SVENSKA ■■ TIDSKRIFT. / TOLFTE BANDET. . • 3:e hilftet. INNEHÅLL: Sid. ARNE, TURE J:SON, Ett urnegraffält i Västergötland. Med 23 tig. och 1 tab.............. ................................................... 233. MONTELIUS, OSCAR, Östergötland under hednatiden. 2. Med 146 fig. ............................ .... 249. NORDLANDER, JOHAN, Namnen Vi, Vibol och Vibro i Gestrikland................................................................................314. AMBROSIANI, SUNE, Harkalaset. En kvarlefva af en hed­ nisk kultfest...........................................................................319. SJÖBERG, NILS, Några ord om bilderna på Torslundaplå- tarna. Med 7 fig.....................................................................323. HAMMARSTEDT, E., Professor Schiicks Studior i religions­ historia. (H. Schuck, Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria, sedda från etnologisk synpunkt) . . . 326. STJERNA, KNUT, Svear och Götar under folkvandringstiden. Med 1 fig................................................................................ 339. JANSE, OTTO, Ett bidrag till de oornerade granitkyrkorpas åldersbestäminelse. Med 5 fig.............................................. 361. Professor Schucks Studier i religionshistoria. Af E. Hammarstedt. H. Schuck: Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria, sedda från etnologisk synpunkt. Bortser man från en eller annan tidskriftsuppsats, händer det icke många gånger under decenniet — med mindre tidsenheter är ej lönt att räkna — att ett på mer eller mindre själfständiga stu­ dier grundadt arbete inom den jämförande myt- eller religionsforsk- ningens område hos oss ser dagen. Det är under sådana förhål­ landen icke allenast en skyldighet utan ett nöje att anmäla pro­ fessor H. Schucks ofvannämnda arbete, hvilket under slutet af sistför- flutna år utkom i tvenne delar, den förra behandlande Guda-mjödet och Sigurdsristning ar, den senare Halder ssagan. Då det emellertid är omöjligt att inom en trängre ram framställa ett referat af S—s bok, nödgas en anmälare välja emellan att antingen utförligare behandla endast något enstaka moment af arbetet på det öfrigas bekostnad eller ock uttala sig mycket summariskt örn det hela. Omständigheterna förmå mig till det senare. Afhandlingen örn Gudamjödet — ett ämne som från den tidens synpunkt redan i slutet af 1850-talet behandlades af A. Kuhn i hans snillrika skrift »Die herabkunft des feuers und des göttertranks» — har professor S. enligt egen uppgift egentligen skrifvit »för att belysa karaktären hos den verkliga myten i dess skillnad från saga och dikt». Den har således på sätt och vis ett metodologiskt syfte, något som dock ej utesluter många nya inlägg af betydelse för mytforskningen. Med blicken samtidigt fäst på likartade företeelser inom främmande folks religiösa åskådning redogör S. här för den otvifvelaktigt äfven i Norden urgamla tron på en lifssubstans, PROFESSOR SCHÖCKS STUDIER I RELIGIONSHISTORIA. 327 hvarom öfverjordiska och underjordiska makter ligga i täflan eller fejd. Genast i början möter ett originellt uppslag. I en analy­ serande redogörelse för den bekanta sagan i Heimskringla örn Fjolner, hvilken drunknade i ett mjödkar, kommer författaren till det resultatet, att Fjolner (domaren) egentligen är en ktonisk gud, hvilkens väsen man vid mjöddrickningen ansett sig förtära på samma sätt som t. ex. grekerna ansågo sig i vinet dricka Dio- nysos’ blod. Härefter anför författaren Adams från Bremen be­ rättelse om huru man i tempellunden vid Uppsala dels hängde offer i ett träd, dels ock dränkte andra i en källa. De förra off­ ren ägnades tydligen Oden, de senare hafva enligt S. ägnats den vida äldre och på Snorres tid så godt som glömde guden Fjolner, hvilken själf enligt af författaren supponerad ursprungligare upp­ fattning drunknat eller dränkts i en källa. Efter framställningen af Fjolnersagan behandlas myten om kär­ let Odrerir, sådan denna framträder hos Snorre och framskymtar i Havamal. S. finner här en parallell till den mytiska kärnan i Fjolnerssagan. Jag bör kanske erinra örn, huru äfven i sagan örn Odrerir en gudomlig personlighet möter, hvilken står i nära samband med mjödet, ja enligt Snorres framställning rent af så godt som förvandlats till mjöd. Denna underbara dryck vaktades i under­ jorden af »jättedottern» Gunlöd, men bortstals af Oden. Enligt Snorre är det af detta mjöd som skalderna få sin inspiration — ett påhitt, hvilket, såsom professor S. framhåller, otvifvelaktigt har sin rot i en forngermansk åskådning, att mjödet var det högsta vis- domsämnet, siardrycken. I det följande af sin undersökning uppspårar S. med verklig skarpblick lämningar af mjödmyten inflickade på flera ställen i Simunds edda, ja, han påpekar — något som synes mig hafva sitt särskilda intresse — huru t. o. m. i Skirnismal mjödmyten påtag­ ligen på ett ställe skymtar fram. Såsom paralleller till eller frag­ ment af mjödmyten framställer S. myterna eller sagorna örn Frejas och Iduns bortröfvande, om Hymes kittel o. s. v. Beträffande S:s förklaring af en bland dessa paralleller må ett tviflande uttalande varda mig tillåtet. Det är tolkningen af st. 24—25 i Völuspa, som jag alser. Såsom S. själf någonstädes på­ pekar, förekommer hos åtskilliga folk den tron, att det väsentliga hos en person sitter i ögonen, hvarför t. ex. hos polynesiska kan­ 328 B. HAMMARSTEDT. nibaler höfdingen sinkade den dödade fiendens ögon. Häraf ock den i Norden gängse tron, att den som förmådde växla hamn dock all­ tid bibehöll samma ögon och blick. Under hedendomens tid, lika­ som vida senare, har tron på det onda ögats makt varit allmän äfven här i Norden. Men sprider det onda ögat fördärf, bör ock den vise gudens öga hafva kunnat anses utgjuta visdom. Frejas ögon göto ju välsignelse, och det hade ej varit något orimligt, örn en skald sagt, att jorden från dem druckit rikedom. Till och med i vår tid torde en eller annan poet hafva vågat tala örn, huru han »druckit sällhet», måhända »berusat sig» från den »dyrkades» ögon. Jag anför detta för att visa, att det ingalunda vore så absurdt och omöjligt, som S. så afgjordt framställt det, ifall den fornnordiske skalden både skrifvit och menat, att Mimir drack mjöd d. v. s. visdom ur Odens öga. I professor S—s bok möter för öfrigt äfven på andra håll denna metod att utan tillräcklig utredning allt för godtyckligt fastslå ganska osäkra satser såsom axiom för att på dem sedan bygga sin bevisning, en metod mot hvilken jag anser en protest vara nödig. Den som något närmare sysslat med etnografiska studier, bör dock hafva erfarit, huru ytterst vanskligt det är att vinna säkra och allmängiltiga premisser. Hvad som gäller för A. gäller därför inga­ lunda nödvändigtvis för B. När t. ex. S. (i del 1, sid. 73) helt kategoriskt förklarar, att blod och honung ej blir mjöd, så har ju detta sin fulla riktighet från huslig synpunkt, men från rituell synpunkt kan förhållandet hafva varit ett annat. I själfva verket betecknar ordet mjöd ock ursprungligen endast en dryck, i hvilken honung ingår. Blod och mjöl bilda i regel ej bröd, men detta hindrar ej, att vid aztekiska och peruanska sakramentala mål­ tider dylikt bröd förtärdes. På liknande vis var en tid hos gre­ kerna en sammanblandning af blod med honung, vin, mjöl en van­ lig tribut åt de döda, och att någon liknande dryck också kunnat komma i fråga såsom sakramental, såsom inspirationsdryck för de lefvande kan man förstå, örn man läser t. ex. Frazers The Golden Bough d. I, sid. 33 o. f., 184 o. f., hvarmed må sammanställas hvad S. själf, d. I, sid. 38—41 samt 104 anför. Blod och honung, båda lifssubstanser kafexoken, kunna ha förekommit blandade till ett slags rituellt mjöd. Ett annat exempel må ock anföras. I del I, sid. 162, förklarar S. helt kort och godt om d| nordiska vild­ äpplena, att »de dugde icke att äta» och att först under medeltiden PROFESSOR SCHUCKS STUDIER I RELIGIONSHISTORIA. 329 ätliga äpplen infördes till Norden. S. förbiser här, att de gamla tidernas anspråk ej voro desamma som nutidens. För de schwei­ ziska pålbyinvånarna utgjorde vildäpplen ett väsentligt födoämne, och visst är att ännu de svenska landskapslagarna skyddade vild­ apel^ örn ock motivet ej är alldeles påtagligt. I afhandlingen örn Sigurdsristningar sysselsätter sig författa­ ren, såsom rubriken angifver, med Sigurd Fafnesbanesagan och i första rummet med de engelska, norska och svenska bildverk, som behandla detta ämne. S. framställer här på grund af åtskilliga märkliga likheter mellan de engelska och de nordiska bildverken den förklaringen, att de senare uppstått under direkt inflytande från engelska bonader, hvilka nordiska vikingar medfört till sitt hem­ land. Angelsachsiska bildtapeter omtalas redan på 600-talet, och i den fornnordiska sagolitteraturen, som ju är ansenligt yngre, om­ nämnas rätt ofta bonader med bilder. Örn en dylik fornnordisk tapet förmäles t. o. m. uttryckligen, att den framställt Sigurds stordåd. Professor S. drager häraf den sannolikhetsslutsatsen, att tapeter med sistnämnda motiv varit ganska allmänna i Norge och mellersta Sverige vid den tid, då Sigurdsristningarna där kommo till, ja han anser sig till och med kunna uppgifva namnet på en viking från Södermanland, Spjut, hvilken hembragt en dylik tapet från England. Och på samma väg som de bildliga framställnin­ garna gått har ock Sigurdssagan själf i dess äldre form nått fram till den skandinaviska halfön. Östersjöns hela södra kust innehades vid den tid, som här kan komma i fråga, af slaverna, och tyskarne bodde långt inne i landet. På detta håll var förbindelsen mellan den skandinaviska halföns germaner och kontinentens således nästan afskuren. Men från Tyskland hade angelsachsarne redan före 600- talet fört nämnda saga till England, och genom vikingatågen i början af 800-talet fördes hon jämte åtskilliga andra germanska sagor vidare till Skandinavien. Hela senare delen af professor S—s arbete är ägnad åt den af mytologerna — Bugge, Rydberg, Kauffmann m. fl. — under senaste årtiondena så ifrigt debatterade Baldersmyten, såsom man förr menade och sade— en .uppfattning, hvaremot S—s bok spe­ ciellt drager i härnad. Enligt S. är nämligen den s‘. k. Balders­ myten endast en saga med inväfda mytiska element eller på sin höjd utdanad från åtskilliga mytiska motiv. Liksom andra forskare före honom framhåller S., att Balder aldrig dyrkats i Norden, och 22 330 E. HAMMARSTEDT. att allt hvad man velat antora till bevis för en dylik kult beror antingen på missuppfattning eller på otillförlitliga källor. Hade icke kristendomen kommit, skulle Balder måhända stigit upp till de af folket dyrkade gudarnes krets, men nu är han en gestalt, som blott är hemma i diktarnes alster, till hvilka äfven den under 1300-talet tillkomna Fritiofssagan torde böra räknas. S. indelar sin afhandling, till hvilken han tyckes hafva be­ traktat uppsatsen om Gudamjödet såsom ett slags prolegomena, i följande hufvudafdelningar: »Snorres Balderssaga» och analys däraf, »Saxos Balderssaga» och analys däraf samt analys af Saxos urkälla »den danska Balderssagan», »Vidofnirsagan», »Dioskursagan», »Freyri- tualen» samt »Afslutning». I den förstnämnda af dessa undersökningar klargör S. att börja med genom sammanställning af uppgifterna i Si­ munds edda med Snorresframställningden isländska formen af Balders­ sagan. Vid analysen af Saxos saga upplöser författaren sedan denna i två ursprungligen skilda men af Saxo löst sammanflätade sagor, i hvilka han igenkänner en norsk och en dansk version, och genom jäm­ förelse af dessa tre sagoversioner framställer S. därpå en fjärde, hvilken han kallar »Vikingasagan» och som i en äldre och en yngre form står i rakt nedstigande härkomstförhållande till Saxos hufvudkälla: den danska sagan. Härmed stannar dock ingalunda författarens utredning af Balderssagans anor. Genom fortsatt successiv analys får författaren slutligen fram ett stamträd, som för Snorres fram­ ställning har att uppvisa ej mindra än tretton, för Saxos ej mindre än tolf rotgrenar eller urelement (se sid. 318). Att följa författa­ ren steg för steg vid denna vidlyftiga och invecklade utsofring blefve att upprepa större delen af hans bok, och att örn den till- lämpade metoden fälla någon dom faller utanför anmälarens kom­ petens. Den välkände litteraturhistorikerns auktoritet bör för ifråga­ varande fall vara en borgen för riktigheten af hans tillväga- gående. I stället vill jag i några konturdrag söka angifva grundteck­ ningen i de uppsatser örn Vidofnir, örn de nordiska Dioskurerna och om Frejritualen, där han i mer eller mindre väsentlig och för frågornas lösning afgörande grad stöder sig på iakttagelser af se­ nare folkligå bruk. Viktor Rydberg, hvilken ju såsom mytolog fullkomligt tillhörde den gamla litteraturhistorisk-språkvetenskapliga skolan, insåg dock med sin snilleblick den vaknande folkvetenska­ pens betydelse för mytforskningen. »Det är den nya folk-lore- PROFESSOR SCHUCKS STUDIER I RELIGIONSHISTORIA. 331 rörelsen och hennes folkpsykologiska undersökningar, af hvilka man har att hoppas en mythogoni, som varder i stånd att lösa sin uppgift», säger han i andra delen af sin »Germanisk mythologi». I praxis, örn ock ej i bekännelse, har professor S. också i betydlig grad erkänt denna lära, och det är måhända därigenom hans ar­ bete vunnit sina största förtjänster. I redogörelsen för Vidofnir-sagan berör han sålunda till en början trädkulten, lifsspöet, majstången och andra besläktade före­ teelser, hvilka genom folktroforskare, såsom en Mannhardt, en Frazer 1 m. fl. bevisats tillhöra en uråldrig icke allenast i större delen af Europa utan ock i Orienten och än vidare utbredd reli­ gionsform. Till denna kategori hör ock kulten af misteln, parasit­ växten i den heliga ekens krona, hvilken äfven om vintern gröna buske spelade en viktig roll i kelternas religionsutöfning och i Balderssagan är af en afgörande betydelse. En gång om året ned­ skar en druid med en gyllene skära en gren af denna heliga växt för att bringa dess gudakraft och välsignelse åt människorna. Men det heliga trädets ande kunde icke blott, när trädets löf vissnade, smyga sig undan i en dylik parasittelning; den kunde ock, i likhet med t. ex. liten Karins själ i visan, taga vingar och flyga bort i fågelskepnad. Örn en ur denna uppfattning framsprungen fågelkult finnas ännu i svensk folktro och folksed åtskilliga vittnesbörd. Professor S. har äfven i Simunds edda uppdagat ett intressant sannolikhetsbevis för en dylik kult, nämligen i kvädet örn Helge Hjorvardsson. I likhet med andra växt!ighetsgudens representanter offrades äfven en gång örn året växtlighetsfågeln, hvilken efter tam­ hönsens införande hit biet' en tupp. Af detta fågeloffer finner S., otvifvelaktigt fullt riktigt, en kvarlefva i den ännu in på 1500-talet här i Norden öfvade seden att på val borgsmässdagen »skjuta pa­ 1 Här i rättvisans namn som hastigast en anmärkning mot S—s och åtskilliga andra svenska forskares benägenhet att framhålla Frazer på Mann- hardts bekostnad! Frazer erkänner dock själf (i företalet till The Golden Bough) uttryckligen sin stora skuld till den banbrytande tyske mvtologen och angifver omsorgsfullt de lån han från honom gjort men som dock allt­ för ofta tillskrifvas Frazer såsom auktor. Genom att ej förbise urkällan undgår man ock sådana i en svensk bok sällsamma geografiska namn, som dem professor S. (del 2 sid. 114 o. 121) anför: Transsylvanien för Sieben- biirgen och Carinthia för Kärnthen. 332 E. HAMMARSTEDT. pegojan», d. v. s. skjuta till måls på en å en lång stång uppsatt fågelfigur, alltså en motsvarighet till tuppen å majstången. Ur dessa begge rituella bruk: skärandet af den heliga grenen,, anstein, och dödandet af växtlighetsdemonen i fågelgestalt har en­ ligt S—s mening sagan om Vidofnir — hanen i världsträdets topp — uppstått. Afven denna världsträdsfågel skulle en gång om året till Hel, men att ihjälslå denna fågel förutsatte betingelser, som kräfde en heros’ krafter oell förmåga. För att fälla fågeln i världsträdet erfordrades en underbar gren, som förvarades i underjorden, och för att nå denna behöfdes åter ett lika svåråtkomligt föremål, örn hvars tydning mytologernahaft stridiga åsikter. Enligt professor S—s förklaring, hvartill han kommer genom en, när den ses i hela dess vidd, rätt dristig omredigering af Fjölsvinnsmals nuvarande text, vore detta föremål en såsom anstein mellan världsträdets grenar spirande telning liknande den »aurea virga», som för Virgilius banade väg till underjorden. På sätt och vis vore således världsträdsfågelns- fall beroende af denna gren likasom Balders af mistelå. Jag anför här utan någon vidare reservation S—s framställ­ ning, men tillåter mig dock påpeka, hvad jag förut i en uppsats­ om »Fågeln med segerstenen etc.» i Meddelanden från Nordiska mu­ seet 1901 (sid. 181) omnämnt, att en folktro på en öppnande egen­ skap hos tuppens stjärtfjädrar låter spåra sig, ja tydligt framträder hos Lukianos, alltså redan under andra århundradet af vår tide­ räkning. Månne det icke är så, att Fjölsvinn söker drifva litet med den okände vandringsmannen (Vindkall—Svipdag), likasom samtidigt med senare tidehvarfs mytologer, och i själfva verket menar, att möjligheten till det omhandlade problemets lösning fin­ nes allenast hos de två: Sinmara och världsträdsfågeln själf d. v. s. hos dödsgudinnan och lifsguden? I afhandlingen om hvad han kallar Dioskursagan fotar för­ fattaren sin framställning hufvudsakligen på Saxos berättelser örn Othin (Oden) och Mitothin samt örn Oden och Oller (Ull), hvilka båda senare, Mitothin och Oller, enligt Saxos uppgift någon tid innehaft Odens tron. Professor S. ser, i likhet med åtskilliga tyska mytologer och, såsom synes, på goda grunder, i dessa sagor oklara reminiscenser af en gammal myt, som förmält, att växtlighetsguden en del af året varit fördrifven af en annan gud, vinterguden, från hvilken han dock efter någon tid återeröfrat sitt välde. Afven denna myt har, såsom S. påvisar, varit förbunden med en rituell PROFESSOR SCHUCKS STUDIER I RELIGIONSHISTORIA. 333 handling, hvaraf han ser en kvarlefva i det gamla med vårfesten förbundna upptåg, som föreställde majgrefve^ strid med vinter- grefven. Båda de bakom dessa gestalter dolda gudomligheterna — »de germanska dioskurerna» — voro enligt S. föremål för dyrkan här i vårt land, vinterguden måhända icke minst, att sluta af det jämförelsevis stora antal orter, som bära eller burit namnet Ull-vi. Men vinterguden dyrkades enligt S. också under ett annat namn: Skade, och var ursprungligen gudinnan Nerius’ make. Då emeller­ tid Nelius såsom Njärd vardt en manlig gudom, måste vinterguden -Skade samtidigt ändra kön och blifva en gudinna, om äktenskapet skulle kunna bestå. Professor S. ser således i Skades könväxling •en yttring af tankens makt öfver språket. Den frågan torde dock fortfarande stå öppen, om ej en motsatt lag i detta fall, såsom så ofta eljest, gjort sig gällande. Trots den nästan oförvägna dristigheten i den hypoteskonstruk­ tion som där möter, torde afdelningen om Frejritualen utgöra ett af de mest genialiska partierna i professor S—s bok. S—s fram­ ställning är i grunddrag denna. Att en ande eller en gud tillfäl­ ligtvis eller för lifstid kan taga sin vistelse i en människa, är en allmänfolklig, uråldrig tro. Exempel på det förra är siaren, genom hvilken guden endast i hans ekstatiska tillstånd talar. Exempel på det senare är konungen, såsom denne fordom en gång uppfattades hos måhända alla folk, som haft konungar. S. anför, efter Frazer, bevis härför från Oceanien, Asien, Afrika, Amerika och i Europa från germanska folk på kontinenten. Och så har, såsom han och andra före honom påvisat, tydligen också varit fallet hos nordborna. Af konungen berodde, menade man därför, icke allenast folkets sociala väl utan ock naturförhållanden såsom äring, hälsotillstånd o. s. v. Men berodde äringen på konungen, följde däraf såsom en logisk slutsats, att missväxt visade, att konungen var en svag och dålig regent. Och då, såsom vi sett, andra gudarepresentanter kunde offras för att reinkarneras med förnyad kraft, så undgick ej heller konungen detta öde. Afven detta har varit ett gemensamt drag för på vidt skilda håll boende folk. Hvad vår egen forntid beträffar, förmäles det örn Domalde och Olof Trätälja, att de drabbats af en dylik död, och om dessa uppgifter än äro alldeles ohistoriska, visa de dock, att ifrågavarande uppfattning och sed en gång förefunnits. 334 E. HAMMARSTEDT. När man emellertid fann för godt att frångå detta gamla bruk, skedde, åtminstone i de flesta fall, ej upphäfvandet på en gång utan äfven här genom öfvergångsformer. Att börja med ersattes konungen af en hans nära anförvant, en som var »af samma blod» som han. Hvad Sverige beträffar hafva vi sannolikt ett vittnesbörd örn detta förhållande i berättelsen örn konung Aun, som offrade nio sina söner och för hvarje vann en ny löslängd. Nästa steg var, att en fånge eller förbrytare utsågs till offer, och slutligen blef det gamla människooffret endast ett skenoffer, ett dramatiskt upptåg eller en lek, under hvilka sistnämnda former det t. o. m. hos civi­ liserade folk lyckats bibehålla sig ända in i våra dagar. I Sverige betraktades en tid konungarne, ynglingarne, som ättlingar af Frej, »människooffrens instiftare», och voro såsom gu­ domliga således mer eller mindre inkarnationer af denne gud. Det var alltså på sätt och vis Frej, hvilken i konungen offrades. Nu finnes i Flatöboken en berättelse örn en man vid namn Gunnar Helming, hvilken för ett dråp flytt till Sverige. Här skulle då en Frejshögtid hållas, och gudens bild fördes i vagn omkring från ort till ort för att meddela sin välsignelse. Vid denna gudens eriksgata beledsagades bilden af en prästinna, hvilken ansågs vara gudens maka. Med henne gjorde Gunnar intim bekantskap, så att han fick följa henne på hennes färd, i det han ledde vagnens spann. Snart fann han det dock bekvämare att intaga gudens plats i vag­ nen, likasom han förut intagit hans plats i prästinnans hjärta, och hyllad såsom en gud färdades han nu från bygd till bygd. Emellertid visade det sig snart ögonskenligt, att prästinnan blifvit hafvande, och Gunnar, som fruktade att detta skulle röja honom, flydde med henne till Norge. Professor S. ser nu i denna egendomliga historia en vrängd framställning af ett Frejsoffer. Gunnar, främlingen, hade blifvit utsedd till Frejskonungens ställföreträdare såsom offer, och i denna egenskap, d. v. s. såsom konung och gud, tillkommer honom till dödsstunden allt jordiskt godt, som kan beredas honom. Han er­ håller en gemål, och han undfägnas storartadt hvart han kommer på den färd han såsom gudens representant måste företaga. Men han vet hvad som förestår honom, när hans eriksgata är slut, och för att undgå detta flyr han med prästinnans bistånd i rätt tid åter till sitt land. PROFESSOR SCHUCKS STUDIER I RELIGIONSHISTORIA. 335 Det är onekligen en djärf förslagsförklaring, som S. här fram­ kommer med, men den stödes af flera analogier, och det kan icke nekas, att hans framställning verkar mycket mer öfvertygande än Flatöbokens. Mer kan rimligtvis ej begäras. Örn den sista scenen i detta offerdrama, hvilken Gunnar Hel­ ming undandrog sig, och som vi alltså af hans saga icke lära känna, få vi, enligt S., kunskap genom uppgifterna om Domalde, hvilken, såsom urkunden förmäler, af svärdbärande män dödades, så att hans blod utgöts på marken för god äring åt svearne, hvilka från offret hemförde blodade vapen. I namnet Domalde (Dom­ valde) ser S. endast ett appellativum liktydigt med Forsete (Sal­ ders son) och betecknande domaren—presidenten, såsom professor Noreen fyndigt nog öfversatt sistanförda namn. Han är alltså re­ presentant för konung i allmänhet och ej själf någon historisk personlighet. Afven af ritualen vid konungsofifret anser sig professor S. kunna påvisa en in i senare tid fortvarande kvarlefva, nämligen i svärdsdansen. Riktigare hade nog varit att säga, att kungsoflfer- ritualen ingått såsom ett element i åtskilliga svärdsdanser. Vapen­ danser äro ett hos så godt som alla mer krigiska folk förekom­ mande bruk, hvilket redan Tacitus antecknat såsom förekommande hos germanerna. I dennes lika litet som (märkligt nog) i Olaus Magnus’ framställning spåras dock något drag af kungsoflferritualen. Vapendansen är helt enkelt en idrottslek. Emellertid anför S. åtskilliga uppgifter om tyska svärdsdanser, vid hvilka man låtsats döda en af deltagarne, som under lekens lopp dock stundom åter springer upp liksom väckt till nytt lif, och mycket möjligt är att liknande drag också förekommit i svenska svärdsdanser. Åtmin­ stone finnes hos oss i julbocksceremonien stundom en fullkomlig motsvarighet. Att konungsofifret skett på våren, såsom S. sid. 271 antager, synes mig däremot mindre troligt och motsäges ock af åt­ minstone förhållandena i England, där svärdsdanser, stundom med en scen, där man låtsades döda »konungen», höllos under julen. Snorre ägde otvifvelaktigt större kännedom örn de gamla tidernas åkerbruksförhållanden, och då han förlägger konungsofifret till hös­ ten, har han påtagligen därvid mindre tänkt på att skörden då in­ bärgats än på att sådden (vintersådden) då skett för det nya året. Vinterbloten skedde ju til urs och til grödrar. Jag har ansett mig icke böra lämna dennna bisak här obeaktad af det skäl, att 336 E. HAMMARSTEDT. konstaterandet af vinterutsäde såsom det för forngermanerna nor­ mala och ursprungliga vore af ytterst stor vikt för deras bosättnings­ historia. Bruket af vinterntsäde förutsätter nämligen nödvändigt en fastboende befolkning. I afslutningen af sin bok berör S. bland annat Baldera af Bugge påvisade likhet med evangeliernas och än mer legendernas Kristus. Utan att förneka den till visshet gränsande sannolikheten af en historisk frändskap dem emellan, så mycket mer när en så kristenartad dikt som Völuspa ligger till grund, synes mig dock alltför ofta, och äfven hos S., denna likhet öfverskattas. Att en kristen legend påvisas innehålla liknande episoder som Balders- sagan eller någon annan gudasaga betyder naturligtvis i själfva verket ingenting, så länge den förras prioritet ej till fullo ådaga­ lagts. Hvad sålunda t. ex. den ofta upprepade hänvisningen till Lon- ginuslegenden såsom en principalis causa för Balders-Hodsepisoden hos Snorre angår, synes mig den frågan böra framställas: Hvarför var då Longinus blind? V. Rydberg har också uppställt denna fråga och besvarat henne så, att Longinus (häri lik Hod) ej ur­ sprungligen ansetts vara blind utan att först en senare legend­ bildning tillagt honom detta lyte för att han genom Kristi blod skulle blifva seende och skåda, hvem han stungit hade. (Rydberg, Germ. myth. 2, s. 293 o. f.) Jag tillåter mig framställa en annan förklaring, nämligen att Longinus och Hod hafva en gemensam prototyp. Professor S. ser i fågelskjutningen vid vårhögtiden en rest af en hednisk offerritus, hvarifrån Vidofnirsagan utgått för att i sin tur lämna ett utflöde i Balderssagans strömfåra. Men nu är det icke fallet, att fågeln vid offringen alltid skjutes eller trätfas med kastvapen, han kan ock helt enkelt slås ihjäl, och detta, »das Hahuschlagen», är otvifvelaktigt det äldre offerskicket. Vid detta dödande af fågeln (hanen, tuppen) var det, såsom ses hos Wuttke, Pfannenschmid m. fl., ofta brukligt, att den som utdelade dråpslaget hade ögonen förbundna. Jag för­ modar orsaken hafva varit, att den icke seende kunde betraktas såsom en, den där icke visste hvad han gjorde, och alltså anses utan skuld i mordgärningen mot gudsrepresentanten (jfr S—s bok d. 2, sid. 156). Denne »blinde» utöfvare af offerdådet menar jag hafva varit såväl den »blinde» Hods som den »blinde», till sitt egentliga väsen lika hedniske Longinus’ (spjutförarens) före­ bild. PROFESSOR SCHUCKS STUDIER I RELIGIONSHISTORIA. 337 Mången torde nog i likhet med anmälaren finna åtskilligt mera i S—s bok tarfva en vidare utredning. Att inlåta sig på dessa tvistefrågor skulle emellertid kräfva en alltför vidlyftig utredning af pro et contra för att i en anmälan lämpligen få plats. Kunde dessa spörsmål väcka till lif ett sakligt meningsutbyte, skulle S—s bok redan därmed hafva gjort gagn. Särskildt vore af intresse att lära känna språkmännens åsikter i åtskilliga hänseenden. Hvad det rent litteraturhistoriska beträffar, bör man kunna godt lita på professor S—s egen auktoritet, och det är ju också den litterära undersökningen som S. enligt egen utsago satt såsom arbetets egentliga mål. De religionshistoriska och språkvetenskapliga slutsat­ serna och förslagsmeningarna komma alltså såsom biprodukter, men såsom en särdeles rik skörd af sådana. Det är i litteraturanalysen man finner enheten i den mångfald, hvaraf man vid första läsandet af S—s bok gärna erhåller ett förhärskande intryck, och det är, såsom man finner af inledningen till del 2, i denna dels stamträd för Balderssagorna man har att se arbetets yttersta resultat. S—s ståndpunkt är egentligen icke vare sig etnologens eller mytologens utan litteraturhistorikerns. »Den mytiska skaldesagan är en litterär produkt och såsom sådan bör den äfven behandlas. Den nordiska mytforskningen är också enligt min mening närmast en gren af litteraturhistorien, ehuru visserligen andra discipliner, framförallt språkforskningen, hafva stor betydelse såsom hjälp- vetenskaper», säger författaren i slutet af sin inledning. Jag anför denna utsaga, emedan den tydligt ådagalägger S—s afsiktliga ställning, hvilken alltså skulle vara ungefär densamma som t. ex. en Bugges, en Bångs med Heres. Emellertid är denna författarens i början af arbetet gifna själf- deklaration för honom icke synnerligen bindande. Vid sin bevis­ föring visar han sig nämligen, såsom vi sett, stå fotad å den mo­ derna etnologiska religionsforskningens mark, och hans beläst­ het äfven på detta håll har ej blott lämnat honom rikligt mate­ rial utan ock stundom bragt honom utanför den position, han i anförda yttrande förklarat sig intaga. Så t. ex. vid rekonstruk- tionsförsöket af Frejsritualen, vid behandlingen af Vidofnirsagan o. s. v. Ja, man kan säga, att S—s arbete i själfva verket är ett öfverförande, ett anpassande af den etnologiska religionsforsknin­ gens resultat på den nordiska mytologien, en anpassning som må­ 338 E. HAMMARSTEDT. hända skett mest till gagn för den förra, hvilken därigenom för sin verksamhet vunnit en ordnad samling af det material, som för. be­ lysning af ifrågavarande problem inom den fornnordiska litteraturen kan uppletas. Det är mycket långt ifrån, att läsaren af dessa rader erhåller någon helt omfattande öfverblick af innehållet i S—s innehållsrika bok. Med för honom utmärkande liflighet och mångsidighet har S. icke allenast i sin bevisföring berört snart sagdt alla den jämfö­ rande religionsforskningens nyare problem utan ock ingått på en hel del intressanta exkurser, hvilka utrymmet förbjudit mig att ens antyda. Ja, jag befarar att t. o. m. min skissartade framställ­ ning af bokens grundlinie!- i det föregående är i flera hänseenden ofullständig. Men S—s arbete låter i hvarje fall icke extrahera sig i något referat; det bör läsas, läsas grundligt och med oafbrutet vaken skepsis. Professor S. är synbarligen — vare det sagdt till hans heder — en bland dem, som icke frukta att underskrifva J. Grimnäs ord: »Man darf mitten unter dem greifen nach der neuen frucht auch den muth des fehlens haben.» Där han ser minsta möjlighet att framkomma med en ny teori eller hypotes, försummar han icke tillfället. Någon gång synes han mig dock besitta »den muth des fehlens» i alltför hög grad, såsom t. ex. när han i del 2 sid. 206 o. f. af supponerade tapeter i tre tempel, af hvilka åtminstone två tillhöra hypotesens värld, förutsätter å hvarje håll dublettbilder och på grund af denna följd af antaganden förklarar en del af Tjodolfs— Snorres konungalängd. Ej under, om han skulle komma att möta kritik från åtskilliga håll! Emellertid innehåller professor S—s bok, särskildt för svenska läsare, alltför mycket nytt af verklig betydelse, alltför många genialiska uppslag och skarpsinniga kon­ klusioner, alltför många väckande ideel-, för att man i en anmälan af boken i dess helhet skulle äga rätt att låta några måhända för dristiga konjekturer eller godtyckliga hypoteser i någon vä­ sentlig mån inverka på slutomdömet örn detta i flera hänseenden märkliga arbete, och mången motser otvifvelaktigt i likhet med anmälaren med spänd förväntan en tredje del af professor S—s »studier». Måhända innebär bristen i de utkomna delarna på det för ett arbete af ifrågavarande kynne så önskliga, ja nödiga sak­ registret ett löfte härom.