3'€ Riksantikvarieämbetet ODLINGSLANDSl(APET - en lång markanvändnings historia ODLINGSLANDSKAPET - en lång markanvändnings historia 38 Riksantikvarieämbetet Riksantikvarieämbetet, Informationsavdelningen, Kulrurmiljöavdelningen. Box 5405, 114 84 Stockholm Proiektledare Mon ica Bennet Gårdö Grafisk form och omslag Terese Eldered !llustrationer Charlotte Rinaldo, Ulrich Lange Omslagsbild Charlotte Rinaldo © 1996 Riksantikvarieämbetet 2:1 ISBN 978-9 1-7209-73 1-5 (PDF) 20 16 IS BN 91 -7209-031-6 Tryck Wallin & Dalholm Boktryckeri AB, Lund 1996 Förord "Jag trivs bäst i öppna landskap" , sjunger Ulf Lundell. Öppet landskap är ett uttryck som ofta används i debat­ ter, i planeringssammanhang, när golfbanor skall etable­ ras osv. Ett öppet landskap kan vara fjäll eller kust likaväl som det kan vara ett odlingslandskap. Odlingslandskapet har emellertid en lång rad egenskaper som är mer bety­ delsefulla än den fysiska öppenheten. Denna skrift vill hjälpa till att vidga synen på odlingslandskapet från att vara en tilltalande landskapsbild till att också inbegripa dess historiska och ekologiska innehåll. Detta landskap har naturligtvis på ett avgörande sätt präglats av jord­ bruket, som under tusentals år har varit den domineran­ de näringen. Det är framför allt jordbruket som har bru­ tit bygd - ifrån de sydsvenska slätterna till de norrbott­ niska nybyggena. Jordbruket har format det odlingsland­ skap, som på grund av naturförutsättningar, bosättnings­ tidens längd och av samhället givna förutsättningar, idag ser mycket olika ut i skilda delar av landet. Kunskap väcker ofta intresse och leder till ökat enga­ gemang. Detta häfte vill därför ge en kort orientering om betydelsefulla faktorer som har påverkat landskapet. Det syftar också till att ge den historiska bakgrunden till de landskapselement som beskrivs i de Faktablad om sköt­ sel av kulturvärden i odlingslandskapet som givits ut av Riksantikvarieämbetet i samarbete med länsstyrelsernas kulturmiljöenheter och länsmuseerna. Beskrivningen av vad som har påverkat det agrara landskapet presenteras här mycket kortfattat. Det finns emellertid många skrifter som behandlar detta omfattan­ de ämne ur skilda aspekter. Ett urval av dessa finns med i litteraturförteckningen. Därtill finns en mängd beskriv­ ningar av bygder och enstaka byar. Stads- och länsbiblio­ teken har oftast ordnat dessa så att de är tillgängliga. Texten sammanställdes ursprungligen vid Riksantik­ varieämbetets kulturmiljöavdelning under medverkan av Statens Naturvårdsverk. Projektledare var Monica Ben­ nett Gårdö. Dessutom deltog Elisabet Svalin, Jörel Holm­ berg, Göran Sandberg och Ulrich Lange. De nya illustra­ tionerna till föreliggande omarbetade upplaga har gjorts av Charlotte Rinaldo. Denna upplaga är framställd för att ingå i kampanjen Markernas mångfald som drivs av Jordbruksverket i samarbete med Riksantikvarieämbetet och Naturvårds­ verket. Kampanjen bekostas med medel för information, utbildning m.m . inom ramen för EUs Miljöstöd. Innehåll Två olika kulturmiljöer ­ två historier Forntid ­ 1700-tal Markanvändningen organiseras 1800-tal Expansion och skifte 1900-tal Rationalisering Markslagen Varför skall värdena i odlingslandskapet hävdas? Litteraturförteckning 9 17 27 35 43 56 58 Två olika kulturmiljöer - två historier Historien lämnar olika typer av spår i landskapet på olika platser och kulturvärden bevaras på olika sätt. Skillnaderna är stora mellan de områden som har ett högt rationaliserat jordbruk och de som har behållit sin äldre drift. För att bättre förstå hur detta kan se ut, har vi tydliggjort de kulturhistoriska värden som jordbruket åstadkommit på två platser med olika historia. Näs by på sydsvenska höglandet med en äldre gårdsdrift och Hovs by och Hovgården på östgötaslätten med ett rationaliserat jordbruk, blir två typexempel på hur kulturmiljöer kan se ut. Vi vill visa de spår och lämningar, som kan finnas i respektive typ av kulturmiljö, och som anger landskapets historiska karaktär. NÄS BY I SMÅLAND Vå rt exempel på en ganska oförändrad kulturmiljö, byn Näs, etablerades under en tidig medeltida jordbruksexpansion. Under framför allt 1100- och 1200-talen togs en mängd nya gårdar upp i Sydsveriges skogsbygder. På 1600-talet låg byns åkermark på en mindre höjd norr och öster om gårdstomten. Åkern var uppdelad på tre gärden och låg i tresäde. Västerut från gårdstomten löpte en ca 200 meter lång fägata till betet på ut marken. Söder om fägatan fanns en hårdvall sä ng och en humlegård o m 200 stä nger. Hu vuddelen av ängsmarken utgjordes av Storängen väster om Nässjön, ca 500 meter åt söder. Därutöver hade Näs by två mindre madängar vid Brusaån, drygt 3 km söderut. Totalt omfattade ängsmarken mellan 40 9 och 50 tunnland, a lltså fem till sex gånger så stor areal som den besådda å kern. På utmarken fanns bete och skog till "nödtorften" och fiske förekom i Nässjön. Näs by storskiftades år 1806. Byn bestod då av fyra lika stora gårdar. Därutöver fanns ett soldattorp, Sand­ stugan, på byns marker samt en backstuga, ca 300 meter norrut. I samband med storsk iftet passade lantmätaren på att skapa ordn ing och reda i byns rumsliga organisation . På storskifteskartan kan man se att fyra rymliga, rektang­ ulära gårdstomter lades ut på rad över den tidigare Hem­ ängen. Bebyggelsen delades enligt medeltida sed in i man­ hus- och fähusdel. Norr om tomterna drogs en ny rak väg vilken ersatte den äldre krokiga fägatan. Åkermarken skiftades radiellt ut från bytomten, så att åkern delades in i tio "tå rtbitar", som alla hade sin spets i sjä lva bytomten. Storängen liksom all övrig mark fördelades mellan de o lika gårdarna. De enda samfä lligheter som bibehölls var kvarnen med kvarndammen, Vagnsjön samt en svinva ll. Åkermarken hade i stort sett samma läge som på 1600­ talet, men den hade utvidgats något i norr och i öster. Detta hade skett på ängens bekostnad. Å andra sidan hade flera nya slåtterängar hägnats in på utmarken. Markanvändningen hade på o lika sätt intensifierats sedan 1600-talet; skog hade blivit bete, bete hade blivit äng, ängen hade övergått till att bli åker eller hustomter. Förändringarna i byn hade följt det gängse mönstret för uppod lingsförloppet. Tack vare att storskiftet genomför­ des så radikalt i byn, fanns det senare inget behov av laga skifte i Näs by. NÄS BY Åker J, Äng Hägnad I Skvaltkvarn J I I I / " ~ -1' · -- I '-. I '-. I L,, Oxhage \ I \ Bs ~ {0 Bete I .J, i J, i ~. J. I ' ' ~, ,' .- ~ l ., / / ---- 1600 1800 10 NUTIDEN I NÄS BY I dag bedrivs mjölkproduktion endast på en av gårdarna. Det finns också ett mindre jordbruk till det före detta soldattorpet Sandstugan, dock endast med ungdjur. De övriga tre gårdarna har upphört att fungera som en- skilda jordbruksenheter, men bebyggelsen finns kvar. Bytomten är i stort sett oförändrad. Det förekommer inga utflyttade gårdar eller ny sekundärbebyggelse inom byns marker. Husens gruppering är i stort sett intakt från skiftet år 1806. Varje gård har förutom ladugård med loge, flera timrade bodar och får- eller svinhus. I'·,·-·-. . ...... I I I r· ! I I I ' I Kvarndamm '-·, ·'-.,. Gamla gränser \ mellan markslag _ _ \.. \/'· .---------Gamla gränser / mellan markslag ~,,•-, Vägar / 1996 11 Sandstugan ligger kvar i det för de äldre soldattorpen typiska läget, åtskild från bybebyggelsen, men ändå i anslutning till inägomarken. Avgränsningen av inägomarken är oförändrad från 1600-tal. Fragment av stenhägnaden runt inägomarken finns ännu kvar. Vissa partier av inägomarken är idag åker medan andra delar ingår i beten. I inägomarken finns ett flertal stora röjningsrösen och stentippar, som resultat av 1800-talets stenröjning. Många äldre små röj­ ningsrösen samlades då ihop till ett fåtal platser. Några mer påtagliga spår av indelningen i tre gärden, som syns på 1600-talskartan, finns inte kvar. Storskiftets hägnader kan dock fortfarande skönjas som raka och låga jord­ blandade stenvallar. Det finns också en ängsrest med en timrad hölada på Hultaängen, betesmark i norra delen av Storängen samt spridda rester av ängsvegetation på densamma. Av övrig markanvändning finns lämningar av skvaltkvarn och damm, husgrund efter en backstuga, torpet Kårelid och vissa vägsträckningar från äldre tid. I Oxhagen finns stora områden med låga och flacka röjningsrösen, så kal­ lade hackerör. Dessa utgör spår av ett förhistoriskt åker­ bruk med spadbruk och antyder att byn Näs mycket väl kan ha haft en föregångare under förhistorisk tid . I denna by har den rumsliga bilden knappast alls för­ ändrats från tidigt 1800-tal till idag. Det som främst finns bevarat i landskapet är: - Inägomarkens arrondering, intakt sedan 1600­ talet - Bebyggelsens läge och gruppering, oförändrad sedan 1806 - Byggnaderna - Soldattorpet, kvar i ursprungligt läge sedan 1806 - Hägnader, åker, odlingsrösen, ängs- och betes­ marker HOVS BY OCH HOVGÅRDEN I ÖSTERGÖTLAND Vårt exempel på en kulturmiljö som genomgått stora för­ ändringar, har ett ortnam - Hov - som anspelar på bebyg­ gelse som haft en central funktion och dateras till fornti­ dens slutskede. Hov-orter blev ofta säte för tidigkristna kyrkor, och man kan förmoda att de utgjorde baser för makthavare. Området runt Tåkern, där Hovs by ligger, har dock varit bebott ända sedan stenåldern. Trettiofem stenåldersboplatser har påträffats runt sjöns forna strand. En del av dessa härrör från en ren fångstkultur, medan andra tyder på tidigt bondebruk eller en bland­ ning av båda. Hovs socken kan karakteriseras som en helåkersbygd med storgårdar. På Vadstenaslätten är det fråga om ofrälse godsbildningar av relativt sent datum i motsats till förhållandena i Mälardalen och Skåne. Mil­ jön är påverkad främst av de dynamiska förändringar i ägande och brukningsmetoder som har skett sedan slutet av 1700-talet. Minnena av ortens centrala ställning under förhistorisk tid och medeltid ligger lagrade i landskapet. Hovgården var kungsgård under 1400- och början av 1500-talet och säte för ett gårdsfögderi över västra Öster­ götland. År 1646 tillföll egendomen Vadstena krigsmans­ hus men försåldes år 1750 på auktion. Själva gårdsan­ läggningen låg vid Tåkerns dåvarande strand, på ungefär samma plats som den nuvarande mangårdsbyggnaden. Åkermarken utgjorde vid slutet av 1700-talet en rela­ tivt begränsad del av den totala arealen. Åkern var delad på två gärden och samlad till norra delen av egendomen. Norr därom låg Stora Dalehagängen och Stohagen. Hov­ gårdens södra delar upptogs av skoglös utmark samt Lamm- och Kohagen. Jordbruket bedrevs i godsdrift med dagsverksskyldiga torpare som viktigaste arbetskraft. De 21 dagsverkstorpen, som låg spridda längs gränserna, hade också mindre åkervretar. På 1830-talet inledde en ny ägare en omläggning av Hovgårdens drift och gården fick en industriell godsdrift. Köpet ingick i en större investering i lantegendomar och sammanlagt köptes 25 mantal upp på olika håll i Öster­ götland. År 1843 hade Hovgården 689 tunnland åker, 80 12 tunnland äng och 260 tunnland beteshagar. Därutöver fanns ca 80 tunnland sjöbackar, gärdesvägar och byggnadsplatser. Ny åkermark bröts upp av tidigare hagmark. Tvåsädet ersattes av sjuårigt växelbruk. En omfattande vallodling av klöver ersatte ängsslåttern och en förhållandevis liten ängsareal behölls. I stället för dagsverkstorpare utgjordes arbetskraften av 30 gifta statkarlar, 11 drängar och 6 pigor. Genom att sjön Tåkern sänktes vid mitten av 1840talet erhöll Hovgården ny mark, som dessvärre var sandig och mager. Den planterades därför med pilar, som skulle skördas vart åttonde år för att bland annat användas som bränsle. År 1857 genomfördes en omfattande täckdikning av åkermarken . Ett tegelbruk hade anlagts på gården för att tillgodose behovet av tegelrör. Mot mitten av 1800-talet framstod Hovgården som en mönsteranläggning med väderkvarn, tegelbruk och en mejerirörelse, där ismetoden utvecklats - en metod som genom iskylning skiljde grädden från skummjölken. Efter ett misslyckat försök med sockerbetsodling såldes gården år 1877 och styckades av den nye ägaren upp i tre enheter: Ringsholm, Paalsgård och Hovgården. Av den äldre strukturen återstod nu bara namnet, landsvägen och läget för mangårdsbyggnaden. tär av sammanhållen by gick delvis förlorad. År 1840 tillkom den tredje storgården Jarbolund, genom sammanslagning av en rad hemmansdelar i Hovs by. NUTIDEN I HOVS BY OCH HOVG Å RDEN HOVS BY Hovs by gränsar till Hovgården i norr och öster. Åkern utgjorde redan på 1600-talet 20 % av arealen. Detta är en förhållandevis hög andel, som visar på inriktning mot spannmålsproduktion. Åkern låg i tvåsäde med två gärden. Utmarkerna fanns på de sankare partierna i öster och nordost, bl a Hovs mosse. Hovs by storskiftades två gånger, första gången på 1760-talet och andra gången på 1780-talet. Vid 1700talets slut bestod byn av 16 kamerala hemman. I samband med storskiftet bröts byalaget delvis sönder och ett par storgårdar nämligen Hovsnäs, den före detta prästgården, och Annelund bildades. Laga skiftet på 1840talet innebar att flera gårdar flyttade ut och Hovs karak- Hovgården utgör ett tydligt åskådningsexempel på förändringens kulturmiljö. Kronodomänen utgjorde från början en samlad godsmassa där varken domänstruktur eller motstridiga viljor hos bönder och byalag lade hinder i vägen för en serie radikala omstruktureringar av landskapet. Storgårdarna har skapat en ny struktur. En allekantad uppfart leder till gårdscentrum, som ligger omgivet av sin odlingsmark i helåkersbygden. Dagens landskap visar knappast någonting av det äldre landskapets gränser, hägnader, åkerlyckor och torp. I Hovs by verkade samma krafter, men omstruktureringen blev inte lika radikal för bebyggelseenheternas storlek eller arrondering. Markanvändningen överensstämmer i stort med Hovgårdens även om delar av den gamla bytomten idag är betesmark. Hovs by och Hovgården ligger inom ett område, som också in i vår tid har goda förutsättningar för jordbruk. Nyare agrarteknik och organisationsformer med större resurser och skala har slätat ut många av de spår som tidigare generationer lämnat i landskapet. Marken uppvisar få spår av den långa hävden - utöver det mest grundläggande - att den är jordbruksmark. Den nedläggning av åkermark som skett från 1940talet till våra dagar, ger en omvänd bild av den ordning uppodlingen genomfördes. Det är framföra llt det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets uppodling som har lagts igen, delvis dock med undantag av våtmarkerna. Karaktäristiskt för kulturmiljön är: - Den långa kontinuerliga jordbruksdriften, som bl a också visar sig i det skoglösa landskapet. - Gods- och storgårdsstrukturen - Byggnader, vägnät och alleer Kyrkan, prästgården, beteshagen, vägarna, fornlämningarna 13 HOVS BY 1700 14 Förhistoriska gravfält Fornlämningar Gods och storgårdsstru kturen Vägar och alleer som hör ihop med storgodsstru kturen Kyrka Hagmark Äldre vägar Prästgård Den långa kontinuerliga jordbruksdriften som givit ett skoglöst landskap till resultat. 1996 15 SYNLIGA SP Å R I VÅRA KULTURMILJÖER Med hjälp av två typexempel, en kulturmi lj ö med konti­ nuitet i markanvändning och en med stark föränderlig­ het, har vi kunnat identifiera och känna igen flera slags spår av historien i landskapet. Det är lätt att inse hur olika spåren blir beroende på olika sätt att bruka mar­ ken. På liknande sätt kan man förstå historien i områden och marker som man har runt omkring sig. Spåren i dagens kulturlandskap berättar tillsammans med kyrk­ böckerna, kartorna, fornlämningarna och bebyggelsen om kontinuitet eller förändring vilket i sin tur hj ä lper oss att bättre förstå och uppskatta vårt kulturarv. De synliga spår av ett äldre jordbruk och levnadssätt som finns kvar i landskapet behöver skydd, skötsel och erkännande. De ger en fördjupad bild av jordbrukets his­ toria och dess betydelse för vår la ndskapsbild. De fö lj ande kapitlen beskriver, på olika sätt, kortfat­ tat de företeelser som har påverkat odlingslandskapet och som har värde för att vi på varje plats skall kunna förstå och följa dess specifika historia. Här redogörs också för ingrepp som inverkat på landskapets utseende och histori a. Illustrationer av fornlämningar och av typis­ ka synliga spår av jordbrukets historia, ger en uppfatt­ ning o m hur verkligheten kan se ut. Som alltid är det ytterst individen, som inom ramen för sitt samhälle, har åstadkommit sitt avtryck i landska­ pet. Därför är också varje landskaps historia unik. 16 Forntid - 1700-tal Markanvändningen organiseras För att förstå, läsa och uppskatta värdena i dagens odlingslandskap behövs kunskap om gamla tiders sam­ hälle. Naturförutsättningarna och de marks/ag som häv­ dats har format odlingslandskapet. Bilden av landskapets innehåll förtydligas när statens makt och inflytande, jordbrukets organisation, marknaderna för jordbruks­ produkter, klimatförhållandena och de sociala och regio­ nala skillnaderna också beaktas. Kolonisationsförloppet är också en viktig faktor bakom de regionala skillnader­ na i landskapets historiska innehåll. DET FÖRHISTORISKA JORDBRUKET Den förhistoriska bosättningen har avsatt både synliga och osynliga lämningar i landskapet. Boplatser ligger dolda under markytan och är svåra att upptäcka. Mycket av vår förståelse av de forntida samhällenas spridning i landet bygger på kunskap om synliga, ibland monumen­ tala, fornlämningar såsom gravar, gravfält, fornborgar, stenhägnader osv. Idag är ca 750 000 fornlämningar kända, men en stor del av dem, som en gång funnits är helt förlorad p g a successiv bortodling eller bortplock­ ning, ett fenomen som har drabbat alla delar av landet. Landskapsbildens historiska djup försvinner, vegetatio­ nen, som kan vara en kvarleva från förhistorisk tid, för­ svinner, liksom viktiga biotoper för djurlivet. Förlusten komplicerar förståelsen av en redan svårgripbar bild av de tidigaste skedena och framväxten av jordbrukarsamhället. Spår av sädeskorn, kol och röjda ytor avslöjar män­ niskans första försök att bruka jorden. De äldsta spåren i Sverige dateras till stenåldern, åtminstone till omkring 4000 f Kr. Klimatet var varmt och landet täcktes huvud­ sakligen av lövskog. Arealer med insjöar och våtmarker var betydligt större än idag. 17 Jordbruksbygdens omfattning under järnålderns slutskede Stensträngar är rester efter hägnader, som nu bara består av någon eller några stenrader i markytan. De dateras vanligen till järnålderns äldre del, omkr Kr f - 500 e Kr. Sverige är ett marginalområde för jordbruk. Spannmålsodlingen har kompletterats med jakt, fiske och boskapsskötsel ända in i våra dagar. De lätta och bördigaste markerna, som vi ännu idag ser som centrala odlingsbygder i södra och mellersta Sverige samt på Gotland och Öland , torde ha varit de mest eftertraktade att uppodla först. Från yngre bronsåldern och äldre järnåldern finns spår av periodisk odling och bosättning med stenröjda ytor, spridda odlingsrösen, enkla åkerformar och ibland gravar. Många av dessa områden ligger i dagens skogsmark och på sämre jordbruksmark. Ca 500 f Kr förändrades jordbrukets grundförutsättningar. Klimatet blev kallare och boskapen gick inte längre ute året runt, utan stallades om vintern. Människorna blev bofasta och kunde därmed hålla fasta åkrar med hjälp av den stallgödsel boskapen lämnade. Inför vintern samlades foder som hö och löv in. Ängar kom att hävdas och blev en viktig del i dåtidens brukande. Från tiden omkring och efter Kristi födelse finns bl a hela system av stenhägnader, husgrunder, gravfält och spridda gravar samt fägator som leder ut från gårdens centrum genom inägomarken till utmarken. Järnåldersjordbruket Närhet till vatten och våtmarker gav naturligt dränerade och gödslade jordar. Åkrarna var små, bara några hektar per gård. Större ytor användes för boskapsskötsel. Träredskap användes i början. Ökad järnproduktion gav nyare och effektivare redskap. Stallgödsel berikade åkern och gav ökad avkastning. Befolkningstillväxten ledde til l upptagningen av nya gårdar både i de äldre bygderna och på marginalmarkerna utanför dessa. Så småningom skedde en viss bybildning i centralbygderna. 18 EN STAT VÄXER FRAM äng barrskog hagmark åker och tomt äng hagmark äng Ännu ca 500 e Kr bestod Sverige av små folkstammar bosatta i bygder med stora skogsornråden emellan. Därefter började den långvariga riksbildningsprocess som fullbordades först 1000 år senare. Kungen hade från början en religiös och en militär roll och levde på kronans och sin egen släkts jord. Skatter togs inte ut förrän under 1200-talet. Den lokala administration och rättsskipningen sköttes däremot av de fria bönderna på de olika bygde- och landskapstingen. Bland de fria bönderna utkristalliserades så småningom en ledande elit, som efter 1274 erhöll skattefrihet mot den tjänst de gjorde kungen och riket. ~ urberg morän isä lvsgrus försumpad mark b\ -:. /.+! Släntlägesplacering av bebyggelse, åker och äng på det sydsvenska höglandet. KOLON I SATIONEN - JORDBRUKSDRIFTE N - MARKNADEN Vid 1000-talets början var slättbygderna helt koloniserade. Spannmålsodlingen hade intagit en dominerande plats på bekostnad av boskapsskötseln, men boskapen höll kvar sin betydelse genom att bidraga med gödsel och draghjälp. Nya redskap och bättre brukningsteknik gjorde en omfattande nyodling möjlig under tidig medeltid. Den tekniska utvecklingen var mer omfattande än under senare medeltid och växelverkade med själva jordbrukets förändring. Fram till 1300-talets början ökade befolkningen, vi lket medförde att jordbruket och bebyggelsen expanderade. Byarna i de centrala områdena blev efterhand stora, med många gårdar, medan bya rna i de senare uppodlade områden tenderade att bestå av färre gårdar eller ensamgårdar. Näraliggande skogsbygd utan bebyggelse användes fört ex fäboddrift och slåtter. Nyodlingen lades i närheten av den gamla bebyggelsen där äldre enheter eventuellt kunde delas upp.Samtidigt började man ta upp marginella jordar i utmarken och på allmänningsskogar. Obruten eller tidigare ödelagd mark koloniserades, t ex i södra Sveriges skogsbygder. I Dalarna, Värmland och Västmanland kom Runstenen - vårt första skriftliga dokument. 19 det allt viktigare bergsbruket att ta stor del i nyodlingsverksamheten. En betydande nyodling förekom även i Norrland, framför allt längs kuster och älvdalar. Vid början av 1300-talet inträffade en nedgång i hela Europa, den sk "agrarkrisen". Någon entydig förklaring till denna finns inte, men en av orsakerna var en försämring av klimatet. Situationen förvärrades av de farsoter, som drog fram, bl a digerdöden. Många gårdar ödelades, främst i nykoloniserade områden medan kärnbygderna klarade sig bättre genom krisen . På många håll i Sverige ändrades nu inriktningen på jordbruket från spannmålsodling tillbaka till boskapsskötsel. Boskapsskötseln hade också god avsättning genom den marknad för smör och oxar som bl a fanns i Nordtyskland. Kronan stödde exporten eftersom den innebar ett extra tillskott i statskassan. Utrikeshandeln under senmedeltiden gick huvudsakligen via Hansan och Nederländerna. Urbaniseringen i Nordeuropa hade öppnat marknader som låg inom Sveriges handelsradie. De varor som efterfrågades var både jordbruksprodukter och skogsprodukter. Möjligheten till att avsätta framför allt varor från kreatursskötseln påverkade jordbrukets inriktning. 800 900 1000 1100 1200 I det medeltida jordbruket ökade produktionen och avsatte ett överskott som tillät fler människor att sysselsätta sig utanför jordbruket. Städer grundlades, handeln ökade och fler administrativa sysslor efterfrågades. Tidigare binäringar blev nu särskilda yrken. Medeltidens grödor Det vanligaste sädesslaget under 1500-talet, ungefär 2/3 av den odlade säden, var korn. Det användes både som brödsäd och för öltillverkning. Vete odlades i liten utsträckning, och förekom i bakad form endast hos de övre samhällsskikten. Rågen, som också var brödsäd, odlades troligen redan på 400-talet och var under medeltiden vanlig. Höstråg var också det bästa sädesslaget för svedjebruk under tidig medeltid, men infördes i större skala och på fasta åkrar under 1300-1500-talen i Sveriges östra delar. Havre odlades, men knappast allmänt och främst som hästfoder. Andra grödor var rovor, lin, hampa, humle och i viss mån bönor och ärter. 1300 1400 1500 Diken Järnskodd spade Tvåsäde Plog, Västsverige Lång årderbi Il Nyodling Slaga Vattenkvarn Rätvinklad skära Bågskära Gotland/Öland Bågskära Västsverige Hästråg svedja Höstråg åker Ostsverige ..................... Viktiga jordbrukstekniska nyheter i Sverige under medeltiden. Efter Myrdal 1986. Lie till skörd Plog Nordsverige Högplog/högårder Järnharv Vält Återuppodling, nyodling 20 BEFOLKNINGEN O C H SKATTERNA Hela samhället vilade på jordbruket. 90% av befolkning­ en tillhörde bondesamhället, men även resten hade anknytning till jorden, vars avkastning och organisation var helt grundläggande för samhället. Skatter på jorden hade i någon form utgått sedan 1200-talet. Självägande bönder, skattebönder, betalade skatt till kronan för sina gårdar. Det fanns också de som inte själva ägde sin mark utan brukade gårdar som ägdes av kronan, kyrkan eller frälseman, s k krono- och frälsebönder, gemensamt kal­ lade landbor. Dessa betalade en avgift eller avrad till markägaren för brukningsrätten. Avgiften kunde erläggas i pengar, i natura eller i arbete. Jordmätning Jorden kunde mätas efter arealen: markland, attung, mål, seland osv, alternativt efter utsäde, tunnland osv. Den mätteknik som använts sedan medeltiden för att beräkna arealer, var att mäta upp geometriska figurer som sedan kunde ytberäk­ nas genom att de delades upp i mindre trianglar, rektanglar etc. Jorden mättes upp med mätstång, ett redskap som kunde se ut som en stor passare (ofta 6 alnar lång) med ett handtag på mitten. Uppmätningen genomfördes av sk revkarlar, vilka oftast var självlärda bönder. Under 1600-talet lärde man sig att rita och beräkna ytinnehållet i kartor på dessa grunder. För att få större skatteinkomster hade kronan alltifrån medeltiden haft ett starkt intresse av kolo­ nisation. Kronan värnade om sina skatteinkomster varför förbud rådde för frälset att ta över skatte­ jord. Däremot kunde frälset, för att utöka sina domäner, flytta ut sina landbönder att kolonisera ny mark istället för att dela upp de befintliga hem­ manen. Därför fick de tidiga frälsegårdarna fram­ för allt sitt markinnehav i de perifera, nykolonise­ rade bygderna, t ex i Smålands skogsbygder och delar av Västergötland. Även klostren förlades ofta Jordbruksbygdens omfattning under medeltiden (tv). Medeltidens städer (t h). Frälsejord i Sverigr omkring 1560. Kartan visar var frälsets jordinnehav uppgick till m er än 60% av antalet mantal per socken. Efter Arrhenius 1947. till mer perifer mark och det finns exempel på klos­ ter som erhöll delar av de kungliga allmänningar­ na, som sedan odlades upp med hjälp av landbor­ na. I de centrala odlingsbygderna i Skåne, Väst­ och Östgötaslätterna, södra Uppland och Söder­ manland kom däremot aldrig frälset att vinna insteg under medeltiden. 21 BYORGA ISAT IO E "Tomt är tegs moder.. . " Livet i byn var noga reglerat genom landskapslaga rn a och senare Magnus Erikssons landslag. Där stadgades t ex om det gemensamma a nsvaret för hägnader, för vägar, broar och grindar. Där talades också om rätten till allmänningarna, om fördelningen av skogen och om rätten till jakt och fiske samt hur diken skulle grävas. Åkermarkens ägostruktur, som innebar samtidig sådd och skörd, det ökade hägnadsbehovet vid tvåsädets införande och även den dikesgrävning som i hög grad förbättrade jordarna, var arbetsmoment som behövde en hållbar reglering för att fungera. De fick också till följd att byalaget i sig stärktes kraftigt. En viktig del reglerade när och hur ett eventuellt skifte skulle ske i byn, bl a med de citerade orden i styckets inledning. Solskiftet, eller andra li knande tegsystem, påverkade inte nämnvärt jordbruket i byn, men för jordägare som inte var bybor och inte heller själva brukade sin jord innebar solskiftet ändå en bibehållen kontroll över jorden. Det var därför som både kyrkliga och världsliga jordägare drev på de nya skiftenas genomförande under 1700- och 1800-talen. Solskiftet, eller " laga läge", fungerade in i nyare tid. 1700-talet framställdes en rad detaljerade kartor över jordbruksmarken. Lantmäteriet hade börjat att genomföra skiftesförrättningar, ofta med förslag om strukturella förbättringar. Därför innehåller kartorna inte sällan äganderättsutredningar. Ägogränser är långvariga i landskapet eftersom det krävs juridiska åtgärder för att ändra dem. Kartorna är därför av stort värde för att beskriva förhållanden som rådde innan kartorna upprättades. FRED I NGSSYSTEMET OC H ODLING Både ensäde, tvåsäde och tresäde förekom under medel tiden. Två- och tresäde innebar att en åker låg i träda medan de övriga brukades. De olika åkergärdena var hägnade/fredade var för sig så att boskapen kunde gå på den å ker som låg i träda. Två- och tresäde var vanligast på de bördigare jordarna i södra Sverige. SKATTEU DERLAGET ÖKAS MED HJ ÄLP AV NYODL I NG So/skiftet Hustomten fungerade som måttstock för ett hemmans storlek. Tomtens längd mot bygatan avspeglade hemmanets andel av byns totala areal. Detta system var lättast att genomföra om to mterna , som i solskiftet, var geometriskt regelbundna . Byns å krar var samlade i 2 eller flera gärden där varje gårds tegar lades ut i ordning, från öster till väster - enligt solens gång över himlen. Tegarna fick en långsmal form, som var praktisk vid plöjning då man inte behövde vända så ofta. Kl yvning av hemmanen medförde dock att tegarna med tiden kunde bli allt för smala. Mot slutet av 1600-talet och i början av 22 De stora utlandsskulder som Sverige hade dragit på sig genom Gustav Vasas krig mot Danmark och upplösningen av unionen, gjorde - även då - skatteuppbörden till en mycket viktig fråga. Ett skattehemman gav a ll sin skatt till kronan och eftersträvades därför. Men hemmanet skulle inte vara mer än fullbesatt, dvs att fler människor än behövligt bodde och arbetade på gården. Restriktioner mot detta infördes under 1500-talet då överskottsbefolkningen uppmanades att flytta ut för att bryta ny mark. Nya gårdar kom så till, med nya åkrar och ängar och blev en del av kolonisationen. Kyrkan hade under medeltiden blivit en stor mark ägare. Genom 1530-talets kyrkoreduktion gick kyrkojorden över till kronan och gav kronan ytterligare inkomster från de bönder som brukade denna jord. Skatten betalades i naturaprodukter, som kronan sedan kunde sälja vidare för att få penninginkomster. Varorna samlades i särskilda varumagasin, som upprät- Procentuell fördelning av jorden efter dess skattenatur EN BYS SKATTENATUR Krono D D Mortorp, Mortorp sn, Södra Möre. Situationen vid medeltidens slut: Skatte Krono Frälse Vid medeltidens slut Kyrko Frälse Skatte D Kyrko Kloster 1+112 mtl 1 mtl 1 mtl, tillhör Abr Eriksson Leijonhufvud 1 mtl+l/2 obebyggt från 1549 1 mtl Vadstena klosterhemman, sålt till Vadstena 1474 av Sven Larsson Tre blad. Mortorp är nämnt för första gången år 1344 och har 1387 en kvarn. 1507-08 är det en tingsplats. Jordetalen redovisas inte i Småland. Vid Gustav Vasas död tades för ändamå let. Strävan mot en penninghushållning hade funnits sedan senmedeltiden, men ända till 1500talets slut förblev naturahushållningen basen för samhället och statens inkomster. För att effektivisera skatteuppbörden gjordes vid 1530ta lets slut en omfattande registrering av landets jord efter ägoförhållandena uppdelad i frälse-, krono- och skattejord. Uppgifterna fördes in i jordeböcker och skattelängder och med tiden blev verksamheten allt mer noggrann och omfattande. Idag utgör dessa böcker de viktigaste källorna till kunskaper om jordbruket under medeltiden. Under 1500-talets senare del fortsatte delar av Mellansveriges skogsbygder att odlas upp, t ex i Värmland och de norra delarna av Västmanland. Finnar inbjöds att med svedjebruk ta ny mark i besittning. När järnframställningen fick större betydelse, så småningom ett absolut företräde, blev dock svedjandet motarbetat då skogen behövdes i form av träkol för bergshanteringen. Nyodlingarna i skogsbygderna var sällan lämpade för intensivt spannmå lsodlande, men kunde däremot användas som foder- och betesmark. På svedjorna anlades å krar vilka övergick till ängsbruk och lövtäkt. Därför fortsatte boskapsskötseln att dom inera i exempelvis Småland och Norrland. Men även Västgötas lätten hade en hög andel boskapsskötsel. Finnmarker 23 HUVUDG ÅRDARNA, SÄTERIERNA O C H GODSEN Oavsett vilken samhällsgrupp man tillhörde var anknytningen till jorden grundläggande för hela det medeltida samhället. På slutet av 1500-talet inleddes en omfördelning av kyrkojorden, som genom reformationen förstatligats. Därmed kunde kronan få avkastning av jorden. 1600-talet dominerades av de långvariga krig som Sverige förde . Kronans skuldsättning, krigsskulder och brist på kontanta medel, medförde att lön för tjänster och betalning av de stora privatlån, som Sverige tog för att finansiera krigen, måste betalas med jorddonationer. Ett annat skäl till de många jorddonationerna var att kronan ville knyta vissa befattningshavare och tjänstemän närmare till sig. På så sätt kom stora delar av den växande adelns makt och rikedom att grundas på jorden, och adeln blev därför liksom kronan bunden vid sin ställning som jordägare. Även andra ståndspersoner, som ofrälse, civila och militära statsfunktionärer och präster var knutna till jorden genom tjänsteboställen och avlöning i naturaform. Även skatteuppbörden från skattehemman donerades till den tjänstgörande adeln, vilket i sin tur innebar att skattebönderna där blev underställda både frälse och krona. Tidigare ansågs bonden ha oinskränkt ägande över sitt skattehemman, men betalade skatt till kronan. Nu kom kronan istället att ses som den verkliga ägaren. På olika sätt har godsbildningen påverkat landskapets utseende i skilda regioner. Säterier är beteckningen på de gårdar som åtnjöt en mer fullständig skattefrihet än övrig r. * """* SÄTERI ma ngå rd ladugård --'_..+'--.. stattorp _ _ _ _ _ _......,._ öde bytomt med backstuga kyrka och prästgård ---w.+--+--'--'--+-''' ... - Exempel på landskapets och bebyggelsens förändring i samband med att ett säteri etableras under 1600-talet 24 frälsejord. De var stamgårdar för många adliga ätter. Fram till 1500-talets mitt låg säterierna som tidigare nämnts i allmänhet i områden vid sidan av den befintliga bondebygden. Genom donationer av kronojord under 1600-talet kom de däremot att läggas i de centrala odlingsbygderna där bönderna avhystes från gårdar eller byar. Godsherren hade en eller flera huvudgårdar som brukades av de dagsverksskyldiga bönderna i närliggande byar. För att få bestå skulle säterierna vara bebyggda med ståndsmässiga byggnader. Omgivningarna dominerades ofta av långa alleer upp mot huvudgården. Torpbebyggelsen ökade till följd av privilegierna på säteriernas mark. Som stora jordägare fick adelsmännen intresse för lanthushållning och det ansågs, både i Sverige och i Europa, vara av största vikt för adelssönerna att ha en viss utbildning i ämnet. Läroböcker, eller s k hushållningsböcker var vanliga Ett exempel från 1500-talets senare del är Per Brahes d ä "Oeconomia". Säterierna fick därigenom också en roll som förmedlare av nyheter inom jordbruket. Man kan påstå att adeln under 1600- och 1700-talen förändrade landskapet genom de privilegier som knöts till säterierna . En annan nyhet var indelningsverkets införande 1681. Indelningsverket innebar att bönderna slapp krigsutskrivningar mot att de åtog sig avdela mark stor nog att föda en soldat. Detta medförde att en mängd nya torp togs upp på skattejord. När freden kom i början av 1700-talet blev det inledningen till en ny tid med nya tankar. Under den närmast följande "frihetstiden" ökade riksdagens makt. Även om bondeståndet hade mindre inflytande än de övriga, var de svenska böndernas politiska ställning vid denna tid enastående i Europa. Jordbruket ansågs dock av tidens sakkunnga ha stagnerat och blivit ineffektivt. Därför ägnades ett stort intresse åt att utveckla näringslivet. På 1740-talet försökte hattpartiet skapa en lanthushållningsinrättning under landshövdingarnas överinseende. Den kom aldrig till stånd, men många av landshövdingarna kom ändå att Procentuell fördelning av jorden efter dess skattenatur Skatteoch krono D Frälse D D Omkring 1650 Krono Skatte Frälse Vid sekelskiftet 1700 Soldattorp 25 göra viktiga insatser för lanthushållningen. Viljan att åstadkomma mer rationella jordbruk ledde med tiden fram till skiftesreformerna. Ambitionen att omfördela jordbruksmarken på färre, men mer sammanhållna enhe­ ter, som kunde brukas mer rationellt, pågick redan under 1700-talets slut. Befolkningens antal ökade under frihetstiden allt has­ tigare. Ett led i ansträngningarna att försörja landsbyg­ dens befolkning blev att tillåta hemmansklyvningar lik­ som fritt anläggande av torp på allmänningar. Biinkomster Utkomsten från jordbruket kompletterades med körslor, arbetsvandringar, tjärbränning, kolning samt även hemslöjd och hantverk. Mjölk och kött och ull var avsaluprodukter men boskaps­ skötseln stod inte högt. Fodret räckte dåligt till nötkreaturen, en stor mängd foder gick till drag­ djuren. Skiftesreformerna De första moderna skiftena genomfördes i form av storskifte. Varje gård fick sin mark i ett färre antal skiften, men förändringen blev inte så radi­ kal som var tänkt. På 1780-talet gjordes därför försök med enskifte, där varje gård skulle få alla sina ägor samlade i ett enda block. 1803 fattades beslut om enskifte i riksdagen, men det kom inte att genomföras i nämnvärd grad. Det var bara i de stora slättområdena, där marken var relativt homogen, som det var möjligt att genomföra skiftet relativt rättvist. 1827 slutligen, stadgades om laga skifte. Varje gård skulle få så få skiften som möjligt, men ha sin andel i åkern, ängen och utmarken. Den gemensamma bytomten försvann och en del av bönderna, vars marker ine gränsa­ de till byn, fick flytta ut. Nya grödor Nya grödor gjorde sitt intåg, ärtväxter odlades allt mer och man prövade försiktigt med potatis, som i början sällan odlades på större åkrar, utan hörde till trädgårdstäppan. När man upptäckte dess användning till brännvin, bredde odlingarna ut sig och då spred sig också kännedomen om potatisen som matväxt. Spannmålsodlingen fick också konkreta uttryck i landskapet, t ex på Öland där en mängd kvarnar byggdes för att kunna ta hand om en större produktion. 26 1800-tal Expansion och skifte landsbygden. Detta medverkade till en produktionsök­ Från 1800-talets början omvandlades jordbruket kraf­ tigt. Denna "agrara revolution" skapade det landskap vi ning inom jordbruket. Industrin, som senare skulle suga upp befolkningsöverskottet, kunde ännu inte skapa ser idag. Kapitlet behandlar den agrara revolutionen och dess arbetstillfällen för alla. Men jordbruket var inte längre den allenarådande basnäringen. konsekvenser för kultur- och naturmiljön. Omvandlings­ Samhället utvecklades också mot en renodlad pen­ skedet måste ställas samman med det historiska, dvs poli­ ningekonomi, där marknaden och dess efterfrågan fick tiska, ekonomiska och tekniska skeendet. Vad hände under det skede, som kommit att kallas allt större betydelse. Detta fick först genomslag vid de större gårdarna och godsen i slättbygderna, där det fanns den agrara revolutionen ? större möjligheter att lägga om jordbruket. Borttagandet - ]ordbruksmarkens omfattning ökade. av frälsetvånget på säterierna, som genomfördes 1809, - Användningen av marken förändrades med nya gjorde att nya kapitalstarka ägare kunde komma in. metoder och redskap. Ägare som producerade för marknaden och som tog alla - Bebyggelsen ändrade karaktär. nyheter till hjälp för att få högsta möjliga avkastning. Så - Ekonomin förändrades. småningom påverkades även de små och mellanstora går­ - Befolkningen ökade i antal. darna . - De ekonomiska och sociala skillnaderna blev Den ekonomiska utvecklingen förändrade samhället större. på många plan och fick konsekvenser även för den Trots alla förändringar blev dock mycket kvar vid det enskilde bonden och brukaren. När kontakterna och gamla och rester av detta levde kvar också i landskapet. handeln med omvärlden ökade, blev vägnäten och möj­ ligheten till kommunikation allt viktigare. Mälardalen, Östergötland och Skåne kom att gynnas av goda kom­ FRÅN NATURA HUSH ÅLLN ING TILL munikationsnät och därmed av större tillgång till impul­ PENNINGEKONOMI ser och kunskaper utifrån. Detta röjde väg för framsteg Landsbygdens befolkning fortsatte att öka i allt snabbare och förändringar. Andra områden påverkades inte i lika takt, under 1800-talets första hälft med 50-100 %. Den hög grad, vilket i sin tur kunde få till följd att regionens ökande befolkningen kom till största delen att stanna på jordbruk fick en annan utveckling. 27 SKIFTENA PÅVERKAR BEBYGGELSEBILDEN OCH ODLINGSMARKEN. Vid sekelskiftet 1800 hade vissa väsentliga föränd­ ringar påbörjats genom de tidiga skiftena, och därmed utvecklingen mot det moderna jordbruket. Skiftena med­ förde i många fall att en eller flera gårdar flyttade ut från bytomten. Framför allt de stora byarna sprängdes. Går­ darna spreds över landskapet, ut på de nya odlingsenhe­ terna, och många nya gårdar tillkom. I hela landet rör det sig om ca 100 000 gårdar. Utformningen av de nybyggda husen följde ofta det traditionella byggnadssättet, men grupperingen av bygg­ naderna blev friare. Först under senare delen av 1800­ talet, lät man sig påverkas mer av rådande smakriktning och såväl utformning som byggnadsteknik blev mer modern. De nybildade hushållningssällskapen, som till­ kommit för att sprida innovationer inom jordbruket och hjälpa bönderna komma tillrätta med alla nyheter, gav ut mönsterritningar för såväl nya bostadshus som ekonomi­ byggnader, vilket medförde att likartade byggnader upp­ fördes över hela landet. De obesuttna, som blev allt fler, hade tidigare ofta bott i utkanten av byn på tån eller malmen. Efter skifte­ na fick många flytta ännu längre ut, på byns utmark, för att bygga sina torp och börja odla upp marken där. I vissa typer av byar, bodde de obesuttna i gatehus längs byga­ tan, som kom att bilda kärna i byn medan övrig bebyg­ gelse skiftades ut. Så är fallet i många av Skånes byar, där gatehusen fortsatte att hysa obesuttna medan bönderna flyttade från byn ut på sina nya marker. Att befolkningens antal växte, ledde under 1800-talet till en stor livsmedelsbrist och behov av mera åkermark. Jordbruksmarkens totala omfattning ökade genom nyod­ ling av två slag. Dels togs helt nya tidigare inte uppodla­ de områden i bruk, tex i Norrlands inland. Dels medför­ de skiftena - såsom avsikten var - att omläggningen av själva jordbruksdriften började slå igenom. En gradvis Utflyttad gård By med övergivna tomter Utflyttad gård (.: . ' 1 .. ... ~ Torp och backstugor ~ By efter skiftet 28 ningen ledde till en allt större brist på mark. En omfat­ tande nyodling påbörjades. Den kraftiga expansionen under 1800-talet innebar upptagandet av nya odlings­ marker utanför inägomarken, särskilt efter det att all odlingsvärd mark inom inägorna odlats upp. Huvudsak­ ligen skedde uppodlingen i forrri av lyckor, mindre odlingsytor, vilka så småningom kunde bilda större sam­ manhängande fält med anknytning till inägomarken. För att vinna ytterligare odlingsbar mark började en omfattande dikningsverksamhet på våtmarker och myrar. Nyodlingsföretagen kom att stödjas av staten och under 1800-talets senare del fick nästan alla större odlingsföretag anslag eller lån av statliga medel. En spe­ ciell dikningslag infördes 1879. När redskapen blev bättre ökade även kärr- och mossodlingen, och med hjälp av en annan nyhet - konst­ gödsel - kunde avkastningen där bli god. Med de nya Den procentuella andelen Del av gärde med tegindelning som övergivits vid skiftet. åkermark per kommun enligt lantbruksräkningen 1885. uppodling av slåtterängarna började, samtidigt som många ängar omvandlades till hagar. Bruket av den odla­ de marken intensifierades och den höskörd ängen gav fick allt mindre betydelse. Foderväxter odlades nu istället på åkermarken. Ängsmarkerna, som låg i inägomarken, blev oftast åker, när de hade skiftats ut. De magrare delarna av ängen kunde användas till bete, när skogsbete inte längre accepterades, för att sko­ gens värde som virkesproducent ökat. En marknad upp­ stod allt tydligare och det fanns nu möjlighet till avsätt­ ning för en överproduktion. Jordbrukaren gick över från extensivt till intensivt brukande. I de befolkningstäta jordbruksbygderna torde den specialiserade markan­ vändningen ha slagit igenom snabbast. På samfällt ägda marker eller boställen blev i allmänhet den äldre mark­ användningen kvar längst. Skiftena, befolkningsökningen och hemmansklyv­ D D L t)yro &-onn&ssla r.wlt!fel