda. 1 Vendelsköldarna. is;. till höjden av cit halvklot; halsen ä r cylindrisk, något i n d r a g e n . brättet plant och delal i fem lika delar genom de s t o r a huvudena lill de fem n i t a r , som fästat bucklan på träet. D e n n a tryckt halvs f ä r i s k a form a n k n y t e r icke till den n ä r m a s t föregående tidens. F ö r att åtminstone i det v ä s e n t l i g a s t e finna äldre m o t s v a r i g h e t e r _—^--' ^>—-~. 'JtitfÉji , / Vig. 75. Kekonstruktion av sköld från äldre delen av den romerska järnåldern. Torp, Gårdby sn, Öland. mm Fig. 76. Sköldbuckla med fallande b r i t t ». Kälder, Linde sn, Gotland. ÄEG fig. 645. därtill inom det nordiska materialet får man g å till den tid, då bucklor av romersk form gjorde sitt inträde. D e r a s överdelar voro t r y c k t h a l v k l o t f o r m i g a och hade plana b r ä t t e n , men de saknade den för f o l k v a n d r i n g s ! i d e n s bucklor t y p i s k a halsen. F u l l s t ä n d i g a r e m o t s v a r i g h e t e r k n n n a vi emellertid finna genom att å n y o vända oss till kontinenten 1 . F o l k v a n d r i n g s l i d e n s german e r a m ä n d e där h u v u d s a k l i g e n två buckletyper, den ena med S a 1 i n. B e r n h a r d , Die allgonnanischo Thierornamentik, fig. 227 —229, 231, 233, 235 och 236. — L i n d c n s c h m i d t, L., Dio Altorlhiiiiier unserer heidnisi lien Vorzcit, Bd. 1, Tafel 17. — M e n g a r e l l i , anf. arb. 1 190 Karl Gustav Izikowitz. k n a p p och n å g o r l u n d a h a l v k l o t f o r m i g t överstycke liknande Vendels, den a n d r a v a n l i g e n u t a n k n a p p och med n ä s t a n koniskt, högvälvt överstycke. Det ä r tydligen från den f ö r r a typen, som den n o r d i s k a Vendelbucklun h ä r s t a m m a r . V ä g e n för dess s p r i d n i n g hit f r a m g å r av det förhållandet, att de n o r d i s k a exemplar, som fulls t ä n d i g a s t överensstämma med de kontinentala, tillhöra Östersjööarna och F i n l a n d , men endast u n d a n t a g s v i s , såsom i Vendel X I V , Uppland 1 . Den n y a formens u p p t r ä d a n d e medförde sålunda ett a v b r y t a n d e av k o n t i n u i t e t e n och samtidigt av den enhetlighet i vapenskicket hela Norden över, vilket t i d i g a r e m a n i f e s t e r a t s genom ett allmänt b r u k av bucklor med sluttande b r ä t t e n . P å Gotland voro do sistnämnda, såsom vi sett, v a n l i g a åtminstone u n d e r per. V : 2 (350— 400). I V ä s t s k a n d i n a v i e n s y n a s de ha v a r i t i b r u k vida l ä n g r e tid. R ö r a n d e per. 6 (400—600) skriver s å l u n d a Montelius 2 : "Åtminstone i N o r g e hade sköldbucklorna u n d e r en stor del av denna period h u v u d s a k l i g e n samma form som u n d e r slutet av den 5:e." Än mer k o n s t a t e r a r Shetelig 3 : "Skjoldbulen e r i 5te a a r h . g j e r n e av formen R y g h fig. 221 med s k r a a k r a v e , a v s a t s paa bulen og u t e n p i g : men det förekommer ogsaa skjoldbuler med en lav p i g i toppen (som i Evebofundet). Det er g a n s k e n a t u r l i g at vi i det 5te a a r h . ' s g r ä v e r i N o r g e i det hele finder de samme vaaben som vi kjender fra de y n g r e d a n s k e mosefund, og selv om d e enkelte vaabenformer efterhvert u n d e r g a a r f o r a n d r i n g e r e r dog hele beveebningens a r t og sammenssetning s t o r t set den samme ogsaa i 6te aarh.'" I b e t r a k t a n d e h ä r a v k a n det icke förvåna, att h ä r och v a r tydliga h y b r i d e r mellan Vendeltypcn — som h a r plant b r ä t t e — och den äldre uppträda. Ett exempel h ä r p å erbjuder det rika brandg r a v f y n d e t från F a s t a r b y i T e n a l a sn, Nyland*. Bland dess buck' L i n d q v i s t , S u n e , Till vär folkvandringstida historia. (Fornvännen 1922), sid. 180. 2 M o n t e l i u s , O., Don nordiska jernåldorns kronologi. S. F. T. 10, sid. 92. 8 S h e t e l i g , H., Nye jernaldorsfund paa Vestlandet (Bergens mus. Aarbok 1916—17, hist. antikv. raekke, nr 2), fig. 55 och 61; sid. 63. 4 H a c k m a n , A., Om Nylands kolonisation under järnåldern (Hist. lidskr. för Finland 1917), sid. 252. Se även S a l i n , anf. arb., fig. 230 och 232. Till fyndet höra 6 sköldbucklor, fragment av l sköldhandtag och flera sköldbeslag samt 5 lösa sköldspikar ined halvsfäriska knappar. Vendelsköldurnn. IM lor förekomma bl. a. följande två t y p e r med sluttande b r ä t t e n : dels den finländska specialformen fig. 77, dels bucklan fig. 78, vilken, frånsett brättet, väsentligen tillhör Vendeltypen 1 . D e n på en k o r t s t å n g upplyftade k n a p p , som förekommer på toppen av bucklorna, s y n e s v a r a ett rudiment av s t å n g e n på germ a n s k a bucklor från romersk j ä r n å l d e r . D e n n a ofta långt u t d r a g n a s t å n g hade tydligen a n v ä n t s till all p a r e r a med. Den tunna, bräckliga t r ä s k i v a n skyddade förmodligen endast mot pilregnet. L a n s s l ö t a r och s v ä r d s h u g g motstod den icke. Dem sökte man i stället uppfånga med j ä r n b u c k l a n , som lack v a r e sin långa spets k u n d e a n v ä n d a s u n g e f ä r som en l e n ä s s a n s f ä k t a r e nyttjade sin vänster- Fig. 77 och 78. Sköldbucklor. 1'astarhy i Tenala sn, Nyland. Efter A. Hackman. handsdolk. Om s t å n g e n g å t t av, s y n e s den å t e r ha blivit omsorgsfullt pånitad 2 . Mången romersk sköldbuckla, som u r s p r u n g l i g e n s a k n a t spets, h a r också i g e r m a n s k ägo fått en dylik tillsatt, ofta e r i n r a n d e om p i k e n på en g a r d i s t k a s k 3 . Med tiden inträdde emellertid en ä n d r i n g . T r o l i g e n v a r det stridssättet, som skiftade 1 . Jfr även det av S a l i n i anf. arb., fig. 234, avbildade exemplaret från Salakunda. Då det rika gotlandsmaterialet av sköldbucklor under utförandet av denna undersökning varit på otillgängligt sätt magasinerat, vågar jag ej avgöra, om ej möjligen däribland kunna förekomma enstaka bucklor av den höga kontiiientaltypen. - .1 a li n, M., "Dio Bowaffnung dor Germanen in der älteren Eisenzeit". .Manniis-Hililiothck nr 16, Wiirzburg 1916, sid. 154, fig. 176. 3 Vimose, Tav. V, fig. 3, 7. — ÄEG tig. 625. — R y g h 816. 4 Orsaken till don förmodade omläggningen i fäklkonsteu är svår att ange. Möjligen få vi närmast hänvisa till införandet av den kupiga skölden. Denna sköld skölto pareringen så att säga automatiskt just genom 1 192 Karl Gustav Izikowitz. Skölden nyttjades ej l ä n g r e till parad. Den långa spetsen blev obeh ö v l i g och tjänstgjorde, om den bibehölls, endast som prydnad. förkortad och försedd med knopp. D y l i k a k n o p p a r ä r o vanliga under per. V : 1. men s ä l l s y n t a r e u n d e r per. V : 2 ( s a k n a s i Nydam och K r a g e l m l ) . En liknande ä n d r i n g torde de u t o m n o r d i s k a germanbucklorna h a genomgått. Vi h a åtminstone bucklor med k n o p p från Böhmen 1 och Ostprenssen 2 . Denna runda knopp s t å r tydligen i samband med den flata k n a p p , som tillhör Vendelbucklorna och samtida sköldar på kontinenten. E t t s ä r m ä r k e för de n o r d i s k a sköldbucklornas t o p p s k i v o r är, all d e r a s yta g ä r n a försells med r i k a k a r v s n i t t o r n a m e n t . Detta gäller s å v ä l om Vallstenarums-skölden som om alla i detta s a m m a n h a n g i f r å g a k o m m a n d e sköldbucklor från Vendel med u n d a n t a g av den från g r a v X I V . De kontinentala m o t s v a r i g h e t e r n a äro antingen s l ä t a som den sistnämnda Vendelbucklans eller s t ä m p e l o r n e r a d c som k n a p p e n lill den gotländska bucklan SHM 13193 A. P å Bornholm s y n a s endast sistnämnda två knapptyper vara företrädda 3 , och dessutom s a k n a s stången (ill toppknappen. I T y s k l a n d och Italien förekomma flera sköldbucklor 1 , vilkas t o p p k n a p p a r vila d i r e k t på bronsbleck med t r e eller fyra utskjntande, på järnet fastnitade a r m a r i triskel-, resp. korsform. F l e r a n o r d i s k a fynd u p p v i s a a n a l o g i e r härtill. Vi finna s å v ä l tre- som f y r a r m a d e utskott k r i n g toppknappen, men ä v e n de f ö r r a ä r o h ä r raka*. T r e f l i k i g a k r ö n p r y d n a d e r bära sålunda bucklan från Vendel I, den e n k l a r e av bucklorna från Vendel X I I . en från okänd sin välvning, och detta var väl i sin tur orsaken till, att den, ehuru besvärligare att tillverka än den flata, fick så stor utbredning och var i användning under sä lång tid. i P i é , J. L., Die Urncngräber Böhinens (Leipzig 1907). Taf. LXXXIX; 2 och L V I I : 7 . 2 Art. Ostpreusson i Eberts Reallex., Taf. 225. 3 V e d e l , E., Bornholms Oldtidsmindor og Oldsager (Kbhvn 1886), sid. 159, fig. 315 och 316. Den förra bucklan är så fragmentarisk, att dess form ej med visshot kan bestämmas. V o d e l s rekonstruktion av handtaget (fig. 317) är säkert oriktig. • • L i n d e n s c h m i d t , Alterthumer, Hd. 1, Taf. 17. — M e n g a r e l l i . anf. arb. 5 Av triskelmotivet ha vi dock möjligen en reminiscens i de virvelmoliv. som vanligen bilda grundmönslrct i den nyss berörda karvsnittsdekorationen å toppknapparnas yta. Vendelsköldarna. 193 plats på Gotland (SHM 10394:18) och en från Åker i Vang. Norge (Oldtiden 1916, sid. 95). Fyrflikiga krönprydnader av samma art förekomma på tvenne sköldbucklor från Vendel XI och XII ävensom på två från Ultuna. Men åtminstone de tre bättre bevarade av dessa ha fått korsmotivets dekorativa verkan avsevärt försvagad genom tillfogandet av andra prydnadsbleck, vilka i det närmaste fylla de fria ytor, som de kontinentala motsvarigheterna visa i vinklarna mellan korsarmarna, och som även bevarats åtminstone å tre av de nyssnämnda nordiska bucklorna med treflikig krönprydnad. Givetvis äro de ifrågavarande tillsatserna ett uttryck för den "horror vacui", som så ofta framträder i de fornnordiska konstnärernas verk. Men de böra även sättas i samband med den på en gotländsk och flera av de uppländska tillämpade seden att belägga bucklebrättena med stora pressade silver- eller bronsbleck. Deras rika ornament skola ej här behandlas. På kontinenten sakna bucklornas brätten sådana bleck1. Tydligen ha de nordiska hantverkarna i detta fall liksom vid utsmyckningen av Vendelhjälmarna begagnat en nedärvd, i avsevärt äldre tid inlånad orneringsmetod. Den mest påtagliga förebilden erbjuda två stora, runda bröstplåtar från en ringbrynja i Thorsbjergfyndet 2 . En tendens i samma riktning röjer kanske även beläggningen med i figurer klippt guldbleck på ett fragment av en silverbuckla från samma fynd. Man jämföre även bucklan från grav 1 i Nocera Umbra (fig. 72)-1. Ytterkanterna av brättenas pressbleck skyddades genom att stickas in under de rännformiga kantskoningar, som själva brätteranden försågs med. Liknande skoningar, emellanåt förgyllda, förekomma även på bucklor, som sakna pressbleck. De fasthållas medelst över kanten böjda tvärband, som nitats längre in på brätteskivan. På Vallstenarnmsbucklan ha dessa tvärband försetts med avslutande djurhuvuden av sådan storlek, atl de utgöra en mycket •Ett undantag utgör visserligen en i L i n d é n s o h m i d t a Handbuch avbildad buckla, som är försedd med on slät silverplåt kring halsen. Sid. 246, fig. 182. 2 E n g e l h a r d t , Pl. 6, fig. 1. och Pl. 7, fig. 7. 3 Beträffande prossblockon pfl Vendelhjälmarna, se S. L i n d q v i s t i Fornvännen 1925. 194 Kart Gustav Izikowitz. verksam detalj i utsmyckningen. Ehuru metoden är alltför enkel för att ett traditionelll samband skulle behöva ifrågasättas, torde det förtjäna nämnas, alt också dessa nitade tvärband över brätterandens skoning ha sina tydliga motsvarigheter i Norden under den romerska järnåldern. Vendelsköldarnas bucklor äro alltid fastade på träskivan medelst fem nitar med stora huvuden, placerade runt brättet på jämna avstånd från varandra. Samma antal nitar förekommer vanligen även på kontinentens samtida germansköldar, men ej på Nordens äldre sköldar. Anledningen lill all lemtalet nu blev så omtyckt, synes svårligen kunna fastställas. De fem nitarna voro antingen flata — eventuellt av precis samma form spm bucklans toppknapp — eller ock mer eller mindre starkt välvda. De flata knapparna användes i regeln på kontinenten, mer sällan i Norden. Här dominera i stället de konvexa nitarna, framför allt å de typiskt utbildade Vendelsköldarna. Fullständiga motsvarigheter till de halvsferiska, förgyllda nitarna på den rika sköldbucklan från Vendel XII kunna dock påvisas t. o. m. i vissa rika gravar inom do (vä ovan omtalade gcrmangravfälten i Italien. Det är redan framhållet, alt Vendelsköldarnas hamltagsbeslag. när dylika äro i behåll, vanligen uppvisa den karakteristiska böjning (fig. 68), som förutsätter en konisk träskiva. Beslagets mellersta del, som övertväral den i träskivans mitt gjorda och av bucklan skyddade öppningen för handen, är rännformig och bevarar ofta i sitt inre rester av det egentliga, av trä gjorda handtaget. De två långa utlöpare, som i båda ändar fortsätta det rännformiga mellanpartiet och legat an mol sköhlskivans konkava insida, ha fått sina ändar fastade vid träet medelst tvenne nitar, vilka gärna försågos med stora huvuden på sköldens yttersida. Tvä sådana nithuvuden äro tydligt utmärkta å skölden till den ena av de två ryttarbilder, som utgöra den förnämsta pressblecksdekorationen på hjälmen från Vendel I (fig. 79). 1 original äro samma nitar bevarade (jämte ytterligare en längre in på vardera utlösaren) såväl å handtagsbeslaget från Vendel XI (fig. 67) som I. ex. på ett motsvarande beslag från Bjerno i Finland (med tre nitar på vardera utlöparen) 1 . 1 likhet med bucklorna ha handtagsbcslagens utlöpare på de sven1 H a c k m a n , A., Dio ältere Eisenzeit in Finnland, sid. 282, fig. 179. Vendelsköldarna. 195 ska sköldarna ofta överklätts med pressbleck. Därjämte förekomma av brons gjorda, djurhuvudformade avslutningar på utlöparnas spetsar såväl i Vendel XIV som i Vendel XI. Handtagen från Ultuna och ett från Högbro vid Broa i Hälla sn, Gotland, ha i stället, såsom fig. 69 visar, tvenne djurhuvuden på korta, böjda halsar utväxande från basen av vardera utlöparen 1 . Möjligen har även handtaget från Vendel XI haft dylika. Dessa vackra handtagsformer sakna föregångare bland äldre nordiska fynd; på kontinenten ha de däremot många, ehuru aldrig rikare smyckade motsvarigheter (jfr fig. 71 ovan). fig. Vit. Pressbleck på hjälmen Iran Vendel I. •'ig. 8ii. Pressbleck pa hjälmen tr&n Vendel XIV. På en amira frän samma hjälm som fig. 7!) härrörande ryttarbild ävensom på det till hjälmen i Vendel XIV hörande blecket fig. 80 ses sköldar, som mellan buckla och rand försetts med två kullriga '"nithuvudon"' utöver do två. som finna motsvarigheter a skölden fig. 79. De två överskjutande nitarna bilda triangel med en av de sistnämnda. En motsvarande triangelgrupp synes, att döma av gravplanen, ha tillhört den i Vendel XIV nedlagda skölden. I betraktande av den intilliggande djurhuvudformade bronsprydnad, som avslutat utlöparen på samma skölds handtagsbeslag, synes det uteslutet. nii en förgrening av handtagsbeslaget föranlett nittriangeln. De två 1 H i l d e b r a n d , B. E., och BL, Teckningar ur sv. statens hist. mus., hft. 1, pl. 3. — Mbl. 1903—05, sid. 171, fig. 220 (där handtagets stomme dock iir felaktigt tecknad-, formen densamma som ä härvarande lig. 69). 196 Karl Gustav Izikowitz. .yttersta n i t a r n a måste sålunda tillkommit av annan, okänd anledning. Möjligen ha de tjänat till fäste för den rem, som behövdes för sköldens upphängande över axeln, n ä r den ej användes. En sådan rem ses avbildad på en av s k ö l d a r n a å den ovan omtalade Arlessarkofagen, fig. 73; och att dylika remmar b r u k a t s i Norden både under äldre och yngre skeden, antyda eller bevisa å ena sidan vissa beslag till sköldar i Vimose- och Thorsbjergfynden. å den andra skilda litterära notiser 1 . Till många av Vendeltidens rikast smyckade sköldar hörde grupper av s å d a n a vanligen med pressbleck beklädda järnribbor, som å rekonstruktionerna fig. 66 och 70 ses r u n t omkring bucklorna på sköldskivornas utsida. D e r a s placering ä r i huvudsak bestämd med ledning av Stolpes plan över Vendel X I , som dock ej tillät en fullt Fig. 81. Sköldribba från romersk järnålder. Granby, S:t Pers sn, Östergötland. exakt bestämning av varje enskild ribbas läge. Även Vendel X och X I I , Ultuna och den rika Vallstenarumsgraven m. fl. svenska fyndplatser ha lämnat rester av ribbförsedda sköldar. Om dessa sköldribbor ägt utländska motsvarigheter, k ä n n e r jag ej. Men som föreg å n g a r e till dem torde k u n n a anföras dels ett beslag, fig. 81. från G r a n b y i Östergötland, dels andra från Vimose, Thorsbjerg (talrikt) och Nydam. Vad slutligen beträffar själva sköldranden, ä r denna tydligt markerad som en upphöjd list på alla å Vendelhjälmarnas pressbleck förekommande avbildningar. Det ligger n ä r a till hands, att denna list återger ett r u n t kanten gående metallbeslag. Sådana förekommo j u redan på flera av den romerska tidens sköldar (jfr fig. 75). Rester av dylika kantbeslag äro emellertid funna endast i en eller två av Vondclgravfältets till folkvandringsliden hörande gravar, u r X ( ? ) och X I . De bestå där av rännformiga stycken starkt, förrostat j ä r n . Rännans öppning ä r endast 6 mm. vid. E n g e l h a r d t , Vimose, lav. 5, fig. 26; Thorsbjerg, sid. 35. — F a l k , II j . , Altnordische Waffenkunde. — Kristiania videnskapselskatM skrifter 1914. Kristiania 1915. 1 Vendelsköldarna. 197 Den verkställda granskningen h a r ådagalagt, att Vendeltidens svenska sköldar i fråga om konstruktiva h u v u d d r a g finna mycket goda motsvarigheter bland samtida eller föga äldre motsvarigheter på kontinenten. Större äro avvikelserna från de sköldformer, som tidigare varit brukliga i Norden, oaktat även dessa varit koniska. Någon intern utveckling, som naturligt lett fram till den typiska Vendelskölden, k a n sålunda icke antagas. E n omedelbar, kraftig påverkan från kontinenten måslc ha övat ett betydande inflytande på dess utbildning. Likväl äro överensstämmelserna med kontinentens former sällan Fullständiga. De typiska Vendelsköldarna, s å d a n a vi finna dem i Vendel X I och X I I , i Ultuna och på Vallstenarum m. fl. uppsvenska eller gotländska fyndplatser, bära i många k a r a k l ä r s g i v a n d e detaljer en bestämd särprägel. H u r dessa s ä r d r a g utbildats, k a n icke i enskildheterna fastställas. Lika litet h ä r som i fråga om exempelvis Vendelhjälmarna äga vi i behåll material från det skede, som i egentligasto mening varit Vendelkulturens daningstid. I de allra flesta fallen h a r det emellertid varit möjligt alt bland den yngre romerska j ä r n å l d e r n s nordiska fynd påvisa former, vilka lyckas förebåda utbildningen av samma s ä r d r a g , vilka skilja Vendelsköldarna från folkvandringstidens kontinentala typer. Även i fråga om s k ö l d a r n a torde vi sålunda k u n n a räkna med, att en i nationell traditionsbundenhet rotad tendens till omformning av de nyinlånade kontinentalformerna verksamt bidragit till Vendelkullurens utbildning. ZUSAMMENFASSUNG. K a r l G u s t a v I z i k o w i t z : Die Vendelschilde. Unter den reichen Grabfunden der Merowingerzeit von Vendel und Ultuna in Uppland und von Vallstenarum u. a. Orten aut Gotland befinden sich mehrere, teilweise reich verzierte Beschläge zu Schilden. Eine Anzahl solcher ist ira Staatlichen Historischen Museum, Stockholm, auf Unterlagen ausgostollt worden, die soweit als möglich dio Form dor vermoderten Holzplalten wiedorzugeben versuchen. Die Kekonstruktionsvorsucho wurden 1916 von Bernhard Salin hegonnen und 1927 von Suno Lindqvist, Erik Sörling u. a. fortgesetzt. Wie Fig. 60—69 andeutc-n, haben mehrere von den schwedischen Schilden der Vendolzeit Holzplatten in Form von abgestumpften Regeln gehabt. Die 198 K a r l Gustav Izikowitz. dazugehörigcn, langen Griffbeschläge haben nämlich eine dem cutsprcchende Biegung. Bei anderen Schilden wiedenini muss man annehmen, dass sie plan gewesen sind, F i g . 70. Von aussernordisclion Gcrmanonkullureu hor ist der konische Schild schon zuvor bekannt. Ausser durch gcbogeno Griffbeschläge, Fig. 71, wird or dort durch zeitgenössischo Abbildungen, Fig. 72—74, bestätigt. Wesontlicho konstruktive Ubereinstimmungen weison iinvcrkennbar darauf hin, dass ein iiiimiltelbarcr, kräftiger Einfluss von siidlicheron Gegenden her bei der Herausbildung der Vcndclschildc wirksam gewesen ist. Schon fruher dtirften jodoch konische Schildc auch im Nordon in Gcbraueh gewesen sein. W ä h r e n d der zwei ersten J a h r h u n d e r t e n. Chr. waren die Schildc zwar, der Rekonstruktion Fig. 75 gemäss, plan. Aber während der nächstfolgendcn J a h r h u n d e r t e wurden sowohl im Norden als auch siidlicher Buckcln von der F o r m Fig. 76 benutzt. 1 la dio Krcmpen derselben ahschiissig und die zugehörigen Griffbeschläge slets auf dieselbe L ä n g e wie der Durchmesser der Krcmpo reduziert worden sind, so scheint es am angonicssensten, die zugehörigen Holzplattcn als abgestumpfte Kegel zu rekonstruieren. Fig. 77 und 7iS zeigen zwei zu einem finiiländischen F u n d gehörige Schildbuokoln, Hybridbildungen zwischen dem älteren und dem jiingeren konischen Schildtypus. Verf. berichtet ferner iiber diojenigen charakloristisclien Delails der Vondolschildo, die der Regel nach vollständiger Entsprechungen a u s s e r h a l b Schwedens entbehren. Ilierher gehören die langen, mit figurierlen Bronzehlochen bokleideten Eisenrippen, dio in F i g . 66 und 70 aussen um die Buckcl herum angebracht zu sehen sind. W i e dio einem Prosshloch auf einem Vcndolschild enliiommone Abbildung Fig. 79 zeigl, kamen auch zwei grosse Nietköpfe aut der Aussenseite dos Schiklcs beiderseits von der Buckol vor. Sie gehören offenbar zu don Nieten der Griffbeschläge (vgl. Fig. 68 und 71). Dio zwei weitcron Niotköpfe, die nian in don Abbildungen F i g . 80 sieht, durften zu der V o r r i c h l u n g zur Bcfestigung des Riemons gehört haben, an dom der Schild aufgehängt werden konnte, wenn er nicht henulzt wurde. D a zu mehreren der charakterisllschen Dctails der Veudelschilde Analogien in älteren nordischen Funden vorliegcn, k ä n n eino in nationalcr Traditionsgebundonheit wurzolnde Tendenz zur Umgestaltung der neuoutlehnten Formen auch beziiglich dor Schildc wirksam zur Hcraushildung der Vondclkultur boigetragen haben. W i e u. a. betreffs der Helme, fehlt es jedoch noch an hinrcichend instruktaven F u n d e n a u s der Periode, die im oigontlichstcn Sinne dio Geburtszeit der Vendclkiilliir gewesen ist.