Albert Pärlstickare och hans förbindelser med Danzig : en studie i anslutning till tre nyfunna broderier Geijer, Agnes Fornvännen 1932, 357-375 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1932_357 Ingår i: samla.raa.se ALBERT PÄRLSTICKARE OCH HANS FÖRBINDELSER MED DANZIG EN STUDIE I ANSLUTNING TILL TRE NYFUNNA BRODERIER AV AGNES GEIJER A llierl målares verksamhet även som pärlstickare har ju redan länge varit känd, ehuru endast arkivaliskt, men det var först genom Agnes Brantings och Andreas Lindbloms grundläggande arbele (Medeltida vävnader och broderier i svenska kyrkor, del. I, 1928), som denna sida av hans konstnärliga gärning kom i verklighetens dager. Det är en grupp av icke mindre än 15, ev. 17 stycken arbeten, vilka författarna föra samman till en verkstad, som försiktigtvis rubriceras som "Stockholmsateljén", och vilka i högre eller lägre grad visa ofrånkomliga överensstämmelser med Alberts mera kända oeuvres inom målerifacket. I lossa broderier bilda cn bestämt avgränsad grupp genom sin originella stil, vilken till bela sin karaktär är så olik d© mera kända utländska tillverkningarna, framförallt den nästan massartade produktion, som utgick från Nederländerna och det västliga Tyskland. Fnilast på ett håll finna vi närmare likheter, nämligen i några arbeten, som kunna lokaliseras till Danzig eller dess närhet. Under år 1931 ha till Föreningen Pietas' konserveringsateljé inlämnats tvenne hittills okända textilier, vilka intressant nog just vittna om svenska förbindelser med denna stad, dels även ytterligare belysa vissa drag, som äro gemensamma för den stockholmska produktionen och pärlstickiirckonslen i Danzig. Det ena föremålet är en från Ängsö kyrka vid Mälaren stammande mässhake, vilken vid första ögonkastet gav sig till känna som ett alster från Albertus Pictors verkstad. Det andra är en mässhake från Råneå kyrka i Norrbotten, vilken på grund av nära överensstämmelser, dels med tvenne 858 AGNES GEIJER mässhakar i Danzigs Mariakyrka och dels med två förut som Danzigerarbeten identifierade skrudar i Uppsala domkyrka och Statens historiska museum (härstammande från Tensta kyrka i Uppland) utan tvekan kan anses vara utförd i staden Danzig eller dess omnejd. Ängsömässhaken tar avgjort priset på grund av sin eleganta teckning och sin djärva men säkra färgkomposition. Mässhaken är förfärdigad av omönstrad, tallbarrsgrön sammet och har bevarat sin vida medeltida form i det närmaste ograverad. Den raka korsformiga besättningen på ryggsidan liestod ursprungligen av tunn, förmodligen röd taft (varav nu endast fragment återstå), vilken var lagd på det lärft, som bildar den gråvita bakgrund, varemot broderiet nu avtecknar sig. Såsom framgår av fig. 185, intar en stående Aima-själv-trodjc den förnämsta platsen i kompositionen. Sankt Anna bär en gröngul (ursprungl. säkert grön) klädning, silvergrått dok och gyllene mantel med svart foder. Marias klädning är blå. Häremot kontrasterar det vita i barnakroppen, de båda ansiktena och handen. Alla ytorna äro platt behandlade, utan modellering, guldet är nedsytt med rött i ett kraftigt rutmönster, och veckfallet markeras av de karakteristiska linjerna i svart. Ansiktsdragen äro även tecknade i svart, ögonen i profil med runda pupiller. Omkring Annabilden och längst ned på korset äro insatta inalles 5 stycken cirkelrunda "kransar'' med hjärtformiga blad. Dessa senare äro utförda i applikation av blågrönt, mod grönt linne förstärkt siden och nedsydda med en bred plattsömskant i blått och gult, halva bladet i var färg. Stjälkar o. dyl. äro utförda i guld. Den översta kransen omsluter en stor, dubbelt fembladig ros. De båda kransar, som pryda korsets tvärarmar, inrama bilderna av en helig biskop med stav och till välsignelse uppsträckt hand samt Sankt Petrus med bok och en väldig nyckel. I de båda understa kransarna se vi tvenne välkända vapen: en röd sparre i ett gyllene fält och Natt och Dags tvådelade sköld i rött och guld. Mellan de båda sista vapnen står Sankt Andreas vid sidan av ett väldigt kors. Han bär en blå livklädnad och en gyllene mantel med grönt foder. Sankt Annas och Sankt Andreas' stora guldglorior äro kantade med en vit linnesnodd, som synbarligen imiterar äkta pärlor. Utöver vad som redan sagts om sömnadstekniken kan nämnas, att figurerna äro utförda för sig på finare lärft och därefter applicerade på korset. All karnation är utförd med atlassöm i vitt och med teck- ALB i-: U T p i;;;. s T IC K I / < i; s /•' O /( B / .\ /) /•: LS V. n M E D D A N Z I G 359 Fig. 186. Mässhake från Ängsö kyrka. Ryggsidan. ning i svart. F. ö. har läggsöm genomgående använts både för guld och silke. En för en god helhetsverkan ingalunda oviktig detalj är den omsorgsfulla monteringen, som här ytterligare accentuerar den typiskt Albertska färgklangen rött-grönt. Runt mässhakens och broderiets alla kanter löper ett band i mild lackröd färg, vars innerkant åt broderiet prydes av en grön snodd. Det i medeltidsskrudar så vanliga klarblå linnefodrel understryker ytterligare den intensiva färgglädjen. 360 AGNES GEIJER Att döma av det ovanligt stora höjdmåttet, 129 cm. i ryggen, synes mässhaken vara gjord för en reslig man. Största bredden är 122 cm. Korsbårdens bredd inklusive band är 21 cm. Det säkra sätt, varmed figurerna satts in i ytan och på ett måttfullt sätt accompagneras av fyllnadsornamenten, tyder på en träning i stora dekorativa uppgifter, som ej är vanlig hos pärlstickare. Att detta just var en av Albertus' starkaste sidor visar såväl hans kyrkomålningar som sådana broderier som t. ex. Flisbykorset och tvenne ståtliga mässhakar i Uppsala domkyrka, vilka alla höra till det yppersta i den samtida europeiska konsten. Här nedan följa några jämförelser med till Albert attribuerade arbeten inom båda hans arbetsområden. De helt ytmässigt behandlade dräkterna och den karakteristiska veckmarkeringen genom knyckiga, hakformigt avslutade, svarta streck samt ansiktsteckningen är allt typiskt för Alberts träsnittsmässiga stil. Sankt Annas ställning återfinnes, ehuru i ett rikare och omsorgsfullare utförande, i den praktfulla Madonnamässhaken i Uppsala, vars magra Kristusbarn med den spretiga benställningen är nära nog identisk. Den heliga Anna på Jakob Ulfssons mässhake är även lika, ehuru klumpigare i sitt lilla format. En kvinnlig gestalt med dok bland Almungemålningarna påminner ganska mycket om vår Annabild. Däremot är den ståtliga Jungfru Marie moder i de nyligen framtagna Salamålningarna, som tillhöra Albertus' tidigaste produktion, av en helt annan karaktär. Den ungdomliga biskopen på den vänstra korsarmen har samma rundade ansiktstyp som t. ex. Augustinus i Härkeberga (Cornell och Wallin, 1 fig. 44 a). Petrus' fyrkantiga fysionomi med den kraftiga "rättarkransen" och den ansträngda halsvridningen är en vanlig typ både i Alberts måleri och broderikonst; han återfinnes i samma person i Mariefredmässhaken (Branting-Lindblom, pl. 87. B) och föga varierad i Sankt Olovsbilden på Kvarsebomässhaken (ibid. pl. 79) men även i Härkebergamålningarna (Cornell-Wallin, fig. 19, a). Andreas' alltigenom mera långdragna gestalt är ganska vanlig, bl. a. i Härkeberga (a. a., fig. 11, a). På det hela taget kan man göra den iakttagelsen, att de broderade figurerna o f t a , ehuru långt ifrån alltid, äro mera satta och 1 Sengotiskt monumontalmåleri i Sverige, I, 1917. .1 /. B E J{ T P Ä II I, S T I C K .1 /( £ S P O li I I 1 N D E L S E II M E 1) l> A N Z I G 3 6 1 Fig, 186. Detalj av mässhaken fig. 185. breda än de målade; en sak som delvis torde kunna förklaras tekniskt — när man syr, dra stygnen lätt ihop tyget en aning, så att 362 .1 G N E S G E U E II proportionerna ändras — delvis även därigenom, att konstnären stått inför uppgiften att få in en mängd figurer över varandra på en vertikalbård. Kransarnas hjärtformiga blad, utförda i applikation med olikmönslrat siden eller brokad, tillhör ett av Stockholmsateljéns rätt ofta använda dekorationssätt. Vi finna arten vackrast i Sigtunakåpans bräm och något grövre (just med kransarna) i Kvarsebomässhaken och i brutiet från By kyrka i Dalarna (jfr Branting-Lindblom, fig. 87—88 samt pl. 79). Men intet av dessa exempel är så lika i kompositionen som den i fig. 192 Fig. 187. avbildade, f. ö. enkla och grova mässhaken 1 »elalj av framsid. till från Danzig. Bland Mariakyrkans skrudar mässhaken fig. 185. minnes jag åtminstone ytterligare ett exempel, f. ö. ett med Sigtunakåpan likartat liljemotiv, ehuru i grövre utförande, där just denna applikationsteknik kommit till användning. Den runda, dubbelt fembladiga rosen, som finnes på båda mässhakarna fig. 185 och 193, är måhända ej så betydelsefull. Det bör dock anmärkas, att den i fullkomligt identisk teckning återfinnes dels som hjässkrön i Dingtuna, dels bland fylluadsornamenten i Härkeberga (Cornell-Wallin. fig. 2). På mässhakens framsida, fig. 187, står ett krönt kvinnligt helgon iklädd krona och bärande abbotstav och kyrkmodell, möjligen den heliga Gertrud. Bilden är mycket illa medfaren och har tydligen klippts loss från sin ursprungliga bakgrund, varvid den kantats med cd vanställande rött band. Trots förödelsen är det emellerlid tydligt, att den är av samma tillverkning som det övriga broderiet, även om det är tveksamt, huruvida den ursprungligen suttit på samma mässhake. I så fall skulle framstycket ha varit bredare, t. ex. genom en infälld vertikalbård, och senare minskats från mittsömmen. De båda vapnen syfta på riddaren och riksrådet. Fader Ulfsson (en sparre) och hans hustru Elin Nilsdotter (Natt och Dag), vilka båda ligga begravna invid sakristidörren i Ängsö kyrka. Fader Ulfsson var en mäktig man. som varit med om både att fördriva Karl Knutsson och alt erbjuda honom kronan åter. Han omnämnes ALBERT PÄRLSTICKARES FÖRBINDELSER MED DANZIG 363 ännu 1479 men torde ha dött först omkring 1488. Hans bröllop med Klin Nilsdotter stod sannolikt år 1439. Hon var dotter till riddaren och riksrådet Nils Bosson till Åkerö och hade förut varit gift med riddaren Ficke Olovsson (kluven sköld, vänstra fältet delat) och ärvde 1453 Ängsö efter sin franka fru Birgitta Magnusdotter (Porse). Fru Elin levde säkert ännu 1455 men antages ha dött omkring 1470. En av deras söner, Bengt Faderson, ärvde Ängsö efter modern och började där bygga stenhus. Han dog 1494. Möjligen var det han som stiftade den praktfulla skruden till sina föräldrars minne.1 Ifrågavarande mässhake uppmärksammades redan av den lärde kulturforskaren Herman Hofberg, vilken under sina strövfärder i Västmanlands mälartrakter sökte efter "spillrorna av medeltidens religiösa konstfärdighet". I sina anteckningar 2 och i en uppsats i tidskriften Förr och Nu av år 1872 beskriver han utförligt de "utmärkta broderierna" och tyder vapnen, men mässhaken f. ö. förklarar han egendomligt nog för yngre. Att intet skäl föreligger för ett dylik antagande torde framgå av föregående beskrivning. I en artikel i Västmanlands Läns Tidning (19 sept. 1931) framhåller komminister Bertil Svensonne, att den heliga Anna här synes ha varit föremål för speciell dyrkan och antar, att kyrkan rentav varit helgad till hennes ära. Där finnes nämligen ett vackert altarskåp med en tronande Marie moder. I detta sammanhang kan man observera Elgenstiernas notis om att fru Elins fader, Nils Bosson, på sin tid grundat en prebenda under S:ta Annas kapell på Ragvasta gods, vilket han skänkt till Uppsala domkyrka. "Kransarna" med rosen på vårt broderi knyter brunet från By (fig. 189) närmare till Stockholmsateljén. Med det högklassiga jämförelsematerial för ögonen, som publicerades i Medeltida vävnader och broderier, ställde man sig en smula tvekande om en så pass enkel, ja, grov sak kunde vara gjord i samma verkstad som mästerverken i Uppsala och Statens Historiska Museum. En jämförelse mellan fig. 186 och 189 säger oss, att kransarna äro identiska, och i K l i n g s p o r och S c h l e g e l : "Engsö" (1877). — S t y f f e : "Bidrag till Skandinaviens historia", bd 3, p. CCLXII, bd 4. p. CCCIIX samt "Skandinaviens historia under medeltiden", sid. 321 (1911). — K. H. K a r l s s o n : Genealogiska anteckningar (Personbist. Tidskr. 1909, sid. 86 ff.). 2 Westmanlands Fornminnesförenings Årsskrift V (1901), sid. 29. 364 AGNES G E U E It varifrån motivet är hämtat visar fig. 193. Det är visserligen åtskilliga exempel — bl. a. Madonnamässhaken i Uppsala — som angiva, att den tekniska skickligheten i Albertateljén kunde vara synnerligen ojämn, vilket väl måste tyda på en stor verkstad med flera arbetare, för att ej säga en viss massproduktion. Emellertid torde man väl också böra räkna med, att någon lärjunge till Albert etablerat sig som pärlstickare. måhända utom Stockholm, och där fabricerat skrudar i mästarens stil, ehuru förgrovad. Till denna Alberts k r e t s — att konstnären ej personligen haft mycket med dessa saker att göra måste man i varje fall taga för givet — skulle förf. vilja föra den andra mässhake, som tillhör Ängsö kyrka (fig. 188). Broderiet, en rätt smal vertikalbård. består av enstaka gestalter — en stående Madonna och en apostel — insatta i en till ytterlig grad förenklad arkitektur, där allt det gotiska maasverk, som annars förekommer, helt saknas och ersattes av olika kontrasterande färgplan. "Arkitekturen" har en viss, ehuru avlägsen likhot med Vallentunabroderiernas. Längst ned synes en ängel mod stora, gröna vingar, bärande eu sköld med ett törnekrönt kors. Det ganska grova broderiet är utfört huvudsakligast med silke i få och starka färger. Detta är (liksom i den andra Ängsömässhakcn) löst lagt och nedsytt med ett här ganska grovt nät av annat silke. Guld förekommer endast sparsamt och är då av den enkla kvalitet, som bestod av ett mässingslan, spunnet kring en linnetråd. Aposteln har starkt tycke av Sankt Andreas på Bybrunet (fig. 189), vilket ävenledes är arbetat med oäkta guld. En för Stockholmsateljén typisk detalj kan dessutom observeras på den enklare Ängsömässhaken: den grova, med olika färger lindade snodd som markerar bågarna över figurerna. Stoffet är italienskt: grön brokad av tarmsilvertråd, vars mönster visar den äldre djurstilens uppgående i de s. k. granatäpplemönstren med höga osymmetriska rankor. Typiskt för en liten ateljé synes vara det sparsamma sätt, varpå det rektangulära tygstycket utnyttjats. Varje minsta lilla bit är noggrant inskarvad. ofta ulan att man har tagit hänsyn till tygets ledd. Tydligen fanns ingenting mera att tillgå av det vackra stoffet. Vi komma nu till dateringsfrågan. Mariefredsmässhaken med biskop Kettil Karlssons vapen visar att Albert redan 1465 var en duktig pärlstickare. Till hans tidigare arbeten torde även böra I /. B E II T I ' t /( /. S T I C K A It I- S /•• O R B I -V /) /•: /. S E /( .11 B /) I) A X /. I G 3 6 5 Fig. 188. Mässhake Iran Ängsö kyrka. Ryggsidan. räknas Vallentunakåpans broderier. I båda dessa är muralstilen tydligt framträdande utan att vi kunna påvisa de utpräglat dan- 366 A G N E S G E I J E II Fig. 189. Detali av altarbrun från By kyrka i Dalarne. zigskii drag som nedan skola beröras. Tidigare än 1480-talet, liden för Alberts daterade monumentalmålningar och hans mogna period, kunna vi knappast tänka oss tillkomsten av detta vårt mästerstycke i Ängsö. Med Härkebergamålningarna ha vi ju redan konstaterat flera likheter. Jakob Ulfssons mässhake är direkt daterad 1482 och övriga broderier, som på grund av sina vapen ungefärligen kunna tidsbestämmas, förskriva sig säkerligen från detta och följande decennium. De båda praktverk, vilka ulan all tvekan måste anses beteckna höjdpunkten av Albertateljéns konstnärliga verksamhet, Holmgerbilden och Madonnamässhakcn i Uppsala, sättas av det stora textilverkets författare först till århundradets slut eller tiden omkring sekelskiftet. Ängsömässhakens nära överensstämmelse speciellt med Härkebergamålningiirna å ena och Madonnamässhaken å den andra sidan gör emellertid, synes det mig, en alltför stor tidsskillnad mindre trolig, i all synnerhet som Albert redan 1480 synes ha haft bakom sig åtminstone 15 års verksamhet inom sina båda yrken. De nyligen framtagna målningarna i Sala landsförsamlings kyrka kunna enligt Cornell 1 ej vara yngre än omkring 1465. Att en enda konstnärs — och desslikes så mångsidiga — verksamhet skulle ha omfattat närmare fyra decennier utan kvalitativ avmattning synes om icke omöjligt så dock mindre antagligt. Äugsömässhaken bör i varje fall ej ha tillkommit senare än 1494. Bengt Fadersons dödsår, men närmast tillhands ligger onekligen att datera den till året för Fader Ulfssons död (1488). men möjligt är också att denne, medan han ännu var i livet, beställt skruden med sitt och sin hustrus vapensköldar. 1 "Albertus målare i Sala". Upsala Nya Tidning 11 nov. 1931. A L B E R T P ÄRLST I C K Ä R E S F Ö R B I N D E L S E R MED D A N Z I G 367 Fig. 190. Detalj från Mariefredsmässhaken. Vi övergå nu till Danzig-tillverkningarna. Mässhaken från Råneå, fig. 191, hör antagligen — efter vad kyrkoherde E. Byström i Råneå varit vänlig meddela — till de gamla textilier som 1653 tilldelades kapellet i Råneå från Luleå gamla kyrka. Dess stilistiska frändskap med fig. 192 är lätt att se. Koloristiskt är den en både brilliant och förnäm sak och därtill i ovanligt god kondition, knappast alls blekt, vilket i verkligheten i avsevärd grad uppväger de på svartvitbilden ganska framträdande bristerna i teckningen. Mässhaken är gjord av en utomordentligt vacker, milt rubinröd sammet i s. k. granatäpplemönster mot röd atlasgrund. Ryggsidan är prydd av en rak, korsformig besättning, vars vertikalarm nedtill är runt avslutad — en vanlig form på de medeltida Danzigmässhakarna. Krucifixus' benvita kropp bildar en förnäm kontrast mot höftklädets glänsande guld och bakgrundens rörliga svartgyllne yta, vilken så vackert binder samman de starka färgerna i de övriga figurerna. Den klargröna färgen i kantbandet återklingar än står- 368 .t i; N V. S I; E I J E II Fig. 191. Mässhake från Råneå kyrka. ALBERT PÄRLSTICKARES FÖRBINDELSER MED DANZIG 369 käre i korsstammens sidokant. Överst bland moln svävar Gud Fader iklädd ljusblå mantel samt den Helige Andes duva. De båda änglarna, som i gyllene kalkar samla upp Kristi blod, äro med sina i alla regnbågens färger gnistrande vingar så gott som identiska såväl med fig. 192 som med Uppsalamässhaken. Magdalena i sin blodröda klänning och gyllene mantel nedsjunken vid korsets fot är typisk för Danzigateljéns (ev. -ateljéernas) expressiva men ganska tafatta teckning. Den nimberade kungen därnedanför, barbariskt praktfullt klädd i röd livklädnad och gyllene, hermelinsfodrad mantel med grön krage, kunde möjligen vara en Sankt Olov. Vapnet längst ned — silversparre mot röd, guldöversnirklad fond — är tydligen utförd samtidigt med det övriga broderiet och f. ö. olika de i Sverige vid denna tid, speciellt i Stockholmsateljén, utförda vapnen. Detta skulle kunna betyda att mässhaken vore gjord på beställning till Sverige, men en sådan förklaring är ju knappast nödvändig, eftersom sparren ej är något ovanligt sköldemärke. Likaväl kan den inkommit i landet som krigsbyte, t. ex. under 1600-talet. Broderiet är utfört på lärft i guld, något silver samt silke i få, klara färger utan schatteringar: huvudsakligen turkrött, turkosblått och två gröna färger. Hela bottnen är täckt med svart flocksilke som underlag till ett glest rankverk av guldtrådar. Guldtråden är "äkta", spunnen kring antingen röd eller gul silkeskärna. F. ö. är guldet arbetat i tät läggsöm i rutmönster. För silket har mest använts tät, kluven kedjesöm, som genom stygnens varierande riktningar söker återgiva kroppens anatomi. Ansiktsteckningen däremot är framställd med svarta linjer. Runt broderipartiets alla kanter löper en grov snodd, omlindad med guld och brokigt silke (jämför sid. 364 och 373) och därutanför ett grönt band översytt med små guldöglor. Mässhaken är fodrad med oblekt lärft. Mittlinjens höjd är fram 98 och bak 120 cm.; korsarmens bredd 17 cm.; sammetens mönsterrapport varierar mellan 43 och 45 cm. i höjd. Fig. 192 och 193 visar tvenne mässhakar från Mariakyrkan i Danzig, vilka båda äro typiska för vad man möter i denna trakt. Fig. 192, som givetvis är äldst, står Råneåskruden närmast både i Publicerad av B r a n t i n g - L i n d b 1 o m, pl. 195, C. 24 — Fornvännen 1933. 370 A G N E S G E l J E li Fig. 192. Mässhake i Danzigs Mariakyrka. (Katalognummer 90, 1929.) i avseende på komposition som teknik — observera särskilt bakg r u n d e n s y t b e h a n d l i n g och ä n g l a r n a . Den b ä t t r e a v v ä g d a kompositionen, teckningen och framförallt den k l u v n a kedjesömmen giva oss anledning alt antaga den vara äldre än R å n e å s k r u d e n , vilken i sin lur bör daleras tidigare än den a n d r a D a n z i g s k r u d e n (fig. 193). l Men även mellan dessa senare finnas flera överensstämmelser: den likt en bladranka utformade blodstrålen; den patetiskt s a m m a n s j u n k n a Magdalena med den helt y t m ä s s i g a d r ä k l beh a ndl i ngen i eu grov läggsöm, som kommit till användning i de I avvaktan pfi doktor \V. Mannou skys stora monografi över den märkliga skatten i Mariakyrkan, vilken är under utgivande, har jag här ej velat närmare ga in på datering av dessa arbeten. Som bekant härstamma dess textilier — till antalet närmare 400 — huvudsakligen från 1300- oeh 1400-talen och blevo vid reformationens införande undangömda så att de sällsynt väl bevarats för åverkan av ljus och människor ända till för några tiotal ar sedan. 1 A L B E Ii T I ' Ä II I. S T I C K A Ii E S P O II Ii I S D E I. S E II M E D D A N Z I G 371 Fig. 198. Mässhake i Danzigs Mariakyrka. (Katalognummer 91, 1929.1 372 AGNES GEIJER yngsta Danzigbroderierna. Jämförd med de båda föregående är den grov och synnerligen okonstnärlig, vilket omdöme ej mildras då färg- och materialverkan kominer till sin rätt: broderiets botten är blå lärft, korset intensivt gräsgrönt, Magdalenas mantel eldröd och mässhaken f. ö. är förfärdigad av sammet i svart, grönt och orange. Vad som emellertid ytterligare intresserar oss är kransmotivet, vilket så gott som identiskt upptagits av Stockholmsateljén. Jämför fig. 185, 189 och 193. Som ovan (sid. 362) nämnts tyckes en sådan applikationsteknik ofta tillämpats i Danzigateljéerna. Bland Mariakyrkans skatter finnes ett broderiarbete, som även jämfört med de textilier i museet, vilka förskriva sig från traktens kyrkor, står i en klass för sig och exemplifierar en annan sida av Danzigverkstädernas förmåga. Det är det ståtliga gravtäcket som redan publicerades av Branting-Lindblom som jämförelsematerial till Albertateljéns mest lysande saker, Holmgertäcket och Flisbykorset. Denne Daiizigmäslare visar en driven hantverksmässig teknik som tyder på en viss (direkt eller indirekt) påverkan västerifrån, ehuru de stort och kraftigt tecknade änglarna äro vitt skilda från de flandriska och västtyska broderiernas små former. De här publicerade broderierna ställda i samband med förut kända arbeten såväl från Stockholmsateljén som från Danzig stärka ytterligare det intryck av samhörighet mellan dessa båda produktioner, vilket redan framhållits i Medeltida vävnader och broderier. 1 Förutom vad som förut nämnts torde ytterligare några drag kunna framhållas. Den ganska primitiva koloriten med onyanserade färger — blått, grönt och rött — som är ett genomgående karakteristikum för flertalet senare medeltida Danzigarbeten, återfinna vi hos Albert men rikare och mera fantasifullt sammanställd. Men medan denne konsekvent arbetar i färgplan utan färgmodellering och för såväl Sedan detta skrevs har 2 delar av M a n n o w s k y s Der Danziger Paramentenschatz utkommit. Ett broderi på en korkåpa, nr 60, betecknas här som Stockholmsarbete. Då jag på grund av vissa stilistiska drag ej kan biträda en dylik attribuering, vill jag istället framhålla detta arbete som ännu cit intressant cxemjiel på den tillverkning som Influerat den svenska. 1 ALBERT P ÄRLST I Ch ÅRES FÖRBINDELSER MED DANZIG 373 silke som guld uteslutande använder läggsöm, finner man i Danzigarbetena förhärskande den gamla, betydligt mödosammare kluvna kedjesömmen som i de yngre sakerna utföres i en schematisk, överdriven modellering med överdrivna färger, som t. ex. i Magdalenas klänning i rött och vitt (fig. 1921), — en grov efterklang till den höggotiska broderikonstens eleganta färg- och formspråk, varpå Danzigs museum och kyrkor äga flera exempel. Då dräktbehandling i hela färgplan med läggsöm någon gång förekommer på yngre arbeten, som å det ena av våra båda exempel, har denna ett grovt utförande som vittnar om föga vana vid tekniken. Vad Albert lärt i detta avseende har han sålunda utvecklat fullt självständigt. En karakteristisk detaljsak, som nästan oföränderligt brukar montera Stockholmsbroderierna, är den bandade grova snodden eller "kantstaven". Denna förekommer ytterst ofta, men i olika variationer i de arbeten — såväl samtida som äldre — vilka tillverkats i Danzig eller det stora omkringliggande område som slår under inflytande från den böhmiska målarkonsten. Att Albert på ett eller annat sätt rönt en avsevärd påverkan från Danzig torde efter vad som ovan framförts knapptist kunna betvivlas. Men frågan hur och när detta skett är svårare att besvara. De många och olikartade överensstämmelser som ovan påvisats synes mig knappast kunna förklaras på annat sätt än att ledaren för pärlstickareateljén i Stockholm personligen besökt Danzig och där lärt känna åtminstone ett par olika verkstäder. Detta antagande har förut framförts i Medeltida Vävnader och broderier. Beträffande måleriet har konstnärens tidigare biografer framhållit att han skulle ha erhållit nordtysk utbildning, ja även hans svenska börd har blivit ifrågasatt. I samband med detta spörsmål uppstår även frågan, hur Alberts mångsidiga verkstad varit organiserad, med andra ord, hur målaren förhållit sig till pärlstickaren. De arkivaliska uppgifterna giva därvid föga upplysning. Den tidigaste uppgiften är från 1473. då "Albrict perlastyckare" gör arvsskifte med sina styvbarn. Han hade då nyligen äktat änkan efter en målare vid namn Johan. Som pärlstickare omtalas han sedan åren 1482, 1503 och 1507, som i Tyvärr ej synlig ph bilden. Samma sak exemplifieras emellertid av änglarnas dräkt. ;{74 A G N E S G E ! .1 E Ii målare 1479, 1482. 1501, 1502, 1504. 1505. 1506, 1508, 1509. 1 Roosval 2 h a r ined anledning av den första uppgiften d r a g i t den slutsatsen att b r o d e r i k o n s t e n var Alberts u r s p r u n g l i g a y r k e och att h a n först efter sitt giftermål ä g n a t sig åt måleriet. Den vidgade kännedomen om Stockholmsateljéns verksamhet, samt n u senast även de till omkr. 1465 d a t e r a d e m å l n i n g a r n a i Sala. visa emellertid tydligt, att han u n d e r hela sin v e r k s a m h e t sysslat med båda y r k e n a . Man f r å g a r sig då o v i l l k o r l i g e n h u r h a n h u n n i t med allt detta och n ä r han v a r i t i D a n z i g . K n a p p a s t h a r han k u n n a t gå i land med det hela. åtminstone under det verksamma 1480-talet, u t a n en s k i c k l i g teknisk medhjälpare — v a r f ö r icke cn från D a n z i g inv a n d r a d y r k e s m a n ? E t t sådant förhållande k u n d e v a r a tillräckligt att förklara vissa t e k n i s k a ö v e r e n s s t ä m m e l s e r med Danzigarbeten hos Mariefredsmässhaken (trol. utförd o m k r i n g 1465), som f. ö. till k a r a k t ä r e n ä r mest lik m u r a l m å l n i n g och a v s e v ä r t skiljer sig från mästarens övriga arbeten. Något av de följande åren — i varje fall före 1473 — kom han. så föreställa vi oss, måhända just på g r u n d av sin medhjälpares utsago, att företaga den betydelsefulla Danzigresan, som skulle giva den då redan erfarne konstnären och y r k e s m a n n e n så m å n g a f r u k t b ä r a n d e Impulser, vilka han efter återkomsten till Stockholm på ett genialt sätt förmådde omsätta till en fullt s j ä l v s t ä n d i g stil; en stil som på g r u n d iiv sin monumentalitet och sin textila h å l l n i n g s k a r p t skiljer sig från den samtida pärlstickarekonsten längre västerut. 3 i Se B r a n t i u g - L i n d b 1 o m, o. a. a., sid. 120. Biografiskt lexikon. 8 Först sedan uppsatsen blivit onibriilen har jag funnit att Råneåmässlinken publicerats av ( ' • u n n a r I I l e n i n s ; 'Rester av medeltida kyrkoskrud i Norrbotten och Västerbotten" I Norrbottens läns hembygdsförenings lidskrift 1929). 2 .1 /. B 8 R T P Ä It I. S T I C K A It E 375 ZUSAMMENFASSUNG. A G N E S G E I J E R : Albert P ä r l s t i c k a r e und seine Verbindungen mit Danzig, Kine Studie im Anschluss an drei neugefundene Stickereien. Unsere Kenntnis von der Tätigkeit des Albertus Pictor als " Perlensticker'' ist durch zwei neugefundene Arbeiten crweitert worden. Dass Messgewand von Ängsö, Abb. 185—187, gehört zu den besten Arbeiten des Kiinstlers. Die Wappen beziehen sich auf den Keichsrat Fader Ulfsson Sparre (wahrscheinlicb gest. um 1488) und seine Gemahlin, Elin Xilsdotter Natt och Dag, biide bestattet in der Kirche zu Ängsö. Der Figurenstil zeigt Ubereinstimmung sowohl mit seiner Malerei (u. a. in der Kirche zu Härkeberga) als mit seinen Stickereien (in Uppsala und Mariefred, Abb. 190). Das Kranzmotiv und seine charakteristiscbe Ausfiihrung kam ott in Alberts Atelier vor. Eine der hier abgebildeten Danziger Arbeiten, Abb. 193, gibt einen llimveis auf die Herkunft des Motives. Die in Abb. 189 wiedergegebene Altarborle aus der Kirche zu By ist so grob in Material und Ausfiihrung, dass es fraglieh erscheiiien könnle, ob sie aus Alberts eigener Werkstatt herstammt. öder ob sie nicht eher ein provinzielles Erzeugnis eines seiner Schiller ist. Die Borte von By gibt uns Veranlassung, aueh die einfaehe Stickerei auf dem zweiten Messgewand von Ängsö, Abb. 188, demselben Kreise zuzuiveisen. Die planen Flachen, die Farben, die Technik und die charakteristischen Kandlitzen stimmen mit den Arbeiten aus Alberts Werkstatt iiberein. Agnes Branting und Andreas Lindblom, die in "Medeltida vävnader och broderier i svenska kyrkor" erlialten gebliebene Beispiele dieser Tätigkeit Alberts erstmals nachgewiesen haben, weiscn auch darauf hin, dass dieser originelle, von der "Nadelmalerei" der produktiv™ niederländisehen und westdeutschen Werkstätten so abweichende Stil auf die eine öder andere Weise Anregungen von Danzig her empfangen haben muss. — Eine andere Seite der Verbindungen mit Danzig illustrieron dio von dorther importierten Stickereien. Zu den zwei bereits vorher bekannten wird die hier (Abb. 191) abgebildete, aus der Kirche zu Råneå in Norrbotten, gcfiigt. Sie steht auch Abb. 192 äusscrst nahe. Diese Stickereien mit ihren finikelndeii, klarcn Farben und ihrer dekorativen, aber altertiimlicben Ausfiihrung gehören zu den Erzeugnissen, mit denen der Maler und Perlensticker Albert bei einem eventuellen Besuch in Danzig Bekanntschaft gemacht haben muss. Abb. 193 gibt