Bernhard Salin : fornforskaren med konstnärshågen Almgren, Oscar Fornvännen 28, 1-46 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1933_001_kompr Ingår i: samla.raa.se BERNHARD SALIN FOKNFORSKARKN MED KONSTNÄRSHAGKN AV OSC AR A L M G R E N iksantikvarien Bernhard Salin, bortgången vid 70 års ålder den 29 oktober 1931, bildar i den svenska fornforskningens och kulturminnesvårdens utveckling den målmedvetne förmedlaren mellan Hans Ilildcbriinds, Oscar Montelius' och Artur Hazelius' heroiska tidsålder och de nu verksamma, månghövdade och specialiserade forskai-generationerna. Detta blir allt tydligare, ju närmare man skärskådar hans livsgärning och de egenskaper och grundsatser, som nppburo den. Ett studium av hans levnadsbana ger därför många intressanta inblickar i vårt moderna kulturminnesarbetes framväxt. Vid detta studium får man förträfflig hjälp av bana egna utförliga och livfullt skrivna brev. som åt oss bevarat talrika målande drag. Om jag i det följande både u r dessa brev och ur andra källor medtagit åtskilliga detaljer av oväsentligare art, så har även detta skett i tidsskildrande syfte. Emellertid har jag måst begränsa min uppgift till att redogöra för Bernhard Salins tidigare öden t. o. m. 1902 samt för hans forskargärning i dess helhet. Åt tindra får jag överlåta att skildra hans verksamhet som museichef och riksantikvarie. R Karl Bernhard Salin var född i Örebro den 14 januari 1861. Fadern var arkitekten och ingenjören Carl Johan Salin, som byggde både kyrkor och järnvägar och till sist var baningenjör vid Sveriges äldsta järnväg, Köping-Hulls. Farfadern, tobakshandlanden i Stockholm Carl Eric Salin, var gift med en dotter till mästersmältaren Mårten Jansson Gille av vallonsläkt. Arkitekten Salin var tre gånger gift, med tro döttrar till brukspatronen på Henriksholm i Dalsland Gustaf Wohlfahrt och Carolina Augusta Sahlin, en släkting till 1 — Fornvännen 1933. OSCAR ALM G« BN (/\X-£sisZ^1^-?^U^*--l>tCass stort material, att Jag gärna efter min hemkomst skulle vilja få ut litet om folkvaiidringstidens ornamentik oeh därmed sammanhängande frågor, oeh hälst skulle jag naturligtvis vilja få in det i Antiqvarisk Tidskrift, men jag antager, att Söderberg också kommer att vilja publicera där, och Riksantiqvarien vill kanske ej ha två större sfhandliiigar om ungefär samma sak omedelbart följa ml'' på varandra, allra hälst, om vi skulle komma till ungefär samma resultat, hvilket ju ej är omöjligt, fastän jag snarare skulle tro motsatsen, men jag koppas, all \i verkligen skola komina till i det närmaste lika slutledningar. Anser Du, att jag redan nu bör tillskrifva Riksantiqvarien om denna uppsats? Den kunde ju bli eu fortsättning af mina ornamentstudier, ty ornamentiken kommer att sjiola en bufvudroll i denna uppsals, emedan jag tror. att sjieciellt under folkvandringstiden ornamenten kunna ge oss säkra oeh goda upplysningar, Jag längtar att få taga ihoji med arbetet. — En annan tid eller kultur, som dragit mig till sig, är Tene-kulliiren. Jag tror, att där är ännu mycket all göra oeh utreda, .la, nog har jag arbete, när jag kommer hem, arbete för flera år, och det som verkligen gör mig glad i själen är att jag känner, hur jag mer och mer går upp i arkeologien, jag arbetar med öfverlygelso och glädje oeh känner mig lycklig därvid, emedan jag omfattar ämnet med kärlek. Vore jag barn hemma och — gift. da vore ingen nöd. Men för att efter denna "dithyraiubiska yra" återvända till den nyktra vetenskajien, så tror jag, att ornaiiientiken även inom Ténekulturen kan hjälpa oss att lösa mången gåta. Men ännu har jag för litet material samlat för att kunna bearbeta denna uppgift. — Äfven den irländska ornamentikens ursprung tycker jag mig ha fått en smula nys på, men äfven denna tråd F O R N F O R S K A R E N B E II S II A R I) S A L I S 13 z QiAtiA/V^ p- )}'lt*si ' o ' } t 4s*< I M Fig. 4. Ornamentsmotiv från Ravenna ur Salins skissbok. kan jag ej ännu förfölja i brist på material. Ja, väckelser har jag fått pa alla håll och kanske ock i on sådan mängd, att dot tyvärr är omöjligt alt fasthålla dem alla, men sådant för en dylik resa med sig. 14 O SC AR ALM G R E S Av museer, som han besökt och av arkeologer, som h a n träffat, ger Salin flerstädes i sina brev intressanta, stundom pikanta k a r a k täristiker. N å g r a prov m å anföras. Wien 8/io 1891. Museerna i södra Tyskland stå långt tillbaka för dem i norra. Ju längre mot söder dess mer dilettantism, och vice versa. I synnerhet ha några gamla militärer förargat mig. Det är ju mycket aktningsvärd!, att de ha intressen åt detta håll, men det vore visst bättre, ändå, om do inte hado det. Magistratspersonor, läkare och apotekare äro dock mer rosonabla i allmänhet. På vissa trakter arbetas dock mycket och gräfves alldeles för myckel, emedan man ännu ej lärt konsten att gräfvn. I Augsburg hade museets kustos just hemkommit från en gräfning, och då karlen (en amfibie) föreföll att vara intelligent, så tänkte jag, att det ej kunde skada att redogöra för, hur det gräfves hos oss. Han såg helt förvånad ut och utbrast slutligen, när han hunnit hemta sig "men det är ju ren vetenskap!" (Därefter följer en drastisk kritik av ordningen i ett par av de största sydtyska museerna, "båda ofantligt rika, men omöjliga att tillgodogöra sig".) Budapest 19/io 1891. Till Wien måsto jag återvända för att se det nyöppnade museet, som jag ej kunde få se, när jag var där, emedan herrarne hado så mycket att göra i och för högtidliga öppnandet. Do lära ha hållit pä i fem år och flyttat Triest 17/u 1891. Marchcsetti, jag vet ej, om du känner honom, — älven han frågade, när ditt arbete kommer ut, man bchöfver det tydligen — har jiå mig gjort ett ofantligt angenämt intryck. Han är en verklig vetenskapsman, han arbetar med metod och reser för alt kunna göra jämförande studier. (Samma brev.) Föreståndaren för museet i Sarajevo, dr Truhelka, bad mig, att jag om möjligt skulle skaffa honom ett exemplar af den förordning, som ger hittaren rätt till hela värdet + en åttondel af guld och silfver funnet i jorden. • 1 — Ett lagförslag i detta ämne för Bosnien är för närvarande under behandling hos regeringen, och Truhelka ville gärna ha en dylik bestämmelse inryckt i den blifvande lagen. Man är äfven betänkt på att i Sarajevo upprätta ett museum motsvarande Nordiska museet hos oss. Detta museum skall omfatta hela Balkanhalfön. Ett mycket rikt och intressant material var redan samladt. I och för upprättandet af en plan för detta museum och för att visa, hur det är i andra länder, och att man ej behöfver ordna allt ss. det ordnas i Wien, ville han (Truhelka) gerna ha några fotografier från Nordiska museet, visande interiörer från bondstugorna, d. v. s. figurernas gruppering och anordningen af rummen. — — — Regeringen för Bosnien tyckes vara högst intresserad för museiväsendet och den etnografiska och arkeologiska forskningen. — — — På pangar knusslas inle. Venezia 4/is( 1891. Jag vet ej, om Du känner till ett fynd man gjort i Laibachcr Moor. Ett stort skopji, försedt med nitnaglar af järn. Custos, prof. Miillner, visade mig fotografier af skeppet, öfver 30 in. långt vill jag minnas, och han visade mig en sektion af lagren i mossen och huruledes detta skepp låg på den blåa leran, i hvilken pålbyggnadspiilarna voro nedslagna, F O R S FO RSK A R E N BERSHARDSALIN 15 och var fyldt med den bruna lera, som äfven täckte fornsakerna fr. pälbyggnaderna. Således, säger Mullner, i samma skikt som pålbyggnaderna, således samtidigt med dessa. Detta kommer han att publicera. Jag såg på fotografier af skeppet att proparatorn var med vid utgräfningarna, och Marchesetti sade mig, att denne hade mera reda på fyndförhållandena än Mullner själf. Jag passade på och frågade preparatorn. Han sade, att fornsakerna från pålbyggnaderna lågo i den blå leran, de tyngre djupare nor än de lättare, och att skeppet ej låg på den blå leran, utan att där var ett lager af brun lera emellan skeppets botten och det blåa lerlagret. Jag skrifver om detta så utförligt, emedan det ju kan hända att M. publicerar, och att detta fynd begagnas som vapen mot 3-periodssystemet, och då kan det vara bra att veta, hur det är. M. är ett virrhufvud och entusiast. Jag tror ej det iir hans mening att bedraga, utan han har väl dålig iakttagelselörmåga och cn litlig fantasi, och då är det lätt gjordt att råka en smula på sned. Roma */i 1892. Du voro bra vänlig, om Du ville skritva ett par ord om mig till Pigorini eller sända mig en rekommendation, ty jag har märkt här i Italien, att man har ofantlig fördel af dylika. I Pesaro t. ex. hado jag ingen rekommendation, och där höll jag på att ej få se museet, ehuru jag träffade direktören själf. Hade ej cn främmande herre lagt sig uti samtalet till min fördel, så hade jag oj kommit in. Direktören sade blott, att museet var stängdt och därmed bastå. Jag kom in, men fick ej göra anteckningar. I Ancona kom jag ej ens in. Kustoden sade, att allt sedan utgräfningarna börjat hade prof. Ch. tagit nycklarna till sig, och det var ytterst sällsynt, att någon fick kasta en blick in i helgedomen. Jag sökte närande professor dels i skolan dels i hans hem tro olika gånger och kunde ej få fatt på honom, kunde ej ens komma inom hans dörr, oaktadt jag är säker om, att man hörde att jag bultade på. Bologna "U 1892. Brizio gjorde elt sympatiskt intryck på mig. Han bad hälsa Dig. En egendomlig sed här är att hvarje lås till skåjicn och montrerna är försedt med blyjdomber, i hvilka det står O. Brizio, så att inseglet, som är fäst med koppartråd, måste bryta-s för att komma in. Han har visserligen lofvat mig att få fram hvad jag önskar, men det är ju obehagligt att göra sådant besvär. Kan dock möjligen bli anledning att taga bort spindelväf och dylikt. Elakt men sannt. Bologna 22/4 1892. Brizio tycker jag mycket om, en förståndig man, men att öppna ett skåp tyckes för honom vara en helt stor tilldragelse. Jag såg i dag, hur konservatorn dikterade för inventariet, seende på föremålen, som stodo inom glas!! Sistnämnda brev — detsamma där Salin framlägger sina ovan anförda vetenskapliga framtidsplaner — avslutar han med en hälsning till museet därhemma och tillägger: "Jag längtar riktigt att få komma dit och intaga min gamla plats igen." I ett tidigare brev, skrivet i Rom i mitten av februari, har han med 16 OSC A R A L M G It E N anledning av nyheten hemifrån om det Söderbergska milliontestamentet till Stockholms högskola upprullat djärva framtidsperspektiv: Det är ju eu stor tilldragelse, donationen till Högskolan. Vet Du hvad min första tanke var, när jag fick böra om den? Jo, att Du med all sannolikhet får Din önskan uppfylld och blir professor vid Högskolan, då Du |)å så sätt uteslutande kan få lefva för din vetenskap, som Du både älskar och gagnar. Tanken på denna förändring gör mig alldeles ej glad, ty Du behöfves allt för väl, där Du nu är, men jag kan ej skrifva allt i denna sak, som jag skulle vilja säga Dig muntligen. En Iröst är dock, att Du såsom ledamot af Akademien fortfarande kan verka. Kanhända Stolpe äfven kan få en professur i etnografi, hvilket ju voro synnerligen önskvärdt. Som Du ser, flyga tankarna vida omkring, men jag tycker ej, att de äro så absolut fåniga, ty, skall donationen göra något verklig! godt, bör Högskolan samla sig till en bestämd ujijigift, och det synes mig alldeles orimligt, att cn Högskola, som lefver på egna medel, skall tjena till att utbilda embetsmän för Staten, då redan förut finnas två Universitet för detta ändamål, utan dess ujijigift bör ju vara att vårda Vetenskapen och framför allt de vetenskaper, som oj äro representerade vid Statsuniversiteten. Teologiska oeh juridiska fakulteterna falla således bort, och att inrätta ännu cn medicinsk undervisningsanstalt i Stockholm är väl öfvorflödigt. Återstår således den filosofiska fakulteten (Du ser jag är rask i vändningarna), som bör ha examensrätt, och att man då i främsta rummet bör tillgodose de vetenskaper, som ej äro representerade, är ju alldeles naturligt, såvida man oj blott och bart vill upprätta en konkurensanstalt, men det kan åtminstone ej ha varit testaters afsigt. Det är jiå grund af detla resonnemang, som jag kommit till den slutsatsen, att Du och möjligen Stoljio inom cn ej aflägsen framtid komma alt öfvorgifva museet. Atl min ställning vid museet i ekonomiskt afseende härigenom möjligen skulle kunna blifva bättre, så att jag kan nå det länge efterlängtade målet att få gifta nug, det är jag ej blind för, men jag skullo ha känt mig bra mycket gladare, om jag kunnat nå fram och ändock haft Dig kvar. Dock, är mitt resonnemang i bufvudsak rigtigt, så blir där nu cn ])rofessur i jämnförande fornforskning, oeh att Du då föredrager den är ju helt naturligt. Att där vid Högskolan blifvit hållet föreläsningsserier såväl i arkeologi som etnografi bör ju vara af en viss betydelse vid ordnandet af Högskolans arbetsplan. Du tycker förmodligen, att jag gifvit min fantasi väl fria tyglar, men det är också endast till Dig jiersonligen, som jag anförtror mina måhända något omogna tankar i detta ämne, oeh jag hoppas, att Du ej tager detta illa opp. Jag måste ju för någon omtala dem. Skulle Dn i ett kommande bref meddela mig något i detta ärane, vore jag Dig mycket t a ek sam. Av professurer i arkeologi och etnografi vid Stockholms högskola blev ju åtminstone den gången intet. Det blev i stället en juridisk fakultet. Och Salin skulle ännu i tio å r få vänta på ordi- FORNFORSKAREN BERNHARD SALIN 17 narie befallning. Dock fick han nu frän och med 1893 fast arvode. Dessförinnan tycks han ej ha åtnjutit annan ersättning för sitt arbete vid museet än en retroaktiv gratifikation av 700 kr. för de sju första månaderna av 1891. Men då nu Ekhoff vid nyåret 1893 tillträdde den nyupprättade Hjertbergska amanuensbefattningen, fick Salin övertaga hans dittillsvarande arvode på 1,200 kr. årligen. Salin kunde nu länka på att sätta eget bo, och hösten 1893 gifte han sig med Anna Drakenberg från Hjelmarsberg vid Örebro. De hade känt varandra sedan sommaren 1879, då han varit informator för hennes bror. Efter återkomsten till museet fick Salin snart tillfälle att pä det mest ingående sätt arbeta med det svenska fornsaksmaterialet, särskilt med det frän järnåldern. 1 del 1890 utfärdade reglementet för museet hade på riksantikvarien Hildebrands förslag införts den bestämmelsen, att vart tredje är någon del av Samlingarna skulle inventeras. Hösten 1892 igångsatte bau en sådan inventering och omOrdning av de rika fynden från Gotlands järnålder, och utförandet av detta arbete föll väsentligen på Salins lott. 1 samband därmed beslöts förbereda utgivandet av ett stort planschverk och en fyndkatalog över denna avdelning. En lappkatalog utskrevs efter inventariet av fröken Nordlund, och under Salins ledning utfördes massor ;iv träsnitt av tecknaren Sörling och xylograferna Hansen och Meyer. Det blev ett arbete på lång sikt. Våren 1897 trycktes de åtta första planscherna, omfattande den förromcrska järnåldern och början av den romerska; men mängden av andra löpande göromål hindrade fortsättningen, och när Salin 1903 övergick till Nordiska museet, blev det hans medhjälpare sedan 1894, som fick taga hand om hans betydande förarbeten. Då äntligen 1912 dot första häftet av planschverket kunde tryckas, hade de femton år tidigare tryckta planscherna på grund av nytillkomna fynd och nya kronologiska detaljiakttagelser måst ersättas med andra. Sådana erfarenheter får arkeologen ofta göra, då han ståndigt överväldigas av nya fynd och arbetsuppgifter. Då inventeringen av Gotlands järnålder blev vittutseende. måste man för att få en inventering till stånd i laga tid koncentrera sig på en mindre uppgift och valde då museets guldföremål med andantag av mynt och medaljer. Det av Salin upprättade inveiiteringsinstruincntet däröver är daterat 15 juni 1894. Arbetet med guldföremålen 2 — Fornvännen 1933. K. VITTERHETS n t S T " OCH ANTIKVITETSAKADEMIENS BIBLIOTEK 18 OSCAR AL M G H B N väckte hos Salin tanken att fullfölja den av Montelius 1869 publicerade förteckningen över de i svensk jord funna g u l d b r a k t e a t e r n a ; men han greps s n a r t av djupare intresse för ämnet, och resultatet blev eu systematisk avhandling över de nordiska guldbrakteaterna i gemen, som utkom i Antikvarisk tidskrift 1895 och blev h a n s första större arbete i arkeologi och tillika i forngermansk ornamentik. H a n uppdelar h ä r brakteaterna i tjugotvå olika typgrupper och fastställer dessas olika geografiska utbredning samt u n d e r s ö k e r deras släktskapsförhållanden, kronologi och teknik. I samband härmed publicerar han i Månadsbladet för 1892 (tryckt 1896) 3 skattfynd, som jämte brakteater innehålla a n d r a föremål av intresse. I ett brev till Salin s k v a l l r a r jag om, att riksantikvarien Hildebrand funnit brukteatavhandlingeiis innehåll överdådigt bra, men alt han inte ä r riktigt nöjd med det stilistiska. D ä Salin i j a n u a r i 1895 lade sista hand vid manuskriptet till brakteatavhaudlingen, hade h a n redan anträtt en ny, n ä r a å r s l å n g utrikesresa, denna g å n g som Letterstedtsk stipendiat. Vitterhetsakademien hade tilldelat honom stipendiet för 1894, men på g r u n d av de b r å d s k a n d e arbetena inom museet, d ä r det bl. a. hade gällt att göra s a m l i n g a r n a riktigt presentabla till den internationella amerikanistkongressen i Stockholm i augusti, hado han fått ett å r s uppskov med resan. I sin a n s ö k a n om stipendiet förklarar han sig denna gång önska besöka de v ä s t r a d e l a r n a a v Mellaneuropa och b r i t t i s k a ö a r n a samt möjligen Balkanhalvön (vilket sistnämnda ej blev av). I anslutning till de önskemal för sina kommande forskningar, som h a n uttalat i sitt ovan citerade Bolognabrev till Montelius, uppger h a n två huvudändamål för sin r e s a : l:o) att studera minnena frun århundradena närmast före oeh efter Kristi födelse för att om möjligt få en öfverbliek öfver de intressanta kulturformer, som under dessa århundraden bröto sig mot hvarandra i mellersta Europa, oeh hvilka förhållanden starkt inverkat jiå vårt eget lands utveckling under dessa tider; 2:o) att studera ornamentens utveckling och utbredning, hvilken branebe af arkeologien alltmer visat sig vara af stor betydelse vid utredandet af olika kulturslrömningar, oeh speciellt är af stor vigt för utforskandet af vårt lands förbindelser under äldre tider. I j a n u a r i 1895 utreste Salin över Köpenhamn och Kiel till E n g land, där han, inberäknat utflykter till Skottland och Irland, uppe- FORNFORSKAREN BERNHARD SALIN 19 håller sig ända till mitten av juni, då h a n beger sig över till F r a n k rike. I P a r i s ä r h a n sjuk en tid, vilket h a n delvis tillskriver ombytet frän den engelska till den franska dieten, "ett ofantligt ombyte i s a n n i n g " . Därefter besöker h a n åtskilliga städer i mellersta och n o r r a F r a n k r i k e , Belgien och Holland. Så möter h a n i Liibeck sin h u s t r u och reser med henne genom Sydtyskland till Schweiz och därefter n o r r u t längs Rhen, varpa h a n u n d e r senhösten genomkors a r nordvästra Tyskland. I mitten av november återkommer h a n hem. De två månader, som återstodo av det stadgade reseåret, utfyllde han sommaren 1896 genom besök i Finland, Ryssland och Norge (dit h a n 1898 företog eu kompletterande r e s a ) . I sin till Vitterhetsakademien avgivna stipendiatberättelse, daterad 8 december 1896, u p p r ä k n a r h a n alla de museer och bibliotek h a n besökt (de senare för studiet av irländska och anglosachsiska handskrifters ornamentik). H a n s utbyte u t g ö r n ä r a 2,000 teckningar, de flesta fullt färdiga, till publicering, fotografier av n å g r a h u n d r a t a l föremål samt en mängd anteckningar. Ett prov på h a n s teckningar, vilka utfördes på ett s l a g s k r i t p a p p e r , som ej tillät a n v ä n d a n d e t av kautschuk, meddelas h ä r (fig. 5). Angående de vetenskapliga resultaten av detta material h ä n v i s a r h a n till kommande arbeten, varav ett om den g e r m a n s k a ornamentiken under folkvandringstiden ä r u n d e r utförande. I slutet av berättelsen framlägger h a n n ä g r a allmänna iakttagelser rörande de arkeologiska förhållandena i en del av do länder han n u besökt. Dessa h a n s omdömen äro av så stort intresse och värde, att de h ä r återgivas in extenso: England erbjuder i arkeologiskt afseende mångt och1 mycket at stort intresse ej minst därigenom, att man har tillfälle att där studera, huru folkvandringar taga sig uttryck i rent arkeologiska förhållanden. Intet land i Europa torde för närvarande för studiet at donna fråga, som är af stor vigt äfven för den svenska arkeologien, kunna framlägga ett bättre material än England. Och likväl är detta material ej fullt vetenskapligt behandlat, till stor del beroende därpå, att hvarje jordägare hatt oeh tillsvidare äfven har nästan obegränsad rätt, att när han för godt finner utgräfva grafvar på hans mark. Nyfikenheten har därför ofta varit den drifljäder, som satt spaden i rörelse, och något sådant som vetenskapliga iakttagelser hafva då oftast ej kommit i fråga. Det på detta siitt i dagen bragta materialet har naturligtvis högst betydligt förlorat af det värde, som det kunnat oeh bort ega för den vetenskapliga forskningen. Den noggranbet i allt arbete, som ofta nog är utmärkande för engelsmannen, har dock bidragit till att göra gräfningsresultaten bättre i England än på många andra ställen. O S C A Ii A L M G K E S För att kunna göra en verkligt god vetenskajilig gräfning är det naturligtvis nödvändigt att vara utbildad härtill, men det finnes ingen plats i England, där en skola för arkeologiska undersökningar kunnat bilda sig. Det naturligasto vore väl, att British Museum kunde blifva cn medelpunkt för den engelska arkeologiska forskningen oeh liksom Statens Historiska Museum i Sverige på en gång vara ett centralmuseum för landet och en arkeologisk skola. Att förhållandena ej utveoklat sig därhän beror väl bland annat därpä, alt den arkeologiska forskningen rörande England ej intager en så gynnad ställning i jämförelse med den braneiie af arkeologien, som behandlar de gamla kulturländerna i södra Eurojia, Asien och Afrika. Betecknande för detla är, alt den engelska fornsakssamlingcn i British Museum, som väl företrädesvis borde innehålla brittiska föremål, inrymmes godt i två små ruin oeh en del af en något större sal, medan minnena från de gamla kulturländerna fylla en ofantlig mängd af större salar. För engelska jiengar utgräfves i de gamla kulturländerna äfven rätt obetydliga minnesmärken, under det man förstör resterna af romerska villor belägna jiå engelsk botten och det ännu år 1895. Och likväl finnas ej så fä fornminnesföreningar, som nog göra, hvad de kunna för hOJandet af intresset för de inhemska fornlomningarna och studiet af dem, men man saknar i England ett centralorgan för den inhemska arkeologien. Först när de arkeologiska intressena höjas öfver lokaljiatriotismens nivå, blifva de till ett verkligt och varaktigt gagn. I Frankrike eger inan både centralmuseum och centralorgan för den arkeologiska forskningen, men oaktadt dessa gynnsammare förhållanden arbetar den arkeologiska forskningen rörande Frankrike ej så framgångsrikt, som inan kunnat vänta. De arkeologiska studierna af de gamla kulturländerna locka oeh draga sinnena här liksom i England, nun hufvudsakligen torde det nyss anlydela förhållandet bero därpå, alt man i ännu högre grad än på andra sidan kanalen saknar en god tradition vid de arkeologiska gräfningarna. Det tyckes nästan, som om det mödosamma och tidsödande, men framför allt (ålamodspröfvande arbetet vid cn vetenskajilig gräfning oj skulle tilltala fransmännens livliga temjierament. Den hos dem starkt framträdande estetiska känslan torde äfven bidraga till att man vid gräfningarna tillvaratager endast de vackrare och bättre bibehållna föremålen, under det att fragment och obetydligare saker ej beaktas. Dessa intryck har jag företrädesvis fått vid besöken i en del provinsmuseer. Naturligtvis finnas undantag från det nu skildrade förhållandet. Äfven i Frankrike existera en mängd fornminnesföreningar, hvilkas flertal dock hufvudsakligen sysselsätter sig med medeltidens arkeologi. Tyskland, den tredje af de stora kulturstaterna jag jiå min resa besökt, har hunnit längre på den arkeologiska forskningens bana. Man arbetar energiskt på bildandet af ett centralmuseum i Berlin, och rika äro de skatter, som där hopats under den senaste tiden, men lokalpatriotismen lägger stora hinder i vägen för genomförandet af contralmuseumsidcen. Den tyska enhetstanken tyckes ej hafva trängt alltför djujil in i sinnena. P O li N F O Ii S K A II E N II E R N H A II D S A 1.1 N 21 Fig. 5. Folkvandringstyper från Rhentraktcn ur Salins skissbok. 22 O S C AR A LM G R E N En stor del af det tyska, arkeologiska materialet bringas nu tör tiden i dagen af vetenskajiligt bildade gräfvare, och kan man säga, att synnerligas! i norra Tyskland numera i allmänhet gräfves på ett fullt mönstergillt sätt. I mellersta och södra Tyskland anförtror man understundom gräfningsarbetona åt musei vakt mästare. Att detta är till stort men för vetenskapen har ofta visat sig. Felaktiga observationer äro sämre än inga. Äfven i Tyskland existera eu mängd fonninnestöreningar, af hvilka en hel del ha sina egna museer. Helt säkert bidraga dessa föreningar och museer att hos den stora allmänheten höja intresset för bevarandet af fornminnena och utforskandet af forntiden, men det vetenskapliga materialet i de små museerna löper mer än en risk. Flera gånger har jag under mina rosor varit i tillfälle att se, huru en entusiastisk och energisk man bragt tillhopa ett förträffligt museum, men när han gått bort, har det ej funnits någon, som kunnat fylla hans plats. Museet har därför råkat i lägervall, oeh hela det en gång jiräktiga och värdefulla materialet har blifvit förstördt och utan värde för forskningen. Detta är måhända den största tara, som hotar alla museer, hvilka ej äro så ekonomiskt ställda att kontinuitet i förvaltningen kan åstadkommas. Till sist några ord om Finland och Kyssland, som ej ph många år varit besökta af någon nordisk arkeolog i och för stuelier. 1 Finland arbetar man på ett metodiskt sätt för utforskandet af landets fornminnen och verkställer man do arkeologiska gräfningarna på ett synnerligen noggrannt och vetenskapligt sätt. Finland sträfvar synbarligen efter att i arkeologiskt afseende blifva lika omsorgsfullt och fullständigt undersökt som i tolkloristiskt, där det onekligen intager främsta rummet i världen. Inom det ryska väldet torelc första stegen till arkeologiska undersökningar at landets fornminnen hafva tagits af det arkeologiska sällskapet i Moskwa, mon staten ingrep snart Och bildade en arkeologisk kommission, som handhafver landets arkeologiska intressen. Till ett cetralmuseum är Historiska Mfuseet i Moskwa ämnadt, men ehuru ganska rikt är det ännu i sin linda. De arkeologiska gräfningar, som utföras för arkeologiska kommissionens och Moskwa-sällskapets räkning, göras nog ganska ordentligt med graf plan för hvar graf o. s. v., men den behandling materialet därefter undergår, gör likväl att dot ofta nog blir temligen obruklwirt för den vetenskapliga forskningen. Bedröfligt är, att fynden ej alltid hallas tillsammans och att fornsakerna från samma graffält i regel splittras på flera museer. Det ofantligt rika ocli vigtiga ryska materialet är därför oj fullt så brukbart för den vetenskapliga forskningen som önskligt vore. Såsom af det otvansagda framgår, har jag under liola min resa mottagit de starkaste intryck af att arkeologiens framtida utveckling hufvudsakligen är beroende på att alla arkeologiska gräfningar utföras med synnerlig noggranhet och materialet därefter på ett fullt vetenskapligt sätt ordnas och förvaras. FO RN F O R S K A R E N BERNHARD SALIN 23 Härtill k u n n a lämpligen fogas ett par uttalanden av Salin i brev till mig från E n g l a n d om British Museum och om vårt eget m u s e u m : London 8/2 1895. Samlingarna i British Museum ha gifvit mig mycket att länka på, jag har lärt mycket, och många ännu dunkla oeh oklara tankar ligga och jäsa inom mig. Kunna de fullfölja samlingarna i museet efter den måttstock, sonv de anlagt dem, så blir det en gång i tiden där man kan studera människosläktets utveckling såsom på intet annat ställe i världen. London 13U 1895. British Museum är en härlig institution. Jag skulle önska, att vi hade den i Stockholm, med Readingroomet litet bättre ventilerat, ty där är en outhärdlig dålig luft. Då skulle man kunna arbeta. Först man kommer till samlingarna blir man litet sviken, man tycker, att det just ej är så mycket bevändt med dem, naturligtvis med undantag af egyptiska och assyriska samlingarna, men får Du gå där och titta, så dyker det opp det ena efter det andra af intresse, och Du har tillfälle att jämföra med hvarandra föremål från alla jordens kanter. För en jämförande fornforskare är det ofantligt intressant. Oxford 25/s 1895. Ju mer jag far omkring och ser finner jag, att vårt museum är ett af de allra bästa och det ej blott med afseende på innehållet utan äfven med afseende på skötsel och anordningar. Det är endast ett vi sakna, men som jag hopjias vi en gång skola få, och det är cn vidsträckt användning at etiketter, ej handskrifna med mer eller mindre läslig picture utan tryckta. Hade vi det, skulle vårt museum i de allra flesta afseenden vara ott mönstermuseum. Ett starkt intryck fick Salin av A r t u r E v a n s , som h a n gästade i dennes vackra villa utanför Oxford. E v a n s hade ju då ä n n u ej begynt sina epokgörande u t g r ä v n i n g a r i Knossos men väl sina ej mindre märkliga samlingar av kretensisk bildskrift. Salin p r i s a r h a n s målmedvetna energi, h a n s strängt vetenskapliga metoder och h a n s mångsidighet, sä mycket mer, som h a n eljest i E n g l a n d funnit mycken dilettantism. Lustigt s k i l d r a r h a n ett möte i Society of Antiq u a r i e s i London, där E v a n s u n d e r en ledamots dånande s n a r k n i n g a r n ä s t a n ohörbart läser ett "paper" om ett p a r fibulor av högst egendomlig typ. Breven till Montelius äro frän denna resa ej så m å n g a och långa som från den förra. Ett p a r u t d r a g må dock meddelas. Det ena utgör ett älskvärt prov pä det studentikosa skämtlynne, som var en av ingredienserna i den förtroliga vänskapen mellan de bada forskarna. F r å n det allvarliga Skottland sänder Salin med anledning av Montelius' inval i det glada sällskapet S. H. T. följande h ä l s n i n g : Edinburgh 12/5 1895. Jag hör, att Du blivit Tratt! Välkommen! Nya, omätliga, af Dig oanade perspektiv komina att öppna sig för Dina bländade tun- 24 O S C AR ALM G R EN gusögon, Dig till stor fröjd och gamman, livad namn har Du tagit? Men det är ju dumt att fråga, ty naturligtvis kallar Du Dig Kiliulax IVriodieus. "ett lärdt. välklingande oeh anständigt nampn". Hoppas att få tömma ott glas med Dig där någon gång. U n d e r de sista veckorna a v den tyska r e s a n hade Salin lockat ut mig g r ö n g ö l i n g att g ö r a mina lärospån i m u s e i s t u d i e r u n d e r h a n s ledning, liksom h a n en g å n g gjort sina u n d e r Montelius'. H a n gav mig goda råd och r e s p l a n e r för mitt a v h a n d l i n g s a r b e t e och s k r e v därom utförligt, till Montelius för att denne skulle överl ä g g a med min far. 1 slutet av brevet t i l l ä g g e r h a n : Berlin 27/io 1895. Ursäkta att jag skrifver sä slarfvigt, men unge Oscar sitter här midt emot och pratar ibland till föga fromma för mina tankars jämna lunk. — Ja, om mina egna funderingar är ej värdt att skrifva i dag. Jag längtar mycket att muntligen få diskutera dera med Dig, och vi skola allt laga oss några riktigt sköna pratstunder, ty jag har fått så många nya intryck, och jag behöfver få tala om dera för att de från det nuvarande något kaotiska tillståndet skola dana sig till mera bestämbara, former. A. känner tör litet till förhållandena för att kunna resonera om annat än bronsålder och äldre järnålder, men dem känner han bra lill. Jag har åtskilligt med roliga folkvandringsfibulor att visa Dig. Att Söderberg kan gå hem och lägga sig, synes mig framgå af allting, och jag förstår ej, hur han koninut lill sådana resultat, som han gjort, raen å andra sidan är det lustigt att se, huru iitvon konstruktiva detaljer kunna hålla sig på en typ ofantligt mycket längre än på andra. Men därom skola vi spraka. Jag har fått ett lifligt intryck af att "barbarerna" på det lida taget ej voro så stora barbarer, åtminstone hvad deras industri beträffar, ty t. ex. i Rhenfrakten är det många gånger absolut omöjligt att säga, om det är en sen romersk graf eller en tidig frankisk, hvilket förhållande synew mig visa, att den barbariska Invasionen ej varit fullt så jdötslig och så våldsam, som man föreställt sig. At ornajinentikhistorien har jag också fått ett helt annat intryck iin S. och hoppas kunna leda det i bevis. I Kiel möttes Salin och j a g av hemlandstoner, då vi på k l i n g a n d e s v e n s k a hjärtligt välkomnades av u n i v e r s i t e t s m u s e e t s chef F r a u D i r e k t o r F r ä u l e i n J o h a n n a Mestorf, sedermera T y s k l a n d s första k v i n n l i g a t i t u l ä r p r o f e s s o r , men a r k e o l o g e r emellan gemenligen "Tantc J o h a n n a " kallad. Hon hade i sin ungdom varit g u v e r n a n t hos g r e v e P i p e r s på Ängsö, hade u n d e r vistelsen i S v e r i g e blivil i n t r e s s e r a d för a r k e o l o g i och s e d e r m e r a översatt arbeten av Sven Nilsson, H a n s H i l d e b r a n d och Montelius. Hon v a r en liten spenslig, men p i g g och e n e r g i s k gammal dam. som höll sitt r i k a museum fint som ett dockskåp och levde i moderlig sämja med sina u n g a FORNFOR SKAREN BERNHARD SAL I S 25 duktiga assistenter Splieth och Knorr, vilka inte alls gjorde skäl för sina namns svenska innebörd. Däremot var hon oblidkeligl amper mot sina konkurrenter Berlinarkeologerna, vilka hon bokstavligen talat inte ville lata få så mycket som en syl i vädret inom hennes hertigdöme Schleswig-Holstein. Mellan Köpenhamnarna och henne var förhållandet förklarligt nog med all ömsesidig respekt en smula kyligt, men gentemot sina svenska fackvänner valbon, tack vare ungdomsminnenas makt och intrycken från ett sista Sverigebesök sommaren 1895, städse idel solsken. Hon åtog sig att översätta Salins tilltänkta arbete och genomförde i sinom tid den vidlyftiga uppgiften med stor precision, om också tyska fackmän anmärkt pä skandinavismer i hennes stil. Efter hemkomsten tar Salin med iver ihop med bearbetandet av sitt stora material. Redan under våren 1896 håller han föredrag om sina huvudsakliga resultat inför Svenska fornminnesföreningen och Upplands fornminnesförening. I dessa föreningars tidskrifter och i Vitterhetsakademiens Månadsblad trycker han under de närmaste åren en rad förelöpando uppsatser rörande vissa detaljfrågor. Så behandlar han i uppsatserna om Finjasjöskattens, Vendelfyndens och Skabersjöspännets ornamentik representativa svenska prov på alla de stilarter, som han urskiljer inom den nordiska djurornamentiken under skedet 400—800. I uppsatsen om några av de tidigaste germanska fornsakstypernn i England uppvisar han, att dessa ha sina direkta motsvarigheter i trakterna kring Elbemynningen, sachsarnas gamla hemland. Vid behandlingen av det uppländska Litslenafyndet från 300-talet med vissa alster av en i Sydryssland hemmahörande teknik betonar han sannolikheten av att man även i Skandinavien har att räkna med invandring av sydliga germanflockar vid denna tid, och han framhåller särskilt, att de pä sydliga importföremål rika gravfynden i det karga Norge ej kunna förklaras enbart genom handelsförbindelser. Fördröjt genom åtskilliga avbrott för andra mellankommande arbetsuppgifter samt genom de tidskrävande illustrerings- och översättningsarbetena utkom äntligen pä hösten 1904 Salins förnämsta verk Die altgermanische Thierornamentik, en ståtlig volym på nära 400 sidor med ej mindre än 741 avbildningar, både till utstyrsel och innehåll en bestående heder för svenskt arbete. I företalet tackar han särskilt sin bror professor Mauritz Salin, som 26 OSC A R A L M G R É S Fig. G. Analys av djurbild i sen stil I på en guldbrakteat frän Västergötland. Efter Thierornamentik lig. 539. bekostat tryckningen, och slutar med en varm hyllnig åt sin lärare Montelius: "Er war es, der mich von den kunstgeschichtlichen Studien zur Arcbäologie hiniiberzog, und mit stetem Wohlwollen hat cr meine Schritle geleitet und meine Augen geöffnet fiir das weite Feld menschlicher Kultur, das zu erobern der vorgeschichtlichen Forschung auferlegt ist." Nu efter mer än ett kvartsekels förlopp kan man med full trygghet säga, att Salins Thierornamentik blivit ett klassiskt verk. På ett övertygande och för alla tider giltigt sätt har han för oss så att säga frampreparerat de invecklade och fantastiska djurgestalternas detaljer. Synnerligen fyndig är hans metod att lära sina läsare att "stava och lägga ihop" (t. ex. fig. 6, 7). Någon kritik av dessa hans faktiska utredningar har mig veterligt ej förekommit. Däremot har efterhand diskussion uppstått, dels om eventuella förutsättningar för den tidigaste germanska djurornamentiken i den skytiska konsten, dels om det inbördes förhällandet mellan de tre stilarna. Att Salin själv aldrig deltog i dessa diskussioner berodde nog till en del på samma skäl, som föranledde, att han i sitt arbete så ytterst sällan berör sina föregångares avvikande åsikter, såsom Sven Söderbergs sena kronologi och Sophus Mullers teori om den germanska djurornamentikens fullständiga oberoende av romerska och andra förebilder, utan låter hela sin positiva framställning utgöra vederläggningen därav. Han hyllade nämligen för egen del i utpräglad grad den princip, som han i sin Monteliusbiografi (sid. 23 f.) framhåller som betecknande för denne, nämligen att ej öda tid och krafter på vetenskaplig polemik, som alltför lätt leder till käbbel om ord; det goda positiva arbetet, som för vår vetenskap framåt, skulle ändå alltid till sist bli del segrande. /•' O Ii S P O li S K A It E N II E Ii S H Ä R D S AU S 27 \iKily- av djurbilder i stil III på ott svärelslidebeslag från Gotland. Efter Thierornamentik fig. 608. I sin kronologi för folkvandringstidens fynd ansluter sig Salin oförbehållsamt till Montelius och tillfogar för egen del endast några kompletterande iakttagelser. Hans viktigaste allmänt kulturhistoriska resultat blir påvisandet av tre mäktiga kulturströmmar, troligen till största delen sammanhängande med folkvandringar. Den nordgåonde strömmen, som från Sydryssland riktar sig mot norra Tyskland och Skandinavien, tillhör tiden omkr. 200—350; dess av- 28 O S C .1 II A I. U G Ii E S brott förklarar Salin 1 anslutning till Montelius genom slavernas framträngande. Kort därpå, omkr. 375, alltså vid hunnernas invasion, utgår från Sydryssland i stället en åt väster riktad stark kulturström, som under etl. århundrades lopp utbreder sig över mellersta, västra och södra Europa. Delvis sammanfaller den med de av historien bekanta germanska massfolkvandringarna, men delvis synes den bero på en mera obemärkt insippring av germanska folkelement, såsom då gravfynd med typiska sydryska kvinnosmycken uppträda i norra Frankrike. Slutligen utgår inemot 500 från nordvästra Tyskland och Danmark en stark sydgående kulturström, som för den i nämnda trakter uppkomna djurornamentiken (stil I) till Mellaneuropa och vidare till Italien. En synnerligen viktig biprodukt till dessa resultat blir Salins påvisande av de äldre germanska runinskrifternas fördelning på dessa kulturströmmar. De äldsta föremålen med runinskrifter tillhöra alla den nordgående kulturströmmens område och tid, medan den västgående strömmen alldeles saknar runinskrifter, säkerligen på den grund att Ulfilas alfabet här trängt igenom. De i Mellaneuropa förekommande runristade föremålen tillhöra alla den sydgående kulturströmmens tid. Dessa iakttagelser föranledde Salin till uttalandet, att runskriftens uppkomst troligen vore att söka i Svartahavsländerna. Det var detta Salins uttalande, som i förening med en av Sophus Bugge på andra grunder framkastad antydan i samma riktning föranledde Otto von Friesens bekanta 1904 framlagda undersökning om runornas huvudsakliga härledning ur den grekiska kursivskriften, en uppfattning, som han i dessa dagar ånyo kraftigt hävdat gentemot vissa nya hypoteser. Han har därvid framhållit, att såväl nytillkomna fynd som inre runologiska vittnesbörd i allo bekräfta Salins åsikt om runskriftens spridningsvägar. Salin betonar (sid. 358), att han i sitt arbete endast helt allmänt talat om germanska företeelser och avsiktligt undvikit att använda enskilda folkstammars namn som beteckning pä de olika fyndgrupperna. Han anser det nämligen för tidigt att med någon säkerhet anlägga sådana synpunkter på det nuvarande materialet men hoppas, att ett framtida rikare material skall möjliggöra sådana bestämningar. Att han några år senare trott sig åtminstone i ett fall ha kommit till säkrare slutsatser av ifrågavarande art synes F O R S F O R S K A Ii E S B E Ii S 11 A H D S ALl S 29 framgå därav, att han i början av sitt bidrag till festskriften för Montelius 1913 s ä g e r sig ha ämnat s k r i v a om longobarderna men av tidsbrist måst välja ett m i n d r e ämne. F ö r m o d l i g e n h a r det v a r i t h a n s a v s i k t att s a m m a n s t ä l l a den sydgåendc k u l t u r s t r ö m m e n med nämnda stams v a n d r i n g a r , något som l i g g e r y t t e r s t n ä r a till hunds. E t t i n t r e s s a n t p r i n c i p u t t a l a n d e r ö r a n d e dylika f r å g o r g ö r Salin redan 1896 i ett brev till mig med anledning av mitt fibulaarbete: Stockholm "Vio 1896. Jaså, du är rädd att komma in på etnografiska spörsmål. Kan nog första det, när det gäller en disjmtation, men säkert är, att jag för min upjisals kommer att arbeta allt hvad jag kan just på lösandet af den etnografiska frågan, ty först i och med den blir utvecklingen under folkvandringstiden klar. Svårt är det, men gå skall det. Salin v a r minst uppgift till studiet sina b r e v till mig mycket t ä n k v ä r d a av allt den, som ville i n s k r ä n k a a r k e o l o g e n s av typer, ornament och kronologi. I ett p a r av u n d e r E n g l a n d s r e s a n u t t a l a r han sig h ä r o m i ordalag. London "/, 1895. För en arkeolog är det ej nog med att studera museer och fornsaker, han måste ha en vaken blick tör det lefvande lifvet rundt om honom, han måste ständigt ötva sin iakttagelsrfönnåga på allt och alla, ty han har i sjelfva verket alt sysselsätta sig med föremål, som beröra alla sidor af lifvet, ooh hur skall han kunna bedöma dessa rigligt utan att så mångsidigt som möjligt studerat den kultur han lef ver midt upp uti. Våra sträfvanden gå ju ut på att ge cn verklig kulturbild af flyelda tider. Det arbete, som nu sysselsätter oss, att ordna fornsakerna i tidsföljd oeh bestämma deras absoluta ålder, är ju endast ett förbereelande arbete, ett grundläggande, och förr än det är gjordt, kunna vi ingenting annat uträtta, men när del är fullbordad! och fastslaget uti de olika länderna, då börjar en annan sida, då ha vi en ändå svårare uppgift att lösa, att taga reda j>å hvilket kulturstadium fornsakerna motsvara, så att vi kunna få en verkligt lefvande bild al utvecklingen. Ty att en uppdrifven färdighet i ett eller annat handtverk ej alltid motsvaras at en lika hög kultur i andra afseendin, det är ganska säkert. På den punkt vetenskapen nu står kunna vi ej spåra något inflytande norrifrån söderut under t. ex. bronsåldern, som Du nu mest studerat, utan alla nya impulser komma öster eller söderifrån mot norden. Men samtidigt är att märka, alt, medan i Österlandet, där den högre kulturen herrskade, broiisföremålen äro tämligen dåligt arbetade, äro de i Norden af en utsökt form och en mångfald af typer, som är förvånande, hvilket synes mig vara ett godt exempel på, all innu från välurbetadc och vackra föremål ej är berättigad att sluta till en motsvarande hög kultur, utan att det är andra saker man måste draga in i undersökningen för att få en lefvande 30 O S C A Ii A L M G Ii E S kull urbild, i synnerhet hos oss, som oftast endast ha att göra med graffynd. Många stora svårigheter komma att möta ett sådant arbete, men om ett årtionde eller så är tiden kanske mogen, och då gäller dot att ha sett ej blott jiå fornsaker utan oekså jiå lifvet själft under resorna. — Men det är omöjligt, att skrifva sammanhängande här midt ibland pratande engelskor och amerikanskor. Så ursäkta, om det oj är så sammanhängande. En annan gäng skola vi tala mundtligt ora denna sak, ty den är at intresse och vigt för oss. London 10/o 1895. Danskarna, speciellt Muller, har giort mycket för att bestämma, hvad sakerna hafva varit och hur de begagnats. Montelius har så helt ooh hållet gått ojip i kronologien, att han oj haft så stort intresse för detta, men det är af synnerligen stor vigt. När jag skref till Dig om arkeologiens framlid, kände jag det endast dunkelt. Jag ser vägen mycket klarare för mig nu, och vi hafva att göra många sådana iakttagelser, som danskarna gjort. Ja, om detta hoppas jag att få tala muntligen med Dig, när Du kommer ut till Tyskland i höst. Denna resa i England har haft ett ofantligt väckande inflytande på mig, och jog har så mycket i hufvudet och så många planer för framtida arbete, att Du ej kan tro. Konsten är bara att ej splittra sig för mycket, det är on fara, cn annan fara, som do här i England ofta duka under för, är att de för starkt begränsa sig. De taga en detalj, t. ex. skons historia, och så jaga de världen rundt efter skor, mon det är ju omöjligt att förstå skons historia utan att känna till den öfriga drägten också, eller hur skulle de kunna förslå våra resorskor med do ujipståcndo strojipamsj utan att känna till att byxorna skyla denna detalj o. s. v. Nej, det är nödvändigt att skaffa sig en vidsträckt ötverblick öfver det hela, öfver hela utvecklingen. Det är ott väidigt arbete, bara det, och man kan ej gå i detalj. M:s högskoleföreläsningar ha varit mig till ofantlig nytta bärarinnan. Men denna allmänna ölverbliek är det vigtigasto att skaffa sig. Jag förstår, att Du studerat bronsåldern så ytterst noggrann! för at! därigenom öfva upp ögat för tyjiologi och sådant, och detta tycker jag är mycket klokt af Dig, raen nu när Du slutat denna, tag då ej fatt pä järnåldern eller stenåldern l>å samma grundliga sätt, utan sök först att skaffa Dig en allmän ötversigt. Läs en oeh annan artikel om de olika länderna och de olika kulturskedoiia. Det är mitt råd. Med Din natur behöfver Du ej vara rädd för att bli ytlig, men Du vinner i det att Du ej blir van att so sa ensidigt på saker och ting. Ser elu, min gubbe lilla, arkeologien är en härlig vetenskap, och jag hoppas, att vi tillsammans skola få arbeta i elrn under många år, sida vid sida. Fråga Montelin, när han kommer tillbaka, om han ej råder Dig till detsamma, och fråga Ekhoff. D e h ö g s k o l e f ö r e l ä s n i n g a r av Montelius, som Salin i det s e n a r e b r e v e t h ä n s y f t a r på, höllos på bekostnad av V i t t e r h e t s a k a d e m i e n s Bergerska fond, men i Stockholms högskolas lokal, och annonser a d e s i dess f ö r e l ä s n i n g s k a t a l o g e r . E n l i g t dessa behandlade han v å r t e r m i n e n 1889 s t e n å l d e r n och b r o n s å l d e r n och därefter u n d e r F ORNFORSKAREN B E R N H AR D S A L I N 31 fyra terminer t. o. m. våren 1891 bronsåldern samt slutligen (efter tre terminers avbrott för vetenskapligt arbete) vårterminen 1893 järnåldern i Orienten och Grekland. Bronsåldersföreläsningarna utgjorde en brett lagd och mångsidig kulturhistorisk framställning; vårterminen 1891, då jag hade tillfälle åhöra dem, gällde de hällristningar, religion, gravskick, husdjur, åkerbruk, befolkningsförhållanden m. in. Åhörarskaran var den terminen liten men trogen; den utgjordes av museets e. o. tjänstemän, Blomberg, Ekhoff, Salin, Martin och fröken Nordlund samt vidare av gamle presidenten Waern, likbränningsföreningens stiftare ingenjör Lindeli, ett par lärarinnor samt Uppsalastudenten undertecknad. Högskolans egna studenter lyste med sin frånvaro, vilket ju ej var så underligt, eftersom den då för tiden huvudsakligen var en högre specialanstalt för matematik och naturvetenskap. Enstaka gånger, då fyndmaterial skulle förevisas, flyttades föreläsningarna till museet. Från och med hösten 1893 förlades de helt och hållet dit och höllos då länge i det s. k. moderna rummet, d. v. s. utställningssalen för föremål från nyare tid. Här föreläste Montelius i flera år mycket utförligt om vikingatiden, varvid han grundade sig både på litterära och arkeologiska källor och tillika företog högst lärorika jämförande överblickar både bakat och framåt i tiden. Till de sidor av kulturutvecklingen, som därvid speciellt intresserade honom, hörde sä olika företeelser som teknik och religion. Däremot var han nog, som Salin anmärker, något mindre intresserad för utredningar av fornsakstypernas ursprungliga användning. Museiföreläsningarna drogo en stor publik, som dock mest bestod av damer och äldre pensionerade herrar. Hade Montelius haft tillfälle att hålla dem inför ett auditorium av studenter och i en för dem lämnad form, skulle han säkerligen ha utövat ett ännu mångsidigare inflytande på den kulturhistoriska forskningens utveckling i vårt land. Att Montelius i sin rent vetenskapliga produktion så nästan uteslutande sysslade med kronologiska utredningar berodde på att han, liksom i anslutning till honom Salin, ansåg, att en någorlunda fast kronologi vore den absolut nödvändiga grundvalen för all övrig arkeologisk forskning och därför måste skyndsammast åvägabringas. Hur vidsträckta han därefter tänkte sig arkeologiens uppgifter, framgår bäst av innehållet i det postumt utgivna 32 O S C A Ii A I. M G R E N andra bandet av hans storslaget planlagda cykel Die älteren Kulturperioden im Orient und in Europa. I anslutning till Salins uttalanden i de båda senast anförda breven är det av intresse att ta del av den recension, som han i Nordisk tidskrift 1897 ägnar Sophus Miillers utförliga översikt över Danmarks förhistoriska kultur, Vor Oldtid. Han framhåller, att detta verk i många avseenden ger en fylligare bild av levnadsförhållandena under dessa avlägsna tider än nägot tidigare arbete av dylik art. Efter en kritik av Möllers kronologiska principer och hans alltför långt drivna åtskillnad mellan import och kulturmeddelelse, lovordar recensenten särskilt det arbete, man i Danmark nedlagt på att åtskilja mans- och kvinnogravar samt Mullers mycket betydelsefulla och resultatrika utredningar angående mark- och mossfyndens betydelse. Däremot efterlyser han en undersökning av de stora järnåldersmossfyndens etnografiska innebörd samt en mera ingående behandling av den nordiska religionen under vikingatiden, ett område, på vilket han anser att många nedärvda missuppfattningar förekomma, vilka det kunde vara på tiden att söka avlägsna ur den allmänna uppfattningen. Även beklagar han, att de danska arkeologerna alltför litet beakta de upplysningar, som det svenska och norska materialet har att giva om den gemensamma nordiska kulturen, särskilt under den yngre järnåldern, elä Danmark är så fyndfattigt. Genom tre olika uppdrag fick Salin själv tillfälle att framträda som författare av allmänna översikter över den forntida kulturutvecklingen. Den första var en mycket kortfattad skildring av Våra minnen från hednatiden i föreningen Heimdals folkskrifter 1896. Avbildningarna upptaga här 17 helsidor av 36. Av större omfång och betydelse är det inledningskapitel, som han författade för tleu andra upplagan av verket Uppfinningarnas bok, vars första baud utkom 1898. Kapitlet bär titeln: Öfversigt öfver den europeiska kulluren i dess tidigaste skeden. Efter en kort karakteristik av de stora kulturperioderna, "åldrarna", redogör förf. för huvuddragen av utvecklingen inom olika grupper av materiella kulturföreteclser, såsom verktyg och redskap, gruvdrift, kommunikationsmedel ooh handelsvägar, åkerbruk, boskapsskötsel, bostäder, födoämnen, keramik, vävnadskonst och klädedräkt samt vapen. Slutligen ger han ocksä några antydningar om den andliga utvecklingen i fråga om samhällsförhållanden, religion, språk och skrift. Framställningen hör F O R N F O Ii S K A II E N B E II N II A Ii 1) S A L I N 33 även i stilistiskt avseende till det bästa han skrivit. Den raskt fortlöpande skildringen av de faktiska företeelserna interfolieras esomoftast med korta och träffande reflexioner, präglade av författarens sunda omdöme. Så betonar han med särskild medkänsla det faktum, att den lysande klassiska kulturen materiellt var grundad på en slavinstitution av kolossal omfattning. Sin allmänna syn på den mänskliga kulturutvecklingen bekänner han i följande ordalag: "Medan människan, tack vare förbättrade verktyg, tillkämpade sig allt större herravälde öfver naturen, hade hon samtidigt att bestå en annan, måhända fullt ut lika svår strid, nämligen med sig själf i och för uppfostran till något ädlare, och det är bevis pä en trångbröstad uppfattning och kort synvidd att ej se och med glädje erkänna, att mänskligheten i stort sedt utveckat sig till ett bättre äfven i andra afseenden än de rent materiella." Slutligen fick Salin tillfälle att visa ett prov på, hur den allmänna förhistoriska kulturutvecklingen avspeglar sig inom elt trängre omräde, inom ett enda landskap. Då 1898 planen uppgjordes till det verk över landskapet Uppland, som Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala enligt sin donators, garvaråldermannen Jacob Westins föreskrift skulle utgiva, erhöll Salin uppdraget att skriva kapitlet om den förhistoriska tiden. Det häfte av första bandet, vari detta kapitel ingår, utkom på våren 1902. Salin hade gjort mycket grundliga förstudier för detta arbete. För första gången gjordes nu ett försök att med ledning av Montelius" kronologiska system följa stenåldersbebyggelsens successiva utbredning inom ett landskap. Men för att förstå de uppländska förhållandena, mäste han även bilda sig en uppfattning om stenåldersbebyggelsens fortskridande inom vårt land i allmänhet. Vittnesbörd om dessa hans studier utgöra titlarna på de tyvärr ej publicerade föredrag, som han under åren 1900—02 höll inför Svenska fornminnesföreningen, nämligen Den äldsta bygdens utsträckning i Sverige, Östergötlands första bebyggande samt Nya undersökningar rörande den äldsta stenåklern i Sverige. Det resultat, vartill Salin kommer angående Upplands första bebyggelse, är, att befolkningen spritt sig dit från Västergötland över Närke och Västmanland och först tagit i besittning den högt belägna mellersta delen av västra Uppland, där sä gott som alla de äldsta fynden, döstidens typer, äro hittade a — Fornvännen 1933. 34 OSCAR ALMGREN (å sid. 163 äro orden 'fig. 25 och 26' tydligen tryckfel för '24 och 25'). Senare, på de bätformiga yxornas tid, har befolkningen strålformigt spritt sig över landskapet, säkerligen ända till dåvarande kusten, varifrån den också övergått till Finland. I anslutning till geologernas påvisande av landhöjningen anser Salin, att Uppsalaslättens fyndlöshet tyder på, att den ännu under stenåldern låg under vatten, och han anser sannolikt, att den första invandringen till landskapet skett pä en tid, då havet stod omkr. 60 m. högre än nu; dock finner han det svårt att på grund av stenåldersfynden fastställa några bestämda kustlinjer. I ett tillägg omnämner han likväl den på hösten 1901 skedda upptäckten av boplatsen vid Åloppe och framhåller dess betydelse för berörda frågor; han anser eget nog, att den hänvisar pä en tidigare bebyggelse än han förut antagit. Dessa Salins undersökningar voro alldeles oberoende av Hollenders på De Geers initiativ företagna och i maj 1901 publicerade mycket summariska översikter över den olika fördelningen mellan skafthålslösa och skafthålsförsedda stenyxor i olika landskap. Då jag var andre opponent på denna Hollenders avhandling, hade jag nämligen fatt låna Salins sedan länge färdiga stenäldersstatistik för Uppland för att jämföra med Hollenders. Salin hade för övrigt redan i april i Upplands fornminnesförening hållit ett föredrag om Stenålderns utbredning i Uppland. 1 Vad Salins undersökning om Östergötlands stenålder beträffar, minns jag, att han kommit till samma resultat som sedermera Nerman angående flintyxtypernas successiva utbredning från väster mot öster. Det kan sålunda med skäl sägas, att dessa Salins stenåldersforskningar (jämte W. C. Broggers) utgjort förebild för de av Stjerna 1907 igångsatta landskapsundersökningarna. I slutet av sin Upplandsskildring har Salin ett avsnitt om Den hedna religionen. Detta är av särskilt intresse därför, att han här, om ock i största korthet, framlägger resultaten av sina egna självständiga forskningar om religionsutvecklingen i Norden. Han tycks först ha kommit in på de religionshistoriska studierna under sitt sysslande med guldbrakteaterna, varvid han sökte påvisa, att bildframställningama med en fågel bredvid ryttaren åsyftade Oden, medan de brakteater, där fyrfotadjuret under människohuvudet är en bock, skulle avsett Tor. I sina brev till mig under åren 1895 och 1896 i Mbntelius hade våren 1900 sammastädes hållit ett föredrag om Upplands första bebyggande. FORNFORSKAREN BERNHARD SALIN 35 hänsyftar Salin ofta på