Förhistoria och språkforskning : ett genmäle Balodis, Francis Fornvännen 1944(39), s. 306-310 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1944_306 Ingår i: samla.raa.se

FORHISTORIA OCH SPRÅKFORSKNING
ETT GENMÄLE
AV F Ii A N C I S IS A L O 1) 1 S

I

sin i detta häfte publicerade uppsats »Ha liverna kommit från Asien» har professor Björn Collindcr med en överlägsen språkforskares mcniorattityd velat låta en tillintetgörande kritik komma mig till del för min liveruppsats i Fornvännen 1944, häfte 3. Redan på de första raderna tror professor Collinder sig kunna påstå, alt arkeologien enbart »endast... under speciellt gynnsamma omständigheter... med hjälp av fornfynd kan följa ett folks öden århundraden och årtusenden tillbaka», ty »så snart arkeologen har kommit elt försvarligt stycke in i förhistorisk tid, hamnar han lältcligen i en labyrint, där han inte hittar vägen utan språkets Ariadnetråd». Enbart arkeologiska bevisföringar skullo enligt prof. Collinder knappast kunna äga giltighet över huvud taget, »vilket vitsord man än mä tillmäta do förebragta fornfyndens vittnesbörd». Sannerligen, prof. Collinder tycks i sina utläggningar vilja påstå, att språkvetenskapen icke endast äger ett hypotetiskt, genom lärt teoretiserando vunnet material, utan också kronologiskt absolut oantastliga, faktiska data, t. o. in. ur de förhistoriska språk, som icke efterlämnat några skriftliga källor från äldre tid. Om detta verkligen vore fallet, så skullo förvisso språkvetenskapen äga företrädet framför arkeologien vid behandlingen av förhistoriska problem. Emellertid kan, vad liverna angår, icke ens frågan om två liviska dialekter, resp. om två kulturellt och geografiskt till varandra gränsande liviska stammar liehandlas enbart på grundval av språkliga källor, ej ens under historisk tid. Prof. Collinder tycks exempelvis vilja påstå, att »en del smärre olikheter mellan Livlandlivernas och Kurlandlivernas munarter» skulle ha utvecklats först på senare tid.

FÖRHISTORIA

O C II S P R Å K F O R S K N I N G

307

Hade likväl prof. Collinder studerat livernas äldre historia och framför allt H e n r i k s av Lettland krönika, den livländska r i m k r ö n i k a n och do »livländska u r k u n d e r n a » , så skulle h a n i denna litteratur också ha läst om olika liviska landskap. Och de arkeologiska fynden (vilka inte s y n a s ha intresserat prof. Collinder) bevisa därjämte, att på dessa liviska l a n d s k a p s områden förekommit kulturer, som i detalj e r n a avvika från v a r a n d r a , vilket också måste i n n e b ä r a två liviska stammar vid sidan av v a r a n d r a . Icke endast genom de mest olikartade fornsaksformer, utan också genom helt olika gravskick (särskilt gäller detta under den y n g r e j ä r n å l d e r n ) giva sig dessa tillkänna, något som tydligt framgår av de arkeologiska s a m l i n g a r n a i Historiska museet i Riga och av tillhörande grävningsrapporter. H u r nödvändigt studiet av historiska källor skulle k u n n a vara t. o. m. för s p r å k f o r s k a r e n torde framgå redan av prof. Collindors påstående, att liviska språket »har n ä s t a n inga gamla minnesmärken (bortsett från ortnamn och p e r s o n n a m n ) » ; hado nämligen prof. Collinder läst H e n r i k s av Ijettland krönika, skulle h a n i kap. XV § 3 också h a funnit ett i ifrågavarande s a m m a n h a n g betydelsefullt liviskt uttryck: »maga magarnas». Den arkeologiska forskningen under de senaste 20 å r e n 1 h a r fastslagit tre finsk-ugriska i n v a n d r i n g a r till Baltikum, resp. också till det n u v a r a n d e I^ettland, under förkristen tid: omkring 4000 f. Kr. k a n i k e r a m i k e m a , omkring 1100 f. Kr. det finsk-ugriska folk, som j a g betecknade som förfäder till liverna, ooh slutligen, enligt prof. H. Moora 2 »icke långt före Kr. f.» förfäderna till esterna, som »också delvis med sig assimilerade den tidigare bronsåldersbefolkningcn i landet». F r å n den kultur, som enligt min uppsats först konstaterades i R e z n a s och Klanjjji omkr. 1100 f. Kr., leder en obruten utvecklingslinje fram till den liviska kultur, som senare omtalas i H e n r i k s av Lettland krönika. Detta faktum h a r prof. Collinder icke k u n n a t botvivla, och sålunda k v a r s t å r som ett bevisbart faktum — u t a n något Jfr F. B a l o d i s , Det äldsta Lettland, Stockholm 1940; även s a m m e förf., Die baltische-fiiiniscb-ugrischo Grenze in Lettland in vorgeschicbtlicber Zeit i Mémoires do la Société Finno-Ougrionne 67; s a m m e förf., Ethnische Probleme und die archneologiscben Untersuchungen der letzten Jahre in Lettland i Acta Univ. Latv., Fil. u. filos. fak. ser I I I : 2; s a m m e förf., Arkeologiska synpunkter på livisk bosättning i Lettland i Fornvännen 1944, häfte 3. * H. M o o r a , Die Vorzeit Estlands, Tartu 1932, s. 46 f.
1

308

FRANCIS

BALODIS

språkvetenskapligt bistånd — detta mitt påstående, att livernas förfäder äro att söka i befolkningen i Reznas, Klangi, Särnate etc. Vad beträffar den väg, som detta finsk-ugriska folk tagit från sitt urhem, över det sydryska stäppområdet och fram till Dimas och Östersjöns stränder, så har prof. Collinder ej heller i detta fall kunnat rubba min arkeologiska bevisföring. Den överensstämmer för övrigt till alla delar med prof. V. Gorodzovs i fråga om den finsk-ugriska Seima-kulturens ursprung från Västsibirien (i Asien!). 3 Det är blott att beklaga, att prof. Collinder inte tycks ha läst den ryska litteraturen på detta område.4 Lika omöjligt som det är att betvivla den faktiska släktskapen mellan fynden från Särnate i Lettland och från Gorbunovo i östra uralområdet samt Sigirskoje i guv. Sverdlovsk, — lika omöjligt är det för prof. Collinders språkvetenskapliga hypoteser att geografiskt förflytta en träskboplats frän Västsibirien (i Asien!) till »östra (delen av europeiska) Ryssland». Förmodligen tycks dock prof. Collinder vilja detta, då han föreslår att min formulering av de liviska förfädernas invandring skulle ändras på så sätt, att »man måste ersätta Lettland med Baltikum och Asien med östra (delen av europeiska) Ryssland...» Om språkforskaren, helt utan att räkna med de nyaste arkeologiska resultaten, skulle vilja bygga upp sina förhistoriska hypoteser, så skulle han i betydligt högre grad än en arkeolog vara i stånd att uppdikta »verklighetsfrämmande skuggbilder, långt mera overkliga än de skepnader med vilka Odyssevs samtalade i underjorden». För övrigt tycks prof. Collinder icke heller ha studerat den arkeologiska litteraturen om »kimmerierna», trots att man i dessa t. o. m. förmodat »finnar»; det är visserligen huvudsakligen undersökningar, som utförts av ryska arkeologer, 5 i vilkas terminologi uttrycken »kimmerierna» och »den kimmeriska kulturen» motsvara ett allmänt vedertaget vetenskapligt begrepp. För prof. Collinder förefalla dock »kimmerierna» misshagliga . . . Ett faktum, som dock borde vara bekant för prof. Collinder, är att icko endast Homeros och Herodotos (I och IV), som professorn tycks tro, utan också Strabo (XIII) lämna upplysningar om kimmerierna.
• V. A. G o r o d z o v , Kuljlury bronzovoj epochi v Srednej Rossii, 1915, s. 179 ff. 4 Jfr citaten i min livcruppsats i Fornvännen 1944, häfte 3. 6 Jfr dock även M a x E b e r t , Siidrussland im Altertura, 1921, s. 73 ff

FORHISTORIA

OCH

SPRÅKFORSKNING

309

Och varför liverna icke genom sin vandring skulle ha kunnat till Baltikum förmedla de kronologiskt väl motsvarande hettitiska bronsfigurerna och stäpphästen är mig en gåta: talar språkforskningen emot också denna möjlighet? Prof. Collinder ogillar, att jag, i likhet med andra författare, i min uppsats kallat vepsiskan för s. k. västfinsk sanskrit, men detta kan väl knappast ha något att göra med utredningarna om livernas urhem. Motsvarande uppgifter beträffande det liviska språket och dess släktskap med de andra finsk-ugriska språken äro ju över huvud taget endast inledningsvis av betydelse för min liveruppsats, vilken alls icke ville vara ett språkvetenskapligt utan ett arkeologiskt bidrag lill frågan om livernas ursprung. Däremot skulle jag vilja fråga, om prof. Collinder i sin kritik av mina utläggningar avsiktligt lämnat så knappa uppgifter angående slaviska och germanska lånord i liviskan? Jag är icke språkforskare (och vill icke vara del), men det förefaller mig dock som om i liviskan funnes gamla lånord ur germanska språken, t. ex. serk (skjorta), léba (bröd), tövroz (dyr), lambaz (får), rikaz (rik), ärmaz (kär), valda (område) m. fl., och från slaviskan exempelvis väärod (port), völ (trollkarl), sän (släde), torg (torg), räntpz (bok), uiida (fiskredskap), sund'Q (bestraffa), näfoz (kol) m. fl. Jag har också hört språkforskare påstå, att senare lånord (redan från ryskan) endast kunna bevisas genom förmedling av de lettiska lånen i liviska språket, liksom också liverna kalla ryssarna själva kriévp/z eller kriév (enligt lettiskan) och icke vene, som de andra västfinnarna. Dock upprepar jag: språkvetenskapen kan icke ensam lösa förhistoriska problem på ett felfritt sätt, något som däremot arkeologien för det mesta är i stånd till, och gärna då i samarbete med objektiva språkforskare utan förutfattade meningar. Just de ur jorden framgrävda fornsakerna tala ett direkt verklighetstroget språk, och om arkeologiska fakta icke bli beaktade vid behandlingen av förhistoriska problem, något som framför allt i äldre tid, under 1800-talet, var fallet, så kunna lätt hypoteser skapas, som icko äro hållbara. Prof. Collinder tordo erinra sig de ironiska utläggningar, med vilka prof. Rudolf Meringer redan för 47 år sedan karakteriserade motsvarande indogermanska, rent språkliga hypoteser i förhistoriska frågor: 6 ville man, menade Meringer, endast språkligt leda dylika
•Rudolf 1897, s. 123. Meringer, Indogormanische Sprachwissenschaft, Leipzig

310

FRANCIS

B A LO D I S

problem i bevis, så »kunde man också (vilja) draga den slutsatsen, att (bland indogermanerna) icke förekommit n å g r a söner (lat. filius, gr. muQ, avvikande från gi. s u n u s , gsl. synQ, Ut sunus, got. s u n u s » , och — k u n n a vi tillägga — lett. dels). D ä r a v slöt redan på den tiden Meringer, att »frågan om kultur och urhem endast kommer att k u n n a lösas av arkeologien och den förhistoriska forskningen»; språkvetenskapens roll vore därvidlag endast »att tagas till råds». Kallar alltså prot. Collinder en på detta sätt uppbyggd arkeologisk undersökning för ett exempel »på h u r samarbetet mellan arkeologi och språkforskning icke bör bedrivas», så förefaller h a n vilja förfäkta hypoteser som e r i n r a om 1800-talets.

S U M M A R Y F R A N C I S B A L O D I S : History and philologtj. A n answer. The author shows, how incautious it can be to base the history of a people on philological hypothesises alone. Unfortunatoly, Professor Collinder has not used the historical and archaeological sources, nor could he shake the archaeological argumentation of the author. Thus, Professor Collinder's polemic paper must be compared with some philological manifestations of the last century which now are quite out of date.