38 Ri ksantikvarieämbetet Fem pelare - en vägledning för god byggnadsvård Stig Robertsson - en vägledning (ör god byggnadsvård Fem pelare - en vägledning för god byggnadsvård Stig Robertsson du Q.f) Riksantikvarieämbetet Förord Att arbeta med äldre bebyggelse, vare sig det handlar om att vårda och använda den eller att restaurera och anpassa för nya behov, är ofta oerhört fascinerande. His­ torien tränger på från alla håll. Man undrar vad den a v­ sågade bjälken betyder, hur målningen applicerats på väg­ gen, vad slitageskadorna är åstadkomna av och hur ar­ kitekten tänkte när han utformade anläggningen. Skön­ heten i den åldrande materien framträder och vi beun­ drar hantverksskickligheten bakom det smäckra utför­ andet. Husen talar till oss, och ju mer kunskap vi skaf­ far oss om dem, desto mer förstår vi vad de säger. Samtidigt växer insikten om hur ömtåligt detta bud­ skap är, hur snabbt en okänsligt genomförd åtgärd kan göra meddelandet oläsligt, och hur lätt ett skönhetsvärde förbyts i en trist upplevelse av standardmässig nybygg­ nadsfinish . Den ambitiöse byggnadsvårdaren ställs hela tiden inför en mängd svåra ställningstaganden. Hur ska man anpassa på ett varsamt sätt? Vilken underhållsmetod är riktig? Hur ska man förhålla sig till byggnadens his­ toriska ridsskikt? Vilka material fungerar tillsammans med konstruktionen? Samt inte minst: H ur ska en bygg­ nadsvårdsprocess se ur där alla dessa, ofta subtila, as­ pekter kan göra sig gällande? Denna bok syftar till att ge vägled ning vid dessa ställningstaganden. Fem pelare - en vägledning för god byggnadsvård är den första sammanställningen på svenska av de principer och förhållningssätt som de senaste årtiondena diskuterats, och även i varierande utsträckning tillämpats inom svensk byggnadsvård. Boken är också Riksantikvarieämbetets svar på rege­ ringsuppdraget Byggnadsvårdsprinciper. De fem pe­ larna kan ses som ett bärverk för en god och långsik­ tig byggnadsvård . Inom denna ram behandlas princi­ per, förhållningsätt och aspekter som på olika sätt be­ rör de flesta som kommer i kontakt med byggnads­ vårdsfrågor. Marianne Lundberg Avdelningschef Antikvarisk-tekniska avdelningen 5 Innehåll A. Sammanfattning B. Förutsättningar Inledning Föregångare och utgångspunkter Synsätt och principer 8 10 11 19 34 C. Råd och förhållningssätt Kunskap Varsamhet Att förvalta Att förhålla sig till historien Material och teknik 38 39 59 80 85 111 D. Processen Byggnadsvårdsprocessen 136 137 Bilaga 1: Byggnadsvårdens begrepp - definitioner Bilaga 2: Litteraturförteckning 147 153 A. l l 8r -rr;:fCMi~ _____ , L-----l r ··· -- c~----- · -? l == ::- =-"-- __ GJ'f;{M ;::, --­ ~-===-- --- -'?->, ·-­ 1 ~ :=-- -:::=:1., '-------.! Riksantikvarieämbetet har av regeringen fån i uppdrag att fo rmulera byggnadsvårdsprinciper. Uppdraget har under arbetets gång utvecklats till en Vägledning för god byggnadsvård, som ska vara användbar i många olika situationer, till exempel vid myndighetsutövan­ de och rådgivning. Syftet är an höja kvaliteten inom byggnadsvården, och vägledningen avses i tillämpliga delar vara giltig för alla typer av bebyggelse. Det bärande synsättet är a tt undersökningen av själva bebyggelsen, dess historia och kulturvärden är det centrala. Tillsammans med övriga fö rutsä ttningar för bevarande, åtgärdsbehov och vård får dessa aspekter vara avgörande för vilka åtgärder som ska genomfö­ ras. Detta ställer krav på motivering av ställningsta­ ganden och dokumentation. Med denna innebörd for­ muleras en övergripande princip för byggnadsvården: • Varje bebyggelsevårdande situation är unik, med många samspelande fa ktorer och förutsättningar. Den kräver sin egen speciella kunskapsuppbyggnad med a nalyser, bedömningar och ställningsraganden som måste tydliggöras, motiveras och dokumenteras. Vägledningen är i övrigt formulerad som ett antal råd. De syftar dels till att främja kunskapsuppbyggande och dokumentation som grund för ställningstaganden, dels till att beskriva möjliga förhållningssätt till frågor om varsamhet, förvaltning, historiesyn samt material och teknik. Inledningsvis beskrivs den histor iska utvecklingen av byggnadsvårdens synsätt, internationella principdoku­ ment samt samhällets mål. Vägledningens huvuddel är de fem pelarna. Där behandlas olika förhållningssätt uti­ från fem aspekter av byggnadsvårdsarbete: • Kunskap Om nödvändigheten av att undersöka och ta fr a m kunskap om en byggnadsmiljö och dess kultur­ värden innan beslut tas om förändring; att moti­ vera varför en åtgärd genomförs; samt a tt slutligen dokumentera det som verkligen utförs och vad som tas bort. • Varsamhet Om ett varsamt förhållningssätt när en byggnad be­ höver ändras och anpassas till nya behov. • Att förvalta Om varsamhet vid brukande, vård och underhåll, samt om vård program . • Att förhålla sig till historien O m a tt ta ställ ning till de värden en byggnads oli­ ka tidsskikt representerar vid ändringsåtgärder, samt a tt förhålla sig till rekonstruktioner och nya tillägg i äldre miljöer. • Material och teknik O m mater ial- och teknikfrågornas betydelse fö r god byggnadsvård. Både så kallade traditionella ma­ terial, modernismens mater ial och installations­ tekniken berörs. Det avslutande kapitlet behandla r byggnadsvårds­ processen. Där sätts de ovan beskrivna aspekterna och förhållningssätten i relation till varandra, och pro­ cessen beskrivs så som den kan se ut ur några olika aktörers synvinkel. 9 s. Förutsättningar lO Inledning Byggnadsvård handlar om att på ett förständigt sätt använda och hushålla med de resurser vår bebyggel­ se utgör, och att föra detta arv vidare till våra barn . Resurserna består inte enbart av materiella ting i form av byggnader, anläggningar och inredning, utan ock­ så av deras mångskiftande kulturella och historiska sam­ manhang. De bebyggelsemiljöer som omger oss, med all a deras betydelser och minnen, är en väsentlig käl­ la när vi formar vår framtid. Detta är också andemeningen i propositionen Kul­ turarv- kulturmiljöer och kulturföremål (1998199:114 ), där mål för kulturmiljöverksamheten ställs upp. Här vid­ gas synen på hur kulturmiljöarbete ska bedrivas. Dia­ log och ökad delaktighet blir viktiga utgångspunkter, och samtidigt förs det hållbara samhä llet och respekten för ouka gruppers kulturarv fram som självklara förut­ sättningar. Dessutom vidgas begreppet kulturmiljö till att även omfatta miljöer ti llkomna under vår egen tid. Byggnadsvårdens synsätt kan och bör också omfatta be­ byggelse som format nu levande generationer. Fem pelare - en vägledning för god byggnadsvård beskriver och utvecklar ett sådant synsätt på bygg­ nadsvård. Skriften är också en sammanställ ning och presentation av principer, arbetssätt och erfarenheter som i vissa fall diskuterats ända sedan 1800-talet. Syf­ tet är att lyfta fram byggnadsvårdens i dag aktuella ståndpunkter och värderingsgrunder genom teoretis­ ka resonemang och praktiska exempel, och att göra dem tillgängliga för diskussion. Fem pelare är således inte tän kt som en heltäckande handbok i praktisk byggnadsvård, utan mer som en hjälpreda och rikt­ ningsgivare i formuleringen av för håll ningssätt, ut­ gångspunkter och arbetsmetodik i o li ka byggnads­ vårdssituationer. Den är naturligtvis ett tidsbundet dokument som speglar ett genomsnitt av byggnads­ vårdens ståndpunkter kring millenn ieskiftet 2000. Varje generation byggnadsvårdare måste ta sig an de här frågorna på nytt. Många exempel och bilder är hämtade från den tra­ ditionella byggnadsvården, till stor del beroende på att det är inom detta fält som metoder och synsätt har ut­ vecklats. Vägledn ingens övergripande budskap är dock att de här redovisade förhållningssätten och råden är generella och tillämpliga på all bebyggelse, under förut­ sättning att man utgår från varje byggnadsvårdssituations speciella förhållanden. Regeringsuppdraget Bakgrunden till vägledningen är ett regeringsuppdrag som Riksantikvarieämbetet fick i regleringsbrevet för 1999. Här anges att "Riksantikvarieämbetet skall föreslå och förankra generella principer för byggnadsvården inom kulturmiljösektorn. Riksantikvarieämbetet skall vara drivande i arbetet för att höja kvaliteten på statens in­ satser inom byggnadsvårdens område." Det betonas också att "uppdraget skall genomföras i samverkan med kulturmiljösektorns regionala företrädare". l uppdragstexten hänvisas dessutom till den tidi­ l l gare genomförda Förstudie om utbildningsbehov och kompetensfrågor inom byggnadsvården. Där formu­ leras åtminstone två olika utgå ngspunkter för det kommande regeringsuppdraget. Enligt den första ut­ gångspunkten efterfrågas generella principer för bygg­ nadsvården i form av till exempel föres krifter, all­ männa råd eller handböcker, med syfte att klargöra in­ tentionerna i kulturmiljövårdens primära lagar och för­ ordningar, dvs. kulturminneslagen (KML), förord­ ningen om statliga byggnadsminnen och bidragsför­ ordningen. Som ett vidare syfte anges att den kvalitets­ och kompetenshöjning detta bedöms medföra också ska komma den övriga byggnadsvården till godo, vil­ ken huvudsakligen regleras genom plan- och bygglag­ en (PBL) . Därigenom kan bland annat en ökad genom­ slagskraft förväntas för den allmänna varsamhet som PBL kräver vid ombyggnad. Förstudiens andra utgångspunkt är mer allmän. Den handlar om restaureringsprinciper som ett hjälpmedel för kulturmiljövårdens företrädare i den dagliga kon­ takten med fastighetsägare, projektörer och byggföre­ tag. I det sammanhanget efterfrågas ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser, länsmuseer och förvaltare av kulturhistOriskt värdefulla byggnader för att utveckla diskussionen om vilka restaureringsprincip­ er som ska vägleda byggnadsvårdsar betet. Riksantikvarieämbetets dokument Restaurerings­ policy- riktlinjer (ör god byggnadsvård, som 1998 var föremål för remissbehandling, har också haft bety­ delse för den föreliggande vägledningen. - qrl ~~11M!t~~ ÄA ~ MfM ~M M~IMJ.A' Ol:._ , ~~~Aktrr ~ '? !JA Inriktning och uppläggning Med dessa utgångspunkter har Riksantikvarieämbe­ tet valt att utveckla uppdraget till en vägledning för god byggnadsvård, med målsättningen att den ska vara användbar i ett flertal olika situationer. Detta är således en vidare ansats än till exempel en skrift av typen allmänna råd med inriktning mot den KML-reglerade byggnadsvården . Inom ramen för det bredare begreppet vägledning har i stället ett par allmängiltiga principer formulerats, där bokens grundläggande synsätt läggs fast. Dessa principer är sedan utgångspunkt för det resonemang kring ett antal förhållningssätt och råd, illustrerade med bil­ der och exempel, som större delen av boken består av. Först understryks det övergripande behovet av kun­ skap, där också frågor kring värdering, motivering och dokumentation är inbegripna. Därefter behandlas fyra aspekter av byggnadsvården: varsamhet, att förvalta, att förhålla sig till historien samt teknik och material. Det­ ta är vägledningens huvudavsnitt och utgör de fem pelare som byggnadsvården kan sägas vila på. I den avslutande delen koncentreras uppmärk­ samheten på hur byggnadsvårdsprocessen kan se ut. Boken inleds med en historisk resume om restaure­ ringsprinciper, internationella dokument och politis­ ka ställningstaganden. 12 I begreppet b)'ggnadsvård finns ett helhetsper­ spektiv som inbegriper dels förändringssituationen med ombyggnader, restaureringar och rekonstruktio­ ner, dels den mer fortlöpande vården, förvaltningen och användningen av bebyggelsen. Båda dessa sidor be­ handlas i vägledningen. Syfte Målsättningen är att omfatta hela den bredd som an­ tyds i regeringsuppdraget och i förstudien, med det ge­ nerella syftet att höja kvaliteten inom byggnadsvården. Vägledningen ska således fungera som: • En gemensam grund för ställningstaganden för de myndigheter som arbetar med byggnadsvårdsfrå­ gor av olika slag, ofta vid tillämpningar av lag­ stiftning och förordningar. • Stöd åt de myndigheter och institutioner som i sina kontakter med allmänheten, fastighetsägare, kon­ sulter, entreprenörer och andra myndigheter behöver motivera och konkretisera vad god byggnadsvård innebär. • En sammanställning och ett tydliggörande av prin­ ciper och förhållningssätt, som är mer eller mindre vedertagna och tillämpade inom byggnadsvården - och att därmed göra dem allmänt tillgängliga i praktisk verksamhet, samt för kritisk granskning och debatt. möjligheter för bebyggelse med kulturvärden som vik­ tiga instrument för byggnadsvården. "Varsamhetspara­ grafen" (3 kap. 10 § PBL) innebär att varsamhet ska iakttas vid ändring av all befintlig bebyggelse. Vägledningen omfattar också detta perspektiv, och syftar till att i tillämpliga delar vara giltig för alla ty­ per av bebyggelse från olika tidsperioder. En så bred tillämpbarhet kräver dock att många frågeställningar som har sin grund i olika byggnadsvårdssituationer, till exempel både monumentvårds- och varsamhets­ situationen - och med skiftande komplexitetsgrad ­ måste beskrivas och diskuteras. Det kan då framstå som om vägledningen vill före­ skriva en lika omfattande arbetsprocedur för en kvali­ ficerad restaurering i byggnadsminnesklass som för en enklare ombyggnad av ett sent 1900-talshus. Så är inte fallet. Däremot är det möjligt och även ändamålsenligt att tillämpa samma synsätt, men det är också en grund­ läggande princip i vägledningen att man måste ta hän­ syn till varje byggnads egna förutsättningar och den situation det gäller. Exempelvis behöver man alltid kunskap om den byggnad man står i beredskap att för­ ändra, men förundersökningarna är troligtvis inte lika omfattande och dessutom fokuserade på olika frågor. Även i yngre bebyggelse bör man fundera över vad tidsskikten representerar, innan man raderar ut sin föregångares arkitektoniska signatur. Materialfrågor­ na är också ständigt li ka aktuella. Tillämpbarhet En stor del av de principer och begrepp som sedan länge tillämpats inom byggnadsvården, har utvecklats i sam­ band med mer traditionell så kallad monumentvård. I de kulturpolitiska mål som riksdagen antagit fram­ går att byggnadsvården ska ses i ett brett perspektiv, och även inbegripa det vi kan benämna vardagsmil­ jöer. På senare tid har särskilt efterkrigstidens och de så kallade rekordårens bebyggelse hamnat i fokus. Därmed framträder också plan- och bygglagens skydds­ Avgränsning Byggnadsvårdande insatser utförs i dag på miljöer av mycket olika slag. Här samsas kyrkor och herrgårdar med bondstugor, stadsgårdar, fabriksbyggnader, bro­ ar, fyrtorn, samernas kåtor, kolarens skjul och 1950­ talets fo lkhemsbostad, för att nämna några bygg­ nadstyper. Inriktningen ligger numera också i större utsträckning på hela miljöer: till exempel ett stads-, by­ eller bostadsområde, en herrgårds-, bruks- eller kom­ 13 Mangårdsbyggnad, Fredrikafors, Norrbotten. Ruvaliens fäbodar, Härjedalen. Tynnelsö slott, Södermanland. Västra Gårdsten, Göteborg. Bostadsområde från 1960­ talet av arkitekten Arne Nygård. 14 Helgumannens fiskeläge, Gotland. Vassijaure station, Lappland. Butikscentrum vid Holmgatan, Falun, Dalarna. Olide kraftstation, Västergötland. Vi talar i dag om byggnadsvård i många olika typer av miljöer. Byggnadsvårdsfrågor möter oss ofta i våra olika roller, som till exempel villaägare, torpspekulant, hyresgäst, fastighetsförvaltare, bygglovsgranskare, antikvarie, arkitekt, bygghantverkare eller materialtillverkare. Byggnadsvård kan vara allt från underhåll, reparationer, ombyggnader och restaureringar till rekonstruktioner, men också en varsam användning. 15 munikationsmiljö, en fäbodsanläggning eller en kul­ turlandskapstyp. Kulturmiljön består dessutom inte en­ bart av den materiella miljön, utan också av de män­ niskor som tidigare har brukat eller i dag brukar den. Det har emellertid bedömts som nödvändigt att i väg­ ledningen göra en avgränsning av vilka anläggnings­ eller miljötyper som är möjliga att omfatta utan att be­ lasta resonemangen med allt för mycket specialutvik­ ningar, undantag och förbehåll. Generellt används i tex­ ten begreppet bebyggelsemiljö för att beteckna vilken typ av byggnadsvårdsobjekt som avses. I detta sam­ manhang definieras därför bebyggelsemiljö som att miljöns viktigaste beståndsdelar ska utgöras av en en­ skild byggnad eller en grupp av byggnader. Även mark, trädgårdar och anläggningar som är en naturlig del av bebyggelsemiljön ingår- men inte mer självständiga par­ ker, trädgårdar eller kulturpåverkade naturmiljöer med ett eget värde; och inte heller ruiner eller fornminnen, om de inte utgör en integrerad del av bebyggelsemil­ jön. Industrimiljöer kan ingå, men bara med avseende på byggnaderna, medan maskiner och tekniska an­ läggningar kräver egna resonemang. Detta hindrar inte att delar av de råd och förhåll­ ningssätt som redovisas här också kan vara tillämpliga på dessa andra miljöer. I den praktiska byggnadsvård­ en är det oftast viktigt att anlägga ett helhetsperspek­ tiv. En fullständig behandling i vägledningen skulle emellertid kräva att också dessa miljöers mer speciella förutsättningar beaktades i texten, till exempel problema­ tiken med att rekonstruera växtmaterial i en parkan­ läggning. Detta har inte varit möjligt. ställning och strukturering av redan välkända begrepp. För andra kan den ge en inblick i byggnadsvårdens syn­ sätt och arbetsmetoder. För en tredje grupp kan den fungera som en handbok, till exempel vid program­ skrivning och planering av en förundersökning eller en restaureringsprocess. Ensror del av de arbetsuppgifter inom kulturmiljö­ området som åligger Riksantikvarieämbetet, länssty­ relser, regionala och kommunala museer samt kom­ munernas byggnadsnämnder rör byggnadsvårdsären­ den som på olika sätt har sin grund i lagregler om skydd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Detta gäller till exempel : • Byggnadsminnen enligt 3 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML). • Kyrkliga kulturminnen enligt 4 kap. KML. • Statliga byggnadsminnen enligt förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m. • Bidragsärenden enligt förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. • Bebyggelse som betecknats som särskilt värdefull en­ ligt 3 kap. 12 § plan- och bygglagen (1987:10) (PBL). • Alla ärenden om ändring av byggnad där varsam­ hetsparagrafen i 3 kap. 10 § PBL är tillämpbar. • Bebyggelse som skyddas genom bestämmelser i de­ taljplan eller områdesbestämmelser enligt 5 kap. 7 och 16 § PBL. • Bebyggelse i områden som är av riksintresse för kul­ turmiljövården enligt 3 kap. miljöbalken (1998:808). Vid handläggningen av sådana byggnadsvårdsären­ den diskuteras eller föreskrivs ofta råd och riktlinjer för till exempel vård eller restaurering. Det kan stäl­ las krav på beslutsunderlag i form av förundersökningar och kulturhistoriska värderingar, eller att dokumen­ tation ska utföras. Anvisningar ges för hur olika tids­ skikt ska hanteras eller teknik och material väljas. Vägledningen avser vara ett stöd i dessa situationer. Målgrupper - och hur vägledningen kan användas Som framgår av vägledningens inriktning och syfte vän­ der sig skriften till en bred publik med anknytning till eller intresse av byggnadsvård. För många erfarna byggnadsvårdare kan den fungera som en samman­ 16 En annan viktig del av byggnadsvårdsarbetet på länsstyrelser, museer och kommunernas byggnads­ nämnder handlar om mer eller mindre informella kon­ takter med husägare och presumtiva byggherrar. Det kan handla om rådgivning eller upplysningar om vilka for­ mella myndighetskontakter som måste tas inför en om­ byggnad, vilka bidragsmöjligheter som finns, frågor om kulturhistoriskt värde, autenticitet, material och teknik eller hur nya detaljer bör utformas. Inte sällan vill en husspekulant få information om det hus han eller hon står i begrepp att köpa. Ibland mynnar kontakten ut i ett formellt ärende, till exempel en ansökan om bidrag. Lika ofta är ett sådant informellt möte den enda kon­ takt som husägaren har om sitt byggprojekt. Referensmaterial och exempel är väsentliga hjälp­ medel i denna typ av kontakter, och utifrån dem kan en diskussion föras om det aktuella projektet. Det finns en rik flora av sådana informationsskrifter, som utifrån lokala förhållanden tagits fram av museer och kommuner. Ä ven mer generella frågeställn ingar om förhållningssätt vid restaurering eller hur en ombyggnadsprocess kan se ut har en given plats i ett sådant samtal. Vägledningen syftar till att ge stöd i sådana kontakter. Boken vänder sig också till andra yrkesgrupper inom byggnadsvården: fastighetsförvaltare som arbe­ tar med vårdprogram och underhållsplanering eller som står i begrepp att starta ett ombyggnadsprojekt, bygg­ nadsantikvarier som arbetar med förundersökningar eller fungerar som antikvariska kontrollanter, arki­ tekter som upprättar restaureringsprogram eller pro­ jekterar ombyggnader, projektledare och kvalitetsan­ svariga som leder ombyggnadsprojekt, entreprenörer och hantverkare som arbetar med byggnadsvårds­ objekt, samt materialtillverkare och bygghandelsför­ säljare som utvecklar och säljer produkter för bygg­ nadsvårdsändamåL Här kan vägledningen bland an­ nat ge inblick i vilka krav som kan ställas på en väl fungerande byggnadsvårdsprocess och vilka synsätt som tillämpas inom byggnadsvården. Den kan vidare ge en insikt om att god byggnadsvård, liksom produktion av god ny arkitektur, måste få ta sin tid. Vägledningen kan också fungera som studiemateri­ al för olika brukargrupper i samband med förnyelse­ projekt eller samrådssituationer. Det kan ofta vara en styr­ ka att anlägga byggnadsvårdens synsätt om till exempel varsamhet och respekt för tidsskikt. Samtidigt kan ar­ gument hämtas för att med en förundersökning utreda områdets kvaliteter och brukarnas erfarenheter. Slutligen vänder sig boken direkt till den allmän­ het som kommer i kontakt med eller är intresserade av byggnadsvårdsfrågor. Tillvägagångssätt Av texten i regeringsuppdraget framgår att arbetet ska genomföras i samverkan med kulturmiljövårdens re­ gionala företrädare. Detta har på många sätt präglat uppläggningen av projektet. En extern referensgrupp knöts tidigt till projektarbetet. Denna bestod av Marga­ reta Al in, museichef, Kulturen i Lund, lngela Broström, antikvarie, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Eivind Claes­ son, 1 :e antikvarie, Örebro länsmuseum, Stefan Haase, antikvarie, Gotlands fornsal, samt Tomas M . Larsson, biträdande länsantikvarie, Västra Götalands län. Dess­ utom har en intern referensgrupp med deltagare från Riksantikvarieämbetets olika avdelningar deltagit. Ut­ redningen och skrivarbetet har utförts av arkitekt Stig Roberrsson, Riksantikvarieämbetet. I det inledande skedet genomfördes hösten 1999 en serie på tre allmänna seminarier kring tre av de teman som sedan har blivit huvudkapitel i vägledningen . Se­ minarierna gav värdefulla uppslag för det fortsatta arbetet. I februari år 2000 gjordes en delredovisning av re­ geringsuppdraget till Kulturdepartementet, där Riks­ antikvarieämbetet i första hand redogjorde för tolk­ ning och ambitionsnivå, hur arbetet dittills genomförts, 17 samt lade fram en tidplan för dess färdigställande. Under sommaren 2000 skickades en första version av texten, utan bilder och exempel, ut på en bred re­ miss. Ett fyrtiotal svar inkom, till övervägande del mycket positiva. Samtidigt genomfördes seminarier i Västerås, Lund och Sundsvall under temat Byggnads­ vård i utveckling, där bland annat vägledningen pre­ senterades. Hösten 2000 bestämdes att väglednjagen också ska presenteras i form av en utställning med namnet "Hus med kulturvärden- att vårda och åtgärda". Ut­ ställningen är en av Riksantikvarieämbetets satsning­ ar i samband med arkitekturåret 2001. En förfrågan om bildmaterial och exempel som kan fungera som il­ lustrationer i boken och utställningen gjordes ti ll läns­ styrelser och regionala och lokala museer. Tanken är att vägledningens bildmaterial ska spegla bredden i den svenska byggnadsvården. En avsevärd mängd bra bild­ förslag skickades in, och de utgör nu stommen i bo­ kens illustrationer. Stort tack till alla som medverkat på detta sätt. Många har läst och lämnat värdefulla synpunkter på hela eller delar av manuset i dess olika utveck­ lingsstadier. Därvid bör särskilt nämnas Lena Si­ monsson och Marianne Lundberg, båda RAÄ, samt Urve Lepasoon, Boverket. Per Lierud, arkitekt SAR, har ritat de kluriga teckningar som ofta illustrerar de mer abstrakta frågeställningarna. Helene Andersson, RAÄ, har utfört en stor del a v bildsökningen. Stort tack till er alla. 18 Föregångare och utgångspunkter För att utveckla ett hållbart synsätt kring byggnads­ vårdsprinciper för vår tid, behövs ett perspektiv på hur tidigare generationer sett på frågan. I det följande görs några nedslag i debatten och utvecklingen sedan 1800­ talet. T kapitlets andra avsnitt beskrivs kortfattat nå­ gra av de internationella dokument och deklarationer som under 1900-taler haft stor betydelse för bygg­ nadsvården. Regering och riksdag har formu lerat k ul­ turpolitiska mål för kulturmiljövården, och dessa be­ rörs i det sista avsnittet. taurerade katedraler på löpande band. Sir George Gil­ bert Scott (1811-1878) intog en motsägelsefull håll­ ning mellan de restaureringsprinciper han ivrigt pro­ pagerade för och den omfattande praktik han ansva­ rade för. Han argumenterade för återhållsamhet och sade sig hellre avstå från åtgärder så länge skadorna inte äventyrade konstruktionens stabilitet, men i prak­ tiken gjorde han precis tvärt om. Samtidigt som hans teorier blev restriktivare, blev hans ingrepp alltmer ra­ dikala. Ofta sade han att "med sorg i hjärtat hade han tvingats göra avsteg från sina principer", för att till ex­ empel bygga om hela byggnadspartier eller hugga nya stendetaljer som ersättning för slitna original. Ibland handlade det de facto om att rädda fallfärdiga struk­ turer, men lika ofta var motiveringen att man därige­ nom skulle uppnå en enhetlig stil och då helst den 1200­ tals höggotik som Scott själv favoriserade (Kåring 1995, sid. 77-79). Den stridbare konstkritikern John Ruskin (1819-1900) gick till hårt angrepp mot Englands res­ taureringsarkitekter. För honom innebar ordet res­ taurering den mest totala förstörelse en byggnad kan råka ut för. "Det är lika omöjligt att återuppväcka de döda, som det är omöjligt att restaurera något som en gång har varit stort eller vackert i arkitekturen." Sina restaureringsprinciper utvecklade Ruskin i boken The Seven Lamps of Architecture från 1849. Här finns en total respekt för byggnaden. Allt är gi­ vet av Gud, och vi ska föra det vidare till komman­ Historiska principer 1800-talets debatt Redan på 1790-talet uppstod en debatt om de kate­ dralrestaureringar som den engelske arkitekten James Wyatt (1746-1813) ansvarade för i bland annat Salis­ bury och Lichfield. Wyatt kom att få öknamnet "The Villain" på grund av sina hårdhänta ingrepp, då han avlägsnade 1600- och 1700-talsinredningar i syfte att renodla byggnaderna i en sorts allmänt hållen gotik. Denna tidiga representant för den stilenhetliga ideolo­ gin mötte också genast motstånd, med argument som ända in i vår tid har följt restaureringsdebatten: "Let the buildings stand as the builders left them, and as Iong as the materials can be kept together" (Kåring 1995, sid. 28- 31). Debatten hårdnade i mitten på 1800-talet, då pro­ duktiva arkitekter som G.G. Scott och G.E. Street res­ 19 The original Designer (some few hun­ dred years ago): "There, that's my idea of the thing, something quite plain and simple". (H e passes away, together with a few hundred years). The Modern Architect: "Grand ruin, isn't it? Not enough torestore from? Bless you! l've restored a whole cathedra! from a chip of pavement". "There now, that's about the thing the Original Desig­ ner evidently intended, something florid and complicated". "Restaureringskon­ "All you have to do, you know, is to get yourself thoroughly im bu ed with the spirit of the Original Designer". Spirit of the Original Designer (taking a look around): "What strange things these moderns do design. Quite original, though!" sten", så som den framställdes i Fun Magazine 1877. 20 de generationer. Åren ger byggnaden patina, och den har inre "mognat" förrän den genomlevt fyra eller fem sekler. Till s lut måste varje monument dö, men man bör göra a llt för att skjuta upp den dagen- allt utom att restaurera, ty det är värre än döden. Då får den hellre fa lla i ruiner. Han avvisade varje form av tro på att man utifrån arkeologiska eller estetiska teori­ er skulle kunna rädda eller förbättra en byggnad . Re­ sultatet skulle bara bli en ny byggnad. Ruskios recept var att ge byggnaden omsorgsfullast tänkbara un­ derhåll för att undvika större ingrepp (Kåring 1995, sid. 60-63) . Det var dock Scotts praktiska tillämpning av den återställande och kompletterande stilrestaureringen som i England kom att bli allmänt accepterad under 1800-talet, fram till dess att en av "arrs-and-crafts"­ rörelsens förgrundsmän, W illiam Morris (1834-1896) framträdde och på 1880-talet vände opinionen mot en mer konserverande restaureringsdoktrin. Society for the Proteetian of Anciem Buildings (SPAB) som bildades av Morris fick stor betydelse som försvarare av det eng­ elska byggnadskulturarver. l Fra nkrike verkade under samma tid E.E. Viollet­ le-Duc (1814-1879), den arkitekt som för eftervärlden tydligast har förknippats med stilrestaureringen som princip. Han hade redan 1843 tillsammans med J. B. A. Lassus (1807-1857) formu lerat restaureringsprinciper i ett program fö r restaureringen av Notre Dame i Paris. Båda bejakade tanken att avvisa alla former av restau­ rering, och att bara förespråka konservering så länge det gällde r uiner och byggnader utan praktisk använd­ ning. Notre Dame ansågs emellertid som ett levande monument avsedd för en religion "som enligt en av sina grundläggande principer är oföränderlig". Därför skulle katedralen återges den glans den tidigare berö­ vats, så att den återigen kunde präglas av sin ursprungliga enhetlighet och detaljrikedom. Omsorgsfulla historis­ ka och byggnadsarkeologiska studier var medlen som gjorde det möjligt för arkitekten att näst intill identifi­ era sig med sin medeltida föregångare (Käring 1995, sid. 161- 164). Kunskaperna om de historiska arkitekturstilarna, inte minst gotiken, växte under 1800-talets förra del. Man lärde sig särskilja olika perioder och regionala särdrag. Detta ledde till att kraven på stilenhetlighet skärptes, och det blev snart den grundläggande principen både vid restaureringar och nybyggen. Man menade sig på vetenskaplig grund kunna tillämpa en given formlära för att återställa en byggnad till ett ursprungligt s kick- kanske till och med till ett skick som den aldrig haft, men som den medeltida bygg­ mästaren hade avsett om han bara haft möjlighet att slutföra sitt arbete. Ofta förespråkades dock principen om försiktig­ het, och att tillägg från alla tidsperioder hade lika stort berättigande i restaureringsprograrnmen. När man stod inför byggnaden, fanns emellertid alltid speciella förutsättningar som krävde större ingrepp. Det fram­ stod då också som naturligt att rätta till stilmässiga ofullkom ligheter. Viollet-le-Duc svävade inte på målet. I artikeln "Restauration" i det väldiga verket Dic­ tionnaire raisonne de /'architecture (rancaise från 1866 skrev han: "Att restaurera en byggnad är inte detsamma som att underhålla, reparera eller bygga om den. Det är att återställa den i ett fullständigt tillstånd, som inte behöver ha existerat vid någon given tid­ punkt" (Käring 1995, sid. 190). Viollet-le-Duc och enhetlighetsprincipen fick ett enormt genomslag under 1800-talets senare hälft, även om det hela tiden fanns en mer antikvariskt inriktad grupp av kritiker. I Sverige brukar H elgo Zettervall (1831- 1907) föras fra m som hans mest trogne efter­ följare, med stora stilenhetliga domkyrkarestaure­ ringar i bland annat Lund, Skara och Uppsala. Zetter­ vall sammanfattade sina principer för restaurering i skriften Allmänna anvisningar rörande kyrkobyggnad­ 21 stadsmurarna runt staden Carcassonne i sydvästra Frankrike restaurerades, och de övre delarna av mur och tornhuvar rekon­ struerades under Viollet-le-Ducs ledning från 1853 till hans död 1879. er (1887) och använde här nästan samma ordval som Viollet-le-Duc: "Med ordet restaurera menas att återställa en för­ fallen och defekt byggnad i komplett skick, till en helhet, sådan den måhända aldrig en gång har egt, men som den vid någon viss tidpunkt har kunnat och bort ega, om den blivit fullföljd i sin egen stil." ( ... ) "Den i våra dagar fullständigt restaurerade bygg­ naden bör således framstå för åskådaren såsom ett omsorgsfullt underhållet samt väl bevaradt minne från fordom, derå intet spår af senare tiders infly­ tande skönjes." För de senaste århundradenas tillägg fanns ingen miss­ kund: "Det må således kunna tolereras, att ett altare el­ ler en predikstol från renässansens tidigare skeden får, då de är af högt konstnärligt värde ... qvarstå, ... under det att likväl, utan all gensägelse, sådana interiörparti­ er, då de tillhöra det vidunderliga, upptornade barock­ och rococoslaget, ovillkorligen måste aflägsnas och er­ sättas med stilenliga" (Ljungström 1987, sid. 195-196). Zettervall var chef för Överintendentsämbetet som hade till uppgift att godkänna alla kyrkarestaureringar i landet. Hans anvisningar hade följaktligen officiell sta­ tus. Under 1890-talet började dock Zettervalls stränga krav på stilenhetlighet att försiktigt ifrågasättas, och ett allt större intresse för den historiskt framvuxna bygg­ nadens individuella särdrag började göra sig gällande. Den definitiva svängningen i opinionsläget inleddes 1893 genom ett par känslosamma artiklar i Dagens Ny­ heter, skrivna av Verner von Heidenstam och med ru­ brikerna "Modern barbarism" och "Gripsholm som fornm inne". Målet var den restaurering av Gripsholms slott som nyligen hade påbörjats under ledning av den unge arkitekten Fredrik Lilljekvist (1863- 1932). Den senare artikelns motto har blivit berömt och har kommit att symbolisera den så kallade Grips- Domkyrkan i Lund utsattes för en omfattande restaure­ ring åren 1860-1880 under Helgo lettervalls ledning. Bland annat revs de båda västtornen ned till grunden, för att återuppbyggas i den högromanska stil med rötter i Rhendalen som han ansåg att de borde haft om de full­ fö ljts i de ursprungliga arkitekternas anda. holmsfejden: "Ano Domini 18 93 gjordes detta gam­ bia hus aendnu gamblare" . Heidenstam förfäktade ett synsätt som låg mycket nära John Ruskios syn på restaureringen som en omöjlighet. Anekdotvärdet var för Heidenstam mycket viktigare än någon veten­ skapligt och konsthistoriskt extraherad stilenhetlighet, och med detta menade han att historiska byggnader i första hand var platser där minnet frammanade timade handlingar och tider. De var förknippade med "lifvet 23 sjelft, med menniskor, hvilkas blod vi bära och hvil­ kas sträfvanden vi ärft", och detta uteslöt nästan var­ je förändring (Ljungström 1987, sid. 211-221 ). 1900-talets principdiskussion Det var den unge arkitekten och konsthistorikern Si­ gurd Curman (1879-1966) som ett stycke in på 1900­ talet formulerade ett nytt och praktiskt användbart för­ hållningssätt till restaureringsproblematiken i Sverige. Detta skulle för lång tid framöver bilda norm. Curman fick mycket av sina influenser från en tvåårig studie­ resa i Europa, där han särskilt studerade den italien­ ska restaureringskonsten. Här kom Curman bland annat i kontakt med Ca­ mille Boitos (1836-1914) ideologi, som låg till grund för Romkongressen 1883 där den stildogmatiska res­ taureringsskolan med Viollet-le-Duc i spetsen bränn­ märktes. Boito var också författare till ett inflytelse­ rikt dokument som blev italiensk restaureringsstandard. Han såg alla förändringar och tillägg i en byggnad som lika viktiga historiska dokument. Med tanke på ris­ ken att i en skicklig restaurering bli lurad i fråga om vad som är äkta, bör alla nya delar märkas antingen genom annorlunda material, med datum eller genom förenklade geometriska former. Nya tillägg bör ut­ föras i samtidens stil, men på ett sätt så att de inte kon­ trasterar för mycket med originalet. Boitos teori kom att gå under beteckningen "historisk restaurering" (restauro storico) . (Jokilehto, 1999 sid. 201-203) Kollegan Erik Fant beskrev 1922 i artikeln "Om moderna principer vid kyrkorestaureringar" Curmans principer: "Den, som förstår och vill se, kan ej sällan avläsa huvuddragen av hembygdens kulturhistoria ur kyrkans byggnad, inventarier och böcker. Den moderna restaureringskonsten lägger stor vikt vid denna histo­ riska sida av saken och söker så vitt möjligt att bibe­ hålla och framhäva skilda tiders tillsatser och förena dem till en konstnärlig enhet." Curman var riksantikvarie 1923-1946. För ho­ nom handlade en restaurering om att gestalta histori­ ens skiftande förlopp, allt beständigt och tillfälligt i en gammal byggnad, till en konstnärlig och övertygande helhet, samtidigt som alla moderna funktionskrav till­ godosågs. Han betraktade patinan som byggnadens dy­ raste smycke, och det var en prövosten för arkitekten att vid ingrepp i en byggnadskropp bevara denna "konstnärliga öfverhud" . Det gamla hantverkets metoder och material blev viktiga. Curman försökte ofta att på experimentell väg återuppliva gamla hanrverksmetoder, på samma gång som han kunde visa intresse för modern ingen­ jörskonst. Det fanns ett strängt krav på vetenskaplig tillförlitlighet och empirisk metod, där varje del av bygg­ naden sågs som historiska dokument vars förl ust var oersättlig. Samtidigt var Curmans restaureringar av till exempel Vreta och Varnhems klosterkyrkor också om­ fattande omdaningsprojekt, där han överlag värderar 1800-talets insatser lågt och inte tvekar att ta bort dem (Edman 1999, sid. 62-77). Internationellt har 1900-talet mycket handlat om att söka former för samverkan över gränserna. Samtidigt har enskilda länder på olika sätt utvecklat sin lagstiftning för skydd och stöd åt kulturhistorisk bebyggelse. Ett av de första mer betydande resultaten blev den så kallade At­ henkonferensen 1931, där bland annat den italienske ar­ kitekturprofessorn Gustavo Giovannini (1873-1947) deltog. Han vidareutvecklade Boitos restaureringsideo­ logi till en "vetenskaplig restaurering" (restauro scien­ tifico), som betonar kunskapen om byggnaden men som också inkluderar arkitektoniska aspekter, det historiska sammanhanget, omgivningarna och byggnadens an­ vändning. Han uppmärksammar den "vanliga arkitek­ turens" betydelse som skapare av kontinuitet i en his­ torisk stadsbygd (Jokilehto 1999, sid. 219-222) . Giovannini bidrog till formuleringen av Carta del Res­ tauro, som Athenkonferensens resolution kallades. Här 24 Sigurd Curman var Vitterhetsakademi ens kulturhistoriske kontrollant vid restaureringen av Strängnäs domkyrka 1907. Här experimenterade han fram metoder för framtagandet av kalkmålningarna, och praktiserade principen om att nya kompletteringar och retuscheringar måste gå att urskilja från originalmålningarna genom att nymålade partier skraf­ ferades. Tillståndet före arbetets start (ovan t.v.) och efter komplettering (t.h.). rekommenderas att undvika stora totalrestaureringar ge­ nom att utveckla system för kontinuerligt underhåll. När det ändå blir nödvändigt med restaurering, bör de his­ toriska och konstnärliga värdena respekteras utan att någon tidsperiods stil undantas. Vid denna tid, den mo­ derna arkitekturens genombrottsskede, är tron på de nya byggnadsmaterialen och metoderna som starkast. Man godtar användningen av tillgänglig modern teknik, och särskilt armerad betong, för att säkerställa de äldre minnesmärkena. Rekommendationen är att sådana konsolideringsarbeten om möjligt bör döljas, så att det restaurerade monumentets karaktär kan bevaras. Det andra världskriget innebar ett avbrott i det in­ ternationella samarbetet, och krigets följder medförde helt nya problem för den europeiska byggnadsvården. Enbart i Frankrike räknar man med att 15 procent av de byggnader som listats som byggnadsminnen var ska­ dade, hälften av dem allvarligt. Enorma rekonstruk­ tionsarbeten tOg vid, och därmed följde också en debatt om vilka angreppssätt som var lämpliga i olika situa­ 25 tioner. Tillvägagångssätten uppvisar en stor spännvidd -alltifrån stilhistoriskt trogna rekonstruktioner, som i Warszawa och Saint-Malo i Frankrike, till återupp­ byggnad i nutida arkitektoniskt formspråk och efter mo­ derna stadsplaneideal, som till exempel i området runt Saint Paul's Cathedra! i London och i Rotterdam. Det restaureringsteoretiska tänkandet fördes efter kriget vidare av bland annat italienaren Cesare Bran­ di (1906-1988), ledare för Instituto Centrale del Res­ tauro i Rom. Med utgångspunkt i en närmast filoso­ fisk analys av konst- och arkitekturverket som ett re­ sultat av en unik kreativ process, med både estetiska och historiska aspekter, formulerar han en "kritisk restaureringsteori" {restauro critico). En restaurering måste baseras på ett inkännande och en förståelse av själva arkitekturverket, som det framträder för oss i vår tid. Dess material har en strukturellt bärande funk­ tion samtidigt som det förmedlar en arkitektonisk ide eller form. Tillsammans utgör detta verkets helhet, som är unikt och inte kan återskapas genom att refe­ rera till några allmänna stilscheman. Brandi poängterar polariteten mellan en restaurerings estetiska och his­ toriska aspekter, samt att man måste söka en avväg­ ning mellan dessa utifrän byggnadens egna förutsätt­ ningar. Hans teori ger också vägledning i hur man ska hantera komplettering av saknade delar (så _ k allade la­ kuner), tillägg och tillbyggnader samt rekonstruktion­ er. En viktig poäng är att det inte går att återskapa his­ torien eller förneka vissa tidsperioder. Resultatet blir lätt historiska falsifikat och förlust av autenticitet (Jokilehto 1999, sid. 228-237). Brandis tänkande har haft stor internationell bety­ delse för utvecklingen av restaureringsprinciper. Hans teori har använts som grund i många byggnadsvårds­ och konservatorskurser, inte minst de internationella kurserna vid ICCROM i Rom. Teorin fungerade ock­ så som referens vid formuleringen av Venedigdoku­ mentet 1964, som berörs i nästa avsnitt. I mitten av 1900-talet var Erik Lundberg (1895-1969) den ledande restaureringsarkitekten i Sverige. Han kom tidigt i kontakt med Sigurd Curman, men utvecklade genom åren ett eget förhållningssätt till restaureringsproblematiken som både var person­ ligt och tidstypiskt. Hans verksamhet var omfattande och inbegrep också ett omfångsrikt författarskap med bland annat det väldiga verket Arkitekturens formspråk i tio band. Mot slutet av sin verksamma tid samman­ fattade han sina restaureringsprinciper i den lilla skrif­ ten Att restaurera (1966). För Lundberg var den historiska, och särskilt den arkitekturhistoriska, kunskapen avgörande för att kunna arbeta med restaurering. Men hans förhållan­ de till historien var komplicerat, och det handlade säl­ lan om att direkt rekonstruera till ett ursprungligt ut­ seende. I sina många kyrkorestaureringar sökte han i stället efter fundamentala och ursprungliga principer för gestaltningen av såväl kyrkorummet som den en­ skilda detaljen. Detta gjorde han i ett modernt och per­ sonligt formspråk. Typiska är de noga genomtänkta och på traditionell grund vilande träsammanfogning­ arna i bänkar och annan inredning, som samtidigt har ett omisskännligt modernt anslag. Det var viktigt att lära känna materialens egenskaper och hur de av tra­ dition blivit använda, för att kunna behandla dem på ett korrekt och metodiskt sätt. Han betonade den his­ toriska kontinuiteten, men ville i funktionalismens anda samtidigt ha en klar åtskillnad mellan gammalt och nytt (Edman 1999, sid. 79-139). Erik Lundberg fick på 1960-talet tåla en allt starkare kritik för sina egensinniga restaureringar, som alltmer innebar omfattande omgestaltningar. I S:t Lars kyrka i Linköping raderade han fullständigt ut sin föregångare Agi Lindegrens sekelskiftesrestaurering, och i Västerås domkyrka skapade han ett mångtydigt och komplext kyrkorum som många kyrkobesökare hade svårt att ta till sig. 26 På 1970-talet försökte arkitekten Börje Blome föra in det italienska teoretiska tänkandet i den svenska res­ taureringsdebatten under beteckningen "den italien­ ska restaureringsdoktrinen". Hans egna kyrkarestau­ reringar karaktäriseras a v ett fl itigt användande av dokumentationsytor och andra arrangemang, som till exempel golvluckot~ för att inför besökaren redovisa äldre tidsskikt och historiska byggnadsskeden. Sam­ tidigt är de nya tilläggen modernt gestaltade i klar åt­ skillnad mot det äldre. Under det senare 1900-talet har arkitekten Ove Hide­ mark (1931-) haft sror betydelse för utvecklingen av dag­ en s rådande synsätt. Han har i egenskap av professor i restaureringskonst vid Konsthögskolan fostrat en hel generation byggnadsvårdare. En omfattande egen restau­ reringsverksamhet har varvats med författarskap till arkitekturhistoriska böcker och ett stort antal artiklar i främst restaureringsteoretiska frågor. I boken Dialog med tiden har Hidemark beskrivit sitt förhållningssätt till restaurering. Han anknyter här till Curmans ord om den konstnärliga hudens be­ tydelse vid en restaurering. Men han vidgar liknelsen till att också omfatta underliggande muskler och ske­ lett i en byggnad, dvs. byggnadens materiella helhet. Med stor konsekvens driver Hidemark kravet att man måste använda samma material och teknik som bygg­ naden är uppförd med. Annars äventyras den teknis­ ka kvaliteten. "Vi byter inte ostraffat vävnadstyper i hud och m uskler." Detta är nära förbundet med ma­ teriens åldrandeprocesser som en nyckel till vå r upp­ levelse av tid, en upplevelse som måste säkras även i samband med underhåll och reparation. Att en byggnads åldrande och nötta patina har ett värde som kan beaktas vid en restaurering, var ett nytt förhållningssätt. J hans arbete med Drottning­ holms slottsteater blev detta en stark ingrediens i bygg­ nadens atmosfär. Autenticiteten är vikt ig för Hide­ mark - men också helhetsupplevelsen. Han reagerar l Ove Hidemarks undersökning och arbete med Drott­ ninghalms slottsteater under 1980-1990-talen får bygg­ nadens flerhundraåriga slitage och patina bli en viktig ingrediens i den atmosfär av tidens flykt som möter besökaren. starkt mot tendensen att i restaureringar visa alla spår från olika tider som upptäcks under processen. En så­ dan byggnad blir "historiskt sett identitetslös, en mu­ seal kameleont på trasmattan, evigt osäker och för­ virrad. Vem är jag egentligen?" (Hidemark, Dialog med tiden, 1991, sid. 48) Internationella principdokument Det internationella samarbetet under 1900-talet vad gäller byggnadsvård och restaurering har präglats av en strävan att harmonisera synsätten. Detta har re­ 27 sulterat i ett antal dokument, konventioner, deklara­ tioner och "charters", med framför allt Europarådet och l))J'ESCO som drivande parter. Dessa behandlar oftast mer övergripande frågor, som till exempel lag­ stiftning, samhällsp lanering, ekonomiska stödformer, forskning och utbildn ing. Sverige har undertecknat och förbundit sig att följa Granadakonventionen från 1985. Ö vriga dokument är att betrakta som rekom­ mendationer. Mer handfasta internationella principer för prak­ tiskt byggnadsvårdsarbete formulerades första gång­ en i Athendokumentet 1931, som sedan föl jdes av Ve­ nedigdokumentet 1964. Ett annat resultat av Vene­ digkonferensen var att ICOMOS (International Coun­ cil on Monuments and Sites) bildades 1965, en icke regeringsanknuten organisation av experter och yr­ kesutövare. ICOMOS har arbetat med att upprätta in­ ternationella principer och rekommendationer för be­ varande, restaurering och vård av kulturmiljöer av skiftande slag. Dessa har över åren offentliggjorts i en rad dokument och "charters" . I der följande redogörs för några av de viktigare do­ kumenten. Venedigdokumentet År 1964 hölls i Venedig den andra konferensen för ar­ kitekter och tekniker inom kulturminnesvården. Kon­ ferensen samlade över 600 deltagare från 61 länder. Den resulterade i det så kallade Venedigdokumentet, som fortfarande är det dominerande principdoku­ mentet när det gäller restaurering och byggnadsvård. Dokumentet uppfattades som en bearbetning av 1931 års Athendokument, och baserade sig på de italienska normer som Giovannoni utarbetat några år efter Athen­ konferensen. Även den samt ida debatten influerade dokumentet, bland annat Cesare Brandis teori, som publicerades året före. Flera av konferensens talare un­ derströk det unika i varje kulturarvsobjekt. Ett prin­ cipdokument kan endast fungera som vägledning och får inte ses som regler som kan tillämpas okritiskt Uo­ kilehto 1999, sid. 288-289) . I Venedigdokumentet vidgades begreppet histO­ riskt minnesmärke till att inte bara avse arkitekto­ niskt eller historiskt märkliga verk, utan också mer oan­ senlig bebyggelse som med tiden fått kulturell betydelse. Därmed fortsatte en utveckling som leder fram till da­ gens synsätt- med varsamher om all befintlig bebyg­ gelse och dess värden, liksom om den miljö och om­ givning som bebyggelsen är en del av. När det gäller bevarande, fasts lås vikten av ett kontinuerligt underhåll. Det är bäst om ett historiskt minnesmärke kan användas till något allmännyttigt än­ damål. Endast på villkor att byggnadens arkitektoniska och konstnärliga gestaltning bibehålls oförändrad, bör man planera eller tillåta åtgärder för att anpassa byggnaden till nya funktioner. Ett minnesmärke får en­ dast flyttas i undantagsfall, och skulpturer, målning­ ar eller andra dekorativa element får bara avlägsnas om det visar sig vara det enda sättet att bevara dem. Venedigdokumentet etablerade en restriktiv syn på hur restaureringsarbeten får utföras. De måste alltid föregås och följas av ett arkeologiskt och historiskt stu­ dium av minnesmärket. Syftet ska vara att bevara och uttolka ett minnesmärkes estetiska och historiska vär­ den. Restaureringsarbeten ska grundas på respekt för ursprungligt material och bygga på autentisk doku­ mentation, men måste avbrytas när antaganden tar vid. Rekonstruktioner bör endast utföras om de be­ döms oumbärliga av estetiska eller tekniska skäl. De måste i så fall gå att urskilja från bevarade original­ partier och ska bära vår tids prägel. Likaså måste komplenering av saknade beståndsdelar kunna skil­ jas från autentiska äldre delar, så att restaureringen inte förfalskar minnesmärkets konstnärliga och historiska vittnesbörd . Samtidigt måste sådana kompletteringar ansluta harmoniskt till helheten. Här märks inflytan­ 28 det både från tidens arkitekturteoretiska debatt och från den restriktiva hållning till rekonstruktioner och kom­ pletteringar som präglar arkeologin och den mer ren­ odlade konserveringsverksamheten. I dokumentet betonas starkt att alla tillskott av vär­ de i ett minnesmärke måste respekteras oberoende av deras ålder, eftersom stilenhetlighet i sig inte är ett ef­ tersträvansvärt mål. När skikt från flera olika tidspe­ rioder finns bevarade kan man bara undantagsvis rätt­ färdiga att underliggande lager friläggs. Detta bör en­ dast ske, om det som tas bort är a v ringa intresse i för­ hållande till det som kommer i dagen. Det finns fortfarande en god tilltro till användbar­ heten av moderna metoder, som vetenskapligt och er­ farenhetsmässigt visat sig ändamålsenliga i fall där traditionell teknik är otillräcklig. Slutligen betonas vikten av noggrann dokumentation. Naradokumentet om autenticitet År 1994 ordnade UNESCO, ICCROM, ICOMOS och den japanska regeringen gemensamt en konferens i den japanska staden Nara. Här behandlades problematiken om autenticitet med anledning av urvalskriterier för världsarvslistan. I Naradokumentet framhävs autenti­ citeten som en av de viktigaste värderingsgrunderna när man bedömer ett kulturarv. Autenticiteten är helt avhängig trovärdigheten och sanningsenligheten hos de kunskapskällor som ligger till grund för värderingen. Des­ sa kunskapskällor är i sin tur avgörande för vård, be­ varande och restaureringsåtgärder. Samtidigt kan autenticitet betyda olika saker i skil­ da kulturer och skilda tider. I Naradokumentet krävs respekt för kulturell mångfald och för alla aspekter i olika kulturers värderings- och trossystem. Dokument om det folkliga byggnadskulturarvet Två dokument rati ficerades på ICOMOS generalför­ samlingskonferens i Mexico 1999. Både Dokument om det folkliga byggnadskulturarvet (Charter on the built vernacular heritage) och Principer för bevarandet av historiska träkonstruktioner (Principles for the preser­ vation ofhistorie timber structures) bygger inom sina re­ spektive specialområden vidare på Venedigdokumentet. I Charter on the built vernacular heritage framhå lls att det folkliga byggnadsarvet måste ses som en del av kulturlandskapet, och att detta också inbegriper det sätt som bebyggelsen har använts och uppfattats på samt de traditioner och associationer som den är för­ knippad med. Skäliga ändringar som beror på nutida krav ska utföras med material, vars uttryck, utseen­ de, textur och form överensstämmer med byggnaden som helhet. I Principles for the preservation of historie timber structures fasts lås att det primära syftet med beva­ randet är att upprätthålla kulturarvets historiska au­ tenticitet och integritet. Varje ingrepp måste baseras på noggranna studier, och om möjligt vara reversibelt eller åtminstone inte försvåra framtida arbeten eller till­ gängligheten till byggnadsarkeologiska spår. Man ska sträva efter att bevara så mycket som möjligt av det existerande originalmaterialet. Detta inbegriper ock­ så ytbehandlingar, inklädnader och tapeter. Om någon yta behöver förnyas eller byggnadsdelar behöver by­ tas ut, ska man eftersträva det ursprungliga materia­ lets karaktär, träkvalitet, textur, ytstruktur, hant­ verksmetoder och konstruktionsteknik. Traditionella sammanfogningsmetoder ska använ­ das för att sammanföra gammalt och nytt. Man bör acceptera att nya delar är urskiljbara från de äldre, eftersom det inte är lämpligt att kopiera naturligt ål­ drande. Det kan dock vara tillåtet att med färg dämpa skillnaderna. Nya delar ska förses med en diskret märk­ ning för att kommande generationer ska kunna ski lja gammalt från nytt. Med dessa båda dokument har en tydlig utveckling skett av Venedigdokumentets synsätt. Borta är till ex­ 29 empel kravet på att rekonstruktioner och komplette­ ringar ska bära vår tids prägel eller vara tydligt ur­ skiljbara. Det finns en stark betoning på att bygg­ nadsvården måste baseras på traditionella material, me­ toder och hantverkskunnande, och att nutida materi­ al bara får användas i undantagsfall och med största försiktighet . Byggnadsvårdsåret 197S Europeiska byggnadsvårdsåret 1975 innebar i många stycken en vändpunkt i den omvandling av de euro­ peiska städerna som pågått sedan andra världskriget. Bevarandet av det gemensamma byggnadskulturarvet började nu betraktas som en viktig uppgift för sam­ hällsplaneringen. Byggnadsvårdsåret var ett initiativ av Europarådet. Amsterdamkongressen om det euro­ peiska arkitekturarvet 12- 25 oktober 1975 var årets höjdpunkt. Vid kongressen a ntogs den så kallade Amsterdamdeklarationen. Amsterdamdeklarationen vänder sig i första hand till medlemsländernas statliga, regionala och kom­ munala organ. Den uppmanar till art utveckla lag­ stiftning för fysisk planering med bevarandeinrikt­ ning, och att införa stödformer och förenkla byggreg­ ler så att bevarande och upprustning får likartade vill­ kor som nybyggnad . "Integrerat bevarande" är ett nyckelbegrepp i Amster­ damdeklarationen. Innebörden är att byggnadsvårds­ frågor måste genomsyra alla samhällssektorer och ska behandlas som en integrerad del av den vanliga sam­ hällsplaneringen. Deklarationen vidgar kretsen av be­ varandevärd bebyggelse till att innefatta alla byggnader av kulturhistoriskt värde- från de största till de mest anspråkslösa, även från vår egen tid. Stadsområden och landsbygdsområden av historiskt eller kulturellt intres­ se inbegrips också. Amsterdamdeklarationen förutspår en ny typ av stadsplanering, som eftersträvar att återfinna de slut­ na rummen, de mänskliga dimensionerna, de blanda­ de stadsfunktionerna och den sociala och kulturella mångsidigheten. Medborgarna måste få möjlighet att delta i varje stadium av planeringsprocessen. De soci­ ala frågorna tillmäts stor betydelse. De sociala kost­ naderna vid förändringar av en bebyggelsemiljö mås­ te beaktas, och man varnar för risken att marknads­ krafterna ska få fritt spelrum i restaurerade och upp­ rustade områden. Även teknik- och materialfrågor ägnas viss upp­ märksamhet, och här kan man ana en ny attityd i för­ hållande till äldre dokument. Den särskilda teknik som har utvecklats för restaurering av värdefulla his­ toriska miljöer bör också tillämpas på det stora anta­ let byggnader och områden som har mindre framträ­ dande konstnärliga värden. Åtgärder bör vidtas som garanterar att ursprungliga byggnadsmaterial förblir tillgängliga, och att adekvat hantverk och teknik fort­ löpande används. Europarådet utarbetade och antog också ett do­ kument om arkitekturarvet, European Charter ofthe Architectural Heritage, i samband med byggnads­ vårdsåret 1975. Dokumentet är en rekommendation till medlemsländerna i syfte att uppnå större enhetlighet i strävandena att tillförsäkra och förverkliga de ideal och principer som är ländernas gemensamma arv. Dokumentet har ett likarrat synsätt som Amster­ damdeklarationen, och principen om "integrerat be­ varande" förs fram även här. Bevarande måste vara ett av de första övervägandena i all stadsplanering och över­ siktsplanering, och upprustning av nedgångna områ­ den måste utföras i en anda av social rättvisa. Det på­ pekas att integrerat bevarande inte är ett hinder för mo­ dern arkitektur i områden med äldre bebyggelse, så länge man respekterar existerande sammanhang, pro­ portioner, former, storleksförhållande och skala, samt använder traditionella material. I dokumentet förs också ett resonemang om den eu­ 30 tian av vad byggnadskulturarvet avses innefatta: l. Monument: alla byggnader och anläggningar av be­ tydande historiskt, arkeologiskt, konstnärligt, ve­ tenska pligt, socialt eller tekniskt intresse, tillsam­ mans med deras inventarier och utrustning. 2 . Byggnadsgrupper: homogena byggnadsgrupper i stads- och landsbygdsmiljö av betydande histo­ riskt, arkeologiskt, konstnärligt, vetenskapligt, so­ cialt eller tekniskt intresse, som är tillräckligt sam­ manhängande för att bilda topografiskt definierbara enheter. 3. Kulturlandskapsmiljöer: områden som uppvisar Granadakonventionen ett kombinerat inflytande från människan och na­ turen, delvis bebyggda och tillräckligt distinkta Europarådet antog 1985 i Granada Konventionen om skydd för Europas byggnadskulturarv (Convention och homogena för att vara topografiskt definierbara, for the Proteetian of the Architectural Heritage of och som har betydande historiskt, arkeologiskt, konstnärligt, vetenskapligt, socialt eller tekniskt Europe). Här förbinder sig medlemsländerna att genom­ föra en rad åtgärder som rör lagstiftning, bestämmel­ intresse. ser, offentlig tillsyn och administration, planerings­ instrument, finansiering, informationsutbyte, under­ Medlemsländerna förbinder sig att identifiera sitt bygg­ visning, forskning och andra stödåtgärder. Syftet är att nadskulturarv med utgångspunkt från denna definition, bevara, skydda och vårda byggnadskulturarvet. att inventera och dokumentera det samt a tt vidta mått Granadakonventionen kan ses som en fortsättning och steg för att skydda detta arv. på Amsterdamdeklarationen och Europadokumentet från 1975. Det är i stort samma frågor som med­ Samhällets mål lemsländerna nu lovar att aktivt arbeta med för a tt Det svenska samhällets mål när det gäller byggnads­ genomföra i sina länder. Integrerat bevarande ska vård och kulturpolitik har också skiftat och utveck­ främjas genom integration av byggnadsvårdsaspekt­ lats. Från den statliga saneringsutredningens fortfarande erna i den fysiska planeringen, men också genom ut­ ganska ljumma syn på den äldre bostadsbebyggelsens veckling av hantverk och byggnadsmateria l. Nytt är kvaliteter (Sanering 1, 1971), har synen på vad som att fys iska nedbrytningsprocesser till följ d av för­ har kulturhistoriskt värde och vad som kan bli före­ oreningar ska ägnas vetenskaplig och politisk upp­ mål för samhällets bevarandeinsatser successivt vidgats märksamhet, och att modern informationsteknik ska till att också gälla byggnader och miljöer från vår egen användas för att väcka allmänhetens intresse. Vida­ tid . Numera inbegrips även bebyggelsetyper som spe­ glar levnadsvillkor inom olika samhällssektorer och be­ re s ka medborgarinflytandet utvecklas och icke­ kommersiella sammanslutningar som arbetar med folkningsskikt. På samma sätt har de sociala och de­ mokratiska aspekterna utvecklars, från mer passiva an­ byggnadsvård stödjas. Av särskilt intresse är den första arti kelns defini­ taganden om brukarnas behov till krav på medbor­ ropeiska stadens kvaliteter som livsmiljö, och vikten av att vidarebefordra detta arv till kommande gene­ rationer. Samtidigt framstår arvet som hotat av mo­ dern teknik, e konomiskt tryck och trafikens krav. För att uppnå integrerat bevarande måste man ut­ veckla lagstiftning, bestämmelser, den offentliga ad­ ministrationen samt finansiella verktyg. Arkitekter, tekniker och skickliga hantverkare måste utbildas, och byggnadsindustr in måste förmås att anpassa sig till dessa behov. Traditi onella hantverk måste upp­ muntras, i stället för att tillåtas dö ut. 31 garnas aktiva medverkan i planeringsprocessen, där olika etniska gruppers kulturella särart får spela en posi­ tiv roll. Propositionen Den statliga kulturpolitiken {1974:28) angav ett bevarandemåL kulturpolitiken ska garante­ ra att äldre kultur tas till vara och levandegörs. Det­ ta ska gälla hela samhällets historia. I Kulturmiljövård {prop . 1987188:104) framhölls behovet av en bred kulturminnesvård som omfattar så­ väl enskilda monument som kulturmiljön i dess hel­ het. Detta måste föranleda att verksamheten integre­ ras med annan miljöplanering. Det är i detta sam­ manhang som begreppet kulturmiljövård introduceras som en sammanfattande benämning för vården av hela den miljö som människan skapat. Propositionen angav ett antal mål för kulturmiljö­ arbetet. Målet att "kulturmiljövården skall bevara och levandegöra kulturarvet" innebär en vidgad syn. Här inbegrips såväl omsorgen om de värdefulla kul­ turminnena, till exempel byggnadsminnen och forn­ minnen, som sammanhållna miljöer i odlingsland­ skapet, tätorter och industribebyggelse. Vidare påpe­ kas att tidsperspektivet förkortas och att bevarande­ målet blir relevant även för många mil jöer som prä­ glas av vår egen tid. Med målet att "kulturmiljövården ska syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön" menas att kulturarvet bör ses som en tillgång och utgångs­ punkt i samhällsbygget. Det gäller både som grund för nyskapande och för att åstadkomma sammanhang mellan gammalt och nytt. Samtidigt ska "kulturmil­ jövården främja den lokala identiteten" så att särprä­ glade traditioner i byggandet och i ortens kulturella arv bevaras. Vidare ska "kulturmiljövården möta ho­ ten mot kulturmiljön", och hävda de immateriella värden som ofta ställs mot materiella i samhällsbyg­ get, bland annat genom att delta i tidiga skeden av pla­ neringen. Slutligen ska "kulturmiljövården bidra till att öka medvetenheten om estetiska värden och his­ toriska sammanhang". Propositionen innehöll också kulturminneslagen, SFS 1988:950. Här anges i den inledande portalpara­ grafen att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret delas av alla. Så­ väl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Propositionen Kulturpolitik (1996197:3) konsta­ terar att det är ett nationellt mål för kulturpolitiken att bevara och bruka kulturarvet. Detta arv är både materiellt och immateriellt, det skolat konstnärliga och det folkliga, det unika och det vanliga. Kulturar­ vet bevaras i arkiv, bibliotek och museer och i utval­ da kulturmiljöer, men det finns också runtom oss i var­ dagslandska pet, i hemmen och på arbetsplatserna. Kulturmiljön är en del av våra samlade resurser och måste förvaltas på ett långsiktigt och hållbart sätt. I propositionen Framtidsformer (1997/98 :117) redovisades för första gången ett nationellt hand­ lingsprogram för arkitektur, formgivning och design. Genom propositionen lades sex mål fast för statens arbete på dessa områden. Särskilt kan nämnas att kul­ turhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer ska tas till vara och förstärkas, samt att kvalitet och skönhetsaspekter inte ska underställas kortsiktiga eko­ nomiska överväganden. Ny arkitektur ska berika och förnya den befintliga miljön, men samtidigt utgå från den äldre bebyggelsens värden, de naturgivna förutsättningarna och helhets­ miljön. I Framtidsformer betonas också att staten ska verka som förebild. Statliga myndigheter, bolag och verksamheter bör ha höga kvalitetsambitioner vad gäller arkitektur, formgivning och design. Det arkitekturpolitiska programmet resulterade bland annat i vissa ändringar i plan- och bygglagen (1987:10). Varsamhetsparagrafen (3 kap. 10 §)fick en delvis ny syftning, med innebörden att ändringar av 32 byggnader skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas. I motiveringen anfördes att det äldre begreppet särdrag lätt ledde tanken till enstaka unika detaljer hos den enskilda byggnaden, i stället för att lyfta fram det som verkligen karaktäriserar en bygg­ nad och dess samspel med omgivningen. I tillämp­ ningen av plan- och bygglagen hade man ofta inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt bebyggelsens ur­ sprungliga värden, som innefattar trohet inte bara mot originalets utseende utan även mot den teknik och de material med vilka originalet skapats. I stället bör framgå att det allmänna varsamhetskravet innebär att också estetiska och kulturhistoriska kvali­ teter i den vardagliga bebyggelsemiljön ska tas till vara. Propositionen Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet (1997198 :165) upp­ märksammar särskilt betydelsen av storstadsregio­ nernas kulturmiljövärden, arkitektoniska värden och det demokratiska bruket av dessa miljöer. En ut­ gångspunkt är att kulturmiljöverksamhetens tidsper­ spektiv behöver flyttas framåt i tiden. Det är angelä­ get att inte bara den äldre bebyggelsen, utan även efterkrigstidens bebyggelse och då inte minst 1960- och 1970-talens, uppmärksammas. Här är förändrings­ trycket för närvarande kanske som starkast. Dessa miljöer ställer nya krav bland annat på kunskaps­ underlag och samverkansformer. Propositionen har följts av en ambitiös invente­ rings- och kunskapsuppbyggnad kring framför allt miljonprogrammets bebyggelse inom ramen för den så kallade storstadssatsningen. I propositionen Kulturarv- kulturmiljöer och kul­ turföremål (1998!99:114) moderniseras de övergri­ pande målen för kulturmiljöverksamheten. Här inte­ greras på ett tydligare sätt frågor om resurshushållning, hållbarhet, delaktighet och tolerans för olika gruppers kulturarv, och här finns ett internationellt engagemang. Målet "ett försvarat och bevarat kulturarv" ska upp­ nås genom att kulturmiljöverksamheten samverkar med andra samhällssektorer, men också genom att den systematiskt följer och analyserar samhällsutveckling­ en och dess inverkan på kulturarvet. För att förverkliga "ett hållbart samhälle med goda och stimulerande miljöer och med kulturmiljöarbetet som en drivande kraft i omställningen" måste den befintliga miljön och dess värden betraktas som en resurs- som ska tas till vara, hävdas och återanvändas så att den tjänar sam­ tiden och därmed även framtiden. En varsam förvalt­ ning och ett framsynt tillvaratagande av kulturarvet i all dess mångfald är en nödvändig utgångspunkt för att forma en hållbar utveckling. Detta innebär en minskad förbrukning av ändliga material. Vidare framhävs för­ valtningsskedets betydelse för livslängden. Det tredje målet, "allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande för den egna kulturmiljön", betyder att utformningen av vår vardagsmilj ö är en angelägenhet för oss alla, och att kulturmiljöverksamheten har till uppgift att underlätta förståelsen för miljöns kultur­ värden. Detta berikar vår upplevelse och förankring i den egna miljön, och ger oss möjlighet att försvara den mot förfall och förödelse. Formuleringen "nationell och internationell solidaritet och respekt inför olika grup­ pers kulturarv" betonar kulturarvets mångsidighet och rikedom, och att missbruk som kan leda till ute­ stängning av det olikartade ska motverkas. 33 Synsätt och principer Av det föregående kapitlet framgår att uppfattningen om byggnadsvårdens uppgifter och synsätt har förän­ drats kraftigt under de senaste århundradena, samti­ digt som mycket i det förra sekelskiftets restaure­ ringsdebatt fortfarande känns bekant och aktuellt. Ofta har motstridiga uppfattningar drabbat samman. Från början behandlade principdiskussionen främst restaurering av nationella monument som medelrida domkyrkor och kungaborgar. Men sedan har begrepp­ en efterhand vidgats, och i dag talar vi om varsamhet i all byggd miljö. Riksantikvarieämbetets uppdrag att formulera byggnadsvårdsprinciper är också vidare än att bara omfatta restaurering, eller för art tala i plan­ och bygglagens termer, ändring av befintlig bebyggelse. Det handlar om byggnadsvård. Det innebär att också brukarrdet av den byggda miljön ingår, med underhåll, användning - och de små förändringar som inte kan kallas ombyggnader men som ständigt pågår och nästan omärkligt tenderar att omvandla en miljö. Restaureringshistorien visar att det ofta är stor skillnad på de högtravande principer som brukar in­ leda ett restaureringsprogram, och de åtgärder som ge­ nomförs i verkligheten. I efterhand konstateras att förutsättningarna inte var de rätta, eller att det tillstötte oväntade omständigheter under projektets gång. Ofta kan det för den utomstående vara svårt att förstå mo­ tiven bakom en åtgärd, när den varken stämmer med deklarerade principer eller programmets åtgärds­ punkter. Detta blir särskilt besvärligt när nästa gene­ ration byggnadsvårdare i sin tur ska försöka förstå och värdera våra arbeten. I realiteten ser förutsättningarna bakom varje bygg­ nadsvårdsprojekt ofta mycket olika ut. Detta gäller både bebyggelsens inre egenskaper och de samhälleliga omständigheterna runt den. Vad som uppfattas som rätt och riktigt i ett projekt behöver inte vara det i ett annat sammanhang. Redan Sigurd Curman konstaterade i sin uppsats om restaureringsprinciper: "Att uppställa några slags allmängiltiga principer är ju fullständigt omöjligt." (Curman: Restaureringsprinciper, Kult och konst, 1905, sid. 242). Vid antagandet av Venedig­ dokumentet påpekade flera talare att ett sådant doku­ ment bara kan ge vägledning, eftersom varje bygg­ nadsvårdsobjekt är unikt. Motsvarande synpunkter har framförts många gånger i den senare tidens debatt. Detta är bakgrunden till varför Riksantikvarie­ ämbetet valt att utveckla denna skrift till en vägled­ ning för god byggnadsvård. Med två allmängiltiga principer fastläggs det grundläggande synsätt som väg­ ledningen bygger på. Dessa är sedan utgångspunkt för resonemang kring möjliga förhållningssätt med åtföljande råd, vilka inordnas under de fem pelare som får symbolisera byggnadsvårdens grundvalar. Syf­ tet är att säkerställa en god byggnadsvårdsprocess som gör det möjligt att analysera och belysa olika byggnadsvårdsaspekter på ett tillfredställande sätt. 34 Fastighetsägarens beredskap till bevarande Byggnadens egenskaper - Kunskap Teknisk och underhållsmässig status Upplevt estetiskt värde Konstruktion Analys av förutsättningar och kunskap. Bedömning av möjliga åtgärder Ställningstaganden tydliggjorda och motiverade Att Dokumenta tian vidare­ befordra till kommande genera­ tioner Kulturarvet ~ Inneboende möjligheter Byggnadshistoria Kulturhistoriskt värde Den övergripande byggnadsvårdsprincipen. till kommande generationer vidarebefordra detta ori­ ginal på ett sådant sätt att kulturvärdena inte för­ Allt byggnadsvårdsarbete ska präglas av re­ ringas eller förfalskas. Detta gäller vare sig kultur­ spekt för originalet, dess kulturvärden och de värdena är förknippade med själva byggnadsmateri­ en, kunskapen om bebyggelsen, miljön som vittnesbörd människor som berörs därav. om kulturella förhållanden eller själva upplevelsen av Den allmänna principen utgör den bas som allt bygg­ anläggningen. nadsvårdarbete måste utgå ifrån. I centrum står van­ En bebyggelsemiljö är dessutom alltid förknippad ligtvis ett original i form av en byggnad eller en mil­ med männ iskor som antingen haft eller har den som jö, till vilken vissa kulturvärden är knutna . Bygg­ sin livsmiljö, och som på något sätt brukar eller bara nadsvård handlar oftast om att förvalta, utveckla och besöker den . Kulturmiljön finns inte enbart till för sin Den allmänna byggnadsvårdsprincipen 35 egen skull. Dess syfte är även att berika vår vardag, skapa förståelse för olika levnadsförhållanden och kultttrföreteelser samt ge oss en förankring i tiden. Den öve-rgripa11de byggnadsvåt·dsprincipen Varje bebyggelsevärdaude situation är unik) 1ned många samspelande fal<.torer och förut­ sättlliugar. Den kräver sin egen speciella /mn­ skapsuppbyggnad med analyse1; bedömningar och ställningstaganden som måste tydlig­ göras, motiveras och dokumenteras. Denna övergripande princip är nyckeln till vägled­ ningens uppläggning. Här betraktas varje byggnad el­ ler anläggning som en unik del av kulturarvet. Bygg­ naden har ett antal egenskaper, till exempel bygg­ nadshistoria, konstruktion och en teknisk/underhålls­ mässig status. Andra egenskaper är sådana som vi till­ skriver byggnaden, och dessa är mer tidsberoende. Det gäller till exempel kulturhistoriskt värde eller en este­ tisk upplevelse. Dessutom har byggnaden vissa inne­ boende möjligheter till användning eller anpassning till nya funktioner. Dessa egenskaper är åtkomliga ge­ nom kunskapsuppbyggnad och undersökningar. Byggnaden befinner sig också i en omvärld som ger olika förutsättningar för bevarande och vård. Vanligtvis finns en fastighetsägare som har ett visst intresse och en viss beredskap att göra insatser. Ibland kan krav från myndigheter eller ett folkligt engagemang ha betydel­ se för bevarandet. I bästa fall finns det ett använd­ ningsbehov, men detta kan å andra sidan innebära krav på förändringar som påverkar byggnadens kul­ turvärde. Ofta finns det någon som brukar eller bebor miljön, och som har intresse av att få sina synpunk­ ter hörda. Svårast blir det om ingen har någon eko­ nomiskt bärkraftig nytta av byggnaden. Lagar, plan­ bestämmelser och andra restriktioner ger förutsätt­ ningar för vård och förändringar, men samhället kan ibland också erbjuda stödmöjligheter. Inför en byggnadsvårdsuppgift måste dessa inre egenskaper och yttre förutsättningar undersökas och analyseras i rimlig omfattning. Först med denna bak­ grund är det möjligt att bedöma och ta ställning till vilka åtgärder som är möjliga och lämpliga att utföra. Dessa ställningstaganden måste tydliggöras och moti­ veras, så att även utomstående personer kritiskt kan granska förutsättnjngarna för till exempel en restau­ rering. Ä ven kommande generationer har behov av att veta varför vi valde att göra på ett visst sätt. Av samma skäl är dokumentationen viktig av vad vi verkligen gör, vilka material vi använder och sådant vi upptäcker un­ der byggskedet. Det grundläggande synsättet i vägledningen är såle­ des inriktat på en god byggnadsvårdsprocess. Genom att skapa goda förutsättningar för kunskapsuppbyggnad, pro­ gramarbete med motiveringar, rådgivning och myndig­ hetsbehandling, projektering, byggande och dokumenta­ tion, ökar möjligheterna att nå ett gott resultat. Inte bara ur byggnadsvårdens synvinkel, utan från alla aspekt­ er. Därför utgör kunskapsuppbyggnadens olika aspekt­ er den goda byggnadsvårdens första pelare. Sedan kan man förhålla sig på olika sätt till de mer klassiska byggnadsvårdsprinciperna, beroende på den enskilda bebyggelsens egenskaper och förutsättning­ ar. De fyra övriga pelarna representerar sådana för­ hållningssätt och behandlas under kapitelrubrikerna "Varsamhet", "Att förvalta", "Att förhåUa sig till his­ torien" samt "Material och teknik". 36 c. Råd och förhållningssätt 38 Kunskap Det är således med två allmängiltiga principer som väg­ ledningens synsätt fastläggs. I övrigt undviker väg­ ledningen att formulera generella principer, eftersom varje bebyggelsevårdande situation är unik, med många samspelande faktorer och förutsättningar. Man mås­ te alltid ta ställning utifrån den aktuella situationen och de speciella förutsättningar som gäller. Men det mås­ te göras mor en stabil kunskapsgrund och med kän­ nedom om förekommande kulturvärden, så att ana­ lys av de många samspelande faktorerna möjliggörs. Det blir därmed viktigt att kunna följa de bedöm­ ningar och ställningstaganden som leder fram till olika byggnadsvårdsåtgärder, och att motiven bakom dem lyfts fram för kritisk granskning och diskussion. An­ nars kan byggnadsvården lätt framstå som hållnings­ lös. Många råd i kapidet "Kunskap" handlar om möj­ liga vägar att nå fram till en sådan kunskapsbas, och om hur ställningstaganden ska kunna tydliggöras. • Att undersöka en byggnadsmiljö innan man beslutar om en förändring. • Att beskriva och förklara dess kulturhistoriska värde. • Att motivera varför en åtgärd genomförs. • Att dokumentera det som verkligen utförts och vad som ras bort. Detta är fyra grundläggande moment i god bygg­ nadsvård, och de bildar tillsammans vägledningens första pelare. Det är med dessa moment man förankrar sin byggnadsvårdande insats i tiden och placerar in sig som en god länk i den historiska kontinuiteten. Där­ för får dessa fyra moment utgöra inledningen till av­ snitten med råd och förhållningssätt. Kunskapsuppbyggnad I alla sammanhang där man arbetar med att vårda el­ ler förändra befintlig bebyggelse behöver man ha kun­ skap om dess egenskaper och förutsättninga r. Detta är en självklarhet, och gäller både kulturhistoriskt myck­ et värdefulla byggnader och mer vardagliga hus. Det som skiljer är omfattningen och vilken kunskap som är relevant för den aktuella förändrings- eller förvalt­ ningssituationen. Kunskapsomfånget växer vanligtvis i proportion till byggnadens ålder och historia eller det kulturhistoriska värde vi tillskriver den. Samtidigt speglar aiJ bebyggelse på något sätt kulturella förete­ elser, som förtjänar att bli undersökta och uppmärk­ sammade innan man tar ställning till förändringar som påverkar dem. Kunskapsuppbyggnad sker på olika sätt och under olika faser av en byggnads livstid. I mer speciella fall, som till exempel slott och kyrkobyggnader, görs ofta kulturhistoriska beskrivningar som information till besökare och ibland till och med som vetenskapliga avhandlingar. I sådana sammanhang utförs ofta en grundläggande källsökning. I andra fall kan en anti­ kvarisk basdokumentation tas fram, kanske med syfte 39 Förundersökning En förundersökning ska alltid finnas sum 1mderlag för mer betydande jorä11drmgar av e11 byggnad eller bebyggelse111iljö. Syftet med en förundersökn ing är att ra fram uppgif­ ter om en byggnads befintliga tillstånd och historia, så att man kan ta ställning till vilka åtgärder som är lämpliga att genomföra. Förundersökningen är därmed ett viktigt underlag för myndigheternas bedömning. Den utgör samtidigt det nödvändiga kunskapsunderlag som krävs för att kunna projektera varsamma bygg­ nadsåtgärder. Omfattningen och inriktningen på för­ undersökn ingen måste anpassas till det kulturhistoriska värdet, bebyggelsens egenskaper och den planerade ändringens art och omfattning. När är förundersökning aktuell? En förundersökning blir vanligtvis aktuell när ett för­ slag eller programutkast till förändring av en byggnad börjar ta form. Det är viktigt att inleda förundersök­ ningen så tidigt som möj ligt i utformningsprocessen, eftersom den är ett kunskapsunderlag som ska styra projekteringen. I tidiga kontakter med antikvariska myndigheter förespråkas vanligen en förundersökning, och om byggnaden faller under KML kan specifika krav ställas på en sådan. Även i bygglovsärenden och vid bygganmälan kan byggnadsnämnden begära in handlingar som anses nödvändiga för att kunna bedöma en ändring, vilket till exempel kan vara en förunder­ sökning. Det är dock alldeles för sent att påbörja en för undersökning i samband med en bygganmälan. Förundersökningens innehåll Uppläggningen av en förundersökning styrs således av behovet. Det innebär a tt den huvudsakligen är inrik­ tad på de aspekter eller de delar av en byggnad som att fungera som underlag inför en byggnadsminnes­ förklar ing. Om ett vårdprogram sammanställs behö­ ver man ta fram relevant baskunskap. Der kan också finnas mer eller mindre helräckande handlingar frå n tidigare ombyggnader och restaureringar. För alla typer av byggnader inträffar ett av de vik­ tigaste tillfä llena för kunskapsinsamling i samband med ändringar, ombyggnader och restaureringar. Den förundersökning som då ska genomföras är en nöd­ vändig arbetsinsats för god byggnadsvård. I följande avsnitt behandlas ett antal moment som kan före­ komma i en förundersökning, och metodiken är ock­ så i passande omfattning ti llämpbar i andra kun­ skapsuppbyggande situationer. 40 ' ' . . '"" . ~ ~-;.r: . ..:: ......., (... t,..,~;r~,·-, ·.,,; • .., ..... ,.~-"'· ·""-'6~ • .. i ~,;-.r. ;:.,i...-...~ .. J.,. '·~~l f ......,.-!......._. r., .. ,.......... .,.,.,_ . " ;1 "-~-.;·..-.y-;; .,._ t. -- .. .< • ;.:_. -· ..-;J------:/-.:-' . ---- .._!U:. •J· ,.~ ...... ~ _.;..,_, ~ :'/:!'"-.;.....J.,.,:;-··';'/.~ f.,. "-n· . ,. . ,...,;. l ;'. 'N~.t· ~ ..,..J..-.,M,.) "·"'' ·' , ... J- J t­ ..f:t ............... ........,.,_ ...:,.~() t,., J-e,;- -/:.·;r ....i t; ... /~~- i ..,...,...-1'./ ... •••. u-. .........,....:., ___ u •.J.~,./_ •y.... ~~ c t ... --: ~1 t,_,~ r.....,., ...... ~J. ... ~.. . ,., ... ~t:-••1 ~ ...;.,..,_ ·-;P _: ..:..,_ _. ....:....·... •·~>··r- /-- u ~-- . . "'• ":M. • .,/ .}l.;. ~ A-"~-/.:..1 'g ~ J! ~ :0 '~ ~.._~- 'f7:. ~ --~.n ,~..-~ .......,--­ ~--,..-1 -d. t J~J/ j :--­ ..... & . ~>-tr- ;' ..._ #..,.; ; ....... ~ ..... ....,__ .. . ' 1 ........................_________ arkivundersökning hittas uppgifter som komplette­ rar byggnadsundersökningen. Brandförsäkring från år 1823, Edshult, Dalarna, med detaljerade uppgifter som ger e n god uppfattning om både planlösning och utseende. "Rummen i nedre wåningen 6 till antalet ­ hvaraf ett 11 aln långt och 9 aln bredt med bröstpanel och målat golf, wäftapeter och wäftak, oljemålat" osv. berörs av en förändring. Olika benämningar före­ kommer också som ger en antydan om var tyngd­ punkten ligger, till exempel antikvarisk-teknisk, his­ torisk-teknisk eller bara antikvarisk förundersökning. Vanligtvis ingår dock en byggnadshistorisk under­ sökning i förening med en teknisk genomgång av ska­ dor och tekniska brister. Den byggnadshistoriska undersökningen anpassas till den aktuella situationen. Om det redan finns en bas­ dokumentation av byggnaden, kanske från en bygg­ nadsminnesförklaring eller en äldre restaurering, kan J en det räcka med att sammanställa de uppgifter som är relevanta, och sedan komplettera med en fördj upad un­ dersökning av de delar som berörs av ändringsförslag­ et. Man bör dock göra en värdering av om den befint­ liga historiska och tekniska dokumentationen ger en tillräckligt fyllig bild för att kunna ta ställning i det aktu­ ella fallet. När byggnadshistorik saknas eller en fördjupni ng behöver göras, består undersökningsarbetet oftast av två delar. Arkiv- och litteraturstudier behövs för att söka bildkällor och skrivna vittnesbörd som kan belysa byggnadshistorien. Det kan handla om kartor, upp­ mätningar, ritningar, avbildningar, foton, värderings­ och syneprotokoll, räkenskaper, myndighetshand­ lingar, rapporter, projekt- och byggbeskrivningar och annat. Kordiska museet har gett ut Arkivguide för bygg­ nadsforskare (Bedoire, Stavenow-Hidemark, Almq ­ vist, senaste upp!. 1985), en bra handledning för att söka i olika typer av arkiv. Genom litterat urstudier kan man inhämta generell kunskap om den aktuella byggnadstypen och tidsperiod­ en, men det kan också finnas tryckta källor med upp­ gifter som direkt berör den byggnad som studeras. Den andra viktiga källan till byggnadens historia ut­ görs av byggnaden själv. B)•ggnadsundersökningen bör ske parallellt med arkivstudierna, och helst utföras av samma personer. En byggnadsundersökning handlar om att successivt bygga upp en kunskap och förståelse för byggnaden. Detta underlättas i en växelverkan mellan dokumentens vittnesbörd och byggnadsverkets avslöj­ anden. Det är oftast lämpligt att anlita en byggnads­ antikvarie för byggnadsundersökningen . Samtidigt är det en stor fördel om den som ska sammanställa det slutliga ändringsförslaget och utföra projekteringen av arbetshandlingarna också deltar i undersökningen. Den kunskap som utvinns i nära kontakt med byggnadens materia ger en ovärderlig förståelse, som ofta blir av­ görande när nya lösningar ska utarbetas. 41 Vad kan en förundersökning innehålla Arkiv- och litteraturstudier Byggnadsundersökning • Byggnadsarkeologisk undersökning .,... Byggnadshistorisk beskrivning • R umsinventering • Uppmätning • Undersökning av den tekniska konstruktionen • Inventering av skador och tekniska brister Kapacitetsanalys Kulturhistorisk analys Redovisning av planbestämmelser och andra restriktioner Social aspekter, brukarsynpunkter En byggnadsundersökning syftar dels till att förstå hur en byggnad är konstruerad och fungerar tekniskt, dels till att reda ut dess byggnadshistoria genom att tolka de spår som finns kvar. I undersökningen av b)• ggnadens tekniska konstruktion anges material- och konstruktionst yper, och man bör försöka skaffa sig en uppfattning om hur byggnadens olika delar samver­ kar. Ofta kan den byggnadshistoriska undersökning­ en ge svar på tekniska gåtor. I byggnader som har en komplicerad byggnadshistoria eller där historiskt käll­ material saknas kan byggnadsarkeologiska under­ sökningsmetoder krävas för att beskriva det historiska förloppet. En bra handledning finns i den av Riksanti­ kvarieämbetet utgivna Byggnadsarkeologisk under­ sökning (Andersson, Hildebrand, 1988). Om ändringen berör interiören bör byggnadsunder­ sökningen kompletteras med en rumsinventering, där karaktäristiska detaljer, ytskikt och färgsättning noteras. R umsinventeri ngen bör dessutOm innehålla kultur­ historiska noteringar om byggnadsdelen, till exempel om ålder, urspr unglighet och fö rändringsgrad. Här kan också ingå en undersökning och dokumentation av äldre ytskikt. I byggnader med mer komplicerad byggnadshistoria kan p rofilstudier av snickerier som till exempel paneler, dörrar, fönster och annat vara en hjälp vid dateringar. Det är en fördel om rumsinven­ teringen kan läggas upp så att den blir direkt använd­ bar i projekteringsfasens rums beskrivn ing. Därigenom blir det lättare att ta hänsyn till de inven terade värdena i projekteringen . Om det inte finns tillförlitliga ritningar, är en upp­ mätning oftast nödvändig. Befintliga ritningar bör all­ tid kontrolleras mot verkligheten, eftersom senare än­ dringar sällan finns införda. Att upprätta uppmät­ 42 När man lyfter pä panelen hittas spår från äldre byggnads­ skeden som kan förklara husets historia. Fäbodsstuga utanför Luleå, Norrbotten. --:· ...loAC.oL.~ ~,/ ."'~ . ........ -­ ..;,...,.~ ...;.... ~· ~~ J' ntl• o\ Undersökning av byggnadens tekniska konstruktion, Granhammars slott, Uppland. Byggnadsarkeologisk undersökning av Arnö kyrka, Uppland. Undersökning av äldre färgskikt genom att en så kallad färgstege skrapats fram. Karolinska skolan, Örebro. 43 1 a: ~ o, 1 ~ -\9 g --·-···-··-· ·· ·-· --· ·-··--·--·---··-· ·--' ~ :;; ~ i! ~ ~ E ................................................................................................. ~L--------------------------------------J Uppmätning av dörrfoder. Efter många ommålningar för­ ändrar och utslätar färgen profilens former. Undersök­ ningen utfördes av Jes Kroman och Pernille skovgard vid Kunstakademiets arkitektskola i Köpenhamn. En byggnadsuppmätning är ett oöverträffat sätt att tränga in i en byggnad. Norrgården, Hälsingland. ningsritningar är samtidigt ett sätt att analysera bygg­ naden. Olika metoder för uppmätning beskrivs i bo­ ken Byggnadsuppmätning-historik och praktik ($jö­ mar, Hansen, Ponnert, Storslecten, 2000). Kunskap som framkommit vid arkiv- och littera­ turstudier samt byggnadsundersökning bör samman­ ställas till en byggnadshistorisk beskrivning. 51utiigen är inventering av slwdor och tekniska bris­ ter en väsentlig del av byggnadsundersökningen. Inven­ teringen syftar också till att förklara varför vissa skador uppkommit, och då är ofta det historiska perspektivet på konstruktionens förändring klargörande. Skadein­ vemeringen bhr direkt användbar i projekteringen. Om äldre föremål, skulptur, textil och konstnärligt bemåla­ de ytor eller andra ytskikt av stort kulturhistoriskt vär­ de finns, bör dessa undersökas av en konservator. Jämsides med den byggnadshistoriska undersök­ ningen kan en kapacitetsanalys av byggnaden genom­ föras. Detta är en värdering av byggnadens inbyggda fysiska resurser: volym, yta, möjliga rumssamband, statiska och termiska egenskaper m.m. Kapacitets- analysen är ett underlag för att bedöma om byggnad­ en lämpar sig för den tänkta användningen. Här bör också ingå att bedöma om det finns kapacitetsgränser, bortom vilka väsentliga kulturhistoriska värden går förlorade. I det underlag som en förundersökning utgöt; behövs också en kulturhistorisk analys av byggnaden och dess delar, och särskilt av de partier som berörs av planera­ de förändringar. I den kulturhistoriska analysen bedöms på rums- och byggdelsnivå ålder, grad av ursprunglig­ het, autenticitet, betydelse för helhetsupplevelsen samt kulturflistoriskt värde. Den kulturhistoriska analysen måste utgå från byggnadsundersökningens detalj­ eringsnivå, och bör utföras av antikvarisk expertis. Kul­ turhistorisk värdering berörs mer ingående i nästa av­ snitt. I förundersökningen är det också viktigt att ta med en redovisning av vilka legala bestämmelser och re­ striktioner som gäller för bebyggelsen . Det kan till ex­ empel gä lla skyddsbestämmelser i detaljplan eller om­ rådesbestämmelser. Dessa anger ramen för vilka för­ 44 ändringar som är möjliga. Ingår byggnaden i en tidi­ gare bebyggelseinventering, eller finns det någon an­ nan form av kulturhistorisk värdering? En kontakt med byggnadsnämnden, länsstyrelsen och det regionala el­ ler kommunala museet kan ge svar på frågorna. En förundersökning kan slutligen också tillgodo­ se sociala aspekter i en planeringsprocess genom att dokumentera brukares och boendes värderingar, krav och behov. Vid förändring och upprustning av hela stadsområden och bostadsområden kan man behöva belysa de planeringskoncept som tillämpades vid om­ rådenas tillkomst, liksom den arkitektur- och social­ historiska kontexten. Detta gäller inte minst efter­ krigstidens områden. En sådan förundersökning kan vara ett viktigt diskussionsunderlag för brukarmed­ verkan i utformningsprocessen. Att värdera För att kumza ta ställniug till åtgärder i e11 bebyggelsemiljö behövs kunskafJ om kultur­ värdena. När man arbetar med befintlig bebyggelse uppstår ofta situationer då man behöver få en uppfattning om dess kulturvärden, till exempel för att kunna ta ställ­ ning till åtgärder, förändringar eller bevarande. En ge­ nomtänkt och välformulerad motivering som lyfter fram en byggnads olika värden kan ofta vara avgörande för att allmänheten, fastighetsägare och politiker ska för­ stå varför ett objekt är värt att bevara eller bör han­ teras på ett visst sätt. Förundersökningens användningsområden En förundersökning som innehåller relevanta delar av ovan beskrivna srudier har goda förutsättningar att bli ett värdefullt underlag och verktyg för alla parter i en ombyggnads- eller restaureringsprocess. För byggher­ ren ger den underlag för att tidigt bedöma vilka åtgärder som är möjliga och lämpliga, innan projekteri ngs­ processen kommit igång. Konsekvensbeskrivningar av olika förslag till åtgärder kan lätt urar betas, och man kan också tidigt få en god uppfattning om kosmaderna. Ansvariga myndigheter får en bra grund för sin gransk­ ning och tillståndsgivning- och senare även för en even­ tuell antikvarisk kontroll och dokumentation. För­ slagsställare och projektörer får ett säkrare kunskaps­ underlag att arbeta med. Det resulterar i varsammare, effektivare och mer ekonomiska lösningar, färre fel och färre obehagliga överraskningar. En förundersökning är inte primärt en kostnad, utan ett sätt att spara pengar i de senare byggskedena där det är betydligt dyrare att rätta till misstag som beror på att man inte haft tillräcklig kunskap om byggnaden. När behövs en kulturhistorisk värdering? I Sverige har under 1900-talets senare del stora in­ venteringar genomförts för att identifiera riksintressen av kulturhistorisk betydelse. I kommunerna har om­ fattande kulturhistoriska byggnadsinventeringar gjorrs, ofta sammanfattade i så kallade bevarandeprogram el­ ler liknande. Sådana inventeringar har oftast varit mer översiktliga. Vanligen registrerar de bara några få as­ pekter, till exempel ålder, byggnadstyp och ursprung­ lighet, ibland följt av en gradering av det kulturhisto­ riska värdet. I andra sammanhang behövs mer ingående redo­ visning. Detta gäller till exempel när man urarbetar vårdprogram, tar fram underlag för byggnadsmin­ nesförklaringar eller när ställningstaganden om andra skyddsformer ska göras. I samband med förunder­ sökningar inför ombyggnader måste analysen av det kulturhistoriska värdet utgå från de förändringar som planeras och de värden som kan beröras. Denna va­ riant av värdering ka llas här för kulturhistorisk ana­ lys, och ligger således på byggnadsundersökningens de­ tal jeringsnivå. 45 D [3 = gråsten, tidigt 1500-tal = tegel, tid1gt 1500-tal EJ = tegel, t 1600-talets mttt ~ ~tegel, sent 1700-tal D = tegel(lgenmurning av fonster i gavelröste) fonster på övervåning) !El = tegel(igenmurning av En sammanställning av byggnadsundersöknlngar, arkivstudler och annat på en ritning ger en god bild av byggnads­ historien. Utöhus, Uppland. Undersökning av byggnadens tekniska skick. Mögel­ angrepp, Mälsåkers slott, Södermanland. Sammanställning av en skadeundersökning på medel­ tidstornet Kärnan, Helsingborg. 46 På en ritning markeras skador på fasad och stenarbeten, Martebo kyrka, Gotland. Dokumentation av rötskadad liggtimmerknut, Ramava herrgård, Lettland. Detaljplanen kan innehålla bestämmelser som ger viktiga förutsättningar för vården och vad som kan förändras. skyddsbestämmelsen q l har här innebörden "Särskilt värdefull bebyggelse (som avses i 3:12 PBL). Ändring av byggnod får inte förvonska dess karaktär eller anpassning till omgivningen. Ursprunglig arbets­ teknik och materialval skall i möjligaste mån användas vid ombyggnad och underhåll. Byggnaden får ej rivas." l detaljplanen, som utarbetats av Falkenbergs kom­ mun 2001, finns också varsamhetsbestämmelser. K1 har innebörden: "Byggnaden ingår i ett område med kultur­ historiskt värdefull bebyggelse. Ursprungligt utseende skall vara vägledande vid om- och tillbyggnader·: 47 - ~ l ~~1('1 'i En kulturhistorisk värdering ska vara opartisk och fristående från andra faktore r. Den får inte innehålla avväganden gentemot andra intressen av till exempel ekonomisk eller teknisk art. Sådana avvägningar görs först i nästa skede, exempelvis i en samhällsplane­ ringsprocess eller i ett restaureringsprogram, där den kulturhistoriska värderingen är en av kanske flera ex­ pertunderlag. Samtidigt måste man vara medveten om an k ulturvärden inte är entydiga och eviga. De spe­ glar vår tids uppfattning och vi kan vara ganska över­ tygade om att nästa generation kommer an se annor­ lunda på särskilt sådant som vi i dag värderat lågt. ,. b " Hur kan man lägga upp en kulturhistorisk värdering? Det har i Sverige inte funnits något allmänt etablerat och enhetligt system för kulturhistorisk värdering. Den praxis som vuxit fram grundar sig i stor ut­ sträckning på erfarenhet och kunskap hos enskilda in­ stitutioner och experter. Kulturmiljövårdens bebyg­ gelseregister använder sedan några år ett system för kulturhistorisk värdering, som bygger på en utveck­ lingsarbete som bedrivits vid Riksantikvarieämbetet, bland annat av Axel Unnerbäck. Detta system, som pu­ bliceras efter årsskiftet 2002 under titeln Kulturhistorisk värdering av bebyggelse (Unnerbäck), beskrivs här i korta drag. (Se även Kulturmiljövårdens bebyggelse­ register, beskrivning och i11venteringshandbok, 1998 och artikeln "Kulturhistoriskt värde?" av Unnerbäck och ordin, Kulturmiljövård, nr 1-2, 1995.) En kulturhistorisk värdering måste bygga på sådana historiska och beskrivande data, som tagits fram till exempel vid en inventering eller förundersökning. Vär­ deringssystemet utgår från att ett kulturhistOriskt vär­ de nästan alltid är uppbyggt av flera olika egenskaper eller typer av grund värden, som kan innefatta både fak­ ta och rena upplevelser. Dessa så kallade grundmotiv måste identifieras i ett första steg. Därefter sker en be­ arbetn ing med hjälp av vissa förstärkande eller över­ gripande motiv, och sludigen sammanställs de olika mo­ tiven till en sammanvägd värdering. Grundmotiven är uppdelade i dokumentvärden och upplevelsevärden. Dokumentvärden är mer ob­ jektivt grundade värden som beskriver bebyggelsens historia eller betydelse i samhället. Man betraktar då byggnaden som ett dokumenr som förmedlar vittnes­ börd om vissa historiska fakta. Byggnadshistoriskt värde är ett av de vanligaste ex­ emplen på sådana värden. Här ä r byggnaden som re­ presentant för tidigare perioders byggnadskick det primära, men även dess ombyggnadshistoria kan vara intressant. Ett teknikhistoriskt värde fokuserar på byggnadens tekniska konstruktion som pedagogiskt ex­ empel på konstruktionsmetoder eller materialan­ vändning. Det arkitekturhistOriska värdet är kopplat till en byggnads eller anläggnings arkitektoniska ge­ 48 Identifikation Bearbetning Sammanvägd värdering Grundmotiv Förstärkande/ övergripande motiv Grundmotiv+ förstärkande motiv 1. Dokumentvärde Byggnadshistoriskt värde Teknikhistoriskt värde Arkitekturhistoriskt värde Samhällshistoriskt värde Socialhistoriskt värde Personhistoriskt värde 2. Upplevelsevärde Arkitektoniskt värde Konstnärligt värde Patina Miljöskapande värde Identitetsvärde Kontinuitetsvärde Traditionsvärde Symbolvärde Kvalitet Autenticitet, äkthet Pedagogiskt värde Sällsynthet Representativitet Sammanvägd motivering sralming som representant för en viss arkitekturstil eller en speciell arkitekts arbeten. En byggnad kan ha ett samhällshistoriskt värde om den ger information om samhä llets eller en viss bygds historia. Om byggnadsmi lj ön också avspeglar män­ niskans situatio n i samhället, till exempel hur man levt, arbetat eller umgåtts, kan det finnas ett socialhistoriskt värde. Berömda eller historiska personers livsmiljö fun­ gerar ofta som minnesmärke över deras verksamhet, vilket kan ge byggnaden ett personhistoriske värde. Gruppen upplevelsevärden är mer subjektiva till sin natu1~ och beskriver upplevelsen av vissa kvaliteter i en anläggning eller byggnad. Det arkitektoniska vär­ det är knutet till miljöns estetiska och rumsliga egen­ skaper, men kan också lyfta fram en speciellt intres­ sant lösning på ett gestaltningsproblem . Nära för­ bundet med detta är det konstnärliga värdet, som dock vanligen sammanhänger med miljöns konstnär­ liga utsmyckning. Upplevelsen av patina illustrerar ål­ drande och långvarig användning, och ger besökaren känslan att det finns en tidsdimension. En i sig inte särskilt märklig byggnad kan ha ett m iljöskapande värde när den ingår i en stadsbild el­ ler landsbygdsmiljö. Ett identitetsvärde uppstår när människor upplever att en viss byggnad har betydel­ se för hur man uppfattar ett område, och att byggnaden möjliggör en känsla av samhörighet och identifikation med sin omgivning. Kontinuitetsvärdet illustrerar den historiska framväxten och kontinuerliga förändring­ en i ett levande samhälle eller byggnad. Speciella hän­ delser, skeenden eller traditioner som kan knytas rill en byggnad kan ge den ett traditionsvärde, medan ett symbolvärde bildas när anläggningen kommit att re­ presentera en abstrakt företeelse eller ide, en ort, 49 Entrehallen till Hotell Knaust i Sundsvall, Medelpad. Den rika arkitekturen är ett arkitekturhistoriskt dokument, men den förmedlar även en socialhistorisk berättelse om det sena 1800-talets träindustriella uppsving. nation eller samhällsfunktion. Ibland är byggnaden redan från början avsedd att uppfattas som symbol, i andra fall är det tiden som har skänkt den denna funk­ tion. När grundmotiven med dokumentvärden och upp­ levelsevärden är identifierade, sker en bearbetning där vissa förstärkande och övergripande motiv kan kopp­ las på. Kvalitet är en egenskap hos själva utform­ ningen, konstruktionen, hantverket eller de material som använts. Begreppet autenticitet/äkthet kan inne­ fatta både en objektivt konstaterad äkthet eller ur­ sprunglighet och en mer subjektiv upplevelse av äkt­ het och ålder. Att en anläggning har ett pedagogiskt värde innebär att de grundläggande värdena framstår med extra tydlighet, genom att konkreta fakta och de­ taljer kan vara framlyfta ur ett annars svårgripbart sam- Folkets hus i Motala, Östergötland. Denna säregna bygg­ nad har stort socialhistoriskt värde som vittne om den framväxande arbetarrörelsen vid sekelskiftet 1900, och den förmedlar samtidigt en arkitektonisk upplevelse. Grimetons radiostation, Halland. Radiomasterna, som byggdes 1922-1924 för trådlös telegrafi över Atlanten, reser sig högt över landskapet. Masterna har både ett teknikhistoriskt och ett pedagogiskt värde, men de har också fått ett upplevelsevärde i landskapsbilden. 50 manhang. s lutligen kan begreppsparet sällsynthet­ representativitet vanligen ses som motpoler, men ibland kan en byggnad representera en byggnadstyp eller en företeelse som har varit vitt spridd men som med ti­ den blivit sällsynt. De ovan beskrivna värdemotiven är avsedda att an­ vändas som en checklista och ett redskap, för att i var­ je värderingssituation finna de för den aktuella bygg­ naden relevanta värdena. Systemet bör kompletteras med andra värdetyper efter behov. I värderingsprocessens tredje steg görs en sam­ manfattande kulturhistorisk värdering. Denna består av ett eller .flera grundmotiv av varierande styrka, som kompletteras och nyanseras med förstärkande och övergripande motiv. Det är viktigt att i text motivera varför en byggnad åsatts en viss typ av värdemotiv ­ detta för att värderingen ska bli använd bar i det sam­ manhang som åsyftats. Det räcker inte med att bara konstatera att det finns ett samhällshistoriskt värde. Man måste också redovisa vari detta värde består, till exempel att byggnaden innehållit en verksamhet som varit en föru tsättn ing för hela bygdens framväxt. Kulturhistorisk analys Värderingssystemet som det beskrivits ovan är främst avsett för kulturhistoriska inventeringar och värderingar av hela byggnader och anläggningar, eller delar av så­ dana. Det ger underlag för ställn ingstaga nden kring vad, varför och hur vi ska bevara och vårda. När man arbetar med förundersökningar inför om­ byggnader eller restaureringar, dvs. på den kulturhis­ toriska analysens nivå, behöver man komplettera med bedömningar som går mera in i detalj . I rumsinvente­ ringens mer detaljerade genomgång av snickeridetal­ jer och ytskikt behövs enklare och snabbare värde­ ringskriterier. Då kan man ofta nöja sig med att ange till exempel ålder, ursprunglighet och förändringsgrad tillsam mans med en beskrivning av den värderade de- Ruvaliens fäbodar, Härjedalen. Fäbodmiljöernas ålder­ domliga hus, som berättar om boskapsskötsel under sommarmånaderna långt från hembygden, har doku­ mentvärden av både byggnadshistoriskt och socialhisto­ riskt slag. Den starka känslan av äkthet förstärker de övri­ ga värdena. taljen. Till rumsinventeringen hör också en samman­ fattande värdering av rummet, där det framgår i vil­ ket kulturhistorisk t sammanhang den inventerade byggnadsdelen befinner sig. Där kan också de ovan refe­ rerade värdemotiven användas. Att tydliggöra och motivera ställningstaganden Ställningstaganden som rör en bebyggelsemiljös kulturvärden, bör tydliggöras och motiveras. Den övergripande pr incipen betonar att ställ nings­ taganden måste tydliggöras och motiveras. Det gäller 52 ställningstaganden som har betydelse för bevarandet, förändringen, återställandet eller rekonstruktionen av en kulturhistoriskt värdefull bebyggelsemiljö. Detta är en viktig punkt av framför allt två orsaker. Genom att motivera, tvingas man tydliggöra och lyfta fram motiv­ en bakom ett ställningstagande. Därmed kan motiven granskas och diskuteras, deras gi ltighet kan ifrågasättas eller bejakas av alla aktörer. De kan även utsättas för offentl ighetens lj us. Detta är ett sätt att ge stadga åt byggnadsvårdsprocessen, men också en förutsättning till exempel för att en granskande myndighet ska kun­ na bedöma om en åtgärd är motiverad. Att berätta för eftervärlden varför något utförts på ett visst sätt, är den andra anledningen till att tydlig­ göra och motivera. Det underlättar för efterkommande generationer i deras ställningstaganden. Ett klassiskt exempel är hur korfönstren i vissa kyrkor har satts igen och tagits upp med olika tidsintervall därför att för­ samlingen först fann det besvärligt att se prästen som en svart siluett mor det ljusa fönstret, medan nästa gene­ ration upplevde att koret var mörkt. Motiveringens utformning En motivering bör beskriva vad som är problemets kärna, vilken analys eller vilka motiv som leder fram till ställningstagandet, samt vilka konsekvenser detta får för de berörda kulturvärdena. Om det är menings­ fullt kan man också beskriva vad som skulle hända om inget görs, eller hur det förväntade resultatet blir med alternativa tillvägagångssätt. När görs motiveringar? Motiveringar har sin plats i flera olika skeden . I pro­ gramskedet bestäms de grundläggande dragen och an­ greppssätten i ett ombyggnads- eller restaurerings­ projekt. Avvägningar mellan kulturvärden, brukar­ krav, tekniska krav och andra önskemål görs i pro­ gramarbetet, och om det finns en väl genomarbetad förundersökning, kompletterad med en konsekvens­ analys, finns det vanligtvis en bra grund för motive­ ringarna. Om byggnaden har skydd enligt kulturmin­ neslagen, bör projektets inriktning och motiv till för­ ändringar i detta skede diskuteras med länsstyrelsen. I förslagshandlingsskedet blir de olika program­ punkterna mer konkreta, och utformningen gestaltas med hjälp av ritningar. r ya ställningstaganden som be­ rör kulturvärdena blir aktuella, och dessa behöver följaktligen motiveras i den beskrivning som följer med förslaget. Ibland är gränserna flytande mellan 53 program- och förslagshandling. Vanligtvis är det dock förslagshandlingarna som bearbetas til l bygglovs­ handlingar. I projekteringsskedet ska egentligen bara de åt­ gärder som beskrivs i program- och förslagshand­ lingarna bearbetas till bygghandlingar. Men eftersom en projektering, särskilt när det är frågan om än­ dringar i en äldre byggnad, också är en kunskapspro­ cess där nya insikter om byggnaden hela tiden förän­ drar förutsättningarna för de ursprungliga förs lagen, får man hela tiden räkna med att ompröva tidigare ställ­ ningstaganden. Projekteringen innebär också en kon­ kretisering: man ser tydligare vad föreslagna åtgärder får för konsekvenser för kulturvärdena. Även dessa ställningstaganden bör beskrivas och motiveras, i första hand i den projektdagbok som ska följa med projekteringsarbetet. Dagboken kan senare användas för att sammanställa en dokumentation av projektet. Om ställningstagandena är mer betydande eller av principiell natur, bör de protokollföras i sam­ band med ett projekteringsmöte. I ett KML-ärende ska program med motiveringar jämte bygghandlingar prö­ vas av länsstyrelsen i detta skede. I byggskedet förekommer åter ett antal ställnings­ taganden och omprövningar, ofta direkt på arbets­ platsen. Sådana ställningstaganden bör diskuteras och protokollföras på byggmöten, och om det berör kul­ turvärden i byggnaden ska den antikvariske kontrol­ lanten eller den sakkunnige kontrollanten av kultur­ värden enligt PBL delta. Om ändringen innebär ett av­ steg från länsstyrelsebeslutet i ett KML- eller bygg­ nadsvårdsbidragsärende, ska länsstyrelsen pröva ären­ det på nytt. ställningstaganden och motiveringar förekommer således vid många tillfällen under en ombyggnads- el­ ler restaureringsprocess. Även i förvaltningsskedets vårdprogram behöver man motivera ställningstaganden bakom de målsättningar och principer som ställs upp för bebyggelsens vård och framtida utveckling- eller motivera varför man väljer en viss underhållsmetod. Att dokumentera utförda åtgärder J samband med ändriugar som berör kultur­ vätden i en bebyggelsemiljö, bör dokumenta­ tiO/L av ändringen, tidigare utseende, upptäck­ ter som kan belysa bebyggeisehistorien, samt ställningstaganden utföras. Dokumentationen av de undersökningar och upp­ täckter som gjorts, de ställningstaganden som utförts och de arbeten som verkställts, är det viktiga uppfölj­ ningsskedet som avslutar ett projekt. En väl genomförd dokumentation är en förutsättning för att skapa kon­ tinuitet i den framtida vården av byggnaden, inre minst i det närmast följande förvaltningsskedet. Den kulturhistoriska dokumentationens plats i förvaltningshandlingen I nybyggnadssammanhang är det naturligt att bygg­ projektet avslutas med att relationshandlingar sam­ manställs som visar hur det blev byggt i verkligheten, jämsides med dokumentation om använda material och byggprodukter. Det pågår en utveckling av metoder och synsätt inom detta område. !T-användningen kom­ mer att få ökad betydelse. Målet är att framställa så kallade förva ltningshandlingar, som innehåller alla uppgifter och dokument av betydelse för en byggnads förva ltning. Det är naturligt att också den kulturhistoriska do­ kumentation som tas fram i ett ombyggnads- eller res­ taureringsprojekt finns med i sammanställningen av re­ lations- och förvaltningshandlingar. Sammanställning­ en kan utföras av projektets arkitekt eller av en särskilt 54 Åf(,ARD!:.R. LA611JING f-~-. __.:l L.,......,,~......., .......,...-..~-~ ,....,~~ r"" ""'.,....., 1 :=:~~~_::j"!., ... Att dokumentera fynd och upptäckter som görs under arbetets gång är värdefullt för senare tolkning av byggna­ dens historia och äldre utseende. Dokumentation i sam­ Dokumentation av genomförda åtgärder på listverk och portal, Mälsåkers slott, Södermanland. Hans Erik Hans­ son, RAÄ, 1997. band med att bjälklaget frilades efter en vattenskada på Örebro slott. Urtagen i bjälkarna avslöjar en tidigare väggplacering. Dokumentation av putsprofiler för att kunna rekonstrue­ ra ursprungligt utseende efter total putsnedknackning, kvarteret Brandstationen, Örebro. Dokumentation av profilerad fönsterbröstning bakom en vägg i badrummet på Rossareds säteri i Halland. Den visar hur interiören tidigare varit gestaltad. 55 l samband med restaureringen av Kina slott, Drottning­ holm, gjordes en mycket noggrann dokumentation av puts- och färgskikt från tidigare restau­ reringsperioder. anlitad konsult, till exempel en byggnadsantikvarie. dant allmänt intresse, att det är motiverat att arkive­ ra dokumentationen i deras arkiv. Dokumentation för kulturmiljövården Om det handlar om ett KML- eller byggnadsvårds­ bidragsärende, finns det i länsstyrelsens beslut villkor som föreskriver att en antikvarisk kontrollant ska föl­ ja byggnadsarbetena, att dokumentation ska utföras samt hur arkiveringen ska ske. Riksantikvarieämbetet har gett ut allmänna råd om Antikvarisk kontroll- bygg­ nadsminnen, kyrkor m.m. (1999:1). I skriften Byggnader och byggda miljöer - dokumentation och rapporter (1995), har Riksantikvarieämbetet gett vägledning i hur man bör utforma dokumentation och rapporter. r övriga fall, där det inte finns några myndighets­ krav på dokumentation och arkivering, är det ändå mö­ dan värt att sätta samman ett sådant material - och att göra det innan erfarenheter, anteckningar och do­ kument skingras. Det kommer med stor säkerhet att visa sig ovärderligt i den framtida förvaltningen av bygg­ naden. Man bör också kontrollera med det kommu­ nala eller regionala museet om projektet kan ha ett så- Dokumentationens innehåll Dokumentationens omfattning och utformning mås­ te anpassas till projektets storlek och byggnadsarbe­ tets omfattning, tillgängligt underlagsmaterial och be­ byggelsens kulturhistoriska värde och komplexitetsgrad. Följande material och undersökningar kan ingå: • Förundersökningen: om en förundersökning har gjorts innehåller den material av stOrt intresse för dokumentationen, och därför kan den ofta ingå i sin helhet. • Dokumentation av bebyggelsen före arbetets igång­ sättande. Om ingen förundersökning finns, bör åt­ minstone denna dokumentation göras. • Dokumentation från genomförandet av vissa ar­ beten, till exempel vad som åtgärdats på en fasad eller rapport från konservatorsarbeten. • Dokumentation av byggnadsdelar eller detaljer som ändras eller tas bort under byggnadsarbetena . 56 Fotografier är ett utmärkt medium för dokumentation under olika arbetsskeden. Här redovisas tillståndet före och efter genomförd restaurering och rekonstruktion av en vinkast med trädgårdsmästarbostad från 1870-talet. Överjärva gård, Uppland. 57 • • • • • Delar och detaljer som sparas och magasineras no­ teras i en fö rteckning, där man också anger förva­ ringsplats. Komplettera gärna med foton . Dokumentation a v byggnadsdelar, murverk, stomme m.m. som tillfälligt friläggs under byggnadsar betena, och som kan belysa byggnadens historia. I mer spe­ ciella fall bör detta arbete utföras av en särskild bygg­ nadsarkeolog. Byggnadshistorisk utredning. Om en sådan finns i förundersökningen, bör denna uppdateras med iakttagelser och kompletterande slutsatser som framkommit under byggskedet. Fotodokumentation före och efter, liksom foton tag­ na under arbetets gång. Redogörelse för hur ombyggnads- eller restaure­ ringsprojektet genomförts. Denna del bör också be­ skriva de ändringar som underhand gjorts i det ur­ sprungliga förslaget - samt ställningstaganden och mo­ tiv bakom dessa förändringar. Underlag kan bland annat bestå av projekterings- och byggmötesproto­ koll samt projektdagböcker. Dokumentation av material, byggprodukter och teknik som använts i entreprenaden. DPTIADC - - (p..,., .WtuLt.\ , GOTLANDs­ KALK I(AafUI"JI'I (b\ ((.,)l.o'1;J..t;jlij~l~t.. (maj-vlt.,bt:r). Sk~-dd:1 -.l.illnh~J.'\'11 nt~:d ~:d: (,~·u, t n~ fiU'lWIIltilt,~.: tl>lll d~ llt.-"Ctt•ll bit jUM:i.llnin;tt•u. :\tlrindnlapo.,~ OJli'lll. t\T( ;i\XG(!,\ • fl.h1Jl$t lm• ,~+? ,;u•~ t.nlli):Oit' l..:ilt:.'it \o! f-.t.U.)l i-.'O;IIf( l "'...,.u.,~yl,..fb.• l...,.b-poo"t~" 'll6•1. . '11'<'111 li'or '"'-~oii11: ,. l.oll.po~~lnoolo lo11~111t(.o '"" IMIIO~ook-u.o b.)(W~·'- YbkikbYal'iat!tt'" G • O.. 't:' •t.g/m ' ,icJ~.; Jlr~ li.lli nJ:ar p;1 .•ptil· .....,J"';""'"~ I"' •'*'"' .oi-IO""I olio f:,...,.........,jo,.tlll l'lli;:"".,'t.. l """'r..ll l.o~o ~... ~. ,... o'-•1 lil~O;to,. OiiLo1I(O... ~);O'Il\'111~1100\.ull'.>1. .. IJUL'I. ~tUk.lptC" ~tnol:,llF•~~;-dOo...!•..-.t.t.<~ ..... ....,..m..,~.o~ l'-o~ •""-f·•..,...'"""'lflr•,. olI\oillloJI"""""l: l"'l,dl. 1"'*"'*"'"•....,' '~ •.dlo:åfu,;;,'l l.,. l;,.X;I'-"'""'' """"'dc Man .,,.,,, • .olo•~ ,..,., ..., 1111l..lll.l.';of; "' ~"•~ll..IC''I>>lil~f••n...rS. Ldl.I:.J'i~o~l:o_;('OI. ....t .._,..,..,a,, l.. ' uderlag f~'J!'I'I.a..oll""'~btl.l- "*'ullo•:~oudt,.•o""'I.I(:..._'Lno,.,IIAin.N"Ik.-.oo"llll,•" lot:~.,, .'lt~"'·""'",."''..,J:!.'" J"'It,...... ~...l"" 'l.o!t'"i"("" .~.,o~~.,,, o;bll11uhrio~.,, ~.,..,....,,.kot:--'A>-.1 \;;oii.I;\J);...., ;oll f() R I~I\ (~ 1\~J~(.A R • Uurk tb kg • 20 liwr '.luo\h ot ,,.., ~,loio IM L'lll,.;.,~.._._,l.._...,,, """ f"' •llw,lt..111oolo• 1,.-.. K.&•:o• - ·"'' _ l..olltÅ.x >l.oll llflo.......,.ix-"1 o:.l l.'.to· """'" "" ,,...., kcr ...,.••mu•w Ull'll"1). ~oa~* lo • l'. l'.o 'o'fll l;~loioodf•-o ;..a\aS..J..IIJIU\..,.. , :-lool... >4fl.ooo""*)UI~ _. ,.,.,. ..,.~,v., Bb~ni~ .... •;;...,.....,,;,,~,., .. Dokumentation i et t KML- eller byggnadsvårds­ bidragsärende ska vanligtvis sammanställas i en ra p­ port, som överlämnas för arkivering till länsstyrelse, länsmuseum och Riksantikvarieämbetet. Detta anges i länsstyrelsens beslut. Det är viktigt att dokumentera de material och byggpro­ dukter som använts för att underlätta skötsel och ställ­ ningstaganden vid kommande underhåll. Detta kan till exempel göras genom att samla in produktblad. 58 Varsamhet Vår byggda miljö med dess historiska avlagringar, och de händelser och betydelser vi förknippar med den, är en väsentlig del av vår livsmiljö. Många forsknings­ resultat tyder på att människan har ett stort behov av trygghet och kontinuitet i sin omgivning. En grund­ förutsättning för god byggnadsvå rd är därför att än­ dringar och underhåll utförs på ett varsamt sätt. Varsamhet vid ändring av bebyggelse är vägled­ ningens andra pelare. Målet med varsamheten är a tt be­ vara det karaktäristiska och värdefulla i den befintliga miljön, och att samtidigt ta hänsyn till de människor som brukar den. Begreppet varsam har många syno­ nymer som tillsammans förtydligar ordets innebörd. ' ' Varsam =försiktig, aktsam, omsorgsfull, om­ tänksam, diskret, med respekt för det befintliga Varsamhet är ett förhållningssätt I byggnadsvården är varsamher ett förhållningssätt som innebär a tt visa respekt för den bebyggelsemiljö vi har ansvar för. Under en del av dess livslängd är vi med om att bruka, förvalta eller anpassa den för nya behov. Troligtvis kommer någon att ta över efter oss. Det handlar om att kunna se oss själva i relation till alla yrkesskickliga och kunniga personer som utifrån sina förutsättningar och behov en gång skapade bygg­ naden. Nya generationer kommer att värdera våra insatser, och kanske sakna det som vi för alltid tagit bort, varit ovarsamma med eller förvanskat. 59 Varsamhet handlar om inlevelseförmåga, om att för­ stå varför något är utformat som det är, och att lära sig upptäcka och analysera de kvaliteter som finns i olika tiders sätt att gestalta sin miljö. Varsamhet innebär att tänka efter innan man i onöd­ an tar bort eller förvanskar någon byggnadsdel, bara för att dec innebär minst arbete eller på kort sikt är mest ekonomiskt. Kanske kan byggnadsdelen tjäna länge än, med bara en lätt uppfräschning eller reparation. Med ett varsamt förhållningssätt kan man genom att utgå från byggnadens förutsättningar skapa kontinui­ tet i miljön och samtidigt bushålla med våra resurser. Slutligen betyder varsamhet hänsyn till de männis­ kors åsikter och känslor, som sedan länge brukat en mil­ jö. Kanske har den varit en väsentlig del av deras liv och minnen. Varsamhet i lagens mening PBL:s varsamhetsbestämmelse Varsamhet är också ett begrepp som används i PBL. I lagens 3 kap. 10 § finns den generella bestämmelse som anger hur ändringar av byggnader ska göras: PBL 3 kap. 10 § Ändringar av en byggnad skall utföras var­ samt så atl byggnadens karaktärsdrag beak­ tas och dess byggnadstekmska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konst1liir­ liga värden tas till vara. Kravet på varsamhet gäller för alla ändringar av be­ fintlig bebyggelse, och alltså inte enbart den som be­ döms som kulturhistoriskt värdefull. I BÄR (Boverkets Allmänna råd om ändring av byggnad, 1999:1 ) bely­ ses innebörden av kravet på varsamhet i PBL. Eftersom varsamhet är ett centralt begrepp i PBL, har det bedömts angeläget att också låta varsamhet vara ett viktigt förhållningssätt i denna vägledning. Begreppet byggnadsvård har dock en vidare mening än det sam­ manhang i vi lketvarsamhet används i PBL och BÄR, där det framför allt är kopplat till ändring av byggnader. I PBL 3 kap. 13 §, som handlar om att underhåll ska anpassas till byggnadens kulturvärden, används inte be­ greppet varsamhet. BestämJnelsen avser dock samma typ av bebyggelse som avses i 3 kap. 10 §,dvs. all be­ fintlig bebyggelse, och andemeningen är densamma. För att skapa större tydlighet används i vägledningen begreppet varsamhet som ett mer allmänt förhåll­ ningssätt, vilket också inbegriper brukande, vård och underhåll. Denna aspekt av varsamhet behandlas ut­ förligare i det följande ka pitJet "Att förvalta". Betoningen på varsamhet ställer också den del av byggnadsvården i fokus som regleras av PBL. Det gäl­ ler då främst möjligheterna att i bygglovsprocessen häv­ da de kulturhistoriska värdena, och att med plan­ institutens hjälp skydda värdefull bebyggelse. H är har framför alle byggnadsnämndernas tjänstemän och po­ litiker en betydelsefull roll att spela. Genom att kon­ sekvent hävda vikren av kunskap om byggnadernas vär­ den och egenskaper i samband med bygglovsbehand­ ling eller bygganmälan, och genom att upparbeta sam­ arbets- och samrådsformer med den lokala antikva­ riska expertisen, ökar förutsättningarna för god bygg­ nadsvård i merparten av vår byggda miljö. Särskilt värdefull bebyggelse PBL erbjuder också en möjlighet till skydd mot för­ vanskning för särskilt värdefulla byggnader, som går utöver den generella varsamhetsparagrafen. PBL 3 kap. 12 § Byggnader, som är särskilt värdefulla från his­ torisk. kulturhistorisk, miljömässig eller koust­ 1liirlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelse­ omrade av denna karaktär, får inte förvanskas. 60 Byggnader som avses i 3 kap. 12 § ska ha ett kultur­ värde som är så stort att det kan a nses vara ett allmänt intresse att bevara dem. l propositionstexten till PBL (prop. 85/86:1 sid. 510) framhå lls en vid rolkning. Där avses inte bara enskilda byggnader av monumental ka­ raktär eller stort historiskt värde, "utan också bygg­ nader och samlade bebyggelsemiljöer som representerar olika ridsepoker eller något typiskt från skilda socia­ la miljöer eller som värderas högt av en lokal opini­ on". Det finns inte heller något särskilt krav på att bygg­ naden ska ha värderats i förväg. Bedömningen ska gö­ ras vid bygglovstillfället. Det är dock vanligt att kom­ munen i ett så kallat bevarandeprogram eller en över­ siktsplan gjort ett urval av vilka byggnader som anses vara av 3:12-karaktär. Lagtexten uttrycker ett förbud mot förvanskning, men detta är inte liktydigt med ett förändringsförbud . När ska en ändring betraktas som en fö rvanskning? Det finns inte något helt entydigt svar, då det varken i lagrexten eller motivtexten finns någon förklaring till begreppets innebörd. En to lkning kan vara att för­ vanskning inbegriper ändringar som förändrar bygg­ nadens karaktärsdrag eller de egenskaper som utgör dess kulturvärden på ett sådant sätt att dessa minskar eller förstörs helt eller delvis. Detaljplaner och områdesbestämmelser används också för att skydda värdefull bebyggelse enligt 5 kap. 7 och 16 § PBL. skyddsbestämmelser kan meddelas för byggnader som uppfyller kraven för särskilt vär­ defu ll bebyggelse enligt 3 kap. 12 §, men även var­ samhetsbestämmelser kan anges för att precisera kra­ ven i 3 kap. 10 §. skyddsbestämmelser enligt PBL är dock alltid ersättningsgrundande, detta i motsats t ill va rsam hets bestämmelser. Varsamhet i efterkrigstidens bebyggelse För efterkrigstidens bebyggelse är PBL:s varsamhets­ paragraf oftast det enda skyddet mot ombyggnader som förändrar områdets karaktär. Områden från denna tid har under de senaste årtiondena utsatts för om­ fattande förnyelse och upprustning, ibland med radi­ kala omgestaltningar som följd. Det är ofta svårt att vara objektiv när man be­ traktar den närmast föregående periodens byggande, och det är inte alltid lätt att urskilja vad som har en bestående kvalitet. Till den tidiga funktionalismens miljöer är tidsavståndet numera så pass stort att det inte längre framstår som problematiskt att göra en ob­ jektiv bedömning. Bland efterkrigstidens bebyggelse har 1950-talets mer romantiska och materialbetona nde arkitektur börjat röna allmän uppskattn ing. Svårare blir det när man kommer fram till miljon­ programmets bebyggelse under 1960- och 1970 ta len, de så kallade rekordåren . Det finns en rik dokumen­ tation och litteratur om de problem av bland annat tek­ nisk, social, strukturell och identifikationsmässig art som den allmänna debatten tillskriver dessa områden. Samtidigt har andra debattörer pekat på de kvaliteter som finns i den tidens byggande. Miljonprogrammets områden bär på viktiga vitt­ nesbörd om 1900-talets stora strukturomvandling av det svenska samhället- och, parallellt med denna, det brott med byggnadstraditionen som övergången till ett industriellt byggande medförde. Ungefär en sjättedel av landets befolkning bor i dag i flerfamiljshus bygg­ da under rekordåren. Många är mycket fina och om­ tyckta bostadsmiljöer. Andra områden upplevs som pro­ blematiska, ibland på grund av brister i den fysiska mil­ jön och tekniska utformningen. I andra fall beror pro­ blemen mer på social och etnisk segrega tion . Kravet på varsam hantering av bebyggelsen inne­ bär en uppmaning att i analysen av brister och fel också ta med de kvaliteter som finns . Vad fungerar bra? Vad är typiskt och vad är unikt? Vilken var den soci­ ala eller kanske trafiktekniska vision som låg bakom utformningen? Ilär innebär varsamhet att vara rädd 61 62 ,. Mandolingatan i Västra Frölunda, Göteborg. Den ursprungliga eternitfasaden är utbytt mot plåt. Arkitekt: Lars Ågren, GAKO. r r r~' . r Balkongfronter i Hjällbo, Angered, Göteborg. Arkitekt: Arne Nygård. o m områdets identitet och inte sudda bort en väsent­ lig del av dess historia. Radikala identitetsförändringar innebär ofta stora påfrestningar för de som bor i om­ rådet, både ekonomiskt, socialt och i känslan av att förlora en invand livsmiljö. BÄR uttrycker detta så här: "Det faktum att ett bostadsområde uppfattas som nedslitet bör i sig inte tas till intäkt för en sådan full­ ständig omvandling av området att dess tidigare iden­ titet helt går förlorad." Varsamhet vid ändring av byggnad Att vara varsam vid ändring av byggnader och be­ byggelsemiljöer innebär att låta dess egenskaper och karaktär vara utgångspunkt för åtgärderna. Det gäl­ ler att begränsa ingreppen, bevara det som fungerar och sträva efter att tillgodose nya funktionskra v med umyttjande av byggnadens egna möjligheter. Ändring är ett samlingsbegrepp som bland annat används i PBL, och som inbegriper ombyggnad och tillbyggnad, 63 Förutsättningar för varsamhet Ett varsamt förhållningssätt förutsätter kunskap om byggnaden, lämpliga arbetsmetoder och inikt om hur projekterings- och ändringsprocessen ska utformas. Myndighetskontakter hjälper till att reda ut förut­ sättningarna, och brukarens medverkan kan fördjupa förståelsen för bebyggelsens egenskaper. Ku11skap hos alla aktörer: • Tillämptlingen av varsamhetsparagrafen kräver att alla inblandade aktörer i ä1t­ dringsprocessen har tillräcHig kuuskap om byggnaden och kompetens inom området. renovering och restaurering. BÄR belyser innebörden av kravet på varsamhet vid ändring, och ger några enkla grundregler som känne­ tecknar ett varsamt förhåll ningssätt. Bristande kompetens och kunskap om byggnadens värden eller kvaliteter är en vanlig orsak bakom ovar­ samma åtgärder. Det är därför viktigt att sprida kän­ nedomen om byggnadsvårdens synsätt, mål och kom­ petenskrav. Syftet är att väcka förståelse hos alla som Varsamt förhållningssätt vid deltar i ett byggnadsvårdsprojekt att förutsättningen ändring enligt BÄR: för ett bra resultat är kunskap om den enskilda bygg­ • Låt byggnaden, dess egenskaper och karak ­ nadens egenskaper. En förundersökning är ett viktigt hjälpmedel för ta fram sådan kunskap. Kunskaps­ tär vara utgångspunkten för åtgärderna. uppbyggnad och förundersökningar behandlas utför­ • Rådgör på ett tidigt stadium med brukare, kommun och antikvarisk expertis. ligt i kapitlet "Kunskap" . Utredning, projektering och hantverksmässigt arbete • Begränsa ingreppen och bevara och repare­ med äldre bebyggelse är specialiserade verksamheter som ra det som fungerar. Sträva efter att till­ godose nya funktionskrav med utnyttjande kräver kunskap om traditionella material och bygg­ av byggnadens egna möjligheter. nadsmetoder. Beroende på bebyggelsens art och kultur­ • Söl< lösningar som stämmer överens med historiska värde, kan en lång rad specialister medverka - allt från byggnadsantikvarier, byggnadsarkeologer, byggnadens gestaltning och tekniska ut­ förande både i helhet och detaljer. arkitekter och tekniska konsulter till snickare, murare, • Välj lösningar och material som underlättar målare och konservatOrer, bara för att nämna några. ett långsiktigt underhåll, och som i framti­ Kompetensen hos dessa yrkesgrupper är också avgö­ den medger utbyte eller förnyelse utan stora rande för att resultatet blir varsamt. I dag finns goda ingrepp. utbildningsmöjligheter och specialiserade kurser i Sve­ rige för de allra flesta av dessa yrkesområden. 64 Et' tydlig planerings-, projekterings- och byggprocess • Ändringsprocessen bör planeras och läggas upp så att byggnadsvårdsaspekterna tydlig­ görs, och så att kunskap och bärande för­ hållningssätt förs vidare rnalian skedena. Ombyggnads- eller restaureringsprocessen är kompli­ cerad även i relativt enkla sammanhang och bitvis svåröverskådlig för lekmannen. Många yrkesgrupper deltar, ibland bara under begränsade perioder. Hur den­ na process kan se ut beskrivs mer utförligt i kapitlet "Byggnadsvårdsprocessen". Här ska endast beröras problematiken med att behålla och föra kunskap och ett genomgående förhållningssätt vidare i en sådan process. Detta ställer krav på att de handlingar som utarbetas under olika skeden tydligt beskriver vilka kulturhistoriska värden som omfattas, samt hur krav­ et på varsamhet och andra kulturhistoriska hänsyn ska tillgodoses. Därför är det en stor fördel om samma konsulter och experter så långt möjligt kan följa hela processen. Om man till exempel byter arkitekt eller pro­ jektör mellan de skeden då programhandlingar, för­ slagshandlingar, systemhandlingar eller arbetshand­ lingar utarbetas, medför det praktiskt taget alltid att kunskap går förlorad. Ä ven när man har en hög grad av kontinuitet i pro­ cessen är just övergången mellan olika skeden en kri­ tisk punkt, eftersom nya yrkesgrupper som är obekanta med byggnaden då tillkommer. Projektgenomgångar, gärna på plats, är ofta ett utmärkt sätt att vidare­ befordra ett allmänt förhållningssätt till byggnads­ vårdsuppgiften och ge konkret kunskap om byggna­ dens historia och kulturvärden. När till exempel en byggnadsentreprenad startar, är det lämpligt att sam­ la samtliga byggnadsarbetare, byggledning, konsulter 65 och antikvarisk expertis till ett uppstartsmöte. Kvalitetsplaner • Kvalitetsplaner bör mrvändas för att styra t/t­ rednings-, projekterings- och byggprocessen, och för att bevaka att varsamhetsaspekterna och andra kulturhistoriska hänsyn beaktas. och handhar ärenden som berör k ulturminneslagen. Länsmuseets byggnadsantikvarie eller kommunantik­ varien ger råd om praktisk byggnadsvård. Brukarmedverkan • Brukare och boende bör ges möjlighet att delta i planeringsprocessen, så att deras kunskap och synpuukter han beaktas. Att upprätta en kvalitetsplan är ett utmärkt sätt att sty­ ra en ombyggnads- eller restaureringsprocess, så att den blir tydlig vad gäller de kulturhistoriska aspekterna, och så att kunskapen förs vidare mellan skedena. En sådan plan bör upprättas så tidigt som möjligt och omfatta samtliga deltagande konsultområden. Kvalitetsplanen är, rätt använd, ett effektivt planeringsverktyg och styr­ medel för att säkerställa att den överenskomna kvali­ tetsnivån verkligen uppnås. Varsamhetsaspekterna och andra kulturhistoriska hänsyn är lämpliga att föra in i kvalitetsplanen. Man kan också ange andra typer av byggnadsvårdsprinciper som man vill ska tillämpas i projektet, till exempel sådana som behandlas i denna vägledning. Dessutom bör man ange metoder för att verifiera att respektive kvalitetshänsyn beaktats. Rådgör med myndigheter och expertis • Kontakt med antikvaJ'isk expertis eller byggnadsnämnden bör tas i ett tidigt skede så att en ändring kan diskuteras innan av­ görande beslut redan är tagna. Det är viktigt att ta de första myndighetskontakterna så tidigt som möjligt när ett projekt aktualiseras. På det sättet kan förutsättningar, gällande bestämmelser och en lämplig arbetsprocess diskuteras innan för mycket p laneringsarbete redan är utfört. Byggnads­ nämnden ger upplysningar om bygglovsprocessen och vilka bestämmelser som gäller i detaljplanen. Län­ santikvarien upplyser om möjligheterna att få bidrag En förutsättning för varsambet är att även brukare el­ ler boende som berörs av en förändring får möjlighet att delta i p rogramskrivnings- och projekteringspro­ cessen-eller på annat sätt får sina synpunkter beakta­ de. I hyreslagstiftningen finns regler för hur boende hy­ resgästers inflytande ska gå till i samband med om­ byggnader. Bland motiven bakom PBL:s varsamhetskrav finns också hänsyn till brukarens önskemål, att värna om de kvaliteter som han uppfattar som väsentliga de­ lar av sin livsmiljö. Ett annat motiv är att ombyggna­ der ska göras på ett sådant sätt så att det inte blir svårt att bo kvar av till exempel ekonomiska skäl. Brukare och boende har ofta dj upgående kunskap om en byggnadsmiljös kvaliteter, brister och problem. Denna kunskap är utomordentligt värdefull i varje planeringssituation som omfattar förändring av be­ byggelse där det finns brukare och boende. Detta gäl­ ler inte minst vid upprustningsåtgärder som omfattar hela bostadsområden, till exempel rekordårens om­ råden. Därför bör ändringsprocessen planeras på ett sådant sätt att brukarnas deltagande och synpunkter kommer in i lämpliga skeden, och så tidigt som möj­ ligt innan avgörande beslut är tagna. Varsamma metoder Den mest varsamma metoden vid anpassning av en byggnad till nya användningsbehov är att försöka hjt­ ta möjligheter i den befintliga byggnadens utform­ ning, för att med så små ingrepp som möjligt uppfyl­ 66 utsätter också en öppen entreprenadform med möjlighet till överväganden och beslut under byggtiden. I ett ombyggnadsprojekt tillkornmer alltid oförutsedda fak­ torer under byggets gång. Ändringar och tillägg bör om möjligt vara 1·eversibla • Lämpligheten och möjligheten att utföra ändringar reversibelt bör alltid övervägas. • Ny inred11iug, byte av inredning eller ny rumsindeluing i särskilt värdefulla miljöer bör om möjligt utföras reversibelt, varvid äldre inredning och nmzskom.plement av värde bör sparas. • Installationer bör monteras reversibelt. • Reversibla ändringar och tillägg bör utföras och gestaltas med respekt för den befintliga miljöns karaktär. När man prövat möjligheten att anpassa byggnaden med så få .ingrepp som möjligt, och finner att vissa ä n­ dringar och tillägg ändå måste göras, bör man alltid överväga om det är lämpligt att utföra dessa reversi­ belt. Att bygga reversibelt innebär att bygga på ett så­ dant sätt att den ursprungliga utformningen går att åter­ ställa. Nya tillägg görs med minimala ingrepp i den äl­ dre byggnadsmaterien, partier som måste tas bort spa­ ras och installationer monteras utan att stomme och värdefulla partier påverkas. Tanken är att äldre tids­ skikt ska påverkas så lite som möjligt och att byggnaden ska k unna återställas till sitt ursprungliga utseende. Reversibla åtgärder kan företas på olika nivåer. Ytskikt kan appliceras och behandlas reversibelt, vil­ ket normalt innebär att de med enkla metoder kan tas bort och förnyas . Ett skyddandeskivmaterial framför en värdefull tapet, eller en hellagerföljd tapeter, är en annan reversibel åtgärd. Ny fast inredning kan mon­ teras reversibelt, så att så lite inverkan som möjligt görs _;_r ); 4-t h-lY ~ IO Vid ombyggnaden av Kumla vattentorn till bostäder 1992 gavs inbyggnaden en sådan sektion att alla befintliga fön­ ster kunde få en meningsfull placering. Relativt få, lite större nya fönster behövde tas upp. Arkitekt: Stig Robertsson, Altan Arkitekter AB. 76 77 Den år 2001 pågående upprustningen och ombyggnaden av bostadsområdet Navestad i Norrköping innebär en radi­ kal omgestaltning av områdets rumsliga struktur och arkitektur. Bland annat delas huskropparna upp i mindre enhe­ ter, våningshöjden reduceras, fasaderna putsas och förses med takfot. Navestad ritades i slutet av 1960-talet av arki­ tekten Erik Ahlin. Arkitekt för de pågående arbetena är Anders Gunnedal. Överst de båda dubbla bostadsringarnas ursprungliga utseende. 78 När detta l 960-talsexempel på "the International Style" i Sverige av tekniska skäl byggdes om i början av l 990-talet, värderades den unika glasfasaden inte högre än att den kunde ersättas med en putsad fasad. Ursprungligt utseende (bilden t.v.) och ombyggt och putsat. Rådet att förändra på bebyggelsens egna villkor är en uppmaning att söka principerna för nya ändringar och tillägg i den ide- och utformningsvärld som be­ byggelsen ursprungligen skapades i. Det modernistis­ ka konceptet innehåller till exempel ofta en ide om kon­ tinuerlig förändring och anpassning till nya behov. Detta är särskilt uttalat i den så kallade strukturalis­ tiska strömningen från 1960-talets andra hälft fram till en bit in på 1980-talet. I Sverige tillämpades struk­ turalismen främst inom en del institutions-, kontors­ och industribyggande. Här handlar hela utformningsprincipen om utbyt­ barhet och adderbarhet, byggnadsdelar med olika livs­ längd och "plug-in" -koncept. Man strävade ofta efter ett estetiskt uttryck av ad hoc-karaktär. Varsamhet kan i ett sådant fall innebära att förstå och tillämpa dessa principer också i dagens åtgärder. 79 Att förvalta En byggnads sammantagna bruksperioder upptar den största delen av dess liv. Samtidigt har såväl bygg­ nadsvården som lagstiftningen av tradition ägnat störst uppmärksamhet åt de skeden när restaureringar och ombyggnader sker. Ändå är det i förvaltningsskedet som många av de förutsättningar skapas, som senare blir avgörande när förändringsåtgärder börjar diskuteras. Det är också en viktig insikt att den goda förvalt­ ningen inte bara inbegriper den materiella byggnaden och dess omgivning, utan också mer immateriella kul­ turvärden av mångskiftande slag. Att förvalta och bruka en bebyggelse insiktsfullt och förutseende, är en grundförutsättning för god bygg­ nadsvård. Det utgör därför vägledningens tredje pelare. omgivningens karaktär. Byggnader som avses i 3 kap . 12 §skall un­ derhållas så att deras särart bevaras. BÄR definierar begreppet underhåll på följande sätt: Definition av underhåll enligt BÄR Varsamhet vid förvaltning och underhåll Varsamhet är inte något som enbart ska tillämpas i ändrings- och ombyggnadssituationer. Även i vardag­ ligt brukande, förvaltning och underhåll behövs ett var­ samt förhållningssätt för att kunna bevara kulturvärd­ en och minimera framtida åtgärdsbehov och ingrepp. I PBL 3 kap. 13 § finns bestämmelser om att underhåll ska anpassas till byggnadens kulturvärden. Med underhåll avses inre och yttre åtgärder som behövs för att ett byggnadsverks tek­ niska egenskaper i huvudsak skall bevaras. Vissa anordningar skall hållas i stånd så att deras funktion bibehålls. Underhåll avser både arbeten som måste göras vid upprepa­ de tillfällen under en byggnads brukstid och speciella åtgärder som ska hålla byggnaden i ett gott tekniskt skick eller främja en ratio ­ nell drift av byggnaden. Underhåll innebär också att byggnadens yttre skall hållas i vårdat skick. Alla underhållsåtgärder skall utföras så att bebyggelsens värden och karaktär bibehålls. Underhåll innebär således inte att en byggnad tillförs nya egenskaper och funktioner eller PBL 3 kap. 13 § att dess standard höjs. Exempel på underhåll­ Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. stztgärder är ommålning, omläggning av tak Underhållet skall anpassas till byggnadens och byte av golvbeläggning. Även skötsel och värde från historisk, kulturhistorisk, miljö­ injustering av t ex anordningar för energihus­ mässig och konstnärlig synpunkt samt till hållning ingår i underhållsbegreppet. 80 lem. Det är inte alltid som material och metoder är an­ passade till byggnadens egenskaper och kulturhistoriska värde. Det är heller inte vanligt att ändringarna blir do­ kumenterade. Man bör uppmärksamma att även under­ handsändringar faller under PBL:s varsamhetskrav, även om de inte är bygglovspliktiga. I det rena, mer periodiskt återkommande under­ hållsarbetet är också kunskapen om byggnadens vär­ den och konstruktion avgörande. Underhållsmaterial och teknik måste vara anpassade till de befintliga ma­ terialens egenskaper, för att inte riskera framtida ska­ dor eller förvanskning . Frånvaro av underhåll kan å andra sidan helt förändra förutsättningarna för kom­ mande åtgärder, och framtvinga mer omfattande in­ grepp och materialbyten än vad som annars varit nöd­ vändigt. Ett kontinuerligt underhåll är en grundför­ utsättning fö r god byggnadsvård, och gör det möjligt att i framtiden undvika större restaureringar och re­ novenngar. Varsam förvaltning Att vara varsam i förvaltningsskedet innebär att dag­ ligen tillämpa ett varsamt förhållningssätt i använd­ ningen, skötseln och underhållet av en byggnad eller bebyggelsemiljö. Ett varsamt förhållningssätt • Den vardagliga förvaltningen av en bygg­ nad eller bebyggelsemiljö bör ske på ett långsiktigt, planmässigt och varsamt sätt, med utgångspunkt från bebyggelsens kul­ turvärden och karaktäristiska egenskaper. Förvaltningsskedet är den period då många små åtgärder, så kallade underhandsändringar, ofta långsamt och nästan omärkligt kan förändra en byggnad. Många för­ ändringar tillkommer i en hast för att anpassa bygg­ naden till ett brukarbehov eller lösa ett tekniskt prob­ • Som underlag för en byggnads förvaltning bör tillgänglig kunskap finnas om dess his­ toriska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värden. • Tillgänglig dokumentation bör finnas av vilka material som ingår i en byggnad, vilka egenskaper de har och hur de bör skötas och underhållas. • Skötsel och underhåll är en grundförutsätt­ ning för god byggnadsvård och bör präglas av långsiktighet och kontinuitet. Detta upp­ nås enklast med hjälp av vård- och under­ hållsplanering. • Underhandsändringar ska utföras med be­ aktande av varsamhetskravet. • Även underhållsåtgärder bör utföras fJå ett varsamt sätt. 81 • Underhandsändringar och underhållsåtgär­ der bör dokumenteras. Dokumentationen förvaras tillsammans med övrig dokumen­ tation om byggnaden. • Alla som förvaltar, hyr, brukar eller utför arbeten fJå en byggnad bör ha kunskap om byggnadens kulturvärden, och vad ett var­ samt förhållningssätt innebär. Det är viktigt att under förvaltningsfasen upprätthål­ la kontinuiteten, så att kunskap om byggnaden som samlas under ett ny- eller ombyggnadsskede inte går förlorad eller blir svårtillgänglig. Detta är särskilt vik­ tigt för bebyggelse med kulturvärden. Där handlar det inte bara om teknisk kunskap, utan även om kun­ skap och förståelse för byggnadens historia och vad som gör den värdefull. Därför handlar många av rå­ den för en varsam förvaltning om att ha kunskap till­ gänglig, att dokumentera vad som görs och att planera byggnadsvården. Dokumentation bör sammanställas till en så kal­ lad förvaltningshandling . I denna ingår också den tek­ niska dokumentation om material och utformning, som tillsammans med underhållsinstruktioner van­ ligtvis sammanställs i ett byggskedes slutfas. För när­ varande pågår utvecklingsarbeten på många håll för att med hjälp av IT systematisera och tillgängliggöra allt det material som samlas om en fastighet, samt att göra det praktiskt användbart och sökbart i den dag­ liga förvaltningen . ()) ()) ai I' t;< c:' ~ t: ro ~ :0 lJ § o......;~.__...... .r: B Att bevaka regnvattnets väg och hindra att vatten tränger in på olämpliga ställen är en självklar förvaltningsrutin. viktigt att klargöra förutsättningarna för förvaltning­ en. För kyrkor finns numera kvar att upprätta vård- och underhållsplaner för att kunna ansöka om kyrka ­ antikvarisk ersättning för kulturhistoriskt motiverade merkostnader. Vårdprogrammet ska vara en hjälp för förvaltningspersonalen att vidta "rätt" åtgärder i sam­ band med större förändringar, i det kontinuerliga drift­ och underhållsarbetet samt vid akuta åtgärder. Vårdprogram och underhållsplaner För mer omfattande fastigheter som är särskilt värde­ fulla ur kulturhistorisk synpunkt är det lämpligt att ut­ arbeta vårdprogram för att försäkra sig om en god och genomtänkt vård. Detta kan till exempel gälla herr­ gårdar, bruksmiljöer, gårdskomplex och institutions­ byggnader- men också mindre anläggningar där det är 82 Underhål l bör ske med byggnadstekniskt lämpliga och kulturhistoriskt riktiga material. Rödfärgsmåln ing på Dylta bruk, Närke. I ett vårdprogram betraktas fastighetens förvaltning i ett helhetsperspektiv. Det innehåller målsättning och principer för bebyggelsens vård och framtida utveck­ ling samt mer långlivad baskunskap om fastigheten. Programmet redogör för vilka värden som gör den kul­ turhistoriskt intressant, vilken eventuell hotbild som finns , och bestämmelser som gäller ifall bebyggelsen omfattas av skydd i lagstiftningen. Till baskunskaperna hör byggnadernas historia, inventarier, konstruktiva system, materialtyper - gär­ na med fabrikat och produktblad - samt andra tek­ niska förutsättningar. Man bör även behandla miljö­ relaterade faktorer : hushållning med naturresurser, kretslopp och skadliga ämnen. I programmet, eller i anslutning till det, bör även finnas skötsel-, under­ hålls- eller utförandeinstruktioner för inventarier, ma­ terial och anläggningar som ingår. En sammanfattan­ de rumsbeskrivning upplyser om var olika material finns, med angivande av ytbehandling och kulörer. Även kulturhistoriska värden och fakta bör noteras här. Mycket av baskunskaperna kan redovisas på ritning­ ar för att göra dem lättillgängliga. Om byggnaden in­ nehåller värdefulla inventarier, bör en inventarieför­ teckning finnas. Till vårdprogrammet hör en underhållsplan. Un­ derhållsplanen kan ses som programmets operativa del, 83 Till vårdprogrammet hör en underhållsplan där vården tidplaneras. Här anges till exempel när besiktninga r ska utföras så att skador kan uppmärksammas i tid. Under­ sökning av porta l på Rosendals slott, Skåne. hållsplanen kan också ha en verifierande funktion, där man bockar av de åtgärder som utförts. Uppläggning och ambitionsnivå för ett vårdpro­ gram måste planeras med utgångspunkt från den aktuella bebyggelsens kulturvärden, komplexitet och andra för­ utsättningar. Programmet bör ses som en relativt lång­ siktig uppgift. Det kan vara lämpligt att låta de olika delarna (målsättning, värdebeskrivningar, underhålls­ planer) mogna parallellt med att det mer tidskrävande arbetet med basuppgifterna pågår. Vårdprogram och un­ derhållsplaner måste vara levande dokument som kon­ tinuerligt ses över, uppdateras och revideras. l vårdprogram met beskrivs vilka material och metoder som ska användas vid underhåll, repa rationer och res­ ta ureri nga r. Mu rningsarbete på Arnö kyrka. där åtgärderna tidsplaneras. Här anges vilka åter­ kommande inspektioner och kontroller som behöver göras av bebyggelsens skick. Underhålls- och skötsel­ åtgärder, liksom övriga planerade åtgärder, förtecknas och prioriteras, eventuellt med hänvisning till material­ och metodinstruktioner i programdelen, eller med en n otering om att projektering måste göras . Under- 84 Att förhålla sig till historien En byggnad som hunnit få några år på nacken inne­ håller oftast delar som genom ombyggnader eller till­ byggnader förändrats efter själva uppförandet. Man kan säga att byggnaden fått olika skikt av förändringar och tillägg, som alla speglar sin tids synsätt och behov. Alla som använder, förvaltar, underhåller, vårdar el­ ler förändrar byggnaden, behöver ibland ta ställning till vad dess olika tidsskikt representerar. Vilka värden har de och hur bör man förhålla sig till dem? Tidsskikten utgör en väsentlig del av byggnadens historia. Att för­ hålla sig till historien innebär alltså att ta ställning till hur de eventuella avtryck, förändringar eller tillägg som vi i vår tur lägger till byggnaden kan passas in i detta historiska sammanhang. Även det som vi gör skapar historiska spår. Där­ för är ett historiskt förhållningssätt den fjärde pelaren i god byggnadsvård. Detta inbegriper en rad byggnadsvårdsteoretiska frå­ gor, som har diskuterats flitigt ända sedan 1800-talet. I många sammanhang har man försökt form ulera "principer" för att ge vägledning i ofta svåra valsitu­ ationer. Hur mycket av tidigare generationers spår i en byggnad ska respekteras? Är alla tiders tillägg lika mycket värda? Ska man konservera, restaurera eller rent av rekonstruera sig tillbaka till någon särskild tids­ epok, och är stilenhetlighet något eftersträvansvärt? Hur ska vi gestalta våra egna tillägg? Det finns inga enkla eller självklara svar på dessa frågor. De tre begreppen restaurering, konservering och rekonstruktion innehåller olika förhållningssätt till en byggnads historia. Enligt vägledningens övergripande princip är varje byggnadsmiljö unik, och har sina egna förutsättningar i form av till exempel historia, bygg­ nadstekniskt tillstånd, kulturhistoriskt värde, attrak­ tivitet eller användbarhet för nya funktioner. Varje gång åtgärder aktualiseras som berör byggnadens historiska substans, måste man ta ställning till dessa frågor, och samtidigt beakta byggnadens speciella för­ utsättningar. Detta är inte detsamma som att vad som helst kan göras utifrån ett subjektivt tyckande. För­ utsättningarna måste i rimlig omfattning lyftas fram och beskrivas, ställningstaganden måste tydliggöras och 85 nadsprocedur onödigt komplicerad. I stället handlar det om att visa på ett synsätt, där spåren av historien, även om den är närliggande, har ett värde som det är självklart att ta hänsyn till i en förändringsprocess ­ på samma sätt som man gör med andra krav. En byggnads olika tidsskikt speglar dess historia Respektera alla tidsskikt • En byggnads eller bebyggelsemiljös olika tidsskikt är historiska dokument, och bör därfö r beaktas och respekteras i samband med ändringsåtgärder. Med tidsskikt menas de olika tillskott som har fogats till byggnaden under dess livstid. Det kan handla om ytskikt, inredning, ny rumsindelning, nya muröpp­ ningar, till- och påbyggnader, konstnärlig utsmyck­ ning och annat. Det första tidsskiktet består av bygg­ nadens utseende när den var nybyggd. Därefter har de flesta byggnader successivt förändrats och anpassats till nya behov och stilideal. Ju äldre byggnaden är, desto fler tidsskikt finns. Vissa av dem kan ha inne­ burit totala omgestaltningar av miljön. En byggnads olika tidsskikt kan ses som historis­ ka dokument. De har mycket att berätta om byggnad­ ens historia. Äldre tiders byggnadsteknik lämnade ofta mycket påtagliga spår av de tidsskikt de förändrade. För det mesta lades helt enkelt ett nytt skikt över det gamla, till exempel ett nytt putsskikt över den äldre ytbehandlingen eller en ny panel över den gamla de­ korationsmålningen. Förtagningar och igensättningar berättar om äldre rumsindelning och fönstersättning. Detta möjliggör ofta mycket välgrundade rekon­ struktioner av byggnadens tidigare utseende. Om man i dag väljer att restaurera sig tillbaka till ett äldre utseende, innebär det att de yngre tidsskik­ Hur ska man förhålla sig till detta framknackade målningsfragment: Dokumentera och kalka över? Frilägga och konservera? Restau rera (dvs. komplettera)? Rekonstruera på ny kalkfärgsgrund efter dokumentation? motiveras, konsekvenserna av de åtgärder som före­ slås måste klargöras. I en väl planerad och fungerande ombyggnads- eller restaureringsprocess finns det tid och resurser för att ta fram underlag och att göra sådana ställningstaganden. Följande råd handlar om hur man kan förhålla sig till bebyggelsemiljöns historia när man utför ändringar och tillägg. Mycket av diskussionen kan i första hand förefalla tillämpbart på kulturhistoriskt värdefull be­ byggelse. Olika tidsskikt förekommer emellertid ock­ så i bebyggelse som i dag bedöms som mer vardaglig. Det kan vara tänkvärt att även i dessa sammanhang betrakta sina insatser i ett historiskt perspektiv. Syftet är inte att motverka välbehövlig förändring och ut­ veckling av bebyggelsen eller att göra en ombygg­ 86 Överväg hellre arbetssätt som skydda r tidsskikten än sådana som förstör dem. Tidsskikt i form av tapetlager. Bellmanshuset, Stockholm. När man börjar undersöka en byggnad påträffas lätt äldre tidsskikt Bakom sönderrivna tapeter från 1700­ och 1800-ta let hittades en igensatt dörr i ett mindre kabinett i salsta slott, Uppland. 87 ten till största delen går förlorade. Kommande gene­ rationer förlorar i så fall originaldokument, som kan berätta om olika skeden i byggnadens senare historia. Var rädd om tidsskikten • Välj om möjligt hellre ändringsmetoder som shyddar tidsshikten än som förstör dem. Det är lätt att med dagens byggmetoder radera ut spå­ ren av äldre tidsskikt. Ofta finns en överdriven ambition att gå ner till så kallat fast underlag, med motiveringen att man vill kunna garantera det nya arbetsresultatet. Det­ ta är särskilt vanligt i samband med ommålningar, som här får exemplifiera problematiken. Vid ommålning kan det vara bättre att välja en rengöringsgrad som innebär att man bara tar bort löst sittande färgskikt. Det är inte fel att i en gammal byggnad kunna se att till exempelsnick­ erierna varit målade tidigare. Ibland måste man dock väga detta mot att allt för många färgskikt suddar ut upp­ levelsen av en vacker profilering. Kanske kan man då, på en mindre iögonfallande plats, välja att lämna vissa partier med samtliga målningsskikt bevarade. I de fall man strävar efter att återgå till ett äldre utseende, bör man tänka igenom möjligheten att be­ vara områden med ograverade tidsskikt. Det kan till exempel ske bakom nya inbyggnader eller inred­ ningsenheter. I vissa lägen kan man välja att i stället rekonstruera det äldre utseendet med ett nytt skikt som bevarar de äldre tidsskikten bakom sig. - vi ~i(_ 'l " . tuA 1-J,{ /t4vt )J LtWett-rl~, 014t ~ vit{ ~ ,~ r ~tkt! Dokumentera och spara tidsskikt • Tidsshikt som måste tas bort bör först do ­ kumenteras. • Om tidsshiktet utgörs av inredning, snicke­ rier, konstnärlig utsmychning eller liknande, bör det om möjligt rivas på ett varsamt sätt och sparas, för att möjliggöra ett senare återställande. Tidsskikt som tas bort bör först dokumenteras, om det inte är uppenbart obehövligt. Annars berövar man kommande generationer information om byggnaden. Dokumentationen kan bestå av enkla skisser och an­ teckningar, gärna på särskilt förberedda ritningskopior. Foton är mycket upplysande, och färger kan bestäm­ mas med NCS-nummer. Kapitlet "Kunskap"ger mer utförliga råd om dokumentation och arkivering. Om man dessutom kan spara särskilt karaktäris­ tiska detaljer, till exempel inredning, snickerier, konst­ närlig utsmyckning eller liknande, har man väsentligt 88 ·~ Q) "" .._,­ c: ::: I " J!: Q) 'J; I "' 6 c: s> Framskrapade tidsskikt från 1700-, 1800- och 1900-talet. Dörr­ spegel till altarring i Bysta kapell, Närke. ·~ "" o:; :;; 'J; I :ii 6 s> Ibland är det bätt­ re att på nytt dölja ett tidsski kt, ka nske av ekonom is­ ka skäl, så att kommande gene­ rationer kan ta hand om det. Det schablonmålade taket i kvarteret Brandstationen 2, Örebro, övermåla­ des igen. 89 underlättat för kommande generationer att återställa. Detta har sedan länge varit praxis i kyrkor och andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader, där man ofta kan hitta äldre inredning på vindarna. Även i enklare sam­ manhang är det god byggnadsvård att spara det man river ut, förutsatt att det går att återanvända och kan tänkas ha ett intresse för framtiden. Det som sparas bör märkas upp, förtecknas och beskrivas enkelt, med en anteckning om var det suttit. Ett fotografi är ett bra komplement, och slutligen bör förvaringsplatsen an­ ges. Förteckningen förvaras tillsammans med övrig dokumentation. Att restaurera Att restaurera betyder att återställa något i ett tidiga­ re eller ursprungligt skick. Restaurering blev, med den­ na innebörd, kring sekelskiftet 1900 liktydigt med en strävan att uppnå stilenhetlighet. Efterhand som den teoretiska diskussionen under 1900-talet utvecklats, har synen på vad restaureringskonst kan innebära efter­ hand blivit alltmer komplex. En restaurering kan fort­ farande innehålla mer eller mindre omfattande moment av återställande . Men lika ofta handlar det om att på ett balanserat sätt låta tidsskikten berätta om olika epo­ ker i byggnadens historia. Restaureringen kan även in­ nehålla såväl rena konserveringsåtgärder som repara­ tion och åtgärdande av skador. Ofta behöver också praktiska behov tillgodoses. Normalt sett innehåller en restaurering också viktiga konstnärliga moment. Det behövs en gestaltande hand för att olika tidsskikt och nya funktionella tillägg ska kunna samspela till en arkitektonisk helhet. Ett ärligt redovisande av alla tidsskikt kan lätt resultera i en arkitektoniskt kaotisk upplevelse, och byggnaden kan framstå på ett sätt som den aldrig i något av sina skeden varit tänkt att göra. Arkitektens uppgift är ofta att välja bort, reducera och renodla, men också att regissera den historiska berättelse och upplevelse som byggnaden är tänkt att förmedla, samtidigt som alla krav på autenti­ citet och ärlighet bibehålls. Skillnaden mellan en ombyggnad och en restaure­ ring är att huvudmålet för den senare alltid är att lyf­ ta fram eller förhålla sig till byggnadens historia. Om­ byggnadens huvudsyfte är att tillgodose praktiska be­ hov och nya funktioner. Emellertid måste man också vid en ombyggnad förhålla sig till byggnadens histo­ riska tidsskikt. Vid en restaurering ställs man hela tiden inför ställ­ ningstaganden om hur olika tidsskikt ska behandlas. Det gäller vare sig målet är att återställa byggnaden till en viss tidsperiod eller det handlar om att förmedla en mer mångfasetterad bild av historien. Man blir då tvungen att värdera tidsskikten. Att värdera olika tiders tillägg • Om ett tidsskikt riskerar att bli borttaget till följd av restaurerings- eller ombygg­ nadsåtgärder, bör man först ta ställning till detta skikts värde i förhållande till vad man uppnår genom borttagandet. Det är viktigt att så förutsättningslöst som möjligt värdera de tidsskikt som påverkas av en åtgärd. Vil­ ken konstnärlig, estetisk, hantverksmässig eller teknisk kvalitet har det aktuella tidsskiktet? Är det en typisk eller god representant för en viss tids arkitektur- eller restaureringssyn? Finns något motsvarande bevarat någon annanstans? Hur väsentligt är tidsskiktet för byggnadens kulturhistoriska värde som helhet? I den förundersökning som ska föregå denna typ av pro­ gramdiskussioner, bör underlagsmaterial för värde­ ring av tidskikten finnas. Värdet av det hotade tidsskiktet bör också sättas i relation till vad man uppnår genom att ta bort det. Är de äldre tidsskikt som ska tas fram intressantare, el­ ler samspelar de bättre med byggnadens karaktär? 90 Under bröstpanelen från 1800-talet finns en draperings­ målad bröstning från 1600-talet. Tapet och kakelugn från 1700-talet. Under det vävspända taket finns 1600-talets målade takbjä lka r. Hur ska man förhålla sig till tidsskikten i ett rum, som före undersökningen var i 1800-talsdräkt men sedan visade sig innehålla både välbevarat 1600- och 1700-tal? Bogesunds slott, Uppland. 91 När kvarteret Hållstugan i Örebro res­ taurerades valde man att delvis återfö­ ra ett av husen till ett äldre utseende med frilagd och rödfärgad timmer­ stomme. Samtidigt splittrades en väl sammanhållen stadsbild i ljusa fä rger från sekelskiftet. Uppnås en bättre helhetsverkan eller väger de prak­ tiska fördelarna över? slutligen bör man också pröva om det trots allt är möjligt att bevara hela eller delar av tidsskiktet inom ramen för den planerade åtgärden, utan att det arki­ tektoniska helhetsintrycket blir alltför splittrat. Ibland kan resultatet av en sådan värdering bli att man väl­ jer att åter dölja de äldre tidsskikten. Man ger då möj­ lighet för kommande generationer att ta ställning till om de eventuellt ska tas fram senare. Är kunskapsunderlaget tillräckligt starkt för den restaurering som planeras? • Hur säker kunskap har man för att kunna utföra en trovärdig restaurering? • Finns tillräckligt mycket kvar av det tids­ skikt man tänker återgå till? • Hur stor del av arbetet kommer att innebä­ ra rekonstruktion av förlorade delar? För varje restaurering som har målet att återställa ett äldre utseende eller redovisa olika historiska skeden blir kunskapsunderlaget avgörande. I Venedigdoku­ mentet betonas att restaurering och konservering är verksamheter som ska grundas på såväl vetenskaplig och teknisk fackkunskap som på arkeologiska och historiska studier av minnesmärket (artikel 2 och 9) . Beslutet att restaurera sig tillbaka till en viss tids­ period i byggnadens historia innebär ett stort an­ svar. Dels har man ett ansvar för de yngre tidsskikt som tas bort. Överväger de värden som uppnås ge­ nom ett återställande den förlorade historiska kon­ tinuiteten? Dels har man ansvar för att återställan­ det vilar på en tillräckligt stark kunskapsmässig grund. Finns äldre beskrivningar, ritningar eller fo­ ton på hur det har sett ut? Vilken kunskap finns att hämta i arkiven? Kan man komplettera med erfa­ renheter från liknande objekt? En väsentlig faktor är också hur mycket material som finns bevarat på plats av den tidsperiod som ska restaureras. Hur lätt går bevarade delar att återställa, och hur omfattande blir rekonstruktionen av förlora­ de delar? Finns det partier som man överhuvudtaget inte vet något om och där rekonstruktionen måste ske 92 Vid restaureringen av kallbadhuset i Varberg från 1903 använde man sig av gamla fotografier och originalritningar för att återskapa exteriörens rika lövsågsornamentik. Projektet ingår i Hallandsmodellen. genom analogislut, dvs . utifrån sådant man vet om lik­ nande anläggningar. Det finns en punkt där det b eva­ rade materialet är så begränsat att restaureringen som helhet övergår till rekonstruktion. Om kunskapsgrunden är för svag och de bevara­ de resterna för få, får återställandet lätt karaktären av en allmänt hållen stilanpassning, som mer baseras på vad man vet om liknande byggnader än på hur det fak­ tiskt sett ut i det aktuella fallet. Då bör man hellre tala om nygestaltning i gammal stil än om restaurering. Är stilenhetlighet eftersträvansvärt? • Stillenhetlighet är normalt sett inte ett till­ räckligt starkt argument för att välja bort vis­ sa tiders tillägg, om dessa är kulturhistoriskt värdefulla, berikar upplevelsen av den histo­ riska kontinuiteten eller är av annat intresse. I många restaureringar finns en målsättning att ta bort senare tiders tillägg som anses störa upplevelsen av den arkitektoniska eller kulturhistoriska helheten, och samtidigt återställa andra partier till ursprungligt skick. En sådan strävan efter stilenhetlighet går vanligtvis ut över byggnadens autenticitet och förmåga att för­ medla historisk kontinuitet. I Venedigdokumentet på­ pekas att "stilenhetlighet i sig inte är något eftersträ­ vansvärt mål " (artikel l l). Stilenhetlighet bör inte vara det enda och avgöran­ de argumentet för att förändra en byggnad, om de his­ toriskt avläsbara tilläggen ger miljön andra kvaliteter. Starka motiv kan dock vara att byggnaden ingår i ett i övrigt enhetligt område, att de senare tilläggen förmin­ skar ett arkitektoniskt eller konstnärligt värde, att bygg­ naden i sitt slag är unik eller att det finns ett pedago­ giskt motiv med att visa en mer stilenhetlig miljö. Att konservera Konservering står i viss utsträckning i motsats till res­ taurering. Särskilt i anglosaxiska länder används gär­ na termen conservation för det vi vanligen benämner restaurering. Det beror bland annat på att restaure­ ringsbegreppet blev belastat i slutet av 1800-talet, när 93 Restaurering av Dampetorps kvarn och spånhyvel i Närke, med utgångspunkt från bevarade rester, äldre avbi ldningar och fastighetsägarens minnesbi ld. Sid 94, övre: före restaurering. Sid 94, ned re: efter restaurering. Ovan: pågående restaurering. kritiker som John Ruskin och William Morris be­ traktade en restaurering som liktydigt med den mest totala förstörelse en byggnad kan råka ut för. För dem blev dagligt underhåll och konserverande reparatio­ ner det enda möjliga förhållningssättet, för att så länge som möjligt hålla förfallet borta. Begreppet konservering används i Sverige huvud­ sakligen om åtgärder som syftar till att stoppa eller åt­ minstone fördröja en pågående nedbrytning av bygg­ nadssubstansen på grund av åldrande, yttre åverkan, luftföroreningar och annat. Det kan handla om bygg­ nadens stammaterial av till exempel trä, sten eller tegel, men också om inredning, målade ytskikt eller konstnärlig utsmyckning. Åtgärderna kan inbegripa både att kontrollera den omgivande miljön för att minimera en fortsatt skadlig miljöpåverkan (förebyg­ gande konservering) , och direkta behandlingar för att stoppa förfallet och stabilisera materialet. Däremot ska en konservering i strikt mening inte lägga något nytt till det konserverade objektet. Syftet ska till exempel inte vara att komplettera eller restaurera objektet till ett tidigare utseende. I praktiken innebär dock en direkt konservering nästan alltid att man till­ för material till objektet. Det kan röra sig om lag­ ningsbruk för sten, lim för att fästa flagnande fä rg el­ ler impregneringsmedel som påförs för att återge en nedbruten struktur styrka. Imiterande kompletteringar av till exempel en må­ lad dekor eller nytillverkade delar med avsikten att ska­ pa en illusionen av helhet, betraktas i dag inte som se­ riös konservering utan faller under restaureringsbe­ greppet. Man kan också uttrycka det som att restau­ reringen tar vid där konserveringen slutar. Under be­ greppet konservering faller däremot kompletteringar som inte är i första hand imiterande, utan endast neu­ traliserande. Det kan till exempel röra sig om en neu­ tral retusch i ett bemålat parti med skador, eller en stöd­ jande lagning på en skadad och utsatt sten. 95 Rengöring av skulptur utförd av earrara-marmor på Nationalmuseums fasad i Stockholm. Efter branden på Mäls­ åkers slott 1945 togs alla nedrasade takfragment till vara. Vid restaureringen på 1990-talet har dessa pusslats ihop och åter­ uppsatts (så kallad ana­ stylosis). 96 Upplevelsen av autenticitet kan handla om små detaljer, spår av hantverksmetoder, tidigare lagningar eller han­ dens slitage. Trappräcke i Drottningholms slottsteater. Inom ramen för konservering är så kallad anasty­ losis den enda restaurerande insats som tillämpas. Or­ det kommer från grekiskan och syftar på den klassis ­ ka arkeologins återuppresande av tempelkolonner. Med anasrylosis menas insamling och återmontering av nerramlade, utspridda eller bortbrutna delar. Om det är nödvändigt att lägga till nytt material för att åter­ skapa formsammanhanget eller möjliggöra samman­ fogningen, ska detta alltid gå att urskilja och begrän­ sas till det minsta möjliga . Konservering är en högt specialiserad verksamhet som bedrivs av materialspecialiserade konservatorer med särskild utbildning. Vanligtvis förknippar man kon­ serveringsbehov med byggnader av stort kulturhisto­ riskt värde. Det börjar dock bli uppenbart att många så kallade moderna material har så dåliga åldrings­ egenskaper att en breddning av konservatorns tradi­ tionella kunskapsfält kommer att krävas om man ska kunna bevara byggnader med sådana material i nå­ gorlunda ursprungligt skick. De yrkesverksamma konservatorerna har sin egen inomfackliga principdiskussion, och bland annat för de en levande debatt om materialfrågor. Denna hand­ lar till exempel om i hur hög grad man kan förlita sig på gamla traditionella material och metoder, och om moderna kemiska stabiliseringssubstanser är ett mås­ te eller ett hot mot objektets framtida bestånd. Det finns dock några mer allmänt vedertagna re­ gler som kort ska beröras här. Det första är konser­ veringsbehandlingens reversibilitet, som innebär att ett objekt ska kunna återföras till sitt tidigare obehand­ lade tillstånd även efter att en längre tid har passerat. Detta är viktigt för att kunna börja om på nytt om den valda konserveringsmetoden inte visar sig hålla måt­ tet. Reversibilitetskravet är i praktiken ofta svårt att efterleva, varför man inom konservering har börjat an­ vända begreppet återbehandlingsbarhet. Det innebär att en åtgärd som vidtas inte ska hindra en framtida 97 ombehandling med samma eller ett annat preparat. För det andra bör skadade delar så långt möjligt konserveras, och inte ersättas med nya. Det är origi­ nalmaterialet som är bärare av det kulturhistoriska vär­ det. Den tredje principen är att spåren av åldrande i originalmaterialet, till exempel patinan, normalt inte ska tas bort eller döljas. Ett av målen med en konser­ vering är att bevara föremålets autenticitet. Det är vanligtvis enbart i mer exklusiva samman­ hang som ett konserveringssynsätt av detta slag kan tillämpas på hela byggnader. Det handlar då oftast om bebyggelse som ska bevaras på ett musealt sätt. An­ nars brukar konserveringsinsatser vara mer begränsade till exempelvis vissa rum, delar eller ytskikt, medan det i övrigt kan finnas inslag av restaurering eller om­ byggnad. Vid arbeten där både konservering och res­ taurering tillämpas, är det vanligt att konservatorn an­ tingen gör hela arbetet själv, eller är med och leder res­ taureringsarbetet på de konserverade ytorna. Att bevara autenticitet • Målet för varje restaurerings- och konserve­ ringsinsats bör vara att bevara upplevelsen av byggnadsmiljöns autenticitet. • Originalmaterialet är bärare au autenticitet, och bör i så stor utsträckning som möjligt sparas på plats. Autenticiteten är vanligtvis beroende av att original­ materialet och dess ytskikt är bevarat. Vetskapen om att det kan vara just den här ytan som Gustav Vasa berört, eller just den här formen som den medeltida stenhuggaren jämnat av med sin mejsel, ger en stark historisk förankring. Om materialet byts mot nytt ma­ terial av samma utseende eller skulpturen byts mot en kopia, återstår bara en redovisning av den gamla for­ men. Den äkta varan, den som förmedlade bryggan över tiden, finns inte längre kvar. I praktiken kan det finnas många orsaker till att ori­ ginalmaterial behöver bytas eller dess ytskikt förny­ as. Skador eller angrepp kan ha gått för långt. Bygg­ nadens användning kan ställa krav på ytskikt eller brandsäkerhet. Ibland kan luftföroreningar och yttre åverkan framtvinga att till exempel skulptural ut­ smyckning ersätts med kopior, för att originalet ska kunna bevaras till eftervärlden. Det är en god regel att spara så mycket som möj ­ ligt av originalmaterialet på plats. skadade fönster, dör­ rar, timmerstomme och annat kan repareras genom ilagningar. Virke som angripits av svamp och insekter kan bevaras i större utsträckning än vad som ofta sker, förutsatt att man ser till att angreppen avbryts. Ytskikt som inte uppfyller tekniska eller funktionella krav kan sparas bakom en ny skiva. Det kan också ha betydelse vilken typ av ytbehandling som väljs. Ibland kan det bara handla om att få brukaren att se skön­ heten i den slitna ytan. Autenticitet Autenticitet är ett centralt begrepp inom byggnads­ vården. En byggnad eller en miljö som uppfattas som autentisk har förmågan att förmedla upplevelsen att den är sann och äkta. Det kan handla om att den ur­ sprungliga iden eller meningen med anläggningen är tydligt uppfattbar. Spår från byggnadens tillkomst, med lämningar efter uppförandet eller märken från hantverkarens bearbetande hand, kan ge en känsla av historisk närhet. Detsamma gäller om miljön kan för­ medla något av det liv och den verksamhet som utspelat sig på platsen. Spåren av åldrande och slitaget på den nötta ytan som många händer vidrört, vittnar om ti­ dens gång. Det brukar också kallas patina. Även spå­ ren av senare tiders reparationer och tidsskikt kan skapa en känsla av trovärdighet; att byggnaden fak­ tiskt är så gammal som den ger sig ut för att vara. 98 Sörby gård i Närke, med inredningar från gustaviansk tid, har restaurerats och delvis rekonstruerats med mycket var­ sam hand. Den starka känslan av autenticitet härrör från att ytskikten lämnats orörda. Restaurering: La rs Sjöberg, Nationalmuseum. En restaurering eller konservering bör till stor del handla om att bevara byggnadsmiljöns autenticitet. Samtidigt är upplevelsen av autenticitet nog den kvalitet som det är lättast att ödelägga. En restaurering lämnar allt för ofta efter sig en miljö där alla ytor har nybyggnadsfinish. Allt kan vara stilmässigt korrekt och väl genomfört, men den subtila känslan av tidens gång har försvunnit. När John Ruskin attackerade sin samtids restaureringar, var det därför att han såg hur det ursprungliga materialet, format av sedan länge döda mästares händer och förädlat av väder och tid, ersattes med torra reproduktioner i gamla form­ er och nytt material. Det var förlusten av autenticitet han syftade på . Att rekonstruera En rekonstruktion kan däremot aldrig bli autentisk. Att rekonstruera innebär att återuppbygga eller åter­ skapa något i ursprunglig form eller till ett tidigare ske­ de. Begreppet förutsätter att delen eller skedet som ska rekonstrueras är helt eller delvis förstört. Ibland återstår bara arkeologiska lämningar. En rekonstruktion kan in­ nebära både återuppförande med hjälp av raserade de­ lar som bevarats, så kallad anastylosis, och återupp­ 99 Rekonstruktion av en målad fönsteromfattning från 1600­ talet, Dädesjö kyrka, Småland. Arbetet utfördes av Riks­ antikvarieämbetet 1987, efter fotodokumentation från 1940-talet. Målningens tillstånd före rekonstruktionen (ovan), och pågående rekonstruktionsarbete (sid l 01 ). byggnad med nytt material. Den följande diskussionen handlar huvudsakligen om att rekonstruera hela bygg­ nader eller anläggningar, men man kan även tala om re­ konstruktion av byggnadsdelar och tidsskeden. Att fram­ ställa en medeltida putskvalitet kan också kallas rekon­ struktion. I de senare fallen är gränsen mot restaurering ofta hårfin, och frågeställningarna likartade. Gemensamt för all rekonstruktion är att den bör vila på vetenskaplig grund. Det bör finnas byggnads­ arkeologiska undersökningar och arkivaliskt eller his­ toriskt källmaterial som underlag. För att en rekon­ struktion ska upplevas som trovärdig, bör man ock­ så arbeta med ursprungliga material och konstruk­ tionsmetoder som stämmer överens med vad man vet om originalet. I vissa fall kan helt främmande mate­ rial användas, om man mycket tydligt vill visa att det rör sig om en ny konstruktion. Nittonhundratalets principdokument har oftast va­ rit restriktiva gentemot rekonstruktioner. Enligt Venedigdokumentet måste en rekonstruktion av "hypo­ tetisk karaktär ... bedömas som oumbärlig av estetiska eller tekniska skäl" för att få genomföras. I så fall måste rekonstruktionen dessutom "urskilja sig från den arki­ tektoniska helheten och bära vår tids prägel" (artikel9). Den försiktiga inställningen till rekonstruktioner har sin grund i risken att göra sig skyldig till historieför­ falskning. Det finns nästan alltid moment av hypote­ tiska antaganden i rekonstruktioner, som bygger på tolk­ ning av arkeologiskt och historiskt material. Ju sva­ gare den faktiska kunskapen är, desto mer av rekon­ struktionen består av fri gestaltning som bygger på kun­ skap om liknande objekt eller hypoteser. Därför har det ansetts att om man trots allt väljer att göra en re­ konstruktion, ska man av ärlighet inför betraktaren utföra den på ett sådant sätt att rekonstruerade par­ tier lätt kan urskiljas från originalpartier. Denna frå­ ga behandlas mer i nästa avsnitt. 100 Det finns också en mer filosofiskt betonad diskus­ sion, som handlar om huruvida det är rätt eller me­ ningsfullt att försöka återskapa historien. Arkitekten Ove Hidemark har till exempel intagit ståndpunkten att man inte ska "rätta kria på historien". Om en his­ torisk byggnad eller anläggning har raserats eller kraf­ tigt förändrats på grund av historiska skeenden, är det enligt Hidemark tveksamt att försöka vrida den his­ toriska klockan tillbaka. Det kommer ändå bara att upplevas som ett falsarium av dem som känner till för­ hållandena, medan vi övriga riskerar att bli vilseför­ da av en illusion. Å andra sidan kan en stark allmän vilj a att återskapa ett historiskt monument, som det dessutom finns en beredskap att betala för, ses som ett historiskt skeende som utspelas i dag- och som fram­ tiden kommer att se som ett intressant vittnesbörd om vår tid. Det är svårt att ge generella riktlinjer för hur man ska se på rekonstruktioner. En bedömning måste till stor del göras utifrån den enskilda situationen och de bakomliggande motiven. Följande råd syftar därför främs t till att säkerställa att frågeställningen blir till­ räckligt belyst innan beslut tas. Granska motiven • Klargör motiven bakom förslaget att ge­ nomföra en 1·ekonstruktion, och låt dessa bli granskade i en kritisk diskussion. Många rekonstruktionsåtgärder är relativt stora projekt och kräver tillstånd enligt KML eller bygglov enligt PBL. De har ofta också ett allmänt intresse som går ut­ över ett vanligt KML- eller bygglovsärende. Inte sällan uppväcker de starka känslor hos experter och den kul­ turmilj öintresserade allmänheten. Det är viktigt att i pro­ gramarbeten och förslagshandlingar klargöra såväl motiven som den byggnadshistoriska bakgrunden till rekonstruktionsförslaget. Sedan bör man, inom ramen för tillståndsärendets samrådsförfarande, möjliggöra en öppen diskussion om de motiv som har betydelse för bedömningen. Omfattningen måste stå i relation till projektets storlek och allmänna intresse. Det kan hand­ la om allt från ett samrådsmöte i en mindre krets före­ trädare för olika intressen och myndigheter, till en stor offentlig debatt via massmedia och stormöten. Rekon­ struktioner av kulturhistoriska milj öer berör så pass många stora och grundläggande frågor att den offent­ liga diskussionen måste få ta sin tid. Det kan finnas många motiv bakom ett rekon­ struktionsförslag. Exempelvis kan det gälla att åter­ skapa saknade delar i en bebyggelsemiljö eller en an­ läggning, som i övrigt är komplett eller unik och som upplevelsemässigt har mycket att vinna på en kom­ plettering. Hit kan man räkna rekonstruktionen av val­ larna vid Vadstena slott, som är ett av de största och mest kontroversiella rekonstruktionsföretagen i Sve­ rige under 1900-talets senare del. En annan grupp av motiv har pedagogiska ut­ gångspunkter. Det kan handla om att återskapa mil­ jöer för att illustrera äldre levnads- och arbetsförhål­ landen. I Sverige finns flera exempel på rekonstruktioner av så kallade forntids byar, ofta på arkelogiska platser. Den mest välkända torde vara Eketorps fornborg på södra Öland. Nära för knippat med det pedagogiska motivet är syftet att göra ett kulturminne mer attraktivt och till- Rekonstruktionen av vallarna och de så kallade fyrkants­ tornen vid Vadstena slott är det största rekonstruktions­ företaget i modern tid i Sverige, och det har därmed också blivit mycket omdiskuterat. Bland motiven finns önske­ målet att återskapa den rumsliga helheten kring slottet, att åstadkomma mer utrymme för landsarkivet, samt arbets­ marknadsskäL Arkitekter: Per Rydberg (program) och van Mierop & Belaieff Arkitektkontor AB (projektering). 102 103 Rekonstruktionen av Eketorps fornborg på Öland tillhör de mer spektakulära i Sverige. Syftet är både peda­ gogiskt och veten­ skapligt. Bilden visar utgångsläget och hur arkeologerna tolkat ringmurens form . Rekonstruktion av timmerkåta i Ström­ udden, Arvidsjaur, som ligger inom det skogssamiska om­ rådet. Rekonstruk­ tionen är uppförd på en äldre kåtas plats och utnyttjar den gamla härden. 104 gestaltning" (artikel13). Venedigdokumentet formulerades 1964, dvs. un­ der en period då den modernistiska arkitekturdoktri­ nen var allenarådande. Då innebar "vår tids prägel" för det mesta en gestaltning med modernistiska ut­ gångspunkter. sekelskiftet 2000 är en betydligt mer plu­ ralistisk epok. ställningstagandet till hur nya tillskott ska gestaltas innehåller fler möjliga vägval, och mås­ te också bli mer beroende av situationen. Samtidigt kvarstår inställningen att man ska kunna skilja det som är nytt från originaldelarna. Att skilja nytt från gammalt rättalagt för turismen. Ofta innebär detta också krav på att ta hänsyn till kommersiella intressen och möjlig­ heter till sysselsättning. Det kan handla om att renodla, att göra miljön tydlig och mer tillgänglig för besöka­ ren. Sådana åtgärder kan ibland stå i motsättning till kulturmiljövårdens krav på trovärdighet. Andra motiv till rekonstruktioner kan vara att åter­ skapa en plats eller byggnad som haft historisk betydelse. Det kan också finnas underhållsmotiv. En ruin är betydligt svårare att underhålla än en byggnad under tak. • Nya tillskott, kompletteringar och rekon­ struktioner bör utföras, märlws eller doku­ menteras på ett sådant sätt att de går att ur­ skilja från bevarade originalpartier, utan att helheten förvanskas. Kompletteringar Med kompletteringar avses i Venedigdokumentet att fyl­ la i sådana saknade detaljer och beståndsdelar som krävs för att åstadkomma en arkitektonisk helhet. Det kan till exempel vara delar av en fasadartikulation i puts, formtegel, sten eller trä som fallit bort. Partier av ett stucktak eller utstickande inredningssnickerier kan ha skadats, kanske i samband med en senare ombygg­ nad. Ett dekorativt mönster kan innehålla gluggar av förlorat material. Vid en restaurering brukar sådana så kallade lakuner vanligtvis kompletteras med nytillver­ kade delar som i utformning och material ansluter till de förlorade partierna. Ibland strävar man till exem­ pel vid restaureringar av traditionella timmerhus efter en hantverksmässighet som till och med kan betona verk­ tygens märken i materialet. Här uppstår lätt en osäkerhet om byggnadsdelarnas autenticitet och om vad som är gammalt eller nytt. Detta är särskilt tydligt efter en tid då patinan har återerövrat ytans uttryck. Märkning av Att gestalta nytt i gammal miljö I de flesta restaurerings- och ombyggnadsprojekt kom­ mer man förr eller senare i kontakt med frågeställningar, som rör hur nya tillägg, tillbyggnader och komplette­ ringar ska gestaltas. I ett rekonstruktionsprojekt kan det gälla hur man visuellt ska urskilja rekonstruerade delar från bevarade originalpartier. Enligt Venedig­ dokumentet ska rekonstruktioner "bära vår tids prä­ gel" (artikel9), medan kompletteringar "måste ansluta sig harmoniskt till helheten men samtidigt gå att skil­ ja från autentiska äldre delar" (artikel 12). Nya till­ ägg "kan tillåtas endast om de respekterar alla vär­ defulla delar av byggnadsverket och dess helhets­ 105 saknade och skadade delar, så kallade lakuner, har kompletterats med nytt material, som formats så nära original­ et som möjligt Det som är nytt bör på nägot sätt utmärkas, utan att helhets­ upplevelsen störs. Mälsåkers slott, Södermanland. 106 Komplettering med nybyggt bostadshus i en sen 1940-talsmiljö på Lidingö, Stockholm. Byggnaden är volym- och materialmässigt anpassad till omgivningen men bär det sena 1990-talets arkitektoniska uttryck. Arkitekt: Sune Lind­ kvist, AoT. nya delar är en möjlig lösning. I andra fall kan en om­ sorgsfull dokumentation vara tillräckligt. I vissa situationer kan den bevarade miljöns inte­ gritet vara så stark att det är olämpligt att komplette­ ra genom att försöka efterlikna det ursprungliga hant­ verket. Då kan hellre konserveringens metodik tillämpas med en neutral komplettering eller retusch. Komplet­ terade områden blir en brygga mellan bevarade parti­ er, så att helheten kan anas. Med detta förhållningssätt finns ingen risk att man tar miste på vad som är gam­ malt och nytt. Sigurd Curman tillämpade en medelväg mellan dessa båda angreppssätt då han strax efter sekelskif­ tet lade grunden till 1900-talets svenska restaure­ ringskonst. När han ansåg det nödvändigt att kom­ plettera det dekorativa ramverket kring de medeltida kalkmålningarna i Strängnäs domkyrka, lät han må­ laren utföra kompletteringarna med hjälp av skraffe­ 107 ringsteknik. På avstånd upplevs en helhetsverkan, men på nära håll kan man tydligt se vad som är gammalt och nytt (bild på sid. 14). Det är tveksamt om vi i dag skulle försöka oss på att komplettera medeltida kalkmåleri, men hans ar­ betsmetod är fortfarande intressant. I värnandet om både den arkitektoniska helhetsupplevelsen och re­ dovisningen av vad han tillförde, kan Curmans metod även hundra år senare vara tankeväckande. Rekonstruktioner Vid rekonstruktioner av hela byggnader är normalt sett autenticiteten inget problem, eftersom det vanligtvis framgår av sammanhanget att det handlar om en ny kon­ struktion. Tvetydigheter kan emellertid uppstå om re­ konstruktionen också innehåller gamla originaldelar, till exempel en ruin. I sådana lägen blir det ofta viktigt att hävda de gamla partiernas integritet som just original, och att man tydligt kan uppfatta vad som är rekon­ struktion. Här blir också åtgärdernas reversibilitet av­ görande för att man ska kunna återställa originalet, om inte rekonstruktionen visar sig hålla måttet. Nya tillägg När det gäller nya tillägg i samband med en restaure­ ring är Venedigdokumentet restriktivt. Det som avses är olika typer av nytillskott som härrör från dagens praktiska och funktionella behov. Sådana komplette­ ringar är ofta nödvändiga för att en äldre byggnad ska kunna få en naturlig användning även i framtiden . Det kan röra sig om allt från tillbyggnader, nya rumsen­ heter och ny inredning till ny teknik och nya installa­ tioner. I kapitlet om varsamhet betonas att sådana tillägg ska göras på ett varsamt sätt. I realiteten inne­ bär det att man på något sätt måste förhålla sig till bygg­ nadens historiska gestaltning. En motsvarande pro­ blematik finns i stadsbildssammanhang, när en äldre miljö ska kompletteras med nya byggnader. När delar av Borgholms slottsruin på Öland inreddes till museum försågs de tidigare öppna fönsterhålen med smäckra fönster av modernt snitt. Arkitekt: Erik WikerståL Det finns många sätt att tydliggöra skillnaden mel­ lan nyskapade delar och originalpartier, alltifrån det stilmässigt avvikande, modernt gestaltade tillägget, som själv talar om att det är nytt, till försök att så nära som möjligt efterlikna den ursprungliga formvärlden med hjälp av tidsenliga hantverksmetoder, verktyg, material och teknik. 108 En ny altarring, som utformats i formmässig släktskap med 1700-talskyrkan, har urskiljts genom märkning med upp­ gifter om tillverkningsår, tillverkare m.m. Ekeby kyrka, Närke. Arkitekt: Stig Robertsson, Alton Arkitekter AB. Alla metoder kan ha sitt berättigande i rätt sam­ manhang, men de har också, var för sig, sina egna inne­ boende problem. Det avvikande, modernistiska tillägget fungerar ofta bra mot en bakgrund av lite råare kon­ struktioner och murverk som är halvfärdiga, skadade eller enkelt ytbehandlade - liksom i sammanhang där man behöver markera en skillnad mellan gammalt och nytt. I en stilenhetlig miljö kan det moderna formspråket ibland framstå som övertydligt och medverka till en splittrad arkitektonisk upplevelse. Metoden har tilläm­ pats i många kyrkarestaureringar under 1900-talet. Nya tillägg som gestaltas med omgivningens form­ principer kan medverka till en arkitektonisk helhets­ upplevelse. Samtidigt kan osäkerhet om tilläggets ur­ sprung uppstå. I dessa fall måste tidsredovisningen utföras på annat sätt, till exempel genom märkning av nytillkomna partier. En medelväg är att gestalta tilläggen med inspira­ 109 Den nya bänkinredningen i Katarina kyrka, Stockholm, har en konstruktions- och hantverksmässig släktskap med äldre bänkinredning. Men stilmässigt är den varken traditionell eller modernistisk, utan har ett eget person­ ligt uttryck. Arkitekt: Ove Hidemark. tion ifrån den befintliga miljön eller dess konstruk­ tionsprinciper, utan att direkt kopiera formvärlden. Ex­ empelvis kan ny inredning ansluta till äldre, men pro­ fileringar kan utelämnas, utföras i förenklad form el­ ler ges ett modernt snitt. I en god arkitekts hand kan detta resultera i tillägg som har ett eget uttryck som utstrålar släktskap med omgivningen. Det finns ock­ så exempel där nytillkomna partier upplevs som iden­ titetslösa och osjälvständiga. Att gestalta nytt • Nya tillskott, kompletteringar och rekon­ struktioner bör gestaltas på ett sådant sätt att de respekterar det arkitektoniska sam­ manhanget. Frågan om vilka utgångspunkter som är möjliga vid gestaltning av nya delar i en äldre miljö är som ovan antytts starkt beroende av vilka förutsättningar som gäller i det aktuella fallet. Det finns knappast några en­ tydiga svar. Emellertid bör man kunna ställa kravet att nya tillskott, kompletteringar och rekonstruktioner ska respektera den befintliga miljön. Med detta avses att den arkitektoniska, estetiska eller konstnärliga upplevelsen av en miljö inte får påverkas negativt av vår tids tillägg. Kravet att respektera det arkitektoniska samman­ hanget innebär att nygestaltningar bör ta hänsyn till bebyggelsens arkitektoniska och konstnärliga integri­ tet. Byggnadens egen formgrammatik får då avgöra hur till exempel en tillbyggnad utformas. I vissa lägen kan en stilmässig efterlikning vara att föredra. I andra sammanhang fungerar en kontrasterande gestaltning bättre. Det gäller att i varje situation göra en mogen bedömning av vilken väg som är lämplig. Man bör då försöka att se bortom de dagsaktuella trendriktiga och värdeladdade omdömena om till exempel "vår tids stil" eller "pastischer". 11 o Material och teknik Att använda rätt material och teknik är den femte pe­ laren i god byggnadsvård . Insikten om materialets och teknikens betydelse för en långsiktigt hållbar byggnadsvård har under 1900-talets senare del vuxit sig stark. Redan vid sekelskiftet 1900 fanns en upp­ skattning av de äkta och traditionella materialens estetiska uttryckskraft, och för "arts-and-crafts "-rör­ elsen innebar hantverkarens bearbetande och for­ mande hand en kvalitet som förlänade byggnadsverk­ et autenticitet. Men 1900-talet dominerades ändå av en allmän förvissning om att de nya materialen och modern byggnadsteknik var tekniskt överlägsna tradi­ tionell byggnadskonst, och att de således också var användbara för byggnadsvård. Runt 1970 började erfarenheter alltmer peka på att moderna byggnads­ material och modern teknik var orsaken till många nya typer av skador i det kulturhistoriskt värdefulla byggnads beståndet. Sedan dess har synen på förhållandet mellan mo­ dern och traditionell byggnadsteknik omvärderats ra­ dikalt. Ett tidigt exempel var Ove Hidemarks res­ taurering av skoklosters slott 1968-1978, där han konsekvent använde sig av äldre teknik. Det är i dag, åtminstone i byggnadsvårdskretsar, en själv­ klarhet att i första hand förlita sig på traditionell tek­ nik och traditionella material. Följande råd syftar till att poängtera några av de viktiga teknik- och mate­ rialfrågorna. ll l Att undersöka och analysera tekniken Kunskap om material och teknik • Kunskap om vilka material som ingår i en byggnad, med vilken byggnadsteknik den är ufJpförd och hur konstruktionen förändrats över tiden bör alltid finnas som underlag fö r beslut om underhåll, ombyggnad och restaurering. Kunskap om både äldre byggnadsteknik i allmänhet och den aktuella byggnadens material och konstruk­ tion i synnerhet är en förutsättning för att kunna fö­ reslå tekniskt riktiga åtgärder vid en ombyggnad eller restaurering. Vid förundersökningen går man igenom byggnadens tekniska funktionssätt och skadebild. Det­ ta är nödvändigt för att kunna beskriva och utföra ar­ beten som tryggar byggnadens fortbestånd, och som är långsiktigt hållbara och varsamma. Bristfällig kun­ skap i dessa avseenden resulterar ofta i onödigt stora ingrepp, felaktiga utföranden och ökade kostnader både i byggskedet och vid förvaltningen. Förunder­ sökningens metodik beskrivs mer ingående i kapitlet "Kunskap". Där understryks också vikten av att un­ dersökningen anpassas till den aktuella byggnaden samt åtgärdens omfattning och inriktning. I byggnader med mer komplicerad eller kulturhis­ toriskt intressant byggnadshistoria är det ofta värde­ 112 Putsundersökning. Den ursprungliga putsen studeras i lupp på Mälsåkers slott, Södermanland. För att kunna utföra en hållbar och utseendemässigt samstämmig repara­ tion av en reverte­ ring, behövs kun­ skap om äldre hant­ verksteknik och bruksegenska per. 113 fullt också ur teknisk synvinkel att veta hur kon­ struktionen förändrats över tiden. Detta kan till ex­ empel göras genom byggnadsantikvariska studier. I en sådan utredning bör olika till- och ombyggnadsskeden klargöras, samt hur dessa eventuellt påverkar bygg­ nadens statik. sen av dagens skadebild kan skapa sig en hållbar upp­ fattning om orsak och verkan. Därigenom kan in­ grepp och reparationsåtgärder ofta minimeras. Att bevara och använda ursprungsmaterial och teknik Reparera originalmaterialet • Vid ändringar och åtgärdande av byggnads­ skador bör så långt möjligt originalmateria­ let repareras, kompletteras och återanvän­ das och först i andra hand bytas. I kapitlet "Varsamhet" underströks att varsamhet bland annat innebär att i första hand bevara och reparera det som fungerar. Kapitlet "Att förhålla sig till historien" framhöll att originalmaterialet är bärare av byggnadens autenticitet, och att detta i så stor utsträckning som möj­ ligt bör sparas på plats. När man åtgärdar byggnads­ skador i äldre bebyggelse, är det således en viktig ut­ gångspunkt att i första hand reparera de skadade parti­ erna och bevara så mycket som möjligt av original­ material och detaljer. Det är till exempel inga problem för en skicklig snickare att skära bort ett skadat stycke i ett inredningssnickeri, och nästan omärkligt ersätta det med friskt virke (bild, sid. 68), eller att byta ett röt­ skadat karmbottenstycke och därmed undvika att byta hela fönstret. Utvecklad teknik finns också för att byta enbart angripna delar av en timmerstomme. Det är inte säkert att man behöver byta all skadad sten eller tegel i en fasad, utan bara sådant material som kan förvärra skadornas omfattning om de inte åt­ gärdas. Låt nästa generation byta den sten som i dag bara uppvisar skönhetsskador. Om man har råkat ut för ett omfattande angrepp av svamp eller skadedjur, bör man rådgöra med kunnig expertis om hur myck­ et av det skadade materialet som verkligen måste by­ tas. Angripet virke kan mycket väl ha kvar en stor del Analysera skador utifrån kunskap om byggnaden • Byggnadstekniska skador bör undersökas och analyseras mot bakgrund av kunskap om byggnadens förändringshistoria, statis­ ka funktionssätt, material- och ytbehand­ lingstyper samt förändringar av den inre och yttre miljön. Det bör vara en självklarhet att alltid utreda orsaker­ na bakom en konstaterad byggnadsskada, och vanligtvis behöver man hjälp av en teknisk expert för att förstå sammanhangen. Påfallande ofta kan orsaken bakom byggnadstekniska skador hittas i byggnadens förän­ dringshistoria. Till exempel kan sättningar och sprick­ bildningar få sin fö rklaring när man utreder hur till­ och på byggnader utförts. Rötskador på trä kan för­ klaras av att konstruktionen ändrats genom en senare åtgärd. Ett svampangrepp kan plötsligt accelerera när nya täta ytskikt hindrar uttorkning. Nya uppvärm­ ningsmetoder kan förändra fuktvandringen och resul­ tera i saltutfällning och murverksska dor. I andra fall kan faktorer i den omgivande miljön, till exempel luft­ föroreningar, vibrationer eller grundvattensänkning, ha ändrat balansen. Ofta kan man ta hjälp av teknisk analysutrustning för att klarlägga orsakssammanhang, till exempel fukt­ mätning, kemiska analyser och statiska rörelsemät­ ningar. Men det är samtidigt viktigt att bygga upp en tillräckligt djupgående förståelse för den äldre bygg­ nadens tekniska funktionssätt, så att man vid analy­ 114 15 1--: i o" l På uppmätningsritningen ser man hur vänstra delen av tornmuren hängts upp på långhusmuren Den numera avstannade sprickbildningen upptäcktes när putsen togs ned. (långhusmuren är inte utritad). Den omfattande sprickbildningen i Hovsta kyrkas torn i Närke fick en förklaring när man undersökte byggnadshistori­ en. Det romanska tornet, som var en senare påbyggnad, hade med sin östvägg hängts upp på den äldre långhusmu­ ren. Därigenom satte sig marken under västväggen mer, med närmast förödande sprickor som följd. 115 av sin bärighet. Det avgörande för att hindra fortsat­ ta angrepp är vanligtvis att undanröja förutsättning­ arna för angreppet- vilket brukar innebära att man måste lokalisera och stoppa fukttillförseln. Använd urspmngsmaterial och teknik • Vid underhåll, ombyggnad och restaurering av befintliga byggnader bör samma typ av material och byggnadsteknik användas som ursprungligen användes vid uppförandet. • Byte till annat material eller annan utform­ ning av underhållsmässiga skäl bör göras endast i undantagsfall, efter en kritisk vär­ dering av vilka långsiktiga underhållsmäs­ siga vinster som kan uppnås och hur änd­ ringen påverkar byggnadens kulturvärden. Det är ett grundläggande förhållningssätt vid åtgärder i all befintlig bebyggelse att i första hand utgå från ur­ sprungliga material och teknik, vare sig byggnaden är kulturhistoriskt värdefull eller av mer vardaglig ka­ raktär. Det finns en hel rad skäl för detta. Tekniska skäl Traditionell byggnadskonst kan ses som ett antal bygg­ nadstekniska system, framväxta under långa tidsperi­ oder i samspel med nedärvd kunskap, materialtill­ gång, tillgänglig teknik och de behov som då sågs som de viktigaste. Gotländskt stenhusbyggande, skånsk korsvirkestradition, småländskt timmerbyggande el­ ler 1800-talets stenstadshus-varje system har sina egna sätt att lösa de eviga byggnadstekniska problemen, till exempel bärande system, täthet mot regnvatten, luft­ ning av konstruktionen, värmeisolering och annat. De olika delarna i ett system förutsätter och samspelar med varandra, och är inte direkt utbytbara mot motsvarande delfunktioner i ett annat system. Man målar till exempel inte gärna falu rödfärg på en kalkputs, och kalkfärg sydsvenskt korsvirkesbyggande utgör ett eget byggnads­ tekniskt system. Reparation och delvis ommurning av korsvirkesfackens tegelfyllning på Pålsjö mölla, Skåne. Yngre cementfogning knackades bort och den plastfärgs­ målade timran handskrapades och målades med falu rödfärg. På ursprungligt vis användes lerbruk för mur­ ning och kalkbruk för fogning. sitter inte kvar särskilt länge på en betongvägg. Samma sak gäller vår moderna byggnadsteknik, som utvecklats för att tillgodose kraven på en industriell nybyggnadsproduktion med snabbhet, minimal ar­ betsinsats och långa underhållscykler som främsta kri­ terier. Dyrköpt erfarenhet har de senaste årtiondena l 17 visat att modern byggnadsteknik ofta samspelar då­ ligt med äldre konstruktioner. Täta plastfärgsskikt bryter snabbt ner hundraåriga fönster och fasadpaneL Tätskikt av plastfolie ger upphov till mögelskador i vägg- och takkonstruktioner. Lagningar med cement­ puts rycker med sig delar av tegelmuren när den in­ stängda fukten fryser. Några av de principiellt olika tänkesätten i modern och äldre byggnadsteknik handlar just om täthet och materialstyrka. Moderna hus är försedda med regn­ rockar som avvisar allt vatten, medan äldre byggna­ der kan suga åt sig en viss mängd fukt utan att ta ska­ da och sedan lika lätt avge den igen. Moderna mate­ rial och konstruktioner är starka och styva, och för att ta upp rörelser behövs en rörelsefog. I det äldre mur­ verkshuset är fogbrukets vidhäftning mot tegelste­ narna svagt, och en rörelse fortplantar sig i hundra­ tals fogaroch visar sig bara som ett finmaskigt sprick­ mönster på kalkputsen. Denna har dessutom relativt svag vidhäftning, och om inträngande vatten skulle or­ saka frostsprängning, fungerar putsen som offerskikt och lämnar murverket oskadat. Putsen är lätt att re­ parera, liksom övriga delar av den traditionella bygg­ naden. Det moderna byggnadsmaterialet däremot strä­ var efter styrka och långa underhållscykler. När un­ derhållet till slut blir oundvikligt, krävs ofta en betydligt mer kostnadskrävande arbetsinsats. Det är således alltid säkrast att fortsätta att un­ derhålla och utföra arbeten i enlighet med de utför­ andeprinciper som byggnaden ursprungligen är upp­ förd med. Att det fungerar vet man av erfarenhet. Även när det gäller förstärkningsåtgärder och kon­ struktioner som kanske syftar till att rädda en bygg­ nad från kollaps, bör man först prova att utgå från de ursprungliga konstruktionsprinciperna. Här har man under 1900-talet gärna ansett att endast modern tek­ nik är möjlig att använda. I Venedigdokumentet kan man ana detta synsätt. Ofta har också förstärkning- Man kan ofta lära av äldre förstärkningsteknik för att lösa moderna tekniska problem. När de båda murskalen på Mosjö kyrktorn i Närke riskerade dela på sig, utformades moderna förankringsjärn i en speciallegering för att binda samman muren. Alton Arkitekter AB. arna dolts genom att de byggts in i den befintliga kon­ struktionen. Fördelen med att utgå ifrån byggnadens egen tek­ nik är att det blir lättare att finna lösningar där gam­ mal och ny teknik samspelar. Det kan också vara lättare att rent estetiskt acceptera traditionella för­ 118 Att fortsätta underhålla med falu rödfärg och linoljefärg är den självkla ra förutsättningen fö r att detta gam la småländ­ ska torp ska överleva många generationer ytterligare. stärkningsmetoder, till exempel dragankare, dragband, murade kontrefarter och annat. Underhållsmässiga skäl En byggnad mår oftast bäst av att underhållas med sam­ ma sorts material och teknik som den ursprungligen var byggd och konstruerad med. Traditionella underhålls­ metoder är utprovade under lång tid, är skonsamma mot konstruktionen och fungerar oftast bra i sitt samman­ hang. De är vanligtvis enkla att tillämpa, och kostnaden för materialanskaffning är relativt låg. Nackdelarna ur vår tids ekonomiska perspektiv är att de ibland är mer arbetsintensiva, samt att de har kortare underhållscykler. Äldre bebyggelse är konstruerad med utgångspunkten att den kontinuerligt ska underhållas, och att underhål­ let ska vara relativt enkelt att utföra. Att övergå från en traditionell underhållsmetod till en modern, ställer ofta till problem i ett längre tids­ perspektiv. Det kan vara tekniskt svårt eller kostsamt att återgå till den traditionella metoden, när negativa effekter börjat visa sig. Att till exempel återställa en plastfärgsmålad yta för linoljefärgsmålning, kräver att alla spår av plastfärgen tas bort. Många moderna material och produkter är dessutom kortlivade på marknaden. Det försätter den underhållsansvarige i en besvärlig situation när han vid nästa underhållstillfälle 119 Det ursprungliga ytterdörrs­ partiet av ek har ersatts av ett så kallat underhållsfritt parti av eloxerad alumin ium, som utseendemässigt förvandlarentren till ett mörkt hål. ska besluta om en ersättningsmetod. Bakom motiven till att byta material eller utform­ ning finns ofta en strävan efter underhållsfrihet. Det­ ta är ett av de vanligaste skälen till förändringar av den halvgamla bebyggelsen. Många utmärkta ytterdörrs­ partier av ek har till exempel skattat åt förgängelsen på grund av denna strävan. Tyvärr visar sig det un­ derhållsfria aluminiumpartiet i stället vara omöjligt att underhålla. Att byta material och utformning av ull­ derhållsskäl är sällan varsamt. Det berör nästan all­ tid människors omedelbara upplevelser av byggna­ den, och de nya materialen framstår lätt som främ­ mande. Ofta följer också den moderna montagetek­ niken med, till exempel vid fönsterbyte i form av plåt­ inklädda smygar. I jämförelse med ursprungliga detaljer ger snäpplister av plast och kompletteringsplåtar med springor i hörnen ett klumpigt intryck. Teknikhistoriska skäl En äldre byggnadskonstruktion kan betraktas som ett teknikhistoriskt dokument, som berättar om sin tids el­ ler en viss historisk situations teknik och produktions­ villkor. I till exempel en skogskoja är inte tekniken vald för att vara hållbar, utan för att den är enkel. För vissa byggnader kan det dessutom finnas ett pedagogiskt mo­ tiv, genom att den representerar en särskild äldre typ av byggnadskonstruktion. Ju mer välbevarad och oföränd­ rad en äldre konstruktion är, desto större anledning att utföra reparationer och underhåll efter samma princi­ per som byggnaden är uppförd med. Modernismens bebyggelse bör också uppmärk­ sammas ur denna aspekt. Man lade ofta ner stor möda på att skapa innovativa tekniska lösningar, och den es­ tetiska uttryckskraften satsades på en raffinerad detaljbearbetning, ofta med minimalisriska anslag. Här finns en strävan efter enkelhet, smäckerhet och tydliga materialsammanfogningar. Ofta finns inslag av experimentlusta och uppfinningsrikedom, som tyvärr .,.; "' "' "' "' o l Vid återuppbyggnaden av Katarina kyrka i stockhalm gjordes en omfattande undersökning med bland annat modellstudier för att så långt som möjligt kunna rekon­ struera den ursprungliga timmerkonstruktionen. Kon­ struktör: Krister Berggren. 121 Den sinnrika konstruktionen av de transparenta trapp­ husen i Västra Gårdsten, Göteborg, med höga stående specialtillverkade enkelglasskivor som sammanfogas med en fals, är känsliga för åverkan och tekniskt pro­ blematiska med kondensproblem. När en förnyelse av området nu sker ersätts glasskivorna med en tyngre betongglaskonstruktion. dernistiska hus, kan hela det arkitektoniska uttrycket bestå av materialkaraktär och tekniska detaljer. Om man förändrar den ursprungliga materialbe­ handlingen och detaljutförandet, förändrar man ock­ så byggnadens arkitektur. Att övergå från traditio­ nellt pålagd puts till modern putsning med spruttek­ nik, eller byte av tegeltak mot betongpannor, medför avgörande förändringar i utseendet. Vi kan ibland uppleva subtila skönhetsvärden i äl­ dre hantverksmässiga materialbehandlingar och bygg­ nadstekniska lösningar. Dagens ytbehandlingar och detaljer kan vid en jämförelse framstå som okänsliga och klumpiga. En traditionellt pålagd kalkfärg med många strykningar och kalkvattning ger en sammets­ len ytstruktur, som inte moderna mer täckande kalk­ färger förmår förmedla. Äldre plåtarbeten upplevs som smäckra och materialbesparande i förhållande till modernAMA-reglerad plåtavtäckning. slutligen åldras moderna material annorlunda än traditionella. I kapitlet" Att förhålla sig till historien" beskrivs hur det åldrande materialet och ytskiktet bi­ drar till att skapa en tidsdimension som vi upplever som autenticitet. Att ett material åldras vackert är så­ ledes också en viktig dimension att ta hänsyn till när man väljer material. En alkydfärg med syntetiska pig­ ment förändrar i sin åldrandeprocess kulör på ett ofta mer överraskande sätt än vad till exempel traditionella jordfärgspigment gör. En plåtinklädd fasad eller dörr­ partier och fönsterpartier av aluminium åldras sällan på ett behagfullt sätt. inte alltid visat sig vara tekniskt fullgångna. Det är lätt att förvanska och förgrova denna ofta subtila detalj­ utformning genom okänsliga reparationer och kom­ pletteringar. Estetiska och arkitektoniska skäl En byggnads arkitektoniska uttryck är nästan alltid starkt förbundet med byggnadsmaterialens karaktär. Det gäller till exempel fasadmaterialets ytbehandling och textur eller takmaterialets läggningsteknik Den tekniska utformningen av takfötter, plåtinklädnader, balkong­ fronter, fönstersmygar och andra detaljer är ofta med­ vetet formade för att också bidra till den arkitektonis­ ka upplevelsen. I enklare bebyggelse, och särskilt i mo- 122 En traditionellt utförd kalkputs kan uppnå närmast sinnliga dimensioner. :J: w c: ~ c: ~ E ­ ;~ f ~ ö1 o :; L-----------------~--~--------~--~------~~~~------~--~~--~--------------------------~~ 123 Vad är traditionella material? Traditionella material? • Man bör vara upjJmärksam på skillnader mellan äldre befintliga materials egenskaper och nya så kallade traditionella material. Om man är osäker på om sådana skillnader kan påverka slutresultatet, bör man ta hjälp av materia/expertis. Beteckningen traditionella material används här för byggnadsmaterial som huvudsakligen utvecklades och var allenarådande före industrialiseringen av byggan­ det, och som kräver hantverksmässiga arbetsmetoder. Det är en mycket heterogen grupp material. Vissa av dem anses i dag vara miljöfarliga eller giftiga och får inte användas. Det senare gäller bland annat materi­ al som innehåller bly, till exempel färgpigmentet bly­ vitt, som i övrigt har utmärkta träskyddande egenskaper. Andra material är uppenbart miljövänliga och kan till och med innehålla beståndsdelar som finns i livsmedel. Mjöl i tapetklister och ägg i äggoljetempera är några sådana exempel. Man bör vara vaksam på att traditionella materi­ al är ett mångtydigt begrepp. Det fanns till exempel inte bara ett traditionellt recept på linoljefärg eller kalkputs; det fanns hundratals. Varje recept har sina speciella egenskaper, och kan dessutom vara fram­ taget av den erfarne målar- eller murarmästaren för att passa i ett speciellt sammanhang eller lösa ett visst vid­ häftningsproblem. Om man är osäker kan det vara klokt att utföra ett arbetsprov, ta råd av en material­ expert eller låta analysera ett materialprov. De produkter som i dag marknadsförs som tradi­ tionella är inte alltid samma material som förr fram­ ställdes mer eller mindre hantverksmässigt. Olika till­ satser, till exempelantimögel-och torkmedel, kan ha tillförts, och därmed har egenskaperna förändrats. Ibland utgör den traditionella beståndsdelen, som kan­ ske ger produkten dess namn, bara en mindre volym­ procent, medan resten är tillsatser och modifikationer för att passa dagens arbetsplats. Det innebär att det ibland kan vara svårt att ta ställning till kvalitet och lämplighet hos produkterna som möter oss på butiks­ hyllorna. Samtidigt är det viktigt att de så kallade traditio­ nella materialen även fortsättningsvis får vara del av en levande tradition. Det kan innebära såväl en för­ bättring av redan välkända produkter för att passa da­ gens arbetsmiljö- och produktionskrav, som en ut­ veckling och anpassning av material och metoder för att användas vid ekologiskt nybyggande eller i andra nya sammanhang. En tydlig produktinformation är av­ görande för att den enskilde byggnadsvårdaren ska kun­ 124 na ta ställning till materialets lämplighet i sitt projekt. Det behövs också fortsatt forskning om traditionella material, till exempel äldre framställningsmetoder, verksamma beståndsdelar och deras användning i krä­ vande miljöer. Ibland kan en restaurering utvecklas till att innehålla rena forskningsmoment, där avsikten blir att hitta fram till rätt materialkvalitet. Material i modernismens och efterkrigstidens bebyggelse Paradoxalt nog kan det vara svårare att efterleva prin­ cipen om ursprungsmaterial och teknik när det gäller modern bebyggelse. Traditionella material består trots allt av ett begränsat antal grundläggande material­ typer, som sedan hantverksmässigt eller genom enkla processer, ofta direkt på byggplatsen, bearbetas för att passa sitt ändamål. När byggandet industrialiserades, blev också ma­ terialtillverkningen en industriell process. I rask takt utvecklades en mängd nya material och byggproduk­ ter med helt nya egenskaper. Det handlar ofta om syn­ tetiska konstmaterial eller sammansatta produkter som kräver industriell produktion. Många av pro­ dukterna blev kortlivade på marknaden, medan andra ständigt förändras med hänsyn till tekniska egenska­ per och modets växlingar. När dessa material nu uppnått en ålder då de bör­ jar behöva underhåll, komplettering eller utbyte, är det ofta svårt att få tag på ersättningsmaterial som har mot­ svarande utseende och egenskaper. Material som gått ur produktion börjar inte tillverkas igen om det inte finns en stor efterfrågan på marknaden. Inte sällan visar det sig dessutom omöjligt att få tag på tekniska uppgifter om produkten. Systematisk dokumentation eller arki­ vering av produktblad har inte gjorts, och om inte det tillverkande företaget finns kvar är det mer en händel­ se om något finns bevarat. Även stora företag som fort­ farande producerar byggnadsmaterial har ofta en spo- Det är ofta svårt att hitta ersättningsmaterial när moder­ nismens hus behöver repareras. Posthuset i Halmstad från cirka 1960. Arkitekt: Fredblad och Höstrup Arkitekt­ kontor. 125 radisk dokumentation om sina äldre produkter. Detta innebär stora problem för vården av moder­ nismens och efterkrigstidens bebyggelse. Det krävs var­ samhet för att bevara och skydda det som inte kan er­ sättas, och stor uppfinningsrikedom för att ersätta så­ dant som måste bytas eller behöver kompletteras. Till­ varatagande och återanvändning av rivet material mås­ te troligen i framtiden få en större betydelse för vården av modernismens och efterkrigstidens bebyggelse. När använda moderna material och teknik? Använd endast modern teknik som samspelar • Om moderna konstruktioner, material och teknik måste användas, bör man försäkra sig om att dess tekniska funktionssätt samspelar med den ursprungliga konstruktionen. Det uppkommer ibland lägen då man måste överväga att använda moderna konstruktioner, material och teknik. Det kan till exempel vara när det ursprungliga materialet eller konstruktionen inte går att anskaffa eller återskapa till rimliga kostnader. Miljöförändringar som vår tid skapat, till exempel genom grundvatten­ sänkning eller luftföroreningar, kan ha ändrat förut­ sättningarna för den befintliga konstruktionen. Grund­ förstärkningar kan behöva göras med moderna metoder, men de måste utföras under beaktande av den befint­ liga konstruktionens statiska funktionssätt . Vår tids tekniska krav eller normkrav måste ibland, men långtifrån alltid, lösas med moderna metoder. Brand­ skyddets krav på brandhärdighet kan till exempel, sär­ skilt när det gäller lätta konstruktioner, vara svåra att uppfylla med alltigenom traditionella material I samtliga fall gäller att den moderna tekniken 126 De så kallade Heidenstamfyrarna av järn, som började byggas på 1860-talet, innebär i det aggressiva Västkustklimatet stora underhållsproblem, där de traditionella färgerna inte räcker till. Paternosters fyr, Bohuslän. måste användas på den befintliga byggnadens villkor, och utifrån kunskap om hur den konstruktivt funge­ rar. Detta kan tyckas självklart, men det finns alltför många exempel på hur till exempel en modern styv be­ tongförstärkning inte samspelar med den ursprungliga konstruktionen, och i stället orsakar svåra skador på nya oväntade ställen. N är ursprungliga material och teknik redan förändrats • N är en byggnads ursprungliga material eller ytbehandlingsteknik bytts i ett senare sk ede, kan man välja att behålla och for tsätta med komp lettering och underhåll i denna senare teknik - förutsatt att den inte orsakar bygg­ nadstekniska siwdar eller innebär ökad risk för sådana skador, eller om det inte fi nns andra skäl av estetisk eller kulturhistorisl<. art som talar fö r en återgång. Ibland kan det vara bättre att fortsätta på en redan in­ slagen väg. Kostnaderna för att återställa till ursprungligt utförande kan vara höga i förhållande till det kultur­ historiska eller estetiska värdet. Det kanske till och med är så att den utförda ändringen i sig har en sådan kvalitet att den kan anses värdefull att bevara. 127 Att använda begagnat och återvunnet material Begagnat och återounnet material • När begagnat och återvunnet material an­ vänds, bör man vara uppmärksam på mate­ rialets bakgrundshistoria och dess hemorts­ rätt i det egna projektet. Det ökade intresset för att vidmakthålla och återstäl­ la gamla hus har också ökat efterfrågan på begagnade och återvunna material och byggnadsdetaljer. Runt om i landet har det växt upp byggreturer som handlar med begagnat material, och som ofta också fått en roll som byggnadsvårdscentr um för sin bygd. Här samlas på ett positivt sätt både kunskap och material. Det finns dock en risk med att äldre attraktiva byggnadsdetaljer får ett ekonomiskt värde och för­ vandlas till handelsvaror. Det krävs uppmärksamhet så att inte kulturhistoriskt värdefulla byggnader bör­ jar slaktas i en ny omfattning för att realisera detta vär­ de i kron or och ören. En fråga av mer restaureringsetisk art är vad som händer med en byggnads autenticitet om den börjar bli ett hopkok av material från skilda håll, kanske delvis utan hemortsrätt i den lokala traditionen. Det är en sak att leta reda på kompletteringsmaterial för att reparera eller återställa en miljö, men något helt annat att börja gestalta om en byggnad med hjälp av byggreturmaterial till något som den aldrig har varit. Det kan vara en bra försäkring att be materialför­ medlaren att berätta var materialet eller byggdetaljen kom­ mer ifrån, eller be att få se uppgifter om den ursprung­ lige säljaren. Denna typ av dokumentation bör en seri­ ös byggretur tillhandahålla för åtminstone mer värde­ fulla begagnade byggvaror. Detta är också en hjälp för att bedöma om materialet passar i det egna projektet. Äldre installationsteknik är också kulturhistoria. När Gamla Riksarkivet invigdes 1891 var dess sjä lvcirkuleran­ de varmvattensystem, med sina karaktäristiska kolonn­ fo rmade gjutjärnsradiatorer, ett prov på det allra senaste inom ingenjörskonsten. Installationstekniken Det är framför allt installationstekniken som skiljer vår tids byggande från äldre tiders. Fram till 1800-talets mitt handlade det främst om murade kanaler för skor­ stenar och självdragsventilation, men efterhand har den­ na byggsektor expanderat och upptar nu en väsentlig 129 del av både byggnadens volym och byggkostnad. I ett första skede utvecklades värmesystemen, och en bit in på 1900-talet föl jde energisystem i form av el och gas. Ledningar för vatten och avlopp möjliggjorde nya ty­ per av komfortanläggningar. På 1970-talet expande­ rade ventilationssektorn, och i dag talar vi om data­ och telekommunikationsnät. I förlängningen hägrar vi­ sionen om det intelligenta huset med automatisk styr­ ning av energi- och resurshushållning. Även installationer kan bli kulturhistoria • Äldre tekniska installationer bör undersö­ kas och värderas ur teknikhistorisk synvin­ kel, och i samband med det bör bevarande, återanvändning eller integration i nya an­ läggningar övervägas. Gemensamt för all installationsteknik är att den näst­ an alltid har kortare livslängd än byggnaden i övrigt. Dessutom går utvecklingen så snabbt att många in­ stallationer bedöms som omoderna innan den teknis­ ka livslängden är slut. Många äldre installationssys­ tem är i dag teknikhistoria, och vissa anläggningar kan till och med ha ett estetiskt värde. Vem har till exem­ pel inte fascinerats av en äldre kontrollpanel för lik­ ström, monterad på sin marmorskiva? Av sekelskiftets 130 Undersökning av befintliga ventilationskanaler i Begesunds slott, Uppland. LN N Moderna ventilationssystem tar plats både för kanaldrag­ ning och maskinell utrustning. Vinden på Öreb ro slott. Sid 132: Vid restaureringen av universitets­ huset i Uppsala användes de ursprungliga rök- och ventilationskanalerna för den nya anläggningen. Både tilluftsdon och den elektriska kabeldragningen arbetades in i bröstningspanel och socklar. Nya ventila­ tionsrör i de gamla kanalerna (övre bild­ en), samt den löstagbara panelen på plats (nedre) . Det krävs varsamhet, samordning och uppfinningsrikedom för att moderna installationskrav inte ska resultera i kaos. 133 Förslag till kaloriter och ventilation för Ladugårdslands flickskola 1882 av Johan Erik Ceder­ blom. 134 installationsteknik finns inte mycket bevarat. Var hit­ tar man en fungerande kalorifer (centraluppvärm­ ningsanläggning med varmluft) eller ens rester av en porslinsknoppsledning? Mycket av den halvgamla in­ stallationstekniken är snart på väg att röna samma öde. I samband med en förundersökning inför en om­ byggnad bör man också ägna uppmärksamhet åt de tekniska installationerna. Vad finns bevarat av äldre system och anläggningar? Vilket teknikhistoriskt in­ tresse har det? I projekteringens program och för­ slagsskeden bör man utreda vad som kan bevaras och återanvändas. Vissa delar kan kanske integreras i en ny anläggning. Äldre värmeradiatorer fungerar till ex­ empel utmärkt i ett nytt vattenburet värmesystem. I många fall kan äldre schakt- och kanaldragning utnyttjas för nya installationer. Dessa är ofta integre­ rade i den arkitektoniska utformningen på ett sätt som är svårt att åstadkomma med nya dragningar. av kapitlet "Varsamhet" gäller alltid PBL:s varsam­ hetskrav i förhållande till andra byggnadskrav. H är framhålls också det lämpliga i att montera nya installa­ tioner reversibelt. Äldre byggnader är ofta inte byggda med tanke på den höga klimatkomfort som vi i dag ser som själv­ klar. I många fall kan nya värmesystem och ventila­ tionsanläggningar förändra byggnadens fuktbalans och orsaka nya typer av skador på oväntade ställen. I till exempel kyrkor har man under hela 1900-talet fått kämpa mot nedsotning av murverken och ut­ torkning av de målade träskulpturerna. Nya system måste utformas utifrån en förståelse av byggnadens sätt att fungera, och med hänsyn till byggnadsdelar och fak­ torer som kan påverkas av det nya systemet. Självdragsventilation • Möjligheten att återanvända och komplette­ ra ett befintligt självdragssystem bör under­ sökas som alternativ till ett modernt venti­ lationssystem. Ventilationen är en särskild problematik. Nya venti­ lationsanläggningar är ofta skrymmande och tekniskt komplicerade. Vanligtvis innebär det stora ingrepp att inpassa ett modernt till- och frånluftssystem med vär­ meåtervinning i en gammal byggnad. Eftersom äldre byggnader vanligtvis har ett mer eller mindre intakt självdragssystem, bör man först undersöka förutsätt­ ningarna för att återanvända, komplettera och förstärka ett sådant. Det innebär nästan alltid väsentligt större varsamhet och blir vanligtvis betydligt billigare. Dock kan det ibland vara svårt att uppnå fullständig norm­ uppfyllelse med ett självdragssystem, och då särskilt Arbetarskyddsstyrelsens krav på luftkvalitet. Boverket har gett ut råd om självdragsventilation i äldre hus. Nya installationer i gamla hus • Omfattningen och utformningen av nya in­ stallationer bör avgöras med hänsyn till byggnadens förutsättningar och användning samt kulturhistoriska värde. • Nya installationer bör monteras reversibelt, och med beaktande av det arkitektoniska helhetsintrycket. • Vid utformning av nya installationssystem bör man undvika ingrepp i den befintliga byggnadskroppen. I vilken utsträckning en äldre byggnad ska förses med tekniska installationer som motsvarar dagens standard, måste bedömas med hänsyn till det kulturhistoriska värdet, byggnadens förutsättningar att tåla ingreppen samt vad byggnaden ska användas till. Som framgår 135 o. Processen 136 Byggnadsvårdsprocessen De föregående kapitlen har beskrivit de fem pelarna för god byggnadsvård, diskuterat möjliga förhåll­ ningssätt och givit råd i olika situationer. Byggnads­ vården behöver emellertid också betraktas ur ett hel­ hetsperspektiv. Den utgör en del av ett större sam­ manhang, där samhällets insatser planeras, bebyggel­ searvet förvaltas och samhällslivets olika verksam­ heter ständigt pågår. Det blir allt viktigare att förstå och behärska detta sammanhang för att byggnads­ vårdens insatser och synsätt ska kunna komma in i rätt situationer, påverka ställningstaganden och bli en själv­ klar del i samhällsprocessen. I detta avslutande kapitel behandlas byggnads­ vårdsprocessen så som den kan gestalta sig i föränd­ rings- och förvaltningsskedena. Det som beskrivs är en ideal process som dessutom försöker innefatta så många situationer och begrepp som möjligt. I verk­ ligheten är det få byggnadsvårdsprojekt som är så tyd­ liga i sin uppdelning i skeden, eller som innehåller alla de beskrivna momenten. Bebyggelse har, som tidiga­ re framhållits, olika förutsättningar. De aktuella åt­ gärderna skiljer sig åt, deras kulturhistoriska värde och det lagenliga skydd de åsatts varierar. Det är också stor skillnad på byggnader som har ett användarvärde, dvs. där mycket av förändringsinitia­ tivet kommer från behovet att anpassa byggnaden för en brukares behov, och byggnader där det främst finns ett bevarandemotiv bakom åtgärden och där det kan vara svårt att hitta en ekonomiskt bärkraftig användning. .~ Alfh.f, ~'T'f'"14wii1Mof tt~tt- tv.Ä.... tr.JJX 'till. d)»., ~htwws~,. lut-jf\vi~ k,..,..·· I det första fallet finns ofta en förhållandevis god ekonomi, och mycket av de byggnadsvårdande insat­ serna handlar om att bevaka att tillräcklig hänsyn tas till de kulturhistoriska värdena. I det senare fallet är ekonomin vanligtvis knapp, men å andra sidan är vil­ 137 jan och entusiasmen stor för att bevara kulturvärde­ na. En sådan process blir ofta mer informell och kan­ ske också mer utdragen i tid än den "storstadsbeto­ nade" process där ekonomiska intressen kräver effek­ tivitet och strikta avtal. En tredje typ av byggnadsvårdare är husägaren som ska restaurera sin villa eller sitt sommartorp. Hans eller hennes process är ännu mer informell. Ofta är husägaren också sin egen entreprenör, eller hand­ lar bara upp begränsade delar av arbetena. För samtliga fall finns relevanta avsnitt i den föl­ jande beskrivningen. Avsnitt som inte upplevs som att de beskriver den egna verkligheten så väl, innehåller dock ofta moment som har motsvarande aktiviteter i det enklare byggnadsvårdsfallet eller som åtminstone kan ge anledning till eftertanke. En lite mer omfattande byggnadsvårdsprocess där många yrkesgrupper, intressenter och myndigheter del­ tar blir med nödvändighet komplex. För att underlät­ ta läsningen bör de båda schemana Byggnadsvårdens skeden (figur 1: Förändringsskede; figur 2: Förvalt­ ningsskede) läsas parallellt med texten. Schemana finns på sid. 146. Här är aktiviteterna i ett projekt för tyd­ lighetens skull uppdelade i tre parallellt löpande processer: Utformnings-, bygg- och förvaltningsaktiviteter, Kun­ skapsuppbyggnad och Myndighetsrelaterade aktiviteter. De tre processerna motsvarar grovt tre sektorer av byggnadsvården där olika yrkesgrupper deltar, var och en utifrån sina respektive roller och kompetens­ områden. Det handlar om fastighetsförvaltare och byggbranschens aktörer, antikvarier, samt tjänstemän inom myndigheter och museer. Uppdelningen är gjord för att öka tydligheten och möjliggöra ett helhetsper­ spektiv. Men i realiteten är de tre sektorerna intimt för­ bundna med varandra genom utbyte av initiativ, doku­ ment och personal. Utformnings-, bygg- och förvaltningsaktiviteter motsvarar i stort den gängse bilden av bygg- och för­ valtningsprocessens skedesindelning. Här deltar bygg­ sektorns många yrkeskategorier med arkitekter, tek­ niska konsulter, entreprenörer och hantverkare. Fas­ tighetsägare, fastighetsförvaltare och underhållspersonal återfinns också här. Kunskapsuppbyggnad handlar om att söka och dokumentera kunskap om det enskilda byggnads­ vårdsobjektet. Dessa aktiviteter har fått en egen linje, dels därför att de inte existerar i rena nybyggnads­ projekt, dels därför att de är en avgörande förutsätt­ ning för både utformnings- och byggaktiviteter och myndigheternas tillståndsgivning. I processen med­ verkar främst personer med byggnadsantikvarisk och historisk kompetens, men också arkitekter och andra specialister bör delta i kunskapsuppbyggnaden. I för­ valtningsskedet får förvaltaren en huvudroll genom att hålla kunskapen tillgänglig och aktuell, samt genom att dokumentera underhållet. I den tredje processen, Myndighetsrelaterade akti­ viteter, ses byggnadsvårdens skeden ur de myndig­ heters och institutioners perspektiv som handlägger ärenden där byggnadsvårdsprojekt ingår. Av praktiska skäl har en begränsning gjorts till byggnadsnämnden, länsstyrelsen och det regionala eller kommunala mu­ seet. Statliga byggnadsminnen handläggs av Riksan­ tikvarieämbetet, och den processen berörs inte här. Ur myndighetssynvinkel ser ett byggnadsvårds­ ärende annorlunda ut, beroende på om det enbart fal­ ler under PBL eller också berörs av andra författ­ ningar som reglerar kulturmiljövården. Därför har de myndighetsrelaterade aktiviteterna delats upp i två delprocesser. Den första illustrerar en mer "vanlig" hän­ delsesekvens i kontakterna med byggnadsnämnden och kulturmiljövårdens myndigheter och institutio­ ner. Här behandlas byggnadsvårdsfrågor enligt PBL:s regel verk, framför allt i samband med planläggning och bygglov. Den andra delprocessen visar vad som till­ kommer om bebyggelsen faller under KML (bygg­ 138 nadsminnen eller kyrkor) eller om man lämnar in en ansökan om byggnadsvårdsbidrag. Här är det läns­ styrelsen som är beslutande myndighet, men länsmu­ seet eller kommunantikvarien kan delta som remiss­ instans och utföra rådgivning, dokumentation och an­ tikvarisk kontroll. Förändringsskedet Utredningsskedet Ett förändringsskede inleds vanligtvis med att behov eller krav på ändring av en byggnad aktualiseras. I lit­ redningsskedet tar man reda på förutsättningar, önske­ mål och möjligheter. Begreppet "ändring" representerar här alla typer av åtgärder i en befintlig bebyggelsemiljö, till exempel renovering, ombyggnad, restaurering och rekonstruktion. Det är ofta lämpligt att inledningsvis ta tidiga kon­ takter med byggnadsnämnden och kulturmiljövårdens företrädare, för att diskutera igenom vilka bestämmelser som gäller och hur den fortsatta processen bör läggas upp. En vanlig rekommendation är att en förunder­ sökning av lämplig omfattning bör sättas igång så ti­ digt som möjligt, innan man låst sig i vissa tanke­ gångar. För kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan myndigheter kräva en förundersökning som underlag för att kunna ta ställning i ärendet. Det tidiga samrådet med länsstyrelsen ger infor­ mation om vilken redovisning som behövs i en ansö­ kan om tillstånd för ändring enligt KML. Om man av­ ser att ansöka om byggnadsvårdsbidrag, är det likaså lämpligt att i en tidig kontakt diskutera igenom för­ utsättningarna. I det något större byggnadsvårdsprojektet görs för­ undersökningen inom ramen för ett programarbete. Det kan vara lämpligt att anlita en byggnadsantikvarie för de byggnadshistoriska och värderande delarna av ar­ betet, men även arkitekten bör delta för att bygga upp sin kunskap inför projekteringen. Byggnadstekniska spe­ cialister bör medverka för skadeinventeringar och i kon­ struktionsfrågor. Äldre föremål, skulptur, textil och konstnärligt bemålade ytor, liksom andra ytskikt av stort kulturhistoriskt värde, bör undersökas av en konservator. Förundersökningens olika delar beskrivs mer ingående i kapitlet "Kunskap". I det lite enklare projektet är det framför allt vik­ tigt att med en "förundersökning" skaffa sig en bild av byggnadens ungefärliga historia och hur byggna­ den förändrats. Man bör även ta reda på vilket kul­ turhistoriskt värde som finns i delar och helhet, samt hur detta värde påverkas av de planerade förändring­ arna. Det är också viktigt att klargöra de byggnads­ tekniska förutsättningarna. Ofta kan man komma långt genom ett samtal på plats med det regionala museets byggnadsantikvarie. Han eller hon ger också råd om vad som bör fördjupas och vilken experthjälp som finns att få. I övriga delar av ett programarbete ingår vanligtvis att utreda och precisera målsättningen med förän­ dringen, andra förutsättningar förutom de som fram­ kommer vid förundersökningen, samt behoven och kra­ ven från verksamheten och användningen. Planerade åt­ gärder skisseras översiktligt och principer anges för ge­ nomförandet. För konservatorsarbeten kan ett särskilt åtgärdsprogram för konservering upprättas. Program­ met används för kontakter med olika intressenter och myndigheter, och som underlag för beslut att gå vida­ re med projektering. För byggnader som omfattas av KML, eller för vilka man avser söka byggnadsvårdsbi­ drag, kan programmet fungera som underlag för en diskussion med länsstyrelsen om projektets inriktning och fortsatta handläggning. Därmed får byggherren möjlighet att på ett tidigt stadium bedöma hur projekt­ et ska drivas vidare. Det slutliga tillståndet ges efter en prövning av bygghandlingarna, och då meddelas ock­ så villkoren som är förbundna med tillståndet. 139 Projekteringsskedet I projekteringsskedet bestäms byggnadens utformning, vilket ibland kallas produktbestämning. Förslags­ handlingen konkretiserar programmet med ritningar och beskrivning, där programpunkterna gestaltas i plan­ ritningar, sektioner och elevationer. Även ett program kan innehålla ritningar, men dessa är vanligtvis mer sche­ matiska och illustrerar främst principiella lösningar. För­ slaget används för att ansöka om bygglov och för be­ slut om att gå vidare med att utarbeta bygghandling­ ar. Ibland förekommer också huvudhandlingar, som ytterligare fördjupar och preciserar projektet före bygg­ handlingsskedet. Huvudhandlingarna liknar system­ handlingarna som berörs längre ner. Med utgångspunkt från förundersökning, beva­ randemotiv och ändringsförslag kan en konsekvens­ beskrivning utarbetas. Den beskriver på vilket sätt föreslagna åtgärder påverkar bebyggelsens kulturvärd­ en och historiska byggnadssubstans. Konsekvens­ beskrivningar kan krävas som underlag för länssty­ relsens beslut i samband med KML- och byggnads­ vårdsbidragsärenden. Senast under förslagsskedet bör en kvalitetsplan upp­ rättas. Där kan man bland annat fastställa vilka bygg­ nadsvårdsrelaterade kvaliteter som projektet ska upp­ fylla, samt hur man i processens olika skeden ska veri­ fiera och kontrollera att kvaliteterna uppnåtts. Senare under projekteringsskedet bör en tilläggskontrollplan upprättas för att entreprenören ska kunna kontrollera att rätt kvalitet levererats i bygget. Dokumenten som verifierar att projektörer och entreprenörer genomfört sina kontroller enligt kvalitetsplanen utgör projektets kvalitetsdokument. Bygglovprocessen En ansökan om bygglov brukar baseras på förslags­ handlingarna, alternativt huvud- eller systemhand­ lingarna i en totalentreprenad. Byggnadsnämnden kan begära in de handlingar den anser behövs för att be­ döma ärendet. Om det handlar om bebyggelse med kul­ turvärden kan förundersökning krävas. Om byggna­ den omfattas av bestämmelser i en detaljplan som be­ rör kulturhistoriska aspekter eller är särskilt värdefull enligt 3 kap. 12 § PBL, brukar kommunen remittera ärendet till länsmuseet, stadsmuseet eller kommun­ antikvarien för yttrande. Bygglovet ska vara beviljat innan man får påbörja byggnadsarbetena. Byggherren är skyldig att se till att byggnadsarbe­ ten utförs enligt gällande bestämmelser, och att nöd­ vändiga kontroller och provningar blir gjorda. Till sin hjälp ska han utse en kvalitetsansvarig, som har be­ hörighet enligt PBL eller som kan godkännas av bygg­ nadsnämnden. Senast tre veckor före byggstart ska en bygganmä­ lan lämnas in till byggnadsnämnden, jämsides med en beskrivning av projektet. Därefter ska byggnads­ nämnden skyndsamt kalla till byggsamråd med bygg­ herren, hans kvalitetsansvarige, och eventuellt även den sakkunnige kontrollanten av kulturvärden och an­ dra som nämnden bestämt. Vid samrådet går man ige­ nom projektet - samt de åtgärder för besiktning, till­ syn och övrig kontroll som är nödvändiga för att be­ byggelsen ska uppfylla gällande tekniska krav och de krav som avses i PBL:s 3 kapitel, bland annat varsam­ hetskravet och skyddet mot förvanskning. Därefter be­ slutar byggnadsnämnden om en kontrollplan för ar­ betena. Den kvalitetsansvarige har ansvaret för att kontrollplanen följs. Bygghandlingar Projekteringsskedet fortsätter med att utarbeta bygg­ handlingar med byggritningar och bygg beskrivningar. I en mer formaliserad process får bygghandlingarnas utformning stor betydelse för möjligheten att tillgodose de kulturhistoriska aspekterna. Den gängse projek­ teringsmetodiken är till stor del utvecklad för att till­ 140 Provuppstrykning av kalkfärgskulörer. Mälsåkers slott, Södermanland. Provtagare: Sven-Olof Hjorth. godase nybyggnads- eller rena ombyggnadssituationer. Det krävs särskild uppmärksamhet från projektören för att anpassa bygghandlingarna för en byggnads­ vårdssituation. Om till exempel en byggbeskrivning upprättas en­ ligt AMA, måste projektören själv lägga till beskriv­ ningar av kulturhistoriskt riktiga arbetsutföranden och vilka kvalitets- och toleransmått som ska gälla. Det är ofta lämpligt att kräva ett provutförande, som se­ dan ska godkännas innan arbetet får sättas igång. I de administrativa föreskrifterna (AF-delen) bör man till exempel ange att entreprenören måste kalkylera med avbrott för dokumentationer, och att det måste finnas utrymme för att ta ställning till vissa arbetsutföranden under byggets gång. Samordningen mellan olika fack­ konsulters handlingar, (arkitekt, el, belysning, tele, ventilation, brand, vatten och sanitet) blir dessutom särskilt angelägen i en kulturhistoriskt känslig miljö . I den mindre och mer informella restaureringen spelar ofta ritningar och beskrivningar en mer be­ gränsad roll. I stället diskuteras och provas lösningar och metoder kontinuerligt vid möten på arbetsplatsen mellan byggherren, arkitekten, antikvarien, entrepre­ nörerna, hantverkarna och andra parter. Detta ställer emellertid större krav på dokumentation av vilka be­ slut och val som görs. 14 l Kunskapsuppbyggnaden om själva huset fortsätter även under projekteringsskedet. Ofta krävs komplet­ terande undersökningar som underlag för projekte­ ringen. Om en byggnadsantikvarie deltagit i förun­ dersökningen, är det värdefullt om han eller hon ock­ så kan medverka under projekterings- och byggskedena -till exempel för att fungera som stöd vid projekte­ ringsarbetet, delta vid uppföljning på byggplatsen och utföra dokumentationer. Vissa arkitektkontor med in­ riktning på byggnadsvård har numera byggnadsan­ tikvarier i personalstyrkan, som aktivt deltar i utar­ betandet av bygghandlingar. Entreprenadform Projekteringsskedet kan se olika ut beroende på vil­ ken entreprenadform som väljs. Vid generalentrepre­ nad eller delad entreprenad utarbetar de projekteran­ de konsulterna så heltäckande bygghandlingar som möj­ ligt, utifrån vilka entreprenörerna kan upphandlas på ett entydigt sätt. Det innebär att produkten är så väl definierad i bygghandlingarna att entreprenörerna i princip ska kunna utföra byggnadsarbetena utan vi­ dare projektering. I realiteten är dock projektörernas medverkan ge­ nom uppföljning på byggplatsen en förutsättning för ett bra resultat. Ett byggprojekt, och särskilt när det handlar om äldre byggnader, bjuder alltid på över­ raskningar och oväntade upptäckter, som man måste ta ställning till direkt på arbetsplatsen och på bygg­ möten. Det är dessutom inte alltid meningsfullt att i handlingarna försöka precisera ett arbetsutförande i detalj. Ibland är det bättre att diskutera sig fram till ett utförande i samråd med antikvarier och hantver­ kare, kanske i kombination med alternativa arbetsprov. I andra fall kan alternativa material, byggprodukter eller metoder behöva diskuteras, ofta på initiativ av entreprenören. Fördelen med generalentreprenad eller delad en­ treprenad är att byggherren har full kontroll över ut­ formning och kvalitet. Denna är entydigt definierad i ett förfrågningsunderlag, på vilket entreprenaden upp­ handlas. Alla ändringar i förhållande till bygghand­ lingarna som görs under byggskedet måste förhand­ las och prissättas. Dessutom underlättas kontinuiteten i projektet genom att projektorganisationen (som till exempel kan bestå av projektledare, arkitekt, teknis­ ka konsulter, kvalitetsansvarig enligt PBL, byggnads­ antikvarie, antikvarisk kontrollant och andra) som kanske medverkat sedan programskrivningen, kan föra med sig sin successivt ackumulerade kunskap in i byggskedet och den avslutande dokumentationsfasen. I en totalentreprenad upphandlas en färdig produkt, dvs. den nyckelfärdiga byggnaden. Byggnadens egen­ skaper preciseras i en systemhandling. Detta kan ses som en miniprojektering, där man bara anger den ut­ formning och kvalitetsnivå som bedöms som avgörande för slutresultatet. Hur det ska göras är i princip total­ entreprenörens ensak. Projekteringen av bygghand­ lingarna utförs inom totalentreprenörens organisa­ tion, eller upphandlas av honom. Bygghandlingarna behöver inte vara lika entydiga som när de ska vara underlag för en upphandling. Det sista är dock bara delvis sant, eftersom totalentreprenören också behö­ ver upphandla underentreprenörer. Fördelen med totalentreprenad är att byggherren har god kontroll över kostnaderna. Problem som upp­ står i byggskedet ska lösas av totalentreprenören. Nackdelarna är att byggherren har betydligt sämre kon­ troll och styrning av kvalitet, material och utformning, samt framför allt hur arbetet utförs. Detta blir särskilt problematiskt vid restaurering och ombyggnad av be­ byggelse med kulturvärden, eftersom arbetsutförandet, materialanvändningen och teknikfrågorna i dessa fall är avgörande. Kontinuiteten blir också lidande, eftersom bygg­ herrens projekteringsorganisation i stort sett har av­ 142 slutat sitt arbete när systemhandlingarna är färdiga. Arkitekten och de tekniska konsulterna, med sin kun­ skap om byggnaden, försvinner och ersätts av tota­ lentreprenörens projekteringsorganisation. Kvar för att sköta byggherrens uppföljning under byggskedet finns bara projektledaren och möjligen den kvalitetsansva­ rige enligt PBL, samt en antikvarisk kontrollant i pro­ jekt som berörs av KML- och bidragsförordningen. Det kan ofta vara svårt med uppföljning och dokumenta­ tion under byggskedet i en totalentreprenad. Ifråga­ sättande av material och metoder, förslag på alterna­ tiva tillvägagångssätt eller tidsåtgång för att doku­ mentera upptäckter under byggets gång, betraktas ibland av totalentreprenören som oförenligt med en effektiv och kostnadspressad byggprocess. När bygghandlingar eller systemhandlingar är fär­ diga är det dags att göra en upphandling av entrepre­ nör. Att arbeta med byggnadsvårdsobjekt kräver ofta särskild kompetens, både när det gäller att leda såda­ na byggen och beträffande personalens hantverks­ kunnande. En anbudsförfrågan bör därför innehålla krav på redovisning av företagets erfarenhet av liknande projekt med angivande av referensobjekt, samt av den deltagande personalens kompetens. Likaledes bör man tillmäta sådan erfarenhet ett högt värde vid anbuds­ värderingen. Om projektet kräver tillstånd enligt KML eller om man har för avsikt att söka byggnadsvårdsbidrag, är det bygghandlingarna som ska vara underlag för läns­ styrelsens tillståndsgivning. Länsstyrelsen ger i sitt be­ slut anvisningar för hur arbetena ska bedrivas, samt om antikvarisk kontroll och dokumentation. Byggskedet När byggplatsen etablerats och byggnadsarbetena kommer igång, ökar antalet medverkande drastiskt. Det är viktigt att alla som arbetar med ett byggnads­ vårdsprojekt är väl förtrogna med vilka kulturhisto­ riska värden man handhar och vilka övergripande synsätt som ska tillämpas. Därför är det lämpligt att starta byggskedet med ett uppstartsmöte, där alla byggnadsarbetare och byggledningen deltar. Här kan arkitekten och byggnadsantikvarien berätta om mål­ sättningen, den historiska bakgrunden, särskilda vär­ den och vilka hänsyn som krävs av alla deltagare. Detta är en bra metod att förmedla ett gemensamt för­ hållningssätt till byggnaden och de åtgärder som ska genomföras. En förutsättning för ett bra resultat i byggnads­ vårdsprojekt är att konsulter och byggnadsantikvarie kan följa arbetet under byggskedet genom uppfölj­ ning på byggplatsen och genom att delta i byggmöten. Antikvarisk dokumentation under byggskedet bör utföras av kulturhistoriskt intressanta partier som än­ dras eller tas bort. Om delar av stommen eller äldre tidsskikt tillfälligtvis friläggs under byggtiden, bör man dokumentera sådant som kan belysa byggnadens historia. I särskilda fall bör en byggnadsarkeolog med­ verka. I KML- och byggnadsvårdsbidragsärenden ska den antikvariske kontrollanten utföra dokumentatio­ nen, och i dessa fall har den tillståndsgivande myn­ digheten i sitt beslut angivit vilken omfattning doku­ mentationen ska ha. Kontroll av byggnadsarbetena görs under bygg­ skedet i enlighet med den av byggnadsnämnden be­ slutade kontrollplanen. Detta kan utföras genom do­ kumenterad egenkontro l!, dvs. av sakkunnig personal som finns inom byggherrens projektorganisation. När det gäller kontroll av varsamhet och särskilt värdefulla byggnader enligt PBL 3 kap. 12 §, kan kontrollen ut­ föras av en byggnadsantikvarie som deltar i projektet. Om inte byggherren har tillgång till rätt kompetens, kan en fristående så kallad sakkunnig kontrollant av kulturvärden anlitas. Kontrollanten ska intyga att lag­ stiftningens krav och särskilda villkor i bygglovet följts. I byggen som omfattas av KML eller bidrags­ 143 förordningen utförs dessutom en antikvarisk kontroll enligt länsstyrelsens beslut. Riksantikvarieämbetet har givit ut allmänna råd om Antikvarisk kontroll (1999) . N är byggnadsarbetena är slutförda, ska den kvali­ tetsansvarige anmäla detta till byggnadsnämnden. Uppföljning När byggnadsarbetena är klara genomförs en slutbe­ siktning. Om det gäller projekt som är KML- eller bi­ dragsärenden, ska också den antikvariske kontrol­ lanten delta eller göra en egen besiktning av de arbe­ ten som berör kulturhistoriska värden. När bygg­ nadsnämnden konstaterat att byggherren uppfyllt sina åtaganden enligt kontrollplanen, ska ett slutbevis ut­ färdas . I vissa projekt kan byggnadsnämnden själv ut­ föra en kontroll på plats innan slutbeviset skrivs ut. Uppföljningen efter byggskedet innebär i första hand att sammanställa en dokumentation. För ett byggnads­ vårdsprojekt kan det finnas olika typer av dokumenta­ tionsbehov. I de flesta projekt görs en sammanställning av material inför förvaltningsskedet. Detta material in­ går oftast som avslutande delar i projekterings- och en­ treprenaduppdragen. Vanligtvis består dokumentationen av relationsritningar, dokumentation av använda bygg­ produkter samt drifts- och underhållsinstruktioner. I byggnadsvårdsprojekt bör man också dokumentera vilka traditionella material och vilken teknik som använts - i den mån detta inte framgår av bygghandlingarna eller har ändrats i ett senare skede. Ett steg ytterligare är att sammanställa en förvaltningshandling, som dessutom kan innehålla förundersökning, bygghandlingar, protokoll, besiktningar m.m., gärna i digitaliserad form . (Se vidare i kapitlet "Kunskap " .) I ett byggnadsvårdsprojekt behöver också en anti­ kvarisk och byggnadshistorisk dokumentation sam­ manställas . Om det finns en förundersökning, kan den uppdateras med de kompletterande undersök­ ningar som gjorts under projekteringsskedet och den byggnadsantikvariska dokumentation som härrör från byggskedet. Den antikvariska dokumentationen görs framför allt för att föra kunskapen vidare om bygg­ nadens förändringshistoria. Men den bör också ingå i en eventuell förvaltningshandling, och kan vara un­ derlag för ett vårdprogram. I beslut enligt KML eller bidragsförordningen kan länsstyrelsen ställa krav på att dokumentation ska ut­ föras . Länsstyrelsens beslut innehåller vanligen också anvisningar om att dokumentationen ska utformas som en rapport, som ska arkiveras av länsstyrelsen, läns­ museet och Riksantikvarieämbetet. Även denna do­ kumentation är värdefull i förvaltningsskedet. Förvaltningsskedet Under förvaltningsskedet är det den som förvaltar be­ byggelsen som spelar den sammanhållande huvudrol­ len. Begreppet förvaltning kan innefatta allt från den professionelle förvaltaren med sin specialistkunskap, särskilda organisation och resurser, till den enskilde fas­ tighetsägaren som i sin dagliga kontakt med sitt hus måste försöka bedöma när det är dags att vidta åtgärder. I båda fallen behöver förvaltaren en väl strukturerad förvaltningshandling, där det lätt går att hitta de upp­ gifter om material, drift, skötsel och underhåll som be­ hövs i olika situationer. Skötseln och underhållet av en bebyggelse med större kulturhistoriskt värde bör baseras på ett vård­ program. I programmet anges mål, syfte och metod­ er för det kontinuerliga underhållet, och här finns också beskrivningar av byggnadshistorien och det kul­ turhistoriska värdet. Med programmet som grund upprättas en underhållsplan, där åtgärdsbehovet an­ ges och tidsplaneras . Det bästa tillfället att upprätta vårdprogram och underhållsplan är strax efter ett för­ ändringsskede, då man har tillgång till färsk doku­ mentation eller en förvaltningshandling med bygg­ skedets alla dokument samlade. Vårdprogram och 144 underhållsplaner behandlas mer utförligt i kapitlet "Att förvalta" . Även under förvaltningsskedet samlas kunskap om byggnaden som bör finnas tillgänglig för framtida be­ hov. Det är viktigt att kontinuerligt dokumentera det underhåll som utförs, och framför allt vilka material som används. Om man följer en underhållsplan, bör den vara upplagd så att man bockar av utförda arbets­ moment. Man bör också dokumentera underhands­ ändringar, dvs. smärre ombyggnader och förändring­ ar som görs för att anpassa byggnaden till en verk­ samhet eller för att lösa ett tekniskt problem. Även iakt­ tagelser av historisk betydelse bör antecknas. Ibland uppstår tveksamheter och osäkerhet, till ex­ empel om vilka ändringar som får utföras utan bygg­ lov och bygganmälan eller hur man lämpligen ska hantera vissa underhållsåtgärder eller underhandsänd­ ringar med hänsyn till bebyggelsens kulturvärden. I så­ dana lägen är det lämpligt att ta underhandskontakt­ er med byggnadsnämnden och kulturmiljövårdens myndigheter eller museer. slutligen ska under förvaltningsskedet också myn­ dighetsrelaterade aktiviteter beröras, som syftar till att förändra byggnadens laggrundade skydd eller kultur­ historiska status . Sådana åtgärder kan emellertid lika gärna företas under ett förändringsskede. Bebyggelsen kan till exempel bli föremål för plan­ läggning och planeringsåtgärder från kommunens sida. Kommunen kan i ett bevarandeprogram eller en över­ siktsplan ange att vissa byggnader eller bebyggelse­ områden är särskilt värdefulla, och att de ska omfat­ tas av 3 kap . 12 § PBL om skydd mot förvanskning. I en detaljplan eller områdesbestämmelser kan be­ stämmelser införas som preciserar vad förvansk­ ningsskyddet innebär. Här kan också anges hur PBL:s varsamhetskrav (3 kap. 10 §)ska tolkas. Under förvaltningsskedet kan någon även väcka frå­ gan om byggnadsminnesförklaring av en byggnad som kan anses uppfylla kulturminneslagens krav på att vara "synnerligen märklig genom sitt kulturhistoris­ ka värde eller ingå i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde". Länsstyrelsen utreder och beslutar om byggnadsminnesförklaringen, samt ut­ färdar skyddsbestämmelser enligt KML. I alla dessa fall behöver man samla in kunskaper om bebyggelsen. För att i planläggningsskedet kunna välja ut värdefulla byggnader och miljöer, behövs be­ byggelseinventeringar och kulturhistoriska värderingar. Sådana inventeringar kan till exempel vara underlag för klassificeringar i ett bevarandeprogram. För att ut­ forma bestämmelser i en detaljplan eller för att ge­ nomföra den utredning som krävs för en byggnads­ minnesförklaring, behövs mer detaljerad kunskap . Då kan en basdokumentation sammanställas som be­ skriver bebyggelsens historia, kulturvärden och andra karaktäristiska egenska per. 145 Förändringsskede UTREDNING PROJ EKTERI NGSSKEDE BYGGSKEDE UPPFÖLJNING Utformnings- och byggaktiviteter Behov eller krav på ändring Programhandling Förslagshandling Delad entreprenad och generalentreprenad Uppföljning p~ Bygghandlingar Upphandling byggplatsen 1 - - - - - -- - - - - - - - - - - - 1 Byggmöten Totalentreprenad Systemhandling Upphandling Bygghandling slutbesiktning Dokumentation Förvaltningshandling Relationsritningar Använda material Kvalitetsplan -verifiering Kunskapsuppbyggnad Förundersökning Konsekvensbe­ skrivning Kompletterande undersökningar Dokumentation under byggskedet Kvalitetsdokument Ant1 kvansk och byggnadshistorisk sammanställning Dokumentation Myndighetsrelaterade aktiviteter PBL-ärenden: Tidiga kontakter Byggnadsnämnd, länsstyrelse, länsmuseum Bygglovsansökan Bygg/av, bygganmälan, byggsamråd Kontroll enl. kontrollplan Kvalitetsansvarig Sakkunning kontroll av kulturvärden Antikvarisk kontroll slutbevis KML- och bidragsärenden: Tidiga kontakter Länsstyrelsen Ansökan om tillstånd enligt KM L, byggnadsvårdsbidrag Tillstånd slutbesiktning Rapport Fövaltningsskede Förvaltningsaktiviteter Förvaltning med förvaltningshandling som underlag Utarbetande av vårdprogram och underhållsplan Kunskapsuppbyggnad Dokumentation av underhåll och underhandsändringar Kunskapsunderlag för vårdprogram/underh~llsplan j Förvaltning enligt underhållsplan Kunskapsunderlag för åtgärder enligt PBL eller KML Inventering, kultu rhistorisk värdering, basdokumentation Myndighetsrelaterade aktiviteter PBL-ärenden : Underhandskontakter Byggnadsnämnd, länsstyrelse, länsmuseum Bevarandeprogram, planläggning Bestämmelser i plan enligt PBL 3:10 och 3:12 Byggnadsminnesförklaring Länsst<;relse KML- och bidragsärenden : Fråga väcks om byggnadsminnesförklaring 146 Bilaga 1 Byggnadsvårdens begrepp - definitioner I vägledningen förekommer en mängd begrepp, hämtade från både kulturmiljösektorn och andra sam­ hällssektorer. Följande ordlista är en sammanställning, som till delar är hämtad från Riksantikvarieämbetets skrift Byggnader och byggda miljö­ er - dokumentation och rapporter 1995. Dock finns vissa uppdateringar. Andra begreppsförklaringar kom­ mer från E. Nordin, Princip och prak­ tik i kulturmiljövården, Kulturmil­ jövård, 1997:4, och K. Andersson och A. Hilde brand, Byggnadsarkeo­ logisk undersökning, 1988 . Anastylosis: Ursprungligen en term av grekiskt ursprung från den klassiska arkeologin, med innebörden att samla ihop och återplacera nedrasade byggnadsfragment i sina ursprungliga positioner. I arkeologioch konserveringssammanhang förespråkas ofta en strikt tillämpning, men det anses tillåtet att i begränsad omfattning tillföra nytt material för att möjliggöra sammanfogning och överbrygga luckor. Sådant nytt ma­ terial måste vara klart urskiljbart. Antikvarisk kontroll: Länsstyrelsen kan i beslut som rör åtgärd i ett byggnadsminne, kyrkligt kultur­ minne, ruin eller i en byggnad där bi­ drag ges för kulturhistoriska över­ kostnader, ställa villkor att arbetet ska utföras under antikvarisk kon­ troll. Denna utförs vid sidan av den vanliga byggkontrollen. Vad som ska ingå i kontrollen och vem som ska utföra den, fastställs av länsstyrelsen i varje enskilt projekt. Den antikvariska kontrollanten ska kontrollera att arbetet utförs enligt länsstyrelsens beslut, bevaka vad som framkommer under arbetet och lämna detalj anvisningar. Kontrollanten kan dessutom ha flera andra funk- tioner, tillexempel utföra dokumenta­ tion under byggskedet, delta i bygg­ möten, vara med i slutbesiktningen samt sammanställa dokumentation och rapport. I Allmänna råd från RAÄ: Antikvarisk kontroll (1999:1) finns närmare anvisningar. Autenticitet betyder äkthet, tillför­ litlighet, ursprunglighet. Åsyftar inom byggnadsvården de spår av konstnärligt uttryck, hantverksme­ toder, tidigare lagningar och änd­ ringar samt tidens gång i form av patina och tidsskikt som är avläs­ bara i byggnadens originalsubstans och som vittnar om det förgångna. Basdokumentation: Dokumenta­ tionav en bebyggelsemiljö i ett hu­ vudsakligen rent dokumenterande syfte. Kan utföras som underlag för skyddsbestämmelser i samband med byggnadsminnesförklaring eller 147 planläggning, samt i annan ären­ dehantering. Basdokumentationen kan också vara underlag till en för­ undersökning. Bebyggelsemiljö används som be­ grepp i vägledningen för miljöer där den viktigaste beståndsdelen består av en byggnad eller en grupp av byggnader. Även mark och an­ läggningar som är en naturlig del av bebyggelsemiljön ingår, men inte parker, trädgårdar eller kulturpå­ verkade naturmiljöer med ett eget värde. Inte heller ingår ruiner eller fornminnen, om de inte utgör en in­ tegrerad del av bebyggelsemiljön. Byggnadsarkeologisk undersökning utförs i regel i samband med en res­ taurering, och syftar till att klargö­ ra byggnadens historia med hjälp av arkeologisk metodik. Spår av olika byggskeden och tidsskikt analyse­ ras, tolkas och sätts i ett kronolo­ giskt förhållande till varandra (stra­ tigrafi). I analysen betraktas bygg­ naden som en integrera d del av det omgivande landskapet och det his­ toriska sammanhanget. Byggnadsminnen, BM, är byggna­ der och byggda miljöer i icke stat­ lig ägo som skyddas enligt bestäm­ melserna i 3 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML ). Länsstyrelsen har tillsyn över bygg­ nadsminnena. Byggnadsvård är ett samlingsbegrepp för skötsel, underhåll och ändringar av byggnader och bebyggelsemiljö­ er, med beaktande av och med ut­ gångspunkt från dess kulturvärden. Dokumentation är en samman­ ställning av information om en byggnads eller en byggd miljös his­ toriska och tekniska identitet ge­ nom beskrivning, fotografering och uppmätning. Kan också innehålla analys och tolkning av materialet. Förundersökning (historisk/anti­ kvarisk-teknisk) syftar till att ta fram sådana uppgifter om en bygg­ nad , dess historiska utveckling och dess tekniska tillstånd att det är möjligt att bedöma vilka åtgärder som är rimliga och lämpliga från så­ väl kulturhistorisk som teknisk och ekonomisk synpunkt. En förun­ dersökning kan innehålla en bygg­ nadsarkeologisk undersökning, ge­ nomgång av relevant litteratur och äldre arkivmaterial, erforderlig uppmätning, byggnadsteknisk ana­ lys, rums- och skadeinventering m.m. En kulturhistorisk analys eller värdering kan också ingå. Förvaltningshandling är en syste­ matisk sammanställning av doku­ ment från projekterings- och bygg­ skedet med syfte att göra hand­ lingarna tillgängliga i förvaltnings­ skedet. Handlingarna kan utgöras av byggritningar, byggbeskrivningar, bygg-PM, byggmötesprotokoll, rela­ tionsritningar, besiktningsprotokoll, kvalitetsdokument, drifts- och sköt­ selinstruktioner, byggvarudoku­ mentation m.m. Även förundersök­ ningar, antikvarisk dokumentation från byggskedet och dokumenta­ tion av använda traditionella mate­ rial och teknik bör ha en given plats i förvaltningshandlingen. Förvanskning inträffar när en än­ dring, ombyggnad eller renovering av en byggnad eller del av en bygg­ nad förändrar byggnadens karak­ tärsdrag eller de egenskaper som konstituerar dess kulturvärden så att dessa minskar eller förstörs helt el­ ler delvis. Ett förbud mot för­ vanskning är i PBL 3 kap. 12 § knu­ tet till begreppet särskilt värdefulla byggnader, se nedan. Inventering innebär att preliminärt samla in basinformation om en bygg­ nad eller bebyggelsemiljö, till exem­ pel uppgifter om byggnadshistoria, konstruktion, material, funktion, tek­ niska tillstånd och ägoförhållanden. Konservering betyder att bevara i befintligt skick. Konservering inne­ bär att en byggnad, en byggnadsdel eller ett föremål säkras tekniskt, så att förfall hejdas utan att utseendet ändras eller patinan förstörs. 148 Kulturarv: Begreppet aktualiserades under 1990-talet som ett bredare be­ grepp än kulturmiljö. Det omfattar materiellt såväl som immateriellt kul­ turarv, således även sådant som finns dokumenterat i arkiv och museer el­ ler utgör en levande tradition. Kulturhistorisk analys ingår van­ ligtvis i en förundersökning och bygger på byggnadsundersökning­ ens dokumentation av byggnadens helhet och detaljer. Syftet är att vara underlag för ställningstaganden om ändringar, och analysen beskriver de ingående delarnas kulturhistoriska värde och relation till helheten. Kulturhistorisk värdering utförs ge­ och E. Nordin: Kulturhistoriskt värde?, Kulturmiljövård, 5:1-2. Kulturmiljö: Begreppet introduce­ rades i propositionen 1987/88:104, Kulturmiljövård, och i kulturmin­ neslagen 1988:950. Det omfattar miljöer i vid bemärkelse där det finns kulturhistoriska aspekter att iaktta eller ta hänsyn till. Kulturmiljövård avser åtgärder för skydd och vård av kulturmiljön i vid mening. Kulturvärden är historiska, kultur­ Materialitet: Det uttryck som ma­ terialet har genom sin form, färg och ytstruktur, samt den påverkan det­ ta har på vår upplevelse av arki­ tektur och föremål. Ombyggnad: Förändring av en byggnad med den huvudsakliga av­ sikten att tillgodose nya behov. Var­ samhetskravet enligt PBL ska alltid tillgodoses. Patina betyder egentligen ärg men historiska, miljömässiga och konst­ närliga värden var för sig eller till­ sammans. Även arkitektoniska, es­ tetiska och byggnadstekniska vär­ den kan ingå. Kvalitetsplan: En plan där kvali­ används bildligt om de spår av tidens gång som finns på en byggnads el­ ler föremåls yta i form av till exempel blekning, slitage eller åldrande. Projekteringsskede avser den del av nom en definition och beskrivning av de olika värdemotiv som till­ sammans utgör en bebyggelsemiljös kulturvärde. Dessa kan utgöras av dokumentvärden som till exempel byggnads-, arkitektur-, teknik- eller personhistoriskt värde- samt upp­ levelsevärden som arkitektoniskt och konstnärligt värde, identitets­ värde, patina m.m. Dessutom kan det finnas förstärkande och över­ gripande motiv som autenticitet, kvalitet, sällsynthet, representati­ vitet m.m. RAÄ avser år 2002 utge en vägledning om kulturhistorisk värdering. Metodiken finns också beskriven i inventeringshandboken till Kulturmiljövårdens bebyggelse­ register, 1998, samt i A. Unnerbäck tetsnivån i ett byggprojekt bestäms, och metoder för verifikation och kontroll av kvaliteten anges. Arbe­ te med kvalitetssäkring och kvali­ tetsplaner beskrivs i Svensk stan­ dard SS-EN ISO 9001. En stor mängd handböcker finns utgivna, bland annat med anpassningar för byggsektorn. Lakun (från latinets lacuna) betyder hålighet; tomrum; lucka. Det an­ vänds som restaureringsteknisk term om bortfallna eller förlorade bygg­ nadsdelar, till exempel partier av ett listverk eller en dekorativ ut­ smyckning. utformningsaktiviteterna i ett för­ ändringsskede där en byggnads ut­ formning och tekniska egenska per bestäms i förslagshandlingar och bygghandlingar. Det föregås av ett utredningsskede med förundersök­ ning och programarbete. I vägled­ ningen används huvudsakligen den skedesindelning som anges i Bygg­ handlingar 90 - del 1, Redovis­ ningsformer (SIS - standardise­ ringskommissionen 1990), med un­ dantaget att programarbetet här räknas till utredningsskedet. Q i detaljplan betyder att mark­ området endast får användas för bevarande av kulturhistoriskt vär­ defull bebyggelse. Litet q beteck­ 149 nar i detaljplanen en bestämmelse som avser kulturhistoriska hänsyn, och vars innebörd preciseras från fall till fall. Se Boken om detaljplan och områdesbestämmelser, Bover­ ket 1996. K (-märkt) används som beteckning i stadsplaner, huvud­ sakligen före 1976- men brukas i dag som populär benämning för en värdefull, men inte alltid skyddad, byggnad. Rekonstruera betyder att återskapa till ursprunglig form, att återupp­ bygga, vilket ofta innebär återgång till ett äldre skede. Inom byggnads­ vården används begreppet när man på vetenskaplig grund nykonstrue­ rar eller återuppför ett äldre bygg­ nadsverk helt eller delvis så som det tidigare varit utfört. Rekonstruk­ tion med hjälp av kända ursprung­ liga material och tekniker kan ge viktiga bidrag till forskningen, och det färdiga resultatet kan få stort pe­ dagogiskt och informativt värde. Rekonstruktion i form av modeller och bilder är ett sätt att förmedla kunskap och väcka diskussion utan att originalmaterialet påverkas. Relationsritning kallas en ritning som utförs för att visa befintligt ut­ seende. Relationshandlingar brukar upprättas efter ett byggskede för att redovisa vad som verkligen blev byggt. Ibland kallas uppmätnings­ ritningar för relationsritningar. Renovera betyder förnya och inne­ bär ofta att försätta byggnaden i ett skick som om den vore ny, till exempel genom att byta ytskikt, in­ redning, installationer m.m. Reparera betyder att laga eller iståndsätta. Utgör ofta en del av underhållsåtgärderna. Restaurera betyder att återupprätta, återställa eller återföra en byggnad till ett tidigare eller ursprungligt skick eller tillstånd. En restaurering för­ utsätter att tillräckligt mycket finns bevarat av spår, tidsskikt och origi­ nalmaterial för att säkerställa en så hög grad av autenticitet som möjligt. Ingreppen bör vara få; tillägg eller förändringar bör begränsas och byggnadsarbeten bör ske med de metoder och material som använ­ des när byggnaden uppfördes . Restaureringsprogram (upprust­ ningsprogram) är en handling som upprättas i det tidiga utformnings­ skedet när större åtgärder i en bygg­ nad eller byggd miljö behöver vid­ tas. I programmet redovisas förut­ sättningar, behov och principer för förändringen. Den ska baseras på gällande skyddsföreskrifter, mål­ sättning och studier av byggnaden och dess historia. Ett restaurerings­ program bör innehålla en förunder­ sökning. Reversibel betyder omvändbar. Inom byggnadsvården innebär re­ versibilitet att ett byggnadsverk ska gå att återföra till det skick det be­ fann sig i innan nya åtgärder, in­ grepp eller tillägg utfördes, till ex­ empel vid en ombyggnad eller re­ konstruktion. Förändringar och nya tillägg utförs på ett sådant sätt att så lite ingrepp som möjligt görs i ori­ ginalmaterial och konstruktion. Riksintresse definierades tidigare i naturresurslagen (1987:12), enligt vilken områden med kulturvärden av riksintresse ska skyddas mot åt­ gärder som påtaligt kan skada kul­ turmiljön. Riksintresseområden för kulturmiljövården har utpekats ge­ nom beslut av RAÄ. Bestämmel­ serna om riksintresse är nu över­ förda till miljöbalken (1998:808). Ruiner är rester av byggnader och andra byggnadsverk som övergi­ vits och befinner sig i ett tillstånd av förfall. De skyddas enligt 2 kap. KML som fasta fornlämningar i den mån de tillkommit genom äld­ re tiders bruk och är varaktigt över­ givna. Länsstyrelsen får meddela särskilda föreskrifter till skydd för en fast fornlämning. sakkunnig kontrollant kan på bygg­ nadsnämndens begäran utses för byggherrens kontroll av att bygg­ nadskraven i 3 kap. PBL uppfylls, om 150 byggherren inte själv har tillgång till denna kompetens. sakkunnig kon­ trollant skall enligt 17 § plan- och byggförordningen (PBF) "ha den ut­ bildning och erfarenhet som behövs och vara lämplig för uppgiften". Med sakkunnig kontroll av kultur­ värden avses kontroll av att kraven i PBL 3 kap. 10 och 12 § uppfyllts. skyddsbestämmelser och varsam­ hetsbestämmelser kan införas i de­ taljplan och områdesplan enligt PBL 5 kap. 7 och 16 § för att precisera kraven i 3 kap. 12 § (skydd mot för­ vanskning av särskilt värdefulla byggnader), respektive 3 kap. 10 § (varsamhetskravet) . skyddsbestämmelser (tidigare skyddsföreskrifter) ska också enligt KML 3 kap. upprättas för alla byggnadsminnen. skyddsbestäm­ melserna anger hur byggnaden ska vårdas och underhållas, samt i vil­ ka avseenden den inte får ändras. De kan innehålla bestämmelser om att ett område kring byggnaden ska hållas i sådant skick att byggnads­ minnets utseende och karaktär inte förvanskas. Tillstånd krävs vid åt­ gärder i byggnadsminnen som stri­ der mot skyddsbestämmelser. För statliga byggnadsminnen upprät­ tas skyddsföreskrifter enligt för­ ordningen om statliga byggnads­ mmnen. slutrapport: Det kan i länsstyrel­ sens beslut krävas att den antikva­ riska kontrollanten ska samman­ ställa en slutrapport efter att bygg­ nadsarbetena avslutats i ärenden som rör KML och bidragsförord­ ningen. Den ska innehålla en sam­ manställning av dokumentation un­ der byggtiden: fotografier, uppmät­ ningar, provtagningsresultat, bygg­ mötesprotokoll, relationsritningar, beskrivning av eventuella avsteg från arbetshandlingar och annat. Rap­ porten ska lämnas till RAA, läns­ styrelsen, berört museum och äga­ ren/förvaltaren. RAA har gett ut en vägledning i skriften Byggnader och byggda miljöer - dokumentation och rapporter, 1995. Statik: Den del av mekaniken som handlar om fasta kroppars jämvikt under påverkan av krafter. Avser här byggnadens bärande konstruktion. Statligt byggnadsminne, SBM, kal­ lades förr byggnadsminnesmärke, BMM. Det är en byggnad eller en byggd miljö i statlig ägo, som skyd­ das enligt förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m. Frågan om en förklaring för statligt byggnadsminne prövas av regering­ en efter framställan från Riksantik­ varieämbetet. För en byggnadsmin­ nesförklaring krävs att byggnaden el­ ler den byggda miljön är "synnerli­ gen märklig genom sitt kulturhisto­ riska värde". Vid byggnadsminnes­ förklaringen fastställs skyddsföre­ skrifter för det skyddade objektet. Riksantikvarieämbetet har tillsyn över de statliga byggnadsminnena. Förslag till avsteg från skyddsföre­ skrifterna ska prövas av ämbetet el­ ler i vissa fall av regeringen. Särskilt värdefulla byggnader enl. 3 kap. 12 § PBL: Byggnader eller be­ byggelseområden som representerar större värden från historisk, kul­ turhistorisk, miljömässig eller konst­ närlig synpunkt. Byggnadens kul­ turvärde ska vara så stort att dess bevarande kan anses utgöra ett verk­ ligt allmänt intresse (se även prop. 1985/86 sid. 509 f). Värdet kan ut­ tryckas i kommunala program eller plandokument, men även hävdas i det enskilda ärendet. Tillbyggnad betyder att en ny bygg­ nadsvolym tillförs. Denna kan vara av mer eller mindre omfattande slag och bör anpassas till den äldre byggnaden. Påbyggnad är en vari­ ant av tillbyggnad där en ny bygg­ nadsvolym förläggs ovanpå en be­ fintlig byggnad. Traditionella material betecknar byggnadsmaterial som huvudsak­ ligen utvecklades och var allena­ rådande före industrialiseringen av byggandet, och som kräver hant­ verksmässiga arbetsmetoder. 151 Traditionell teknik betecknar bygg­ nadstekniska konstruktioner, me­ toder för uppförande och under­ håll av byggnader samt bearbet­ ning av byggnadsmaterial som hu­ vudsakligen utvecklades och var al­ lenarådande före industrialisering­ en av byggandet, och som kräver hantverksmässiga arbetsmetoder. Underhandsändring: Ändring som ska hålla byggnaden i ett gott tek­ niskt skick eller främja en rationell drift av byggnaden. Alla under­ hållsåtgärder ska utföras så att be­ byggelsens värden och karaktär bi­ behålls. Till underhåll räknas inte åtgärder som tillför en byggnad nya egenskaper och funktioner eller som höjer dess standard. Underhållsplan är den operativa beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljö­ mässiga och konstnärliga värden ska tas tillvara . Dessa ska även iakt­ tas när de tekniska egenska pskra­ ven tillämpas. Varsamhet är i den­ na vägledning dessutom ett för­ hållningssätt, och inbegriper då även förvaltningsskedet. Vårdprogram beskriver önskvärt görs i en byggnad under förvalt­ ningsskedet och inte kräver bygglov eller bygganmälan, till exempel för att anpassa till brukarbehov eller för att lösa något tekniskt problem. Underhandsändringar ska utföras varsamt och med hänsyn till bygg­ nadens kulturvärden. Rena under­ hållsåtgärder ingår inte. Underhåll omfattar inre och yttre åt­ gärder som behövs för att vid­ makthålla en byggnads eller an­ läggnings tekniska egenskaper och utseende. Underhåll avser både ar­ beten som måste göras vid uppre­ pade tillfällen under en byggnads brukstid, och speciella åtgärder som delen av ett vårdprogram. Här plan­ läggs åtgärdsbehovet för att en be­ byggelsemiljös tekniska och este­ tiska kondition ska vidmakthållas över tiden. I planen anges vilka åt­ gärder och besiktningar som behö­ ver göras, med vilket tidsintervall, samt vilka material och metoder som ska användas. Förutsättning­ ar och metodbeskrivningar preci­ seras i vårdprogrammet. Även be­ teckningen vårdplan förekommer. Varsamhet: Varsamhetskravet, som det är uttryckt i PBL 3 kap. 10 §, är ett generellt, absolut krav som ska gälla alla ändringar. Det innebär att byggnadens karaktärsdrag ska skick och önskvärd vård samt inne­ håller baskunskap om en bebyggelse­ miljö. Det ska innehålla de uppgifter som behövs för att den som sköter det kontinuerliga underhållsarbetet och driften ska veta vad som bör gö­ ras i olika situationer. I vårdpro­ grammet bör målsättning formuleras, byggnadshistorien redovisas och kul­ turhistoriskt värde med eventuella skyddsbestämmelser anges. Här bör finnas beskrivningar av särskilda risk­ er, befintliga konstruktioner och bygg­ nadsmaterial, hur mark, byggnader och inventarier ska skötas, besikt­ ningsbehov samt lämliga underhålls­ metoder. Även beteckningen vård­ plan förekommer. 152 Bilaga 2 Litteraturförteckning Internationella traktat Conservatian of Historie Towns (Washington Charter) . ICOMOS, 1987. Conventian for the protection of the architectural heritage of Europe- (Granadakonventionen). Europa­ rådet, 1985. European Charter of the Architectural Heritage. Europarådet, 1975. Historie Gardens (Florence Charter) . ICOMOS, 1982. The Nara Document on Authenticity. UNESCO, ICCROM, ICOMOS, 1994. Rekommendation nr R(97)2: Om långsiktigt hållbart skydd av kulturarvet mot fysisk nedbrytning till följd av föroreningar och andra liknande faktorer. Europarådets ministerkommitte, 1997. The Athens Charter for the Restoration of Historie Monuments , 1931. The Decfaratian of Amsterdam (Amsterdamdeklarationen) , 1975. The Venice Charter for the Conservatian and Restoration of Monuments and Sites (Venedigdokumentet), 1964. Venedigdokumentet 1964 om bevarandearbete. Riksantikvarieämbetet och Svenska ICOMOS, 1990. Svenska författningar och propositioner Den statliga kulturpolitiken. Kungl. Maj:ts proposition 1974:28 . Framtidsformer-handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design. Regeringens proposition 1997/98 :117. Förordning (1988:1188) om kulturminnen m.m . Förordning (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m. Förordning (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. 153 Förordning (1998 :1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. Kulturarv- kulturmiljöer och kulturföremål. Regeringens proposition 199 8/99 :114. Kulturmiljövård. Regeringens proposition 198 7/88 :104. Lag (1994 :847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m .m . Lag 1988:950 om kulturminnen m.m. Miljöbalk (1998 :808) . Plan- och byggförordning (1987:383) . Plan- och bygglag (1987:10) . Normer, bestämmelser, allmänna råd, bygglov m.m. Antikvarisk kontroll- Riksantikvarieämbetets allmänna råd, 1999: 1. Arkitektonisk kvalitet och PBL- samband och reformbehov . Boverket, 1997. Att vårda och restaurera en kyrka -Allmänna råd för vård och restaureringsarbeten. Riksantikvarieämbetet, 1981 :2 BER, Boverkets byggregler, 1999 . BKR, Boverkets konstruktionsregler, 1999. Boken om lov, tillsyn och kontroll. Boverkets allmänna råd, 1995:3 . Boken om detaljplan och områdesbestämmelser. Boverkets allmänna råd, 1996:1. Byggnader och byggda miljöer- Dokumentation och rapporter, Riksantikvarieämbetet, 199 5. Byggnadsminnesförklaring. Riksantikvarieämbetets allmänna råd, 1991:3. Byggnads- och anläggningsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen, 1999. (AFS 1999 :3) BÄR 96. Boverkets allmänna råd om ändring av byggnad, 1996:4. Självdragsventilation . Boverket, 1995. Varsam ändring. Stockholms stadsmuseum och stadsbyggnadskontoret informerar, 1996. Byggnadsvå rds- och restaureringshistoria, teori och ideologi Att restaurera modernismen. Byggnadskultur, 1999:3 (temanummer). Autenticitet. Kulturmiljövård, 1994:4 (temanummer) . Modernismens byggnader. Kulturmiljövård, 1996:1-2 (temanummer) . 154 Restaureringsideologi. Byggnadskultur, 1997:1 (temanummer) . Ahlsen, Sven och Cnattingius, Nanna, red., Restaureringsprinciper för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. [Symposieinlägg]. Byggnadsvårdsåret, rapport 6. Svensk Byggtjänst, 1975. Bedoire, Fredric, Värna om kontinuiteten- också när det gäller färg . Byggnadskultur, 1997:3. Bedoire, Fredric, Restaurering som samhällsbyggande. Kulturmiljövård, 1997:4. Blome, Börje, Den italienska restaureringsdoktrinen-i svensk tillämpning. Arkitektur, 1978:3 . Blome, Börje, Kyrkarestaurering i teori och praxis. Den italienska restaureringsdoktrinen och dess tillämpning vid restaurering av tre svenska kyrkor 1966-77. Göteborgs universitet, 1977. Curman, Sigurd, Restaureringsprinciper. Kult och konst, 1906. Edman, Viktor, En svensk restaureringstradition. Byggförlaget, 1999. Edström, Mats, Restaureringens framtidsfrågor. Arkitektur, 1992:5. Fant, Erik, Om moderna principer vid kyrkorestaureringar. Tidskrift för hembygdsvård, 1922. Feilden, Bernard M., Conservatian of Historie Buildings. Butterworth, 1982. Grandien, Bo, Monumentvården under hundra år. Fataburen, 1974. Hall, Thomas, Debatten 1915-76 om Uppsala domkyrkas restaurering, I-IL Konsthistorisk tidsskrift, 1976- 1977. Hall, Thomas, red., Rekordåren- en epok i svenskt bostadsbyggande. Boverket, 1999. Hearn, M.F., red., The Architectural Theory of Violet-le-Duc- Readings and Commentary. Massachusetts Institute of Technology, 1990. Heidenstam, Verner von, "Modern barbarism" och "Gripsholm som fornminne". Dagens Nyheter, 1894. Heinemann, Thomas och Åman, Anders, Uppsala domkyrka- restaureringen 1971-76. Arkitektur, 1978:3. Herklin t, Ewamarie, Bevarandets etiska funktioner- relationer mellan människor, platser och hus. Chalmers Tekniska Högskola, 2000. Hidemar k, Ove, skoklosters slott - en restaurering. Arkitektur, 1972:4. Hidemark, Ove, Norra bankohuset-en arbetsmodelL Arkitektur, 1978:3. Hidemark, Ove, Att behärska åldrandets skönhet eller om restaureringsarkitektens roll. Kulturmiljövård, 1990:4. Hidemark, Ove, Dialog med tiden. Anders Nyborg Privattryck, 1991. Hidemark, Ove, Autenticitet- vad är det? Kulturmiljövård, 1996:1-2. 155 Johansson, Bengt O .H ., Vad gör vi när vi "bevarar"? Borgarhus och kåkar: AB Stadsholmen- "sanering" och byggnadsvård i Stockholm 1936-1998. Stockholms stad, 1998. (Monografi nr 71, utgivna av Stock­ holms stad) Jokilehto, Jukka , The History of Architectural Conservation. Butterworth-Heinemann, 1999. Jonsson, Marita, Monumentvårdens begynnelse. Stockholm, 1976. Kåring, Göran, När medeltidens sol gått ned. Stockholm, 1992. Kåring, Göran, Om fetischism och dokumentation. Kulturmiljövård, 1997:4. Lindahl, Göran, Restaureringsproblemet. Byggmästaren, 1953. Lisinski, Jan, Att restaurera byggnader- ett sätt att berätta vår historia. Byggnadskultur, 1997:1. Lisinski, Jan, I närkamp med historien. Arkitektur, 1994:7. Lisinski, Jan, Restaurering i teori och praktik- en betraktelse över 200 års utveckling. Kulturmiljövård, 1996:3-4. Ljungström, Lars, .. .aendnu Gamblare. Södermanlands museum, 1987. Lundberg, Erik, Att restaurera. Samfundet för hembygdsvård, 1966. Morris, William, Manifesta of the Society for the Proteetian of Ancient Buildings, 1877. Nordin, Erik, Princip och praktik i kulturmiljövården. Kulturmiljövård, 1997:4. Noreen, Sven E., Gudstjänstrum eller museum. Arkitektur, 1964:12. Price, Nicholas Stanley, Talley Jr, Kirby, M. och Vaccaro, Alessandra M., Historical and Philosophical Issues in the Conservatian of Culturat Heritage. The Getty Conservatian Institute, 1996. Ruskin, John, The Seven Lamps of Architecture (särskilt kapitlet "The Lamp of Memory"). New York, 1849/1989. Schartau, Katinka, Tradition- förnyelse- pastisch. Byggnadskultur, 1999:1. Svedberg, Olle, Finns det en italiensk restaureringsdoktrin? Arkitektur, 1978:5. Wenster, Ivar och Hallen, Åsa, Äkta K-märkta dörrar till salu. Kulturmiljövård, 1997:4. Wetterberg, Ola, Monument & miljö- perspektiv på det tidiga 1900-talets byggnadsvård i Sverige. Chalmers Tekniska Högskola, 1992. Viollet-le-Duc, E. E., Dictionnaire raisonne de !'architecture franr;aise (uppslagordet "Restauration"). Paris, 1866. 156 Undersökning och dokumentation, varsamhet och utformning Dokumentation och restaurering- byggnadsarkeologiskt seminarium 1989. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer, 1989:1. Kulturmiljövårdens bebyggelseregister. Beskrivning och inventeringshandbok. Riksantikvarieämbetet, 1998. Andersson, Karin och Hildebrand, Agneta, Byggnadsarkeologisk undersökning, allmänna råd 1988:1. Riksantikvarieämbetet, 19 8 8. Arnstberg, Karl Olov, Datering av knuttimrade hus i Sverige. Stockholm, 1976. Bedoire, Fredric, Stavenow-Hidemark, Elisabet och Almqvist, Torbjörn, Arkivguide för byggnadsforskare. Nordiska museet, 1985. (Ursprungligen publicerad i Fataburen, 1974) Blomberg, Ingela och Eisenhauer, Eva, Varsam ombyggnad. Byggforskningsrådet. (R7:1976) Blomberg, Ingela och Eisenhauer, Eva, Varsam ombyggnad II - beslutsfattande. Byggforskningsrådet. (R49:1978) Cramer, Margareta, Hjälpmedel för färgsättning- planscher och prover. Byggnadskultur, 1997:3. Engdal, Christina och Dranger Isfält, Lena, Stenhusen 1880- 1920, varsam ombyggnad. Byggforsknings­ rådet. (Tl2:1983) En gdal, Christina och Dra n ger Isfält, Lena, B ostadsbebyggelsen från 19 3 0- och 40-talen, varsam ombygg­ nad. Byggforskningsrådet. (T3: 19 8 8) Fridell Anter, Karin och Svedmyr, Åke, Att vårda en stadsbild - om färgprogrammet för Skeppsholmen. Byggnadskultur, 1997:3. Gustavsson, Lotta, Spån, puts och solbänk - förändringar i uppländska medeltidskyrkor under 1900-talet. Riksantikvarieämbetet, 2002. Haedersdal, Ebbe, Den dynamiska vårdplanen och dokumentationsmetoder inom bebyggelsevården. LTH, Arkitektur II, 1995. Lepasoon, Urve, Byggnaders särdrag- en stilhistorisk handbok 1880-1960. Boverket, 1995. Rosen, Sander, Hjälpreda vid kulturhistorisk byggnadsinventering. Nordiska museet, 1974. Schulz, Solveig, Med hänsyn till bostäders värden. Chalmers Tekniska Högskola, 1989. Sire, Elena, Varsam tillgänglighet vid ändring av byggnader och byggd miljö. Svensk Byggtjänst, 2001. Sjömar, Peter, Hansen, Erik, Ponnert, Hans och Storsletten, Ola, Byggnadsuppmätning-historik och praktik. Riksantikvarieämbetet, 2000. 157 Unnerbäck, Axel och Nordin, Erik, Kulturhistoriskt värde? Kulturmiljövård, 1995:1-2. Unnerbäck, Axel, Kulturhistorisk värdering av bebyggelse. Riksantikvarieämbetet, 2002. Projektering och fastighetsförvaltning Bygghandlingar 90 - Byggsektorns rekommendationer för redovisning av byggprojekt, del1-8. SIS - stand­ ardiseringskommissionen, 1990-1996. Byggherren och byggandet. Byggvägledning 14. Svensk Byggtjänst. Ombyggnad- varsamhet vid ändring, Byggvägledning 15. Svensk Byggtjänst, 2000. Barup, Kerstin och Edström, Mats, Bygghandling för varsam ombyggnad - samordnad rumsbaserad redovisning. Byggforskningsrådet, 1987. Cassel, Per, Kontrollplan enligt PBL- Handbok för kvalitetsansvariga. Svensk Byggtjänst, 1996. Cassel, Per, Cassel Rauma, Yvonne, Kvalitetsplan-handbok för kvalitetsansvariga. Svensk Byggtjänst, 1995. Cassel, Per och Hjälmfeldt, Mats, Marknad och ledning- integrerat kvalitets- och miljöledningssystem för effektiv förvaltning. Fastighetshandboken, del l. Svensk Byggtjänst, 2001. stadsförnyelse Antell, Olof, red., Kulturhuvudstadshus. Byggforskningsrådet. (T18:1998) Blome, Börje, Holst, Anna, Löve, Arthur och Åkerlund, Bengt, Låt stå!- om bevarande av stadsmiljön. Forum, 1972. Gillgren, Hans, Planering och byggande i kulturmiljöer- tre metodexempel i stadsbygd. Riksantikvarie­ ämbetet, 2000. Johansson, Bengt O.H., Erfarenheter från ett kulturmord-den svenska stadsomvandlingen. Byggnadskultur, 1997:3. Kallstenius, Per, Byggnadsordning -vem behöver den och varför? Byggnadskultur, 1996:3. Schönbeck, Boris, Stad i förvandling. Uppbyggnadsepoker och rivningar i svenska städer från industria­ lismens början till idag.Byggforskningsrådet. (T16:1994) Troedsson, Ulf m.fl., En stad är mer än sina hus- hållbar utveckling av städer och samhällen. Boverket, 1999. Material- och teknikhistoria, hantverks- och teknikvägledning Hantverket i gamla hus. Byggförlaget och Svenska föreningen för byggnadsvård, 1998. Husets fiender: Röta, svamp och insekter. Byggnadskultur, 2000:1 (temanummer). 158 Liggtimmerhus-tillsyn och reparation . Riksantikvarieämbetet, 1992. Natursten i byggnader- teknik och historia. Riksantikvarieämbetet, 1993. Natursten i byggnader- svensk byggnadssten och skadebilder. Riksantikvarieämbetet, 1994. Rent hus. Byggnadskultur, 1998:3 (temanummer) . Spån- rekommendationer för tillverkning, läggning och skyddsbehandling. Riksantikvarieämbetet, 1981:3. Tapeter. Byggnadskultur, 1999:4 (temanummer). Tema sten. Byggnadskultur, 1996:3 (temanummer). Tema tegel och murverk. Byggnadskultur, 1996:1 (temanummer) . Trä. Kulturmiljövård, 1994:3 (temanummer). Var virket bättre förr? Nordiska museet och Riksantikvarieämbetet, 1982. Äldre papptak- historik och råd vid renovering. Riksantikvarieämbetet, 1985:7. Andersson, Tord, Spår i sten berättar om vårt äldsta kulturarv. Byggnadskultur, 1996:3. Antell, Olof, Taktegel- tegeltak. Riksantikvarieämbetet, 1986. Antell, Olof och Lisinski, Jan, Fönster- historik och råd vid renovering. Riksantikvarieämbetet, 1988:1. Bjerking, S.E., Ombyggnad- hur bostadshusen byggdes 18 80-1940. Byggforskningsrådet. (R32: 1974) Fjaestad, Monika, red., Tidens tand- förebyggande konservering. Riksantikvarieämbetet, 1999. Björk, Cecilia, Kallstenius, Per och Reppen, Laila, Så byggdes husen 1880-1980. Svensk Byggtjänst, 1983. Cramer, Margareta, Den verkliga kakelugnen, 1991. Fridell Anter, Karin och Wannfors, Henrik, Så målade man- Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid. Svensk Byggtjänst, 1989 . Gudmundsson, Göran och Wennberg, Peter, Flyttning av gamla hus- byggnadsvård i praktiken I. Bygg­ förlaget, 2000 . Gudmundsson, Göran och Wennberg, Peter, Värmen i gamla hus- byggnadsvård i praktiken II. Bygg­ förlaget, 2000. Gustafsson, Gotthard, Skansens handbok i vården av gamla gyggnader. Forum, 1972. Hidemark, Ove, Stavenow-Hidemark, Elisabeth, Söderström, Göran och Unnerbäck, Axel, Sårenoveras torp och gårdar. S:e upplagan. !CA-förlaget, 1988. Holmström, Ingmar och Sandström, Christina, Underhåll av gamla hus- byggnadsvård från teknisk och antikvarisk utgångspunkt. Byggforskningen. (B10:1972) 159 Holmström, Ingmar, Byggnadsteknik för lång livslängd- om upprepat underhåll, isärtagbarhet och reparer­ barhet. KTH, 2000 . Inganni, Domenico, Stuckatörens liv och hantverk. Borås, 1987 Ivarsson, Per Arne, Kalk är inte bara kalk. Byggnadskultur, 1999:2 . Johansson, Bengt J.O., Betong och arkitektur- betongens utveckling i husbyggandet 1880-1940 med Göteborg som exempel. Chalmers Tekniska Högskola, 2000. Lindqvist, Jan-Erik m.fl., Gammal kalkputs- analys och utvärdering. Riksantikvarieämbetet, 1999. Lisinski, Jan m. fl., Järnplåt- anvisningar för underhåll och reparation. Riksantikvarieämbetet, 1980. Malinowski, Eva, Puts på gamla hus. Byggforskningsrådet, 1992. Malinowski, Eva Sandström, red., Kalk och hantverk för byggnadsvård och nybyggnad. Dokumentation av konferens på Läckö slott. Riksantikvarieämbetet, 2000 . Raihle, Jan och Rentzhog, Sten, Hus att vårda. Fornvårdaren, 13, 1975. Sjömar, Peter, Byggnadsteknik och timmermanskonst. En studie med exempel från några medeltida timrade kyrkor och allmogehus. Chalmers Tekniska Högskola, 1988 . Tunander, Britt & Ingemar, Kakelugnar, spisar och kaminer, 1982. Tunander, Ingemar, Tapeter, 1984. Wedman, Stina, Stickspån- pärt, spiller, spilkspån. Riksantikvarieämbetet, 1998. Åkesson, Knut, En läromästare i kalkens mysterier. Byggnadskultur, 1997:3. 160