Rustningarna i Kalevala Thordeman, Bengt Fornvännen 1940(35), s. 173-186 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1940_173 Ingår i: samla.raa.se RUSTNINGARNA I KALEVALA AV BENGT THORDEMAN I de dagar, n ä r detta nedskrives, ä r det a n d r a r u s t n i n g a r än dem som falla inom F o r n v ä n n e n s arbetsområde, som äro föremål för våra innersta tankar. I Karelen, där minnet av Kalevala-runorn a s odödliga hjältar bevarats, där s k a p a r i denna stund historiens g u d i n n a själv n y a hjältar och n y a bragder, som ej skola glömm a s av Nordens folk. Orter, för alltid förknippade med Kalevalas upptäcktshistoria, såsom Vuonninen, Vuokkiniemi och Latvajärvi, ligga inom ett område som n u ä r föremål för hela världens uppmärksamhet under namnet Suomiissalmi-sektorn, och över Suvantos vatten, där Väinämöinen rodde den dag då kantele skapades, g å r n u på vintriga isar den r y s k a offensiven fram i våg på våg. I en tid som denna står forskningen helt försagd. Men lika visst som sanning och rätt åter en gång skola komma till heders, lika visst kommer åter den 'onyttiga' forskningen att bli en omistlig del av kulturen, och på oss, som ä n n u stå utanför, vilar det ansvaret att ej misströsta om vetenskapen. Hon behöver mer än någonsin det som vi efter ringa förmåga k u n n a offra i hennes tjänst. De finska r u n o - s å n g e r n a eller Kalevala, som de gemensamt b r u k a benämnas, 1 h a i huvudsak upptecknats i Karelen, och till en början antog man också att de uppstått i dessa trakter, n ä r m a s t i Bjarmariket vid Vita Havs-kusten omkring Dvinas mynning. Den fortsatta forskningen måste om också motvilligt vika från denna ståndpunkt. Ett studium av r u n o r n a s språk och av den n a t u r och k u l t u r de skildra pekar på a n d r a breddgrader, och n u m e r a torde det existera Strikt vetenskapligt bör Kalevala-naranct reserveras för Elias Lönnrots på de första runo-uppteckningarna uppbyggda epos, vilket icke kan användas som källa för ett studium av fornlitteraturon. Jag har emellertid i det följande för enkelhetens skull använt namnet Kalevala som synonym för hela den finska runo-litteraturen. 1 174 B E N G T T II O li I) E M A N fullständig enighet om att Kalevalas hem är att söka i Egentliga Finland och landskapen där omkring. Även ortnamnen lokalisera dikterna åt delta håll. I ingermanländska varianter av sångerna om striden mellan Untamo och Kalervo är den förre hemma i Suomi, Egentliga Finland, och den senare i Karjala, troligen en förvrängning av Kalandi, det medeltida namnet på trakten kring Nystad, och samma namn förekommer också i en sång om 'den ursvenske kämpens' frieri. Luotola, dit. Iwemminkäinen beger sig, antas vara skärgården "väster om Abo. Hjälten Ahti säges icke blott vara ägare av Luotolas silver utan även konung eller äldste i Saari, som betyder 'ön', måhända ösel, Dagö eller troligast Åland. Från Saari måste också Kaukamoinen fly »djupare in i Sverige, mitt in i Estland». Även Gotland, Vuojola, spelar en stor roll i Kalevala. Runodiktningens största hjältedåd är väl det mystiska palladiet Sampos bortrövande genom Väinämöinen. Elias Lönnrots Kalevala-cykel och Jean Sibelius' kring denna uppbyggda tondikt ha gjort oss förtrogna med att Väinämöinens färd gick till Pohjola, Nordlandet. Om Kaarle Krohns revolutionerande åsikt att: Pohjola här är en interpolation för Vuojola kommer att bekräfta sig, får Kalevalas hela kulturhistoriska orientering en ny belysning. I Lemminkäinen-sviten har på en del håll infogats en nordost om Ladoga upptecknad visa om en gotländsk köpman, Vinceiitius eller Vilhelm Lydecken, tydligen av tyskt ursprung, som övervintrar i Finland och i samband med en älgjakt bryter av sina skidor, och i en uppteckning från Latvajärvi skildras hur Väinämöinen kokar salvor och med dessa botar de ovanliga, ej ens till namnet kända sjukdomar, som angripit Vuojolas barn. Väinämöinen själv, centralgestalten i Kalevala, lokaliseras av Kaarle Krohn lill Kumo älvs dalgång, där familjenamnet Väinä förekommer 1 Karkku socken ännu på 1500-talet — måhända buret av ättlingar till runohjälten. Här ligger Birkala, som sedan gammalt satts i förbindelse med birkarlarna, och Krohn framkastar att 'den skelögde lappens' hat till Väinämöinen — inlediiingsmotivet i Sampo-cykeln — lår sin förklaring som en återspegling av de undertryckta lapparnas hat till skatteindrivarna, över huvud taget kan Sampo-sången betraktas sora en skildring av ett historiskt vikingatåg från det ännu halvt hedniska Finland, måhända mot Gotland och dess rikedomar. En fingervisning rörande tidpunkten för detta och liknande härjningståg har man i så fall rätt att finna i gotländska myntfynd och befästnings- RUSTNINGARNA I K A L E V AL A 175 a n l ä g g n i n g a r från 1100-talets senare del. 2 Att många av s å n g e r n a stått under inflytande av en kristen k u l t u r framgår av egennamnen, som i stor u t s t r ä c k n i n g u t g ö r a s av mer eller mindre lätt igenkännliga helgonnamn, till övervägande del baserade på västeuropeiska former, däribland namnet på vår egen Birgitta ( P i r j a t t a ) , och över huvud taget återgår ett y n g r e skikt av r u n o r n a på medeltida legender. 3 Dessa a n t y d n i n g a r om Kalevala-sångernas k u l t u r h i s t o r i s k a ställning må vara nog för att k l a r g ö r a att denna u r den finska folksjälen f r a m s p r u n g n a skapelse h a r s t a r k a band som knyter den samman med svensk k u l t u r och att den utgör en viktig källa även för den svenska fornforskningen. Studiet av Kalevala h a r i F i n l a n d fortgått med växande intensitet och imponerande s k a r p s i n n e u n d e r ett å r h u n d r a d e och u t g ö r numera kan man säga en särskild vetenskap med eu omfångsrik litteratur, t y v ä r r till största delen otillgänglig för den, som i likhet med författaren till dessa rader ej b e h ä r s k a r finska språket. I Kalevalasällskapets årsbok för 1937 publicerade tvenne författare, J o r m a Leppäaho och K u s t a a Vilkuna, en studie över de i Kalevala förekommande olika rustiiingsbenämiiiiigarna och de rustnlngstyper som k u n n a a n t a s dölja sig bakom dessa, 4 ett mycket välkommet bidrag lill vår ofullständiga kännedom om förekomsten av r u s t n i n g a r i Norden under medeltiden och dessförinnan. Bortsett från den unika Vals• B. T h o r d e m a n , Medeltida myntfynd från Stockholm, Samf. S:t Eriks Årsbok 1939, s. 124. 3 Det föregående referat av J u l i u s K r o h n , Finska Litteraturens historia, I, Kalevala, Hfors 1891, s. 133, 233, samt K a a r l e K r o h n , Kalevalastudien I, 1924, s. 86 f., 91, 120—131, II, 1926, s. 153—157, IV, 1927, s. 6—24, 129 f. (Folklore Fellows Communications 53, 67, 72). Jfr även J. J a a k k o 1 a, Kalevalas ursprung, Svenska Dagbladet 20 o. 23. 3. 1926. Senare forskningar, särskilt av Jaakkola, V. Salminen, M. Haavio oeh Lauri Kettunen, torde på cn del punkter ha boriktigat Kaarle Krohns resultat, men då deras skrifter på grund av språket icke varit mig tillgängliga har jag ansett mig böra referera enbart den senares åsikter. Ev. meningsskiljaktighcter um dessa torde icke äga större betydelse i närvarande sammanhang. 4 J. L c p p ä a h o ja K. V i l k u n a , Muinaisrunojemme sotisopa, Kalcvalaseuran Vuosikirja 17, 1937, s. 169 ff. Jag står i stor tacksamhetsskuld till magister Toini Niemimaa fiir hennes välvilja att delge mig innehållet i och delvis översätta nämnda avhandling samt för inånga värdefulla anvisningar. För ev. missförstånd, beroende på min bristande kännedom om språket och Kalevala-lilteraturcn, är jag naturligtvis ensam ansvarig. 176 BENGT T II O II I) E M A N gärderustningen 5 och från de rika Korsbetningstynden 0 — som ju dock äro strängt tidsbegränsade till 1300-talets mitt även om deras skiftande konstruktioner belysa den tidigare utvecklingen ~ äga vi blott några enstaka rustniugsfragmciit från nordiska fynd och knappast mer från Europa i övrigt. För att fylla ut bilden måste vi tillgripa ett studium av samtida bildframställningar och skriftliga källor. En grundlig realfilologisk behandling av den fornnordiska litteraturen ur denna synpunkt föreligger sedan länge av Hjalmar Falk. 7 Den motsvarande luckan för det finska kulturområdets vidkommande har nu fyllts genom ovannämnda studie, vars huvudresultat här skall refereras och kommenteras och på några punkter kritiskt granskas. Det är huvudsakligen två av Kalevalas hjältar som beskrivas såsom försedda med rustningar: Lemminkäiiieii, krigaren, äventyraren och kvinnogunstlingen, och llmarinen, den store smeden, underverket Sampos mästare. De benämningar på rustningarna, som vanligen förekomma, äro sotisopa, 'krigsrustning', vainovaatteet, 'ofredskläder', vaskivaippa, 'kopparmantel', rautakauhtana, 'järnmantel', rautapaita, 'järnskjorta', rautaliivit, 'järnväst', och panuen paita, 'gnistaskjorta'. Dessa ord ge föga ledning till en bestämning av konstruktionen och man vill närmast känna sig böjd för att här tänka på ringbrynjan. Särskilt 'gnistaskjorta' framstår som ett mycket expressivt namn på en sådan, nyblankad och med solljuset spelande i de tusen länkarnas facetter. Vad beträffar 'kopparmanteln' erinrar man sig att ringbrynjeskjortor av östligt ursprung ofta voro försedda med mönster av inflätade bronsringar. Emellertid förtäljes i några fjärrkarelska och gränskarelska varianter av Lämminkäinen-cykeln huru flickor och mödrar spunnit och vävt materialet till dessa plagg som ett slags skicklighetsprov eller som en blivande brudgumsgåva. Krigsdräktens tyg borde vara så förstklassigt som möjligt, och av en del varianter framgår att det var av linne. Detta jämföres av de finska författarna med de Unpanzarar, 'linnepansar', och den silkitreya, 'silketröja', som i den nordiska sagolitteraturen omtalas såsom stridsdräkt. 8 Vi lämnas här i okunnighet om huruvida dessa rustningsG. A r w i d s s o n , Armour of the Vendel Period, Acta Archaeologica 1939, s. 31 ff. 8 B. T h o r d e m a n , Armour from the Battle of Wisby 1361, Sthlm 1939. 7 Hj. F a l k , Altnordische Waffenkunde, Krnia 1914 (Vidoriskapsse1.skapets Skrifter II, Hist.-Fil. Klasse, 1914, no 6). 8 F a l k , a. a. s. 181, 186. 5 RUSTNINGARNA I KALEVALA 111 plagg genom förstärkning mel järnplåtar eller stoppning voro avsedda att ge ökat skydd åt kroppen, eller om de voro sådana vapenskjortor som under 1200- och förra hälften av 1300-talet allmänt buros över ringbrynjan, eller om de endast voro en dräkt av förnämligare slag för krigsbruk utan det metalliska skydd, som de kämpande germanerna sedan gammalt försmådde.1' Singulaiformer som kauhtana, 'mantel', paita, 'skjorta', vaippa, 'kåpa', förutsätta endast ett enda plagg, medan pluralformen vaatteet, 'kläder', anger att plaggen varit flera. I skildringen av hur llmarinen gör sig redo för friarfärden till Pohjola erhålla vi en god bild av hur en Kalevala-hjälte var utrustad och lära samtidigt känna en annan rustningsbenämniiig, av större intresse än de föregående: Sedan han badat tar llmarinen på sig en linneskjorta, tättsittande byxor och ett plagg av kläde, som i sin tur är »låst» med lustut och metallhalten. Teräsvöissä tenhosampi, 'i stålgördlar [är mannen | starkare' slutar beskrivningen av denna scen, en fras som är lånad ur en skyddsbesvärjelse. 10 Även Lemminkäinen avslutar i en variant påklädningen med att binda kring sig lustut då han rustar sig för den farofyllda färden till gästabudet i Päivölä, medan han i andra varianter anlägger vainovaatteet, 'ofredskläder', eller pelervopaita, 'linneskjortan' som hans moder förfärdigade som jungfru och buren av fadern som brudgum. 11 Vad är då detta lusto eller lustu (pl. lustut)? Ordets betydelse har varit oklar. Elias Lönnrot sammanställde det etymologiskt med luusto, 'skelett, benbyggnad, liensamling', och erhöll så betydelsen 'benharnesk', en översättning sora Kaarle Krohn ännu flerstädes använder i sina »Kalevalastudien». Knligt den senare forskningen är emellertid denna sammanställning felaktig. Däremot sammanhänger det etymologiskt med lapska lasto, 'vide, videbark, vidja'.12 Leppäaho och Vilkuna påpeka ordets förekomst i finska dialekter med betydelsen 'årsring i trädstam', 'trädens hårda ytved', 'den hårda bindning varmed liebladet fästes vid skaftet', o. s. v. Grundbetydelsen • P. G. II a m b c r g, Zur Bewaffnnng nnd Kampfesart der Germanen, Acta Archaeologica 1936 s. 21 ff. 10 K a a r 1 c K r o h n. a. a. 111 s. 17. 11 K a a r l e K r o h n , a. a. Il s. 91. 12 Jfr Mem. Soc. Finno-Oiigrienne 45, 1919, s. 119. Jag har rörande de språkvctcnskapliga frågorna haft förmanen att få anlita professor Björn Collinders sakkunskap. 12 — Fornvännen V.lkll. 178 /( E N G T T I I II II 1) B M ,1 V torde vara något slags band. Gemensamt för betydelseskiftninga r n a är innebörden av en h å r d yla eller elt hårt skal som sträcker sig r u n t omkring något. Men ordet förekommer också i betydelsen av regelbundna vikningar, t. ex. vecken i eu kjol och de vecklikua nilo regelbundna s p å n r a d e r n a på ett tak. Vi h a på detta sätt nått Ii a in till ett betydelsekomplex, som i stark förkortning ger en ganska träffande skildring av den asiatiska, rustningstyp som påträffats i B i r k a och Korsbetningen och som ser ut som sammansatt av plisserade rader av hopflätade järnlameller (fig. 1). Likheten med ell spåntak ä r slåonde. J a g kan för Fig. 1. Rekonstruerad modell av lamellrutt- min del oförbehållsamt ansluta mig ning från Korsbetningen. lill denna de båda finska forskarHec-Diisirucied model ol lamellnr armnas identifiering av termen lusto, our from Korsbetningen. som de vilja översätta med 'något slags med j ä r n förstärk! bälte'. Av r u n o r n a s skildringar ser man att lustut lindades som bälten kring kroppen. Dessa bälten k u n n a h a v a r i t flera, fogade Intill v a r a n d r a , sä att de täckt s t ö r s t a delen av balen, varvid man i r u n o r n a jämfört dem med livstycken ulan ä r m a r . Som eu fullständig illustration härtill framstår den bild av en sannolikt lamellrustningsklädd krigare som funnits bland de numera överkalkado m å l n i n g a r n a i Skibby k y r k a på Själland 1 8 (fig. 2). Det kan ytterligare, i anslutning till det ovan citerade ordet vaskivaippa, 'kopparmantel', e r i n r a s om alt lamellrustningen om ock sällsynt förekommer även i koppar. 1 4 Armour 1361, 1'ijj;. 363. Armour 1361, not 1!)7. Även från Korsbetningen föreligger ett fragment av en koppar- eller bronslamell (a. a. fig. 401:2). — I vissa gränskarelska varianter har In/ilo ersatts av ordet lurjukset. Denna term sam inanställes av L, och V, etymologiskt med det ostfrisiska och lågtyska dia14 13 /; U S T N I N G Å R N A I K A I. E V A I. A 179 Fig. 2. Krigare i lamellrustning (till vänster) och överdragsrustning (till höger). Kopia av kalkmålning i Skibby kyrka, Själland. Warrior in lameliar armour (lett) and coat of plalcs (right). Copy of the fresco in Skibby Church, Danmark, De båda isolerade lamellrustningsfynden från östersjöområdet, från B i r k a och Korsbetningen, som hittills endast kompletterats av n å g r a få och vaga avbildningar, h a härmed erhållit en högst intressant b a k g r u n d i den finska kulturen från korstågstiden och å r h u n d r a dena n ä r m a s t dessförinnan, och man frågar sig nu med en viss spänning om detta nyfunna spridningsområde kan belysa deras gåtfulla uppträdande i Norden. De a l t e r n a t i v man i k r o n o l o g i s k t och k u l t i i r g e o g r a f i s k t h ä n s e e n d e h a r att r ä k n a med äro följande: lektordet lurde, lurd, lurding, luren och förklaras åsyfta ett de om ett stoppat linnepansar. Det iir kanske ej uteslutet rustningstyp kan ligga don konstruktion som jag kallat ning> (coat of plates), cn förmodan som rimmar väl med iska härledningen av benämningen. skydd påminnan att bakom denna >överdragsrustden västeurope- ISO B fi ,V G V T II (I Ii II E M A N »T A 111' ____r MLWL A KJ Fig. 3. Arktisk bcnlamcllrustning. Viborgs Museum. Airlii- lamellar armour of bone. Viborg Museum. 1. Lamellrustningen tillhör det urfinska kultiirbeståndet och bar medförts av finnarna Iran deras ursprungliga bosättningsområde. 2. Lamellrustningen i Finland är en utlöpare av den arktiska laiiielli-iisliiingen, som i Östra Sibirien varit i bruk ända in i våra dagar. 3. Lanicllrusliiiiigen bar pä -KMl-talet medförts av avarerna till Europa (fynd från Dschitigarinsk, Kertsch, Kunszontmårton, Castel Trosino) och har vandrat norrut i omedelbar! sammanhang härmed, antingen över Ryssland 15 (fynd från Borsna, guv. Tschernigov) eller över Mellaneuropa (fynd från Scliretzheiin). 1 " 4. Lamellrustningen har inkommit över Ryssland på vikingatiden. 5. Lamellrustningen har sprit) sig till Norden i saraband med mon15 111 A r m o u r 1861, s. 365. A r \v i d s s o n, a. a. s. 82. RUSTNINGARNA l KALEVALA 181 golinvasionen på 1240-talet. Att denna rustningstyp i stor utsträckning användes av de mongoliska krigarna framgår av samtida avbildningar. 17 Vad först beträffar alternativ 2 har A. Helander redan för längesedan sammanställt en benlamellrustning av arktisk typ, som tillhör Viborgs Museum, med Kalevalas lusto (luusto). 1H Nämnda rustning (fig. 3) hade av en köpman från det numera beryktade Terijoki förvärvats i Fjärrkarelen eller Olonets. Ehuru Helander endast kände denna rustningstyp från Alaska ville han dock ej utesluta möjligheten av att ett sammanhang kunde föreligga mellan denna och Kalevalas rustning. Sedan vi numera veta att benlamcllrustningens egentliga utbredningsområde är att söka hos tschuktscher och koryaker i Sibirien 19 och att benrustningslameller påträffats så långt västerut som vid Tomilovo nära Ural 20 har denna möjlighet vunnit ytterligare i sannolikhet. Tomilovo-fynden tillhöra, enligt vad professor A. M. Tallgren haft vänligheten meddela mig, dels den sarmatiska pre-romerska kulturen och dels 200—400-talen e. Kr. Helanders alternativa förklaring på Viborg-rustningcns isolerade förekomst i Fjärrkarelen, nämligen att den hemförts från Alaska omkr. 1825 av amiral A. A. Etholén, som vid denna tid skänkte två dylika (ill Abo Akademi, förefaller en smula ansträngd om det är riktigt att rustningen förvärvats på landsbygden. För att verkligen kunna anse sammanställningen av Kalovalas lusto med den arktiska benruslningen för något mer än elt hugskott, värt att ytterligare prövas, skulle man likväl vilja ha både något litterärt belägg på att benruslning verkligen förekommit i de finska runosångerna och även ytterligare något fynd av benlameller från dessa trakter. 21 För min del har jag stannat vid alternativ 3 eller 4 såsom de sannolikaste utan att ha ansett mig kunna förebringa avgörande skäl för " Armour 1361, fig. 249, 296. 18 A. H e l a n d e r , Luinen sotisopa, Suomen Museo 1899, s. 1. 19 Armour 1361, s. 254 ff. 80 A. H e i k o 1, Antiquités de la Sibério occidentale, Hfors 1894 (Mém. Soc. Finno-Ougricnnc VI), s. 90 ff. 21 Den nuvarande samiiKinsnörningen av Viborgrustningen har på museet gjorts med ledning av de benrustningar från Alaska som finnas i Nationalmuseet i Helsingfors, Jag har att tacka statsarkeologen dr C. A. Nordman för förmedling av den i fig. 3 återgivna bilden av Viborgruslningcn. 182 B E N G T T H O R D E M A N det ena eller det andra av dessa. Jag har dock framhållit att hjälmfyndet från Tuna i Väte 22 och rustningen från Valsgärde ge vid handen att under 500-talet en påverkan från sydöstra Europa på den förnämligare krigarutrustningen i Sverige låter sig påvisas, och samma Fig. 4. Krigare i lamellrustning (till höger). Antemcnsalct från Hroddetorp, Västergötland. Warrior in lameilar armour (right). Altar front from Hroddetorp, Sweden. tankegång har oberoende av mig framställts av Greta Arwidsson. 23 Detta skulle tala till förmån för alternativ 3, medan å andra sidan den fullständiga avsaknaden av varje lamellfynd i Norden före Birkafyndet på DOO-talet, liksom vikingatidens livliga förbindelser österut över huvud taget, gör alternativ 4 lika sannolikt. I denna fråga ha emellertid Leppäaho och Vilkuna tagit deciderad ställning för alternativ 5. Enligt deras mening är Birka-fyndet en iso22 N e r m a n , Ein Spangenhelm gefunden auf Gotland, Finska FornminX L (Kxcavationes et s t u d i a 1934), s. 118. n •sITu-cningens Tidskrift 23 A. a. s. 58 f. /( V S T \ I N G A It S \ I K A I, E V A L A 183 lorad företeelse, ell av en slump från del fjärran ("enlralasieu inkommet Importexemplar, och på den nistningsframslällning pa Hroddetorps-antemensalet från 1100-talet, som jag tolkat som eu bild av en lamellrustning,*4 äro enligt deras uppfattning järnfjällen nedåt- och m _. vi Fig, 5. Hertig Bengts av Finland sigill. Kftcr avgjutningar av G. Fleetwood. Skala 1:1. The seal ot Duke Ilengt of Finland. After casls hy (I. Fleetwood. Scalc 1:1. ej uppåtriktade, vilket de böra vara på en lamellrustning (lig. 4). Broddetorpsrustningen skulle sålunda vara eu fjällrustning av tidig medeltidslyp och därmed falla utanför det problem som här sysselsätter oss. Härtill må först och främst invändas att man på Broddetorps-bilden icke kan se om fjällen äro vare sig uppåt- eller nedåtriktade. Det är ej heller av sådan! skäl jag antagit att den visar en lamellkonstruktion utan på grund av rustningens allmänna karaktär och de proportionsvis långa metallförsläikningariia. Det skall villigt medges att man ingalunda kan bevisa atl det är en lamellkonstruktion vi här ha framför oss, men man har ännu mindre rätt all påstå att det är en fjällrustning. Denna bild kan emellertid gott lämnas ä sido i diskussionen, där den aldrig spelat någon avgörande roll. '-* A r m o u r 1361, fig. 262. 184 BENGT T HÖRDE M AN De båda finska författarnas resonemang går ut på att det är vid 1200-talets mitt som lamellrustningen framträder, och de ha som bevis härför framdragit en i detta sammanhang förut obeaktad bild, nämligen hertig Bengts av Finland sigill (fig. 5). I dennes rustning ha de trott sig igenkänna cn lamellrustning och därav skulle man kunna draga den slutsatsen att ifrågavarande rustningstyp under senare delen av 1200-talet var särskilt på modet hos den högsta aristokratien och följaktligen kunde antas ha varit ganska ny vid denna tidpunkt. De nå på så vis fram till det resultatet att lamellrustningeu sannolikt kunnat vara i bruk i Finland vid tiden för Birger Jarls tåg 1249, trots att det förefaller att vara en väl kort tidsfrist för att rustningstypen skall ha hunnit dessförinnan upptagas i Norden från mongolerna — slaget vid Liegnitz i Schlesien, där dessas utrustning definitivt visade sin överlägenhet över de tyska riddarnas, utkämpades den 0 april 1241. Vid sin bedömning av hertig Bengts rustning ha de likväl låtit vilseleda sig av den något förenklade teckning av sigillet som publicerats av Hansen.2-"' Jag har underkastat do originalavtryck av sigillet, som finnas i Biksarkivet i Stockholm, en noggrann granskning, 26 och jag hyser ej skymten av tvivel att sigillbilden framställer en ringbrynjeskjorta av det slag som den tidens furstar och riddare bruka bära på sina sigill. Även i reproduktionen fig. 5 torde detta kunna iakttagas, särskilt om man jämför behandlingen av bålens rustning med benens, där något annat material än ringbrynja ej kan förutsättas. Härmed kan hertig Bengts sigill avföras ur diskussionen. Vad beträffar påståendet att Birka-rustningen eller -rustningarna skulle varit enstaka importföreteelser, så låter detta naturligtvis säga sig. Lamellrustningen skulle i så fall två gånger ha inkommit till Norden. Några särskilda skäl för att så skulle ha förhållit sig finnas dock ej, snarare däremot för en motsatt uppfattning, ty jag erinrar om att lamellfynden från Korsbetningen ge vid handen att dessa rustningar i flera fall varit grundligt ommonterade vid det tillfälle då de R. Ha us en, Finlands mcdcltidssigill, Hfors 1900, nr 1. " Jag står i tacksamhetsskuld till rikshcraldikorn frih. Harald Fleetwood, som berett mig tillfälle att studera sigillen, och till frih. Gustaf Fleetwood, som ställt till mitt förfogande tvenne, med den precision, som utmärker hans arbeten, utförda avgjutningar av de båda bäst bevarade exemplaren. Fig. 5 är sammanfogad av fotos av de varandra kompletterande delarna av dessa båda sigillavtryck. 26 RU ST N I N G A R N A l KALEVALA 185 b u r o s för sista gången den 27 juli 1361 och s å l u n d a vid denna tidpunkt föråldrade och u r b r u k och följaktligen kvarlevor av ett långt tidigare infört rustningsmod. Så vitt j a g kan finna föreligger därför ingen anledning att frångå den ståndpunkt till problemet, som j a g tidigare intagit. De möjligheter j a g h ä r ovan nämnt som alternativ 1 och 2 torde för n ä r v a r a n d e u n d a n d r a g a sig v å r o m p r ö v n i n g . Men även om l a m e l l r u s t n i n g e n inkommit till östersjöområdet redan under förhistorisk tid ä r därmed ej sagt att denna konstruktion från början vunnit fast fot i Finland. J a g vill inte bestrida, att den kan h a blivit känd där först vid tiden för B i r g e r J a r l s krigståg, men j a g vill ej hålla detta för sannolikt. J a g föreställer mig, att den redan vid denna tid betraktas som g a n s k a föråldrad i Sverige, där man — av sigillen att döma — sökt följa med de k o n t i n e n t a l a r i d d a r m o d e r n a åtminstone bland a r i s t o k r a t i e n . J a g skulle hellre vilja tro att den tidigare blivit spridd till F i n l a n d genom handeln på Novgorod eller Gotland eller genom de finska k r i g s t å g till Vuojola, v a r o m r u n o r n a om den g a m l e V ä i n ä m ö i n e n s strider för att vinna Sampo äro odödliga minnen. SUMMARY BENGT THORDEMAN: The Armour of Kalevala. In lhe depths of the forests of Karelia, where, at the time these lines were written, Finlaiuls army was perfonning its heroic deeds, there has been preserved to our days on the lips ol the people tho great heroic cpic, Kalevala, which conslitutes the first gift ot the Finnish spirit to European culture. The heroes of Kalevala — Väinämöinen, tho wiso old man. Lä—ininkäinen, the warrior, adventurer and favourite ot women, llmarinen, the skilled smith and tho creator of Sampo, — appear before us as representatives of different sides of the Finnish psyche, sprung from the depths of the soul of the Finnish people. When the Kalevala songs wore written down for the first time, about a century ago, it was assumed that in the days before the dawn of history they had originated in the träets where they had been ehiefly preserved; but the comprehensive and acute researches which have subsequently been pursued have indicated that their provenanee is to be sought in the coastal regions of south-west Finland, and that they go back to the centuries about the end ol the Viking period and the beginning of the Middle Ages. Thus their having been brought into doser spatial connection with Sweden makes them of more direct importance for Swedish antiquarian research. 186 B E N G T T II O R D E M A N T h e Kalevala songs contain a rich material for the knowledge of ancient Finnish culture. T w o Finnish research w o r k e r s , .1. Leppäaho and K. Vilkuna, have recenlly published an interesting study of the designalions ot a r m o u r met wilh in Kalevala (note 4 ) . T e r m s such as riiiiliikniihtana, *iron raantlo, rautapaita, »iron shirt>, and p a n u e n paita, »sparkling shirt», will probably refer to mail a r m o u r . It is often mentioned that girls and ninlhers spän and wove tho material for a r m o u r as a sort of fest of skill or as a gift to a t u t a n bridgcgroom, and sometimcs it a p p e a r s that the material w a s linen. Those are compared by the a u t h o r s with the l i n p a n z a r a r . »linen armour», and (he silkitreya, »silken jacket», which a r e spöken of in the Nordic saga literature as battle dress (note 7 ) . Anolher term occurring at times is lurjukset, which word is Iraced by the a u t h o r s backlo lhe Low (iermnn dialcet word lurde, liirding, e t c , and which is explained as referring (o paddcd linen a r m o u r . It is not clear whclher these forms of a r m o u r may conceivably have been reinforced with stilched-on iron plates or iron plates riveted on the inside, but this is probably not out of the question; in that case we a r e dealing wilh tho type of a r m o u r which I have designaled »coat of plates» (note 6 ) . T h e a r m o u r which is called lusto (pl. lusliit) is of special interest. T h e word b a s been associated ctymologically by earlier investigalors wilh the word luusto. »skeleton», which h a s led lo lhe Iranslalion »bone armour», hut the a u t h o r s rightly reject this derivalion, and, wilh lhe help of certain dialect w o r d s , show that the term must refer lo a lameliar a r m o u r of Asialic origin, which h a s also been met wilh in Sweden from the lOth century ( B i r k a ) and 1361 (Wisby) (fig. 1). Leppäaho and Vilkuna advauce lhe assumption tfaat lhe lOth century lind from Birka only represents a single cxample fortuitously imported from the East, and that lamellar a r m o u r did not really reach the North until lhe middle ot the 13th century, through the agency ot the Mongols, at that time p u s h i n g towards E u r o p é . In support of their opinion they adduee a picture of a r m o u r on a scal from tho 1280"s worn by D u k e Hengt of Finland (fig. 5 ) . T h e a u t h o r of the present paper disputes, however, that this picture represents lamellar a r m o u r ; in his view tho Duke is w e a r i n g an o r d i n a r y shirt of mail. He maintains bis view, advanced earlier (note 6 ) , that the real period of tho spread of lamellar a r m o u r in the North w a s long before the time of the battle ot W i s b y ; in several cases the a r m o u r met with in lhe coinmon graves after this battle had been remounted and mndernised. It had probably eome to the North in tho Viking period, when intercourse between Sweden and the E a s t w a s particularly lively, or p e r h a p s slill earlier. F r o m a general culturalhistorical point of view it is more probable that the B i r k a find m a r k s the period ot the absorption of the type in the North than that tho latter w a s adopted at the middle of the 13th century, and there is no trace ol its having been adopted elsewherc in E u r o p é at the period last-mentioned.