En grupp runda kastaler från romansk tid på Sveriges östkust Olsson, Martin Fornvännen 27, 273-304 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1932_273 Ingår i: samla.raa.se

EN GRUPP RUNDA KASTALER FRÄN ROMANSK TID PÄ SVERIGES
ÖSTKUST
AV

MARTIN

OLSSON

B

land den äldre r o m a n s k a lidens befästningsanläggningar i vårt land utgöra de s. k. k a s t a l e r n a en särskilt karakteristisk grupp. De ha utgjorts av fasta stentorn av fyrkantig eller rund form och h a oftast, då läget gjort sådant nödvändigt, varit omgivna av r i n g m u r a r eller av jordvallar och palissader. Det ä r karakteristiskt för dessa försvarsanläggningar, att tornen ha mycket tjocka och fasta m u r a r , medan utanverken vanligen äro svaga och ofta ha en tillfällig prägel. De flesta bevarade monumenten av detta slag finnas på Gotland, som ännu äger större eller mindre lämningar av tio kastaler, d ä r a v sex fyrkantiga och fyra runda 1 . Den bäst bibehållna av de fyrkantiga ä r det s. k. Kruttornet i Visby, och av de r u n d a kastalen vid Sundre k y r k a n ä r a Gotlands sydspets. Även på Sveriges fastland finnas en del stentorn av likartat slag, exempelvis vid k y r k o r n a i Fellingsbro i Västmanland. H a r m å n g e r i Hälsingland och Brunflo och Sunne i Jämtland

1 En av dessa, den fyrkantiga kastalen vid Kräklingbo kyrka, nedrevs helt under slutet av 1700-talet. Endast grundrester finnas nu bevarade av densamma. N. L i t h b e r g har i en uppsats 'Kastaler och borgar" (i Rig 1932, s. 65 ff.) påvisat, att denna kastal ännu på 1700-talet varit delvis inredd som bostad. Lithberg är av den uppfattningen, att de invid kyrkorna uppförda gotländska kastalerna varit fasta prästhus och att de uppförts senast under 1100-talets mitt. — N. P. T i d m a rk har i ett arbete 'Kastalerna på gotländska kusten'' (Solve Norrbys bokhandel, Visby 1931) lämnat beskrivning av samtliga gotländska kastaler. Hans datering av dessa monument till "1000-talet eller äldre'' iir dock knappast hållbar.

18 — Förmännen 1933

274

MARTIN

OLSSON

m. fl. 1 Vidare k ä n n a vi från olika delar av landet en hel del lämn i n g a r av kastaler av jämförlig art, som icke äro uppförda i samband med kyrkobyggnader, 2 men det ä r märkligt, att s å gott som alla fristående försvarstorn av detta slag, som vi hittills k ä n n a på Sveriges fastland, h a fyrkantig planform. Under de senaste å r e n utförda u n d e r s ö k n i n g a r h a emellertid visat, att r u n d a kastaler varit uppförda på ett flertal strategiskt viktiga platser längs Sveriges östkust, och det h a r samtidigt blivit klart, att flera av vårt lands medeltida huvudfästningar i sitt äldsta skede utgjorts av fristående torn av detta slag. Förf. h a r redan tidigare uppvisat 3 , att så antagligen varit fallet med borgen i Stockholm, vars r u n d a k ä r n t o r n " T r e K r o n o r " av allt att döma varit äldre än den r e k t a n g u l ä r a borganläggningen i övrigt och sannolikt identiskt med den kastal, som enligt Snorre Sturlassons berättelse om Olov den heliges h ä r t å g skall ha stått vid Norrström och som bör ha funnits vid den tidpunkt, 1100-talets slut eller 1200-talets början, då Snorre skrev sin berättelse om tilldragelsen. I en senare publicerad studie h a r förf. verkställt en rekonstruktion av tornets utseende vid medeltidens slut, g r u n d a d på befintligt äldre bildmaterial och arkivaliska uppgifter samt jämförelser med bevarade tornbyggnader av påtagligen närbesläktat slag'. De viktigaste källorna för rekonstruktionen äro J e a n de la Vallées planuppmätning av slottet från 1660 5 och den s. k. Vädersolstavlan från omkring 1526 i Stockholms s t o r k y r k a . Kekonstruktionsritningen återgives h ä r såsom fig. 135. Tornet T r e K r o n o r var beläget n ä r a Norrström på stadsholmens högsta punkt och h a r tydligen haft till uppgift att tjäna som spärrfäste vid strömmen. Olaus Petri uppgiver — och mycket talar för H e n r i k C o r n e l l : Norrlands kyrkliga konst under medeltiden, Uppsala 1918, s. 36 ff. 2 Se exemjielvis beskrivningarna av Opensten och Ymscborg i förf:s uppsats "Fasta hus under medeltiden" i "Västgötagårdar, herremännens och böndernas äldre byggnadskultur i Skaraborgs län undersökt genom Nordiska museet", Stockholm 1932. 3 M a r t i n O l s s o n : Stockholms slotts medeltida byggnadshistoria. Samfundet Sankt Eriks årsbok 1929, s. 87 ff. 4 M a r t i n O l s s o n : Tornet Tre Kronor. Arkeologiska studier tillägnade H. K. H. Kronprinsen, s. 160 ff. Stockholm 1932. 5 Orig. i slottsarkitoktkontoret.
1

K A S T A L E R

F R Å N

ROM A N S K

T I D

•21b

p.Al.IC o 3ap£_j_!

5 :_irtr

Fig. 134. Kruttornet i Visby; plan och sektion. Efter E. Eckhoff: Visby ringmur.

Fig. 135. Tornet Tre Kronor i Stockholm före påbyggnaden 1544. Rekonstruktion av förf.

276

MARTIN

OLSSON

att h a n s uppgift ä r g r u n d a d — att ett annat likartat torn funnits på holmens motsatta sida som skydd vid Söderström. Stockholms stad har, säger han, "icke stoor warit i förstonne, raen tw torn woro först bygd, itt widh n o r r a ström thet n w är slottet, och annat tornet widh södhra ström, ther s w a r t m u n k a closter stodh, ty at ther hart in til gick södhra ström på then tijdh". 1 Stockholms äldsta kända sigill visar tvenne krenelerade torn. Det h a r framhållits, att sigillet troligen avbildar de båda ovan omtalade tornen 3 . Tornet T r e K r o n o r h a r haft en diameter av ungefär 15 m. och mur a r n a s tjocklek h a r varit 3,5 m. på en höjd av 7 å 8 ra. över marken. Ingången h a r befunnit sig på sistnämnda höjd och fört in till tornets a n d r a våning. Bottenvåningen h a r varit ett cirkelrunt h å l r u m utan direkt utgång. Förbindelse h a r åstadkommits genom cn lucka i golvet i a n d r a våningen. F r å n ingången gick en smal trappa i muren till de tre eller fyra ovanför liggande v å n i n g a r n a . Den näst översta h a r troligen haft en välvd skyttegång med skottgluggar. M u r k r o n a n h a r haft tinnad skyttegång och innanför denna ett skyddsrum, täckt av ett koniskt vattentak. De båda översta våningarna ha tydligen varit mycket lika motsvarande våningar i Kruttornet i Visby, med vilket T r e K r o n o r även i flera a n d r a avseenden h a r haft stora likheter. Stockholmstornets höjd från marken till t i n n a r n a s överkan! h a r under 1500-talets början varit ungefär 25 m., men det är möjligt att det u r s p r u n g l i g e n haft något mindre höjd, exempelvis så som på rekonstruktionsritningen angives genom olika streckning av snittytorna. Detta antagande g r u n d a r sig därpå, att tornets höjd, 25 m., ä r påfallande stor. Vid 1200-talets mitt utvidgade Birger J a r l borgen i Stockholm. H a n omgav det gamla tornet med en stor r e k t a n g u l ä r r i n g m u r s a n l ä g g n i n g på stadsholmens krön och byggde en likaledes r e k t a n g u l ä r förborg n o r r därom mellan huvudborgen och strömmen' 1 . Det ligger då n ä r a (ill h a n d s att antaga att han även förhöjde det gamla tornet, som låg g a n s k a långt från den nya ringmuren, för atl det på verkningsfullare sätt skulle k u n n a deltaga i försvaret. Det bör ' Olaus Petri svenska krönika, utg. av G. E. Klemming, Stockholm 1800 s. 77. 2 G u n n a r B o l i n : Namnet Stockholm och Stockholms uppkomst (S:t Eriks årsbok 1921, s. 134). Sambandet mellan Kalmar stads sigill och stadens äldsta torn. som närmare behandlas a sid. 302. bestyrker riktigheten av Bolins hypotes. 8 Jfr förf. o. a. uppsats i S:t Eriks årsbok 1929.

KASTALER

FRÄN

ROMANSK

TID

'ill

emellertid uttryckligen betonas, att antagandet, att tornet blivit förhöjt under medeltiden, är helt och hållet obestyrkt. På bilder av staden från 1500-talets senare del och 1600-talet har tornet betydligt större höjd än vad rekonstruktionen anger. Det påbyggdes nämligen såväl av Gustav Vasa år 1544 som av Johan III år 1588. Ett annat runt torn av likartat slag har fordom funnits vid Skå kyrka på södra delen av Svartsjölandet. Det är nu rivet, men vi känna dess utseende genom en av Hadorph ombesörjd avbildning.1 Det var beläget vid kyrkans västgavel och sammanbyggt med denna, men det är tydligt att det är äldre än kyrkan, som har enskeppigt långhus och smalare, rakt avslutat kor utan absid och troligen uppförts under 1300-talet. Kyrkor med runt västtorn förekomma i övrigt icke i Sverige, och vi ha anledning antaga, att tornet vid Skå byggts som en fristående kastal vid en träkyrka, som föregått den nuvarande stenkyrkan. Om detta är riktigt skulle vi vid Skå ha en direkt motsvarighet till de runda gotländska kyrkokastalerna. Platsen har ett mycket utsatt läge i försvarshänseende. Den gamla leden från Stockholm genom Tappströmssundet till norra Björkfjärden grenar sig vid Svartsjölandets sydspets. Kastalen kan likväl icke i första hand ha tjänat som spärrfäste på samma sätt som tornet vid Norrström, ty härtill är avståndet till stränderna för stort. Att de båda tornen härstamma från samma tid och haft likartad uppgift är dock troligt. Några direkta motsvarigheter till den runda kastalen i Stockholm har man hittills knappast känt på Sveriges fastland, och do byggnadsverk av detta slag, varav rester blivit bevarade på Gotland och i Danmark, äro ganska få. Fortsatta undersökningar ha emellertid visat, att det på Sveriges ostkust funnits ett flertal sådana kastaler på strategiskt viktiga punkter. Borgen i Stockholm utgjorde lås för den viktiga vattenvägen in i Mälaren, och spärrfästet låg på holmen mitt i farleden. Ett fullkomligt likartat läge har Stegeborg, som under medeltiden skyddade farleden till Söderköping och dess rika uppland. Borgen ligger på en liten holme i Slätbaken, ungefär en och en halv mil öster om Söderköping, på ett ställe där viken är hopträngd, så att don bildar ett par trånga sund på vardera sidan om holmen. Borgen, som nu ligger i ruiner, är en rektangulär anläggning med ett kraftigt runt torn un1 J o h a n H a d o r p h : Avritningar av kyrkor och kyrkovapen i Uppland 1676—85 utg. av Erik Wennberg, Stockholm 1917, pl. 85.

278

.»/ A R T I N

O LSSO N

il

F i g . 136. S t e g e b o r g sett från norra s t r a n d e n .

Förf. foto 1930.

gefär mitt på den ena långsidan. Grupperingen framgår nv pinnen fig. 137. Borgen har en ganska invecklad byggnadshistoria, som loke närmare kan behandlas i delta sammanhang. Anläggningen dominerades av del nyss nämnda tornet, som är beläget på själva klippan på holmens högsta punkt (fig. 136). Det har cirkelrund planform och 11 ni. diameter. Murtjockleken är i nedersta delen 2.70 m. ('vanför del första bjälklaget förtunnas muren till 2,35 m. Till en höjd av c:a 13 m. utgöres materialet helt och hållet av gråsten utan några spår av tegel med undanlag för några mindre lagningar. Stenen är vald så, att jämna skiftgångar erhållits. Fogarna äro relativt smala och skolsten förekommer i myckel liten utsträckning (tig. 139). Grå-

K .1 S T A I . E It

/•• « .1 N

II O M A N S K

T l It

279

<H;PTCNTKIO

jj&Sak u/n,ivoK_

ÉKiWfS'

rrrrif mn
Fig. 137. Plan av Stegeborg av Jean de Hogicr; 1600-talet. Orig. i Neschcrska saml. i Kungl. Bibi. (F. m. 30).

stensmtirverkets avslutning upptill är jämn och horisontal. Däröver vidtager tegelmurverk, som åt borggårdssidan delvis är uppblandat med gråsten. Undre delen tiv tegelmurverket ligger i munkförband, övre delen i vendiskt förband. Gränsen mellan de båda förbanden har icke kunnat iakttagas nedifrån marken. I den av ginsten byggda delen av tornet finnas små, med raka överliggare försedda ljusöppningar, vilkas sidor konvergera något uppåt. De ha en höjd av 45—55 cm. och en bredd av 15—20 cm. Ljusöppningarna liksom gråstensniurvcrket ha äldre romansk karaktär. 1 tornet finnas även stora rektangulära fönsteröppningar, som uppenbart äro sekundära och härstamma från 1600-talet, då tornet inreddes till boningsrum och bl. a. försågs med en målad (akfris, som ännu är delvis bevarad. I den av tegel byggda övre delen av tornet finnas (va rader stora rundbågiga skottgluggar av för 1500-talet typisk form (fig. 138). De äro samtida med del omgivande murverket. Det är därför tydligt, atl tegelmurverket tillfogats under den äldre vasatiden. Den med tornet sammanbyggda ringmuren och därmed samman-

280

, W ART IN

OLSSON

Fig. 138. Stegeborgs kastal. II. Åkerlund foto 1932.

hängande byggnader äro även de till huvudsaklig del uppförda ,i\ gråsten, men murverket har annan karaktär än tornets. De olika blocken äro inbördes mycket mera oregelbundna, vilket medfört, att man nödgats använda rikligt med skolsten. Skiftgångarna än» också mindre tydligt framträdande. Gråstenen är dessutom uppblandad med kalksten och i muren strax bredvid tornet finnas delar bevarade av en ursprunglig avlastningsbåge av tegel. Något verkligt förband finnes icke mellan tornet och de omgivande murarna. Gransk-

K A S T A L E R

FRA N

R O M A N S K

T I I)

281

'im•» * . JJaL-fl^, -jfjfr &"*& •

&?t

Fig. 139. Stegeborgs kastal. Detalj av murvorket. Förf. foto 1931. ningen av murverket ger till resultat att tornet och omgivande murverk icke kunna vara samtidigt uppförda. Att tornet måste vara äldre än långmurarna och icke tvärt om framgår utan vidare av planen. Det ligger inbakat i omgivande murar på sådant sätt att det är otänkbart, att det skulle vara uppfört senare, vilket även direkt motsäges av murverkets karaktär. Tornet måste därför vara äldre än de omgivande murarna och ursprungligen ha legat fritt på holmens högsta punkt, varefter det, då den rektangulära borgen byggdes.

282

M ART IN

OLSSO N

blivit infogat i denna på samma sätt som skedde i Stockholm, ehuru tornets läge i förhållande till de nyuppförda försvarsverken blivit något olika i de båda fallen. Ingången till tornet har även i Stegeborg varit belägen i andra våningen men finnes icke nu bevarad i sin ursprungliga form. Den har blivit sönderbruten, då bostadsrum inreddes i tornet. Att bottenvåningen saknat ingång utifrån är alldeles ostridigl, då murverket är väl bevarat. Bottenvåningen utgöres av ett cirkelrunt rum med 5,65 ni. diameter. Höjden har varit c: a 4 m. Golvet har utgjorts av den isslipade häll, på vilken tornet vilar. Taket har varit ett kraftigt bjälklag av ek. Dess läge avtecknar sig tydligt i murverket och delvis sitta ändarna av ekbjälkarna kvar i muren. Tillträdet till rummet har skett genom en lucka i takel. Rummet har haft två små, högt sittande luftgluggar. Av andra våningens medeltida detaljer är intet för närvarande synligt, då denna del av tornet är putsad invändigt. En liten till våningen hörande ljusöppning kan dock iakttagas i den mot borggården vettande väggen. Murkronan har blivit bortbruten vid tornets förhöjning och troligen samtidigt har ett åttataligt ribbvalv av tegel inslagits i gråstenstornets övre del. Murverkets karaktär och även ljusöppningarnas form tala för att tornet tillhör romansk tid. Såväl till läget som planformen finnes tydlig överensstämmelse med kastalen i Stockholm, och det är uppenbart, att de båda tornen haft alldeles samma funktion, som spärrfästen vid de trånga sunden, där trafikleden genom förpålning kunde ytterligare hopträngas till den bredd, som var lämpligast ur försvarssynpunkt. Även vid Bråviken, som utgör den andra viktiga infartsleden österifrån till den rika östgötabygden, har funnits en försvarsanläggning av detta slag. nämligen Stensö borg i Östra Husby socken på Vikbolandet. Don är numera till största delen raserad; endast murarnas nedersta delar äro bevarade. Borgen ligger på en tämligen bra ni bergböjd omedelbart nordväst om Stensö gård invid stranden av Bråviken och vid inloppet till den s. k. Lönöfjärden, en tämligen smal vik, som skiljer Lönön från Vikbolandet och som fordom varit ett sund i samma förkastningsspricka som det längre öster ut belägna Arkösund. Genom dessa båda sund har en gång i tiden den närmaste farleden in i Bråviken söderifrån gått fram, och borgen har varit belägen på en liten utskjutande bergudde vid farledens smalaste del.

X .1 S T A L E R F R A N R O M A N S K

TID

283

Terrängen åt landsidan är låg och tämligen sank. Läget är mycket likartat det vid Stockholm och Stegeborg. Anläggningen har bestått av ett kraftigt runt torn, omgivet av en ringmur, vars planform närmare visas av den provisoriska skissen (fig. 140). Fl Tornet har cirkelrund plan och en diameter S- 14 °av 13,6 m. Murtjockleken i bottenvåningen är ^ ^ j g a ^ segade 3,6 m. och det cirkelrunda hålrummets diameter mått. 6,4 m. (fig. 141). Murarna äro bevarade till något mera än 3 m. höjd. Materialet är gråston, delvis något tuktad och murad i jämna skift med tydliga skiftgångar men med något rikare användning av skolsten än vad förhållandet var i Stegeborg. Inga spår av tegel finnas i murverket. Bottenvåningen har haft ett tungt kryssvalv av gråsten, vars svicklar och anfang äro bevarade (fig. 142). Valvet har byggts samtidigt med tornet. Rummet har två små ljusgluggar, 15 cm. breda och 50 å 60 cm. höga, täckta med överliggare av sten, liksom de trånga smygarna. Bottenvåningen saknar direkt ingång utifrån, varför ingången till tornet måste ha varit belägen ovanför bottenvåningen. Troligen har den på vanligt sätt funnits i andra våningen. Den har dock i så fall befunnit sig något närmare marken iin i de förut beskrivna tornen, ty bottenvåningen är här väsentligt lägre. Mellan bottenvåningen och de övre rummen finnes en trappa av gråsten inuti muren. Dess nedre del är helt bevarad (fig. 141). Dörröppningens överdel är förstörd, men man ser ännu dess primitiva omfattning liksom också den kanal, i vilken dörrens bom suttit. Dörren har gått utåt mot trappan och varit stängbar från denna. Det lilla rummet framför dörren har cn ljusöppning av samma slag som det stora rummet. Av andra våningens detaljer finnes intet annat bevarat än nedersta delen av en smal kanal, möjligen ett avlopp av något slag, som stiger snett upp i muren från utsidan i tornets västra del (a på planen fig. 141). Ringmuren har cn tjocklek av endas! 1,5 m. Även den är byggd av gråsten, men mur verket är icke fullt så regelbundet som i tornet. Tydlig stötfog finnes mellan tornet och muren och det är därför möjligt, men ingalunda säkert, att den sistnämnda är senare tillbyggd. Ringmurens sträckning norr och väster om tornet och avslutning ål söder kan exakt bestämmas först genom en grävningsundersökning.

284

.1/ A R T I N

OLSSON

Fig. 141. Plan och sektion av kastalen på Stensö vid Bråviken. Uppmätn. av K. v. Schmalonsoo och H. Åkerlund 1932. Planskissen fig. 140 anger endast det ungefärliga läget. Ruinen är i sin helhet övervuxen med tät snårskog, som försvårar undersökning och starkt hotar dess bestånd. Stensö borg har uppmärksammats av N. M. Mandelgren, som även uppmätt ruinen och beskrivit densamma.1 Ritningarna äro dock mindre nöjaktiga. Mandelgren meddelar, att då han "första gången, år 1846, besökte borgen, var denne så höljd af nedrasade stenar och öfverväxt af skog att konstruktionen ej kunde utrönas; men 1856, då stället ånyo undersöktes, hade ägaren låtit utgräfva ruinen, för att mod kalkgrusct göda åkrarne, och så upprensat henne, att en närmare granskning var möjlig". Han påpekar även, att borgberget, "som redan namnet Stensö anger, fordom varit en holme" och uppgiver att den omgivande långlänila terrängen åt landsidan "ännu för hundra år sedan stod under vatten". Han sammanställer tornet med rundkyrkorua i Solna, Bromma och Munsö och anser, att såväl planen som murningssättet anger att samtliga dessa byggnadsverk N. M. Man del g r e n : Samlingar till svenska konst- och odlingshistorien, haft. 1, pl. Ill, jämte tillhörande text. Stockholm 1866.
1

K AST ALER

F (t A N

II O .11 .1 .V S K

7' / I)

285

Fig. 142. Kastalen på Stensö. Detalj av murverket i bål rummet med rest av kryssvalv. Förf. foto 1931. blivit "uppförda i början af kristna tiden, under l l : t e eller 12:te århundradet". Även vår förnämsta medeltida gränsfästning mot söder, Kalmar slott, har i sitt äldsta skick väsentligen utgjorts av ett kraftigt fristående rundtorn, beläget på en låg holme invid stranden av Kalmar sund. Tornets förnämsta uppgift har tydligen varit att tjäna som skydd för stadens hamn som låg innanför holmen. Kastalen i Kalmar var belägen på den nuvarande slottsholmens ursprungligen högsta punkt, nära invid si tanden på holmens nordöstra del. Tornet stod kvar. då det nuvarande slottet byggdes och omslöts av dess ringmur, men revs senare under medeltiden. Dess nedre delar finnas dock bevarade och påträffades sommaren 1929 vid undersökningar, som verkställdes i samband med slottets restaurering. Planen (fig. 143) visar tornets läge i förhållande till det nuvarande slottet. Det med helsvart betecknade runda tornet är kastalen och do streckade partierna den nuvarande borganläggningens

286

.1/ .1 /{ T I N

O I. S S O N

i ' " 4 " "V.

3o

Fig. 143. Plan av Kalmar slott. 1. Kastalen. 2. Vattentornet. 3. Kurotornet. 4. Södra tornet. 5. Stegorhustornct. 6. Rödkullatornet. 7. Kungsmakstornet. u r s p r u n g l i g a r i n g m u r a r och torn. Till sistnämnda anläggning h a r även hört byggnadslängor på insidan av n o r r a och västra ringmur a r n a , men dessa äro icke angivna på planen, emedan deras utsträckning ä n n u icke ä r säkert fastställd. Samtidigt med kastalen h a r även funnits en r e k t a n g u l ä r stenbyggnad av något slag på holmen, möjligen en bostadsbyggnad. E n rest av dess nederdel h a r påträffats vid g r ä v n i n g s u n d e r s ö k n i n g a r 1932. Den h a r varit belägen söder om kastalen. Det h a r icke k u n n a t konstateras om platsen kring kastalen och stenhuset varit skyddad av vall eller palissad, men det ä r möjligt att så varit fallet. Någon ringmur h a r däremot med säkerhet icke funnits, ty i så fall borde

KASTALER

FRÅN

ROMANSK

TID

287

några rester av densamma ha påträffats vid de omfattande grävningsundersökningarna. Å andra sidan har konstaterats, att stenläggning, äldre än det nuvarande slottet, finnes bevarad på skilda delar av holmen. Man har därför anledning att antaga, att den anläggning, som kastalen tillhört, haft ganska stor omfattning, ehuru den till största delen varit byggd av förgängligt material, trä eller jord. Kastalen är i det närmaste 14 m. i diameter. Den är byggd av tämligen jämnstora stenar av granit och rödbrun sandsten blandade om varandra och tydligen utgörande på platsen befintligt moränmaterial. Stenen, som har rå eller obetydligt tuktad yta, har valts så, att alla block i samma skift fått ungefär samma höjd. varigenom goda genomgående skiftgångar erhållits. Fogarna äro smala och välvårdade. Skolsten förekommer i mycket ringa utsträckning. Fig. 145 ger en föreställning om murverkets utseende. Tornet är bevarat till ungefär två och en halv meters höjd. Det har i sin understa del innehållit ett i det närmaste kvadratiskt hålrum, vars sidor haft ungefär 8 m. längd. Några spår efter dörröppning finnas icke i det bevarade murverket. Ingången har säkerligen på vanligt sätt varit belägen i taket. Att kastalen är äldre än det nuvarande slottet framgår med säkerhet av följande förhållanden. Kastalen är uppförd av gråsten och sandsten. Borgens ringmurar och torn äro i sina ursprungliga delar helt och hållet byggda av huggen eller väl tuktad öländsk kalksten. Den del av östra ringmuren, som är uppförd i kontakt med kastalen, har rå yta med öppna fogar, medan omgivande partier av ringmurens insida har en helt annan och omsorgsfullare ytbehandling. Fig. 144 åskådliggör detta förhållande. Orsaken är den, att kastalen stått på platsen då ringmuren uppfördes. Då den sistnämnda byggdes upp mot det redan stående tornets vägg har den icke fått någon riktig godsida på den del där de båda murarna voro i kontakt med varandra. De till synes omotiverade krökarna å östra ringmuren ha uppstått därför att man önskat få såväl kastalen som den andra stenbyggnaden omslutna av den nybyggda borgens ringmur. Då ringmurens krön haft en skyttegång, som vilat på utskjutande konsoler, har man varit tvungen att bygga muren på så stort avstånd från de gamla byggnaderna att man kunde få plats för skyttegångens utkragade del. Men då de prång

288

M A R T I N

O LSSON

Fig. 144. Kalmar slott. Kastalen under utgrävning 1929. T. Ii. kastalen, längst t. v. Stegerhustornet. Däremellan ringmuren. Jfr planen fig. 143. H. Åkerlund foto 1929. som härigenom skulle h a bildats mellan de gamla b y g g n a d e r n a och r i n g m u r e n skulle ha blivit mycket trånga, h a r man föredragit att redan från början bygga igen dem. Härigenom ha de förtjockningar av ringmuren uppkommit som finnas i form av utskjutande k l a c k a r intill de äldre byggnaderna (jfr fig. 143 och 144). Byggnadsverket självt ger i detta fall ostridiga bevis för att kastalen funnits före den n u v a r a n d e borgens tillkomst och att den senare planlagts så, att kastalen fortfarande skulle komma att ingå i den stora n y a anläggningen. Den h a r kvarstått under lång tid ända till dess den n o r r a byggnaden i slottets n u v a r a n d e östra länga tillkom u n d e r slutet av medeltiden. Denna längas n o r r a gavelmur ä r nämligen uppförd ovanpå resterna av kastalen. Kastalen i K a l m a r h a r tydligen lml'1 samma läge i förhållande till

K .1 S T A I. E II

F II A N

R O M A N S K

T I I)

289

Fig. 145. Kalmar slott. T. h. resterna av kastalen, t. v. ringmuren. H. Åkerlund foto 1929.
19 — Fornvännen 1932.

290

MARTIN

OLSSON

hamnen som Kruttornet i Visby. Tornen synas i båda fallen ha haft likartad funktion, nämligen att försvara hamnen, som även var infartsport till ett stort och viktigt uppland. Enligt Lithbergs mening1 är Kruttornet att betrakta som Visbys äldsta slott och som föregångare till det kungshus, det s. k. Kalvskinnshuset, som Birger Magnusson uppförde på 1300-talet, och det ännu senare Visborgs slott, som grundlades 1411 av Erik av Pommern. Det förhållandet att Kalmar slott i sitt äldsta skede utgjorts av ett likartat torn ger ett kraftigt stöd åt denna teori. Under den äldre medeltiden ha flera motstycken till Kalmar funnits på kusten vid Kalmarsund, ehuru de icke haft samma utvecklingsmöjligheter som Kalmar. Särskilt ha åmynningarna på den flacka och långgrunda kusten erbjudit hamnmöjligheter. Av särskilt intresse i detta sammanhang är en plats vid Alsteråns mynning ungefär fyra mil norr om Kalmar. 2 Kartskissen fig. 147, som är utförd med ledning av en modern lantmätarckarta, visar platsens läge och naturförhållanden. Stränderna vid sundet äro långgrunda och sänka, och vid högvatten översvämmas stora områden. I denna sankmark ligga talrika större och mindre moränkullar, cn del med ganska branta sluttningar. Att landstiga på denna kust och sedan taga sig in i land genom sankmarkerna kan ännu i dag erbjuda betydande svårigheter. Om man däremot fortsätter med båt ett par kilometer upp för ån till Strömserum, uppnår man torr och lätt framkomlig mark, och här öppnar sig en stor och bördig bygd. För att förhindra fientlig invasion sjövägen i denna bygd har man under medeltiden uppfört en försvarsanläggning på ett par av kullarna i sumpmarken invid ån. Den ena kallas nu "Skyttes kulle" (A på fig. 147), en benämning som dock icke är särdeles gammal. På en på Strömserums gård befintlig karta över godset, upprättad 1639 och renoverad 1763, saknas detta namn. Den höga och branta höjden A betecknas på denna karta endast "kulle". B benämnes däremot "Kastlekullen", den lilla holmen D mitt i ån "Kastleholmen" och den omgivande utvidgningen av ån "Kastle Göhl". Av de befästningar, som givit upphov till dessa namn, finnas ännu ganska betydande lämningar. "Skyttes kulle" är kägelformig och stupar L i t h b e r g a. a., sid. 79. Intendenten M a n n e H o f r é n har fäst min uppmärksamhet på denna plats.
2 1

K A S T A L E R

F R Ä N

R O M A N S K

TID

291

Fig. 146. Kalmar slott. En del av kastalen framgrävd i borggårdens nordöstra hörn. Jfr planen fig. 143. Förf. foto 1929.

292

M A RT IN OL S S O N

brant ned i ån. Höjden kan uppskattas till ungefär 10 m. På toppen bär den resterna av ett runt torn, vars yttre diameter varit ungefär 14 m. (fig. 148). Murkärnan, som utgöres av gjutmur, sticker upp ur rasmassorna, men av murskalet är f. n. intet synligt. Tornet har varit omslutet av en ringmur, uppförd av gråsten, troligen utan användande av murbruk. Planen fig. 148 visar läget av de bevarade resterna. Mitt emot på åns andra strand finnes en lägre kulle av sten och jord med en ringformig vall (fig. 147 C). I en i Kalmar museum förvarad samling avbildningar och beskrivningar av fasta fornminnen i Kalmar län, utförda på 1870-talet av H. A. B. Siden, är denna kulle angiven som fornlämning, säkerligen på grund av upplysningar som inhämtats på platsen. Kullens form och läge invid ån mitt emot den beskrivna kastalen gör det lockande att antaga, att vi här ha resterna av ännu on kastal. i vilket fall här skulle ha funnits en anordning motsvarande den, som Knut Lavard omkring 1120 lät göra vid farleden till Hedeby och varom Knytliiigasagan berättar: "Danmark var då mycket utsatt för anfall av hedningar, som härjade nästan hela sommaren och plundrade köpmän och landets invånare. Icke långt efter sedan Knut Lavard kommit hem till sitt rike, lät han bygga två kastaler, en på var sida om viken Sli, där sundet till Hedeby är smalast. Därefter lät han sätta bommar av trä med järnkedjor så att man kunde spärra sundet. Sedan lade han besättning i kastalerna för att vakta, och blott de fingo komma in med sina skepp, vilka förut betalt den bestämda avgiften för vart skepp." 1 Dessvärre är kullens höjd så liten, att det måste inge betänkligheter. Det är möjligt att den endast är en konstgjord ruinanläggning, utförd för att ge ott romantiskt inslag i Strömserums engelska park, vilken sträcker sig utefter denna sida av ån. Frågan kan säkert avgöras endast efter grävningsundersökning. Jämförelsen med de två kastalerna vid Hedeby och den mellan dem lagda stockkedjan är emellertid under alla förhållanden av intresse i detta sammanhang. En spärranordning har nämligen funnits även i Alsterån. Från "Skyttes kulle" sträcker sig en sträng av stenblock rakt över ån. Den är starkt framträdande i vattnet nedanför sistnämnda kulle. Längre ut i ån har den delvis rensats bort vid åns reglering under Knytlingasagan kap. 86. Jfr A d o l f S c h u c k : Det svenska stadsväsendets uppkomst, s. 400. Stockholm 1926.
1

K A S T A L E II

F II A N

R O M AN S K

T I I)

293

a • c

B Sid
. t .

CO CUÄ

- -o a to

^ J2 B

» Q .S : °
n

•i si
»*0Q b e:. - .

cB °: . '3 B c — -B a .°ö
i, ° « Ä c d m S«
-<3 CO

"C cu

a

a

-*~
-O •co

*, 3

*M
o

•

B°
•o

eo

294

M ART IN

OLSSON

1800-talet. Siden har vid sin undersökning av platsen 1877 uppmärksammat stenvallen. Han uppger, att ån av försvarsskäl är "igengrundad med större sten mitt för kullen" och att endast "en smal rännil" invid "Skyttes kulle" lämnats ospärrad. Det fordras en ingående undersökning för att avgöra, om här föreligger en naturlig moränvall eller en med konst gjord spärrning av ån. Under alla förhållanden har vallen utgjort ett viktigt led i platsens medeltida försvarsanordningar. Den runda kastalen på "Skyttes kulle" har icke varit det enda tornet på platsen. På "Kastlekullen" (B) finnas lämningar av ett torn med kvadratisk form. Sidorna ha cn längd av ungefär 10 m. (fig. 148). Materialet är gråsten i kalkbruk. Tornet har varit omgivet av en fyrsidig ringmur, belägen på 8 ä 10 m. avstånd och troligen uppförd som kallmur. Utan grävningsundersökning kan icke avgöras, om de båda tornen tillkommit samtidigt Troligast är att det runda tornet är äldst. Det kan emellertid tagas för avgjort, att båda varit i bruk samtidigt. Dessa torn ha tydligen icke varit uppförda i samband med någon gårdsanläggning utan endast för att tjäna som spärr för ån. Platsen är sumpig och olämplig som boningsplats, och odlingsbar mark finnes icke närmare än på on halv km. avstånd, och den synes vara uppodlad först i ganska sen tid. Jag har uppehållit mig så utförligt vid fästet vid Alsterån därför att platsens naturliga förutsättningar för försvar ännu så tydligt framträda. Likartade naturliga förutsättningar hade Kalmar, då dess kastal uppfördes som skydd för hamnen och det samhälle, som växte upp invid densamma. Likartade anordningar som vid Alsterån ha även funnits vid andra åmynningar på Smålandskusten. Så exempelvis vid Ljungbyåns mynning. Någon kilometer upp i ån finnes invid gården Lilla Binga en plats, som benämnes "Spakenör", där ån är uppfylld med stenblock, så att den endast med försiktighet kan passeras med roddbåt. Vid Binga finnas enligt uppgift av intendenten Manne Hofrén rester av försvarsanläggningar, som dock icke varit föremål för undersökning. Något längre upp ligger Hossmo fästningskyrka från 1100-talet som spärrfäste alldeles intill ån. Även vid Em vid Emåns mynning finnas rester av försvarsverk, som spärrat farleden i ån. Det medeltida slottet i Borgholm har troligen haft en byggnadshistoria, som i mycket erinrat om Kalmar slotts. Medeltidsborgen

K A S T A L E R

F R Ä N

R O M A N S K

TI D

295

Fig. 148. Planskiss visande fornlämningarna vid Alsteråns utlopj) 1932. finnes endast delvis bevarad, degraderad till en ekonomigård på norra sidan om det nuvarande under 1500- och 1600-talen byggda huvudslottet. Den har bestått av huvudborg och förborg, raen båda ha blivit stympade för att lämna plats för renässansslottet. I detalj är borgens medeltida byggnadshistoria ännu icke utredd, men så mycket är klart, att den medeltida borgen bestått icke endast av den nuvarande ekonomigårdens längor utan att den sträckt sig även över en del av den nuvarande stora borggården. Ännu vid sextonhundratalets mitt fanns i stora borggårdens norra del ett fristående, högt torn, som tydligen var äldre än det fyrsidiga renässansslottet och som måste ha tillhört medeltidsborgen. Vi återfinna detta torn, "Kurelornet" eller "Borgholms kärna", på äldre sexlonhundratalsplaner och på en av J. M. Rhezelius år 1634 utförd bild av slottet från öster. T "ransakningar om antikviteter" från 16681 beskrives lornet på följande sätt: "På Borgholmss Slotz Borggård hafwer tilförenne stått en mykit högh Steenmuur, och ther ofwau vppå et mächla högt Trätorn, hwilkett kallades Borgholmss kärna, 1 Ms. i Kungl. bibi.

296

1/ A R T I N O L S S O N

effter then både vthan som innan til trind war, som een kärna. Muren war 9 alnar Tiuck. Vpgången til Trätornet war in i sielfwe muren med steentrappor rundt omkring vp åth. Samma Torn eller Kärna hafwer warit et skiönt propugnaculum för landet vthi feygde Tijder. Thet hafwer och så warit et Siömärke för Siöfarandom vthur östra Siön norr åth, ty förr ähn the hade känning af Öland sågo the Borgholmss kärna, lijka som een swart hatt hade stått på watned. Samma kärna blef 1652 och 1653 effter Sal. Konungh Carll Gustaffz Glor-Wyrdigst i åminnelse allernådigste befalningh. nedrifwen til Borgholmss Slotz förbygningh." Av denna beskrivning finner man, att tornet måste ha haft mycket stor höjd och att dess övre del utgjorts av en lätt påbyggnad av trä eller korsvirke. För att utröna dess karaktär och betydelse inom den medeltida borganläggningen, verkställde förf. tillsammans med fil. dr. Ernst E. Areen en grävningsundersökning sommaren 1929. Rester av tornet påträffades ungefär på den plats de gamla ritningarna angåvo. Planen (fig. 149) visar läget närmare. Tornet har haft rund form och en diameter av c: a 16,7 m. Bottenvåningens hålrum har även varit cirkelrunt med 5,85 m:s diameter. Väggtjockleken i bottenvåningen har alltså varit i det närmaste 5,5 in. Materialet var välluktad kalksten i ovanligt höga skift, varierande mellan 35 och 24 cm. (fig. 152 och 153). Foghöjden var c:a 2 cm. och fogbehandlingen noggrann med väl fyllda fogar. Invändigt var muren bevarad till 4 å 5 skift med en total höjd av 1,35 å 1,45 m.; utvändigt funnos endast rester av det understa skiftet bevarat, men under detta fanns en väl byggd grund av mera oregelbundet tuktad kalksten. Orsaken till detta förhållande var, att hålrummets golv, som utgjordes av det naturliga kalkstensberget, legat under den utanförvarande markens plan. I golvet fanns en delvis naturlig, delvis upphuggen avloppsränna, som sträckte sig rakt över golvet i öst-västlig riktning och i båda ändarna fortsatte under muren. Det tuktade murskalet hade en tjocklek av ungefär 60 cm. Den innanför befintliga murkärnan utgjordes av en gjutmur av ojämna kalkstensblock och gråstenar av skiftande storlek. Invid tornets södra och västra sidor påträffades murar, som utgjorde rester efter en mindre byggnad, som varit belägen mellan tornet och renässansslottets västra länga. Murverket i dessa delar hade en helt annan karaktär. Det saknade egentlig grund och

K .1 .S' T A I. E Ii

F It A N

R O M A N S K

TID

297

Borgholms .slott.

Fig. 149. lan av bottenvåningen. Uppmätning av Sven Ahlborn 1929.

vilade på en liinii tilbotlniug. Även murbruket hade helt annat utseende och var starkt uppblandat med små tegelflisor, varav inga spår funnos i tornets inurverk. Kontaktytan mellan de två murpartierna blottades och undersöktes. Det visade sig, att bred stötfog fanns mellan dem (fig. 151 och 153). Det var alliså fullt tydligt, att de tillkommit vid olika tider, och det var lika tydligt, att tornmureii måste vara äldre. De tillfogade murarna ha säkerligen tillhört en under 1500-talet uppförd trappbyggnad. Vid grävningarna påträffades talrika lösa fynd, huvudsakligen från nyare tid och utan betydelse i detta sammanhang. Genom undersökningen konstaterades, alt det runda tornet under medeltiden varit helt fristående. Dess närmare belägenhet inom medeltidsborgen kunde däremot icke konstateras, emedan under-

298

.1/ A it T l \

ii i. s S o N

Borgholms sloll.

F i g . 150. Den utgrävda Kärnan sedd från slottets södra länga. Förf. toto 1929.

sökningen måste avbrytas av brist på medel, men det är onekligen lockande att antaga, att förhållandet varit detsamma som i Kalmar, nämligen att en ursprungligen fristående kastal tagits in som ett led i en senare utvidgad och förstorad borganläggning. En fortsatt undersökning kommer troligen att bekräfta detta antagande. Kärnan i Borgholms slott är icke alldeles utan motstycke på Öland. På Albrunna älvar i själva gränsen mellan Södra Möckleby och Gräsgårds socknar finnas lämningar av ett likartat, runt torn med ungefär 10 m. diameter. Den i nord-sydlig riktning gående stenmur, som utgör gräns mellan de båda socknarna, är lagd rakt över tornets ruiner 1 . En undersökning av denna ruin och dess närmaste omgivningar skulle vara av stort intresse. Man kan nämligen misstänka, att tornet utgjort den fasta stödjepunkten i en gårdsanläggning, vars övriga byggnader varit av enklare och mera förgängligt slag.
1

Meddelat av intendenten Manne Hofrén.

K A S T A L E R

F R Ä N

R O M A N S K

T I I)

299

T*»

Fig. 151. Borgholms slott. Plau av Kärnan. Uppmätning av Sven Ahlborn 1929. Samtliga här beskrivna kastaler äro belägna på gammalt svenskt område. Sinsemellan äro de mycket likartade. Endast tornet på Stensö skiljer sig i någon mån från de övriga därigenom, att det haft kryssvälvd bottenvåning och trappförbindelse med ovanför liggande rum. Detta torn kan därför möjligen tillhöra en något senare tid än de övriga. Det närmaste jämförelsematerialet finna vi i Danmark, och detta material är av alldeles särskilt värde, därför att ett par av de danska tornen kunna ganska exakt dateras. Det ena av dessa är Sprogo torn, som ligger på en liten ö med samma namn mitt i Stora Balt, mellan Nyborg och Korsor. Det är uppfört av Valdemar I, vilket bestyrkes av den blyplatta med latinsk inskrift, som man funnit i kungens grav och på vilken borgen på Sprogo

300

MARTIN

OLSSON

-4
A

5EKTIOM

~ 0*36099

T

*3-r

fffflVrW^l

Fig. 152. Borgholms slott. Sekt. A—B genom en del av Kärnan. Dubbel skala mot jilanen i i ' . 151. Uppmätning av Sven Ahlborn 1929. namnes som ett av h a n s storverk. 1 Tornet anses vara byggt på 1160talct. Det a n d r a ä r B a d s t r u p torn på n o r r a Själland. Det h a r ungefär 6 m. tjocka m u r a r i den bevarade nedre delen, d. v, s. ungefär samma mått som tornet i Borgholms slott. Även B a d s t r u p loin är uppfört under Valdemar I : s tid. Dateringen g r u n d a r sig på myntfynd i själva murverket. Under de senaste åren ha ytterligare ett par för dateringen av denna torngrupp viktiga fynd gjorts på danskt eller fordom danskt område. I Seborg på Själland h a r arkitekten C. M. Smidt 1929 inuti den stora borganläggningen påträffat de nedre delarna av ett helt fristående, stort och kraftigt gråstenstorn med åttasidig plan. I dess murvork finnas inga spår av tegel. Tornet h'ar stått på platsen, innan den stora av ärkebiskop Eskil i L u n d byggda borgen påbörjades. Detta framgår bl. a. därav, att tornet ligger på borgplatsens naturliga markyta, medan borgens r i n g m u r a r och övriga byggnader äro uppförda på en konstgjord kulle, bildad av det material som erhållits vid grävning av omgivande g r a v a r . Ärkebiskop Eskils borg byggdes på 1150-talot och var färdig före 1161, och i samband med dess uppförande h a r det åttkantiga tornet rivits. H u r länge det stått på platsen kan icke avgöras, men knappast k a n det v a r a mindre än ett par årtionden. Smidt anser, att det mycket väl kan gå tillbaka lill 1120talet. 2 I Hälsingborg h a r på det forna borgområdet påträffats den understa delen av ett r u n t torn, som legat alldeles intill don n u v a r a n d e K ä r n a n . Det r u n d a tornet h a r sedermera rivits och ersatts av ett nytt fyrkantigt torn på samma plats, vilket i sin t u r rivits och efterT r a p s Danmark III. sid. 85. - C. M. S m i d t : Soborg. fra Nationalmuseets arbejdsmark 1990, sid. .'i ff. Köpenhamn 1930.
1

S .1 S T .1 /. B II

P RÅN

ROM A NS K

TID

301

Fig. 153. Kärnan i Borgholms slott efter utgrävningen. M. Stenberger foto 1929. trätts av den nuvarande K ä r n a n . 1 Då den n u v a r a n d e K ä r n a n av arkitekturhistoriska skäl knappast kan vara yngre än från 1200talets slut, ä r det sannolikt, att dess första runda föregångare ä r åtminstone ett å r h u n d r a d e äldre. I så fall skulle det liksom tornet på Sprogo och Badstrup torn gå tillbaka till Valdemar 1:8 tid. Bååth h a r redan tidigare framhållit som sannolikt, att en kastal blivit uppförd i Hälsingborg u n d e r Valdemar I : s tid. 2 Det urkundsmaterial, som står till buds för datering av de beskrivna svenska kastalerna, är mycket torftigt. Borgen i K a l m a r s p å r a s första gången i ett brev, tillhörande tiden mellan 1247 och 1269.:l

1 Meddelande av intendenten Torsten Mårtensson. 2 L. M. B å å t h : Hälsingborgs historia I, sid. 241. Hälsingborg 1925. 8 Liibeckisches Urkundonbucb II nr 126.

302

MARTIN

OLSSON

Stockholm namnes första gången i en samtida handling 1252,l Borgholm 12852 och Stegeborg 13103. Övriga borgar omnämnas över huvud taget icke i de medeltida handlingarna. Det arkivaliska materialet lämnar därför föga ledning för dateringen. I fråga om ett av tornen äro däremot de byggnadstekniska förhållandena sådana, att de lämna en fast hållpunkt för dateringen. Som förut uppvisats, har kastalen i Kalmar stått på platsen — av allt att döma under långa tider — innan den nuvarande stora slottsanläggningen påbörjades. Ett flertal arkitektoniska detaljer i sistnämnda anläggning, såsom fönster, portaler m. m., visa, att den uppförts under 1200-talets slut. Det förefaller troligast, att den planlagts och till stora delar uppbyggts under senare delen av Magnus Ladulås' regering. Som nyss nämnts, skymtar borgen i Kalmar i de medeltida urkunderna första gången i ett brev, utfärdat någon gång mellan 1247 och 1269* av "prefectus Kalmarnensis ac ceteri discreciores ejusdem villas" till Liibecks fogde och råd. Denne "prefectus Kalmarnensis", d. v. s. borgfogde i Kalmar 5 , hette Magnus Bengtsson av .Folkungaätten, och han anger sig i urkunden även vara lagman i Östergötland. Stadsinnevånarnas sigill (sigillum inhabitantium Kalmarniam) är vidfästat urkunden. Det visar ett krenelerat torn, omgivet av vatten (fig. 154). Magnus Bengtsson kan icke ha varit borgfogde på det nuvarande slottet i Kalmar, ty det är byggt avsevärt senare. Däremot är det sannolikt, att han varit högste styresman på den borg, vars förnämsta försvarsverk var den beskrivna runda kastalen. Det ligger för övrigt nära till hands att antaga, att det i innevånarnas sigill avbildade, av vatten omgivna tornet just är den invid stadens hamn belägna kastalen. 6 Urkunden ger oss dessvärre ingen möjlighet att verkställa en närmare datering av denna kastal.

1 D. S. nr 390. 2 D. S. nr 815. » D. S. nr 1690. 4 Liibcckisches Urkundenbueh II nr 126. Jfr A. S c h u c k : a. a., sid. 238. s S c h i i c k : a. a., sid. 241. * B å å t h , som publicerat detta sigill, har på grund av dess utseende antagit att staden under ett tidigt skede av medeltiden haft en kastal, ett anlagande som nu bekräftats.

K A S T A L E R

F Ii A N

Ii O M A N S K

TID

303

Den endast bekräftar den slutsats, lill vilken vi redan kommit på rent byggnadstekniska grunder, nämligen att en kastal funnits på platsen vid 1200-talets mitt. Av de danska kastalerna tillhörde en 1100-talets början och de övriga dess mitt och senare del. Det är antagligt, att de likartade svenska fästningsverken äro i det närmaste samtidiga och tillhöra åtminstone 1100-talets senare del eller allra senast 1200-talets början. Detta skulle innebära, att Fig. 154. kastalen i Kalmar funnits under Kalmar stadsinnevånares sigill. 1200-talets mitt. något mera eller något mindre än ett århundrade, då den ersattes av en ny och större fästningsanläggning. Med hänsyn till hur primitiv kastalen är både byggnadstekniskt och försvarstekniskt i förhållande till borgen från 1200-talets slut, förefaller den längre tidsperioden onekligen mera antaglig. I Danmark var Valdemar I:s tid (1157—82) en period, som utmärktes av ett mycket livligt fästningsbyggande. Utom de redan nämnda kastalerna byggdes under denna tid Dannevirke och flera stora borgar, såsom Vordingborg, Kalundborg och Köpenhamn. Nödvändigheten att skapa skydd mot de hedniska venderna, som härjade Danmarks kuster, var orsaken till denna omfattande militära byggnadsverksamhet. I de stora borgarna samlade konungen sina flottor till de talrika sjötåg, som han riktade mot venderna för att slå dem på deras egen mark. Även Sverige kom i en liknande situation som Danmark, ehuru detta tyckes ha inträffat något senare. Under Knut Erikssons tid voro Sveriges kuster starkt utsatta för angrepp av de hedniska folken på andra sidan Östersjön. Den kraftfulle Knut Eriksson följde då samma taktik som den danske konungen; han grep till offensiven och uppsökte på 1180-talet fienderna i deras eget land.1 Det ligger nära till hands att antaga, att han även, S v e n T u n b e r g : Äldre medeltiden (Sveriges historia II), sid. 62 IL Stockholm 1926.
1

304

. " A It T I N

O L S S O N

liksom den danske konungen, genom att bygga fästningar sökt skydda landet för plötsliga överfall. Redan för tämligen länge sedan h a r av G u n n a r Bolin framhållits som sannolikt, att sunden vid Stockholm befästats redan under K n u t E r i k s s o n s tid. 1 F ö r f a t t a r e n har. såsom inledningsvis meddelats, gjort gällande, att det torn i Stockholms borg, som sedermera kallades T r e Kronor, blivit uppfört redan vid denna tid såsom en fristående kastal, som haft till uppgift att skydda sundet. D å det nu h a r visat sig, att likartade försvarsverk funnits på ett flertal platser, som behärskat sjölederna till n å g r a av vårt lands viktigaste huvudbygder, a n a r man förekomsten av ett redan under 1100-talets slut skapat system av kustbefästningar, till skydd för landet mot fientlig invasion.

ZUSAMMENFASSUNG.
M A R T I N OLSSON: Eine Gruppe r u n d e r Kastale an der Ostkuste Schwedens. Auf Gotland gibt cs eine Anzahl freistehender Festungstiirme mit rundor öder viorockigcr Planform, die Kastale genannt worden. Einer derselben, der sog. Pulverturm ("kruttornct") in Wisby, hat den mittelalterlicben Hafen der Stadt geschutzt, die iibrigen sind neben Kirchen im Innorn der Insel errichtet. Verf. weist nach, dass gleichartige runde Befestigungstiirmo an einer Reihe strategisch wlchtiger Örte an der Ostkuste Schwedens vorhanden gewesen sind. Die Kastale sind angelegt goweson auf Holmen öder Landspitzen in den Schiffahrtsstrassen, wo diese am scbmalsten waren. Die Turme haben Mauern von beträchtlicher Starke, bis gegen 5,5 m, gehabt. Dio wichtigston Vertoidigungswerke dieser Art sind die folgenden gewesen: der Turm Tre kronor auf dom Stadsholmen in Stockholm, ferner dio Werke Stensö borg an der Moorcsbucht Bråviken und Stegoborg an dor Bucht Slätbaken. Eino ahnliche Anlage ist auch an der Milndung dos Flusses Alsterån in den Kalmarsund vorhanden gewesen. Grabungsuntersuchungen, die vom Verf. im Kalmarer und Borgholmer Schloss ausgeHihrt worden sind, haben gezeigt, dass diose wichtigen mittelalterlichen Burgen urspriinglich aus freistohonden Tarmen von derselben Art bestånden haben. Verf. vorgleicht die beschricbonon Turmbautcn mit einigen gloichartigen Turmen in Dänemark, welche alle der ersten Hälfte odör der Mitte des 12. Jahrhunderts angehören. Seiner Ansicht nach miissen die schwedischen Tunne aus nahezu derselben Zeit wie die dänischen stammen.

1

B o l i n : a. a. Samfundet Sankt Eriks årsbok 1921, s. 139.