Hur vår historia räddas Curman, Sigurd Fornvännen 33, 1-48 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1938_001 Ingår i: samla.raa.se HUR VÅR HISTORIA RÄDDAS AV SIGURD CURMAN D å Verner von Heidenstam på 1890-talet återvände till hembygd och fädernejord från sina kosmopolitiska vallfartsoch vandringsår, fällde han i missmod över svenskarnas brist på sinne för betydelsen av landets kulturminnen och deras vård och ans det omdömet, att »en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia». Det är mot bakgrunden av ett sådant yttrande, som man bör se titeln på denna uppsats: Hur vår historia räddas. Ty vår historia utläses icke enbart ur de handskrifter och böcker, som återgiva själva händelseförloppet i det stora drama, som ett folks liv och utveckling genom tiderna utgör, den strålar också emot oss från den stora scen, där dramat utspelats, den scen, som står kvar mer eller mindre orubbad, långt sedan de agerande personerna för alltid försvunnit från densamma. Där stå ännu kvar, mer eller mindre lätt igenkända, många av de attribut och accessoarer, som en gång lågo i handlingens brännpunkt, då någon av vår historias skickelsedigraste scener utspelades. Denna stora scen är vårt vidsträckta fosterland med alla dess många minnesmärken från en svunnen tid, samma scen, där vår egen generation just nu håller på att spela sitt korta, men betydelsefulla intermezzo i vårt folks stora drama, där de föregående akterna äro nödvändiga förutsättningar för de följande och där kännedomen om och förståelsen av själva den gamla scenen och dess accessoarer är av största betydelse även för dem, som skola utforma fortsättningen. När den svenske odalmannen går ut på sin gård och pekar på gravrösena, som ligga i hans hage, kan han med övertygelse säga: därborta ligga v å r a förfäder och vila efter välförrättat värv. Det är få folk förunnat att med rätta ha denna trygga känsla, där de vandra omkring på sina nuvarande tegar. I flertalet av Europas länder ha Föredrag den 28 april 1937 i Statens Historiska Museums föredragsserie. Återgives här med smärre förändringar. SIGURD CU RM A S folkvandringarnas horder dragit kors och tvärs över bygderna, och mångfaldiga folktörskjutningar ägt rum under årtusendenas lopp. Det synes blott vara de skandinaviska folken, som med någorlunda visshet kunna säga, att deras förfäder togo landet i besittning, så snart detta för c:a 15 000 år sedan börjat befrias från inlandsisens fjättrar, och de följde sedan småningom efter norrut så att säga med ryggen mot iskanten. Vidsträckta delar av mellersta och norra Sveriges bästa odlingsmarker ha t. o. m. först inför denna befolknings ögon höjt sig över de kringliggande vattnens yta. Och sedan har det av allt att döma varit denna befolkning förunnat att, i jämförelsevis ringa grad uppblandad med främmande folkelement, förbliva i okvald besittning av den jord, som i jungfruligt tillstånd av densamma tagits i besittning och på vilken sedan generation efter generation i årtusenden nedlagt sitt arbete och sin omsorg att göra detta land till vad det blev för våra fäder och vad det är för oss. Men för ett sådant folk är det också en förpliktelse att göra vad på detsamma ankommer för att hålla känslan för och förståelsen av denna märkliga utveckling levande och klar. Ett uttryck för denna förpliktelse är kulturminnesvården, om denna fattar sin uppgift rätt. »Det ligger Vsekst i store Minder naar Mindet sig til Livet binder», säger Ibsen i ett par bekanta strofer. »Kulturminnesvårdens innersta och djupaste strävan är icke att balsamera lik, icke att förvandla ett land till ett historiskt museum, ett Panteon, där man går vakt kring gravar, utan att binda minnena vid livet, att realisera det levande förflutna och låta förflutet, närvarande och tillkommande rinna in i samma ström av liv. De gamla minnesmärkena från olika tider skola hjälpa oss att på ett konkret och personligt övertygande sätt själva u p p l e v a vårt lands historia.» (Torsten Fogelqvist i Sv. Kulturminnesvård, 1930). Det är denna uppfattning, som kommit mig att giva den måhända i mångas öron anspråksfulla titeln »Hur vår historia räddas» åt en uppsats, som närmast kommer att utgöra en kortfattad revy med bilder över några av de viktigare arbeten, som vår kulturminnesvårdande centralinstitution, riksantikvarieämbetet, under de senaste åren har sökt utföra. Jag väljer därvid mina exempel från hela det stora område, över vilket vi äro satta att vaka. Och jag har valt dem särskilt med tanke på att exemplifiera den tendens att l e v a n d e - HUR VÅR H I S T O R I A R Ä D D A S Fig. 1. Bronsåldersgraven i Kivik. Etter teckn. av Hilfeling. Omkr. 1780. Das Bronzezeitgrab in Kivik. Naob einer Zeichnung v. Hilfeling. Um 1780. g ö r a våra minnesmärken, som är fullt medveten hos vår institution, just emedan vi icke önska enbart g å v a k t kring gravar, utan även söka uppväcka ett nytt liv kring dem, så att de kunna hava något att säga åt det släkte, som nu lever och som både älskar att se sig om i sitt land och att där lära känna, vad som kommer det till mötes såsom betydelsefullt. Såsom första exempel framföres den märkliga bronsåldersgraven i Kivik, belägen vid Skånes östkust strax norr om Simrishamn. Den upptäcktes under mycket dramatiska omständigheter år 1748 och utgöres av en i ett väldigt stenröse inbyggd gravkista, bestående av 10 på kant ställda hällar, vilka på insidan äro prydda med inhuggna bildframställningar av synnerligen märklig art, och vilka göra graven till ett av de märkligaste fornminnena i Nordeuropa, ett av de ytterligt få, som giva oss en föreställning om våra förfäders tankar om döden och livet efter detta under cn så tidig period som för omkring 3 M > årtusende sedan. Ännu för några få år sedan befann sig detta minnesmärke i ett SIGURD CURMAN Fig. 2. Gravkistan i Kivik före senaste restaurering. Die Steinkiste in Kivik vor der letzten Restaurierung. ganska bedrövligt tillstånd. Det stora täckande roset, som ursprungligen haft en diameter av 75 m hade under århundraden begagnats som stentäkt i orten, och större delen av traktens stengärdesgårdar torde hava upplagts med material från denna väldiga stengruva. Orediga stenhögar utan något som helst klart sammanhang lågo på platsen kring kistan, som, stympad och defekt, täcktes av ett par luckor av korrugerad plåt. Det hela liknade utifrån mest av allt en potatiskällare och ingav besökaren ingalunda någon vördnad, men väl en beklämmande känsla av att förfall och missaktning vilade över platsen. Hur kunde man i ett land, där fornvården i över 300 år handhafts av ett särskilt statsämbete, så behandla Nordeuropas märkligaste bronsåldersmonument? Svaret är enkelt nog. Väl fanns sedan århundraden ett riksantikvarieämbete, men detta hade aldrig någonsin haft några medel, som ens tillnärmelsevis tillät det att tänka HUR VÅR H I S T O R I A R Ä D D A S på några positiva fornvårdsarbeten, som gingo utöver den rena nödtorftens ram. Det var först den år 1930 i samband med riksantikvarieämbetets 300-årsjubileum insamlade G u s t a f A d o l f s - f o n d e n f ö r d e s v e n s k a k u l t u r m i n n e s m ä r k e n a s v å r d , som Fig. 3. Det restaurerade roset över gravkistan i Kivik. Der restaurierte Steinhaufen iiber der Steinkiste in Kivik. skapade de ekonomiska möjligheterna för ett värdigt iståndsättande av den märkliga Kiviksgraven. Med ledning av resultaten av en noggrann av antikvarien G-ustaf Hallström och docenten Forssander utförd undersökning igångsattes ett omfattande restaureringsarbete. Själva kistan rekonstruerades på sin ursprungliga plats, varvid vissa i Statens Historiska Museum förvarade fragment av en under 1800talet söndersplittrad bildhäll återinsattes på sin rätta plats, över kistan uppfördes en skyddande kammare av beton, och över det hela lades åter upp ett stort stenröse till den omfattning, som undersökningarna visat att det ursprungligen haft. Stenen, som tidigare plockats bort från roset, fördes nu tillbaka dit från traktens stengärdsgårdar. Det gick åt ett par tusen billaster och ändock har roset ännu icke återfått den höjd, som det sannolikt ursprungligen haft. Det skulle blivit för kostsamt. — I roset sparades ut en gång fram till den med kopparbeslagna portar försedda betonkammaren i mitten, så att besökare kunna komma in i densamma för att studera den märkliga gravkistan, vilken nu fått en omfattning, som både framhäver dess värde och skyddar den från åverkan. Restaureringen drog en kost- S I G U R D CU RM A V Fig. 4. Fornminnesområdet vid Anundshögen etter röjning. Das Gebiet mit den Altertumsdenkmälern am Anundshtigel nach den Aufräumungsarbeiten. nad av över 40 000 kronor. Vi veta ej över vem detta ståtliga gravmonument rests, men att det varit över en mäktig och betydande hövding i det bördiga Österlen, det kunna vi dock med säkerhet förmoda. I Mälardalen strax öster om Västerås ligger Anundshögen såsom huvudmonumentet inom ett märkligt fornminnesområde, som av allt att döma torde hava utgjort huvudorten för västmanlänningarna under folkvandringstid och vikingatid liksom Gamla Uppsala i Uppland. Vem som vilar i Kungshögen, vilken i storlek framgångsrikt tävlar med Uppsalahögarna, veta vi visserligen icke heller med säkerhet. Men traditionen vill veta, att det är Bröt-Anund av Ynglingaätten, död vid mitten av 600-talet. Invid den stora högen finnes ett flertal skeppssättningar, vilkas stenar sedan gammalt legat kullfallna. För några år sedan restes dessa stenar åter i sina ursprungliga lägen, ett arbete, som ingalunda var så lätt, då de största blocken hava en vikt av över 3 ton. Resultatet av detta arbete, som framgår av fig. 4 och 5, måste emellertid sägas vara ståtligt. Där har ett verkligt förnämligt monument återuppstått i en form, som måste tala ett tyd- HUR VAR H I S T O R I A RÅDDAS Fig. 5. Skeppssättningar vid Anundshögen efter de kullfallna stenarnas resning. Scbiffssetzungen am Anundshiigel nach Aufrichtung der umgefallenen Steine. ligt språk till alla förbipasserande vägfarande och hos dem väcka tankar om platsens forna betydelse. Området är känt som tingsplats ännu under medeltiden, och »domarbrev», som utfärdats på Anunda ting, äro ännu bevarade. Åtskilligt talar för, att platsen haft denna uppgift redan under forntiden och att de stora skeppssättningarna med största sannolikhet varit tingsplatsens centrum. — Restaureringen har med bidrag av redaktör Anders Pers utförts i samarbete med Västmanlands fornminnesförening, som numera gör stora ansträngningar att åter göra platsen till landskapets samlingsplats för sommarting och andra dylika möten, varigenom den åter kan bindas till det levande livet i vår tid. Ännu en stor kungshög i Västmanland har varit och är fortfarande föremål för en kostsam omvårdnad. Strax väster om Köpings stad ligger Ströbo hög, nu kanske den väldigaste av Mellansveriges kungshögar. Detta imponerande minnesmärke har hitintills varit föga uppmärksammat, väl mest beroende därpå, att det haft en sådan fruktansvärt misshandlad omgivning. Själva högen har i sin egenskap av fornminne varit skyddad för åverkan, men hela området S I G U R D CUHM AN Fig. 6. Ströbo hög. Med omgivande vanprydande sandtag. Flygbild. Der Ströbohiigel. Mit den verunstaltenden Sandgruben in der Nachbarschaft. Fliegeraufnahme. runt omkring densamma har varit fullständigt söndergrävt genom grustäkt i den mest barbariska form. 1 de övergivna grusgroparna har sedan en mager ungskog vuxit upp, som skymt utsikten mot högen. Numera äger Vitterhetsakademien högens närmaste omgivningar, och där har utförts ett mycket omfattande röjnings- och planeringsarbete med användande av s. k. samvetsömma värnpliktiga, ett arbete, som fortgått till början av 1938. Även här torde den vägfarande hädanefter komma att få en synnerligen imponerande påminnelse om, att han reser i ett landskap, där mäktiga hövdingar redan för halvtannat årtusende sedan regerat och åt sig fått uppresta minnesmärken, som tack vare sin storlek komma oss att tänka på Egyptens pyramider. Vår historias och vårt språks äldsta bevarade skriftliga dokument återfinna vi på våra r u n s t e n a r . Sverige är världens runstensrikaste land, och enbart i Uppland finnas bevarade över 1 000-talet av dessa lika vackra, som värdefulla minnesmärken från vikingatidens slut och medeltidens första begynnelse. Det var också dessa monument, som tidigast väckte den antikvariska forskningens intresse här i II r II VÅR II I S T O H l A RÄDDAS Fig. 7. Ströbohög efter utjämning av sandtagen och röjning av buskar och träd. Der Ströbohiigel nach Einebnung der Sandgruben und Entfernung des Gebiischs und der Bäume. landet, och redan under 1600-talet gjordes omfattande uppteckningsoch avbildningsarbeten över runstenarna. Och dock sakna vi än i denna dag en fullständig vetenskaplig publikation över våra runstenar. Det är ett lika nedslående faktum, som att det ännu i den dag som är finnes ett flertal runstenar, som ligga kullfallna, söndersprängda eller övertäckta ute i bygderna och vänta på den vård, som synes vara en lika självklar som primitiv plikt för detta lands fornminnesvård. Det är inte roligt för en riksantikvarie att behöva göra sådana bekännelser, och jag skulle inte bli det allra minsta förvånad, om många av mina läsare med upprörd röst ställde mig frågan: Men v a r f ö r , varför är det så? — Mitt svar är mycket enkelt: Det har alltid saknats pengar för större fornvårdsarbeten här i landet. Det är först den nyssnämnda Gustaf Adolfs-fonden, som givit oss en v i s s ljusning. Men dess årsavkastning på 20 000 kronor räcker dock icke så långt i vårt vidsträckta land med sina mångtusende minnesmärken, som kräva omvårdnad. Vi ha dock under de senaste åren påbörjat vissa systematiska räddningsarbeten även för runstenarna, 10 S I GU RD CU RM AN och vi ha därvid koncentrerat oss på sådana landsdelar, vilkas runstenar nyligen varit föremål för vetenskaplig publikation. I december 1936 avslutades Sörmlandsdelen av det genom Vitterhetsakademien utgivna verket »Sveriges runinskrifter», och i samband med undersökningarna för detta band hava ett stort antal runstenslagningar utförts i Södermanland. Antalet publicerade runinskrifter från Södermanland är 383, av vilka 800 ännu finnas i behåll. Att ingå på en närmare redogörelse för deras innehåll, kan givetvis icke här komma i fråga. Flertalet ha formen av schematiska minnesinskrifter, men många av dem innehålla intressanta historiska uppgifter bl. a. om härfärder till främmande land. Icke mindre än 15 runstenar i Södermanland tala sålunda om män, som funno sin död »österut med Ingvar» på dennes ryktbara härnadståg till Gardarike under förra hälften av 1000talet. — Liknande eftermälen ha andra sörmlänningar fått: »De ändade sitt liv i östervåg, Torkel och Styrbjörn, goda kämpar.» — Hidni, »som var i Grekland, skiftade guld», och Olof, »som österut plöjde med stäven och ändade sitt liv i Langbardaland», eller Gudver, som »var västerut i England, skiftade gäld, borgar i Saxland hemsökte han manligen», o. s. v. Jag skall tillåta mig anföra några prov på räddningsarbeten, som nyligen utförts i Sörmland för att åt framtiden bevara detta värdefulla historiska stenarkiv. Bilderna äro därvid mera talande än ord. Fig. 8 visar, hur man arbetar med en kullfallen runsten vid Berga i Sorunda socken, om vilken redan Peringskiöld på 1600-talet säger: »Åboerna uthi Bärga by i Sorunda socken har man stor orsak att berömma för det att de ifrån långlige tijder tilbakas lemnat oss en gammal Runesteen hehl och wähl behållen, med sin forna skrifft och efftertänkelige historiske berättelse.» Av bilden att döma ser det ju verkligen ut, som om Bergaborna alltjämt skulle göra sig förtjänta av de berömmande orden. Fig. 9 visar det slutliga resultatet av deras arbete. I en stensamling vid Sund i Helgesta socken (fig. 10) funno vi lämningarna efter ett runmonument, som drabbats av särskilt hårda öden. Sönderslagen i 5 delar låg stenen under 1800-talet i grunden till ett svinhus. — Nu står den emellertid, tack vare vår konservators åtgärder, åter som ett vackert monument (fig. 11) över Vred, som enligt inskriften »drunknade i Båfven», och därvid ljöt »en mycket sorglig död». HUR VÅR H I S T O R I A RÄDDAS 11 1 i P"*' vi Fig. 8. Runsten vid Berga i Sorunda sn reses. Runenstein bei Borga, Kirchspiel Sorunda, wird aufgcrichtet. Fig. 9. Runsten vid Berga efter resning. Runenstein bei Berga, wieder auf gerichtet. 12 SIGURD CURMAN Två av de förut omtalade Ingvarstenarna ha länge legat sönderslagna, men ha nu lagats och rests. Den ena av dem står vid Ärja kyrkoruin och erbjöd före lagningen en sorglig anblick (fig. 12). — Fig. 10. Kullfallen och trasig runsten vid Sund i Helgesta sn före lagning. Umgefallener und beschädigter Runenstein bei Sund, Kirchspiel Helgesta, vor der Ausbesserung. Den andra befinner sig vid Lifsinge i Dillnäs socken (fig. 13). Fig. 14—15 visa på ett ganska instruktivt sätt, huru en dylik runstensrestaurering går till. Det är inte alltid så lätt att med de enkla, till buds stående hjälpmedlen manövrera de tunga stenblocken och sammanfoga dem till en vacker helhet. En rikt ornerad runsten vid Bjudby i Blacksta socken (fig. 16) hugfäster minnet av en Englandsfarare, Hefner, som av allt att döma åtföljt den Asbjörn Jarl, som Sven Estridsson år 1069 sände till England för att fördriva Vilhelm Erövraren. Denna stens restaurering erbjöd en ingalunda lätt uppgift. 1 början av förra århundradet hade den sprängts sönder. Vid senaste sekelskifte hade den lagats med järndubbar och svavelgjutning, men sedan åter fallit sönder, såsom fig. 17 visar. Det gällde sålunda att först avlägsna spåren av en äldre otjänlig lagning och sedan fästa den rotlösa stenen vid en HUR VÅR HISTORIA RÄDDAS 13 Fig. 11. Runsten vid Sund efter lagning och resning. Runenstein bei Sund, ausgebessert und aufgericbtet. berghäll i markytan samt åter sammanfoga bitarna. Arbetet har emellertid lönat sig. Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men utrymmet tillåter det icke. Jag vill bara nämna, att vi parallellt med lektor Jungners nu pågående runstensundersökningar i Västergötland sommaren 1936 rest, restaurerat eller vidtagit andra skyddsåtgärder med avseende på 22 runstenar, medan i Upplands östra delar 97 runstenar vänta på vår hjälp. Det ha vi naturligtvis inte pengar till, men vi förlita oss på den gamla satsen: Då nöden är störst, är hjälpen närmast. — Må detta inte ha sagts förgäves! Kan måhända någon läsare av dessa rader lämna oss sin hjälp? 14 SIGURD C II R M A N F i g . 12. Runsten vid Ärja k y r k o r u i n , före lagning. Runenstein von der Kirchenruino Ärja, vor der Ausbesserung. Fig. 13. Runsten vid I.ifsinge i Dillnäs sn efter resning och lagning. R u n e n s t e i n bei Lifsinge, Kirchspiel Dillnäs, ausgebessert und aufgericbtet. HUR VÅR H I S T O R I A R Ä D D A S 15 Fig. 14. Runsten vid Lifsinge under restaureringsarbetet. Runenstein bei Lifsinge während der Restaurierungsarbeit Fig. 15. Runsten vid Lifsinge under restaureringsarbetet. Runenstein bei Lifsinge während der Reslauricrungsarbcit. 16 SIGURD CURMAN Fig. 16. Runsten vid Bjudby i Blacksta sn efter lagning och resning. Runenstein bei Bjudby, Kirchspiel Blacksta, ausgebessert und aufgerichtet. Jag skall inte lämna runstensarbetena utan att omnämna vad som nyligen blivit gjort för att på värdigt sätt skydda vår dyrbaraste runsten, den bekanta Rökstenen i Östergötland, Nordens utan varje tvekan märkligasto runmonument, som satt våra främsta filologers skarpsinne på de hårdaste prov. Denna ståtliga sten, vars ursprungliga plats icke är känd, blev på 1860-talet uttagen ur Röks kyrkas murverk och uppställd på kyrkogården mitt för kyrkans väslingång. Omkring år 1900 försågs den med ett skyddstak, som senare även kompletterades med väggar, allt för att lämna det dyrbara minnesmärket skydd mot regn och snö. Runstenen företer nämligen vissa HUR VÅR H I S T O R I A II i /) II A S 17 sprickor. Såsom torde framgå av fig. 18, kunde denna skyddsanordning ur estetisk och praktisk synpunkt näppeligen anses tillfredsställande. En förändrad anordning var nödvändig. Fig. 19 visar oss Fig. 17. Runsten vid Bjudby före lagning och resning. Runenstein bei Bjudby, noch nicht ausgebessert und aulgerichtet. Rökstenen, sådan den numera ter sig, uppställd invid kyrkogårdens sydvästra hörn, fritt synlig från landsvägen, skyddad mot regn av ett spånklätt tälttak, buret av 4 höga, likaledes spånklädda, svarttjärado stolpar. Mellan dessa uppsättas under hösten och vintern lösa träväggar, som skydda mot snö- och regnstormar. Kökstenen har åter blivit ett i landskapet vida omkring synligt, ståtligt och fritt monument, efter att en längre tid ha varit en fånge i bur. Äter ett vackert bevis på nyttan av Gustaf Adolfs-fonden, och jag begagnar gärna tillfället att påpeka den stora önskvärdheten av att denna fond blir iliågkoinmen med gåvor och testamenten, stora eller små, helst stora, ty den behöver växa till en millionfond, om den skall kunna fylla de många och stora krav, som ställas på densamma. Med runstenarna ha vi redan nått fram till den tidsperiod, som i 2 — F o r n v ä n n e n 1938. 18 SIGURD CURMAN Fig. 18. Rökstenen i sitt gamla skyddshus. Der Runenstein bei Rök in seinem alten Scbutzhäuschen. allmänhet plägar kallas den historiska, emedan vi för vår kunskap om densamma kunna bygga på bevarade och daterade skriftliga källor. Men för vår konkreta uppfattning om även dessa historiska tider spela de bevarade monumenten utan tvivel en mycket betydande roll och de komplettera de skriftliga dokumenten på ett utomordentligt värdefullt sätt. Intet torde så som t. ex. studiet av våra gamla kyrkobyggnader kunna giva oss ett klart och påtagligt bevis för den o e r h ö r d a omvälvning även på det materiella området, som kristendomens införande betydde för vårt land tack vare den i samband därmed inträdda intima kontakten med det övriga kristna Europa. I vårt land, där, såvitt man hittills kunnat finna, konsten att bygga hus av sten HUR VÅR I I I S T I) It l A II A II D A S 19 var okänd under hela hednatiden, börjar man förhållandevis mycket snart efter kristendomens införande att uppföra den ena stenkyrkan efter den andra i hela södra och mellersta Sverige, och under den Fig. 19. Rökstenen under nytt skyddstak från 1933. Der Runenstein bei Rök unter oinera neuen Schutzdach seit 1933. relativt korta tidrymden av ett århundrade ha betydligt mer än ett tusental stenkyrkor uppförts i den stil, vi kalla romansk, däribland åtskilliga stora och betydande biskopskyrkor. Om man söker sätta sig in i vad detta i verkligheten betyder, omsatt i arbete, pengar och viljekraft, så inser man, att en sådaa enorm kraftansträngning endast varit möjlig under en period, då folket verkligen djupt gripits av den nya läran och då en bygds befolkning i den nya väckelsens entusiasm kunnat gå man ur huse för att hjälpa till att resa den nye guden det tempel, han fordrade av dem. Om man bortser från den allra sista tidens företeelser på byggnadsområdet, vet jag knappast någon så stor och samlad ansträngning hos vårt folk för att bygga monumentalbyggnader landet runt som just denna första kyrkobyggnadsperiod, som i runt tal kan förläggas till 1100-talet. Lyckligtvis ha vi ju ännu i behåll och i bruk ett mycket stort antal av dessa urgamla kyrkor, mer eller mindre förändrade, till- eller om- 20 SIGURD CURMAN byggda, men ännu tjänande samma ändamål, för vilka de byggdes, och det är en monumentalskatt åt vars vård vi ha anledning att ägna mycken omsorg. Så sker också numera, och det är därför i våra dagar sällsynt, att en i bruk varande gammal kyrka blir vandaliserad. Men vi ha en kategori av kyrkor, som hava en så mycket osäkrare tillvaro, och det är ö d e k y r k o r n a , vare sig de äro ruiner eller ännu stå under tak. För en fordom övergiven sockenkyrka finns ingen underhållsskyldighet. Den lever på nåder, vilket i de flesta fall betyder, att fornminnesvården måste på ett eller annat sätt söka taga hand om densamma och bli dess böneman, gärna och rimligtvis i första rummet hos dess gamla församling. Detta är en av våra allra mest krävande uppgifter. Men finns det verkligen så många ödekyrkor i Sverige, frågar kanske någon, förvånad. Sanningen är, att var tionde kyrka i Sve rige är ödekyrka eller ruin! Det är kanske en siffra som talar. Det finns över 300 ödekyrkor och kyrkoruiner runt om i vårt land, och flertalet av dem höra just till de intressanta medeltidskyrkornas klass. — När man hört dessa siffror och när man samtidigt vet, hur oändligt snabbt en byggnad förfaller, sedan den kommit över en viss gräns, d. v. s. då tak, fönster och dörrar börjat ge sig, så måste också var och en inse, huru ofantligt svårt det är för den fornminnesvårdande myndigheten att förhindra en fullständig katastrof på detta område. Den enda väg, som i dessa svåra fall kan föra till varaktiga och tillfredsställande resultat, består uti att söka få ödekyrkorna i bruk igen i respektive församlingar. Ty komma de, efter en mer eller mindre omfattande iståndsättning åter i bruk, så bli de också underhållna, låt vara blott nödtorftigt, men då är iståndsättningsarbetet ej lönlöst. Eljest blir det lätt blott en paus i förvittringsprocessen. Dessutom ligger det något särskilt tillfredsställande i att få knyta en dylik gammal ödebyggnad åter vid livet, det liv för vilket den varit avsedd från begynnelsen. Och mot den bakgrunden bör man också se och förstå vår strävan att om möjligt försätta även en kyrko r u i n i stånd att åter göra tjänst. Visst kan en ruin besitta mycken romantisk skönhet och verka stämningsfull, men i många fall är det dock förödelsens styggelse, som är huvudintrycket, och detta är inte varken estetiskt eller moraliskt tilltalande. HUR VÅR H I S T O R I A R Ä D D A S 21 Fig. 20. Balingsta ödekyrka. Interiör mot koret före restaurering. Dio verlassene Kirche von Balingsta. Das Innere gegen das Chor vor der Restaurierung. Fig. 21. Den forna ödekyrkan i Balingsta har åter blivit församlingskyrka efter restaurering. Die frtiher verlassene Kircbe von Balingsta ist nach dor Reslaurierung wieder Gemcindekirche geworden. SIGURD CURMAN Fig. 22. Ignaberga ödekyrka. Interiör mot väster före restaurering. Die verlassene Kirche von Ignaberga. Inneres gegen Westen vor der Restaurierung. Vi ha därför under de sista årtiondena satt in all vår kraft på att återföra ödekyrkorna till gudstjänstbruk i en eller annan form, och vi ha stundom i enstaka fall ansett oss böra gå ganska långt i återställningsåtgärder för att nå detta mål. Jag skall anföra några olika exempel, där avbildningarna torde giva ganska klart besked. Fig. 20 visar oss Balingsta romanska ödekyrka i Uppland sådan den såg ut, innan dåvarande ägaren av Viks slott, bankiren Berg ensam bekostade en restaurering, som tillät församlingen att lämna sin fula 1880-talskyrka och återinflytta i den helgedom, som i 8 sekel mottagit deras fäders böner och psalmsång. Fig. 21 visar kyrkan i återställt skick. HUR VAR H I S T O R I A RÄDDAS Fig. 23. Den forna ödekyrkan i Ignaberga efter restaurering. Interiör mot väster. Die frtiher verlassene Kirche von Ignaberga nach der Restaurierung. Das Innere gegen Westen. Fig. 22 ger en god föreställning om, huru Ignaberga romanska kyrka i Skåne tedde sig, innan bygdens och fornvårdens gemensamma ansträngningar åter satte densamma i stånd att användas till gudstjänstbruk (fig. 23) jämsides med den nya församlingskyrkan. En småländsk ödekyrka i Myresjö (fig. 24—25), också från romansk tid, hade kommit långt på förfallets väg, innan den i sista stund räddades. I dess vackra interiör med högintressanta senromanska väggmålningar hållas nu varje år sommargudstjänster. I elfte timmens sista minut fingo vi möjlighet att med bistånd av ortens befolkning taga hand om Hjälmseryds kyrkoruin i Jönköpings län (fig. 26), även den från romansk tid och tillhörande en 24 S I G U R D C V HM A N Fig. 24. Myrosjö ödekyrka före restaurering. Die verlassene Kirche von Myresjö vor der Restaurierung. Fig. 25. Den forna ödekyrkan i Myresjö efter restaurering. Die frtiher verlassene Kirche von Myresjö nach der Restaurierung. HUR VAR HISTORIA RÄDDAS 25 ' "ItBP^ Fig. 26. Kyrkoruinen i lljälmseryd före restaurering. Die Kirchenruine von lljälmseryd vor der Restaurierung Fig. 27. Kyrkoruinen i lljälmseryd bar satts under tak. Die Kirchenruine von lljälmseryd hat oin Dach bekommen. 26 SIGURD CURMAN intressant småländsk grupp. Det visade sig, att det trots det ruinerade tillståndet var möjligt att återställa kyrkans murar med bl. a. en högst märklig portal på sydsidan (fig. 27). Och nu användes kyrkan både för gudstjänster och till föreläsningar o. dyl. • • > • • fl •••*.,. -*w sk ^V^';nO&3 Ä^B*-: • • Si-.><5L2 As 11 pl • Fig. 28. Lannaskede ödekyrka. Die verlassene Kirche von Lannaskede. En annan förnämlig Smålandskyrka, som föregående år blev iståndsatt och återtagen i gudstjänstbruk, är Lannaskede ödekyrka, nära Lannaskede brunn (fig. 28). En romansk kyrka med sällsynta senromanska målningar i koret, men där också 1600- och 1700-talets färgglada inredningskonst lämnat utmärkta tillskott till kyrkointeriörens skönhet (fig. 29). Det är ett sällsynt stämningsfullt och harmoniskt kyrkorum, vars övergivande inte kan betecknas annat än som en synd mot den Helige Ande. Vid kyrkans iståndsättande framtogos ur dess murverk delar av ett ur vetenskaplig synpunkt ytterst intressant, ålderdomligt gravmonument av samma typ, som den s. k. Eskilstunakistan, vilken förvaras i Statens Historiska Museum. Monumentet i Lannaskede (fig. 30) torde stamma från slutet av 1000-talet och har väl stått på kyrkogården kring den lilla träkyrka, som sannolikt varit den på 1100-talet uppförda stenkyrkans föregångare. HUR VÄR H I S T O R I A R Ä D D A S 27 Fig. 29. Lannaskede ödekyrka. Interiör mot väster. Die verlassene Kirche von Lannaskede. Das Innere gegen Westen. En sentida translation av synnerligen glädjande art, som jag inte vill underlåta att i detta sammanhang omnämna, ägde rum sommaren 1935, då Ovikens församling i Jämtland överflyttade sitt gudstjänstfirande från en synnerligen tvivelaktig tegelkatedral (fig. 31), uppförd vid sekelskiftet, till den underbara kyrkoanläggning, som synes å fig. 32. Kyrka, klockstapel, gravkor, kyrkogårdsmur med portaler, allt fanns kvar i sådant skick, att det hela tack vare dels ett statsanslag, dels en storartad frikostighet av den nyligen bortgångne grosshandlaren Ando Wikström i Sundsvall kunde försättas 28 S I G U R D C U It M A N Fig. 30. Gravmonument från tidig medeltid i Lannaskede ödekyrka, tillvarataget vid dess restaurering. Grabmonumont aus dem friihen Mittelalter in der verlassenen Kirche von Lannaskede, anlässlich der Restaurierung in Obhut genommen. i bästa skick. Det kändes som att bevista en akt av upprättelse åt en oskyldigt dömd att närvara vid åtorinvigningen av Ovikens gamla kyrka, vilken, såsom synes av fig. 33, skedde med all kyrklig pompa. De egentliga ödekyrkornas antal pressas sålunda småningom ned, men ännu är det långt kvar till den stund, då fornvårdens representanter slippa undan den känsla av vånda, som förorsakas av den ständigt aktuella frågan: skall den eller den ödekyrkan eller ruinen kunna s t å över nästa vinter utan allvarlig katastrof? Kommer jag för sent med hjälpen nästa år? — Men det vore orätt att inte med tacksamhet erkänna, atl räddningsarbetet går framåt tack vare ett betydligt ökat intresse ute i bygderna. Det vore nu frestande att föra mina läsare över till ett närbesläktat verksamhetsområde: utgrävningen och konserveringen av våra större klosterruiner, särskilt de just nu pågående arbetena i Alvastra munkkloster i Östergötland och Gudhems nunnekloster i Västergötland, båda tillhörande cistercienserorden. II I II V A II H I S T O R I A R Ä D D A S 29 Fig. 31. Ovikens nya kyrka uppförd omkr. 1900. Nu odekyrka. Dio neue Kirche von Oviken, nm 1000 erbaut. Jetzl verödet. Klostren spelade ju under den tidigare medeltiden en oerhört stor roll ur allmän uppfostrings- och undervisningssynpunkt. De voro för medeltidens ideellt lagda ungdom den enda motsvarigheten till allt det, som i vår tid representeras av skolor, folkhögskolor, studiecirklar, bibliotek, arkiv och universitet. För vårt folks verkliga liiinianisering ha dessa anstalter spelat en grundläggande roll. En redogörelse för våra klosterarbeten skulle emellertid kräva mera utrymme än som nu kan disponeras härför, och do torde dessutom vara tämligen bekanta. Jag skall i stället be att få föra mina läsare till ett helt annat, hittills måhända icke så allmänt känt område, nämligen till våra borgar, fasta lins och fästningar från skilda tider. I ett land, som under de senaste 250 åren varit så gott som helt förskonat från att se fientliga härar inom sina nuvarande gränser, är det förklarligt, att de gamla fästenas och borgarnas forna betydelse icke stått särskilt levande. Och flertalet av de större eller mindre försvarsanläggningar, som tidigare utgjort Sveriges 30 SIGURD CURMAN Fig. 32. Den gamla kyrkoanläggningen i Oviken. Die alte Kirchenanlage von Oviken. Fig. 33. Återinvigning av Ovikens gamla kyrka midsommaraftonen 1935. Processionen på väg från den nya till den gamla kyrkan. Die Wiedereinweihung der alten Kirche von Oviken am Vorabend von Mittsommer 1935. Die Prozession auf dem Weg von der neuen zur alten Kirche. HUR VÅR HISTORIA RÄDDAS 31 värn och fästen mot inträngande fiender, ligga nu hopfallna under snåriga ruinkullar. Särskilt utefter de gamla danska infallsvägarna till Västergötland och Småland från Halland och Blekinge ligga ett stort antal medeltidsborgar och vänta på att avlockas sina hemligheter. Där finns en stor och lockande och ur historisk synpunkt ytterst intressant uppgift för framtiden. Vad jag emellertid nu ville lämna några prov på är de relativt omfattande utgrävningar av forna fästningsanläggningar, som Riksantikvarieämbetet under den senaste tiden kunnat utföra tack vare den omständigheten, att det kunnat för sina syften utnyttja dels kristidens behov av nödhjälpsarbeten, dels de militära myndigheternas behov av lämpliga arbetsuppgifter för de s. k. samvetsömma värnpliktiga. Det ligger i sakens natur, att dessa behov bäst tillgodoses genom arbetsuppgifter, som fordra stora arbetsstyrkor till enkelt grovarbete, bäst jordschaktning o. dyl. Och därav har det kommit sig, att Riksantikvarieämbetet just under de sista fem åren, då dess ordinarie anslag varit hårt beskurna, tack vare extra beredskapsarbeten samt tack vare utnyttjande av de samvetsömma värnpliktiga, som utan kostnad ställts till vårt förfogande, kunnat utföra vissa stora utgrävnings- och restaureringsarbeten, som vi tidigare aldrig skulle vågat tänka på. Det första arbete, där samvetsömma värnpliktiga användes, var klarläggandet av Falsterbohus och dess befästningar. Falsterbohus är anlagt omkring år 1300 såsom ett fast hus för den danske konungens fogde, som hade att bevaka kronans intressen under det stora sillfiskets ekonomiskt viktiga period på denna plats. Efter medeltidens slut, då detta rika fiske upphört, förlorade också borgen sin betydelse och övergavs. Därefter har den förfallit, stenbyggnaden begagnats som stenbrott och det hela småningom begravts under flygsandens massor. Intendenten Karlin gjorde på 1880-talet vissa grävningar, som klarlade själva kärnan med närmaste omgivningar, men de stora flygsandsmassorna mäktade man då ej angripa. Falsterbohus gjorde därför intill senaste tid ett mycket kaotiskt och oförståeligt intryck på besökaren, med kärnbyggnadens konserverade murar omgivna av stora, oregelbundna sandhögar i en vildsnårig vegetation (fig. 34). Det var icke möjligt ens för fackmannen att göra sig en redig föreställning om anläggningens plan. — Med 60 man värnpliktige under två arbetsperioder undanforslades de väl- 32 SIGURD C V R M AN Fig. 34. Falsterbobus före planeringsarbetena. Falsterbohus vor den Planierungsarbeiten. Fig. 35. Falsterbohus efter friläggnings- och planeringsarbetena. Falsterbohus nach den Freilegungs- und Planierungsarbeiten. // U R V Å R H I S T O R I A RÄDD AS 33 diga flygsandsinassor, som lagrats över anläggningen, vars ursprungliga vallar och gravar mycket klart kunde konstateras, då sandtäcket avlägsnats. 20 000—30 000 kärrlaster sand måste forslas bort. Falsterbohus har kring sin innersta, kvadratiska, stenmursomgärdadc kärna omgivits av ett stort system av dubbla sandvallar och gravar, de sistnämnda vattenfyllda under vissa tider på året (fig. 35). Större delen av denna intressanta anläggning har nu iståndsatts, grästorvbelagts och planterats, och framstår nu för betraktaren fullt klart såsom det viktiga fäste det på sin tid var. Och man kan med framgång i sin fantasi rekonstruera dess utseende under den tid, då det beboddes av den siste konungen av Folkungarnas stam, konung Olof av Danmark och Norge, drottning Margaretas son, som dog där i augusti 1387. Ett annat stort jordschaktningsarbete har med samma slags arbetskraft de senaste åren utförts invid ett av vårt lands allra märkligaste och ståtligaste byggnadsminnen, GHmmingehus borg (fig. 36). Denna uppfördes omkring år 1500 av den danske ståthållaren på Gotland, Jens Holgerson Ulfstand, under medverkan av dåtidens ledande arkitekt i Skandinavien, den tyskfödde Adam van Diiren. Själva medeltidshuset skänktes år 1924 till Vitterhetsakademien av familjen Rosencrantz. I samband med det stora godsets slutliga uppstyckning år 1935 inköpte Akademien de övriga gårdslängorna (från 1600-, 1700och 1800-talen) jämte den tillhörande trädgården och parken för att hålla samman denna märkliga kulturhistoriska enhet och för att i möjligaste mån återställa borgens omgivning i ursprungligt skick. Arbetet har omfattat dels iståndsättande och upprensande av gårdslängorna, dels och framför allt den gamla igenfyllda vallgravens utschaktande, ett stort och ytterst betydelsefullt arbete, som återgivit borgen oerhört mycket av dess ursprungliga avskilda karaktär och blottat dels en ovanligt förnämligt byggd vallgrav (fig. 37) jämte omfattande rester av den gamla vindbryggan över graven, dels en stor mängd kulturhistoriskt värdefulla föremål. Det är ju så, att en vallgrav gärna blir förvaringsplatsen för varjehanda föremål, som tjänat ut i borgen, vare sig de hört hemma i köket, i borgstugan, i festgemaken eller i rustkammaren. Trasiga tallrikar och krus, uttjänta verktyg och avlagda skodon ha utan vidare slängts ut i gravens vatten, där de så lätt försvunnit. Och där ha de sedan legat orörda, tills vi nu började bortföra de jordmassor, varmed graven under se3 — Fornvännen 193S. 34 S I G U R D CURMAN (llii ingchus. Den provisoriska den forna Glimmingehus. Die provisorische zeigt den Platz F 36, bron över den utgrävda vallgraven visar vindbryggans plats. Briicke iiber dem freigelegten Burggraben der friiheren Zugbriicke. n a r e tider fyllts igen. Därvid h a r en stor mängd av de mest olikartade föremål kommit i dagen, föremål, stammande ända från medeltidens slut och fram genom 1500- och 1600-talen. Fyndmaterialct h a r ä n n u inte på. långa vägar h u n n i t att bearbetas och konserveras, men ett par prov avbildas h ä r (fig. 38—39). Man k a n där bl. a. se ett antal knivar och dolkar av olika å l d r a r och för olika b r u k , ett instrument, som b r u k a d e s för att s p ä n n a ett armborst, samt en pil till detsamma. Att en s å d a n d y r b a r historisk relik som Glimmingehus Dumera befinner sig i Vitterhetsakademiens ägo utgör givetvis en stor trygghet för framtiden. T y i enskild ägo ä r en dylik byggnad dock utsatt HUR VÅR H I S T O R I A R Ä D D A S 35 Fig. 37. Parti av den framgrävda vallgraven vid Glimmingehus. Partie des freigelegtcn Burggrabens bei Glimmingehus. för stina risker. U r denna s y n p u n k t var det därför av stor betydelse, att en av de mycket få adelsborgar i Uppsverige, som k u n n a n ä m n a s på samma dag som Glimmingehus, nämligen Utö hus på A r n o i Mälaren helt nyligen såsom gåva överlämnats till Vitterhetsakademien av familjen von Ehrenheim på Grönsö. Byggnaden (fig. 40) torde stamma från 1500-talets förra hälft och representerar övergången mellan det befästa och det obefästa stenhuset. Det ä r liksom V i k s h u s i viss mån att betrakta såsom en uppsvensk motsvarighet till Glimmingehus, även om det icke kan m ä t a sig med detta vare sig i präktig inredning (fig. 41) eller i oberördhet från senare förändrin- 36 S I G U R D C U R M A N Fig. 38. Fynd ur vallgraven vid Glimmingehus. Funde aus dem Burggraben bei Glimmingehus. gar. Att sätta detta hus i gott stånd är en av den närmaste framtidens uppgifter. Taktäckningens omläggning är redan påbörjad. Ett av den sista tidens verkligt stora iståndsättningsarbeten pågar alltjämt på den i vår tidigare historia så viktiga Bohus fästning. Jag förbigår dock här detta stora och för de flesta säkert ganska välbekanta arbete för att få tillfälle att i stället nämna några andra mindre kända av de beredskapsarbeten, som utförts under Riksantikvarieämbetets ledning. Strax invid staden Laholm pä cn ö i Lagan, som där har sitt sista stora fall, ligga lämningarna av Lagaholms fäste (fig. 43). Där liar HUR VÅR H I S T O R I A R Ä D D A S 37 fig. 39. Fynd ur vallgraven vid Glimmingehus. Funde aus dem Burggraben bei Glimmingehus. alltsedan tidig medeltid legat ett fast hus, som behärskade icke hloll övergången över Lagan, utan även den strategiskt viktiga Lagastigen. Slottet har varit än i Danmarks, än i Sveriges händer. Det medeltida fästet torde ha förstörts i början av 1600-talet, varefter Kristian IV uppförde det starkt befästa slottskomplcx, varav betyda mlo lämningar bevarats till våra. dagar. Slottsbyggnaderna ha varit placerade kring en borggård, och hela anläggningen har omslutits av ett befästningssystem, bestående av fem naturstensmurade bastioner, förenade med kraftiga kiirtinmurar. Utomkring detta system har funnits cn våt grav. Friläggandet och iståndsättamloi av detta i svensk-dansk historia 38 S I G U R D CURM A V Fig. 40. Utö hus på Arno i Mälaren. Die Burg Utö auf Arno im Mälaren. så viktiga fäste hade länge varit ett önskemål. Det låg nämligen helt dolt under jordmassor med igenfyllda gravar och halvt raserade murar. 1 samband med uppförandet av det nya kraftverksbygget i Lagan blev frågan aktuell, och 1934—35 kunde ett omfattande utgrävningsoch iståndsättningsarbete utföras, som klarlade största delen av de vackra bastionerna med de därtill hörande gravarna, nu delvis tjänande en dit förlagd laxodlingsanstalt. I sin nuvarande gestall (fig. 42) har fästningen åter blivit en sevärdhet och ett ståtligt inslag i det vackra landskapet. Fästningens kärva murar och kraftverkets fasta kub gå väl samman, och det hela är ett gott exempel på huru »forntid sig ined framtid enar». Ett annat hittills föga beaktat byggnadsminnesmärke har under de HUR VAR HISTORIA RÄDDAS 89 senaste åren framdragits ur glömskan och rasmassorna. På en udde i sjön Skedviken nära Rimbo ligger Mörby sliAtsniiu. dominerande på sin klippa. Man har tidigare antagit slottet vara en anläggning Fig. 41. Interiör från Utö hus. Inneres der Burg Utö. av Gabriel Christerson Oxenstierna, farfar till Axel Oxenstierna. I »en stora och ståtliga ruinen (fig. 44) har under åren 1934—36 utgrävts och konserverats. Det har därvid visat sig, att en medeltida stenbyggnad av ungefär samma typ som Utöhus utgör anläggningens kärna, som senare om- och tillbyggts. Den slutgiltiga formen med fyrlängad gård och tvenne diagonalställda torn fick anläggningen först under Gabriel Oxenstiernas tid (fig. 45). Sannolikt stod den färdig 1569. Jag kan inte gå in på några detaljer i detta sammanhang, utan hänvisar blott till ett par bilder, tagna under arbetet (fig. 46—47), utvisande att utgrävningsarbetet icke blott gällt ett ur bostadshistorisk synpunkt mycket intressant hus, utan också ett högeligen pittoreskt och i landskapet verkningsfullt monument, vars försvinnande man dock icke skulle velat riskera. Slutligen skulle jag gärna vilja fästa uppmärksamheten på ett 40 S I GU H D CURMAN Fig. 12. Lagaholms fäste efter utgrävning och konservering. Die Festung Lagaholm nach der Ausgrabung und Konservierung. Fig. 43. Parti av Laholmstrakten med lämningarna av Lagnbnlms fäste t. v. mn del moderna kraftverket. Partie aus der (legend von Laholm mit den Resten der Festung Lagaholm links vom modemen Kraftwerk. HUR VÅR H I S T O R I A RÄDDAS 41 lig. 44. Mörby slottsruin i Uppland före konserveringen. Die Schlossruine Mörby in Uppland vor der Konservierung. restaureringsarbete, där restaureringen drivits något längre än som vi i vanliga fall anse riktigt. Strax invid N o r r k ö p i n g s n u v a r a n d e bebyggda område ligger ett minnesmärke, som länge varit hemfallet åt förnedring. Det ä r J o h a n nisborg, anlagt av den siste hertig J o h a n av Östergötland, J o h a n I I L s och Gunilla Bielkes son, gift med Gustaf I I Adolfs syster Maria Elisabet. Slottet började uppföras 1614 och var avsett att även bliva en fästning enligt det då moderna nederländska systemet (tig. 49). Byggnaden omgavs av ett stort femhörnigt jordverk inom en vallgrav. Efter r y s s a r n a s h ä r j n i n g s t å g mot Norrköping 1719, då fästet icke spelade någon lysande roll, nedbrötos själva slottsbyggnaderna under 1700-talet, men själva fästningsanläggningen med sin vackra portbyggnad fanns allt fortfarande kvar, om ock i bedrövligt skick (fig. 48), porttornet taklöst och j o r d v a l l a r n a s profiler överplöjda. Detta porttorn med sin ovanligt vackra r e n ä s s a n s p o r t a l h a r n u m e r a iståndsatts och ånyo försetts med tak i fullständig överensstäm- 42 SIGURD CURMAN Fig. 45. Plan av Mörby slott i fullt utbyggt skick. Ulan des Schlosses Mörby in voll uusgebautem Zustand. Fig. 46. Mörby slottsruin under konserveringsarbetet. Die Schlossruine Mörby während der Konservierungsarbeit. HUR VÅR H I S T O R I A RÄDDAS 43 Fig. 47. Mörby slottsruin under konserveringsarbetet. Del av borggården och östra längan. Die Schlossruine Mörby während der Konservierungsarbeit. Teil des Burghofes und des östlichen Fliigels. melse med bevarade teckningar av detsamma, innan det förstördes av brand (fig. 50). Vi tro oss icke h a begått någon synd genom detta restaureringsarbete, som ät Norrköping återgivit ett vackert monument i en form, som åt hela anläggningen förvärvat ett intresse, som den förut fullkomligt s a k n a t hos stadens befolkning. Vad j a g h ä r ovan framlagt h a r j u minst av allt varit n å g r a vetenskapliga forskningsresultat. Avsikten h a r i stället varit att söka ge en inblick i det n u m e r a g a n s k a omfattande p r a k t i s k a fomminnes- 44 S I G U R D C U R M A N Fig. 48. Porttornet till Johannisborg vid Norrköping före restaurering. Der Torturm von Johannisborg bei Norrköping vor der Restaurierung. Fig. 49. Johannisborgs slott och fästningsanläggning enligt Suecia Antiqva. Schloss lohannisborg und Festungsanlage um 1700 nach Suecia Antiqva. I I U II V Å R I I I S T II li I A R A II I) A S 45 Fig. 50. Porttornet till Johannisborg i restaurerat skick. Der Tortunn von Johannisborg in restauriertem Zustand. vårdande arbete ute i landet, varigenom vi åt niiliil och eftervärld söka rädda cn del av vår historia och göra den tillgänglig för den intresserade lekmannen likaväl som för forskaren. Detta är och måste ju vara den solklara plikten för den fornminnesvårdande oentralinstitution, som i sitt arbete vill se något annat och större än Mull ett vaktande av gravar. Men det måste också för on sund och självmedveten nation vara ett behov att kraftigt stödja delta arbete. Att till ett obrutet sammanhang söka ena forntid och framtid och att göra detta sammanhang synligt och fattbart för ögat och fanla- 46 S I GURD CURM AS sien, det ä r en stor och fruktbar uppgift. Och hos ett harmoniskt vuxet och verkande släkte bör det inte heller finnas någon motsättning mellan pietet och aktivitet. Ett sådant folk v å r d a r sina minnen och odlar sina möjligheter. Det k ä n n e r den historiska traditionen som en framtidsförpliktelse. Det ser med samma ljusa ögon på fädrens land och b a r n e n s land, och önskar, att det skall bevara en stark och samtidig prägel av fädernesland och framtidsland. Z U S A M M E N F A S S U N G S i g u r d Curman: Wie unsere Geschichte gerettet wird. Die Geschichte unseres Ländes wird nicht nur in Handschriften und Btichern studiert, sie wird auch bcleuchtet durch die vielen Denkmäler vergangener Zeiten in verschiedenen Teilen unseres Vaterlandes, in dom unsere eigeno Generation nur ein Intermezzo in dem Drama spielt, dessen vorhergehcnde Åkte mit ihren Akzessorien notwendige Voraussetzungen ftir die nachfolgenden sind. Es ist unserem Volk, gleich den iibrigen skandinavischen Ländern, vergönnt gewesen, in ungestörtem Besitz des Ländes zu bleiben, das es vor Zeiten, ziemlich unmittelbar nach dem Abscbmelzen des Inlandoises, in Besitz genommen hat, und auf dieses Land haben unzählige Generationen Arbeit und Miihe verwendet. Einem solchen Volk ist es Pflichl, das Gefiihl und Verständnis ftir diese bemerkenswerte Entwicklung lebendig und klar zu erhalten. Es ist daher auch das Bestreben der denkmalpfleglichen Bebörde unseres Ländes, des Reichsantiquaramts, gewesen, die alten Denkmäler wieder lebendig zu machen, damit sie unmittelbar zu unserer Generation sprechen. Die angefiihrten Beispiele aus der Tätigkeit des Amtes in den letzten Jahren sollen eben dieses Streben beleuchlcn. Das bronzezeitliche Grab in Kivik, eines der hervorragendsten Altertumsdenkmäler Nordeuropas, befand sich bis vor einigen Jahren in einem traurigen Zustand, weil unser 300-jähriges Reichsantiquaramt nie geniigende Mittel besessen hat, grössere positive Arbeiten zur Pflege der Denkmäler des Ländes in Angriff zu nehmen. Der beim 300-jährigen Jubiläum des Amtes (1930) gescbaffene >Gustaf-Adolfs-Fonds zur Pflege der schwedischen Kulturdenkmälor» hat es möglich gemacht, das Denkmal instandzusetzcn (Abb. 1—3). Andere sehr bedeutondc Restauricrungsarbeiten an vorgeschichtlichen Denkmälern sind im Anundshög-Gehiet (Abb. 4—5) und bei Ströbohög (Abb. 6—7), beide in Västmanland, ausgefiihrt worden. Die ältesten erbaltenen schriftlichen Urkunden unserer Geschichte und unserer Sprache finden sich auf unscren Runensteinen. Schweden ist das HUR VÅR H I S T O R I A R Ä D D A S 47 runensteinreicbste Land der Weit. Viele Steine liegen jedoch umgesttirzt, zersprengt öder iiberdeckt da, Geldmittel zu ihrer Instandsetzung stånden eben nur in sehr bescheidenem Ausmass zur Verfiigung. Im Zusammenhang mit den Vorarbeiten zu der Publikation >Sveriges Runinskrifter» sind indessen in den letzten Jahren viele Runensteine ausgebessert und aufgerichtet worden, besonders in Södermanland. Abbildungen zeigen verschiedene Arten von Arbeiten an Steinen an folgenden Orten: Berga, Ksp. Sorunda (Abb. 8—9); Sund, Ksp. Helgesta (Abb. 10—11); Kirchenruine zu Ärja (Abb. 12); Lifsinge, Ksp. Dillnäs (Abb. 13—15); Bjudby, Ksp. Blacksta (Abb. 16—17). Die Abb. 18—19 zeigen, wie dem kostbarsten und hervorragendstcn Runendenkmal des Nordens, dem Rökstein in Östergötland, dank dem GustafAdolfs-Fonds eino ansprechendere und zweckmässigere Aufstellung mit besserer Schutzvorrichlung als vorher hat gegeben werden können. Die Kirchen sind die ältesten erhaltenen Steinbauten des Ländes. Die meisten dieser Kirchen sind andauernd in Gebrauch, viele aber sind mehr öder weniger in Verfall geraten und gehören zu der Kategorie der sog. Ödkirchen. Es gibt iiber 300 Ödkirchen und Kirchenruinen in Schweden. Gewisse derselben sind in letzter Zeit insland gesetzt und wieder in gottesdienstlicben Gebrauch genommen worden, während andere Gegenstand reiner Schutzmassnahmen gewesen sind. Die romanische ödkirche von Balingsta in Uppland (Abb. 20) hat so eine Metamorpbosc durebgemacht und dient nun wieder als Gemeindckircho (Abb. 21). In mehr odör minder regelmässiger Benutzung befinden sich auch die friiheren Ödkirchen in Ignaberga (Abb. 22—23), Schonen, sowie Myresjö (Abb. 24—25), Hjälmseryd (Abb. 26—27) und Lannaskede (Abb. 28—30) in Småland. Besonders bemerkenswert ist die wohlcrhaltene Kirchcnanlage in Oviken in Jämtland, dio nun wieder von der Gemeinde in Gebrauch genommen worden ist (Abb. 31—33). Eine andere, vielleicht weniger bekannte Denkmälergruppe besteht aus unseren Burgen, festen Häusern und Festungen aus verschiedenen Zeiten. Dank dem Bediirfnis nach geeigneten Aufgaben teils fiir die Notstandsarbeitcn der letzten Jahre, teils fiir solche Personen, die aus Gcwissensbedenken der Wehrpflicht nicht mit der Waffe genligen zu diirfen vermeinen, hat das Reichsaniiquaramt umfangreiche Ausgrabungen einiger bedeutsamon mittelalterlichen Festungsanlagen, wie Falsterbohus (Abb. 34 —35) und Glimmingehus (Abb. 36—39) in Schonen, ausfiihren können. An den beiden Plätzen haben die zugcschiittelen Wallgrabensysteme aulgedeckt und restauriort werden können. Glimmingehus ist nunmehr in seiner Gesamtheit Eigentum der Vilterbetsakademie, der neulich auch die Burg Utö (Abb. 40—41) auf Arno im Mälarsee, in gewisser Weise eine svealändische Entsprechung zu Glimmingehus, als Geschenk tiberwiesen worden ist. An der Festung Bohus unweit Göteborg, angelegt im Mittelalter, ausgebaut und modernisiert im 16. und 17. Jahrhundert, sind sehr umfangreiche Wiederberstellungsarbeilen vorgenommen worden. Bei der Stadt Laholm im 48 SIGURD CU RM A N siidwestlicben Schweden sind die Reste der in ib ror letzten Form von dem dänischen König im 17. Jahrhundert ausgebauten Festung Lagaholm (Abb. 42—43) freigelegt und instand gesetzt worden. In Uppland ist die Ruine des Schlosses Mörby, einer Adelsburg aus dem 16. und 17. Jahrhundert (Abb. 44—47), ausgegraben und konserviert worden. An der bei Norrköping belogenen Festungsanlage Johannisborg (Abb. 48—50) hat ein stark zerstörter Torturm aus dem Anfang des 17. Jahrhunderts teilweise dank auf uns gekomraenen Zeichnungen restauriert werden können. Der Aufsatz liefert also eine Ubersicht iiber die bedeutungsvolleren Instandsetzungsarboiten der letzten Jahre in Schweden.