Baltisk arkeologkonferens i Estland 10-12 aug. 1935 Nerman, Birger Fornvännen 30, 313-315 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1935_313 Ingår i: samla.raa.se

S M A It li E

M E 1) II B L A N D E N

313

BALTISK AKKEOLOGKONFERENS I ESTLAND 1 0 - 1 2 AUG. 1 !>.{."> Deltagarna i Baltiska Institutets i Stockholm kurs i arkeologi 1931 — institutels förslå — hade funnit det önskvärt, atl del samarbete, som inleddes i Stockholm, även jiå sa sätl skulle fortsättas, atl kursdeltagarna någon gång samlades till konferenser, omväxlande i de olika ifrågavarande länderna. Konferenserna skulle Im lill avsikt dels alt diskutera del fortsatta samarbetet, dels att genom demonstrationer och utfärder (ill viktigare fornlämningar go en översikt över de senare arens nya resultat i vederbörande land. Konferenserna skulle la mera privat karaktär, och lill dem skulle inbjudas utom deltagarna i 1931 ars kurs de arkeologer i östersjöländerna, som speciellt ägna sig at de interbaltiska problemen.

Järnäldersgravfältet vid

Fig. l. aagubi i Nöo sn, Estland, under utgrävning.

De estniska arkeologerna inbjödo till den första konferensen, vilken ägde rum 10—12 aug. i år. Deltagarantalet utgjorde c:a 20, och fem nationer voro representerade. Utom ifrån Estland, varifrån ett 10-tal personer deltogo, bl. a. do nedan nämnda, hade infunnit sig: från Finland prof. A. M. Tallgren och amanuensen Ella Kivikoski, från Lettland prof. C. Engel, dr V. Ginters och dr E. Sturms. Iran Tyskland docenten P. Paulsen, Iran Sverige dr H. Arbman, fröken Gunhild Berlin oeh undertecknad. Konferensen öppnades lördagen den 10 aug. kl. 10 f. m. i universitetets arkeologiska kabinett, varvid de närvarande hälsades välkomna av jirof. II. Moora. Denne demonstrerade även de senare arens märkligare nyförvärv, vilka på ett mycket instruktivt sätt utställts; i samband med demonstrationen förekom on givande diskussion. Senare på dagen besöktes det estniska nationalmuseet, vars samlingar besagos miller ledning av direktör F. Leinbock och mag. E. Laid.

314

SMÄRRE

MEDDELANDEN

Fig. 2. Holme i »äldrestenålderssjön» vid Kunda i Estland. Söndagen den 11 aug. ägnades al två utfärder i buss. Förmiddagens färd gick åt norr. Därvid demonstrerade prof. Moora ett vid Kobratu i Äksi sn beläget (ypiskt järnäldersgravfält, bestående av cn låg jordblandad stensättning, och vidare en större järnåldersliög vid Vasavere i Kodavere sn — båda fornlämningarna befunno eller hado nyligen befunnit sig under undersökning; å gravfältet vid Kobratu bar redan Hausmann företagit grävningar (Sil/,.-Hor. der Gol. Estn. Ges. 1900, sid. 1.34 ff.). Slutmålet var den intressanta ryska byn Kallasto i Kodavere sn vid Peipus. På eftermiddagen gick resan åt söder. Man besåg först under Mooras ledning det praktfulla, av i rad sammanställda stora stenramar bestående järnåldorsgravfältet vid Jaagubi i Nöo sn. På detta gravfält, som. håller en längd av 50—60 m, har redan Loescbcke på 1800-talet gjort en mindre undersökning (Sitz.-Ber. der Gel. Estn. Ges. 1887 sid. 123 ff.); även Tallgren bar grävt där i början av 1920-talet, ooh utförliga undersökningar pågå lör närvarande (fig. 1). Därefter fortsatte man till den ståtliga borgen vid Otepää, en av Ostbaltikums största och vackrast belägna fornborgar, intressant även därigenom, att den under ett skede av medeltiden var biskopsborg — biskopasätet flyttades därifrån till Dorpat. Sedan deltagarna med nattåget begivit sig till norra Estland, gick utfärden måndagen den 12 aug. i buss längs Estlands nordkust. Först besöktes det ungefär mitt emellan Tallinn och Narva belägna Toolse. Dess fornborg demonstrerades av mag. Maartha Schmiedehelm, och vidare besågs ruinen av den alldeles vid havet lagda modeltidsborgen. Färden ställdes därefter till den berömda stenåldersboplatsen vid Kunda. Här ha under ledning av mag. R. Indreko under tre somrar företagits omfattande utgrävningar. Det viktigaste resultatet av dessa har varit upptäckten av kulturlager på en holme i den dåtida sjön (fig. 2), och fynden ha visat sig särskilt talrika längs den

SMÄRRE

MEDDELANDEN

315

dåtida holmens stränder. Indreko demonstrerade även det senaste årets fynd, vilka äro av mycket stor betydelse för frågan om ancylustidens kultur. Det förtjänar även omnämnas, att man utom fynd från den egentliga »Kundakulturen» anträffat — i detta fall jiå holmens krön — stycken av kamkeramik. Från Kunda fortsattes österut, varvid man vid Kuuru i Viru-Nigula sn besåg några järnäldersgravfält av den ovannämnda för Estland typiska arten, bestående av jordblandade stensättningar, av vilka gravfält två undersökts av mag. Schmiedehelm, och i lila i samma sn dröjde vid ett c:a 60 in långt sådant gravfält, jiå vilket fröken 8. företagit utgrävningar. Färden avslutades i Toila. Här diskuterades formerna för det fortsatta samarbetet, och vid avskedssupén framförde prof. Tallgren en inbjudan till nästa konferens — om två år — i Finland, varjämte undertecknad uttalade de utländska gästernas tack till de estniska kollogerna för den rikt givande och gästfritt arrangerade konferensen. Birger Nerman

SVENSKA 1500-TALSBRAKTEATER Våra vanligaste medeltidsmynt torde utgöras av de små brakteater med ett krönt huvud, som så ofta förekomma i fynden från senare medeltiden. Egendomligt nog är väl denna rayntgrujip samtidigt den i kronologiskt avseende minst utforskade och mest obestämda. Hans Hildebrand1 hänförde den närmast till Albrekt av Mecklenburg, men tillfogade att vi »böra modgifva, att man kunnat under de följande regenternas tid hafva präglat brakteater af alldeles enahanda utseende. Det är möjligt att framtida fynd kunna gifva oss förvissning härutinnan. Att brakteater med krönt hufvud och krönt A funnos i början af k. Gustafs tid skall framdeles visas». Emellertid tycks Hildebrand ba glömt bort sitt löfte att lägga fram beviset för att de nämnda brakteattyperna ännu levde kvar i början av 1500-talet. men troligen syftade han därvid jiå en notis ur en proberingslista, sannolikt från 1520-talet, som avtryckts av Hans Forssell 2 och som omtalar: »It. the suonske smapeninge mz huffwd holda 3 lod oc 3 den. It. the smaajienninga mz c'nat aa holda 3 lod oc 1 quint.» Detta visar att ifrågavarande brakteattyper kurserat in på 1500-talet. Att de även utmyntats så länge framstår som sannolikt av den omständigheten att samtliga myntordningar alltifrån den tidigaste kända av år 1449 föreskriva prägling av 1-penningar i form av brakteater (hola små penningar) och att inga andra brakteattyper än de nämnda låta sig identifieras med dessa. Det kan dock icke betraktas som alldeles uteslutet att dessa sena medeltidsbrakteater kunna ha utgjorts av präglingar, som nu äro för oss okända — jämför det ytterst ringa antal av Gustav Vasas brakteater som bevarats till vår tid. I varje fall är det tydligt att brakteaterna med Sveriges Medeltid I, s. 836. ' Anteckningar om mynt, vigt, mått och varupris i Sverige under de första 50 åren af Vasahusets regering, Sthlm 1872 (ingår i Sveriges inre historia under Gustaf I, Sthlm 1875), s. 45.
1