Ett kraterröse på Gotland Stenberger, Mårten Fornvännen 95-114 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1942_095 Ingår i: samla.raa.se ETT EBATERBÖSE PÅ GOTLAM) M A R T E N S T E N B E R G E Ii D 1 et gotländska roset av bronsålderstyp h ö r till de mest utpräglade företeelserna i öns rikt varierade fornminnesbestäud. F ö r u t o m att det vanligtvis ligger avsides från nutida bygd eller odlingsbar m a r k kännetecknas det av n ä r a ank n y t n i n g till bronsålderns sannolika strandlinje. 1 Läget intill huvss t r a n d eller vattendrag h a r det i stor u t s t r ä c k n i n g gemensamt med motsvarande minnesmärken på det svenska fastlandet. P å södra och mellersta Gotland äro dessa rosen vanligtvis byggda av idel gråsten, på n o r r a delen av ön å t e r i g e n förekomma ä v e n å t s k i l l i g a sådana, v i l k a u p p f ö r t s helt av kalksten. 2 Det gotländska bronsåldersrösets ansenliga storlek torde vara närmaste anledningen till alt det aldrig u n d e r k a s t a t s ett mera ingående vetenskapligt studium. Intet av de större rösena på ön h a r hittills blivit fullständigt undersökt. Av de mindre, till bronsåldern h ä n f ö r b a r a röM. S t e n b e r g e r , Gotländska bronsåldersrösen. Gotländskt arkiv 1941. 2 Såsom gravar i allmänhet tillhörande Gotlands bronsålder uppfattas här do talrika rosen, vilka låta sig utsöndra från senare tiders gravanläggningar dtds genom det ensliga och från järnålderns gravfält avskilda läget och dels gonom att de till byggnadssättet bestämt skilja sig från öns järnålderagravar. Bronsåldersrösena äro oftast väsentligt kraftigare välvda iin järnåldersrösena, vartill kommer som mest avgörande kännetecken en del konstruktiva drag, vilka ej återfinnas hos gravrösen av yngro datum. Fotkedja är allmänt förekommande och heslår hos bronsålderns rosen av ofta på kant resta blockstenar, ordnade antingen i en sammanhängande krans eller också placerade åtskils på inbördes lika avslånd, vidare kunna förekomma kullcrstcnssättning kring foten, murad fot o. s. v. Uppfattningen om denna gravform som en speciell bronsåldersförotoclse bar vunnit bekräftelse genom undersökningar på iin under senare år. 9fi MÄRT E N ST E N R E RGER sena är del blott några få, som utgrävts i sin helhet. Med anledning härav är oss också det stora gotländska bronsåldersröset föga bekant, detta såväl med hänsyn till dess närmare tidsställning som ur konstruktiv synpunkt. Samma kan för övrigt sägas om denna gravform på det skandinaviska fastlandet. Fornminnestypen är likväl att räkna till det mest egenartade i monumentväg, som den nordiska forntiden efterlämnat. Det gotländska storröset från bronsåldern äger bl. a. en egenskap, som synes inordna det i ett stort regionalt sammanhang. Den som stiftat bekantskap med några rosen av denna art har ej kunnat undgå att begrunda en i deras mitt ofta förekommande, vanligtvis symmetriskt utbildad krater, cl. v. s. en rund eller oval försänkning av påfallande regelbundenhet, vilken understundom sträcker sig nästan ända ned till rosets botten. Strängt reguljär som denna försänkning är, avvisar den antagandet, att dess uppkomst skett genom skattsökares verksamhet. Det utpräglade kraterröset äger ej heller uppvräkt sten vid kanterna eller på ytan, vilket borde varit fallet, om gravplundrare gjort intrång. Till följd härav når man slutsatsen, att kratern antingen måste vara ursprunglig eller också återgå på en efter anläggningen inträffad situation, intimt sammanhängande med rösenas konstruktiva natur. Det har synts mig sannolikt att detta sistnämnda alternativ är det riktiga och att kratern uppstått genom ett hålrums instörtande. Detta anger i största allmänhet den betydelse, som kan vara att tillmäta dessa rosen. De ha i ursprungligt tillstånd ingalunda utgjort allenast välvda stenhopar utan varit verkliga byggnadsverk. Det stora gotländska gravrösets egenartade beskaffenhet har redan för omkring 100 år sedan beaktats och påtalats av en forskare. I sin uppsats »Om Gotlands äldsta fornlemningar» 3 omtalar Carl Säve den rika förekomsten på ön av »ättehögar af hopade stenar» av större och mindre storlek. I detta sammanhang meddelar Säve »en märkvärdig egendomlighet vid dessa grafkummel», varmed avses de stora rösena av här anförd typ. »På hela Gotland», skriver Säve, »finnes icke det ' I Annaler for Nordisk Oldkyndighed og Historie talande i dotta speciella fall har varit mig obekant till De sålunda vid vitt skilda tidpunkter gjorda, i hög mande iakttagelserna rörande gotlandsrösenas natur anmärkningsvärda art. : 1852. — Säves utför kort tid sedan. grad överensstämframhäva typens ETT KRATERROSE PÅ GOTLAND 97 minsta spor af gråberg eller granit i fast klyfta, utan hela öen består af en enda kalkklippa, hvaraf stycken i ofantliga klumpar och större och mindre flisor och skärfvor finnas spridda öfver all jord. Man skulle då också vänta, alt alla dessa högar och kummel skulle vara bildade af detta, öfver allt i största ymnighet tillgängliga, material. Men sådant är icke förhållandet . Kumlens form är vanligtvis temmeligen flat och jämnrund. särdeles om de icke hafva någon betydligare vidd. Men ofta äro de så lagda, — särdeles om de äro större — att öfverst uti dem finnes en sänkning eller trattformig fördjupning i midten. Jag har betraktadt så många af dessa toppgröpta kummel, att jag är fullkomligt säker på, att detta hvarken är en följd af grafbrytares försök att nedtränga i dem eller af någon graf kamma res insjunkning; ty dertil] är toppgropen både för jämnrund och ofta för stor, och de utkastade stenarne borde dessutom vara till finnandes i närheten, men deraf synes intet spor.» Här återgives ordagant ännu ett avsnitt ur Säves framställning. »Det omtalades nyss, att de allra flesta kummel på Gotland, tvärtemot hvad man borde vänta, alldeles uteslutande bestå af gråsten och nästan utan inblandning af äfven den minsta kalkstensskärfva. Detta gäller för hela södra, mellersta och långt ut på det nordliga Gotland. Men på den nordligaste delen deraf — — — finnas järante gråstenskummel, äfven dylika, som uteslutande bestå af hopade kalkstensflisor och skärfvor, utan att snart sagdt en enda gråsten kan upptäckas deribland: de kunna således med skäl kallas Flis-kummel. Denna egenhet kan icke annat än väcka uppmärksamhet och undran öfver orsakerna till deras uppkomst. Kunna de vara lemningar efter ett undandrifvet eller ett nyss ditflyttadt folk, som hade till sed att jorda sina döda i grottor eller grafkamrar af stora stenar med jordhögar öfver, och äro fliskumlen bara en nödhjelp för dessa, då stora vräkstenar äro temmeligen sällsynta och dessutom lös jord på dessa trakter blott sparsamt finnes.» Säve tillägger att så vitt det är honom bekant har »någon särskild gång från sidan» ej förl till dessa flisrösens inre. Säves reflexioner från omkring 1850 äro av stort intresse. Han har iakttagit kumlens märkliga utseende samt skillnaden ifråga om byggnadsmaterialets beskaffenhet i norr och söder, han avvisar tanken på att de »toppgröpta» monumenten fått sin form genom gravplundring men tror ej heller att försänkningen uppståt! genom inslörtning samt 7 — Fornvännen t!HS. 98 MÅRTEN S T E N B E R G ER gör till slut dot förbluffande uttalandet atl kalkstensrösena i n o r r kanske blivit uppförda av ett ditflyttat folk, som haft för sed »att jorda sina döda i grottor». H a n utvecklar emellertid ej härvidlag sin tankegång n ä r m a r e , men man får s n a r a s t intrycket att han alternativt tänker sig gånggriften som ett slags förebild till flisrösena. Bestämt framhåller däremot Säve som sin mening, att k r a t e r r ö s e t från början ägt det utseende, det nu för tiden företer, alltså i sin mest utpräglade form haft k a r a k t ä r e n av en kretsrund stenvall med åt ömse håll sluttande väggar k r i n g en väldig, trattformig grop i mitten. 4 P å annat ställe i samma uppsats betonar Säve vikten av att dessa stora rosen gjordes till föremål för undersökning. Det skulle emellertid dröja länge, innan någon sådan kom till stånd. Sommaren 1941 bereddes förf. tillfälle alt något n ä r m a r e undersöka ett flisröse av till det yttre utpräglad bronsåldersnatur.•' Roset ä r beläget på tallbevuxen hällmark, tillhörig Koparve i Tvärbro socken, c:a 1000 m V om allmänna landsvägen L ä r b r o — R u t e och c:a 1100 m NNV om Källstäde i L ä r b r o (1 på översiktskartan fig. 1). Ungefär 300 m V om roset löper i N—S-lig riktning en klint, den s. k. G r a n n s klint, vilken i ö begränsat det forna sundet mellan Kappelshamnsviken i N och Vägomeviken i S. Den utgör Litorinahavets gränsterrass. Roset är anlagt vid kanten av en lägre strandklint, vilken är Ancylussjöns g r ä n s t e r r a s s . P å ett avstånd från roset åt S av c:a 5 m ligger en större hällkista (8). D å berggrunden h ä r döljes av ett endast omkring 20 cm tjockt sandlager, innebär detta att kistan anlagts praktiskt taget på markytan. Den ä r orienterad i NO—SV. Den h a r u r s p r u n g l i g e n Iiestått av fyra på kant ställda kalkstenshällar av ansenlig tjocklek, var ocn en * Under hänvisning till Säves uppsats hävdar Arent Augestad att likartade, i norska rosen förekommande regelbundna försänkningar måste vara ursprungliga och att »Krateret er en Gravskik». A. A u g e s t a d. Hoiserne paa Molen, Aarsberetning 1906, sid. 368 f. — Även Hans Hansson uppfattar kratern i de gotländska rösena som ursprunglig. H a n s H a n s s o n , Den förhistoriska bebyggelsen i Forssa ting, Gotlandica till Nils Lithberg 1933, sid. 77. • Koset påvisades mig av amanuenserna C. Claesson och II. Tbålin, sedan jag gjort anhållan om att i samband med den 1940 pågående inventeringen av Gotlands fornminnen hållas underrättad om förekomsten av mera anmärkningsvärda kraterrösen. Jag önskar härmed till hrr Claesson och Thålin framföra mitt tack för denna upplysning. E T T K R A T E R R O S E PÅ GOTLAND 99 Fig. 1. Koparveröset med omgivning. Kopnrve cairn and surroundings. bildande en sida i anläggningen (långsidornas hällar ha brustit sönder i två respektive fyra stycken). Långsideshällarna äro lägre än gavelhällarna, vilka höja sig högt över marken. S gavelhällen reser sig sålunda 75 cm över markytan och den N 55 cm. Täckhällar förekomma ej. Inre längden på kistan är 2,2 m, inre bredden 1,4 m. Kistan undersöktes men gav inga som helst fynd. Det är för övrigt knappast 100 M A II T E N S T E N B E R G E Ii Fig. 2. Roset före undersökningen, sett från nordväst. The cairn belorc the investigation, seen from N. W. troligt att den nyttjats för begravning och dess ändamål blir under dessa omständigheter svårförklarligt. Måhända har den varit avsedd att ingå i ett röse, som aldrig kommit till utförande och till följd härav har den heller aldrig fått någon funktion att fylla. C:a 13 m NO om roset ligger ett lågt, jordblandat röse med 6 m:s diameter (2). Nedanför Ancylusterrassen finns V om roset ett flertal fornlämningar, däribland tre flisrösen av likartad lyp som det undersökta monumentet (dessa rosen ligga utanför översiktskartans, fig. 1, område). C.-a G O m VSV om roset förekommer en rektangulär stenläggning (7), en grav eller eventuellt en byggnadsrest, vilken håller en längd av 14,5 m, en bredd av 3 m och en höjd av 35 cm. På översiktskartan äro vidare utmärkta en omkullfallén och tre stående bautastenar (3—6). Det kan förmodas att alla dessa fornlämningar förskriva sig från bronsåldern. Det stora röse, som föranledde undersökningarna på denna plats, tedde sig före utgrävningen som varje annat gotländskt flisröse, var runt till formen och hade tämligen brant uppstigande sidor (fig. 2). ETT KRATERROSE PÅ GOTLAND 101 ' ' Lig. 3. Plan av roset. Plan ot the cairn. Det hade en höjd av 2,7 m och en diameter av c:a 23 m. Dess centrum upptogs av en synnerligen regelbunden försänkning med en diameter av 7,5—8 m och ett största djup av 1,5 m (fig. 3—4).° Ingenting tydde på att det hemsökts av skattsökare. C:a 5 m från rosets ytterkant i ö hade kaninjägare upptagit ett hål i stenmassans övre del av ett par m:s längd och en m:s djup, varvid blottats ett mindre parti av en kallmurad vägg. Samtidigt med att utgrävning påbörjades av rosets centrum upptogs från dess ytterkant Rosets mittgrop var så regelbunden och ägde så betydande djup att markägaren tolkat minnesmärket såsom återstod efter cn gammal kalkugn. 6 102 .11 A It T E N S T E N R E It G E II W ctfl C 8 a; o I b O - - 1 ^ •z 1 ffl C S B •-I .o = c U «J -in i p d 1 BO E fl ETT KRATERROSE PA GOTLAND 103 Lig. 5. östra schaktet med högmuren i bakgrunden. Framtill på bilden lerrasMiuircn. The easl shall, with the high wall in the hackground. In the toreground the valium. ett 4 m brett schakt, vilket framdrogs mot denna vägg. Schaktet nedfördes till kalkstensgrunden, på vilken roset här vilade. Därvid framkom c:a 2^2 m från rosets nuvarande ytterkant en av kalkstensblock upplagd, jämn och lodrät terrassmur av ungefär l / s m:s höjd (fig. 5). Denna mur torde vara att betrakta som anläggningens begränsning utåt, utgjort alltså en kantkedja, vilken sedermera dolts genom ras. Basen till den ovan nämnda murade väggen påträffades c:a 3 m innanför terrassrnurens ytterliv. Väggen ägde på delta ställe en höjd av 2,6 m (fig. 5); den var uppförd av idel kalkstensblock, lagda i fortlöpande skift och lutade något inåt (fig. 4: sektion C—D). Skiftens antal uppgick till 23. Det framgick klart att materialet i huvudsak tagits i brott. Även den mellan kantkedja och vägg förekommande stenmassan visade spår efter uppläggning. I schaktets S del lågo stenarna delvis i vågräta eller ulal stupande lager. Om ras från högre belägna nivåer kan ej vara fråga. För att avgöra murens sträckning i rösel upptogos ytterligare tre 104 MARTE N STENBERGER schakt från rösekanten och inåt, 7 ett i S (fig. 4: sektion A—B), ett i N (fig. 4: sektion A—B) och ett i SV (fig. 4: sektion E—F). I det N och SV schaktet anträffades den murade väggen i väl lievarat tillstånd, nående en höjd av respektive 2 och 2,6 m. Sistnämnda höjdmått motsvarar sålunda exakt höjden på muren i det ö schaktet. Innermuren i SV schaktet liksom terrassmuren i samtliga schakt vilade direkt på berggrunden, medan innermurens bottenskift i det N schaktet låg på ett c:a 25 cm mäktigt, gult strandsandlager, vilket därifrån sträckte sig in under roset och bildade dettas underlag. I S schaktet var innermuren däremot dåligt bevarad och hade en höjd av endast 1 m. Här gjorde den även cn besynnerlig utbuklning. Murens förstöring på detta ställe torde ha skett i samband med anordnandet av en grav i rosets yta, förmodligen härrörande från sen förhistorisk tid, vilken här kom i dagen (grav III, sid. 10!)). Genom ovannämnda undersökningar fastställdes att den murade väggen måste bilda en hög, cylindrisk mur inuti roset. Någon in innanför cylinderns övre kant vidtog rosets hålighet. Under ett 35—50 cm tjockt, luckert lager av torvmylla. bildat genom förmultning av här under lång tid samlade vegetabiliska produkter, vidtog en oredig packning av kalksten ned till rosets botten, vilken i centrum befann sig på endast 1 m:s djup under torvlagrets yta. I mitten av roset var stenmassan sålunda föga mera än 1 / 2 m mäktig. En markerad skillnad såväl ifråga om stenarnas form som inbördes läge förelåg mellan rosets mittparti och de cylindern angränsande delarna. Stenfyllningen i centrum utgjordes av löst på varandra liggande stora och ofta mycket tunna hällar, under det att roset närmare den murade väggens insida hade mera kompakt struktur. Stenarna voro här grövre, blockartade och bundo varandra till följd av att de i allmänhet intogo ett i stort sett horisontellt läge (fig. 6).8 På den grunda sandbottnen men belägen ej centralt utan nära murens insida i SV låg en med mycken omsorg byggd hällkista, vilken inneslöt skelettdelar av två individer (fig. 6—8). Kistan var orienterad i NNO—SS V. Den omgavs av en mantel, i lutande ställning anPå plankartan fig. 3 är rosets raskant oj markerad. Denna redogörelse är att betrakta som preliminär. Det är förf:s förhoppning att inom kort kunna slutföra undersökningen av detta röse samt jämväl verkställa utgrävning av ett eller annat av platsens övriga flisrösen. 8 7 ETT KR AT E R R O S E PA GOTLAND 105 Fig. 8. Hällkistan i roset från norr efter undersökningen. The cist in the cairn from the north, aller the investigation. bragta kalkstenshällar. Kistans N gavelvägg och båda långväggar voro murade av tunna kalkstenshällar i Intill 10 lag. medan S gavelväggen utgjordes av två omedelbart intill och parallellt med varandra kantställda kalkstensskivor. Inre längd och bredd på kistan uppgick till 2,2 respektive 1 m. Djupet var 55 cm. Bottnen bestod av sand. Kistans S hälft var täckt med hällar i 2—3 skift; däremot saknades hällar över dess N del. Detla parti av kistan var fyllt med skärv och flisor från sammanbrustna takhällar. Skelettdelarna voro ytterst omrörda (fig. 8). Demoleringen av skeletten har emellertid ej åsamkals av människor ulan av djur. som berett sig tillträde till kistans inre, sannolikt kaniner. I läge befunno sig dock överarmsben ävensom delar av de nedre extremiteternas ben tillhörande det ena skelettet, varav framgick att, den döde legat på sidan med uppdragna ben och huvudet i S. Det kunde dessutom konstateras att skeletten ej legat jämsides utan del ena på det andra. 106 .11 A li T E N STENBERGER Fig. 7. Detalj av hällkistan med bronsnålen liggande ungefär i kistans milt. Detail of the cist, wilh lhe bronze pin lying approximntely in the centre of it. Skelettdelarna voro mycket väl bibehållna och detta gäller icke minst de båda skallarna, vilka torde vara bland de bäst bevarade bronsålderskranier, som funnits i vårt land. De kistan tillhörande fornsakerna intogo ej under dessa förhållanden ursprungligt läge. Gravgodset utgjordes av 2 rörformiga bronsbleck (fig. 9:2), en i två delar bruten spiraltråd med rundat rektangulärt snitt, en präktig dräktnål med stort, spiralupplindat huvud (fig. 9:1) samt 4 spiralringar av smal, trind bronstråd (fig. 9:3—5). De sistnämnda ha burils som Fingerringar, vilket framgår därav atl ett fingerben kilats fast i den ena spiralen av en trädrot, som passerat den. Liggande lösa i stenramlet ovanför eller invid kistan hittades en rakkniv av brons med stiliserat hästhuvud (fig. 10:1), ett rektangulär! bronsbleck med spår efter spiralornering samt ett litet, till formen närmast triangulärt bronsbleck, måhända cn bit av en hals- E T T K R A T E R R O S E PÅ GOT L A N D 107 (•£„»£ ^ ^ ^ « ? Fig. 8. Plan av hällkistan. Plan of the cist. krage, ornerat med smala tvärgående, strierade band och äkta spiraler (fig. 10:2). Hällkistan är på röseplanen betecknad som grav I. 9 På två ställen blottades i rosets övre del starkt rubbade och förstörda människoben men likväl liggande så samlade, att de kunna rubriceras som sekundära begravningar. Innanför kraterkanten i rosets NÖ parti och på ett djup under rosets yta av c :a 50 cm framkommo sålunda rosterna efter ett skelett, vilka lågo direkt bland stenarna (grav II). Av bensamlingens utsträckning att döma har den avlidne legat i NV—SO. Bland benen hittades ett sannolikt vikingatida, omvikt beslag av bronsbleck, oornerat och innehållande läderrester (fig. 10:3). På c:a 1 jn:s djup i rosets S del utanför kraterkanten men något innanför den här starkt förstörda, murade väggen 9 Bland rosets stenar ovanför kistan anträffades på några ställen löst liggande människoben (a, b och f på pianon). 108 .1/ A R T E N S T E N B E It G E li II Fig. 9. Föremål frän hällkistan. 1. c:a •/•• 2—5. >/»• Objects from the cjst. ETT KRATERROSE PÅ GOTLAND 109 Fig. 10. I"örcmål funna i roset utanför hällkistan. 1 j l , Objects found in the cairn ontsidc the cist. låg den a n d r a s e k u n d ä r a bensamlingen (grav I I I ) . Den ägde riktningen ö — V . Någon a n o r d n i n g av stenar förekom ej k r i n g skelettresterna utan dessa lågo liksom i grav I I lösa i stenmassan. H ä r hittades intet föremål. Dateringen av den viktigaste graven, hällkistan, lämnas av den stora dräktnålen. 1 0 Den h a r en längd av 25 cm; huvudets diameter ä r 8 cm. Stjälkens nedre del h a r r u n d genomskärning, dess övre del återigen ä r utsmidd och r e k t a n g u l ä r i snittet. Genom en tvär omböjning övergår stjälken i huvudet, vars tre yttersta varv likaledes äro r e k t a n g u l ä r a i genomskärning, medan tenen i de inre elva varven äi trind. Ornering förekommer ej. En liknande nål med okänd fyndplats iörskriver sig från Gotland. Den ä r på ett för denna nåltyp kännetecknande sätt torserad vid övergången mellan stjälk och huvud. 1 1 Metallfynden från roset äro förenade med Gotlands fornsals samlingar, medan skelettdelarna tillförts Statens Historiska Museums osteologiska avdelning. 11 O. M o n t e l i u s , Minnen etc, fig. 1472. — II. H a n s s o n , Gotlands bronsålder, Pl. 34:160. 10 110 MÅRTEN S T E N R E It G E It Sådan torsion s a k n a s hos Koparvonålen. Till s a m m a formgrupp men av mera avancerad art hör en nål, vilken påträffades för ett par å r sedan tillsammans med två b r o n s a r m b a n d i en b r a n d g r a v från bronsålderns tredje period på det vikingatida gravfältet vid Stora Källvärds i Silte socken på Gotland. 1 2 Koparvenålen representerar en väsentligen i Pommern hemmahörande nåltyp, som kan dateras till bronsålderns andra period. 1 3 F ö r u t o m på Gotland ä r ett och annat exemplar funnet i Västpreussen, Polen och Ostbaltikum. Gotland är det enda område i Norden, där formen påträffats. F r a m s t å r alltså hällkistans datering som fullt säker, ställer det sig s v å r a r e att avgöra tidpunkten för de övriga g r a v a r n a s tillkomst De två i stenmassan funna bronsblecken ävensom rakkniven k u n n a ha kommit ned i roset genom tillfälligheter, men det mest sannolika ä r likväl — och detta särskilt med avseende på rakkniven — att de emanera från gravar, vilka blivit förstörda. Detta kan h a skett redan under forntiden i samband med anläggandet av g r a v a r n a i rösekalotten och under alla förhållanden i relativt avlägsen tid, eftersom roset vid u n d e r s ö k n i n g e n s början tedde sig helt intakt och intet angav att det tjocka t o r v m y l l a g r e t blivit g e n o m s k u r e t i sen tid. De med s p i r a l e r o r n e r a d e små b r o n s b l e c k s f r a g m e n t e n böra till tiden n ä r a sammanfalla med s p i r a l h i i v n d n å l e n , u n d e r det att r a k k n i v e n återigen måste h ä n f ö r a s lill den y n g r e b r o n s å l d e r n s början. E n vida senare tid tillhöra de två i röseytan påträffade skelettgravarna. Utan tvivel hyser roset i sin övre, ä n n u oundersökta del ytterligare g r a v a r av samma enkla beskaffenhet. Förekomsten av dessa g r a v a r ä r u r flera s y n p u n k t e r a n m ä r k n i n g s v ä r d . Någon fullt tillförlitlig tidsbestämning av dem ä r vansklig att lämna, men det omvikta bronsbeslaget från grav I I kan ej g ä r n a placeras tidigare än i vikingatid och torde s n a r a s t tillhöra dennas avslutning. Är alltså grav 11 att hänföra till den förhistoriska tidens slut, måste det anses såsom förenat med största grad av sannolikhet att också grav I I I hör hit. Det avlägsna, man kan n ä s t a n säga i ödemark belägna Koparveröset utgör med h ä n s y n till det senast anförda en god parallell till ett sommaren 1940 av författaren undersökt större gravröse vid H. A r b m a n , En bronsåldersgrav från St. Hallvards i Silte, Gotländskt arkiv 1940, fig. 1—3. 18 S. S t u r m s . Die ältere Bronzezeit im Ostbaltikum. Berlin u. Leipzig 1936, sid. 42, Taf. 10: f. 1! E T T K R A T E R R O S E PÅ G O T L A N D 111 Vies-Mickelgårda i Väskindo socken, vilket i centrum inneslöt en mansgrav från övergången mellan bronsålderns andra och tredje period och i sin yta ägde tre skelettgravar, av vilka en genom sitt lämligen rikhaltiga innehåll av föremål kunnat dateras till tiden omkring 1000 e. Kr.14 Enligt på platsen inhämtade upplysningar skulle lidigare vid grushämtning andra likartade skelettgravar kommit i dagen i ytan av roset vid Vies-Mickelgårds men bekymmerslöst förstörts. Man har svårt att föreställa sig, att detta i två gotländska bronsåldersrösen konstaterade gravskick från den hedniska tidens slut endast skulle uttrycka ett tillfälligt och loknit tillämpat tillvägagångssätt utan egentlig innebörd. Det skiljer sig på ett avgjort sätt från det under vikingatid vanligen utövade liegravningssättet på ön, vilket kännetecknas av ofta mycket rikt utstyrda gravar i rosen eller under flat mark, samlade i fält och i omedelbar eller nära anslutning till begravningsplatser från äldre tid. I avvaktan på framtida undersökningar, som måhända skola bringa ökad klarhet i denna fråga, skall här endast anföras som tänkbar förklaring, att detta från sen förhistorisk tid härrörande begravningsbruk, som kunnat påvisas i ifrågavarande gotländska bronsåldersrösen. är av främmande, östligt eller sydligt ursprung belagt exempelvis inom det slaviska kulturområdet i söder, där äldre storhögar någon gång funnit användning som gemensamma begravningsplatser för den nyinflyttade befolkningen. Det skulle under dessa förhållanden snarast ha varit främlingar, antingen invandrare eller slavar eller annat folk med låg social ställning, vilka utvalt eller tvingats utvälja de ensligt belägna rösena som begravningsplatser. MaterialeLs bristfällighet tilllåter emellertid tillsvidare ej några mera bestämda slutsatser. Koparverösets byggnadssätt med en cylindrisk mur i det inre är principiellt sett ingenting enastående bland gravminnesmärken från bronsåldern i Skandinavien. På detta byggnadssätt finnas tvärtom ganska talrika belägg. Koparveröset utgör emellertid det mest monumentala, hittills påvisade exemplet på murningsteknikens utövande inom nordiskt område under denna tid. Sannolikt i allmänhet från äldre bronsålder stammande rosen med kanten lagd i mur äro kända från ett flertal trakter, och ej heller ovanliga äro sådana med en inre, cirkelrund mur. Ofta markerar väl denna ett mindre röse, som sedermera blivit överbyggt, men säkerligen ej alltid. Ett särdeles gott " M. S t e n b e r g e r , o. a. a. 112 MÅRTEN STENBERGER prov på en dylik skapelse bland B o h u s l ä n s av allt att döma vanligtvis kantmiirade bronsåldersrösen ä r det största av de sju rösena på Kolossberget i Kville socken 1 3 och som östlig parallell till detta k a n e r i n r a s om det av Eskil Olsson undersökta kumlet vid Tjädransbäcken i Säbrå socken. Ångermanland." 1 Den inre muren är även bekant från norskt håll. 1 7 Många a n d r a exempel på bronsålderns intresse för och färdighet i konsten att i viss omfattning uppföra murade minnesmärken skulle k u n n a anföras. Även annorstädes på Gotland än i n o r r förekomma rosen av antaglig bronsåldershärstaniiiiiig. vilka presentera en hög, lodrät yttersida i kallmur. Ett sådant ä r t. ex. det bekanta roset vid L a u p h a r g i på sydsidan av St. K a r l s ö . l s Man skulle under hänvisning till detta k u n n a draga slutsatsen att. Koparveröset i u r s p r u n g l i g gestaltning haft ett motsvarande utseende, cl. v. s. alt den nu inuti roset belägna högmuren varit en tidigare skådesida och att roset först vid ett mera framskridet tillfälle under bronsåldern och i samband med förnyade jordfästningar givits sin nutida prägel. Den yttre, låga muren, kantkedjan, skulle då vara att uppfatta som en yngre, yttre g r ä n s . N ä r denna utbyggnad skedde, doldes högmuren genom uppläggandet av ett stenhölje. Ett sådant utvecklingsförlopp k a n naturligtvis ingalunda betraktas som uteslutet, särskilt med tanke på det under bronsåldern gängse bruket att utöka och förhöja äldre g r a v a n l ä g g n i n g a r , e h u r u det i föreliggande fall synes mig mindre sannolikt. Det förä n d r a r heller ingenting i sak. Den regelbundna försänkningen i rosets mitt k v a r s t å r och måste få sin förklaring. Undersökningen av Koparveröset gav intet nöjaktigt besked om rosets i n r e k o n s t r u k t i o n . F ö r h å l l a n d e t , att den djupa f ö r s ä n k n i n g e n var fylld med löst liggande sten i motsats till den kompakta stenmassan innanför den m u r a d e v ä g g e n , skulle k u n n a tolkas som vittnesbörd om att också ett innerliv u r s p r u n g l i g e n funnits och sedermera r a s a t samman. Något grundskift till en sådan uppläggning kunde G. H a l l s t r ö m , Bohusläns fasta fornlämningar från hednatiden, 7, Tanums härad. Bronsålderns gravar, Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskr. 1917, sid. 70 ff. 10 E. O l s s o n , Översikt av de fasta fornlämningarna i Ångermanland, Fornvännen 1914, lig. 10 och 15. 17 H. S c h e t e l i g , Norske Kulturforbold i Broncealderon, Aarsberetning 1907, sid. 10. 18 M. S t o n b o r g c r, o. a. a., fig. 2. 15 ETT K R A T E R RO S E P Å GOTLAND 113 likväl ej påvisas vid undersökningen. Befintligheten av en stenkista i Koparveröset liksom i murade bronsåldersrösen på fastlandet stöder ej hålrumsteorien. Men vad är under dessa förhållanden meningen med den omsorgs fullt upplagda innermuren, vilken på ett tornliknande sätt reser sig till över 21/1> m:s höjd? Den kan som nämnts äldst ha bildat yttersida, och detta i och för sig skulle då ge en ny uppfattning om utseendet av bronsålderns gravmonument i sten, sannskyldiga byggnadsverk, vartill vi från senare tider ej äga motsvarighet. Har däremot högmuren från början varit innesluten i roset förefaller dess uppförande meningslöst, om den ej haft en bestämd funktion att fylla. Endas! fortsatta undersökningar kunna emellertid avgöra, huruvida teorien att det funnits ett rum i det inre är riktig eller falsk. Anläggningar sådana som de nämnda från Nordens bronsålder med yttre ringar av stora stenblock, med terrasser av sten eller höga murar kring de dödas vilorum ha sina nära paralleller i gravbyggnader från slutet av stenåldern-början av bronsåldern i de västeuropeiska länderna. Det kan knappast råda tvivel om att våra murade rosen från bronsåldern äro att betrakta som avläggare av denna vida mera remarkabla stenbyggnadskonst, som uppträder i en mängd varierande former, men för vilken en högt utvecklad kallmurningsteknik är det mest konstitutiva kännemärket. Det murade skandinaviska bronsåldersröset ingår enligt denna tydning i det stora geografiska och kulturella sammanhang, som manifesteras av begreppen dösar, gånggrifter och hällkistor med gavelhål. Delta alldeles oavsett, om den uppställda hypotesen om ett inre rum i vissa av representanterna för denna gravminnesform kommer att befinnas befogad eller ej. Snabbt framvuxna lokaltraditioner ha satt sin prägel på monumentens utformning inom skilda områden, och som Säve i sitt ovan anförda uttalande uttryckt sig, äro kanske de murade rösena på Gotland endast att anse som »en nödhjelp» för en annan kulturs bättre kunnande. Sambandet framstår icke desto mindre redan nu i ganska klar belysning. SUMMARY M Å R T E N S T E N B E R G E R : A crater cairn in Gotland. There are in Gotland a considerable number of large grave cairns. which in general will probably date from the earlier Bronze Age. They 8 — Fornvännen 19*2. 114 MÅRTEN STENBERGER are usually somewhat remote from present day settlements or ciiltivablc ground, and dose to the probable shore line of tbo Bronze Age. Most frequently they have a valium, which is either in the form of a wall, or consists of raised stone blocks set in a continuous circle, or at equal ilistances from each other. Settings of cobble-stones may often be met with round the foot, or an outer ring of large stones placed far apart from each other. As a rule the cairns are 15—20 metres in diameter and 1—2 metres in height, but they are often considerably larger, and may then be 4—7 metres high and up to 45 metres in diameter. Only some few smaller Bronze Age cairns have hitherto been fully investigated, but no larger ones. The author gives an account of the investigation, during the summer of 1941, of a Bronze Age cairn at Koparve in Lärbro parish in North Gotland, which measured 23 metres in diameter and 2.7 metres in height. It was constructed entirely of limestone, and for the rest was characterized by a style which is peculiar to a large number of the Bronze Age cairns in Gotland, namely the occurrence in the centro of a regular, crater-like depression (fig. 4). This had a depth of 1.5 metres. These depressions are not due to plundering, and they are hardly original. The author suggests the possibility that they are due to the caving in of a hollow space. The cairn examined at Koparve in Lärbro proved to have an outer platforra % a metre in height, built up of limestone. At a distanee of about 3 metres inside the outer edge of tbis platform was found a 2.6 metres high wall, running round the cairn and carefully built up of limestone (fig. 5). This wall surroundcd the depression referred to above in the centre ot the cairn. At the bottom, approximately in the centre of the cairn, a walled cist of thin limestone slabs (I) lying NNE— SSW (figs. 6—8) was uncovered. In disorder at the bottom of the cist lay two human skeletons, to which belonged a large pin with a spirally twisted head, a spiral thread broken into two parts, two tubular sheets of metal, and four spiral-shaped finger rings, all of bronze (fig. 9). Among the stones outside the cairn were found a bronze razor with a stylised horse's head, and a small bronze fragment ornamented with spirals (fig. 10: 1—2), probably deriving from despoiled graves. Further, in the surface of the cairn two secondary skeleton graves were found (II—III), probably from late prehistoric times (the Viking period), which is indicated, inter alia, by a doubled-ovor unornamented bronze mount with remnants of leather in grave II (fig. 10:3). The cist grave is dated by the large pin to the second period of tho Bronze Age. The pin is of Pomeranian type. There are two other somewhat similar brooches from Gotland, but for the rest the type is unknown from Northern regions. No walled inside to the high built-up wall in the interiör of the cairn could be observed during tho exeavation. It is possible that one bad originally existed, although it had subsequently fallen in. Thus no evidence that a larger space had existed in the cairn emerged from the investigation. The author hopes that he will be able to complete the investigation of this cairn shortly and also to excavate a couple of similar burial cairns dose by. The present account of the investigation must therefore be looked upon as preliminary. The author compares the early Gotland Bronze Age cairn with the graves erected within walls from the end of the Stone Age to the beginning of the Bronze Age met with in West European countries. If this interpretation is correct, the Nordic Bronze Age walled cairn fits into the same great geographical and cultural connection as the dolmens, passage-graves and cists with gable holes of the Stone Age.