N:o 3. 1872. SVENSKA FORNMINNESFÖRENINGENS TIDSKRIFT. FÖRSTA BANDET. 8:e häftet. INNEHÅLL: Sid. Svenska Fornminnesföreningens andra årsmöte i Örebro den 19-21 Juni 1871 193 DJURKLOU, G., Om Vapentaget såsom laglig bekräftelseform i Sverige 238 BERG, W., Visingsö, Ytterligare bidrag till öns historia (med ett träsnitt) . 261 MANDELGREN, N. M., Metallarbeten från Sveriges christna Medeltid. 1. (med planche) 272 Folksägner från Småland och Östergötland, upptecknade af Joh. Vallman . 274 Ur Svenska Fornminnesföreningens handlingar 280 Folkvisa från Nerike, (med musik) 286 Literatur 288 Svenska Fornminnesföreningens andra årsmöte i Örebro den 19-21 Juni 1871. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte.) 4. Kunna af föreningen några åtgärder vidtagas, i syfte att få alla delar af landet undersökta med afseende på de särskilda forskningsföremål, som finnas berörda uti det af föreningen utgifna frågformulär? Brukspatron EHRENBORG anhöll om ursäkt derföre att han, ehuru han saknade alla studier i det förevarande ämnet, hvarken var fornforskare eller konstkännare, deltog i ett möte sådant som detta; men han trodde sig dock ega den enda väsendtliga egenskap, som erfordrades för att icke vara alldeles främmande i denna samling, den att ega ett för Sveriges väl klappande hjerta. - I en tid, fortfor tal., sådan som vår, med den starka utveck- ling den gifvit åt industriens och kulturens alla grenar, är faran för utplånandet af det nationelt egendomliga ganska stor; och det måste derföre också för hvarje fosterlandsvän vara sär- deles glädjande att, sedan det nationella språket under de sed- naste årtiondena undergått en reningsprocess, denna tager sin början äfven inom andra kulturens grenar. Heder åt de män, som gjort detta arbete till sin uppgift! Jag gläder mig deråt, icke endast ur kulturens synpunkt utan ur rent fosterländsk, ty kultur och industri äro kanske lika kraftiga medel för bevarande af vårt lands sjelfständighet, som uppfostrandet af vår befolkning till soldater. Då jag ser på denna fjerde fråga och den i sam- manhang med henne stående sjette, kan jag för min del ej be- svara dem på annat sätt, än att, efter hvad mig synes, Svenska Fornminnesföreningen redan vidtagit hufvudsakligen alla de åtgär- der, som under nuvarande förhållanden kunna vidtagas, för upp- nåendet af det ifrågavarande målet. Kastar jag en blick på en ] 3 194 liten skrift foreningen sistlidna år utgifvit, så finner jag der en beskrifning öfver de åtgärder man i Frankrike vidtagit till forn- forskningens befrämjande och den framgång som deraf varit en följd, men genomgår jag några sidor till af skriften, så finner jag också att det väsendtliga af hvad som skett i Frankrike redan blifvit gjordt äfven i Sverige. Att föreningen skulle gå längre i sin literära verksamhet, än att fortsätta sin tidskrift, fullfölja den på ett sätt, motsvarande ändamålet, vågar jag icke ifrågasätta, på samma gång jag dock måste uttrycka en önskan i afseende på tidskriftens innehåll, den nemligen att föreningen försökte anslå ortpatriotismen, något litet smickra lokalintressena; ty denna ortpatriotism, denna kärlek till provinsen ligger djupt rotad öfverallt, huru mycket den olyckliga länsindelningen än må hafva gjort till att bortfuska densamma. Men huru skall detta tillgå? Jo, såsom en talare under diskussionen öfver en föregående fråga yttrade: föreningen bör tillegna sig de män, som verkligen hysa kärlek för den fosterländska bildningen och för bevarandet af det nationelt egendomliga hos folket, såsom ledamöter och så- som korrespondenter till tidskriften, och detta utan att afvakta uppkomsten af fornminnesföreningar i landskapen. Har föreningen på detta sätt slagit rot öfver allt i landet, så uppstå nog land- skapsföreningar af sig sjelfva; de bildas då mycket lättare än om man går till väga på ett motsatt sätt, bildar dem först och sedan söker att sätta sig i förbindelse med deras medlemmar. När det lokala intresset en gång väl blifvit väckt, då först börjar man intressera sig för sina fornminnen, då uppstår landskapsför- eningen utan någon yttre påtryckning. Tidskriften bör, utan af- vaktan på provinsföreningars bildande, sträcka sig så långt som möjligt, i annat fall händer det lätt att formen går innehållet i förväg, ja det kan till och med hända att det blir ingenting annat utaf än bara formen, det tomma skelettet. På detta sätt tror jag att man efterhand skall närma sig målet, och få det rikhaltiga frågformuläret besvaradt. Jag skulle derfore vilja föreslå föl- jande resolution, hvilken äfven skulle kunna anses utgöra svar på frågan n:o sex: att föreningen må söka närma sig det i dessa frågor angifna mål genom att, under fullföljande af sin hittills varande verksamhet, tillegna sig såsom ledamöter och korrespon- denter personer från olika delar af riket, hvilka för fornforsknin- gen hysa intresse. 195 Lektor LINDER: Svenska Fornminnesföreningen har uppkom- mit såsom ett uttryck för det i våra dagar allt mer stigande intresset för fosterlandets minnen, och hennes uppgift måste der- för vara att utgöra liksom en medelpunkt för de sträfvanden, som äro en följd af detta intresse. Särskildt har hon genom sin tid- skrift velat bilda ett organ för behandlingen af hithörande frågor, på det de, som hafva vilja och förmåga att yttra sig i dessa ämnen, må ega tillfälle att framställa sina tankar och resultaten af sina undersökningar. Men det är jemväl nödigt att bereda sådana personer utväg att företaga forskningar. Det är bland folk, som tänka öfver fosterlandets angelägenheter, en temligen allmän klagan, att man hos oss icke tager vara på och använ- der de befintliga krafterna för de värf, hvartill de bort duga, utan att de antingen lemnas obegagnade eller splitras genom mångahanda bestyr. Detta förhållande måste ändras, så att en- ligt den gamla och bepröfvade satsen, hvar och en får sköta sin syssla, det vill i förevarande fall säga, man måste göra sig till godo hvar enda förmåga, stor eller liten, som verkligen kan göra gagn för ett visst ändamål. I fråga om den nationella forn- och språkforskningen är dertill så mycket större skäl, som här försummelser ovedersägligen blifvit begångna. För att godtgöra dessa finnes nu ingen annan råd än att genom kraftiga ansträng- ningar söka sträfva sig fram till den punkt, der man bort be- finna sig, om arbetet hade haft en jemn och oafbruten gång. Hos oss äro blott få personer i den lyckliga ställning att de utan understöd kunna helt och hållet eller ens i någon mon egna sig åt forskningar inom dessa områden, om de än dertill hafva aldrig så stor förmåga, aldrig så brinnande lust. De måste derföre sättas i stånd dertill och få tillfälle att tillräckligt länge fortfara med ett påbegynt arbete, så att deraf må blifva ett verkligt helt. Om man t. ex. finner en person som har nog insigter och allvar i sitt arbete för att kunna företaga en undersökning angående ett landskaps fornlemningar eller dess folkspråk, såbehöfver han icke blott ett eller två utan flere år sysselsätta sig dermed, och det är ett rent oförstånd, för att ej säga någonting värre, att genom ett eller annat hundra riksdaler såsom understöd införa en duglig person på ett vidsträckt arbetsfält och sedan lemna honom i sticket, just då han väl hunnit öfverskåda det hela och börja sitt arbete. Ett sådant förfarande beror väl oftast på bristande kännedom om 196 beskaffenheten och vigten af slika arbeten, men det är icke mindre ledsamt för det. Flera fornminnesföreningar hafva efter måttet af sina tillgångar lemnat understöd för sådana undersökningar, och mycket har derigenom redan vunnits. Det vore önskligt att äfven Svenska Fornminnesföreningen kunde deltaga i en sådan verksamhet och om möjligt göra det i större utsträckning. Det finnes nämligen ett sätt att påskynda antiqvariska forskningar, som synes väl värdt att försöka. Den nyligen bildade fornmin- nesföreningen i Finland har just nu i sommar utsändt en hel expedition af fornforskare, som har i uppdrag att med förenade krafter verkställa undersökningar i en del af Finland. Jag har nämnt detta i den öfvertygelsen att dylika försök borde göras äfven hos oss, i synnerhet om det finska företaget krönes med fram- gång. - Om det i fjerde frågan angifna syftet skall kunna för- verkligas, är det dock framför allt af vigt att kunskap om och intresse för de ämnen, som finnas berörda i föreningens frågfor- mulär väckas och underhållas. Sådant kan ske bland annat der- igenom att föreningarna utöfva en allt lifligare och omfångsrikare verksamhet. Men jag vill i sammanhang härmed gifva åtminstone en antydning om en plan, som någon gång föresväfvat mig, ehuru jag visst icke tänkt att nu framställa densamma, och fastän man möjligen skall tycka, att den icke egentligen hörer till ämnet. Det har nemligen händt att styrelsen till svar på sina kallelsebref fått t. ex. det svaret: "jag är ledamot i så många andra för- eningar, att jag icke kan ingå i flera", En bland dessa är van- ligen ett bibelsällskap. Nu frågas, om det skulle vara omöjligt att förmå åtminstone några af de många bibelsällskap, som finnas i vårt land, att något utvidga sin verksamhet, att i stället för att endast sprida biblar, äfven vara behjelpliga med spridningen af andra nyttiga arbeten eller till och med lemna bidrag till anti- qvariska och språkliga undersökningar? Om de beslöte sig för en sådan utvidgning af sin bokspridande verksamhet, säger det sig sjelft att goda arbeten rörande fosterlandet, och särskildt dess forn- tida minnen, i främsta rummet komme i åtanka. Dr GRANLUND påpekade att hr Ehrenborgs förslag till re- solution icke torde kunna i den form den nu förelåg, af mötet antagas. Det medel han ansett för Fornminnesföreningens för- nämsta till vinnande af sina syftemål hade föreningen redan sökt uppnå. Föreningen hade nemligen gjort till sin uppgift att söka 197 sätta sig i beröring med personer från rikets alla delar ; och 5 à 600 personer, spridda öfver hela landet, vore redan medlem- mar af föreningen. Styrelsen hade varit särdeles angelägen om att tillegna sig alla lämpliga krafter och genom sina ombud i alla landsändar utspana så många som möjligt, hos hvilka nägot intresse för föreningens verksamhet kunde förutsättas, och hon hade icke haft något enda sammanträde, då icke flera nya leda- möter blifvit invalde. Direktör SÖDLING kunde ej underlåta att beklaga, att, bland de i föreningens frågformulär upptagna forskningsföremål, fornminnen hörande till musik och dans ej fått någon plats. Den officiella fornforskningen hade hittills gjort föga för deras bevarande – i statens historiska museum finnas t. ex. endast tvenne forntida musik- instrumenter, en Hardangerfiol och en låtpipa - det torde då ej vara för mycket begärdt att den privata ej gör sig skyldig till samma försumlighet. Dr MONTELIUS anhöll att få redogöra för de åtgärder som af Antiqvitetsakademien blifvit vidtagna i afseende på uppsökan- det och bevarandet af våra fornminnen. I den förteckning tal. öfver dessa arbeten upprättat voro icke upptagna de forsknings- samlingar som blifvit gjorda öfver svenska språket, sånger, skrock och sägner; den rörde endast fornlemningar, kyrkoinventarier o. d. (Talaren uppläste härefter en skrifven förteckning öfver arbeten rö- rande dessa saker). Till dessa borde nu läggas dels de många kyrkomålningar, som äro afbildade och finnas uti akademiens archiv, samt de tryckta beskrifningar öfver större eller mindre delar af landet, hvilka utarbetats af Holmberg, Ljungström, Bexell och Ahlqvist, och omfattade just större delen af de trakter, som icke varit föremål för de af akademien utsände stipendiaternas under- sökningar. En del af dessa redogörelser vore redan tryckt, så- som t. ex. antiqvitetsintendenten Säves berättelser - frih. Djurklou kommer sjelf att ombesörja tryckningen af sina förteckningar - de öfriga åter voro dels icke affattade i sådan form, att de lämp- ligen borde öfverlemnas åt offentligheten, dels kunde de ej i brist på medel utgifvas. En förteckning öfver dem skulle dock så snart som möjligt offentliggöras. Brukspatron EHRENBORG upplyste, att hans mening ingalunda varit att föreningens literära verksamhet skulle inskränka sig till utgifvandet af tidskriften, utan endast att denna vore det väsendt- 198 ligasta medlet att bibringa folket intresse för dess gamla minnes- märken. Kunde föreningen göra något derutöfver, så vore det mycket önskvärdt. Frih. HERMELIN trodde sig inom mötet hafva förmärkt en viss afvoghet mot Antiqvitetsakademien. För dem, som voro an- stälde i hennes tjenst, vore detta verkligen något generande. Svenska Fornminnesföreningen kunde icke gerna mista eller borde skjuta ifrån sig de krafter de i akademiens tjenst an- stälde stipendiater kunde lemna henne ; och det var under den förutsättningen att båda dessa institutioner, Svenska Fornmin- nesföreningen och Antiqvitetsakademien, skulle kunna gå i jemn- bredd med hvarandra som tal. med glädje omfattat tillfället att inträda i föreningen. Tal. trodde att om de tvenne institutio- nerna i godt förstånd med hvarandra ginge fram på den gemen- samma vägen, denna skulle leda till ett godt mål ; blefve diver- gensen deremot allt för stor, vore fara värdt att motsatsen in- träffade. Kyrkoherden HAGBERG: En talare hade sagt, att man borde begagna alla tillgängliga krafter för att vinna ändamålet, en annan hade visat huru mycket som redan blifvit gjordt i åtskilliga delar af landet. Med afseende på det förra yttrandet ville tal. hem- ställa, huruvida icke Fornminnesföreningen skulle kunna gå till väga på samma sätt som Statistiska Centralbyrån. Hon vände sig, för att få upplysning om jordbrukets ställning i landet, till kommunalstyrelserna och vann på detta sättet de önskade under- rättelserna. Kommunernas röstegande medlemmar sammankalla- des, och de på detta sätt inhemtade upplysningarna insändes till byrån. Kanhända vore det icke olämpligt att Fornminnesförenin- gen anhölle hos kommunalstyrelserna om deras medverkan för kännedomen om de i hvarje kommun befintliga fornminnen. Möj- ligt är visserligen, att svaret från vissa håll ej skulle blifva gyn- samt, men förhållandet skulle dock, efter all sannolikhet, i de allra flesta fall blifva det motsatta. Mången upplysning skulle säkerligen sålunda kunna vinnas, hvilken kanhända annars ej stode att erhålla. Amanuensen EICHHORN hänvisade, med anledning deraf att en talare hade beklagat sig öfver att musiken ej skulle blifvit i föreningens frågformulär ihågkommen, till frågorna n:o 23, der en mängd till musikens detaljer hörande saker uppräknas, 199 n:o 63-65, afseende det choreografiska, och n:o 66, an- gående det melodiska elementet. Tal. hade med stort nöje af- hört den redogörelse en annan talare afgifvit öfver de undersök- ningar af våra fornminnen Antiqvitetsakademien företagit eller låtit företaga i landet. Tal. kunde emellertid icke i någon mon finna att denna berättelse hade något att göra med den fråga, som nu diskuterades. Här vore det ej fråga om någonting annat än hvad föreningen bör göra för landets undersökning med afseende på dess fornminnen. För öfrigt kunde tal. ej annat än beklaga, att, då så mycket af akademien i det afseendet uträttats, så föga häraf vore i tryck tillgängligt. En talare hade ordat om den afvog- het som skulle råda mellan Antiqvitetsakademien å ena sidan och föreningen å den andra. Tal. trodde att denna splitring vore mera skenbar än verklig. Frågan gälda endast att bryta med ett föråldradt system, att göra den s. k. officiella fornforskningen fri, ej något annat; den afsåg ingalunda någon eller några vissa per- soner. Att akademien i många afseend en gjort sig mycket för- tjent af fornforskningen kunde ej nekas, men att hon, till följd af sin ställning som statsinstitution, vidhållit vissa föråldrade ideer, kunde ej heller förnekas, och det vore just med dessa, med denna slentrian som man ville bryta. Tal. anhöll att få proposition framstäld derpå, att diskussionen i frågan måtte anses utgöra svaret på densamma. Lektor LINDER förklarade, att under den tid han deltagit i styrelsens öfverläggningar han icke kunnat hos henne förmärka den allra minsta afvoghet mot akademien eller någon benägenhet att, såsom en talare uttryckt sig, skjuta ifrån sig de krafter som stå till akademiens disposition. Tal. ville för sin del bestyrka riktigheten af hr Eichhorns uppfattning. I likhet med honom fann tal. ej heller det allra minsta skäl till någon bitterhet mellan de båda institutionerna, men ansåg det dock vara skäl att Svenska Fornminnesföreningen, såvidt möjligt är, utförde sin verksamhet sjelfständigt. Måhända vunnes derigenom till slut det bästa resul- tatet. - I afseende på Antiqvitetsakademiens verksamhet kunde för omfånget af densamma andra och bättre bevis anföras, än de af hr Montelius uppräknade; att akademien har i sitt förvar en mängd reseberättelser o. d., upprättade af personer, som med offent- ligt understöd verkstält forskningar i olika delar af landet, be- visade ej mycket. 200 Dr MONTELIUS: Tal. hade med glädje hört tvenne leda- möter af föreningens styrelse förklara, att något spår till antipathi mot akademien hos styrelsen ej existerar. Den ene af desse ta- lare tycktes dock ej hafva uppfattat de betydliga svårigheter som äro förenade med publikationen af de hos akademien förvarade handlingar. Skulle de offentliggöras i större skala, skulle detta kosta stora summor, i synnerhet för planchernas skull. Många bland dessa vore kolorerade, och beskrifningarna skulle ofta för- lora allt värde för läsaren, om han ej på samma gång vore i tillfälle att se teckningarna, och ofta låge arbetets egentliga värde just uti dessa. Hvad beträffade den förteckning tal. uppläste, så ansåg han sig berättigad att besvära församlingen med dess åhö- rande derföre att, då diskussionen rörde sig kring frågan om de åtgärder föreningen borde vidtaga, föreningen först borde hafva reda på hvad som redan blifvit åtgjordt. Lektor LINDER bad att få i minnet återkalla de ordalag, han användt om den sak, nästföregående talare vidrört. Han hade sagt, att han icke under den tid han deltagit i styrelsens öfverläggningar dervid hos henne märkt någon bitterhet mot aka- demien, och han tillade nu, att, såvidt han kunnat finna, hon ej heller haft skäl att hysa någon sådan. Sedan frih. Hermelin, frih. Djurklou, amanuensen Eichhorn, pastor Ljungström och dr Granlund tillagt hvardera några ord förklarades diskussionen afslutad, och med förkastande af bruks- patron Ehrenborgs förslag till resolution beslöts att den om frågan hållna öfverläggningen skulle gälla såsom svar på densamma. 5. På hvad sätt skulle föreningen kunna verka derhän, att en fullständig och noggrann kännedom af i fädernes- landet redan gjorda och framdeles skeende fynd må komma allmänheten till godo? Lektor WlBERG: Bland de saker, hvilka kanhända skulle kunna angifvas såsom medel för väckande af kärleken till foster- landets minnen, är spridandet af kännedom om de fornsaksfynd som gjorts eller göras i landet. Hr Montelius har under diskus- sionen öfver den föregående frågan redogjort för hvad Antiqvitets- akademien för detta ändamål hittills gjort; men redogörelsen var 201 ofullständig, han glömde en sak, hvaraf förtjensten i främsta rum- met tillhör den nuvarande riksantiqvarien. Jag menar den sam- ling af tolf folianter, skrifna af riksantiqvarien sjelf och utgö- rande en förteckning öfver alla fynd som blifvit gjorda i den svenska jorden, och hvilken förteckning förvaras i historiska museet. Denna förteckning, som endast finnes i handskrift, är en dyrbar källa för den som vill sysselsätta sig med forskningar i denna riktning, men är tyvärr, likasom alla andra handskrifter, svårtill- gänglig - blott ett enda exemplar - och utsatt för förstöring genom den första olycka som kan träffa henne. Önskligt vore om hon i tid blefve tryckt och sålunda tillgänglig för våra forn- forskare. Frågan derom är verkligen brännande, och det vore väl, om mötet kunde uttrycka någon önskan i det afseendet. Tryck- ningen kan naturligtvis ej gå för sig utan högst betydliga kost- nader, men genom en opinionsyttring i saken vore det kanhända ej omöjligt att inverka på representationens frikostighet. Skulle medel på ett eller annat sätt anskaffas, så vore det verkligen önskligt att de blefve för ändamålet använda så snart som möj- ligt. Hvilken svårighet som ligger för fornforskaren deruti att icke så ofta han vill kunna begagna denna dyrbara manuskript- samling, derom har jag sjelf någon erfarenhet. Att något med- delande om anträffade fynd ej lemnas allmänheten anser jag som en brist; om så skedde, skulle tvifvelsutan kärleken till våra forn- minnen vara betydligt mera allmän än nu. Allt hvad icke-forn- forskarna nu få veta består uti korta och vanligen illa redigerade tidningsuppsatser, som vanligen ej upplysa hvarken om från hvilken tid fynden äro eller hvad art de tillhöra, om de t. ex. äro ro- merska eller byzantinska o. s. v. I utlandet deremot bruka dy- lika meddelanden litet emellan officielt lemnas till allmänheten. Jag skulle för min del önska, att mötet uttryckte den önskan att man ville gå till väga på det sättet äfven i Sverige, och möj- ligen till och med att något utrymme kunde beredas i akademiens tidskrift för införandet af en förteckning på de under året gjorda fynden. Jag förbiser icke vigten af en offentlig kontroll, erfor- derlig naturligtvis på detta område, likasom på alla områden af det offentliga lifvet i våra dagar; men afser ingalunda en dylik kontroll i första rummet, så mycket mindre som jag delar den allmänna öfvertygelsen, att de skatter som statens historiska mu- seum innesluter för närvarande på det omsorgsfullaste sätt vårdas 202 och, af museets tjenstemän åtminstone, för åtskilliga ändamål flitigt studeras. Det är emellertid icke för dessa tjenstemän och deras studier ensamt, som samlingarna äro till; den stora allmänheten har också sina fordringar, åt hvilka det kan vara skäl att lemna någon uppmärksamhet. Det är icke möjligt att medgifva, att all- mänheten skulle vara belåten med tillåtelsen att en eller par gånger i veckan få taga samlingarna flyktigt i ögnasigte och öfver ett eller annat föremål erhålla en mer eller mindre knapphändig för- klaring. Techniska npplysningar och tillfälle till afteckning, är hvad redan yrkesmannen åstundar, då han uti museet påträffat något, som han anser kunna blifva honom af praktiskt gagn, så- som mönster för eget arbete ; kultur-historiska föreläsningar med anledning af museets innehåll är hvad den mera bildade eller bildningssökande delen af allmänheten helt naturligt, jemte före- visningarna, önskar. Ingendera delen låter emellertid tänka sig såsom ändamålsenligt ordnad utan en i allmänhetens händer be- fintlig tryckt katalog; det är nemligen för dylika ändamål icke nog att tjenstemännen veta hvad samlingarne innehålla, allmän- heten måste ock veta det. Ännu mindre kan det bestridas, att den som sysselsätter sig med forskningar i fäderneslandets anti- qviteter och kulturhistoria, just för dessa sina studier har ett be- ständigt behof af att rådfråga en dylik katalog; han kan icke, ifall han dertill råkar att ej vara i hufvudstaden boende, göra en resa dit för hvarje fråga, på hvilken han ur museets samlingar borde kunna vänta sig ett svar. Men, för att nu frånse dessa så allmänna som enskilda önskningar, så gifves det i alla fall de mest talande skäl för påyrkandet af tryckningen af Kongl. Akademiens fyndinventarium och dermed sammanhängande hand- lingar, eller sammanfattningen af dessa i en omständligare katalog. Man tänke sig en eldsvåda uti museum, hvarvid det blefve omöj- ligt att rädda dessa dyrbara handlingar, på hvilka så mycken möda och flit blifvit af samlingarnas nuvarande högtförtjente vår- dare nedlagda! Följden af en dylik olycka vore förlusten af nästan all kännedom om flera tusen i svenska jorden gjorda fynd, omöj- ligheten för all framtid af en svensk fyndstatistik och fyndgeografi, på samma gång som i kulturhistorien de obotligaste luckor skulle uppstå. Man kan derför med allt skäl påstå, att svenska forn- forskningens framtid i väsendtlig mon hvilar på tryckningen af dessa handlingar. Det är emellertid alldeles ingen nödvändighet 203 att i tryck återgifva alla dessa handlingar in extenso; de måste naturligtvis underkastas någon bearbetning ; naturligast begagnas de till affattande af en katalog, sådan som t. ex. Nicolaysens Norske Fornlevninger eller Kenners m. fl. Fundchronik der Oester- reichischen Monarchie, redigerad af tjenstemännen vid kejserliga museet i Wien. Af synnerlig vigt är det också, att sedan denna hufvudkatalog blifvit tillgänglig, supplement-häften på bestämda tider utkomma. Frih. DJURKLOU instämde för sin del i allo med den före- gående talaren. Nyttan af en fullständig förteckning i tryck öfver de hos oss redan gjorda fynden och dem som framdeles kunna anträffas torde ej kunna bestridas. Skulle tryckningen ske på statens bekostnad, fordrades att riksdagen dertill beviljar anslag. I Antiqvitetsakademiens tidskrift torde dock kunna redan nu lemnas en redogörelse för alla under året gjorda fynd ; något sär- skildt anslag borde ej för det ändamålet behöfvas. Dr MONTELIUS trodde det vara bäst, om det läte sig göra, att utgifva ett enda stort arbete, omfattande alla uti Sverige gjorda fynd, fördelade efter tiden då de anträffats, eller efter pro- vinsen. På förra sättet har man gått tillväga i Norge ; men der- till fordras ganska stora förarbeten och en vidlyftig apparat af teckningar. En annan utväg vore att trycka beskrifningar och teckningar öfver de inom en viss provins eller från en viss tid anträffade fynd. Tal. uppläste derefter en längre förteckning öfver de svenska fynd, som redan blifvit i tryck beskrifna, hvaraf tal. trodde skulle framgå, att allt för mycket redan vore gjordt för att man skulle kunna tänka på den förra af honom antydda utvägen. Slutligen upplyste han, att inom några månader skulle utkomma det första häftet af ett plancheverk, upptagande 50 afbildningar af svenska fornsaker, hvilket komme att åtföljas af beskritning öfver de motsvarande fynden. Hr MANDELGREN trodde att det skulle kunna gå för sig att i vårt land, såväl som i Frankrike, få i tryck tillgänglig en för- teckning öfver staten tillhöriga fornsaker. Illustrationer behöfde ej nödvändigt medfölja ; tal. åtminstone skulle för sin del vara ganska nöjd med ett vanligt, simpelt och enkelt lexikon. Nyttan af ett dylikt arbete vore obestridlig, i synnerhet hvad de i lands- orten boende beträffade. Dr MONTELIUS: Då de af tal. nämnda arbeten alla hunnit 204 utgifvas, trodde han att den af hr Mandelgren uttalade önskan skulle vara fullt tillfredsstäld. Slutligen bad han få nämna, att fråga vore om att möjligtvis utgifva en kort månadtlig tidskrift, upptagande de under närmast föregående månad gjorda fynd, som till statens historiska museum blifvit öfverlemnade. Såsom svar på frågan uttalade mötet den önskan, att antiqvitetsmuseets handskrifna förteckningar öfver hittills kända fynd i den svenska jorden måtte befordras till tryckning, samt att tillforlitlig redogörelse för framtiden öfver de under hvarje år gjorda fynd måtte, t. ex. i "Antiqvarisk tidskrift för Sverige" eller i "Svenska Fornminnesföreningens tidskrift" offent- liggöras. 6. Genom hvilka medel, utom dem, som redan finnas an- tydda i föreningens stadgar och frågformulär, skulle föreningen kunna verka för åvägabringandet af ett lif- ligare lntresse för fornforskningen? Dr GRANLUND: Då flere talare under diskussionen öfver det tredje öfverläggningsämnet redan yttrat sig äfven öfver det nu föredragna, vill jag ej söka ingå i någon närmare utveckling af detsamma, utan endast i korthet angifva det hufvudsakliga af hvad som, enligt min uppfattning, bör för målets vinnande åt- göras. Det förnämsta vilkoret för åvägabringandet af ett lif- ligare intresse för fornforskningen torde väl vara att det historiska sinnet, fosterlandskänslan väckes hos folket; och sker detta, så har man icke blott gjort ett stort framsteg i archæologiskt hän- seende, utan äfven i andra väsendtligen bidragit till allmän fördel. Men ett vilkor härför i sin ordning är att först de lärde all- männare, än hittills skett, med hängifvenhet omfatta och befordra den nationella bildningen och låta henne intaga sin berättigade hedersplats framför den utländska. Så länge icke nationalitets- känslan trängt igenom hela samhället, och visat sig såsom en allestädes förnyande, lifgifvande kraft, så länge vi missakta hvad vi egt och ega, det för oss egendomliga, det historiska och forna, ej akta tillräckligt på den historiska, naturenliga utvecklingen, ej blifvit i bästa mening strängt konservativa, så länge icke i folk- medvetandet det gamla och gammaldags aktas och värnas, der 205 det är godt, i språk, seder, klädedrägt, sociala förhållanden o. s. v., utan vandalismen på dessa områden har lika stort och fritt spel- rum som nu, fullkomligt motsvarande den vandalism, som öfver- gått en mängd af våra materiella fornlemningar, så länge vi icke allmännare draga i hårnad mot allt osvenskt och flärdfullt, utan skatta det främmande, dess flärd och fåfänga högre än det för- tjenar, så länge vi med ett ord göra skäl för det namn en bekant svensk författare gifvit oss, "bagatellier", sålänge kan icke någon äkta svensk medborgerlig uppfostran åstadkommas och icke heller ett allmänt lifligt intresse för den svenska fornforskningen hos den stora allmänheten påräknas. För att ernå det resultatet, måste man börja nedifrån, med ungdomen, - vid undervisningen i lan- dets historia äfven rätt inskärpa betydelsen och värdet af den hi- storiska för oss egendomliga utvecklingen, och i jemnbredd der- med fornforskningens värde framhållas. Kännedomen om den svenska fornforskningens allmännaste drag, om kännetecknen på och värdet af svenska fornlemningar af olika slag, skulle dock icke blifva ett nytt ämne, utan blott en integrerande del af hi- storien. Ett praktiskt steg i denna syftning skulle vara, om en mycket kort och lättfattlig skrift, en enkel ledtråd i nordisk forn- kunskap, med några upplysande träsnitt, utarbetades för folksko- lornas bruk. Funnes blott ett enda exemplar häraf i hvarje folk- skola, till lärarens ledning, skulle snart hela rikets i folkskole- åldern varande barn erhålla begrepp om att mycket, som nu af allmogen anses värdelöst, har ett fosterländskt värde och ej bör förstöras. Klagan öfver den af okunnigheten och egennyttan fram- kallade vandalismen skulle då snart nog upphöra. Man skulle då slippa höra dessa berättelser om uppbrända, på auktion försålda, sönderslagna, öfverkalkade, moderniserade, förderfvade och van- helgade fornminnesmärken. Derigenom att ungdomen invigdes i kännedomen om hvad vi hafva fornt eller folkegendomligt, skulle också ett folklif kunna utvecklas, som vore en fortgång af det forna och en utveckling deraf i folkets hela tankelif och allmänna lefverne för den närvarande tiden och framtiden. - Tal. framhöll äfven en annan utväg att fästa folkets uppmärksamhet på de fasta minnesmärkenas värde, nemligen att der en provins vore så un- dersökt att det kunde ske, trycka förteckning öfver dem, i enlighet med det förtjenstfulla exempel Nerikes fornminnesförening gifvit, och utdela denna förteckning, samt att icke så litet skulle vinnas 206 såväl till fornminnenas bevarande, som till väckande af fol- kets kärlek till hemjorden, fosterbygden, om i folkskolorna funnes sockenchartor, ifrån hvilka barnen, då de vore med den hemma- stadda, finge öfvergå till läns- eller provinschartan, och från denna till Sveriges allmänna geografi. Intendenten LAGERBERG: Jag har af den föregående ta- laren blifvit helt och hållet förekommen, och vill derföre in- skränka mig till att instämma med honom. På samma gång vågar jag dock uttala den önskan, att Svenska Fornminnesförenin- gen ville genom sina ombud i orterna gå i författning om utar- betande af små brochyrer öfver hvarje landskaps fasta fornlem- ningar, atfattade efter förebilden af den utaf Nerikes fornminnes- förening utgifna förteckningen, och låta utdela dem i provinsens alla folkskolor. Om så skedde, tror jag, att föreningen skulle hafva gjort en god gerning. Jag föreslår att mötet ville uttala en önskan i denna syftning. Hvarje elementarläroverk och folk- skola bör dessutom ega en karta i relief öfver våra grafkummel, gånggrifter m. m. Allmogens intresse för våra fornminnen måste väckas; men detta kan ej ske på annat sätt än genom att bi- bringa honom kunskap om dem, hvilket lättast sker genom att i folkskolorna meddela undervisning i fornkunskapen. Det är ung- domen, som i första hand bör undervisas. Folkhögskoleföreståndaren, kandidat GÖDECKE: Det är all- deles otvifvelaktigt att det just är på allmogen och dess kärlek för våra gamla minnen, som bevarandet af dessa i yttersta hand hvilar, och det har derföre för mig varit särdeles glädjande att under våra öfverläggningar få höra denna åsigt uttalas af alla de mötets medlemmar, som i diskussionen tagit del. Men då man sagt att det uti folkskolan vore bästa tillfället att sörja för all- mogens upplysning i nu förevarande afseende, måste jag häremot opponera mig, på grund af den erfarenhet jag, såsom sjelf under- visande flere mera till åren komne af allmogens söner, vunnit. Ehuru jag erkänner att det är nödvändigt att redan i folkskolan taga itu med fornkunskapen, tror jag dock att det är nödvändigt att arbeta för ändamålet icke endast der, utan äfven i folkhög- skolan. Lärjungarna i folkskolan äro barn, i folkhögskolan yng- lingar eller män med vidgade vyer i jemnförelse med de förra. Otvifvelaktigt är att hos den växande ungdomen ett allt större och större fosterländskt intresse uppstår, och det är just detta in- 207 tresse man bör söka att väcka och underhålla. Folkhögskolorna kämpa nu med stora svårigheter i ekonomiskt afseende, och ega ej tillgångar till inköpande af de läroböcker, som vid undervis- ningen i fornkunskapen erfordras. Ett exemplar af hvarje på för- eningens föranstaltande utgifven skrift borde derföre skänkas åt hvarje folkhögskola, och, om möjligt vore, äfven ett exemplar af så många plancheverk, att läraren i dem kunde finna material för undervisningen i kunskapen om de olika åldrarne af vår forn- tid. Vidare skulle jag för min del önska, att föreningen uti nästa häftet af dess tidskrift ville införa en förteckning på de i Sveriges fornkunskap utgifna skrifter, ty många bland dem äro antingen redan utsålda ur bokhandeln eller hålla på att blifva det, och äro således mycket svåra att komma öfver, utom möjligtvis i hufvud- staden, andra åter, såsom t. ex. programmer o. d., hafva aldrig varit för en köpare tillgängliga. Att sedan tid efter annan kom- plettera denna förteckning, är naturligtvis ganska lätt. Lektor BLOMSTRAND: Hr Lagerbergs förslag lider, efter min tanke, af det felet att svårligen eller åtminstone icke utan ganska betydande olägenheter, kunna realiseras. Han åberopade exemplet af den öfver Nerikes fornminnen utgifna beskrifningen, och ansåg att en sådan skrift borde på föreningens bekostnad utarbetas öfver hvarje provins fornlemningar. Jag ber att få erinra, det Nerike både är den minsta af våra provinser och den i antiqvariskt af- seende bäst undersökta. Men huru skulle det väl kunna gå för sig att för andra vidsträcktare och ännu ej fullt genomforskade landskap, t. ex. Småland, Westergötland, utarbeta dylika beskrif- ningar? Jag hemställer, om mötet icke ville förklara att svaret på den nu förevarande frågan må anses ligga uti den hittills förda diskussion, i den mon denna berört samma fråga och specielt uti öfverläggningen om frågan n:o 3. Intendenten LAGERBERG anhöll att ännu en gång få upp- läsa den af tal. föreslagna resolutionen. Dr GRANLUND erinrade att Fornminnesföreningens tillgångar icke så snart torde blifva så stora, att de tillåta utförandet af hr Gödeckes förslag om kostnadsfri utdelning till folkhögskolorna af beskrifningar och afteckningar af våra fornlemningar; men att det finnes ett annat sätt för dessa läroanstalter att kunna få sitt behof åtminstone i någon mon tillfredsstäldt, och detta vore att vända sig till Ecklesiastikdepartementet, som i sitt förvar har ett 208 antal exemplar af sådana skrifter, för hvilkas utgifvande statsun- derstöd erhållits, och hvilka säkert utan ersättning kunde derifrån bekommas. Mötet beslöt att den i ämnet hållna öfverläggningen skulle gälla såsom svar på frågan. Förhandlingarna afbrötos på middagen, sedan man afhört ett kort föredrag af ingeniör BERGSTRAND öfver alliteration och assonans, och mötets medlemmar begåfvo sig ut för att bese åtskilliga på programmet upptagna märkvärdigheter. Man begaf sig först till slottet, stadens i historiskt hänseende märk- värdigaste bygnad, nu blott en sorglig skugga af hvad det förr varit, senast förderfvadt af förra århundradets moderniseringsförsök, som hvarhelst de uppenbara sig ådagalägga den yttersta smaklöshet. Af de bygnadsprydnader, som möjligen funnits, återstå nu endast tvenne portaler i tvenne hörn af borggården, båda i renaissance stil. Derefter begaf man sig till "Kungsstugan", der konung Carl IX skall hafva bott, vid ett tillfälle, då han uppehöll sig i Örebro under en herredag. Bygnaden, ett rödmåladt trähus i två våningar, ligger långt in på en gård vid Silltorget bland en räcka af uthus, och har en öfverbygd gång utanför öfre våningen. Herredagen skall hafva hållits i det största rummet, hvilket, likasom de öfriga, på tak och väggar är prydt med för konsthistorien särdeles intressanta målningar, ehuru de blifvit ganska illa medfarna. En allegorisk målning i det större rummet föreställer menniskan inför verldens dom, anklagad af afunden och falskheten, och försvarad af sanningen och medlidandet. Slutligen besågos techniska skolans särdeles förtjenstfullt ordnade samlingar. Eftermiddagssammanträdet den 20 upptogs af öfverläggningen rörande 7. I hvad mon kan och bör föreningen för sin del bidraga dertill att mot förstöring skydda märkliga forntida bygnader eller lemningar af sådana, såsom borgar, slott, kyrkor, kloster m. m. jemte deras konstprydnader? Dr GRANLUND hade föreslagit detta diskussionsämnes upp- tagande i programmet för att fästa uppmärksamhet på någonting, som man hittills allt för mycket förbisett, nemligen att man, så 209 fort som möjligt är, borde söka göra något för bevarandet af det som ännu återstår af ifrågavarande fornlemningar, för hvilka man i vårt land gjort vida mindre än för bevarandet af andra qvarlefvor från forntiden. Tal. afsåg härmed icke skydd mot yttre åverkan af menniskohand, utan väsendtligen att före- komma, eller åtminstone uppskjuta af andra orsaker beroende, ytterligare förstöring. 1867 års förordning om forntida min- nesmärkens bevarande förbjuder visserligen förstörandet och ska- dandet af ifrågavarande fornlemningar, men innehåller alldeles ingenting om direkta åtgärder till deras skyddande och bevarande. Det skulle dock vara särdeles önskligt, att något sätt kunde ut- finnas att motverka äfven den åverkan tiden på dem utöfvar. Från Antiqvitetsakademiens och Öfverintendentsembetets sida har i det afseendet ej annat än enstaka åtgärder kunnat vidtagas; dessa myndigheter hafva kunnat uträtta något endast då representationen beviljat medel till skyddandet af en viss uppgifven fornlemning. Men alla dessa bygnader böra, om möjligt, tagas under det all- männas skydd. Sättet, hvarpå detta borde ske, är visserligen svårt att angifva, men hvad som närmast kunde ifrågakomma, vore väl att söka förebygga den vanligaste orsaken till dessa gamla murars söndersprängning, nemligen en öfverhandtagande vegetation. Der träd tillåtas växa på och i ruiner, framkalla, som bekant, deras allt djupare och djupare nedträngande rötter förr eller sed- nare nya ras. Men för att med framgång konservera dessa forn- lemningar fordras icke endast försigtighet, utan äfven penningar. Svenska Fornminnesföreningen har ej tillräckliga medel för att uppträda såsom konservator i förevarande hänseende. Då de offi- ciella myndigheterna icke företagit eller kanske icke kunnat före- taga något till skyddandet af dessa gamla minnesmärken, vore det högeligen önskvärdt, att på annan väg några åtgärder kunde utfinnas, hvarigenom desamma kunde bevaras eller förstörelsen åt- minstone fördröjas. Närmaste anledningen till frågan har för öfrigt varit den storartade verksamhet i detta afseende, hvilken såväl från statens som företrädesvis från enskildas sida i andra länder utvecklats och utvecklas. I Frankrike t. ex. kringresa oupphörligt konservatorer, aflönade af privata fornminnessällskap, för att se till att landets märkligare ruiner så mycket som möjligt skyddas mot förstörelse, och för att uppsöka och afteckna dylika fornminnen, der detta ej redan skett. Hvilket inflytande 14 210 dessa såväl i nu nämnda afseenden som särdeles i det förstnämnda utöfva, torde för flera bland de närvarande vara bekant; resul- taten af deras verksamhet hafva, i synnerhet beträffande minnes- märkenas bevarande, visat sig ganska aktningsvärda. Men kan en sådan gagnelig verksamhet ske utomlands, så bör den äfven kunna ske hos oss. Hr MANDELGREN förklarade sig hafva blott några få upp- lysningar att i frågan meddela, men anhöll att andra talare måtte bidraga till densammas lösning. Floda kyrka i Södermanland, hvilken annars tvifvelsutan för länge sedan skulle hafva varit endast en ruin, har genom framstående personers bemödanden blifvit räddad från detta öde; representationen har för kyrkans underhåll gifvit ett anslag af 300 rdr om året. En annan mycket märk- värdig gammal kyrka i en annan provins har genom framlidne biskop Agardh blifvit konserverad; hon underhålles nu med en kostnad af 50 rdr årligen - vaktarens aflöning. I Dalarne har landstinget såsom understöd för vården af provinsens fornminnen beviljat ett litet anslag. Önskligt vore att de landstingsmän i andra provinser, som äro medlemmar af Svenska Fornminnesför- eningen, ville söka förmå sina medbröder att visa samma friko- stighet, och det så fort som möjligt, ty, som ordspråket säger, snar hjelp är dubbel hjelp. Frih. DJURKLOU: Att uppgöra ett generalt förslag, lika tillämpligt på alla de här uppräknade fornlemningarna är mycket svårt. Ett sådant finnes dock i Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 29 Nov. 1867 ; efterlefdes den lagen, så vore det alldeles öfverflödigt att diskutera denna fråga. Hvad "borgar" beträffar, kan staten naturligtvis ej föreskrifva nuvarande egare, huru de skola förfara för att skydda dem emot forfall, men väl kan Svenska Fornminnesföreningen lemna de för sådant ändamål nödiga anvis- ningarna. Vidare läses här: "– – slott och kyrkor –" Med "slott" menas, förmodar jag, endast större slott, men dessa äro ju statens egendom och om dem kunna vi ingenting föreskrifva, lika litet som vi kunna befalla öfver enskilda personer, hvilka äro egare af dylika bygnader. Beträffande kyrkorna, så är om dem dels uti gällande lag, dels uti cirkulären till presterskapet, dels uti åtskilliga mandater, pl akater och påbud mycket stadgadt, så att hvad som i det fallet återstår att önska, endast är att före- skrifterna måtte blifva efterlefda. Med "klostren" är det kanske 211 litet kinkigare, derföre att de vanligen följa med jorden, då denna utarrenderas - vanligen af staten - såsom ett appendix. Huru arrendatorerna i allmänhet förfara med dem, känner jag ej - i Antiqvitetsakademiens tidskrift upplyses dock, att vid Alvastra och äfven på andra ställen murarne användts till kalkbränning - och vill derföre endast omnämna, att i den provins der jag är bosatt, Nerike, det enda kloster, hvars grundmurar ännu finnas i behåll - Riseberga - åtnjuter all den vård, man kan önska. - Hvad skyddandet af de nu uppräknade fornlemningarna i allmänhet be- träffar, finnes i min tanke icke flera än ett sätt, hvarpå Svenska Fornminnesforeningen kan arbeta, och det är genom att söka in- verka på de enskilda personer, som hafva dylika fornminnen i sin vård. Detta kan hon göra, just derföre att fältet är begränsadt; de personer som ega sådana fornlemningar äro ganska få och det bör derföre vara en lätt sak att taga reda på de orter der de och deras egare finnas. Jag tror att vi genom skrifvelser till de sednare skola kunna vinna hvad vi vilja, nemligen bevarandet af hvad vi hafva. Då staten är egaren, finnes deremot för oss ingenting att göra. - Slutligen står här äfven: "konstprydnader?" Menas härmed väggfasta konstprydnader, såsom t. ex. kapitäler etc., så tror jag att dessa äro skyddade i samma stund som byg- naden är det. Afses åter de lösa inventarierna, så torde ingen- ting i allmänhet för deras bevarande kunna uträttas, ty de hafva redan i de allra flesta fall förskingrats. För min del känner jag ingen enda borg, intet enda slott, der de gamla inventarierna äro fullt bevarade. På några ställen, t. ex. Leckö, finns något qvar, men på de flesta äro de försvunna. Innan annorlunda förordnas, måste vi derföre yrka på att hvad som ännu finnes, antingen må lemnas till staten, eller, om en fornminnesförening finnes uti provinsen, till denna förenings samlingar. Kyrkorna stå under allmän kontroll, och de äro de enda, för hvilka vi ej kunna uträtta något, men om dem hafva vi redan yttrat oss vid be- svarandet af tredje frågan. Jag hemställer att mötet ville ut- tala den önskan, att Fornminnesföreningens styrelse ville söka, på det sätt hon kan finna lämpligast i hvarje särskildt fall, göra hemställan till de personer, hvilka inom sitt egoområde hafva ifrågavarande slags fornlemningar, om lämpliga åtgärder till deras bevarande. Amanuensen EICHHORN : Helt och hållet instämmande uti den 212 näst föregående talarens förslag till resolution, vill jag också be- tona hvad af en annan talare yttrats, att under nuvarande för- hållanden väsendtligen endast på öfvertygelsens och öfvertalandets väg någonting kan åstadkommas. Svenska Fornminnesföreningen eger, lika litet som provinsföreningarna, tillräckliga kapitaler för att kunna ingripa i den vigtiga angelägenhet, som här är på tal. Restaurationen af forntidens lemningar är, tyvärr, i allmänhet en så dyrbar affär, att vi nu ej kunna vara betänkta derpå. Sär- skildt skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på några fornlem- ningar af mycken vigt, hvilka icke af den föregående talaren blifvit vidrörda, nemligen slott - verkligen förhanden varande slott. En stor del af dessa är visserligen kronans egendom - men olika meningar kunna ändå finnas om sättet, hvarpå de skötas. Wad- stena slott är statens egendom - men Svenska Fornminnesför- eningen skulle utan tvifvel, hvad dess vård beträffar, kunna uträtta mycket, såväl som i afseende på flera andra statens d. v. s. under statens vård varande fornlemningar, genom uppmaningar till veder- börande och besök på ort och ställe. I våra gamla kyrkor finnas en mängd målningar på väggar och tak, ofta af stort antiqvariskt intresse, från tiden före reformationen, men nu öfverhöljda med kalk, ommålade, så till sägandes. Någon svårighet att göra dem icke blott tillgängliga för forskaren utan äfven njutbara för all- mänheten har icke visat sig: de hafva ganska lätt framkallats i dagen. Der dylika fornlemningar finnas i behåll, böra de restau- reras eller åtminstone bevaras. Slutligen vill jag, såsom en annan tal. redan nämnt, anmärka, att denna fråga blifvit i pro- grammet intagen hufvudsakligen för att få densamma vid mötet så omfattande som möjligt diskuterad. Pastor LJUNGSTRÖM lemnade några upplysningar i afseende på Leckö slott. Tal. hade sin bostad i slottets närhet, hade be- sökt det flera gånger och granskat det ganska noga. Der funnos, tyvärr, numera inga inventarier mera än en orgel ; målningarne på väggar och tak försåldes till allra största delen på en auktion - tal. mindes ej året, men det var efter 1824 - efter veder- börandes befallning. Priserna vo ro ganska billiga, så billiga till och med, att biskop Brynolf Gerlachssons bord såldes för 3 skil- lingar banko. Sedermera verkstäldes en reparation ; en mängd arbetare anstäldes och dessa togo sig före att bortrifva en mängd af de bästa tapeterna, försedda med de bästa målningarne. - 213 Mycket mera skulle kunnat sägas om Leckö och hvad som der gjorts; men tal. hänvisade i det afseendet till ett arbete, hvilket han hade under utgifvande. Dr GRANLUND anmärkte att här vore alldeles icke fråga om att förhindra vandalismen, eller den direkta förstöringen af de ifrågavarande fornlemningarna, utan om huru och i hvad mon föreningen kan och bör för sin del söka bidraga till afvärjande af den åverkan tiden på samma fornlemningar utöfvar. Hem- ställanden till enskilda personer medföra ej heller i vanliga fall någon verkan, såvida ej personen i fråga är en förmögnare person, en man med mera än vanlig bildning eller en mæcenat, som vill för bevarandet af fornlemningarna på sin jord göra pekuniära uppoffringar. Önskligt vore dock att någonting kunde göras af föreningen, för att åtminstone motverka ytterligare förstöring af de på kronans mark befintliga fornlemningarna. På behofvet af allvarsamma åtgärder för det ändamålet vore ej svårt att anföra talande bevis. Borgholms slott t. ex., hvilket dock ej längre än några och sextio år varit en ruin, är ett slående intyg på statens ringa omvårdnad om de fornminnen, han har i sin ego och fritt kan disponera öfver. Blir icke någonting gjordt för den ruinens skyddande, så är den utan tvifvel inom några år en- dast en stor stenhop. Vilja de officiella myndigheterna icke göra någonting, så är det de enskildes rätt och pligt - och framför allt Svenska Fornminnesföreningens - att träda i deras ställe. Det har just varit för att få ett förslag i den riktningen fram- stäldt, som denna fråga tillkommit. Hvarken 1867 års förord- ning eller staten kan uträtta någonting för uppnåendet af det mål hvarom här är fråga. Vi hafva nyss hört, att icke ens inven- tarierna på ett kronan tillhörigt, i det yttre komplett slott fått vara i fred, utan blifvit spolierade, och staten har endast i några få fall vidtagit mått och steg för restaurerandet af fornlemningar på dess egen mark. Vid sådant förhållande torde det vara full- komligt i sin ordning, att den enskilde söker att, i hvad på honom beror, försena den totala förstöring, hvarmed våra märkligaste fornminnen nu äro hotade. Lektor WIBERG: Efter den utveckling den föregående talaren nyss lemnat af afsigten med denna frågas intagande i program- met, borde jag egentligen icke hafva begärt ordet. Jag anhåller dock att i parenthes få nämna, att jag tror att staten kunde göra 214 något, der han är den egentliga egendomsegaren eller husbonden. I fjol sommar gjorde jag ett besök på Gotland; från Wisby reste jag i sällskap med en främling, som var katholik, ut till Roma kloster. Denna märkliga bygnad, som bevisligen ännu på 1700- talet var i godt skick, befann sig nu i ett ömkligt tillstånd; hon har på det skamligaste sätt behandlats af en bland sina förra innehafvare. Dess praktsalar voro förvandlade till fähus, alltsam- mans var på det afskyvärdaste sätt nedsmutsadt och profaneradt. Min kamrat - han var spanior - gret bittra tärar öfver för- ödelsen, jag intogs af harm. Staten har dock rätt och pligt att här uppträda såsom husbonde, göra slut på eländet och konser- vera hvad som ännu finnes att konservera. En ödmjuk påmin- nelse i den syftningen tror jag kanhända ej skulle blifva af ve- derbörande lemnad alldeles obeaktad. Frih. DJURKLOU: Tal. hade visserligen icke sjelf sett Roma kloster, men erinrade sig mycket väl det intryck en af Michael Anckarsvärd öfver henne målad tafla, hvilken tal. såsom gosse fått se, hos honom framkallade. Taflan förestälde det inre af klosterkyrkan: man såg der hö, halm och kor. Scenen var vis- serligen som idyll betraktad, rörande, men för öfrigt upprörande. Tal. instämde med föregående talare deruti, att något måste göras för att skydda dessa fornlemningar: den enskilde måste taga saken om hand, då det allmänna gjort så litet för henne. Staten har visserligen förklarat, huru våra fasta minnesmärken böra skyddas ; men månne hon sjelf i det afseendet föregått med godt exempel? Ingen kan bestrida att staten är egare af Roma, Alvastra och Leckö; men hvad har väl staten gjort för att bevara dessa gamla bygnader? Hvad har han gjort för bibehållandet af Wisby stads märkvärdiga fornminnen? På 1700-talet utbjödos en gång nämnde stads ruiner på offentlig auktion. En företagsam man inropade dem allesammans för att använda dem till kalkbränning; men då arbetet skulle börjas, kom han underfund med att det var mycket lättare att taga kalken ur bergen bredvid. På det sättet blefvo ruinerna räddade. Vi se således att, oaktadt vi haft de mest hårda lagar i lång tid, deras tillämpning dock varit temligen mild; man har skyggat tillbaka för konseqvenserna - och följ- derna deraf känna vi alla. Ruinerna af Alvastra kloster hafva användts till kalkbränning. Antiqvitetsintendenten Säve fick känne- dom härom och anhöll hos Konungens befallningshatvande i länet 215 om forbud mot kalkbränningen. De gamla konungagrafvarne begagnades till svinhus. Kon:s befhde förklarade emellertid arrendatorn oberättigad att bränna; denne besvärade sig öfver re- solutionen och uppvisade ett dokument, hvaraf framgick att han var i sin fulla rätt, då han på detta sätt huserade med kloster- murarna. Huru processen slutligen aflopp i högsta domstolen, kände tal. ej. Hvad statens egendom beträffar kunna vi, såsom laglydiga undersåtar, ingenting uträtta, utan hjelp af representa- tionen - hon är den enda myndighet, som kan inlägga sitt veto emot ett sådant sätt att handskas med fornlemningarna, som det man här påpekat. Fäster man riksdagens uppmärksamhet påvan- dalismen, så skall han nog gå öfver på vår sida. Fornminnes- föreningen bör således på enskild väg vända sig till egarne af borgar och slott eller också, då staten är egaren, till Kongl. Maj:t, eller genom representationen söka att få sådana mått och steg till stånd, att förstörelsen så snart som möjligt må upphöra. Hr WERNER: Det upprop Svenska Fornminnesföreningen gjort angående vården af våra monumentala bygnader har redan på många ställen i landet vunnit gehör. Så t. ex. håller man nu på att under min ledning restaurera Warnhems gamla kyrka ; portalerna som under sockeln voro öfvertäckta med kalk, rengöras ; i de tre stora fönstren på vestra façaden skall redan i år kulört glas insättas, och till nästa år kommer det stora fenstret i De la Gardieska grafchoret att restaureras. Flera af kyrkans grafmonu- menter äro emellertid så skadade, att de omöjligen kunna åter- ställas; detta är fallet t. ex. med riksrådet Ferlas graf, framför altaret, och riksrådet Johan von Kürnens. Begge dessa grafste- nar äro förstörde, den sednare afslagen på midten. För sin del trodde tal. att den bästa åtgärd föreningen kunde vidtaga till skyddande af de här ifrågavarande monumenterna vore att söka förmå några af innevånarne i de socknar, der dylika minnesmär- ken finnas, att öfvervaka att de ej förstöras. Något statsanslag behöfdes för det ändamålet ej. Hr MANDELGREN: Staten har visserligen i vårt land varit den förste som sökt att från förstörelsen rädda våra gamla min- nesmärken, men han har ej alltid, tyvärr, gjort hvad han i det afseendet hade bort göra. Så har t. ex. en af mig flera gånger framstäld anhållan om åtgärder till bevarande af en gammal märklig kyrka i Östergötland, nemligen Risinge, rik påmålningar 216 från katholska tiden, lemnats obesvarad. Det är just i dylika fall, då staten ej gör hvad den bör göra, som den enskilde bör och måste träda emellan, och Svenska Fornminnesföreningen har här ett ganska vidsträckt fält att arbeta på. Intendenten LAGERBERG: Man klagar, och det med skäl, öfver den liknöjdhet många enskilda visa för på deras mark be- fintliga fornlemningar ; men hvad skall man då säga derom att fornminnen på statens mark kunna få förstöras. Äfven tal. kunde derpå anföra ett exempel. I Mälaren ligger en ö, Fogdö, på hvilken finnes en kungsgård. Vid resningen af en majstång på denna kungsgårds egor upptäckte man en gammal ruin. Arren- datorn af kungsgården började genast göra sig kalken i ruinen till godo ; ruinen blef ytterligare ruinerad. Någon officiell åtgärd till förhindrande häraf blef aldrig vidtagen, och detta oaktadt riksantiqvarien trodde sig med säkerhet kunna bestämma, att ruinen var återstoden af det på ön under katholska tiden existe- rande Cistercienserklostret. När statens fornminnen så handhafvas, huru skall man väl då kunna begära, att de enskilde skola vårda sina. Prof. SCHOLANDER : Med anledning deraf att under diskus- sionen blifvit satt i fråga, huruvida icke äfven de under Kongl. Maj:ts och kronans vård varande fornlemningar böra anses inne- fattade under den här uppstälda frågan, anhåller jag att få, utan att derpå fordra något svar, hemställa huruvida icke frågan derom må anses besvarad i och med detsamma, som ibland föreningens medlemmar äfven finnas personer, hvilka hafva den direkta vår- den öfver dessa fornminnen sig anförtrodd. Jag är sjelf en ibland dem och anhåller derföre att, fastän part i saken, få lemna några upplysningar med afseende på några monumentala bygnader, som här blifvit anförda. Wadstena slott var ännu för några år sedan i det skick, att det kunde till sitt yttre underhållas mot skada af tid och åverkan. Riksdagen beviljade då ett anslag af 34,000 riksdaler, hvilka medel också under 2 à 3 års tid blifvit an- vända till att försätta slottet i ett till det yttre lämpligt skick. Att denna bygnad till sin massa blifvit ohjelpligt förstörd, detta har varit en statens ekonomiska angelägenhet, uti hvilken öfver- intendentsembetet icke haft något att säga. De bastionerna för- enande vallarne hafva blifvit nedrifna ; öfverintendentsembetet, som sökt att så vidt som möjligt återställa slottets forna utseende, 217 har låtit uppbygga en mur mellan bastionerna och bakom denna plantera träd. Invändigt återigen har slottet, såsom vi alla veta, tidigt blifvit öfvergifvet såsom obeboeligt till följd af fukt. De minnesmärken der finnas af konstnärligt värde i architektoniskt hänseende äro också ganska få. Interiören är emellertid nu skyddad mot åverkan. Kalmar slott står äfven under öfverintendentsem- betets vård och har fått ett särskildt anslag för sitt underhåll. Huruvida något intresse funnits hos vederbörande att söka till framtiden bevara de sköna minnen från Wasa-tiden, hvilka detta slott inrymmer, derom må hvar och en kunna döma, som erinrar sig att på restaurationen af Erik XIV:s rum användes en kost- nad af nära 19,000 riksdaler. Sedermera har man genom del- vis verkstäld reparation sökt skydda slottets yttre mot tidens åver- kan. Ett skarpt seende öga kan visserligen icke vara fullt till- fredsstäldt med denna reparation, men en grundligare sådan skulle hafva kräft betydliga summor, och sådana har man, tyvärr, ej haft till sin disposition. Jag har sjelf uppgjort en plan till restau- rering af facaden, sådan Johan den tredje lemnade den, men för- slaget har stannat på papperet, enär verkställigheten skulle komma att kosta allt för mycket ; och hvad som dermed vunnits är så- ledes endast att minnet af dess forna utseende blifvit bevaradt. På Leckö slott har jag icke varit; jag har dock detsamma under min vård och känner, till följd af flera beskrifningar och nog- granna besigtningar ganska väl i hvad skick det för närvarande befinner sig. Dess värde i architektoniskt afseende har, kapellet äfven inbegripet, aldrig varit särdeles stort, dess ornamentik är af temligen rå och grof beskaffenhet. Jag har med dessa få exempel endast velat ådagalägga, att de publika monumenter från äldre tider, för hvilkas underhåll bestämda penningeanslag blifvit beviljade, underhållas på ett försvarligt sätt, och det skulle vara mig kärt, om jag kunde få upplysning om att så icke är forhål- landet, om jag blefve i mina uppgifter i det afseendet bestridd. - Till min förundran uppträdde här nyss en person, som upp- gaf sig vara chef för restaurationsarbetet vid Warnhems kyrka. Detta monument, det vigtigaste, fullständigaste och intressantaste med afseende på plan, anläggning och omfång af alla i Sverige, oaktadt den mot detsamma på 1600-talet utöfvade vandalism, och hvars restauration har legat öfverintendentsembetet ganska varmt om hjertat - fråga var för flera år sedan om dess re- 218 stauration, ehuru det ej blef någonting utaf - har man således nu börjat restaurera! Man skulle annars kunnat föreställa sig att, när dess vidrörande tagit sin början, öfverintendentsembetet åtminstone borde hafva blifvit underrättadt om att i orten funnes en dess målsman, som åtagit sig att verkställa detta i hög grad kinkiga uppdrag att återställa kyrkans forna utseende, att t. ex. insätta kulörta fenster o. d. Detta exempel är ett bevis påhuru ofantligt svårt det är för den officiella myndigheten att kontrollera vården af vå ra gamla bygnader och bygnadsruiner. Warnhems kyrka repareras nu af en person, om hvilken man ej vet huruvida han eger dertill erforderlig skicklighet, och staten får sedan bära ansvaret. Huru vill Fornminnesföreningen bära sig åt för att hindra dylika företag? Der staten eger rätt att vidtaga en restauration, der underlåter han det ej heller, i den mon nödiga tillgångar ej saknas, men att förekomma restaurationer på fri hand, dertill är han oförmögen, och det oskicket kan ej heller, vågar jag tro, häm- mas af fornminnesföreningarna, vare sig i landsorten eller i huf- vudstaden. Dr MONTELIUS: På förmiddagen yttrades, att man icke borde tala om den snön, som föll i fjol. Rådet har ej blifvit följdt ; vi hafva åter fått höra ordet vandalism. Att denna äfven i vårt land visat sig, vill jag ej förneka, men hvarföre det skulle vara nödvändigt att just nu anföra exempel derpå, kan jag ej förstå, i synnerhet sådana exempel, der förstöringen redan för flera år sedan blifvit förebygd genom lämpliga och passande åtgärder. Hvad Alvastra kloster särskildt beträffar, så hade detta monu- ment redan 1867 eller 1868 blifvit skyddadt mot all vidare åverkan ; allt som på något sätt kunde orena helgedomen hade blifvit bortfördt och ingångarne gjorda otillgängliga för boskapen. Dr SOHLMAN: Den här uppstälda frågan är utan tvifvel fullt berättigad. Från statens sida kan i det hänseendet ej göras så mycket som önskligt är, och det vore derföre godt om de enskilda föreningarna kunde gripa sig an med saken. Att ut- veckla en så storartad verksamhet som t. ex. de franska förenin- garna göra genom sina konservatorer, detta förbjuder visserligen ringheten af de materiella hjelpmedel som stå våra föreningar till buds - hvarken Svenska fornminnesföreningen eller landskaps- föreningarna hafva sådana tillgångar, som i aflägsnaste måtto kunna jemnföras med de franska föreningarnes, och jag tror således 219 icke att vi i detta fall kunna taga dem till förebild - men något torde dock kunna uträttas äfven med ringare resurser. Att vid första påseendet finna hvad som bör göras i sådant hänseende t. ex. i fråga om sådana märkliga bygnadsmonumenter, som redan börjat förfalla till ruiner, är icke lätt. Antingen kan man föran- stalta om att de genom ett tak blifva skyddade mot årstidernas inverkan eller, der sådant redan är försent och ruinen redan börjat beklädas med vegetation, som genom sina rötter spränger lemnin- garne, rensa henne. Det förra är en åtgärd som kostar betydligt, mot det sednare möta, skulle jag tro, rätt ofta hinder, hvilka det kanske icke alltid är så lätt att öfvervinna. Exemplet från vårt grannland Norge torde i denna sak ej böra lemnas alldeles å sido. Af Norska Fornminnesföreningens sednaste årsberättelse finner man att den verksamhet föreningen redan utvecklat för bevarandet af nu ifrågavarande slag af fornlemningar, ej är så obetydlig. Under året 1869 har föreningen t. ex. till pastorsambetet i Loms församling aflåtit en skrifvelse med begäran, att pastors- embetet ville draga försorg om vidtagandet af lämpliga åtgärder till förhindrande af att socknens gamla kyrka icke måtte gå för- störelsen till mötes. Denna hemställan har blifvit mottagen med välvilja och kommer utan tvifvel att leda till önskad påföljd. Vidare har föreningen hos ingeniörbrigaden, hvilken disponerar öfver Bergenhuns slott vid Bergen, anhållit att brigaden ville göra någonting för bevarande af detta gamla monument och på samma gång föranstaltat om en subskription för åstadkommande af en grundligare restauration af en del af denna gamla bygnad. Föreningen har slutligen blifvit egare af Borgunds gamla kyrka vid Sognefjorden; hon har köpt henne af församlingen. Allt detta är, som man ser, åtgärder som kunna vidtagas utan att man disponerar öfver storartade kapitaler, och jag föreställer mig derföre att man i afseende på denna fråga möjligtvis skulle kunna stanna vid att uttala den önskan att Svenska Forminnesföreningen måtte bland de förpligtelser som hon lägger på sina ombud uti orterna, särskildt betona, att de, hvar och en på sitt ställe, böra noga vaka öfver alla minnesmärken af här ifrågavarande slag och så snart fara synes för handen att någon dylik fornlemning kan komma att gå sin förstöring till mötes, antingen såvidt möjligt är, direkt vidtaga åtgärder till förhindrande af en sådan eventu- alitet eller ock inberätta förhållandet till föreningens styrelse, på 220 det att denna måtte kunna genom skrifvelser till vederbörande eller föranstaltande af subskriptioner vidtaga för ändamålet läm- liga mått och steg. Frih. DJURKLOU: Diskussionen öfver denna fråga hade ej varit utan gagn, då den framkallat ett så intressant anförande som hr Scholanders. Mot den beskyllning för vandalism man riktat mot staten, ville tal för sin del protestera. Hr Scholander hade visat att den anklagelsen saknade grund, men äfven om han ej hade gjort det, trodde tal. att det för de flesta ej var obekant, att de ruiner som stå under statens vård och för hvilka medel finnas anvisade, blifvit väl bevarade, der öfverintendents- embetet fått fritt och ostördt verka. Det fanns visserligen en tid - men den är länge sedan förbi - då förhållandet ej var aldeles sådant det borde vara ; då det hände att götiska monu- menter restaurerades i klassisk stil, men sedan hr Scholander fått vården om statens fornlemningar af nu ifrågavarande slag, har en bättre tid inträdt och orsaken dertill är lätt funnen: hr Scho- lander är en bland de få personer i vårt land, hvilka ega känne- dom om den äldre tiden och dess fordringar. Men det finnes beklagligtvis en mängd offentliga bygnader, hvilka icke stå under öfverintendentsembetets inseende, och det var just vid dessa jag fäste mig. Det är egentligen för bevarandet af sådana bygnader, för hvilka intet skydd nu finnes, som vi böra träda emellan ; då staten tagit ett sådant monument under sin vård behöfver den enskilde ej hjelpa till. De exempel jag anförde då jag sist hade ordet falla allesamman under den förra kategorien. Leckö nämnde jag, derföre att jag visste att för 30 år sedan en större förödelse der skett och emedan jag trodde att hr Ljungström, som sysselsatt sig med ett historiskt arbete öfver slottet, kunde lemna någon närmare upplysning om slottets nuvarande tillstånd. Jag tror icke att staten icke gör allt hvad den kan för de medel den har till sin disposition. Men det som staten, till följd af brist på medel, icke kan bevara är mycket mera än det som konser- veras ; och det är just detta, som de enskilda fornminnesförenin- garna, och framför allt Svenska fornminnesföreningen, bör söka att rädda. Så t. ex. Roma kloster. Hvad Alvastra beträffar, har det nu blifvit upplyst, att detsamma numera åtnjuter bättre vård än förr, men riktigheten af den af mig lemnade korta skildringen 221 öfver dess forna tillstånd har man ej bestridt. För öfrigt vid- håller jag hvad jag förut i frågan yttrat. Hr WERNER: Till svar på det yttrande en talare mot mig riktat, med anledning deraf att jag vågat åtaga mig en obetydlig restauration af Warnhems klosterkyrka, vill jag endast nämna att jag åtagit mig detta arbete, hvilket för öfrigt ännu ej sträckt sig längre än till rengöring af portalerna, efter uppdrag af försam- lingen och på dess bekostnad. För min del kan jag icke förstå att den som skall utföra en sådan restauration, nödvändigt måste hafva en lysande titel m. m. Jag har ingenting vidare att til- lägga än att jag, när mitt åtagande rönt ogillande, icke vidare ämnar befatta mig med ifrågavarande arbete. Lektor BLOMSTRAND: Sedan tal. först anmärkt att diskus- sionen gått alldeles utom sitt ämne, tillkännagaf han, att han i afseende på sjelfva frågan delade frih. Djurklous åsigt, att forn- minnesföreningen icke kunde göra nägot annat än i hvarje särskildt fall vända sig till vederbörande, alltid stödjande sig på det pro- vinsielt egendomliga i hvarje ort. Penningar behöfdes, men de kunde ej anskaffas på annat sätt än genom staten; fornminnes- föreningen kunde i det afseendet ingenting uträtta. En utväg torde dock stå densamma öppen : man kunde vände sig till lands- tingen och hos dem anhålla om understöd; de borde i alla afseende således äfven i detta, representera provinsens intresse. Slutligen hvad som i gamla tider brutits, måtte det icke gifva anledning till för mycket klander, ty hvad som felats, har felats af oförstånd! Hvar och en handlade dock efter sin bästa öfvertygelse. Prof. SCHOLANDER: Då jag sist hade ordet glömde jag att nämna Borgholms slottsruin. Äfven denna, jag medger det, står under min direkta tillsyn; men af brist på medel hafva några åtgärder för dess bevarande ej kunnat vidtagas. Dr SOHLMAN: I likhet med hr Montelius beklagar jag att, då denna fråga blifvit uppstäld på programmet, diskussionen dock icke rört sig kring henne, utan man i stället från flera håll framdragit åtskilliga historier öfver så kallad vandalism, alldeles som om det här skulle behöfva bevisas, att förstöring genom tidens och menniskors åverkan verkligen egt rum. Ännu mindre kan det hafva varit behöfligt att komma fram med personliga recen- sioner. De torde i allmänhet vid ett sådant tillfälle som detta vara lika olämpliga, vare sig att de innehålla klander eller beröm. 222 För min del skulle jag önskat, att man i stället sökt utfinna något sätt, hvarpå föreningen kunde få reda på hvilka fornminnen som hotas med förstöring, för att genom framställningar till vederbörande kunna förekomma detta. Då diskussionen emellertid utan gagn och nytta irrat ut i rymden, så ber jag att få framställa det förslag, att mötet ville vid öfverläggningen i frågan låta bero och att diskussionen således må anses inne- bära svaret. Detta blef också mötets beslut. Efter öfverläggningens slut höll amanuensen EICHHORN ett längre med intresse följdt och med bifall helsadt föredrag öfver svenska fornforskningens betydelse för vår nationella utveckling, såsom ett pånyttfödelsemedel för språket, dikten, konsten, slöjden, m. m. På aftonen gaf mötets ordförande, hr landshöfdingen Åker- hjelm, en lysande souper på slottet för en större del af mötets deltagare. Vid sammanträdets början, sista mötesdagen, onsdagen den 21 Junii, beslöts att mötet, med förbigående tillsvidare af frå- gorna 8-11 på det uppstälda programmet, skulle öfvergå till behandlingen af de följande rent vetenskapliga öfverläggningsäm- nena, åt hvilkas utredande endast denna förmiddag kunde egnas. Öfverläggningen öfver 12 :e frågan, så lydande: 12. I hvilken utsträckning kunna stenålderns minnen följas inom Sveriges olika landskap; och har man särdeles i det inre af landet lyckats upptäcka några spår, antydande fasta bostäder under denna tid? - öppnades af lektor WIBERG, som uppmanade de deltagare, hvilka sysselsatt sig med denna del af fornforskningen, att meddela de rön de i detta hänseende gjort. Frih. DJURKLOU: Först för 30 à 40 år sedan erhöll man en säker grund för bedömandet af de olika åldrarne inom den antiqva- riska vetenskapen, nemligen i det material, hvaraf de då brukliga redskapen voro förfärdigade. Denna upptäckt har inom ifråga- varande gren af fornforskningen åstadkommit en total reformation. Det är nu för oss af vigt att få klart utredt huru långt hvar 223 och en af de tre olika kulturperioderna sträcker sig i de olika trakterna af Skandinavien. Hvad Danmark beträffar kan någon gräns dem emellan dock icke uppdragas, enär fynd från alla tre anträffats spridda öfver hela landet. I afseende på Sverige och Norge låter det sig deremot ungefärligen bestämma huru långt den ena eller andra periodens kultur sträckt sig, naturligtvis efter mycket noggranna forskningar uti halföna olika trakter och sam- vetsgranna undersökningar, ej blott af de fasta fornlemningarna, utan äfven af de öfriga. De delar af vårt land jag i detta af- seende undersökt äro Wermland och Westergötlan d. Det förra af dessa landskap är det mest intressanta, derföre att man der kan något så nära bestämma, hvar de olika åldrarnes minnes- märken sluta. Den åsigt man i allmänhet hyser, att Wermland före Olof Trätäljas tid varit ett obebygdt land är alldeles falsk; de redskap af sten och brons man der anträffat vitna tvärtom, att landskapet långt före denna tid varit bebodt. Bosättningen gick längs med vattendragen ; i dalgångarna finnas de flesta forn- lemningarna, och detta gäller i afseende på alla tre åldrarne. Från stenåldern finnas hällkistgrafvar af den för Bohuslän och Dalsland mera egendomliga formen, aflångt fyrkantiga. Dessa grafvar, i hvilka stensaker blifvit funna, sträcka sig genom hela Dalsland uppåt Nordmark, så långt sjön Stora Lee räcker; men ofvanför denna sjö hafva de ej anträffats, en omständighet, som antyder att, om också stenålderns folk uppehållit sig på andra sidan om nämnda sjö, deras vistelse der dock icke varit lång- varig. Går man vidare till nästa dalgång, Byelfven uppåt så finner man, att stenperioden ej sträckt sig på andra sidan om sjöarna Lelången och Östra och Vestra Silen. Utmed By- elfvens vattendrag har jag funnit de sista grafvarna i Glafva socken, men ej så långt bort som på Glafsfjolens norra strand. Närmaste dalgång är Borgvikselfvens; många grafvar hafva der blifvit upptäckta; öster om sjön har man deremot ej funnit en enda. Fornsaker af flinta från stenåldern finnas ganska talrikt i de trakter, der dessa grafvar anträffats, men äro ytterst sällsporda, der grafvarne saknas. Ju längre man kommer bortom den linie, som bildas af de af mig nu uppräknade vattendragen, ju mera stympade äro de fynd man här och der kan påträffa, och desto mindre till omfånget. Har derföre stenålderns folk utbredt sig ännu längre norr-ut, så har bosätt- 224 ning för någon längre tid ej ifrågakommit, utan endast tillfälliga ströftåg. Fornsaker af sten hafva emellertid blifvit funna här och der ända upp till den stora obygden som kallas Wermlands- berg. Jag tror mig således, åtminstone hvad den nu angifna delen af Wermland beträffar, hafva funnit en gräns för den från Bohuslän utgångna folkströmmen. Dr MONTELIUS: Vid försöket att besvara denna fråga är det, såsom den nästföregående talaren redan antydt, af vigt att för det första undersöka, hvar grafvar tillhörande denna tid äro att finna och för det andra hvar lösa fornlemningar från samma period äro anträffade. Jag vill i sednare hänseendet meddela en liten statistisk öfversigt, som möjligen torde kunna sprida något ljus öfver frågan. 16,000 stensaker finnas i statens historiska museum, 6 à 7,000 i Lund och lika många ungefär i femtio andra samlingar inom landet ; hela summan af de på min tabell upp- tagna stensakerna uppgår således till omkring 30,000. Af dessa hafva i Sverige norr om Dalelfven, således på ett område af 2,340 qvadratmil, blifvit funna endast 121, af hvilka 70 stycken mejslar af flinta, tillhörande ett och samma fynd, anträffats vid Bjurselets by i Skellefte socken - ett i sanning märkligt fynd, ehuru jag derföre icke vill säga, att dessa 70 fornsaker nödvän- digt måste förskrifva sig från stenåldern. I Upland, med dess 111 qvadratmil, hafva endast 108 stensaker anträffats, i Söder- manland deremot på 74 qvadratmil 407. I Westmanland är förhållandet ännu ogynsammare än i Upland, om nemligen den först i senare tider bebygda delen af provinsen tages med i räk- ningen, eller på 78 qvadratmil endast 57 stensaker. I Nerike belöper sig på en areal af 35 qvadratmil 379 stensaker, eller 11 på hvarje qvadratmil ; i Wermland, med en yta af 162 qvadratmil 228, eller, om de senare bebygda delarna af provinsen inräknas, ej fullt 1 1/2 stensak pr qvadratmil. Sträckes jemnförelsen endast till de förut odlade delarne af landskapet, den sydvestra och den sydligaste, blir förhållandet vida gynsammare. Dalsland är rikare i detta hänseende, det har på 34 qvadratmil 312 stensaker. Från Westergötland känna vi ungefär 3 stensaker pr qvadratmil, från Östergötland knappt l, från Småland 2, från Bohuslän 17, från Halland 25, från Blekinge 12 - på 153 qvadratmil 406 fynd. Bo- huslän och Halland hafva, det ena på 41 qvadratmil 17, det andra 25 stensaker per qvadratmil, Blekinge har 12, Gotland 7, Öland 8. 225 Södra Sverige utom Skåne företer i medeltal 4 stensaker på qvadratmilen - naturligtvis endast en obetydlig del af hvad som funnits. I Skåne finnas omkring 260 stensaker pr qvadrat- mil - en öfverlägsenhet som icke kan hafva sin orsak endast uti den noggrannare undersökning, som kommit denna provins till del. Från Sverige söder om Dalelfven, utom Skåne, finnas omkring 2,300 fornsaker af flinta och ett ungefär lika stort antal af annat material, från Skåne 21 à 22,000 flintsaker, men endast 2 à 3,000 af annan sten. Äfven dessa siffror hafva sin bety- delse. Detta om antalet fornsaker af sten. - Hvad beträffar den bevisande kraften af dessa siffror, tror jag för min del icke att man får obetingadt hylla den åsigten, att hvarje fynd utvisar att orten under stenåldern varit befolkad. Vi känna ju ett stort antal stenfynd, af hvilka den slutsatsen kan dragas, att under bronsåldern och möjligtvis äfven under senare tid fornsaker af sten blifvit begagnade. Orsaken härtill har troligen varit bron- sens dyrhet. Omkring 40 i Sverige och Danmark anträffade fynd höja det öfver allt tvifvel, att stensaker användts äfven under bronsåldern. Det är äfven alldeles klart, att ett enstaka fynd t. ex. i Westerbotten icke nödvändigt är något bevis på att denna provins varit bebodd under stenåldern; stensakerna kunna hafva blifvit ditförda senare; man måste först undersöka om det äfven finnes grafvar, härstammande från stenperioden. De s. k. stendösarna och gånggrifterna förekomma endast i Skåne och Westergötland - i hvartdera landskapet till ett antal af omkring 100 - samt i Halland och Bohuslän, der de enligt Holmbergs uppgift, innehålla grafvar från bronsåldern. Sistnämnda förhållande torde dock så kunna förklaras, att brons- ålderns folk drifvit ut stenålderns lik ur deras grafplatser, för att använda det derigenom vunna utrymmet till hviloplatser för sina egna döda. För min del kan jag således icke i den af Holmberg anförda omständigheten finna något bevis för den åsigten, att dessa stendösar skulle höra till någon annan pe- riod än de andra stendösarna i Sverige. På Öland förekomma, dock till ytterst obetydligt antal, dylika fornlemningar. I Werm- land, Dalsland och några andra göta-landskap har man deremot så kallade hällekistor, hvilka måste hänföras till stenåldern. Hvad Nerike och Södermanland beträffar, vill jag särskildt fästa upp- märksamheten på de af hr Hofberg och frih. Hermelin upptäckta 15 226 och beskrifna grafvarne, der formen af stenbygnaden inuti graf- högen öfverensstämmer med gånggrifterna. Olyckligtvis hafva dessa grafvar blifvit tömda och deras innehåll förstördt, innan det var möjligt att åstadkomma någon ordentlig undersökning af dem. I grafhögarne i södra Sverige förekomma dessutom åtskil- liga stora stenkistor, vanligtvis innehållande ob rända skeletter, ibland äfven några stensaker. I allmänhet äro kistorna konstru- erade på samma sätt, vare sig att de innesluta endast flintsaker eller både flint- och bronssaker, och man kan derföre ej så lätt med säkerhet afgöra, om de böra hänföras till stenperioden eller till bronsåldern. Man kan ju tänka sig att den aflidnes anhörige ej kunnat lemna den aflidne brons-, utan endast stensaker. Med hvad jag nu yttrat har jag haft för afsigt att visa, att under stenåldern befolkning hufvudsakligen funnits uti Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Dalsland, Westergötland, vissa delar af Werm- land, Småland - egentligen trakten kring Wexiö - och Öster- götland samt Öland - der har man dock anträffat endast fyra stendösar. Huruvida Gotland vid denna tid varit bebodt eller ej, torde vara ganska svårt att afgöra. Fornsaker utaf sten - de flesta icke af flinta - hafva visserligen der påträffats, men inga grafvar, tillhörande stenåldern. Hvad Mälartrakten angår, finnas der endast få grafvar som kunna vara från stenåldern. I Breds socken af Upland har man funnit åtta skrapare af flinta, i Westmanland en flintyxa - nästan den största i museet - anträffad i trakten mellan Nora och Linde. Ett lika stort och vackert vapen som detta finnes förvaradt i Upsala ; det förskrifver sig från Gestrikland. Från Gnarps församling i Helsingland har man tre stora flintyxor ; fynd af samma slag hafva äfven gjorts i Gellersta socken i Nerike. De öfriga stensakerna hafva nästan allesammans hittats en och en för sig. Frih. DJURKLOU: Det är Nordmarks, Näs och södra delen af Gillbergs härad som egentligen i Wermland omfatta stenål- dern. Om de i Wermland anträffade stensakerna fördelas på den delen af provinsen, så skall man få en ganska vacker siffra. I Nerike hafva grafvar från stenåldern ej anträffats norr om Qvismaredalen, ej heller norr om Mosjön. Trakten söder härom har deremot redan under denna period varit be bygd ; en mängd fynd från denna tid hafva här anträffats. Jag drager af dessa omständigheter den slutsatsen, att bosättningen varit starkast just på bandet mot Göta land. 227 Kyrkoh. HAGBERG hade, då han besökt nationalmusei sam- lingar, anmärkt, att man der väl får se en hel mängd stenfynd magasinerade, men alldeles icke erhåller någon upplysning om hvarifrån de kommit. Han skulle derföre vilja hemställa att mötet uttryckte den önskan, att hädanefter icke något fynd må, vare sig uti riksmuseum eller i enskilda samlingar, mottagas utan att af aflemnaren uppgifves landskapet, häradet, socknen och går- den der det anträffats. På annat sätt tillgodosåge man icke det med dylika samlingar afsedda historiska intresset. Pastor LJUNGSTRÖM upplyste, med anledning af en föregå- ende talares yttrande, att halfkorsgrafvar förekomma öfver hela Westergötland, till och med i den djupaste skogsbygden, i största antalet dock kring Falköping och trakten kring Hornborga sjön. Frih. HERMELIN hade i vestra delen af Södermanland funnit grafvar, kullriga, dels utaf jord, dels utaf sten, med utbygnader, liknande stenbroar, åt södra sidan. Dessa utbygnader liknade den som finnes på grafven i Torpa socken. Somliga bland dem äro ganska stora. Tal. veterligen hade inga fornsaker af sten i dessa grafvar anträffats, och han tviflade på att de tillhörde sten- åldern, i synnerhet som de ofta äro på alla sidor omgifna af vanliga grafvar. Magister ASPELIN från Finland: Då med afseende å det norra Sveriges stenålder i komparativt hänseende kännedomen om de sam- tida förhållandena i Finland vore af intresse, ville tal. meddela några uppgifter härom. Man känner för närvarande inemot 2,000 sten- redskap från Finland. Om dessas topografiska utbredning kunde man tillsvidare ej yttra sig med full bestämdhet, emedan de huf- vudsakligast vore uppsamlade af intresserade privatmän i olika trakter af landet. Sålunda hafva de i ett betydligare antal blifvit funna i vestra Nyland, i södra Österbotten, i Wiborgs län, i ryska Karelen, o, s. v. Likväl kände man spridda fynd af sten- redskap från nästan alla öfriga delar af Finland, till och med från så nordliga trakter som Rovaniemi socken vid Kemi elf, i Muonioniska m. m. Dessa redskap voro, i likhet med fynden i norra Sverige, icke af flinta utan af kiselskiffer. Fynd af flint- redskap kände man från Finland endast fem. En pilspets af flinta påträffades förlidet år i en så nordlig trakt som Rovaniemi vid Kemi elf. Då nativ flinta ej förekommer i Finland, måste dessa redskap vara importerade. Inga grafvar från stenåldern 228 äro kända. Då likväl stenåldersfynd äro särdeles vanliga i sand- tägter, har man förmodat att möjligen stenålderns grafvar vore att söka i sandåsar, men inga spår af sådana hafva anträffats. Man har endast på några få ställen funnit spår af verkstäder för tillverkning af stenredskap. Sålunda känner man från södra Österbotten tvenne dylika ställen, det ena för tillverkning af red- skap af kiselskiffer, det andra för tillverkning af syenitredska p. Tvänne dylika fynd äro slutligen anträffade i Rovaniemi socken. Dessa uppgifter torde öka sannolikheten af den åsigten att norra Sverige, hvarest förhållandena synas öfverensstämma med dem i Finland, saknat bofast befolkning under stenåldern. Dr MONTELIUS. Med anledning af kyrkoherden Hagbergs yttrande, ville tal. erinra att en sådan åtgärd, som att utsätta uppgift om fyndorten på sjelfva fynden, för närvarande i riks- museum vore omöjlig, i anseende till det ringa utrymme stensa- kerna i museum hafva. Hvarje provins får på sin lott 2 à 3 lådor, som skola inrymma alla inom provinsen gjorda fynd. Alla stensaker, funna norr om Skåne åtminstone, äro dock till socknen och i de allra flesta fall äfven till stället der de anträffats, be- kanta; det handskrifna inventariet öfver museet utgör derpå ett bevis. Hvad angår offentliggörandet af en förteckning öfver dessa fynd, så kommer en sådan att meddelas uti det nu under tryck- ning varande andra häftet af antiqvitetsakademiens tidskrift, tredje delen, ordnad efter provinser och socknar, innefattande alla uti Norrland och Svea land anträffade, i museet förvarade stensa- ker. Tal. förklarade slutligen att han med tacksamhet emottoge uppgifter om stensaksfynd och fyndorten. Lektor WIBERG. I likhet med hrr Aspelin och Montelius, trodde tal. också att Norrland i allmänhet icke hade varit be- folkadt under stenåldern. Beviset härför ville tal. hemta från den trakt af Norrland, han närmast kände, Gestrikland. Alla der anträffade grafvar, alla gjorda fynd tala uteslutande om jern- åldern och nära på om den yngre jernåldern. Stenyxor, hafva visserligen anträffats inom provinsen och till och med i södra Helsingland; men några fasta fornlemningar af den art, att de ovilkorligen måste tillhöra sten perioden, finnas ej. I Gefle läro- verks samlingar funnos före stadens brand 8 - 10 stenyxor, jemte åtskilliga andra stensaker; numera finnas endast två stenyxor, den ena från Gestrikland, den andra från södra Helsingland. Fynd- 229 orterna för de genom branden förlorade yxorna voro tal. obekanta. Dylika yxor hafva anträffats vid Gefleåns strand och vid stranden af den ungefär midt i landskapet belägna, i flera fall intres- santa, sjön Storsjön. De voro af flera olika former, flertalet liknade dock den af Worsaae aftecknade formen. Tal. trodde ej att en enda af dem tillhört stenåldern, utan att de borde hänföras till jernåldern. Sträcker sig stenålderns gräns till Mälare- dalen och möjligtvis till medlersta eller nordliga delen af det nu- varande Upland, så ginge den ej längre, enligt tal:s åsigt. Kyrkoh. HAGBERG￿fann i hr Montelii yttrande ett indirekt medgifvande af gagnet af den utaf tal. föreslagna åtgärden. Tal. ansåg sig derföre böra ånyo underställa mötet sitt förslag. Hr SCHMIDT ville väl ej bestrida hr Montelii åsigt om stenålderns utsträckning i Sverige, men kunde dock deremot an- föra att han i Södermanland på ett område af 2 qvadratmil, inom 6 olika socknar anträffat ej mindre än 110 stensaker, eller öfver 50 dylika på qvadratmilen, således flera än man i något annat landskap, med undantag af Skåne, Halland och Bohuslän, på motsvarande rymd funnit. Dr MONTELIUS upplyste att den tabell på hvilken han nyss fäste uppmärksamheten icke vore någonting annat än det första steget till en framtida, mera tillförlitlig antiqvarisk statistik. Skiljaktigheten mellan mängden af fynd, anträffade i olika delar af samma provins, hade tal. redan påpekat i afseende på West- manland och Småland. Alldeles detsamma gälde äfven om Skåne. Derifrån äro omkring 25,000 stensaker bekanta, men dessa ingalunda jemnt fördelade, utan förskrifvande sig egentligen från kusttrakterna. Fördelas de på de delar af provinsen der de äro funna, så belöper sig på hvarje qvadratmil 5 à 600 stycken. Rikedomen på fynd inom ett eller ett par qvadratmil af en pro- vins borde naturligtvis ej jemnföras med medeltalet af fornsaker, anträffade inom en annan i dess helhet. I afseende på kyrkoher- den Hagbergs förslag trodde tal., att man ej borde uttrycka någon bestämd önskan i den syftning han förslagit. Finge ej fornsaker mottagas i museerna, utan att detaljerad uppgift om fyndorten tillika måste lemnas, kunde ofta ganska värderika fynd gå för- lorade, enär egaren mången gång ej vore i tillfälle att lemna den erforderliga upplysningen. Frih. HERMELIN trodde, i likhet med hr Schmidt att 230 antalet stensaker i Södermanland är och har varit ganska betyd- ligt. Men det funnes en omständighet som gjorde det svårt att få reda på dem ; folket tror att de äro ett särdeles verksamt och präktigt medel för åtskilliga ändamål, såsom till medicin åt krea- turen, till afvärjande af åtskilliga sjukdomar, till præservativ mot eldsvådor, till att lagda i spanmålslärarne göra säden dryg, hin- dra mask och råttor att äta upp den o. s. v. Ingeniör BERGSTRAND instämde i det af kyrkoh. Hagberg framstälda förslaget, genom hvars utförande den som besöker ett större museum, der tjenstemännen ej alltid hafva tillfälle att meddela upplysningar, lätt nog skulle kunna reda sig sjelf. Hr MANDELGREN kunde ej finna att det skulle vara så svårt för tjenstemännen vid våra museer att förfara på samma sätt, som brukas vid de franska historiska museerna. Der äro på alla fornsaker fästade små lappar, innehållande en kortfattad upplysning om orten, hvarifrån pjesen förskrifver sig och ända- målet hvartill den varit använd. Dr MONTELIUS upplyste att man vid riksmuseet, då fråga vore om märkliga fynd, utlade, så långt utrymmet medgåfve, etiketter, utvisande hvar och under hvilka omständigheter fyndet anträffats. Museet eger för närvarande omkring 16,000 fornsaker af sten och åtminstone 30 à 40,000 andra saker. Att upprätta etiketter öfver alla dessa saker vore kanske förspild möda och upptoge allt för stort utrymme. Äfven upplyste tal. att en kort handbok, i öfverensstämmelse med den öfver museet i Köpen- hamn, vore under utarbetande, till vägledning för dem hvilka besöka museet. Lektor WIBERG erinrade, att man med dispyten om eti- ketterna m. m. kommit allt för långt från sjelfva frågan. Lektor BLOMSTRAND instämde med hrr Hagberg och Berg- strand och tillade, att han satte etiketterna i främsta rummet och upprättandet af kataloger i det andra. Kunde icke det ena ske på samma gång som det andra, så måste etiketterna komma först, katalogerna kunde uppsättas efteråt. Sedan diskussionen öfver denna fråga förklarats afslutad, beslöt mötet, att öfverläggningen skulle anses utgöra svar på densamma. 231 13. Hvilka geografiska gränser kunna på grund af hittills gjorda iakttagelser uppdragas för bronskulturens sprid- ning inom vårt land. Frih. DJURKLOU: Jag vill försöka att framställa gränserna för bronskulturens utbredning inom de trakter jag haft tillfälle att närmare och mera grundligt undersöka. Jag kommer således äfven nu att hufvudsakligast sysselsätta mig med Wermland, ty i Westergötland förekommer bronsen öfverallt. I Bohuslän hafva temligen många bronsfynd anträffats, äfvensom på Dalsland, hvari- bland ett ganska märkligt. På Näset hafva bronssaker tvenne särskilda gånger funnits på ett och samma ställe; bland dem förtjena isynnerhet tvenne svärd att omnämnas, hvilka nu förvaras i statens samlingar. Det nordligaste bronsfyndet i Wermland är ett graffynd från Bergsklättan vid nordligaste viken af Elffjolen. Så långt har således bronskulturen i Wermland sträckt sig men ej längre norrut. I Bohuslän har bronsålderns på vestkusten boende folk till grafplatser företrädesvis användt stenkammare uppkastade på höga bergstoppar, med fri utsigt åt alla håll, eller ocksä hållit sig till näsen eller uddarne vid sjöarne. Dessa grafvar äro synnerligen talrika i Wermland, men deraf får man icke sluta att de ovilkorligen tillhöra bronsperioden. Vi veta t. ex. att under den äldre jernåldren, grafvarne i Norge, ett land med hvilket Wermland i antiqvariskt afseende företer mycken likhet, blifvit bygda och lagda på samma sätt som dessa stenrör i Wermland. Man kan således icke af grafvarnas bygnad be- stämdt sluta till, att bronsfolket bott så långt norr ut i landet som i Wermland, utan här blir det fynden som måste afgöra saken. Emellertid är det antagligt att, då bronsfynd anträffats uti dessa rör och kummel, många bland dem äfven måste vara från samma tid. Bronsfynden visa att bronstidens folk åtmin- stone uppehållit sig i orten. Högst eget är emellertid, att alla dessa fynd hänvisa på bronsperiodens sista dagar. Svärden t. ex. likna svärden från jernåldern, de visa redan en början till pa- rerstång. Från Nerike hafva vi ej så många bronsfynd. Åtskilliga bronssaker hafva visserligen anträffats, men de hvilka bestämdt tillhöra bronsåldern äro ytterst få. I museet här bredvid finnas endast tvenne, men deraf en ganska märkvärdig, en rakknif. Alla i provinsen gjorda bronsfynd förskrifva sig från Askers och Sköl- lersta härader, och der finner man äfven ännu icke undersökta 232 stora kummel. Det är således möjligt att i denna del af provinsen ännu flera bronssaker kunna påträffas. Hvad som hittills i Nerike funnits, tyder på att brons funnits endast i Qvismaredalen. När man då erinrar sig att alla invandringar följt vattendragen, så vägar jag, med stöd af detta förhållande, antaga att denna brons kommit från Södermanlandssidan, och icke från det vestra eller södra hållet. Dr MONTELIUS bad att få fästa uppmärksamheten på en af tal. upprättad statistisk tablå, liknande den öfver stenålderns fynd. Af denna visar sig, att man för ögonblicket känner från vårt land omkring 2,300 fornsaker af brons från bronsperioden, (om andra vore ej frägan). Siffran är betydlig och öfverträffas ej af något annat land än Danmark. Den uppgår till ungefärligen samma belopp som bronsfynden i Irland. Dessa bronssaker för- varas dels i museet i Stockholm, dels i museet i Lund och dels i omkring 40 andra samlingar. I Stockholm finnas ungefår 1,200, i Lund 450. Besvarandet af den här uppstälda frågan möter ej samma svårighet som vid den tolfte, den nemligen att fyndet af en fornsak ej absolut bevisar att saken hör till en bestämd period. Under det detta är förhållandet hvad stensakerna beträffar, kan man hålla tusen mot ett att bronssakerna höra till bronsåldern och alltid utgör ett skäl till det antagandet, att orten der den påträf- fats varit under bronsperioden bebodd. Från Sverge norr om Dalelfven har man endast trenne bronsfynd, två från Medelpad och det tredje från Mora socken i Dalarne. Vid Åby i Njurunda socken i Medelpad har man funnit ett svärd, ovanligt vackert, men förskritvande sig från slutet af bronsåldern - det företer en början till parerstång. I Mora har man hittat en halsring m. m. af brons. I Sverge söder om Dalalfven hafva deremot en mängd bronssaker blifvit funna. Pr 10 qvadratmil räknadt finnas: från Upland 3, från Södermanland 9, Westmanland 1 1/2, Nerike 3, Wermland 1 1/2, Dalsland 17 - hvaribland ett mycket stort fynd an- träffades i en lerkruka, hvilken endast innehöll bronssaker, ej brända ben - Westergötland 8, Östergötland 1 1/2 Småland 3, Öland 70, Bohuslän 14, Halland 38, Blekinge 14, Gotland 37, Skåne 150; i Sverige söder om Dalelfven (med undantag af Skåne) 7 1/2 på 10 qvadratmil. Hvad Skåne beträffar, hafva bronssaker der anträffats till allra största delen i kusttrakterna. I Skåne finnas dessutom flera enskilda bronssakssamlingar, från hvilka det 233 ännu ej lyckats mig er hålla detaljerade uppgifter. Grafvarnes nordligaste gräns har icke sträckt sig norr om Wermland. Frågan, huruvida kumlen böra hänföras till jern- eller brons- åldern, tror jag mig icke kunna för närvarande besvara, hvad angår Mälaredalen. De flesta af dessa rör eller kummel äro nemligen ännu icke undersökta; motsatsen eger rum endast med trenne bland dem, af hvilka tvenne blifvit beskrifna af herr Richard Dybeck - de innehöllo dock endast lik. Den tredje undersök- ningen gjordes förliden höst; den gälde ett kummel på Lennarts- näs i Näs socken af Upland; undersökningen visade att fornlem- ningen tillhörde jernåldern. I likhet med frih. Djurklou tror jag att de bronsfynd som gjorts i mellersta Sverige, höra till den sednare delen af bronsåldern, med undantag af ett par fynd från Nerike, hvilka förskrifva sig från medlersta delen af nämnde period. Den äldre bronsåldem är icke heller i Norge särdeles mycket representerad. De hittills gjorda fynden visa, enligt min åsigt, icke bestämdt att Mälaredalen och Norrland före den äldre bronsperiodens slut varit bebygda; de stensaker som der blifvit funna kunna nemligen förskrifva sig från den yngre bronsåldern.*) När man från Medelpad för ögonblicket icke känner flere än tvenne fornsaker af brons, så gifver denna omständighet visserligen san- nolikhet åt det påståendet, att provinsen nämnde tid haft innevå- nare, men något bestämdt bevis på att detta varit förhållandet utgör den icke. I Upland och Södermanland hafva deremot flere fornsaker från bronsåldern anträffats, hvilka torde bevisa att dessa provinser under ifrågavarande tid varit bebodda. Man kan nemligen icke gerna tänka sig, att de stora bronsfynden skulle hafva blifvit nedlagda uti jorden af ett folk, som bott på långt afstånd från platsen. Å andra sidan kan man visserligen invända, att man från dessa trakter icke känner till någon annan graf från bronsåldern, än en, uti hvilken, såsom det uppgifvits, en lansspets af brons blifvit funnen tillsammans med brända ben. Ingeniör BERGSTRAND hemstälde att mötet ville uttala den önskan, att Svenska Fornminnesföreningen ville draga försorg om utarbetande och utgifvande af tvenne chartor, den ena utvisande bronsålderns utsträckning i Sverige, den andra stenålderns. *) Se vidare härom en numera i Antiqv. Tidskr. 3: 173 tryckt uppsats i ämnet. 234 Frih. DJURKLOU instämde i den af den näst föregående talaren uttryckta önskan. Hvad Wermland beträffar, vore en dylik charta af tal. redan uppgjord i concept, utvisande de olika minnesmärkenas olika utsträckning och de särskilda åldrarnes. För att förebygga missuppfattning af sitt föregående yttrande ville tal. tillägga att det vore all anledning att antaga det de stora kumlen i Wermland, belägna vid stora vattendrag och på höga berg, tillhörde bronsåldern, men med en stor del af dem vore detta icke fallet; dessa datera sig från den äldre jernåldern och äro lätt igenkänliga der- på att de i allmänhet ligga ej på bergen, utan i närheten af den odlade jorden. Lektor WIBERG: Ingenting vore önskligare än att snart få de der chartorna, men försigtigheten torde dock bjuda att, då Norrland ännu är så otillräckligt undersökt, endast de provinser chartlades, hvilka äro mera bekanta och att man således ej f. n. upprättade chartor öfver hela Sverige. Man borde ej före- ställa sig att brons-, jern- och stenåldern betydde vissa perioder, som skulle inträffat ungefärligen samtidigt för hela landet. Ingen må tro, att t. ex. stenåldern i Skåne fallit ihop med stenåldern i Norrland; kulturen har lika litet i äldre tider som senare gått samtidigt fram öfver alla delar af landet. Dr MONTELIUS upplyste att han vore sysselsatt med att försöka utarbeta dylika fyndchartor, men ej ännu hunnit få dem färdiga. Angående bronskulturens utsträckning i Norge och Finland ville tal. nämna, att i Norge bronsfynd anträffats ända till 66 gra- ders bredd och på finska kusten ända till Storkyro, i hvilken socken man funnit ett bronssvärd. De i Medelpad gjorda bronsfynden stå således ej isolerade; dylika fynd äro gjorda lika långt nordligt både öster och vester derom. Äfven i afseende på denna fråga beslöt mötet att svaret skulle anses gifvet genom den hållna öfverläggningen. 15. Skulle icke någon öfverensstämmelse kunna åvägabrin- gas i afseende på gemensamma benämningar å de sär- skilda slagen af stenredskap från forntiden? Lektor WIBERG hänvisade i afseende på den nu förevarande frågans besvarande till Mortillets tidskrift: "Materieaux pour l'histoire primitive et naturelle de l'homme". Uti ett häfte af denna tid- skrift förekommer ett försök till införande af gemensamma benäm- ningar på åtskilliga fornsaker, gjordt af franska och schweiziska 235 fornforskare. Att hitta på namn, som tillika innebära ett slags sakbeskrifning, torde dock ej blifva så lätt. Pastor LJUNGSTRÖM: Att i arbeten, innehållande beskritningar öfver redskap från stenåldern, olika namn på samma saker ofta förekomma, torde ej för någon af oss vara obekant. Svårigheter uppstä naturligtvis härigenom ofta, i synnerhet för den i denna gren af fornforskningen mindre hemmastadde, som får ett fynd från stenåldern i sin hand, att kunna afgöra hvad fyndet är, och det vore således önskligt om den olägenheten kunde på något sätt afhjelpas, så att hvarje särskildt föremål finge sitt bestämda namn. Lämpligaste utvägen vore i tal:s tanke, att åt Svenska Fornminnesföreningens styrelse uppdraga att i föreningens tidskrift låta införa afbildningar af alla möjliga stenredskap och derjemte utsätta namnen på dem. Dr MONTELIUS trodde visserligen, att vi skulle närma oss det framstälda önskningsmålet lättast på det sätt hr Ljung- ström föreslagit, genom att åstadkomma en samling afbildningar af fornsaker af sten, och under hvarje afbildning utsätta sakens namn, men tal. skulle dock önska, att dessa namn ej blefve alltför mycket detaljerade. Den terminologi som vid museet i Stockholm användts är ganska enkel; man har försökt att und- vika alla onödiga benämningar. Hvad sjelfva afbildningarna beträffar, kunde man hänvisa till något såsom dugligt erkändt arbete, t. ex. prof. Nilssons om stenåldern. Endast de redskap, hvilka ej finnas aftecknade i en med beskritningen öfverensstäm- mande form, behöfde då afbildas. I sammanhang härmed ville tal. nämna att, på föranstal- tande af några enskilda personer, inom detta års slut utkommer ett billigt plancheverk öfver våra stenredskap, aftecknade i träsnitt. Under hvarje afbildning skola utsättas redskapets namn, land- skapet der det funnits och förhållandet mellan originalets och afbildningens storlek. Vid sådant förhållande torde det kanhända vara skäl att afvakta detta arbetes utgifvande och dröja med alla åtgärder t. ex. till nästa års möte. Amanuensen EICHHORN instämde med hr Montelius deruti, att man borde afvakta det bebådade plancheverkets utgifvande. Man kunde sedermera, t. ex. vid nästa möte, taga i öfvervägande, huruvida ändringar eller modifikationer i de uti nämnda plancheverk använda namn kunde och borde vidtagas. Terminologien i allmän- 236 het vore af stor vigt icke endast för archæologen, utan äfven för språkforskaren och till och med för den stora allmänheten. Sedan diskussionen förklarats afslutad, beslöt mötet att i stället för särskild resolution hänvisa till hvad nu i ämnet blif- vit yttradt. Som den beräknade tiden för diskussionen öfver de fram- stälda öfverläggningsämnena gått till ända, måste behandlingen af några bland dessa - n:ris 9, 10, 11, 14 och 16 - uppskju- tas till ett kommande möte, och öfverläggningarna förklarades härmed vara afslutade, hvarefter d:r GRANLUND höll ett före- drag om "husfliten i forntiden", hvilket föredrag i föregående häfte meddelades. D:r SOHLMAN uttalade derefter de närvarande främlingarnas uppriktiga tacksamhet för det välvilliga tillmötesgående påmånga- handa sätt och den utmärkta gästfrihet de af Örebro stads inne- vånare åtnjutit. Sedan hr Ordföranden med några hjertliga afskedsord helsat mötets deltagare, frambar d:r Sohlman till mötets ordförande och vice ordförande mötets helsning i följande ordalag: Å detta mötes och den Svenska Fornminnesföreningens vägnar får jag nu till mötets ärade ordförande framföra ut- trycken af allas vår tacksamhet för det utmärkta sätt, hvar- med han under dessa trenne dagars sammanträden ledt våra förhandlingar. Då föreningen sålunda i detta hänseende vände sig till föreningens till samhällsställningen främste ledamot i orten, anhållande att han ville åtaga sig att blifva mötets ord- förande, visste hon väl, att det för mången kanhända kunde synas något oblygt att på detta sätt besvära en person så upp- tagen af andra, vigtiga samhällsangelägenheter. Men "no bl esse oblige" och den ätt, hvilken herr friherren tillhör, har bland sig af gammalt räknat medlemmar, hvilka satt en ära uti att be- fordra konst och vetenskap, att understödja arbeten i fosterländskt syfte, att med ett ord utöfva ett Svenskt mecenatskap. Ja, till och med en qvinlig medlem af denna ätt har för sina för- tjenster om fäderneslandet blifvit upphöjd i adligt stånd; och bland mycket annat, hvari hon utmärkte sig, var äfven forn- forskningen. Styrelsen öfverlemnade sig derföre åt den förhopp- 237 ningen, att hrr friherren ej skulle vilja neka sin medverkan till arbeten och bemödanden, som kunna bidraga till att stärka vår nationalitet, och ge fastare grundval åt hoppet om en natio- nell framtid. Dess förmodan har i detta fall icke kommit på skam. Alla äro vi ordföranden skyldiga uppriktig tacksamhet för den reda och klarhet, det tålamod och den humanitet, hvarmed han fört klubban och hvarigenom han i så väsendtlig mon bidra- git till att mötet burit några frukter. Dernäst vill jag till mötets, af alla älskade och värderade vice ordförande, herr doktorn och kommendören Gumælius, en man hvars förtjenster om vetandet och forskningen vi alla känna och erkänna, frambära ett uttryck af vårt lifliga erkännande och vår varma hängifvenhet. Jag slutar med den önskan, hvarmed alla fosterländska möten och förhandlingar böra afslutas: Gud bevara vårt fädernesland, vårt gamla, kära Sverige ! Återstoden af dagen egnades åt en hjertlig samvaro och gaf Örebro samhälle att lägga i dagen hela sin gästvänlighet. Efter middag vid table d'hôte å stadshotellet eller i enskilda kretsar före- togs kl. 4 utfärd med ångfartyget Nerike från Skebäck till Engel- brektsholmen, der gripande tal höllos. Efter återkomsten till staden gåfvo innevånare för gästerna en afskedssexa på hotellet, och dermed var det andra svenska fornforskaremötet afslutadt. Påföljande dag voro några af mötets deltagare af en bland för- ningens mera framstående ledamöter inbjudna till en angenäm middag å hans egendom ej långt ifrån staden.