N:o 6. 1874. SVENSKA FORNMINNESFÖRENINGENS TIDSKRIFT. ANDRA BANDET. 3:e häftet. INNEHÅLL: Sid. PALMGREN, L. F., Fornlemningar i Vestbo härad, Småland, på Svenska Fornminnesföreningens bekostnad undersökta år 1873. (Med pl. 4 och 5)--------------------------------- 207 RYDBERG, V., Till tolkningen af Nordens äldsta runeinskrifter. (Med 1)1. 6-10) -------------------------------------------- - 234 SÄ VE, P. A., Några ord om konung Olof Haraldssons upp- trädande på Gotland. (Med pl. 11) ------------------------ 247 MONTELIUS, O., Svenska fornsakssamlingar I._ _________________ 256 Litteratur. Årsberetning for 1873 af Foreningen til Norske Fortidsmindesmerkers Bevaring. Anmäld af O. Montelius. 288 Ur Svenska Fornminnesföreningens handlingar------------------ 296 Beriktiganden, af P. A. Säve 300 Svenska fornsakssamlingar. Af Oscar Montelius. Såsom ett för vår tids fornforskning utmärkande drag torde man kunna anföra, att hon icke vill lyssna till förslagsmeningar hvilande på enstaka såsom fakta betraktade företeelser, utan att hon söker genom ett noggrant och vidtomfattande studium af så många fynd, som stå henne till buds, leta sig fram till kännedom om de af historien okända tider, öfver hvilka hon söker sprida ljus. Derföre hafva äfven samlingar af fornsaker numera vunnit en betydelse som de icke förut egt. Den skatt af forntidsminnen som förvaras i vårt National- museum är visserligen en af de största i verlden, men för en grundlig kunskap om det material, som de svenska fynden hafva att erbjuda fornforskaren, är det nödvändigt att äfven taga kän- nedom om de många andra fornsakssamlingar som finnas i vårt land. Redan vid århundradets början funnos visserligen några of- fentliga och enskilda sådana samlingar i Sverige, - t. ex. sta- tens museum, museet i Lund, Pehr Thams och Sjöborgs sam- lingar m. fl., - men de voro få och, om vi undantaga den först- nämnda, af jemförelsevis mindre betydenhet. På 1810-talet, då kärleken till vår bragdrika forntid blifvit af Götiska Förbundet och dess medlemmar ånyo väckt, började äfven samlandet af fädrens minnen med ökadt lif. Magnus Bruzelii samling inne- höll redan år 1815 ensamt från stenåldern omkring 300 nummer; och bland enskilda samlingar som grundlades under detta och följande årtionde kunna vi nämna sådana som Johan Bruzelii i Skåne, Ekmans i Kalmar, Söderströms och Petterssons i Carls- krona m. fl. 257 Den år 1828 utfärdade kongl. förordningen om forntida min- nesmärkens fredande och bevarande, hvilken säkerligen undan förstörelsen räddat månget dyrbart fornminne, underlättade vis- serligen icke bildandet eller tillväxten af provinsmuseerna och de enskilda samlingarna, men det sätt, hvarpå denna förord- ning tillämpades, undanröjde de hinder för sådana samlingars utveckling, som genom en annan tolkning af författningen kunnat uppstå. Och då 1867 års kongl. förordning inskränkte statens anspråk till fynd af ädla metaller och brons, hade under de närmast föregående 40 åren mer än 20,000 fornsaker af sten förvärfvats för andra svenska samlingar än Statens Historiska Museum. Den för två år sedan beslutade lagförändring, hvarigenom äfven fynd af brons-saker stäldes till hittarens fria förfogande, är ännu alltför ny, för att dess följder skulle kunna med visshet beräknas. Vi vilja derföre endast fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som framgår af den i det följande meddelade redogörelsen, nämligen att, då kungörelsen om förändringen den 30 maj 1873 af Kongl. Maj:t utfärdades, mer än 1,200 i Sve- rige funna fornsaker af brons från bronsåldern förvarades i pro- vinsmuseerna och i enskilda samlingar, hvarjemte af de omkr. 1,250 bronssaker från denna period, som Statens Historiska Mu- seum då egde, mer än 600 hade förvärfvats för museet genom gåfva eller inköp af enskilda samlingar. I ett land med Sveriges stora utsträckning är det icke möj- ligt för en samling att från förstöring rädda alla de fornsaker, som under arbete i jorden eller eljest händelsevis påträffas, i synnerhet som fornsaker af sten och andra till utseendet mindre dyrbara föremål endast undantagsvis tillvaratagas, såvida hitta- ren icke vet, att han utan nämnvärdt besvär kan hos en när- boende samlare finna afsättning för fyndet. Det är derföre omöjligt att omedelbart insamla allt till statens museum, äfven om det för museet till inköp af fornsaker bestämda årliga an- slaget vore större än det nu är *). Men derföre är det äfven så mycket mera glädjande, att i landets olika delar samlingar uppstått, hvilka kraftigt bidragit till bevarande åt vetenskap och efterverld af de fornskatter, som i vår jord under detta århun- drade anträffats. ') Detta anslag är nu 5,000 kronor. Se sid. 265 här nedan. 258 Det kan med skäl kallas en stor lycka för den svenska fornforskningen, att kärleken till forntidens minnen blifvit ånyo väckt och en mängd samlare af sådana minnen uppstått just vid den tid, då genom skiftenas verkningar och ett förbättradt jordbruk landets fornlemningar hotades med faror, kanske större än någonsin, och då tusentals fornsaker årligen bragtes i dagen. Jag fruktar, att om de storartade nyodlingar, som under detta århundrade i så väsentlig mån ökat den svenska jordens värde, företagits några mansåldrar tidigare, vår kunskap om våra fä- ders lif varit vida mindre än den nu är, så vidt nämligen som denna kunskap hvilar på en vidsträckt kännedom om de minnen af våra förfäders verksamhet, som jorden under årtusenden be- varat åt oss. Man torde också kunna utan öfverdrift påstå, att de delar af Sverige äro i arkeologiskt afseende bäst kända, der enskilda samlare verkat. Det finnes till och med hela socknar, från hvilka statens museum icke eger något fynd, under det att ett stort antal i dem funna fornsaker blifvit tillvaratagna af en i trakten boende samlare. Det är väl möjligt att, om denna samlare icke funnits, något eller några af fynden letat sig fram till statens museum; men det är mer än sannolikt, att de flesta gått för- lorade. Hvad särskildt stenålderns minnen angår, är den föreställ- ning om de särskilda landsdelarnes rikedom på sådana minnen, som man erhåller genom att endast studera dem som förvaras i Nationalmuseum, i många fall ganska ofullständig. Så eger detta museum t. ex. mer än 12,500 af de 30,000 fornsaker af sten som nu äro kända från Skåne, men endast 100 af de 800 som äro kända från Södermanland, endast 80 af de 1,300 som vi nu känna från Halland, och endast 4 (!) af de 300 som äro tillvara- tagne inom Vette härad i norra Bohuslän *). Man har visserligen icke utan skäl anmärkt, att enskilda samlingar icke erbjuda den säkerhet mot (yndens förskingring och förstöring som ett offentligt museum, samt att de för så- *) Jfr författarens afhandlingar om "Bronsåldern i norra och mel- lersta Sverige" i 3:dje delen af "Antiqvarisk tidskrift för Sverige", om "Halländska fornsaker från hednatiden" i "Hallands Fornminnesförenings årsskrift" och om "Bohuslänska fornsaker från hednatiden" i "Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia." 259 dana samlingar förvärfvade fornsaker alltför ofta förlorat största delen af sitt värde derigenom, att fyndomständigheterna antin- gen icke eller endast ofullständigt blifvit anteknade. Erfaren- heten bar emellertid visat, att flertalet af de enskilda samlin- garna förr eller senare förenas med en offentlig; och faran för att en sådan samling skall gå förlorad vid egarens frånfälle torde väsentligen minskas derigenom, att samlingens tillvaro blif- ver allmänt bekant. Att de enskilda samlarne i början af detta århundrade, och i vissa fall ännu långt senare, förbisett nöd- vändigheten att för hvarje sak noggrant anteckna fyndomstän- digheterna, är beklagligtvis sant; men, så vidt min erfarenhet sträcker sig, har en särdeles lycklig förändring häruti under de sista åren inträdt, så att man icke synes hafva anledning att befara någon sådan olägenhet i afseende på de fornsaker, som hädanefter kunna komma att stadna i privatsamlingar. För forskaren, den svenske lika väl som den främmande, vore det onekligen det beqvämaste, om alla de fornsaker som blifvit tillvaratagne i Sverige förvarades på ett enda ställe. Då detta emellertid numera är otänkbart, - och af de skäl som vi här ofvan antydt kanske icke ens vore för fyndens räddande förmånligt, - så torde man böra söka att så vidt möjligt är afhjelpa den olägenhet, hvilken uppkommer genom fyndens för- delning på flere ställen. Jag tror, att detta bäst sker genom att på ett ställe samla uppgifter om alla de svenska fornsakssam- lingar, stora och små, som nu finnas, samt fullständiga beskrif- ningar och, der så ske kan, teckningar eller fotografier om de fornsaker som i dessa samlingar förvaras. Det ställe, der dessa uppgifter i främsta rummet sökas, och der de derföre böra finnas, torde vara i den största samlingen, i Statens Historiska Museum. För att i min mån bidraga härtill, har jag de sista sex åren under tjensteresor i olika delar af landet besökt så många of- fentliga och enskilda samlingar som varit mig möjligt samt öfver de i dem förvarade fornsakerna upprättat beskrifningar, hvilka sedan blifvit fogade till mina reseberättelser för att i Vitterhets- akademiens arkiv förvaras. Sedan jag på detta sätt fått till- fälle att se mer än 50 samlingar, och bland dem de flesta mera betydande som finnas, har jag sökt att genom skriftliga med- delanden med de öfriga samlingarnas egare eller föreståndare 260 erhålla närmare kännedom äfven om dessa samlingar*). Ehuru antalet nu befintliga samlingar, som härigenom blifvit mig be- kanta, är 125 –- af hvilka 35 äro offentliga och 90 tillhöra en- skilda personer - vet jag dock, att några ännu äro okända. Jag vågar dock tro, att de senare icke äro många eller betydande. Sedan sålunda, så vidt möjligt varit, uppgifter om de olika samlingarna blifvit på ett ställe sammanförda, torde det, för att göra dessa uppgifter lättare tillgängliga, vara skäl att söka of- fentliggöra dem. Jag har derföre ansett det vara lämpligt att i Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, så långt dess utrymme det tillåter, efter hand meddela underrättelse om innehållet i de vigtigaste af dessa samlingar. Innan jag öfvergår till en sådan utförligare beskrifniug, torde det emellertid vara bäst att först lemna en, så mycket som möj- ligt, fullständig förteckning på de svenska fornsakssamlingar som nu finnas eller som under detta århundrade funnits, med bifo- gande af en kort redogörelse för deras historia och vigtigaste innehåll. Här afses endast de i dessa samlingar förvarade minnena från tiden före reformationen. Det stora flertalet af dessa min- nen tillhöra, af lätt insedda skäl, stenåldern. De som förskrifva sig från tiden efter bronsålderns början äro visserligen icke tal- rika, men de äro i allmänhet af ganska stort värde. Endast sådana mynt äro i det följande upptagna som, funna i svensk jord, äro af vigt för kännedomen om vår forntid. *) Den uppmaning om meddelande af sådana upplysningar, hvil- ken infördes i Vitterhets-akademiens månadsblad för februari 1874 och återgafs af flere tidningar i olika delar af landet, föranledde många och värderika meddelanden. Jag begagnar detta tillfälle för att offentligen förnya min tacksägelse för den välvilja, hvarmed vårdarne af de offent- liga samlingarna och de enskilda samlingarnas egare vid detta och an- dra tillfällen gått mina önskningar tillmötes, och derigenom möjliggjort arbeten, som jag icke ensam kunnat utföra. 261 I. Statens Historiska Museum *). Det svenska historiska museet, som i likhet med så många andra storartade inrättningar småningom utvecklat sig från en ringa början, grundlades redan för 200 år sedan, hvarigenom denna samling kan kallas en af de äldsta i sitt slag, liksom den utan tvifvel är en af de största i hela Europa. Det af Carl XI:s förmyndarestyrelse år 1666 inrättade An- tiqvitets-collegium, hvilket bland andra åligganden äfven fått uppdrag att "grunda ett förvaringsrum för de forntidsskatter som kunde i jorden upphittas", började snart att samla jord- funna fornsaker och andra minnen från äldre tider; och några af de saker, som nu förvaras i historiska museet, bildade redan omkring år 1670 grunden till denna samling**). Emellertid växte samlingarna mycket långsamt. Under hela tiden mellan 1670 och 1700 lyckades Antiqvitets-collegium icke att för sitt mu- seum erhålla mer än omkring 10 fornsaker från sten- och brons- åldern, ungefär 400 från jernåldern (bland dessa ett fynd af 370 kufiska silfvermynt), samt mellan 70 och 80 n:r från medel- tiden och nyare tid; således på 30 år knapt en tiondedel så mycket, som under sista tiden i vanliga fall på ett enda år plägat tillfalla museet. Anledningen till denna högst betydliga skilnad bör väl sökas icke blott i sakens nyhet, jemte okunnighet och deraf följande brist på intresse hos den stora massan af folket, utan äfven i en felaktig eller olycklig lagstiftning. Den då ännu gällande lagen, konung Kristoffers landslag, stadgade nämligen om fynd i allmänhet, hvartill ingen egare anmäler sig inom natt *) I det följande komma vi i allmänhet icke att behandla det med Statens Historiska Museum förenade dyrbara och i synnerhet i vissa af- seenden ovanligt rika Myntkabinettet. Här fästa vi, såsom nyss nämn- des, endast afseende vid sådana mynt som äro af vigt för kännedomen om vår äldsta kulturhistoria, d. v. s. de i Sverige funna mynt, hvilka tillhöra tiden före kristendomens stadfästande i vårt land. **) Den första fornsak, som Antiqv.-collegium erhöll, är den fig. 164 i "Sv. forns." afbildade svärdsklingan af brons, hvilken är funnen i Hellestads socken, Skåne, och insändes till collegium år 1670. 262 och år, att konungen deraf egde taga två lotter och hittaren den tredje; hvilket stadgande upplifvades genom ett kong l. plakat af år 1684. Men oaktadt detta plakat hotade med, att fördöljandet af hittegods skulle straffas som försnillning af kro- nans egendom, var likväl frestelsen alltför stor för hittaren att söka åt sig behålla fyndets hela värde. Olyckorna under Carl XII:s senare regeringstid och åren närmast efter hans död voro naturligtvis icke egnade att gifva samlingarna någon betydande tillökning, hvarföre också under den första tredjedelen af 18:de århundradet åtminstone icke flere fornsaker än under de trettio sista åren af föregående sekel för- värfvades af Antiqvitets-arkivet - såsom Antiqvitets-collegium efter år 1693 kallades. Det förtjenar emellertid ett tacksamt erkännande, att man under dessa bekymmerfulla tider, då be- bofvet af ädla metaller kändes så starkt, likväl respekterade de visserligen icke många men jemförelsevis dyrbara arbeten af guld och silfver, som redan förvarades i samlingarna, och af hvilka intet blef tillgripet för att skaffa en åtminstone ögon- blicklig lättnad i regeringens bekymmer. Genom 1734 års lag ljusnade utsigterna för bevarandet af de rika forntidsskatter, som den svenska jorden ännu gömde i sitt sköte. På tillstyrkan af riksantiqvarien Helin intogs i den nya lagen det ännu bibehållna stadgandet, att, om några jord- funna fornsaker inlöstes för statens räkning, skulle hittaren er- hålla fulla värdet och en åttondedel dertill. I de flesta fall be- stämmes betalningen numera till ett ännu högre belopp. I Dan- mark tillförsäkrar lagen en hittare af guld- och silfverarbeten endast metallvärdet; i de flesta andra länder närmar sig lagen ännu i dag mer eller mindre förhållandet i Sverige före 1734, och, så vidt jag vet, är intet lands lagstiftning i detta fall så frikostig som den svenska. Vi böra ock utan tvifvel hufvud- sakligen i denna tidiga och välbetänkta eftergift af statens rätt söka orsaken till att samlingarna af jordfunna guld- och silfver- skatter i det svenska Nationalmuseet nu äro så ovanligt rika. Emellertid dröjde det länge, innan frukterna af den nya lagstiftningen visade sig, och museets tillväxt var äfven under de närmaste hundra åren ända till midten af 1830-talet ganska obe- tydlig (se tabellen å sid. 268). Detta berodde väl till en del derpå, att allmänheten då, liksom ända intill senaste tid, icke 263 hade full kännedom om lagens förändrade lydelse, utan fruk- tade, att kronan fortfarande skulle taga sina två tredjedelar, hvarföre en lycklig hittare ofta nog i smyg sålde sitt fynd, äf- ven om han härvid erhöll en summa betydligt understigande metallvärdet. De vigtigaste orsakerna till museets ringa utveckling under de hundra åren närmast efter 1734 voro likväl den reaktion, som inträdde efter Rudbeckianismens öfverdrifter, den missaktning hvari, såsom en följd häraf, fornforskningen råkade, samt det ringa understöd och intresse, som i allmänhet under denna tid kom samlingen till del från statsmakternas sida. Inga eller obetydliga medel funnos till inlösen af fornsaker, och Antiqvi- tets-collegii till en början ganska talrika och försvarligt aflönade tjenstemän reducerades småningom till två, med löner så knappa, att de betraktades, och måste betraktas, som sinekurer. Riks- antiqvariens lön var i början af det nittonde århundradet 300 rdr banko. Från slutet af förra århundradet hafva vi emellertid att an- teckna, det vården om museet år 1786 öfvergick från Antiqvitets- arkivet till Vitterhets-akademien, Lovisa Ulrikas och Gustaf III:s skapelse. Först genom Götiska Förbundets stiftelse i början af detta århundrades andra decennium, framför allt genom Geijers, Ad- lerbeths, Tegnérs och flere andres i förbundets tidskrift "Iduna" intagna skrifter, samt genom Sjöborgs och riksantiqvarierne Hal- lenbergs och Liljegrens verksamhet åstadkoms en brytning i den alltför långvariga kallsinnigheten för Nordens fornminnen, en för- ändring, hvars följder snart visade sig icke endast, såsom vi i det föregående nämnt, genom uppkomsten af flere enskilda forn- sakssamlingar, utan äfven genom en något hastigare tillväxt af Statens Historiska Museum. Antalet af de för detta museum erhållna fynd, hvilket under vårt århundrades två första decen- nier sällan öfversteg 1 eller 2 på året, höjde sig småningom till 10 à 15; och under senare hälften af 1820-talet fingo samlin- garna en jemförelsevis betydlig tillökning genom de fornsaker, som dåvarande pastorsadjunkten Ekdahl insamlat under sina på offentlig bekostnad företagna resor, hufvudsakligen på Gotland. År 1837 dog riksantiqvarien Liljegren och efterträddes af Bror Emil Hildebrand, hvilken med skäl kan betraktas såsom 264 den egentlige skaparen af vårt historiska museum, på samma sätt som hans vän konferentsrådet Thomsen har äran af den Kjöbenhavnska Oldsagssamlingens samtidigt inträffande uppblom- string. De förtjenster, riksantiqvarien Hildebrand genom sitt nära 40-åriga rastlösa arbete för bildandet af ett stort svenskt historiskt museum förvärfvat sig om den nordiska fornforsknin- gen, gifva honom rättmätiga anspråk på vetenskapens och na- tionens tacksamhet. Men för att fullt uppskatta betydelsen af hans verksamhet i detta fall, bör man ihågkomma de många svårigheter, hvilka ett sådant företag mött och som endast kun- nat besegras genom en ovanlig energi i förening med en kan- ske ännu ovanligare arbetsförmåga. Med hvilken rätt man kan kalla riksantiqvarien Hildebrand museets skapare, visas lätt, om vi få anföra följande förhållan- den. År 1837 innehöllo samlingarna omkring 200 fornsaker från stenåldern och 60 från bronsåldern. För närvarande eger mu· seet öfver 16,000 fornsaker af sten och 1350 n:r från brons- åldern. - Af de i Sverige till ett betydligt antal funna och för kännedomen om vår äldre jernålder i så hög grad vigtiga ro- merska och byzantinska mynten hade före 1837 ej mer än om- kring 210 blifvit inlösta, under det att i nuvarande stund omkring 4,000 sådana i svensk jord anträffade mynt äro med samlingarna införlifvade. - Ehuru fornsaker af guld och silfver redan tidigt lyckats ådraga sig uppmärksamheten och derföre blifvit företrädesvis bevarade i statens museum, och ehuru så- ledes tillväxten i detta afseende under den sista mansåldern måste vara jemförelsevis liten, finner man dock äfven häruti en högst betydlig tillökning. År 1837 funnos nämligen i samlin- garna endast omkring 130 fornsaker af guld; nu eger museet omkring 600 sådana arbeten (allt från hednatiden och utom mynt). Då man besinnar, att alla dessa nu omnämnda fornsaker och de många tusen andra som finnas på museet äro hittade i Sverige, att de fleste af dem äro anträffade under detta århun- drade, och att det som förvaras i Statens Historiska Museum en- dast är en, kanske ringa, del af hvad man under de sista 70 åren funnit, - så kan man med skäl förvånas öfver den sven- ska jordens rikedom på minnen från forna dagar. För att ännu bättre åskådliggöra detta, och för att tillika gifva ett prof på 265 museets årliga tillväxt på senare tiden, ber jag att få hänvisa till tabellen å sid. 269. De under de sist förflutna sex åren (1869-1874) funna och för statens räkning inlösta guldsakerna från hednatiden väga tillsammans 9 @ 47 ort, och silfverarbetena ej mindre än 90 @ 90 ort (mynten deruti inräknade), således under sex år en cent- ner ädla metaller. En icke obetydlig del af det som under dessa, liksom un- der andra, år tillkommit till samlingarna, är skänkt dels af en- skilda personer, dels af församlingar och andra korporationer. En mindre del af de saker, som nu förvaras på museet, äro de- ponerade der, isynnerhet af kyrkor; eganderätten öfverflyttas då icke på museet, men så länge saken får stanna qvar der, gör den forskaren samma nytta som de öfriga till samlingarna hörande föremålen. Största delen af museets innehåll är dock kontant inköpt, antingen direkte från hittarne, eller från enskilda samlare, eller kyrkor m. m. För närvarande, från 1858 års början, är till så- dant förökande af samlingarna af riksdagen anvisadt ett årligt anslag af 5,000 rdr *). Men då riksantiqvarien Hildebrand mot- tog vården af museet, fanns icke något sådant anslag, utan Vit- terhets-akademien måste antingen med egna medel inköpa de fynd som erbjödos, eller i hvarje särskildt fall ingå till Kongl. Maj:t med anhållan om medels anvisande till fyndets inlösen. Först vid 1840 års riksdag lyckades det akademien att till sam- lingarnas ökande erhålla ett anslag af 1,000 rdr bko, hvilken summa sedan småningom ökats till nyssnämnda belopp. Bristen på penningemedel var icke det enda hinder som riksantiqvarien Hildebrand haft att öfvervinna vid bildandet af museet. En annan mötte honom vid början af hans verksam- het, nämligen svårigheten att för Vitterhets-akademiens dåva- rande ledamöter ådagalägga nödvändigheten att icke anse mu- seets behof vara tillfredsstälda med några få representanter för hvarje grupp af fornsaker, utan att söka åstadkomma en så stor och fullständig samling som möjligt, för att visa de olika for- mernas öfvergång i och utveckling ur hvarandra samt deras *) Kongl. Maj:t har, på Vitterhets-akademiens hemställan, hos nu församlade riksdag begärt, att beloppet måtte höjas till 6,000 kronor årligen. 266 geografiska utbredning. Så egde museet t. ex., såsom vi redan nämnt, år 1837 endast omkring 200 fornsaker från stenåldern, och det var först efter långvariga öfverläggningar riksantiqva- rien år 1845 lyckades genomdrifva ett beslut om inköp af någon bland de många samlingar af dylika fornsaker, som redan vid denna tid funnos i Skåne. Den första af de sålunda för musei räkning inköpta stensamlingarna gick emellertid förlorad med det fartyg, som skulle föra den till Stockholm, men som förliste i Östersjön. Detta afskräckte emellertid icke från försökets upprepande, och förteckningen å sid. 270 visar, hvilken värderik tillväxt museet under de sista trettio åren erhållit genom inför- lifvandet af enskilda samlingar. Ännu ett mycket betydligt hinder för museets tillväxt och möjlighet att uppfylla sitt ändamål måste af riksantiqvarien Hildebrand besegras. Ända till år 1846 förvarades samlingarna i ett par små och i många afseenden olämpliga rum uti kungliga Slottet. Nämnda år flyttades de till det för statens räkning in- köpta huset i hörnet af Skeppsbron och Slottsbacken, beläget på samma plats, der elektriska telegrafverket nu har sin lokal. Hela våningen två trappor upp blef nu upplåten åt Vitterhets- akademien samt de under dess inseende stälda samlingarna, och denna lägenhet ansågs af mången i början vara alldeles för stor för dessa samlingars behof. Riksantiqvarien Hildebrand var dock af en annan åsigt, och på mindre än 20 år hade museet vuxit så, att alla rummen voro till trängsel uppfylda, och en högst betydlig del af samlingarna icke kunde hållas tillgänglig för allmänheten af brist på utrymme. Hösten 1865 började inflyttningen i den nuvarande lokalen, bottenvåningen i Nationalmuseum, och äfven det stora utrymme som der finnes är redan till fullo begagnadt. Först sedan museet erhållit denna lokal, kunde samlingen af större kyrkliga fornsaker, såsom altarskåp, dopfuntar, graf- stenar o. d. med allvar begynnas. Före 1865 egde museet t. ex. endast 5 altarskåp och 2 dopfuntar, nu finnas der redan mer än 30 större och mindre sådana altarprydnader och 19 dopfuntar. Före museets flyttning till dess nuvarande lokal var det tillgängligt för allmänheten utan afgift en gång i veckan. Från och med den 15 juni 1866, då Nationalmuseum invigdes, har hvem som helst haft fritt tillträde till historiska museet två 267 gånger i veckan, nämligen tisdagar och fredagar kl. 12-3 (under den mörka årstiden, oktober-april månader, kl. 12-2). Nu besökas också dessa samlingar af 25 à 30 tusen personer om året - ett antal som säkerligen skulle fördubblas, om det kunde beredas tillfälle att hafva museet öppet äfven på sön- dagsmiddagarna. Alla helgfria dagar står det dessutom forska- ren fritt att studera icke blott fornsakerna utan äfven de stora samlingar af afbildningar och antiqvariskt-topografiska anteck- ningar, som finnas i Vitterhets-akademiens arkiv. År 1872 utkom en redogörelse för museets vigtigaste inne- håll under titeln "Statens Historiska Museum. Kort beskrifning till vägledning för de besökande, på uppdrag af Kongl. Vitter- hets, Historie och Antiqvitets Akademien, utarbetad af Oscar Montelius". En andra omarbetad upplaga af denna katalog är tryckt år 1874. En illustrerad katalog öfver ''Statens Historiska Museum och Kongl. Myntkabinettet" utgafs år 1873 af d:r Hans Hildebrand; och samma år utkom första häftet af ett stort praktverk "Teck- ningar ur svenska Statens Historiska Museum, utgifna af Bror Emil Hildebrand och Hans Hildebrand". De förnämsta i museet förvarade fornsakerna från hedna- tiden äro äfven afbildade i "Svenska fornsaker, ordnade och förklarade af Oscar Montelius, tecknade på trä af C. F. Lind- berg" (Stockholm 1872-74). Att noggrant uppgifva antalet af de i museet förvarade fornsakerna från Sveriges hednatid och medeltid, är icke f. n. möjligt. Säkerligen uppgår detta antal - om man deri inbe- räknar de i Sverige funna mynt som äro preglade under nämnda tid - till mer än 150,000. Alla till museet och kongl. mynt- kabinettet nu hörande föremål äro visserligen i inventariet upp- tagna under endast omkring 5,420 n:r, men detta beror derpå, att allt som på en gång inkommer till samlingen från samma person eller samma ställe intages i inventariet under en num- mer. Så är t. ex. hvar och en af de med museet förenade en- skilda samlingarna - af hvilka flere innehålla öfver 1,000 forn- saker - upptagna under en nummer. T illväxten af Statens M useum under åren 1801-1825. T illväxten af Statens M useum under åren 1869-1874. Ö fversigt öfver de m ed Statens H istoriska M useum nu förenade enskilda fornsakssam lingar. 272 Utom Statens Historiska Museum finnas följande II. Offentliga fornsakssamlingar i Sverige. 1. Carlstads Elementarläroverks samling. Enligt en af nuvarande föreståndaren, hr lektor Th. Säve, omsorgsfullt upprättad och mig benäget meddelad handskrifven förteckning, innehöll denna samling år 1874 nära 350 fornsaker af sten, nämligen 172 vapen och verktyg af flinta (utom åtskil- liga spånor och skärfvor) samt 174 saker af andra stenslag. I sistnämnda summa äro dock inberäknade 10 à 20 nummer, hvilka säkerligen äro yngre än stenåldern. En stor del af dessa sten- saker, nämligen 129 af flinta och 20 af andra stenslag, hafva hört till en troligen för längre tid sedan åt läroverket förvärfvad samling, om hvilken närmare uppgifter för närvarande saknas, men som sannolikt förskrifver sig från Skåne. Detta visas af det jemförelsevis stora antalet flintsaker, 86 % af hela samlin- gen, hvilket just är betecknande för samlingar af fornsaker från Skånes stenålder, under det att ett motsatt förhållande eger rum i mellersta Sverige och särskildt i Vermland. Af de öfriga i läroverkets samling förvarade stensakerna ( 43 af flinta och 154 af andra stenslag) äro de allra flesta, om icke alla, funna i Carlstads stift, d. v. s. Vermland och Dalsland. En betydlig del af dem är skänkt till läroverket af den nitiske fornvännen, prosten theol. d:r Anders Lignell, författaren till den bekanta antiqvarisk-topografiska "Beskrifningen öfver grefskapet Dal". De i samlingen förvarade fornsakerna från brons- och jern- åldern samt från medeltiden äro få och i allmänhet utan större betydelse. Bland minnena från jernåldern märkas två ovala spännbucklor, funna i en ättehög vid Högsäters prestgård på Dalsland, de enda spännen af detta slag som man f. n. känner från nämnda landskap*). ') Se Vitterh.-akademiens månadsblad för 1873, sid. 178. 273 2. Dals Fornminnesförenings samling på Billingsfors. Den samling, som tillhör den för ett år sedan bildade Dals Fornminnesförening, förvaras på Billingsfors, der föreningens ord- förande herr brukspatron A. W. Wærn bor. Enligt meddelande af föreningens vice ordförande herr P. Andersson i Högkil in- nehöll samlingen redan i juni månad sistlidna år omkring 100 fornsaker af sten, alla funna i Dalsland, samt en stridsklubba af brons, närmast liknande den som är afbildad i prof. Nilssons "Bronsåldern" 2:a upplagan, pl. 3 fig. 33; dock är den öfver allt försedd med taggar. Dessa bronsklubbor tillhöra utan tvifvel medeltiden*). - Föreningen har sedermera bland annat erhållit en större slipsten från stenåldern, närmast lik fig. 6 i "Sv. forns."; den är funnen å Rådane egor i Krokstads socken, Bohuslän. 3. Dalarnes Fornminnesförenings samling i Falun. I det år 1873 utgifna andra häftet af Dalarnes Fornminnes- förenings tidskrift (sid. 101-105) meddelas en "Förteckning öf- ver Dalarnes Fornminnesförenings samlingar". Dessa innehöllo nämnda år 44 fornsaker från stenåldern, de flesta funna i Da- larne**), några arbeten af brons och jern från jernåldern, samt några minnen från medeltiden. Samlingens vårdare är f. n. läroverksadjunkten d:r A. Steffenburg. 4. Gefle Museum. Denna samling, hvilken tillkommit isynnerhet genom den be- kante fornforskaren lektor C. F. Vibergs förtjenst, blef till större delen förstörd vid den brand, som år 1869 lade staden i aska. Om de i museet förvarade jernvapnen från hednatiden har lektor Viberg sedermera lemnat en utförlig redogörelse i 4:de häftet af denna tidskrift, sid. 22 följ. - Se för öfrigt Gestriklands Fornminnesförenings årsberättelser för 1863-66, tryckta såsom tillägg till "Gestriklands runstenar" af C. F. Viberg (Gefle 1865 -67), samt "Antiqvarisk tidskrift för Sverige", 3:dje delen, sid. 185 m. m. *) Se "Månadsbladet" 1875, sid. 20. **) Se "Antiqv. tidskrift f. Sverige", 3:dje delen, sid. 188 och 410, samt författarens uppsats om "Minnen från Lapparnes stenålder i Sve- rige" i "Månadsbladet" 1874, sid. 97 följ. 274 5. Göteborgs Museum. Den arkeologisk-historiska afdelningen af detta museum räknar sin egentliga tillvaro först från år 1865, då vården af de få i museet befintliga fornsakerna anförtroddes åt den för sin kär- lek till forntida minnen och för sin stora förmåga att i bild återgifva dem bekante artisten Gustaf Brusewitz. Denne, hvilken redan år 1867 utgaf en utförlig katalog öfver samlingen*), är ännu dess föreståndare. Museet eger omkring 700 fornsaker af sten, bland hvilka något mer än hälften äro funna i Bohuslän; de öfriga hufvud- sakligen i Vestergötland, Dalsland och Östergötland. Bland de förstnämnda märkes en stenhammare af mycket ovanlig form, med inristade zigzaglinier, funnen å det s. k. Vidde-berget eller Brottkärrs Vette i Stala socken, på ön Oroust. Den är afbil- dad i förf:s "Bohuslänska fornsaker" fig. 19 sid. 9, och i "Sve- riges forntid", texten, fig. 79 sid. 94. Äfven från brons- och jernåldern eger museet åtskilliga minnen af värde, såsom t. ex. en ovanligt stor "tutulus" eller sköldplåt af brons från bronsåldern, funnen i ett stenkummel vid Morup i Fanrås härad, Halland; - ett par "fibulor" (båg- formiga spännen) från den äldre jernåldern, afbildade i förf:s "Från jernåldern", pl. 5 fig. 6 och 9; - två guldbrakteater, at hvilka den ena, afbildad i "Från jernåldern" pl. 1 f. 22 (fynd n:o 309), är funnen vid Tösslanda i Foxerna socken, Vester- götland, och den andra troligen i Uppland; - en större kullrig sten med en mängd skålformiga fördjupningar ("elfqvarn"). Bland minnena från medeltiden böra nämnas: en dopfunt från Skredsviks kyrka i Bohuslän, afbildad å sid. 324 i Bruse- witz' "Elfsyssel"; - en annan dopfunt, från Månstads kyrka i Vestergötland; - en jernbeslagen dörr från Åsarps kyrka i Vestergötland; - Thorgeir Symunarsons hustrus grafsten med årtalet 1320; - Konghälls gamla sigill, afbildadt i "Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och histo- ria" (sid. 96);- en S:t Anna-bild från Jörlanda kyrka i Bohus- län; - m. fl. saker. *) "Förteckning öfver Göteborgs Musei arkeologiska och etnogra- fiska samlingar". Göteborg 1867. - En ny, omarbetad upplaga utkom år 1870. De här ofvan meddelade uppgifterna om samlingen äro dels hemtade ur denna katalog, dels enskildt meddelade af hr Brusewitz. 275 I den zoologiska afdelningen af museet förvaras dessutom några menniskokranier samt några spjutspetsar af flinta funna i en stenkista vid Assleröd i Tossene socken, Bohuslän ; - detta intressanta fynd är beskrifvet af hr intendenten A. W. Malm i "Forhandlingerne ved de skandinaviske naturforskeres 11:te möde i Kjöbenhavn, juli 1873'' (sid. 619 följ. ; se äfven "Bohuslänska fornsaker", sid. 18 -19). 6. Hallands Fornminnesförenings samling i Halmstad. Denna samling, som innehåller omkr. 100 n:r, nästan alla från stenåldern, är helt och hållet bildad genom gåfvor till för- eningen. Den dyrbaraste af dessa gåfvor är den af hr prosten och kyrkoherden i Eldsberga församling Lars Olof Stendahl bildade, af 87 halländska fornsaker från stenåldern bestående samling, som han år 1866 skänkte till föreningen. De i foreningens ego befintliga fornsakerna från hednatiden äro beskrifna i den andra afdelningen af författarens i före- ningens årsskrift (sid. 121-205) år 1872 tryckta redogörelse för "Halländska fornsaker från hednatiden". Efter sistnämnda år lär föreningens samling icke hafva erhållit någon nämnvärd tillökning. 7 och 8. Helsinglands Fornminnesällskaps samlingar i Hudiksvall och i Enångers kyrka. I Hudiksvalls Elementarläroverk förvaras de fornsaker från hednatiden som sällskapet eger. De till samlingen hörande fornsakerna af skiffer äro beskrifna i författarens afhandling om "Minnen från Lapparnes stenålder i Sverige'', tryckt i "Må- nadsbladet" för år 1874, sid. 97 o. följ. De öfriga i samlingna förvarade fornsakerna från stenåldern beskrifvas i rorfattarens i "Antiqvarisk tidskrift för Sverige", 3:dje delen (sid. 184), intagna uppsats om "Bronsåldern i norra och mellersta Sverige". - Några fornsaker af brons, som med säkerhet kunna hänföras till bronsåldern, finnas icke i Fornminnesällskapets samling, liksom några sådana arbeten öfver hufvud icke äro kända från Helsingland. - De vigtigaste i samlingen förvarade minnena från jernåldern, isynnerhet de från periodens förra del, äro beskrifna 276 i doktor Hildebrands afhandling om "Den äldre jernåldern i Norrland", införd i "Antiqvarisk tidskrift för Sverige", 2:a delen (se sid. 277 följ.); några af de vigtigare sakerna äro afbildade der (sid. 279, 281, 300 och 301). Enligt benäget meddelande af herr läroverks-adjunkten doktor J. A. Viström, samlingens vår- dare, har sällskapet i slutet af år 1873 lyckats erhålla ett märk- ligt, ehuru olyckligtvis ej oskadadt, stort likarmadt bågspänne af brons, närmast likt fig. 443 i förf:s "Svenska fornsaker" (eller snarare fig. 1 å pl. 1 i andra delen af "Antiqv. tidskr. f. Sverige"). I Enångers gamla, ej längre till gudstjenst begagnade kyrka har Fornminnesällskapet anordnat en rikhaltig och dyrbar samling af minnen från medeltiden. Bland dem torde särskildt förtjena att nämnas en Anna-bild med inskriften JAAK HAAKEN GULLESON MALER och årtalet MVCXX ( = 1520); samt ett äfven af Håken Gulleson förfärdigadt, fordom Tuna kyrka tillhörigt, altarskåp med bilder af S:t Nicolaus, S:t Lars och S:t Stefan *). Sådana med en svensk konstnärs namn tecknade altarprydnader från medeltiden äro annars mycket sällsynta. 9. Hernösands Elementarläroverks samling. Hernösands Elementarläroverk eger, enligt meddelande af hr riksantiqvaren Hildebrand, icke blott några i Ångermanland funna fornsaker, - se förf:s. uppsats om "Minnen från Lappar- nes stenålder i Sverige" ("Månadsbladet" 1874 sid. 97 och följ.) - utan äfven en af landshöfding Gynther skänkt samling af fornsaker från sydligare trakter, sannolikt mest från Skåne. 10. Folkhögskolan på Hvilan i Skåne, mellan Lund och Malmö, eger, enligt meddelande af föreståndaren hr docenten L. Holm- ström, en genom gåfvor af eleverna tillkommen samling af 60 fornsaker, nämligen 59 af sten och ett stycke af ett bronssvärd **). *) Se H. Hildebrand, "Bidrag till svenska medeltidens konsthistoria" i "Antiqvarisk tidskrift för Sverige", 2:a delen, sid. 408. **) Dessutom hafva till några andra folkhögskolor samt till samt- liga folkskolelärare-seminarierna i riket smärre samlingar af fornsaker från stenåldern blifvit från Statens Historiska Museum utlemnade för att begagnas vid undervisningen. 277 11. Jönköpings Elementarläroverks samling. Denna ej särdeles betydliga samling är af intresse der- före att här förvaras några fornsaker af sten från den på så- dana minnen jemförelsevis ganska fattiga trakten kring Jönkö- ping. Genom inköp af en liten samling, som tillhört hr asses- sor Monthan har för samlingen dessutom förvärfvats ett intres- sant fynd af 7 dolkar och spjutspetsar af flinta samt ett nål- bryne af skiffer ( = fig. 4 i "Sv. forns."), anträffade år 1820 i en 14 fot lång, af en hög täckt stenkista vid Ed i Voxtorps socken, Östbo härad, Jönköpings län. Grafven och fornsakerna äro af- bildade och beskrifna i Liljegrens och Brunii "Nordiska fornlem- ningar", pl. XLIII och LXXVIII. - Samlingen eger intet minne från bronsåldern, men några bronsspännen från jernåldern och ett litet fyrkantigt bronsbeslag med vackra drakslingor på fram- sidan. 12. Kalmar Elementarläroverks samling. Redan före detta århundrades början synes man hafva i Kalmar Stift-bibliothek, liksom å flere andra dylika ställen, för- varat några jordfunna fornsaker. I en redogörelse för Elemen- tarläroverkets fornsakssamling, som den flitige forskaren i Kal- mar stads och slotts häfder herr doktor Sylvander för några år sedan hade godheten meddela mig, nämnes: "Två griftlampor (?) af brons, hittade 1780 i en hög å Fröbygårda egor på Öland. Finnas ej numera bland samlingarna. De förstördes vid biblio- thekets brand år 1800". De fornsaker och mynt som nu till- höra läroverkets samling torde alltså förskrifva sig från detta århundrade. Olyckligtvis saknas dock i afseende på de flesta fynden upplysningar både om tid och ställe. Bland de här för- varade fornsakerna böra vi särskildt nämna några spännen ("fi- bulor") från den äldre jernåldern samt två lerkärl, afbildade fig. 14 och 15 å pl. 11 i Stråles "Grafkärl funna i svensk jord"; åtminstone det förra kärlet synes kunna hänföras till den äldre jernåldern. Dessutom hafva under detta århundrade för stiftsbibliothe- ket och läroverkets samlingar flere fynd af romerska och andra under vår hednatid preglade mynt blifvit förvärfvade. Det betydligaste är ett vid Hulterstad på Öland anträffadt fynd af 79 romerska silfvermynt ("denarer"), det äldsta pregladt 278 för kejs. Vespasianus (70-79) och det yngsta för kejs Alexan- der Severus (222-235*). Dessutom eger läroverkets myntsam- ling några på Öland funna romerska och byzantinska guldmynt ("solidi") från det 5:te århundradet efter Kr. f. De senare äro beskrifna i Ahlqvists "Ölands historia" (II: 2 sid. 300 och 301) och i författarens "Från jernåldern" (fynd n:is 139 och 172). 13. Kalmar läns Fornminnesförenings samling på Kalmar slott. Utom den äldre med Elementarläroverket förenade samlin- gen har i Kalmar under de senare åren äfven en annan forn- sakssamling bildats af den år 1871 stiftade Fornminnesföre- ningen för länet. Sistnämnda samling innehöll sommaren 1874, enligt benäget meddelande af herr landskamereraren J. A. Sö- dermark, 90 fornsaker, nämligen 77 af sten, 7 bronssaker från bronsåldern och 6 bronssaker från jernåldern; nästan alla funna på Öland eller i Småland. Bland minnena från bronsåldern märkes en stor ring med utplattade, i uppåtböjda spiraler slu- tande ändar (lik fig. 231 i "Sv. forns.''); den är funnen nära Borgholm på Öland. 14. Kristianstads Elementarläroverks samling. Samlingen är, enligt meddelande af herr lektor A. Ahlén, dess nu varande vårdare, grundlagd omkring år 1859 och till- kommen uteslutande genom gåfvor. Vid början af innevarande år bestod den af 90 fornsaker, nämligen 76 från stenåldern och 14 från bronsåldern, de allra flesta funna i trakten kring Kris- tianstad, några på gränsen till Blekinge. Bland minnena från bronsåldern märkas: en bronsnål lik fig. 217 i "Sv. forns." med guldbelagd skifva; en bronsnål lik fig. 219 i "Sv. forns." med guldbelagd tvärstång; en gjutform af sten, å ena sidan (afbildad fig. 210 i "Sv. forns.") för gjutning af två knifvar, å den andra (lik fig. 209 i "Sv. forns") för fyra sågar; samt båda hälfterna af en gjutform för celter (lika fig. 211 i "Sv. forns.''**). *) Ahlqvist, "Ölands historia och beskrifning", 2:a delens 2:a häfte sid . 62, och förf:s "Från jernåldern", fynd n:o 23. **) Se förf:s uppsats om "Gjutformar från bronsåldern" i K. Vitt. Hist. o. Ant. Akad:s Månadsblad för 1872 (sid. 102). 279 15. Kristinahamns Elementarläroverks samling. Sommaren 1874 egde denna jemförelsevis ganska betydliga samling, enligt benäget meddelande af den nitiske forskaren i Vermlands fornminnen herr J. W. Alsterlund, kollega vid läro- verket, 106 fornsaker af sten samt ett i Varnums-elfven vid Kristinehamn funnet bronssvärd, beskrifvet i förf:s afhandling om "Bronsåldern i norra och mellersta Sverige" (Antiqv. tidskr. för Sv." 3 sid. 370). Af stensakerna äro 83 från Vermland, 8 från Dalsland, 4 från Vestergötland, 10 från Skåne och 1 (en flintknif) troligen från Uppland. 16. Landskrona Elementarläroverks samling. Denna samling, som grundades af läroverkets nuvarande rektor hr N. P. Nilsson år 1861 och alltsedan i honom haft sin vårdare, är helt och hållet bildad genom gåfvor. Enligt den af rektor Nilsson upprättade och mig benäget meddelade förteck- ningen öfver samlingen, innehåller denna nu (i februari 1875) omkr. 650 i Skåne funna fornsaker, af hvilka 600 förskrifva sig från stenåldern; 530 bland dem äro af flinta. Från bronsåldern finnas 12 arbeten af brons, bland hvilka isynnerhet märkas fyra större stycken af två präktiga, med in- lagda S-formiga sirater prydda bronslurar, funna år 1867 i en grafhög i Borreby socken af Harjagers härad, Skåne. Såsom ett till den ena luren hörande mindre stycke visar, har denna nedtill slutat i en sådan rund skifva med stora upphöjda bucklor som ses fig. 199 och 201 i Worsaaes "Nordiske Oldsager". Från jernåldern eger denna samling - liksom de flesta andra skånska - endast få minnen. 17 och 18. Linköpings Stiftsbibliotheks och Östergötlands Fornminnes- förenings samlingar. Sedan länge hafva åtskilliga fornsaker förvarats i stiftsbi- bliotheket, och Fornminnesföreningen, stiftad år 1864, har äfven anlagt en sådan samling; båda samlingarna komma dock troligen att snart förenas. Deras vårdare är bibliothekarien E. H. Seger- steen. De lära f. n. tillsammans innehålla 100-200 fornsaker 280 af sten, nästan alla funna i Östergötland. Bland dem märkas isynnerhet ett stort graffynd från Svanshals socken nära Ske- ninge i Östergötland, som är beskrifvet i förf:s "Sveriges forn- tid", texten, sid. 147. - Äfven från brons- och jernåldern, samt medeltiden finnas flere fornsaker, bland hvilka vi särskildt böra nämna ett vackert bronssvärd likt fig. 154 i "Sv. forns.", funnet vid foten af Kolmorden i Krokeks socken, nära Bråviken, samt en ovanligt stor och präktig skaftcelt af brons med blågrön glän- sande erg, lik fig. 143 i "Sv. forns.", af 12,2 tums längd. 19. Lunds Universitets Historiska Museum. Denna samling, en af de mera betydande i Europa och näst Staten Historiska Museum den största i Sverige, räknar lik- som flere andra af universitetets samlingar sina anor från det museum, som år 1735 grundades derigenom att Kilian Stobæus, Linnés lärare och universitetets förste professor i naturvetenskap, under sitt rektorat nämnda år till universitetet skänkte sina samlingar af naturalster, "curiosa och skånska antiqviteter". Först sjuttio år senare, 1805, var det emellertid som det historiska museet kan sägas hafva erhållit en sjelfständig tillvaro, på samma gång som det fick en betydande tillvext derigenom, att professorerna Anders Jahan Retzius och Nils Henrik Sjöborg dit skänkte sina enskilda samlingar. Museet innehöll då ungefär 350 föremål. Sjöborg kan, såsom vi redan i det föregående antydt, med skäl betraktas såsom den hvilken vid detta århundrades början väckte fornforskningen till nytt lif. Nordisk fornkunskap ingick i den akademiska undervisningen under denna tid; ofta erbjöd Sjöborg utom den offentliga äfven enskild undervisning i nor- diska antiqviteter och förenade dermed förevisning af det histo- riska museet. Att hans verksamhet i detta hänseende icke var utan frukter, derom vitnar mängden af dem som under hans ledning utbildade sig till fornforskare och samlare, såsom Lilje- gren, Brunius, Bexell m. fl. På 1820-talet förenades åter med museet två enskilda sam- lingar: professor M. Fremlings och adjunkten Sven Hylanders, hvilka samlingar efter egarnes död tillföllo universitetet. 281 Under åren 1830-1833 var Bror Emil Hildebrand amanuens vid historiska museet, hvilket ännu forvarar månget prof på hans nitiska verksamhet, bland annat en af honom upprättad katalog öfver de i samlingen forvarade föremålen från stenåldern, den forsta speciella, systematiskt ordnade och beskrifvande ka- talog som museet egt. Antalet fornsaker från stenåldern uppgår enligt denna katalog till 411 stycken, hvilka nästan alla genom gåfvor kommit i samlingens ego. Först genom universitetets stat af den 30 dec. 1837 erhöll museet ett fast årligt anslag, hvilket dock icke är större än 240 kronor. På 1840-talet inköptes en i trakten kring Trelleborg bildad samling af omkr. 850 n:r. Den största af alla de gåfvor som museet fått mottaga var en år 1849 af öfverste Sjökrona skänkt samling af fornsaker, uppgående till ett antal af omkring 900 föremål. Den mest betydande tillökning, som historiska museet se- dan sin stiftelse erhållit, vanns emellertid år 1851 genom den då inköpta samling af fornsaker, som prof. Sven Nilsson under mera än ett fjerdedels århundrades forskningar på detta område bildat. Denna samling, den största enskilta samling af forn- saker från hednatiden som funnits i Sverige, innehöll 2,975 num- mer, af hvilka omkring 2,350 voro af sten. År 1867 inköptes en af ryttmästaren von Gerber bildad sam- ling af omkring 1750 n:r; den betydligaste samling som näst den Nilssonska förvärfvats för museet. I museet förvaras f. n. omkring 7800 fornsaker från hedna- tiden, af hvilka ungef. 6, 700 tillhöra stenåldern, 432 bronsåldern och de öfriga jernåldern; med få undantag äro de alla funna i Skåne. Äfven samlingen af minnen från medeltiden är mycket betydande och utan jemförelse den största i Sverige, näst Statens Historiska Museum. Dessutom eger museet ett icke ringa antal fornsaker från andra europeiska länder än Sverige, samt en mängd ethnografiska föremål. En särskild betydelse för den svenska fornforskningens historia eger Lunds Historiska Museum derigenom att här för- varas nästan alla originalen till afbildningarna i prof. Nilssons klassiska verk om "Stenåldern". Äfven flertalet af de i 2:a upp- 282 lagan af hans stora arbete om "Bronsåldern" afbildade föremålen förvaras i Lunds museum*). Andra i samma museum befintliga fornsaker från stenåldern och bronsåldern äro afbildade i rektor N. G. Bruzelii "Svenska fornlemningar" (häft 1 och 2; Lund 1853 och 1860); i förf:s "Svenska fornsaker",**) m. fl. arbeten. Då vi icke här kunna redogöra för alla de vigtigaste i mu- seet förvarade föremålen från dessa båda perioder, måste vi inskränka oss till att fästa uppmärksamheten på några af de märkligaste: en stenhammare af mycket ovanlig form från Bo- huslän, afbildad fig. 136 i prof. Nilssons "Stenåldern" (närmast lik fig. 79 i "Sveriges forntid", texten sid. 94); - en spjutspets af skiffer från Kolmorden ***); - 7 harpunspetsar af ben, lika fig. 53 och 54 i "Sv. forns."; - 19 pilspetsar af ben med insatta flintskärfvor, lika fig. 88 i "Sveriges forntid", texten sid. 98 (en af dem är funnen i en torfmosse på ön Tjörn i Bohuslän); - 7 yxor eller hackor af horn †); - en präktig lur af brons, funnen i en torfmosse nära Lund och afbildad i Nilss. "Bronsåldern" pl. 4 fig. 50 samt fig. 178 i "Sv. forns."; - en sönderbruten dylik lur, funnen i en torfmosse vid Hind by nära Malmö (Bruze- lius, "Svenska fornlemningar" pl. 6 fig. 4); - ungefär hälften af en präktig med spiralsirater prydd sköldplåt från Halland, afbildad i Nilss. "Bronsåldern" pl. 4 fig. 43 ††); - 2 ovanligt stora och vackra, vid Lilla Beddinge i Vemmenhögs härad funna skaftcelter af 9, 7 och 9 tums längd, närmast lika fig. 143 i "Sv. forns.", (eggen ännu mera utsvängd); - en fig. 193 i "Sv. forns." afbildad knif af en i Norden mycket sällsynt men i Schweiz och angränsande länder allmän typ, hvilken knif, enligt en ny- ligen af prof. Nilsson mig meddelad uppgift, är funnen vid *) Nämligen pl. 1 fig. 7, 8; pl. 2 fig. 9, 10, 12-17, 19-21; pl. 3 fig. 26, 29, 30, 36-39, 42; pl. 4 fig. 43-46, 48-50, 52, 53; pl. 5 fig. 58, 62-69, 74-76; - samt i texten figuren å sid. 49. **) Fig. 37, 105, 178, 185, 189, 193, 203, 205, 206, 236 och 247. Om de i "Sv. forns." afbildade fornsaker i Lunds museum, som tillhöra jernåldern, se här nedan. ***) Afbildad fig. 61 i Nilss. "Stenåldern". Se förf:s uppsats om "Minnen af Lapparnes stenålder i Sverige", i Månadsbl. 1874 (sid. 97). †) Sådana harpun- och pilspetsar af ben samt yxor af horn äro eljest ganska sällsynta. ††) Se "Hallands fornminnes-förenings årsskrift", sid. 194. 283 Hoby i trakten af Lund; - en präktig spiralarmring i 20 hvarf, funnen i Hjersås socken, Östra Göinge härad, och afbildad fig. 236 i "Sv. forns."; - ena hälften af en gjutf orm af sten för hålcelter, funnen i Hoby socken, Torna härad, och afbildad i Nilss. "Bronsåldern", pl. 4 fig. 48. Bland de "samlade fynden" från sten- och bronsåldern böra vi särskildt nämna följande: en båtformig stenhammare, ett söndrigt lerkärl och en genomborrad svinbete, funna jemte flere skelett vid Hvellinge prestgård *); - 2 hängkärl närmast lika fig. 247 i "Sv. forns." (bottnen å det ena prydd med harpix-inlägg- ningar), samt 2 hålcelter och en söndrig ring, alla af brons, funna å Öllsjö bys egor, en half mil från Kristianstad ; - ett hängkärl af brons afbildadt fig. 247 i "Sv. forns.", samt bitar af ett dylikt, funna vid Herrestad; - 13 hålcelter, 18 sågar, 3 halsringar, 4 gjuthufvud m. m., allt af brons och funnet under dikning vid Odarslöf i Torna härad; - 13 hålcelter, 1 skaftcelt, 6 lansar, 4 svärd, 6 skäror, 2 spännen, 4 halsringar, 1 armring, 3 gjut- hufvud med flere saker (de flesta sönderbrutna), alla af brons och funna i ett lerkärl å Fredshögs egor i Rengs socken, Skytts härad**); - 2 hela och flere sönderbrutna halsringar af brons, alla lika fig. 227 i "Sv. forns." och funna jemte 5 hela dylika ringar vid Rönneberga högar; - 4 hela och 2 sönderbrutna halsringar af brons, alla lika fig. 227 i "Sv. forns.", funna vid Trolleberg, nära Lund; - samt flere graffynd från bronsåldern. Dessutom finnas i den med museet nu förenade Gerber'ska sam- lingen 15 halsringar af brons, alla af samma typ som fig. 227 i "Sv. forns." Dessa ringar, af hvilka 14 äro hela, hafva alla samma färg, som antyder, att de äro funna i en torfmosse och troligen tillsammans. Olyckligtvis är dock icke antecknadt, hvar och huru de äro anträffade; vi anse oss derföre böra uppmana hvar och en, som möjligen kan hafva kännedom om detta troli- gen under den sista mansåldern anträffade fynd, att derom med- dela upplysning. Bland de i Lunds Museum förvarade minnena från jernål- dern torde isynnerhet följande böra omnämnas: en jernfibula *) Bruzelius, "Svenska fornlemningar", 2:dra häftet, sid. 7-16 och pl. 4. **) Detta betydliga fynd är närmare beskrifvet i Bruzelii "Sv. forn- lemningar", 1:sta häftet, sid. 44 följ. 284 (bågformigt spänne) af ovanlig typ, funnen bland brända ben i en lerurna i Tanums socken, Bohuslän, och afbildad fig. 308 i "Sv. forns." ; - en fibula af brons, funnen i Skåne och afbildad fig. 321 i "Sv. forns." ; - 3 små bronsfibulor, ett litet bronsrör, 49 perlor af bernsten, glas m. m., funna jemte en lerurna och brända ben i en grusgraf vid Kyrkoby i Bara härad*) ; - 83 perlor af bernsten, glas o. dyl. samt bitar af en bronsfibula och en benkam, funna jemte ett skelett vid Lilla Uppåkra i Bara härad*) ; - några andra fibulor från den äldre delen af jern- åldern ; - ett vackert bågspänne af brons med infattade röda glasflusser, funnen nära Löddeköpinge i Skåne och afbildad pl. 8 fig. 2 i Bruzelii "Svenska fornlemningar" ; - två praktfulla bågspännen af rikt förgyldt silfver, funna tillsammans i Grönby socken, Skåne, och afbildade pl. 5 fig. 1 och 3 i förf:s "Från jernåldern" **); - en djurhufvudformad spännbuckla af brons (lik fig. 536 i "Sv. forns.") med runinskrift, funnen på Gotland samt afbildad i Bruzelii "Sv. fornlemn." pl. 9 fig. 2, och i Stephens' "The oldnorthern runic monuments", sid. 581 ; - ett stort spänne af en fyrsidig bronsplåt, hvars starkt förgylda öfversida är be- täckt med slingsirater, och på hvars undersida finnes en lång run- inskrift; detta spänne är funnet vid Skabersjö, samt afbildadt i Bruzelii "Sv. fornl.", pl. 9 fig. 1, och i Stephens' nyss anf. arbete, sid. 388; - en märkvärdig, med runor fulltecknad, 5,5 lång, smal amulett(?) af ben, funnen i Lindholms torfmosse, Vemmenhögs härad, Skåne, samt afbildad i Finn Magnusens "Runamo og Ru- nerne", pl. 4 fig. 11, och i Stephens' anf. arbete, sid. 219 ; - två bronskedjor till betsel***), af hvilka den ena är afbildad fig. *) Dessa båda fynd äro närmare beskrifna i Bruzelii "Svenska fornlemningar", 2:a häftet, sid. 92-94. **) Den senare är äfven återgifven fig. 441 i Sv. forns.; å denna teckning ses ett slags infattning kring öfverstycket, hvilken var lösfal- len och okänd, då ritningen för "Från jernåldern" gjordes. *** ) I Bruzelii "Svenska fornlemningar", (2:a häftet, sid. 97) redogö- res för en kemisk analys af dessa båda bronskedjor. - Enligt "Lunds Veckoblad" för den 16 januari 1833, är den ena af kedjorna "för om- kring 60 år sedan", d. v. s. omkr. år 1770, "hittad på 2 1/2 alns djup i en torfmosse vid Krageholm (i Skåne); på samma ställe träffades en annan del af samma betsel, men som förkommit, samt menniskoben, hvilka ej togos till vara." Man vet dock icke, om härmed åsyftas ori- ginalet till fig. 298 i Sv. forns. eller den andra i museet förvarade kedjan. 285 298 i "Sv. forns." ; - ett bronskärl, troligen romerskt arbete, funnet "i ett stenröse i Småland" och afbildadt pl. 8 fig. 4 i Bruzelii "Sv. fornlemn." (se sid. 97 *); - 10 guld brakteater, be- skrifna i en afhandling af Lindfors "Om guldbrakteater" och i förf:s "Från jernåldern", fynd n:is 286, 330, 332**), 339***), 340, 341, 342 och 353; jfr pl. 1 fig. 14 och 18, samt "Sv. forns." fig. 458 och 461; - ett troligen i Skåne anträffadt, med den Nilson'ska samligen till museet kommet silfverfynd, bestående af en liten flätad halsring, 6 armringar, en stor perla, några bitar af smyc- ken, samt 1/2 kufiskt, 1/2 anglosachsiskt (Æthelræds) och 24 tyska mynt, allt af silfver ; - ett större silfverfynd från Stäfvie i Skåne, bestående af åtskilliga bitar af smycken, tackor och stänger, funna jemte arabiska mynt ; - ett rundt spännsmycke af silf- ver (hvars midt består af en barbarisk imitation, troligen efter ett byzantiskt mynt†), funnet år 1729 vid Gärsnäs i Östra Herre- stads socken jemte en mängd andra prydnader och anglosach- siska, tyska m. fl. mynt af silfver; - 10 ovala spännbucklor, af hvilka dock endast en med visshet vetes vara funnen i Skåne (vid Skifvarp); - en med ett hak-kors prydd stigbygel af nästan ren koppar, funnen i en mosse vid Vallby i Vemmenhögs härad, samt afbildad och beskrifven i Bruzelii "Sv. fornlemn." pl. 8 fig. 1 och sid. 95. Dessutom förvaras i universitetets myntkabinett flere i Sve- rige funna romerska, byzantinska, arabiska m. fl. mynt; jfr "Från jernåldern" fynd n:is 13, 98 1/2, 132 och 138, "Månadsbl." 1872, sid. 57, 58 och 75; Tornberg, "Numi cufici" sid. XX; B. E. Hil- debrand, "Anglosachsiska mynt", sid. XLIII. Bland de många dyrbara minnen från medeltiden, som för- varas i museet, böra vi isynnerhet nämna: åtskilliga från Lunds domkyrka aflemnade dyrbarheter, såsom två biskopsskrudar, ett *) Den i samma arbete pl. 6 fig. 9 (se sid. 84) albildade och be- skrifna "bronsspegeln" från Öland är utan tvifvel en doppsko till en svärdsslida af samma slag som fig. 286 i "Sv. forns." **) Enligt "Lunds Veckoblad" för den 6 febr. 1833 hade museet "för 16 Rdr 32 sk. banco köpt en på Tirups hed i Skåne funnen guld- brakteat"; utan tvifvel den under n:o 332 i "Från jernåldern" beskrifna. ***)Den vid Filborna funna brakteaten förvaras nu i Lunds Mu- seum under n:o 6323. †) Afbildadt i "Atlas for nordisk Oldkyndighed", pl. 2 fi g. 24; jfr B. E. Hildebrand, "Anglosachsiska mynt'', sid. XLIII. 286 pallium och ett "humerale" (de båda sistnämnda, prof på en högt utvecklad konstskicklighet, äro beskrifna i Brunii "Skånes konsthistoria", sid. 604), två processionsfanor m. fl. saker, samt en mängd radband, skrifstift, handskrifter, silfvermynt, knifvar, kammar, spelkort m. m., funna vid restaurationen af domkyrkan, isynnerhet vid rifningen af golfvet under de gamla korstolarne; ett praktfullt altarskåp från Ystads S:t Petri kyrka; en medjern- beslag rikt utsirad dörr från Torrlösa kyrka, afbildad och be- skrifven af Brunius i "Skånes konsthistoria" pl. 10 fig. 1 och sid. 572, samt en dopfunt prydd med en groteskt skulpterad men- niskofigur; målade glasfönster från Skanörs kyrka, beskrifna i nyss anföra arbete sid. 616; några mycket sällsynta och egen- domliga kors af koppar med ingraverade figurer, från Flädie, Fjelie m. fl. kyrkor; "lavatorier" af messing i form af lejon från Fjelie och Ullstorps kyrkor, beskrifna af Brunius i anf. arbete sid. 601; några dryckeshorn, af hvilka ett synnerligen präktigt med dansk inskrift, och ett, kändt under namnet "Skönabäcks- hornet", med en längre runinskrift*); flere sigillstampar, som tillhört gillen m. m. i Skåne under medeltiden **); två schack- brickor af ben eller valrosstand, den ena föreställande en ryt- tare (konung?) med svärd i högra och en liten trekantig sköld i venstra handen (ryttarens hnfvud är afslaget); m. m. Professorn i historia är museets prefekt; men emedan den historiska professionens fleste innehafvare haft sitt intresse nä- stan uteslutande riktadt på de tider, som belysas af skrifna ur- kunder, har den egentliga vården af museet vanligen varit an- förtrodd åt en amanuens. Såsom amanuenser vid Lunds Histo- riska Museum finna vi också flere män, hvilka gjort sig väl för- tjenta om den svenska fornforskningen. Vi hafva redan nämnt Bror Emil Hildebrand, den nuvarande riksantiqvarien. Efter honom märkas isynnerhet docenten i romersk arkeologi och litteratur J. O. Lindfors (1839-50) och Nils Gustaf Bruzelius (1850-60), sedan 1855 äfven docent i nordisk arkeologi och nu rektor vid Y stads Elementarläroverk; samt, i senare tid, doktor El of Teg- nér. - Bruzelius inlade stor förtjenst om museet, särskildt ge- nom upprättandet af en utförlig handskrifven katalog öfver sam- *) Båda äro atbildade i Sjöborgs "Samlingar för Nordens forn- älskare", 2:a delen, fig. 148 och 154. **) Se Sjöborgs nyss anf. arb., 2:a delen. 287 lingen, och Tegnér skref museets historia*). Museets nuvarande prefekt är professor Odhner och dess amanuens doktor O. Holst. I Lunds Veckoblad hafva en lång följd af år redogörelser lemnats för de många gåfvor museet fått mottaga, och Sjöborg meddelar i sina "Samlingar för Nordens fornälskare" (2:a delen, sid. 185 följ.) en utförlig skildring af de vigtigaste saker, som förvarades i museet vid midten af 1820-talet; hvarjemte, såsom vi redan nämnt, en mängd af de till museet hörande fornsakerna äro afbildade eller beskrifna i arbeten af Nilsson, Bruzelius m. fl. I senaste tid har fransmannen P. Cazalis de Fondouce egnat Lunds Museum en välvillig uppmärksamhet i sina "Visites dans les musees de Copenhague, Christiania, Stockholm et Lund"**). De fornsaker, som Föreningen för Skånes fornminnen och historia erhållit, äro deponerade i universitetets samling. *) "Anteckningar om Lunds Universitets Historiska Museum" i "Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning", 1871. Det är ur dessa anteckningar, som vi hemtat de här ofvan meddelade uppgifterna om museets öden. **) Införda i "Matériaux pour l'histoire primitive et naturelle de l'homme", 1870.