Linköpings domkyrka Llliköpingsdonikyrka I. KYRKOBYGGNADEN Av BENGT CNATTINGIUS, RALPH EDENHEIM, SUNE LJUNGSTEDT och MARIAN ULLEN VOLYM 200 AV SVERIGES KYRKOR, KONSTHISTORISKT INVENTARIUM UTGIVET AV RIKSANTIKVARIEÄMBETET OCH KUNGL VITTERHETs HISTORIE OCH ANTIKVITETsAKADEMIEN Almqvist & Wiksell International Stockholm REDAKTIONSKOMMITTE: ERIK CINTHIO, EVALD GUSTAFSSON , STEN KARLING, R AXEL UNNERBÄCK UTGIVET MED BIDRAG FRÅN HUMANISTISK-SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FORSKNINGSRÅDET, LINKÖPINGs KYRKLIGA SAMFÄLLIGHET, CLAES OCH GRETA LAGERFELTS STIFTELSE SAMT WESTMAN-WERNERSKA FONDEN BILDMATERIALET FÖRVARAS OM EJ ANNAT ANGIVES I ATA Omslagsbilden återger norra delen av domkyrkans koromgång mot öster. Foto 1977. På omstående sida Linköpings domkapitels sigill. Plinted in Sweden by Almqvist & Wiksell Tryckeri, Uppsala 1987 ISSN 0284-1894 ISBN 91-7192-668-2 Innehåll FÖRORD 7 l. BYGGNADSBESKRIVNING Domkyrkans miljö av Ralph Edenheim Il Allmän byggnadsbeskrivning av Ralph Edenheim 19 Huvuddelar 19. Material och murningsteknik 19. Inte­ riör: Koret 19. Koromgången 21. Norra kapellet eller Nikolauskoret 28. Södra kapellet eller Tomaskoret 28. Östra kapellet eller Mariakoret 28. Tvärhuset 31. Långhuset 36. -Portaler 41. Torn och sidobyggnader 44. Kyrkans vind 47. Exteriör 48. Murverksbeskrivning av Marian Ullen 51 Tvärhusets murverk: Exteriör 51. Interiör 54. Mur­ trappa 58. Pelare 59. Valv 63. Fönster 65. - Långhu­ sets murverk: Exteriör 65. Interiör 66. Pelare 70. Valv 71. Fönster 71. - Korets murverk: Exteriör 76. Interiör 77. Pelare 80. Valv 81. Fönster 83. - Stenhuggarmär­ ken: Allmän översikt 84. - Långhusets märken: Mär­ kenas karaktär 87. Förekomst i trave 8-3 90. Före­ komst i trave l och 2 91. Västväggen 92. Pelarna 92. Analys 93.- Korets märken: Period l 98. Period 2 102. -Sentida märken 108. -Ristningar och klotter 109. Stenskulptur av Marian Ullen III Exteriör 111 . - Portaler: Norra tvärhusportalen 114. Södra tvärhusportalen 116. Södra långhusportalen 119. Västportalerna 132. - Fönster 134. - Blindarkader: Romanska blindarkaden 139. Gotiska blindarkaden 140. Östra kapellet 167.- Kapitäl, baser och konsoler: Tvärhuset 171. Långhusets första byggnadsperiod 178. Långhusets andra byggnadsperiod 181. Koret 191. Po­ lykrom stenskulptur av Tord Andersson 202. - Valv­ prydnader: Långhus och tvärhus 207. Koret 210. Målningar av Marian Ullen 223 Vägg- och valvmålningar: Medeltida väggmålningar 223. Valvmålningar 223. Moderna målningar 230. ­ Glasmålningar: Medeltida målningar 231. 1800-talets glasmålningar 237. Moderna glasmålningar 239. Byggnadshistoria 242 Medeltiden av Marian Ullen: Period l 242. Period 2 tiden av Ralph Edenheim och Marian Ullen: Renove­ ringar under 1500- och 1600-talen 258. 1700-talets torn­ bygge och reparationer 258. 1800-talets stora restaure­ ringar 262. Omdaningen av västpartiet 1877-86 268. Senare renoveringar och förändringar 270. 2. DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN I HISTO­ RISK OCH ARKITEKTURHISTORISK BELYS­ NING Inledning - Domkyrka och domkapitel inom den me­ deltida Linköpingskyrkan av Herman Schiick 279 Tidigare forskning av Bengt Cnattingius 300 1100-talsdomen av Bengt Cnattingius 306 Den nya domens kor och tvärhus av Bengt Cnattingius 312 Biskoparna och kyrkobygget 312. Kor och koromgång 313. Tvärhusets murverk 314. Fönster 316. Portaler 317. Utformningen av trave 7 318. Pelarkapitäl 319. Tvärhusets arkitekturhistoriska ställning 322. Långhusbygget av Bengt Cnattingius 323 Biskoparna och kyrkobygget 323. Murverk 327. Blind­ arkadernas funktion 328. Pelarformer och kapitäl 328. Portaler 332. Hallkyrkan 332. Långhusets förlängning av Bengt Cnattingius 335 Biskoparna och kyrkobygget 335. Murverk 336. Blind­ arkader 337. Pelare och kapitäl 339. Västväggen 342. Portaler 343. Hallkyrkans slutliga gestalt 345. Det sengotiska koret av Bengt Cnattingius 347 Biskoparna och kyrkobygget 347. Murverk 349. Kapi­ täl 350. Koromgångens figurskulpturer 350. Gierlachs korbygge 351. Korets siste byggnadsledare 352. 3. GRAVSTENAR Gravstenar i Linköpings domkyrka av Sune Ljungstedt 250. Period 3 252. Period 4 256. Period 5 257.- Nyare 357 457 NOTER 419 KÄLLOR OCH LITTERATUR Domkyrkans miljö 419. Murverksbeskrivning 419. stenskulptur 420. Målningar 422. Byggnadshistoria 422. Tidigare forskning 424. Den nya domens kor och tvärhus 425. Långhusbygget 426. Långhusets förläng­ ning 428. Det sengotiska koret 429. Gravstenar 430. BILAGOR l. Katalog över stenhuggarmärken au Sune Ljungstedt 434 Grupp A 434. Grupp B 436. Grupp C 440. Dubbelmärk­ ning 447. 2. Årsredogörelser au byggmästarna August och Jo­ han Robert Nyström rörande restaureringsarbetena på Linköpings domkyrka 1850-70 448 3. Biskopslängd 455 4. Domprostlängd 456 FÖRKORTNINGAR 462 SUMMAR Y l . Description of the Building 463 The setting of the Cathedra! 463. General building de­ scription 463. Masonry description 464. Stone sculp­ tures 467. Paintings 469. Building history 469. 2. The History and Architecture of the medieval Ca­ thedra/ 471 Introduction - Cathedra! and chapter in the Middle Ages 471. Previous research 471. The twelfth century Cathedral472. Chancel and transept 472. The building of the nave 472. The nave extension 472. The Late Gothic chancel 473. 3. Gravestones 474 Förord Linköpings domkyrka är en av Nordens bäst bevarade och rikast utsmyckade medeltida katedraler. Att voly­ merna 200 och 201 av Sveriges Kyrkor har kunnat ägnas åt en utförlig dokumentation och beskrivning av denna kyrkobyggnad är i hög grad ett resultat av f landsantikvarien , fil dr Bengt Cnattingius insatser och engagemang samt frikostiga bidrag från församling och olika fonder. Bengt Cnattingius har vid sidan av sitt krävande arbete som landsantikvarie och museichef i Linköping svarat för en omfattande forskargärning som framför allt gällt östgötska miljöer och kyrkor. Domkyrkan har ägnats ett flertal ingående arkitekturhistoriska studier och dessa utgör grundstenen i den nu föreliggande publikationen. I avsnittet Den medeltida domkyrkan i historisk och arkitekturhistorisk belysning samman­ fattar Bengt Cnattingius dels tidigare forskares insatser från 1600-talet och till nutid, dels sin egen forskning rörande domkyrkan. Vi framför vårt varma tack till Bengt Cnattingius för hans stora och viktiga arbete. Till detta avsnitt har också professor Herman Schiick bidragit med en omfattande inledning, Dom­ kyrka och domkapitel inom den medeltida Linköpings­ kyrkan . För detta framför redaktionen ett varmt tack. Med tanke på kyrkans betydelse har ett stort arbete lagts ner på att presentera en utförlig dokumentation av byggnaden. För den allmänna byggnadsbeskriv­ ningen och delar av den senare byggnadshistorien sva­ rar antikvarien, fil kand Ralph Edenheim, raä. För murverksbeskrivningen, katalogen över den rika sten­ skulpturen m m samt den sammanfattande byggnads­ historien i övrigt svarar l :e antikvarien, fil lic Marian Rittsei-UIIen, raä. I samband med restaureringen av domkyrkan sked­ de 1960-61 under Bengt Cnattingius ledning en ingåen­ de fotografisk dokumentation av byggnaden och en kompletterande arkeologisk undersökning samt 1962 och 1966 en registrering av byggnadens medeltida sten­ huggarmärken. Registreringen av stenhuggarmärkena utfördes av fil kand Sune Ljungstedt. Denna registre­ ring, som kom att omfatta över 6000 märken, är den största som utförts vid sidan av motsvarande under­ sökning av Trondheims domkyrka, och vi har därför känt det angeläget att publicera den så utförligt som möjligt till gagn för framtida forskning. Analysen av detta stora material har gjorts av Marian Rittsei-Ullen. Flertalet av Sune Ljungstedts ritningar ingår i plansch­ delen, volym 201, medan själva katalogen ingår som bilaga i denna volym. Sune Ljungstedt har även gjort en stor insats genom olika detaljuppmätningar och teckningar. Han svarar vidare för avsnittet Gravstenar i denna volym, vilket omfattar en fullständig katalog över de gravstenar, som ligger i kyrkans golv. Vi tackar Sune Ljungstedt varmt för hans insatser. Vi framför också ett tack till fil dr Hans Gillingstam, som granskat och kompletterat personuppgifterna i gravstensavsnittet, samt f byråchefen, fil lic Erik B Lundberg, som varit vänlig att bistå vid excerperingen av det rikhaltiga arkivmaterialet rörande domkyrkan. I planschdelen återges den mycket omfattande och detaljerade uppmätning av domkyrkan som utfördes 1911-16. För de senare uppmätningarna av kyrkans plan och sektioner svarar ingenjör John Söderberg. Kompletterande uppmätningar samt rekonstruktioner har utförts av arkitekt Gunnar Wiren. Konservator Tord Andersson, raä, har undersökt och beskrivit den ursprungliga polykromin på korets konsolskulpturer. Fil kand Svante Nyberg har översatt de latinska inskrifterna till svenska medan fil kand Nils Stedt och Roger Tanner svarat för översättningen av bildtexter och sammanfattning till engelska. Den kompletterande fotograferingen inför publice­ ringen har gjorts av Sveriges Kyrkors fotograf samt fotograf Arne Gustafsson, Linköping, vilken bl a foto­ graferat gravstenarna. För redigeringen av de båda volymerna har Marian Rittsel-Ullen svarat. Avsnittet om gravstenar har dock redigerats av antikvarien, fil lic Robert Bennett, raä. Utan ekonomiskt bidrag från Humanistisk-sam­ hällsvetenskapliga forskningsrådet, Linköpings kyrkli­ ga samfällighet, Claes och Greta Lagerfelts stiftelse samt Westman-Wernerska fonden hade det inte varit möjligt att genomföra denna publicering. Vi framför vårt tack för detta ekonomiska stöd. Det återstående arbetet rörande domkyrkan, en be­ skrivning av dess inredning och inventarier, kommer att publiceras i del III tillsammans med register över samtliga delar. Stockholm i maj 1987 Erik Cinthio Eva/d Gustafsson Sten Karling R Axel Unnerbäck l. BYGGNADSBESKRIVNING av Ralph Edenheim och Marian Ullen 10 BYGGNADSBESKRIVNING Domkyrkans miljö av RALPH EDENHEIM Domkyrkan är belägen på den äldsta stadens högsta krön och dominerar fortfarande bebyggelsen. Dess västtorn är synligt vida över slättlandet omkring staden (fig 2). Höjden bildas av en rullstensås, som i nord­ sydlig riktning ungefär följer Stångån och mot öster sluttar ned mot ån. I den nuvarande bebyggelsen är denna sluttning mindre markant än ursprungligen . På åsens översta, jämna del förlades domkyrkan med till­ hörande byggnader samt biskopens hus . I närheten av detta område anses landskapets urgamla samlingsplats ha legat. I närheten strålade även flera betydelsefulla vägar samman. 1 Domkyrkan omges numera av en park (fig 3), som huvudsakligen motsvarar den forna kyrkogårdens ut­ sträckning. Kyrkogården omgavs tidigare av en kraftig mur, uppförd av kalksten och med en bottensula av marksten i kalkbruk. Muren var i väster samtidigt gräns mot slottet och slottsträdgården. I den sydöstra delen gränsade kyrkogården till domskolan. Mitt för sakristian i kyrkogårdens sydöstra hörn var en fristå­ ende klockstapel uppförd. Klockstapeln, ett parti av muren med den sydöstra stigluckan och domskolan är återgivna av Erik Dahlberg i Suecia antiqua (fig 7 o 394) och visar således utseendet vid 1600-talets slut. På en karta över staden från 1651 (fig 4) är sju ingångar med stigluckor markerade i muren. En byggnad finns i nordvästra hörnet och två byggnader är markerade i det nordöstra hörnet av kyrkogården. På tomtkartan från 1696 (fig 6) är inte dessa byggnader markerade. J onas Silfverlings karta från 1734 (fig 5) visar däremot Fig l (s 8). Domkyrkan från öster. Foto SvK 1977. The Cathedra/ from the east. Fig 2. Kyrkan i landskapet. Foto P Rittsel 1985. The church and surrounding landscape. samma byggnad i kyrkogårdens nordvästra hörn. Den kallades då >>Stadssakellanens bostad >> . Den byggnad som på samma karta är markerad i kyrkogårdens nord­ östra hörn är det benhus, som domprosten Rhyzelius2 lät uppmura 1730-31. En av de byggnader som 1651 är markerade i detta hörn av kyrkogården utgjordes även då av ett benhus. Sedan en ny begravningsplats anlagts i början av 1800-talet i stadens utkant förvandlades kyrkogården år 1812 till park och kyrkogårdsmuren revs. stadsplaneregleringarna på 1600- och 1700-talen be­ rörde även kyrkans grannskap. På 1660-talet utlades således en ny gata, Domkyrkogatan, mellan torget och kyrkogårdens sydöstra hörn och dessförinnan, om­ kring år 1660, hade Storgatan fått en ny sträckning, som innebar stora förändringar i kvarteren söder om domkyrkan (fig 6). Efter branden år 1700 upprättades en ny stadsplan och år 1795 gav Gustav IV Adolf vid ett besök i Linköping tillstånd till att en ny förbindelse skapades mellan Järntorget och Hunnebergsgatan. Här­ igenom tillkom S:t Persgatan som drogs över kyrko­ gårdens västra del. Denna gata är markerad på en karta från år 1800 (LMV, D64-1: 29). Stadssakellanens hus låg då fortfarande kvar mitt i den norra infarten. Bebyggelse i kyrkans grannskap Ett antal medeltida byggnader i domkyrkans omgiv­ ning har belagts antingen på arkeologisk eller doku­ mentarisk väg, medan några alltjämt är bevarade, ehuru avsevärt omgestaltade. Väster om kyrkogården och direkt gränsande till denna låg såsom nämnts biskopsborgen. Dess äldsta del, ett kalkstenshus, som nu rudimentärt ingår i slot­ tets västlänga, torde ha uppförts redan på 1200-talet. På 1300-talet byggdes ett kraftigt torn i nordöst, som nu utgör norra slottslängans östligaste del. Under den kraftfulle Henrik Tictemanssons episkopat (1465-1500) nybyggdes dels en västlänga i tegel med tre våningar, 12 BYGGNADSBESKRIVNING 2 l o N D -l- 1 DOMKYRKAN 2 KONSISTORIEBYGGNAD 3 BISKOPSGÅRDEN 4 SYSSLOMANSGÅRDEN 5 GAMLA DOMPROSTGÅRDEN 6 NÄMNDHUS SITUATIONSPLAN 7 FÖRSAMLINGSHEM 8 STADSHUS 9 SLOTTET 10 o 11111111111 50 l 100 l 150M. l Fig 3. Situationsplan, I: 2000. Uppm J Söderberg 1977. General plan. 13 DOMKYRKANS MILJÖ Fig 4. Utdrag ur 1651 års karta över Linköpings stad av E de Rogier. Foto ATA. Part of the 1651 map of the city ofLinköping by E de Rogier. TE-~PLUM CJ>liljeverk» medan det norra har en sköld på slutstenen. Skölden bär kaniken Hans Brasks vapenbild i guld mot ljusröd botten jämte årta­ let 1498. De tre återstående valven, 29, 30 och 31 (fig 18), utgår vid yttermurarna från fyra kraftiga rundpelare (A Il, A 16, D 16, D Il) som samtidigt flankerar öpp­ ningarna till de tre kapellen (fig 16-17, se pl43-48). De två västra (A Il , D Il) är till större delen släta och försedda med kapitäl med ganska yvig bladornamen­ tik. Mot kapellen har pelarna vardera två kraftiga knektar med bladkapitäl och attiska baser med dubbla, fyr- och sexsidiga (av en åttkant) plintar; de sexsidiga är svagt konkava. De båda övriga rundpelarna, dvs de som flankerar öppningen till det östra kapellet (A 16, D 16), är i sin helhet försedda med knektar av samma utseende som de nyssnämnda (pi 22). I höjd med fönsterbänkarna finns på dessa båda pelare förkroppningar, upptill fasa­ de, nedtill formade som ett skivkapitäl. Härunder är pelarna gestaltade som regelrätta knippepelare. Det sydöstra (31) av omgångens tre östliga valv är utformat som ett stjärnvalv, de båda övriga (29, 30) är oregelbundna kryssvalv (fig 18). Stjärnvalvets ribbor är konkavkoniska med källist och i valvhjässan finns en sköld med årtalet 1498 och majusklerna H G på ömse sidor om ett bomärke, åsyftande kaniken Her­ mannus Grotta. Tecknen är i guld mot röd botten. 22 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 12. Norra sidoskeppet mot öster. Foto SvK 1977. The north aisle, Iaoking east. Fig 13. Interiör mot öster. Foto SvK 1977. The interior, Iaoking east. ALLMÄN BESKRIVNING 23 ALLMÄN BESKRIVNING 25 Fig 15. Högkorets valv, valv 26, med omgivande valv. Nedtill valv 30, tv valv 25 och 29, t h valv 27 och 31, upptill valv 23. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Sanctuary vaulting, vault 26, with surrounding vau/ts. Below: vault 30. Lejt: vaults 25 and 29. Right: vaults 27 and 31. Top: vault 23. De båda kryssribbvalven (29, 30) har också i ge­ nomskärning konkavkoniska ribbor med källist (fig 18). Det norra valvets (29) slutsten är plan, rund och försedd med en lejonmaskaron i relief. I valvets nordvästra kappa är målat årtalet 1499 och i östra kappan ses :IAL: med gotiska majuskler över ett em­ blem bestående av en murslev och en murhammare. I östra valvets (30) hjässa finns ett stort, runt hål med en skoning av kalksten , utåt profilerad på samma sätt som Fig 14. Interiör av koret mot nordost. Foto SvK 1977. Interior of the chancellooking north-east. ribborna (fig 18). I valvets östra kappa finns målat med frakturstil inskriften: Stormecktigij och högborne För­ ste her Johan l Then thridie Sverghis Gothis Wendhis Et konnugh medh l Sina högborne Förstinna Sverihes Drotningh :D: Katharina haffuer Thetta hederliga l Tempel förnyia låthid uthi Sinss hög loffiigh Regemen­ thes Tidh : Anno Dni : 1581 : Därunder med gotiska majuskler: :LAVS: DEO: IN: EXCELSIS (=Lovad vare Gud i höjden). Valvens slutstenar behandlas ytterligare nedan samband med Stenskulptur. I omgångens golv finns ett flertal gravstenar inlagda (se nedan Gravstenar). I hörnen mellan norra och söd­ i 26 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 16. Södra delen av koromgången mot öster. Foto SvK 1977. Southern part of the ambulatory, Iaoking east . ra rundpelarna och respektive yttermur finns enkla sidoaltaren av finhuggen kalksten med skivor av sam­ ma material (fig 16-17). Övergången mellan skiva och altarsidor bildas av en grund hålkäl. Altarnas socklar är upptill försedda med kälad skråkant. Norra sidoalta­ ret har i södra sidan en närmast kvadratisk sakra­ mentsnisch och en femsidig nedåt skrånande kollekt­ bössa av kalksten med järnlock. I omgångens nordvästra trave finns också ett sidoal­ tare (fig 17), närmast kvadratiskt, med kälad skiva och oregelbunden sockel. Det nordöstra sidoaltaret är täm­ ligen oförändrat, de båda övriga avsevärt restaurerade. I omgången, öster om högaltaret , är kyrkans dopfunt placerad. Den har en åttasidig cuppa av brons med upphöjda figurreliefer och står på en modern fot av kalksten. Cuppan är tillverkad i Liibeck vid 1400-talets böJjan och dess reliefer avbildar Jesu dop, Marie krö­ ning och apostlarna. I omgångens sydvästra trave (fig 16), mot södra väggen, är uppställt kyrkans tidigare , av Johan III skänkta och av Maarten van Heemskerck målade al­ tarskåp. För övrigt pryds omgångens väggar av epitafi­ er och begravningsvapen, vävda tapeter och lapidarier. Fig 17. Norra delen av koromgången mot öster. Foto SvK 1977. Northem part of the ambulatory, Iaoking east. ALLMÄN BESKRIVNING 27 28 BYGGNADSBESKRIVNING Norra kapellet eller Nikolauskoret Kapellet (fig 17, pi 16, 22, 48) har femsictig plan och täcks av ett åttakupigt ribbvalv (33) med i genomskär­ ning konkavkoniska ribbor (fig 18). Valvets slutsten är plan, rund och mot blå botten försedd med ett gyllene, krönt G som spegelmonogram. I sydvästra valvkappan ses målat årtalet 1777. Ribbor och svicklar vilar på knippeknektar (A 12-A 15) med bladkapitäl och attiska baser med dubbla, tre- till sexsidiga (av en åttkant) plintar. Plintarnas sidor är svagt konkava. I nordväst och sydöst finns släta, skrånande sköldbågar med i nordväst likaledes släta och skrånande vederlag, i syd­ öst profilerade och försedda med bladkapitällister - del­ vis som fortsättning på koromgångens östra pelares ka­ pitällist. Kapellets återstående tre sidor upptages av fönster, tredelade med fiskblåsemasverk i krönet och i norr slät omfattning, i övrigt profilerade omfattningar. I masver­ ket är infattat ett huvudsakligen vegetativt glasmåleri från 1860-talet (se nedan Glasmålningar). I mittfönstrets bröstmur sitter sedan år 1864 infälld gravstenen över 1300-talsbiskopen Nicolaus Hermanni (se nedan Gravstenar) . I övrigt pryds kapellets väggar av begravningsvapen. I sydvästra muren finns en dörr till det trapptorn , som upptar utrymmet mellan norra och östra kapellen . Dörrens omfattning är upptill när­ mast rundbågig och prydd med en hålkäl. I kapellet står en större och en mindre gravtumba. Den större har pilasterindelade sidor med Ulfsparres och Oxenstiernas vapensköldar och anräckor samt symbolerna för de åtta kardinaldygderna, allt i hög relief. På tumbans lock återfinns i närmast fullrund skulptur bilderna av landshövding Erik Göransson Ulfsparre (t 1631) och hans hustru Beata Oxenstierna (t 1652). Tumban är huggen av Johan Werner d ä. Den mindre tumban pryds av kraftiga kannelerade pilastrar, som via ett förkroppat doriskt kymation bär upp en ram av vit marmor, på vilken det släta locket av brunröd kalksten vilar. Mellan pilastrarna finns som metoper vita marmorskivor med beslagsornamentik i plattrelief kring >>diamanter>>. Tumban är rest över Ebba Eriksdotter (t 1549), svärmor till Gustav Vasa. Tumban stod ursprungligen i högkoret och kan vara huggen av Peter de la Roche. I kapellets golv finns spridda gravstenar och fragment av sådana (se nedan Gravstenar). Södra kapellet eller Tomaskoret Södra kapellet (fig 16, pi 15, 22) har likartad uppbygg­ nad som det norra. Det täckes emellertid av ett sexud­ digt, asymmetriskt stjärnvalv (35) med sköldar i vaije skärningspunkt. Mittskölden avbildar den uppståndne Kristus, de övriga Arma Christi, dvs Kristi vapen. Sköldarna torde vara huggna av Adam van Diiren (se nedan Stenskulptur). Valvets sköldbågar är liksom vederlagen prydda med hålkälar. Masverkets glasmålningar har vid sidan av de vegetativa detaljerna inslag av fantasidjur (se Glasmålningar). I kapellets norra vägg finns en öpp­ ning med en rikt beslagen järndörr. Dörren leder till Tomastornet, det södra av de båda tornen som flanke­ rar det östra kapellet. I tornets bottenvåning finns silverkammaren, ett femsidigt rum, som täckes av ett femdelat ribbvalv med konkavkoniska ribbor och rund, plan slutsten med maskaronrelief En stentrappa leder till ett biblioteksrum i andra våningen täckt av ett ribblöst kryssvalv. Under kapellets mittfönster står gravmonumentet över Ture Bielke (t 1600) och hans hustru Margareta Sture, utfört av svart och vit marmor och alabaster. Monumentet är uppbyggt som ett additionsaltare med bågställningar, bjälklag och ett svängt överstycke med voluter, skulpturer och obelisket, medan själva sarko­ fagen formats som ett altare. I de större bågfälten finns texttavlor, framför de mindre står skulpturer, illustre­ rande dygderna Caritas, Spes och Fides. Bjälklaget pryds av en räcka anvapen och överstyckets mitt upp­ tages av en kartusch med Bielke- och Sturevapnen. På predellans plats finns sarkofagens sneda lock, prytt med makarnas bilder i relief. På sarkofagens framsida läses gravskriften över herrskapet. Monumentet är hugget av den nederländske skulptören Wilhelm van den Block. Kapellets väggar är behängda med begravningsva­ pen, dess golv belagt med kvadratiska och rektangulä­ ra kalkstensplattor. Mot koromgången avgränsas ka­ pellet av ett halvannan meter högt, rikt sirat smidesgal­ ler, tillkommet vid restaureringen 1849-70 och tillver­ kat i Tyskland. Östra kapellet eller Mariakoret Östra kapellet (fig 19, pi 21-22, 47) består av två trave­ er, en rektangulär i väster och en tresidigt avslutad i öster. Västra traven täckes av ett kryssribbvalv (34) med högt uppdragna kappor och i genomskärning kon­ kavkoniska ribbor med källist, som strålar samman kring en plan, rund slutsten med initialerna h n på ömse sidor om ett bomärke, åsyftande kaniken Henfi­ kus Nikolai. Bokstäverna är i guld mot grön botten. I östra valvkappan ses de målade majusklerna H :T över frakturinskriften Visitavit Gotlandiam Qvinta Vice (=Han visiterade Gotland fem gånger). ALLMÄN BESKRIVNJNG 29 Fig 18. Valv 29 med omgivande valv. Th valv 33, upptill tv valv 30, nedtill valv 28 och 25. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Vault 29 with surrounding vau/ts. Right: vau/t 33 . Top left: uault 30. Below: uaults 28 and 25. Östra traven täckes av ett sexuddigt, asymmetriskt stjärnvalv (36), vars kappor ovan de fem fönstren är högt uppdragna. Valvets ribbor är i genomskärning konkavkoniska och förenas i valvhjässan kring en plan och rund, odekoreract slutsten. I de båda östra stjärn­ uddarna står målat årtalet 1581 respektive 1400. Un­ der det förra ses en målad sköld med ett stort A över de mindre Al. Fönstren i östra kapellet är liksom sidokapellens tredelade med fiskblåsemasverk i krönen och orna­ mentalt glasmåleri från 1860-talet (se nedan Glasmål­ ningar). Deras omfattningar är profilerade med hål­ kälar kring en stav med mittnerv. Valv och gördelbåge bäres av knippeknektar (A 17-D 17) med samma utse­ ende som de i sidokapellen. Västra travens gördel­ bågar har samma utseende och vederlag som södra kapellets. Bröstningsmurarna under fönstren och under »bröstlisten» i västra traven är prydda med smäckra bågställningar med en yttre spetsbåge buren av synner­ ligen slanka knektar med bladkapitäl och baser som övriga knektar, och en inre trepassbåge , vars nedre bågspetsar är prydda med rosetter. Fälten med båg­ ställningar avgränsas av ramar, proftlerade med hål­ kälar och mittnervsstavar. I det östra av de båda södra bågfälten saknas knek­ ALLMÄN BESKRIVNJNG 31 tarna och ytan upptages i stället av en kraftig, synnerli­ gen rikt profilerad ram. Väster om denna finns en liten relieftavla, som under en ristad baldakin visar en lika­ ledes ristad framställning av en man med sina stenhug­ garverktyg knäböjande inför S Petrus. Omskriften i plattrelief med gotiska majuskler lyder: MAGISTER : GIERLAC : DE : COLONIAE : FECIT : ISTAM : CAPELLAM : ( = Mäster Gierlac från Köl n gjorde detta kapell). Överst läses ristat ORATE P ME(= Bed för mig). Se vidare nedan Stenskulptur. Mariakorets altare (fig 19) är ursprungligt. Det vilar på en nedtill skråkantig och därovan profilerad sockel och artikuleras åt öster och på kortsidorna av släta rektangulära fält med rikt profilerade ramar. Framsi­ dan upptages av två närmast kvadratiska sakraments­ nischer med profilerade omfattningar som utgår från attiska baser med dubbla femsirliga plintar, placerade på en källist. Altarskivans främre hälft är försedd med käl längs undersidans kant, medan bakre hälften är rak. På korets väggar hänger två stora, ovala målningar föreställande Jesu bergspredikan och Moses och Jo­ sua. De torde vara utförda i David Klöcker Ehrenstrahls atelje omkring år 1700. De tre korkapellen tillhör det sengotiska skedet. Tvärhuset Tvärhuset, dvs traveerna 7-9, är kyrkans äldsta beva­ rade parti (fig 20, 43, pi 23-26). Yttermurarna i norr och söder (pi 5-6, 14) visar tvärhusets sannolikt ur­ sprungliga utsträckning. Yttermuren i sydöstra traven kan tänkas ha ingått i ett torn, som tillsammans med ett på motsvarande plats i norr flankerat det äldre senro­ manska korets omgång eller kanske sannolikare till­ sammans med ytterligare torn i sydväst och nordväst bildat dubbeltornsfasader i norr och söder (se nedan Murverksbeskrivning samt Byggnadshistoria). I nuva­ rande kyrkorum uppfattas blott traveerna 7 och 8 som tillhöriga tvärhuset. Kraftiga pilastrar i norr och söder markerar traveindelningen. Trave 8, den ursprungliga mittraven består av enheter med närmast kvadratisk plan. De östra och västra traveerna är betydligt smala­ re (pl66). Den östra traven (9) har beskrivits i samband med kor och omgång. Traveerna 7 och 8 är täckta av kryssribbvalv , stödda på pelare med korsformad plan (B 9-C 9, B8-C 8, Fig 19. Interiör av östra kapellet. Foto SvK 1977. Interior of the east chapel. B7-C 7; se pi 37-42). Pelarnas korsarmar är utbildade som pilastrar, vilka bär upp kraftiga, i genomskärning rektangulära gördelbågar (fig 14). I hörnen mellan pi­ lastrarna finns knektar, som via förkroppningar i höjd med pilasterkapitälen bär valvens ribbor. Mittvalvet (23) har liksom norra valvet (22) ribbor bestående av två trekvartsstavar, som mellan sig och på ömse sidor har diamantsnitt (fig 21). Det mellersta av de västra tvärhusvalven (20) är försett med i genomskärning kvadratiska ribbor (fig 22), medan de båda övriga (19, 21) har trekvartsstavar med skaftringar (fig 21). I mittvalvets (23) hjässa finns en slutsten med dubbla rosetter av diamanterade treblad och på motsvarande plats i norra valvet (22) en sköld av trä med majuskel­ initialerna KPS över ett bomärke samt siffrorna (15) 81, Södra valvet (24) har en oval slutsten med en fyrklö­ ver, sydvästra valvet (21) ett större, bemålat vall­ mofröhus, västra mittvalvet (20) en dubbelkonisk slutsten av trä och nordvästra valvet (19) ett vallmofrö­ hus. Sydvästra valvet (21) är i valvhjässan bemålat med en enkel växtornamentik från 1600-talet medan ribborna har rester av målad viggornamentik. I nordvästra valvet (19) finns fragment av både figurativt och dekorativt medeltida kalkmåleri (se nedan Kalkmålningar). Ribborna till valven i norr (22) och söder (24) utgår vid yttermurarna från knektar med i norr attiska baser och i nordöst kapitäl med bladranka; i nordväst kapitäl med kraftiga, parvisa, diamanterade, starkt stiliserade, treflikiga blad; i sydväst kapitäl med glesa, femflikiga blad och i sydöst ett skadat örnkapitäl med bladrankor. I sydöst har knekten diamanteract skivbas, medan sydvästra knekten saknar bas, då den böljar cirka två meter ovan golv med en ofullbordad, bägarlik konsol, sannolikt ursprungligen avsedd som kolonnettkapitäL Knektarna i nordväst och sydväst är försedda med skaftringar. På sydöstra knekten finns en kvadratisk förkroppning. Invid denna knekt ses i södra muren rester av en spetsig, rikt profilerad bågöppning eller överstycke, som vilat på två diamanterade skivkapitäl. Öppningen har lett till den medeltida sakristia, som fanns på södra sidan (fig 7) och som revs vid 1700-talets mitt (se nedan Byggnadshistoria). Nordvästra valvet (19) utgår i norr från en sköldbåge mellan en av tvärhusmurens pilastrar och det pilaster­ likt formade hörnet mellan tvärhus och långhus. Vid detta hörn, liksom på motsvarande plats på södra si­ dan, ses murskarvar som markerar gränsen mellan det senromanska tvärhuset och det unggotiska långhuset. Vid dessa skarvar har tvärhusets västmurar utgått, vilka skulle ansluta till ett planerat, smalare, basiiikalt 32 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 20. Tvärhuset mot norr. Foto Sv K 1977. The transept,facing north. långhus (jfr nedan Murverksbeskrivning). I anslutning till pilastramas kapitäl finns förkroppningar till stöd för valvets ribbor. Under den nordöstra förkroppningen finns en rudimentär knekt, stödd på en bladprydd kon­ sol. För sydvästra valvets (21) ribbor finns motsvaran­ de arrangemang, bortsett från att ribban i sydväst utgår direkt från kapitällisten, utan förkroppning, och att knektkonsolen i sydöst är svårbeskrivbar. Västra mittvalvets (20) östra knektar är försedda med skivkapitål med dubbel abacus , medan de västra har dubbel abacus över ett diamantsnitt, käl och vulst. I sydvästra och nordvästra valvkvadraterna (21, 19) ses mot mittskeppet cirka tre meter ovan golv fullt utbildade kapitäl. De minner om den äldre ordning med basiiikalt långhus, i enlighet med vilken tvärhuset ursprungligen anlades. Rester av denna ordning ses ALLMÄN BESKRIVNING 33 Fig 21. Valv 22 med omgivande valv. Tv valv 19, t h valv 25, upptill valv 23. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Vault 22 and surrounding vaults. Left: vault 19. Right: vault 25. Top: vau/t 23. även i öppningen mellan västra (20) och nordvästra (19) valvkvadraten, där en halvkolonn med kapitäl med stiliserad växtornamentik och diamantsnitt anger läget för den ursprungliga arkadbågen mellan mitt- och sido­ skepp (pi 39). Tvärhusets sex pelare (pi 37-42) har tidigare beskri­ vits som i plan korsformade. De fyra kring korsmitten (23) är mot denna försedda med halvkolonner, som bär upp kraftiga, halvrunda gördelribbor (fig 20). I väster motsvaras halvkolonnerna mot mittskeppet av i ge­ nomskärning femsidiga (av en åttkant), långa konsol­ knektar, som utgår från likaledes femsidiga trapetskon­ soler. De västra pelarna (B 7, C 7) har på motsvarande plats mot mittskeppet mycket korta konsolknektar med rikt utbildade kapitäl bestående av dubbel abacus ovan ett kraftigt diamantsnitt, följt av käl och vulst (fig 23). Konsolerna är trapetsformade med lansettblad. 3- 825747 Linköping Konsolpilastrarna bär en i genomskärning rektangulär gördelribba. De östra pelarna (B 9, C 9), som flankerar öppningen till koret, är på två sidor vardera försedda med kapitäl­ band (fig 14). Norra pelarens (B 9) kapitälband utgöres mot väster av stiliserad akantus och rankor med trefli­ kiga blad; mot söder av stiliserad akantus, delvis di­ amanterad, och ett fläkt fabeldjur, en harpya. Södra pelarens (C9) kapitälband utgöres både åt norr och väster av en bladranka. Västra pelarparet (B 8, C 8) är på likartat sätt i öster och mot mittskeppet försett med kapitälband (fig 23). Norra pelarens (B 8) kapitälband utgöres av parvisa, kraftiga, starkt stiliserade, treflikiga blad med diaman­ terade nerver. Södra pelaren (C 8) har i nordöst likar­ tad ornamentik; i övrigt en bladranka med diamante­ rade nerver. Baserna till de östra pelarna (B 9, C 9) är åt väster 34 BYGGNADSBESKRJVNING Fig 22. Valv 20 med omgivande valv . Nedtill valv 23, upptill valv 17. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Vault 20 with surrounding vaults. Below: vault 23. Top: vault 17. attiska; knektarnas och halvkolonnernas är försedda med hörnblad. Mot mittskeppet är baserna dolda av korgolvet, respektive av Johannes Teseri gravmonu­ ment. Pelarnas övriga sidor saknar synliga baser. Baserna till tvärhusets fyra återstående pelare (B 7, B 8, C 7, C 8) är till större delen dolda av golvet. I norr ses således blott en kraftig vulst; i söder motsvarande vulst jämte en flack skråkant. I tvärhusets sydöstra valvkvadrat (27) - i nuvarande koromgången - återfinns en rest av ett ursprungligt tvärhuskapell i bottenvåningen till ett förmodat tvär­ hustorn. I södra muren finns sålunda (dolt av altarskå­ pet) kapellets (och tornbottenvåningens) södra innerliv med spår av sköldbåge och ett skråsmygigt rundbågs­ fönster i en rundbågig, raksprångig nisch (fig 44-45). I sydvästra valvkvadraten (21) ses under det nuvarande fönstret en del av östra smygen till motsvarande föns­ ter (fig 46-47, jfr nedan Murverksbeskrivning). Mittpartiet i tvärhusets gavlar upptages av stora, trekopplade fönster och under dessa rundbågiga porta­ ler (fig 31, pl5-6, 14-16). Båda fönstren har skrånande smygar och är svagt spetsbågiga. De omges av knektar, upptill förenade med i söder dubbla trekvarts­ stavar, i norr trekvartsstavar på ömse sidor om ett Fig 23. Mittskeppet mot väster. Foto SvK 1977. The centre aisle, Jooking west. 36 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 24. Interiör av långhuset mot nordväst. Foto SvK 1977. Interior of the nave, Iaoking north-west . diamantsnitt. Knektarna är i söder två- och trekopp­ lade, i norr enkla. De är försedda med attiska baser, skaftringar och skivkapitäl, i norr diamanterade. Upp­ till avslutas fönstren med följelister, som i norr utgöres av trekvartsstavar och utgår från virvelrosetter i svick­ larna. I båda fönstrens bågspetsar finns dekorativt må­ leri från 1860-talet (se nedan Glasmålningar), medan fönstren i övrigt är infattade i rutverk av gjutjärn. Tvärhusets fönster i sydväst (S 7) och nordväst (N 7) är utformade i huvudsak på samma sätt som långhusets (se nedan). De är emellertid blott tvådelade med ett krönande tre- respektive fyrpass. I bågspetsar och pass finns dekorativt glasmåleri från 1860-talet (se nedan). Tvärhusets återstående fönster (N 9) tillhör omgång­ en och har beskrivits i anslutning till denna. Fig 25. Th. Mittskeppet mot väster. Foto SvK 1977. Right. The centre aisle, Iaoking west. Långhuset Långhuset omfattar i längd sex traveer (pi 66). De fyra östliga (6-3) tillhör det unggotiska skedet, medan övri­ ga (l-2) tillkom, när långhuset under höggotisk tid förlängdes år väster. Gränsen mellan de båda bygg­ nadsskedena ses i norr och söder vid övergången från rundbågiga till spetsbågiga blindarkader (fig 12, pi 15-16). Västligaste traven visar genom sina pilastrar, krafti­ ga pelare och ofullbordade båganfanger att ett västparti med dubbeltorn ursprungligen planerats i denna del (se nedan Murverksbeskrivning samt Byggnadshistoria) . Långhuset öppnar sig numera genom tre breda, upptill markant spetsiga bågar mot det tillbyggda tornets och sidobyggnadernas andra våningar (fig 24-25). Bågöpp­ 38 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 26. Valv 14 med omgivande valv. Nedtill valv 17. tv valv 13, upptill valv Il , th valv 15. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Vault 14 with surrounding vau/ts . Below: vault 17. Lejt: vault 13. Top: vault Il . Right: vault 15. ningarna avgränsas mot kyrkorummet av utkragade, konsolburna läktarbarriärer av trä. I långhusets södra mur återfinns i fjärde traven kyr­ kans stora, tudelade sydportal (se nedan) . Långhusets fem petarpar (B 2-B 6, C 2-C 6) är alla olika, från släta rundpelare till fullt utbildade knippe­ pelare (fig 24, pi 31, 67). Första paret från öster (B6, C6) är således släta rundpelare med attiska baser och additiva palmettkapitäl (pi 34). Baserna har rikt utbil­ dade hörnblad med diamanterade nerver och spetsvo­ luter med stängel. Basernas plintar är profilerade med en käl mellan vulster och vilar på en sockel med dubbla språng, vulst och skråkant. Halvannan meter ovan basen på södra pelaren ses på syd- och västsidan en rad målade vapensköldar från 1300-talet (se nedan). Pelarna i nästa petarpar (B 5, C 5) är släta, åttkantiga med »kronkapitäl>> och baser, profilerade med en käl mellan två vulster på en skråkantsockel med kvadra­ tisk bottenplatta (pi 34). »Kronkapitälen» består av vulst och käl, som följer pelarens kantiga form; där­ ovan kronringen med en horisontell bård med romber, från vilken reser sig en rad Wjelika tre- och femflikiga blad med »besättningar», likt spetsarna på en medeltida kungakrona. De återstående tre petarparen är alla knippepelare. Första paret från öster (B 4, C 4) har i plan formen av en åttauddig stjärna (pi 36). Mellan uddarna finns knektar. Pelarna kan sägas ha attiska knippebaser med hörnblad vid vaJje knekt. Hörnbladen är släta eller akantuslika med diamanterade nerver; alla med volu­ ALLMÄN BESKRIVNING 39 Fig 27. Valv 4 med omgivande valv. Upptill valv I , nedtill valv 7, th valv 5. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. V au/t 4 with surrounding vau/ts. Top: vault l. Below: vault 7. Right: vault 5 . ter. Under basernas smala plint finns en skråkant, ett profilerat mellanstycke och en stenbänk. Pelarna har kapitälband, det södra med knopp- och bladkapitäl , det norra med trebladskapitäl med korsande stänglar. Pelarna i nästa pelarpar (B3 , C3), det andra från väster, utgör också i plan en åttauddig stjärna (pi 35). De är emellertid smalare än de nyssnämnda, stjärnud­ darna är spetsigare och knektarnajämförelsevis större. Baserna är lägre men likaledes attiska knippebaser med hörnblad vid knektarna. Hörnbladen bildas av lussekattlika voluter. Baserna avslutas med en hög plint, ett profLierat mellanstycke och en bänk. De båda pelarnas kapitälband består av jämförelsevis mera ut­ vecklade bladkapitäL Det västligaste pelarparet (B 2, C 2) är fullt utveckla­ de knippepelare (pi 35). Med tjugofyra knektar kring en åttkantig kärna bildar pelarna i plan en oktogon. Knektarna i oktogonens hörn är kraftigare än de övri­ ga. Varje knekt är försedd med en flack attisk bas med tre- och fyrsidiga (av en åttkant) plintar ovan en nedtill skråkantad och upptill med vulst och käl profilerad sockel. Pelarna har kapitälband med fullt utvecklade bladkapitäl. På norra pelaren (B 2), cirka tre meter ovan golv, ses i norr och väster på tre av knektarna dubbla skaftringar och därovan båganfang (fig 62). Dessa båganfang visar, som ovan nämnts, tillsammans med pelarnas tjocklek, att västpartiet ursprungligen avsetts få en annan ut­ formning. Långhusets gördelbågar har också skiftande utseen­ 40 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 28. Valv 2 med omgivande valv. Tv valv 3, th valv l, upptill valv 5. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Vault 2 with surrounding vau/ts. Lejt: vau/t 3. Right: vault J. Top: vault 5. de. Mellan de sex östliga valven (13-18) är de i ge­ nomskärning rektangulära och försedda med gördelrib­ bor, bestående av mittband mellan två trekvartsstavar (fig 26). Mot tvärhuset utgår de från pilastrar med profilerade kapitäl och korta, kraftiga konsolknektar med bladknoppkapitäL Konsolerna är trapetsformade med diamanterade lansettblad. Vid yttermurarna utgår de aktuella gördelbågarna från längre konsolknektar (A6, B6) med i söder halvrunt och i norr tredelat bladknoppkapitäL I övrigt utgår de aktuella gördel­ bågarna från de beskrivna pelarnas kapitäl. De tre följan~e gördelbågarna - i linje med de ått­ kantiga pelarna (B 5, C 5) - är rikt profilerade med åtta kälar och mellanliggande bandstavar (fig 26). Vid ytter­ murama utgår gördelbågarna från konsolknektar (A 5, D5) med i söder diamanterat skivkapitäl, i norr tre­ delat bladknoppkapitäL Nästföljande fem gördelbågar består av tre kraftiga åsstavar, omgivna av likaledes kraftiga diamantsnitt. Vid ytterväggarna utgår de från konsolknektar (A 4, D4) med i söder impostkapitäl med sammanflätade diamanterade blad, i norr tredelat bladknoppkapitäL I övrigt utgår bågarna från pelarnas kapitäl. Nästföljande fem gördelbågar liknar i stort de senast beskrivna men saknar diamantsnitt. Vid ytterväggarna utgår de från konsolknektar (A 3, D 3) med i söder bladstängelkapitäl, i norr ett skadat bladkapitäL Långhusets återstående sju gördelbågar består av dubbla eller tredubbla rundstavar på ömse sidor om ett mittband (fig 27). Mellan stavarna finns kälar. Vid ytterväggama utgår gördelbågarna från knippepilastrar (A2, D2), som i plan och utformning motsvarar unge­ får en fjärdedel av det näst västligaste pelarparet (B 3, C3). Pilastrama är försedda med kapitälband med ut­ vecklad bladornamentik. I väster, mot tornet, utgår gördelbågarna också från knippepilastrar (B l , C 1), 41 ALLMÄN BESKRIVNING liknande de ovan beskrivna men något grundare. De har profilerade kapitälband och flacka attiska knippe­ baser med höga, två- och fyrsidiga (av en åttkant) plintar, som nedtill övergår i en vulst ovan en rak sockel. För kapitälens ornamentik se vidare Stenskulptur. Långhusets valv är som nämnts alla utom ett kryss­ ribbvalv. Avvikande är mittvalvet längst i väster (2), som saknar ribbor (fig 28). Detta valv är liksom de flankerande i norr och söder renoverat på 1700-talet. Årtalet 1774 är målat i norra och södra (l, 3) valvens västkappor. Övriga valv är ung- eller höggotiska. Valvribborna utgöres av trekvartsstavar och strålar samman kring slutstenar av skiftande utseende. De sex östliga valvens (13-18) ribbor är försedda med skaft­ ringar. slutstenarna ser från öster till väster ut på följande sätt: Valv 17 och 18 tulpanknoppar, av trä, valv 15 och 16 vallmofröhus , av trä och bemålade, valv 14 blad­ mask, av trä, valv 13 konisk med Iiljeblad, av trä, valv Il och 12 dubbel bladverksrosett, valv 10 bladmask, bemålad och med maskamner i valvkappornas spetsar, valv 9 fyra kraftiga akantusblad kring en spiralknopp, bemålad, valv 8 dubbel bladverksrosett, bemålad, valv 6 och 7 bladmask, valv 5 dubbel bladverksrosett, valv 4 bladverksrosett med spiralknopp, valv 3 dubbel blad­ verksrosett, valv 2 skadad, med ansatsstycken för (nu obefintliga) valvribbor, valv l Gustav III: s krönta namnskiffer i guld mot blå botten. Se vidare nedan stenskulpturo Långhusvalvens ribbor utgår i de flesta fall från konsolburna förkroppningar i anslutning till väggarnas knektkapitäl och rundpelarnas kapitäl. Flertalet av dessa konsoler är trapetsformade med lansettblad, ibland diamanterade. Mot tvärhuset utgår ribborna vid pelarna från knektar med skivkapitäl. Knektarna har beskrivits ovan i anslutning till pelarna. I hörnen mel­ lan tvärhus och långhus utgår ribborna från konsol­ knektar; den norra lika lång som denna sidas övriga konsolknektar och försedd med profilerat kapitäl; den södra kort, med skivkapitäl och trapetsformad konsol med diamanterade lansettblad. Vid övriga pelare och pilastrar utgår ribborna från respektive kapitälband. Knektkonsolerna vid långhusets murar har alla ens­ artad utformning. De är trapetsformade med diamante­ rade lansettblad. I höjd med knektkonsolerna löper horisontellt utmed murarna en trekvartsstav. Tre av långhusets valv är försedda med dekorativa målningar i valvhjässan. I andra mittskeppsvalvet från öster (14) ses en grisaillernålning från 1600-talet med akantusslingor och druvklasar. I valvet söder härom (15) ses i vardera kappan ett någorlunda runt orna­ ment, liknande en apelsinskiva, målat i brunrött. Valvet väster om detta (12) är dekorerat i rött och svart med motställda rankor av renässanskaraktär kring en stängel, avslutad med en rosett. I valvets östra kappa ses dessutom ett monogram i grått. Valven 3 och 5 visar rester av dekorativt måleri längs ribborna i form av inskrivna palmetter. Se vidare nedan Kalkmålningar. Flertalet av långhusets fönster är tredelade, två är tvådelade och ett är fyrdelat. De är försedda med skrånande smyg, som inåt har en knektliknande om­ fattning, som utgår från baser och i flertalet fall är försedda med skaftringar. Fönstren är prydda med masverk och har en framförställd bågställning, buren av slanka knektar med baser och skaftringar. Bågställ­ ningarna följer i de flesta fall masverkets huvuddrag. För de fyra västliga fönstren saknas skaftringar, knek­ tarna är slankare och försedda med blad- eller bägarka­ pitäl. Fönstren låter sig indelas i ett antal typgrupper med hänsyn till masverkets utseende (fig 29-30, pi 5-6, 15-16). Typ l har som krön ett stort fyr- , fem- eller sjupass. Typ 2 kröns av tre Iikstora tre- , fyr- eller fempass. Typ 3 kröns av tre olikstora tre- eller fyr­ klöver. Andra fönstret från öster på södra sidan (S 5) skiljer sig från de övriga genom att det är fyrdelat , försett med mitt- och biposter. De två hälfterna avslutas upptill med en spetsig primärbåge, under vilken finns två trifoliebågar och en cirkel. De båda bågarna förenas upptill kring ett rosettfönster. Första fönstret från öster på norra sidan (N 6) skiljer sig också från övriga. Det är ett närmast senromanskt, trekopplat fönster som gotiserats genom att det höjts och försetts med två mindre sexpass inom kvadratiska ramar och ovan en tvärpost krönts med ett fyrpass omgivet av fria >>pass >> och spetsar. Långhusets båda västliga fönster (N l , S l) är mar­ kant mindre än de övriga, ty murarna vid dessa traveer fick ej försvagas genom stora fönsteröppningar, då de skulle bära de planerade västtornen. I långhuset finns slutligen ännu ett fönster som skiljer sig från de övriga. Det är placerat ovan syd­ portalen, är treklöverformat med ett masverk i form av radiellt placerade trifoliebågar kring ett centralt cirkel­ inskrivet trepass. Dess inre smyg är extremt djup, då själva fönstret är placerat i yttre murlivet, ej mitt i muren såsom eljest är fallet. Långhusfönstrens poster och masverk är till stor del nyhuggna vid restaureringen 1849-70. Vid 1812 års restaurering hade flera medeltida poster och masverk 42 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 29. Långhusets norra fasad trave 6-3. Foto SvK 1977. N ort h front of the nave, trave e 6-3. ersatts med nya av gjutjärn. Fönstren behandlas ytter­ ligare nedan under Murverksbeskrivning. Alla fönster har bågar och diagonalrutat spröjsverk av gjutjärn. I masverken finns dekorativa glasmålning­ ar och infattningarna följer här målningarnas form. Såväl glasmåleriet som bågarna tillkom vid restaure­ ringen 1849-70. I långhusets västra mur finns på ömse sidor om dörröppningarna grunda nischer med bågställningar (fig 24-25, pi 33). De fyra yttre är rundbågiga med tre inställda kolonnetter, som bär upp förenade spets- och trifolie bågar. De båda i mittskeppet är spetsbågiga med kolonnetter vid sidorna som bär en förenad spets- och trifolie båge. Golvet i långhus och tvärhus är belagt med huggen eller hyvlad kalksten. Här och var, enkannerligen framför kortrappan, finns gravstenar inlagda. Golv­ beläggningen är huvudsakligen tillkommen 1812, 1916, 1933 och 1961. Portaler Kyrkan har sex, ursprungligen medeltida portaler, samt en tornportal i väster från 1880-talet (pi 66). Den dekora­ tiva utsmyckningen beskrivs utförligt nedan i kapitlet stenskulptur. Äldst är norra tvärhusportalen (fig 31, pi 13). Den har inåt en skrånande rundbågig smyg med en omfatt­ ning bestående av en trekvartsstav mot en bred och grund käl. Utåt är det en tvåsprångig perspektivportal , upptill rundbågig. I sprången finns inställda kolonnet­ ter och ytterst pilastrar. Kolonnetterna och pilastrarna är nedtill förenade av ett band av attiska baser av granit och upptill av ett kapitälband med korsvisa och sammanflätade bladstänglar. Kapitälbanden har en profilerad abacus på vilken den tvåsprångiga arkivol­ ten och trubbvinklade aedikulan vilar. I arkivoltens språng finns trekvartsstavaL Aedikulan kröns av en profilerad list och är avtäckt med plåt. Själva dörren är av bonad ek med en enkel fältindelning. Portalens yttre omfattrfing är till stora delar nyhuggen vid restaure­ ringen 1849-70. Ursprunglig är själva dörromfattning­ en och arkivoltens inre språng och trekvartsstavar. (Se vidare nedan Stenskulptur.) Södra tvärhusportalen (fig 11, pi 11-12) har inåt en grund, skrånande och odekoreract smyg. Utåt är den en rik, fyrsprångig perspektivportal, upptill spetsbågig. I sprången finns inställda kolonnetter och ytterst li­ sener. I själva dörromfattningen finns också slanka kolonnetter. Kolonnetterna har attiska baser och blad­ kapitäl. Den spetsiga arkivolten är också fyrsprångig med trekvartsstavar i sprången. Den undre staven är försedd med bladornerade skaftringar. Den i övrigt släta aedikulan pryds av ett inhugget kors och avslutas av en profilerad list. Avtäckningen är utförd med kop­ parplåt. Portalen är i sin helhet nyhuggen vid restaure­ ringen 1849-70 men är en mycket trogen kopia av det höggotiska originalet (se nedan). Södra långhusportalen (fig 30, pi 9-10) är tvådelad med inåt skrånande smygar och trubbvinklade över­ stycken. Den inre trymån är i plan femsidig, försedd med en knekt med diamanterat skivkapitäl och hög, slät impost samt en flack attisk bas med dubbla, höga plintar, den övre diamanterad. Utåt är den en tre­ språngig perspektivportal med trymå, reliefprytt tym­ panon och en fyrsprångig, spetsbågig arkivolt, flanke­ rad av höga fialer och krönt av en genombruten vim­ perg. I sirlosprången finns inställda kolonnetter med skaftringar och attiska baser med hörnblad. Ytterst finns kraftigare kolonnetter eller knektar. Dörröpp­ ningarna flankeras av slanka knektar, medan trymån utgöres av trekopplade knektar, snärjda av stiliserade och diamanterade blad som utgår från en central stäng­ el. På trymåns bladslingekapitäl står en Kristusskulp­ tur under en baldakin. Sidopartiernas kolonnetter och knektar sammanhålles upptill genom kapitälband med vinblads- respektive ek1övsornamentik. Mellan ar­ kivoltens språng finns profilerade stavar. I vimpergen finns ett treklöverformat fönster, som tidigare beskri­ vits . Vimpergens sidor pryds av krabbor och dess krön av en korsblomma. Tympanet är närmast arkivolten försett med en fris av hästskobågar som delvis omsluter cirkelinskrivna fyrpass med figurframställningar i form av profeter med språkband. I spetsarna mellan bågarna finns äng- ALLMÄN BESKRIVNING 43 !ar som svänger rökelsekar och överst den Helige An­ des duva. I övrigt upptages tympanet av tre register avdelade av en trifoliebågfris och en baldakinfris. I det övre registrets reliefframställning skildras Herdarnas syn och Konungarnas tillbedjan; i nästa register Betle­ hernitiska barnamordeq och Flykten till Egypten och nederst Kristi korsbärande, Korsfastelsen, Kvinnorna vid graven samt Kristus i dödsriket. Dörrbladen är av ek, kassetterade och försedda med metallimiterande ornamentik. Portalen är tillkommen under det höggotiska skedet men helt nyhuggen i samband med restaureringen 1849-70. Kopisternas skicklighet och trohet mot origina­ let kan studeras vid en jämförelse med de bevarade fragment av den ursprungliga portalen, som nu står uppställda i norra koromgången. Sidoportalerna i väster har rak smyg, är upptill stick­ bågiga och mot kyrkorummet försedda med närmast karnisprofilerad omfattning. Huvudportalen i väster är tvådelad , upptill rak och med svagt skrånande smygar. Trymån mot kyrkorum­ met pryds av en knekt med attisk bas och diamanterat skivkapitäl med kälad impost. Mot vapenhuset har portalen djup, svagt skrånande putsad smyg och trymå med trekvartsstav. Portalen är försedd med dubbla pardörrar av bonad ek med fyllningar i rombmönster och små metallrosetter. Ovan dörrarna finns bly­ spröjsade fönster med mönster av klart och färgat glas. Portalen nygestaltades helt vid ombyggnaden 1877-86. Tornportalen har en inre svagt skrånande smyg, upptill rakt avslutad. Ett inre dörrparti bildar vindfång och består av dubbla pardörrar av bonad ek, omgivna av smala träpelare. Dörrarna har nedtill rombformade fyllningar, upptill tvådelade med trifoliekrön. Ovan dörrarna finns ett fönsterparti, identiskt med motsva­ rande mellan vapenhus och kyrkorum. Tornportalen är utåt en tresprångig perspektivportal med trymå, mosaikprytt tympanon och en likaledes tresprångig, spetsbågig arkivolt, flankerad av höga fi­ aler och krönt av en genombruten vimperg (fig 152). Mellan sirlosprången och ytterst finns kolonnetter med attiska baser och upptill sammanhållna av ett kapitäl­ band med blad- och blomornamentik. Dörröppningarna flankeras av slanka knektar, medan trymån i övrigt pryds av en kolonnett. Kapitälbandet fortsätter längs linteaun och förkroppas vid trymån. Mellan arkivoltens språng fmns profilerade stavar. Tympanet pryds av en mosaik (fig 153), som mot en gyllene fond visar bilden av Kristus som världs­ härskare, omgiven av jungfru Maria och Johannes Döparen, apostlarna Petrus och Paulus samt biskop 44 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 30. Kyrkan från sydväst. Foto SvK 1978. The church from the south-west. Nicolaus Hermanni och den heliga Birgitta. Mosaiken är tillkommen 1985 och utförd av Bengt Olof Kälde. Tympanet är närmast arkivohen försett med en fris av spetsbågar, fodrade med trifoliebågar. I vimpergen finns ett större fempass omgivet av mindre fyrpass. Fempassets bågar är fodrade med trifoliebågar och omger ett fempassformat fönster. Vimpergens sidor pryds av krabbor och kröns av en korsblomm01. Portalen är tillkommen vid ombyggnaden 1877-86. Torn och sidobyggnader Tornet avdelas - bortsett från andra våningen - av träbjälklag i åtta våningar. Vapenhuset i tornets bottenvåning är kvadratiskt med fasade hörn. Väggama är putsade och färgade i ljusgrått. Taket är plant, av brunbetsat trä och försett Fig 31. T h. Norra fasaden trave 8-6. Foto SvK 1977. Right. North front, travee ~. med mönster av ribbor och rosetter och i mitten ett stort gotiskt rosettmotiv i trä. På norra väggen sitter en och på södra väggen två inskriftstavlor av röd kalksten med grå stuckramar. På norra tavlan står skrivet med gyllene majuskler: »Under konung Oscar II' regering uppfördes tornspiran, försattes tornet och dess till­ byggnader till det yttre i ett med kyrkans byggnadsstil öfverensstämmande skick och upptogos i det inre tren­ ne hvälfda öppningar mot kyrkans skepp. Arbetet, som möjliggjordes genom frikostiga bidrag af konung, riks­ dag, stadskommun och enskilda personer, börjades 1877 och afslutades 1886. > Den övre av de södra inskriftstavloma har följande latinska text i gyllene romersk stenstil: >>Ex auctoritate Friderici l Regis pii sacrorumqve custodis, l Tvrris haec campanas svstentatura, l cum conclavibus conti­ guis l in ecclesiae usvm extrui coepta MDCCXLVII l Ostrogoth. provinc. gubernante lib: Bar. C. H. D'Al­ bedil l episc. doct. And. O. Rhyzelio, A. praep. doct. P. Filenio l opus inchoatum absolvi sinat Deus O. M.» (=»Enligt bemyndigande från den fromme konung Fredrik, religionens beskyddare, började detta torn, som skulle uppbära klockorna, jämte angränsande ut­ rymmen byggas till kyrkans gagn 1747, då baron C. H . d'Albedyhll styrde Östergötlands län, doktor A. O. Rhyzelius var biskop och doktor P. Filenius domprost. Må Gud, den Allgode och Högste , låta det begynta verket fullbordas. >>) På den undre läses i samma gyllene romerska stenstil: >>Deo O. M. cuncta Clementiss. prosperante. l Sub augusto regis Adolphi Friderici imperio, l 0= Gothiam gubernante Gustavo Ad. Lagerfeldt l et diocesin Lin­ cop. episcopo sub quo coeperat, l vasta haec Turris campanariae structura consummata l fuit anno MDCCLVIII, l qvam abasiad a picem incessabili cura promovit, l qvi infra nominatur archipraepositus, l sa- ALLMÄN BESKRIVNING 45 tagen te oeconomo Can u to Wahlberg. >> ( = Med Gud, den Allgode och Högste, som i sin stora mildhet välsig­ nade hela verket. U n der konung Adolf Fredriks vördnadsbjudande regering, då Östergötland styrdes av Gustav A. Lagerfeldt och Linköpings stift av den biskop, under vars tid där detta stora tornbygge för klockorna begynt, fullbordades detta år 1758. Det främjades med oavlåtlig omsorg från grunden till torn­ krönet av den nedan nämnde domprosten under med­ verkan av den nitiske domkyrkosysslomannen Knut Wahl berg. >>) De båda tavlorna på södra väggen satt tidigare över portalen till 1700-tal~tornet. I de fasade hörnen mot väster finns dörrar. Den södra leder till en spiraltrappa till tornet, den norra till ett förvaringsutrymme. Vapenhusets golv är belagt med kvadratiska plattor av hyvlad sandsten. Vapen­ huset fick i huvudsak sitt nuvarande utseende vid om­ byggnaden 1883-86. Nuvarande väggfärg tillkom 1986. Tornets kryssvälvda andra våning rymmer orgeln. sidobyggnaderna vid tornet rymmer på botten­ våningen i norr sakristia och i söder väntrum. I andra våningen finns kryssvälvda utrymmen, som sedan 1986 är avskilda från kyrkorummet genom glasväggar. Det södra utrymmet kallas S:a Cecilias sal och användes för körrepetitioner. Det norra benämnes Mäster Mat­ thias sal och tjänar som sammanträdes- och utställ­ ningslokal. Båda salarna är försedda med glasmålning­ ar av Pär Andersson. Före år 1986 utgjorde de båda utrymmena läktare. Mellan våningarna finns sedan 1986 en mezzanin, i vilken ryms samtalsrum med andaktsnisch, dekorerad av Pär Andersson, personalrum och rum för textil­ förvaring. I sydvästra hörnet är en hiss installerad. sakristian i norra sidobyggnaden täckes av ett flackt kryssribbvalv, tillkommet vid ombyggnaden 1883-86. Golvet är belagt med slipad kalksten. Altaret och pisci­ nan vid västra väggen är av polerad kinnekullekalksten och ritade av Rolf Bergh. I norr och väster finns kopp­ lade, spetsbågiga fönster med glasmålningar från 1986 av Pär Andersson. Vid södra väggen finns en fritrappa till andra våning­ en, tillkommen vid 1986 års ombyggnad. Till tornets tredje våning leder en spiraltrappa av kalksten i sydvästra hörnet, tillgänglig från vapenhu­ set. Väggarna i denna våning, liksom i övriga våningar uppåt, är huvudsakligen av oputsat tegel i kryssför­ band och tillhör det hårlemanska bygget (se nedan) . Väggen mot kyrkan är dock till en tredjedel av kalk­ sten - således en rest av den medeltida västgavelns utsida, ehuru till stora delar ommurad. I väster ses det stora rosettfönstret från Zettervalls tid som även upp­ tar en del av fjärde våningens västmur. Till tornets övriga våningar leder trätrappor. I fjärde våningen finns i norr, söder och väster kopplade lan­ settfönster från Zettervalls tid. I anslutning till dessa ses i norr och söder rester av en putsad smyg till en lägre, ursprunglig öppning. Femte och sjätte våningarna uppfylles av de stora, dubbelt krysstöttade klockstolarna. I klockstolarnas baser ses infällda två hisstockar för klockornas upp­ fordran. I femte våningens sydöstra hörn finns en mycket grund nisch. Murverket i denna våning har inslag av gråsten i vissa skift. Fig 32. Kyrkan från sydöst. Foto SvK 1978. The church from the south-east. ALLMÄN BESKRIVNING 47 Sjätte vamngen är den egentliga klockvåningen. I norr, söder och väster ses dubbla ljudöppningar från Zettervalls tid, med passformade fönster i krönen. I öster kan iakttagas omfattningen till en med blå lättbe­ tong igenmurad ljudöppning, som tillslöts vid långhus­ takets höjning 1965-67. På sjunde våningen finns ett kraftigt upplag av trä för tornspirans hjärtstock. I åttonde våningen, tornets översta, finns fyra mur­ öppningar för urverkets axlar till urtavlorna. Här ses också tourelleroas anfanger och torntakstolens nedersta hörnben. På golvet är ett äldre tornur uppställt, med sin lodbana i tornets nordvästra hörn. På urverkets sockel läses kritsignaturen >>Anders J. T. Andersson. Den 16/1 1886». Uret togs ur bruk 1969, när det nuva­ rande elektriska verket tillkom. Trätrapporna fortsätter upp i spiran, som bortsett från hjärtstocken är helt nybyggd 1968-69. På vinden till tornets södra sidobyggnad kan iaktta­ gas ett större, tämligen oskadat parti av kyrkans me­ deltida västgavel av kalksten. Från samma vind kan ses en rest av den putsade sydfasaden till Hårlemans tom. Partiet har hamnat på vinden, då det ursprungli­ gen flacka takfallet vid Zettervalls ombyggnad gavs en brantare resning. Den ursprungliga takstolen är bevarad i påbyggt skick. Kyrkans vind Kyrkans vind nås antingen via tornet eller via spiral­ trappan i långhusets sydvästra hörn. Från vinden kan delar av kyrkans medeltida västgavel av kalksten stu­ deras. Takstolarna över långhus, tvärhus , kor och kapell är av olika ålder. Äldst är takstolen över långhusets fyra västra traveer. Den överensstämmer med det år 1777 av C F Adelcrantz kontrasignerade förslaget till ny takstol för Linköpings domkyrka (tig 379). Takstolar­ na har sedan vid Nyströms renovering (1849-70) på­ byggts, varvid taket fått ett brantare fall. Takstolen över resten av långhuset och tvärhuset har denna högre höjd och är antingen nybyggd vid Nyströms renovering eller kanske snarare kraftigt om­ byggd. Stora delar av undertaket i form av brädning och papp har bevarats från Nyströms tid , trots att taksto­ larna ännu en gång (1965-67) höjts och taket gestaltats som ett säteritak. Över kor, omgång och kapell är takstolarna helt nybyggda vid detta tillfälle. Vinden är genom brandväggar avdela~ i tre enheter. Ovan tvärhusets nordvästra valvkvadrat kan i syd­ 48 BYGGNADSBESKRIVNING östra hörnet iakttagas ett stycke dagmurliv av kalk­ sten, finhuggen med tandmejseL Iakttagelsen stöder antagandet att ett torn planerats och påbörjats i detta hörn av tvärhuset (se nedan Murverksbeskrivning). Exteriör Domkyrkans yttre präglas av de höga koppartaken, de rytmiskt återkommande strävpelarna, västtornets höga spira och toureller, samt östtornens spiror (tig l, 32). Taken över långhus, tvärhus och kor med omgång utgöres av höga sadeltak i två fall, medan korkapellen har branta, valmade sadeltak. Flertalet strävpelare är liksom tvärhusets utskjutande partier försedda med pulpettak. De västligaste strävpelarna - två i norr och två i söder- höjer sig över det anslutande taket och är sadeltäckta. De båda längst i väster är dessutom krön­ ta av fyrkantiga fialer. Takbeklädnad och takutformning härrör från 1965-67 års restaurering. Dessförinnan täcktes kyrkan av ett tämligen flackt sadeltak tillkommet på 1770-talet men höjt och beklätt med mönsterlagd skiffer vid reno­ veringen 1849-70 och förnyat 1907-{)9. Kyrkans socklar är av granit, skråkantiga och till­ komna vid renoveringen 1849-70, då även granitstaven i höjd med fönstrens underkant och solbänkarna av granit tillkom. Södra fasaden (tig 30, pi 5) domineras av den stora sydportalen och tvärhusets gavel med sin trefönster­ grupp och portal. Vid övergången mellan långhuset och tornets sidobyggnad finns ett fyrsidigt - fyra sidor av en åttkant - trapptorn. Tvärhusgaveln skjuter ut 95-150 cm och avslutas upptill av en konsolburen rundbågsfris . Konsolerna är närmast trapetsformade och försedda med lansettblad. Traven väster om tvär­ huset avslutas också av en likartad rundbågsfris medan långhusfasaden i övrigt kröns av en kraftig trekvartsstav i form av en genombruten bladranka. Trapptomet, tornets sidobyggnad, koromgången och korkapellen har profilerade taklister. På strävpelaren öster om sydportalen finns ett solur av kalksten från 1688. På södra korkapellets fasad i sydväst sitter sedan 1921, under en kalkstens baldakin, en bronskopia av »den kontemplativa Birgitta>> i Vad­ stena klosterkyrka (tig Il). Baldakinen är ritad av Olle Hjortzberg. Fönstrens form har beskrivits i samband med interi­ ören (se ovan). Södra fasadlivet och södra tvärhusgaveln (tig 30) oromurades till vissa delar vid 1794-1804 års renove­ ring. Vid renoveringen 1849-70 nybyggdes långhusets och tvärhusgavelns strävpelare, fönstrens masverk, poster och solbänkar utbyttes till stora delar- blott det tredje fönstret från väster (S 3) har i större utsträckning bevarad omfattning och masverk - fönstrens infattningar av järn liksom det sparsamma måleriet tillkom, den ge­ nombrutna taklisten nyhöggs i sin helhet, liksom bågfri­ sen på tvärhusgaveln (jfr nedan Murverksbeskrivning samt Byggnadshistoria). Samtliga fasader lagades och oromurades även delvis vid renoveringen 1849-70. Östtornen (tig l) är i fasad tvåsicliga och i plan oregelbundet fyrsidiga. De saknar taklist och kröns av åttkantiga, kopparklädda överbyggnader med spiror. Södra tornet har två spetsiga och två rakslutna ljus­ öppningar. De båda spetsiga har skrånande, de övriga raka smygar. Upptill på södra tornet sitter i en försänk­ ning inmurat en stentavla med Henrik Tidemanssons vapen och initialer jämte årtalet 148-. Norra tornet har fyra rakslutna och raksprångiga ljusöppningar. På den södra av de båda östliga strävpe­ larna sitter ett vittrat solur av kalksten (tig 34). Östtornens överbyggnader tillkom vid restaurering­ en 1965-67. Likartade överbyggnader kan ses på Dahl­ bergs och Brenners teckningar (tig 7, 394, 373). Dessa revs år 1755 (se nedan) . I norra fasaden (tig 31, pi 6) avtecknar sig den ca IlO cm utskjutande tvärhusgaveln med sin trefönstergrupp och portal. Tvärhusgavelns mellersta och västra trave­ er avslutas upptill av en profilerad list ovan en konsol­ buren rundbågsfris, liknande sydsidans. Den östra traven är egentligen något lägre och saknar fris men är i liv med koromgångens mur förhöjd och försedd med profilerad taklist. Tvärhusgaveln har tre strävpelare, två i mitten och en i öster. Den i öster är försedd med en rektangulär nisch med en sandstensskulptur av S Petrus. Skulpturen anses vara huggen av Johan Wer­ ner d ä, som en kopia av en medeltida Petrusstaty, vilken skall ha haft sin plats på den forna västportalens trymå (jfr nedan Stenskulptur). Vid tvärhusgavelns västra hörn saknas strävpelare. Här finns i stället en bred hörnlisen. Omedelbart invid hörnlisenen finns en smalare, blott 40 cm bred lisen, som upphör vid 720 centimeters höjd (tig 31). Där den upphör finns ett mindre språng i murlivet, då murytan ovanför har något annorlunda riktning. En likartad, smallisen finns något längre åt öster, från sockeln upp till fönsterbänken. Denna lisen är helt nyhuggen vid renoveringen 1849-70. De smala lisenerna antas vara en rest av en ursprunglig fasadindelning. Rester av vad som kan antas vara ännu en lisen kan iakttagas på östra sidan av strävpelaren öster om nordportalen (jfr nedan Murverksbeskrivning). Fig 33. Kyrkan från sydväst. Foto E Niklas- son 1961. ÖLM. The churchfrom the south-west. Traven närmast väster om tvärhuset avslutas också av en konsolburen rundbågsfris , medan långhusmuren i övrigt - i likhet med södra långhusfasaden - kröns av en kraftig trekvartsstav i form av en genombruten bladranka. 4-825747 Linköping ALLMÄN BESKRIVNING 49 Huvuddelen av nordfasadens fönster har beskrivits i samband med interiören (se ovan). I fasaden till tornets norra sidobyggnad finns nedtill tre mindre, svagt spetsbågiga fönster och därovan ett större, likaledes svagt spetsbågigt fönster, delat av en 50 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 34. Solur på korets strävpelare D 19 med årtalet 1512. Foto SvK 1977. Sundial on chancel burtress D /9 dated 1512. mittpost, som bär upp två mindre bågar med ett mellanliggande trepass. Fönstren och huvuddelen av detta fasadparti är tillkomna vid Zettervalls ombygg­ nad 1877--86. Domkyrkans torn (fig 10, pi 66-68) är kvadratiskt och kröns av en hög spira, omgiven av toureller. I norr, söder och väster finns strävpelare. Tornets fasad är femvånig. Bottenvåningen upptages av den stora västportalen (se ovan) och därovan finns ett åttauddigt rosettfönster. Tredje våningen är likartat gestaltad i norr, söder och väster, där den artikuleras av ett par små, svagt spetsbågiga fönster med släta omfattningar. Fjärde våningen är klockvåningen och öppnas i norr, söder och väster av en stor spetsbågig ljudglugg med profilerad omfattning och mittpost, som bär upp två trifoliebågar med ett fempass mellan sig. Femte vå­ ningen avslutar själva tornkroppen med vimperger, krönta av gyllene korsblommor. Vimpergernas mitt upptages av neonljusglänsande urtavlor. Mellan vim­ pergerna finns i tornets hörn släta, fyrkantiga toureller med kopparklädda spiror; också de krönta av gyllene korsblommor. Tornets spira är åttasidig, kopparklädd och krönt av en gyllene korsblomma ovan gyllene krabbor. Tornet är till sina synliga delar en skapelse från åren 1877--86 av Helgo Zettervall, som radikalt ombyggde kyrkans äldre torn, tillkommet åren 1747-58 efter Carl Hårlemans ritningar (se nedan). Vid 1968-69 års om­ byggnad höjdes och vidgades spiran och vreds så att spirans kanter blev placerade mittför toureller och vimperger. Tidigare svarade spirans släta sidor mot toureliers och vimpergers spetsar (fig 33). Vid om­ byggnaden slopades också de aedikulaomgivna fönst­ ren i fyra av spirans sidor. Slutligen utbyttes Zet­ tervalls urtavlor mot de nuvarande. Murverksbeskrivning av MARIAN ULLEN Genom de grävningsundersökningar, som företogs 1915-16 och 1960--61 och som avslöjade flera planänd­ ringar under medeltiden (pi 77), blev det möjligt att sätta de synliga förändringarna i murverket i direkt relation till de olika medeltida byggnadsskedena under mark (pi 76). I samband med domkyrkans restaurering gjordes också 1962 och 1966, då byggnadsställningar var uppsatta, en noggrann registrering av stenhuggar­ märken (pi 49-65, se nedan) samt en omfattande foto­ grafering av interiörens murverk. 1 Ytterligare doku­ mentation har senare utförts i samband med utvändiga lagningar i anslutning till fönstren 1984-85.2 Tillsam­ mans med de uppmätningar av domkyrkan, som utför­ des 1911-16 och som även omfattade fasader och in­ nerväggar (se pi 5-48), utgör detta ett förnämligt doku­ mentationsmaterial med möjlighet till en noggrann ana­ lys av byggnaden. Murverket i exteriören har på grund av vittringsska­ dor reparerats vid flera tillfällen under de senare år­ hundradena. De mest omfattande arbetena skedde dock vid den stora restaureringen 1849- 70. I C G Bru­ nius'3 utförliga beskrivning av byggnaden 1849 i sam­ band med förberedelserna för denna restaurering (se Tvärhusets murverk I traveerna 7-9 (se pi 5-6, 14, 23-24), som ingått i den äldsta byggnadens tvärhus , har omfattande förändring­ ar skett under medeltiden både i samband med långhu­ sets och det nuvarande korets tillkomst, dvs i slutet av 1200-talet respektive 1490-talet (se pi 78 B-E). Exteriör På den norra sidan karakteriseras väggfältet N 8 i exte­ riören av det stora, tredelade fönstret, placerat mitt i nedan) och i hans senare anteckningar och anvisningar finns viktiga uppgifter om då fortfarande bevarade ur­ sprungliga byggnadsdetaljer och om vilka åtgärder som var lämpliga beträffande murverket. Inför denna stora restaurering uppgjordes även 1850-51 en plan samt fasadritningar, som visar exteriörens dåvarande utse­ ende (fig 35, pi 1-3). Vid renoveringen av fasaderna ommurades till stor del långhusets och tvärhusets syd­ fasader liksom strävpelarna. Lagningar och omhugg­ ningar skedde även i övrigt murverk och samtliga strävpelare reparerades. För hela byggnaden gäller att sockeln, den horisontala listen och fönstrens solbänkar då utbyttes mot motsvarande detaljer i granit samt att taklisten till stor del nyhöggs . Även portalerna ny­ höggs och samtliga fönster renoverades. För vissa fönster innebar detta helt nya poster och nytt masverk efter fria rekonstruktioner. Domkyrkans murverk är alltså beträffande fasader­ na numera endast delvis ursprungligt. Hela västfasa­ den är dessutom dold av det nuvarande tornet och dess sidobyggnader. Ä ven i interiören har stora förändring­ ar skett i västpartiet medan däremot övrigt murverk är nästan helt orört sedan medeltiden. väggfältet samt av portalen, vilken är något förskjuten åt väster (fig 31). Murverket ovanför fönstret och runt portalen är till stor del ommurat vid 1800-talets stora restaurering. På båda sidor om fönstret visar murver­ ket vissa oregelbundenheter och lagningar. Till höger om fönstret ses även sprickbildning. Muren lutar kraf­ tigt utåt och de stora strävpelarna uppfördes enligt stenhuggarmärkena som stöd för detta parti redan i samband med det nya korbyggets första skede i böljan 52 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 35. Domkyrkans norra fasad 1851. Ritning av A Nyström. ÖLM. The northfront of the Cathedra/ in 1851. av 1400-talet (se nedan) . strävpelarna är ommurade upptill och nedtill i samband med den nämnda restau- reringen. Nedanför den profilerade taklisten löper en rund- bågsfris, vilande på konsoler. 1851 var denna fris en- dast delvis bevarad (fig 35, pi 3) och ersattes därför av en nyhuggen. Ovanför den östra strävpelaren syntes 1851 en rundbåge från frisen. strävpelaren förhöjdes vid restaureringen och når nu upp till takfoten. Motsvarande rundbågsfris i det västra väggfältet, N 7, var 1851 däremot fortfarande väl bevarad och ersattes ej vid restaureringen. Man lägger märke till att bågarna här är något högre och inte lika exakta som i det nymurade partiet. Invid den sekundära strävpela- ren har bågen dragits ned ett stycke och konsolen sitter därför här lägre än i frisen i övrigt (fig 36). I N 9 revs den motsvarande översta delen av muren vid anslut- ningen till det nya koret på 1490-talet. Enligt Brunius fanns i det aktuella partiet, dvs N7-N9, flera lämningar efter socklar, som bestod av skråkanter med attiska baser, varifrån fina pilaster- språng uppgick (a a, s 153). I väggfältet N 7 ses rester av två pilastrar med socklar. Socklarna nyhöggs och samordnades med den övriga sockeln vid restaurering- en 1849-70 och även den östra pilastern nymurades. Pilastrarna eller lisenerna har ingått i en ursprunglig fasaddekor , som emellertid spolierades redan under medeltiden i samband med långhus- och korbygge. Lisenerna är 0,4 m breda och avståndet dem emellan är 2,9 m. Den östra är avbruten genom det stora sekun- dära fönstret (N 7), vilket tillkom vid förändringen av detta parti i samband med anslutningen till det nya långhuset. Den västra, som utgjort hörnlisen (fig 31, 39), är stympad på en höjd av 9,2 m. Direkt mot denna har murats en ny hörnlisen, som avtrappats i två språng och utgör det nuvarande murhörnet (se pi 14) . Sju skift ovanför den ursprungliga lisenen är ommura- de med jämna skiftgångar, därefter är skiften oregel- bundna utom skiften närmast under rundbågsfrisen. För att förstärka det utbyggda murhörnet har senare insatts ett ankaijärn. Rundbågarna stämmer inte med de ursprungliga lisenernas placering och frisen har allt- så murats om i samband med fönstrets och det nya murhörnets tillkomst. Lisenerna bör ha gått ända upp MURVERKSBESKRIVNING 53 Fig 36. Detalj av tvärhusets rundbågsfris och taklist ovanför fönster N 7. Foto 1915. ATA. Detai/ of the frieze of round areading in the transept and rnau/ding above window N 7. och ingått i frisen (se tig 370). Frisens hörnkonsol saknar ornamentik och är tillagd i samband med för­ ändringen. På den västra sidan av hörnet finns även en tillagd bågställning. Taklisten är här delvis stympad och murverket är, som framgår av fig 37 och 38, när­ mast ett lappverk. Av fig 38 framgår att hörnet ej ligger i förband med långhusmuren. Av samma fotografi framgår också att här har bevarats en medeltida tak­ täckning av kalksten . Denna bör ha tillkommit vid tvärhusets anslutning till långhuset, då man lät det utskjutande tvärhuset få ett eget takfall i trave 7 och 8. Även väggfaltet N 9 har ursprungligen haft lisener. Här återstår dock endast en rest, som ingår i den västra strävpelaren (fig 40). I väggfaltet förekommer bomhål på vardera sidan om fönstret. Dessa är place­ rade på samma höjd som i det följande östra väggfältet N lO och hör samman med anslutningen till denna del av det nya koret. Bomhål har även bevarats i N 7, framför allt väster om fönstret men med oregelbunden placering. Öster om fönster N 8 ses tre bomhåL På den södra sidan (fig Il, 30) har som nämnts stora Fig 37. Övre delen av nordsidans murhörn mellan trave 7 och ommurningar skett i exeriörens murverk . Det stora 6. Jfr fig 38. Foto 1915. ATA. tredelade fönstret har samma placering som på den Upper part of the earner of the masonry on the north side, norra sidan men portalen är här placerad mitt under between travee 7 and 6. Cf Fig 38. 54 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 38. Bevarad medeltida taktäckning av kalksten på tvärhusets norra del. Jfr fig 37. Foto ÖLM 1966. Surviving medievallimestone roofing in the north of the transept. Cf Fig 37. fönstret. Portalen är dock sekundär och den ursprung­ liga placeringen har motsvarat den norra portalens. De båda strävpelarna tillkom vid den stora 1800-talsrestau­ reringen, då även rundbågsfrisen utfördes. Av denna fanns ingenting bevarat 1850 (pi 2). Enligt avbildningar från 1600-talet var frisen då fortfarande bevarad (fig 373, 394). Rester av pilasterindelningen har ej bevarats och är inte heller markerade på 1600-talsbilderna. Fönstret S 7 är sekundärt och tillkommet samtidigt med den norra sidans fönster vid anslutningen till det nya långhuset. På Erik Dahlbergs avbildningar från omkring 1670 ses nedanför fönstret en mycket liten fönsteröppning (fig 394, 423). Väggfältet S 9 saknar fönster i exteriören och uppvisar omfattande ommur­ ningar (pi 5). Här var den stora sakristia belägen, som ses på bl a Dahlbergs avbildningar och som revs på 1700-talet (se nedan). I S 9 ses en rad med bomhål, i S 7 förekommer ett flertal bomhål på olika höjd. I fig 370 ses ett försök till rekonstruktion av tvärhu­ sets ursprungliga exteriör. Interiör I interiören framgår tydligt att den norra väggen N 8 (fig 20) lutar kraftigt utåt vilket orsakat den nämnda utvändiga försträvningen. Murverket är i vissa delar påfallande oregelbundet (pi 24) vilket bör bero på lag­ ningar och sättningsskador. Valvets (22) ribbor och bågar vilar på knektar, av vilka den västra nu buktar ut kraftigt från murhörnet A8. De båda väggpelarna A8 och A 9 härrör i sitt nuvarande skick från förändringar i samband med långhus- respektive korbygget, vilket även gäller de nuvarande hörnen vid A 7 och A 10, där det ursprungligen funnits tvärmurar (pi 77, 78 B). Av fig 41 framgår att den ursprungliga golvnivån i trave 8 varit lägre än den nuvarande. Här ses också hur grundmuren skjuter ut framför väggpelaren A8. Tvär­ MURVERKSBESKRIVNING 55 Fig 39. Rester av ursprunglig fasaddekor i form av lisener på tvärhusets norra sida i trave 7. Foto K Hallin 1986. Traces oforiginal facade decoration in the form oflesenes on the north side of the transept, travee 7. muren vid A 7 hade legat direkt mot den äldsta kyrkans östra tvärskeppsmur (fig 42, 48). I den nuvarande lång­ husmurens nedre del och i sockelpartiet ses skarven mellan tvärhuset och det tillbyggda långhuset (pi 16, fig 48, 57). Fönstren N 7 och N 9 är som nämnts sekundära, vilket även gäller valven 19 och 25. I väggfältet N 8 förekommer enstaka bomhål runt fönstret. I N 7 före­ kommer regelbundna bomhål på båda sidor om fönst­ ret, vilket även är fallet i N 9. I N 9 ses även två rader bomhål nedanför fönstret. Samtliga bomhål tycks höra samman med de nämnda förändringarna i dessa vägg­ fält. På den södra sidan gäller samma förhållanden beträf­ fande väggpelarna D 8 och D 9 samt murhörnen D 7 och D 10 som beträffande deras motsvarigheter på den norra sidan. I väggfältet S 8 lägger man märke till att fönstrets placering är förskjuten mot väster (fig 43). Öster om portalen och 3 m från väggpelaren D9 ses en vertikal murskarv, som utvisar den ursprungliga portalens östra smyg. Placeringen överensstämmer med den norra portalens. Öster om murskarven ses en igenmurad öppning med upptill spetsbågig omfattning vilande på kapitäl (se nedan). Ingången är sekundär, från böljan av 1300-talet, och har lett in till den rivna sakristian. I samband med upphuggningen av öppning­ en till sakristian och den därmed nödvändiga flyttning­ en av sydportalen har stora partier ommurats i denna . del av väggen (pi 23). Valvets bågar och ribbor vilar liksom på den norra sidan på knektar, av vilka dock endast den östra går ner till golvet. De enkla valvrib­ borna visar att det nuvarande valvet (24) är sekundärt. Valvkapporna är också högre och spetsigare än i det motsvarande norra valvet. Nedanför sköldbågen före­ kommer en rad med bomhåL I S 9, där inget fönster togs upp efter rivningen av sakristian, ses ett litet, ursprungligt men i ytterlivet igenmurat fönster samt märken efter en sköldbåge (fig 44-45, pi 23). Fönstersmygen, som har ett yttre, rakt Fig 40. Rest av lisen i det senare murverket i strävpelare A 9. Jfr tig 39. Foto K Hallin 1986. Trace of lesene in the later masonry of huttress A 9. Cf Fig 39. 56 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 41. Detalj av norra innerväggen i trave 8 vid grävningsun­ dersökningen 1960. Väggens sockel samt grunden till väggpe­ laren A 8 frilagd. Foto E Niklasson. ÖLM. Detail of the inner north wall in travee 8 during excavations in 1960. Base of the wall and foundations of wall pier A 8 uncovered. Fig 43. T h. Interiör av tvärhuset mot söder. Foto SvK 1977. Right. Interior of transept, Jooking south. Fig 42. Norra sidoskeppet mot väster under utgrävningen 1960. Under golvet bevarade murar till den äldre kyrkans norra tvärskeppsarm frilagda. Foto E Niklasson. ÖLM. North aisJe, Jooking west, during the excavations in 1960. Beneath the jloor, surviving wall s of the north transept ofthe earlier church have been exposed. MURVERKSBESKRIVNING 57 58 BYGGNADSBESKRIVNJNG l l J.....:.== l l l l -r l L l l l l l l ll r .:n l l l l '\ l l "'\ ....____ l l l \ ~ ; l l :--­ 1----l u~\ 1-­/ l l l-­ l 1..-­ f-l,­ l I:::S: l H l )' l l l l l l l l l l l l l l l l l l l T l l l r l l l l l l l l l l l Fig 44. Igensatt ursprungligt fönster i sydväggen i trave 9 samt spår av rivet valv. Foto Gillberg, Linköping 1930. ATA. Wa/led-up, original window in the south wall of travee 9, and traces ofdemolished vau/ting. språng, skrånar därefter kraftigt. Fönstret är beläget 2,7 m ovanför det nuvarande golvet och höjden till spetsen på den sköldbåge, som funnits här, är ca 6 m. Till det nuvarande, senmedeltida valvets sköldbågsspets är höjden ca 14m. Ett motsvarande fönster har även funnits i S 7, där öppningens östra, skrånande smyg är synlig i murver­ ket (tig 46-47). Som nämnts var fönstret synligt i mu­ rens ytterliv ännu i slutet av 1600-talet. Murverket väster om denna fönstersmyg är ommurat fram till hörnet D 7. Av tig 46 framgår både murverkets och grundens karaktär. Grunden är lagd av marksten och sockelparti motsvarande det som framkom i trave 8 på den norra sidan saknas. Att döma av tig 41 tycks förhållandet ha varit detsamma i trave 7 även på den norra sidan och det tycks dessutom som om sidout­ rymmena i denna trave haft en något högre golvnivå, motsvarande den nuvarande, än trave 8. Under golvet i trave 7 hade på den södra sidan anlagts gravar och gravkammare och av tvärmuren vid D 7 återstod därför inget sammanhängande murparti (tig 46). Mitt emellan väggpelaren D 8 och pelaren C 8 påträffades vid under­ sökningen 1915-16 en kvarstående pelargrund (tig 49). Det nuvarande stora fönstret (S 7) och valvet (21) är från samma tid som på den norra sidan, dvs tillkomna i samband med anslutningen till långhuset. Öster om fönstret ses ett par bomhål samt nedanför fönstret två rader bomhåL Murtrappa I muren vid D7 är inrymd en spiraltrappa, som dels fört ut till en läktare i trave 6 och dels fört upp till vinden (tig 5~51) . Den nuvarande ingången (tig 46) är ""'''''""''" "''"'"'""'" ~ Fig 45. Uppmätning av murpartiet i fig 44. J Sandberg 1930. ATA. I--'--'~...L....~4====""=====b===='====...&.===~ &Ju. Scale drawing ofthe masonry in Fig 44. MURVERKSBESKRIVNING 59 Fig 46. Detalj av södra innerväggen i trave 7 med frilagd grund. Foto E Niklasson 1960. ÖLM. Det a il of the south inner wall of trave e 7 with foundations uncovered. sekundär. Ingången har tidigare varit placerad i hörnet på den östra sidan. Såväl utvändigt (fig 46) som invän­ digt är denna förändring avläsbar i murverket. Trap­ pan, som nu är igensatt i bottenplanet och ej längre tillgänglig, har alltså sin ingång i den gamla tvärhusde­ len och sannolikt har här även ursprungligen funnits en murtrappa. Det nuvarande trapploppet ligger i skarven mellan tvärhuset och långhuset och trappan till läkta­ ren mynnar ca l ,5 m väster om denna skarv. Murver­ ket tyder ej på att trappan ut till läktaren är sekundär (fig 51) och hela trapploppet bör alltså vara anlagt i samband med anslutningen mellan tvärhus och långhus. Pelare Pelarna B7-C7, B8-C8 och B9-C9 (se pi 37-42) har förändringar, som visar att de tidigare ingått i ett annat valvsystem. Detta äldre valvsystem hör samman med tvärhusets och korets ursprungliga planform (pi 78 B) och förändringarna har skett i samband med det nuva­ rande långhusets och korets tillkomst (pi 78 C, 78 E). Pelaren B 8 (fig 20, 52) är mot öster oförändrad och försedd med rikt ornerade kapitäl. Den i plan korsfor­ made pelaren har mot öster en halvkolonn och knektar i hörnen. Pelarens norra sida saknar halvkolonn och kapitälet utgörs av en profilerad list. Övre delen av pelaren har på denna sida ingått i den mur som funnits mellan B 8 C?Ch den norra väggen vid A 8 och som tycks ha öppnat sig mot trave 8 med två bågöppningar åt­ skilda av en mittpelart< (fig 49, pi 77). I det nordvästra hörnet av pelaren finns en 3,75 m hög kolonnett med kapitäl (pi 39). Från denna bör en valvribba i ett lågt kryssvalv ha utgått. Pelarens knekt vilar nu direkt på kapitälet. Mot väster är pelaren försedd med en kort 60 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 47. Igensatt fönstersmyg i södra innerväggen, trave 7. Jfr tig 46. Foto K Hallin 1986. Walled-up embrasure in the south inner wall travee 7. CfFig 46. halvkolonn med kapitäl. Höjden motsvarar den norra sidans kolonnett och halvkolonnen har ingått i en ur­ sprunglig arkadöppning mellan pelarna B 8 och B 7 (fig 369). Övre delen av pelaren har ingått i muren ovanför arkadbågen. Mot söder, dvs mot mittskeppet, har pela­ ren sin ursprungliga utformning. Den östra sidans halv­ kolonn motsvaras här av en lång och kraftig konsol­ knekt. Fig 49. Petargrund i södra sidoskeppet mellan C 8 och D 8. Frilagd vid utgrävningen 1915. Foto 1915. ATA. Pillar foundations in the south aisle between C 8 and D 8. Uneovered during excavations in 1915. På pelaren B 7 (pi 37) har den halv kolonn, som ingått i arkadöppningen mot B 8, blivit borthuggen. Kolon­ netten i det nordöstra hörnet återstår men kapitälet är delvis borthugget. Mitt för B 7 har mot norr funnits den nämnda tvärmuren, tvärhusets ursprungliga västmur (pi 78 B), och mellan denna och pelaren bör ha funnits en arkadöppning motsvarande öppningen mellan B 8 och mittpelaren i muren mot A8. Övre delen av B 7:s Fig 48. Uppmätning av sockelpartiet vid A 7, l : 40. K Wretin 1960. ÖLM. Scale drawing of the bas e at A 7. MURVERKSBESKRIVNING 61 norra sida har alltså ingått i muren ovanför arkad­ bågen. Mot väster skulle B 7 ingå i det basiiikala lång­ husets arkad. Den konsol med bladkapitäl som nu ses på pelarens västra sida är sekundär och hör samman med valvslagningen i det nuvarande långhuset. Det­ samma gäller den inflyttade knekten i det nordvästra hörnet. Mot mittskeppet är pelaren oförändrad. Den långa konsolknekten på B 8 motsvaras av en kort konsolknekt. Den södra sidans petarpar C 8-C 7 uppvisar samma karakteristika som det beskrivna norra pelarparet. På C8:s västra sida är dock halvkolonnen borthuggen och endast basen återstår (pi 40). Även på C 7 återstår endast basen av motsvarande halvkolonn (pi 38). De murrester och pelarbaser, som påträffats vid ut­ grävningarna, tyder tillsammans med pelarnas föränd­ ringar och det murhörn, som återstår ovanför valv 19 (fig 54), på att de nuvarande sidoskeppen i trave 7 ursprungligen varit indelade i två smala utrymmen med en gemensam övre våning (fig 369). Denna planlösning upprepar trave 9:s ursprungliga indelning i koromgång och tvåvåniga tornkapell (fig 367). I trave 9 har pelarna B 9-C 9 mot norr respektive söder i sina nedre delar vettat mot den nämnda smala Fig 50. Dörröppning tillläktare i södra sidoskeppet, trave 6. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Doorway to gallery in the south aisle, travee 6. Fig 51. Murtrappa ledande tillläktare och vind i södra sidoskeppet. Jfr tig 50. Foto E Niklasson 1960. ÖLM. Steps leading to gallery andattic in the south aisle. C f Fig 50. 62 BYGGNADSBESKRIVNING MURVERKSBESKRIVNING 63 Fig 53. Basen till pelaren B 9 mot söder. Frilagd vid utgrävningen 1960. Foto E Niklasson. ÖLM. Base ofpillar B 9, Jooking south. Uneovered du ring excavations in J960. koromgången medan de övre delarna ingått i tvärmu­ ren mot hörntornen (fig 14). Mot öster har pelarna ingått i arkaden mot koromgången och i muren ovanför denna arkad. De sidor, som ursprungligen ingått i detta murverk, saknar kapitäl. Pelaren B 9 (fig 52, pi 41) har dock fått en smallist i dessa partier mot öster och norr. I det nordöstra hörnet har ett litet figurhuvud placerats i anslutning till listen. På C 9 (pi 42) har gjorts en motsvarande list mot öster och i det sydöstra hörnet har även placerats en skulpterad sten. Förändringen av pelarna hör samman med det nuvarande korets till­ komst (jfr pi 78 B och 78 E). För samtliga pelare gäller att dagerytorna ommurats i de förändrade partierna. Fig 52. Interiör mot väster med pelarna B 9 och B 8 i förgrun­ den. Foto SvK 1977. Interior Jooking west, with pillars B 9 and B 8 in the fore­ ground. Som nämnts har golvet i trave 8 ursprungligen varit lägre (fig 41). Detta innebär att pelarna här framträtt med plintar, vilka numera är nästan helt dolda. Av fig 53 framgår plintens utformning på pelaren B 9 och den ursprungliga golvnivån. Samma lägre golvnivå har ock­ så ursprungligen gällt mittskeppet i trave 7. Valv Valvens, bågarnas och ribbornas utseende har beskri­ vits ovan i samband med den allmänna byggnadsbe­ skrivningen. Samtliga valv är kryssribbvalv , murade av kalkstensflisor. Endast tre av de nio valven i trave­ erna 7-9 är ursprungliga. Dessa är det norra valvet i trave 8, dvs valv 22, samt mittvalven 20 och 23 (tig 21 , 22). Valven har flacka kappor och de tunna skiften löper vertikalt i riktning mot ribborna (se tig 22). Över det norra sidoskeppsvalvet i trave 7 (valv 19) ses i det sydöstra hörnet en rest av ett ursprungligt murhörn, vilket visar att denna del av trave 7 höjt sig över mittskeppet och trave 8. Kvadrarna i dagermuren 64 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 54. Rest av murhörn i sydöst över valv 19. Foto R Edenheim 1986. Trace of quoin masonry in the south­ east above vault 19. är finhuggna med tandmejsel (fig 54). I övriga partier är murarna nedbrutna och ommurade. Detsamma gäller murarna över valv 21 i travens södra del. Valv 24, som ej borde ha berörts av någon ombygg­ nad, visar en helt annan karaktär än det motsvarande norra valvet (22). Ribborna är enkla, runda och valv­ kapporna är djupa. Tydligen har valvet blivit skadat i något sammanhang och helt förnyats. De båda sidoskeppsvalven i trave 7, valv nr 19 och 21, slogs i samband med omändringen av dessa partier Fig 55. Fönster S 8. Dokumentation av murverket i samband med utvändig renovering 1984. Vita partier i fönstersmygarna betecknar medeltida murverk. I sgrafferade partier har kalk­ stenen bytts ut vid 1800-talets renoveringar. I prickade partier har kalkstenen bytts ut mot granit. Helt svarta partier beteck­ nar lagningar med ny kalksten 1984, krysstreckade partier lagning med lagningsmassa. S Ljungstedt. Window S 8. Documentation of the masonry in connection with externa/ renovation 1984. White seetians in the window embrasures indicate medieval masonry. In sgraffiti sections, the limestone was replaced during 19th century renovations . In dotted seetians the limestone was rep/aced with granite . Black seetians indicate repairs using new limestone in 1984, and harehed seetians indicate repairs using repair compound. MURVERKSBESKRIVNING 65 vid anslutningen till det nya långhuset, dvs under lång­ husets första byggnadsperiod under slutet av 1200­ talet (se nedan). Valvkapporna har markerade grater och stenarna är lagda i horisontala skift (fig 21, 22). Valven i trave 9 i nuvarande koromgången och över högkoret är slagna i samband med det nya korbyggets slutskede på 1490-talet och utgörs av stjärnvalv av olika form (fig 15). Fönster Av fönstren är det tredelade fönstret på den norra sidan (N 8) bevarat i ursprungligt skick frånsett utvän­ diga lagningar (fig 31). Det motsvarande södra fönstret (S 8) är däremot nästan helt förnyat utvändigt i sam­ band med 1800-talets stora restaurering (fig 55). Ut­ formningen överensstämmer dock sannolikt med den ursprungliga. Fönstren N 7, N 9 och S 7 är alla sekundära i förhål­ lande till murverket (pi 5-6). Fönstren i trave 7 tillkom såsom nämnts vid ombyggnaden i samband med an­ slutningen till det nya långhuset. Det norra fönstret är tvådelat, spetsbågigt med masverk med inskrivet fyr­ pass. Enligt bilden av nordfasaden 1851 (fig 35, pi 3) var de båda sektionerna då avslutade av ett spetstrifo­ lium och fönstret tycks alltså ha förenklats något vid restaureringen. Det södra fönstret hade samma utform­ ning (se pi 2) men fick vid restaureringen ny mittpost och nytt masverk med ett trepass (fig 56). Fönstret N 9 tillkom vid förändringarna i samband med korbyggets slutskede. Det är tredelat och försett med ett rikt utfor­ mat, sengotiskt fiskblåsemasverk, vilket tycks vara oförändrat. Långhusets murverk I linje med A 3-D3 har påträffats en tvärgående grund­ mur och grunden till ett torn (pi 77) . Detta innebär att långhuset ursprungligen omfattat fyra traveer, traveer­ na 6--3 , och att traveerna l och 2 utgör en förlängning av detta långhus. Denna förändring är även avläsbar i murverket (se pi 5-6, 15- 16) och bekräftas genom sten­ huggarmärken (se nedan). Exteriör Långhuset har ej lagts i liv med tvärhuset utan dragits in ca l m och grunden har, som påpekats ovan i samband med tvärhusets murverk, lagts direkt utefter den äldsta kyrkans tvärskeppsmurar (fig 42, pi 77) . Murarna har också dragits upp ca l m högre. Av Ii_ Fig 56. Fönster S 7. Jfr fig 55. S Ljungstedt 1984. Window S 7. Cf Fig 55. innerväggens murverk på den norra sidan i trave 6 framgår dock att höjden ursprungligen varit tänkt att motsvara tvärhusets höjd (se nedan). I exteriören skiljer sig trave 6 (N 6--S 6) från det övriga långhuset genom att tvärhusets rundbågsfris fortsätter i denna trave (fig 29, 30). Frisen var bevarad på såväl den norra som den södra sidan (fig 35, pi 2- 3) och nyhöggs endast i enstaka partier vid 1800-talets stora restaurering. Trave 6 anslöts såsom nämnts till det äldre tvärhuset, som var planerat för ett basiiikalt långhus (pi 78 B-C). Frisen bör ursprungligen ha fun­ nits på tvärhusets västmur och flyttats över vid föränd­ ringen. På övriga partier av långhuset löper nedanför taklisten en trekvartsstav med genombruten bladranka (fig 29). 1851 saknades denna stav på väggfältet N l (fig 5- 825747 Linköping 66 BYGGNADSBESKRIVNING 35, pi 3) och på hela södra sidan (pi 2), varför den kompletterades vid den nämnda restaureringen. Samti­ digt ersattes även hela långhussockeln av den nuvaran­ de i granit liksom den horisontala listen i höjd med fönstrens nederkant. Den ursprungliga sockeln bestod enligt Brunius (a a , s 210) på den norra sidan av dubbla skråkanter och däröver en rundstav (pi 3). På den södra sidan var sockeln då antingen borthuggen eller ersatt av en senare. Enligt den planritning, som upp­ gjordes 1850, fanns den ursprungliga sockeln kvar även på den sydvästra strävpelaren samt på de delar av de västra strävpelarna, som ingick i det tillbyggda tornets sidapartier (pi 1). Muren i N 6-N 4 uppvisar ett stort antal bomhål (fig 29). Bomhålen är i allmänhet placerade på korrespon­ derande höjd. Murverket visar inga större oregelbun­ denheter och inga skarvar (pi 6). I N 3 är däremot bomhålen oregelbundet placerade. Vissa överensstäm­ mer med placeringen i N 6-N 4 medan andra på den västra sidan om fönstret ligger på samma höjd som i N 2 och alltså hör samman med ommurningar vid för­ längningen av långhuset. I N 2 är bomhålen stora och oregelbundet placerade på båda sidor om fönstret. I N l ligger däremot de talrika bomhålen på andra nivå­ er, vilket visar att ommurningar skett (se pi 6). Fönstrens storlek är varierande. I N 6-N 4 är fönst­ ren i nederkanten placerade i linje med listen, i N 3-N l däremot på olika höjd ovanför denna. A v strävpelarna var samtliga på den norra sidan enligt planritningen från 1850 (pl l) likformiga i plan utom strävpelaren mitt för A 3, dvs mellan trave 3 och 2, som var betydligt mindre. Den nämnda sockeln är markerad runt samtliga strävpelare inklusive det till­ lagda murhörnet vid tvärhuset. Samtliga strävpelare renoverades vid restaureringen och den lilla strävpela­ ren gjordes likformig med de övriga. På den södra sidan är som nämnts fasaden till största delen om murad (p l 5). Bomhål är synliga i S 6 och i S 5:s östra del (fig 30) samt i S l. I S l är ett trapptorn placerat. Fönstren S 6-S 2 är i nederkanten placerade i höjd med listen, i övrigt varierar storleken. Fönstren i trave l har gjorts mycket mindre än de övriga långhusfönstren med tanke på att murarna här skulle bära de planerade tornen (se nedan Byggnads­ historia). strävpelarna på den södra sidan hade renoverats redan före 1800-talets stora restaurering och planrit­ ningen från 1850 (pi l) visar att storleken var något varierande. Kraftigast är strävpelaren mitt för D 2, minst mitt för D3, alltså på samma ställe som på den norra sidan. Att dessa strävpelare inte gjorts så krafti­ ga vid förlängningen av långhuset beror sannolikt på att den äldre västväggens grundmur här fungerade som invändig försträvning mellan A 3-D 3. Att strävpelarna väster om strävpelaren vid D 3 gjorts extra kraftiga liksom strävpelarna i västhörnen beror på att trave l som nämnts ursprungligen planerats för sidotorn. I det sydvästra hörnet hade man dessutom tydligen besvär med grundförhållandena (se nedan). Vid restaureringen gjordes den mindre strävpelaren likformig med de övriga (fig 32), vilka samtliga ommurades. Den västra muren döljs nu utvändigt av tornet och dess sidobyggnader. Västfasadens ursprungliga ut­ formning framgår av avbildningarna från 1600-talet (fig 147, 373). Den rikt utsmyckade mittportalen omgavs av två mindre portaler. Mittportalen flankerades av två mycket kraftiga strävpelare och i hörnen fanns sträv­ pelare såväl mot väster som mot norr, respektive sö­ der. Dessa strävpelare ingår i det nuvarande tornparti­ ets murverk (pl 4). Västväggen var även genombruten av två höga fönster mot sidoskeppen och ett stort rundfönster mot mittskeppet. Gavelröstet hade längst ner en blindarkad ovanför vilken syntes tre öppningar. Högst upp i röstet var en blindering i form av ett kors. Ytterfasaden utgör nu delvis innervägg i tornutrym­ mena (pl 76). Interiör Långhusets byggnadshistoria är tydligare avläsbar i innermurarna (pl 15-16), där även ett stort antal sten­ huggarmärken har registrerats (se nedan). På den norra sidan utgör murhörnet A 7 såsom nämnts en rest av tvärhusets västmur. En vertikal skarv nedanför knektkonsolen markerar gränsen mel­ lan tvärhusets mur och långhuset i trave 6 (tig 57, pi 16). Den rundbågiga blindarkad, som är infälld i mu­ rens nedersta del i N 6-N 3 (se pl 16) böljar ca l m väster om denna murskarv, dvs i linje med yttermu­ rens påmurade hörn. I det inre murhörnet har de sex nedersta skiften oromurats och ligger i förband, likaså har arkadens sockel (fig 48) dragits ut runt murhörnet A 7. Om rundbågsarkaden, som har ett murdjup av 0,4 m, hade förts ända fram till skarven mellan långhus och tvärhus skulle det ha inneburit en mycket vansklig försvagning av detta känsliga murparti. Grunden i tra­ ve 6 har som nämnts lagts direkt utefter den äldsta kyrkans tvärskeppsmur, som lämnats kvar som för­ strävning (fig 42, pl 77). Muren i väggfältet uppvisar vissa oregelbundenhe­ ter. Så ses i linje med fönstrets spetsbågiga omfattning en valvmarkering, som ligger ca 0,6 m nedanför den nuvarande sköldbågens spets. Även fönstret tycks ha MURYERKSBESKRIYNING 67 Fig 57. Invändig skarv i murverket mellan tvärhus och långhus vid A 7. Jfr fig 48. Foto K Hallin 1986. Intemal join in the masonry between transept and nave at A 7. CfFig 48. förhöjts. Bomhål har bevarats på båda sidor om fönst­ ret. Dessa ligger i samma höjd som i den följande traven och skiften är genomgående. Den ursprungligen tänkta lägre murhöjden motsva­ rar höjden i tvärhuset (jfr trave 8) och fönstrets ur­ sprungliga höjd tycks ha överensstämt med höjden på det tredelade fönstret N 8 (se pi 16). Det omgivande murverket och stenbuggarmärkena visar att förhöj­ ningen har skett ganska omgående och inom samma byggnadsperiod (pi 53, fig 91). I N 5 och N 4 visar murverket inga förändringar och de bevarade bomhålen ligger på samma höjd som i N 6 (pll6). Väggfältet N 3 är bredare än N 6-N 4 och fönst­ ret är ej placerat mitt i traven. Väster om fönstret och i anslutning till konsolknekten A 3 har ommurningar skett. Man lägger också märke till att blindarkaden i murens nedre del byter stil. Ommurningarna beror på att långhusets ursprungliga västmur (pi 77) har legat direkt öster om A 3 och dennas innerliv har legat i linje med den sista rundbågens mitt. Detta betyder också att fönstrets placering motsvarar mitten i den ursprungliga Fig 58. Grunden mellan trave 3 och 4 i norra sidoskeppet. Fig 59. Grunden i trave 2 i norra sidoskeppet. Foto E Niklas­ Foto E Niklasson 1960. ÖLM. son 1960. ÖLM. The foundations between travee 3 and 4 in the north aisle . The foundations of trave e 2 in the norr h ais/e. 68 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 60. Grunden i trave l samt frilagd , tvärgående mur vid A 2. Foto E Niklasson 1960. ÖLM. Foundations of travee I and uneovered transverse wall at A2. traven. Även stenhuggarmärkena markerar tydligt skill­ naden mellan de ursprungliga och de ommurade delar­ na av innermuren (pi 50, se nedan) . I traveerna 3-6 vilar valvens bågar och ribbor mot innermuren på kapitäl, som bärs av konsolknektar. Dessa böljar i höjd med den horisontala listen. Vissa oregelbundenheter förekommer i systemet (pi 16). Knekten vid A 7 är lagd i linje med murskarven och är något för bred för kapitällisten. Den breda gördelbågen vid A 5 gör att valvribborna måst avfasas i den neders­ ta delen för att kunna träffa kapitälet. Vid A 4 slutar nu den östra valvribban stumt medan den västra bärs av en egen konsol utanför konsolknektens kapitäl. Även vid A 3 ligger sköldbåge och valvribba utanför kapitä­ let. Långhusets grund är, som framgår av fig 58, lagd av kalksten i jämna skift. I vaije trave förekommer en försträvning av grunden i form av en utskjutande murklack. I de båda förlängningstraveerna 2 och l är bomhålen placerade regelbundet på båda sidor om fönstret N 2 och murverket visar inga förändringar . I N l är däre­ mot murverket delvis oregelbundet och man lägger märke till att bomhålen här, liksom på utsidan, inte ligger på samma höjd som i N 2. Den spetsbågiga blindarkaden är i trave 2 infälld till samma djup som rundbågsarkaden men bågarna har förts ända upp till listen. I trave l har arkadens djup reducerats betydligt med tanke på det nämnda planera­ de sidatornet (pi 20). Vid A 2 och A l vilar valvens bågar i stället för på konsolknektar på kraftiga väggpelare. Grunden har samma karaktär som i den äldre långhusdelen men marksten är synligt inslag i sulan (fig 59). Väggpelaren A 2 vilar på en bred tvärmur, som troligen även varit avsedd som stöd för en mittpelare i den tornbåge , som ursprungligen planerats mellan A 2 och pelaren B 2 (tig 60). På den södra sidan (se pi 5, 15) är inga förändringar av valv eller fönster märkbara i trave 6. Gränsen mel­ lan det äldre tvärhuset och långhuset markeras dock liksom på den norra sidan av en kort , vertikal skarv öster om blindarkaden. Arkaden är något grundare än på den norra sidan, endast 0,25 m, och bänken har inte förts runt murhörnet D7. I detta parti, som är om­ murat, ses nu dörröppningen till den ovan beskrivna murtrappan. Den öppning, som finns öster om fönster N 6, har som nämnts fört ut till en läktare . Man lägger vidare märke till att någon konsolknekt motsvarande A 7 inte uppförts vid D 7 utan valvets sköldbåge och ribba vilar endast på en konsol. Hela södra sidans murverk tycks även invändigt ha blivit reparerat till vissa delar vid 1800-talets stora restaurering och bomhålen är fåtaliga och oregelbund­ na. Liksom på den norra sidan varierar ribbornas och bågarnas anslutning till muren. Konsolknektarna D 6 och D5 är försedda med breda, kopplade kapitäl, som fångar upp valvens ribbor och bågar. Vid D4 vilar sköldbågar och ribbor på separata konsoler medan vid D 3 möter valvribborna kapitälet och sköldbågarna slutar stumt. I S 4 är den stora, höggotiska sydportalen med tillhö­ rande fönster placerade. Båda är alltså sekundära i förhållande till muren och ommurningar har skett i stora partier. Blindarkaden slutar öster om portalen med ett kapitäl med anfang mot väster, vilket visar att här funnits ytterligare en båge. Bänken är avslagen och murverket mellan arkaden och portalen är ommurat. Den ursprungliga portalen har alltså varit smalare än den nuvarande. Väster om portalen är arkaden oför­ ändrad och portalens begränsning mot väster bör överensstämma med den ursprungliga portalens. Vid D 3 ses gränsen mellan det ursprungliga långhu­ set och dess förlängning. Fönstret ligger i motsats till på den norra sidan nästan mitt i väggfältet, vilket beror på att väggfältet gjorts 60 cm smalare genom att kon­ solknekten placerats längre mot öster. Skiftet mellan Fig 61. Västra långhusväggen 1849. Teckning av C G Brunius, Bruniussam- lingen, ATA. West wall of the nave, 1849. den äldre delens rundbågsarkad och förlängningens spetsbågsarkad sker i direkt anslutning till D 3. I båda förlängningstraveerna är, liksom på den norra sidan, konsolknektarna ersatta av kraftiga väggpelare. I S l ses ingången till det utvändiga trapptornet. På grund av detta trapptorn har fönstret krympts i förhål- lande till nordfasadens motsvarande fönster och för- skjutits mot öster. Den västra väggen (fig 25) är kraftigt förändrad ge- nom läktarna och de stora genombrytningar av muren MURVERKSBESKRIVNING 69 som gjordes i anslutning till det Zettervallska tornbyg- get på 1880-talet. Det ursprungliga murverkets omfatt- ning framgår av pi 33. Så är mittportalen samt murverket runt omkring nytt och bågarna över läktarna är nykonstruktioner. På väggpelaren B l är övre delen med kapitäl förnyad. Basen är till största delen nu formad av cement. Den motsvarande väggpelaren C l är helt ommurad i höjd med läktarens konsol och uppåt. Sidoportalernas om- fattningar och delar av smygarna är även omhuggna. 70 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 62. Pelaren B 2 från nordväst. Foto SvK 1986. Pillar B 2from the north-west. Enligt Brunius var 1849 de västra dörr- och fönster­ öppningarnas inre smygar oförstörda och prydda »omkring kanterna med rundstafvar>> (aa, s 173). Des­ sa profiler återges av Brunius på den skiss, som han gjorde av västväggen (fig 61). Själva sidaportalerna är dock inte inritade och inte heller mittskeppets bågställ­ ningar. Däremot ses den stora spetsbågiga mitt­ öppningen samt sidoskeppens fönster och det stora rundfönstret. Till de ursprungliga detaljerna hör de bågställ­ ningar som pryder den västra väggen och därmed upp­ repar de södra och norra långhusväggarnas arkadmotiv (pi 17, 33). Pelare Långhuset har fem fristående pelarpar av varierande utseende (B 2-B 6, C 2-C 6) samt sex väggpelare i den västra delen (A2, D2, A l-D l). Pelarnas utseende (se pi 31) har beskrivits ovan i samband med den allmänna byggnadsbeskrivningen. Till långhusets första byggnadsperiod hör de båda pelarparen B 6-C 6 och B 5-C 5. Även pelarparet B 4-C 4 ligger inom den äldre långhusdelen men är som stenbuggarmärkena visar (pi 55, se nedan) uppförda i samband med långhusets förlängning . Felarparet B 3-C 3 är placerat på platsen för den äldre västmuren medan B 2-C 2 tangerar de västra hörnen i den påträf­ fade torngrunden (pi 77). Att även pelarparen B 4-C 4 nyuppfördes i samband med förlängningen kan innebä­ ra att de ursprungliga pelarna skadats i samband med västväggens och valvens rivning i trave 3. Av pelarna visar endast B 2 förändringar. Här åter­ står på en höjd av ca 3 m över golvet mot norr och väster tredelade anfanger, som varit avsedda för gör­ delbågar, samt mellan dessa ett anfang för en valvribba (fig 62). Anfangernas vinkel visar att man planerat flacka spetsbågar. Anfanger svarande mot dessa finns ej på de motstående väggpelarna B l, A l och A 2 och välvningen har uppenbarligen aldrig fullbordats . Fram­ för väggpelaren A 2 finns en kraftig tvärmur (fig 60, pi 77) och det är troligt att denna anlagts med tanke på belastningen i detta parti, som tycks ha varit avsett för ett hörntorn med ett kapell i bottenvåningen. Öppning­ en har sannolikt varit tänkt att vara tvådelad med en pelare i mitten. Utrymmet ovanför kapellet kan ha varit avsett för en läktare. I den tänkta bågen B2-A2:s mitt men något förskju­ tet mot söder har påträffats ett murat fundament (fig 63). Om det legat mitt i bågen hade det varit naturligt att uppfatta det som fundament för en mittpelare. Dess funktion är nu oviss men kan höra samman med dop­ funtens placering. Valv Valvens, bågarnas och ribbornas utseende har beskri­ vits ovan. Av de 18 valven är 15 medeltida medan de tre västra renoverats år 1774. Alla valven utom nr 2 är kryssribbvalv. Samtliga är murade av kalksten (se fig 26-28). I valv nr 9 är dock den södra kappan ommurad med tegel i samband med en lagning. Till långhusets första skede hör valven i traveerna 5 och 6, dvs valven nr 13-18. Valven är här försedda med ribbor med skaftringar och gördelbågarna har ens­ artad utformning. Valven i traveerna 3 och 4 förnyades i samband med långhusets förlängning, då pelarparet B4-C4 förnyades. Valven i trave 2 tillhör långhusbyg­ gets slutskede liksom de ursprungliga valven i trave l . I murarna ovan bågarna och i tryckmurarna ingår även stenskrot. Så finns i muren ovan bågen mellan C 3 och C 4 bl a resterna av en sönderslagen konsol av samma slag som tillhör långhusväggarnas knektar (fig 64). Det­ ta tyder på att den då rivna västväggen haft samma system med konsolknektar som den norra och den södra långhusväggen. Valvens höjd och profiler framgår av de på pi 15- 16, 31, 33 och 67-69 återgivna längd- och tvärsektionerna. Fönster Av fig 35 och pi 6 framgår utseendet på den norra långhusväggens fönster. Dessa hade 1851 ursprungliga poster och ursprungligt masverk (pi 3). Stora partier var emellertid kraftigt vittrade och nyhöggs vid restau­ reringen. Lagningar har som nämnts senast skett 1985. MURVERKSBESKRIVNING 71 Fig 63. Murat fundament , påträffat vid utgrävningen 1960 i trave I i närheten av B 1- 82. Jfr pi 77. Foto E Niklasson. ÖLM. Masonry base, discovered during excavations in 1960 in tra­ vee l c/ose to B 1-B2 . Cf. p/ 77. Fig 64. Detalj av muren ovanför gördelbågen C 3-C 4 med stenskrot från långhusets äldre del. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Detail of the wall above the transverse arch C 3 - C 4, with stone rubb/e from the o/der part of the nave . 72 BYGGNADSBESKRJVNJNG Fig 65. Fönster N l. Foto SvK 1986. Fig 67. Fönster N 3. Foto SvK 1977. Window N/. Window N 3. Fig 66. Fönster N 2. Foto SvK 1986. Fig 68. Fönster N 4. Foto SvK 1977. Window N 2. Window N 4. 73 MURVERKSBESKRIVNING Fönstren N 2-N 6 är tredelade medan det lilla fönst­ ret N l är tvådelat. Samtliga har olika, rikt utbildade masverk. Masverket i N l (fig 65) karakteriseras av trepassformer. I N 2 avslutas de tre sektionerna av var sitt spetstrifolium under en gemensam rundbåge och däröver trepass och i mitten ett stort fyrpass (fig 66) . Dessa båda fönster tillhör långhusets slutskede medan de övriga ligger inom den första byggnadsperioden. Masverken i N 3 och N 4 har dock höggotisk karaktär med spetstrifolier och inskrivna fyrpass respektive fempass (fig 67, 68). Fönstren N 5 och N 6 (fig 69, 70) har ålderdomligare former. N 5 karakteriseras av de korsande bågarna och mittpartiets stora ros i form av ett åttapass. N 6 har, som påpekats i samband med beskrivningen av exteri­ ören, en konstruktion i mellanpartiet som tyder på att det förhöjts . Den åttabladiga rosen i masverkets mitt motsvarar rosen i N 5. Som stenhuggarmärkena visar har denna förhöjning dock skett mycket snart och inom samma byggnadsperiod (fig 91 , se nedan). På den södra sidan (pi 5) hade de ursprungliga pos- Fig 69. Fönster N 5. Foto SvK 1986. Window N 5. Fig 70. Fönster N 6. Foto Sv K 1986. Window N 6. 74 BYGGNADSBESKRIVNING l l l l l l l __l ___) \ .>.~V Fig 71. Fönster S l. Jfr tig 55. S Ljungstedt 1984. Window S l . Cf Fig 55. tema och masverket i fönstren S l, S 2 och S 6 ersatts av enkla gjutjärnskonstruktioner vid reparationer 1812-13. I S5 återstod endast mittposten och masver­ kets stora ros. Fönstrens utseende 1850 framgår av pi 2. Som framgår av dokumentationen i samband med 1984 års renovering (fig 71-75) nyhöggs dock även masverket i S 3 vid 1800-talets stora restaurering. För fönstren S l, S 2 och S 6 gäller alltså att poster och masverk är helt fria rekonstruktioner medan S 5 är delvis rekonstruerat. När arkitekten I W Gerss från Överintendentsämbe­ tet besökte domkyrkan 1811 för att bl a besiktiga de skadade fönstren, ritade han av några av fönstren som typexempel (fig 76). Av långhusets fönster valde han att avbilda N4, N5, N6 och S5. Gerss uppgjorde sedan l i l 1-------) l l l ! \ Fig 72. Fönster S 2. Jfr tig 55. S Ljungstedt 1984. Window S 2. Cf Fig 55. den ritning, som användes för sydsidans nya fönster­ bågar av gjutjärn (se nedan). För den senare rekonst­ ruktionen av masverket i S 5 kunde man använda sig av Gerss avbildning, vilken följdes frånsett att man lät de fyra fönstersektionerna sluta med ett spetstrifolium i stället för med en enkel spetsbåge. Sydsidans ursprungliga masverksformer finns åter­ givna på Elias Brenners teckning från slutet av 1600­ talet (fig 373). Denna teckning, som ingår i Neschers »Ritade kyrkor i Wadstena län >> kan mycket väl ha varit känd av Brunius. Så återfinns det nuvarande fyrpasset i S 2 på teckningen. Den ursprungliga utform­ ningen av S 6 var däremot en helt annan än den re­ konstruerade i höggotisk stil. Brenner avbildar näm­ ligen här korsande bågar och en inskriven åttabladig MURVERKSBESKRIVNING 75 f­ l l l l l \ y_­ '/ T'L j ) Fig 73. Fönster S 3. Jfr fig 55. S Ljungstedt 1984. Window S 3. Cf Fig 55. ros, dvs en utformning motsvarande masverkets i N 5 (fig 69). Man lägger också märke till att samtliga föns­ tersektioner enligt Brenner avslutades av enkla spets­ bågar liksom på Gerss teckning av S 5. På fasadritning­ en från 1850 (pi 2) har dock S 3 tydliga spetstrifolier. Västsidans ursprungliga fönster finns återgivna på Erik Dahlbergs teckning i fig 147. Dessa försvann så­ som nämnts i samband med den totala omvandlingen ]l J" ) Fig 74. Fönster S 5. Jfr fig 55. S Ljungstedt 1984. Window S 5. Cf Fig 55. av västväggen vid 1880-talets tornbygge. De båda sido­ skeppsfönstren var tvådelade och varje sektion avslu­ tades av ett spetstrifolium. Masverkets ros tycks ha varit inskriven i en på spetsen ställd fyrhörning, vilket även är fallet i fönster N 2 från samma byggnadsperiod (fig 66). Det stora rundfönstret visar i mitten ett inskri­ vet sexpass. Detta fönster hade renoverats i slutet av 1500-talet (se nedan). 76 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 75. Fönster S 6. Jfr fig 55. S Ljungstedt 1984. Window S 6. Cf Fig 55. Korets murverk Koret (fig l) utgör en enhetlig byggnadsdel men har tillkommit i två etapper under 1400-talet (pi 76, 78 E). De båda etapperna kan avläsas i murverket både ge­ nom den olika stenbehandlingen (fig 106-108, 110) och genom stenbuggarmärkena (pi 56-58, se nedan). Under 1800-talets stora restaurering 1849-70 vidtogs beträf­ fande koret i princip samma åtgärder som för byggna­ den i övrigt, dvs ny sockel, nya solbänkar, renovering av strävpelarna samt lagning av fasadens murverk in­ klusive fönstrens omfattningar, poster och masverk. Exteriör Korets exteriör framgår av pi 5-8. Den profilerade taklisten består av en större och en mindre rundstav med omgivande hålkälar. Sockeln är däremot sedan restaureringen likformig med den övri­ ga byggnadens. Enligt Brunius (a a, s 176) hade den ursprungliga kalkstenssockeln »en skråkant och derpå en hålkäl , som tillsammans bilda 9 tums framsprång». I hörnet A 10 mellan det äldre tvärhuset och det tillbyggda koret har tillagts en grund och smal strävpe­ lare , vilken når upp till N 9:s takfall . Nedanför den horisontala listen finns på denna strävpelare en nisch med en skulptur (se nedan). Enligt Brunius hade även den följande strävpelaren vid A 12 en igenmurad bild­ nisch med >>Spår efter en prydlig omfattning ». Av den­ na finns nu inga synliga spår. strävpelare finns även i de tre kapellens övriga yttre hörn. Det norra kapellets strävpelarna slutar ett stycke nedanför taklisten medan det östra kapellets strävpelare har förts ända upp till denna. Utformningen är i övrigt densamma och samtli­ ga har branta sadeltak. Täckningen har ursprungligen utgjorts av kalksten, vilken är bevarad på de flesta strävpelarna under den nuvarande kopparplåten. Även stenbuggarmärken förekommer här (se pi 64) . Det söd­ ra kapellets strävpelare är förda upp till taklisten och avslutas av branta snedtak. På strävpelaren vid D 14 har dock snedtak och sadeltak kombinerats. Dessa strävpelare ombyggdes i slutet av 1700-talet (se ned­ an). Brunius anger beträffande den horisontala listen , att på >>korbyggnadens yttre fönsterbröstningar märkas lemningar efter en vattenlist, hvilken sträckt sig om­ kring alla sträfpelarna och bestått af en brant skråkant med en hålkäl derunder och hvilken haft 6 tums fram­ språng med lika höjd >> . Den nya listen fick vid restau­ reringen en likartad utformning. Brunius påpekar även, att >>i en sednare tid har södra och östra korets yttre murbeklädnad blifvit genom en vårdslös ombyggnad vanställd; men norra korets fyra sträfpelare och närmaste murytor förete sin ursprungli­ ga anordning> (aa, s 176). Dessa ommurningar hade skett i slutet av 1700-talet (se nedan) och spåren efter dem utplånades till stor del vid den stora restaurering­ en 1849-70. I murverket ses på flera ställen stora styc­ ken av träkol i fogarnas bruk. Kolet som ligger i bruk av 1800-talskaraktär, tycks ha använts som armering, när man behövt laga relativt stora, ytliga skador med bruk. Som stenbuggarmärkena visar (se pi 64-65) är, trots de omfattande lagningarna, fortfarande stora delar av murverket ursprungligt. I det medeltida murverket förekommer i vissa partier mycket stora kvadrar. Så finns det t ex tre mycket stora kvadrar i andra skiftet MURVERKSBESKRIVNING 77 Fig 76. Några av domkyrkans fönster tecknade av C W Gerss 1811. Fönstren i övre raden är N 6, N 8 och N 5, i den nedre N 4, S 14, S 5 samt S 10, S Il eller S 13 , där nuvarande masverk tillkom vid restaureringen 1849-70. RA. Foto RA. Some of the Cathedra/ windows, drawn by C W Gers s in 181 l. The windows in the top row are N 6, N 8 and N 5, those in the bottom row N 4, S 14, S 5 and S JO, S l l or S 13, where the existing tracery datesfrom the 1849-70 res/oration . ovanför sockeln på väggen mot det södra trapptornet (fig 79). Mittkvaderns mått är här 87x51 cm. Samtliga stenar har stenhuggarmärken från grupp B, dvs från tidigt 1400-tal (se nedan). Ä ven på väggen S 13 och på den angränsande strävpelaren vid D 18 förekommer motsvarande stora kvadrar. Interiör Innerväggarnas murverk (pi 15-16, 21-23) är oför- ändrat. Ä ven här ses dock vittringsskador i vissa partier. De båda byggnadsperiodernas olika stenbe- handling (fig 106--107) och stenhuggarmärken (pi 56-58, fig 78, se nedan) framgår tydligt. En stor del av murarnas bomhål återstår . Dessa har genomgående större dimensioner än i de äldre delarna av murverket (pi 21-22). I det norra kapellet (fig 17) tillhör väggen mot hörn- tornet samt väggpartierna nedanför fönstren det första byggnadsskedet (pi 56). I väggpartiet A I l-A 12 bildar gränsen en avtrappning ner till pelarbasen A Il (fig 78). Muren i koromgången i trave 10 tillhör helt byggnads- period 2. I väggen mot hörntornet finns ingången till tornets spiraltrappa. I muren förekommer ett flertal mycket stora kvadrar. På en höjd av ca 8 m över golvet finns en nu stängd, rektangulär öppning. Denna öppning, som är sekundär, har lett ut till en läktare . I muren ses 78 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 77. Detalj av hörnpelaren D 16. Foto SvK 1986. Detail of earner pillar D 16. bomhål med kvarsittande bjälkändar från läktaren. Spiraltrappan leder upp till vinden. I det östra kapellet (fig 19, pi 21-22) uppfördes mu­ rarna under den första byggnadsperioden medan kapi­ täl och valv liksom fönstrens masverk tillhör den and­ ra. Av pi 57 framgår att knippeknektarna A 18, A 19, D 19, D 18 och D 17 saknar stenbuggarmärken i den övre delen. stenbehandlingen visar dock att också des­ sa partier tillhör period l. Väggen nedanför fönstren pryds av bågställningar. I murverket mot det södra hörntornet ingår påfallande många mycket stora kvadrar såväl inom bågställning­ arna som i de övre delarna av väggen (se pi 21). Dessa kvadrar är av samma typ som de tidigare omnämnda i exteriören (fig 79). Även inom bågställningarna i övrigt har man på vissa ställen använt sig av stora, på hög­ kant ställda kvadrar. I det södra kapellet (fig 16) finns dörröppningen till det södra hörntornet. I tornets bottenvåning finns ett femsidigt, välvt rum. Trappan är här lagd i muren mot pelaren D 16. Brunius anger (a a, s 179), att över detta rum »vidtager ett fyrkantigt tomrum, som sträcker sig ända till omgifningsmurens taklist. Lemningar synas deri efter ställningsvirke och öfverst stycken efter ett bortbrutet korshvalf af kalksten >> . Detta rum som täcks av ett ribblöst kryssvalv, är nu inrett till biblioteksrum. Dörröppningen till tornet har en annorlunda och enkla­ re utformning än den motsvarande norra och har möj­ ligen förändrats. Gränsen mellan byggnadsskedena i det södra kapel­ let ligger på samma nivåer som i det norra kapellet och muren i trave lO tillhör även här den andra perioden (pi 58). I bl a hörnet D l O ses i fogbruket stora träkolsbitar, vilket som nämnts även förekommer i fasaden. Fig 79a 79 MURVERKSBESKRIVNING A Il A 12. Fig 78. Norra kapellet. Detalj av murverket visande gränsen mellan period l och 2, l :40. Uppm S Ljungstedt 1986. North chapel. Detai/ of the masonry, showing the boundary between periods l and 2. Fig 79. Detaljer av korets utvändiga murverk från period l , I :40. Uppm S Ljungstedt 1986. I sgrafferade partier har kalkstenen bytts ut vid 1800-talets renovering, i prickade partier har den vid samma tid ersatts med granit. a-b. Södra trapphuset. --<: . Murverket nedanför fönster S 14. Details of the externa/ masonry of the chancel from period l. In sgraffiti sections, the limestone was replaced during 19th century renovations. In dotted seetians the limestone was replaced with granit e . a-b. The south staircase. -c. The masonry be/ow window S 14. ----l-·.~_[·. ...· ' . . ' . :- ·. ~ . ---~-------'b c 80 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 80. Valv 30 med omgivande valv. Tv valv 31 , t h valv 29, upptill valv 34. Foto SvK 1977. Vault 30 with surrounding vau/ts. Left: vault 31. Right: vault 29. Top: vault 34. Pelare Korets pelare har beskrivits ovan (se Allmän bygg­ nadsbeskrivning). Ingen av dem uppvisar några senare förändringar. Man lägger dock märke till att de runda, kraftiga hörnpelarna A Il-D Il och A 16-D 16 har olika utform­ ning mot kapellen och koromgången och att pelarna A 16-D 16 ändrar karaktär i höjd med fönsterbänkarna (fig 16, 77, pl44-46). Den sistnämnda inkonsekvensen har setts som ett vittnesbörd om korets båda olika byggnadsperioder. Stenhuggarmärkena visar dock att pelarna A 16-D 16 ända upp till kapitälhöjd tillhör den första byggnadsperioden (pi 57, se nedan). Pelarna utgör i sin nedre del rikt utformade knippepelare med 7 knektar omgivna av tunna rundstavar. Ovanför en kraftig, profilerad och avfasad list avsmalnar pelaren och nya knektar fortsätter upp till kapitälet för att motsvaras av valvens bågar och ribbor. De västra petarparen A 11-D 11 tillhör däremot båda perioderna. Under period l höggs och uppmurades endast baserna och hela pelarna i övrigt tillhör alltså enligt stenhuggarmärkena period 2 (fig 78, pi 56, 58). Pelarna har endast på kapellsidan utformats med knektar medan de mot koromgången gjorts helt släta (pi 48). Kapellens väggknektar tillhör såsom nämnts i de norra och södra kapellen period l upp till i höjd med fönsterbänkarna medan det östra korets motsvarande knippeknektar fullbordades upp till kapitälhöjd under period l. MURVERKSBESKRIVNING 81 Pelarna B !~B Il och C !~C Il runt högkoret till­ hör alla period 2, då även de äldre pelarna B 9-C 9 omändrades (jfr ovan). Valv Samtliga valv i koromgången, i kapellen och i högkoret slogs under byggnadsperiod 2. Materialet utgörs av tegel med ribbor och slutstenar av kalksten. Trots den tids­ mässiga enhetligheten har valven enligt sengotiskt maner getts mycket olika utformning. Valvens form och ribbornas mönster framgår av planen pi 71. Av längdsektionerna pi 15, 16, 31 och 67 samt tvärsektionerna pi 32 och 70 framgår valvsystemet och valvens höjd. Högkorets stora valv (26) utgörs närmast av ett slags kupolvalv, som genom ribborna indelas i 20 fält till en stjärna (fig 15). Den kupolformade delen är dock som stenhuggarmärkena visar (pi 63) inte ursprunglig. San­ nolikt skadades valvet vid den stora branden 1567 och fick därefter den nuvarande utformningen (jfr nedan) . Koromgångens båda västligaste valv (25, 27) utgörs av stjärnvalv med rikt dekorerade valvribbor. Nästa valvpar, som är tresidigt (28, 32), har tre valvkappor och ribborna har endast i det södra valvet beståtts med dekor. A v det följande paret (29, 31) utgörs det norra av ett enkelt kryssvalv medan det södra utbildats till ett stjärnvalv. Koromgångens mittvalv (30) utgörs av ett kryssvalv motsvarande det föregående norra valvet (29) men i valvets mitt finns en rund öppning med en vulst av kalksten (fig 80). Hålets diameter är ca 1,5 m. Hålet stängs nu av en trälucka. Ett motsvarande hål förekommer bia i Visby domkyrka.4 Hålet kan ha använts för transport av materiel till och från vinden men öppningar av denna typ i anslutning till koret har också satts i samband med de under senmedeltiden populära himmelsfärdsspelen, då en bild av den upp­ ståndne Kristus hissades upp i valvet genom hålet och upp på kyrkvinden.5 Av de tre kapellens valv, vilka slagits i slutskedet av period 2, har det södra (35) fått en mycket rik utform­ ning. Det utgörs av ett stjärnvalv i 19 fält och i ribbor­ nas skärningspunkter har placerats reliefdekorerade sköldar. Det motsvarande norra valvet (33) har formats som ett enklare stjärnvalv om 8 fält. Man lägger märke till att knippeknektarnas rundstavar inte genomgående fått en organisk fortsättning i bågar och ribbor, vilket man bör ha tänkt sig under period l. A v stegen är särskilt påfallande i det östra kapellet (fig 19). Här Fig 82. Fönster N 10. Foto SvK 1979. Window N JO. 6-825747 Linköping Fig 81. Fönster N 9. Foto SvK 1979. Window N 9. 82 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 83. Fönster N 12. Foto SvK 1979. Fig 85. Korets östra fönster. Foto SvK 1979. Window N 12. East window of the chancel. Fig 84. Fönster N 14. Foto Sv K 1979. Fig 86. Fönster S 14. Foto SvK 1979. Window N 14. Window S 14. utgörs inledningsvalvet (34) av ett smalt kryssvalv me­ dan själva kapellet täcks av ett stjärnvalv (36) i 13 fält. Valvkapporna är mycket djupa och de grova ribborna utgår från knippeknektarnas mittknekt. I ribbornas skärningspunkter finns hål för valvsköldar, motsvaran­ de det södra kapellets. Några valvsköldar tycks dock aldrig ha uppsatts . Ä ven andra förenklingar och ofull­ bordade omfattningar m m visar att man hade mycket bråttom i slutskedet. Fönster De spetsbågiga, tredelade fönsteröppningarna har alla samma utformning med vida smygar (pi 5-8) . I den norra koromgångens båda fönster , N 9 och N 10, pryds smygarna dock endast av en grund hålkäl (fig 81, 82) medan de övriga fönstrens smygar har en betydligt rikare profilering (fig 83). Masverkets utformning är rik och varierande (se pi 5-6 och 64-65) och utgörs med några få undantag av s k fiskblåsemasverk . U n dan­ tagen är fönstren N 14 (fig 84) , N 15 och S 14 (tig 86) där masverken är uppbyggda av korsande bågar. Av sydfasaden från 1850 (pi 2) framgår att av sydsi­ dans fönster hade S JO och S Il fått sina poster och masverk utbytta mot gjutjärnskonstruktioner vid reno­ veringen 1812-13. Brunius nämner, att ytterligare ett av det södra kapellets fönster hade genomgått samma förändring (aa, s 179), dvs antingen fönster S 12 eller S 13. En granskning av fönstren visar, att det inte är någon tvekan om att posterna och masverket i fönster S 13 är nyhuggna vid den stora restaureringen 1849-70. Fiskblåsemasverket i S 10, S Il och S 13 är alltså fria rekonstruktioner. På Gerss avbildning från 1811 (tig 76) bör det andra fönstret från vänster i nedre raden återge S 14 med dess korsande bågar (tig 86). Enligt denna teckning hade fönstret i de tre övre fältens spetsar små dubbel­ bågar. Dessa finns nu endast kvar i det mellersta fältet. Det är tydligt att Gerss inspirerats av just detta fönster vid utformningen av gjutjärnsbågarna (tig 380). De båda fönstren längst till höger i nedersta raden på samma teckning har ingen motsvarighet bland de nuva­ rande korfönstren och de bör därför visa utseendet på MURVERKSBESKRIVNJNG 83 l Fig 87. Fönster S 10. Jfr fig 55. S Ljungstedt 1984. Window S JO. Cf Fig 55. två av de utbytta fönstren. I det ena fönstret förekom­ mer inskrivna fyrpass i kombination med former , som sannolikt skall vara »fiskblåsor>>. Vid restaureringen 1849-70 utbyttes vittrade delar i poster och masverk mot nyhuggna. Som framgår av fotografierna är nu de profilerade , utvändiga smygarna mycket vittrade och en renovering av korets fönster förbereds. 84 BYGGNADSBESKRIVNING Stenhuggarmärken Redan C G Brunius noterade vid sitt besök i domkyr­ kan 1849 att det förekom stenhuggarmärken i långhu­ sets båda västligaste traveer samt i koret (aa, s 200). För Axel Romdahls undersökning av domkyrkans me­ deltida byggnadshistoria (a a 1932) blev stenhuggar­ märkena av stor betydelse och med hjälp av dessa kunde han urskilja två perioder i korbygget. Han hade dock endast möjlighet att undersöka de nedre murpar­ tierna och sammanställningen av stenhuggarmärkena blev därigenom mycket bristfällig framför allt beträf­ fande långhuset. Först vid restaureringsarbetena 1962, då invändiga byggnadsställningar var uppsatta i hela kyrkan, kunde en allmän inventering genomföras . Tack vare byggnadsställningarna kunde i det närmaste alla murpartier granskas på nära håll. Undersökningen leddes av Bengt Cnattingius medan själva registrering­ en utfördes av Sune Ljungstedt. Under 1966 kunde inventeringen utökas även till kyrkans exteriör, fram­ för allt till fönstrens omfattningar och masverk. Vissa kompletteringar har här gjorts i samband med de ovan nämnda fönsterarbetena 1984-85. Genom att murver­ ket vittrat och dessutom varit så skadat att stora parti­ er blivit förnyade eller omhuggna vid olika tillfällen är dock antalet utvändiga stenhuggarmärken ytterst ringa. Sammanlagt har ca 6000 stenar registrerats. Antalet olika märken är 172. A v dessa tillhör 54 st senare delen av långhusbygget, dvs slutet av 1200-talet och 1300­ talets tidigare del, och har sammanförts under grupp­ beteckningen A (fig 88). Till det nya korets första byggnadsperiod under tidigt 1400-tal hör 54 märken betecknade med grupp B (fig 98) medan till grupp C (fig lOl, l 05) förts 64 märken från korets andra byggnads­ period under sent 1400-tal. Därtill kommer grupp D (fig III) om 27 märken , som använts av stenhuggare vid den stora restaureringen 1849-70. A v de olika märkena gjordes direkta kopior från stenens yta genom frottage. Ljungstedts sammanställ­ ningar i fig 88, 98 och 101 återger märkena i samma skala. Den vänstra siffran i dessa sammanställningar betecknar registernummer, den högra antalet påträffa­ de exemplar. För varje medeltida märke har Ljung­ stedt dessutom gjort ett individuellt register, som ger upplysningar om var och i vilket antal märket påträf­ fats. Denna katalog över stenbuggarmärkena återfinns nedan som Bilaga l. A v det stora ritningsmaterialet, som omfattar 25 ritningar med märkena redovisade på sina platser i murverket, återfinns 17 st i planschdelen (se pi 49-65). 6 Allmän översikt Registreringen av stenhuggarmärken i Linköpings domkyrka har tillfört forskningen ett mycket omfattan­ de material. För att kunna diskutera olika frågeställ­ ningar i samband med analysen av märkena är det viktigt att rekapitulera bakgrunden till användningen av stenhuggarmärken och att peka på jämförelsemate­ rial. Stenhuggarmärken i de medeltida kyrkorna har allt­ sedan 1800-talet intresserat byggnadshistorikerna och specialstudierna kring olika monument på kontinenten och i England är talrika. 7 Märkning av huggna stenar förekom både under den romanska och den gotiska stilperioden. Omkring mitten av 1200-talet tycks bru­ ket ha varit relativt vanligt men blev först under 1300­ och 1400-talen allmänt, vilket bör höra samman med den fastare organisationen av byggnadsföretagen un­ der hög- och senmedeltiden. I Sverige, där huggstenskyrkorna är få, har man förutom i Linköping registrerat stenhuggarmärken i större antal framför allt i domkyrkorna i Lund och Skara samt i Vadstena klosterkyrka.8 I Visby domkyr­ ka har däremot endast ett fåtal stenhuggarmärken kon­ staterats utvändigt på det sk Stora kapellet.9 I S:ta Karins ruinkyrka i Visby har dock hittills ett tjugotal olika stenbuggarmärken konstaterats i koret. 1° Flera av sockenkyrkorna på Gotland uppvisar likaså rikligt med stenhuggarmärken. 11 De äldsta stenhuggarmärkena i Sverige tycks tillhöra tiden omkring 1200 och 1200-talets början. Det gäller märkena i mittskeppet i Lunds domkyrka och i den närbelägna kyrkan i Dal by. 12 I övrigt tillhör märkena i de nämnda kyrkorna 1200-talets senare del samt 1300­ och 1400-talen. Ett intressantjämförelsematerial till de svenska stenhuggarmärkena utgör stenhuggarmärkena i Trondheims domkyrka, där över 5 000 märken förde­ lade på 220 stenhuggare har registrerats. Märkena här tillhör såväl den romanska som den gotiska byggnads­ perioden. 13 I den tyska stenmästarordningen Rochlitzer Ord­ nung, som skrevs år 1462, omnämns stenhuggarmär­ ken för första gången i de skriftliga källorna. 14 Sten­ huggarmärket utdelades enligt denna till gesällen och var hans personliga kännetecken i yrkessammanhang. Tecknet fungerade som ett kontrollmärke. I den hytt­ bok för decennierna kring år 1500, som bevarats från Admont i Österrike, finns bredvid varje stenhuggares namn också hans märke. 15 Man vet att stenhuggarna intog den främsta platsen bland byggnadshyttans hantverkare. De hade den längsta utbildningen och var de bäst betalda. Genom bevarade engelska och tyska stadgar från senare delen av medeltiden vet vi att lärlingstiden varierade mellan 5-7 år och följdes av en gesällvandring på minst l år. Gesällen hade under lärlingstiden lärt sig utföra fin­ huggna kvadrar och även enklare, profilerade verk­ stycken. För att bli s k mästersven krävdes ytterligare 2 års utbildning hos en mästare, då gesällen fick lära sig hugga avancerade detaljer som ornerade kapitäl, friser etc samt även studera byggnadslära och utföra ritningar och schabloner. Först efter denna utbildning kunde man bli mästare. Åldersmässigt innebär detta, att stenhuggaren kunde bli mästare tidigast i 25-årsål­ dern. Bland stenhuggarmästarna rekryterades hyttans förman, vilken så småningom kunde avancera till bygg­ mästare och arkitekt. 16 Antalet stenhuggare vid relativt stora byggnadshyttor tycks ha varit ca 10-20 styc­ ken. 17 Som arbetskraft användes dessutom hantlang­ are, murare för enklare murning, kalkrörare och ibland även särskilda polerare, som slipade stenytornajämna. Stenhuggarmärkena är i allmänhet placerade på ste­ nens finhuggna sida. Dorothea Fischer, som bearbetat det stora materialet från Trondheim, påpekar att i domkyrkans stora stensamling finns endast sådana synligt märkta stenar (aa, s 531). I Linköping har man dock träffat på två valvribbstenar med stenhuggarmär­ ken från grupp A på de plana skarvytorna. 18 Stenhuggarmärken har i allmänhet satts i förbindelse med ett ackordavlöningssystem. Det finns också olika arkivaliska belägg för att ackord tillämpats av bygg­ nadshyttorna bl a för specialinkallade stenhuggare. 19 Hur detta fungerat inom olika byggnadshyttor och i vilken utsträckning man använt sig av ackord vet vi dock inte. Troligen har man använt sig av varierande avlöningsformer. När man granskar byggnadernas murar ser man att på vissa partier förekommer märke­ na mycket tätt, på andra glesare. I Linköping är detta mycket påfallande i långhuset. Ofta är också liksom här antalet märkta stenar ganska få för de olika sten­ huggarna. Det tycks därför som om stenhuggaren inte behövt märka vaije sten utan endast den sten som utgjorde den sista i ett visst beting. Man kan också, bl a i Linköpings domkyrka, konstatera att under vissa byggnadsperioder finns få eller inga stenhuggarmär­ ken. I Linköping förekommer under korets första byggnadsperiod i böJjan av 1400-talet även dubbel­ märkning av vissa kvadrar (fig 78, 79). Troligen hör detta samman med förändringar i murverket (se s 102). Även under hög- och senmedeltiden saknar vissa byggnader stenhuggarmärken, ett förhållande som an­ setts tyda på att byggnadshyttan endiist haft fasta, MURVERKSBESKRIVNJNG 85 dagavlönade stenhuggare. De engelska forskarna Coul­ ton och Davis har pekat på att stenhuggarmärken fram­ för allt förekommer i byggnader eller byggnadspartier som uppförts mycket snabbt.2°Coulton menar, att i de fall en förman endast hade ett litet antal stenhuggare att övervaka, fanns det ingen anledning att använda märken. Det var först när arbetsstyrkan var stor och även omfattade extra inkallade stenhuggare som kon­ trollmärken var nödvändiga, inte så mycket för betal­ ningens skull, eftersom man sannolikt oftast tillämpade daglön, utan för kontroll av kvaliteten. De engelska stenhuggarmärkena har av Davis (a a) sammanställts i en särskild katalog med tanke på bygg­ nadshistorisk forskning. De över 900 märken, som samlats här, har indelats i olika kategorier utifrån mär­ kenas grundform. Dessa grundformer är förutom olika bokstavsvarianter t ex kvadrat eller rektangel, timglas , pilspets, pil, kors, triangel och sköld samt tecken upp­ byggda av olika antal linjer och kurvor. De talrikaste varianterna utgår från kors , timglas och pil. Samman­ ställningen visar att märkena har en allmängiltig karak­ tär. Samma grundformer möter också i de tyska, nor­ ska och svenska stenhuggarmärkena. Om man ska försöka följa en stenhuggare från en byggnadsplats till en annan med hjälp av märkena är det därför, som Fischer påpekat (aa, s 531), inte till­ rådligt att förlita sig på de typteckningar, som oftast ingår i de olika publikationerna. Varje stenhuggare har sin egen handstil och för en säker identifiering krävs det goda fotografier eller direkta avtryck. Alla de nors­ ka märkena finns därför i gipsavtryck, som sedan fo­ tograferats i samma skala. Också genom den frot­ tagemetod, som tillämpats i Linköping, får avbildning­ en originalets storlek och märkenas olika karakteristis­ ka drag förblir avläsbara. LÅNGHUSETS MÄRKEN Domkyrkans äldsta murverk finns som ovan beskrivits i traveerna 7-9, dvs i det ursprungliga tvärhuset och högkoret. Från detta första byggnadsskede, som bör ha varit avslutat 1251 (se nedan) , har inga stenhuggar­ märken påträffats. De registrerade märkena i traveerna 7-8 hör samman med ombyggnaden vid anslutningen till det nya hallkyrkolånghuset. Detta långhus har till­ kommit under två olika perioder. Till den första bygg­ nadsperioden hör traveerna 3-6, till den andra traveer­ na l och 2 (pi 78 B-D). Samtliga märken tillhörande grupp A (fig 88) finns på stenar som finhuggits med tandmejseL I det äldre murverket har kalkstenen däremot behandlats med --- --- 86 BYGGNADSBESKRIVNING T 1/I I + ~ l T- fB ~ A 01 9 A o ~ 1/ Ao3 5 : Ao~ l A-5 kb l~ Ao7 21 -----'-l-----'-_:__::___-----'------· ­' -'-----­ " 7\ n ix_ tt1 N A-8 3 A 09 3 klO ~5 f-*~ A:/5 113 A:io 88 +t A:H bi A:i3 31 Aol7 ~ A:i4 5S 1 A-ll qo Aoli b A o/3 ~ o /L I~ 2.7 T X+ Dl Aol8 1 A :/9 1 Ao10 ~ Aoil ? ?t~ ~oi5 i i Aoib Jo A:17 6 AoH 1 ---·-· - - --­ tt~;t t t A : 19 % A : JO i A :JI B AoH 10 A :33 l A 0ll l A : 35" 1/ 4 f ~'t A:l(, 4 Ao37 lO A :38 17 Ao3? J(, A:~o 18 A : ~/ * 11 ' ~ + ~f A:43 6{, A:ll AoqS si A:46 51 A :47 10 A : ~B l A: ~9 _ 15" .1 3 Ao4i 4 A <~ i ,!,~ ~ . l tf y.lJ~r':J~!, 7E,N~U~G'A~M,ÄR~:N: pp A 87 Fig 89. Varianter inom grupp A. Jfr fig 88. S Ljungstedt 1986. Variants in group A . Cf Fig 88. såväl otandade som tandade verktyg. De sistnämnda kom dock i bruk först under tvärhusbyggets slutskede strax före 1200-talets mitt. Denna teknik med tand­ jämshuggning upphör så småningom under 1300-talet (se nedan Cnattingius). Långhusets märken, som med få undantag endast återstår i det invändiga murverket (pl49), uppträder på såväl väggar som i fönstersmygar och fönsteromfatt­ ningar och på pelare. De är alla med ett undantag placerade på en plan sida av stenen. Undantaget är det sena märket A 32, som finns på knippepelaren B 2:s rundade ytor. Märken förekommer ej på pelarbaser och kapitäl, inte heller på väggknektar, bågar, valvrib­ bor och masverk. På de nämnda fragmenten av valv­ ribbstenar har dock märkena A 4 och A 38 påträffats på den plana skarvytan. Märkenas karaktär Märkena i långhuset är i allmänhet ganska stora, ca 5-7 cm höga (fig 90). Den inbördes numreringen av de 54 märkena har gjorts utifrån märkenas grundformer (fig 88). Enklast är linjemärkena A 1-A 3 samt korsmärket A4-A5. Korsmärket är talrikast bland märkena inom gruppen. 167 exemplar har registrerats och märket har använts av minst två stenhuggare eftersom det före­ kommer under långhusets båda byggnadsperioder. Korsmärken av denna typ förekommer inom de flesta grupper av stenhuggarmärken under olika perioder. I Linköping återkommer det också bland korets märken (B 3) och är också där talrikast (se fig 98). Märkena A 6 och A 7 har rektangeln respektive kvadraten som grundform och i denna har inskrivits ett Fig 88. Stenhuggarmärken grupp A . Långhuset. Slutet av 1200-talet till 1300-talets mitt. T v respektive märkes beteck­ ning, th antal påträffade examplar. S Ljungstedt 1986. Masons' marks group A. Nave. Late 13th to mid-14th cen­ tury . Lejt: each mark disp/ayed. Right: no. specimens found. MURVERKSBESKRIVNING kors respektive kryss. Märkena A8-A 10 är kompone­ rade av tre streck, för A Il-A 13 är timglaset grundfor­ men. A v A Il förekommer två varianter (tig 89) och utbredningen visar att det tidsmässigt måste röra sig om två stenhuggare (se nedan). A 14 utgörs av boksta­ ven N, sannolikt en namninitiaL Utbredningen av detta märke tyder likaså på två stenhuggare (se nedan) . Mär­ ket A 15, som i avbildningen ser ut som en flygande fågel (fig 88), skall sannolikt vara ett monogram av bokstäverna W och I (fig 90; jfr Davis' katalog). Detta märke har registrerats inte mindre än 113 gånger. Det följande märket A 16 utgörs av en femuddig stjärna sammansatt av fem linjer. Också detta märke har på­ träffats i ett mycket stort antal exemplar. De följande fyra märkena A 17-A 20 skiljer sig från såväl de föregående som de efterföljande i gruppen. De är elegantare, har en precisare teckning och är mindre i formatet. Två av dessa har endast registrerats en gång, de båda andra fyra gånger. A 17 utgörs av ett fyrpass. A 18 är ett likarmat kors med v-formade korsändar och triangulär fot (fig 90, 96). Likarmade kors av denna typ men utan fot är mycket vanliga bland stenhuggarmär­ ken och ett sådant korsmärke återkommer även i koret (B 4). A 19 har som grundform ett kryss eller X men de båda tillagda snedstrecken får det att se ut som två korsade välj or (fig 88, 90). A 20 är ett enkelt korsmärke av typ A4 men kombinerat med en pilspets . Med stenhuggaren A 21 återkommer en bokstavs­ kombination, här D och l. A22 använder en korsmärkt triangel medan A 23-A 25 varierar kors och triangel. A26 använder sig av en liten triangel och ett långt snedstreck och märket liknar närmast ett redskap. I A 27 möter en pil och i A 28 tre pilspetsar. Märkena A 29-A 38 har en sinsemellan likartad ka­ raktär och utgör varianter på korsform och streckmär­ ken. Märket A 29 förekommer även spegelvänt. Mär­ ket förekommer under hela långhusbygget och måste av tidsskäl ha använts av två stenhuggare (se nedan). De till sin form oprecisare märkena A 39 och A 40 är en kombination av streck och vinklar eller Y-former. Egenartade är också de osäkert tecknade märkena A41 och A42. Märket A41 kan vara en >>Utbyggd» runa p. A42 kan vara tänkt som ett T. De följande märkena A 43-A 47 är däremot varianter av kända for­ mer uppbyggda av olika antal streck. Bakom det enkla >>stjämmärket>> A43 måste av tidsskäl, liksom beträf­ fande A 29, dölja sig två stenhuggare (se nedan). Med A48 återkommer ett runliknande tecken, even­ tuellt ett spegelvänt u. A49 förefaller att bestå av två säkra runor, nämligen pre. Både A50 och A51 utgörs av runorna ion. A 50 använder en binderunaför o och 88 BYGGNADSBESKRIVNING A:IS A:r~ A:SO Fig 90. Åtta av stenhuggarmärkena inom grupp A återgivna i naturlig storlek. S Ljungstedt 1986. Eight of the masons' marks in group A , actua/ size. n. Den olika handstilen tyder på att det inte är samme stenhuggare som varierat sig (tig 90). Även A 52 och A53 använder sig av tre runor, i ng respektive ink. A 54 omfattar de fyra runorna rasi . Stenhuggarmärkena inom grupp A uppvisar alltså en mångfald varianter på kända grundformer. Inom grup­ pen utskiljer sig även vissa mindre grupper. Det gäller bl a såsom nämnts märkena A 17-A20, vilka har en i flera avseenden annorlunda karaktär än de övriga. En särskild grupp bildar också de stenhuggare som använ­ der bokstäver. Här finns tre eller fyra som signerar med versaler (A 14, A 15, A21, A42?) samt åtta styc­ ken som använder runor (A41 , A48-A54). De sist­ nämnda är speciellt intressanta. När det gäller runfölj­ der av tre eller flera runor kan det vara fråga om språkligt tolkbara inskrifter, t ex i on för mansnamnet Jo(ha)n (A 50-A 51). Två eller tre runor tycks vara maximalt antal för att fungera som stenhuggarmärke och det kan därför i vissa faU vara fråga om en ofull­ ständig skrivning, t ex i fråga om A 49 och A 52 där man kan gissa på en förkortning av mansnamnen Preter och Inge. I andra fall har runorna kanske inte använts som gängse språkliga tecken utan som särskiljande tecken utan egentlig språklig innebörd . Under medelti­ MURVERKSBESKRIVNING 89 Fig 91. Stenhuggarmär­ ken i norra sidoskeppet, trave 6. Efter S Ljung­ stedt a a 1967. Masons' marks in the north ais/e, travee 6. o o * + l>+ * den användes runor uteslutande i Norden, vilket inne­ bär att de stenhuggare som använt dem som stenhug­ garmärken bör ha varit nordbor. 2 1 En kort jämförelse med de nämnda stenhuggarmär­ kena i domkyrkorna i Lund, Skara och Trondheim och i de gotländska kyrkorna kan vara av intresse. I den äldsta gruppen av stenhuggarmärken i Lunds domkyr­ ka återfinns två märken som är likartade med korsmär­ ket A 23 och runmärket A 48 i Linköping. Bland de yngre märkena från mitten av 1200-talet återkommer ett liknande kors liksom ett spegelvänt run-u . Det är dock knappast troligt att det i Lund verkligen är fråga om en runa eftersom det i övrigt inte förekommer några runmärken. En helt annan karaktär än de lun­ densiska märkena har märkena i de gotländska kyrkor­ na från 1300-talet. Dessa märken är till sin utformning likartade med märkena i Linköping, vilka dock är nå­ got äldre. Typmotsvarigheter finns bia till A27, A45, A46, A47 och A48.22 Bland 1200-talsmärkena i Skara domkyrka förekommer även runor, bl a finns också här en Jon, tecknat med binderunaför o och n. Runorna är spegelvända och vmje streck slutar med en fördjup­ ning.23 Sådana fördjupningar kännetecknar nästan ge­ nomgående de talrika märkena i Trondheims domkyr­ 90 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 92. Stenhuggarmärken tillhörande långhusets första byggnadsperiod, trave 3-7. Slutet av 1200-talet. S Ljungstedt 1986. Masons' marks belonging to thefirst building period ofthe naue, trauee 3- 7. Late 13th century. l ++ f----7 ~fA:q9 1'1A:~ A:5 Il A:'/3 3 * rzJ l IiA :7 16 A:'·jlj 11A:l& 'f~ A:5o 3 *7\ + A:9 3 A:JI~ ~ 8A=!.o 'l x 1i A :lf7 + JOA: l l 8 A:13 /6 t A:l1 A:11 3 A:ll8 ~ J~ 3 ~~~ A:SI 8 li f. A:5l J A:53 l~r 3 ka. Bland dessa ingår inte mindre än 33 säkra runmär­ ken, vilka utgörs av en eller två runor. Som nr 193 möter här återigen en stenhuggare Jon , skrivet med binderunaför o och n (se Fischer a a). Genom den noggranna platsregistreringen av sten­ huggarmärkena är det, som den följande sammanställ­ ningen skall visa, möjligt att särskilja vilka stenhuggare som under långhusets utdragna byggnadstid tillhör samma byggnadsperiod och vilken typ av arbeten de utfört. Vi kan också få uppgift om antal stenhuggare under olika skeden och om märkenas karaktär är likar­ tad eller inte inom dessa olika stenhuggarlag. Man får också belägg för att såväl märkning som icke-märkning användes parallellt. Förekomst i trave 8-3 I trave 8 är på den norra sidan inga förändringar i murverket avläsbara i stenhuggarmärken. I trave 7, som omändrades i samband med långhusbygget, finns däremot ett flertal märkta stenar (pi 53). På väggpela­ ren A 8 är fyra kvadrar märkta med ett enkelt korsmär­ ke, A4. Samma märke återfinns på två kvadrar väster om fönstret N 7. På vardera sidan om fönstret ses en sten med märket A 44. I nedre delen av väggpartiet ses en kvader med märket A 50. I fönstersmygen påträffa­ des endast en märkt sten, i den västra delen. Märket är A47. I murpartiet vid A 7 finns i den nedre delen sex märkta kvadrar. Märkena utgörs av A 16 (1), A23 (2) och A49 (3). I trave 6 utvisar murverket på norra sidan såsom beskrivits ovan spår efter ett lägre valv (pi 24). Fönst­ ret är också förhöjt. Stenhuggarmärken återfinns såväl på väggfälten vid sidan av fönstret som i det förhöjda fönsterpartiets omfattning (fig 91) . På väggen ses 12 märkta stenar fördelade på A 7 (2), A Il (3), A 12 (1), A 23 (4), A 43 (l) och A 49 (1). I fönstersmygens nedre västra del finns en sten märkt av A Il . I anslutning till den övre omfattningen finns inte mindre än 20 märkta stenar fördelade på A4 (1) , A5 (1) , A 7 (6), A9 (1), A 16 (2), A29 (2), A47 (1) , A49 (2), A 50 (2) och A 51 (2). Märket A 29 förekommer som dubbelmärkning. I en omfattningssten finns en inskription av åtta runor, som kan tolkas som Sankt Mikael (se nedan). Utvän­ digt finns dessutom i anslutning till samma fönsterparti tre märkta stenar utförda av A 7 (1) , A23 (l) och A 51 (l) samt på den västra mellanposten två stenar med respektive A48 och A49. Totalt kan alltså 16 olika stenhuggare urskiljas. Tre av dem, A 7, A23 och A49, har arbetat såväl med murarna som med den senare förhöjningen . A 23 och A 49 har även arbetat med mur­ hörnet A 7 (fig 91). Samma stenhuggarmärken återfinns till stor del på den södra sidans motsvarande murytor (pi 49, 54). I trave 8 saknas, liksom på den norra sidan, helt stenhuggarmärken. Man lägger märke till att inte heller i samband med förändringen av sydportalen förekom märkning av stenarna. I igenmurningen av sakristie­ portalen förekommer däremot ett flertal stenhuggar­ märken (pi 54). sakristian uppfördes i böljan av 1300­ talet och revs 1747. De märkta stenarna är alltså se­ kundärt använda och härrör från såväl 1300- som 1400­ talet. I trave 7 och 6 är märkningen helt koncentrerad till fönstersmygarna och murverket närmast fönstren (pi MURVERKSBESKRIVNING 91 54). Antalet märkta stenar är också betydligt större än på den norra sidan. Totalt är 28 stenar märkta i S 7 och 30 i S6. Det oftast förekommande märket är A 16, som uppträder 12 respektive 13 gånger. I S 7 ses vidare A 4 (3), A20 (2), A43 (4), A45 (4), A47 (2) och A 53 (1). I S6 återfinns förutom A 16 följande märken: A Il (1), A 12 (2), A20 (2) , A29 (1), A43 (3) , A45 (4), A49 (1), A52 (I) och A53 (2). Nytillkomna märken är A20, A45 och A 53. Dessa tre märken förekommer endast i trave 6 och 7. Även väggpelaren D8 uppvisar stenhug­ garmärken, nämligen A22 (9) och A47 (1). Märket A22, som är nytt, förekommer även utvändigt. Totalt finns 18 olika stenhuggare registrerade i trave 7 och 6. På pelarna B 8, B 7 och C 7 finns inga stenhuggar­ märken. På C 8:s södra sida förekommer däremot se­ kundärt inmurade stenar med märkena A 16 och A47. I bågar och på valvribbor förekommer inga märken från­ sett i gördelbågen A 7-B 7, där en sten med märket A49 har påträffats (tig 91). I traveerna 5-3 är skillnaderna mellan norra och södra sidans murverk mycket stora ifråga om före­ komsten av stenbuggarmärken (pi 50-51). I den södra sidans murverk förekommer inga märken på väggkvad­ rarna utan endast i fönstersmygarna (pi 51). Ä ven här är de dock ytterst fåtaliga, vilket delvis kan bero på att lagningar skett i murverket i samband med 1800-talets stora restaurering. I fönster S 5 förekommer i anslut­ ning till den östra smygens mittparti 8 st märkta stenar fördelade på A 16 (6) och A47 (2). Det sistnämnda märket förekommer även utvändigt. I fönstrets västra smyg ses endast två märkta stenar med A 3 respektive A 43. Inte heller i anslutning till portalen och fönstret ovanför denna har stenbuggarmärken kunnat upptäc­ kas. I anslutning till fönster S 3 har endast en enda sten, märkt av A 7, kunnat registreras. Utvändigt före­ kommer här märket A Il. På den norra sidan förekommer stenbuggarmärken såväl i väggens murverk som i fönstersmygarna (pi 50). Väggpartiet N 5 uppvisar invändigt 12 märkta kvadrar fördelade på A 7 (3), A Il (1), A 23 (3) och A 49 (5). I anslutning till fönstret har däremot endast 2 märkta stenar registrerats, båda utförda av A 23. Samma mär­ ke återkommer här utvändigt tillsammans med A4 (1), A 16 (l) och A 51 (4). I yttermurens västra del har märket A49 registrerats. I partiet N 4 ses invändigt Il märkta stenar fördelade på A 4 (3) , A 7 (3), A 9 (2), A 16 (l) samt A 23 (2). Det sistnämnda märket förekommer även på en sten i den västra fönstersmygen. Utvändigt finns i fönsterpartiet fem märkta stenar av A 16 (4) och A 51 (1). I N 3 ses i väggpartiet stenbuggarmärken från två perioder. Den västra delen av murverket har ursprung­ ligen anslutit till den västmur, som var belägen här, och ommurning har skett i samband med långhusets förlängning. I den östra delen har endast två märkta kvadrar registrerats med märket A 5 respektive A Il. I fönstersmygarna ses däremot 18 märkta stenar fördela­ de på fyra stenhuggare: A5 (2), A 15 (4), A 16 (5) och A24 (7). Utvändigt förekommer endast två stenar med märket A 16. I det västra väggpartiet förekommer in­ vändigt 19 märkta kvadrar fördelade på A 14 (1), A 15 (3), A 22 (2), A 30 (1) , A 37 (4), A 38 (7) och A 43 (1) . I blindarkaden i väggens nedre del förekommer dess­ utom en sten med märket A 12. Förekomst i trave l och 2 Traveerna 2 och l utgör en förlängning av långhuset (pi 78D). Även i denna del av långhuset framträder en tydlig skillnad mellan den södra och den norra sidans frekvens av stenbuggarmärken (pi 50-51). I väggfälten omkring fönstret S 2 förekommer ingen märkning förutom högst upp under sköldbågen, där två kvadrar med det enkla kryssmärket A4 påträffats. I anslutning till väggpelaren D 2 ses fem märkta stenar, fördelade på A 15 (2) och A22 (3). A 15 återkommer även på tre stenar i blindarkadens svickelfält. På själva väggpelaren D 2 är antalet stenbuggarmärken däremot mycket stort. Inte mindre än 53 märkta stenar fördela­ de på Il stenhuggare har registrerats. Dessa är A 10 (7) , A Il (4), A 13 (6), A 15 (1), A 16 (8) , A 17 (4), A 22 (1), A 37 (4), A 39 (8), A 43 (2) samt A 46 (8). Ä ven väggkvadrarna i trave J uppvisar på den södra sidan ett stort antal märken. Av dessa märkta kvadrar återfinns 28 i väggfältets översta del, 26 i den mellersta delen samt 2 inom blindarkaden. Den översta gruppen domineras av kryssmärket A5. Totalt rör det sig om åtta stenhuggare: A5 (25), A 14 (6), A 15 (12), A22 (10), A 27 (4), A 30 (1), A 43 (5) och A 54 (2). I fönstrets smygar har tre stenhuggare satt sina märken: A 5 (2), A24 (l) och A43 (1). På den norra innerväggen i trave 2 finns ett stort antal stenbuggarmärken såväl i väggfälten som i föns­ tersmygarna och blindarkadens bågar. De märkta väggkvadrarnas antal uppgår till 37, fördelade på 7 stenhuggare: A 7 (4), A Il (1), A 14 (2), A 15 (15), A 22 (4), A37 (I) och A38 (10). I fönstersmygen förekom­ mer 26 märkta stenar fördelade på 9 stenhuggare, med ett par undantag desamma som huggit väggkvadrarna: A4 (2), A 7 (1), A 11 (5), A 14 (2), A 15 (1) , A29 (1) , A 37 (3), A 38 (9) och A 43 (2). Blindarkadens stenhug­ gare utgörs av A 18 (1), A 19 (1), A37 (5), A43 (I) och A46 (2). A 18 och A 19 förekommer endast här. 92 BYGGNADSBESKRIVNING Väggpelaren A 2 uppvisar även ett stort antal sten­ huggarmärken. De 28 märkta stenarna fördelar sig på 8 stenhuggare: A lO (2), A Il (6), A 13 (3), A 14 (l), A 15 (!), A29 (2), A43 (5) och A46 (8). I trave l är stenbuggarmärkena på denna sida kon­ centrerade till murpartiet högst upp under sköldbågen. Här förekommer 27 märkta kvadrar fördelade på A 4 (A5) och A43 med 13 respektive 15 kvadrar. Samma märken förekommer även utvändigt. Med nedre delen av muren inklusive blindarkaden har åtta stenhuggare varit verksamma: A l (5), A2 (l), A3 (!) , A4 (!), A29 (6), A31 (5) , A32 (l) och A46 (!). De märken som förekommer på fönstrets mittpost härrör från 1800­ talet. Västväggen Såsom ovan beskrivits återstår i västpartiet ursprung­ ligt murverk endast i innerväggens nedre del (se pi 33) samt ovan valven. I det södra sidoskeppet har stenbuggarmärken kun­ nat konstateras på väggpelaren C l : s nedre del (pi 52). Här förekommer 10 märkta stenar fördelade på A JO (l), A Il (2), A 13 (l), A 15 (l), A 37 (2) och A 46 (3) . På vinden ovanför valvet har 15 märkta kvadrar noterats. Stenhuggarna här utgörs av A 4 (6), A 27 (2) och A 29 (7). Utvändigt förekommer här likaså A4 (2) och A29 (l) samt dessutom A 14 (5). I mittskeppet återkommer på vinden märket A4 (3). Detta har även påträffats utvändigt på en kvader. Här har vidare registrerats två kvadrar med märket A29. I väggens nedre, norra del förekommer i blindarkadens Fig 93. Pelare C 5:s övre del med sten­ huggarmärken och skarvmärken. Efter S Ljungstedt aa 1967. Upper part of pillar C 5 with masons' marks and jointing marks . väggfält fyra kvadrar märkta med A 4 samt strax ovan­ för arkadbågen ytterligare två kvadrar med samma märke. Väggpelaren B l har i sin nedre del 14 märkta stenar fördelade på A 10 (7), A Il (!),A 13 (4) och A43 (2) . I det norra sidoskeppet förekommer rikligt med märkta kvadrar i väggens nedre del , även inom blind­ arkaderna. Märket A 4 dominerar och förekommer på 13 stenar. Vidare förekommer A l (2), A3 (l), A29 (2) och A 31 (3). Utvändigt har i vindsvåningen konstate­ rats kvadrar med märkena A4 (2) och A 14 (2). Pelarna Petarparen nr 8-6 saknar stenbuggarmärken (pl49, 55). De märken, som förekommer på C 8:s södra sida , finns som nämnts på sekundära stenar och härrör från en förändring av pelaren i samband med långhusbygget. Märkena utgörs av A 16 (3) och A47 (l). Petarparet B9-C 9 är förändrat mot högkoret och koromgången under 1490-talet och stenbuggarmärkena här tillhör grupp C. På den åttkantiga pelaren C 5 förekommer 19 märkta stenar i pelarens översta del. Som framgår av teckning­ en i fig 93 fungerar vissa märken här som s k skarv­ eller passmärken. Det gäller de enkla, dubbla eller tredubbla streckmarkeringarna. Även märkena A 4 och A 6 är placerade på samma sätt på stenar intill varand­ ra. Ytterligare två stenhuggare har varit ansvariga för fullbordandet av denna pelare , nämligen A 15 och A23. På den motsvarande norra pelaren, B 5, förekommer ett stort antal märkta stenar i såväl pelarens mellersta Fig 94. Detalj av pelare C 4 med stenhug- garmärkena A 5, A 15, A 43. Foto Sv K 1986. Det a i/ of pillar C 4 with ma sons' marks A 5, A15, A43. som dess övre del. De märkta stenarnas antal uppgår till 73 st fördelade på 7 stenhuggare (pl49) . Av dessa är A4, A6, A 15 och A23 gemensamma med C5:s. De tre övriga stenhuggarna utgörs av A 12, A 16 och A 21 . På knippepelarna B 4 och C 4 har ännu flera stenhug- gare varit verksamma (fig 95, pi 55). De märkta stenar- nas antal är på B 4 inte mindre än 131 st fördelade på 15 stenhuggare och på C 4 183 st fördelade på 14 stenhug- gare. Av dessa har 8 st arbetat på båda pelarna, näm- ligen A4, A8, A 15, A 16, A22, A24, A25 och A43 . På B 4 förekommer förutom dessa A Il , A 14, A 21, A 26, A33 , A35 och A46. På C4 uppträder i övrigt A 10, A29, A35 , A39, A40 och A41. Pelarparet B 3-C 3 har betydligt färre märkta stenar, 53 respektive 79 st fördelade på JO respektive Il sten- huggare . Av dessa är 8 st gemensamma: A 10, A Il , A 13 , A 14, A 15 , A 37, A43 och A46. På B 3 förekom- mer vidare A 28 och A 29 samt på C 3 stenhuggarna A2, A34 och A42. MURVERKSBESKRIVNING 93 A v paret B 2-C 2 saknar C 2 helt stenhuggarmärken medan B 2 i sin nedersta del uppvisar 8 stenar med märket A32. Analys Som genomgången visat är det stora skillnader ifråga om stenhuggarmärkenas frekvens i olika delar av murverket På den södra långhusväggen finns inga märkta kvad- rar i väggens murverk inom långhusets första byggnads period, dvs traveerna 6-3 (pi 51 , 54). I de båda förlängningstraveerna l och 2 uppträder däremot stenhuggarmärken men mycket ojämnt fördelade över murverket På den norra länghusväggen (pi 50, 53) uppvisar murverket från den första byggnadsperioden inga stenhuggarmärken förrän ovanför fönstersmygar- nas nedre del och det rör sig då endast om spridda märken. I de båda förlängningstraveerna är däremot de märkta kvadrarna talrika i trave 2 samt i det ommurade 94 BYGGNADSBESKRIVNING anslutningspartiet i trave 3. I trave l förekommer sten­ huggarmärken i och strax ovanför blindarkaden samt i ett mycket koncentrerat parti ovanför fönster N l. I västpartiet förekommer märkta stenar i de ursprungli­ ga delarna av murverket med koncentration till den norra delens nedersta partier (pi 52). I fönstersmygarna saknas stenhuggarmärken i N l och S 2 men förekom­ mer i de övriga, dock i varierande omfattning. Beträf­ fande pelarna finns talrika märken på pelaren B 5 me­ dan de på C 5 endast förekommer i de översta skiften. De båda följande pelarparen, nr 4 och 3, har mycket rikligt med stenhuggarmärken medan dessa saknas helt på C 2 och på B 2 endast förekommer i ett koncentrerat parti ovanför basen. Även på väggpelarna varierar fre­ kvensen och fördelningen. A 2 och framför allt D 2 har rikligt med märken. På B l och C l återstår ursprung­ ligt murverk endast i de nedre delarna och här har ett tiotal märkta stenar registrerats på vardera pelaren. Det har av tidigare forskare framförts olika teorier om arbetsgången i långhusbygget Det har också före­ slagits, att murarna ursprungligen varit lägre med tan­ ke på ett basiiikalt långhus , och att man sedan, i och med att man beslutat sig för en modernare plan, en hallkyrkoplan, höjt murar och fönster (jfr nedan Cnat­ tingius). Några tecken till en sådan förändring före­ kommer dock ej i murverket i trave 6-3 (jfr ovan) och även stenhuggarmärkena motsäger en sådan teori. De redovisade skillnaderna i fråga om stenhuggar­ märkenas förekomst visar, att man under långhusbyg­ gets första period inte använt sig av stenhuggarmärken då den södra väggen och den norra väggens nedre del uppfördes. Hur det förhållit sig beträffande den rivna västmuren mellan A 3-D 3 vet vi inte. De äldsta sten­ huggarmärkena tilhör alltså de stenhuggare som tillkal­ lats för att fullborda den norra muren. Detta tyder på att arbetet dittills framskridit i jämn takt och med en relativt liten kader av stenhuggare och att stenhuggar­ märkenas uppdykande på den norra muren betyder en ökad intensitet i byggnadsarbetet genom nyanställning av en hel grupp stenhuggare. Eftersom antalet märkta stenar är få måste dessa stenhuggare ha arbetat på beting och endast märkt slutstenen varje gång det avta­ lade antalet stenar fullbordats. Att så stora partier i murverket även från detta skede saknar stenhuggar­ märken antyder att de redan tidigare verksamma sten­ huggarna i byggnadshyttan fick fortsätta sitt arbete enligt de ursprungliga principerna. Även senare tycks olika principer ha tillämpats samtidigt. Sex stycken av de nya stenhuggarna anlitades för att hugga kvadrar till den norra muren. Deras märken återkommer tillsammans med ytterligare 14 olika sten­ huggarmärken i fönstersmygarna till fönstren N 4-N 7 och på den södra sidan i anslutning till fönstren S 3 och S 5-S 7. Samma stenhuggare är alltså verksamma även med förändringarna i trave 7. Två av dem har i detta sammanhang märkt stenar vid förändringen av pelaren C 8 och en har satt sitt märke på en av stenarna i den nya gördelbågen A 7-B 7. Totalt har alltså inte mindre än 20 stenhuggare, som använt märkning, varit anställda under denna tydligen mycket intensiva fas av långhusbygget (fig 92). A v stenhuggarmärkena att döma har det framför allt varit deras uppgift att utföra fönstersmygarna med omfatt­ ningar. Även fönstrens poster och masverk bör ha ingått i uppgiften . På posterna förekommer dock märk­ ta stenar endast i fönster N 6 (fig 91) medan de rundade och olikformade stenarna i fönstrens masverk helt saknar märken. Stenarna i masverken och posterna är till stor del utbytta i samband med förändringar och reparationer, varför det kan ha förekommit flera märk­ ta stenar. Eftersom man påträffat ett par valvribbste­ nar med märken på de plana skarvytorna är det möjligt att sådan nu dold märkning tillämpats även beträffande fönstrens profilerade stenar. Den intensiva etappen med ett stort antal stenhugga­ re i arbete krävde en god och stabil ekonomi. Vi vet att det nya långhuset, fogat till trave 7, var under arbete 1260 (se nedan). År 1280 lyckades biskop Henrik för­ må konung Magnus och rådet att godkänna att inte mindre än hälften av sockenkyrkornas andel av tion­ den - inte 1/10 som tidigare - skulle anslås till byggnadshjälp under åtta år. 24 Då denna period var slut godkändes en förlängning med ytterligare åtta år, dvs fram till 1296. Under dessa 16 år hade därför biskoparna betydligt utökade resurser för kyrkobygget och den kraftfulla satsning i långhusbyggets slutskede, som stenhuggarmärkena vittnar om, bör infalla under denna tidsperiod. Redan strax efter biskop Bengts död 1291 blev man dock eventuellt tvingad att minska tem­ pot eftersom biskopen efterlämnade stora skulder, som även kan ha drabbat fabrican (se nedan). Genom stenhuggarmärkena kan också förändringar­ na i trave 7 föras till samma intensiva slutetapp. Mär­ kena visar att man i trave 6 och i den gamla kapelltra­ ven 7 har haft ett speciellt intensivt tempo med upp till ett tiotal olika stenhuggare verksamma samtidigt med huggningen av stenarna till fönstersmygarna. Orsaken till denna brådska var av praktisk natur. När arbeten pågick i dessa traveer måste man avskärma kyrkan redan i trave 8 och hade då endast tillgång till själva koret och denna tvärhustrave för gudstjänstbruk, vil­ ket var en mycket märkbar inskränkning av kyrkorum­ Fig 95. Detalj av pelare C 4 med stenbug­ garmärkena A 24, A 16, A 16, A 25. Foto SvK 1986. Detail ofpillar C 4 with masons' marks A 24, A 16, A 16, A 25. met. Arbetsgången i långhusbygget skisseras närmare nedan i samband med byggnadshistorien. När det gäller valven 19 och 21 och de runda pelarna B 6 och C 6 finns inga stenhuggarmärken som hjälp för dateringen. Valven bör dock höra till samma intensiv­ etapp liksom valven i trave 6. På pelarna B 5 och C 5 förekommer fyra kända märken från denna period till­ sammans med tre nya. Med det följande petarparet B 4 och C4 uppträder däremot endast nya stenhuggare tillhörande långhusets förlängningsperiod, vilket som nämnts visar att dessa pelare är sekundära i förhållan­ de till rummet. De 20 olika stenhuggarmärken, som kan förknippas med långhusbyggets intensiva fas under 1280-talet och böljan av 1290-talet, ses i fig 92. Bland dessa ingår sex av de ovan beskrivna runmärkena. De övriga märkena utgörs av variationer på vanliga grundformer. Vi kan MURVERKSBESKRIVNING 95 alltså räkna med att ett stenhuggadag om sex nordbor varit verksamt i domkyrkan. Att dessa nordbor varit erfarna stenhuggare framgår av att de anlitats för arbe­ tena med fönstren. A v de tjugo stenhuggarna är det endast ett fåtal, som har märkt ett större antal stenar. Den ledande stenhuggaren i detta avseende är A 16 med 44 märkta stenar, därnäst kommer A 49 med 19 och A 7 och A23 med 16 samt A4 (A5) med 12. A49 är identisk med den nordiske stenhuggare som kanske hette paeter. När det gäller stenhuggare, som märkt endast en eller några få stenar, kan det ligga nära till hands att se dem som vandrande gesäller med kort anställningstid, vilket emellertid inte behöver vara fal­ let. De kan likaväl ha varit kvalificerade yrkesmän, som i övrigt utfört stenar som ej har synlig märkning i detta skede, tex profilstenar till masverk, valvribbor och pelare. 96 BYGGNADSBESKRIVNING Genom att grundmurarna till ett västparti med torn bevarats i linje med A 3-D 3 vet vi att långhuset ur­ sprungligen slutade här. Ommurningar och rikligt med nya stenbuggarmärken i den norra muren öster om A 3 är nu synliga bevis på förlängningen i trave 3 liksom travens större bredd. På södra sidan finns inga sten­ buggarmärken men också här är ommurningar synliga. Även starten för denna nya byggnadsperiod tycks kunna fixeras genom jämförelse med kyrkans tillgång till tiondemedeL Efter 1296 - tiondemedlen tycks så­ som nämnts ha upphört i och med detta år - skedde sannolikt inga arbeten. År 1306 uppges, att domkyrkan får tillstånd att bryta sten i Vreta klosters stenbrott, vilket tyder på att kanske vissa byggnadsarbeten på­ gick men framför allt på att man planerade en ny insats. Två år senare återfick också kyrkan samma ekonomiska rättigheter, »som den haft under biskopar­ na Henriks och Bengts tid>> , dvs under perioden 1280-96. Beträffande den fortsatta ekonomien kan vi­ dare noteras, att 1321 fastställdes domkyrkans inkomst för byggnadshyttan återigen till endast l/lO av kyrko­ tionden, därtill begränsat till en sexårsperiod. Man hoppades tydligen på att kyrkan då skulle vara färdig, vilket emellertid kom att dröja. Denna tionderätt för­ längdes och blev 1337 permanentad. Politiska orolig­ heter präglade dock tiden, vilket gjorde även ekonomi­ en osäker. Byggnadstiden blev mycket utdragen och först omkring 1360 tycks alla arbeten ha varit avsluta­ de (jfr nedan). Det verkar troligt, att man år 1308 omedelbart utöka­ de verksamheten med nya byggnadsarbeten. I planer­ na ingick förutom förlängningen av långhuset med två traveer, en praktfull sydportal, en tvåvånig sakristia vid tvärhusets sydvägg samt därmed också en ny syd­ portal i tvärhuset. I anslutning till dessa portaler finns tyvärr inga stenhuggarmärken. Ursprungligen tycks man också ha tänkt sig en magnifik västfasad med två torn men detta program kom att inskränkas betydligt. De nya stenhuggarna under period två utförde inte endast förlängningstraveerna l och 2 utan , som sten­ buggarmärkena visar, även knippepelarna B4 och C4. Att även dessa pelare, som står i den gamla långhusde­ len, tillhör förlängningsperioden måste betyda anting­ en att man aldrig hann välva traveerna 3 och 4 under långhusets första byggnadsperiod eller att man - vilket förefaller troligare- var tvungen att uppföra nya pelare på grund av att de gamla ansågs för klena eller hade skadats vid rivningen av västväggen och valven i trave 3. På detta nya pelarpar var 15 respektive 14 stenhug­ gare verksamma (pi 49). 8 av dem arbetade med båda pelarna. Inte mindre än 21 stenhuggare var alltså enga- Fig %. Detalj visande stenhuggarmärke A 18. Norra blindarka­ den, trave 2. Foto K Hallin 1986. Detail showing mason's mark A /8. Northern blind arcade, travee 2. gerade för detta pelarpar, vilket innebar en mycket stor satsning. Därefter sysselsattes 10 respektive 11 stenhuggare med pelarparet B 3-C 3 på platsen för den gamla västmuren. 8 av dem arbetade med båda pelar­ na. 7 av stenhuggarna hade ingått även i arbetslaget för pelarna B 4-C 4. Detta innebär, att man under pelarnas tillkomsttid hade ett mycket stort antal kvalificerade stenhuggare i verksamhet, vilket vittnar om att man dels hade god ekonomi och dels var mycket angelägen om att snabbt återställa traveerna 4 och 3 för guds­ tjänstbruk. Antalet stenhuggare och antalet märkta stenar visar, att den största brådskan gällt pelarna B4-C4. Bland periodens stenbuggarmärken finns också någ­ ra, som uppträtt redan i period l. Av de tre nya sten­ huggarmärken, som uppträdde på pelarna B5-C 5, återkommer två, nämligen A 15 och A21 , dvs WI och DI, på pelaren B 4. stenhuggaren A 15 möter vi även på pelarna C 4, B 3-C 3 och C l samt på de norra och södra förlängningsmurarna och i fönster N 3. Hans märke har registrerats i dessa partier inte mindre än 113 gånger. Man tycks alltså för denne stenhuggare kunna räkna med en kontinuerlig eller snarare åter­ kommande verksamhet alltifrån pelarna B 5-C 5 och till västväggens nedersta del, en tidsrymd som måste motsvara minst 30 år. Ä ven av de fyra tidigare kända märkena på detta petarpar återkommer två i samband med långhusets förlängning, nämligen A 4 (A 5) samt A 16. Korsmärket A4 är dock så allmänt, att man inte behöver räkna med någon kontinuitet, dvs med samma stenhuggare, vilket även gäller den femuddiga stjärnan A 16. Bland tidigare kända märken återkommer även A Il på pelarna B 3-C 3 och på förlängningsmurarna (se pl49). Det tycks dock här vara fråga om en senare variant av timglasformen med ett kraftigt tvärstreck såväl upptill som nedtill (fig 89). Återkommer gör ock­ så stjärnmärket A 43 men detta märke är liksom A 4 av allmän karaktär. Stenhuggarmärkenas varierande frekvens och olik­ het ger också beträffande denna period möjlighet till vissa resonemang i relation till vad som är känt om fabricans ekonomi och byggnadstidens längd. Det är uppenbart, att man på 1320-talet såg en möj­ lighet att avsluta bygget inom överskådlig tid. 1328 utsågs en nämnd, som skulle avgöra när bygget var färdigt och tionden inte längre behövde tas i anspråk. Verksamheten hade då pågått under 20 år och att man så totalt felbedömde slutskedets längd låter närmast ana att någon form av katastrof drabbade västpartiet och inte enbart försvagad ekonomi. Något belägg för ett sådant antagande finns dock inte i källorna. Där­ emot anger den första travens kraftiga avsmalning mot söder (pi 66) att man kan ha haft besvär med grundför­ hållandena i det sydvästra hörnet. Vi vet att här finns en källåder och att marken är vattensjuk (jfr nedan Cnattingius). Ett ras kan ha inträffat och gjort att man blivit tvungen att flytta in västmuren mot öster. Detta kan också ha varit en bidragande orsak till att man övergav planerna på hörntorn. Att planerna för trave l förändrats under byggnadsti­ den och att avbrott skett framgår tydligt av både murverket och av stenhuggarmärkena. Tidigare har de övergivna båganfangen på pelaren B 2 och den tvärgående grundmuren mellan A 2-B 2 påpekats. De bevarade bomhålens placering i N l visar också som nämnts att muren ovanför fönsterbänken ej är samtidig med murverket i N 2. Även innerväggens stenhuggarmärken bekräftar en tidsskillnad. Så har väggpelaren A 2 rikligt med stenhuggarmärken i sin nedre del medan i den övre delen endast tre märkta stenar registrerats . Endast det ena märket tillhör en stenhuggare som varit verksam med pelarens nedre del. Att ett avbrott eller en förändring skett i arbetet med pelaren är därför tydligt. Gränsen motsvarar den gräns på den motstående pelaren B 2 som markeras av de övergivna båganfangen (fig 62). På denna pelare finns märkta stenar endast i den nedersta delen. På väggfältet N l saknas stenhuggarmärken i det mellersta partiet medan murverket nedanför sköldbågen visar ett stort antal märkta stenar med enkla kryssmärken. En granskning av den motsvarande södra väggen 7- 825747 Linköping MURVERKSBESKRIVNING 97 Fig 97. Detalj visande den västra långhusväggens enkla stenhug­ gannärken i blindarkaden, norra delen. Foto SvK 1986. Detail, showing the simple masons' marks in the blind arcade of thewestwall of the nave, north part. visar att pelaren D 2 uppförts snabbt och att många stenhuggare varit engagerade. Mitt på pelaren går dock en gräns mellan två helt olika stenhuggarlag. Väggytan S l uppvisar i sin östra del rikligt med stenhuggarmär­ ken tillhörande två stenhuggare, som även varit verk­ samma med blindarkaden i murens nedre del. De sten­ huggarmärken som registrerats i väggens västra del utgörs av en helt annan typ av märken. Detsamma gäller också den koncentration av märken som före­ kommer nedanför sköldbågen. Dessa märken har en enkel och sen karaktär och återfinns även på den väst­ ra gavelmuren (pi 49- 51). De båda hörnpelarna A l och D l saknar helt sten­ huggarmärken liksom pelaren C 2. På de ursprungliga delarna av pelarna B l och C l förekommer däremot samma typ av märken som på A 2 och D 2. I västmu­ rens nedre, ursprungliga del förekommer i det norra hörnet några märken som också återfinns i den norra blindarkaden. De övriga märkena i mittpartiet är enkla kryssmärken. I södra delen saknas märken. Stenhuggarmärkena tyder genomgående på en upp­ 98 BYGGNADSBESKRIVNING delning i tre etapper av trave l. Efter ett första, inten­ sivt skede tvingas man till förändringar av den ur­ sprungliga planen. Förändringen sker till stor del i långsam takt och med få stenhuggare. Så behöver tex de stenhuggare, som fullbordar den förändrade pelaren B 2 och uppför pelaren C 2, inte använda stenhuggar­ märken. Även i slutetappen, då västväggen fullbordas och välvningen sker, är stenhuggarna få - endast sex märken har registrerats i större antal - och de använ­ der genomgående mycket enkla stenbuggarmärken (A l, A4-A5, A27, A29, A43, A 14). stenbuggarmär­ kena visar alltså att helt nya förhållanden rått då väst­ muren och trave l fullbordades i sitt reducerade skick. När det gäller den sista intensivperiodens stenbug­ garmärken lägger man märke till att en hel grupp av stenhuggare använder mycket likartat uppbyggda mär­ ken. Det gäller stenhuggarna A 29-A 38 (fig 88) och det är möjligt att de har samma geografiska ursprung. På blindarkadernas intressanta skulpturer förekom­ mer inga stenbuggarmärken men på den norra sidan är flera av bågarnas stenar märkta (pi 50). Här förekom­ mer de två märkena A 18 (fig 96) och A 19, båda endast en gång. Bakom dessa elegant utformade märken har man velat se två av de engelskt skolade mästare, som varit verksamma med blindarkadens utformning och dess skulpturer (jfr nedan Cnattingius). Ett märke, som också faller utanför ifråga om formen, är fyrpasset A 17, som förekommer på väggpelaren D2. Av perio­ dens stenhuggare finns också en som med säkerhet är nordbo. Det gäller A 41, som förekommer på pelare C 4 med runan p. Runor återkommer ytterligare en gång. I den första travens sydvästra murparti finns två kvadrar märkta med runorna rasi, dvs märke A54 (fig 88). Denne nordbo har alltså varit verksam under etapp två av arbetet i trave l. I västpartiets slutskede förekommer ett par märken, som verkar förvirrande när det gäller etappgränserna (pl49). Märke A 14, som utgörs av bokstaven N, finns också som stenbuggarmärke i intensivskedet, bl a på pelarna B4 och B3-C3. Märket A29, som närmast liknar ett t, förekommer under hela långhusbygget (pi 49). Det är därför tidsmässigt omöjligt att förbinda detta med en enda stenhuggare. Det kan inte heller röra sig om återanvänd sten. Märket är av mycket allmän karaktär. Detsamma gäller märket A 14, som troligen också tillhört två efter varandra verksamma stenhuggare. KORETS MÄRKEN Korets stenbuggarmärken kan som nämnts fixeras till två byggnadsperioder under 1400-talet med relativt fas­ ta tidsramar. Under dessa båda korta och intensiva byggnadsperioder är ett stort antal stenhuggare verk­ samma. Principen för märkningen är en annan än un­ der långhusbygget. Antalet märkta stenar är mycket stort även i kvadermurverket och profilstenar och ka­ pitäl har ofta synliga stenhuggarmärken. Vi vet att byggnadsledningen under båda perioderna kom från Köln och sannolikt var också många av stenhuggarna från detta område. Organisationen av byggnadshyttan och avlöningssystemet bör därför ha följt de principer som tillämpades i kölnområdet. Period l År 1403 klagade domkapitlet i en skrivelse över att man i mer än fyrtio års tid inte ens haft inkomster nog för att underhålla domkyrkan. Genom avlatsbullor år 1400 och 1403 fick man dock på nytt möjlighet att förstärka byggnadskassan och donationer började sam­ tidigt strömma in från det östgötska frälset. 25 Omkring 1408 tycks det nya korbygget ha påbörjats men avstan­ nat till följd av bristande penningmedel och oroliga tider omkring 1420. Ett blixtnedslag 1416, då domkyr­ kans tak brann, innebar även en ekonomisk påfrest­ ning. Gränsen mellan de båda byggnadsperioderna kan avläsas mycket tydligt i murverket. Såväl stenteknik som stenbuggarmärken skiljer sig markant under de båda perioderna (fig 106-108). Under period l är ste­ narnas ytor släta med spår av en avslutande polering. I ornament och skulpturer förekommer grupper av små, borrade hål. stenbuggarmärkena inom denna grupp, grupp B (fig 98), är i allmänhet mycket små, ofta l-3 cm, och djupt inhuggna. Ibland ingår punkter i tecknen (fig 99). Den första periodens murverk slutar i nivå med föns­ terbänkarna i det norra och södra kapellet medan man i det östra, Mariakapellet, hann uppföra hela murarna. Knippeknektarnas kapitäl och välvningen tillhör däre­ mot den andra perioden (jfr ovan, se pi 56-58). Ingen­ ting av dagermurarna till trave lO, dvs förbindelsetra­ ven mellan det nya koret och det äldre tvärhuset, uppfördes och av väggpelarna A l l och D l l nöjde man sig med de nedersta skiften (fig 78). Eftersom man byggde runt det gamla koret behövdes här ett öppet parti på båda sidor för transporter till bygget och för transporter av rivningsmassorna från det gamla koret. Arbetsgången behandlas närmare nedan i samband med byggnadshistorien. Exteriörens murverk har till stora delar förnyats och stenbuggarmärkena förekom­ mer därför här mycket sporadiskt (pi 64-65). Under denna första byggnadsperiod uppfördes även de utvän­ MURVERKSBESKRIVN ING 99 * * + + -=+ Lif ~ ~ 9 (f ]1 ,, "' ILt 15 B' 3 106 B ' ~ 3 B'S 7 B : b 8 0 B' 7 18 &:8 8 6 ' 7 1 8 : 10 1 & A ~ L < < L 7\ ~ ~ B:I l 5 B ' '1 JO B :13 l b B: J~ 1 B :1 5 /53 & : /b !5 B: /7 'i B:18 5 &. S: l >månskära >> , förekommer en enklare variant (fig 99). Märket B lO tycks utgöras av bokstaven g i minuskel­ form. Märket förekommer endast i två exemplar på väggpelaren A 16. Det ena märket är dock ofullständigt utformat. Även märket B Il, en triangel med inskrivet trepass, finns i en mindre och enklare variant (fig 99). Samma grundform används också av B 12. Märket B 15, en vinkel, förekommer i tre varianter. Av dessa är en kombinerad med en punkt och förekommer i två exemplar på väggen D 16-D 17 (pi 57). A v märket B 24 förekommer likaså tre varianter (fig 99). Med B 31 inleds en grupp av mycket karaktäristiska streckmär­ ken. Av dessa förekommer B 32 i en mindre och spe­ gelvänd variant (fig 99). En variant med små borrade hål förekommer beträffande B 41. Det är möjligt att vissa varianter har avsett enskilda stenhuggare. Borra­ de hål utmärker även märke B43, som varierar samma grundform. Märke B 52 utgörs enbart av ett borrat hål. Det förekommer endast i tre exemplar på strävpelaren A9 och kan vara ett sorteringsmärke. Följande märke, B 53, särskiljer sig genom sin storlek. Det förekommer endast i två exemplar, dels på hörnpelaren A 16 och dels utvändigt under fönster S 14. Ytterligare ett mär­ ke, kryssmärket B 54, har noterats tillsammåns med märke B l på en sten i väggfältet A 15-A 16. Blindarkaderna i det östra kapellet har små, natura­ listiskt utformade bladkapitäl (fig 225-231). Åtta av dem har synliga stenhuggarmärken. Mästarna är B 6 (2) , B 16 (!), B 32 (2) och B 47 (3). Mästaren B 6 har som nämnts märkt ett stort antal stenar. I allmänhet gäller det profilstenar. För de tre övriga är antalet märkta stenar betydligt färre och omfattar såväl pro­ filstenar som kvadrar. Man kan alltså konstatera att även dessa skickliga mästare användes för enklare ar­ beten. Eftersom vi genom minnestavlan vet, att byggnads­ ledaren Gierlach kom från Köln, är det intressant att jämföra märkena i Linköping med märkena i Kölner­ domen, vilka delvis publicerats av H Kusche.26 Märke­ na återges dock i mycket stiliserad form, vilket omöj­ liggör en säker identifikation. I Köln sker övergången från de individuellt utformade, stora stenhuggarmärke- Fig 100. Detalj av korets murverk i exteriören visande stenhug­ garmärke B l. Foto S Ljungstedt 1986. Det a il ofexterna/ chancel masonry, showing mason's mark B l. na till de mindre och geometriskt uppbyggda streck­ märkena under 1300-talets första hälft. De märken , som tillhör 1300-talets slutskede, är dessutom få och fortfarande av varierande utformning. En direkt mot­ svarighet finns endast till B 42 (93). Detta märke före­ kommer i det södra tornets första galleri. Till märke B46 finns en motsvarighet bland de yngre märkena nämligen på pelarna i de norra sidoskeppen, som till­ hör tiden efter 1425Y I Linköpings domkyrka finns märket B46, som stundom är spegelvänt, på 56 stenar, främst på väggpelare och väggknektar. Märket B 46, som har en mycket distinkt utform­ ning, har också påträffats i koret till S Karin i Visby och i Vadstena klosterkyrka. I S Karin förekommer även motsvarigheter till B 15, B 25 och B 27. Dessa märken är dock enklare till sin karaktär och därigenom svårare att med säkerhet knyta till en viss stenhugga­ re .28 Det nya korbygget till S Karin påböijades 1376 och stod färdigt 1388. Därefter pågick förändringen av långhuset fram till ca 1408.29 För Vadstena är bygget mera utdraget. Klosterkyrkan påböijades omkring 1380 och togs i bruk 1422. Märket B 46 (V 33) förekom­ mer i klosterkyrkans västkor, där valvet fullbordades 1398.3°För stenhuggaren B 46 tycks alltså verksamhe­ ten ha flyttats från Visby till Vadstena och därifrån till Linköping. A v tidsmässiga skäl är det däremot inte MURVERKSBESKRIVNING 101 Fig 101. Stenhuggannärken grupp C. Korets andra byggnadsperiod, 1487-1500. S Ljungstedt 1986. Masons' marks, group C. Second building period of the chancel 1487-1500. (:5 c:s Fig 102. Fyra av stenhuggannärkena inom grupp C återgivna i naturlig storlek. S Ljungstedt 1986. Four of the masons' marks in group C, actual size. 102 BYGGNADSBESKRIVNING sannolikt att tänka sig en fortsatt verksamhet i Köln. Ytterligare sju stenhuggarmärken i Linköping har mot­ svarigheter i Vadstena. Det gäller B lO (V 54), B 13 (V 32), B 20 (V 45), B 25 (V 36), B 37 (V 6), B 50 (V 19) och B 51 (V 1). Märkena i Vadstena är dock betydligt större till formatet än i Linköping, där samtliga märken från korbyggets period l är påfallande små (fig 98). Märkena B 25 (V 36) och B 51 (V l) finns i klosterkyr­ kans västra del. Det sistnämnda märket finns också tillsammans med de övriga i den yngre östdelen. Arbe­ tena här infaller ca 1414-1420. Det sistnämnda året slogs valven i långhuset. Man tycks alltså vid denna tid ha rekryterat arbetskraft från Linköping, vilket tyder på att arbetet vid domkyrkan böljat avmattas. Beträffande användningen av stenhuggarmärken un­ der korets första period kan också noteras att dubbel­ märkning, dvs att två stenhuggare märkt samma kva­ der, förekommer i viss utsträckning. I östra kapellet (pi 57) ses enstaka dubbelmärkta kvadrar nedtill i ar­ kadfälten samt i väggfältet D 17- D 16 ovanför arkaden. Även utvändigt (pi 65) har här ett antal dubbelmärkta kvadrar registrerats i nedre delen av murverket (fig 79). I norra kapellet (pi 56) finns enstaka sådana kvadrar i väggens nedersta del (fig 78) medan södra kapellet (pi 58) har talrika sådana i väggfältet D 16-D 15 samt i väggfälten nedanför fönstren S 13 och S Il . De dubbelmärkta kvadrarna redovisas nedan i Bilaga l. En tänkbar förklaring till dubbelmärkningen skulle vara att ommurningar skett i dessa partier, vil­ ket framtvingat en förändring av formatet på vissa av de huggna kvadrarna. Period 2 Nya arbeten på koret omtalas först 1487 i ett bevarat brev av den l december. Man hade då slutit kontrakt med >>mästare, skulptörer och murare från Köln och övre Tyskland >> (se nedan). År 1498 tycks koret vara välvt. År 1500 uppges att man inte längre disponerade några medel men att arbetet ännu inte var avslutat. Detta gällde bl a taktäckningen. För stenhuggarna bör dock arbetet i stort sett varit avslutat vid denna tid. Gränsen mellan de båda byggnadsperioderna fram­ går som nämnts mycket tydligt i väggarnas murverk (fig 106-107). Under den andra byggnadsperioden, som till sin längd ungefär motsvarade den första, skedde alla återstående arbeten på kapellen , rivningen av det gamla koret, uppförandet av förbindelsetraven 10, för­ ändringen av trave 9, uppförandet av det nya högko­ rets pelare och bröstningsmuren mellan dessa samt all välvning. Man hade därför behov av ett stort antal stenhuggare och inte mindre än 64 olika märken har registrerats, vilka sammanförts till grupp C (fig 101-105). Flera förenklingar och ofullbordade detaljer i murverket visar att man haft mycket bråttom i slutske­ det. stenarbetena kännetecknas av en speciell hugg­ teknik, s k lågerhuggning. Med hjälp av bredmejsel har stenarna fått en tämligen glest räffiad yta (fig 107). Stenhuggarmärkena är i allmänhet 3-5 cm stora (fig 102), distinkt utformade och oftast välhuggna (fig 107). Det stora flertalet utgörs av streckmärken, ibland kom­ binerade med en båglinje. 32 stycken av märkena har som grundform ett kors som kombinerats med tvär­ streck, vinklar eller båglinjer. Märket C l har som grundform ett kryss och består av tre kraftiga linjer och en båglinje. Märket intar en särställning både ge­ nom sin storlek och genom att det kan anknytas till en till namnet känd stenhuggare, nämligen Adam van Du­ ren. En komplicerad kombination uppvisar det likaså påfallande stora märket C 10. Lätt igenkännligt är ock­ så C20, som utgörs av en >>månskära>>, en form som är känd också från grupp B. Liksom i de tidigare grupper­ na ingår också ett enkelt korsmärke , C 30. Märkena C41-C48 och C55- C56 utgörs av mycket enkla streckmärken och skiljer sig till typen helt från de rikt varierade korsmärkena. En mycket speciell och kom­ plicerad utformning kännetecknar märkena C 51-C 54. Varianter i fråga om storlek och utformning före­ kommer beträffande flera märken inom denna grupp (fig 103-104). Några av varianterna kan utgöra egna märken. Störst variation i fråga om storlek uppvisar Adam van Durens märken, som växlar mellan 3-15 cm i höjd (fig 103). För C 2 mäter det minsta märket 3,5 cm och det största 7,5 cm. A v märket C 4 har registrerats fyra varianter. Två av dem särskiljer sig så pass att det kan vara fråga om olika stenhuggare. Märket C 6 upp­ träder i tre varianter varav två är spegelvända. C 7 förekommer i en större och förenklad form. Bakom C9, som utgörs av tre varianter, kan dölja sig olika stenhuggare. För det komplicerade märket C 10 före­ kommer spegelvändning och smärre variationer i ut­ formningen . Märket C 12 förekommer i tre storlekar. En variant har enklare och grövre utformning. För C 16 förekommer en variant med endast en båglinje. Också här är det tänkbart med två stenhuggare. C 20 består av tre varianter med små skillnader. C 32 inne­ bär två varianter, där det kan röra sig om olika mär­ ken. C 38 består likaså av två varianter, där den ena är spegelvänd och mindre distinkt. För C 39 gäller tre varianter, en spegelvänd samt en som utgörs av en svastika utan tvärstreck. Den sistnämnda utgör troli­ gen ett eget märke. Märke C46 består av två varianter med något olika karaktär. MURVERKSBESKRIVNING 103 Fig 103. Stenhuggannärke C l, tillhörande Adam van Diiren. Detta märke varierar kraftigt i storlek och de olika variantema återges här i full skala. S Ljungstedt 1986. Mason's mark C J, be/onging to Adam van Diiren. This mark varies a great deal in size and the different versions are shown here full sca/e. 104 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 104. Varianter inom grupp C. Halv naturlig storlek. S Ljungstedt 1986. Variants in group C. Ha/f actual size. Beträffande frekvensen kan noteras att Il stenhug­ gare märkt fler än 100 stenar vardera. Den ledande stenhuggaren i detta avseende är C 8 med 319 märkta stenar. Därnäst kommer C 5 med 234 stenar och C 9 med 211 stenar. Ett fyrtiotal av de övriga stenhuggarna har märkt minst 30 stenar vardera. Av gruppens stenhuggare har de sex första, C 1-C6, förutom enklare stenar även signerat kapitäl och figur­ konsoler. För C l omfattar denna kvalificerade verk­ samhet ett kapitäl och en slutsten, för C 2 åtta kapitäl, tre figurkonsoler samt olika detaljer på de båda sakra­ mentshusen, för C 3 två kapitäl och en figurkonsol, för C 4 sex kapitäl, för C 5 fyra kapitäl och för C 6 ett kapitäl Ufr Katalog). Märket C l förknippades redan av Romdahl (a a) med Adam van Diiren. Samma märke förekommer nämligen tillsammans med detta namn på ramen till en relief i Glimmingehus i Skåne år 1505. van Diiren var MURVERKSBESKRIVNING 105 ~-----r--------------Fig 105. Sena stenhuggarmärken i koret. Omkring 1500. Halv naturlig storlek. S Ljungstedt 1986. Late masons' marks in the chance/. C 1500. Ha/factua/ size. C:S7 2. C:57vctr. l C S'I ( : 6\ N (:60 sannolikt född i staden Diiren i Rhenlandet inte långt från Köln. I Linköping förekommer märket på 11 stenar. Förutom på det nämnda kapitälet (D 16) och slutstenen (valv 29) har van Diiren märkt ribbstenar i valv 31 (5), 34 (l) och 36 (l) samt en masverkssten utvändigt i vardera fönster N 10 och N 11. Samtliga dessa arbeten tillhör slutfasen av period 2. van Diiren har i olika sammanhang betraktats som byggmästare och ledare för korbygget under period 2, vilket dock med tanke på att märket uppträder först i slutskedet inte är sannolikt (jfr nedan Cnattingius). Till de nytill­ komna stenhuggarna under slutskedet hör också bl a C 10 och C40, båda med påfallande stora märken. Enligt det citerade brevet hämtades stenhuggarna från Köln och övre Tyskland. Med detta område vill man framför allt förknippa stenhuggarna med de di­ stinkta och rikt varierade korsmärkena. Om man jäm­ för med stenhuggarmärkena från Kölnerdomens norra sidoskepp, som fullbordades under 1400-talets senare del, finns likartade märken när det gäller C8, C 15, C 17, C 19, C22, C25, C26, C41 och C43 (jfr Kusche aa). De båda sistnämnda är inga korsmärken utan 1 C: 6~ l ( : 63 l C: 64 ------~----------~-----------------· enkla vinkelmärken. Även om det inte är möjligt att göra direkta identifikationer mellan dessa stenhuggare i Köln och stenhuggarna i Linköping är det dock tyd­ ligt att märkena tillhör samma typologiska tradition. På bröstningsmuren mellan B 9-B lO förekommer några enstaka och sena märken som faller utanför den egentliga gruppen C-märken, nämligen C 57- C 61 (fig 109). Ytterligare ett par udda märken, C 62-C 64, har registrerats (fig l 05). C 62 förekommer på en lös sten medan C63 återfinns i nedre delen av väggpelaren D9. Märkena C 60, C 63 och C 64 förekommer ensamma på varsin sten medan de övriga är kombinerade med and­ ra märken. Så förekommer C 57, som består av två varianter, dels tillsammans med C 59 och dels med ett otydligt märke som liknar C 40. Det sistnämnda märket förekommer dessutom tillsammans med C 58 (fig 110). Det märke, som registrerats som C60, utgörs av siffran 3. C61, som utgörs av ett T, är kombinerat med ett kryssmärke. Märket C 62 utgörs av en kombination av två märken som påminner om C 6 och C 57 medan märket C 63 utgörs av runan b och förekommer liksom de övriga med undantag av C 57 endast en gång. Det är 106 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 106. Detalj av pelare A Il med stenhuggarmärkena B 25 och C 29. Av bilden framgår även periodernas olika stenbehandling. Jfr fig 78. Foto SvK 1986. Detail of pillar A Il with masons' marks B 25 and C 29. This picture a/so shows the different ways of dressing stone in the two periods. CfFig 78. Fig l 07. Pelarbasen D Il med stenhuggarmärke C Il. A v bilden framgår även periodernas olika stenbehandling. Jfr fig 106. Foto SvK 1986. Pillar bas e D Il with mason' s mark C Il. This picture a/so shows the different ways ofdressing stone in the t wo periods. CfFig 106. Fig 108. Detalj av murverk i östra kapeUet med stenhug­ garmärke B 32. Foto K Hallin 1986. Detail ofmasonry in the east chapel with mason' s mark B 32. - - - - MURVERKSBESKRIVNING 107 Fig 109. Stenhuggarmärken på norra delen av bröstningsmuren runt högkoret, l :40. S Ljungstedt 1986. -a. Muren sedd från norr. -b. Murens ovansida. -c. Muren sedd från söder. The masons' marks of the north part of the breast wall round the sanctuary. -a. The wall, facing north. l -b. Top-side of the wall. -c. The wall, facing south. -~ 1 1J. l l F-~~----~~--~------~----1~--· r:--d >-- J J l l + l a. B lo N t b. l s\ <» ~ "t' .s l.L~l~ l l l t l l l +J )( l 1 + l l x l 4,/ +_:z_ + l 1 l l !J \ l l l l l \ ':( '+ l l ::: " . -; <:', .j 'f l l+ / i"' l i3 10 c. Fig 110. Sten med dubbla stenhuggarmärken, C 40 och C 58. I bröstningsmuren runt högkoret. Jfr tig 109. Foto K Hallin 1986. Stone with double masons' marks, C 40 and C 58. In the breast wall round the sanctuary. Cf Fig 109. - - 108 BYGGNADSBESKRIVNING jr\ 4~ ~J~ 1-'-- -­ ' L.~ ~ .. ' 1 A ~ ,, " " . L ..._ .....__...... nL -----... ., " " Lf­ ' l " x " \$ H -to ~ '' i ~ "" + _____,.,__.__.. -­ u * J -f .. 1., ~ r ,, L " Fig III. Stenhuggarmärken grupp D. Från restaureringen 1849-70. Efter S Ljungstedt aa l%7. Masons: marks group D. From the 1849-1870 restoration. Fig 112. Strävpelare D 8 med stenhuggarmärket D 9. Foto S Ljungstedt 1986. Buttress D 8 with mason's mark D 9. omöjligt att avgöra om samtliga märken fungerat som ordinära stenhuggarmärken. Märkena C 57 och C 58 återfinns dock i norra tvärskeppet i Lunds domkyrka (Cinthio a a, s 83), där Adam van Diiren ledde ombygg­ nadsarbetena under 1520-talets början. Under fönster N 10 har utvändigt observerats en annan typ av märkning nämligen med sorteringsmär­ ken. På stenarna finns här dels ett ordinärt stenhuggar­ märke från grupp C och dels ett sorteringsmärke. Sor­ teringsmärkena har huggits med grövre mejsel. Kvad­ rar med höjden Il cm är markerade med ett streck, dito 12 cm med två streck, dito 14 cm med tre streck och dito 15,5 cm med fyra streck. För de största ste­ narna med höjden 18 cm gäller fem streck eller den gotiska siffran 5. SENTIDA MÄRKEN I samband med restaureringen 1849-1870, då omfattan­ de stenarbeten skedde framför allt i exteriören, upp­ togs traditionen med stenhuggarmärken på nytt. Dessa märken har sammanförts till grupp D (fig 111). Märke­ na inom denna grupp återfinns framför allt på strävpe­ lare, fönsterposter och i fönstersmygar samt på den norra portalen. Märkena efterbildar i vissa fall medelti­ da märken (DIO, Dl2, D13 och D18-D 21) medan andra utgörs av stiliserade verktyg av olika slag som murslev, lod, hyvel samt vinkelhake och passare (tig 112). stenarna skiljer sig beträffande ytbehandlingen från de medeltida och visar i allmänhet spår av täta hugg med bredmejseL Fig 113. Klotter på hörnpelaren A 16 samt stenhuggarrnärkena B 22 och B 6. Foto Sv K 1986. Graffiti on comer pillar A 16 and ma­ sons' marks B 22 and B 6. Ristningar och klotter På kyrkans innerväggar och pelare förekommer diver­ se ristningar och klotterY I åtminstone två fall kan vi förknippa det med de medeltida stenhuggarna. I östra delen av omfattningen till fönster N 6 finns i höjd med översta skaftringen (fig 91) ronföljden S-n mikae . .. , vilket troligen ska uppfattas som Sankt Mikael. Detta måste ha ristats innan stenen inmurades på sin plats. Flera av de stenhuggare, som var verksamma med detta fönster, använde dessutom runor som stenhug­ garmärken. En senare stenhuggare, från korets slut­ skede, roade sig med att på kapitäl D 16 kombinera sitt stenhuggarmärke A4 med en uv och texten st bubo, dvs uv på latin (fig 291). Bildristningar är i övrigt sällsynta men på väggpelaren A 16 återges med tunna MURVERKSBESKRIVNING 109 linjer en bröstbild av en skäggprydd man med krona, troligen ett helgon. Till höger om ristningen ses sten­ huggarmärke B 22 (fig 113). Enstaka runor och ronfölj­ der har även påträffats på andra platser i kyrkan. 32 På bröstningsmuren runt högaltaret och på väggarna i det östra kapellet finner man en annan typ av rist­ ningar. Det är minuskler i ganska stort format , oftast enstaka men några gånger bildande namn som sten och ioh (iohannes). Även en del tecken av symbolkaraktär förekommer, tex hakkors och femuddiga stjärnor (pentagram). Många av ristningarna i koret hör sanno­ likt samman med skolungdomarnas placering i anslut­ ning till orglarna. Ett något senare klotter av samma karaktär före­ 110 BYGGNADSBESKRIYNING Fig 114. Klotter på en av kolonnetterna i långhusets södra blindarkad. Foto K Hallin 1986. Graffiti on one ofthe colonettes in the south blind arcade ofthe nave. kommer på de 13 kolonnetterna i den södra väggens blindarkad öster om långhusportalen. Dessa kolonnet­ ter är mer eller mindre fullklottrade av initialer, namn och årtal (fig 114). Tidsperioden sträcker sig mellan 1600-talets början och 1800-talets böljan. Dessa namn­ ristare var elever vid Linköpings trivialskola och gym­ nasium och många namn från kända linköpingsfamiljer förekommer. Inne i muren löper här en spiraltrappa som ledde till en läktare. Trappan stängs ett stycke upp av en trädörr, som försetts med liknande namnristning­ ar och årtal från tiden 1684-1736. Här förekommer en bild av en klockstapel med årtalet 1715 (fig 115). Lik­ nande klockstapelsbilder återkommer också på kolon­ netterna. En av dem är daterad 1675 (fig 115). Klock­ staplarnas underbyggnad är en rektangel eller kvadrat inom vilken ristarens namn eller initialer placerats. 33 På flera ställen i kyrkan finns också i lagom ögon­ höjd djupt inhuggna initialer och namn, vilka bör ha Fig 115. Klotter från 1600- och 1700-talen. Halv naturlig storlek. Kopierat av S Ljungstedt 1985. Graffiti from the 17th and 18th centuries. Ha/f actual size. o / J:~ M: J1 )700 N CJ 5 D AJ 71 ~ huggits av stenhuggare i samband med olika reparatio­ ner. Så förekommer på pelare C 2 och på norra väggen i trave 2 inskriften SI:SI:SON FRON ANO 1645. I närheten finns med samma årtal MONS LARSO I WAL (?) och IA:AD:S:DA. De många hantverkare som var verksamma under 1800-talets reparationer har också i de ommurade partierna försett stenar med namn och årtal. stenskulptur av MARIAN ULLEN Exteriör Linköpings domkyrka fick under medeltiden en för nordiska katedraler sällsynt rik utsmyckning av sten­ skulptur. I exteriören ägnades utsmyckningen framför allt åt de sex portalerna men även fönstrens omfatt­ ningar och poster pryddes i viss mån med skulpterade detaljer. Portalernas utsmyckning kommer att behand­ las utförligt nedan liksom fönstrens dekorativa detaljer (se Portaler och Fönster). Likaså ägnades stor omsorg åt socklar och taklist. Den ursprungliga kalkstenssockeln , som ej bevarats , utgjordes på tvärhuset av skråkant och vulster och från på samma sätt utformade attiska baser utgick de pi­ lastrar, som indelade fasaderna (se Murverksbeskriv­ ning samt fig 370). Taklisten återstår däremot i delvis ursprungligt skick. På tvärhuset löper nedanför den profilerade lis­ ten liksom på långhusets östligaste del (trave 6) en romansk rundbågsfris (pi 5-6). Rundbågarna vilar på bladprydda konsoler, där mittbladet har diamanteract nerv (fig 117). Rundbågsfrisen kompletterades i skada­ de och saknade partier vid restaureringen 1849-70 (se ovan). Frisen tillhör det byggnadsskede som sträcker sig mellan ca 1230-1250. I det något yngre långhuset utgjordes sockeln av dubbla skråkanter och däröver en rundstav. Taklisten fick också en annan utformning än på tvärhuset från­ sett den nämnda östligaste traven (6), där man övertog den rundbågsfris som prytt tvärhusets ursprungliga västmur. Den profilerade listen kombinerades med en rundstav med en genombruten akantusranka (fig 118). Långhusmurarna i detta parti, trave 3-5, fullbordades sannolikt på 1280-talet. Vid 1800-talets mitt återstod taklisten endast på den norra sidan (pi 3). Vid den följande restaureringen gjordes kompletteringar och en motsvarande list uppsattes även på de båda västliga väggfälten liksom på hela den södra långhussidan, där taklisten blivit borthuggen. Bildnischer har eventuellt förekommit i vissa sträv­ pelare. På strävpelaren (A 10) öster om den norra por­ talen finns nu en sekundärt uppställd figurskulptur. Bilden, som föreställer S Petrus , har ursprungligen varit placerad i långhusets västportal (fig 151, se ne­ dan). C G Brunius nämner i sin beskrivning 1849 (aa s 176-177), att även strävpelaren öster därom (A 12) då uppvisade en bildnisch, som dock var igenmurad. Här fanns, uppger han, >>Spår efter en prydlig omfattning, hvari S. Paulus stått i naturlig storlek med ett svärd i handen. Denna bildstod var så skadad, att den ej kun­ de bibehållas. » Varifrån Brunius fått uppgiften om Paulusbilden är okänt. Några spår efter en bildnisch kan nu inte skönjas i den delvis ommurade strävpela­ ren . Även övriga strävpelare har blivit helt eller delvis ommurade, vilket gör att deras ursprungliga detaljut­ formning är okänd. Den sten med en ristad framställ­ ning av S Katarina, som nu är sekundärt insatt i nord­ portalens västra post (fig 124), kan ha prytt en strävpe­ lare. Av Dahlbergs teckning av västfasaden i fig 147 framgår att de båda stora strävpelarna här ännu vid 1600-talets slut kröntes av fialer. Själva spetsarna var då stympade men hörnens krabbor återstod. ' Teck­ ningen anger också att de stora strävpelarnas hörn var markerade och att de nedanför avtrappningens profile­ rade list hade nedsänkta fält samt rikt profilerade ba­ ser. Beträffande västfasaden kan också noteras att man för ytterligare artikulering valt en horisontal blind­ arkad med trifoliebågar. Brunius anger att bågfältens antal var 14 i mittpartiet och Il i sidapartierna (fig 148). 112 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 116. Tvärhusets norra fasad. Foto SvK 1986. N ort h front of the transept. Fig 117. Detalj av rundbågsfrisen i väggfältet N 7. Foto ATA. Detail ofarehed moulding, wall N7. Fig 118. Detalj av långhusets taklist. Foto ATA. Detail of nave cornice. strävpelarna har också använts för praktiska anord­ ningar, nämligen för solvisare. På en av det östra ka­ pellets strävpelare (D 19) ses en återuppsatt morgon­ visare, daterad 1512 (fig 34).2 Vid utgrävningen 1915-16 påträffades i östra kapellets golv en som golvplatta sekundärt använd solvisare, en middags­ visare med årtalet 1413 (1513?). 3 Ytterligare ett frag­ ment av en solvisare, en kvällsvisare daterad 1511 , påträffades i kyrkans golv. Stenen ligger nu i golvet i långhusets sydvästra hörn. Dessa båda solvisare bör ha varit placerade på kyrkans syd- respektive västsida. På sydsidan finns nu på strävpelaren öster om långhus­ portalen en solvisare från 1688 (fig 30). På Erik Dahl­ bergs avbildning av västfasaden ses på strävpelaren norr om mittportalen en stor platta, som troligen är en solvisare (fig 147). Två fragment av en morgonvisare från 1690-talet har även tillvaratagits. På koret har i muren till det södra tornet bevarats en reliefornerad minnestavla (fig l , 119). Tavlan pryds av en vapensköld med en nu i det närmaste helt utplånad bild samt hjälmtecken med omgivande slingor av ek­ löv. Ovanför ses två korsade nycklar och ett svärd samt initialerna H T och siffrorna 148, allt i upphöjd relief. Initialerna avser biskopen Henrik Tidemansson, som lät slutföra korbygget. Siffrorna bör vara avsedda som ett årtal. Utrymmet till höger om siffran 8 är emellertid planhugget och visar inga spår efter någon ytterligare siffra. Det aktuella årtalet borde vara 1487 (88?) , dvs det år då biskopens korbygge påbörjades (se nedan). Skölden har prytts av en mitra och en kräkla. Samma biskopsvapen ses i ett av koromgångens valv (fig 314) och har även förekommit som glasmålning i östra kapellet (fig 348). Emblemet med svärdet och STENSKULPTUR 113 nycklarna syftar på apostlarna Petrus och Paulus , till vilkas ära domkyrkan var invigd. Brunius omnämner även (s 197), att >>Å mellankorets nordöstra sträfpelare märkas å en qvadersten i södra sidan lemningar efter en inskrift, som numera är oläs­ lig». Denna sten finns ej kvar. Också mäster Gierlachs minnestavla (fig 222) tycks ursprungligen ha varit pla­ cerad utvändigt på det östra kapellet (se nedan). Genom kommitterade för uppsättandet av ett Birgir­ tamonument anskaffades och uppsattes 1921 det mo­ nument, som nu ses på den södra korväggen invid södra kapellet (fig 11). Monumentet utformades efter förslag av professor Olle Hjortzberg och utgörs av en Birgittabild i brons placerad på en i kalksten utförd konsol med kolonnettburen baldakin (fig 120). Birgitta­ bilden, som är en kopia efter en senmedeltida träskulp­ tur i Vadstena klosterkyrka, är utförd av Herman Fig 119. Minnestavla i fasaden till korets södra torn över biskopen Henrik Tidemansson, som lät slutföra korbygget. Årtalet ofullständigt (148-). Foto ATA. Memorial tablet, in the farade of the south tower of the chancel, to Bishop Henrik Tidemansson, under whom the building of the chancel was completed. Date incomplete (148-). 8- 825747 Linköping Fig 120. Birgittamonument, utformat av O Hjortzberg, upp­ satt 1921 på södra korväggen. Figurskulpturen är en brons­ kopia av en senmedeltida träskulptur i Vadstena klosterkyr­ ka. Foto K Hallin 1986. Birgitta (St Bridget) monument by O Hjortzberg, erected in 1921 on the south wall of the chancel. The figurative sculp­ ture is a bronze copy of a late medieval wood earving in Vadstena Convent Church . Bergman konstgjuteri. Baldakinen är utformad som en borg, där den övre delen omformats till en bild av Vadstena klosterkyrkas östfasad omslingrad av en vin­ ranka. I uppbyggnaden ingår även ett flertal detaljer och symboler som syftar på Birgittas liv och verk. På en inskriftstavla snett nedanför monumentet återges hymnen »Rosa rorans bonitatem» med minuskler. Där­ under är ristat »Birgittadagen 1921 ». 114 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 121. Tvärhusets nordportaL Foto E Niklasson 1963. ÖLM. N ort h portal of the transept . Portaler Kyrkans nordportal och de båda sydportalerna är ko­ pior, utförda vid restaureringen 1849-70 efter de me­ deltida originalen, som då var kraftigt skadade genom vittring. Portalernas uppbyggnad har beskrivits ovan i samband med den allmänna byggnadsbeskrivningen. I detta avsnitt skall därför framför allt portalernas för­ hållande till originalen granskas liksom stilbestämning och datering. Norra tvärhusportalen Om den norra tvärhusportalen (tig 31, 121 , pi 13) skriver Brunius 1849 (aa s 221): »Den norra portalen, ehuru den äldsta, har temligen väl bibehållit sig, hvar­ till orsaken bör sökas deri, att den består af en fastare kalksten och varit å norra sidan någorlunda skyddad mot luftens åverkan. Denne portal, som således föga behöver förbättring, har såsom ursprunglig synnerligt intresse för konstälskaren och passar ganska väl på sitt ställe, h vadan det vore illa, om den förändrades. » Under den följande restaureringen, som leddes av kon­ duktörerna A och J R Nyström (se nedan), renovera­ des den norra sidan av kyrkobyggnaden under åren 1850--55. I en rapport till Brunius om arbetena skriver A Nyström: '' · .. så erhöll vi bland andra anordningar den, att ej förändra blott återställa det som söndrigt var, och har vi med noggrannhet sökt följa den sat­ sen.»6 Nyström hade bia föreslagit att nordportalen skulle flyttas , så att den kom mitt under det tredelade fönstret för symmetrins skull, något som Brunius be­ stämt avvisat. Att återställa det som var söndrigt kom i STENSKULPTUR 115 Fig 122. Detalj av nordportalens östra kapitälband. Foto SvK 1986. Detail of the eastern capita/ moulding of the north portal. detta fall att innebära att nästan hela portalen nyhöggs. Portalen var enkel att kopiera genom att den dels var relativt välbevarad och dels hade en dekorativ ut­ smyckning som inskränkte sig till kapitälbanden och några förändringar av själva uppbyggnaden tycks inte ha skett (jfr pi 3) . Arbetet med portalen pågick 1856-57. Portalens inre poster är delvis ursprungliga och den invändiga omfattningen är orörd (fig 125). Det nedersta partiet av posterna har ersatts med ett nytt av granit. På den östra posten ses på det konsolformade partiet nedanför den raka överliggaren en förkrympt atlant , närmast utformad som en maskaron (fig 123). Figuren har kraftigt stiliserat hår, en till nos omvandlad näsa, långa mustascher och brett grinande mun. Skulpturen Fig 123. Figurrelief på nordportalens östra post. Foto E Nik­ lasson 1963. ÖLM. Figurative relief on the east mu/lian of the north portal. Fig 124. Sekundärt inmurad sten i nordportalens västra post med ristad framställning av S Katarina av Alexandria. Foto K Hallin 1986. Secondarily walled-in stone in the we st mu/lian of the north portal, with incised picture of St Catherine ofAlexandria. 116 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 125. Nordportalens invändiga omfattning. Foto K Hallin 1986. Interna/ moulding of the north portal. har romansk karaktär och är ursprunglig. I den västra posten har en med ristning dekorerad sten fått sekun­ där användning (fig 124). På stenen, som är 64 cm hög, ses en något stympad framställning av S Katarina av Alexandria med sitt attribut, ett hjul. Den avbrutna bladstängeln till vänster visar att stenen stympats även i denna kant. Helgonets dräkt anger att framställningen kan dateras till slutet av medeltiden. Stenen bör ha fått den nuvarande placeringen i samband med portalens renovering och det är möjligt att den ursprungligen har varit inmurad i någon av strävpelarna. Baserna, som ny höggs av granit, har attisk profil och hörnblad i anslutning till kolonnetterna . Granit har också använts för kapitälbandens abakus på de yttre, pilasterformade posterna. Ritningen till kapitälbanden utfördes av arkitekten Per Ulrik Stenhammar 1851 och det är ovisst i hur stor mån han avvikit från original­ dekoren.7 Kolonnetternas och språngens kapitäl pryds av diamanterade bladstänglar och palmetter (fig 122). Liknande stänglar förekommer på arkadkapitälet på pelaren B 8 (fig 240). På de yttre posternas kapitäl ses kopplade hjärtpalmetter. En egendomlig detalj, som dock tydligen är ursprunglig (jfr pi 3) , är de båda korta, profilerade lister som ses ett stycke ovanför kapitälen (fig 121). Det är okänt vilken funktion de varit avsedda att ha. Möjligen har de varit tänkta som konsoler i anslutning till en skulpterad dekor. Portalen, som har en rent romansk uppbyggnad, bör tillhöra slutskedet av den byggnadsperiod, som omfat­ tade det ursprungliga koret och tvärhuset och som inföll ca 1230-1250. En likartad men något rikare ut­ formning kännetecknar den samtida s k Brudportalen i Mariakyrkan i Visby.8 Liksom för denna kan förebil­ derna för nordportalen sökas i den rhenländska och westfaliska arkitekturen (jfr nedan Cnattingius). Södra tvärhusportalen Den södra tvärhusportalen, som nyhöggs åren 1863-64, utgörs av en fyrsprångig, spetsbågig, gotisk perspektivportal (fig 11, 126, pi 11-12). Portalen var 1849 i ett mycket dåligt skick. Brunius skriver (aa s 221): »Den sydöstra portalen är till hela omfattningen såväl å sidor som betäckning så förfallen , att den icke kan utan total ombyggnad restaureras .» Av det fotografi , som togs omkring 1860 (fig 127), framgår också tydligt att portalen var mycket svårt skadad. Flera av de i sprången placerade kolonnetter­ na saknades och kapitälbanden och baserna var till stora delar förvittrade . Man lägger också märke till att portalen var placerad en aning längre åt väster än vad som är fallet med den nuvarande portalen. Fotografiet och fasadritningen från 1850 (pi 3) visar också att gavelfältet var något lägre och hade flackare vinkel. Gaveln saknade också vid denna tid den spetsiga av­ slutning, som ritats in på fotografiet. Vid ny huggningen gjordes alltså portalen något högre och placerades mitt under fönstret. Det inristade korset är likaså ett tillägg. Liksom på den norra sidan användes granit i speciellt utsatta partier, i detta fall för basernas skråkantade plint. På de kolonnetter, som inramade dörröppningen, var kapitälen av fotografiet att döma relativt välbeva­ rade och i det västra kapitälbandet fanns likaså bevara­ de detaljer av bladkapitälen. Även de bladringar, som finns på arkivoltens innersta stav, kan skönjas på foto­ grafiet. Kapitälbandens ornamentik är nu enhetlig (fig 128). Om så varit fallet ursprungligen kan inte avgöras av fotografiet. Bladkapitälen med sina stiliserade och utvikta eller STENSKULPTUR 117 Fig 126. Tvärhusets sydportaL Foto E Niklasson 1963. ÖLM. south portal of the transept. hårt rullade bladflikar (fig 128) har motsvarigheter i pelarkapitälen B4-C4 (fig 252-254). Likartade blad återfinns också på långhusportalens trymå (fig 133). Tvärhusportalens utformning är influerad av engelsk gotik (jfr fig 413, 433, 434) och den tillhör samma byggnadsetapp som bl a de nämnda, likaså engelskt influerade pelarkapitälen i långhuset, dvs tiden om­ kring 1310. Portalens tillkomst hör samman med den sakristia, som då uppfördes på den södra sidan och som framtvingade en flyttning av tvärhusingången längre mot väster (se nedan Byggnadshistoria). Den ursprungliga tvärhusportalen bör ha utgjorts av en romansk portalliknande den norra tvärhusportalen. Att portalen var sekundär i sitt sammanhang föranled­ de Brunius till följande resonemang (a a s 222): >>Då denna portal utan allt tvifvel varit liksom den motsva­ rande å norra gafvelmuren hållen i ren rundbågsstil , så är fråga, i händelse den skall ombyggas, om densamma ej borde hållas i sådan anda. En dylik restauration vore åtminstone följdriktig ; ty vid en gammal byggnads iståndsättning måste väl dess ursprungliga anordning ej en eller två eller tre århundradens yngre förändring tjena till ledning. Härtill kommer, att en restauration i rundbågsstil är vida lättare att verkställa och kostar ej 118 BYGGNADSBESKRIYNING hälften så mycket som en sådan i öfverlastad spets­ bågsstil. I afseende härpå måste dock besinnas, att Sverige eger få dylika konstverk från medeltiden, och att det derföre är ganska betänkligt att förstöra detta. Mången kan således önska, att man tills vidare låter ifrågavarande portal förbli orörd, helst intet ras kan derigenom uppkomma.» Fig 127. Tvärhusets sydportal före ny­ huggningen 1863-M. Foto ca 1860. ÖLM. South portal of the transept before re­ caruing in /863-/864. Photograph c. 1860. r l Fig 128. Detalj av tvärhusportalens öst­ ra kapitälband. Foto SvK 1986. Detai/, east capita/ moulding of the transept portal. Sakristieportalen, dvs den öppning som upptogs i väggfältet S 9 till den nybyggda sakristian, hade in mot kyrkorummet en spetsbågig, profilerad arkivolt vilan­ de på rikt dekorerade kapitäl (tig 129, pi 15). Då sakris­ tian revs vid 1700-talets mitt murades öppningen igen och kapitälens utskjutande delar bortbilades. Man kan dock tydligt se att de varit uppbyggda av profiler med Fig 129. Den igenmurade sakristieportalens östra, nu frag­ mentariska kapitäl. Foto SvK 1986. The eastern, nowfragmentary capita/ ofthe walled-up sacris­ ty door. ett kraftigt, diamanterat mittband samt någon form av stiliserade blad nedanför abakus. stilmässigt är de ro­ manska, vilket tyder på att de fått sekundär använd­ ning. Södra långhusportalen Den södra långhusportalen, som är domkyrkans rikast utsmyckade portal (fig 130, pi 9-10), utgörs av en tvådelad, tresprångig, gotisk perspektivportal med figursmyckat tympanonfält, vimperg och flankerande fialer. Portalen nyhöggs 1867-68. Som framgår av fotografiet i fig 131 var också denna portal mycket vittrad. Samtliga kolonnetter i de tre sprången saknades. På den västra sidan återstod dock två fragment av skaftringar. Baserna var till stor del söndervittrade. De tycks dock till sin utformning ha varit attiska. Eventuell övrig dekor kan inte urskiljas på fotografiet. Kapitälbandens profilerade abakus var delvis bevarad medan största delen av kapitälens blad­ ornament fallit bort. Bäst bevarade var de smala knektar, som inramade dörröppningen, och deras blad­ kapitäl (tig 132). Brunius anger att kapitälen var »bä­ garlika med vinblad >> (a a s 169). Även trymån var svårt skadad. Den tredelade basen fanns delvis kvar men de knektar, som utgått från denna, saknades. Av fotogra­ fiet framgår dock tydligt att trymån byggts upp av 15 kapitälliknande enheter, prydda med bladstänglar med utvikta flikar. De tre knektarna har varit inpassade STENSKULPTUR 119 mellan dessa bladflikar. Den översta delens blad var särskilt välbevarade (tig 133) och tycks till sin utform­ ning närmast ha liknat de utvikta, kopplade bladorna­ ment som finns på kapitälen till pelarna B 4 och C 4 (tig 252, 254) och på den södra tvärhusportalens kapitäl­ band (fig 128). Trymåns kapitäl med sin bladvulst var likaså välbevarad (fig 133). Bladen utgjordes av små, rundade, treflikiga blad med fördjupning i mitten , när­ mast liknande de blad som förekommer i den gotiska blindarkaden på t ex kapitälet S 5 (tig 171). Portalen var enligt Brunius (a a s 169) invändigt skråsmygig och öppningarna hade »helt låga raka spetsbågar» . Mitt­ pelaren utgjordes av »en smärt kolonn , som utmärker sig med attisk bas på en hög fotställning och med bägarlikt slätt kapitel och derpå en uppsats». Även dessa partier nyhöggs men fick tydligen behålla sin ursprungliga utformning (pi 15). I fråga om portalens uppbyggnad lägger man märke till , att dess övre och nedre del inte utgjorde en arki­ tektonisk enhet. Så motsvarade inte arkivoltens språng och stavar den bärande delens språng och kolonnetter. Fialerna hade också gjorts bredare än de bärande yttre posterna. A v portalens övre del var vimpergen och fialerna stympade. Tympanonfältets figurreliefer var delvis skadade liksom trymåns krönfigur (tig 138). A v foto­ grafiet (tig 138) och genom A Sohlmans teckning (fig 137) framgår vilka delar som saknades. Beträffande en restaurering av portalen påpekade Brunius (aa s 222): »Restaurationen af denna portal, hvarpå man slösat de rikaste prydnader och anbragt en mängd bildverk , förutsätter en konstnär, som är noga förtrolig med medeltidens mångartade ornamentik och sinnrika framställningssätt. Det är således icke lätt att i våra dagar finna en man, hvilken är detta företag fullt vuxen: för öfrigt skulle ett dylikt arbete bli ganska kostsamt. » Med en restaurering avses alltså i detta sammanhang en total förnyelse av portalen och Bru­ nius slutsats blev: »Då emellertid den betänklighet, som blifvit anförd i afseende på sydöstra portalen, äfven gäller om detta parti; så tror j ag det vara rådli­ gast att tills vidare låta detsamma förbli i sitt närvaran­ de förfall, h vilket ingalunda är betänkligt. » Arkitekten F W Scholander,9 som 1861 hade utsetts till överintendentsämbetets kontrollant, inlämnade i oktober 1866 ett ämbetsmemorial till »Stora sydvestra portalens förnyelse ; med bilder, medaljonger, blad­ verk, kolonner, tympanon , skulptur etc». 1°Förslaget var kostnadsberäknat till 7 600 rdr rmt och nyhuggning­ en genomfördes under de för restaureringsarbetena an­ svariga bröderna Nyström (se nedan). 120 BYGGNADSBESKRJVNJNG Fig 130. Långhusets sydportaL Foto SvK 1986. South portal of the n ave. När det gällde portalens uppbyggnad följde man noga originalet (jfrfig 130 och 131). Det trepassforma­ de fönstret gjordes dock något mindre. Fria rekon­ struktioner är vimpergens krabbor och korsblomma liksom fialernas krön. Detsamma gäller även kapitäl­ bandens ornamentik (fig 132), som nu utgörs av vinlöv med druvor på det västra kapitälbandet och eklöv med ekollon på det östra (fig 134). Till kapitälbanden skars förlagorna i trä. Dessa modeller är bevarade (ÖLM, D 239: 1-6). Likaså har en modell till kolonnettbaserna bevarats (D 239: 7) samt modeller till vimperg, krab­ bor, korsblomma och baldakin (D 239: 8-12). Förlagor­ na till figurskulpturen modellerades i lera (se nedan). Av Scholanders hand finns en teckning visande de­ taljer av trymån (fig 136). Teckningen är daterad 1857, vilket är märkligt. Årtalet borde snarare vara 1867. Teckningen återger nämligen inte , vilket framgår av en jämförelse med fig 133, trymåns ursprungliga utseende när det gäller ornamentiken. Denna är i stället på teck­ ningen en fri variation på bladformer hämtade från trymåns krönande kapitäl och den bevarade bladkran­ sen nedanför detta. När det gäller dessa delar följde man den ursprungliga ornamentiken. För de övriga bladkransarna anslöt man till den ornamentik som ses på den södra tvärhusportalens innersta kapitäl (fig 128). Trymån kröntes av en stående Kristus under en baldakin (fig 138). Största delen av baldakinen samt Kristusbildens huvud, underarmar och händer sakna­ des och dessa detaljer fick nyskapas. Kristus bör ha STENSKULPTUR 121 Fig 131. Långhusets sydportal före ny­ huggningen 1867-{)8. Foto P J Bergh ca 1865. ATA. South portal ofthe nave before re-carv­ ing in 1867-1868. Photograph c. 1865. Fig 132. Västra kapitälbandeL Detalj av fig 131. Fig 133. Trymåns översta del. Detalj av fig 131. Thewest capita/ moulding. Detail ofFig 131 . Upper part of the trumeau. Detail ofFig 131. 122 BYGGNADSBESKR1VN1NG Fig 134. Sydportalens nuvarande, östra kapitälband. Foto SvK 1986. Present east capitai moulding of the south portal. Fig 135. Detalj av sydportalens vimperg. Foto SvK 1986. Detail of the gable of the south portal. haft en bok i sin vänstra hand medan den högra varit höjd till välsignelse. I den rekonstruerade versionen sträcker Kristus istället fram en kalk med sin högra hand (fig 139). Portalens tympanon var indelat i tre horisontala bild- friser med scener ur Jesu liv. Mellan friserna löpte en bård av baldakinliknande ornament. Figurfrisernas till­ stånd före nyhuggningen framgår av den detaljförsto­ ring av fotografiet som ses i fig 138 och den nämnda teckningen av A Sohlman (fig 137). Tre reliefsektioner har också bevarats i original (fig 140-145). Utmed ar­ kivoltens innersta stav löpte en bård av hästskobågar med profilerade konturer. Bågraden bars på vardera sidan av små atlanter och svicklarna utfylldes av äng­ lar svängande rökelsekar. Atlanterna utgjordes av två ordinära män klädda i vardagsdräkter och det är möj­ ligt att de kan ses som hantverkarporträtt (fig 138, 139). Innanför bågarna hade placerats rundlar med bilder av profeter. Två av dessa rundlar återstår (fig 146a-b). 1867 utförde C Pettersson en ritning som i naturlig storlek avbildade tympanonfältets reliefer. Denna ut­ gjorde sannolikt underlag för modelleringen inför ny­ huggningen.'' De kopior som utfördes av tympanonutsmyckningen följer innehållsmässigt originalet Ufr fig 138 o 139). De saknade partierna måste dock nyskapas. Även om man försökte följa de ursprungliga figurreliefernas stil präg­ las kopiorna, förutom av en viss tafatthet i figurskild­ ringen, av sin tillkomsttids stilideal. Ikonografisk okunnighet har också gjort att flera egendomligheter tillkommit i detta avseende. Figurrelieferna i tympanon visar: l (överst t v). Ängelns budskap till herdarna. Scenen är bevarad i original (fig 140-141). Mått 73x96x 17 cm. I scenens vänstra del ses ett träd och tre getter som betar av löven. Den nedersta geten t h om trädet är nästan helt utplånad. De båda herdarna är realistiskt skildrade och dräktdetaljer som skoremmar och bältespänne är nog­ Fig 136. Sydportalens trymå. Teckning av F W Scholander 1857. Ornamentiken delvis fri rekonstruktion. Jfr fig 133. Nat Mus. Foto Nat Mus. South door trumeau. Drawing by F W Scholander 1857. Ornamentation part/y free reconstruction . Cf Fig 133. grant återgivna. Båda har rund mössa med bräm samt kapuschong eller hätta. Den vänstre herden bär sin mössa utanpå kapuschongen. Han stöder sig på en käpp, gjord av en trädgren medan den andre håller en lur, gjord av ett gethorn. Ängeln har elegant frisyr med pannvalk och stora, uppåtriktade vingar. - 2 (överst th). Konungarnas tillbedjan. Två av konungarna står med sina gåvor i händerna, den tredje knäfaller framför Maria och Jesusbarnet. I scenens vänstra del skymtar två av hästarna. Framställningen var skadad av vittring framför allt i den översta delen (fig 138). Endast ett huvud, som tillhört en av konungarna, har bevarats (nu STENSKULPTUR 123 Fig 137. Sydportalens tympanon. Teckning av A Sohlman, början av 1860-talet. ATA. Foto ATA . The tympanum of the south portal. Drawing by A Sohlman, ear/y 1860s. i ÖLM). - 3 (mellanregistret, t v). Barnamorden i Bet- lehem. Reliefen är bevarad i original men är skadad i stora partier (fig 142-143). Mått 74x 134x 18 cm. I scenens vänstra del ses en tronande Herodes ge befall- ning om barnamorden inspirerad av en stor djävul, som viskar sina order i Herodes öra. Djävulen har rovdjurstassar och fladdermusvingar. Fem soldater ut- för Herodes befallning. De är iförda ringpansar med huva och även armar, händer, ben och fötter är täckta. soldaten i mitten har dessutom på sin tunika påsydda metall- eller läderplattor som skydd för bröst, skuldror och överarmar. Bältena är breda och försedda med spännen. Svärden är korta och breda med markerad blodränna, rakt hjalt och rund eller svagt spetsig knapp. I scenens nedre, högra del ses mödrarna med sina söner. På kopian har den mellersta modern förlo- rat sitt barn och sätter förskräckt händerna för munnen (jfr fig 142 o 139). I reliefens nedre, vänstra hörn (fig 143) finns en scen, som kan vara hämtad ur legenderna kring den heliga familjens flykt undan Herodes solda- ter. Här ses en soldat och en kvinna med ett spädbarn , men soldaten har ej som de övriga dragit sitt svärd , det 124 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 138. Detalj av fig 131 visande tympanets utseende. Detail ofFig 131, showing the tympanum. är istället lindat, och han håller den högra handen framför kvinnan som för att knuffa undan henne. Hans klädsel avviker från de andra soldaternas endast ge­ nom att han bär kortskaftade stövlar. soldaten har tolkats som den gode rövaren Dismas, vilken uppträd­ de till den heliga familjens skydd under den farofyllda flykten . 12 - 4 (mellanregistret, t h). Flykten till Egyp­ ten. Scenen var mycket fragmentarisk (fig 137-138). Längst till höger kunde urskiljas Josef ledande åsnan, på vilken Maria rider med Jesusbarnet i famnen. I scenens vänstra del har på kopian tillagts fyra gestalter (fig 139). På Sohlmans teckning syns en kontur, liknan­ de en änglavinge i detta parti (fig 137). På fotografiet kan en motsvarande kontur urskiljas och t v därom fragment av en liten , tydligen sittande gestalt, som stöder sig på en stav. I scenens mittparti har funnits en stående gestalt. Dessa detaljer tyder på att i den vänst­ ra delen har det motiv som kallas Josefs andra dröm framställts, dvs den sovande Josef som i drömmen uppmanas av en ängel att fly med Maria och barnet. STENSKULPTUR 125 Fig 139. Detalj visande den nuvarande sydportalens tympanon. Foto SvK 1986. Det a il showing the tympanum of the present south portal. Gestalten i mitten har troligen varit en tjänstekvinna, som medföljer på flykten . 13 På kopian (fig 139) har Josefs stav blivit ett svärd, ängeln vänder sig bort från honom istället för mot honom och i mittpartiet har insatts två manliga figurer av vilka den ene bär en penningpung och den andre en dolk. I bakgrunden skymtar också en lans. - 5 (nederst, t v). Korsbäraodet och Korsfästelsen . Reliefen var svårt skadad i mittpar­ tiet men figurernas konturer kan urskiljas på såväl fotografiet som på Sohlmans teckning (fig 137, 138). I vänstra delen framställs KorsbärandeL Bakom Jesus ses en liten gestalt i judehatt, Simon från Cyrene, som skall hjälpa honom att bära korset. Framför Jesus går en soldat med lans. Därefter följer korsfästelseskild­ ringen , som omfattar Jesus på korset omgiven av fyra gestalter. Här finns redan i originalet en ikonografisk oklarhet. Längst t v ses två gestalter, som var nästan helt utplånade och som på kopian tolkats som Maria och ytterligare en kvinna (fig 139). Invid korset står soldaten Longinus med lans och pekar på sitt ena öga, det blinda öga som enligt legenden åter blev seende genom att Jesu blod stänkte på det. På kopian har lansen felaktigt gjorts om till en isopstängel och Longi­ nus håller handen bakom örat istället för att peka på ögat. Isopstängeln som attribut tillhör Stefaton, den soldat som oftast står som pendang till Longinus på 126 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 140. Ängelns budskap till herdarna. Bevarad relieffrån sydportalens tympanon. Foto SvK 1977. The angel appearing to the shepherds. Surviving relieffrom the tympanum of the south portal. Jesu vänstra sida. På Jesu vänstra sida brukar också den söijande Johannes placeras. Här ses emellertid istället en kvinnlig gestalt, som har händerna höjda framför bröstet och vänder bort sitt ansikte från den korsfäste (fig 138). Detta tyder på att gestalten har varit avsedd att framställa Synagogan. Hon bör då ha haft bindel för ögonen och troligen också hållit en bruten lans. Den söijande personen vid Marias sida bör då ha varit Johannes. I detta sammanhang har Maria även representerat Ecclesia, dvs Kyrkan. - 6 (nederst, t h). Kvinnorna vid graven och Kristi nedsti­ gande i dödsriket. Reliefen är bevarad och uppvisar skador endast i smärre partier (fig 144). Mått 74x 191 x 18 cm. Reliefens vänstra del visar de tre kvin­ norna vid den tomma graven, som är utformad som en sarkofag, prydd med fyrpassinskrivna rosor. Till väns­ ter sitter ängeln, som i sin vänstra hand håller en kort korsstav och med den högra pekar på den tomma graven. A v kvinnorna bär endast den mellersta ett smörjelsekrus. Nedanför sarkofagen ligger tre sovande soldater. I den högra scenen ses Kristus befria männi­ skorna ur dödsrikets Leviathansgap. Sin vänstra hand räcker han åt Adam som följs av Eva och med kors­ staven i den högra handen håller han ner den fjättrade djävulen. Relieferna är i de delar av framsidan, som ej varit avsedda att synas, grovt tandjärnshuggna (fig 140) me- Fig 142. Barnamorden i Betlehem. Bevarad relief från syd­ portalens tympanon. Foto SvK 1977. The murder ofthe lnnocents . Surviving relieffrom the tympa­ num of the south portal. STENSKULPTUR 127 Fig 141. Detalj av fig 140. Foto SvK 1977. Detail ofFig 140. 128 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 143. Detalj av tig 142. Foto SvK 1977. Derai/ ofFig 142. dan yttersidorna endast är tuktade med bredhacka. Reliefbottnarna är delvis ganska grovt tandjärnshugg­ na (fig 141) medan på figurerna ses tydliga spår av fintandadejärn (fig 141 , 145). På figurerna förekommer i vissa partier en närmast guldskimrande, polerad yta. 14 Relieferna har möjligen ursprungligen delvis varit bemålade. Av de tio rundlar, som inramade tympanonfältets figurfriser, återstår som nämnts endast två (fig 146a-b) . Figurframställningarna var dock relativt väl­ bevarade frånsett i de nedersta rundlarna och kopiorna avviker endast i enstaka detaljer från originalen. I ett par fall har också rundlarnas placering kastats om (jfr fig 138 o 139). I samtliga rundlar framställs frontalt tronande män med korta språkband , i allmänhet rikta­ de mot tympanonfältet För att fylla ut fyrpasset har vid ena eller ibland båda sidorna placerats volutliknan­ de ornament, bladornament eller - i två fall- djurhuvu­ den. Framställningarna avser gammaltestamentliga profeter. A v de två bevarade rundlarna har den ena (fig 146a) funnits som nummer två i den vänstra halvan , nedifrån räknat, medan den andra (fig 146b) utgjort nummer tre i den motsvarande högra halvan av tympa­ non. I den förstnämnda reliefen ses till vänster om den tronande profeten ett hundliknande djurhuvud och nedanför språkbandet på den andra sidan skymtar en STENSKULPTUR 129 Fig 144. Kvinnorna vid graven och Kristi nedstigande i dödsriket. Bevarad relief från sydportalens tympanon. Foto SvK 1977. The three women at the sepulchre, and the Descent in to Limbo. Suruiuing relieffrom the tympanum of the south portal. Fig 145. Detalj av fig 144. Foto SvK 1977. Det a i/ of Fig 144. 9-825747 Linköping 130 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 146a-b. Bevarade figurreliefer från sydportalens tympanon visande profeter. Foto SvK 1977. Surviving figurative reliefs of prophets , from the tympanum of the south portal. nos eller snarare en mule till ett motsvarande djur­ huvud (tig 146 a). Ä ven i rundeln ovanför var det vänstra passet utfyllt av ett djurhuvud (fig 138, 139). Djurhuvudena har i detta sammanhang inte någon sym­ bolisk innebörd eftersom attribut saknas i övriga fram­ ställningar. De bör istället vara dekorativa element och som sådana reminiscenser av de armstöd i form av djurhuvuden som förekommer på tronstolar i olika bildframställningar. Så ses på Herodes tronstol på den bevarade reliefen två olikformade djurhuvuden som armstöd (fig 142). Även ornamenten i de flesta övriga profetframställningarna har sannolikt sitt ursprung i stolsdekorationer. Profeternas språkband bör ha varit försedda med målad text. Eftersom banden är så korta har man sannolikt använt respektive profets namn istället för citat. De bevarade rundlarna har en diameter på 66 re­ spektive 68 cm och tjockleken är 16-19 respektive 18-20 cm. Den kant som varit synlig har rundstavspro­ fil medan övriga yttersidor är tuktade med bredhacka. Reliefbotten är slät liksom ansikten, bladornament och djurhuvuden. På dräkterna är däremot behuggningen med fintandat järn tydlig (not 14). Portalen var också före nyhuggningen sekundär i förhållande till murpartiet. Den ursprungliga portalen var smalare, i övrigt vet vi inget om dess utformning (se ovan Murverksbeskrivning). satsningen på en stör­ re och rikt utformad, höggotisk långhusportal tycks ha skett redan under den tidiga delen av den nya bygg­ nadsperiod som inleddes ca 1308. Som beskrivningen visat tycks portalen ha utförts i två etapper, dock utan någon större tidsintervall . Portalen upp till och med kapitälbanden bildar en enhet med stilmässig anknyt­ ning till engelsk gotik liksom den södra tvärhusporta­ len (jfr ovan). Kapitälbanden och trymåkapitälet har dock fått en annorlunda utformning. Abakus är kraftigt profilerad och de rundade , bukiga kapitälen har en yttäckande, naturalistisk bladdekor. Brunius angav vinlöv. På det östra kapitälbandet ses nu eklöv, vilket även kan ha varit fallet ursprungligen. Abakusprofilen och trymåns utformning kan jämföras med detaljer från katedralen i Lincoln (se tig 433 och 434). Kapitälens bägarform och yttäckande dekor är däremot besläktad med t ex kapitäl i katedralen i Carlisle (fig 435). När det gäller portalens övre del med tympanonfält med horisontala figurfriser och hästskobågar är däremot ett nytt inflytande med anknytning till det tyska konstom­ rådet tydligt (jfr nedan Cnattingius). Relieferna präglas av höggotiska stilideal och figurerna är uppbyggda av stora, släta volymer och dräkternas veckfall är spar­ samma och grunda. Karakteristiska drag är frisyrerna med halvlångt, utåtrullat hår och pannioekar eller pann­ valk. Inte minst ängelns frisyr i fig 140 är mycket modebetonad. Man bör också lägga märke till utform­ STENSKULPTUR 131 Fig 147. Långhusets medeltida västfasad. Detalj av teckning av E Dahlberg för Suecia antiqua, 1670­ talet. KB. Foto KB. Medievalwest front of the nave. Detail from a drawing by E Dahlberg for Suecia Antiqua, 1670s . 132 BYGGNADSBESKRlVNING \ Fig 148. Detalj av västfasadens blind­ galleri. Uppm av C G Brunius 1849. ATA. Detail of the blind gallery of the west front. Sca/e drawing by C G Brunius 1849. -~ " J ningen av den korsfäste Kristus med kraftigt hopsjun­ ken kropp och utdragna armar (fig 138). Profetbilderna är jämfört med figurfriserna något enklare i utförandet. Portalens nedre del bör ha tillkommit omkring 1310, dvs samtidigt med den södra tvärhusportalen och pe­ larna B 4-C 4. Fullbordandet av portalen med tympa­ non, reliefer och fialer skedde däremot sannolikt först på 1320-talet (jfr Byggnadshistoria) . Figurskulpturen uppvisar vissa allmänna stildrag som är gemensamma med blindarkadernas figurer men de på helt olika sätt karakteriserade ansiktena visar att bildhuggaren inte är densamme (jfr fig 143, 145 o 193 , 198). Som nämnts tyder också vissa olikheter på att en bildhuggare svarat för de mera komplicerade figurfriserna medan en an­ nan utfört bl a rundlarnas enklare profetbilder. Västportalerna Då Erik Dahlberg avbildade domkyrkan på 1670-talet var de tre medeltida västportalerna intakta (fig 147). Mittportalen utgjordes av en gotisk perspektivportal , delad av en kort trymå med en stor figurskulptur. Arkivalten kröntes av krabbor och sannolikt en kors­ blomma medan tympanonfältet var tredelat och försett med masverksliknande utsmyckning med ett sexpass i mittfältet och trepass i sidofälten. Trymåns figurskulp­ tur utgjordes sannolikt av S Petrus. Den figurskulptur som antyds på Dahlbergs teckning bör vara identisk med den Petrusbild (fig 151) , som nu är infogad i strävpelaren (A l 0) öster om den norra tvärhusporta­ len. Rådmannen Johan Wellander har i sin dagbok gjort en anteckning 1781 om skulpturens placering: »Domkyrkan har alldeles förlorat sitt gamla majestati­ ska anseende, medelst en disproportionerad tornbygg­ nad och det platta taket, som i senare åren blivit lagt istället för det gamla och resliga. Kyrkans Patron S. Pehr, som bland uthuggna zirater förr suttit på västra gaveln, presenterades nu på norra sidan om kyrkan, där han blivit insatt i muren vid en pelare, och vittnar icke så särdeles om vederbörandes smak att arrangera STENSKULPTUR 133 c.1/1111/1 e.o..;~u> 15 skulpturen blev alltså i samband med torn bygget, som igångsattes 1747, flyttad till sin nuva­ rande plats . Petrusbilden är av stilen att döma från 1600-talet och har tillskrivits Johan Werner d ä, vilken kan ha varit verksam i Linköping i början av 1630­ talet. 16 skulpturen bör ha gjorts som efterbildning av en medeltida Petrusbild. Sidoportalerna var försedda med en profilerad om­ fattning och arkivolten pryddes av krabbor och en Fig 150. Långhusets norra sidoportal. Foto efter putsav­ knackning 1958. Foto ÖLM. North side door of the nave. Photographed after removal of plaster, 1958. korsblomma. I samband med en putsnedknackning 1958 kunde den norra portalens omfattning studeras (fig 149-150). Samtliga utskjutande delar hade dock huggits bort. De båda sidaportalerna har kvar sin ur­ sprungliga bredd men även den invändiga omfattning­ en är orohuggen (pi 33). Enligt Brunius utgjordes dörr­ smygens omfattning av en rundstav. De tre västportalerna, som kom att spolieras helt genom 1700- och framför allt 1800-talets tornbygge , bör ha stått färdiga på 1330-talet (se Byggnadshistoria). Det nuvarande tornets västportal i nygotik (fig 152) är ritad av arkitekten Helgo Zettervall och uppförd i anslutning till tornbygget 1883-86 (se Byggnadshisto­ ria) . Utformningen är inspirerad av långhusets höggo­ tiska portal (fig 130). Detaljer och ornamentik är dock till sin karaktär helt nygotiska (fig 153). Tympanets 134 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 151. Aposteln Petrus. Stenskulptur, troligen utförd av Johan Werner d ä, böljan av 1630-talet. Ursprungligen pla­ cerad på västportalens trymå (fig 147), nu i strävpelare A 10. Foto K Hallin 1986. St Peter. Stone sculpture, probah/y earved by Johan Werner the E/der, ear/y 1630s. Original/y on the mul/ion of the west portal (Fig 147), now in buliress A JO. mosaik är tillkommen 1986 och utförd av Bengt Olov Kälde. Motivet är en Majestas domini med en tronan­ de Kristus omgiven av Maria och Johannes döparen som förbedjare samt kyrkans skyddspatroner Petrus och Paulus och de båda lokalt anknutna helgonen Ni­ colaus Hermanni och S Birgitta (fig 153). Bilden av Nicolaus Hermanni har inspirerats av hans sigill (fig 400) och av gravstenen i det norra kapellet (se nedan Gravstenar). Fönster Samtliga fönster i långhuset och koret har rikt , olikfor­ mat masverk (pi 5-8). Även fönstrens omfattningar och poster varierar och här förekommer även ornamentala och figurala detaljer. I samband med murverksbeskriv­ ningen ovan har redogjorts för de olika fönstren och för vad som är nyhugget och rekonstruerat i samband med 1800-talets stora restaurering (fig 65-76, jfr pi 2-3). De invändiga omfattningarna är dock ursprung­ liga (pi 15-16). För tvärhusets tredelade fönster (N 8, S 8), som är de äldsta fönstren , är iden bakom den dekorativa ut­ smyckningen densamma men detaljutformningen olika (fig Il , 20, 31, 43). På den norra sidan (fig 154, pi 14, 24) ses kolonnetter med kraftiga skaftringar och profil­ kapitäl med diamanterat mittband, bågar med rundstav och kraftigt diamantsnitt samt en följelist med blad­ knoppar i skärningspunkterna. Vid restaureringen ny­ höggs bl a bladknopparna efter ritning av arkitekten P U Stenhammar, som 1851 även gjorde ritningar till nordportalens kapitälband (se ovan) . De ursprungliga knopparna bör ha haft samma eller likartat utseende. Invändigt utgörs den ena knoppen av en bladknopp, den andra av en virvelrosett (pi 24). Det södra fönstret har två- respektive trekopplade kolonnetter med kraf­ tigt profilerade skaftringar och kapitäl. Diamantsnitt återkommer på kapitälen, däremot saknas diamantsnitt i bågarna liksom knoppar på följelisten (pl 23). Den utvändiga omfattningen är till stora delar nyhuggen vid 1800-talets restaurering (fig 55) men några avvikelser tycks inte ha skett. Utformningen av tvärhusets föns­ ter kan stilmässigt betecknas som >>Early English >> (jfr fig 412-413). Den karakteristiska ornamentiken i form av >>dogteeth >> har dock ersatts av diamantsnitt. Fönst­ ren bör ha fullbordats i slutet av 1240-talet (se nedan Byggnadshistoria). Karakteristiskt för långhusets fönsteromfattningar och poster är rundstavar med skaftringar. I vissa fall har skaftringarna försetts med bladornamentik och ba­ serna varierats. I N 7 förekommer såväl utvändigt som invändigt skaftringar med bladkransar med diamanteract mitt­ nerv (pi 14, 24) . Invändigt har dessutom de yttre rund­ stavar, som inramar fönstersmygen, fått baser vilande på konsoler med bladornamentik i form av diamante­ rade stänglar med utvikta bladflikar (fig 155). Bladkon­ soler med stänglar och utvikta blad men utan diamant­ snitt ingår i motsvarande omfattning till S 7 (pi 23). I N 6 förekommer utvändigt tre stycken manshuvu­ den i friskulptur (fig 70). Det mellersta, som är svårt STENSKULPTUR 135 vittrat, visar en skäggig man med markerade drag, tunn mun med neddragna mungipor och en huvudbo­ nad i form av en toppig mössa med uppvikt bräm (fig 156). Huvudet är till sin utformning unggotiskt. De båda andra huvudena är enklare och starkt stiliserade. Det östra är nu skadat. I fig 157 återges det västra huvudet. Huggtekniken visar att det är en kopia från 1800-talets restaurering. Fönstret tillhör 1280-talets byggnadsetapp (se nedan Byggnadshistoria). Det motstående fönstret S 6 är nästan helt nyhugget utvändigt vid restaureringen (fig 75) och poster och masverk är fria rekonstruktioner. Den invändiga om­ fattningen är dock bevarad (pi 15). De yttre rund­ stavarnas baser vilar på konsoler i form av bladmaska­ roner med bladslingor växande ut från munnen. 17 Den östra maskaronen (fig 158) är välbevarad medan den västra nu är skadad. Fönstret tillhör samma byggnads­ etapp som N 6. I fönstret N 5 (fig 69) avslutas mellanposternas rundstavar utvändigt i kapitälhöjd med upp och ned­ vända små bladkonsoler i stället för med skaftringar. På den södra sidan (S 5) har invändigt de yttre rund­ stavarnas baser utformats som bladkonsoler med lan­ settblad (pi 15). I fönster N 3 (fig 67) vilar den utvändiga omfattning­ ens båge på kraftiga anfanger med stiliserad bladdekor (fig 159). Bladdekoren är besläktad med den ornamen­ tik som ses på pelarkapitälen B 4 och C 4 (fig 252, 254) . Fig 153. Detalj visande tomportalens tympanon. Mosaiken utförd av B O Kälde 1985. Foto SvK 1986. Detail showing the tympanum of the tower portal. Mosaic by B O Kälde, /985. Fig 152. Tornets västportaL Foto SvK 1986. West portal of the tower. 136 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 154. Fönster N 8 . Foto SvK 1986. Window N 8. På posternas skaftringsformade kapitäl ses diamant­ snitt. I den invändiga omfattningen har rundstavarnas skaftringar fått en krans av blad med diamanteract mittnerv (pi 16). Fönstret tillhör liksom de tidigare 1280-talets byggnadsetapp men anfangerna och mas­ verket är senare och tycks tillhöra det s k förläng­ ningsskedets inledning, dvs 1310-talet. Detsamma gäl­ ler masverket i fönster N 4. På den södra sidan var det motsvarande fönstret S 3 bevarat vid 1800-talets mitt (pi 2) men nyhöggs till största delen utvändigt vid den följande restaureringen (fig 73). De kapitälband som nu ses här är fria rekon­ struktioner från denna tid (fig 160), och det är osäkert i vilken mån de efterbildar original. 18 Fig 155. Konsol. Ingår i den invändiga omfattningen till föns­ tersmygen N7. Foto ATA. Corbel. Part of the interna/ surround of window embrasure N7. STENSKULPTUR 137 Fig 156. Skulpterat manshuvud i utvändig omfattning till fönster N 6. Jfr fig 70. Foto ATA. Carving of man's head in externa/ surround of window N6. Fig 157. Skulpterat manshuvud i utvändig omfattning till fönster N 6. Jfr fig 70. Kopia utförd vid restaureringsarbetena 1850--55. Foto ATA. Carving of man's head in externa/ surround of window N6. Cf Fig 70. Copy made during restoration work in 1850-1855. Fig 158. Bladmaskaron . Ingår som konsol i den invändiga omfattningen till fönstersmygen i S 6. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Foliated mascaroon, forming a earbel of the interna/ sur­ round ofwindow embrasure 5 6. De två västligaste fönsterparen tillhör en något sena­ re etapp av förlängningsskedeL I N 2 ses små blad­ prydda kapitäl såväl invändigt som utvändigt (fig 66, pi 16) . De utvändiga kapitälen är nu svårt vittrade. Deko­ ren utgörs av små kvistar med löv av liknande typ som på pelarkapitälen A 2 och B 2. Invändigt förekommer bladstänglar med utvikta flikar av liknande typ som i blindarkadens kapitäl. I fönstret N l har endast mitt­ posten bladkapitäl (fig 65). Kapitälen är dock nyhugg­ na vid 1800-talets restaurering. Detsamma gäller den södra sidans bladkapitäl på posterna i fönstren S l och s 2 (fig 71 , 72). I korets fönster förekommer endast i vissa fall små profilerade kapitäl (se fig 81-86). 138 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 159. Kapitäl med stiliserad bladdekor. Ingår i utvändig Fig 160. Kapitälband. Ingår i utvändig omfattning till fönster omfattning till fönster N 3. Jfr fig 67. Foto ATA. S 3. Nyhugget i samband med restaureringsarbetena på 1860­ talet. Foto ATA.Capita/ with stylised foliated decoration. Part of the externa/ surround ofwindow N 3 . Cf Fig 67. Capita/ moulding. Part of the externa/ surround of window 53. Re-carved during restoration in the /860s. STENSKULPTUR 139 Fig 162. Detalj av södra sidoskeppets romanska blindarkad. Foto SvK 1977. Det a il of the Romanesque blind area de of the south aisle. Blindarkader Långhusets norra och södra innerväggar artikuleras i partiet nedanför fönstervåningen av en i murlivet in­ dragen blindarkad (pi 15, 16). Utformningen har i den östra delen, i traveerna 3-6, romansk stilkaraktär me­ dan den i de båda västliga traveerna 1-2 har gotisk karaktär. stilförändringen speglar långhusets båda byggnadsperioder. Blindarkaden begränsas upptill av en horisontal rundstav och vilar på en enhetlig, murad sockel med utskjutande , i ytterkanten skråfasade täckplattor (fig 161). Även den västra väggen pryds av en gotisk arkad men av enklare utformning (pi 33). I korets östra kapell upprepas blindarkadmotivet genom sengotiska bågställningar av panelkaraktär (pi 21). Romanska blindarkaden Den romanska blindarkaden har olika utformning på den norra och den södra sidan såväl arkitektoniskt som i detaljutformningen (pi 18). Den norra sidan omfattar en obruten arkadräcka om 21 bågställningar (pi 16). Arkaden är infälld i murytan till ett djup av ca 0,4 m. De trekopplade kolonnetterna bär dubbla, skråfasade bågar och ovanför bågarna lö­ per en följelist med virvelrosetter - i två fall släta knoppar- i skärningspunkterna (fig 161 ). Kapitälen är kraftigt profilerade och har omväxlande slätt eller dia­ manterat mittparti . På kolonnetten nr 3 från öster räk­ nat är diamantsnittet skadat och spetsarna avbrutna (fig 161). Baserna utgörs omväxlande av attiska baser och slät skråkant. Kolonnetterna och kapitälen mot­ svarar till typen de kopplade kolonnetter som ses i det södra tvärhusfönstret (S 8) men är rikare i detaljut­ formningen. Likartade kapitäl med diamantsnitt ses också i det norra tvärhusfönstet (N 8, fig 154). Här har också följelisten samma utseende och i den invändiga omfattningen ses en virvelrosett motsvarande blind­ arkadens virvelrosetter (pi 24). Som framgår av pi 16 varierar avståndet något mel­ lan kolonnetterna och vissa bågar har därigenom fått en spetsbågig form. De tre inledande arkadöppningar­ na i trave 3 är likformiga, därpå följer 7 bågar med mer Fig 161. Norra sidoskeppets blindarkad mot väster. Foto Fig 163. Detalj av norra sidoskeppets gotiska blindarkad. SvK 1977. Foto SvK 1977. Blind arcade of the north aisle , Jooking west. Detail of the Gothic blind area de of the n ort h aisle. 140 BYGGNADSBESKRIVNING eller mindre spetsig form. Man lägger också märke till att basernas växling i detta parti inte är regelbunden . I allmänhet hör en slät bas samman med ett slätt kapitäl men i denna del av arkaden är de släta skråkantbaserna i flertal. Arkadens orgelbundenhet tyder på att man här haft en öppning för transport av material och rivnings­ massor under långhusbyggets tidiga del (jfr nedan Cnattingius) och att man vid igenmurningen funnit det angeläget att placera stöden något tätare . Att inte arka­ den förts ända fram till murhörnet A 7 beror på den murskarv som finns här mellan det äldre tvärhuset och långhuset och att man därför inte velat försvaga detta parti (se ovan Murverksbeskrivning). Risken för att försvaga muren alltför mycket bör också vara den huvudsakliga anledningen till att den södra arkadens djup endast är något mer än hälften av den norra arkadens och att sockeln gjorts högre (pi 15 , 18). Kolonnetterna är enkla, regelbundet placerade och bågarna har endast ett rätvinkligt språng (fig 162). Arkadräckan bryts av sydportalen och innehåller totalt 19 bågställningar. Den urspr).!ngliga portalen har inte varit lika bred som den nuvarande varför ytterligare en bågställning funnits i den östra delen. Kolonnetternas baser är runda och endast profilerade genom en vulst medan kapitälen är fyrsidiga. I den östra delen av arkaden förekommer fyra kapitäl med slätt mittparti , övriga är diamanterade frånsett blindarkadens västli­ gaste kapitäl , som har hårt stiliserade bladstänglar med diamantsnitt (fig 169). Utformningen av kapitäl och baser utgör en förenkling av den norra arkadens form­ språk. Även följelisten har fått en något annorlunda utformning genom att virvelrosetterna omväxlar med släta knoppar. Likartade kapitäl med diamanterat mitt­ band ses också på pelarna B 7-C 7 (p l 37, 38). Blindarkaderna visar stilmässigt många berörings­ punkter med tvärhusets fönsteromfattningar och där­ med >>Early English ». Ett sådant typiskt engelskt drag är följelisten med knoppar. 19 Tidsmässigt tillhör arka­ derna den första etappen av långhuset, vilken inleds ca 1250. Konstruktionen av den norra sidans blindarkad tyder som nämnts på att denna fullbordats först och att en förenkling skett beträffande den södra av byggnads­ tekniska skäl. Att man även förenklat i fråga om de­ taljutformningen tyder dessutom på att man av ekono­ miska skäl var angelägen om att arbetet skulle gå snab­ bare (se nedan Byggnadshistoria). Gotiska blindarkaden Den gotiska blindarkaden i trave l och 2 innehåller en mycket omfattande och varierad ornamental och fi­ gural utsmyckning. Liksom beträffande den romanska N1 N2 N3 Fig 164. Norra blindarkadens gotiska kapitäl. Teckning av S Ljungstedt 1986. Numreringen utgår från väster. Skala l : 10. Gothic capita/s of the north blind arcade. Drawing by S Ljungstedt 1986. Numbered from west to east. blindarkaden finns vissa olikheter mellan den norra och den södra sidans utformning (pl 15-16, 18-20). På den norra sidan har man i trave 2 låtit arkaden få samma djup som i den romanska delen och kolonnet­ terna är här kopplade (fig 163 , pl 18, 20). I den första traven har man däremot inskränkt arkaddjupet betyd­ ligt och kolonnetterna är enkla. Trave l tycks ur­ sprungligen ha planerats för torn och man var därför angelägen om att inte försvaga muren (se nedan Bygg­ nadshistoria). På den södra sidan var djupet reducerat STENSKULPTUR 141 N4 NS N5 N6 N9 redan i den romanska arkaden och man behöll här samma djup (fig 169, pi 18). Kolonnetterna bär spet­ siga, profilerade bågar som markeras av en följelist. I bågfältet har inlagts ett spetstrifolium med varierande svickel- och näsprydnader. Spetstrifolierna, som är huggna i två halvor och vilar på små anfanger på kolonnetternas kapitäl, är lagda stumt mot bågfältets muryta (fig 168, 177). Bågarnas huggytor visar spår av fintandade järn. Tillhörande figurer på näsor och i svicklar har däremot spår av skärande verktyg (se fig 198-199). På kolonnetterna har polering använts . I den följande beskrivningen har kapitäl och bågställ­ ningar getts en löpande numrering med början från väster i trave l. Beteckningen N och S anger norra respektive södra arkaden. Den norra väggen har elva bågställningar plus en N11 N12 halv längst i väster (pi 16, 20). De tolv kolonnetterna har runda, profilerade baser på släta, fyrsidiga plintar (fig 163). Kapitälen , som har rak , kraftigt profilerad abakus, uppvisar olika varianter av bladornamentik. Bladen är nästan genomgående placerade i två rader med ett markerat mittornament på vardera kapitäl­ sidan i den nedre raden och stora hörnornament i den övre (fig 164). Kapitäl nr N l: Bladstänglar med utvikta, mjukt fli­ kiga blad. Abakus skadad i östra hörnet.- N2: Variant av N l. Stänglarna kraftigare markering. Framsidans mittblad skadat. Jfr S l. -N3: Naturalistiskt återgivna blad av murgröna. Mittornamentet något skadat. Mel­ lan hörnbladen ses bärklasar.- N4: Kraftigt utåt och uppåt vikta, storflikiga blad. - N5: Stiliserad variant av N l och N2.- N6 (fig 165): Naturalistiskt återgivna 142 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 165. Kapitäl nr N 6. Foto Sv K 1986. Capita/ no N6. Fig 166. Kapitäl nr N 10. Foto SvK 1979. Capita/ no N JO. flikiga blad av varierande slag. Stänglarna delvis om­ formade till kvistar. Mittornamentet i form av en liten eklövskvist med ollon. - N 7: Mångflikiga, utvikta, krusade blad på tunna stänglar. - N 8: Variant av N 7 men tätare nedre bladkrans. - N9: Utåtvikta, stilisera­ de, flikiga blad på tunna stänglar. Variant av N 7 och N8. Jfr S5.- N JO (fig 166): Stort tredelat mittorna­ ment och kraftiga hörnblad. Bladen mångflikiga, kru­ sade. Skador på abakus och ring. - N il (fig 168): Stiliserade, krusade hörnblad . Kraftigt markerade stänglar. Inget mittornament Bladformen variant av N l, N 2, N 5 och N 9. - N 12 (fig 167): Naturalistiskt formade akantusliknande blad utgående från kapitälets hörn. I mittpartiet möts två starkt plastiska, krusade bladflikar. Den södra väggen har nio bågställningar samt en halv längst i väster (pi 15, 19). Det mindre antalet jämfört med den norra väggens beror dels på den por­ tal till trapphuset, som upptar utrymme motsvarande en bågställning, och dels på att trave l här är smalare och att bredden i trave 3 normaliserats Ufr Murverksbeskrivning). De i arkaden ingående nio ko­ lonnetterna har runda, profilerade baser och fyrsidiga plintar av samma typ som på den norra sidan. I trave 2 pryds hörnen av små bladornament av varierande form (fig 169, 202, 204). Flera av dessa ornament är dock skadade. Kapitälens dekor är uppbyggd på samma sätt Fig 167. Kapitäl nr N 12. Foto Sv K 1979. Capita/ no N 12. STENSKULPTUR 143 Fig 168. Kapitäl nr N Il. Foto SvK 1979. Capita/ no N Il. Fig 169. Detalj av södra sidoskeppets gotiska blindarkad. Foto SvK 1977. Det a i/ of the Gothic blind are ade of the south aisle. 144 BYGGNADSBESKRIVNING { - ----~-~~-- -- -T) 1F ---- 1 i-= =--- . S4 S7S1 S2 S5 S8 S3 S6 S9 Fig 170. Södra blindarkadens gotiska kapitäl. Teckning av S Ljungstedt 1986. Numreringen utgår från väster. Skala l : 10. Gothic capita/s of the south blind arcade. Drawing by S Ljungstedt 1986. Numbered from west to east. som på den norra sidan men andra varianter och typer förekommer (tig 170). Kapitäl nr S l: Bladstänglar med utvikta, mjukt fli­ kiga blad. Variant av N l och N 2.- S2: Variant av S l . Spetsflikigare blad och kraftigare markering av stäng­ larna.- S 3: Bladstänglar med släta, hårt rullade , giffel­ liknande bladspetsar. Ytterligare tre kapitäl av samma typ förekommer, nämligen S4, S7 (tig 173) och S9.­ S 4: Samma som S 3. - S5: Utvikta, stiliserade, flikiga blad på tunna stänglar. Samma som N 9 (tig 164). - S 6: Variant av S5. Mittbladen dock småflikiga (tig 172).­ S7 (tig 173): Samma som S3, S4 och S9. - S8: Småkrusiga, mjukt flikiga blad av delvis naturalistisk karaktär. Mittornamentet av liknande uppbyggnad som N 10.- S 9: Samma som S 3, S 4 och S 7 (tig 173). Av sammanställningen över kolonnetternas kapitäl (se tig 164 och 170) framgår att vissa olikheter i fråga om ornamentiken förekommer på den norra och den södra sidan. På den norra sidan är dekoren rikare varierad och här ingår även tre kapitäl med naturalis­ tiskt utformad bladdekor (N 3, N 6, N 12). På den södra sidan har endast ett kapitäl en delvis naturalistisk blad­ dekor, nämligen S8. Kapitälen är på denna sida ge­ nomgående kraftigare stiliserade och mindre varie­ rade. A v de återstående åtta kapitälen är fyra stycken hårt stiliserade »giffelkapitäl» (S3, S4, S7, S9) medan STENSKULPTUR 145 de övriga fyra utgörs av varianter på framför allt kapi­ tälet N 9. Kapitälen tillhör samma period men är för­ modligen huggna av olika stenhuggare med olika speci­ aliteter. Den rika variationen i fråga om kapitälens bladdekor liksom blandningen av naturalistiska och starkt stiliserade former har sin motsvarighet i pelarka­ pitälen i denna del av långhuset (se nedan, jfr fig 258-269). Dekoren i blindarkadens spetstrifolier är unik för vaije båghalva. Detta innebär att det förekommer inte mindre än 42 olika varianter. I trave l är utsmyckning­ en av enklare typ än i trave 2 när det gäller de stora näsprydnaderna. I den första traven , där sidoskeppen skulle utgöra en öppen bottenvåning i tornen , har man nöjt sig med bladornament medan man i den andra traven arbetat med människofigurer eller huvuden i friskulptur (se pi 15, 16). Huvudena är utförda i knappt naturlig storlek och är ca 15-20 cm höga. Bågfälten är på den norra sidan JO cm smalare än på den södra sidan - spännvidden är 105 cm respektive 115 cm ­ vilket gör att näsprydnaderna på den norra sidan näs­ tan möts i mitten (pi 18-19). Bågställning nr N l : Halv båge . Treflikigt liljeorna­ ment. I svickeln två blad. -N2: T v (fig 174). Tredelat, stiliserat bladornament. I svickeln fabeldjur. Rävlik­ nande huvud med dubbla, utdragna kroppar. -T h (fig 175). Tredelat, stiliserat bladornament. I svickeln en Fig 171. Kapitäl nr S5. Foto SvK 1979. Capita/ no S5 . Fig 172. Kapitäl nr S6. Foto SvK 1979. Capita/ no S6. Fig 173. Kapitäl nr S7. Foto A Gustafsson, Studio östgöta­ bild 1975. ÖLM. Capita/ no S 7. 10-825747 Linköping 146 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 174. Detalj av norra blindarkaden, bågställning nr N 2. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detail of n ort h blind arcade, no N 2. bladmaskaron i form av ett realistiskt utformat pojk­ huvud från vars mun utgår två flikiga blad. - N 3 (fig 176): Tv. Tredelat, stiliserat bladornament. Nygjort i cement vid 1800-talets restaurering. I svickeln en fembladig ros.- T h. Tredelat bladornament av flikiga , akantusliknande blad. I svickeln ett fabeldjur med lång svans. Huvudet har gapande mun och långt, uppståen­ de öra. - N 4 (tig 177): T v. Tredelat, stiliserat blad­ ornament. I svickeln fabeldjur. Lejonliknande huvud med man, ben med klövar, lång svans. - T h. Tredelat, stiliserat biadornamen t. I svickeln fembladig ros.- N 5 (fig 178): Tredelade, stiliserade bladornament av något olika utformning. I svicklarna eklöv med ekollon.- N 6 (fig 179): Bågställningen delas av väggpelaren A 2 och vänstra delen tillhör trave l, högra trave 2. - T v (fig 180). Sovande man med höger hand under huvudet. Näsan nu avslagen. Lutad mot en klippliknande forma­ tion. Enkel dräkt med hätta. Figuren hör motivmässigt samman med den högra gestalten i nästa bågställning, en vaktande man (fig 182, 184). I svickeln en fembladig ros.- T h (fig 181). Stiliserat blad. I svickeln ett huvud, troligen ett kvinnohuvud, med dok.- N7 (fig 182): Två ynglingar som brottas. Huvudena är detaljrikt utarbe­ tade (fig 183). Båda har omsorgsfullt friserat hår med bakåtkammat hjässhår och rakt sidohår med utåtrulla­ de toppar. I svickeln en dubbelt fembladig ros. - Th (fig 184). Man med lans (stav?) i höger hand. I den vänstra sexsidigt, sköldliknande föremål. Enkel dräkt Fig 175. Detalj av bågställning nr N2. Foto A Gustafsson , Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Det a il of arcpde no N 2. med hätta. Hör motivmässigt ihop med den sovande mannen i föregående bågställning (fig 180) och figurer­ na har sannolikt varit tänkta som pendanger. I svickeln dubbelt fembladig ros. - N8 (fig 185): Tv. Sittande gubbe med långt skägg. Ögonen blundar eller är ihop­ knipta. Munnen öppen så att tänderna syns. Endast iförd hätta (fig 186). Näsan skadad. I svickeln en stor fågel med lång näbb.- Th. Sittande gumma (fig 187). Endast iförd dok och halslin samt skor. Höger hand tryckt mot magen, vänster hand fattar om vänster smalben. I svickeln huvudet av en soldat i brynjehuva. - Paret tycks vara s k schieurer, dvs personer som uträttar sina naturbehov (jfr nedan). - N9 (fig 188): Tv. Knippe av eklöv. I svickeln en drakfågel med människafötter och lång bakkropp (fig 189). - Th. Bladknippe. I svickeln fabeldjur. Grisliknande kropp med yvig svans (fig 190). Fiskhuvud med gälar, haktofs och långt öra. - N JO (fig 191): Tv. Kvinnohuvud i dok och halslin (fig 192). Fint utarbetat ansikte. Näsan nu skadad liksom doket. I svickeln dubbelt fembladig ros. - Th. Manshuvud (fig 193). Långt, vågigt hår, pann- Fig 177. Detalj av bågställning nr N 4. Foto Sv K 1979. Detail ofarcade no N4. Fig 178. Detalj av bågställning nr N 5. Foto Sv K 1979. Det a il of area de no N 5. STENSKULPTUR 147 Fig 176. Bågställning nr N 3. Foto Sv K 1979. A reade no N 3. 148 BYGGNADSBESKRlVNlNG Fig 179. Bågställning nr N6 med väggpelaren A2. Foto Fig 181. Detalj av bågställning nr N 6. Foto A Gustafsson, A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Arcade no N 6 with wall pillar A 2. Detail of arcade no N6. Fig 182. Detalj av bågställning nr N7. Foto SvK 1986. Det a il of arcade no N 7. Fig 180. Detalj av bågställning nr N 6. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detail of arcade no N6. STENSKULPTUR 149 Fig 183. Detalj av bågställning nr N7. Foto SvK 1986. Detai/ of arcade no N7. 150 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 184. Detalj av bågställning nr N7. Foto SvK 1986. Detail ofarcade no N 7. Fig 185-187. Detaljer av bågställning nr N 8. Foto A Gustafs­ son, Studio östgöta-bild 1975 . ÖLM. Detai/s of areade no N 8. STENSKULPTUR 151 Fig 188. Bågställning nr N 9. Foto SvK 1979. Arcade no N9. 152 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 189. Detalj av bågställning nr N 9. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detai/ ofarcade no N9. Fig 190. Detalj av bågställning nr N 9. Foto A Gustafsson , Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detail ofarcade no N9. Fig 191. Detalj av bågställning nr N 10. Foto SvK 1979. Detail ofarcade no N JO. lockar, friserat skägg och mustasch. Näsan nu skadad. I svickeln dubbbett fembladig ros. - N Il. (fig 194): Tv. Bladknippe. I svickeln tvåbent drake med mans­ huvud ifört lång toppig hätta (fig 195).- T h (fig 196). Bladknippe. I svickeln tvåbent drake med kvinna­ huvud i dok och halslin. -N12 (fig 197): Tv. Mans­ huvud. Soldat i ringbrynja. Huvan mycket detaljerat utformad med beslag och spänne (fig 198). I svickeln manshuvud. Långt, utåtrullat hår, pannvalk, rundat toppig hatt , troligen en murarmössa (se not 21).- T h. Kvinnohuvud (fig 199). Runt fylligt ansikte. Håret i modefrisyr, uppfäst och instoppat i ett hårnät. En slöja är draperad i rika veck runt huvudet och faller löst vid ena sidan. I svickeln en drake med dubbel kropp . Bågställning nr S l (pi 15): Halv båge. Treflikigt liljeornament. I svickeln fembladig ros.- 52: Omfatt­ ning till trapptornets dörr. - S 3 (fig 200): T v. Tredelat bladornament. I svickeln fembladig ros . - Th. Blad­ knippe av eklöv. I svickeln två eklöv med ekollon. ­ 54 (fig 201): Tredelade, liljeliknande ornament av nå­ got olika utformning. I svicklarna fembladig ros. - S 5 (fig 202): Bågställningen delas av väggpelaren D 2. T v. Drake som biter sig själv i svansen (fig 203). I svickeln fembladig ros.- T h. Rikt utformat bladknippe. I svic­ keln fembladig ros. - S 6 (fig 204): T v. Sittande gestalt. Överkropp och huvud avslagna (fig 205) . Stort spänne håller samman manteln. Vänster hand vilar på vänster knä, den högra handen håller en flik av manteln. I svickeln bladmaskaron. Ansiktet skadat. -Th. Sittan­ de gestalt (fig 206). Huvudet och axelpartiet avslaget. STENSKULPTUR 153 Fig 192-193. Detaljer av bågställning nr N 10. Foto Sv K 1986. Delails of arcade no N JO. Rikt draperad dräkt med manteln lagd över skuldrorna och uppdragen och fasthållen i flikar vid handlederna. Vänster hand håller ett språkband. I höger hand ett bokliknande föremål. I svickeln en framställning av Törnutdragaren, en yngling som tar ut en tagg ur foten . - S 7 (fig 207): T v. K vinnohuvud. Väl utarbetat ansikte (fig 208). Näsan nu skadad. Doket sammanfört under haka och hals. I svickeln kvinnoansikte med löst fal­ lande dok.- T h. Manshuvud (fig 209). Munnen öppen som i ett skrik. Näsan avslagen. Huvudbonad i form av en tätt åtslutande mössa samt hätta. I svickeln ett mansansikte med kraftigt markerade drag. Även här samma dubbla huvudbonad.- S8 (fig 212): Tv. Blad­ ornament. I svickeln ett tvådelat flikigt och krusigt bladornament. -Th. Bladknippe av något annorlunda 154 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 194-196. Detaljer av bågställning nr N Il. Foto SvK Fig 197-199. Detaljer av bågställning nr N 12. Foto SvK 1979. 1986. Delails of are ade no N Il. Delails ofarcade no N 12. STENSKULPTUR 155 156 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 200. Bågställning nr S 3. Foto Sv K 1979. Det a i/ of a reade no S 3. typ. I svickeln ett bladornament. Variant av det vänst­ ra.- S9 (fig 213): Tv. Manshuvud (fig 214). Kalottlik­ nande huvudbonad. Fint utarbetat ansikte med marke­ rade drag. Näsan nu avslagen. Långt, friserat hår med två pannlockar, friserat skägg och mustasch. Påminner om mannen i den norra sidans bågställning nr N 10 (fig 193). I svickeln en hare eller kanin. - T h (fig 215). Krönt kvinnohuvud. Fylligt, väl karakteriserat ansik­ te. Näsan nu avslagen. Håret uppsatt i modefrisyr (jfr norra sidans kvinnohuvud fig 199). Slöjan är draperad runt huvudet och faller löst vid höger sida. Kronan har låga, tredelade bladspetsar. I svickeln ett hermelinslik­ nande djur. - S JO (fig 220): T v. Bladornament med krusade flikar. I svickeln välsignande hand enligt bene­ dietio latina (fig 217).- T h. Bladornament. I svickeln hand svängande ett rökelsekar (fig 218). - S Il (fig 219): Tv. Kvinnohuvud (fig 216). Ansiktet fint utar­ betat. Näsan endast lätt skadad. Iförd dok och halslin . Håret synligt vid tinningarna . I svickeln tvåbent drake som visar tänderna. - Th. Manshuvud (fig 221). Väl utarbetat , slätrakat ansikte. Näsan nu avslagen. Huvan Fig 20 1. Bågställning nr S4. Foto SvK 1979. Arcade no S 4. tillbakaskjuten så att håret syns. Det halvlånga håret har kraftigt utåtrullade toppar och pannhåret är uppåt­ rullat i en valk. I svickeln bevingad , tvåbent drake med grisliknande huvud med huggtänder. Även följelisten är på den södra sidan i trave 2 på tre ställen prydd med skulpterade detaljer (pi 15). Mellan bågställningarna nr S 6 och S 7 ses ett litet k vinno­ huvud i dok och hätta (fig 211). Därpå följer mellan bågställningarna nr S 7 och S 8 ytterligare ett k vinno­ huvud men med håret synligt vid tinningarna och en slöja över hjässan (fig 210). I den följande skärnings­ punkten mellan bågställningarna nr S 8 och S 9 (fig 212) ses en örn. Även de övriga skärningspunkterna på följelisten i denna trave tycks ha haft motsvarande skulpturer (fig 219). Några färgspår har inte kunnat iakttagas på skulptu­ rerna. Ögonens pupiller är inte markerade i stenen och dessa kan, liksom eventuellt ögonbryn och mun, ha varit markerade med färg. Svaga spår av en sådan ögonmarkering tycks förekomma på kvinnahuvudet i fig 215. Beträffande huvudena kan man konstatera att STENSKULPTUR 157 Fig 202. Bågställning nr S 5 med vägg­ pelare 02. Foto SvK 1979. Arcade no S5 with wall pillar D2. Fig 203. Detalj av bågställning nr S 5. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detail ofarcade no S 5 . ansiktena är repade och näsorna oftast avslagna. skulpturerna är för övrigt inte repade och det tycks som om denna åverkan skett medvetet. 20 Blindarkadens utformning och även utsmyckning är tydligt influerad av engelsk katedralarkitektur och ka­ tedralskulptur. Någon direkt motsvarighet till de infäll­ da trifoliebågarna och deras svickelornament och stora näsprydnader i form av bladknippen, människafigurer och människahuvuden finns dock inte. De talrikt före­ kommande huvudena i den engelska katedralskulptu­ ren är framför allt placerade i följelisternas skärnings­ punkter och på arkivaltens nedre spets eller som kon­ soler (fig 431-432, jfr Cnattingius). Ett stort antal hu­ vuden och maskaraner enligt engelskt mönster finns också i domkyrkan i Trondheim Gfr nedan, Cnattingi­ 158 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 204. Bågställning nr S6. Foto SvK 1979. Fig 207. Detalj av bågställning nr S 7. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Arcade no S 6. Detail ofarea de no S 7. Fig 205-206. Detaljer av bågställning nr S 6. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975 . ÖLM. Details of arcade no S6. STENSKULPTUR 159 Fig 208-209. Detaljer av bågställning nr S7. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detai/s of a reade no S 7. Fig 210. Kvinnohuvud på följelisten mellan bågställningarna Fig 211. Huvud på följelisten mellan bågställning nr S 6 och nr S 8 och nr S 9. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild nr S 7. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. 1975. ÖLM. Jfr fig 204. Female head on moulding between areades S8 and S9. Head on moulding between areades S 6 and S 7. Cf Fig 204. 160 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 212. Bågställning nr S 8. Foto SvK 1979. A reade no S 8. us). Dessa engelska och norska huvuden är normalt placerade så att de kan betraktas rent frontalt. Ut­ gångspunkten för de stenhuggare som utfört huvudena i Linköping har också varit frontala huvuden. Som näsprydnader kan huvudena dock endast betraktas i profil eller halvprofil eftersom arkaden är sluten. På norra sidan, där arkaden är något djupare - trepassbå­ gens djup är här 19 cm mot 14 cm på den södra sidan­ har figurgrupperna och huvudena dock kunnat vridas något utåt och de är därigenom bättre tillgängliga för betraktaren (jfr fig 197 o 207). Figurernas placering i ögonhöjd och deras slutna, parvisa funktion har gjort att de fått en mer uttalad symbolisk laddning än de nämnda, fritt utskjutande katedralhuvudena och likaså förstärks symbolkaraktä­ ren genom sammankopplingen med svicklarnas orna­ ment, ansikten och fabeldjur. Olika tolkningsförsök har också gjorts (se nedan Cnattingius). Vanligtvis in­ går i bildmotiven i kyrkornas västparti kampen mellan ont och gott, mellan dygder och laster. Det didaktiska innehållet skall vara att varna betraktaren för synden och de onda makterna och visa på den rätta vägen till frälsning. Det bör därför finnas ett sådant teolo­ giskt program för arkadskulpturen även om vi idag har svårt att tolka vaJje moment. Grundtemat tycks vara att åskådliggöra den pågående kampen mellan ont och gott genom sammanställningar av motsatspar. Med ut­ gångspunkt från detta tema är följande tolkningar möj­ liga: På den norra sidan inleds figurmotiven med en sovande man (N 6, fig 180). Vid hans sida ses den fembladiga rosen, som ofta förekommer som svickel­ motiv och som kan ses som en Kristussymbol. Samma rosor pryder också sarkofagen i sydportalens uppståndelsescen (fig 144). Hans pendang bör vara den vakande, beväpnade mannen i nästa bågställning (N 7, fig 184), som en uppmaning åt den kristne att stän­ digt vara beredd mot djävulens onda anslag med tanke på den kommande domen på den yttersta dagen. De båda brottande ynglingarna i samma bågställning (fig 182-183) kan traditionellt tolkas som en symbol för discordia, tvedräkten , genom vilken människans vilja till makt och ägande leder henne in på farliga vägar. Även i denna bågställnings svicklar ses rosen som ornament. I den högra delen av den föregående båg­ ställningen förekommer däremot ett kvinnohuvud (fig 181), vars direkta innebörd är osäker. I övriga scener förekommer sedan genomgående både man och kvin­ na. Det första paret uppträder i bågställning nr N 8 och förefaller som nämnts vara schieurer (fig 185-187). Mannen kan dock tänkas illustrera lasten stultitia, dår­ skap, som kan symboliseras av en halvnaken man, medan kvinnan kan tänkas illustrera en annan last, nämligen gula, omåttlighet och frosseri, som symboli­ seras av en kvinna som kräks. Blindarkadens kvinnofi­ gur trycker handen mot magen, munnen är öppen och ansiktsuttrycket lidande. Mannen och kvinnan har kombinerats med olika svickelmotiv. På mannens sida ses en fågel , som, trots att utrymmet endast tillåtit korta ben, med tanke på stjärt och näbb skulle kunna tolkas som en trana och då vara symbol för vaksamhet och rättrådighet. Från kvinnans svickelfält blickar en allvarlig man i brynjehuva, en riddare eller soldat, som då likaså borde vara en positiv motsats. I nästa bågställning (N 9) ses endast svickelfigurer, här i form av en drakfågel och ytterligare ett fabeldjur (fig 188-190), dvs onda, hotande väsen. Så följer i N JO en kvinna och en man, som betraktar varandra (fig 191-193). Kvinnan bär den gifta kvinnans dok och halslin. Båda ansiktena präglas av förfinade, >>ädla» drag och i svicklarna ses rosen. Scenen kan tänkas vara en symbol för det av Gud stiftade äktenskapet. I nästa bågställning (N l l) lurar djävulen i form av två drakar med mans- respektive kvinnohuvud (fig 194-196). Den kvinnliga draken bär den gifta kvinnans huvudbonad och drakparet blir en negativ motsvarig­ het till det ideala paret i föregående bågställning. Även i den sista bågställningen (N 12) finns djävulen med (fig 197- 199). Här ses en riddare i brynjehuva betrakta en elegant, ung kvinna i modefrisyr och med 11 -825747 Linköping STENSKULPTUR 161 Fig 213. Detalj av bågställning nr S 9. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detail ofarcade no 59. slöjan löst draperad runt huvudet. Bakom kvinnan ses en drake med dubbla kroppar, bakom riddaren ett allvarligt mansansikte (se not 21). Det är möjligt att kvinnan kan ses som en lockande luxuria, dvs som en symbol för okyskhet och vällust. Den södra sidans skulpturer inleds med en drake, som biter sig själv i svansen (S5, fig 203). Som motvikt ses i svickelfältet den fembladiga rosen. Den följande bågställningen (S 6) innehåller en nu delvis skadad motivsammanställning. Näsprydnaderna har utgjorts av två sittande personer (fig 204-206) , sannolikt två heliga personer eftersom den högra håller ett språk­ band i ena handen och en bok i den andra. Den vänstra gestalten med stort mantelspänne kan ha varit en kvin­ na, den högra gestaltens dräkt har däremot en typisk manlig urringning. Dessa personer har som motsatspar på vänstra sidan en bladmaskaron och på högra sidan en framställning av Spinario, dvs törnutdragaren, som kan symbolisera avgudadyrkan och liderlighet. Inne­ börden i bågställningens skulpturer kan därmed tolkas som tron bekämpande avgudadyrkan och kätteri. Innebörden i nästa bågställnings figurer är däremot mera oklar (S 7, fig 207-209). De utgörs av en kvinna och en man i dubbla upplagor. Kvinnohuvudet har doket svept runt hakan och halsen och det syns inte om det också ingår ett halslin. Svickelfältets kvinno­ ansikte tycks vara en ung flickas och hennes dok faller 162 BYGGNADSBESKRIVNING löst. Det motstående mansansiktet är ungt och skägg­ löst och munnen är öppen till ett skrik av otålighet och vrede. Svickelns mansansikte tillhör en äldre, allvarlig man. Eventuellt kan motsatserna här vara vrede, ira, och patientia, tålamod, i kombination med mildhet och hårdhjärtenhet. I bågställning S 9 (fig 213-215) förekommer den enda krönta personen bland blindarkadernas figurer. Här ses ett påfallande realistiskt skildrat kvinnoansikte till­ hörande en furstlig person i elegant modefrisyr, slöja och låg krona, som bör vara en hertiginnekrona. Hen­ nes manlige pendang utgörs av en skäggig, välfriserad Fig 214. Detalj av nr S9. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detail of no S 9. men icke furstlig person. Kvinnohuvudets karaktär av porträtt och alliansen med en icke furstlig man har gjort att paret tolkats som en anspelning på historiska personer, i detta fall hertiginnan Ingeborg och hennes gunstling och sedermera make, Knut Porse , vilka om­ kring 1320 stod i händelsernas centrum.21 Om paret dessutom haft en tydbar moraliserande innebörd även som anonyma personer är ovisst. Även svickelfigurer­ nas betydelse är tvetydig. Det hermelinsliknande dju­ ret bakom kvinnan kan vara en anspelning på hennes börd men hermelinen eller vesslan kan också vara en symbol för Kristus som djävulens besegrare. Mannen Fig 215. Detalj av nr S9. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detail of no S9. har som svickelfigur en hare, som kan ses som symbol för okyskheten men haren kan också symbolisera den av djävulen jagade själen och också vara symbol för vaksamhet och evigt liv (se not 21). Den följande bågställningen (S 10) innehåller där­ emot i svickelfälten två mycket lätt tydbara symboler, nämligen en välsignande hand och en hand svängande ett rökelsekar (fig 217-218), som tecken för kyrkan som vägen till frälsning. I den sista bågställningen (S Il) återkommer de onda makterna i anslutning till ett elegant människopar (fig 219). Den vackra kvinnan (fig 216) bär dok och halslin, mannen (fig 221) har låtit STENSKULPTUR 163 sin huva glida bakåt och visar sitt välfriserade hår. I båda svicklarna lurar grinande drakar, kanske för att varna för superbia, högmodet, som är alla lasters mo­ der. Arkaderna är stilmässigt höggotiska och har en fast tidsmässig placering i det byggnadshistoriska skeen­ det. Den förlängning av långhuset, där blindarkaderna ingår, bör ha planerats 1308 och hann sannolikt på­ börjas innan byggnadsarbetena avstannade efter några år för att återupptas omkring 1320 (se Byggnadshisto­ ria). Att blindarkaderna redan från början varit avsed­ da för löst insatta prydnadsbågar framgår av kolonnett­ 164 BYGGNADSBESKRIVNING kapitälens små anfanger. De rikt skulpturprydda trifo­ liebågarna kan dock ha färdigställts och inpassats efter det att själva arkaden uppförts. Sannolikt var dock blindarkaderna fullbordade även i detta avseende i böljan av 1320-talet. Som nämnts är det engelska inflytandet på blindar- Fig 216. Avgjutning av kvinnahuvudet i bågställning nr S Il (fig 219). Foto ATA. Cast offemale head in arcade no S Il (Fig 219). Fig 217-218. Detaljer av bågställning nr S 10. Foto A Gustafs­ son, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detai/s ofarcade no S JO. kadernas utformning tydligt (jfr nedan Cnattingius) men arkaderna kan trots detta inte ses som direkta efterbildningar. Som ren efterbildning framstår endast den södra sidans följelist med figurer i skärningspunk­ terna (fig 210-212) medan som nämnts placeringen av näsprydnaderna inte har någon direkt motsvarighet. STENSKULPTUR 165 Fig 219. Bågställning nr S Il. Foto SvK 1979. Arcade no S 11 . Fig 220. Detalj av bågställning nr S 10. Foto A Gustafsson, Fig 221. Detalj av bågställning nr S Il. Foto A Gustafsson, Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Studio östgöta-bild 1975. ÖLM. Detail ofarcade no S JO. Detail ofarcade no S Il. 166 BYGGNADSBESKRIVNING Arkadernas kolonnettkapitäl har inte heller sina förebil­ der i engelsk gotik . Den mycket karakteristiska blad­ kompositionen med markerade kapitälhörn och ett mittblad växande upp direkt från kolonnettskaftets ring har som prototyp den klassiska franska gotikens kapitäl av den typ som triforiumkapitälen i St Denis utgör. Här finns också ursprunget till den södra sidans > giffelkapitäl»Y Troligen har detta kontinentala infly­ tande nått Linköping via Tyskland och det är också påfallande hur engelska och tyska stildrag förekommer sida vid sida även när det gäller pelarnas utformning och Fig 222. Östra kapellet. Detalj av väggfått D 17-D 18. Foto SvK 1980. East chapel. Detail of wall D 17-D18. ornamentik liksom beträffande den södra långhusporta­ len. För det engelska inflytandet, bl a när det gäller blind arkaderna, har domkyrkan i Trondheim föreslagits som en förmedlande länk (jfr nedan Cnattingius). Såväl figurstil som ornamentik är dock helt olika i de båda katedralerna och inga gemensamma stenhuggarmärken förekommer. Blindarkader förekommer som nämnts även i väster och utgörs av nischer med bågställningar (pi 17). De är till typen betydligt enklare och saknar såväl figural som ornamental utsmyckning. Östra kapellet I korets östra kapell (fig 19, p l 21) har väggarna i sin nedre del fått en panelliknande utformning med tunna, eleganta bågställningar. I bågställningarna ingår små, bladdekorerade kapitäl av olika slag (fig 222-224) me­ dan trepassbågarnas näsor pryds av bladknippen. Ka­ pitälen, som endast är ca 15 cm höga (pi 47), är nu svårt skadade och vittrade (fig 225-231). De bågarfor­ made kapitälen har nedtill en kraftigt utskjutande, pro­ filerad och upptill snedfasad ring samt sexsidig, profi­ lerad abakus. Bladen är samlade i en kransliknande formation. Väggfälten renoverades 1860-61 (se Bilaga 2). I väggfältet D 16-D17 är de fem kapitälen relativt välbevarade och tre är försedda med stenhuggarmär­ ken. Kapitäl nr l (fig 225) har en bladkrans av stilisera­ de eklöv och nedanför denna ekollon. Kapitälet är signerat av B 6. Nr 2 har tungliknande bladflikar utgå­ ende från tunna, avbrutna kvistar. Nr 3 (fig 226) har en kraftig bladkrans utgående från avbrutna kvistar. Detta kapitäl är signerat av B47. Nr 4 utgörs av en variant av eklövskapitälet nr l men är signerat av B 16. Nr 5 (fig 227) utgörs av en rikare variant av eklövskapitälet i fig 225. I väggfältet D 17-D 18 upptas mittpartiet av väggytan av en stor nisch och till höger därom ses en minnestav­ la (fig 222). Kolonnetter och kapitäl finns endast i hörnen, i övrigt bärs bågarna av konsoler. På det väst­ ra kapitälet utgår bladkransen från avbrutna kvistar, på det östra från stänglar. A 19 A D19 A18 D 18 5 2 Al? D 17 6 A16 Fig 223 . Plan över östra kapellets kapitäl. Plan showing the capita/s of east chapel. D16 STENSKULPTUR 167 Fig 224. Östra kapellet. Detalj av väggfältet D 18-D 19. Foto SvK 1980. East chapel. Detail of wall D 18-D 19. Nästa väggfält, D 18-D19, har enbart kapitäl med bladkransar utgående från något olika formade kvistar (fig 224). Kapitälen nr 3 och 4 är signerade av 'B47. Nr 3 överensstämmer med det beskrivna kapitälet i fig 226. På nr 4 är bladkransen något krusigare och kvis­ tarna har dragits ut diagonalt (fig 228). Kapitälen i väggfältet A 19-D19 bakom altaret är till största delen förstörda och inget stenhuggarmärke har påträffats på dessa. Även i väggfältet A18-A 19 är de fem kapitälen svårt skadade. Kapitäl nr 3, som är bäst bevarat (fig 229), är signerat av B 32. De krusade bla­ den utgår från korta skaft. 168 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 225. Östra kapellet, väggfält D 16-D 17. Kapitäl nr l, signerat av stenhuggaren B 6. Foto SvK 1986. East chapel, wall D 16-D 17. Capita/ no J, signed by rnason B6. Fig 226. Östra kapellet, väggfält D 16-D 17. Kapitäl nr 3, signerat av stenhuggaren B47. Foto SvK 1986. East chapel, wall D 16-D 17. Capita/ no 3 , signed by rnason B47. Fig 227. Östra kapellet, väggfält D 16-D 17. Kapitäl nr 5. Foto SvK 1986. East chapel, wall D/6-D/7. Capita/ no 5 . Fig 228. Östra kapellet , väggfält D 18-D 19. Kapitäl nr 4, signerat av stenhuggaren B47. Foto SvK 1986. East chapel, wall D 18-D 19. Capita/ no 4 , signed by rnason B47. STENSKULPTUR 169 Fig 229. Östra kapellet, väggfält A 18-A 19. Kapitäl nr 3, signerat av stenhuggaren B32. Foto SvK 1986. East chapel, wall A 18-A 19. Capita/ no 3, signed by rnason 832. Fig 230. Östra kapellet, väggfält A 17-A 18. Kapitäl nr 4. Foto SvK 1986. East chapel, wall A 17-A 18. Capita/ no 4. Fig 231. Östra kapellet, väggfält A 16--A 17. Kapitäl nr 5. Foto SvK 1986. East chapel, wall A 16-A 17. Capita/ no 5 . I väggfältet A 17-A 18 har B 32 signerat det mellersta kapitälet. Den nu förstörda bladkransen utgår här från tungliknande flikar. Även övriga kapitäl är mycket svårt skadade. Nr 4 (fig 230) har utgjort en grövre och enklare variant av B 32:s kapitäl i fig 229. På nr 5 (fig 231) ses druvklasar. I väggfältet A 16-A 17 har kapitäl nr l signerats av B 6. Det är dock till sin typ helt annorlunda än kapitälet i fig 225 och bladkransen utgår från kraftiga, snedställ­ da kvistar. Kapitälet är liksom övriga svårt skadat. På kapitäl nr 3 ses druvklasar Ufr fig 231). Kapellets väggar tillhör korets första byggnads­ period, som infaller ca 1408-1420, och kapitälen är de enda ornamentala detaljerna från denna period. Av de fyra nämnda stenhuggarna- B 6, B 16, B 32 och B 47 ­ har framför allt B 6 märkt ett stort antal stenar (se fig 98). I hans produktion ingår i övrigt såväl profilstenar som kvadrar, vilket också gäller de andra stenhuggarna (se Bilaga 1). När man granskar de enskilda kapitälen förefaller B 47 att ha varit den skickligaste och mest formsäkre av stenhuggarna i detta avseende. Genom minnestavlan vet vi att byggmästaren Gierlach kom från Köln och flertalet av stenhuggarna hämtades san­ nolikt från samma område (se ovan Stenhuggarmär­ ken). Minnestavlan (fig 222, 441) har runt kanten en in­ 170 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 232. Kapitäl 89, detalj av södra delen. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ B 9, detail of the south part. skrift med gotiska majuskler i upphöjd relief: >Magis­ ter Gierlac de Colonia fecit istam capellam> (=mäster Gierlac från Köln gjorde detta kapell). Mittpartiet upptas av en ristad bågställning krönt av fialer, krab­ bor och en stor korsblomma. Inom bågställningen ses t v S Petrus sittande på en bänk och med sitt attribut, den stora nyckeln i vänster hand. Framför honom knäböjer byggmästaren Gierlach med händerna höjda i orantgest. Dräktens detaljer är noga angivna. Han bär ett överplagg med vida ärmar, bälte med väska samt struthätta, som ej är uppdragen utan hänger ner på ryggen. Nedanför honom ligger hans yrkesattribut, ett stenhuggarverktyg, som ser ut som en kombinerad pik­ och flåhacka, samt en passare. I skyn ses en välsignan­ de Gudshand. Ovanför bågen står: >Orate p(ro) me>> (=bed för mig). Tavlan, som mäter 62X55 cm, är delvis svårt skadad i ytan. Framför allt gäller detta figurpartiet, där rist­ ningslinjerna är delvis uppfrätta. Hela ytan har dess­ utom en grå beläggning. Hur dessa skador uppkommit är ovisst. Möjligen kan stenen ha brandskadats och rengjorts oförsiktigt. I en del av ristningslinjerna finns en gråvit beläggning, som kan ha tillkommit vid den restaurering av minnestavlan som omtalas 1861 (se Bilaga 2).23 Gierlachs minnestavla har ursprungligen ej varit pla­ cerad på nuvarande plats. Huggtekniken visar att smy­ gens kanter nedtill och till vänster senare huggits ut i de medeltida kvadrarna medan man samtidigt satt in nyhuggen sten upptill och till höger. 24 Tavlan har troli­ gen från böljan varit placerad utvändigt på koret på samma sätt som biskopen Henrik Tidemanssons min­ nestavla (se ovan). Omflyttningen bör ha skett då man på 1790-talet renoverade korets fasader. Vid C G Bru­ nius besök 1849 (aa s 185) fanns tavlan på nuvarande plats. STENSKULPTUR 171 Fig 233. Kapitäl B 9, västra delen. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ 89, west part. Kapitäl, baser och konsoler De talrika pelar- och knektkapitälen uppvisar en mång­ fald ornamentformer. C G Brunius konstaterade vid sin beskrivning av byggnaden 1849 (aa s 209): »De byggnader äro få, som kunna i ornamenters mångfald täfla med Linköpings domkyrka, åtminstone finnes ingen sådan i Norden, sedan domkyrkan i Trondheim blifvit till största delen förstörd. Den, som önskar när­ mare kännedom om medeltidens ornamentik, kan i förstnämnda kathedral, om han icke är på förhand väl hemmastadd i detta studium, ha i veckor ja i månader full sysselsättning. » Ornamentiken hör samman med fyra olika, klart avgränsade byggnadsperioder och kommer därför att behandlas i kronologisk ordning. U n der de äldre perio­ derna förekommer endast enstaka inslag av figurala motiv. När det gäller det sengotiska koret är däremot människohuvuden och hela figurer ett mycket markant inslag. På dessa figurskulpturer återstår även rester av en ursprunglig polykromi (se nedan Polykrom sten­ skulptur). Färgrester finns även på pelarkapitälen B 9 och C 9 samt på valvribbor och slutstenar. I samband med den senaste stora restaureringen gjordes 1961-62 en mycket omfattande fotografisk do­ kumentation av stenskulpturen. Hela det rika fotoma­ terialet, av vilket i detta sammanhang endast de vikti­ gaste och för vmje pelare etc mest representativa de­ taljerna har kunnat publiceras, ingår i länsmuseets (ÖLM:s) arkiv. Tvärhuset I det ursprungliga tvärhuset har ingått traveerna 7, 8 och 9. Trave 9 är nu integrerad med koret. A9. Knektkapitäl, nu delvis skadat (pl25). I rankor­ namentiken ingår något otydliga, kopplade palmetter. Den profilerade basen är försedd med mittblad. B 9. Pelaren, som flankerar högkoret, har delvis för­ ändrats vid det nuvarande korets tillkomst (se Mur­ verksbeskrivning). I de partier, som ursprungligen in­ gått i högmurar, har kapitälbandet vid denna föränd­ ring kompletterats med en profilerad list (pi 41). Kapi­ tälbandet består av lO olika sektioner med delvis myc­ ket olikartad ornamentik. Kapitälen varierar även kva­ litetsmässigt, såväl konstnärligt som tekniskt. På södra delen av kapitälbandet ses längst mot öster (fig 232 t h) bladstängelornamentik med släta, utplatta­ de blad. Det följande knektkapitälet har breda, dia­ manterade stänglar, som förenas i ett stort, femflikigt blad. Kapitälet är påfallande enkelt och grovt utfor­ mat. Hörnkapitälet (fig 232 t v) pryds däremot av ett skickligt format fabeldjur, en harpya, med dubbel kropp. Det krönta kvinnohuvudet har långt hår som övergår i fågelkroppens fjäderskrud. Stjärten är utdra­ gen till två bladornament. På den sida som vetter mot knektkapitälet har dock ingen stjärt fått plats. Ovanför vingen ses ett tvådelat, flikigt bladornament. Ett blad ses även som hörnornament (fig 239). De övriga delarna av kapitälbandet uppvisar vari­ erad bladstängelornamentik (fig 233, 234). Stänglarna 172 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 234. Kapitäl B 9, nordvästra delen . Capita/ B9, north-west part. och bladen är ibland helt släta och utplattade. I kapitäl­ bandets sydvästra del (tig 233 t h) förekommer ett hörnkapitäl och ett knektkapitäl, där stänglarnas och bladens nerver fått en kraftig markering och bladen getts en mera plastisk utformning. På västra sidan av kapitälbandet återstår betydande Fig 235 . Kapitäl C 9, nordvästra delen. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ C9, north-west part. fårgrester. På bladen finns spår av guld, på stänglarna brunt (ursprungligen rött?) . Bottenfärgen har utgjorts av blått. C9. Pelaren är samtida med B9 och har genomgått samma förändringar (pl42). Ornamentiken är dock helt annorlunda och utgörs av en akantusranka av något Fig 236. Kapitäl C 9, de­ talj av västra delen. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ C9, det a i/ of west part. varierad och ibland osäker utformning (fig 236). På den västra halvkolonnens kapitäl harrankan på sidorna fått S-form och på det nordvästra hörnkapitälet har ran­ kans blad små närmast blomliknande frukter (fig 235). Samma ranka återfinns på kapitälbandets södra sida. Liksom på pelarkapitälet B 9 finns även på detta kapitäl färgspår. På de treflikiga bladen ses guldrester medan blått förekommer på stänglar och på kanterna av abakus. Färgen är lagd på vit grund. D9. Knektkapitäl , delvis skadat (pi 26). Mittpartiet utgörs av en örn , som med klorna griper om kapitälets ring (fig 237). Huvudet är nu borta liksom mittpartiet av ringen med fötterna. På vardera sidan om fågeln ses Fig 237. Kapitäl 09. Foto 1915. ATA. Capita/ D9. STENSKULPTUR 173 en akantusslinga av liknande typ som på C 9 (fig 235, 236). Basen har ett mittband med kraftigt diamantsnitt . Ytterligare ett örnkapitäl har funnits i domkyrkan. Det har vid okänd tidpunkt införlivats med samlingar­ na i bibliotekets kuriositetskabinett och tillhör stifts­ och landsbiblioteket. Kapitälet (fig 238, 239) är sönder­ slaget och av det i plan rektangulära kapitälet med diagonal orientering saknas närmare hälften av den vänstra delen. Sidorna mäter 34X4l cm, höjden är 30 cm. Materialet är gulgrå kalksten. Skulpturens yta är glättad. På kanterna runt om är behuggningen gjord med bredhacka. Utformningen är frånsett vissa avvi­ kelser i enstaka detaljer densamma som för knektkapi- Fig 238. Fragmentariskt ömkapitäl, nu i Stifts- och landsbib­ lioteket. Jfr tig 239. Foto efter RomdahL Fragment of eagle capita/. Cf Fig 239. 174 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 240. Pelare BB, arkadkapitäL Foto SvK 1986. Pillar B 8, arcade capita/. Fig 241. Kapitäl , sekundärt inkomponerat i dopfuntsfot. Nu förkommet. Foto ATA . Capita/, re-used in the base of the baptismalfont. Now lost . Fig 239. Teckningar av kapitälet i fig 238 samt harpyan på kapitälet B 9 i fig 232. Skala l: 10. S Ljungstedt 1987. Scale drawings of the capita/ in Fig 238 and the harpy ofcapita/ B 9 in Fig 232. tälet D9 och storleken densamma. En intressant detalj , som ej återfinns på D9, är det lilla manshuvud som placerats som >> ryggornament >>. Ansiktet är stiliserat och det mittbenade håret är markerat med parallella linjer. Kapitälet kan ha utgjort pendang till D 9 och varit placerat på knekten D 8, som tycks ha förändrats i samband med en senare omslagning av valvet (24). Det nuvarande kapitälet tycks vara ännu senare. Av foton att döma tillkommet först i samband med 1800-talets restaurering. I örnkapitälets fördjupningar finns spår av jord, vilket tyder på att det påträffats i samband med gravgrävning inne i kyrkan. 25 A8. Knektkapitäl (pi 25). Dekoren utgörs av fyra starkt stiliserade blad med diamanterade nerver. Mittbladen är motställda och har upprullad övre flik. Samma ornamentik ses också på pelarna B 8 och C 8 (fig 242, 243). Den profilerade basen är försedd med ett mittblad (pi 25). B8. Pelaren har genomgått förändringar i samband med travens anslutning till långhuset (se Murverks­ beskrivning). I de partier som ursprungligen ingått i högmurar har kapitälbandet kompletterats med en pro­ filerad list (pi 39, fig 242). Ornamentiken utgörs ge­ nomgående av hårt stiliserade blad med rullad övre flik, dvs av samma typ som på knektkapitälet A 8 (pi 25). Bladen är utformade i hög relief med diamanterade nerver. Nedre delen av pelaren har mot väster ingått i en arkad. Den här tillagda halvkolonnens kapitäl är orne­ rat med bladstänglar med diamanterad mittnerv (fig 240). I pelarens nordvästra hörn ses en knekt, som burit en valvribba i det ursprungligen låga sidoskeppet (pi 39). Kapitälet utgörs av ett osmyckat s k kalk block­ kapitäl. Motsvarande knekt och kapitäl har även beva­ rats på C 8 (pi 40). Ett löst, fragmentariskt kapitäl med bladstängelorna­ mentik fanns tidigare i domkyrkan men är nu förkom­ met. 26 Kapitälet, som hade fått sekundär användning som plint under dopfuntens fot (fig 241), omnämns i denna funktion av Brunius 1849 (aa s 232). Kapitälet STENSKULPTUR 175 Fig 242. Kapitäl B 8, nordöstra delen. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ 88, north-east part. Fig 243 . Kapitäl C 8, nordöstra delen . Foto 1915. ATA. Capita/ C 8, north-east part. 176 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 244. Kapitäl C8, detalj av östra de­ len . Foto 1915. ATA. Capita/ C8, detail of east part. var, som framgår av bilden, fyrsidigt och alltså avsett för en fristående kolonnett. Hörnornamenten utgjordes av femflikiga palmetter och de omgivande bladstäng­ larnas mittnerver markerades genom pärlband. Kapitä­ let kan ha tillhört en mittkolonnett i den ursprungliga, tvådelade bågöppningen mellan A 8-B 8 eller C 8-D 8 (pi 78B). C 8. Pelaren är samtida med B 8 och har genomgått motsvarande förändringar (pi 40). Kapitälbandets or­ namentik utgörs mot norr, dvs mot mittskeppet, av stiliserade bladornament av samma slag som på B 8 (fig 243). Mot öster är däremot ornamentiken av ett helt annat slag. Den utgörs här av en bladranka (fig 243 , 244), närmast en kombinerad akantus- och palmettran­ ka med diamanterade bladnerver. Rankan har något olika karaktär på de båda hörnkapitälen och även på halvkolonnens kapitäl. Så är det norra hörnkapitälets ranka (fig 243 t v) inte enhetlig till sin utformning och på det södra hörnkapitälet (fig 244 t v) förekommer borrade hål i några av bladen. D8. Knektkapitälet pryds av en krans av upprättstå­ ende, femflikiga palmetter (pi 26). Kapitälet tycks, av fotografier att döma, vara nyhugget vid 1800-talets restaurering. A 7. Konsolknekten är försedd med ett odekorerat profilkapitäl (pi 25). Konsolen pryds av lansettblad med diamanteract mittnerv. Denna utformning är ge­ mensam för långhusets samtliga motsvarande knekt­ konsoler. B 7-C7. Pelarna är förändrade i samband med tvär- husets anslutning tilllånghuset (pi 37-38, se Murverks­ beskrivning). De ursprungliga kapitälen pryds av ett diamanterat mittband och har samma utformning som kapitälen i den södra långhusväggens romanska blind­ arkad. Tvärhuset och dess pelare tillhör den äldsta bygg­ nadsperioden, dvs tidsperioden från ca 1230 och till 1250, och välvningen bör ha påbörjats omkring mitten av 1240-talet (se Byggnadshistoria). Utmärkande för tvärhusets kapitäl är mångfalden av helt olika orna­ mentformer och det är närmast förbryllande, att så totalt olika former förekommer på samma kapitälband som t ex på pelarna B 9 och C 8 (fig 232-234, 243-244). Enhetliga förlagor och direktiv har alltså inte funnits för arbetet med kapitälen. Man kan också konstatera att stenhuggarnas skicklighet varit mycket varierande. När det gäller kapitälen A 9, B 9, C 9 och D 9 har blad- och bladstängelornamentiken anknytning till ro­ mansk arkitektur i Rhenlandet och Westfalen. Motsva­ righeter finns även i Mariakyrkan i Visby, där orna­ mentiken i sin tur har samma västtyska ursprung. Den utplattade bladstängelornamentiken på pelaren B 9:s knekt mot norr (fig 234) återfinns i likartade former på pelarna i Mariakyrkans östra del , den akantusliknande rankan med sina frukter eller blommor på C 9 (fig 235) förekommer på kapitäl i västtornets empor och likarta­ de rankor ses också på kapitäl som ingått i ett lektori­ um. Även den typ av bladstängelornamentik, som ses på arkadkapitälet och det nu försvunna kolonnettkapi­ tälet (fig 240, 241), har motsvarigheter i portalkapitälen i Mariakyrkan. I Visby förekommer även örnkapitäl, dock av en något annorlunda typ. 27 Det varierade formförrådet i Linköping har sannolikt förmedlats såväl via stenhuggare från Mariakyrkan som direkt från det västtyska området. De tre figurala kapitälen , dvs de två örnkapitälen (fig 237-239) och harpyakapitä­ let (fig 232, 239) , bör vara utförda av samme stenhug­ gare. skulpturerna påminner till sin stil om arbeten av den gotländske stenmästaren med anonymnamnet Cal­ carius. Ä ven de spiralformade akantusrankarna an­ knyter till denna stenhuggarverkstads arbeten.28 När det gäller den eleganta bladstängelornamentik, som finns på nordvästra delen av B 9: s kapitälband , kan denna jämföras med t ex kapitälornamentik i kyrkan i Lippstadt (se vidare nedan Cnattingius). Den stiliserade och symmetriska bladdekor, som ses på kapitälen A 8, B 8 och C 8 (fig 242, 243), skiljer sig helt från den övriga bladornamentiken i tvärhuset ge­ nom sin mycket speciella utformning och direkta före­ bilder är svåra att peka på . Treflikiga blad med dia­ mantsnitt eller pärlband finns som inslag i romansk ornamentik i olika områden. Som kapitäldekor åter­ finns likartade blad på ett kapitäl i HerneJ Hampstead i England (fig 421) , där de placerats som mötande hörn­ ornament. Den mycket hårda stiliseringen i Linköping tyder på att ornamenten utformats under påverkan av Fig 246. Kapitäl B 6, västra delen. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ B6, west part. 12-825747 Linköping STENSKULPTUR 177 Fig 245. Kapitäl A6. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita / A6. det engelska inflytande, som såsom nämnts är tydligt när det gäller tvärhusfönstrens utformning (fig 154). Även valvribborna med kraftiga rundstavar och dia­ mantsnitt (fig 234, 243) har anknytning till »Early English>>. En efterbildning och förenkling av kapitäl­ bladen återfinns senare i Kurnia kyrka i Närke (fig 178 BYGGNADSBESKRIVNING 422). Det engelska inflytandet under slutet av den ak­ tuella byggnadsperioden behandlas vidare under rubri­ ken Byggnadshistoria. Långhusets första byggnadsperiod Till långhusets första byggnadsperiod hör också de rudimentära konsolknektar, som tillkom på västra si­ dan av pelarna B 7 och C 7 vid anslutningen mellan långhus och tvärhus (pl37, 38). Utformningen är något olika. På B 7 har konsolen släta lansettblad och en fyrsidig platta som mellanled till den mycket korta knekten. Kapitälet har hårt stiliserade, diamanterade bladstänglar utgående från en krans och spetsarna är tredelade och rullade. Den södra konsolknekten (C 7) är något längre och konsolens blad har diamanteract mittnerv. Kapitälets parvisa bladstänglar och rullade spetsar har en mjukare och rikare modellering och de tre treflikiga spetsarna har sammanförts till ett stort blad. A 6. Knektkapitäl (pi 29, fig 245). Det egentliga knektkapitälet, som bär gördelbågen, är till formen tredelat och sammankomponerat med två sidokonso­ ler, från vilka valvribbor och sköldbågar utgår (pi 16). Ornamentiken utgörs av refflade, diamanterade blad­ stänglar med rullade, utvikta bladspetsar. Profilerad abakus, i de rundade delarna med bägarformad kontur. B6-C6. Pelarna är runda med kapitälkrans (fig 246). Fig 247. Pelare C6, detalj av basen . Foto SvK 1982. Pillar C6, detail of the base. Fyra små konsoler är inkomponerade i kransen och motsvarar valvribborna (pi 34). Konsolerna har nedtill diamanterade lansettblad och kröns av ett bladstäng­ elornament med femflikigt, utvikt mittblad. Kapitäl­ kransen pryds av palmetter. Varannan utgörs av en Fig 248. Kapitäl A 5. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/A5. STENSKULPTUR 179 A5. Knektkapitäl (fig 248). Samma utformning som A 6 (fig 245). Bladstänglarna med rullade spetsar utgör en variant av dettas ornamentik. Ovanför kapitälet ses på den breda gördelbågens anfang små, rundat flikiga bladornament. Bladorna­ ment förekommer även i bågens åttonde skift (pi 29). Flera av ornamenten är nu skadade. Bladornamentik förekommer inte på de övriga gördelbågarna. B 5-C5. Åttkantiga pelare med kapitälkrans beståen­ de av uppstående , omväxlande tre- och femflikiga, Iiljeliknande respektive palmettliknande ornament (pi 34, fig 249, 250). De treflikiga ornamenten har en run­ del i vardera fliken. Nedanför ornamenten löper en bård av romber. Vissa flikar är skadade och nu model­ lerade i cement. Ornamenten är endast fristående i sin främre del (se fig 250 t h). D5. Knektkapitäl med sidakonsoler (pi 15). Upp­ byggt av profiler. Diamanterat mittband. Besläktat med blindarkadens kapitäl. A4. Knektkapitäl med sidakonsoler (fig 251). Sam­ ma typ som A 6 och A 5 (fig 245, 248). Ornamentiken utgörs liksom på dessa av bladstänglar med rullade spetsar. Den västra sköldbågen utgår från en kapitäl­ liknande konsol. Denna är sekundär och tillhör långhu­ sets andra byggnadsperiod. Det ursprungliga långhusets västvägg låg mitt för A3-D 3 (pi 78 C) och omfattade alltså traveerna 3-6. Fig 249. Pelare 85. Foto 1915. ATA. Pillar B5. Fig 250. Kapitäl 85, detalj . Foto 1915. ATA. Capita/ B5, detai/. femflikig, diamanteract palmett inskriven i ett mångud­ digt konturblad, varannan av en mångflikig palmett, där konturbladet dragits ut i mittpartiet och vikts ner över palmetten. Kapitälkransen på speciellt C 6 har varit skadad och vissa ornament och konsoldelar är nu modellerade i cement. Baserna har hörnblad, som består av diamanterade palmetter och inrullade, diamanterade bladspetsar (fig 247, pi 34). D6. Knektkapitäl (pi 15). Rundat kapitäl med i plan fyrkantiga sidokonsoler, nedtill avfasade och prydda med lansettblad. Kapitälet har parvisa bladstänglar med diamantsnitt och gemensamt, utvikt mittblad. 180 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 251. Kapitäl A4. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ A4. Fig 252. Kapitäl B4, nordöstra delen. Foto 1915. ATA. Capita/ B4, north-east part. Som stenhuggarmärkena visar tillhör emellertid även pelarna B 4 och C 4 det följande förlängningsskedeL Vid denna nya välvning av traveerna 3 och 4 tycks även konsolen vid A 4 och knektkapitälet och konso­ lerna vid D4 ha tillkommit. Långhuset påhöljades ca 1250 men var fullbordat först på 1290-talet (se Bygg­ nadshistoria). Mellan 1280 och 1291 (1296) infaller en intensivperiod, då den norra muren och samtliga föns­ teromfattningar fullbordas, pelarna slutförs och välv­ ningen sker. Ornamentiken under denna period präglas genomgående av en mycket kraftig stilisering och sym­ metrisk uppbyggnad och diamantering är ett markant inslag. En helt ny ornamentform i förhållande till tvär­ husets ornamentik är de bladstänglar som pryder knektkapitälen och som ger dem karaktär av s k knoppkapitäL Petarkapitälens ornamentik är däremot mycket särpräglad och det är svårt att avgöra om de engelska impulser, som präglat tvärhusets slutskede och därefter utformningen av långhusets blindarkader och fönsteromfattningar, även lever kvar i kapitäl­ ornamentiken eller om det här framför allt är fråga om tyskt inflytande (jfr nedan Cnattingius). De pregnanta palmetterna på B6 och C6 kan tex erinra om palmett­ ornamentik i katedralerna i Canterbury och Oxford. De märkliga kapitälen på B 5 och C 5, som liknar kro­ nor, kan likaså höra samman med en engelsk tradition utifrån den typ av ornamentik som ses på de betydligt STENSKULPTUR 181 äldre kapitälen i kyrkorna i King's Walden, St David's och Minster (fig 426 a-c). 29 De första stenhuggarmärkena uppträder som nämnts under denna period. På pelaren C 5 tillkommer sten­ huggarmärkena i de översta skiften, på B 5 är märkena däremot spridda över såväl den mellersta som den översta delen av pelarskaftet. På C 5 är antalet olika märken fyra stycken. På B5 återkommer dessa fyra stenhuggare tillsammans med tre andra (pi 49). Långhusets andra byggnadsperiod Under den andra byggnadsperioden utökas långhuset med två traveer mot väster, dvs nuvarande traveerna l och 2. Som nämnts genomförs även en ny välvning av traveerna 3 och 4. A4. Konsol för västra sköldbågen (pi 28, fig 251). Kapitälliknande men osymmetrisk utformning. Orne­ rad med breda, grovt diamanterade stänglar med utvik­ ta, treflikiga spetsar. Stänglarna utgår från en krans och påminner i detta om knektkapitälet på pelaren B 7. I nedre delen ses t h små fyrklöverliknande blad, t v en femflikig palmett. B4. Knippepelare med relativt enhetligt dekorerat åttkantigt kapitälband om 16 kapitäl (fig 252). Orna­ mentiken utgörs av diamanterade, korsade stänglar med utvikta, flikiga spetsar. Bladen är dels rundat treflikiga (fig 252 t h), dels dubbla, flerflikiga och dia­ manterade. I vissa fall utgörs de övre bladen av natu­ ralistiskt utformade och eklövsliknande blad (fig 252). Petarbasen har åtta hörnblad med diamanterade pal­ metter och rullade blad. Samma typ återkommer på C4 (fig 255). C4. Knippepelare, motsvarande B 4, med enhetligt dekorerat kapitälband (pi 36, fig 253). Knektarnas mitt markeras av en bladstängel med slät, hårt rullad spets. Mellan dessa ses motstående stänglar med utvikta, sammanvuxna bladspetsar. Bladspetsarna är av något varierande utformning. Vissa är palmettliknande med sparsam diamantering och dubbla liksom motsvarande ornament på B 4 (fig 252, 254), andra bildar närmast blomliknande ornament med runt mittparti . Den rikt utformade basen har liksom B4: s bas hörnblad i anslutning till de åtta knektarna (pi 36). Fem av dessa utgörs av ornament motsvarande B 4: s (fig 255). Ett ornament består av en förenklad, slät variant, vilken varit förebild för de två övriga ornamenten, som nu är rekonstruktioner i cement. D4. Knektkapitäl med sidokonsoler (pi 30). Kapitä­ let (fig 256) består av två sektioner, båda med en mycket rik dekor. Den övre sektionen har en palmett­ bård med diamanterade band. Palmetterna och banden Fig 253. Pelare C4. Foto 1915. ATA. Pillar C4. efterliknar den bladstängelornamentik som ses på kapi­ tälet B 4 (fig 252). I den nedre sektionens ornamentik av flätade bladstänglar ingår liknande ornament. Kon­ solerna pryds av diamanterade lansettblad. AJ. Knektkapitäl, nu skadat (pi 28). Ornamentiken består av stänglar med naturalistiska blad. T v ett stort, akantusliknande, >>ondulerat >> blad. 182 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 255. Pelare C4, detalj av basen. Foto 1915. ATA. Pillar C 4, detail of the base . Fig 254. Kapitäl C 4, nordvästra delen. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ C4, north-west part . Fig 256. Kapitäl 04. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ D4. B3. Knippepelare med åttkantigt kapitälband bestå­ ende av åtta kapitäl med rikt varierad bladdekor (fig 257). På pelarens södra sida (fig 258) ses ornamentik av samma slag som på blindarkadskapitälen N 5 och N 9 (fig 164). I övrigt finns inslag av naturalistisk bladdekor, bi a i form av små kvistar med hasselblad , ibland även med nötter (fig 259). Talrika skador före­ kommer på kapitälbandets kraftigt utskjutande, »ondu­ lerade >> blad. STENSKULPTUR 183 Felarbasen är i anslutning till de åtta knektarna för­ sedd med hörnblad med hårt rullade spetsar (fig 260). Samma hörnblad , som till formen är besläktade med blindarkadens >>giffelkapitäl>> (fig 173), ses också på basen till C 3 och till arkadkolonnetten S 6 på den södra sidan (fig 204). CJ. Knippepelare med kapitälband bestående av åtta kapitäl med rikt varierad dekor (pi 35). Liksom på B 3 förekommer ornamentik av samma slag som på den gotiska blindarkadens kapitäl. I fig 261 ses kapitäl motsvarande N 5 (fig 164). På den sydöstra sidan (fig 262) ses likaså kapitäl av samma typ som på B 3 (fig 258 t h), vilka närmast är besläktade med arkadkapitä­ len N7 och N8 (fig 164). Övriga kapitäl utgör vari­ anter på dessa frånsett ett kapitäl på den norra sidan, som pryds av små bladkvistar. Felarbasen är försedd med hörnblad av samma typ som på B 3:s bas i anslutning till knektarna (fig 260, pi 35). D 3. Knektkapitäl sammankomponerat med sidakon­ soler (pi 30). Symmetriskt uppbyggd , stiliserad bladde­ kor av stänglar med utvikta, flikiga spetsar (fig 263). I nedre delen treflikiga bladornament. A2. Knippeknekt (väggpelare) med kapitälband be­ stående av fem kapitäl (fig 264). Ornamentiken utgörs av naturalistiskt utformade ekkvistar i dubbla rader. Bladens spetsar är böjda utåt och uppåt och skjuter ut kraftigt från ytan. Kvistarna bär parställda ekollon. På mittkapitälet ses ett pojkhuvud (fig 265). Det rundkin­ dade ansiktet är milt leende, håret är kort och lockigt. Huvudbonaden utgörs av en kalott. Fig 257. Pelare B3. Foto 1915. ATA. Pillar B3. Fig 258. Kapitäl B 3, sydvästra delen. Foto 1915. ATA. Capita/ B3, south-west part. 184 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 259. Detalj av kapitäl B 3. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Detail ofcapita/ B 3. Den profilerade basen är försedd med två hörnorna­ ment. Det ena utgörs av murgrönsblad med bär, det andra består av ett mans- eller pojkansikte samt trefli­ kiga blad. Ansiktet är delvis bortnött. B2. Knippepelare med åttkantigt kapitälband bestå­ ende av 24 kapitäl med varierad bladornamentik (tig 266, 267). På kapitälen förekommer dels bladdekor med anknytning till den gotiska blindarkadens kapitäl (tig 266) och dels naturalistisk bladdekor i form av små kvistar med vinlöv och druvklasar (tig 267). Kapitälen uppvisar skador i ett flertal fall och några har nu blad­ dekor modellerad i cement. C2. Knippepelare med åttkantigt kapitälband bestå­ ende av 24 kapitäl med varierad bladornamentik. Orna­ mentiken visar liksom på den motsvarande pelaren B 2 en blandning av mera stiliserad dekor med främst an­ knytning till den gotiska blindarkadens kapitäl (tig 269) och naturalistiskt utformade blad, i detta fall hagtorn och murgröna med bär (tig 268). Mot norr förekommer en sektion om tre kapitäl med en mycket speciell blad­ dekor, där vissa bladflikar är giffellikt rullade (tig 269 t h). Bladen är normalt placerade i två rader och binds samman av bandformade stänglar. D2. Knippeknekt (väggpelare) med kapitälband be­ stående av fem kapitäl (pi 27). Ornamentiken utgörs av bladornamentik med anknytning till blindarkadens ka- Fig 260. Pelare B 3, detalj av basen. Foto SvK 1982. Pillar B3, detail of the base. STENSKULPTUR 185 Fig 261. Kapitäl C 3, sydvästra delen . Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ C3, south-west part. Fig 262. Kapitäl C 3, sydöstra delen. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ C3, south-east part. 186 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 263. Kapitäl 03. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ DJ. Fig 264. Kapitäl A 2, sydvästra delen. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ A 2, south-west part. Fig 265. Detalj av kapitäl A 2. Jfr fig 264. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Det a il ofcapita/ A 2. C f Fig264. STENSKULPTUR 187 Fig 266. Kapitäl B 2, nordvästra delen. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. ' ' ~j Capita/ B2, north-west part. Fig 267. Kapitäl B 2, sydvästra delen. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ B 2, south-west part. 188 BYGGNAOSBESKRIVNING Fig 268. Kapitäl C 2, sydvästra delen. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ C2, south-west part. Fig 269. Kapitäl C 2, nordöstra delen. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ C2, north-east part. pitäl och B 2-C 2. Sköldbågarna vilar på vardera sidan om kapitälet på varsin separat bladkonsol. Den profilerade basen har, liksom A 2:s bas, två hörnornament. Det ena utgörs av hagtornsblad med bär, det andra, som är avslaget, har ersatts av en cementklump. A 1-D l. De båda knektkapitälen (pi 27) utgörs av bägarformade profilkapitäl. B1-C l. Båda knektkapitälen , som utgörs av profil­ kapitäl, härrör från förändringar i samband med 1880­ talets ombyggnad av tornet (pi 33). I domkyrkan förvaras även en lös bas av kalksten (fig 270, 271). Basen, som mäter 27x38 x 38 cm, består av två sektioner. Den undre delen är fyrsidig, upptill hålkälad och försedd med naturalistisk bladdekor me­ dan den övre, runda och profilerade delen har fyra hörnornament i form av människohuvuden. Anlets­ dragen är nu bortnötta. Två av huvudena utgörs av kvinnahuvuden med dok. Av de båda manshuvudena har ett långt hår medan det andra har halvlångt hår med utåtrullade toppar. I basens mitt finns ett kvadra­ tiskt hål, som mäter 8x8 cm och är 15 cm djupt. Basen är huggen med tandat järn och såväl teknik som stil överensstämmer med de gotiska blindarkadernas. Man kan också jämföra med de båda väggpelarbaserna A 2 och D 2, där ett manshuvud och bladornament används som hörndekor. Basen används numera vid vissa till­ fällen bl a som fot till ett högt träkors. Det är möjligt att basen ursprungligen haft en liknande funktion, tex som fot till en ljusstav. Det är också tänkbart att den burit en kolonnett med ett vigvattenskar. 30 STENSKULPTUR 189 Fig 271. Uppmätning av basen i fig 270, l : 10. S Ljungstedt 1987. Sca/e drawing of the base ofFig 270. Pelar- och knektkapitälen under denna period tillhör tre olika skeden. Förlängningen av långhuset med två traveer påhöljades ca 1308 (se Byggnadshistoria) . Stenhuggarmärkena visar dock som nämnts att även pelarna B 4 och C 4 inom den äldre långhusdelen förny­ ades, sannolikt beroende på att de skadats i samband med rivningen av valv och västmur. Till de första Fig 270. Bas. Okänd användning. Foto ATA. Base. Unknown use. 190 BYGGNADSBESKRIVNING åtgärderna hörde att återställa trave 4 och sedan trave 3 för kyrkligt bruk. Att man hade mycket bråttom framgår av att inte mindre än 21 olika stenhuggare var verksamma med pelarparet B 4-C 4 (pi 49). På B 3-C 3 förekommer samma stora antal men att arbetena sker senare , vilket ornamentiken tyder på, bekräftas av att endast 7 av stenhuggarna är desamma som arbetat med det förra pelarparet. Att annorlunda förhållanden råd­ de ännu en gång då de västliga pelarna slutförs visas av att stenhuggarmärken endast förekommer i B 2:s ne­ dersta skift. På väggpelarna A 2 och D 2 förekommer visserligen rikligt med stenhuggarmärken men det framgår också tydligt av dessa att olika arbetslag arbe­ tat med de nedre och de övre delarna av pelarna (pi 50, 51). Stenhuggarmärkena visar också på en viss kontinui­ tet mellan långhusets båda byggnadsperioder. A v de stenhuggare, som arbetat på pelarna B 5-C 5 återkom­ mer två, A 15 och A21, på pelaren B4. A 15 är även kvar när arbeten sker på pelarna C 4, B 3-C 3 och C l (se ovan Stenhuggarmärken). Pelarna B 4-C 4 (fig 252-254) liksom knektkapitälet D4 (fig 256) bör ha tillkommit omkring 1310. Dia­ mantsnittet kvarlever fortfarande som dekorativt ele­ ment på bladstänglar och präglar delvis bladornamen­ ten. Det är inte osannolikt att det är stenhuggarna A 21 och framför allt A 15 som stått för dessa kvardröjande drag. Uppbyggnaden av bladornamenten på B 4-C 4 anknyter till engelsk ornamentik av den typ som t ex förekommer i katedralen i Lincoln (fig 433, 434). Så gör även bladkapitälen på den sannolikt samtidigt upp­ förda nya tvärhusportalen (fig 126, 128) och sydporta­ lens trymå (fig 133). De släta, hårdrullade bladstänglar­ na på C4 är likaså av ålderdomlig typ . Motsvarande stänglar av tyskt ursprung förekommer bl a på knopp­ kapitälen i Varnhems klosterkyrka vid 1200-talets mitt liksom i Lunds domkyrka. 31 Liknande fast något mera utdragna, giffelliknande knoppar ses också senare bland den södra blindarkadens gotiska kapitäl (fig 173). Liksom i det tidigare skedet innehåller alltså ornamen­ tiken ålderdomliga drag och en blandning av såväl engelska som tyska och inhemska impulser. De följande pelarkapitälen, B 3-C 3 (fig 257- 262), som bör tillhöra början av 1320-talet, är nära besläkta­ de med blindarkadkapitälen , framför allt den norra sidans. Den karakteristiska bladkompositionen med markerade kapitälhörn och ett mittblad är gemensam och anknyter till den fransk-tyska gotiken (jfr ovan s 162 f). Liksom bland arkadkapitälen förekommer ensta­ ka inslag av naturalistisk bladdekor, bl a i form av eleganta små hasselkvistar på B 3 (fig 259). Fig 272. Figurkonsol på pelaren B 9. Märkt av stenhuggaren C3. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Pillar 89, corbel. Signed by rnason CJ. Kapitälen på det västliga pelarparet B 2-C 2 och väggpelarna A 2-D2 (fig 264-269) är som nämnts yng­ re, sannolikt från slutet av 1320-talet, och ornamentiken har också delvis en annorlunda karaktär även om fortfa­ rande anknytning finns till blindarkadens kapitäl. De strödda hasselkvistarna har på väggpelaren A 2 (fig 264) fått sällskap av ekkvistar, naturalistiska blad i form av vinlöv och druvor förekommer på B 2 och på C 2 ses hagtorn och murgröna med bär. Den naturalis­ tiska bladdekoren är t ex på engelska kapitäl vanligen yttäckande och bladdekor av den typ , som framför allt företräds av A 2, kan närmast förknippas med rhen­ ländsk arkitektur med utgångspunkt i domen i Köln. Detsamma gäller pelarformen och baserna beträffande pelarna B 2 och C 2 (se nedan Cnattingius). Ett tyskt STENSKULPTUR 191 inflytande är också såsom nämnts märkbart i utforn. ningen av sydportalens övre del med dess reliefprydda tympanon. Koret Korbygget slutfördes under 1490-talet. År 1500 var alla arbeten i princip avslutade (se Byggnadshistoria) . Samtliga kapitäl och konsoler i korpartiet tillhör denna period. A 9. Väggpelarens utformning härrör från anslut­ ningen mellan trave 9 och det nya koret. Profilerad list med uppdragna spetsar som hörnmarkering (pi 25). I det sydöstra hörnet har placerats en konsol för valvrib­ ban. Konsolen har profilerad övre del, nedre delen snedfasad med rester av ett målat ansikte. B 9. Pelarens norra och östra delar härrör från trave­ ens anslutning till det nya koret. I de ommurade delar­ na profilerad list med uppdragna spetsar som hörnmar­ keringar (pi 41). I det nordöstra hörnet en valvkonsol motsvarande konsolen på A9. Konsolens nederdel ut­ görs av ett skäggigt mansansikte (fig 272). Konsolen är signerad av stenhuggaren C 3. C9. Pelaren har genomgått samma förändringar som B 9 (pi 42). Konsolen i det sydöstra hörnet utgörs enbart av ett plastiskt utformat huvud (fig 273). Hak­ partiet nu något skadat. Konsolen signerad av C 2. D9. Väggpelarens utformning härrör från anslut­ ningen mellan trave 9 och det nya koret. Pelaren har fått enklare utformning än den motsvarande norra pe­ laren (A 9) och saknar list och valv konsol. Fig 273 . Figurkonsol på pelaren C 9. Märkt av stenhuggaren C2. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Pillar C9, corbel. Signed by rnason C2. Fig 274. FigurkonsoL Detalj av konsolknekten A 10. Foto ATA 1915. Corbel. Detail of the attached earbel s haft A 10. A JO. Väggpelarens utformning härrör från anslut­ ningen mellan trave 9 och det nya koret. Gördelbågen och valvribborna bärs av en kort , trekopplad konsol­ knekt (pi 24, 43). Konsolen vilar på ett huvud (fig 274). Utformningen påminner om konsolhuvudet vid C 9 (fig 273) men detaljutformningen är grövre och enklare. Det tredelade kapitälbandet pryds av bladdekor. På profillisten förekommer stenhuggarmärket C 34. Sam­ ma märke återkommer även 2 gånger på konsolknek­ tens mittparti tillsammans med C 2 och C 21. B JO. Pelare i högkorets arkad. Mot omgången bärs gördelbåge och valvribbor av en femkopplad konsol­ knekt (fig 275, pi 43). Den tvådelade konsolen vilar på varsin figurskulptur. Den vänstra figuren (fig 276) är utformad som en atlant. Han ligger på knä med bakåt­ riktade armar och håller om konsolen , som vilar på ryggen. Ansiktet grimaserar våldsamt av ansträngning. I dräkten ingår ett förskinn och huvudbonaden utgörs av en toppig mössa med uppvikt kant. Mössan har fått en speciell behuggning som ger ytan en stickad struk­ tur. Över näsroten ses en kraftig nästan glasögonlik­ nande markering. - Den högra figuren (fig 277) utgörs likaså av en man, som dock tycks vilja springa bort från sitt bärande uppdrag. Han är klädd i en kort jacka med bälte och kantmarkeringar. Han saknar huvudbo­ nad och det långa håret fladdrar. Den breda munnen är sammanbiten och över näsroten och runt ögonen ses samma glasögonliknande markering som på den vänst­ 192 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 275. Konsolknekt på pelare B 10. Foto ATA. Attached earbel s haft ofpillar B JO. ra gestalten. Mellan de båda figurerna, som är ca 20 cm höga, ses stenhuggarmärket C 2. - Det femdelade kapi­ tälbandet (pi 43) pryds av bladdekor med treflikiga blad med blåsliknande, uppsvällda spetsar (fig 278). I mittpartiet ses en liten mansfigur. Benen är vikta utåt, armarna försvinner in i bladverket. Han bär mössa på det långa håret och dräkten är försedd med bälte och väska. - Knektkapitälet på pelarens södra sida, in mot högkoret, har en liknande men mera stiliserad bladde­ kor (fig 279). Kapitälet är signerat av stenhuggaren C4. C JO. Pelaren (fig 280) har samma utformning som B l O. Den högra konsolskulpturen (fig 281, 282) utgörs av en atlant i liknande position som på B lO (fig 276) men benen försvinner in i muren och armarna griper inte om knekten. Liksom på B 10 har mössan fått en särskild strukturbehandling och motsvarande behugg­ ning återkommer även på jackans krage . Ansikts­ dragen är mycket markerade och vid näsroten ses den karakteristiska åsen. -Den vänstra konsolen vilar på två mansfigurer (fig 283), som liksom mannen på B 10 ser lätt förskräckta ut och verkar vilja fly från sitt uppdrag. Båda ligger på knä och dräkterna tycks vara försedda med långa förskinn. På det långa håret bär de samma typ av mössa som de tidigare beskrivna männen. Gester och mimik uttrycker förvåning och en viss rädsla. Markeringen över näsroten är densamma som på de tidigare beskrivna skulpturerna. Mellan konsolfigurerna ses liksom på den norra sidan stenhug­ garmärket C 2. - I det femdelade kapitälbandet (fig 284) har liksom på B JO inkomponerats en liten gestalt i bladverket Gfr fig 278). Benen är korsade och armarna utsträckta. Dräkten har tydliga detaljer som en stor knapp och bälte med väska. skulpturen är något ska­ dad och huvudet saknas nu helt. Bladornamentiken är av samma slag som på B 10. På kapitälbandet återfinns stenhuggarmärket C 2. - Knektkapitälet på pelarens norra sida, in mot högkoret, är däremot signerat av C 5 (fig 285). Bladen är krusigare och saknar de långa flikar som utmärker de beskrivna bladkapitälen av C 2 och C4 Gfr fig 284, 279). D JO. Väggpelaren med konsolknekt (pi 15) har sam­ ma utformning som A 10. Konsolen vilar på en figur­ skulptur (fig 298, 299), som återger två män med långt, fladdrande hår. Männen påminner om den springande mannen på B l O (fig 277) och klädedräkten är densam­ ma. Jackorna är dock försedda med varsin stor knapp och i bältet hänger en väska. Männen ligger på knä med den yttre handen placerad på vänster respektive höger knä. De båda andra händerna är höjda och knut­ na. Ansiktsdragen uttrycker allvar och beslutsamhet. Samtliga figurskulpturer har rester av polykromi. På detta par är färgerna mycket välbevarade. Färgrester­ na har analyserats och skulpturen behandlas närmare nedan under Polykrom stenskulptur. Konsolstenen är ej försedd med stenhuggarmärke. De övriga figurerna är, som framgått av beskrivningen, signerade av sten­ huggaren C 2. Denne har märkt ett flertal stenar på konsolknekten och i närheten av denna och sannolikt är C 2 även ansvarig för figurskulpturen. - Det tredela­ de kapitälbandet pryds av bladornamentik. Ä ven här saknas stenhuggarmärke. A Jl. Hörnpelare, mot koromgången rund , mot nor­ STENSKULPTUR 193 Fig 276--277. Figurskulpturer. Detaljer av konsolknekten på pelaren B 10. Jfr tig 275. Stenhuggarmärket tillhör sten­ huggaren C 2. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Figure sculptures . Details of the at­ tached earbel s haft ofpillar B JO. C f Fig 275. The mason's mark belongs to ma­ son C2. 13-825747 Linköping 194 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 278. Detalj av konsolknektens kapi­ täl. Jfr fig 275. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Detail of the capita/ of the attached earbel shaft . Cf Fig 275. ra kapellet försedd med tre kopplade knektar (pi 48). Den runda kapitälkransen pryds av strödda blad (fig 286, 287). Mitt på kransen ses en infälld sten med en liten drake . Den västra delen av kapitälet är märkt av C2 (fig 286), den södra saknar märke (fig 287). Man lägger märke till att stänglarna i den södra delen är rikare utformade och att ornamenten har en betonad s­ form. På knektkapitälen mot öster ses stenhuggarmär­ ket C4. Bladdekoren ansluter till typen till pelarens övriga bladornamentik. B Il . Pelare i högkorets arkad. Mot omgången för­ sedd med trekopplad konsolknekt (pi 43). Den blad­ prydda konsolen är signerad av C 2. Det tredelade kapitälbandet har ornamentik påminnande om C IO:s knektkapitäl (fig 285), signerat av C5.- Det bladpryd­ da knektkapitälet på pelarens sida in mot högkoret är signerat av C 2, profillisten dock av C 4 (fig 288). C l J. Pelare i högkorets arkad. Samma utformning som B Il . Konsolen ej märkt. På kapitälbandet före­ kommer stenhuggarmärket C5, på profillisten C 13. ­ Det bladprydda knektkapitälet på pelarens sida in mot högkoret är signerat av C 4 (fig 289). Ornamentiken anknyter till den bladtyp som ses på A Il Ufr fig 287). D Il. Hörnpelare, samma utformning som A Il. Ka­ pitälkransen liksom knektkapitälen saknar stenhuggar­ märken. A 12, A /3, A /4 , A 15. Väggknektar i norra kapellet. A 15 femkopplad , övriga trekopplade. Alla kapitälband med likartad bladdekor. På A 12 och A 13 återfinns stenhuggarmärket C 2, på A 14 märket C 6. På A 15 är profillisten märkt av C 48. Kapitälet A 13 är utfört i sandsten. 32 D/2, D/3, Dl4, Dl5 . Väggknektar i det södra ka­ pellet. Samtliga trekopplade med kapitälband med lik­ artad bladdekor (pi 22). På D 13 och D 15 förekommer stenhuggarmärket C 2. På D 15:s profillist ses märket C7. A 16. Hörnpelare (pi 22, 45) , rund med nio knektar. Kapitälband med bladdekor. På kapitälbandet före- Fig 279. Knektkapitäl, pelare B 10. Märkt av stenhuggaren C4. Foto E Niklasson 1961. Capita/ ofattached shaft, pillar B JO. Signed by rnason C4. STENSKULPTUR 195 Fig 280. Konsolknekt på pelare C lO med omgivande valv. Foto ATA. Attached corbe/ shaft ofpillar C JO with surrounding vaults . kommer Il stenhuggarmärken. A v bladkapitälen har C 2 märkt tre stycken, C 3 ett, C 4 ett och C 5 ett. På profillisten förekommer märket C 4 tre gånger, märket C 3 en gång och C 7 en gång. - Knektkapitälet i pela­ rens sydöstra hörn in mot östra kapellet har på profil­ listen märket C lO. Själva bladkapitälet (fig 290, 296) saknar märke. Bladen skjuter ut mycket kraftigt från kapitälets kärna. Detaljerna är mycket summariska och stänglarna antyds i mycket låg relief. D 16. Hörnpelare, samma utformning som A 16 (pi 21, 22). På kapitälbandet har 9 stenbuggarmärken re­ gistrerats. Två av bladkapitälen har utförts av C 4, ett av C 3 och två av C 5. På profillisten finns märket C 4 två gånger, C 9 en gång och C 52 en gång. På ett av sina kapitäl har C 4 avbildat en uggla i låg relief bredvid sitt stenbuggarmärke (fig 291). På ringen har han huggit in texten St bu bo ( = St uggla). - Knektkapitälet i pela­ rens nordöstra hörn in mot det östra kapellet är signe­ rat av C l , vilken är identisk med Adam van Diiren (se ovan Stenhuggarmärken). Det mycket stora stenbug­ garmärket ses till vänster om själva kapitälet (fig 292, jfr fig 103). De treflikiga bladen (se fig 296) är starkt plastiska och detaljerna är summariskt återgivna. Stänglarna är svagt svängda och refflade. Kapitälet har från början varit tredelat men vid monteringen har dess västra parti bilats bort och det stöter nu stumt mot gördelbågen. Motsvarande kapitäl vid A 16 har på sam­ ma sätt fått sitt västra parti bortbil at. 33 A 17. Väggknekt i östra kapellet. Femkopplad. Kapi­ tälbandet har enhetlig ornamentik med treflikiga blad, ibland med uppsvällda spetsar, samt stiliserade , sväng­ da stänglar (fig 293). Bladen skjuter ut mycket kraftigt från kapitälets övre del Gfr fig 290). På profillisten återfinns märket C 17. 196 BYGGNADSBESKRIVNING STENSKULPTUR 197 Fig 281-283 (t v). Figurskulpturer. Detaljer av konsolknekten på pelare C 10. Jfr fig 280. Stenh~ggarmärket tillhör stenhug­ garen C2. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Figure sculptures. Details of the attached earbel shaft of pillar C JO. Cf Fig 280. The mason's mark be/ongs to rnason C2. Fig 284. Detalj av konsolknektens kapitäl. Jfr fig 280. Kapitä­ let märkt av stenhuggaren C 2. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Detai/ ofthe capita/ ofthe attached earbel s haft . CfFig 280. The capita/ is signed by rnason C2. Fig 285. Knektkapitäl på pelare C 10. Märkt av stenhuggaren C5. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ of attached s haft, pillar C JO, signed by rnason C 5. 198 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 286. Kapitäl A Il , västra delen. Märkt av stenhuggaren C2. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ A Il , we st part . Signed by rnason C 2. Fig 288. Knektkapitäl på pelare B Il . Märkt av stenhuggaren C2. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ of attached s haft, pillar B l l . Signed by rnason C2. Fig 287. Kapitäl A Il , sydöstra delen. Jfr tig 286. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ A Il , south-east part . CfFig 286. STENSKULPTUR 199 Fig 289. Knektkapitäl på pelare C Il. Märkt av stenhuggaren C4. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Capita/ of attached shaft, pillar C Il . Signed by rnason C4. Fig 290 (ovan t h) . Knektkapitäl på pela­ re A 16 mot östra kapellet. Foto E Nik­ lasson 1961. ÖLM. Top: right. Capita/ ofattached shaft on pillar A /6 towards the east chapel. Fig 291. Detalj av nordvästra delen av kapitäl D 16. Stenhuggarmärket tillhör stenhuggaren C4, som även roat sig med att tillfoga bilden av en uggla och texten St bubo, dvs Sankt uggla. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Detail of the north-west part of capita/ D 16. The mason's mark betongs to ma­ son C4, who has a/so amused himself by adding the picture of an owl and writing the words St bubo, i.e. Saint owl. 200 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 292. Knektkapitäl på pelare D 16 mot östra kapellet. Signerat av stenhuggaren C I , dvs Adam van Diiren. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ ofattached s haft on pillar D 16 towards the east chapel. Signed by rnason C J, i.e. Adam van Diiren . Fig 293. Kapitäl A 17. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ A 17. STENSKULPTUR 201 D 17. Motsvarande A 17 (pi 21). Likartad ornamen­ tik. På profillisten återfinns stenbuggarmärket C 45. A 18. Väggknekt i östra kapellet. Trekopplad. Mot­ svarande D 18 (pi 21). Kapitäl med bladornamentik. På profillisten stenbuggarmärket C 17. D 18. Motsvarande A 18 (pi 21). Kapitälbandets blad ej färdighuggna (fig 294). Av det östra kapitälet (fig 296) framgår att de treflikiga bladen skall återge mur­ gröna. På det högra bladets stängel ses ett spiralformat klänge. Bladen är kraftiga och utskjutande. På profillis­ ten återfinns stenbuggarmärket C 17. A 19. Väggknekt i östra kapellet. Trekopplad. Kapi­ tälbandets bladdekor utgörs av treflikiga, krusade blad med blåsliknande spetsar (fig 295). Stänglarna avslutas med en uppvikt flik . På profillisten märket C 8. D 19. Motsvarande A 19 (pi 21). Kapitälet (fig 297) har kraftigt utskjutande överdel. Bladen är samlade till ett symmetriskt ornament med motställda bladspetsar (fig 296). Kraftig markering av konturer och nerver. Det lilla svickelpartiet mellan stänglarna har indelats i fem fålt med ett borrat hål i valje fält. Korets kapitäl och konsoler tillhör såsom nämnts 1490-talet. Genom arkivaliska uppgifter vet vi att sten­ huggarna inkallades från Köln och trakten däromkring och ursprunget till kapitälformerna och ornamentiken finns i detta område (se Cnattingius). Bladkapitälens ornamentik är, med undantag av kapitälen i det östra kapellet, till sin grundform enhetlig även om vissa variationer förekommer. Genom att många av kapitä­ len är märkta kan också de olika stenhuggarnas insat­ ser åtskiljas. De skickliga stenhuggare, som ansvarat för utformningen och huggningen av bladkapitälen, är framför allt C 2, C 4 och C 5. C 2 har signerat åtta kapitäl, C4 sex kapitäl och C5 fem kapitäl. Därtill kommer C 3 med två kapitäl och C 6 med ett kapitäl. Den ledande stenhuggaren i detta avseende är alltså C 2, som också är den som signerat figurkonsolerna och även varit verksam på de figurprydda sakraments­ husen i koret (se nedan Cnattingius). När det gäller kapitälen i det östra kapellet skiljer sig de flesta påtagligt från de nämnda stenhuggarnas kapi­ täl. Av kapitälen är endast D 16:s knektkapitäl märkt och stenhuggaren här är C l, dvs Adam van Diiren, som inte tidigare förekommit i detta sammanhang. Av de övriga sju kapitälen är fem märkta på profillisten. C 17 förekommer på detta sätt på tre av kapitälen, C 45 på ett och C8 på ett. Av dessa tillhör C45, liksom C l, de stenhuggare som tillstötte i slutskedet i samband med välvningen av koret (se Bilaga 1). Det är tydligt att man hade mycket bråttom när det östra kapellet skulle Fig 294. Kapitäl D 18. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ D 18. Fig 295. Kapitäl A 19. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita / A 19. 202 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 296. Analysteckningar av bladornamentiken på kapitälen A 16, D 19, D 18 och D 16. Jfr tig 290, 297, 294 och 292. S Ljungstedt 1960--61. Analytical drawings of the earved foliage of the capita/s A 16, D /9, D 18 and D 16. Cf Figs 290, 297, 294 and 292. fullbordas och flera detaljer förblev ofullständiga, där­ ibland även ett par av knektkapitälen (jfr Byggnadshis­ toria). De tidigare kapitälmästarna C 2, C 4 och C 5 anlitades för gördelbågar och valvribbor (se pi 61) under det att nya stenhuggare fick pröva på kapitäl­ skulptur. Till viss del anslöt de ornamentiken till de äldre kapitälens ornamentik men de tunga och från ytan kraftigt utskjutande bladen har en form och stili­ sering som är helt annorlunda än de äldre kapitälmäs­ tarnas bladverk. De mycket speciella figurkonsolerna är som nämnts alla utom D l O signerade av C 2 men som framgått av beskrivningen är det inget tvivel om att han är mästa­ ren även till denna figurgrupp. Som påpekats har all figurskulptur varit polykrom och nedan följer en sär­ skild analys av de bevarade färgerna och den ursprung­ liga färgsättningen på skulpturgruppen D 10. De sju manliga konsolfigurerna har tolkats som porträtt av mästaren C 2 och sex andra av de i domkyrkan verk­ samma stenhuggarna (se nedan Cnattingius). Fyra av figurerna är också iförda tydliga arbetskläder. Det gäl­ ler de båda >>atlanterna >> (fig 276, 281) och de båda närmast förskrämda männen på C lO (fig 283). Dessa skulle kunna avse de fyra flitiga kapitälmästarna C 2, C 3, C 4 och C 5. Den springande mannen på B l O (fig 277) och de båda Simsonliknande figurerna på D l O (fig 298, 299) är däremot klädda i modedräkter, som varit elegant tvåfårgade , och det är osäkert om avsikten med dessa figurer varit densamma. De små figurerna bland kapitälens bladverk (fig 278, 284) kan däremot sannolikt ses som en form av självporträtt. Polykrom stenskulptur av Tord Andersson På de ovan beskrivna konsolskulpturerna i koromgång­ en finns som nämnts rester av bemålning. skulptur­ gruppen på pelare D 10 undersöktes 1983 av Tekniska institutionen vid Riksantikvarieämbetet. Syftet var att om möjligt analysera vilken teknik och vilka pigment som använts vid bemålningen. Konsolfigurerna . (fig 299) utgörs av två män med långt, delvis flätat hår. De är iklädda jackor med bälte och börs. Under jackan bär de en tröja utan krage. Byxorna är åtsittande med hel fot. Fig 297. Kapitäl D 19. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Capita/ D 19. Den okulära besiktningen ger följande färgsättning: Vänstra (östra) skulpturen. Håret är guldockra, karna­ tionen i ansiktet vit till rosa med svarta schatteringar för skäggväxt, munnen röd, pupiller och ögonbryn svarta och kraftigt markerade. Jackans vänstra halva är gul med röd bård, den andra halvan är svart med röd bård och ärmlinning. Tröjan är grön. Höger ärm har påmålade streck i rött och vitt. Bälte och börs röda. Jackans insida röd. Händerna är rosa. Högra byxbenet gult, vänstra svart med revär i gult och rött. - Högra (västra) skulpturen. Gult hår men av ett betydligt kla­ rare pigment än på den vänstra figuren. Ansiktskarna­ tion.i vitt och rosa, ögon och ögonbryn svarta, munnen kraftigt röd med vitt streck mellan läpparna. Tunt svart skikt ger antydande skäggväxt samt förstärker de gro­ va anletsdragen. Jackans ena halva grön, den andra halvan röd med spår i blått. Jackans kant och insida blå under röd halva, svart kant och insida under grön halva. Gul tröja. Bältet gult med svart börs. Händerna rosa. Högra ärmvecket ljust blått. Byxorna har rött respektive grönt ben. Antydningar till övermålning på jackan i grönt av annan nyans kan tyda på bättring av fårgen i senare tid . Sammanlagt nio färgprover har tagits för analys: l . Gult prov av hår på västra skulpturen. - 2. Karnation från västra skulpturens hand. - 3. Ljusblått prov från jackan, västra skulpturen. - 4. Rött färgprov från jac­ kans kant, västra skulpturen. - 5. Grönt färgprov från jackan, västra skulpturen.- 6. Rött färgprov från byx­ orna, västra skulpturen. - 7. Svart färgprov från byx­ orna, östra skulpturen. - 8. Vitt-rött färgprov från byxorna, östra skulpturen. - 9. Brun-gult färgprov från håret, östra skulpturen. Proven har tagits med skalpell och utgör en ca 2 mmi stor flaga. Analyserna har utförts med röntgendiffrak­ tion (Debye-Scherrer, pulverkamera) på pigment. Prov har bakats in i hårdplast och slipade snitt har under­ sökts i mikroskop. Analysen har kompletterats mikro­ kemiskt för att om möjligt fastställa bindemedel i färgen. Analysen gav följande resultat: Prov J. Analysen visar att det gula pigment som använts till håret är blytenngult (Pb2Sn04). -Prov 2. Utgörs av cinnober kvicksilversulfid (HgS) och blyvitt (PbC03), dvs blandning av rött och vitt. -Prov 3. Azurit (CuC03)x Cu(OHh. Slipsnitt visar även förekomst av vitt och rött pigment, troligen blyvitt och cinnober. -Prov 4. Cinnober (HgS) samt kalk (CaC03), det senare kan vara från stenen eller stänk av kalk från väggen. -Prov 5. Malakit (CuC03x Cu(0Hh. Slipsnittet visar enstaka kom av vitt pigment.- Prov 6. Cinnober (HgS).- Prov STENSKULPTUR 203 7. Mikrokemisk analys visar förekomst av järn och mangan. Slipsnittet tyder på att färgen är pålagd i ett mycket tunt lager. Pigmentet ej definierat men utgörs troligen av en svart järnoxid.- Prov 8. Ej bestämt men en blandning av rött och vitt, cinnober (HgS) och blyvitt (PbC03), är trolig. - Prov 9. Ej identifierat , troligen en gul ockra vilket skall jämföras med prov l från den västra skulpturens hår som är tennoxidgulL I tabellen ses en sammanställning av de använda pigmenten. Färg Kemisk beteckning Pigment Gul Pb2Sn04 Tennoxid Röd HgS Cinnober Blå 2CuC03 x Cu(OH)2 Azurit Grön CuC03 xCu(OH)2 Malakit Brun-gul Fe-? Guldockra Svart Fe-? Järnoxid Vit PbC03(0H)2 Blyvitt skulpturerna är målade med oljefärg - mikrokemisk analys visar förekomst av olja - utan grundering. Pig­ menten förekommer sällan helt rena utan oftast som blandningar. Snitt av måleriskiktet visar att t ex karna­ tionen är en blandning av cinnober och blyvitt. skikt­ tjockleken varierar kraftigt. Det svarta färgskiktet är endast 115 så tjockt som det gula. Avsaknaden av grunderingen kräver en närmare för­ klaring. Måleriteknik på sten är beroende av stenens täthet och ytstruktur. Den sten som använts i Linkö­ pings domkyrkas skulpturer är förhållandevis tät kalk­ sten, vilket innebär att materialet är svagt sugande och därför inte behöver en grundbehandling. Eventuellt kan skulpturerna ha varit behandlade med olja före bemålningen, vilket inte framgår av okulär undersök­ ning av tvärsnittet. Detsamma tycks gälla även annan undersökt kalkstensskulptur i Sverige, t ex gotländsk, såväl exteriörskulptur som inomhusskulptur. Skillna­ den mellan de gotländska gotiska kalkstensskulpturer­ na och de i Linköpings domkyrka är att de gotländska i regel saknar karnation. Istället har stenens yta fram­ hävts genom en mycket fin bearbetning, där endast ögonbryn, pupiller och mun markerats med svart re­ spektive röd fårg . 34 Däremot är bernålningen på sand­ stensskulpturen utförd med ordentlig grundering. En jämförelse med mellan- och sydeuropeisk gotisk skulptur visar i viss mån på en överensstämmelse. De i Kölnerdomen funna skulpturfragmentens polykromi visar t ex att pigmenten som kommit till användning Fig 298. Detalj av figurkonsolen D 10. Foto T Andersson 1983. Detail of corbel D 10. Fig 299. Figurkonsolen D 10 med re­ konstruerad polykromi. Akva;rellerad fotografik av M Spett och K-G Eiiasson 1986. Corbel D JO with reconstructed tolours. W ater coloured photo. STENSKULPTUR 205 Fig 300-302. Slutstenar. Ovan valv 3 och 4. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Nedan valv 6. Foto S Ljungstedt 1961. Roof basses. Top: vaults 3 and 4. Below: vault 6. där är i stort desamma som i Linköping. 35 Däremot varierar bindemedel liksom sättet att underbehandla stenen. De gotiska portalskulpturerna i katedralen i Bourges är övervägande målade med samma teknik, dvs med olja, men på en ordentlig grundering. 36 Det­ samma gäller skulpturer på katedralen i Ferrara. 37 Or­ saken till skillnaden är främst att söka i de olika sten­ materialen. Även bland de tyska och franska målade skulpturerna finns till synes omotiverade variationer också inom samma byggnad. De tyska och franska kalkstenarna påminner mer om den svenska sand­ stenen än om kalkstenen. De är porösare och har därför i regel en mer noggrann underbearbetning före bemålning. Variationerna inom stenpolykromien är större beträffande skilda stenarter än beträffande skulpturer från olika epoker. Linköpingsskulpturerna följer ett traditionellt mönster som inte varierar mycket mellan ca 1100 och slutet av 1700-talet, då bernålning av stenskulptur mer eller mindre överges. Välbevarad bernålning beror i första hand på skulp­ turernas placering. Tidvis har det dock skett ett med­ deltida skulpterade fasaderna i Italien har bevisligen vetet borttagande av färg på många medeltida och varit helt omålade. Detta kan bero på att tillgången på senare huggna skulpturer, eftersom färgen ofta tolkats bergarter av växlande färg givit möjlighet till en rik som ett sentida tillägg. Man kan dock inte fastslå att all färgsättning utan bemålning. Som exempel kan nämnas äldre skulptur varit bemålad. I vissa fall är hela skulp­ domen i Parma. turens yta så fint bearbetad att en bernålning är uteslu­ Sammanfattningsvis kan sägas att olja troligen varit ten. Även stenens naturliga färg har betydelse i detta det vanligaste bindemedlet vid målning av sten. Detta sammanhang, vilket visats av italienska undersökning­ har beskrivits i äldre litteratur bl a av Heraklias Cenni­ ar av medeltida stenskulpturer. Vissa av de stora me­ no Cenni - medan de mera sporadiskt förekommande 206 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 303. Slutsten, valv 7. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Roofboss. V au/t 7. analyserna av proteiner, troligen kasein, inte finns om­ nämnda annat än vid beskrivningar av frescomålning. Innan några slutgiltiga slutsatser kan dras beträffande bernålningen måste fler av skulpturerna i domkyrkan undersökas liksom annan svensk medeltida stenskulp­ tur.Js Valvprydnader Långhusets och tvärhusets tillsammans 24 valv pryds av rikt varierade slutstenar. Nio av dem är skurna i trä men kommer trots att materialet avviker att behandlas tillsammans med de övriga. I korets 12 valv före­ kommer i vissa av stjärnvalven även ribbdekorationer samt slutstenar eller sköldar i ribbornas skärnings- Ftg 304. Slutsten, valv 9. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Roof boss. V au/t 9. STENSKULPTUR 207 punkter. Såväl ribbor som slutstenar och övriga deko­ rationer har varit målade och i många fall återstår betydande fårgrester. De uppgifter om färgspår, som lämnas nedan , bygger på de iakttagelser som gjordes vid rengöringen av valven 1961-62.39 Långhus och tvärhus Valven är slagna av kalkstensflis med ribbor av kalk­ sten. I samband med senare reparationer har tegel kommit till användning. Trave l: Va/u J. Valvets slutsten är avhuggen och avplanad samt försedd med målad dekor i oljefärg i form av Gustav III:s monogram i guld med svarta konturer mot blå botten. Valvet renoverat 1774.- Valv 2. Valvets slutsten avhuggen. Valvkappor samt gör­ delbågar åt norr och söder är av tegel. Valvet renove­ rat samtidigt som val v l (tig 28). - Valv 3. Rund , tall­ riksformad slutsten av kalksten med skulpterad blad­ dekor i två kransar (fig 300). Flikiga, släta blad, troli­ gen hagtorn. Mittknoppen ugörs av ett bladornament i dubbla kransar. Helt målad i ockragult. Valvkapporna renoverade med tegel 1774. Slutstenen liksom rib­ borna, frånsett de översta valvribbstenarna, ursprungli- Fig 305-306. Slutsten, valv 10. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Roof boss. V au/t JO. 208 BYGGNADSBESKRIVNING ga. Välvningen skedde sannolikt först på 1340-talet. Slutstenen kan dock vara äldre och huggen i förråd. Trave 2: Valv 4. Rund, tallriksformad slutsten av kalksten med skulpterad bladdekor (fig 301). De fem rundflikiga bladen utgår från en spiralform. Likartade blad ses också på slutstenarna i valv 5 och 6. Helt målad i rött. Slutstenen från 1330-talet. Valvet avbildat i fig 27. - Valv 5 . Slutsten av kalksten med skulpterat växtornament bestående av flikiga blad i två kransar. Den inre kransen fembladig. Målad i ockragult. 1330­ talet. - Valv 6. Rund, tallriksformad slutsten av kalk­ sten prydd med en skulpterad bladmaskaron (fig 302). De sex bladen bildar en krans och utgår från mun, näsborrar och näsrot samt ögon. Ögonen har markerad iris och pupill. Bladen har runda, mjukt modellerade flikar och är av samma typ som på slutstenarna i valv 5 och·4 (fig 301). Målad i ockragult på vit botten. 1330­ talet. Trave 3: Valv 7. Rund, tallriksformad slutsten av kalksten med skulpterad bladmaskaron (fig 303). De sex flikiga , släta bladen, troligen hagtorn, bildar en Fig 307. Slutsten av trä, valv 13. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Roofboss. Made ofwood. Vau/t/3 . Fig 308. Slutsten av trä, valv 14. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Roof boss. Made of wood. V au/t 14. Fig 309. Slutsten av trä , valv 23. Foto E Niklasson 1961 . ÖLM. Roofboss. Made ofwood. Vault 23. krans och utgår från näsborrar, näsrot och ögon. An­ siktet är mjukt modellerat, ögonen har markerad iris och pupill. Ansiktets karnation är rosa, bladen målade i rött, grönt och gult. Tydligt släktskap med blindarka­ dernas figurskulptur. Välvningen bör ha skett på 1320­ talet. - Valv 8. Slutsten av kalksten med skulpterad bladdekor i två kransar. Mittknopp och de fyra inre bladen målade i rött, den yttre bladkransen grön. Slutstenens bas röd . Samtida med 7.- Valv 9. Rund, tallriksformad slutsten av kalksten med bladdekor ut­ gående från en mittknopp (fig 304). Bladens flikar run­ dade, lätt uppsvällda. Mittknoppen samt den runda ytterkanten ommålad i kraftigt rött. Bladen är målade i grönt och brunt (ockra). Samtida med 8. Trave 4: Valv JO. Rund, tallriksformad slutsten av kalksten med skulpterad bladmaskaron (fig 305, 306). I var och en av de fyra svicklarna mellan valvribborna har placerats ett litet huvud. Bladornamenten ut­ görs av bladknippen av rundat flikiga blad, troligen hagtorn, och växer ut från maskaronens mun och pan­ na. Bladen är av samma typ som på slutstenen i valv 3 (fig 300). Ansiktet och bladen är kraftfullt modellerade. Av de fyra huvudena utgörs två, de i öster och väster (fig 305), av manshuvuden med utstående öron och öppna munnar med de norra och södra utgörs av djur­ huvuden. Det norra huvudet har utstående öron och vresigt uttryck, det södra har långa, hängande öron och milt utseende. Huvudena är placerade i de fyra vä­ derstrecken och det är troligt att de avser de fyra 14-825747 Linköping STENSKULPTUR 209 vindarna. Ansiktenas karnation är ljusröd, bladen röda (nu svartnade) och gröna. Valvet bör ha slagits på 1310-talet. Slutstenen troligen något yngre.- Valv 11 . Slutsten av kalksten med skulpterad bladdekor om sex blad i två kransar. Målad i gulrött. Valvet bör ha slagits på 131O-talet. - Valv 12. Slutsten av kalksten med bladornament i två kransar. Yttre bladkransen om åtta blad till största delen bortfallen. På det bevarade par­ tiet gul färg, inre kransen om fyra blad målad i nu svartnad grön färg mot rött i bottenpartierna. Valvet bör ha slagits på 131O-talet. Trave 5: Valv 13,. Slutsten av skulpterad ek, prydd av fem stora, flikiga blad utgående från en mittknopp (fig 307). I bladnerver och i plattans hålkäl finns röd färg. Valvet bör ha slagits i slutet av 1280-talet. Slut­ stenen bör vara från 1300-talets byggnadsperiod. ­ Valv 14. Slutsten av skulpterad och målad ek i form av en bladmaskaron (fig 308). Ur manshuvudets mungipor och ögon växer vinrankor fram. Ansiktet har haft kar­ nation, läpparna är röda, tänderna vita, pupiller liksom ögonens konturer är svarta. Rankorna är gröna med röda blad. Valvet (fig 26) bör ha slagits i slutet av 1280­ talet. Maskaronen bör vara från 1300-talets byggnads­ period. - Valv 15. Klotformig slutsten av svarvad ek. Rund platta nedtill. Målad i olika nyanser rött samt vitt Fig 310. Norra slutstenen i valv 25. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. North roofboss ofvault 25. 210 BYGGNADSBESKRIVNJNG Fig 311. Östra skölden valv 25. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. East shie/d ofuault 25. i vertikala fält. Valvet bör ha slagits på 1280-talet. slutstenen av okänd ålder. Trave 6: Valv 16. Rund, svarvad slutsten av furu. Dekorerad med målade blad i svart och rött mot vit botten. Dekoren bildar en bladkrans. Valvet bör ha slagits på 1280-talet. Slutstenen av okänd ålder. - Valv 17. Slutsten av trä, äppleformad med liten spets ned­ till. Genom målning indelad i fyra fält, omväxlande röda och bruna med svarta konturer. Valvet bör ha slagits på 1280-talet. Slutstenen av okänd ålder. - Valv 18. Slutsten av trä, liknande föregående. Något oregel­ bunden. Trave 7: Valv 19. Slutsten av kalksten, tillplattad klotform. Nedtill vulst runt fyrpass med fyrbladig ros. Klotet prytt med målade, spetsiga fält i gult mot blå (grön) botten. Valvet bör ha slagits på 1280-talet. ­ Valv 20. Slutsten av skulpterad furu. Målad i fyra fält, två röda och två bruna (ursprungligen gröna), åtskilda av svarta linjer. Samma typ som i valv 17 och 18 men med utdragen for~. Valvet slaget i slutet av 1240-talet. Slutstenen av okänd ålder. - Valv 21. Slutsten av kalksten. Samma utformning som i valv 19. Målad i senare tid. Trave 8: Valv 22. Valvets slutsten är ersatt med en sköld i trä. På skölden ses de målade initialerna KPS och ett bomärke samt siffrorna 81, sannolikt avseende årtalet 1581. - Valv 23. Slutsten av skulpterad och målad ek (fig 309). Liknande en pinjekotte. Uppbyggd av tre bladkransar om vardera fyra blad med dia- man te rad mittnerv. Bladen röda, mittnerverna ur­ sprungligen gröna. Valvet bör ha slagits på 1240-talet. - Valv 24. Slutsten av kalksten. Avlång form, nedtill prydd av ett fyrbladigt ornament med diamanterade nerver. Målad i svart, ockra och orangegult på vit botten. Valvet ursprungligen slaget på 1240-talet men senare omslaget. Koret Samtliga valv i koret är slagna i slutet av 1490-talet, då också valvprydnaderna tillkom. Materialet är tegel med ribbor och slutstenar av kalksten. Trave 9: Valv 25. Valvet utgörs av ett stjärnvalv (pi 71). Ribborna pryds i anslutning till skärningspunkter­ na av spetsiga bågar. I några av spetsarna finns liljefor­ made ornament, fästa med en kort järnsprint. På liljor­ na rester av grön färg. I de fyra skärningspunkterna finns slutstenar av olika form. Den norra (fig 310) utgörs av en bladmaskaron, där bladrankarna växer ut från mannens mun och ögon. Rankorna är utförda i friskulptur. Rester av polykromi i rött och blått. - Den södra stenen består av ett fyrdelat bladornament av samma typ som på slutstenen i valv 32 (fig 319). Åter­ stående färger är rött och blått (grönt). - Den östra slutstenen är en sköld med tre kronor i hög relief (fig 311). Kronorna, som är något olika i detaljutformning­ en, är förgyllda mot blå botten. Skölden är fäst vid ribbkrysset med fyrajärnnitar i mittpartiet.- Den väst­ ra slutstenen utgörs likaså av en sköld (fig 312) men pryds av ett stort bomärke samt en pilgrimsmussla i relief. Sköldens yta är ornerad med en graverad och punsad ranka. Utformningen och dekoren anknyter till den södra skölden i valv 27 (fig 317), som avser är­ kedjäknen Hans Ganzow .(se nedan) . - Valv 26. Hög­ korets valv, saknar utsmyckning. Den centrala delen av valvet är ej ursprunglig (fig 15). - Valv 27. Rikt utformat stjärnvalv med ribbor (pi 71). I ribbornas skärningspunkter har fästs sköldar eller bladornament i kalksten. Ribborna har i valvets centrala del pryd­ nadsbågar med liljeornament av samma typ som i valv 25. slutstenen i mitten utgörs av en sköldbärande ängel (fig 313, 314). Skölden pryds av ett emblem bestående av biskopsmitra, kräkla och bokstäverna h t, vilket avser biskopen Henrik Tidemansson. 40 Ängeln har ett stort mantelspänne och diadem. A v färgerna återstår vitt och ockra. Sköldens färger är rött och vitt mot blå botten. skulpturen är fäst vid ribbkrysset med en stor järnnit. - Skölden mot norr (fig 315) visar ett kvinna­ huvud med gloria samt ett bomärke i relief. Inget attri­ but anger helgonets identitet. Glorian har graverad och punsad rankornamentik och sköldens yta är randad Fig 312. Västra skölden i valv 25. Bo­ märket tillhör ärkedjäknen Hans Ganzow. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. West shie/d of vault 25. The mark be­ tongs to Archdeacon Hans Ganzow. genom heldragna, ristade linjer respektive punsade linjer. Skölden är blå , övriga återstående färger är rött och vitt. Karnationen utgörs liksom på den sköld­ bärande ängeln numera enbart av vitt. Nedtill ses bok­ stäverna P G målade med svart. Dessa initialer avser kantorn Peder Gotskalksson.41 - Skölden mot söder (fig 317) visar i relief ett skäggigt manshuvud. Hatten med pilgrimsmusslan anger att det är aposteln Jakob d ä som avses. Pilgrimsstaven i sköldens mitt är likaså ett attribut till helgonet. Till höger om staven ses ett bomärke samt nederst bokstäverna J G, vilka avser ärkedjäknen Hans (Johannes) Ganzow.42 Sköldens yta har en graverad och punsad rankdekor. De bevarade färgerna utgörs av rött, gult, vitt och svart samt spar- STENSKULPTUR 2 11 samt blått på skölden. - Den västra slutstenen utgörs av ett fyrdelat bladornament (fig 316). Det kransforma­ de mittpartiet påminner om en törnekrans. Bevarade färger är rött och grönt. - Den östra slutstenen utgörs av ett fyrdelat bladornament av samma typ som i valv 32 (fig 319). Trave lO: Valv 28. Tredelat valv med ribbor och slutsten i form av en sköld (fig 318). Skölden har ett bomärke i relief, som åsyftar dåvarande kaniken Hans Brask,43 samt inhugget årtalet 1498. Vapnet guldbron­ serat mot röd botten. - Valv 32 . Tredelat valv med ribbor. De översta stenarna är försedda med spetsiga bågar med liljeornament (fig 319, jfr valv 25). Liljeor­ namenten målade i rött med grön färg under. Ribbor­ 212 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 313. Detalj av tig 314. Foto E Nik­ lasson 1962. ÖLM. Detail of Fig 3/4. nas plana framkanter röda. stutsten med bladornamen­ tik, målad i mörknat rött . Koromgångens östra valv: Valv 29. Fyrdelat valv med kraftiga, profilerade valvribbor (fig 18). Rund , tallriksformad slutsten med en lejonmaskaron i relief (fig 320). Stenen är signerad åt sydväst med stenhug­ garmärket C l, dvs Adam van Durens märke. Lejon­ maskaronen visar likhet med stadens vapen.44 - Valv 30. Fyrdelat valv med grova, profilerade ribbor. I valvets mitt en rund öppning (se ovan, fig 29, 80). ­ Valv 31. Oregelbundet stjärnvalv (pi 76) med grova, profilerade valvribbor. Slutstenen utgörs av en sköld med bomärke och bokstäverna H G i upphöjd relief samt inhugget årtalet 1498 (fig 321). Initialerna avser kaniken Herman Grotta.45 Bokstäver och bomärke i röd färg, bottenfärgen grön. Norra kapellet: Valv 33. Åttadelat, oregelbundet valv med profilerade valvribbor (fig 18). Plan, rund STENSKULPTUR 213 Fig 314. Mittskölden i valv 27. Skölden visar biskopen Henrik Tictemanssons emblem och initialer. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. The central shield of uault 27. The shield shows the emblem and the initials of Bishop Henrik Tidemansson . slutsten med ett krönt G i spegelmonogram i guld mot blå botten. Valvet renoverades 1777 och monogram­ met avser Gustav III. Östra kapellet : Valv 34. Fyrdelat valv med grova, profilerade ribbor. Rund slutsten med bomärke och bokstäverna h n i upphöjd relief (fig 322). Svart mot grön botten, ytterkanten röd. Initialerna avser kaniken Henrik Nilsson.46 Slutstenen märkt av stenhuggaren C7. - Valv 36. Oregelbundet stjärnvalv (pi 76) med ribbor med enkel , hålkälad profil. Rund , plan och ode­ korerad slutsten. I valvribbornas skärningspunkter ses runda hål, vilka sannolikt varit avsedda för fastsätt­ ande av valvprydnader. Södra kapellet: Valv 35. Oregelbundet stjärnvalv med ribbor. I valvets mitt samt i ribbornas skärnings­ punkter sköldar fästade med varsin kraftig järnnit. Sköldarna är totalt 16 stycken. Mått ca 30x 35 cm (se pl 22). Relieferna visar Arma Christi, dvs Kristi vapen, med symbolerna för hans lidande. Bilderna läses mot­ sols med utgångspunkt från den yttre kretsens västli­ gaste sköld (fig 323): l. Lykta (fig 324). Syftar på Jesu gripande i Getsemane. Lyktan är målad i svart och guld mot blå botten.- 2. Pung (fig 325). Syftar på Judas pung med de trettio silverpenningarna . Pungen är målad i ockragult med grön snodd med vita knutar. Röd botten.- 3. Gissel och ris (tig 326). Syftar på Jesu gisslande. Riset är grönt och ombundet med vidjor, målade i gulockra. Gisslets skaft är målat i gulockra och vitt. På remmarna sitter metalldaggar, målade i grått. Blå botten. - 4. Knuten hand (fig 327). Syftar på 214 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 315. Norra skölden i valv 27. Bo­ märket och initialerna syftar på kantorn Peder Gotskalksson. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. N ort h shield of vau/t 27. The mark and the initials refer to Precentor Peder Gotskalksson. Fig 316. Västra slutstenen i valv 27. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. West roof boss of va u/t 27. STENSKULPTUR 215 Fig 317. Södra skölden i valv 27. Bo­ märket och initialerna syftar på är­ kedjäknen Hans (Johannes) Ganzow. Jfr fig 312. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. South shield of vau/t 27. The mark and the initials refer to Archdeacon Hans (Johannes) Ganzow. Cf Fig 312. hur Jesus blev slagen och misshandlad. Färgerna ut­ görs av vitt och ockra mot blå botten . - 5. Manshuvud med hatt med fliktigt brätte (fig 328). Återger Pontius Pilatus. Färgerna utgörs av vitt, grått och gult mot röd botten. Möjligen ommålad. - 6. Pelare och rep (fig 328). Syftar på den pelare vid vilken Jesus bands under gisslandeL Åttkantig pelare med bas och kapitäl. Grovt, tvinnat rep. Färgerna utgörs av vitt, svart och gult mot blå botten. -7. Kärl med lock, grepe och små fötter (fig 329). Syftar på det kärl med ättikvin i vilket svampen doppades. Målad i vitt och svart mot blå botten.- 8. Lans och stång med svamp (fig 329). Syftar på de båda soldaterna vid Jesu kors . Enligt legenden bars lansen, vars spets stacks in i Jesu sida, av Longi­ nus och isopstängeln, med vilken han gavs att dricka, Fig 318. Valvsköld, valv 28. Bomärket tillhör kaniken Hans Brask. Foto E Niklasson 1962. Shield. Vault 28. The mark betongs to Canon Hans Brask. 216 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 319. Slutsten, valv 32. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Roof boss. V au/t 32. Fig 320. Slutsten , valv 29. Märkt med Adam van Diirens stenhuggarmärke (C 1). Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Roof boss. Vault 29. Signed by mason ·Adam van Dliren (mason's mark C J) . Fig 321. Valvsköld , valv 31. Bomärket och initialerna syftar på kaniken Herman Grotta. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Shield. Vault 31 . The mark and the initials refer to Canon Herman Grotta. Fig 322. Slutsten, valv 34. Bomärket och initialerna syftar på kaniken Henrik Nilsson. Stenen märkt av stenhuggaren C 7. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Roof boss. Va u/t 34. The mark and the initials refer to Canon Henrik Nilsson. The boss is signed by rnason C 7. av Stefaton. Färgerna utgörs av brunt, gult och grått mot röd botten. - 9. Törnekrans (fig 324). Den krans med vilken Jesus kröntes. Målad i grönt och vitt mot röd botten. - l O. Kors (fig 324). Det gulmålade korset har en vittitulus med bokstäverna INRI (=Iesus Nasa- renus Rex Iudorum = Jesus från Nasaret judarnas konung) i svart. Röd botten. - 11. Klädnad (fig 325). Syftar på Jesu livklädnad. Målad i grått och rött mot röd botten. - 12. Tre tärningar (fig 327). Syftar på de tärningar med vilka soldaterna spelade om Jesu liv- klädnad. Målade i vitt och svart mot röd botten. - 13. Hammare och tång (fig 327). Syftar på de redskap med vilka Jesus spikades fast respektive togs ned från kor- set. Hammarskaftet målat i gulockra. Röd botten.- 14. Tre spikar (fig 328). Syftar på de spikar med vilka Jesus fästes på korset. Målade i blått mot röd botten. - 15. Stege (fig 329). Syftar på den stege som användes då Jesu kropp togs ner från korset. Gulmålad mot röd STENSKULPTUR 217 Fig 323. Plan över valv 35 och dess sköldar. Ritad av G Wiren. Sköldarnas motiv (fig 324-330) utgörs av Arma Christi. Sköldarna är utförda av Adam van Oiiren omkr 1498. Plan of vau/t 35 and the shields . The motives of the shields are Arma Christi (Figs 324-330). The shields are sculptured by Adam van Diiren ca 1498. Fig 324. Detalj av valv 35 . Jfr fig 323. Nedtill sköld nr l , upptill sköldarna nr 9 och nr 10. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Det a il of va u/t 35. C f Fig 323. Below: shield no. /. Top: shields no . 9 and no. 10. 218 BYGGNADSBESKRIYNING Fig 325. Detalj av valv 35. Jfr fig 323. Nedtill sköld nr 2, upptill sköldarna nr 10 och nr Il. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Detail ofvault 35. Cf Fig 323. Below: shield no. 2. Top: shields no. JO and no . Il. botten. - 16. Sköld i valvets centrum visande Jesu uppståndelse (fig 330). Jesus avbildas i halvfigur, stå- ende i sarkofagen. Höger hand är höjd till välsignelse, den vänstra håller en korsstav med segerfana. Karna- tionen är rosa, håret och skägget rött. Manteln är röd med grönt foder, fanan vit med rött kors. Bakgrunden blå. På sarkofagens framsida ses målade, ovala för- djupningar. - Valvsköldarna har tillskrivits Adam van Diiren (se nedan) . I det södra tornets bottenvåning är den s k silver- kammaren försedd med ett stjärnvalv med ribbor. Den runda, tallriksformade slutstenen pryds av en maska- ron i relief (fig 331). Ansiktets utformning är besläktad med bladmaskaronernas. Skägget går ända fram till de yttre ögonvrårna och två hårtofsar växer fram ur pan- nan. Öronen utgörs av långa, uppåtriktade djuröron. A v kyrkans valvprydnader utgör bladmaskaronerna, sköldarna med personanknytning och det södra kapet- Fig 326. Sköld nr 3 i valv 35. Jfr fig 323. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Shield no. 3 ofvault 35. Cf Fig 323. STENSKULPTUR 219 Fig 327. Detalj av valv 35. Jfr fig 323. Nedtill sköld nr 4 , upptill skölda rna nr 12 och nr 13. Detail ofvault 35. Cf Fig 323. Below: shield no. 4. Top: shields no. 12 and no. 13. Fig 328 . Detalj av valv 35 . Jfr fig 323 . Upptill sköld nr 14, nedtill sköldarna nr 5 och nr 6. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. De ta il of va u/t 35. C f Fig 323. Top: shield no. 14. Below: shields no. 5 and no. 6. 220 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 329. Detalj av valv 35. Jfr fig 323. Nedtill sköld nr 7, upptill sköldarna nr 15 och nr 8. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Detail ofvau/t 35. Cf Fig 323. Below: shield no . 7. Top: shields no. 15 and no. 8. lets serie med Arma Christi speciellt intressanta inslag. Bland långhusets varierade slutstenar utgörs fyra stycken av bladmaskaroner. Alla fyra bör tillhöra 1300- talets byggnadsperiod men de är sinsemellan mycket olika (fig 302, 303, 305, 308). Motivet uppträder redan i den invändiga omfattningen till fönster s 6 (fig r 57)' återfinns även bland den gotiska blindarkadens svic- kelprydnader (fig 175, 205) och återkommer i koret i valv 25 (fig 310) . Motivet, som förekommer såväl på kontinenten som i England, har ingen inhemsk tradi- tion och måste ha införts av utländska stenhuggare. Fönsteromfattningens bladmaskaraner (fig 157) ankny- ter till den romanska stilens demoner medan blindarka- dernas och slutstenarnas maskaraner förvandlats till gotikens »gröna män» med sorgsen och sträng, ibland hotfull, uppsyn. Den demoniska innebörden finns fort- farande kvar även om dragen förmänskligats. 47 I dom- kyrkan framhävs uttryckligt det ondskefulla hos dessa varelser av den grinande, vinlövsbevuxna trämas- karaneo i valv 14 (fig 308). Bladmaskaraner förekom- mer vanligtvis på slutstenar och konsoler. De är i allmänhet isolerade som motiv och den kombination med vindgudar, som ses i val v 12 (fig 305, 306) , är därför överraskande. Variationerna bland långhusets bladmaskaraner visar att skulptörerna varit väl för- trogna med motivet. I det senmedeltida koret används som nämnts motivet endast en gång i sin traditionella utformning (fig 31 O) . I koret förekommer sju sköldar och slutstenar, som kunnat anknytas till den dåtida biskopen Henrik Tide- mansson och hans domkapitel.48 De förnämsta sköl- darna återfinns i valv 27 i södra delen av koromgången. Här ses i mitten biskopens egen sköld , buren av en ängel (fig 313). Sköldens emblem består av hans bis- kopsinsignier och motsvarande emblem förekommer även på den nämnda minnestavlan i korets exteriör (fig 119) och tycks även ha förekommit som glasmålning (fig 348). Sköldarna mot norr och söder tillhör bis- kopens båda närmaste medhjälpare, ärkedjäknen Hans (Johannes) Ganzow (not 42) och kantorn Peder Got- skalksson (not 41) , som dessutom var biskopens bror- son. Man kan notera att domprosten Hemming Gad ej är representerad , vilket beror på att han vid denna tid vistades i Rom. Som män av ofrälse börd upptar vapnen deras bomärken. Peder Gotskalksson har dess- utom låtit avbilda ett kvinnligt helgon utan attribut, troligen jungfru Maria (fig 315), medan ärkedjäknen kombinerat sitt bomärke med en bild av Jakob d ä med Fig 330. Mittskölden (nr 16) i valv 35. Jfr tig 323. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. The central shie/d (no. 16) ofvault 35. CfFig 323. pilgrimsmussla och stav (fig 317), vilket kan tyda på att han företagit en vallfärd till San lago di Compostella. I koromgångens norra del pryds det motsvarande valvet, valv 25, även av en sköld med ärkedjäknens bomärke och en pilgrimsmussla (fig 312). Valvets and­ ra sköld pryds här med det svenska vapnets tre kronor. I det följande tredelade valvet, valv 28, utgörs slut­ stenen av en motsvarande sköld med dåvarande kani­ ken Hans Brasks bomärke (not 43) och årtalet 1498. På den södra sidan återfinns i valv 31 en motsvarande sköld (fig 321) tillhörande kaniken Herman Magnusson Grotta (not 45). I valv 34, inledningsvalvet i det östra kapellet, har slutligen kaniken Henrik Nilsson (not 46) en enkel slutsten med bomärke och initialer (fig 322). STENSKULPTUR 221 Sköldarna och slutstenen bör vara bekräftelser på do­ nationer till korbygget i samband med den avslutande välvningen, då det ekonomiska läget var mycket an­ strängt. I konsthistoriskt sammanhang är framför allt de ele­ ganta och detaljrika sköldarna i valv 25 och 27 intres­ santa. Samtliga saknar synliga stenhuggarmärken och de kan inte heller på stilistisk grund tillskrivas någon av de kända stenhuggarna. Figurstilen och modelle­ ringen är mjukare än på de konsolfigurer och sakra­ mentshusskulpturer, som utförts av stenhuggaren C2, och det karakteristiska vecket över näsroten saknas. Utmärkande för dessa sköldar är också den fina bak­ grundsmönstringen, som påminner om metallkonstens 222 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 331. Slutstenen i >>Silverkammaren>> i korets södra torn. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. The roof boss of "the silver chamber" in the south tower of the chancel. ytorneringar. Tydligen har sköldarna utförts av en i välvningsskedet omkring 1495 nyinkallad mästare. Till välvningsskedet omkring 1498 hör de beskrivna valvsköldarna med Arma Christi, som däremot av sti­ listiska skäl kan knytas till den då i domkyrkan verk­ samme stenhuggaren Adam van Diiren,49 som märkt bl a slutstenen med lejonmaskaron och ett kapitäl med sitt märke C l. Kapellstiftelsen Capella Corporis Christi (Helga le­ kamen) hade instiftats i samband med korbyggets på­ böljande och det är troligt att dennas altare var förlagt just till det södra kapellet, vilket i så fall varit avgöran­ de för motivvalet. Enligt en gammal uppteckning var ärkedjäknen Hans Ganzow knuten till altaret i det södra kapellet, där hans vapen fanns såväl på altaret som i de målade fönstren. 5°För valvprydnadens iko­ nografiska innehåll har därför sannolikt ärkedjäknen varit ansvarig. Serier med Arma Christi förekommer i svenska kyr­ kornålningar vid denna tid och inlevelsen i Kristi pas­ sion har också tagit sig uttryck i många fromma böner riktade till Jesu sår och pinoredskap. skulpterade mot­ svarigheter till domkyrkans sköldar finns dock inte inom landet. Däremot är sådana vanliga i Tyskland, inte minst i Rhenlandets kyrkor. Adam van Diiren bör därför ha varit förtrogen med motivet och han har senare upprepat det i två andra valvutsmyckningar, nämligen i Helsingörs karmeliterkloster och i Lunds domkyrka. 51 Övrig stenskulptur Till korets rika utsmyckning med stenskulptur hör även de båda sakramentshus, som är sammanbyggda med de båda högkorpelarna B 10 och C 10. Det norra påminner till sin uppbyggnad om en gotisk fial (fig 17) medan det södra utformats som ett krenelerat borgtorn försvarat av bågskyttar (fig 16). Den ledande skulptö­ ren när det gäller de båda sakramentshusen, som kom­ mer att behandlas närmare i samband med beskriv­ ningen av kyrkans inredning och inventarier, är sten­ huggaren C 2, dvs samme stenhuggare som svarat för koromgångens figurkonsoler. 52 Även högkorets altare gavs en rik utformning genom profiler och kolonnetter. Förvaringsnischerna i det öst­ ra kapellets altare och i den södra väggen accentuera­ des likaså genom profilerat ramverk och den här beva­ rade piscinan (fig 223) har en detaljutformning som ansluter till bågställningarna och deras bladkapitäL Målningar av MARIAN ULLEN Vägg- och valvmålningar Kyrkans innerväggar har ej varit putsade. Tidvis har dock en tunn kalkning förekommit. C G Brunius påta­ lade 1849 (a a s 226f), att då man >>åren 1812 och 1813 hvitmenade takhvalfven, har man jemväl öfverkalkat en betydlig del af vestra gafvelmuren och öfra delarna af långhusets sictomurar nära kantbågarna. Enär en dylik hvitlimning å väggarna gör ett stötande afbrott mot den finhuggna kalkstenens behagliga yta; så synes den böra med noggrannhet afskrapas. ,, Vitkalkningen avlägsnades också vid den följande restaureringen. I samband med rengöringen av väggar och valv 1961-62 konstaterades rester av kalkning samt enstaka färgspår, framför allt på den norra långhusmuren. 1 Undersökningen visade även att kalkning och dekora­ tioner förekommit i fönstersmygarna. Så fanns i smygen till N l spår av dekorationer i terra och eng­ elskt rött medan i N 5 konstaterades en vit fogimita­ tion. Medeltida väggmålningar I det södra sidoskeppet finns i blindarkaden väster om sydportalen rester av en medeltida utsmyckning med figurscener (pi 15, fig 332). Målningarna, som är ytter­ ligt fragmentariska, har omfattat tre väggfält och avbil­ dades av A Sohlman i böljan av 1860-talet, då de var något bättre bevarade (fig 333-335). Målningen är utförd direkt på väggen med endast en tunn kalkning som grund. De färger, som nu kan ur­ skilja-s, är svart, ockra, rödbrunt och grönt. Centrum i scen~rna upptas av ett stort kors . Vid sidan av korset ses en kvinna, som i en av scenerna har sällskap av en biskop. Korset är placerat i ett landskap med en stad i bakgrunden. Scenerna skildrar återfinnandet av Kristi kors och kvinnan är kejsarinnan Helena. Enligt legen­ den utpekade biskop Cyriacus av Jerusalem för kejsa­ rinnan Helena var de tre Golgatakorsen var nedgrävda. Scenen med både biskopen och kejsarinnan (fig 333) bör visa dem med det sanna korset, dvs Kristi kors. Kejsarinnan bär en elegant, sengotisk modedräkt med åtsittande liv och långt släp samt en hög hennin med slöja, vilket tyder på att målningarna utförts först un­ der 1400-talet. 2 Målningarna har samband med Helgakorskulten. Under 1300-talet hade två stiftelser med prebendor inrättats för detta ändamål, nämligen Crucis minoris (Helga korset mindre) och Crucis majoris (Helga kor­ set större). I anslutning till den senare omtalas 1378 ett kapell. 3 Sannolikt utfördes målningarna i anslutning till Helgakorsaltaret och målningarna bör då utvisa plat­ sen för detta. I Linköping omtalas även 1456 Helga korsets gille. 4 De vapensköldar, som målats direkt på stenen på pelare C6 (fig 336, 337), har sannolikt likaså samband med de altarstiftelser, som tillkom på 1300-talet och bör avse donatorer. Ä ven på den motstående pelaren B 6 tycks vapenbilder ha förekommit. Vapnen har ej kunnat identifieras med säkerhet. 5 Valvmålningar I valven, som är putsade och kalkade , förekommer i långhuset rester av en sparsam ornering i valvhjässor­ na samt på valvribborna. Dessa dekorationer framtogs 1961-62.6 Även sköldbågarna tycks ha varit bemålade. Som framgått av beskrivningen ovan förstärktes ·de dekorativa inslagen i valven genom att även slutstenar­ na var rikt bemålade. Detsamma gäller korvalvens sköldar och övriga valvprydnader. Valvkapporna ut­ nyttjades äve.n för inskriptioner och årtal. 224 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 332. Detalj av södra blindarkaden med rester av senmedeltida väggmålningar. Målningarna har omfattat tre scener ur Heliga korsets legend. Jfr fig 333-335. Foto ATA. Detail of the south blind areode with fragments of late medieval wall paintings. The paintings comprised three scenes from the legend of The Ho/y Cross. C f Figs 333-335. Fig 333 (t v) - 334. MÅLNINGAR 225 Fig 333-335. Scener ur Heliga korsets legend , avbildade av A Sohlman i början av 1860-talet. Jfr fig 332. ATA. Foto ATA. Scenes from the legend of The Ho/y Cross. Copied by A Sohlman, ear/y 1860's. Fig 336. Vapensköldar, sannolikt avseende donatorer. Målade på pelare C6. 1300-talet. Jfr fig 337. Tecknade av S Ljungstedt 1979. Coats-of-arms, probah/y referring to donors. Painted on pillar C6. 14th century. Cf Fig 337. Fig 337. Vapensköldarna på pelare C6. Jfr fig 336. Foto SvK 1977. The coats-of-arms on pillar C6. Cf Fig 336. D . 9ult !IIIIill rött • .svart 15-825747 Linköping 226 BYGGNADSBESKRJVNING Fig 338. Medeltida valvmålningsdekor, valv 5. Omkring 1350. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Medieval vault paintings, vault 5. C 1350. Va/u l. Röda valvribbor. I västra valvkappan årtalet 1774 i svart. Syftar på valvets renovering detta år. ­ Va/u 3 . Valvribborna har rester av palmetter i rött med vita konturer mot gul botten. I västra valvkappan årta­ let 1774 Gfr valv 1).- Va/u 4. Valvribborna har spår av marmorering i rött mot gulröd botten. Rött även på sköldbågen.- Va/u 5. På ribborna inskrivna palmetter i omväxlande rött och gult mot gul botten. Hjässdekora­ tion i form av en rund medaljong med en hjärtpalmett i varje valvkappa. (fig 338). Målade i gult och rött. ­ Va/u 6. Valvribborna har svaga spår av dekoration med palmetter i rött mot gul botten.- Va/u 7. Valvrib­ bornas dekor är växlande och består av: l. Heltäckan­ de grönt.- 2. Röda ränder mot vit botten.- 3. Heltäc­ kande rött.- 4. Gul dekor mot vit botten. Även sköld­ bågens rundstav röd.- Va/u 8. Valvribborna är målade i sektioner i omväxlande gulrött, rött och grönt.- Va/u 9. Valvribborna bär spår av sektionsmålning i rött och grönt.- Va/u Il . Fragment av målningar i rödbrunt och grönt påträffades i valvkapporna. Överkalkades åter. ­ Va/u 12. Hjässornament i form av fyra stiliserade blommor i rött och svart (fig 339). Renässanskaraktär. Slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet. I västra valvkappan monogram av bokstäverna HS. - Va/u 13. Valvribborna dekorerade med veckband i rödbrunt på gul botten. - Va/u 14. Hjässornament i rött , svart och Fig 339. Valvmålningar av renässans­ karaktär, valv 12. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Vau/t paintings, vault 12. Renaissance sry/e. Fig 340. Valvmålningar av barockka­ raktär, valv 14. Foto E Niklasson 1961. ÖLM. Vault paintings, vat~lt 14. Baroque sty/e. vitt (tig 340). Yvig akantus, palmetter och druvklaslik­ nande frukter. Barockkaraktär. 1600-talets senare del eller böljan av 1700-talet. På valvribborna spår av en medeltida dekor liknande den i valv 5. Under hjässde­ korationen finns en äldre dekor i rödbrunt. Denna framtogs i ett litet parti men överkalkades åter.- Va/u 15. Hjässdekor i form av fyra stycken femdelade , blomliknande ornament i rött (tig 341). Valvribborna bär spår av dekor i röd färg.- Va/u 16. Av valvribbor­ nas dekoration återstår ett fragment i nordöst i form av >>kvaderimitation >> i rött mot gul botten. - Va/u 17. På ribborna »kvadermålning» i gult och rött. Indelningen följer till största delen ribbstenarnas längd . Vid hjässan långa, gula sektioner.- Va/u 18. Valvribborna har spår efter målning i gulrött. - Va/u 19. Valvkapporna har rester av medeltida, figural dekor (tig 343). I den södra valvkappan ses som mittornament ett stiliserat träd och i den vänstra delen en mycket fragmentarisk, sit­ tande person med gloria (tig 342). Färgerna utgörs av rött, blått och gult mot vit bakgrund. Dekoren bör ha varit symmetriskt uppbyggd med en sittande helig per­ son även på den högra sidan om trädet. Samma motiv bör ha upprepats i den motstående norra valvkappan, där nu endast själva toppen av trädet återstår. Det är MÅLNINGAR 227 osäkert om det funnits figurer även i de båda andra valvkapporna. Dessa är kortare och ornamentrester återstår endast i anslutning till hjässpartiet. De fyra sittande personerna kan ha utgjorts av evangelisterna. Valvet bör ha slagits på 1280-talet och målningarna har av stilen att döma tillkommit strax efteråt. Valvribbor­ nas dekor består av snedställda band i rött, grönt eller brunt samt gula band med marmorering i rött. - Va/u 20. Valvets ribbor har marmorering i rött mot ur­ sprungligen vit botten. - Va/u 21. Valvribborna har rester av band i viggmönster. Vartannat band har mar­ morering i rött. I valvhjässan ses en senare dekor av rokokokaraktär från senare delen av 1700-talet med stiliserade blad och blommor i rött , grönt, vitt och svart. - Va/u 22. Valvribborna har färgfragment. Di­ amantsnitten har varit röda och även rundstavarna visar röda fargspår. - Va/u 23. Valvribborna har obe­ tydliga spår av rött och grönt.- Va/u 24 . Röda färgspår på gördelbågen åt öster.- Va/u 25. Valvribborna och deras ornament har spår av rött och grönt. - Va/u 27. Som valv 25. - Va/u 29. I nordvästra valvkappan är målat årtalet 1499, i den motstående valvkappan ses initialerna IAL med gotiska majuskler och ett emblem bestående av murslev och hammare (tig 344, jfr tig 17, 228 BYGGNADSBESKRIVN ING Fig 341. Valv 15 med omgivande valv. Tv valv 12, nedtill valv 14. Foto E Nik- lasson 1961. ÖLM. Vau/t 15 with surrounding vaults. Left vau/t 12, bottom vau/t 14. Fig 342. Detalj av de medeltida mål- ningarna i valv 19. Slutet av 1200-talet. Jfr fig 343. Detail of the medieval patnttngs of vau/t 19. End of 13th century. Cf Fig 343. MÅLNINGAR 229 Fig 343. Valv 19 med omgivande valv. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Vault 19 with surrounding vaults. 18). Målat i svart. Originalmålningen ligger under den nuvarande. Årtalet syftar på slagningen av valvet. Emblemet bör vara yrkesattribut till initialernas ägare. Eftersom initialerna och emblemet fått denna framträ­ dande placering avser det sannolikt korets byggmäs­ tare under slutskedet.- Valv 30. I valvets östra kappa är en målad inskrift i svart (tig 80). Inskriften, som utförts 1581 till minne av Johan III:s renovering av domkyrkan, är överförd på senare puts och en del felaktigheter och inkonsekvenser utmärker bokstäver­ na. Texten återges på s 25.- Valv 32. På valvribborna och deras ornament spår av rött och grönt.- Valv 33. På valvribborna enstaka röda färgspår. I den sydvästra valvkappan ses årtalet 1777 målat med svart (fig 18). Årtalet syftar på en renovering av valvet. - Valv 34. I östra valvkappan ses initialerna H T med gotiska majuskler samt en inskrift i svart, överförd på senare puts. Inskriften är gjord till minne av biskopen Henrik Tidemansson, som slutförde korbygget Texten åter­ ges på s 28. - Valv 36. I de båda östra valvkapporna ses två årtal, 1400 respektive 1581. Det sistnämnda står ovanför en målad sköld med initialerna AAI (tig 17, 19). Årtalet 1400 kopierat på senare puts. Vad årtalet syftar på är osäkert (jfr Byggnadshistoria). År­ talet 1581 avser däremot renoveringen av domkyrkan vid denna tid. Initialerna kan inte förknippas med dåti­ dens biskop eller domprost och kan vara en mot­ svarighet till emblemet och initialerna i valv 29 och avse byggmästaren. Frånsett de figurmålningar som finns i valv 19 tycks 230 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 344. Målade initialer samt emblem i valv 29. Kombinerade med årtalet 1499. Kan avse byggmästaren. Painted initials and emblem, vault 29. Combined with the year 1499. May refer to the master-builder. endast ett arkitektoniskt-ornamentalt måleri nied de- korerade ribbor samt hjässornament ha förekommit som utsmyckning av valven i långhuset under medelti- den. Denna tradition fortsatte, som framgår av valven 12 och 14, även under nyare tid. Valven 13-19 slogs under slutet av 1200-talet. Målningarna i valv 19 har unggotisk karaktär och bör ha tillkommit vid samma tid . Valven 1-12 tillhör den byggnadsperiod, som infal- ler ca 1310-1350. De östliga valven , dvs valven i trave- erna 3 och 4, slogs i början av denna period. De målningsrester som återstår tyder dock på att dekora- tionen av valven utförts samtidigt, vilket innebär att den tillkommit omkring mitten av 1300-talet. I det sengotiska koret nöjde man sig med färgläggning av ribbor och övrig valvdekor. Moderna målningar I samband med den senaste renoveringen och ombygg- naden av tornpartiet har en väggdekoration utförts i det s k biktrummet i våningen ovanför sakristian i den norra sidobyggnaden. Målningen (fig 345) är utförd av Pär Andersson 1986 i olja på tunn pannå, som limmats på väggen. I den rundade nischen ses vinträd med druvklasar och fåglar mot blå botten. Det högra vägg- partiet har rosor mot mörkröd botten samt den latinska Fig 345. Interiör av det s k biktrummet, utsmyckat av Pär Andersson 1986. Foto SvK 1986. Interior of the so-ca/led confession room, decaraled by Pär Andersson 1986. Fig 346--347. Fragmentariska glasmålningar, troligen från östra kapellet. Ca 1500. Nu i SHM. Foto ATA. Fragments of stained-glass, probah/y from the east chapel. C 1500. Now in the Museum of National Antiquities, Stock­ holm. Fig 346. texten SUB ROSA (=under rosorna). Även altarets framsida är målad. Här ses Kristi monogram omgivet av duvor och olivkvistar. Gula toner mot mörkröd botten. Glasmålningar Kyrkan fick under medeltiden en rik utsmyckning i form av glasmålningar. Av denna återstår endast lösa fragment , främst tillvaratagna i samband med gräv­ ningsundersökningarna. Vid inventeringen 1830 an­ tecknades: »Fönstren hafva fordom haft målade rutor af rhomboidisk figur. Den sednare är ännu i flera föns­ ter bibehållen, men efter det målade glaset återstå endast spridda lemningar i fönstrens öfversta afsatser. Dessa fragmenter, som visa sköna teckningar af löf­ verk, vapen och andra sinnebilder, äro likväl nog märkvärdiga att förtjena särskild uppteckning. De för­ nämsta äro följande: I Sankt Thomae eller Bjelkiska grafchoret löfverk, samt en teckning liknande en Vase. - I Sankt Andreas choret: En Biskopsmössa, tvänne ansigten, det ena med röd och stor utsträckt tunga. - I Sankt Nilses chor: några fragmenter. I Norra gången. Första fönstret ifrån (choren)dörren: Trenne hufvu­ den, det medlersta af en man, samt några andra frag­ menter. Andra fönstret: Två väl bibehållna och sym- MÅLNINGAR 231 Fig 347. metriska qvadrater af blommor. Tredje Fjerde och Femte fönstren: fragmenter af löfverk. Sista fönstret: flera väl bibehållna teckningar af blommor och löfverk. På södra sidan: ett enda fönster med målade blommor och löfverk.» Vid denna tid hade de flesta fönstren på den södra sidan försetts med nya poster och bågar av gjutjärn (se pi 2), vilket förklarar att målningsrester endast fanns i ett av fönstren, sannolikt S 3 Ufr ovan Murverksbeskrivning). Brunius nämner 1849 (a a s 180) endast att: »De fönsteröppningar , hvilka behålla sin ursprungliga anordning, ha mycket små glasskifvor ställda öfver hörn och i bågslagen och i kronorna lem­ ningar efter målade djur, fåglar, rosor och löfverk. > Även några få helgon återstod (aa s 173). Dessa målningsrester togs bort vid den följande re­ staureringen, då de nuvarande fönsterbågarna och de nuvarande glasmålningarna tillkom. I samband med den just avslutade renoveringen och ombyggnaden av tornpartiet har nya glasmålningar tillkommit i några av tornutrymmena. Samtidigt har en tävling ägt rum om utsmyckning av det östra kapellet med glasmålningar. Medeltida målningar I samband med renoveringen av fönstren på 1850- och 1860-talen togs några av de medeltida glasmålnings­ fragmenten tillvara och hamnade hos intresserade privatpersoner. Nordiska Museet inköpte 1881 från adjunkten K A Hagson i Linköping den i tig 346 avbil­ dade sektionen och 1886 kunde man inköpa den mot­ svarande sektion, som ses i tig 347, av artisten O Sör­ ling. 7 232 BYGGNADSBESKRIVNING sektionen med drakhuvudet, som mäter 28,5 x 31 cm, är defekt i övre vänstra delen, där drakens öra saknas men är i övrigt välbevarad . Färgerna utgörs av vitt och gult, tungan röd, bakgrunden ljusblå. Ramens glas är färglösa och genomskinliga. Alla glasen har rikligt med blåsor. På framsidan ses rödbrunt svart­ lodsmåleri med kraftiga konturer, på baksidan rika schatteringar. I den andra sektionen återstår endast en del av ramverkets glas. Det bladornament, som ses i ramen, hör ej samman med den ursprungliga glasmål­ ningen och är nu borttaget. De båda sektionerna, som utgjort masverksfyllning- Fig 348. Biskop Henrik Tictemanssons vapen. Teckning, troligen visande den glasmålning som ursprungligen fanns i östra kapellet. ATA. Foto ATA. The coat-of-arms of Bishop Henrik Ti­ demansson. Drawing, probah/y show­ ing the stained-glass, which original/y was to be found in the east chapel. ar, bör vara identiska med de två huvuden , det ena med utsträckt röd tunga, som fanns i Andreaskoret , dvs det östra kapellet, enligt den ovan citerade be­ skrivningen från 1830. Välvningen av kapellet skedde 1499 och glasmålningarna bör ha tillkommit i samband med kapellets färdigställande. I den citerade beskrivningen 1830 nämns även en glasmålning i form av en biskopsmössa i samma kapell. Om denna tillkommit samtidigt har den syftat på bisko­ pen Henrik Tidemansson, som lät slutföra korbygget, och över vilken en minnestavla med ett vapen finns på utsidan av kapellet (fig 119). Henrik Tictemanssons MÅLNINGAR 233 Fig 349-350. Glasmålningsfragment, sannolikt från fönster i långhusets östra del. Slutet av 1200-talet. Nu i ÖLM. Efter A Andersson. Fragments ofstained-glass, p robab/y from windows in the east part of the n ave. End of 13th century. Now in ÖLM. 234 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 351. lllijlll 1 vapen återfinns även som mittsköld i valv 27 (tig 313). På den teckning, som återges i fig 348, framställs även biskopens vapen och det förefaller sannolikt att denna teckning från okänd tidpunkt återger den glasmålning, som 1830 endast omtalas som en biskopsmössa. Va­ penskölden pryds av mitra och kräkla samt biskopens initialer, h t. Ovanför hjälmtecknet ses domkyrkans emblem, de korsade nycklarna och svärdet, som syftar på kyrkans båda skyddspatroner Petrus och Paulus , vilkas namn även återfinns nedanför skölden. Ovanför skölden står ihc , dvs Jesu monogram, samt eps , för­ kortning för episcopus (=biskop). Enligt en gammal uppteckning skulle biskopens närmaste man, är­ kedjäknen Hans Ganzow, ha sitt vapen i ett av de målade fönstren i det södra kapellet (se ovan s 222). Sju stycken fragment skänktes till länsmuseet i Lin­ köping av friherrinnan A von Rosen . 8 Dessa finns lik­ som de ovan beskrivna publicerade av Aron Anders­ son i Die Glasmalereien des Mittelalters in Skandinavi­ en. Fyra av dessa fragment från Linköping avbildas här på nytt med beskrivning enligt Andersson. Fig 351-354. Några exempel på de talrika medeltida glasmålningsfragment som påträffades i samband med grävningsundersökningen 1915-16. Nu i ÖLM. Foto ÖLM. Same specimens of the numerous fragments ofmedieval stained-glass, which we re faund du ring the excavation in 1915-16. Now in ÖLM. Fig 353. Kristushuvudet i fig 349 är 13,8 cm högt. Färgen är blekbrun med svart svartlodsmåleri. Stilen är senro- mansk-unggotisk övergångsstil, vilket även gäller för de i samma fig återgivna bladornamenten. Dessa ut- görs av akantusblad på vitt glas med svartlodsöver- dragen grund, i vilken nätmönstret med streck och punkter skrapats fram. Runt två av fälten ses vita pärlstavar. Kristushuvudet kan härröra från de målningar, som 1830 omtalas på norra sidan i det fönster som bör vara N7, och där det bla ingick tre huvuden. Den äldre delen av långhuset fullbordades på 1280-talet, vilket också stämmer väl med glasmålningsfragmentens sti- listiska datering till slutet av 1200-talet. MÅLNINGAR 235 Fig 354. Till samma period hör också den masverksfyllning som ses i fig 350 och som eventuellt skänktes samtidigt till museet.9 Den utgörs av en något defekt halv cirkel med en ursprunglig diameter på ca 37,5 cm. I mitten en grön rundel med en kantställd fyrhörning , därutanför ett sexpass i grisaille med treklöverblad på vitt glas. Svicklarna mellan sexpassen omväxlande blå och gula. Som kantornament en pärlstav. Jo I samband med undersökningen 1915-16, då man också gjorde vissa undersökningar utanför kyrkan , på- träffades i en grop strax under markytan söder om koret en mycket stor mängd glasfragment från kyrkans fönster. J J Detta stora material, som sannolikt grävts ner i samband med renoveringen av sydsidans fönster 236 BYGGNADSBESKRJVNJNG Fig 355-356. Några exempel på de talrika medeltida glasmål­ ningsfragment som påträffades i långhuset i samband med grävningsundersökningen 1960-61. Foto SHM. Some specimens of the numerous fragments of medieval stained-g/ass, which were found in the nave du ring the exca­ vation in 196~/ . Now in ÖLM. MÅLNINGAR 237 1812-13 , är endast delvis undersökt. 12 Av figurmål­ ningar ingår endast ett par mindre fragment av ansik­ ten samt en detalj av en hand. Kantbitar med pärl­ stavar av olika utformning är talrika liksom kantbårder i form av tunna, eleganta akantusrankar av unggotisk typ. Bland fragmenten ingår också glas med gotisk vinlövsdekor av de typer som ses i fig 351 och 352. Vidare ingår en mängd blyspröjsningar med delvis kvarsittande glas (fig 353, 354). Det nedersta glaset i fig 354 pryds av en fyrbladig blomma. Sådana blommor förekommer också som lösa fragment. Även vid utgrävningen 1960-61 påträffades en stor mängd glasmålningsfragment. Inte heller dessa, som främst härrör från långhuset , är undersökta och be­ skrivna. 13 Några av dessa fragment återges i fig 355-356. Stilmässigt varierar de mellan unggotiskt och höggotiskt. Ä ven ett antal yngre glasmålningsfrag­ ment, bl a av renässanskaraktär påträffades. 1800-talets glasmålningar I samband med den omfattande restaureringen 1849-70 utbyttes alla fönsterbågar och allt fönsterglas. Model­ Jerna till bågarna och >>rosetterna >> , dvs masverkens ornamentala spröjsverk för glasmålningarna, skars i trä och göts sedan i järn på Finspongs bruk. För vissa arbeten anlitades även Motala Mekaniska Verkstad. Trämodellerna tillverkades direkt i anslutning till arbe­ tena på domkyrkan . 1855 omtalas modellsnickarna Carl Pettersson och Kahmus Hansson. Pettersson in­ går därefter i arbetsstyrkan ända fram till restaure­ ringens slut. Samtliga modeller sparades och några av dem är nu utställda i den s k Rhyzeliusgården (fig 360). Glaset, även det färgade glaset, levererades från Bromöglasbruk utanför Mariestad. Från 1854 och tio år framåt är målaren och glasmästaren C Isaksson verksam vid restaureringen av domkyrkan. 1864 er­ sätts han av A O Löfgren, som också betecknas målare och glasmästare. Denne är sedan verksam fram till restaureringens slut. De första gjutna >> rosettbågarna med sina couleurda rutor>> insattes 1854 i det västligaste av den norra sidans fönster (N 1). Från 1854-55 härrör också de bevarade fönsterskisser, som återges i fig 357-358. Dessa, som är osignerade, visar de norra långhusfönst­ ren och skissernas ideer följdes delvis i masverksorna­ menten (jfr fig 65-70). Av domkyrkans 30 fönster reno­ verades sedan ett eller två varje år tills man gått varvet runt och modellerna i trä, gjutningen och glasningen utfördes undan för undan (se Bilaga 2) . Carl Petters­ son, som också fungerade som ritare (se nedan Bygg­ 238 BYGGNADSBESKRIVNJNG . f" !· l l • FJ .·1 . • ' l N 4 N7 N6 N5 Fig 357-358. Skisser till glasning samt glasmålningar i fönstren N 7-N l , utförda 1854-55 inför restaureringen. I ÖLM. Jfr fig 65-70. Foto ÖLM. Outlines ofpanes and stained-glass of windows N 7-N l , made 1854-55 for the restoration. Cf Figs 65-70. nadshistoria), var sannolikt den som med hjälp av olika tidstypiska förlagor komponerade de nya fönsterut­ smyckningarna i form av stiliserade blommor och de gängse kristna symbolerna. De enda figurala motiven utgörs av fåglar och drakar (fig 359). Drakarna hade sannolikt inspirerats av det medeltida fragment som återstod i östra kapellet (fig 347). Ornamenten i färgat glas inskränker sig till masver­ ken. Färgerna utgörs av rött, blått, grönt, gult och violett. De rikaste utsmyckningarna förekommer i kor­ partiets flarnboyanta masverk. Fönster N l. Blommor. - N 2. Blommor och blad. Rött kors i mitten. - N 3. I stora rundlarna inskrivna kors med fem röda rundlar. - N4. Fembladiga blom­ mor.- N5. Blommor.- N6. Blommor.- N7. Blom­ ma. - N 8. Rött kors i mittfältet, i övrigt ornament. ­ N9. Blommor. - N JO. Blommor.- N 11. Blomrankor och bladornament. I mitten kalk.- N 12. Druvklasar. ­ N 13. Ankare, blommor, kronor. - N 14. Blommor, korsade nycklar. -N15. Blommor, sexuddiga stjärnor, klot med kors, fåglar.- Östra f önstret . Fåglar.- S 15. Urnor med blommor, drakar, franska liljor. - S 14. Liljor, blommor, i mitten kors . - S 13. Blommor, drakar (fig 359, 360).- S12. Drakar, duva.- SJJ. Duva, blommor. - S JO . Kors med rundlar och blad, blomornament (fig 361). - S 8. Inskrivna blommor, i MÅLNINGAR 239 N3 mitten röd triangel. - S 7. Blommor och blad. - S 6. Blommor. - S 5. Blommor. - S 4. Sexuddig stjärna i mitten, blomornament. - S 3. Blommor och trianglar. ­ S 2. Blomornament. - S J. Blomornament och blad. Moderna glasmålningar I sakristian har under 1986 tillkommit glasmålningar i de båda västra fönstren, båda tillägnade aposteln Pet­ rus. Det vänstra (fig 362) har som motiv Petri fiska­ fänge. Under båten avbildas ett fiskstim, överst en kalk och två nycklar. Färgerna domineras av rött och blått. Nedtill texten: >>Härefter skall du fånga männi­ skor. > - Det högra fönstret (fig 363) har överst en kräkla med korsade nycklar, därunder återges Petri förnekelse av Kristus samt Kristus med en kräkla, som han lämnar över till Petrus. Nederst ses en får­ hjord samt texten: »Var en herde för mina får. >> Fär­ gerna övervägande rött och grönt. N2 NI I böJjan av 1940-talet fonderade professorn och för­ utvarande lektorn vid Linköpings högre allmänna lä­ roverk Bernhard Risberg medel till utsmyckning av domkyrkan med glasmålningar, främst avsedda för korfönstren. 1984 utlystes en tävling .om utsmyckning av det östra kapellets tre fönster. Motiven skulle, en­ ligt det bildprogram som författades av biskop Martin Lönnebo, ägnas Mariagestalten. De nuvarande ut­ smyckningarna i masverken skulle lämnas orörda. Åtta av de tio inbjudna konstnärerna accepterade aft utar­ beta förslag, vilka ställdes ut i domkyrkan våren och sommaren 1985. Juryn gav sitt förord åt det förslag som utförts av Åke Pallarp. Övriga deltagande konst­ närer var Leif Borgström (Fränsta), Arne Charlez (Sthlm), Lena Cronqvist (Sthlm), Britta Reich Eriks­ son (Sthlm), Bengt Olov Kälde (Uppsala), Lars Olof Loeld (Strängnäs) och Kajsa MeJanton (Sthlm). Eftersom önskad omarbetning av förslaget ej skett 240 BYGGNADSBESKRJVNING Fig 359. Masverk med glasmålningar i fönster S 13, 1859. Jfr fig 360. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Tracery with stained-g/ass, window S 13, 1859. Cf Fig 360. Fig 361. Masverk med glasmålningar i fönster S 10, 1863. Foto E Niklasson 1962. ÖLM. Tracery with stained-glass, window S 10, 1863. beslöts i mars 1987 att olika konstnärer skulle kontak­ tas för förslag utan bindande motivtema. Under 1987 utförs glasmålningar av Lena Cronqvist för norra tvärhusfönstret. Motivet utgörs av scener ur Jesu liv. Ä ven ytterligare två glasmålningar av Pär Andersson är under utförande 1987. Den ena skall placeras i Magister Mattias sal och har som motiv magister Mattias och den heliga Birgitta. Den andra är avsedd för S:a Cecilias sal med temat Lovsången inför tronen. Dessa båda rum är inrymda i tornsidobyggna­ dernas andra våning i norr respektive söder (jfr s 47). Fig 360. Trämodeller till de gjutna infattningarna för masver­ kets glasmålningar i fönster S 13. Jfr fig 359. ÖLM. Teckning av S Ljungstedt efter foto. Wooden models for the east frames ofthe stained-glass ofthe tracery of window S 13. Cf Fig 359. Fig 362-363. Glasmålningar i sakristian av Pär Andersson 1986. Foto S Persson 1987. Stained-glass windows in the vestry, by Pär Andersson 1986. 16-825747 L inköping MÅLNINGAR 241 Byggnadshistoria Medeltiden av MARIAN ULLEN Den nuvarande byggnadens medeltida byggnadshisto­ ria omfattar närmare 300 år. Under denna tidsrymd har domkyrkan vuxit fram i etapper. Byggnaden har fasci­ nerat många forskare och de första beskrivningarna tillkom redan på 1600-talet. De olika forskarna och deras teorier behandlas nedan av Bengt Cnattingius i kapitlet »Tidigare forskning>. Cnattingius, som under lång tid själv forskat kring domkyrkans historia (se a a 1970, 1977), ägnar dessutom ett omfattande avsnitt nedan åt domkyrkan, där han sammanfattar sin forsk­ ning under rubriken »Den medeltida domkyrkan i his­ torisk och arkitekturhistorisk belysning». I detta av­ snitt ingår också ett kapitel om den äldre domkyrkan , till vilken grundmurarna påträffades under den nuva­ rande kyrkans golv vid de grävningsundersökningar som företogs 1915-16 och 1960. De tidiga forskarna saknade de avgörande belägg som kom fram vid grävningsundersökningarna och ge­ nom den registrering av stenhuggarmärken som skedde 1962 och 1966 i anslutning till kyrkans restaurering. Den följande översikten av byggnadsperioderna under medeltiden bygger på arkeologiska belägg och den ovan gjorda beskrivningen av murverket, där också en utförlig analys av stenhuggarmärkena ingår. För att förstå byggnadsbeskrivningen och resonemangen kring de olika byggnadsskedena är det också nödvändigt att hänvisa till de fasta årtal, som kan sammankopplas med byggnadsförloppet. Dessa kommer därför inled­ ningsvis att redovisas här. De historiska beläggen be­ handlas senare utförligare nedan av såväl Herman Schiick som Bengt Cnattingius. De fasta årtalen är: 1232- Bulla från påven Gregorius IX till prästerska­ pet i Linköpings stift med vädjan om frikostigt och kraftigt bistånd till det storartade domkyrkobygge som biskopen (Bengt) påböJjat men som han ej med egna medel kan fullborda (DS I 272). 1245 - Bulla från påven Innocentius IV. Manar till fortsatt stöd till det stora domkyrkobygget. Prästerna skall vaJje år ge domkyrkan en del av sina kyrkors tionde (DS I 327). 1 1245 (ca)- Stiftelsebrev av biskop Lars rörande ett kanonikat. Biskopen redogör här även för vad han uträttat för kyrkan under sin tid som biskop, däribland att han lagt sig vinn om domkyrkan , vilken han bl a smyckat med kyrkliga prydnader (DS I 282).2 1248- Brev utställt av den påvlige legaten Vilhelm av Sabina. Alla socknar i stiftet befalls under bannhot att avstå 1/10 av sin kyrkas andel av tionden till dom­ kyrkan eftersom stiftets övriga kyrkor nu är fullborda­ de (DS I 354). 3 1249 - Brev från biskop Lars till prästerskapet med vädjan om byggnadshjälp (DS I 366).4 1251- Kung Valdemar kröns i domkyrkan i slutet av januari månad (DS I 388).- Kröningen omnämns även på en i kyrkan bevarad minnestavla . Texten återges av E Dahlberg i Suecia antiqua (fig 394). 1260 - Enligt den bevarade minnestavlan utökades domkyrkan detta år 40 alnar mot väster. 1261 - Brev från påven Urban IV med tillstånd att under de korta vinterdagarna hålla mässa i domkyrkan »innan det blivit full dager>> (DS I 475). 1280- Rätt för domkyrkan att få halva kyrkotionden till kyrkobygget under 8 år. Enligt DS II 957. 1288 - Kung Magnus förlänger rätten till halva kyr­ kotionden till kyrkobygget under ytterligare 8 år (DS II 957). 1292- Biskop och domkapitel tvingas svara för åter­ betalningen av en stor del av de omfattande skulder som den avlidne biskopen Bengt lämnat efter sig (DS II 1074). 1296 - Rätten till halva kyrkotionden upphör sanno­ likt. 5 1301- I biskop Lars testamente uppräknas det stora antal skuldsedlar som biskop och kapitel inlöst efter biskop Bengt. Bland fordringsägarna nämns också ma­ gister Johannes lapicida, alltså mäster Johannes sten­ huggaren, i Linköping (DS II 1352). 1306- Tillstånd för domkyrkan att bryta sten i Vreta klosters stenbrott (DS II 1513). 1308 - Hertigarnas skyddsbrev för Linköpingskyr­ kan . Kyrkan skall åtnjuta alla rättigheter den hade på biskoparna Bengts och Henriks tid (DS II 1597).6 1321 - stadfästelse med 6 års giltighet av legaten Vilhelms brev om rätt till 1110 av kyrkotionden. Kyr­ kan tros vara färdig inom denna tidsrymd (DS III 2282). 1328 - Fortsatt del i kyrkotionden . En nämnd till­ sätts som skall avgöra när kyrkan kan anses fullbordad och avgiften ej behöver utgå (DS IV 2655). 1337- Ny stadfästelse om rätt till samma kyrkotion­ den utan tidsbegränsning (DS IV 3282). 1349- Två bullor om avlat, dels för dem som besö­ ker kyrkan vid dess stora högtider och dels för dem som verksamt understöder kyrkobyggnaden (DS VI 4431 , 4432). 1400- Bulla om förmånlig avlat för dem som besö­ ker domkyrkan på dess patroners Petrus och Paulus festdagar och understöder den med gåvor.7 - Enligt minnestavlan utökades kyrkan detta år med tre kor i ·öster. Samma årtal finns målat i det östra kapellets valv.8 1403 - Ny avlatsbulla. I domkapitlets supplik klagas över att dess privilegier kränkts i mer än fyrtio års tid och att domkyrkans inkomster inte räcker till kyrkans underhåll (SD I 291, IV 2970). 1408 - Omtalas Capella visitacionis Marie. Detta kapell, helgat å t Marias besök hos Elisabet, hade kani­ ken Jöns Svartepräst »nu av nyo byggt och funderat ». Till denna kapellstiftelse ges talrika gåvor från det östgötska frälset och från biskopen och hans krets. 9 1410- Omtalas Capella omnium fidelium animarum, som »nu nyliga börjat och stöttat är>>. Denna kapellstif­ telse till alla kristna själar gavs hög dignitet genom att biskopen själv anslog den sista innestående tredjedelen av stiftets fattigtionde. Ytterligare en kapellstiftelse inrättas vid samma tid åt Petrus och Paulus. Denna övergår sedan till att kallas Helga lekamen. 10 1411 - Påvens stadfästelse av själationden. 11 1412- Tre indulgensbrev. Det första med löfte om avlat åt dem som utför vissa fromhetsövningar i dom­ kyrkan eller bidrager till dess underhåll och till korbyg­ get. Det andra gäller enbart till Själakapellets förmån, pet tredje åter hela domkyrkan men betonar särskilt Själakapellet och Helgalekamenskapellet. 12 BYGGNADSHISTORIA 243 1416- Blixten slår ner och skadar domkyrkans tak (SRS l ; I s 137).- Branden omnämns även på minnes­ tavlan. 1423 - Domkapitlet ger fullmakt för två präster att i stiftet samla medel till domkyrkans utbyggnad (RA perg 1413 1423). 1487- Den l december uppger domkapitlet att det beslutat inrätta ett anniversarium 2716 som tack för biskopens (Henriks) frikostiga understöd. Biskopen har bl a skänkt l00 rhenska floriner för att lösa det kontrakt som ingåtts i Köln med de tyska hantverkar­ na. 13 1489 - Brand i domkyrkan, då bl a arkivet i sakri­ stian delvis skadas.14 - Minnestavlan uppger år 1490. 1498 - slutstenar med detta årtal i två av korom­ gångens valv (28, 31). 1499- Målat årtal i ett av koromgångens valv (29).­ Minnestavlan uppger detta år som slutår för korbygget. 1500 - I Registrum Ecclesia Lincopensi (RA) upp­ ges, att: >>År 1500 var Linköpings domkyrkas kassa så länsad, att skattmästarna avlade ed inför kapitlet att de icke hade en rhensk florin kvar och likväl voro kon­ traktsenligt skyldiga att utbetala pengar till stenhugga­ re och murare , vilka de mot dryga kostnader inför­ skrivit från Köln samt att den påbörjade byggnaden alltjämt vore ofullbordad. För den skull lämnade dem biskop Henrik i kapitlets närvaro JOO rhenska flo­ 15riner.>> Biskopen Henrik Tictemanssons (1467-1500) insatser för kyrkobygget betonas också i den rimmade bis­ kopskrönikan: >>Ephter mestermen han til Kolne sende l Ath koma the nye kora til ende l Som langliga hafde olycktade stondit l Ok inga goda framfert fongit, l Med finster Walbogar och storankost l Hugas the stena i sni och frosth l I monga aar för kirken blef licktadh l Ther så ärliga war bedictadh. >>16 Period l. Ca 1230--1250 Det första belägget för att ett kyrkobygge pågår i Lin­ köping är det citerade påvebrevet från 1232. Här påpe­ kas , att biskopen har påbörjat kyrkobygget. Hur länge det pågått vet vi inte , men man kan antaga att det gått minst ett par år innan biskopen sökte påvens stöd . Den aktuelle biskopen, Bengt, avled redan 1236 och efter­ träddes av Lars , som verkade fram till 1258 (se bil 3). Katedralbygget kom under den första byggnadspe­ rioden att omfatta ett nytt kor och tvärhus, som anslöts till den äldre kyrkans tvärskepp och långhus (fig 367). Att en kungakröning ägde rum i kyrkan i januari 1251 tyder på att denna etapp då var slutförd. De omfattan­ de ceremonier, som hörde samman med en kröning, 244 BYGGNADSBESKRIVNING Fig 365. Norra delen av grundmurarna till det äldre korets omgång. Foto E Niklasson 1960. ÖLM. N ort h part of the foundation walls of the ambulatory of the earlier chancel. Fig 364. Sydöstra delen av det äldre korets grundmur, frilagd vid utgräv­ ningen 1960. Foto E Niklasson 1960. ÖLM. South-east part of the foundation wall of the earlier chance/, exposed during the excavation in /96~/ . bör ha förutsatt att det nya koret och tvärhuset var i funktion. Byggnadstidens längd på ca 20 år motsäger inte heller ett sådant etappmål. I det ovan nämnda stiftelsebrevet från tiden strax efter 1245 framhåller biskop Lars, att han dessutom >>efter bästa förmåga smyckat domkyrkan med kyrkliga prydnader och, som ögonskenligt är, högeligen främjat dess byggande ge­ nom ospard möda och omsorg>> . Att biskopen talar om kyrkans prydande vid denna tid måste innebära att korpartiet då var färdigt. Genom utgrävningarna 1915-16 och 1960 har korets plan kunnat fastställas . De påträffade murarna redovi­ sas på pi 77 och i fig 364-365. Koret hade halvrund avslutning och var försett med en omgång av motsva­ rande planform. Till omgången anslöt i öster ett kapell samt på vardera sidan i väster ett litet rum med en smal öppning mot väster Gfr fig 367). Också dessa rum bör ha varit avsedda som kapell. Enligt redogörelsen för undersökningen 1960 (se Cnattingius a a 1970) utgjordes koromgångens mur av en skalmur med tuktad kalksten i tämligen stort for­ mat, ca 0,4-1 ,2 x 0,2-0,22 m. Ett hårt bruk täckte del­ vis stenarnas ojämnheter. Den bevarade murens höjd var invändigt 5-6 skift. De två översta skiften täcktes av ett tunt, nästan vitt putslager. Den nedre gränsen för putslagret visade golvnivån, som låg 0,5 m under det nuvarande korgolvet. Grunden utgjordes av mel­ lanstora markstenar till ett djup av 0,4-0,5 m. Murens utsida uppvisade 4 skift av kalksten, täckta av ett tjockt, gulaktigt murbrukslager samt vilande på en grund av marksten, lagd på sand och stenflis. Ovanför de bevarade skiften av kalksten bör yttermurens soc­ kelparti ha följt. Murens bredd mätte ca l ,6-2,0 m, vilket alltså avser grundmurens bredd. Dagermuren ovanför sockeln bör ha hållit samma bredd som de i tvärhuset ingående murarna från samma period, vilka mäter 1,5 m. Det östra kapellets murar var svårt skadade genom gravläggningar från 1600- och 1700-talen. De kvarstå­ ende delarna utvisade dock tydligt kapellets storlek och man kunde också konstatera att kapellets murar låg i förband med koromgången. Kapellet mätte invän­ digt ca 3 mx4 m. De båda sidakapellen var något mindre. Det norra kapellet, där murarna var helt beva­ rade, hade en rumsyta på knappt 3x3 m medan öpp­ ningen mot tvärskeppet mätte ca l ,5 m. Planritningen (pi 77) visar att den södra muren var påfallande kraftig och att den ej låg i förband med koromgångens mur. Tydligen har intentionerna rörande kapellets utform­ ning förändrats under arbetets gång. På den södra sidan var de motsvarande kapellmurarna endast frag­ mentariskt bevarade på grund av gravläggningar. Muren mot högkoret följde delvis den nuvarande muren men sträckte sig genom sin rundning något längre mot öster (pi 77). Avståndet till omgångens mur anges till ca 2,8 m. Vid den norra murens insida påträf­ fades mitt för pelaren B l O fragment av en petarbas i förband med muren. Basen var mot väster indelad i tre språng, mot öster var dessa reducerade till två för att pelaren skulle kunna följa murens rundning. På den motsvarande södra sidan av koret återstod endast delar av pelarens grund. I högkoret påträffades även som lösfynd en fragmentarisk kolonnbas, vars ena sida ingått i en mur (tig 366). Basen har fyrsidig bottenplatta samt vulst med hörnblad. Måtten är för basen 61 x45 x 13 cm. Basen har skjutit ut 34 cm utanför murlivet. Kolonnen har utgjorts av en trekvartskolonn och det är troligt att den ingått i den ursprungliga arkaden runt högkoret. I högkoret frilades även fyra olika skikt av trappor. Den äldsta trappan, av vilken endast ett steg återstod, låg l ,8 m öster om den nuvarande kortrappan. Nivån överensstämde med underkanten på petarbasernas huggna kalkstensskift. Vidare kunde man konstatera BYGGNADSHISTORIA 245 Fig 366. Fragmentarisk bas till trekvartskolonn, som troligen ingått i arkaden runt högkoret , samt kolonnettbas , troligen från altaret. Lösfynd i högkoret i samband med utgrävningen 1960-61. Uppmätning av S Ljungstedt 1987, 1: 10. Fragmentary base of a three quarter co/umn, probably from the arcade around the sanctuary, and a colonnette base, probah/y from the altar. Found during the excavation of the sanctuary in 196~1. att altaret av allt att döma är placerat på ursprunglig plats. Korets ovanliga planlösning med ett östkapell i an­ slutning till koromgången har av Cnattingius påpekats vara en ombildning av en s k omgångskrypta (se nedan Cnattingius). Även korets och tvärhusets plan i övrigt företer flera anmärkningsvärda drag. Sidokapellens norra respektive södra murar ingår i de nuvarande murarna i trave 9. I den södra inner­ väggen ses här ett ursprungligt, lågt placerat fönster och ovanför detta märken efter ett valv (tig 44, 45, pi 23). Muren visar inga spår efter någon förhöjning vilket innebär att kapellpartiet varit tvåvånigt. Detta tyder i 246 BYGGNADSBESKRIVNJNG r-J l l l l D D D D l L_l ;-JD D r l l c '2_., r-J l l l l l Fig 367. Byggnadsperiod l. Nytt kor och tvärhus fogat till den äldre kyrkans tvärskepp. 1:600. M Ullen 1986, ritat av G Wiren. The first building period. A new chancel and transept added to the transept of the earlier church. sin tur på att det funnits en överbyggnad i form av ett hörntorn . På den motsvarande norra sidan är muren genombruten av ett stort , sekundärt fönster, men inte heller här finns några spår efter en förhöjning av mu­ ren. Även de båda rikt artikulerade korpelarna B 9 och C 9 (pi 41 , 42) är ursprungliga men något förändrade i samband med det nuvarande korets tillkomst. Mot öster har pelarna ingått i arkaden och högmuren runt högkoret, mot norr respektive söder i tvärmurarna mot tvärskeppet. Också tvärskeppets nord- och sydmurar är ur­ sprungliga liksom den norra portalen, de båda treföns­ tergrupperna och det norra och det mellersta valvet (22 , 23). Golvet var ursprungligen något lägre och pe­ larnas plintar var synliga (fig 41). Den breda tvärskeppstraven, nuvarande trave 8, flankeras mot öster av den smala högkortraven (9) och mot väster av en motsvarande smal trave (7) . Dessa tre traveer bildar på planen (pi 71) ett enhetligt och sammanhållet parti och detta avspeglas också i exteri­ ören, där de framträder som ett klart markerat tvärhus. Analysen av murverk och pelare visar tillsammans med arkeologiska belägg att den symmetriska upp­ byggnaden ursprungligen grundat sig på en femskeppig plan i trave 7 med mittskepp, smala sidoskepp och ytterst kapelliknande sidoutrymmen (pi 77, fig 367). Bredden och indelningen av trave 7 återspeglade där­ med trave 9:s ursprungliga bredd och indelning (fig 367). Murarna i trave 7, som nu är genombrutna av stora sekundära fönster, visar liksom de motsvarande mu­ rarna i trave 9 inga tecken på någon förhöjning. På den södra sidan ses i murens innerliv en rest av en fönster­ smyg (fig 46, 47). Placeringen överensstämmer med den östra travens kapellfönster (fig 44). Fönstret är synligt utvändigt på Dahlbergs exteriörbild (fig 394). På den norra sidan är det stora fönstret placerat så pass långt ner att ett eventuellt ursprungligt fönster spoli­ erats. Likaså har de nya fönstren spolierat eventuella valvmarkeringar. Att dessa sidoutrymmen varit två­ våniga och . dessutom burit eller planerats för att bära hörntorn framgår dock tydligt av det murhörn , som bevarats ovanför travens norra valv (fig 54). Murhör­ net återstår i det sydöstra hörnet ovanför valvet (I9), BYGGNADSHISTORIA 247 vilket innebär att överbyggnaden inklusive den övre våningen sträckt sig över hela valvkvadraten. De beva­ rade pelarna B 8--C 8 och B 7-C 7 (pi 37-40) visar också tydligt att de ingått i ett äldre valvsystem. Mellan A 8--B 8 och C 8--D 8 har också två mellanstöd påträf­ fats i form av pelargrunder (tig 49, pi 77). Vid A 7 och D7 ses vertikala murskarvar, som markerar gränsen för tvärhusets västmur mitt för pelarna B 7 och C 7 (pi 15-16, tig 57). Den norra sidans murskarv korrespon­ derar med den hörnlisen, som återstår i fasaden (tig 39). På grund av gravgrävningar återstod ingenting av västmurarna (se pi 77). På den norra sidan påträffades dock en murklack som förlängning av den äldre kyr­ kans norra tvärskeppsmur (tig 42) . Denna bör ha ingått i grunden till den korta förbindelsemuren mellan det nya tvärhusets västmur och den gamla kyrkans tvär­ skepp (tig 367). På den norra sidan var skarven även tydlig i själva sockelpartiet, där också några utskjutan­ de stenar återstod (tig 48) . Dagerytorna i det aktuella murpartiet är ommurade i samband med förändringen under period 2, vilket bekräftas av stenhuggarmärken. stenbehandlingen i det återstående murverket från Fig 368. Detalj av pelare B8. Foto SvK 1986. Detail ofpillar BB. Fig 369. Rekonstruktion visande den ursprungliga arkadöpp­ ningen mellan pelarna B 7 och B 8 samt öppningen till en övre gallerivåning. Jfr tig 368. M Ullen 1986, ritat av G Wiren. 1:100 . Reconstruction showing the original arc·ade opening between pillar B 7 and pillar B 8 and the opening to the loft. Cf Fig 368. - ...~ .. ~~ ~ - ' :r"1: ~If: r­ 1--­y L l l :::: ::::::,,, :: l::}{))::' :::::: r- l j ~-~l l ~ l l H-'1­l -­ 248 BYGGNADSBESKRIVNING period l uppvisar olika tekniker. Dels förekommer mejselhuggning med vertikal eller diagonal riktning, dels mejselhuggning med mittparti och kant i olika huggriktning. På petarparet B 8-C 8 uppträder också en ny teknik, där man använt en tandad mejsel , som gett stenen en matt, närmast sgrafferad yta (fig 411) . Denna nya huggteknik uppträder alltså först under senare de­ len av tvärhusbygget på 1240-talet (se vidare nedan Cnattingius). Det bör också påpekas att under period l används inga stenhuggarmärken (se ovan). Pelaren B 8 har i sin övre del mot norr ingått i en tvärmur till A 8, vilken varit försedd med två öppning­ ar mot tvärskeppet, åtskilda av den ni\mnda mittpela­ ren, till vilken grunden påträffats. Det kapitäl, som ses i fjg 241, har tillhört en fristående rundpelare , vilket tyder på att mittstödet utgjorts av en sådan. Bågöpp- Fig 370. Försök till re­ konstruktion av det ur­ sprungliga tvärhuset. Jfr tig 367. M Ullen 1986, ritat av G. Wiren. Attempted reconstruc­ tion ofthe original tran­ sept . C f. Fig 367. ningarna har motsvarat den arkadöppning, som fanns mellan B 8 och B 7, där pelarnas övre del ingick i mittskeppsmuren. En kvarstående halvkolonn visar ar­ kadbågens höjd mellan mittskeppet och sidoskeppet och en inre kolonnett anger att sidoskeppet haft ett lågt kryssvalv (fig 368). En öppning bör också ha funnits mot den övre våningen (fig 369). B 7 har mot väster varit avsedd att fortsätta arkaden i ett basiiikalt lång­ hus. Den södra sidans pelare uppvisar motsvarande förändringar (pl38, 40) . Beträffande planen lägger man märke till att sidoskeppens bredd motsvarat korom­ gångens bredd (fig 367). I kor- och tvärhusanläggningen tycks alltså fyra hörntorn ha ingått - eller åtminstone varit planerade. Kombinationen av kor med omgång och hörntorn är mycket speciell. En motsvarande planform utmärker dock katedralen i Limburg an der Lahn och Linkö­ pings domkyrka tycks i sitt första skede både i fråga om planform och vissa andra detaljer ha varit avsedd att efterlikna denna magnifika katedral, som uppfördes 1215-35 (se fig 415-417). I tig 370 ses ett försök till rekonstruktion av tvärhu­ sets uppbyggnad och dess fasad mot söder. För nästan samtliga detaljer finns klara belägg. Fasaddekoren i form av smala lisener bygger på den norra sidans frag­ mentariska lisener (fig 39, 40). Lisenerna bör ha ingått i den bevarade bågfrisen, som dock är ommurad och delvis förnyad (pi 14). Bågarnas ursprungliga antal mellan lisenerna tycks i sidapartierna ha varit tre me­ dan mellanpartiet, alltså väggfältet N8, omfattat 12-13 bågar. Sockelns profil beskrivs 1849 av Brunius som attisk med skråkant. Portalen har på rekonstruktionen fått samma utformning som den bevarade norra porta­ len. Murverket visar tydligt att även sydportalen hade samma placering och bredd (pi 15-16). Det tredelade fönstret återstår i sin ursprungliga utformning medan de båda nedre fönstren som nämnts är belagda i mu­ rens innerliv . Den övre våningens båda motsvarande fönster är däremot en fri rekonstruktion. Detaljupp­ mätning av innerväggen ovanför det östra fönstret sak­ nas och man kan nedifrån golvet nu inte se några spår av ett ytterligare fönster. Man kan dock konstatera att murverket delvis är ommurat och att bl a en mycket stor och uppenbarligen sekundär kvader ingår i det parti, där ett fönster kan ha varit placerat (se pi 23). Övriga aktuella murpartier är nu genombrutna av de stora, sekundära fönstren. Hypotetiska till sin utform­ ning är också hörntornen. Det är dock sannolikt att de upprepat samma fasaddekor som tvärhuset i övrigt, alltså smala lisener kombinerade med rundbågsfriser. Också själva koret med koromgång bör ha varit rikt artikulerat på liknande sätt. Kanske ingick här också blindarkader eller ett galleri. Beträffande den ursprungliga interiören kan följande noteras: Högkoret bör ha öppnat sig mot omgången genom en arkad. Pelarnas antal i denna arkad har liksom i det nuvarande koret utgjorts av fyra pelare samt pelarna B 9 och C 9 (pi 77, fig 367) medan valvet burits av knektar i anslutning till dessa pelare. Ljusinsläppet bör ha skett genom tre högt placerade fönster. Även kor­ omgången bör ha varit försedd med ett fönster i varde­ ra murpartiet mellan hörntornen och kapellet i öster. Hörntornens kryssvälvda kapell i bottenvåningen var som nämnts tillgängliga från tvärskeppet. Den övre våningen, som troligen sträckte sig över hela den nuva­ rande valvkvadraten (25, 27) liksom i de motsvarande BYGGNADSHISTORJA 249 tornen i trave 7, bör ha öppnat sig mot tvärskeppet genom ett galleri eller en bågöppning. De kraftiga mu­ rarna mot koromgången visar att övervåningarna san­ nolikt var tillgängliga via murtrappor med ingång från koromgången (fig 367). I nuvarande trave 7 visar pelarnas bevarade hörnko­ lonnetter (fig 368), att de låga sidoskeppen varit kryssvälvda - detsamma bör också ha varit fallet med sidorummen - och att de förbundits med mittskeppet genom en arkadbåge buren av halvkolonner (pi 37-40). I fig 369 har mittskeppets mur mellan pelarna B 7 och B 8 rekonstruerats med arkadöppningen mot sidoskep­ pet och det bakomliggande utrymmet samt den förmo­ dade öppningen till våningen ovanför dessa. En mot­ svarande öppning i den övre våningen bör också ha funnits mot tvärskeppet. I den södra muren vid D 7 är en spiraltrappa inrymd (fig 46, 50, 51). Såväl ingången som övre delen av trapploppet är sekundära. Ingången har ursprungligen varit belägen i det inre murhörnet och det är troligt att man redan från böljan haft förbindelse med den övre våningen genom denna trappa. En motsvarande trappa bör då också ursprungligen ha funnits i den norra muren (fig 367). Korets och tvärhusets planlösning och de fyra hörn­ tornen tyder som nämnts på ett tyskt inflytande. Även när det gäller kapitälskulpturen och nordportalens utformning gör sig ett inflytande från Rhenlandet och Westfalen gällande, delvis troligen förmedlat via kyrkobygget i Visby (se s 116, 176f). Under tvärhus­ byggets slutskede blir dock i stället ett engelskt infly­ tande tydligt. De båda trefönstergrupperna i tvärhuset är i fråga om sin utformning typiska exponenter för >>Early English» och otänkbara utan en direkt engelsk påverkan. Sådana karaktärsdrag är fönstrens lansett­ form, de kraftiga diamantsnitten, följelisterna och ro­ setterna (se fig 412, 413). Detsamma gäller de kraftiga valvribborna med dubbla rundstavar och diamantsnitt. Att dessa stildrag fått en sådan genomslagskraft kan inte vara beroende av enstaka stenhuggare utan tyder på att en ny byggnadsledning tar vid under 1240-talet, då tvärhuset fullbordas . Även nya, stiliserade orna­ mentformer uppträder med kapitälen på pelarna B8-C 8, vilka helt bryter med den tyskinfluerade och gotlandsanknutna bladstängel- och rankornamentiken på de båda korpelarna B 9-C 9 (jfr fig 232-243). Det är troligt att en del av den äldre arbetsstyrkan kommit från Gotland och att dessa stenhuggare vid denna tid valde att återvända till Visby, där ombyggnaden av Mariakyrkan påböijats. Det engelska inflytandet blev ingen enstaka företeelse, begränsad till tvärhuset. 250 BYGGNADSBESKRIVNING Även under långhusbyggets båda perioder gör ett eng­ elskt inflytande sig gällande (se s 252, 254 f). Till koret och tvärhuset skulle på sedvanligt sätt ha fogats ett basiiikalt långhus med mittskepp och lägre och smalare sidoskepp motsvarande mittskeppet och sidoskeppen i tvärhusets västra trave (7). Långhuset bör ha varit tänkt att omfatta fyra traveer och i de ursprungliga planerna för katedralbygget ingick sanno­ likt också västtorn. Period 2. Ca 1250--1296 Enligt den bevarade minnestavlan utökades kyrkan 40 alnar mot väster år 1260. Eftersom övriga uppgifter, frånsett den fantasifulla inledningen, har täckning, bör det ha funnits arkivaliska uppgifter om detta. Att man 1261 erhöll påvligt tillstånd att hålla morgonmässan tidigare än normalt bekräftar att byggnadsarbeten på­ gick vid denna tid och att det därför var angeläget att få så lång arbetsdag som möjligt (jfr nedan Cnattingius). 40 alnar motsvarar avståndet mellan den påträffade västmuren vid A 3-D 3 (pi 76-77) och till trave 6 (jfr nedan). Detta innebär dock inte att nuvarande trave 6 då var uppförd. Tydligen utgick man från den gamla kyrkans kvarstående tvärskepp, vilket var beläget på samma plats och förbundet med det nya tvärhuset (fig 367). Den gamla kyrkans tvärskepp och långhus funge­ rade så länge som möjligt under byggnadsarbetena som provisoriskt långhus. Man får förmoda att så snart tvärhuset fullbordats och anslutits till den gamla kyrkan påbörjade man planeringen av det nya långhuset genom att förbereda för grundläggningen. Som ovan nämnts bör man tänkt sig ett basiiikalt långhus med sidoskepp av samma bredd som i trave 7. Istället valde man emellertid att sträcka långhusmurarna direkt intill den gamla kyrkans tvärskepp, vilket gav betydligt bredare sidoskepp (fig 371). I förhållande till tvärhuset är det dock en skillnad på ca l m och genom denna markering i planen förblev tvärhuset en separat byggnadsdeL Det tycks som om de ekonomiska möjligheterna vid denna tid varit ringa och bygget har av allt att döma framskridit mycket långsamt. Man kan diskutera vad uppgiften om förlängningen 1260 innebär. Sannolikt hade man då hunnit så långt att man kunde riva den gamla kyrkans långhus men lät tvärskeppet stå kvar, Fig 371. Byggnadsperiod 2. Långhus fogat till tvärhus och kor, ändring av tvärhusets plan. l :600. Jfr fig 367. M Ullen 1986, ritat av G Wiren. The seeond building period. Nave added to transept and chancel, altered transept plan. Cf Fig 367. för att inte helt spoliera kyrkans församlingsdel, och försåg det med en provisorisk avslutning mot väster. Själva långhusbygget bör vid denna tid ha hunnit så långt att alla murarna var uppförda ett stycke ovan mark. A v murverket att döma hade man hunnit längst på den norra sidan, där muren inklusive blindarkaden kan ha varit uppförd upp till fönstersmygarna. Den norra sidans blindarkad (se s 138 f) är infälld till ett djup av 0,4 m i murytan och har trekopplade kolonnet­ ter (fig 161). Oregelbundenheter i bågställningarna mel­ lan trave 3 och 4 tyder på att här funnits en öppning för in- och utförsel av byggnads- och rivningsmaterial (se pi 16). Djupet innebär en försvagning av muren, vilket tyder på att man ursprungligen tänkt sig en låg sido­ skeppsvägg i ett basiiikalt långhus. När man påbörjade den södra sidans blindarkad valde man däremot att göra den grundare och med enkla kolonnetter samtidigt som sockelpartiet gjordes högre (fig 162, pi 15). Denna förändring tyder på att man då beslutat sig för en högre mur, dvs att överge basilikaplanen med lägre sido­ skepp till förmån för en hallkyrkoplan, något som var aktuellt vid denna tid under inflytande från Westfaten och Rhenlandet. Sådana moderniseringsarbeten pågick också i ytterligare en stor kyrka i stiftet, nämligen i Mariakyrkan i Visby (se nedan). Arbetena tycks även under 1260- och 1270-talen ha framskridit mycket lång­ samt. Arkivaliska uppgifter saknas och det är möjligt att arbetena periodvis låg nere. När det gäller blindar­ kadernas utformning kan man konstatera att det engel­ ska inflytande, som var mycket påtagligt i tvärhusbyg­ gets slutskede, även präglat dessas utformning. Ett sådant rent engelskt drag är följelisten med knoppar eller virvelrosetter. Tillgången till kyrkotionden visar att ett intensivt skede i kyrkobyggandet inträffar mellan 1280 och 1296, då domkyrkan hade rätt till halva kyrkotionden. De första stenhuggarmärkenas uppträdande har ocl,>Early English> (se s 178ft). De nuvarande pelarna B 4-C 4 tillhör enligt stenhug­ garmärkena först nästa byggnadsperiod . Sannolikt har de ursprungliga pelarna här upprepat det östra pelarpa­ rets runda form medan den västra murens valvstöd bör ha utgjorts av konsolknektar av samma utformning som på långhusets norra och södra väggar. Långhusets sydportal var belägen på samma plats som den nuvarande me.n sträckte sig , som den avbrut­ na rundbågsarkaden visar (pi 15) , inte så långt mot öster. Man måste också räkna med att det funnits en västingång genom tornet. Eftersom man ganska snart gick in för en förlängning av långhuset hade man troli­ gen aldrig hunnit fullborda tornet. Att långhuset i öv­ rigt var fullbordat och välvt då byggnadsarbetena av­ stannade 1296 är däremot sannolikt. Period 3. Ca 1308-1360 Under den tredje, mycket utdragna byggnadsperioden fick långhuset sin nuvarande utsträckning och utform­ ning av interiören (fig 372). Exteriörens utseende fram­ går av de teckningar som Brenner (fig 373) och Dahl­ berg (fig 394) utförde under slutet av 1600-talet. På Dahlbergs avbildning har dock långhusets sydvästra del försetts med ett fönster för mycket. Genom den påträffade äldre västmuren vid A 3-D 3 (pi 77) och förändringar i murverket framgår att lång­ huset under denna period förlängdes med två traveer. Denna förlängning bekräftas också av stenhuggarmär­ kena. Inom perioden utfördes även en sakristia på tvärhusets södra sida, vilket även tvingade fram en flyttning och förnyelse av tvärhusportalen. sakristians utseende framgår av de nämnda teckningarna. Gavel­ partiets utformning härrör dock från en renovering i slutet av 1500-talet. Även långhusets sydportal förnya­ des och fick en mycket rik utsmyckning. Den nya västfasaden blev likaså rikt artikulerad. Av teckningen i fig 147 framgår att fasaden var försedd med tre porta­ ler, rundfönster och blindgalleri. Till de tidskrävande insatserna hörde inte minst de med figurskulpturer utsmyckade blindarkader, som anslöts till den äldre långhusdelens blindarkader (fig 163-221). Genom en jämförelse med domkyrkans tillgång till kyrkotionden kan tidpunkten för de nya och omfattan­ de byggnadsarbetena fixeras närmare . Vi vet, att man 1306 erhöll tillstånd att bryta sten i Vreta klosters stenbrott, vilket tyder på att man planerade en ny byggnadsomgång eller redan påböJjat vissa arbeten. 1308 återfick man genom hertigarnas skyddsbrev sam­ ma ekonomiska rättigheter som man haft under pe­ rioden 1280-96 och därmed fanns en fast ekonomisk grund för fortsatt byggande. De politiska förhållandena förändrades dock redan 131Ooch biskopen tycks fram till 1318 ej ha vistats i Linköping (se s 285). 1321 fastställdes tilldelningen återigen till den mindre ande­ len av kyrkotionden, dvs 1110, och denna rätt perma­ nentades 1337. De politiskt och ekonomiskt besvärliga tiderna gjorde det svårt att fullborda byggnadsarbete­ BYGGNADSHIS1DRIA 253 Fig 372. Byggnadsperiod 3. Förlängning av långhuset , nya portaler i söder samt sakristia. l :600. Jfr fig 371. M Ullen 1986, ritat av G Wiren. The third building period. Enlargement of the nave, new south portals and vestry. Cf Fig 371 . na. Till avbräcket bidrog också digerdödens härjning­ ar. Omkring 1360 tycks dock arbetena ha varit avsluta­ de . År 1403 klagas nämligen över att kyrkans privilegi­ er kränkts i mer än fyrtio års tid och inte räckt till kyrkans underhåll . Följaktligen kan knappast några byggnadsarbeten ha skett under denna tid Gfr s 336). Av stenhuggarmärkena kan man· avläsa den vari­ erande intensiteten i de långvariga byggnadsarbetena (se s 96ft). Som stenhuggarmärkena visar tillhör även pelarna B 4 och C 4 förlängningsperioden trots att de ingår i den gamla långhusdelen. Detta måste betyda, att man antingen aldrig hann välva traveerna 3 och 4 under period 2 eller att man, vilket förefaller troligare, var tvungen att uppföra nya pelare på grund av att de ursprungliga var för klena eller hade skadats vid riv­ ningen av västväggen och valven i trave 3. Under tillkomsttiden för petarparet B 4-C 4 var inte mindre än 21 stenhuggare verksamma och när petarparet B 3-C 3 uppfördes något senare var 13 stenhuggare i verksam­ het, vilket visar att man dels hade god ekonomi och dels var mycket angelägen om att snabbt återställa traveerna 3 och 4 för gudstjänstbruk. Färdigställandet av traveerna l och 2 kom däremot att dröja och dom­ kyrkan måste ha varit försedd med olika provisoriska avskärmningar under lång tid . Det är tydligt, att den nye biskopen Karl Båt, som tillträdde 1307, var angelägen om en utbyggnad och modernisering av domkyrkan för att bekräfta sin och linköpingskyrkans ställning. Att man redan tidigare planerat arbeten visar den nämnda uppgiften om sten­ brytning 1306. Sannolikt gällde dessa planer dock framför allt uppförandet av en sakristia och fullbordan­ det av det troligen oavslutade tornbygget. I och med den nya tilldelningen av medel från kyrkotiondena bör man redan 1308 ha kunnat börja de nya byggnadsarbe­ tena. Trots riksdelningen 1310, vilken innebar ändrade förhållanden för såväl biskopen som för kyrkans eko­ nomi, bör byggnadsarbetena ha kunnat fortsätta ännu någon tid under domprostens och kapitlets ledning. Arbetena återupptogs förmodligen sedan snarast möj­ ligt efter biskopens återkomst 1318 trots att man först 1321 återfick rätten till del i kyrkotiondena. Med utgångspunkt från dessa förhållanden, stenhug­ garmärkenas och murverkets vittnesbörd samt stilkri­ 254 BYGGNADSBESKRIVNING tisk analys av framför allt ornamentiken kan följande arbetsgång skisseras under period 3: Till de första åtgärderna bör uppförandet av sakristi­ an ha hört. Genom iniemmandet av trave 7 i långhuset hade man gått miste om de extra utrymmen som ur­ sprungligen fanns här och behovet av en rymlig sakris­ tia måste ha varit stort. Sannolikt började man direkt efter denna förändring att planera för en separat sakris­ tiebyggnad. Den nya tvärhusportal, som blev följden av detta bygge, visar genom sin tydliga anknytning till »Early English» (se s 116ft) att den måste ha fullbor­ dats i direkt anslutning till sakristiebygget, dvs om­ kring 1310. Förlängningsarbetena har sannolikt också påbörjats ganska omgående. I samband med dessa fick man dock som nämnts prioritera återställandet av traveerna 3 och 4. Kapitälskulpturen (s 179ft) är på pelarna B 4-C 4 samt konsolknekten D 4 influerad av tvärhusportalens ornamentik och bör ha tillkommit vid samma tid. Detsamma tycks ha varit fallet med nedre delen av den stora sydportalen, där också ett engelskt inflytande är tydligt (se s 130). När arbetena återupptogs omkring 1320 böJjade man sannolikt med petarparet B 3-C 3 för att åter kunna få tillgång till trave 3 för kyrkligt bruk. Sju stycken av de stenhuggare, som varit verksamma tidigare, återvände för detta arbete. Kapitälornamentiken är dock här av ett helt nytt slag och anknyter till kapitälen i blindarka­ derna, vilka bör ha varit under utförande vid samma tid, i böJjan av 1320-talet. Det engelska inflytandet är mycket tydligt när det gäller blindarkadernas utform­ ning men även fransk-tyska stildrag gör sig gällande när det gäller kapitälens ornamentik (s 161 ff). Kring mitten av l 320-talet fullbordades sannolikt den stora sydportalens övre del med dess rikt utsmyckade tym­ panon, där tyska influenser är dominerande (s 128 ff). Detsamma gäller pelarna och petarkapitälen i trave l (s 188). Dessa pelare liksom västfasaden fullbordades dock först senare och byggnadsarbeten tycks pågå i västpartiet ända fram mot århundradets mitt. Avlats­ brevet 1349 tyder på fortsatt behov av byggnadshjälp. Under det sista decenniet bör det dock ha varit fråga om sådana avslutande arbeten som taktäckning, troli­ gen med dyrbar koppar, vissa inredningsarbeten och t ex önskvärd utsmyckning. Som framgår av stadfästelsen l 321 ansågs det möj­ ligt att kyrkan skulle kunna fullbordas inom en sex­ årsperiod . Att så inte hade skett l 328 och att en nämnd tillsattes för att hålla uppsikt och avgöra när bygget var slutfört tyder på att förutsättningarna förändrats . Man hade vid denna tid byggt intensivt i två omgångar och att man så helt felbedömde slutfasens längd tyder när­ mast på att någon katastrof drabbat västpartiet. Den första travens kraftiga avsmalnande mot söder antyder att man kan ha haft besvär med grundförhållandena i det sydvästra hörnet. Här finns en källåder och det är möjligt att ett ras inträffat eller att marken visat sig vara för vattensjuk så att man blivit tvungen att ändra sina planer beträffande västpartiets utformning. Att planerna för trave l förändrats under byggnadstiden framgår tydligt av såväl murverket som stenhuggar­ märkena. Flera olika detaljer i trave l tyder på att man ur­ sprungligen tänkt sig en västfasad med flankerande hörntorn med kapell i bottenvåningen och eventuellt läktare i den ovanförliggande våningen. Så har det äldre systemet med konsolknektar övergivits vid A 2-D 2 till förmån för kraftiga väggpelare och även pelarna B 2-C 2 har gjorts påfallande kraftiga. Den nor­ ra sidans djupa blindarkad har i trave l minskats till halva djupet för att inte försvaga muren alltför mycket (pl 76) och fönstren i traven har gjorts mycket mindre än övriga långhusfönster av samma skäl. Pelaren B 2 har mot norr och väster övergivna anfanger till gördel­ bågar och däremellan ett anfang till en valvribba på en höjd av ca 3 m över golvet (tig 62). Vid utgrävningen 1960 påträffades också en kraftig, tvärgående grund­ mur mellan A 2 och B 2, vilken kan ha varit tänkt som stöd för en mittpelare i tornbågen (tig 60, pi 77). De bevarade bomhålens placering i väggpartiet N l visar att muren ovanför fönsterbänken ej är samtidig med muren i N 2, dvs i trave 2. Analysen ovan av stenbug­ garmärkena bekräftar en tidsskillnad. Likaså bekräftar stenbuggarmärkena en förändring av sydväggens väst­ ra del samt en tidsskillnad mellan den nedre och den övre delen av pelarna A 2, B 2 och D 2. Hela pelaren C 2, som saknar stenhuggarmärken, tycks tillhöra det senare skedet. På denna pelare finns inte heller några tecken på förändringar. Inga stenbuggarmärken finns heller på B 2:s övre del och inte heller på hörnpelarna A l och D l. Som framhållits ovan (s 97 f) tyder stenbuggarmärke­ na på en uppdelning i tre etapper av trave l . Efter ett första, mycket intensivt skede tycks man ha tvingats till förändringar av den ursprungliga planen. Mycket tyder på att bakom denna förändring inte bara låg ekonomiska besvärligheter utan även praktiska skäl. Byggnadsarbetena sker efter en tid i allt långsammare takt och med få stenhuggare, som ej behöver använda stenhuggarmärken. Även i slutetappen, etapp 3, då västväggen fullbordas, är stenhuggarna mycket få och endast sex märken har registrerats i större antal , alla dessutom av mycket enkel karaktär. Att västfasaden BYGGNADSHISTORIA 255 Fig 373. Domkyrkans exteriör i slute t av 1600-talet. Teckning av E Brenner i Nescher, Ritade kyrkor i Wadstena län. KB. Foto KB. The ex t e rior of the cathedra /, late 17th century. Drawing by E Brenner. reducerades och gjordes tornlös innebar visserligen ett avsteg från de ursprungliga, ståtliga planerna men un- der den utdragna byggnadsperioden hade också sma- ken förändrats och tornlösa fasader blivit moderna (se nedan Cnattingius). Västfasaden fick trots allt en rik artikulering genom portalerna, strävpelare med fialer och ett blindgalleri (fig 147). Som beskrivningen visat förekommer det alltifrån tvärhusbyggets slutskede på 1240-talet och fram till fuLlbordandet av de gotiska blindarkaderna i början av 1320-talet ett tydligt engelskt inflytande, som knappast har förmedlats via olika mellanhänder. De engelska stildragen är dock aldrig allenarådande utan kombine- rade med tyska och inhemska inslag. En bekräftelse på direkta engelska förbindelser är de myntfynd som gjordes i samband med utgrävningen 1960. 18 De äldsta påträffade utländska mynten utgjor- des av fem engelska mynt från Edward I-III 1272-1377. Fyra av dem påträffades i trave 2 i norra sidoskeppet, alltså i anslutning till den gotiska blindar- kaden. Tre av dem är myntade i London, ett i Lincoln. Det femte myntet med okänd myntort påträffades i ett gravvalv i sydöstra delen av koromgången. Av intresse för dateringen av långhusbygget är också de äldsta svenska myntfynden. Dessa utgörs av en brakteat från Valdemar 1250--1275, påträffad i södra sidoskeppet i trave 6 och en brakteat från Magnus Ladulås 1275-1290, påträffad i norra sidoskeppets 8:e trave. Mynt från Birger Magnussons regering 1290--1318 på- träffades i södra sidoskeppets 8:e trave och i norra sidoskeppets 2:a trave , där också de engelska mynten påträffades. En ytterligare bekräftelse på speciella engelska för- bindelser är att Linköpingskalendariet upptar två hel- gondagar, som inte förekommer i något annat känt svenskt kalendarium, nämligen för Medardus och Gil- 256 BYGGNADSBESKRIVNING l l l l l 1 L--, r-.J r------, r- .J L-~ r----~=.J L.-..., LJ ' L , _.....r---, ..,., rl r-JL ~ - -, r ..• ~l ' u u Fig 374. Byggnadsperiod 4-5. Nytt kor. l :600. Jfr tig 372. M Ullen 1986, ritat av G Wiren. The fourth and the fifth building period. New chance/. Cf. Fig. 372. dardus , vilka bör ha kommit in i kulten via engelskt inflytande. 19 Intresset för England och kontakterna med den eng­ elska kyrkan bör ha förmedlats genom de präster, som studerat i Paris. Omkring 1240 drog de första svenska sekulära klerkerna till Paris. Bland dessa var Henrik , som då han 1247 blir kanik i Linköping har magisterti­ telliksom ytterligare en kanik, Mattias. 1258 blir Hen­ rik biskop och med honom inleds linköpingskyrkans blomstringstid. I Paris kom de svenska klerkerna i kontakt med engelska studenter och svenskarna kom så småningom att tillhöra den engelska nationen.20 Om­ bytet i byggnadsledningen under tvärhusbygget äger rum just på 1240-talet och det är möjligt att Henrik varit en förmedlande länk. Period 4. Ca 1408-1420 Intensiva byggnadsarbeten återkommer i två perioder under 1400-talet, då det nuvarande koret ersätter det ursprungliga koret och den då återstående östra kapell­ och torntraven (9). Genom stenhuggarmärken och den olika huggtekniken kan de två perioderna tydligt skiljas från varandra i murverket (fig 106, 107, se s 98ft) . Genom arkivaliska uppgifter kan också perioderna fix­ eras i tiden. Nya avlatsbullor ger under 1400-talets förs ta år öka­ de inkomster och tre nya kapell instiftas , ett 1408 och två 1410. År 1412 omtalas korbygget för första gången men sannolikt hade byggnadsarbetena igångsatts redan vid den första kapellstiftelsens grundande 1408. Pla­ nerna på ett nytt korbygge tycks dock ha tagit form redan vid sekelskiftet. Minnestavlan upptar år 1400 för koret, dvs året för den första nya bullan om rätt till avlat, och samma årtal finns också målat i det östra kapellets valv. Ett blixtnedslag 1416 kräver reparation av kyrkans tak och byggnadsarbetena börjar sannolikt att avmattas för att avstanna på grund av ekonomisk osäkerhet och politisk oro omkring 1420. Genom en minnestavla i östra kapellet vet vi att byggmästaren hette Gierlach och kom från Köln (s 170). Sannolikt kom också en stor del av arbetsstyr­ kan från kölnområdet. Korets arkitektur kom därför naturligt att aQknyta till den rhenländska (se nedan Cnattingius). För det nya koret, som började uppföras utanför det gamla koret, gällde förutsättningarna att högkoret skul­ le förbli på ursprunglig plats och att tre kapell skulle fogas till en omgång av samma bredd som sidoskeppen (fig 374). Korets bredd i trave 10 gjordes också lika med långhusets bredd , varigenom tvärhuset behöll sin markering såväl i planen som i fasaden. De tre sexsidi­ ga kapellen fick öppna sig med full bredd mot omgång­ en och i hörnen mellan kapellen inrymdes torn. De tre kapellen bör ha varit avsedda för de 1408 och 1410 nämnda kapellstiftelserna. Murverket visar, att då arbetena avbröts, hade det östra kapellets murar uppförts. Väggknektarna och hörnpelarna hade dock inte fått kapitäl och rummet var följaktligen ej välvt. Fönstren hade inte heller erhållit sitt nuvarande masverk. I de båda sidakapellen var murarna mot hörntornen uppförda till samma höjd som i det östra kapellet. I övrigt hade man uppfört väggpar­ tierna nedanför fönstren medan sidoväggama mot hörnpelarna A Il och D Il däremot avtrappats från fönsterhöjd och ner till pelarnas baser (fig 78). A v förbindelsemurarna i trave 10 hade ingenting uppförts, vilket berodde på att man behövde öppningar här för transport av såväl byggnadsmaterial som rivningsmas­ sor från det gamla koret. Däremot uppfördes de båda strävpelarna vid tvärhusets nordportaL Grundläggningen av koret och även uppförandet av kapellens murar kunde ske utan att man inkräktade på det gamla koret (se fig 372). För att kunna uppföra hörnpelarna A 16 och D 16 samt tornen var man dock tvungen att riva det gamla korets östkapelL Inför det framtvingade uppehållet i byggnadsarbetena bör man ha gjort en provisorisk anslutning mellan det nya öst­ kapellet och den gamla kapellingången i koromgången samt täckt kapellet med ett provisoriskt tak. På så sätt kunde detta huvudkapell trots allt fungera under de 80 år som följde innan korbygget var fullbordat. Redan 1412 hade man överfört dyrbara Mariareliker till det nya kapellet och låtit inmura dem (se s 347). Kapellet hade också i sin nedre del utsmyckats med tunna, eleganta bågställningar, där små bladdekorerade kapi­ täl av olika slag ingår. Dessa kapitäl är de enda orna­ mentala detaljerna från denna period (s 166ft). Korets första byggnadsperiod kan alltså ha omfattat ca 12 år. Under denna tid är totalt 54 olika stenhuggare verksamma, vilket är ett mycket stort antal med tanke på att inte mera av anläggningen slutfördes. Några av stenhuggarna har genom sina märken även kunnat för­ bindas med byggandet av S Karin i Visby och Vadste­ na klosterkyrka (se s 98ft). Period 5. 1487-1500 Under år 1487 engagerades stenmästare, skulptörer och murare från Köln och övre Tyskland för att full­ borda korbygget. Årtalet 1498 på två slutstenar i valv 28 respektive 31 och det målade årtalet 1499 i valv 29 anger att välvningen då var slutförd. Året därpå upp­ ges att man inte längre disponerade några medel men 17-825747 Linköping BYGGNADSHISTORIA 257 att arbetena ännu ej var avslutade. Detta gällde bl a takarbetena. Under denna byggnadsperiod, som till sin längd ungefär motsvarade den första, skedde alla återstående arbeten på kapellen, rivningen av det gamla koret , uppförandet av förbindelsetraven (10) , förändringen av trave 9 med borttagande av kapell och hörntorn, upp­ förandet av högkorets nya pelare och bröstningsmuren mellan dem samt all välvning och alla fönster. Därtill kom altaren och de båda rikt utsmyckade sakraments­ husen. Även valven fick rik utsmyckning i form av ribbdekorationer, slutstenar och sköldar och figur­ skulpturer utgör ett markant inslag i kapitälskulpturen (se ovan s 191 ff o s 206ft). För att kunna åstadkomma allt detta krävdes ett stort antal stenhuggare, en fast organisation och högt tempo. Inte mindre än 64 olika stenhuggarmärken har registrerats i periodens murverk (s 102ft). Flera för­ enklingar och ofullbordade detaljer visar också att man haft mycket bråttom i slutskedet , då pengarna började tryta. Detta drabbade inte minst det östra kapellet , där kapitälskulpturen är av en senare och enklare typ, några av kapitälen är även ofullbordade, och valvet fick en enklare utformning utan prydnader (s 199ft). En av stenhuggarna kan identifieras med namn. Det gäller C l, som är identisk med Adam van Diiren. Hans märke, som är av mycket varierande storlek, har åter­ funnits på ett kapitäl (fig 292), en slutsten (fig 320) samt sju valvribbstenar och två masverksstenar. Alla dessa arbeten tillhör periodens slutskede (se s 102ft). van Diiren har också tillskrivits valvsköldarna i det södra kapellet (fig 323-330). Adam van Diiren har i olika sammanhang betraktats som byggmästare och ledare för korbygget under denna period, vilket inte är sanno­ likt med tanke på att hans märke uppträder först i slutskedet (jfr nedan Cnattingius). Det är däremot möj­ ligt att det yrkesemblem, som ses målat i valv 29 tillsammans med initialerna IAL och årtalet 1499, av­ ser byggmästaren (fig 344). Mäster Gierlachs ritningar från århundradets början bör ha legat till grund även för den slutliga utformning­ en av koret och det är endast i de ornamentala detaljer­ na och i vissa masverksformer som ett senare inflytan­ de från samma tyska konstområde gör sig gällande (jfr nedan Cnattingius). År 1489(90) omtalas en brand i domkyrkan. Vid detta tillfälle blev bl a kyrkans arkiv , som förvarades i sakristian, skadat. Ä ven själva sakristian måste i detta sammanhang ha skadats . Då man 1747 rev sakristian använde man byggnadssten från denna för att mura igen sakristieportalen i tvärhuset. I denna igenmurning 258 BYGGNADSBESKRIVNING har återfunnits stenar med stenhuggarmärken från såväl 1300-talet som från korets andra byggnadsperiod (pi 54), vilket visar att sakristian blev delvis ombyggd efter branden. Under de följande 27 åren utgjorde taktäckningen med koppar ett konstant bekymmer. Biskopen Hans Brask bistod ur egen kassa med stora belopp och det är också betecknande att Vadstena borgerskap för sin andel i resningen 1520 ålades att böta 15 skeppund koppar till domkyrkotakeL 21 Nyare tiden av RALPH EoENHEIM och MARIAN ULLEN Renoveringar under 1500- och 1600-talen Den 5 april 1546 ödelades nästan hälften av stadens hus genom en stor eldsvåda. Den 18 maj brann staden på nytt och även domkyrkan drabbades . Taket brann och östtornens spiror och takryttaren skadades. Sta­ den beviljades skattefrihet tills vidare på grund av branden och genom kungen gavs också extra tilldel­ ning av kronotionden till domkyrkanY Arbetena kan följas genom de kungliga brevenY I januari 1551 planerades för taktäckningen och Gustav Vasa uppmanade i ett brev den 19 januari alla försam­ lingar i Linköpings stift att ge de lager av koppar som fanns i kyrkorna till domkyrkan. Samtidigt utgick ett brev till >>menige man i Linköpings sticht>> med vädjan om bistånd. Av byggnadsräkenskaperna i Landskaps­ handlingar för Östergötland (KA) framgår att socken­ kyrkorna hade relativt ansenliga förråd av fliskoppar, råkoppar, kittelkoppar och malmkoppar, som skicka­ des till Linköping för nedsmältning och omvandling till takplåt. Ä ven klockmalm och ljusstakar ingick i det insamlade materialet. En invändig reparation av kyrkan var också nödvän­ dig och i samband med denna godkände kungen att man inkallade en konstsnickare från Tyskland för att tillverka >>en sköntt ornamenth vedh höge alteredt». Redan 1567 drabbades domkyrkan av en ny eldsvå­ da, denna gång genom att borgarna själva brände sta­ den inför den danske fältherren Daniel Rantzaus fram­ trängande trupper under det nordiska sjuårskriget. Ta­ ket brann återigen och valven fick på nytt täckas provi­ soriskt med halm. Genom de kungliga breven och räkenskaperna kan även dessa nya reparationsarbeten , i vilka Johan III ivri~t engagerade sig, följas. Stora insatser avkrävdes även allmogen inom stiftet och kungen framhöll också att adeln och prästerskapet inom stiftet efter råd och lägenhet borde bidraga med pengar och spannmål.24 I ett av korvalven (30) omtalar en inskrift att kunga­ paret >>Thetta hederliga Tempel förnya låthid >> anno 1581 (se s 25) . Även i det östra kapellets valv finns årtalet 1581 samt en målad sköld med initialerna AAI, som möjligen avser byggmästaren (se s 229). Repara­ tionsarbetena var dock långt ifrån avslutade 1581. Både beträffande exteriören och interiören återstod långvariga arbeten. En ny eldsvåda orsakade även ska­ dor. År 1582 uppges att man påbörjat uppbyggandet av de båda östtornen och samma år inmurades även >>Ro­ senn på westre gaffienn>>, dvs det stora rundfönstret (fig 147). 1583 arbetades fortfarande på tornen och 1584 på sakristians gavlar. 1588 och 1589 omtalas bl a reparationer av fönstren med många nya glas . Nya arbeten pågår då också på tornen. Under hela perioden pågår också arbeten med kyrkans inredning, som helt förnyades. I samband med detta skänkte kungen år 1582 det stora målade altarskåpet av Marten van Heemskerck som prydnad till högaltaret. Ännu vid Johan III:s död 1592 återstod arbeten och först 1596 tycks de i stort sett vara avslutade. Byggmästarna varierade under den långa byggnadstiden. 1572 nämns en Verner Svensson, 1581 Pehr stenhuggare och en italiensk murmästare. År 1612 belades taket på nytt med spån och stadens kopparslagare skänkte då väderflöjlar till östtornens spiror. I övrigt tycks inga renoveringar ha skett under 1600-talet. 1693 anslog dock Carl XI en större summa till kyrkans upphjälpande och i synnerhet till högkorets zirat och prydnad.25 Kyrkans exteriör hade efter dessa reparationer det utseende, som framgår av Brenners och Dahlbergs avbildningar från slutet av 1600-talet (fig 373, 394). 1700-talets tornbygge och reparationer När tanken på ett torn vid domkyrkan tidigast väckts är svårt att utröna av det knapphändiga källmaterialet. I september 1746 omtalas >>then länge tilärnade torn­ byggnadens företagande>> i samband med att biskopen A O Rhyzelius ingivit ett memorial till konsistoriet med påminnelser rörande tornbyggnaden.26 Året före hade K Majts tillstånd inhämtats att använda material från de förfallna klostermurarna vid Vreta kloster och året därpå i maj månad presenterades i konsistorium den av »Hr Öfver Hof Intendenten Horleman gifna och undkomna ritningen till Domkyrckiotornbyggnaden härstädes >> . 27 Samma år lämnade K Majt tillstånd till ett lotteri till förmån för tornbyggnaden. 28 Vilken av Carl Hårlemans29 ritningar, som presente­ Fig 375. Byggnadsperiod 6. Tillbyggnad av västtorn. l :600. Jfr fig 377. M Ullen 1986, ritat av G Wiren . The six t h building period. Addition ofwesttower. Cf. Fig. 377. BYGGNADSHISTORIA 259 rades för konsistoriet 1745, är svårt att avgöra. Hårle­ man upprättade tre kända förslag, vilka främst skiljer sig i fråga om tornhuvens och sidopartiernas utform­ ning. I tig 378 återges ett förslag, där tornet kröns av en hög lanternin. I det andra förslaget i tig 376 har tornet istället en låg huv. Detta förslag valdes av kon­ sistoriet, vilket är märkligt med tanke på att domkyr­ kan vid detta tillfälle ännu hade sitt höga, branta säteri­ tak. Den låga huven innebar dock en mindre kostnad. Enligt förslaget skulle sidobyggnaderna i bottenvåning­ en inrymma konsistorierum och sakristia (tig 376), i den övre våningen bibliotek (tig 377). Dessa utrymmen i sidobyggnaderna ersatte den medeltida, tvåvåniga sakristian vid korets södra sida, vilken var avsedd att rivas. Tornbygget påhöljades 1747 och avslutades först 1758, då under arkitekten Carl Cronstedts30 ledning. Grundläggningen skedde med väldiga granitblock, staplade som dubbla terrassmurar kring en sparad kär­ na av sand. Kalkstenen från Vreta, som man fått till­ stånd att hämta, kom alltså inte till användning här. Tornet murades i övrigt av tegel i skalmursteknik. I murarna skall även rivningsstenen från den gamla sak­ ristian ha använts. Tornet avslutades med en kraftig taklist och täcktes av en låg, kopparklädd huv , krönt av en gyllene korsglob, allt i enlighet med Hårlemans förslag (jfr tig 376, 381 samt pi 2-3) . Tornets murar var lika höga som de nuvarande. Av tig 387 framgår förhål­ landet mellan den medeltida gaveln, 1700-talstornet och det nuvarande tornet. Tornets flankerande sidobyggnader murades av te­ gel och försågs med träbjälklag. Hela det nya västpartiet putsades, utom sockeln som bekläddes med grön kalksten, och fick nedtill en enhet­ lig fasadgestaltning med en rusticerad sockelvåning, hörnkedjor och i huvudvåningen rakavslutade fönster, samt en krönande, bruten gavel. Tornets övre parti livades av lisener och i klockvåningen fanns rundbågi­ ga ljudgluggar och över dessa urtavlor. I tornet skulle också kyrkklockorna placeras och därmed kunde den 1623 uppförda klockstapeln söder om kyrkan rivas (tig 394). Västportalen utfördes med omfattning av brun och grön kalksten i >>förderfvad Fransysk smak» (Brunius). Över portalen fanns de två inskriftstavlor, som nu är uppsatta på vapenhusets södra vägg och som redovisar tornets tillkomst (se s 44 f). Det ursprungliga vapenhuset i tornets bottenvåning var runt med nischer i >>hörnen >> (pi l , 4) och täcktes av ett platt trätak. Hela det nya västpartiet hade fogats relativt skon­ 260 BYGGNADSBESKRIVNING . ""! · ..•. / ~ ~.t~;jn;;tp - ··"~llikll !1/ii~IJ • ..f 1/{Ja.fa k lCIIItllfl.r!b ~'.u; r !.!' kOpt llfJY.-::::::'/nmkylktv, IIIJtlltniJ t ll frlilc"lnulf/' mc.J f!.Ui na ;au';l/a"/rlQ , NIOJ ./o,, p.•()out"ond.J J .{,,,_,., 6f'IQ'r./ru 'mrd l.a.I"')Va;J/, Drawing for new construction of the roof t russes 1774. ------=------'------·; samt vid den medeltida praktgaveln. Blindgalleri, ro- settfönster och portaler bevarades intakta och strävpe- larna inlemmades i torn- och sictomurar (pi 4). Väst- gaveln påbyggdes något och fick en svängd kontur för att bilda en harmonisk övergång mellan västpartiet och kyrkans höga tak med dubbla takfall. Genom det nya, låga tak med enkelt takfall , som tillkom 1774, blev västgaveln däremot oproportionerlig, vilket verksamt bidrog till kritiken mot tornet under 1800-talet. Inte minst Brunius ger i sin beskrivning 1849 (aa s 188ft) en mycket nedgörande kritik av tornbyggnaden: > Denna moderna tillsats jemte den vördnadsbjudande kathedralen ökar åskådarens obehag genom en hög påbyggnad å gafvelmurens norra och södra sträfpelare, hvarifrån ofantliga snerklar sträcka sig emot hörnen af tornets östra sidomur. Dessa snerklar, som äro alldeles onyttiga murmassor, likna ett par utspända läsegel ... Man kan svårligen tänka sig en kostsammare oskicklig- het än detta torn ådagalägger. Att man genom en sådan tillbyggnad förstört kathedralens herrliga hufvudfasad , och att man i sjelfva kyrkan anlagt vanprydliga trätrap- por till öfra rummen, och att man för den vådliga uppgången till klockorna ej lemnat behöfliga ljusöpp- ningar, röjer de gröfsta misstag. > År 1770 konstaterades vid en besiktning av byggna- den genom överintendentsämbetet att omfattande re- parationer krävdes. 31 Spåntaket var gammalt, förfallet och otätt och hade förorsakat skador på valv och murar. Taket borde därför göras nytt med enkelt fall och med tillräckligt språng över murarna, så att dessa ej skadades av vatten, samt täckas med koppar eller gjutna järnplåtar. Södra långhusmuren lutade utåt och sprickor hade uppstått i valven. Även den norra muren behövde repareras. Eftersom kyrkan hade små ekonomiska resurser ef- ter det kostsamma tornbygget kom reparationerna att ske efterhand och oftast enligt det billigaste alterna- tivet. För reparationen av murar och strävpelare hade man att välja mellan tegel och kalksten . Här valde man dock kalksten under påverkan av Gustav III , som under sin eriksgata I 773 hade besökt Linköping och då påpekat, att man >>för värdighetens skull af dess an- tiqua utseende >> skulle använda kalksten vid reparatio- nen av domkyrkan.32 I böJjan av maj 1774 nedsände överintendentsämbe- tet byggmästaren Robsahm och murmästaren Friese med gesäller för att påböJja arbetena. Vid besiktningen den 6 maj var även hovintendenten Cronstedt närva- rande . Enligt beslut nedtogs det höga taket med >> Itali- anen>> samt tornen. Ritning till nytt tak med enkelt takfall utfördes av byggmästaren Robsahm och behörig ritning författades därefter av överintendentsämbetet (fig 379). Brädtäckning och spåning av det nya taket utfördes på hösten 1774. Samma år ersattes även en rämnad strävpelare på den södra sidan med en ny, en del av sockeln och taklisten på denna sida ommurades och de västra långhusvalven reparerades. I 777 var man även tvungen att reparera det norra kapellets valv (33). Vid besiktningar 1787 och 1789 konstaterades fortfa- rande stora brister i fråga om murar och valv . 33 Bygg- mästaren Caspar Seurling meddelade 1789 att rapp- ningen i mellersta valvet nära orgelläktaren nedfallit och att sprickor dagligen yppade sig. Nya reparationer 262 BYGGNADSBESKRIVNING ·//7u/ /{//r. 7 -' ,.;;~%r N/{' ..,;;,,.../.),..,~~:/' '/JMhfy/'/-.r '"'' / .• m·en architekt, insigts- full och erfaren icke blott i byggnadskonsten i allmän- het utan särskilt i den fornåldrige stilen». Brunius be- kräftar i brev den 12 september att han är villig att uppgöra plan och förslag »till iståndsättning och åter- ställande».37 Brunius kostnadsförslag är undertecknat den 14 december. Han har i detta utgått »från den oeftergifliga grundsatsen att alla skadade partier böra i möjligaste mån återställas i sitt ursprungliga skick». Summan slutar på 29635 rdr och skiljer sig från Ny- ströms bl a genom att någon reparation eller ny hugg- ning av portalerna ej nämns. Följande arbeten upptas: »Insättande av 10 ankarstänger. - Uppförande af två nya sträfpelare mot tvärbyggnadens Södra gafvelmur i likhet med de motsvarande på Norra sidan. - God kalksten med forsling , behuggning, murbruk och in- sättning i skadade murar, sträfpelare och gesimser samt gråsten till sockelstycken och vattenlister. - 20 oförändrade fönsteröppningar mer eller mindre skada- de omfattningar samt staf och rosverk med yttre plat- tor med huggen gråsten. -Återställande af 9 förändra- de fönsteröppningar å Södra långsidan i noggrann lik- het med de motsvarande å den norra. - Förbättring av korens inre listverk med vattenbruk och hvitmenade ytors rengöring. - Orgelläktarens inskränkning och hit- hörande bodars bortbrytning, en skadad pilasters åter- ställande och nya uppgångens inrättande till orgelverk och bibliotek». BYGGNADSHISTORIA 263 Fig 381. >> Parti af Linköping >> . Litografi av N Andersson omkr 1860. ATA. " Part of Linköping" . Lithography by N Andersson c. /860 . Som byggmästare rekommenderade Brunius Abra- ham Nyström och skriver till domkapitlet: > ... Då Directören A B Nyström, som bor nära Linköping, har under många år gjort sig vida känd för sin utmärkta redlighet och skicklighet som byggmästare, får jag vördsammast förklara, att det enligt mitt förmenande vore ganska fördelaktigt för kyrkan, om verkstållandet af ifrågavarande arbeten blef honom anförtrodd. Jag är lifligt derom öfvertygad och Direktör Nyström som med synnerlig omtanke utfört stora och prydliga bygg- nadsarbeten skulle med största omsorg verkställa des- sa, som äro bland de mest grannlaga och maktpåliggan- de man kan få sig uppdragna; enär det gäller en genom- gripande förbättring af Nordens konstrikaste katedral o o.» Abraham Nyström avled emellertid efter en kort tids sjukdom i april 1849. Som ledare för arbetena ville Brunius då se bröderna August och Johan Robert Nyström, vilka båda var utbildade i yrket och under många år hjälpt fadern. 38 Han skriver i brev den 8 maj , att' om August Nyström blir verkställare av förslaget >> så skall jag med all beredvillighet tillhandagå med nödiga upplysningar. Skulle det åter mot all förmodan bli någon af Stockholms såkallade architekter, så må han gerna för mig hjelpa sig sj el f. >> Vid ett förnyat besök i Linköping utarbetade Brunius en noggrann beskrivning och analys av byggnaden med förslag till åtgärder (ATA). Denna beskrivning publicerades sena- re i >>Konstanteckningar under en resa år 1849>> . Den 16 januari 1850 företeddes ett kontrakt med konduktörerna A och J R Nyström inför domkapitlet av följande lydelse: >> Undertecknade förbinda sig här- medelst, att enligt den af Professorn m. m. Herr Magr C. G. Brunius gifne Anordning restaurera Linköpings Domkyrka, så länge medel dertill finnas att tillgå, emot följande vilkor: Domkyrkostyrelsen l ~ anskaffar. a) alla erforderliga Materiaher, med undantag af Gråsten till Sockeln och Kalksten, hvilka vi mot möjligaste bästa pris betinga och låta transportera till Nyquarns hamn. b) all handtiangoing och redskap. c) husrum med Sängkläder, städning och eldning för oss och våra handtverkare. - 22 bestrider resekostnad för oss och våra handtverkare samt, i mohn af arbetets fortgång, lemnar oss emot vårt quitto medel för dessas atlöning 264 BYGGNADSBESKRIVNING och för af oss för kyrkans räkning betingade Materiali­ er och redskap.- 3~ erlägger till oss vid hvarje års slut, då räkning och redovisning afgives för det arbete, som under året blifvit utförd t, ett efter detta arbete lämpadt skäligt ByggmästareArfvode. » Arbetssäsongen omfattade årligen april till och med oktober. Genom de årliga redogörelser som lämnades kan arbetena följas i detalj (se Bilaga 2). Brunius tog ingen del i de ordinarie arbetena utan kontaktades endast vid behov per brev av August Nyström. Såväl i breven som i >>Förslag till iståndsättning af Linköpings domkyrka» ger Brunius detaljerade anvisningar och manar till försiktighet. Forcering av arbetet skulle und­ vikas. Det var viktigt att socklar, murytor och gesim­ ser i en sektion restaurerades successivt och att ut­ huggna delar noggrant återställdes innan arbetet fort­ satte till nästa sektion. Högg man ut stora partier sam­ tidigt i en mur kunde man riskera sättningar och spric­ kor. Fördelen med att restaurera ett stycke i taget var också att man då kunde nöja sig med två bekväma flyttbara ställningar, vilket var betydligt billigare än fasta sådana. Det framgår också av årsredogörelserna (Bilaga 2) att denna princip följdes mycket noggrant av byggmästarna. Med tanke på fönsterreparationerna skrev Brunius: »Gamla former som blifvit i sen tid förfuskade, måste med noggrannhet återställas men ursprungliga egenhe­ ter böra däremot samvetsgrant bibehållas. Det är af största vikt, att den konstnärliga byggnaden får behålla sitt egendomliga skaplynne. Det gläder mig att de för­ störda fönsteröppningarnas poster och rosverk åter­ ställas i full harmoni med deras primitiva förebilder. » Däremot såg Brunius inte symmetri och felfrihet som något angeläget och när Nyström föreslog att nordpor­ talen skulle flyttas och placeras mitt under fönstret avvisades detta mycket bestämt. Den omfattande restaureringen var avslutad först 1870 och Brunius, som avled 1869, orkade under sena­ re delen inte följa arbetena. Från och med 1861 funge­ rade arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander39 vid överintendentsämbetet som kontrollant. Scholander hade i slutet av år 1860 utfört en besiktning av kyrkan för att uppgöra förslag till den fortsatta restaureringen. Hans memorial rörande restaureringen inlämnades den 5 mars 1861 till ämbetet. 40 Han är i detta mycket positiv till de gjorda insatserna under ledning av kon­ duktörerna Nyström och sammanfattar vad som dittills skett. Brunius nämns dock inte i samband med restau­ reringsarbetena. Han skriver: »Det är derför lyckligt att det utan all fråga vackraste monument vi i fädernes­ landet ega från medeltiden, råkat i händerna på män, hvilka kunna och vilja uppoffra tid och möda för det värf de åtagit sig och önskligt vore att de, genom det allmännas frikostighet, finge fullborda verket.» Om arbetets närmaste fortsättning skriver han: »Vid nu anställd besiktning å hvad, till reparationsarbetenas fortsättande med senast anslagne medel, 30000 Rdl Rmt, bör såsom angelägnast föreslås , befanns att: Det gamla spåntaket, ehuru bristfälligt och svårt att under­ hålla, dock icke är i så dåligt skick att det ej kan qvarligga ännu några år. Detta omdöme är grundadt på andras utsago, enär årstiden icke medgav närmare undersökning, som bäst sker då man strax efter regn är i tillfälle att gifva akt på täckningens brister. I ett af Herrarne Nyström uppgjordt kostnadsförslag är ytor­ nas beläggning med svensk skiffer beräknad till 18 500 Rdl Rmt, men, då detta täckningsämne är af så betyd­ lig tyngd att den möjligen kunde medföra skada för murarne, och koppar för dyrhets skull, lika litet som jernplåt för det kostsamma underhållets skull, bör ifrå­ gakomma, så är att emotse användandet af den lätta, vackra och täta engelska skiffern, hvars lämplighet i vårt klimat och i förevarande fall , å ytor af samman­ räknadt ett tunnlands vidd, dock icke ännu med viss­ het kan förutsägas . Men dess användande blir för hvar­ je dag mera allmänt och innan omtäckningsarbetet be­ höfver vidtaga, lärer tviflen i denna punkt vara häfda. » De arbeten som sedan uppräknas är: åskledare, fort­ satt utbytande av kalkstenssockeln mot granitsockel på södra sidan och koret, reparation av fem strävpela­ re och murverket däromkring, fem stycken nya föns­ ter, reparation av södra sidans taklist, invändig repara­ tion i koret av lister, valv, murar och socklar. Vidare bör »den sydöstra portalen som hotar att störta in, göres ny i samma form som den förut haft». Samma rekommendation görs också beträffande den stora syd­ portalen: »Utom murytornas lagning, sträfpelarnes ommurning och fönstrens kompletterande återstår ett stort och värderikt utvändigt arbete å södra långsidan, nemligen hufvudportalen, till hvars restaurering er­ fordras icke blott öfvade arbetarehänder utan ock mera utbildad konstfärdighet, enär den stora basreliefen i fältet under de rika spetsbågames sammanhvälfning, utgöres af en mängd figurer, hvilka icke kunna lagas, utan måste, troget i stycken, huggas nya.» Beträffande portalerna hade Brunius rekommenderat, att de tillsvi­ dare skulle lämnas orörda med tanke på deras konst­ närliga värde (se ovan Portaler s 114 ff) . För Scholan­ der tycks det däremot ha varit angeläget att byggnaden och inte minst portalerna skulle präglas av precision och felfrihet. Scholander påpekade i sitt memorial också att en Fig 382. Kyrkan från söder. Foto omkr 1875. ÖLM. The church from the south, c . 1875. BYGGNADSHISTORIA 265 Fig 383. Xylografi av J Engberg efter fotot i fig 382. Publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1876. Wood-cut from the photograph of Fig . 382 by J Engberg. Published in Ny lllustrerad Tidning 1876. 266 BYGGNADSBESKRIVNING förändring av tornpartiet var önskvärd (se nedan) lik­ som av interiören och dess inredning, ehuru >>det blir svårt att rensa det från de fremmande tillsatser af hvilka det nu vanställes». I samband med renoveringen borde dock följande arbeten ske beträffande interi­ ören: »Hvalfvens hvitmening måste utbytas mot en ljus färgton som mera öfverensstämmer med väggar och pelare. Stärkningar och nervurer frigöras från den grå färgen så att den finhuggna kalkstenen åter blir synlig. Väggar och pelare lagas och fogstrykas med stenen liknande cement, som äfven torde få användas till lagning af åtskilliga finare listverk. De gamla, af grofva plattjärnsstänger sammannitade kyrkdörrarne omgöras af ek och orneras på forna sättet med prydliga gångjärn och höga nithufvuden. >> De långvariga renoveringsarbetena, vilka kan följas genom de i Bilaga 2 återgivna årsredogörelserna, inne­ bar alltså att långhusets och tvärhusets sydfasader till stor del ommurades och berörda strävpelare ombygg­ des. Här tillkom också på Brunius inrådan som en första nödvändig åtgärd två nya strävpelare i anslut­ ning till tvärhuset. Kyrkans övriga strävpelare och murytor reparerades mer eller mindre omfattande och byggnaden fick genomgående ny sockel av granit och en vulst av samma material i höjd med fönstrens underkant. Sydsidans taklist och fris nyhöggs i sin helhet medan nordsidans renoverades och komplette­ rades. Långhus- och tvärhusportalerna nyhöggs i sin helhet som kopior av originalen. Norra tvärhusporta­ lens dörromfattning bevarades dock (se ovan Portaler). I fönstren ersattes skadade poster och masverk liksom 1812 års gjutjärnsfönster och större delen av kyrkans fönster blev härigenom nyhuggna (se ovan Fönster). Samtidigt försågs fönstren med sina nuvarande bågar av gjutjärn med likaså gjutjärnsinfattade rutor och masverksdekor i fårgat glas (se Glasmålningar). Ytter­ takets spån ersattes med skiffer. I det inre sammanbands yttermurarna med ankar­ stänger. 1812 års kalkstrykning nedanför valven av­ lägsnades. Pelare och bågar omfogades och skadad sten ersattes med ny. Skadade ornamentdelar modelle­ rades i cement. Sakramentshusen i koret renoverades och det norra kompletterades med de båda apostlafigu­ rerna. Gravhällen över biskop Nikolaus Hermanni togs upp ur golvet och murades in i kapellets vägg. I det östra kapellet renoverades väggarnas bågställningar och kapitäl samt mäster Gierlachs minnestavla. Högal­ tarets kolonnetter nyhöggs och Heemskercks altarskåp flyttades från östra kapellet (Andreaskoret) till sin nu­ varande plats. Av kyrkans räkenskaper framgår även antalet hant­ verkare och deras namn, deras fördelning på olika specialiteter samt varifrån olika material hämtades och var olika detaljer beställdes. Som verkmästare under alla åren omtalas A Malm­ sten. Antalet stenhuggare och murare varierar. Vissa år uppgår de till ett trettiotal, andra år är det endast halva denna arbetsstyrka beroende på vilka arbeten som står i tur under säsongen. Genom att stenhuggarna ålagts att använda stenbuggarmärken kan man konsta­ tera att 27 olika stenhuggare var verksamma under årens lopp (fig 111). Bland hantverkarna ingick även ritare, modellsnickare, modellör, stensnidare, glasmäs­ tare och målare. 1850 omtalas P U Stenhammar som ritare och han har 1851 signerat ritningarna till nord­ portalens kapitälband.41 1852 ingår glasmästaren J An­ dersson och en snickare. 1854 ersätts han av målaren och glasmästaren C Isaksson, som i sin tur tio år senare ersätts av målaren och glasmästaren A O Löf­ gren. Glasningen av de många fönstren och inte minst inpassningen av masverkens dekorationer tog lång tid och pågick ända fram till restaureringens slut. 1855 ingår modellsnickarna Carl Pettersson och Kahmus Hansson i arbetsstyrkan. Pettersson, som även tycks ha fungerat som ritare, är därefter ständig medarbetare fram till restaureringens slut.42 En viktig uppgift måste ha varit arbetet med fönstermodellerna. Även modeller till olika portaldetaljer gjordes i trä. 1856 kommer den förste stensnidaren, L Engelin (kallas även Egelin och Engulin), som 1862 får sällskap av G Höglund och A Haglund. Dessa tre stensnidare bör ha haft ansvaret för portalernas dekorationer. 1868, under arbetet med sydportalen, omtalas även C G Westeli (Wistell) som modellör. Denne var egentligen tecknare och var som sådan knuten till byggmästarna Nyström.43 1856 hade han ingått i arbetsstyrkan som målare. I räkenskaperna omtalas byggmästarens resor till och från Stockholm 1866 för överläggning med arkitekten Scholander om stora sydportalens restaurering och Kristusbildens be­ ställning av en skulptör. Skulptören och hans namn redovisas dock inte senare. Kalkstenen till renoveringsarbetena bröts i Borg­ hamn och fraktades sedan med båt till hamnen i Nykvarn, varifrån den sedan forslades till domkyrkans arbetsgård, där huggningen utfördes . Fönstrens järn­ bågar och spröjsverk, som göts av järn, tillverkades efter trämodeller (fig 360) av Finspångs styckebruk och Motala Mekaniska Verkstad. Glaset, även det färgade, levererades från Bromö glasbruk utanför Marie­ stad. Restaureringen av Linköpings domkyrka blev myc­ ket uppmärksammad och bröderna Nyström tilldela­ des 1870 Vasaorden. August Nyström belönades dess­ utom med Litteris et Artibus. I Ny Illustrerad Tidning presenterades samma år »Linköpings domkyrka och hennes senaste restaure­ ring> utförligt av signaturen -rn, dvs av kulturhistori­ kern och tjänstemannen vid Kungliga Biblioteket Christoffer Eichhorn. Artikeln ger en god bild av då­ tidens syn på restaureringar och av hur man uppfattade Brunius och Scholanders insatser. Artikelförfattaren inleder med en allmän beskrivning av den förändrade inställningen till de gamla monumenten: Det har ända till en ej aflägsen tid varit en allmän mening i Sverige, att vårt land ej egde några konstminnesmärken af den betydelse, att de förtjente omtalas vid sidan af utlandets. Denna åsigt, nära sammanhängande med vårt djupt rotade folkfel att upphöja allt utländskt och förakta allt inhemskt, har också haft den följd, att man låtit och dagligen låter en mängd af de vackraste och dyrbaraste fornminnen af detta slag förfa­ ras af ålderdomssvaghet eller förderfvas och förintas. Den i sanning oerhörda vandalism, som under århundraden sålunda fått ostördt husera , har dock icke lyckats fullkomligt utplåna alla lemningar af gångna tiders konst och odling; mången gång har ett annat folkligt fel, trögheten och det sega fasthängandet vid det gamla, härvidlag uppträdt som skyddsängel. Lyckligt­ vis har den gröfre vandalismen på senare tider allt mer fått maka åt sig, särskildt hvad våra gamla kyrkbygnader beträf­ far , och den tidpunkt torde ej vara långt aflägsen, då fall af en dylik skola tillhöra sällsyntheternas antal. En stigande allmän odling och ett mer utbildadt medvetande hos de styrande i hvarje ort om de gamla minnenas vigt och värde torde böra anses som de förnämsta verkande orsakerna härtill. Det är under sådana förhållanden af vigt, att hvarje efterdömligt förfarande med framstående konstverk blir påpekadt och all­ mänt bekantgjord!; och vi anse det således både som en pligt och ett stort nöje att i dag närmare omtala ett af de vackraste och mödosammaste företag i förbättringsväg, som blifvit i vårt land utförda, nämligen Linköpings domkyrkas nyligen afslutade yttre restauration. Linköpings domkyrka tillhör antalet af Sveriges märkligas­ te katedraler, icke blott genom sin storlek och ålder, utan framför allt genom de skatter af åldrig konst, hon företer i sina olika bygnadsdelar. Som helgjutet mästerverk kan hon ej betraktas, då hon stått under bygnad och utvidgats i sekler och dessutom i förra århundradet varit utsatt för flere vanstäl­ lande tilltag; men hon företer en så stor rikedom af sköna enskildheter, att ingen bland nordens katedraler, med undan­ tag af Trondhjems för öfrigt helt olikartade domkyrka, häri kan täfla med henne. Efter en redogörelse för domkyrkans tidigare öden övergår författaren till själva restaureringen av dom­ kyrkan: Tanken att värdigt och i öfverensstämrnelse med den ur­ sprungliga stilen återställa Sveriges åldriga och märkliga byg­ nadsverk är ej särdeles gammal. Den kan sägas ha uppstått BYGGNADSHISTORIA 267 här som annorstädes först med det kärleksfulla och noggranna studiet af dessa verk, och dess apostel är också gamle Bru­ nius. I sin egenskap af grundlig konstforskare måste denne förgrymmas öfver det stilvidriga sätt, på hvilket man i synner­ het under det förflutna århundradet förfor med våra gamla kyrkor; och han lyckades småningom vinna terräng för sin uppfattning af den restaurerande byggmästarens pligter. I Lunds åldriga katedral blef han snart enväldig, om till kyrkans fromma, lemna vi osagdt; och hans obestridliga forskningsnit, hans skarpa hufvud och hvassa penna gjorde honom slutligen tilllandets förnämsta , snart sagdt enda, auktoritet i alla hithö­ rande frågor. Tankarne kunna vara delade om det sätt, hvarpå han löste sin uppgift som förnyare af kyrkliga ålderdomslem­ ningar; vi minnas särskild! det obehagliga intryck hans om­ byggning af Vexiö domkyrka gjorde på oss, trots den onekliga lärdom, som var nedlagd på arbetet. Men säkert är, att Bru­ nius tillkommer hedern af att ha riktat uppmärksamheten åt detta håll , och att han i flere enskilda fall gifvit uppslaget till ganska omfattande företag, bland hvilka det nu ifrågavarande utgör det kanske förnämsta. Riksdagen 1847, 48 beviljade 20,000 rdr af statsmedel som bidrag till den omfattande restauration, som beslutits, och hvartill Brunius uppgjort planen ; denna gillades och följdes sedan med några förändringar under åtskilliga år. Dessa låne­ bidrag och understöd förnyades under flere derpå följande riksdagar, så att de 1859 uppgingo till sammanlagdt 67,500 rdr, och samtidigt hade kyrkan af egna medel användt 90,630 rdr. Imellertid behöfdes ytterligare, enligt uppgjordt kostnadsförslag, 100,586 rdr, hvilken summa också af stän­ derna 1859-66 till fullo beviljades i olika poster; och med 1869 års slut uppbars den sista af dessa med 13,500 rdr. Med dessa visserligen ansenliga summor har domkyrkans yttre bragts i ett skick, som är värdigt och öfverensstämmer med hennes åldriga karakter; och tillika har ett exempel gifvits som rnanar till efterföljd på andra orter. Arbetet , som hela tiden utförts under närmaste ledning af de förtjente konduktörerne August och Johan Robert Nyström samt på sistone öfvervakats af intendenten Scholander, hedrar i allo den svenska smaken och konstskickligheten. Såsom prof å det vackra resultat , som åstadkommits, meddela vi idag afbildning af den sydvest­ ra portalen med dess båda närmaste fönster , der allt stenhug­ geriarbete är nytt, men likväl på det trognaste slutit sig till gifna förebilder. Särskildt är detta i beundransvärd grad fallet med den sköna portalen, hvilken vi haft tillfälle att jemföra med en fotografi af dess genom vittring och åverkan för­ derfvade föregångare, som Brunius i sitt förslag ansåg bäst att lemna ovidrörd. Det har lyckats den snillrike arkitekten och de utmärkte konduktörerne att med den fullkomligaste och kärleksfullaste pietet återställa detta verk i hela dess herrliga friskhet och lätthet. Utan tvifvel är denna på en gång enkla och prydliga portal genom hela sin smakfulla värdighet, sina oändligt fint beräknade mått och särskildt genom den origina­ litet i motiv, om hvilken den vittnar, ett af den senare goti­ kens allra förnämsta verk i norden. I afseende på kyrkans yttre återstår nu blott en önskan, den att det vanprydande tornet - som väl ej kan rifvas - må 268 l 1 .. ~~ l l l försättas i ett skick, som något så när stämmer öfverens med den öfriga bygnadens. Vi veta att ritning härtill är uppgjord af samme man, som ledt de nyaste restaurationerna; och vi kunna ej annat än uttala den önskan, att en ej alltför aflägsen framtid må se äfven detta vigtiga arbete satt i verket. Först då skall Linköpings domkyrka till sitt yttre visa hvad hon verkli­ gen är, Sveriges i konstnärligt hänseende mest innehållsrika och intresseväckande medeltidsbygnad . Omdaningen av västpartiet 1877-86 Redan Scholander tog i sitt ovan citerade memorial till överintendentsämbetet 1861 tillfället i akt att förbereda för en omgestaltning av det kritiserade västpartiet. Han skriver här: >>Sedan de östra, södra och norra sidorna sålunda blifvit i ordning och erbjuda den be­ hagliga anblicken af planmässigt och väl utfört arbete , förblifver dock byggnaden ofullständig genom det efter Hårlemans ritning, år 1758 färdiggjorda vanprydande tornet, hvilket, i sig sjelf oformligt, döljer den af hug­ gen sten utförda, fordom rikt dekorerade vestra fasa­ den. Denna otillbörliga utvext borde alltså antingen borttagas och ett annat fristående klocktorn i kyrkans närhet uppbyggas, så att fasaden kunde återställas i sitt ursprungliga skick eller ock borde tornet, der det nu är, reveteras med huggen sten, till formen ändras så att det blefve öfverensstämmande med kyrkans architek­ tur, samt förses med spira. Murarna bära icke mera såsom fordom tyngden af ett klocktorn skjutande upp ur taket, men vid dettas östra ända stod äfven en fin , hög spira och denna bör återupprepas. Om derjemte taket kan beläggas med den skimrande engelska skif­ fern så visar sig monumentet ännu en gång i sin fulla prakt, h vad det yttre beträffar. >> Som framgår av avslutningen av den ovan citerade artikeln i Ny Illustrerad Tidning 1870 så uppgjorde Scholander även ett förslag till förändring av västpar­ tiet genom en ombyggnad av tornet. Detta hade upp­ gjorts 1869 efter det att domkapitlet hade vänt sig till överintendentsämbetet med anhållan om ritning och förslag till ombyggnad av tornpartiet. I ett Embets Memorial till ämbetet den 13 september 1870 presente­ rade Scholander ett kostnadsförslag till den medföljan­ de ritningen. 44 Scholander hade samarbetat med Au­ gust Nyström, som utförde en modell och ett prelimi­ närt kostnadsförslag. Nyström gjorde också en under­ sökning av grunden. Eftersom församlingen var fattig och grunden dålig valde Scholander en ombyggnad tegel och putsade fasader (fig 384). 45 Fig 384. Förslag till ombyggnad av tornet av F W Scholander 1869. ÖLM. Proposa/for rebuilding of the tower by F W Scholander 1869. ~: ~ 'f:, .. .•· ;t ' " ' ' ..._:___. ~. ' - c " ' ' ·-- ~ ' t l \ - l ., ...... ' f ' ,. Fig 386. Detalj av tig 385. Detail ofFig. 385. BYGGNADSHISTORIA 269 Fig 385. Förslag till ombyggnad av tornet av H Zettervall 1875. YLA. Proposa/for rebuilding of the tower by H Zellerva /1 1875. 270 BYGGNADSBESKRIVNING Under åren 1874 till och med 1876 pågick en insam­ ling till tornbygget , till vilken kungen , Oscar II, bidrog med 10000 kr. Tack vare bidrag också från domkyrko­ församlingen och riksdagen kunde arbetet påbörjas 1877 under ledning av byggmästaren C J Nylander.46 Ombyggnaden kom dock inte att ske enligt Scholan­ ders förslag. Den 29 november 1875 inkom tiU överin­ tendentsämbetet ett >skissprojekt till Linköpings dom­ kyrkas fortsatta restaurering medelst ändring och på­ byggnad af tornet med flera utvändiga arbeten» av arkitekten Helgo Zettervall.47 Ärendet handlades av Scholander, som i ämbetsmemorial den 5 december förklarade sig inte ha något att anmärka »Utan är det i hög grad önskvärdt att samma projekt må bringas till utförande». Zettervall utgick i sitt förslag från Scholan­ ders (fig 384) men klädde det i en rikare nygotisk dräkt av dyrbarare material (fig 385-386). Zettervall presen­ terade senare ett ombyggnadsförslag, som omfattade hela kyrkans yttre (fig 388-390). Så avsåg Zettervall att återigen förse långhus, tvärhus och kor med ett högt tak med dubbla takfaU, korsmitten skulle förses med ett torn och de båda östtornen skulle återuppbyggas . Tvärhuset skulle även förhöjas och på så sätt ytterliga­ re framhävas som självständig byggnadsdeL Samtliga strävpelare skulle också gotiseras genom fialer. K Majt fastställde emellertid endast ritningen till tornet och västpartiet. Omdaningsarbetet av västpartiet, som var avslutat 1886, innebar att Hårlemans putsade tegeltorn (fig 381-382) kläddes i kalkstensdräkt, fick nya muröpp­ ningar och kröntes med en åttasidig, himlasträvande spira, vid foten omgiven av toureller och vimperger. Av fig 387 framgår förhållandet mellan det äldre och det nya tornet. Även sidopartierna fick kalkstensdräkt och nya muröppningar. Den huggna västportalen till­ kom och vapenhuset därinnanför nygestaltades helt. Sakristia och dopkapell nyinreddes i sidopartierna och dessas övervåningar kryssvälvdes och ställdes i förbin­ delse med långhuset genom spetsiga bågöppningar. Or­ gelläktaren revs och orgeln nybyggdes i tornets andra våning, vilken också ställdes i förbindelse med långhu­ set genom en spetsig bågöppning. De tre bågöpp­ ningarna avgränsades nedtill genom konsolburna, ge­ nombrutna barriärer av trä (fig 25). Fig 387. Förhållandet mellan det medeltida västpartiet , 1700­ talstornet och 1800-ta lstornet. Rekonstruktion av R Bergh 1984. The proportions between the medieval west fron t , the 18th century tower and the 19th century tower. Reconstruction by R Bergh . Fig 388. Förslag till restaurering av Linköpings domkyrka av H Zettervall. Publicerat i Allehanda för folket 1883 . Proposa/ for rebuilding of Linköping cathedra/ by H Zellerva/1. Published in Allehanda för folket 1883. När det gäller den medeltida västfasaden var denna ombyggnad förödande och samtliga tre portaler för- stördes och fick sin nuvarande utformning. Senare renoveringar och förändringar Under slutet av 1880-talet skedde även vissa föränd- ringar i kyrkorummet. Den slutna bänkinredningen från 1812 ersattes av de nuvarande öppna bänkarna (tig 391). 1888 kom även gas till användning för belysning- en i kyrkan och 1894 insattes en ny värmeledning för lågtrycksånga. Under åren 1911-16 genomfördes under Sigurd Cur- mans och Axel L Romdahls ledning en mycket nog- grann uppmätning av domkyrkan (se del II, Planscher) BYGGNADSHISTORIA 271 och 1915-16 skedde också en arkeologisk undersök- ning under kyrkans golv. Denna ledde till att delar av den äldsta domkyrkan påträffades och kunde rekonst- rueras i plan. Likaså kunde planen till den nuvarande kyrkans 1200-talskor hjälpligt fastställas . 1931-33 genomfördes en inre renovering som omfat- tade omläggning av golv och uppsättande av ny altar- tavla. J N Byströms gipsskulpturer, som 1831 uppsatts som utsmyckning i högkoret (fig 391), var redan vid 1800-talets mitt föremål för kritik, men det kom att dröja ända till 1933 innan de ställdes undan och ersat- tes av den nuvarande, målade triptyken av Henrik Sörensen (tig 13). I samband med diskussionerna kring en ny altartavla gjordes bl a en provuppställning med Heemskercks altarskåp på sin ursprungliga plats. För- 272 BYGGNADSBESKRIVNING r l l i~ .... ~ l;'WI~It-;-:-~ .. '· '-~~,-~ .... LlNKÖPi GS DOMKyB,KA. . . ~lt/,/.. ---~ ... /,'~Ar ·-7/ ..... -f-"·"·"'- .c" ,..,, -'(,j ~<.,{,./ 1 LNK.ÖP!NGS DOMK.)IPtKA. f .. :(-".C-1'.~ -~- --~~ .. , . ' d': ' 4 .. 7r'· .;~....,..,;. .!".4 •• t Fig. 391. Interiör mot öster omkr år 1890. Foto P J Berg. ÖLM. Interior Iaoking east, c. 1890. BYGGNADSHISTORIA 273 Fig 389-390. >>Förslag till den yttre Restaureringens fulländning >> av H Zettervall 1875. Ko pior från 1888 i RA. Foto RA. " Proposa/ for perfection of the exterior restoration " by H Z ettervall 1875. 18- 825747 Linköping 274 BYGGNADSBESKRIVNING slag till ett skrank runt högkoret utarbetades likaså. Dessa förslag och förändringar rörande interiör och inredning kommer att behandlas i samband med be- skrivningen av inredning och inventarier. 1959-61 utfördes en ny inre renovering efter förslag av arkitekten Kurt von Schmalensee. Denna omfattade huvudsakligen rengöring av väggar, pelare och valv samt omläggning av värmesystemet. I samband med dessa arbeten skedde den omfattande dokumentatio- nen av stenhuggarmärkena (se s 84) liksom den kom- pletterande arkeologiska undersökningen (pi 77) ge- nom Bengt Cnattingius och Sune Ljungstedt. Vid ut- grävningen kunde den äldsta kyrkans och 1200-talsko- rets planer ytterligare befästas. Vidare påträffades res- ter av det unggotiska långhusets västmur i linje med andra pelarparet från väster (B 3- C 3) och väster här- om rester av ett påböJjat tornparti (pi 77). Fig 392. Kyrkan från öster före restau- reringen 1968-69. Foto E Niklasson. ÖLM. The church from the east before the restoration in 1968--69. Åren 1965-67 skedde en utvändig restaurering under von Schmalensees ledning. Kyrkan återfick då, med 1600-talsavbildningarna som förlagor (fig 373, 394), sitt höga säteritak och östtornsspiror. Samme arkitekt sva- rade åren 1968-69 för västtornets ombyggnad. Den innebar att spiran vreds så att dess hörn kom att svara mot tornkroppens hörn eller vimpergens spetsar. Tidi- gare hade en spetsig enhet på tornet svarat mot en slät sida på spiran (fig 33, 392). Förändringen skedde ge- nom att ett nytt kopparklätt skal lades utanpå den gamla spiran. Resultatet blev en tjockare och högre spira utan originalets dynamik. Den berövades dess- utom sina aedikulaomgivna fönster (fig 10). Slutligen utbyttes Zettervalls urtavlor mot de nuvarande. Kyrkans senaste renovering eller ombyggnad ägde rum åren 1984-86 efter förslag och under ledning av arkitekten Rolf Bergh. Denna gällde västpartiet och Fig 393. Interiör av södra sidoskeppet mot väster efter förändringen av västpartiet I98~6. Jfr fig 24. Foto SvK I986. Interior of the south aisle, Iaoking west, a/ter the rebuilding of the we st part in 1984-86. Cf Fig 24. ombyggnaden innebar att sakristian i nordvästra sido­ byggnaden nyinreddes och att dopkapellet i sydvästra sidobyggnaden omändrades till förberedelserum. Ut­ rymmena därovan avskildes från kyrkorummet genom dubbla glasväggar och mellan dessa utrymmen och bottenvåningen insköts en mezzanin med rum för olika funktioner såsom samtalsrum, skrudkammare och per­ sonalutrymmen. De båda övre rummen, som genom glasväggarna står i visuell kontakt med kyrkorummet (tig 393, pi 73) , är avsedda för körrepetitioner respekti­ ve sammanträden och utställningar. Dessa rum be­ nämns S:a Cecilias sal respektive Magister Mattias sal. BYGGNADSHISTDRIA 275 Ombyggnaden omfattade slutligen installation av hiss i sydvästra hörnet. 1984-86 har även en utvändig reparation skett av långhusets fönster , då vittrad kalksten bytts ut (se ovan samt tig 55). En motsvarande renovering av ko­ rets fönster påbörjas 1987. Under de senaste åren har domkyrkan även utsmyc­ kats med en mosaik i västportalens tympanon (tig I 52, 153) samt med målningar och glasmålningar i västparti­ et (tig 345, 362-363). Glasmålningar planeras också i det norra tvärhusfönstret och i det östra kapellets föns­ ter (se ovan Glasmålningar). 2. DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN I HISTORISK OCH ARKITEKTURHISTORISK BELYSNING av Bengt Cnattingius Templum C.h.athccLrale Lincot)C.nfe. ' :· · . .. -1232 Inledning Domkyrka och domkapitel inom den medeltida Linköpingskyrkan av HERMAN SCHUCK Ecclesia /incopensis , Linköpingskyrkan , var under vår medeltid ett vittfamnande begrepp. Den allmänneliga kyrkan var organiserad i ett otal stift , som vart och ett utgjorde sin kyrka, eec/e sia . Därför står begreppet som vidast för hela Linköpingsstiftet, uppfattat som andlig institution. Men i regel syftar det på de centrala orga­ nen: biskopsstolen, domkapitlet och domkyrkan. Det kunde också beteckna enbart domkyrkan som institu­ tion och byggnad, men brukade då förtydligas till eec/e sia cathedra/is. För denna tids människor fanns ingen skarp gräns mellan centrum och periferi , mellan abstrakt och kon­ kret. Det är skäl att taga fasta på detta i en framställ­ ning om den medeltida Linköpingskyrkan i ett verk som har till föremål just katedral byggnaden. Syftet blir att gestalta domkyrkan, fattad i vid mening såsom kyrkans och stiftets centrum och, för lekmännen, för­ kroppsligandet av det ecklesiastika systemet. (Den följande rubriceringen är för enkelhets skull i stort sett utförd efter biskopsskiften.) Linköpingskyrkans tillkomst kan endast ges en unge­ färlig datering, till tiden omkring 1100 - senare än Adam av Bremens författarskap (-1080), där blott ett götastift med centrum i Skara omtalas, tidigare än den s k Florensförteckningen (omkring 1120), vilken bland ciuitates , biskopssäten , i Sverige upptager Liunga kaupinga. Till >>köpingen», handelssamhället, intill 'Liunga ting' var således redan när den första organisationen Fig 394. Förlaga av Erik Dahlberg till gravyr i Suecia antiqua , 1670-talet. KB . Original by Erik Dahlberg f or engraving in Suecia Antiqua, 1670s . skymtar centrum förlagt för den kristna kyrkan i Öster­ götland. Det är tänkvärt att de två helt samtida vittnes­ börden om den förste säkert kände biskopen Gisle - ett nordiskt namn - gäller hans deltagande i invigningar inom Lundakatedralen 1139 och 1145 och att han därvid kallas ömsevis episcopus /yngacopensis (li­ ungacopensis) och episcopus Östgocie . Lunds ärke­ biskop var sedan 1104 primas för den nordiska kyrko­ provinsen, och ännu ett halvsekel efter det att ett svenskt ärkesäte upprättats (1164) vände man i Linkö­ ping snarare ögonen söderut mot det lysande Lund än norrut mot det obetydliga (Gamla) Uppsala. Från Lon­ dakyrkan hämtade man både liturgi och byggnads­ skick. Möjligen bör rentav tillkomsten av biskopssätet i Linköping sättas i förbindel se med upprättandet av den nordiska kyrkoprovinsen . Under Gisles långa episkopat (1130-talet- 1160-talet) låg det löst hopfogade svenska rikets centrum snarast i Östergötland. Kungarnas vistelseorter var enligt den tidiga traditionen Vreta, Alvastra och Visingsö . I det närbelägna Vreta fanns sedan sekelskiftet en stiftelse för klosterjungfrur under kongasläktens beskydd - det ligger nära till hands att häri se en parallell till biskops­ sätets tillkomst. Nu blev stiftet härden för tidevarvets mest aktiva orden, cistercienserna : kloster inrättades i Alvastra och Nydala, sedan i Vreta (reformerat) , Askeby och Roma. Att även Njudung och Gotland berördes kan ses som uttryck för den myndighet biskopen i 'Liunga­ kaupinga' utövade i dessa land. Om stiftets centrum vet vi föga ; men att Linköping valdes som plats för mötet 1153 mellan påvens legat kardinalen N icolaus av Albano och Sveriges andliga och världsliga stormän vittnar om att där fanns en någorlunda representativ lokal, rimligtvis den första katedralbyggnaden. Denna tidiga Linköpingskyrka sträckte sina anspråk över Östergötland, Småland, Öland och Gotland. Men 280 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN redan kort efter Gisles död skedde en reduktion: under för oss oklara omständigheter bröts Värend ut för att utgöra underlag för·en diminutiv ecclesia Wexionensis. Därmed hade stiftet fått den utsträckning det skulle ha i nära 400 år, enormt som yta och resavstånd, men naturligtvis inte till folkmängd och resurser. Hur kyr­ kan successivt etablerade sig inom stiftet kan knappast följas, men allt talar för att vid 1200-talets mitt kyrka­ byggandet och därmed sockenbildandet tills vidare var avslutade. Detta ger anledning att överblicka det stift som administrerades från Linköping (antalet kyrkor är hämtat från det tidiga 1500-talets översiktliga material och således ej totalt relevant). Östergötland omfattade 134 sockenkyrkor. De var ännu under 1300-talet fördelade på tre prosterier (pre­ positura) med centra i Linköping, Skänninge och Sö­ derköping, landets tre större stadssamhällen. Som ett led i prostämbetets degradering skedde sedan en upp­ spaltning på slutligen åtta prosterier. Till stiftets östgö­ tadel fördes Kind: 10 kyrkor, Ydre: 7 kyrkor och Tjust: 16 kyrkor. Såsom en grupp 'småland' kan urskiljas Vedbo: 21 kyrkor, Vist: 5 kyrkor, Tueta: 17 kyrkor, Seuede: 10 kyrkor, Aspe/and: 8 kyrkor, Handbörd: 5 kyrkor och Möre: 16 kyrkor. Fyra stora 'land' ingick i stiftet: Njudung, fördelat på Västra och Östra härad: 37 (20+17) kyrkor, Finnueden, fördelat på Östbo, Västbo och Sunnerbo: 65 (14+27+24) kyrkor, Öland: 34 kyrkor och Gotland, uppdelat på tredungsproste­ rier: 102 kyrkor (av vilka åtta i staden Visby). Antalet sockenkyrkor (ecclesia parochialis) närmade sig såle­ des ett halvt tusende. I princip utgjorde vart land (härad) ett prosteri. I det särskilda avtal som gutarna ingått med bisko­ pen (1200-talets början) åtog sig denne att vart tredje år komma till ön och uträtta episkopala handlingar. I verkligheten lär ingen biskop ha förmått att besöka vare sig Gotland eller andra avlägsna delar av stiftet så ofta. Detta betydde att de handlingar som berodde av hans potestas ordinis, vigningar av kyrkor och altaren, förrät~ande av konfirmation, kunde dröja länge. Potes­ las jurisdictionis , biskopens lagstiftande, dömande och styrande makt, kunde till vissa delar delegeras. Pros­ tarna ha>, dvs domprosten Lars Oddsson, ärkedjäknen Jöns Nilsson och kantorn Martin Olofsson samt de sex kanikerna Johan Bonde, Rangvald Anundsson, Jöns svartepräst, Olof Pålsson, Johannes Hildebrandi och Lars Gädda. Dagens ärende gäller fördelningen dem emellan av den inkomst som var avsedd just för de 'residerande', nämligen 'kaniktionden'. I den mån vi känner dessa mäns härstamning är den ur stiftets låg­ frälse och borgerskap. Minst sex av dem hade studerat i Prag, det universitet där svenskarna under 1300-talets senare del och 1400-talets böljan bedrev högre studier. Mest betydande i detta kollegium var sannolikt prosten och äldste kaniken. Deras gemensamma öden be­ gynner med deras samtidiga inskrivning för juridiska studier i Prag (1372). Lars Oddsson hade varit Nicola­ us Hermannis kansler under de första svåra åren efter biskopsvalet. Senare hade han såsom succentor (underkantor) varit ansvarig för kortjänsten: i Liber Laurentii Odonis har han infört officier för 40 festdagar vid domkyrkan, bia för de svenska helgonen Henrik, Sigfrid, Erik, Eskil, Botvid, Elin och Birgitta;- det är på denna väg vi känqer Nicolaus Hermannis Birgitta­ dikt Rosa rorans bonitatem. Johan Bonde kallas vid sin död i Vadstenadiariet, som för denna tid bär många vittnesbörd om banden till domkyrkan, 'Linköpings­ kyrkans stöttepelare' (prrecipua columna). Aktionerna i Rom 1400 och 1403 var till sin art defensiva. Men några år senare hade tydligen, under för oss okända omständigheter, motsättningen biskop­ kapitel lösts upp och förutsättningar skapats för en offensiv av ett slag som ej förekommit sedan 1320­ talet, Karl Båts tid. Ett nytt, stort anlagt korparti böljade byggas. I urkunderna framträder det blott indi­ rekt, via breven till förmån för de stiftelser som där skulle ha kapell (altaren). Det förefaller som om en våg av hänförelse gått över Östergötland: man ville inom frälset och borgerskapet aktivt medverka i det som skedde i katedralen. Det är inte , som i en tidigare epok, fråga om att åstadkomma stiftelser med garante­ rade fördelar för donator och efterkommande. De ka­ pell som nu inrättas är av allt att döma avsedda att i första hand utan mannamån utverka helgonens för­ böner för 'alla kristna själar' - detta gäller inte bara den stiftelse som kallades så. Donatorerna återfinns huvudsakligen inom det östgötska frälset och i staden Linköping. Mariakulten tycks ha stått i centrum. Kani­ ken Jöns svartepräst tog initiativet till ett kapell ägnat den heliga Jungfrun i en ny egenskap: visitacio Marie (Marias besök hos Elisabet, 1408). Hans förbindelser med biskop Knut, Bo Jonssons arvingar och östgöta­ frälset ledde till en ström av donationer. Andra Maria­ altaren var helgade annunciatio (bebådelsen), compas­ sio (de sju smärtorna; sent införd) och assumpcio (upp­ tagandet till himmelen). Också den närliggande 'helga lekamen', corpus Christi, fick ett kapell genom dona­ tion av kaniken Johannes Hildebrandi och hans mor, en borgaränka från Söderköping. Den största nya stiftelsen stod, åtminstone formellt, biskop Knut själv för. Redan vid sekelskiftet hade han inrättat en Birgittaprebenda vid domkyrkan, vilken tycks ha vållat åtskillig ovilja genom sin ohöljda karak­ tär av familjestiftelse. Något helt annat var capel/a 292 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN omnium (jidelium) animarum, 'alla kristna själars ka­ pell' (1410). Det var en stiftelse för dagliga mässor i det nya koret. Detta 'själakor' behövde stora och regel­ bundna inkomster. Biskop och kapitel gick dras­ tiskt till väga. Man förkunnade att den återstående, odisponerade tredjedelen av tiondens fattigmannadel (l/3x2/9=2/27)- den som inte gick till hospitalen eller till domkapitlet - över hela stiftet skulle uppbäras för det nya kapellets räkning; det vore fullt rimligt efter­ som de där hållna mässorna kom alla lekmän tillgodo. Till skillnad mot motsvarande tidigare situationer för­ handlade man inte med det världsliga samhället, vilket av ålder betraktat tionden som sin angelägenhet. Det var en väldig inkomstökning för domkyrkan: det dröj­ de inte länge förrän 'själakorens' särskilda förvaltning upphört och dess tillgångar uppgått i den allmänna domkyrkoekonomin (jabrica). En ny beskickning avgick till Rom för att konsolide­ ra landvinningarna. Notarien Peter Holmstensson åter­ kom omsider (1411) med dels påvens stadfästelse av 'själationden', dels tre stora indulgensbrev av kardina­ ler och biskopar: avlater utlovades åt domkyrkans be­ sökare och välgörare, men särskilt framhävdes två nya stiftelser, själakapellet och helgalekamenskapellet. Gi­ vetvis byggde dessa brev på ingivna uppgifter: ett av dem ger en märkligt utförlig och konkret framställning av katedralens interiör och kult. Själationden och den gamla domkyrkotionden (deci­ me decimarum) utgjorde sammanlagda nästan samma resurs som halva kyrkotionden utgjort under bygg­ nadsperioden mot slutet av 1200-talet. I vilken ut­ sträckning själationden kommit byggenskapen direkt till godo är dock ovisst. Katedralen drabbades av ett slag då blixten slog ned natten 4-5/7 1416 och taket brann. Därefter sinar uppgifterna om gåvor och byggverksamhet. Det skriftliga materialet inger sålun­ da en kanske alltför dramatisk föreställning om upp­ flammande entusiasm och återgång till en karg vardag kring en fortfarande ofullbordad katedral. 1436-1527 Det är knappast möjligt att utifrån historiska grunder förklara varför större delen av 1400-talet framstår som en så händelselös tid ur domkyrkans, och även ur domkapitlets, synpunkt. Kanske fortsatte byggandet en tid, tills det åter avbröts av en olycka: när biskop Knut och kapitlet hösten 1434 för kyrkomötet i Basel skulle motivera varför man inte längre ämnade kosta på sig ett ombud där, skyllde man i första hand på att katedralen 'nyligen' härjats av åskbrand; det var knappt att den stod upprätt, och medel saknades för återställande. Det är fullt möjligt att, trots tidsavstån­ det, 1416 års brand åsyftas; situationen var ansträngd och argument fick gripas där de fanns. De närmast följande åren var oroliga. Men 1440-talet var en fredlig tid, utan att vi fördenskull märker att domkyrkan för­ kovras. Biskop var nu Nicolaus Köning (1441-58), av borgarsläkt från Kalmar, en man i gott förhållande till sina kungar Kristofer och Karl Knutsson och, efter vad det vill synas, en nitisk stiftschef. Från hans tid härrör de många inventarierna över prebendor vid domkyrkan, som finns införda i kyrkans re gistrum (A 9 RA). Under efterträdaren Kettil Karlsson (Vasa) blir Linköpingskyrkan en maktfaktor i kampen om riket. Hans personliga framgångar fick till följd en biskops­ bordets expansion, men hans plötsliga död (1465) läm­ nade kyrkan i ett utsatt läge under en långvarig rikspo­ litisk kris. Denna kulminerade i den väpnade uppgörel­ sen på Brunkeberg i oktober 1471. Först därefter kun­ de den nye biskopen på allvar bölja reparera sin kyr­ kas skador. situationen väcker erinran om förhållandena ett se­ kel tidigare. För samtiden var troligen denna parallell dess mer slående. Nicolaus Hermanni var nu Linkö­ pingskyrkans stora gestalt: han inbegrep i sig den oav­ låtliga kampen för 'kyrkans frihet ', han var den länk som förenade domkyrkan med klostret i Vadstena; hans grav gav katedralen karaktär av vallfartskyrka. Visserligen hade han inte varit i livet under den senaste stora byggnadsperioden, men inspirationen hade utgått från honom. För Henrik Tictemansson (1465-1500) bör Nicolaus Hermanni ha stått som den store föregångaren: redan hans egen borgerliga släktkrets - bergsmän i Vånga, borgare i Söderköping- innebar en erinran; Nicolaus hade diktat officier över Ansgar och Birgitta, själv rimmade han lärodikter för det borgerliga samhället. På ett trivialare plan - utan elementen av heroism och mysticism - utgör också hans biskopsgärning i viss mån en motsvarighet till Nicolaus'. Genom sin lång­ varighet och genom att den innefattade en fredsperiod av ett kvartsekels längd kunde den innebära resultat, vilkas motsvarighet Nicolaus aldrig fick uppleva . Vi återfinner niten om kyrkans gudstjänstordning: Henrik utnyttjade tryckpressen för att i Niirnberg framställa - under överinseende av hans unge kansler Hans Brask - ett Breviarium Lincapense (1493) att nyttjas över hela stiftet. Även Vadstenaklostret till­ hölls att följa domkyrkans gudstjänstrituaL Överhuvud intog det birgittinska komplexet ett stort rum i Linkö­ pingskyrkans verksamhet. Ett energiskt arbete be­ drevs nu för att även Katarina Ulfsdotter, Birgittas DOMKYRKAN OCH DOMKAPITLET 293 dotter, skulle erkännas som helgon. Det kröntes av skrinläggningen av de heliga benen (1489), förrättad i Vadstena av ärkebiskopen med Linköpingsbiskopens biträde. Betraktat från domkyrkan framstod klostret i Vad­ stena således fortfarande som en beskyddad dotter. Ur birgittinernas synvinkel gick detta något för långt: bis­ kopen-visitatorns trägna besök kunde kännas besvä­ rande och betungande. De personliga banden mellan domkyrka och kloster kan för denna tid illustreras med Peder Gjordsson, son till en borgmästare i Vadstena och bror till en nunna i klostret, känd som skriverska. Efter studier i Rostock och Köln blev han kanik men inträdde på äldre dagar som broder. Henrik Tictemanssons namn har i hög grad kommit att knytas till katedralbyggnaden. Han såg själv till detta genom erinringar i både urkundens och monu­ mentets form. Ett magnifikt pergamentsbrev av 1/12 1487, utfärdat av alla de arton kapitelledamöterna ge­ mensamt - trots att de väl aldrig alla möttes - för­ kunnar inrättandet av ett anniversarium 2716 till tack för att biskopen gång på gång med egna medel stött byggnadsarbetet, först med guld, silver och bly, sedan med reda pengar. Något år senare brann katedralen åter. Vittnesbörden härom utgöres av intyg om dom­ kyrkans jordinnehav, upprättade vid östgötska härads­ ting på sysslomannens begäran >>efter att branden var överstånden i Linköping>>. Intygen skulle ersätta åt­ komsthandlingar som förstörts, något som tyder på att sakristian skadats. 1498 var emellertid det nya korets tak äntligen välvt, nittio år efter det att bygget igång­ satts. stensköldar däruppe hugfäster ännu idag de le­ dande männens insatser: biskop Henrik själv, är­ kedjäknen Hans Ganzow och kantorn Peder Got­ skalksson (Henriks systerson). Ä ven denna gång gick byggande och inrättande av nya gudstjänststiftelser hand i hand. Det gällde nu främst Vårfrukoren (Nykoren), inrättad och donerad av Henrik Tidemansson, under något årtionde rikt gyn­ nad av det östgötska frälset och borgerskapet (var­ ibland hans egna fränder). Till typ erinrade Vårfruko­ ren om biskop Knuts själakor: en stiftelse för dagligt firande av morgonmässa genom domkyrkans tjänstgö­ rande präster. Den krönika över Linköpings biskopar som Hans Brask lät författa och trycka (1523) höjer sig ett steg ur sitt tröga rimmande, när den kommer fram till hur på biskop Henriks bud >>mästermän >> anländer från Köln till >>Storan kost >> för att resa >>fönster, valvbågar i snö och frost >> . En försiktig plädering göres för att denne var en helig man, som efter sin död utför välgärningar. Fig 401. Biskop Henri~Tictemanssons (t 1500) sigill. Typen har nu åter förändrats, til~ ett runt sigill. Men vi återlinner från Nicolaus Herrnannis sigill (fig 400) att den likaledes ofrälse Henrik, av bergsmans- och borgarsläkt, som vapen nyttjar (dom)kyrkans: biskopsstaven över de korsade nycklarna, här krönt av biskopsmitran. Omskrift: S(igillum) Henrici episco­ pus ecclesie 1incopensis. Bishop Henrik Tidemansson' s (d. 1500) sea/. The type isa/tered again, to a round sea/. But we find again, just as in Nicholaus Hermanni's sea/ (Fig 400), that Henrik, as a commoner com­ ing from a mine-working and burgher family, uses the sea/ of the Cathedra/: the crozier over the keys laid crosswise, here crowned with the bishop's mitre . Legend: S(igillum) Henrici episcopus eec/e sie lincapensis . Parallellen med Nicolaus Hermanni är här påtaglig. ­ Denne var åter aktuell. Hans ben kunde äntligen skrin­ läggas i domkyrkan (1515); ett officium (historia) över honom var ett annat alster av tryckeriet i Söderköping (1523). - Uppenbarligen menade man i kretsar kring Hans Brask att den beträngda kyrkan skulle vinna på att ännu en helig biskop hade sin grav i domkyrkan. Ännu felades dock en del förrän bygget kunde be­ traktas som avslutat. Den stora utgiftsposten var nu koppartäckandet av taket. Vi kan räkna med att under hela det närmaste årtiondet efter Henrik Tictemanssons död, Hemming Gadhs tid, ingenting utfördes. Men Hans Brask (1513-27) tog energiskt upp arvet på detta område som på andra. Redan som domprost hade han i det nya koret av egna medel inrättat ett kapell , ägnat 294 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN de heliga Hieronymus och Barbara; det begåvades i fortsättningen, mer eller mindre villigt, av hans klien- ter och gäldenärer inom östgötafrälset. Som biskop inriktade han sig på takläggningen. Notiser ur domka- pitlets registratur meddelar hur han ingrep med person- Liga gåvor i likhet med sin företrädare. Vi vet i övrigt mycket litet om finansieringen under det sista långa byggnadsskedeL Det kan antagas att katedralbygget denna gång huvudsakligen måste bekostas genom ett hårdare utnyttjande av alla de rättigheter och anspråk ecclesia lincapensis hävdade inom stiftet. Ur tionden stod intet mer att få. Fullbordan av det nya koret var en prestation värd beundran också ur de synpunkter som här anläggs. Efterklokt kan sägas att den gjordes i sista stund. Men även samtiden bör ha känt att man arbetade i ett hårdare klimat än det som rått vid 1400-talets början. Kyrkan hade sedan dess blivit en mer kontroversiell storhet. De inre och yttre politiska striderna sedan seklets mitt hade krävt ställningstaganden som, trots flertalet biskopars försiktiga manövrerande, skapade antagonismer. Biskoparna och deras kyrkor sågs med misstro i de läger som samlades kring kung Karl, Sten Sture d ä och de yngre Sturarna. Men vad gällde Linköping kunde med skäl hävdas att kyrkan var på offensiven i syfte att draga till sig ytterligare makt och inkomster. Liksom Nils Markus- son såsom tack av kung Albrekt utverkade kaniketion- den, förmådde Kettil Karlsson kung Kristian att tiller- känna kyrkan (biskopsbordet) den återstående tredje- delen av tiondens fattigdel, utan hänsyn till hospitalens hävdvunna rätt. Från samma tid framträder biskopens anspråk på årlig 'fodring' (för sina hästar) av alla kyr- ko- och klosterbönder (i Östergötland var tredje bon- de!). Det är utslag av en konsekvent politik att tränga sig in på sockenkyrkornas, klostrens och hospitalens revir. I yttre måtto var den framgångsrik, men ofrån- komligen måste den skapa en farlig isolering kring kyrkans centrala organ. Det är tänkvärt att 1497, året före kortakets fullbor- dan, östgötar stod i vapen mot sin biskop. Inbördesfej- den i samband med kung Hans inträde i riket fick en utlöpare i Östergötland, där frälseföljen och bönder brände biskopens fasta hus Rönö och inneslöt honom själv i biskopshuset i Linköping. Efter dagtingan hölls han en tid i husarrest. Händelseförloppet nära nog upprepades vid Kristian Il:s invasion 1520. Hans Brask kände sig hotad till sin person och kallade på hjälp hos kungen och hos ärke- biskopen. De uppgörelser han sedan utkrävde visar att denna gång också stadsfolk vänt sig mot biskop och Fig 402. Hans Brask hade som biskop (1513-27) ett runt sigill såsom Henrik Tictemansson (fig 401), men biskopens mitra kröner här två vapenbilder: utom kyrkans också hans person- liga, borgerliga vapenbild: ett kors över två liggande halv- månar. Omskrift: S(igillum) Johannis dei gracia episcopi lin- copensis. As a bishop Hans Brask (1513-27) had a circu/ar sea/ like Henrik Tidemansson 's (Fig 401), but the bishop 's mitre here crested t wo coats of arms: besides t hat of the church a/so his personal, burgher coat of arms: a cross above two /ying crescents. Legend: S(igi//um) Johannis dei gracia episcopi lincapensis . kyrka. Skänninge och Vadstena borgerskap fick kol- lektivt förlika sig, Vadstena med ett åtagande att som gåva till domkyrkans taktäckning överlämna 15 skep- pund (ca 2,5 ton) koppar. B rasks praktiska handlag gör sig här gällande, men botens utformning bör ha uppfat- tats som ett led i den allt hårdare motsättningen mellan Linköpingskyrkan och lekmannasamhället. Även om man främst vände sig mot biskopsmakten - manifes- terad i Henrik Tictemanssons slottsbyggen - måste den ofullbordade katedralen ha stått som en ständig erinran om kyrkans omättliga krav. Den Linköpingskyrka som efter likvideringen av Kristian Il:s regim mötte en ny nationell regim sakna- de således icke problem: kyrkan själv hade lidit förlus- ter under krigsåren; kraven på bistånd från den nya statsmakten kunde icke tvärt avvisas ; ute i stiftet fanns agg och misstro mot kyrkan. Mot en sådan bakgrund får den knaggliga inledning- en till Cronica episcoporum lincopensium (1523) aktu­ ell innebörd. Gud prisas där för att han försett Öster­ götland »med rätt tro och kristen lära,/ med domkyrka och biskops ära»; hans nåd nedkallas över alla dem som »Linköpings kyrka hålla i fred/ och vid hennes gamla frihet,/ som kungar och furstar hava henne givit». Det är en vädjan från Hans Brask och hans män om stöd med åberopande av hur sedan kristendomens införande Linköpingskyrkan och Östergötland delat öden. Domkyrkan i det senmedeltida samhället Innan vi går in i avvecklingsskedet är det anledning att söka fånga en bild av senmedeltidens domkyrka i funk­ tion . Ett för svenska förhållanden ovanligt givande källmaterial finns att tillgå: vi har- utöver lyckliga tra­ deringsförhållanden - Hans Brasks administrativa be­ gåvning och utomordentliga intresse för kyrkans vill­ kor i stort och smått att tacka för tillvaron av en stor kopiebok av blandat innehåll (>>pappersregistret» Kh 54 LSB) samt av biskopens registratur för åren 1523-27 (A7 RA); i form av spridda fragment och notiser känner vi också domkapitlets registratur för åren 1514-45 (förskingrat efter 1729). Domkyrkan var överlämnad i kapitlets vård i både timlig och andlig mening. Visserligen kunde biskopen, ehuru utomstående, taga ledningen vid kapitlets sammanträden. Men som regel torde han inte ha uppe­ hållit sig på sin gård i Linköping. Han bodde långa tider på Munkeboda (Nor, vid Motala ströms utfall ur Roxen), befann sig på visitation inom stiftet eller på möte i rikets tjänst. Prosten presiderade då vid det ' residerande' kapitlets varje vecka återkommande sammankomst i domkyrkans sakristia. Men också prosten kunde felas - så hela perioden 1491-1504, då först Hemming Gadh, sedan Hans Brask vistades i Rom. Ärkedjäknen fick då ta ledningen ; hans särskilda ansvarsområde tycks annars ha varit domkyrkans eko­ nomiska förvaltning. Dekanatet var ett regalt ämbete: följaktligen har dess innehavare satt ringa spår i kyr­ kans liv. Ä ven till kantorian gällde presentationsrätt: för Bo Jonssons arvingar. Kantorn tycks dock i regel ha residerat och därmed ofta varit kapitlets faktiske andreman; någon speciell funktion i katedralkulten kan ej tilläggas honom. Kom så sex 'residerande' kaniker, innehavare av mer indräktiga kanikprebendor. Som sådana räknades Petri martyris, Katerine, Nicolai, Omnium sanctorum (succentorns), Andreae, Annunci­ ationis, Laurentii och Michaelis. Övriga kaniker, minst åtta till antalet, torde sällan ha setts i domkyrkan; de var dock skyldiga att där hålla en vikarie, en korpräst, DOMKYRKAN OCH DOMKAPITLET 295 för att fullgöra skyldigheterna vid det egna altaret och i den gemensamma kortjänsten. En mellangrupp utgjorde de ca tio prebendaterna. De saknade säte i kapitlet men hade var sin prebenda och kunde vara antingen 'residerande' eller företrädda av vikarie. Betydelsefullast av dem var sakristanen och sysslomannen, närmast underställda ärkedjäknen. sakristanen svarade för domkyrkans heliga kärl och skrudar, sysslomannen för dess byggnad och jordar: åker och äng kring staden samt 130 landbogods i Öster­ götland. Dessa 'residerande' ämbetsinnehavare, 12-15 perso­ ner, utgjorde en till börd och utbildning tämligen ho­ mogen skara. Vanligast tycks ha varit härkomst ur de fem östgötastädernas borgerskap: Söderköping var särskilt väl företrätt ; från Linköping kom Hans Brask och de två bröderna Magnus som båda innehade kano­ nikat men ej residerade. Gemensam studiebakgrund hade nästan alla i de två små nordtyska universiteten Rostock och Greifswald. Men för högre befattningar meriterade mer avancerade studier, helst i kanonisk rätt vid ett ansett lärosäte. Sådana, av Linköpings­ klerker frekventerade , var i Tyskland Leipzig, Erfurt, Köln, Löwen (Louvain), i Italien Bologna och Rom (som erbjöd fördelen , för tex Hans Brask, att samti­ digt med studierna befordringsärenden kunde drivas) . De 'residerande' utgjorde ryggraden. Men tidegär­ den i koret och mässfirandet där och vid de många enskilda altarena kunde upprätthållas endast med hjälp av klerker utan fast knytning till katedralen. Biskop Henrik hade 1272 påbjudit två års tjänstgöring i koret för nyblivna präster, därmed främjande såväl kulten där som dennas utbredning över stiftet. Härmed tillgo­ dosågs också kapitelledamöternas behov av billig ar­ betskraft: vikarier som genom sin prästvigning var skickade att förrätta de mässor som ålåg ämbetsinne­ havaren. - Alla kaniker var ju fö inte nödvändigtvis prästvigda. Från senmedeltiden utgör Erik Trolie och Ture Bengtsson till Händelö exempel på unga adels­ män som åtnjöt kanonikat under sina utländska studier men efter hemkomsten valde det världsliga livet. ­ Vadstenabrodern Karl Andersson uppger i sina notiser att han i sin ungdom 'stod i koret' i fem år (1415- 20). Men anteckningarna från Hans Brasks ämbetsförrätt­ ningar visar att tiden i domkyrkan kunde vida under­ skrida de två åren: rimligen var det en fråga om tillgång och efterfrågan mellan domkyrkan och sockenkyrkor­ na. Alltifrån scholaris till diaehonus hade dock redan det unga prästämnet fungerat i otaliga förrättningar inom domkyrkan. 'Korvikarierna' är en ganska anonym grupp: åtskilli­ 296 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN ga tecken tyder på att de var hårt utnyttjade av sina huvudmän. Det bör ha varit en stund av lättnad när oket lyftes av genom en kallelse till sockenpräst, ofta i den egna hembygden. Den klerikala utbildningens förläggande till ecclesia cathedra/is lät alltså denna framstå som en moder för stiftets halva tusende ecclesie c u rate , sockenkyrkor. Prästmötet, synoden, årligen hållet vid domkyrkans stora festdag Petri et Pauli (29/6), utgjorde en återkom­ mande erinran härom. Prostarna skulle då redovisa sin förvaltning (som bia omfattade domkyrkans decime decimarum). Därtill infann sig två sockenpräster från vart prosteri av stiftets östgötadel (Östergötland, Ydre, Kind, Tjust) . Henriks dekret om prästutbildningen (1272), Nicola­ us Hermannis redigerande av Ordinarius lincapensis (-1384) samt Henrik Tidemanssons tryckande av Breviarium lincapense (1493) och Hans Brasks av Ma­ nuale lincapense (1525) utgör tre epokers lösning allt­ efter behov och lägenhet av uppgiften att föra ut dom­ kyrkans kult över stiftet. Vad betydde domkyrkan för gemene man? Staden Linköpings och den närmaste omnejdens invånare lev­ de i den väldiga byggnadens skugga. De trädde in i den vid de stora festdagarna då avlat gavs eller för att uppsöka något av de enskilda kapellen för bön och offer. De burgnare kunde genom donationer förvärva återkommande själamässa ('årsmot', anniversarium) och gravplats inom katedralen. Sockenkyrka var dock den gamla S: t Lars nere i staden. I det lilla stadssamhället utgjorde de ofta välbyggda prebendegårdarna ett markant inslag. Av dem kan ca femton lokaliseras - i enstaka fall återfinnas - liksom den av domkyrkan drivna själagård där fattiga bespisa­ des. Åkrar och betesvallar kring staden och kvarnar vid Tannefors ägdes i stor utsträckning av fabrica och prebendor. Samma gällde drygt hälften av jorden i den omgivande S:t Lars socken. Genom annektioner av kyrkor samt donationer, förpantningar, byten och köp av gods var hela centrala Östergötland starkt beroende av domkyrkan och dess kapitel. Materiellt tog detta sig uttryck i en ström av spannmål, pengar och arbetspres­ tationer: 'taxor' (från kyrkor), avrad, dagsverken mm. Det bör dock ha blivit allt svårare för domkyrkan att finna lämpliga investeringsobjekt. Staden Linköpings relativa storlek och välmåga be­ rodde på tillvaron av biskop och domkyrka - någon skarp åtskillnad går här ej att göra. Kyrkofester och marknader betingade varandra. Folk kom från stiftets alla hörn för att vid domkyrkan söka sin rätt eller sin avlösning. Kyrkans jordegendomar och från stiftet in­ flytande inkomster gav borgare och frälsemän möjlig­ het att genom arrenden och uppdrag vidga den egna rörelsen. Detta gav sig dess naturligare som släktband ofta förenade dem med kyrkans män. Det var knappast från Linköpingsorten oppositionen mot ecclesia lineo­ pensis kom. Men Linköpingskyrkan sträckte sig ju ända till Got­ land, Öland, Kalmarbygden, Pinnveden. Det är fara värt att för lekmännen där domkyrkan, trots löftena om avlat från botstraff och berättelserna om den helige biskop Nils som hjälpare i nöd, främst framstod som en evig slukare av den tionde som man menade egentli­ gen böra tillfalla den egna socknens kyrka och fattiga, ja ytterst tillkomma bonden själv som en försäkran mot oår. (Utanför resonemanget faller Gotland som lyckats helt behålla tionden för lokala behov.) Domkyrkan såsom mål för dem som mot 3-marksbot skulle lösas ur kyrkans bann efter dråp kan inte heller ha befordrat hänförelsen för en helgedom, som visserligen var vör­ dad men icke hade någon plats i det dagliga fromhets­ livet. Liksom senmedeltidens romerska kyrka i dess helhet riskerade också den enskilda stiftskyrkan att för de kristtrogna framstå som en institution snarare för rättskipning och uppbörd än för själarnas frälsning. I normala tider tog sig sådana stämningar sällan uttryck - de saknade en teoretisk motivering - men vid yttre kriser blev det, såsom vi redan sett, betydelsefullt vilken lojalitet lekmännen kände mot sin kyrka. 1527--60 För det stora flertalet präster och lekmän bör det ha tagit åtskillig tid att inse att det skeende som begynt med den nye regenten Gustav Eriksson - snart kung Gustav - ledde till ett nedbrytande av den gamla kyr­ ka, som var centrerad kring katedralen, och på längre sikt till en radikal förändring i bekännelse och kult. De första åren, före riksdagen i Västerås 1527, innebar enbart ekonomiska bördor på kyrkor och kloster: gåvor, lån, försäljning av silver mot (dåligt) mynt, gärder, förläggning av krigsfolk (borgläge) - allt mer eller mindre påtvingat, men ändå inte något helt nytt och oväntat för dem som upplevt den senaste mansål­ dem med bl a Hemming Gadhs regemente. Ännu be­ slutet i Västerås, 'recessen', gav inget klart besked om vad som förestod , endast förutsättningar genom full­ makt för kungen att med biskopar och kapitel överens­ komma om hur mycket av deras inkomster som behöv­ des för deras skäliga underhåll samt genom det gene­ rella tillståndet för adeln att återtaga vad förfäderna skänkt till fromma ändamål sedan 'kung Karls räfst' (1454). För eftervärlden är det lättare att se att den gamla kyrkan nu var dömd till undergång. Andligen hade den icke förnyat sig på de senaste hundra åren, sedan den birgittinska epoken. Världsligt hade den blivit allt mer beroende av alliansen hierarki- aristokrati i rikets råd. Biskopar utan fasta hus och krigsfolk, utan säte i rådet och utan stöd från Rom saknade värde som bundsför­ vanter. Gemene man kunde stå upp för sin sockenkyr­ ka, men inte för biskop och domkapitel. När Holger Karlsson (Gera), östgötaadelns främste, redan i Väs­ terås mottog Munkeboda i förläning, betydde det att han skilt sin sak från kyrkans , och samma gällde dem som hörsammade lockropet att 'börda' vad de senaste generationerna skänkt. Det kontrakt, som i följd av recessen påtvingades Hans Brask för biskopsbordets del , kom aldrig till utförande; hans avvikande ur riket gav anledning att lägga hela biskopsbordet under kronoförvaltning. ­ Den efterträdare som omsider på kungens tillskyndan tillsattes, den tidigare domprosten Jöns Magni (1530-40), kom aldrig i åtnjutande av det gamla bis­ kopsgodset. - Ett kontrakt hade emellertid ingåtts an­ gående domkapitlet och domkyrkan. Det kom att re­ glera verksamheten femton år framåt och har ett all­ mänt intresse såsom modell för vad som ansågs skäligt under en övergångstid, då det ännu ej var fråga om att öppet bryta med det gamla utan att bemästra vad man såg som överdrifter och att förstärka kronans finanser. Det kan förmodas att kontraktet bär signum av Lau­ rentius Andrea: , 'kyrkominister' under dessa år. Som mål uppställdes att kapitlet skulle omfatta sex 'residerande' ledamöter (mot tidigare nio): prost, är­ kedjäkne och fyra kaniker. På dem ankom att under­ hålla tio korpräster. Företeelsen av icke-residerande kaniker och prebendater skulle avvecklas i samråd med kungen. Ur avkastningen av domkyrkogodsen, 'själagodsen', skulle skolmästaren, sysslomannen och två kaplaner för 'förstamässan' (i Nykoren) avlönas. En årlig avgift, 'taxa', skulle presteras till kronan. Hur detta avtal iakttogs kan här inte i detalj följas. Men två tendenser är påtagliga. Efterhand som preben­ dor blev disponibla utnyttjades de av kungen för olika 'nyttiga' ändamål: avlöning för tjänst i förvaltningen eller för tillfälliga uppdrag; stipendiering för studier i Tyskland. 'Evangeliska' personer trängdes in i dom­ kyrkan. Redan 1529, i samband med oroligheterna i Västergötland och Småland, omtalas en ' predikare', herr Anders: kapitlet begagnar kungens trängda läge till att göra sig av med hans 'oskickliga predikan', som gjorde menigheten 'ogunstig och hatisk'. Några år se­ nare uppträder två Wittenbergstudenter, skolade vid DOMKYRKAN OCH DOMKAPITLET 297 Melanchtons kateder: Botvid Sunonis, som snart av kungen flyttas till biskopsstolen i Strängnäs; Clas Botvidi, av Laurentius Andrea: betecknad som 'kraft­ full , lärd och allvarsam'. Hur mycket kungen själv engagerade sig i insättandet av sådana män i kapitlet är ovisst. Tills vidare var han angelägen att inte väcka onödig oro i läro- och kultfrågor. De gamla kapitelleda­ möterna - sådana som Hans Brasks systerson är­ kedjäknen Peder Brask och hans forne kaplan kaniken Måns Laurentii - visade sig utmärkt användbara vid de många förhandlingarna med menigheterna, t ex om 1531 års stora gärd av sockenkyrkorna (>klockskat­ ten>>). De klarsynta bör ha insett att domkapitlets fortsatta existens nu var en tidsfråga. Kapitlet och katedralen hade varit avledda av biskopens potestates, och nu återstod av dessa blott spillror. Jurisdiktionen över lekmännen var avskaffad; botdisciplinen och prästut­ bildningen var i upplösning; kulten i domkyrkan hade inte mer berättigande än gudstjänsten i en stadskyrka; lärofrågorna var lyfta utanför kyrkan; det ekonomiska underlaget, och därmed förvaltningen , krympte allt mer. Frågan var blott om processen skulle ha sin egen gång eller påskyndas. Sitt religiösa uttryck har denna korta övergångstid tagit sig i den s k Missa Lincapensis, den i sen tid påträffade mässordning, som biskop och kapitel sände ut över stiftet 1536, att tillämpas på latin eller översatt till svenska. Den utgör deras motdrag till ett just träffat kyrkomötesbeslut, som innebar att mässan i fortsätt­ ningen skulle firas på svenska i domkyrkorna och, om möjligt, i sockenkyrkorna. Missa utgår från stiftets egen, 1493 i tryck utgivna mässordning. Ett närmande har dock skett till bibeltexten. Böner för Maria, helgo­ nen och de dödas själar samt förbön för påven saknas. Mässan blir en påminnelse om, ej en upprepning av Jesu offerdöd. Missa vittnar om hur den tyska ' reform­ katolicismen', med rötter bl a hos Erasmus, vunnit insteg i Linköpings domkapitel under dettas sista tid , genom män sådana som den både i Leipzig och Witten­ berg studerade Peder Brask. Om tillämpandet av Missa är intet bekant: det var nu för sent för kompromisslösningar. Domkyrkan blev valplatsen för skarpa sammanstötningar i tros- och kultfrågor. De evangeliskt sinnade kanikerna Clas Botvidi och Gunnar Johannis klagade hos kungen över hur de motarbetades av sina kolleger, som ställde till 'stort buller och myteri bland folket' när mäster Clas predikade 'Guds ord'. Såsom deras häftigaste motstån­ dare nämns kaniken Tore Magni. Kort därefter, hösten 1537, nyttjade kungen en ledig prebenda till att införa 298 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN en präst att 'hålla svenska mässan upp i domkyrkan' ­ och därmed avsågs just den av Olaus Petri författade mässordning man året innan velat undvika. Det var sålunda domkyrkan som i första hand skulle erövras för den evangeliska saken, och detta med en viss långsam försiktighet. Ute i stiftet gav sig - med givna undantag för städerna Söderköping och Kalmar (och Visby som man helt förlorat kontrollen över) ­ den nya tiden huvudsakligen tillkänna genom beskatt­ ning av präster och kyrkor och nedläggning av kloster. Ännu våren 1539 avrådde kungen Måns Johansson (Natt och Dag)- hans förtroendeman i Östergötland­ från ett bryskt införande av 'svenska mässan' i de östgötska sockenkyrkorna: predikan måste gå före. Hösten samma år utsattes västra delen av landskapet för den stora räfsten efter kyrksilver, nu 'överflödigt' även på kultiska grunder. Följande vår kvävdes en bonderesning i Östergötland i sin linda; den påstods senare ha varit riktad mot >>ridderskapet och alla dem, som här i landet ville den evangeliska lärdom hålla vid makt>>. Det låter rimligt: bönderna kan ha upplevt att frälsemännen - liksom stadsfolket - nu slutit sig till kungen och att endast de själva förde kampen för hembygdens helgedomar. Så var det i Småland två år senare när räfsten nått dit. Våren 1540 återupptogs räfsten , nu under 'superin­ tendenten' Georg Normans personliga ledning. Anled­ ningen härtill var att samtidigt tillkännagavs en radikal reformation av kult och lära. Genomförandet anför­ troddes en nykonstruerad stiftsstyrelse. Dock, även detta experiment efter tysk modell tog sin utgångs­ punkt i domkyrkan och dess kapitel. Som 'nödvändiga' befattningshavare vid domkyrkan angav den nya kyr­ koordningen: två seniores, pastor med kaplan, skol­ mästare, Ieetor theologitE, syssloman, förmyndare för de fattiga, klockare. Besättandet av dessa tjänster illustrerar läget vid domkyrkan detta avgörande år. Som seniorer, med uppdrag att övertaga biskopens uppgifter, insattes Pe­ der Brask och Clas Botvidi; pastor blev Gunnar Johan­ nis, skolmästare den från Wittenberg just hemkomne Peder Caroli, syssloman Måns Laurentii, fattigföre­ ståndare Tore Magni. Fördomsfritt togs här i anspråk den gamla och den nya trons män om varandra; det gällde att ta vara på de knappa tillgångarna av förtroen­ de och kunnande. I samma stund berövades domkyr­ kan sitt 'överflödiga' silver; till detta hörde - helt logiskt - biskopsstaven! Detta sista utnyttjande av den gamla organisationen blev kortvarigt. 1543-44- sedan nackeupproret skakat den nya furstestaten - skedde ett nästan totalt brott med det gamla. Seniorerna avlägsnades och ersattes med en ordinarius, Söderköpings evangeliske kyrko­ herde Clas Canuti. Jämte kyrkoherden, skolmästaren och sysslomannen utgjorde han det nya kapitlet. - De sista gammaltrogna kanikerna Tore Magni och Anders Haquini drog sig tillbaka till Vadstena kloster, den gamla trons sista fäste - helt konsekvent till det sam­ spel Linköping-Vadstena som här följts sedan Nicola­ us Hermannis tid. - stiftsstyrelsen hade därmed för­ vandlats till en liten grupp kungatjänare, avlönad ge­ nom prebendegårdar jämte åker och äng i Linköping samt tiondeförläningar. Vid slutet av 1550-talet var hela det gamla kapitel- och domkyrkogodset lagt under kronans fogdar.- Undantag utgjorde den svåruppskat­ tade massa gods som 'bördats' med stöd av Västerås recess: mest hade sena stiftelser som Vårfrukoren drabbats; men Sturefamiljen, härstammande från en broder till biskop Knut, återtog dennes Birgittapreben­ da, och Birger Nilsson (Grip) lade till kungens förtry­ telse beslag på kantonans gods, åberopande sin här­ stamning från Bo Jonsson. Det är knappast någon tillfällighet att underrättelser om katedralbyggnaden totalt sinar efter 1520-talets första år. Den motvind man seglade i - evangelisk agitation och hård beskattning - gav inga möjligheter att slutföra verket. Först våren 1546 faller ljuset åter på domkyrkan, i form av ännu en brand som svårt skadar tak och tom. Det är betecknande att reparationsarbetet kan följas i det kungliga registraturet - någon kyrkans egen dokumentation föreligger knappast efter 1527 ­ såsom order till den betrodde Peder Caroli, nu sysslo­ man, att provisoriskt täcka med halm, utanordnande av järn ur kronans förråd samt förordnanden om gär­ der inom stiftet ur kyrkornas tionde och av prästerska­ pet. I de senare fallen hade kungen onekligen en 300­ årig tradition att falla tillbaka på. De mödor som således nedlades på att återställa katedralen även efter denna brand är anmärkningsvär­ da. Egentligen borde ju domkyrkan nu vara lika obe­ hövlig som domkapitlet, om än ej lika lätt att eliminera. Branden var en probersten på kungen och de nya kyrkomännen: tydligen menade de att domkyrkan hade en funktion också i den nya kyrkan. Under sina sista år drev kung Gustav sin oförsonliga kampanj mot den gamla kyrkan till ett upplösande av den stiftsorganisation som funnits sedan 1100-talet. se­ dan distrikten för 'ordinarier' i Växjö, Kalmar och Jönköping lagts ut, återstod för Linköpings 'ordina­ rius' blott det forna stiftets östgötadeL Kontakten med Gotland hade definitivt upphört efter Hans Brasks be­ sök 1527, även om stiftsbandet formellt löstes först med stettinfreden 1570. De nya enheterna framstår som ett slags fögderier, ägnade att upprätthålla religiös tukt, uppbära kronans (från kyrkan övertagna) rättigheter samt svara för skol­ bildning och viss socialvård. Härför krävdes inte många centrala befattningshavare. Strängt taget be­ hövdes heller ingen katedral, ty den nya svenska kyr­ kan var en furste- eller nationalkyrka, inte som den gamla en grupp stiftskyrkor, av vilka var och en utgjor­ de en ledamot av den allmänna kyrkan och ett själv­ ständigt rättsobjekt inom det svenska riket. Någon ecclesia lincapensis fanns icke längre heller i den me­ ningen att kulten i katedralen - nu inskränkt till högal­ tare och predikstol- blev till välsignelse för stiftets alla inbyggare. Redan kyrkoordningen av år 1540 upptog i stiftssty­ relsen pastor cum sacellano, kyrkoherde med kaplan. För Linköpings del innebar detta att domkyrkan fick en ny uppgift när de gamla fallit bort: att vara försam­ lingskyrka för staden, medan den gamla sockenkyrkan DOMKYRKAN OCH DOMKAPITLET 299 S:t Lars degraderades till 'bondkyrka' för en landsför­ samling runt staden. Kontinuiteten hade varit obruten från biskop Bengts domkyrka på 1230-talet till Hans Brasks trehundra år senare. 1540-talet inleder trevande en ny epok för domkyrkan. Till det yttre stod dock katedralen som en erinran om de sekler då kyrkan dominerat staden och landet. En besökare kunde ännu hänföras över denna 'mäktiga härliga kyrka av huggen sten' , vars tak var av 'kop­ par', vars golv av 'marmorsten' och vars pelare var ' som uthuggna och skurna av trä'. Den anonyme kän­ naren har identifierats som Daniel Rantzau själv, den fältherre som i spetsen för en dansk här hösten 1567 tågade in i Linköping sedan staden antänts av de vi­ kande svenskarna. Ännu en gång häljades domkyrkan av eld till 'jämmerlig skada' . Denna översikt bygger till sina uppgifter nästan fullständigt på författarens doktorsavhandling Ecclesia Lincopensis, Studier om Linköpingskyrkan under medeltiden och Gustav Vasa (Stockholm Studies in History 4. 1959). Tidigare forskning Detta mycket omfattande och inte minst ur veten­ skapshistorisk synpunkt mycket givande område mås­ te här behandlas i största korthet. Efter Johannes Messenius förarbete i början av 1600-talet började det antikvariska intresset för dom­ kyrkan samtidigt med stormaktstidens nyfödda forsk­ ningslust med Johan Hadorph (1630-1693) . Hans efter­ lämnade manuskriptsamling förblev en torso men ut­ gör en ovärderlig materialsamling (i KB , Fh 7, 8). Volym XII av denna omfattar avskrifter av diplom, inskrifter, en berättelse om branden 1567 och ett om­ fattande gravregister, vidare notiser om kyrkans mått, om tre kronor i ett korvalv S().mt teckningar av biskops­ och stiftssigill m m. Hans förarbeten till en beskrivning över Sverige (Sveoponta protopolis) kom mest att be­ stå av bilder. 1 I samma anda verkade också Haqvin Spegel (1645-1714) under sin tid som biskop i Linköping. I handskriften Stora Stiftsboken (YLA, D45) finner man värdefulla notiser om domkyrkan, till en del excerpter från Messenius men även excerpter av egna arkiv­ forskningar. En del av detta material ingår i »The n swens"a kyrkiohistorien >>. 2 En flitig samlare var också Eric Benzelius (1632-1709) .3 En samtida till dessa genuina samlare och hand­ skriftskännare var Elias Palmskiöld (1667-1719), vars väldiga samling av originalhandlingar och avskrifter innehåller mycket av värde (UUB nr 292, 294, S 48, 49). Den flitige biskopen Andreas O/avi Rhyzelius (1677- 1761), som outtröttligt forskade i sitt stifts histo­ ria, har i manuskript efterlämnat flera verk (i L Stb), som berör domkyrkans historia. Hans >>Ämne till Pen­ tapoleos Ostrogotioe Beskrifning>> innehåller en flera sidor lång skildring av domen,4 huvudsakligen från 1500-talet. En annan handskrift, »Status & Ordo Ecc­ lesiasticus ad Cathedram Lincopensiae >>5 ger bia en förteckning på kapell och prebenden i domen. En ex­ cerptsamling6 berör också händelser under 1500-talet och meddelar en sammanfattning av byggnadshistori­ en. I den tryckta biskopskrönikan och i handskriften Linköpings Stickts Krönika finns här och där notiser om domkyrkobyggandet. 7 Rhyzelius' handskrivna Hypomnemata extempora­ nea ad Historiam seu Ternpli Cathedralis Lincopensis8 ligger till grund för Petter Dahlmans lilla >>Dissertatio Ternpli Cathedrali Lincopensis >>, som ventilerades 1732 i Uppsala under Preses Mattias Asp. På Spegels och Rhyzelius' forskningar bygger senare författare av topografiska uppslagsböcker. Carl Fred­ rik Broocman (1709-1761) skildrar i sin östgötabeskriv­ ning 1760 domkyrkan tämligen utförligt. 9 Om kyrkans ålder efter den förmodade grundläggningen 813 uppger han att kyrkan snarare byggts under Inge d ä: s tid och då som träkapell. Under Sverker d ä började den nuva­ rande kyrkan att byggas, först tvärskeppet. Under ko­ nungarna Valdemar och Magnus Ladulås uppfördes sedan långhuset, som förstorades under Erik av Porn­ rnem och Karl Knutsson för att slutligen fullbordas i öster av Henrik Tidemansson. I P D Widegrens beskrivning över Östergötland, som utkom 1818, är avsnittet om domkyrkan rätt vid­ lyftigt.10 Han följer Broocmans kronologi. Om 1812-1813 års hårdhänta reparation är han utförlig och beskriver den våldsamma framfarten med gravar och minnesmärken. Några år efter denna beskrivning ut­ kom J P Tallstorps beskrivning över Linköping." Han uppger bl a att den gamla västfasaden var prydd med en staty av S Petrus. De byggnadshistoriska uppgifter­ na går igen från tidigare beskrivningar. Mycket utför­ ligt skildrar han vandaliseringen 1812-1813. De närmare omständigheterna kring C G Brunius' (1792-1869) förbindelser med domkyrkan hör samman med skildringen av domkyrkans öden under nyare tid (se ovan s 262). Här begränsas framställningen till hans tolkning av den medeltida byggnadshistorien. 12 Skildringen av domkyrkan i hans publicerade >>Resean­ teckningar>> från 1849 går tillbaka på hans memorial TIDIGARE FORSKNING 301 och restaureringsförslag av år 1848. 13 Skildringen bör­ jar med en mycket ingående beskrivning av byggna­ den. Den är så mycket värdefullare som Brunius hade tillfälle att se åtskilligt, som försvann vid den följande restaureringen. I noggrannhet och iakttagelseförmåga är han långt före sin tid. Förkärleken för romansk konst gör emellertid att han förbiser en del i gotiken. Motviljan mot renässansen är emellertid större. Han urskiljer i byggnaden tre huvuddelar, nämligen tvärhu­ set, som han konstaterar vara äldst, långhuset, i vilket han urskiljer en äldre del (traveema 3-5) och en något yngre del i väster, samt koromgången med kapell. Han konstaterar att tvärhuset har lika breda skepp, som han menar att även långhusets skepp borde ha haft. Planändringen i tvärhuset har han iakttagit med hjälp av spår av lägre sidoskepp. Han förutsätter att koret ursprungligen haft halvrund avslutning och varit för­ sett med två sidotom. Instinktivt föregriper han här resultatet av 1915-1916 års undersökningar under golvet. Trefönstergrupperna i tvärhuset tror han ha ersatt ett tidigare rundfönster med rosverk. Långhu­ sets östra del anser han vara nästan samtidigt med tvärhuset. De märkliga blindarkadema, som han ägnar stor uppmärksamhet, förmodar han vara altamischer. Långhusets båda västliga traveer finner han vara yng­ re. Norra sidoskeppets första trave måste ha haft en läktare med valv under - det brutna anfanget på B 2 tyder på detta liksom några hål i pelaren (nu inte längre synliga) för bjälklag. Pelarna B 2 och C 2 är kraftiga för att uthärda belastningen av ett tom, som planerats. Koret med sin omgång finner han ha en »grundide>>, nämligen en stor oktogen, som vidgas åt öster i tre mindre åttkanter, kapellen. Högkorets skrank av trä (bortbrutet 1812) beskriver han tämligen ingående men förbiser, att det haft en föregångare i sten. När det gäller kronologien hade han ingen vetskap om 1100-talskyrkan, vars grundmurar påträffades långt senare. Han daterar därför tvärhuset till biskoparna Gisles och Kols tid. Påvebrevet 1232 säger ju, att en ny byggnad påbörjats tidigare. Motsägelsen i dateringen kan han inte lösa. Långhusets västra del i spetsbågstil erinrar Brunius på ett plågsamt sätt om konstens för­ fall. Korbygget, som han riktigt hänför till biskop Hen­ riks tid, finner han storartat, >>ehuru stilen deri bär stämpel av dåtidens förkonstling >>. Men det röjer, er­ känner han , >>den största noggrannhet i dimensioner och den utmärktaste skicklighet i alla detaljer>>. Han framhåller att det tydligen byggts efter en given plan. Brunius skulle inte vara den skarpögde iakttagaren om han inte upptäckt stenbuggarmärken på åtskilliga ställen. Många under hans restaurering nytillkomna stenar försågs likaså med märken. Men han fann inte några märken i tvärhuset och i långhusets östligaste traveer. Detta beror på att byggfolket inte var organi­ serat utan tillhörde det andliga ståndet, påpekar han. Vapenbilderna i nya korets valv finner han likna vapnen i Lunds domkyrkas södra korsarm, men han hänför dem inte till Adam van Diiren, som han ändå nämner som samtida till Gierlach. Vid bedömningen av domkyrkan som konstverk hävdar han att exteriören visar >>Oharmoniska förhål­ landen>> och interiören >>en verklig villervalla>>. Tvär­ skeppets grundmått har inte följts i långhuset. De tre huvuddelama är uppförda >>efter olika grundsatser>>. Alla pelare är olika >>som de tillkommit för olika kyr­ kor>>, lik.aså valven. Men han erkänner, att det >>förtje­ nar dock beundras att man kunnat efter godtagandet av så totala planförändringar skapa ett helt >> . Andra fel återfinns i konstruktionen t ex att >>altamischema>> för­ svagat murverket. Tillsammans med den dåliga grun­ den av kalkflis har de kommit murarna att luta betänk­ ligt, på sina ställen upp till 10 tum. Ett annat fel är sydportalen i långhuset, som är för stor. Odelat beröm f'ar koromgången - trots sin gotiska stil - med sin välberäknade konstruktion. Exteriören slutligen har allvarligt skadats, då det valmade taket ersattes av ett enkelt utfört lågt sadeltak. Det »opassande tornet >> (Hårlemans från 1750-talet) gör inte utseendet bättre. Brunius' omdömen är stränga, det erkänner han själv, men byggnaden tål det, »den herrliga katedra­ len >>, som han säger. Interiören ger ett starkare intryck än kyrkans yttre: >>Då man framskådar genom detta storartade perspektiv, genomströmmas man af en helig känsla och känner sig vara i Herrens hus , hvilket en­ dast under ett tidehvarf med lefvande tro på och för­ tröstan till den Evige kan uppstå. Korens starka belys­ ning sprider en herrlig dager öfver det aldra heligaste. Huru utomordentligt skönt har icke detta tempel varit, då alla fönsteröppningarnas mångartade infattningar varit oskadade, och då solen genomstrålat fönsterru­ tornas målade helgonbilder och rosverk. >> Så lyrisk blir Brunius sällan. Han fortsätter med hänvisning till den ornamentala rikedomen och skriver, att >>ingen annan kyrka kan täfla ifråga om ornamentens mångfald. Man kunde använda veckor, ja månader för att studera medeltidens ornamentik. >> Brunius' sakrika framställning blev under den följan­ de tiden vägledande för skildrare av domkyrkan. År 1872 blev domen föremål för en doktorsavhandling ­ den första i konsthistoria i Sverige. Den hette helt anspråkslöst >>Anteckningar om Linköpings domkyr­ ka >> och hade till författare P G Gödeeke, som vid 302 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN denna tid var rektor vid Lunnevads folkhögskola. Den endast 27 sidor långa avhandlingen saknar litteraturan­ visningar utom till Brunius' reseanteckningar, men för­ fattaren visar sig väl hemmastadd i tidens tyska arki­ tekturhistoria (Semper, Liibke). Även om Gödecke bygger mest på Brunius, utvecklar han ibland egna synpunkter. Dennes teori om att tvärskeppsfönstren ersatt ursprungliga rosfönster delar han ej. Inte bågfor­ mer kan ensamt vara avgörande för stilen, påpekar han , >Utan grundplanen och det statistiskt konstruk­ tiva systemet>>. Han uppehåller sig också vid hallkyr­ kans ide och dess genomförande i westfalisk stil. I långhusets första utbyggnad spårar han utom tyskt även engelskt inflytande under 1200-talets andra hälft. Blindarkaderna visar tyska men även normandiska for­ mer, konstaterar han överraskande. Han pekar också på Trondheim. Att arkaderna varit altarnischer som Brunius trodde, bestrider han. Det norska inflytandet spårar han även i exteriörens gotiska taklist. Långhu­ sets pelarkapitäl uppfattar han som gotländska men med inflytande från Westfalen. I det sengotiska korets arkitektur konstaterar han den tyska gotikens anda, men betecknar den i likhet med Brunius som >>gotikens yttersta urartning >>. Den södra tvärskeppsportalen är uppförd i engelsk stil men kapitälformerna kommer från Magdeburg och Sebalduskyrkan i Niirnberg. Den södra långhusportalen är >>det yppersta praktstycke som Sverige äger av gotikens konst >> . Han spårar got­ ländska impulser, men mittpelaren visar engelska och trondheimska former. Det treklöverformade fönstret överst har >>slägtycke med åtskillige af kölnerdomens spetsgaflar>> -en överraskande riktig iakttagelse. Sammanfattningsvis noterar han att domkyrkan är >>en av Nordens allra märkligaste medeltidsbyggna­ der>>. Olika tider har arbetat här, men en >>pietet för de äldres verk >> spåras i senare verk. >>Häri uppstår ett friskt pulserande !if . .. , en from endrägt och kontinui­ tet ... Det är ett helt tidehvarfs byggnadsifver. >14 År 1889 utgav seminarielektor Gottfrid Westling en vägledning över domkyrkan , den första i sitt slag. 15 På 52 sidor skildras tämligen utförligt byggnadens historia och inventarierna. Han bygger på Brunius och Gödec­ ke men kan också stödja sig på egen källforskning, särskilt rörande nyare tiden. Han uppger att biskop Gisle efter sitt besök i Lund 1145 beslutat bygga dom­ kyrkan i Linköping. Tvärskeppet och koret hänför han liksom Brunius till denna tid. Det fullbordades av bis­ kop Bengt efter 1232. Med hjälp av flera diplom (som saknades i Gödeckes avhandling) får han vissa håll­ punkter för byggnadshistorien. Rätt utförligt berättar han om restaureringen 1849-1870. Han uppger bl a att man tog fotografier till hjälp vid kopieringen av stora sydportalen. 16 Om nordportalen påpekar han att denna reparation >>icke fullt återställt den i dess ursprungliga, något rikare form >> . En modernare tids forskning inleds med Ewert Wrangels uppsats >>The Early English och Linköpings domkyrka >> 1905. Han uppbådar här ett stort material från engelsk 1200-tals arkitektur för att påvisa likheter mellan domkyrkan och några engelska kyrkor i tidig gotik, särskilt Canterbury. Felarstödens växling i det första långhuset återfinns där, vidare lansettformiga fönster och paralleller till södra tvärskeppsportalen, som Wrangel betecknar som >>ett prof på Early Eng­ lish, som England själft kunde vara stolt över>>. I lång­ husets kapitäl spårar han även gotländskt inflytande liksom i södra långhusportalen. Men omvänt konstate­ rar han , att gotlänningarna tagit starka intryck av do­ men under arbete där. Efter Wrangel hade Johnny Roasval under sina got­ ländska forskningar tangerat några av domkyrkans byggnadsproblem. Ett viktigt bidrag lämnade han i uppsatsen om westfaliska-gotländska förbindelser un­ der 1200-talet. 17 Märkligt nog nämner han domkyrkan bara i förbigående. Ett särskilt kapitel ägnas den got­ ländska taggbågeportalen. Han redogör för dess is­ lamsk-arabiska ursprung och dess upptagande i fransk 1100-talsarkitektur och i 1200-talets tyska kyrkor. En tidningsuppsats från 1933 18 är egentligen en anmälan av Romdahls året förut utgivna monografi över Linkö­ pingsdomen. Roosval börjar med 1100-tals domens enda bevarade minne, en stödfigur i nordportalen, som han tillskriver Barlingbomästaren. Han påvisar att stångaalnen använts redan i tvärskeppet och daterar det till omkring 1210. I fortsättningen spårar han eng­ elsk stil men med gotländsk medverkan med bl a Neo­ Iconicus-mästaren. I Roosvals sista skrift 1955 ger han helt nya belys­ ningar åt domens byggnadshistoria, som i flera avseen­ den avviker från Axel Romdahls då aktuella. Den för­ sta stenkyrkan låter han ha Karl Kryptmästare (Bar­ lingbomästaren) till upphovsman. Tvärhus och kor sät­ ter han så tidigt som omkring 1200 med hänsyn till några ålderdomliga kapitäl i tvärhuset. Under tvärhu­ sets andra byggnadsskede räknar han med engelskt inflytande liksom Wrangel och RomdahL Engelsk medverkan förutsättes också i nästa byggnadsperiod, som omfattar tvärskeppets portaler, fönster, långhu­ sets trave 6 samt blindarkaderna. Deras åderdomliga form tillskriver han en viss betydelse. Den samman­ hänger med direkta lån från katedralen i Canterbury, vars pelarföljd (rund, åttkantig, knippepelare) också TIDIGARE FORSKNING 303 följts i Linköping. Det är minnet av martyrhelgonet Tomas av Canterbury, som förhärligas här. Denna långsökta konstruktion har inte vunnit någon anslut­ ning bland forskarna. Ifrågavarande pelare och kapitäl förklarar Roosval vara verk av gotlänningar, som se­ dan arbetat vidare med dessa motiv i hemöns kyrkor. Den stora sydportalen daterar han till 1300-talet i mot­ sats till Romdahl och anser den vara ett verk av de engelsmän, som skulpterade dekorationen i de gotiska blindarkaderna. En efterföljare till dessa förklarar han vara Kragstensmästaren i Uppsala domkyrkas korom­ gång, vilken också arbetat i det s k Swertingska kapel­ let i Visby Mariakyrka. Mästaren Egypticus stil härled­ de Roosval också från Linköping: >>hela Egypticusske­ det på Gotland är befruktat av den engelska 1300­ talsskolan i Linköping>>. Domkyrkans skildrare i stor stil är den nämnde Axel L Romdahl. Han hade växt upp i dess hägn och ägnade tidigt sina krafter åt byggnadens historia, först i smärre uppsatser och sedan 1914 i en större sammanfattning. 19 I den sistnämnda framlägger han en byggnadshistoria grundad på ornamentiken. Han dröjer utförligt vid sambandet Magdeburg-Visby-Linköping och anser att en stenmästare från Magdeburg lett tvärhusbygget »med hjälp av arbetare från orten>>. Engelskt inflytån­ de kommer med pelarparet B 8-C 8 och tvärskepps­ fönstren och långhusfönstret N 6. Ett samband med Varnhem och Vreta konstaterar han i tvärhusets om­ byggnadsetapp. Liksom Wrangel finner han engelska impulser i de runda pelarnas kapitäl, men utförandet låg i händerna på gotlänningen Neo-Iconicus. Men domen har också givit gotlänningarna mycket. I lång­ husets sista byggnadsskede ser han åter engelska för­ bindelser, särskilt i de gotiska blindarkadernas dekor. Intrycket av denna är >>rent konstnärligt ganska smak­ löst>>. Här saknas >>vaije innehåll» . Även den stora sydportalen förråder engelsk stil med inslag från Trondheimsdomen och Gotlånd. En återverkan på Gotland ä,r naturlig, säger Romdahl, som tillägger att Roosval irhe haft Linköping i tankarna >>när det gällde att finna ursprunget till de gotländska portalerna>> . Västpartiet hade >>väckt gotlänningarnas fabulerings­ lust till förnyat liv>>. Åren 1911-1916 utfördes en noggrann uppmätning och fotografering av domkyrkan. Arbetet leddes av Sigurd Curman. Han ledde också en utgrävning av vissa partier under kyrkans golv. Man lyckades finna 1200-talets koromgång och 1100-talskyrkans grund­ murar. Därigenom fick byggnadshistorien en helt ny belysning. Den behandlades ett par år senare i en uppsats av Sigurd Curman och Axel L RomdahL 20 År 1932 firades 700-års jubileum av domens till­ blivelse. Då förelåg Romdahls stora monografi. Den var rikt illustrerad med goda fotografier och en full­ ständig svit av uppmätningar. Ä ven här medverkade Sigurd Curman med inledningskapitlet om 1100-tals­ domen. Romdahl skildrar byggnadshistorien i stora drag som i nyssnämnda uppsats. Påböijandet av tvärhus med omgång tidsfåster han till 1232. Han pekar liksom tidi­ gare på Magdeburg som förebild . Detta visar sig, me­ nar han, i tvärhusets kapitäl, vilkas stil förmedlats av en mästare från Mariakyrkan i Visby. I långhusets första trave böljar ett engelskt inflytande. När biskop Lars tillträdde 1237, hämtade han stenhuggare direkt från England. Det bestyrkes bl a av måttsystemet, som kommer till användning. Planändring till hall skulle ha skett redan omkring 1240. Den första hallens västmur hade inte påträffats vid undersökningen 1915. (Denna har hittats först vid en undersökning 1960--1961, då också grunden till ett kraftigt torn blottades). Med biskop Henrik (1258-1283) kommer det gotländska skedet. Men Romdahl räknar alltjämt med engelska impulser t ex de runda pelarnas kapitäl. Åt gotlänning­ arna anförtroddes framför allt valvslagningen. Förläng­ ningen i väster. skedde strax efter hallens fullbordan. De engelska traditionerna levde kvar och ett nytt lag av engelska stenhuggare har gjort de gotiska blindarka­ derna. Sydportalen visar också engelska stildrag men också norska. Tympanonrelieferna går tillbaka till franska och engelska förebilder, medan reliferna är huggna av de engelska skhlptörerna. Västfronten ägnar Romdahl en ingående skildring och ser även här engelska drag, medan fasadschemat är franskt. Hela denna byggnadsperiod har krävt en lång tid och tycks inte ha avslutats förrän vid mitten av 1300-talet. Kor­ bygget skildras på samma sätt som i 1914 års avhand­ lin~. Ingående beskriver han Henrik Tiderrmnssons byggnadsverksamhet och dröjer vid den intressanta figurskulpturen . Men han gör den inte till föremål för en konsthistorisk värdering. Adam van Diiren behand­ las utförligt och förmodas ha > intagit en ledande ställ­ ning under byggets avslutningsskede>>. Ä ven en del verk av den mästare, som jag benämner Sakraments­ skåpmästaren, hänförs till Adam van Diiren. Endast något år efter Romdahls monografi blev den föremål för kritik av Erik Lundberg i en uppsats i Forn vännen. 21 På flera avgörande punkter hade Lund­ berg en annan syn. Utrymmet här medger endast ett kort referat. Tvärhusets första välvning måste enligt Lundberg ha försiggått tidigare, under biskop Lars ' tid (1236-1258). Hallkyrkans genomförande måste däre­ 304 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN mot dateras senare, till biskop Bengt II:s (1286-1291) tid. Lundberg finner under denna tid ännu ingen got­ ländsk påverkan. Hallkyrkans välvning på 1280-talet böJjade i väster, då engelsk-trondheimsk stil spåras. Med långhusets färdigställande följer ett avbrott. Un­ der biskop Lars II (1292-1307) återupptas arbetet un­ der gotländsk ledning men fortfarande med engelska eller engelsk-norska stildrag. Under följande tid (1310-1330-talen) följer kyrkans förlängning med en västfront, som skulle förses med två torn. Här spårar Lundberg fransk ledning. Lundbergs framställning grundar sig på många skarpsinniga iakttagelser, som ledde honom till en ny och mera komplicerad syn på byggnadsförloppet. Romdahl blev inte svaret skyldig.22 Han påpekar att Lundbergs >>randanteckningar>> bara för in en del osä­ kerhetsmoment. Han ansåg att Lundbergs tolkning av byggnadsarbetet är mera invecklad utan att förklara vissa inkongruenser. I en slutreplik23 beklagar Lundberg att Romdahl i sitt svar ej gått in på problemet om det unggotiska skedet med engelskt-trondheimska inslag. Han anser sig kun­ na styrka sin uppfattning om trondheimska lån under två perioder av långhusets byggnadshistoria. Erik Lundberg kunde senare vidga sin syn på do­ mens byggnadshistoria och dess förbindelser med and­ ra byggnadsverk som Vreta kloster, Nicolaikyrkan i Örebro och andra Närke-kyrkor samt gotländska kyr­ kor. I en uppsats om Gotlands folkliga gotik24 tog han domkyrkans långhusportal till utgångspunkt för ett mycket givande studium av en grupp gotländska porta­ ler. I sitt stora verk Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden ger han en sammanfattning av domens byggnadshistoria i stark förkortat men också förenklat skick. 25 Beträffande den äldsta domen undviker han att nämna Vreta kyrkas prioritering som stiftskyrka. Där­ emot erinrar han om att kyrkan i Vreta är byggd med större omsorg och kunnighet än domkyrkan i Linkö­ ping, som tillhör en något yngre, nationaliserande rikt­ ning. När det gäller kor och tvärhus fasthåller han vid jämförelsen med Magdeburg, som efterbildas mera tro­ get här än i Mariakyrkan i Visby. Grundläggningen har skett tidigast omkring 1230. Långhuset fullbordades på 1260-talet och ändrades då helt efter westfaliskt möns­ ter. De romanska blindarkaderna anser han ha franska rötter (Anjou, Poitou) och opponerar mot Romdahls uppfattning att stilen är engelsk. Långhusbygget har letts av trondheimska mästare. Tydligast visar sig detta i södra tvärhusportalen, delvis även i södra långhus­ portalen och långhusets taklist. Detta byggnadsskede böljar omkring 1280. En ny ledning kommer med till­ byggnaden i väster, som röjer franska influenser. I det sengotiska koret ser han >>den kontinentala sengoti­ kens rikaste formuppbåd >> . Fastän han liksom Rom­ dahl pekar på kyrkan S. Maria zur Wiesesomen slags förebild, måste han erkänna, att det är den rhenländ­ ska huggstensarkitekturen, som präglar koret. Som en recension av Romdahls monografi bör upp­ fattas William Andersons uppsats 1937. >Der Dom zu Linköping und Westfalen. >> Han beklagar att Romdahl i sin monografi ej givit någon konstnärlig värdering eller djupare inlevelse >>in die Gotik des wundervollen Raumes >> . Inte heller behandlade Romdahl hallkyrko­ problemet och redovisar ingen kännedom om aktuella verk i detta ämne. De närmaste förebilderna för Linkö­ pingshallen finner Anderson i Paderborndomen, Her­ ford och delvis Langenhorst. Det engelska inslaget förnekas, likaså lånen från Magdeburg. Istället pekar han på norra Frankrike och Rhenländerna. Ändringen till hall daterar han till 1250-1260-talen, då också tvär­ skeppet välvdes med Herford som förebild . De rund­ bågiga arkaderna anser han ha fransk form (Poitou) eller normandisk. Den gotiska tillbyggnaden i väster med planerat torn anser han ha tegelarkitekturen till förebild, tex domen i Utrecht och S. Nicolai i Stral­ sund. William Andersons gedigna och uppslagsrika byggnadshistoriska framställning blev ej uppmärksam­ mad i Sverige. I min egen framställning har den där­ emot på flera ställen kunnat beaktas. En kort och sakrik skildring ger Andreas Lindblom i sin Sveriges konsthistoria.26 Långhusets första bygg­ nadsperiod anser han ha engelsk stil. Även vid långhu­ sets förlängning har engelska mästare lett arbetet. De gotiska blindarkaderna skildras rätt ingående, men, tillägger han oväntat, >>till denna bildvärld har (man) icke kunnat påvisa några utländska mönster . . . Med sitt förakt för det arkitektoniskt korrekta förefaller dennas skulptur mera svensk än något annat i domkyr­ kan>>. Södra tvärskeppsportalen däremot är >>så eng­ elsk som önskas kan. Finare proportionering och linje­ rytm kan svårligen tänkas. Förvisso en mycket osvensk produkt>>. Södra långhusportalen finner han bestå av element, som inte passar ihop. Figurrelieferna verkar direkt översättning av fransk-engelsk elfen­ benskonst. I stort sett >>är de av samma hand som arkadskulpturerna, delvis säkerligen svenska. Det är skickliga gotländningar som skapat denna portal, de ha också lett de sista arbetena i västpartiet. Gotländning­ arna har också fullbordat välvningen av hallen >> . Han tillägger: >>Vi får inte glömma att domkyrkan är det största konstverk vi har i vårt land från medeltiden>>, och han slutar: >>det rent nationella vinner seger då gottändningarna fullbordar denna kyrka>>. I sitt sista konsthistoriska arbete, om mästaren till domkyrkans triumfkrucifix, behandlar Lindblom utför­ ligt domens skulpturhyttas stora produktion under 1300-talet.27 Den har, menar han , anknytning till fransk konst. Han ser dess fortsättning i Bungemästaren på Gotland, ett problem, som C R afUgglas långt tidigare varit inne på. 28 På 1960-talet blev domkyrkan också föremål för tysk konstforskning. Ett team unga konsthistoriker från universitetet i Munster med professor Hans Thiimmler studerade domen sommaren 1964. Thummler hade tidi­ gare riktat uppmärksamheten på de westfaliska förbin­ delserna med svensk 1200-tals arkitektur och berört dem i några skrifter, som behandlar hallkyrkans första utbredning.29 Utgångspunkterna är domen i Pader­ born, men också munstern i Herford , Lippstadts Au­ gustinerkyrka och Mariakyrka samt Liebfrauenkirche i Bremen och domen i Riga. Flera stilistiska detaljer som pelarformer, valv och vissa kapitältyper (särskilt en viss typ bladkapitäl) är gemensamma och återkom­ mer i Visby Mariakyrka, domen i Linköping och i Varnhem. Utom Hansans handelsförbindelser har en betydelsefull westfalisk släkt, zur Lippe, spelat en av­ görande roll för hallkyrkoformens utbredning. Thummler erinrar om att Birger Jarl gifte sig andra gången med Mechtild, en medlem av denna ätt. I en senare uppsats om klosterkyrkan Marienfelts betydel­ se i detta sammanhang30 erinras mera i detalj om dessa förbindelser. Liknande problem berörde Armin Tuulse i en bok om Strängnäs domkyrka. 31 En kapitälmästare från Lin­ köping anser han ha varit verksam i Strängnäs på 1260­ talet. TIDIGARE FORSKNING 305 Ett annat bidrag hade Otto Rydbeck lämnat redan 1918 i en bok om Adam van Duren, som därmed introducerades i svensk konsthistoria.32 Rydbeck an­ ser det ej troligt, att Adam varit korets byggnadsleda­ re, men denne intog »Under alla förhållanden en fram­ skjuten ställning vid bygget >> . Rydbeck modifierade senare sin åsikt och menade, att Adam troligen varit den tekniske ledaren av byggnadshyttan. Efter Rydbeck har Jan Svanberg behandlat Adam vanDuren i flera uppsatser. Det kan tilläggas , att han i sina senaste uppsatser i ämnet anser, att Adam varit en av de förnämsta skulptörerna och förmodligen även byggmästare vid fullbordandet av domkyrkans kor. 33 Som skulptör skall han bl a ha utfört en av slutstenarna i koromgången samt valvsköldarna i södra korkapellet . En konsthistorisk undersökning av byggnadsverk­ samheten vid Linköpings domkyrka vore ofullständig om inte historiskt - politiskt stoff samt ekonomiskt­ administrativa omständigheter beaktades. Detta mate­ rial stod icke·forskare som Axel Romdahl , Erik Lund­ berg och Johnny Roosval till buds. Men genom Her­ man Schiicks avhandling Ecclesia Lincopensis har ar­ betet underlättats. 34 Det konsthistoriska materialet får djupdimension först när fabricans ekonomi, biskopar­ nas personliga relationer till byggnadsarbetet och de politiska förhållandena i landet kommer med i bilden. Vad som inte heller stod dessa forskare till buds var resultaten från grävningsundersökningen 1960--61 och registreringen av stenhuggarmärkena 1962 och 1966. Genom den noggranna murverksanalysen ovan (s 51 fO, där Marian Ullen ingående behandlar stenhug­ garmärkena, har byggnadshistorien fått en fastare grund och delvis annat förlopp. 20-825747 Linköping 1100-talsdomen Undersökning av bevarade murrester Den nuvarande domkyrkan har föregåtts av en betyd­ ligt mindre kyrkobyggnad på samma plats, uppförd under l HJO-talet. Åren 1915-1916 genomfördes under ledning av Sigurd Curman och Axel Romdahl en ut­ grävning under domkyrkans golv, vilken 1960-61 kom­ pletterades genom en ny undersökning av författaren. 1 Vid dessa undersökningar påträffades dels grunden till denna äldre kyrka och dels grundrester till den nuva­ rande domens ursprungliga korparti (pi 77). Ett intressant fynd från undersökningen 1915-16 ut­ görs av ett fragment av en gavelhäll till en s k Eskilstu­ nakista, vilket påträffades i 1100-talsdomens södra kormur (fig 404-405; SHM inv nr 1588, dep i ÖLM). Hällen är av kalksten, 43x40x8,5 cm, och utgör en del av en gavelsten. När den hittades fanns ännu väl be­ varad målning, som dock snart förintades. På ena si­ dan består ornamentiken av ett kors, från vilket blad växer ut. Den andra sidan är prydd med två inskrifts­ band med latinsk text i romerska, något ronpåverkade bokstäver (bokstäverna T och U är omvända runtec­ ken). Färgerna bestod av mönja, rödfärg och kimrök. På ena sidan var slingan och texten svarta på röd botten. På den andra sidan var ornamentiken målad i mönja och rödfärg på gråblå botten. Den fragmenta­ riska texten utgöres av följande ord: . . . MEMENTD ME ... NUM TUUM .. . (Luk 23, 42: Domine, memento mei ·cum veneris in regnum tuum =Herre, kom ihåg mig när du kommer i ditt rike). Gravmonumentet visar att en kristen begravnings­ plats funnits redan under missionstiden vid 1000-talets slut. Några rester av en förmodad träkyrka som före­ gångare till 1100-talskyrkan har dock ej påträffats i eller i närheten av domkyrkan. På grund av senare begravningar var grundmurarna långt ifrån intakta. Av korets grund fanns endast syd­ muren kvar med ett väl bevarat hörn i sydost, som Fig 403. Plan visande den äldre kyrkans placering och storlek i förhållande till den nuvarande, I : 600. Ritad av G Wiren 1986. Plan showing location and size of the old church in relation to the present one, J :600. Drawn by G Wiren, 1986. 1100-TALSDOMEN 307 Fig 404-405. Fragment av gavelhäll till gravmonument, s k Eskilstunakista, från 1000-talets slut. Ornerad på båda sidorna. Påträffad i grunden till gamla kyrkans kormur vid utgrävningen 1915-16. Nu i ÖLM. Foto ATA. Fragments oftomb gable, a so-ca/led Eskilstuna chest. Late llth century. Decoroted on both sides. Found in thefoundation of the chancel wall of the old church during the excavation in 1915-16. Now inÖLM. markerar övergången till absiden. A v tvärskeppets grundmurar var den norra armens till stor del bevarad medan däremot endast mindre partier återstod av den södra tvärskeppsarmens grund (fig 408, pi 77). Lång­ husmurarnas grunder var också i ofullständigt skick. Ett par partier av norra muren angav en tydlig sträck­ ning men av sydmuren fanns ingenting kvar. Av torn­ partiet återstod däremot stora murpartier (fig 406). A v pelargrunderna kunde endast de båda nordvästra fast­ ställas, dock ej fullständigt, varför deras antagna rek­ tangulära planform är osäker (jfr pi 77). Grundmurarna låg 0,2()...{),35 m under nuvarande golvnivå och mätte 1-1,10 m i tjocklek. Av murarna ovanpå grunden återstod endast tre skift av rätt små, oregelbundna, tuktade kalkstenar (tig 407). De låg i tjockt kalkbruk med en skifthöjd av 0,06-0,12 m. Där­ under vidtog mur av gråsten, 0,60 m djup. Muren slutade på l ,40 m djup under nuvarande golv och vilade på ett orört sandlager. I norra delen av tvärskep­ pet iakttogs delar av ett ursprungligt golv av oregel­ bundna kalkstensplattor. Muren hade här sockellik­ nande indragning både ut- och invändigt, 0,10 m från ett övre skift. I tvärskeppets sydöstra hörn iakttogs i muren avtryck av en stående trästolpe, 13 x 13 cm, med något avfasade hörn. Rester av trä fanns ännu i hålet. Stolpen har tjänat som armering av murhörnet och insättningen var tydligen ursprunglig. Plan 1100-talsdomen visade sig ha haft en normal romansk plan (fig 408). Den bestod av ett kor med halvrund absid, ett tvärskepp och ett påfallande kort, nästan kvadratiskt långhus med kraftigt torn i väster. Koret var rektangulärt med smal triumfbåge. Tvärskeppet omfattade tre kvadrater. I östväggen fanns två absider i muren. Enligt uppmätningarna år 1916 hade absiderna nästan halvrund form. Vid 1960 års undersökning kon­ staterades däremot att absiderna var betydligt grunda­ re , varför de snarare bör betecknas som absidioler. Detta kunde tydligt iakttagas beträffande den norra absiden medan den södra var mera skadad. Det korta långhuset var treskeppigt i 3 traveer, avde­ lade av kraftiga pelare , möjligen med rektangulär plan. Sidoskeppen var relativt breda i förhållande till mitt­ skeppet, vilket betecknar ett mera avancerat stadium av den romanska planformen. 2 Den västligaste traven var något smalare än de övriga. Långhusets västra grundmur hade dessutom, med tanke på tornpartiet, gjorts dubbelt så bred som övriga murar (fig 406). Tornets bottenplan visade ett kvadratiskt mittrum 308 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig. 406. Grundmurarna till kyrkans västparti. Frilagda vid utgrävning­ en 1915-16. Foto ATA. Faundatian wal/s ofthe westpart ofthe ehureh. Uneovered during the ex­ eavation in 1915-16. Fig 407. Parti av inre långhusmuren från väster. Frilagd vid utgrävningen 1960. Foto E Niklasson, ÖLM. Part of the interior nave wall from the west. Uneovered during the exeavation in 1960. 1100-TALSDOMEN 309 Fig 408. Rekonstruktion av kyrkans plan med markering av påträffade mur­ rester, l: 400. Ritad av G Wiren 1985. Reconstruction of the church plan. Found wall remains marked out, l :400. Drawn by G Wiren, /985. och två smalare sidorum. Huruvida huvudingången varit belägen i väster genom tornet eller på långhusets sydsida var omöjligt att konstatera. Kyrkans proportioner utgår från tvärskeppets mittkvadrat, vars sidor är 7 m (Il 2/3 alnar) medan de motsvarande enheterna i mittskeppet mäter 7x5 m (Il 2/3 x 8 1/3 alnar). Hela långhuset är i det närmaste kvadratiskt och mäter 14,7 x 16,5 m (24 1/2 x 27 1/2 alnar). Rekonstruktion av byggnaden Rörande uppbyggnaden har Sigurd Curman påpekat överensstämmelser med Vreta klosters kyrka. 3 Lång­ husets obetydliga längd, själva planen och möjligen även pelarnas form är likartade i båda kyrkorna. Med Vreta som utgångspunkt kan man rekonstruera dom­ kyrkan med basiiikal uppbyggnad med högre mitt- skepp, täckt av sadeltak (fig 409). Man kan också jämföra med kyrkan i Dalby i Skåne.4 Trots allmänna överensstämmelser mellan Vreta kyrka och Linköpings domkyrka finns vissa skiljaktig­ heter. Proportionssystemet är inte detsamma. Kors­ kvadraten i domkyrkan mäter 7x7 m medan motsva­ rande i Vreta 6,3x5,3 m. Förhållandet mellan lång­ husets längd och bredd är i Linköping ungefär l : l, i V reta l : l ,2. Korets form är väsentligt olika: i V reta är längden 2/3 av bredden men i Linköping omvänt. Här har således från böljan planerats större utrymme för präster. Samma korproportioner som i Linköping åter­ finns i domkyrkan i Roskilde från 1070-1080-talen.5 Vidare är korabsiden i Vreta ungefär lika med halva bredden, medan den i Linköping endast är obetydligt smalare än koret. Tvärskeppsabsiderna i Vreta är näs­ tan halvrunda, i Linköping grunda. I Vreta var triumf- Fig 409. Schematisk rekonstruktion av kyrkans utseende. Ritad av G Wiren 1985. Skeleton reconstruction ofthe appearance ofthe church. Drawn by G Wiren, /985. 310 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN bågens öppning bred, i Linköping däremot påfallande smal. I detta kan man se ett ålderdomligt drag. Västpartiet och tornet erbjuder däremot likheter med sitt kvadratiska tornrum och små sidorum. Väst­ partiet i Vreta ansåg Erik Lundberg vara något yngre än kyrkan och ti!Jkommet kort efter domkyrkobygget.6 Här är sidorummen kvadratiska, medan de i Vreta är rektangulära. Enligt Lundberg kan dessa rum ha in­ rymt trappor ti!J övre våningen. 7 Detta är dock mindre sannolikt på grund av rummens obetydliga mått. I många östgötska kyrkor, där denna tornplan efterbil­ dats (Askeby, Bankekind, Slaka, S Lars i Linköping), är trapporna inlagda i muren. V reta kyrka och Linköpings domkyrka fick alltså stå mode!J till flera lösningar av västverk i ett antal Il00­ talskyrkor i Östergötland. Bottenvåningens planform återfinns i en grupp kyrkor, som har anknytning till kungliga eller biskopliga domäner i närheten. I andra våningen finns i några kyrkor från denna tid (Vreta, Askeby, Källstad, Hov, Rogslösa) ett kapell eller res­ ter av en empor mot kyrkorummet, förmodligen avsett för en herreman, kanske kyrkans byggherre eller en kunglig person. 8 Sådan planlösning med förhall och sidorum i bottenvåningen samt kapell e!Jer empor i övre våningen fanns också i Lundactomen samt i kyr­ korna i Vä och Dalby i Skåne.9 Så var också fallet i Roskildedomen. 10 I Askeby fick förhallen en speciell utformning med - som Gunnar Redelius påpekat - en ceremoniell plats för konungen (eller kanske hans ställ­ företrädare biskopen)_l 1 Strax väster om kyrkan låg i Askeby, Vreta, Lund och ursprungligen även i Linkö­ ping kungsgården. Ovannämnda västverksanordningar har kontinentalt ursprung. 12 Domen fick en från normal öst-västlig orientering något avvikande placering, nämligen med längdaxeln i nära NNO-SSV. Ungefär samma orienteringsavvikel­ se återkommer i Lunds domkyrka, som ligger 24,3" mot norr. Det kan påpekas att längdaxeln i Linköpings domkyrka ligger nära vårdagjämningens axel och rikt­ ningen skulle kunna beteckna solens uppgång vid da­ gen för kyrkans planering i terrängen. 13 Datering Sigurd Curmans och Erik Lundbergs studier av bl a måttförhållandena i Vreta och Lundactomen jämförda med Linköping gav enligt dessa forskares mening till resultat, att Vreta var en förminskad replik av Lunda­ domen, medan Linköpings domkyrka svarade mot Yretakyrkans mått plus 1/3. 14 Vreta borde då vara en föregångare till Linköping och skulle enligt Erik Lund­ berg en tid ha fungerat som stiftskatedral i likhet med Husaby före Skara, Tuna före Strängnäs och Sigtuna före Gamla Uppsala. Med hänsyn till det starka fäste , som hedendomen ännu hade i Linköping, var det omöjligt att förlägga en domkyrka till bygdens hednis­ ka centralort menade Lundberg. Vreta blev därför en >>biskoplig interimsort >> tills tiden var mogen att flytta över till den gamla centralorten. 15 Curman har också erinrat om att Vreta bör uppfattas som ett centrum för kristendomen under missionstiden. Beviset för detta påstående fann han i de talrika s k Eskilstunahällar från 1000-talet, som hittats vid undersökningar av kyrka och klosterområde. 16 Påböijandet av domkyrkan för­ lägger han till 1130-talet. En bekräftelse på teorin om Vreta kyrkas höga ålder trodde man sig få, när Nils Ahnlund publicerade två förut okända donationslängder från Vreta kloster. 17 Enligt Ahnlund hade redan konung Inge d ä och hans drottning Helena inrättat ett nunnekonvent här. Med denna uppgift borde också kyrkan tidigareläggas. Men kort därefter påvisade Salomon Kraft, att donations­ längdens Inge torde vara Inge d y (1118-1120-talets slut). 18 Detta stämde också med Lundbergs datering av kyrkan till 1120-talet. 19 Någon stenkyrka under Inge dä:s tid kan inte påvisas. Det möter från stiftshistorisk utgångspunkt inga hin­ der att datera även påböijandet av Linköpings dom­ kyrka till samma tid, eftersom biskopssätet omtalas 20redan i det s k Florensdokumentet från omkr 1120. Den förste biskop som omnämns i källmaterialet är Gisle, som 1139 var närvarande vid en provinsialsynod i Lund och som tycks ha avlidit först i slutet av 1160­ talet. Legaten Nicolaus av Albano mötte 1153 Sveriges konung, prelater och stormän i Linköping, vilket visar att stiftet då hade en central ställning. Erik Lundbergs hypotes att några domkyrkor skulle ha haft föregångare på annan ort är i själva verket byggd på svaga grunder. 21 Förekomsten av flera Eskilstunakistor i V reta kan inte bevisa ortens centrala betydelse för missionen, eftersom sådana har hittats i betydligt större antal vid Hofs och S -Lars kyrkor. En stor kristen kyrkogård har påträffats invid sistnämnda kyrka i Linköping med ett 40-tal gravar från JOOO-talets senare del, vilket tyder på att missionen på JOOO-talet inte var obetydlig i landskapets centralort. Inom det gamla stadsområdet har dessutom funnits tre runstenar med kors och ytterligare två har stått vid Nykvarn, där eriksgatan ledde över Stångån.22 Sigurd Curmans och Erik Lundbergs argument för en sen datering av Lin­ köpings första stenkatedral är därför ohållbar ur mis­ sionshistorisk synpunkt. 1100-TALSDOMEN 311 Säkra byggnadsdata saknas alltså både för V reta och Linköping men för Vreta finns såsom nämnts skäl, som talar för Inge d y:s tid, dvs tidigast 1120-talet. Curmans och Lundbergs hänvisning till Lunds dom­ kyrka ger inga andra kronologiska hållpunkter än att vi vet att koret och delvis tvärskeppet här stod färdiga på 1130-talet och att långhuset hade påböljats. 23 Planfor­ men med de påfallande korta långhusen i Vreta och Linköping kan inte heller nöjaktigt förklaras utifrån Lund. Paralleller är däremot bl a kyrkorna i Gamla Uppsala och i Sigtuna samt S Halvard i Oslo. Något bestämt kronologiskt förhållande mellan kyrkobyggan­ det i Vreta och Linköping kan inte fastställas. Det troliga är att de båda östgötakyrkorna är uppförda ungefar samtidigt. Att konungen kan ha lämnat bidrag till domkyrko­ bygget kan framgå av en hittills omstridd bestämmelse om kyrkobyggandet i Östgötalagen. I kyrkobalkens första moment heter det, att konungen låter kyrkobyg­ ge bölja, bönderna föra det till slut. 24 Uppgiften är unik i nordisk folkrätt och har tolkats på olika sätt. Orda­ grant skulle det betyda, att kungen skall bölja bygget och sedan får bönderna själva ta vid. Innebörden kan också vara att konungens medgivande fordrades . En­ ligt min mening måste dock bestämmelsen innebära att konungen byggde vissa, mera ansenliga kyrkor, såsom domen och sådana landskyrkor, som placerades vid kungsgårdarna. Bönderna hade sedan att bygga sina vanliga sockenkyrkor. 25 I detta sammanhang är de tidi­ ga stenkyrkorna med torn av Linköping-Vreta typ och med anordning för en kunglig (?) läktare i övre rummet speciellt intressanta. Den nya domens kor och tvärhus Biskoparna och kyrkobygget Den första skriftliga källa som omnämner att en ny domkyrka var under byggnad är daterad 1232 (se ne­ dan). Uppförandet av en ny kyrkobyggnad av så an­ senliga dimensioner, som det var fråga om i Linköping, tycks ha varit det första större byggnadsföretaget i Sverige under 1200-talets förra hälft. De lokalhisto­ riska sammanhangen har klarlagts av tidigare forsk­ ning.1 De skall här sammanställas med byggnadshisto­ riska fakta, som analyseras i följande avsnitt. Den ursprungliga domen måste snart nog ha befun­ nits för obetydlig för ett stift, som redan vid kyrkomö­ tet i Linköping 1153 bör ha ansetts vara landets för­ nämsta. Under biskop Karls tid (1216-1220) hade den siste Sverkersättlingen Johan Sverkersson år 1219 krönts i den gamla basilikan.2 Kanske föddes just då hos stiftets ledare tanken på en större och ståtligare stiftskyrka. Kungen skänkte på kröningsdagen till sin frände och kansler biskop Karl och hans efterföljare på biskopsstolen gården Fjättersund nära Norsholm.3 Tack vare biskopsstolens egendomar kunde biskopar­ na själva bekosta en del av det kommande byggnadsar­ betet på domkyrkan. För biskop Karl, en av landets ledande män - vil­ kens yngre bror Birger trettio år senare skulle bli rikets styresman - måste det ha känts som en bjudande plikt att snart få en större och modernare stiftshelgedom. Att se Linköpings domkyrka som en folkungarnas (Bjälboättens) speciella helgedom är inte orealistiskt. En yngre generation av samma ätt hävdade t o m ett slags patronat över domkyrkan, som påminner om de tyska kejsarnas anspråk på domerna i Mainz, Worms och Speier. Detta kommer tydligt fram i ett brev från hertig Valdemar 1310.4 Det fanns , såsom påpekats ovan, en tradition från missionstiden, uttryckt bl a i Östgötalagen, om kungens plikter angående kyrkobyg­ ge.5 Att 1200-talets regenter berikat domkyrkan i gans­ ka stor omfattning framgår av donationer och testa­ menten. Folkungabiskoparnas intresse för en större och ståtligare domkyrka sammanhänger med deras sti­ gande makt i en bygd, där de tillhörde det ledande stormansskiktet och fungerade som kungens rådgiva­ re . Om Birger Jarl och domkyrkan tiger dock källorna. Ingen donation av honom är känd oc.h när han till slut skulle välja lägerstad föredrog han Varnhems kloster­ kyrka, som han verksamt stött och där hans första gemål och hennes förfäder av Erikska ätten fått vila. Inga konungar efter Valdemar (1251) kom att krönas i Linköpings domkyrka. Med biskop Bengt (1220-1236), företrädarens bro­ der, böljar stiftets första glansperiod. Här liksom på kontinenten kan man spåra en önskan hos biskop och domkapitel att genom en större och ståtligare stiftshel­ gedom ge glans åt deras ämbeten och uttryck för deras auktoritet och rikedom. Till detta kom väl också - som redan antytts - Bjälboättens önskan att kraftigt mani­ festera sin överlägsenhet i denna bygd. De urkunder, som ger upplysning om Linköpingsdomens byggnad, är dock tyvärr få och knapphändiga. Speciellt betydel­ sefull är emellertid den äldsta, det brev från påven Gregorius IX, som är daterat den 2 november 1232 och ställt till prästerskapet i Linköpings stift. Brevet är ett svar på en vädjan från biskop Bengt i ett brev, som inte bevarats. Påven manar här prästerna i stiftet att lämna ett kraftigt och frikostigt bistånd till det storartade och förnämliga domkyrkobygget, >>som stiftets biskop på­ böljat men som han ej med egna medel ser sig i stånd att fullfölja>>. Bygget bekostades alltså vid denna tid åtminstone delvis av biskopen själv. På kontinenten var det sedan Karl den stores tid inte ovanligt att biskoparna själva bekostade katedralbyggena. Äldst var det t o m förord­ nat, att biskopen skulle dela sina inkomster - de var ju i regel mycket betydande - i fyra delar, nämligen en till eget bruk, en till kanonikatens innehavare , en till kyr­ kans reparation, byggande och förskönande och en till de fattiga.6 Några antydningar om en sådan delning finns inte i Norden men känslan av plikt mot stiftshel­ KOR OCH TVÄRHUS 313 gedomen har funnits. I tex Lund skänkte ärkebiskop Uffe Trughothsson efter branden 1234 en stor summa penningar och avkastningen av en gård för att bekosta en del av reparationerna. 7 Kyrkans egna tillgångar, som var disponibla för byggnadsarbete, var säkert blygsamma under denna tid, då någon fast ekonomisk organisation inte fanns för stiftskyrkan. Det förekom t ex i Chartres att de bättre lottade kapitelprebendaterna fick släppa till av sina medel. 8 Men i Linköping var kapitelbildningen ännu i sitt vardande. Domens prästerskap måste i alla händelser ha varit intresserat av att kyrkan skulle bli stor, berömd och livligt besökt och att relikerna skulle bli föremål för vallfärder. Här förenade sig prästerna också med stadens borgare i ett gemensamt ekono­ miskt intresse, som för de senare kunde betyda ett uppsving i deras rörelse.9 Marknaderna, i synnerhet den stora Persmässan den 29-30 juni, innebar också möjlighet till inkomster. A v stadens åtta marknadsdagar var två, nämligen skär­ torsdagen och Pedersmässan, av den storleksordning, att de var fridlysta i Östgötalagen.10 Vid fyra av mark­ nadsdagarna hölls landskapets ting och på Pedersmäs­ sodagen hölls alltid prästmöte (>>prästmötesmarknad»). Det hölls i domkyrkan, tidigare möjligen vid tingsplat­ sen nära >>Kampen >> intill nuvarande Hunnebergsga­ tans övre del. Enligt Sigurd Kroon skulle prästmötet på 1200-talet ha flyttats därifrån till domkyrkan. 11 Mö­ tesdagen den 29 juni böljade med Persmässans offici­ um i domkyrkan. Den var marknadens religiösa inled­ ning och den stora helgonfesten för domkyrkans skyddshelgon, Passio Petri et Pauli. Marknaden bör ha gett en del avkastning i form av gåvor till kyrkan. En händelse, som satts i samband med biskop Bengts planer på nybygget, var invigningen år 1225 av de tyska handelsmännens kyrka i Visby, Mariakyrkan. Som stiftschef förrättade biskop Bengt invigningen. Fullbordandet av Mariakyrkan bör ha fått hans egna nybyggnadsplaner att mogna. I Visby fanns även till­ gång på byggnadskunnigt folk, eftersom en del sten­ huggare just vid den tiden slutat sitt arbete. De ekonomiska förmåner, som biskopen lyckades utverka genom påvebrevet 1232, bestod i rätten att mottaga allmosor och gåvor till bygget. Påvens maning till stiftets prästerskap bör både ha stimulerat givmild­ heten och ha fungerat som ett påtryckningsmedel för biskopen. Ordalydelsen i påvebrevet utsäger klart, att bisko­ pen påböljat bygget (incipere aedificare) före år 1232. Man kan givetvis spekulera över när och hur detta skett. Som Marian Ullen påpekat ovan bör dock byg­ get ha pågått minst ett par år innan biskopen sökte påvens stöd och tidsgränsen kan därför förslagsvis sättas vid ca 1230. Murverksbeskrivningen ovan har visat att den första byggnadsperioden omfattat kor, tvärhus och anslut­ ning till den gamla kyrkans tvärskepp (fig 367). Dessa arbeten bör ha varit fullbordade vid kungakröningen i januari 1251. Biskop Bengt, som avled 1236, hann inte se koret fullbordat. Det blev i stället hans efterträdare Lars (1236-1258), som kraftfullt fortsatte det mäktiga bygget. Koret och tvärhuset var i förhållande till den tidigare kyrkoarkitekturen i Sverige nära nog revolu­ tionerande i sin lösning av kyrkorummets fordringar på rymd, ljus, pelare och valv. Redan proportioner och mått införde en ny skala. Kor och koromgång Koret med sin omgång bestod av ett tre trappsteg högt liggande högkor omgivet av en låg mur och en krans av pelare, förmodligen fyra, samt en omgång och två flankerande kapell på sidorna, anslutna till tvärskep­ pet. Det kraftiga murverket i kapellen tyder på att de utgjort fundament till låga torn, vilket bekräftas av sydsidans murverk i trave 9, där ett ursprungligt föns­ ter återstår och därovan en valvmarkering (fig 44, 45). Omgången öppnade sig i öster mot ett fyrkantigt ka­ pell. Planen framgår av fig 367 och pi 77. Utformningen av omgången med ett östkapellleder till antagandet att förebilden för planlösningen kan vara en ålderdomlig omgångs- eller s k Aussenkrypta i någon kontinental kyrka. De komplexa motiven till denna anordning har tämligen utförligt behandlats i en tidigare framställning, till vilken jag hänvisar (Cnat­ tingius 1970). Här skall därför endast ges en kort sammanfattning av teorin om koromgångens utformning och dess arki­ tektoniska ursprung. Den är nämligen ett unicum i svensk arkitektur. De nämnda s k omgångskryptorna förekommer under 900--1000-talen, tex i föregångarna till domen i Magdeburg, S Mikael i Hildesheim och S Martin i Tours. En kombination av omgångskrypta och relikkapell förekommer bia i katedralen i Auxerre, S Ludgeri i Werden a d Ruhr, domerna i Hildesheim och Paderborn, katedralen S Etienne i Troyes och kyrkan i Paissy. I Auxerre återfinns även planen med kapell och torn invid koromgången (fig 410). En sk Aussenkrypta betecknar en krypta byggd ut­ anför koret. Den tillhör det stadium i utvecklingen, då den trånga, mörka kryptan böljar ersättas med en övre rymligare koromgång. Som exempel kan nämnas S Emmeram i Regensburg (invigd 980), domen i Halber­ 314 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 410. Exempel på kryptplaner med s k omgångs­ a c stadt (invigd 974) och munstern i Basel (1100-talets slut). Ännu i böljan av 1200-talet var krypttanken inte övergiven. När kryptan under unggotisk tid försvann, dröjde sig dock den gamla kryptplanen med en omgång runt ett relikaltare kvar i koromgångar av liknande slag. Större anspråk på utrymme i samband med en ökande helgon­ kult och bättre exponering av de dyrbaraste relikerna var orsaken till en anordning av detta slag, alltså en omgång i högkorets nivå och ofta med ett extra relikal­ tare i öster. Den direkta förebilden till den ovanliga utformning­ en i Linköping kan dock inte påvisas. Det kvadratiska östkapellet innehöll ett relikaltare. Om de Mariareliker, som fanns där, talar ett dona­ tionsbrev från 1412. Då överfördes de dyrbara reliker­ na till det nya kapellet och en förteckning uppsattes (se nedan). Beträffande planlösningen är kombinationen av om­ gång och flankerande torn anmärkningsvärd och till detta skall återkommas senare. Tvärhusets murverk Eftersom den gamla domen bör ha stått kvar så länge som möjligt under den nya kyrkans byggnadstid fick man anskaffa ny sten till det nya koret och tvärhuset. Efterhand som koret till den gamla kyrkan kunde rivas, togs förmodligen material därifrån, åtminstone till grunden. Den nya kalkstenen hämtades från samma krypta. a. S Martin i Tours . - b. S Mikael i Hildes­004 heim. - c. Katedralen i Auxerre. -d. Domen i Halber­ stadt. Efter Cnattingius 1970. Examples of crypt plans with a so-ca/led ambulatory crypt. a. St Martin at Tours.- b. St Michael at Hildes­ heim. - c . The Cathedra/ of Auxerre. - d. The Ca­ thedra/ ofHa/berstadt. b d ställe som till den gamla kyrkan, nämligen från sten­ brotten vid Vreta, närmare bestämt Berg. Här ägdes stenbrott både av klostret i V reta, bönderna i Berg och troligen även domkyrkan enligt en uppgift från 1306. 12 Erik Lundberg har sökt lokalisera dessa stenbrott dels till Limningsängen norr om Bergs by dels till Ekbacken väster om kyrkan. 13 Förstnämnda stenbrott ligger öster om Hasselbacken nära Kungsbrovägen och kallas på äldre kartor »Gropgärdet, ett gammalt kalkbrott >> .14 Här syns ännu delvis detta brott. Transporten bör ha skett via landsvägen över Vallby (Vadby) , där Yre­ tavägen gick fram under medeltiden. Vattenvägen, som av naturliga skäl föredrogs under medeltiden för transporter, skulle nämligen ha krävt flera omlastning­ ar. Då transportvägen var tämligen lång, bör stenmate­ rialet för att inte bli onödigt skrymmande och tungt i stor utsträckning ha huggits mer eller mindre färdigt redan vid brottet, vilket inte var ovanligt under medel­ tiden. De stenhuggare, som skulle finhugga kvadrarna vid byggnadshyttan, hade tillgång till bättre redskap än den äldre domens stenhuggare. Det gäller sådana red­ skap som spetsmejseln och dubbelmejseln , som gav ytan regelbundna lodräta eller korta diagonala streck. Denna teknik möjliggjorde en finare bearbetning av ytan. Det verktyg, som medförde den största föränd­ ringen i tekniken och gav stenen ett nytt utseende, var en bred, sågtandad mejsel. Den uppträder först i frans­ ka kalkstensområdet i norr och utbreddes snabbt i Frankrike och Tyskland. Stenen fick genom den en Fig 411. Detalj av pelaren B 8 visande olika stenbehandling. På den runda knekten förekommer behuggning med sågtandad mejsel. Foto SvK 1977. Detail of pillar 88 showing different stone treatment. On the round corbel shaft there is earving with a serrated chisel. raffinerad, lätt krusad , något luddig yta. Liksom vid de tidigare ytbehandlingarna med vanlig mejsel höggs längs kvaderkanterna en ram av några centimeters bredd med avvikande streckriktning. Ramkanten är alltid behandlad med vanlig spetsmejsel, varefter ytan glättats. I själva stenens mitt (spegeln) är streckrikt­ ningen oftast diagonal och strecken ganska korta. Un­ der 1200-talet förekommer mera allmänt att ytan glät­ tas och att streckriktningen varieras på olika stenar eller grupper av stenar för att skapa omväxling. Så är bl a fallet i några westfaliska monument, t ex domen i Paderborn (nordportal och västra tvärskeppet från ti­ den före 1220-talet) och Maria-kyrkan i Lippstadt (hög­ altaret invigt 1222). I Linköpings domkyrkas tvärhus kan de olika sten­ huggningsteknikerna studeras vid sidan av varandra. KOR OCH TVÄRHUS 315 Murning och stenbehandling är även något olika i olika delar av tvärhusets murverk beroende på ommurningar i samband med ombyggnaderna. Pelarna B 9 och C 9 visar i viss utsträckning en mej­ selhuggning, som givits vertikal eller diagonal streck­ ning. I några fall är finhuggning av denna typ begrän­ sad till en ramkant (ca 3-5 cm bred). Mejselhuggningen med spegel och ramkant i olika streckfäring finns bara på stenar, som hör till pelarparets mittparti . På knek­ tarna förekommer den ej, men däremot är själva ytbe­ handlingen omsorgsfulL Halvkolonnen däremot är till övervägande del diagonalstreckad. På pelarparet B 8-C 8 uppträder den nya tekniken med sågtandad mejsel, som ger en matt, liksom sgraf­ ferad yta (fig 411). Vid sidan av denna ytbehandling förekommer även den tidigare tekniken från pelarna 316 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN fyra pelarna. Det nya laget har också använt ett om­ Fig 412. Katedralen i Salisbury, interiör av norra transeptet. Exempel på fönster i »Early English». Jfr fig 154. Efter Clifton-Taylor. Salisbury Cathedra/, interior of the n ort h transept . Examples ofwindows in " Ear/y English" sty/e . Cf. Fig 154. B 9 och C 9 men den har till viss del förfinats. På några av halvkolonnernas stenar har båda teknikerna an­ vänts. Såväl murnings- och stenbuggarteknik som den san­ nolika tidpunkten för byggverksamheten talar för att de stenhuggare, som påbörjat murningen med tvärhu­ sets väggar, tillhört det stenhuggarlag, vilket troligen inkallats från Gotland för korbygget. Under arbetets gång torde ännu ett lag eller åtminstone några skickliga stenmästare inkallats från utlandet. Den nya tekniken med sågtandad mejsel uppträder nämligen inte på Got­ land förrän under 1200-talets sista fjärdedel. 15 De nya, utländska stenhuggarna har alltså fört med sig nya redskap och en ny stenteknik. Genom denna förbindel­ se förklaras också nya motiv i kapitälformerna på de sorgsfullare och elegantare murningssätt. Det är också värt att notera att inga stenbuggarmär­ ken förekommer under denna byggnadsperiod Gfr ovan Stenhuggarmärken). De enstaka märken som registre­ rats i tvärhuset hör samman med förändringar i sam­ band med anslutningen till långhuset. De ursprungliga delarna av yttermuren utmärks av en ganska regelbunden murning lik motsvarande delar av innermuren. Murverket här har dock till stora delar blivit omhugget och lagat vid 1800-talets stora restau­ rering (se ovan). Väggarna har livats av en ålderdomlig dekoration bestående av smala lisener, som bevarats på norra sidan under och väster om fönster N 7 (fig 39, 40), samt den rundbågsfris, som ännu återstår. Även denna fris (fig 36, 116-117) renoverades och komplette­ rades vid den stora restaureringen. Bågarna vilar på konsoler i form av tre blad, det mellersta dekorerat med diamantsnitt. Fönster Fönstren i trave 8 ovanför portalerna är trekopplade (fig 31, 154, pi 5-6, 14) och karaktäriseras av två dekorationsmotiv: diamantsnitt och kolonnetter med skaftringar. Fig 413 . Katedralen i Ripon, västfasaden. Exempel på »Early English». Efter Wrangel. Ripon Cathedra/, west far;ade. Example of " Ear/y English" style. KOR OCH TVÄRHUS 317 Diamantsnittet uppträder först i normandisk och engelsk arkitektur. Det förekommer också i tysk arki­ tektur men mera sparsamt. Skaftringar på smala kolon­ netter är däremot en ganska vanlig prydnad och före­ kommer ännu vid denna tid i Tyskland. Själva anordningen med en grupp på tre fönster, av vilka det mellersta är något högre, är vanlig i engelska, franska och tyska - inte minst westfaliska - kyrkor. Den förekommer i likartade former bl a i Lippstadts Marienkirche och kyrkan i Legden. Fönstren i Linkö­ ping har emellertid en mycket speciell utformning och ett engelskt inflytande har diskuterats av olika fors­ kare. Karaktäristiska drag är fönstrens lancettform, den i princip lika höjden, den kraftigt profilerade om­ fattningen med diamantsnitt och följelist med knoppar. Inte minst de sistnämnda dragen har anförts som ett indicium på tvärhusfönstrens anknytning till >Early English>> (se ovan samt s 134 och Byggnadshistoria). Som exempel på engelsk fönsterarkitektur återges här en interiör av norra transeptet i Salisbury och västfasa­ den till katedralen i Ripon (fig 412, 413), som vid denna tid stod under arbete. Katedralen i Salisbury hade påböijast 1220 och de stora tvärskeppen och långhuset var fullbordade omkring 1258. Detsamma gäller västfa­ saden i Ripon. 16 Portaler Norra portalen (fig 121) är utbyggd från muren och täcks av ett flackt gavelröste. Den rundbågiga öppning­ en har två språng med en kolonn emellan. Kapitälban­ det, som löper över både kolonner och över portalens sidopartier består av konstfulla, sammanhängande ran­ kor. Eftersom portalen blev omhuggen under den Bru­ nius'-Nyströmska restaureringen och rankornamenti­ ken gör ett alltför välvårdat intryck, måste den förbi­ gås här. Den ansluter sig emellertid i stort sett till kapitälmästaren D:s stil (se nedan). Restaureringen av portalen behandlas ovan (se s 114fl). Portalens proportioner bygger på enkla harmonier, nämligen l : 2 och l : 3. Modulen, som är l ,3 m (2,8 alnar), går igen i tvärskeppets fönsterbredd samt den äldsta storleken av N 6 (modulen 3 gånger= höjden). Likheten med den s k Brudportalen i S Maria i Visby (fig 414) har redan Romdahl påpekat. Denna tillkom efter 1225 och visar utpräglat tyska former av nieder­ rheinsk-westfalisk art. 18 På Linköpingsportalen, som är enklare uppbyggd, är dock kapitälen betydligt ålder­ domligare . Även andra jämförelser kan göras t ex med S Clemens i Visby (utom övre partiet) och tvärskepps­ portalen ( > Siebensonnentiir>>) i Herfords miinster. Herfordmiinstern byggdes 1215-1244 och dess tvär- Fig 414. Visby domkyrka, den s k brudportalen. Uppmätning av F Zettervall 1887. Jfr fig 121. Gotlands Fornsal. Visby Cathedra/, the so-ca/led bride portal. Scale drawing by F Zettervall, 1887. Cf Fig 121. skeppsportal kan ha stått färdig omkring 1230. Denna byggnad är en av de westfaliska impulsgivarna för Linköpings domkyrka och flera överensstämmelser kommer att visas i det följande. Vid samma tid eller något senare byggdes i kyrkan i Andemach en portal av liknande slag men med rak avslutning upptill, vilket är den vanliga utformningen. sydportalen i domen i Magdeburg, som Romdahl anfört som en tänkbar före­ bild, är yngre och erbjuder inte så stora likheter. En närmare släkting är sydportalen i Marienkirche i Lippstadt. Den har liknande gavelstycke och kapitäl som delvis är av samma typ som i Mariakyrkan i Visby. Släktingar till denna portal finns i S Ludgeri i Miinster, i Legden och Minden samt i domen i Pader­ born (norra tvärskeppsportalen, vars kapitälband är anordnat på samma sätt som i Linköping). Portalens östra tympanonkonsol är försedd med en figurrelief. Roosval har velat se Karl stenmästares hand i denna relief. Den skulle då vara ett minne från 1100-talsdomen men troligen är den samtidig med por­ talen (se ovan s 115). Det är en grotesk figur med stort, monstruöst ansikte , öppen käft, långa mustascher och skägg och han sträcker upp händerna och håller tym­ panon (fig 123). Han är alltså en avkomling av antikens 318 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 415. Limburg an der Lahn, plan. Jfr fig 367. Efter Kubach-Verbeek. Limburgan der Lahn, plan. Cf. Fig 367. karyatid, som förekom under hela medeltiden och som vi senare skaH möta i långhusportalen och den sengo­ tiska koromgången. På portalens västra sictopost finns en ristad bild av S Katarina. Teckningen är klumpig och kan dateras till 1400-talets slut. Stenen är inmurad i samband med en reparation - en del av teckningen fortsätter nämligen i murklacken (se s 116). Tvärhusets nuvarande sydportal (fig 126) tillhör det höggotiska byggnadsskedet och behandlas i detta sam­ manhang. Fig 417. Limburg an der Lahn, interiör av korsmitten mot nordöst. Efter Kubach-Verbeek. Limburgan der Lahn, interior oferossing Iaoking north-east. Fig 416. Limburg an der Lahn, exteriör från sydöst. Jfr fig 370. Efter Kubach-Verbeek. Limburg an der Lahn, exterior from the south-east. Cf. Fig 370. Utformningen av trave 7 Pelare och väggpelare uppvisar varierande former (pi 37-42, jfr Byggnadsbeskrivning). Pelarnas baser är rätt olika. B 9 och C 9 har attiska baser och senromansk, korsformig plan med trekvartsrunda knektar i hörnen. Mot kor och mittkvadrat finns halvkolonner. Formen är ursprungligen fransk och tas sedan upp i kölnsk och westfalisk arkitektur och förekommer även i Mariakyr­ kans i Visby kor. B 8 och C 8 har samma planform men saknar bas - en rundstav markerar nedersta skiftet. Fig 418. Visby domkyrka. Kapitäl med rankornamentik, västtornets empor. Jfr fig 235. Foto R Hejdström 1975. Got­ lands Fornsal. Visby Cathedra/. Capita/ with tendril ornamentation, loft of west tower. Cf. Fig 235. Dessa pelare har genomgått vissa förändringar i sam­ band med trave 7:s anslutning till långhuset och det­ samma gäller petarparet B 7 och C 7 (se s 59ff). Genom Edenheims och Ullens iakttagelser av ett ursprungligt fönster på sydsidan (s 58, fig 47) och ett murhörn ovanför norra sidoskeppet (fig 54) har travens utform­ ning fått en helt ny förklaring. Den har utgjort en parallell till den smala trave 9 och liksom denna varit tvåvånig i sidoskeppen och åtminstone varit planerad för hörntorn. De påträffade petargrunderna (fig 49, pi 77) och de nämnda förändringarna av petarparen B8-C 8 och B 7-C 7 kan då också förklaras. Ullen visar i fig 367-370 hur tvärhuset kan ha varit tänkt. Som en möjlig förebild till detta tvärhus om tre traveer, som i exteriören utgjorde en markerad enhet, hänvisar Ullen till katedralen i Limburg an der Lahn (fig 415-417). Här finns de fyra hörntornen och kombi­ nationen med kor och koromgång. Domen stod under byggnad 1215-35. 19 Erik Lundberg framkastade 1933 teorin att man i trave 7 experimenterat med ett femskeppigt långhus med lägre sidoskepp.20 Som Ullen visat stämmer iakt­ tagelsen om femskeppighet men orsaken har fått en ny förklaring. Tanken att här funnits lägre sidobyggnader med kapell kan likaså avvisas. Petarkapitäl Tvärhusets pelare uppvisar den största artrikedomen i domkyrkans kapitälsamling (se s 170-178). Här finns >mästare» eller typer har jag försökt särskilja med beteckningarna A-E. KOR OCH TVÄRHUS 319 Materialet är alltför sprött för att kunna tillrättaläg­ gas efter vanliga konstnärliga principer, där man utgår från konstnärer med ett bestämt formförråd, som låter sig fixeras och därigenom kan följas från en plats till en annan. Formförrådet är under denna tid i hög grad gemensam egendom och bär sällan prägeln av konst­ närlig egenart. Det är framför allt tack vare materiella detaljer som stenteknik, mejselföring och dylikt som en stenmästares verk kan identifieras. Konstnärsbe­ teckningar i form av karaktäriserande anonymnamn har använts som substitut för konsthistoriska realite­ ter, som ännu inte har fixerats. I stället för konst­ närsvandringar borde man tala om motivvandringar. Mästaren A har varit verksam på B 9 och C 9. Hans akantusranka (fig 234, 236) är ålderdomlig och är ut­ förd i låg relief i två plan. Bladformerna är klumpiga och återgår på former, som han missuppfattat eller omtolkat i rustik anda. De tjocka stjälkarna är utforma­ de som band, som vrider sig i S-formade kurvor. Från stjälkarna utgår ibland små frukter eller blommor (fig 235). Rankan i denna form är allmän i västeuropeisk arki­ tektur sedan 1100-talets senare hälft. Yttersta förebil­ den torde vara fransk. Innan denna ranka uppträder i Visby och Linköping har den haft en lång historia, vars begynnelse i Norden ligger i Lunds domkyrka med tydliga förebilder i Verona och Speier. Den fortsätter i Norden i dopfuntsornamentiken. Fabeldjursfuntarna, vilkas tillverkningsort låg inom Linköpings stift, är ibland prydda med en ranka, som står Linköpingskapi­ tälet rätt nära (t ex Svanhals). Dessa funtar dateras till omkring 1200. 320 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 419. Visby domkyrka. Kapitäl i södra långhusportalen. Jfr fig 240, 241. Foto R Hejdström 1975. Gotlands Fornsal. Visby Cathedra/. Capita/ in the south nave portal. Cf. Figs 240, 241. Samme mästare har också skulpterat två örnkapitäl (fig 237-239), av vilka det ena återstår i delvis stympat skick på D 9 medan det som förmodligen tillhört D 8 nu finns i Linköpings stiftsbibliotek. Örnen som kapitäl- form är ga"nska vanlig och är ett bysantinskt arv, vars form behölls oförändrad genom århundraden tack vare symboliken. Örnen är både Theophoros (gudabärare) och psychephoros (själabärare), som betecknar själens flykt mot höjden , uppståndelsen, odödligheten. Åter- givandet av örnen blev normaliserat, så att den återges i förbindelse med pelaren, om vars nedre vulst den griper och hugger med näbben. I slutet av 1100-talet och början av 1200-talet blev örnkapitäl sådant det utbildats speciellt i S Lorenzo i Verona vanligt i rhen- ländsk och särskilt i kölnsk byggnadsskulptur. Denna typ förekommer också i Westfalen, tex Lippstadts Marienkirche (före 1230). De tidigaste exemplen i Sve- rige finns i Dalbykyrkans förhall och Lunds domkyr- kas nordportaL Denna örnform kommer till Gotland genom Mariakyrkan i Visby, där den utformats efter westfaliska förebilder. 21 Örnkapitälet blev sedan popu- lärt i de gotländska landskyrkorna. Marian Ullen har pekat på att örnkapitälen i Linkö- ping till sin stil påminner om arbeten av den gotländske anonymmästaren Calcarius (s 177) liksom harpyakapi- tälet på B 9 (fig 232). Ä ven de beskrivna akantusran- koroa kan anknytas till denna stenhuggarverkstads ar- beten. Rankan med frukter eller blommor (fig 235) har direkta motsvarigheter i Mariakyrkan i Visby, där den förekommer på kapitäl i västtornets empor (fig 418) och på kapitäl som ingått i ett lektorium. Mästaren B är upphovsman till ett kapitäl på B 9 och rankan på C 8 (fig 232, 244). Besläktade med dessa är bladstängelornamentiken på B 8:s arkadkapitäl (fig 240) och på det nu försvunna kapitälet i fig 241. Dessa har tydliga föregångare i Mariakyrkan i Visby, näm- ligen kapitälen på västportalen (tornet), den gamla syd- portalen (fig 419) och ett kapitäl vid södra fönstret. De dateras till tiden omkring 1200 eller 1200-talets början och förebilderna till dessa är att söka i den rhenländska bladstängelornamentiken från samma tid.22 Kapitälen i sydportalen till Helgeandskyrkans kor i Visby är av liknande typ liksom långhusportalens kapitäl i Othem. Liknande former har också ett kapitäl , som hört till Lunds domkyrkas västparti. Att bladstängelornamenti- ken kvarlevt under 1200-talets andra fjärdedel visar även ett kapitälfragment från dominikanerklostret i Sigtuna. Det har daterats till 1240-talet och är besläktat med de fina kapitälen i Överselö, Sörmland, som visar högre kvalitet. 23 Till samma tradition tycks också nordportalens kapi- tälfris ha hört (fig 122). Till typ C eller mästare C hör den speciella typ av ornamentik med tjocka, utplattade och strängt stilise- rade bladformer som förekommer på B 9 (fig 233, 234) . Likartade bladformer utmärker Mariakyrkans östparti (fig 420), som uppförs ca 1230-50, alltså samtidigt med koret i Linköping. Typen, som anses vara cistercien- sisk, är ursprungligen fransk men förekommer sedan i rhenländsk och westfalisk arkitektur. Den originella bladformen förekommer på en serie westfaliska och därmed besläktade monument, som Hans Thiimmler satt i samband med den byggnadsverksamhet, som främjats av den mäktiga westfaliska ätten zur Lippe, nämligen Marienkirche i Lippstadt, invigd 1221, Mari- enfelds klosterkyrka, invigd 1222, Liebfrauenkirche i Bremen och senare domen i Riga.24 Linköpingsmästa- rens något slappa stil skiljer sig dock rätt mycket från dessa västtyska förebilder. I sydvästra delen av kapitälbandet på B 9 förekom- mer ett par kapitäl, som kan föras till mästaren eller typen D. Stänglarna är här utförda i högre relief och därmed med fylligare modellering (fig 233 t h). Kompo- sitionen är säker och äger en viss finess. Bladformen återfinns närmast i Mariakyrkans i Vis- by brudportaL Också till dessa finns westfaliska före- bilder. I denna gestalt tas bladformen upp särskilt av cistercienserna i tex Marienfeld. Med mästaren eller typen E inträder ett helt annor- Fig 420. Visby domkyrka. Kapitäl på västra sidan av hörnpelaren B 6. Foto R Hejdström 1974. Gotlands Fornsal. Visby Cathedra/. Capita/ on west side of comer-pillar B6. lunda ornament, nämligen de hårt stiliserade blad med diamantsnitt som ses på A 8, B 8 och C 8 (fig 242, 243). Det är ett tämligen originellt och skickligt utfört orna- ment men enformigt i sin upprepning. I Visby Maria- kyrka saknas förebilder. Typen har tyckts mig vara oberrheinsk med exempel i bl a västportalen i Gelnhau- sens Marienkirche (omkring 1200), Frankfurts Saal- hofskapelle och borgarna Miinzenberg och Ottenberg. Marian Ullen menar dock att den hårda stiliseringen tyder på att ornamenten utformats under påverkan av det engelska inflytande, som inträder med tvärhus- fönstrens utformning (s 177). Som exempel på engelsk ornamentik av detta slag hänvisas till det kapitäl från HerneJ Hampstead, som ses i fig 421. Ett intressant påpekande är att en efterbildning och förenkling av kapitälbladen senare återfinns i Kurnia kyrka i Närke (fig 422). Här fanns också samma typ av valvribbor med rundstavar och kraftigt diamantsnitt, som i dom- kyrkans tvärhus. Det är tänkbart, att vissa stenhuggare kan ha haft en större repertoar och huggit kapitäl av olika typer. Ar- betet i byggnadshyttan blev dock så småningom mera specialiserat. Om en stenhuggare specialiserat sig på en viss kapitälform behöll han denna, varierade den men gick sällan utanför formen. Detta kan under 1200- talet visas på stilistiska grunder. U n der sengotiken däremot kan ett större antal stenbuggarmärken hjälpa oss att hålla isär mästarna, även om formerna varierar mycket. Sammanfattningsvis kan sägas, att kapitälskulpturen i tvärskeppet är senromansk med framför allt rhenländ- ska och westfaliska former, av vilka flera sannolikt kommit via Visby. Planläggningen tycks ha varit brist- fällig; var och en har fått sitt parti och det förefaller 21 - 825747 Linköping KOR OCH TVÄRHUS 321 Fig 421. Hemel Hempstead, England. Romanskt kapitäl med stiliserad bladornamentik. Efter Gardner. Heme/ Hempstead, England. Romanesque capita/ with stylized /eaf ornamentation. som om man arbetat oberoende av varandra. Olika arter förekommer på samma pelare. Detta visar en märklig likhet med kapitälarbetet i domen i Paderborn, vars västparti påböijades cirka 1215/20 och koret efter 1228. I långhuset, som påhöljades vid 1230-talets slut, fortsätter denna blandning. Den blir rent av signum för denna byggnad. Tvärhusets arkitekturhistoriska ställning I Linköping kan den östra traven i tvärhuset uppfattas som ett >>kortvärskepp», medan den västra traven (nr 322 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 422a-b. Kurnia kyrka, Närke. a. Kapitäl med stiliserad bladornamentik efterbildande kapitälornamentik i Linköpings domkyrka. Jfr fig 242, 243. -b. Valvribbsten med diamant­ snitt. Jfr fig 234. Foto S Hallgren, ATA. Kumla Church, Närke. a . Capita/ with stylized /eafornamen­ tation copying capita/ ornamentation in Linköping Cathedra/. Cf Figs 242, 243.- b. Rib stone with diamond incision. Cf. Fig 234. 7) kan betecknas som > lekmannatvärskepp>> (fig 367). De smala sidoskeppen i trave 7 motsvarade korom­ gången och sidoutrymmena kapellen. Förmodligen fanns det också i dessa sidoutrymmen plats för altaren. Mellan trave 7 och 8 hade korsaltaret, crucis major, sin plats. I exteriören bildade traveerna 7-9 en avgränsad enhet (fig 370). Dubbla kor av denna typ fanns tidigt i romansk arkitektur, såväl i Frankrike som i Tyskland. I Nie­ derrhein med Köln blev typen vanlig under senroma­ niken. Exempel är S Gereon (invigd 1191) och S Seve­ rin, båda i Köln, vidare Sinzig och Boppard (efter 1209). De senaste rönen rörande tvärhusets utformning (se ovan Byggnadshistoria) pekar på att planlösningen in­ spirerats av katedralen i Limburg an der Lahn och man får förutsätta att den inkallade byggnadsledaren kom­ mit från västra Tyskland. Att kortornens bottenvåning fungerar som kapell är också vanligt i samma konstom­ råde. Som exempel kan nämnas Speier, Mainz, Worms, Reichenau, Paderborn, Strasbourg och Mag­ deburg (efter förebild i Tournai). Ett tvärskepp, som sträcker sig obetydligt utanför långhuset, är också van­ ligt i westfalisk arkitektur. Man får också förmoda att biskop Bengt, när han igångsatte det stora bygget, hade en bestämd vision av hur katedralen borde te sig. Helt självständig i sitt slag är koromgången med sitt östkapell- ett unicum i Skan­ dinavien. Detta bör ha varit ett direkt önskemål av biskopen för att framhäva kyrkans dyrbara reliker. Kapitälskulpturen på korpelarna kan formmässigt härledas från Rhenlandet och Westfalen även om Mariakyrkan i Visby delvis varit en förmedlande länk. Under det första byggnadsskedet, som omfattade koret med omgång och pelarna A9, B9, C9, D9 och D8 samt nordportalen, hämtades troligen en del av sten­ huggarna från Gotland. På detta tyder stentekniken och den mycket varierande och delvis provinsiellt präglade stenskulpturen. Under den andra, som bör ha infallit på 1240-talet, tillkommer tvärhusfönstren, pelarkapitälen på de övri­ ga pelarna och välvningen och anslutningen till den gamla kyrkans tvärskepp. Det sistnämnda var en pro­ visorisk lösning, avsedd att ge ett så stort kyrkorum som möjligt under byggandet av det planerade långhu­ set. Detta nya skede har, med tanke på en viss stilmässig förskjutning i detaljerna, av flera forskare förknippats med engelskt inflytande (jfr ovan samt Byggnadshis­ toria), en åsikt som jag inte kan ansluta mig till. De här avbildade exemplen på >>Early English> (fig 412, 413) stöder detta. Även i andra skedet, som framför allt präglas av en förfinad stenteknik med användande av tandmejsel, fortsatte det tyska inflytandet. Långhusbygget Biskoparna och kyrkobygget Biskop Bengt avled 1236 och efterträddes såsom nämnts av Lars. I fråga om biskop Lars' (1236-1258) senare verksam­ het kommer en inskrift oss till hjälp. På pelaren C8:s södra sida hänger en minnestavla med uppgifter om kyrkans byggande. Enligt biskop Rhyzelius hade den­ na tavla ombesöJjts av Johannes Messenius, vilket inte är osannolikt, eftersom dess data slutar med 1500-talet. Enligt samma sagesman fanns originalstenen (från medeltiden?) i golvet ännu på 1600-talet. 1 Den inledan­ de uppgiften att kyrkan grundlagts 813 >sub rege Bero­ ne» behöver inte tas så allvarligt. Den är ett uttryck för en tendentiös historieskrivning i stiftet ända sedan 1400-talet eller kanske snarare från Nicolaus Hermanni på 1380-talet, nämligen ett försök att härleda stiftets anor från Ansgar. 2 Efter denna föga förtroendeingivan­ de ingress heter det: »Afio 1260 ad occidetale auctu est 40 alnas sub rege Waldemaro hic coronati est anno 1251. » Texten betyder, att år 1260 tillökades kyrkan 40 alnar åt väster under konung Valdemar, som krönts här 1251. Infogat i byggnadsförloppet bör detta betyda att man då hunnit så långt på det nya långhusets murar att motsvarande del av den gamla kyrkan måste rivas. Årtalet 1260 innebär också att biskop Lars inte själv fick uppleva detta. Han dog såsom nämnts 1258. Måttuppgiften 40 alnar har vållat forskningen be­ svär. Brunius anmärkte förnumstigt, att man på ett år (1260) inte kunde ha byggt så mycket som 40 alnar mur. Han kunde inte få måtten att passa till biskop Lars' långhus dvs traveerna 4, 5 och 6.3 Romdahl Var lika förbryllad men trodde sig lösa gåtan genom att förklara att siffran 40 (XL) var skrivfel för 60 (LX).4 Avståndet från A 4 till A 7 är nämligen 60 alnar eller 36 m. Roosval använde sig av 40 alnarsmåttet och lät långhuset sluta vid A4-D4.5 Senare grävningar har vederlagt teorin att långhuset slutade där. Västmuren gick i stället vid A3-D3 (fig 371, pi 77). Något skrivfel behöver inte misstänkas. Av praktis­ ka skäl tycks man ha låtit det gamla tvärskeppet stå kvar ännu en tid för att inte kyrkorummet skulle helt sakna användbar församlingsdel (jfr ovan Byggnads­ historia). Räknat härifrån och till den nu kända väst­ muren vid A 3, alltså tre traveer, blir denna del av långhuset just 40 alnar. Från biskop Lars' episkopat finns flera intressanta upplysningar som egentligen hör hemma i skildringen av den första byggnadsetappen. Kort efter sitt tillträde förmådde han en provinsialsynod i Skara år 1241 att besluta, att domkyrkan skulle inneha doprättigheten och vara stadens dopkyrka.6 Tidigare hade S Lars kyrka ägt denna rättighet och fungerat som dopkyrka för staden.7 Motsvarande förhållande förekom på många ställen i Europa. Som exempel kan nämnas domen i Mainz med den lilla Johanneskyrkan strax intill som dopkyrka.8 I Sverige är Skara exempel på denna kombination av två kyrkor med domen och den försvunna S Larskyrkan invid.9 I Lund var metropoli­ tankyrkan inte sockenkyrka utan biskopens och kapit­ lets kyrka och stiftets andliga medelpunkt. 10 Om biskop Lars som byggherre vittnar hans stiftel­ sebrev till ett nytt kanonikat, S Laurentii, där han utförligt redogör för sina förbättringar på biskopsbor­ dets gårdar. 11 Han säger sig också ha »efter bästa förmåga smyckat domkyrkan med kyrkliga prydnader och, som ögonskenligt är, högeligen främjat dess byg­ gande genom ospard möda och omsorg». Det är en formulering som bör motsvara en betydande insats i byggnadsarbeteL Romdahl har påpekat att uttrycket »experimento comprobatur» antyder att arbetet sanno­ likt kommit ganska långt - ändå kan brevet inte ha tillkommit senare än 1247. 12 Det bör därför, som Ullen påpekat ovan (se Byggnadshistoria), syfta på hans in­ satser för fullbordandet av koret och tvärhuset. Biskopen vände sig också till påven för att få hjälp och stöd med det kostsamma arbetet. Han hade därvid större framgång än sin företrädare (se ovan H SchOck). Biskop Lars hade också lyckan att vid kardinalens 324 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Vilhelm av Sabina påvliga beskickning till Sverige 1247-1248 få besök av denne i samband med kyrkomö­ tet i Skänninge. Att mötet inte förlades till Linköping kan ha berott på att arbetena med domkyrkan var i full gång och utrymme saknades. Med stolthet kunde bis­ kopen visa kardinalen sitt stora kyrkobygge, som mätt även med kontinentala mått inte var så oansenligt. Behovet av ytterligare medel till bygget klargjordes för kardinalen, som också inskred till stöd för bygget (se ovan). Biskop Lars försökte också på andra vägar få fram medel för katedralbygget. I ett brev 1248 till stiftets prästerskap beviljade han stora avlatsförmåner till giv­ milda besökare. Dessa förmåner bestod av följande: påven Innocentius IV hade beviljat fyrtio dagars avlat, kardinal Vilhelm av Sabina likaledes fyrtio dagar och biskopen själv lika mycket, summa 120 dagar. Med sådana förmåner blev domen en livligt besökt vallfarts­ ort med inte så oansenliga inkomster till följd. För besökarna kunde ytterligare förmåner räknas in, näm­ ligen delaktighet i de fromma gärningar, som fanns vid S Vietors kyrka och kloster i Paris, berömt för sina dyrbara reliker och sin omfattande mässläsning och uppsökt av många nordiska studerande klerker. 13 Tion­ deandelen och fromma gåvor säkerligen även från bis­ kop och capitulares måste ha satt fabrican i stånd att mera planmässigt driva byggnadsarbeteL Men fabri­ cans medel skulle också bekosta vissa mässor, som genom tillkomsten av nya altaren blev allt flera. En stor händelse i kyrkans historia inträffade 1251, då den unge Valdemar, Birger Jarls son, blev krönt till konung i domkyrkan. Sedan Johan Sverkerssons krö­ ning 1219 hade en sådan rikshögtidlighet inte försiggått här. Kröningen förrättades av ärkebiskopen tillsam­ mans med övriga svenska biskopar i närvaro av rikets stormän. Med denna händelse befäste Bjälboätten defi­ nitivt sin maktställning. En kungakröning var en kyrk­ lig ceremoni av högsta rang. Den räknades ibland som ett femte sakrament. En nykrönt konung ansågs vara >>tantis ac talibus mysteriis initiatus».14 Den nykrönte konungen - eller snarare hans fader - visade också sin uppskattning genom att inrätta ett nytt kanonikat (se ovan H Schiick). Kröningen ägde rum i slutet av januari, dvs vid samma tid som en stor marknad, en kyrkofest och ett prästmöte samt slutligen ett stormannamöte. 15 Detta gav ceremonin en särskild betydelse. Man kan här spåra Birger Jarls strävan att efterbilda europeiska former, som också förverkligade hans monarkiska och kyrkliga ideal. 16 Emellertid kom ingen avkomling av ätten utom biskoparna Karl, Bengt I och Bengt Il att vila här. Konung Valdemar fortsatte att visa sin nåd mot domkyrkan. Så donerade han 1272 medel till ett nytt kanonikat (se ovan H Schiick). Under biskop Lars' tid och säkert under hans direk­ ta och intresserade ledning har alltså långhuset plane­ rats och murarna böljat uppföras. Beträffande långhu­ set har Romdahl till biskop Lars' tid hänfört södra och norra långhusmurarna med knektar och fönster på nor­ ra sidan samt södra muren till fönsterhöjd för ljusets skull i den gamla kyrkan. 17 Erik Lundberg accepterade i stort sett Romdahls framställning men ansåg, att man först planerat lägre valv i långhusets sidoskepp. 18 Fönstren rekonstruerade han i enlighet med spåren på N 6 (pi 24), vilket innebar en lägre höjd än den Rom­ dahl föreslagit. Den stora förändring, som skedde genom att långhu­ set förvandlas från planerad basilika till hallkyrka mås­ te ses i kronologiskt sammanhang med den tyska arki­ tekturutvecklingen kring mitten av århundradet. Långhuset kom att omfatta fyra traveer och mätte ungefär 32 m i längd och 27 m i bredd. Mittskepps­ traveernas mått är 10,9x9,8 m och sidoskeppens 7,3x8 m. Längdmåttet32m motsvarar 120 fot enligt en »Miinsterfot» på 0,291 eller 0,292 m som ligger till grund för måttgivningen i domen i Miinster. Här är inte platsen att ingå på medeltida mått men att detta ideal­ mått kommit till användning tycks inte vara någon tillfällighet. 19 Lars efterträddes 1258 av Henrik (1258-1283), en mäktig gestalt värdig att jämföras med Nicolaus Her­ manni och Hans Brask. I Herman Schiicks framställ­ ning av medeltidens biskopar intar han en mycket framträdande plats. Fabricans inkomster bör ha ökat kraftigt under bis­ kop Henriks sista år. Det kungliga intresset för dom­ kyrkan, som hade varit starkt särskilt under konung Valdemars tid, mattades dock under Magnus Ladulås. Hans intresse överflyttades på den nya katedralen i Uppsala. Denna förskjutning har en politisk förklaring: konungen behövde säkra sin makt i Uppland, där det fanns ett starkt motstånd mot Bjälboätten, lett av parti­ et kring Filip Knutssons söner eller de s k »äkta» fol­ kungarna.20 År 1280 hade biskopen lyckats förmå ko­ nung Magnus att med rådets godkännande anslå inte mindre än hälften av sockenkyrkornas andel av tiondet - inte 1/10 som tidigare - till byggnadshjälp under åtta år. stadfästelsebrevet är inte bevarat men förlängning­ en av denna rätt till skatten för en ny åttaårsperiod fastställdes 1288 vid en hovdag i Linköping. 21 Men då hade biskop Henrik slutat sina dagar. År 1283 avled han på en pilgrimsresa till det heliga landet. LÅNGHUSBYGGET 325 Fig 423 . Parti av kyrkans sydfasad och klockstapel. Detalj av fig 394. KB. Section of south fa r;ade and be/1-tower. Detai/ of Fig 394. Den stora andelen av sockenkyrkornas byggnads- tionde måste ha betytt mycket för byggnadsarbeteL Att biskopen hade kunnat begära en så stor andel kan förklaras av de stora förmåner, som vid denna tid gavs till Uppsalakatedralen. Det byggnadsarbete, som sysselsatt biskop Henrik och hans kapitel, måste ha varit långhusets fullbordan- de med pelare, valv och fönster. År 1261 , alltså året efter det förlängningen omtalas , beviljades domkyrkan tillstånd att hålla gudstjänst (mässan) före ordinarie tid. 22 Det måste innebära, att betydande arbeten på- gick, som krävde så lång arbetsdag som möjligt. Biskop Henrik skrev sitt testamente på väg till det heliga landet. Det är daterat år 1283. Hans efterträdare hette Bo men han gick ur tiden redan 1286. Samma år satt en folkungaättling åter som biskop i Linköping. Det var Birger Jarls yngste son, Bengt (d 1291), bror till konungarna Valdemar och Magnus och bärare av titeln hertig av Finland. Han kallades 1266 »Scholaris » och i sitt testamente talar han med stolthet om att han fostrats av Linköpingskyrkan »a puerilibus annis >> (från barnsben). Bengt hade ärvt folkungarnas intresse för domen. Han lyckades utverka förlängning av ande- len av kyrkotionden, som gav fabrican en säker in- komst. Men inte mer än fem år blev det honom förun- nat att verka för sitt stift och sin kyrka. Det var i alla fall under hans tid själva långhuset blev färdigt. I sitt testamente kom biskopen ihåg sin kyrka och sin bis- kopsstol med stora donationer, bl a gården Lena i Väs- tergötland på villkor att hans efterträdare söijde för hans anniversarium. Gården Jolstad i Vinnerstad skul- le bli kyrkans för de skulder han ådragit den. Den gavs direkt till fabrican liksom penninglegat I sin domkyrka skulle han också begravas. Hans biskopsskrud tillföll Vårfrualtaret Tyvärr var det inte mycket som kyrkan fick, ty Bengts skulder översteg vida tillgångarna. Bl a var han skyldig sin egen kyrka 2 300 mark penningar. Slutet blev att kyrkan och efterträdaren fick betala skulder till utomstående på 4 300 mark och måste av­ skriva sin egen fordran. Efterträdaren Lars (d 1307) tillträdde 1291. Hans uppgift blev den besvärliga utredningen av företräda­ rens bo med dess stora skulder och invecklade trans­ aktioner. Det gällde att rädda något av tillgångarna. Själv fick Lars sätta till stora belopp. Kyrkan och biskopen tvingades att svara för boets skulder, vilket kom att inverka mycket oförmånligt på kyrkans och fabricans ekonomi. Men ännu hårdare drabbades fabri­ can genom att ingen förlängning medgavs av tionden från sockenkyrkorna samt av böterna vid helgdags­ brott. Senast 1288 hade tiondet förlängts för en åttaårs­ period. Källorna tiger sedan om förlängning och Schiick anser att sådan inte beviljats. År 1299 hade också Uppsala domkyrkas fabrica förlorat denna skatt men återfick den redan 1305. Den hårt pressade bisko­ pen försökte ta igen den förlorade genom att hitta på nya tionden och avgifter. Gotlänningarna blev så hårt ansatta att de klagade hos påven. Domkyrkobygget kunde knappast drivas under dessa förhållanden, vil­ ket förklarar varför en paus sker i arbetena på 1290­ talet och under 1300-talets första år. Murverk Långhusets murverk har beskrivits ingående ovan (se Murverksbeskrivning). Här skall därför endast göras en komplettering angående stentekniken. Till övervägande del består murverket i norra inner­ väggen i trave 6-3 av stenar bearbetade med mejsel i vertikalled utom i de nedre skiften inom blindarkader­ na. Ramkant med finare huggning förekommer spar­ samt. Kalkstenen är här av något sämre kvalitet än i tvärhusmurarnas senare partier, vilket kanske ej med­ givit finare ytbehandling. I blindarkadernas nedre skift förekommer stenar, som behandlats med sågtandad mejsel av samma slag som i tvärhusets andra byggnadsetapp. Huggningen är förd diagonalt och med ramkant ytbehandlad i motsatt riktning. I blindarkadernas bågar förekommer för första gång­ en ett mindre antal stenar av leverbrun kalksten, som Fig 424. Pennskiss till ej utförd gravyr för Suecia antiqua av E Dahlberg. 1670-talet. KB. Pen sketch ofengraving, not executed, for Suecia Antiqua by E Dah/berg, 1670s. LÅNGHUSBYGGET 327 är något hårdare än den vanliga gråa stenen. Den ger därför ett finare resultat vid bearbetning med sågtan­ dad mejsel. A v stentekniken att döma har åtminstone ett sten­ huggadag fortsatt från tvärhusets sista arbetsetapp. Utmärkande för deras arbete var användandet av såg­ tandad mejsel. Dessa stenhuggare har framför allt an­ vänts för arkadernas huggning och murning. Murningen inom bågarna följer ett visst schema: överst i bågen en tympanonliknande sten (utom i arkad l, Il, 15), därunder ett skift med smala stenar, därefter 3-4 skift rätt stora kvadrar och underst några skift med stora och några mindre stenar. Det är anmärknings­ värt, att varken murning eller stenmaterial bär en sär­ skilt omsorgsfull prägel på dessa eljest påkostade de­ korativa väggpartier. Stenen är till övervägande del behandlad med tandmejsel, kvadrarnas ramkant är smal och arbetad med spetsmejseL Enstaka stenar är dock bearbetade med vanlig mejselhuggning och båda teknikerna kan förekomma på samma sten. Bågar, lis­ ter och baser har genomgående behandling med såg­ tandmejseL Liksom på norra väggen finns på södra innerväggen en skarv l ,4 m från tvärhushörnet Detta parti av muren har lagats med sten, som behandlats med vanlig mejsel, medan det nya stenmaterialet väster om skar­ ven delvis är bearbetat med sågtandad mejsel. Stenar­ na i trave 6 är till övervägande del av detta slag, ett mindre antal är behandlade med fin mejsel med verti­ kala slag och med smal ramkant vinkelrät mot spegeln. I blindarkaderna finns samma material men till allra största delen bearbetat med tandmejsel i vertikalled och försett med smal ramkant. Skiften är jämna, ste­ narna tämligen stora utom de tre översta skiften under tympanonstenen, vilka har smala stenar. Bågen är här, i motsats till nordväggens , ensprångig. Djupet är bara en sten, knappt 0,3 m. Bågens stenar liksom baserna är behandlade med tandmejseL stenmaterialet i den södra sidans blindarkad är ge­ nomgående av högre kvalitet än i den norra blindarka­ den. De tre västligaste bågställningarna har den finaste bearbetningen. I samband med den byggnadshistoriska diskussio­ nen ovan om övergången från basilika till hallkyrka (se Byggnadshistoria) påpekas att konstruktionen av den norra blindarkaden, som är betydligt djupare än den södra (fig 161-162, pi 18), tyder på att den norra upp­ förts först och varit tänkt för ett lägre sidoskepp. Ä ven den dekorativa utformningen har förenklats på den södra sidan (se Stenskulptur). Förenklingen har dock, som vi sett, inte inneburit en lägre teknisk kvalitet. 328 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Blindarkadernas funktion Blindarkaderna har en utformning som är ovanlig i nordiska kyrkor - utom i Trondheim finns de bara i domerna i Ribe och Viborg samt i Lunds domkyrka på korabsidens yttervägg. De har därför blivit föremål för en särskild undersökning (Cnattingius 1977 s 60f), som framför allt är en tolkning av deras betydelse. Formen är ålderdomlig, vilket stöder antagandet att de använ­ des för att illustrera ett speciellt innehåll. 23 Bakgrun­ den skall här redovisas kortfattat. Bågställningar som arkitekturform går tillbaka dels på antikens propugnaculae (pelarställningar eller galle­ rier i kejsarpalatsen), dels på triumfbågen i romersk byggnadskonst. I den senare förhärligas segern, trium­ fen .24 På antika sarkofager avbildas den döde i sitt nya hus i dödsriket bland gudar och heroer. Ibland återges endast dödsriketpalatset i form av bågar, ibland som ett gravtempel med dörr, som är själva arkaden. De kristna sarkofagerna övertog motivet direkt. 25 Här ses Kristus och hans lärjungar i himmelshallens arkader, som senare tolkas som det himmelska Jerusalem. 26 Motivet överförs sedan till kyrkobyggnaderna, framför allt till koret, senare västfasaden eller absiden. Som synliga vittnesbörd på sin av Gud givna makt begagna­ de både kyrkan och den världsliga staten blindarkader som härskarsymboler i arkitekturen.27 I tex Rhenlan­ dets romanska kyrkoarkitektur blir motivet mycket vanligt (S Gereon, Gross S Martin, S Aposteln och S Andreas i Köln, Bonn, Limburg ad Lahn, se fig 416-417) och även i Westfalen, särskilt i Minden, munstern i Herford och Freckenhorst. Även i England blir blindarkader ett omtyckt inslag i artikuleringen av murarna (fig 413) . Här är följelister med knoppar ett utmärkande drag, vilket övertagits i domkyrkan i Lin­ köping. Genom långhusväggarnas arkader i domkyrkan mar­ keras inte endast rummets värdighet och helighet utan även kyrkans välde i mäktiga former, som ärvts från antik och tidigt kristen ideologi. Utom sin innehållsbe­ tydelse har blindarkaderna också en estetisk funktion. De bildar en rikt dekorerad sockelzon under fönstren. Visserligen är arkadernas bågar otillfredsställande in­ komponerade i traveerna och passar inte överallt in under fönstren men det är tydligt att arkaderna är tänkta som en arkitektonisk artikulering tillsammans med fönstren. Pelarformer och kapitäl De tre paren pelare, B6-C6, B5-C5 och B4-C4, som ingår i den äldre långhusdelen, är alla olika: först ett par runda, sedan ett par åttkantiga och slutligen ett par knippepelare (fig 425). Knippepelarna är dock, som stenbuggarmärkena visar, sekundära i detta samman­ hang och tillkomna först i samband med långhusets förlängning (se Byggnadshistoria). Man kan förmoda att också detta pelarpar ursprungligen utgjorts av rund­ pelare (fig 371). De runda pelarna B6-C6 är byggda av stora block, som är ytbehandlade med sågtandad mejsel. Kapitälen utgörs av ett profilerat listparti och en palmettfris, avbruten på fyra sidor av en akantusliknande bladkom­ position. Pelarbaserna har höga socklar, utformade till sittbänkar. Basen pryds av fyra hörnblad. Påfallande är pelarnas höjd i förhållande till tjockleken, ca l : 7. De åttkantiga pelarna (B 5-C 5) har däremot en annan proportion, nämligen l: 4,7. Det åttkantiga petarparet (B 5-C 5) är jämförelsevis vackert och jämnt murat med genomgående skiftgång­ ar; stenen är i viss utsträckning behandlad med fin mejsel med vertikal eller något sned riktning. I skiften närmast under kapitälen kommer behandlingen med sågtandmejsel och med diagonalt riktade streck. Kapi­ tälformen är ovanlig. Den består av en krans av upprättstående flikiga, starkt stiliserade blad av två typer med en pärlstav under. Hela kapitälet ser ut som en unggotisk krona av originellt och effektfullt slag. De runda pelarna (B 6-C 6) är som nämnts påfallande slanka, vilket gör att man nästan misstänker att tjock­ leken ursprungligen varit tänkt för en lägre arkadvägg. Proportionerna hade då överensstämt med de vanliga under romansk och senromansk tid. Smala rundpelare kom under 1300-talet att prägla hallkyrkointeriörerna, inte minst i Tyskland. Föregångare i detta fall är bl a dominikanerkyrkan i Esslingen (grundad 1254).28 I Liebfrauenkirche i Arnstadt (1260-1270-talen) har pe­ larna korta knektar, som påminner om de små konso­ lerna i Linköping på B6-C 6. Vidare kan nämnas west­ faliska kyrkor som Billerbeck, en av de första hallkyr­ korna med omväxlande runda och fyrkantiga pelare, Lambertikyrkan i Munster (långhus från 1200-talets slut) och Marienkirche i Lippstadt (1200-talets förra hälft). De runda och även åttkantiga pelarna motsvarar hallkyrkans förenkling av stöden. På Gotland blev de runda pelarna mycket vanliga. I sin korta och tjocka form förekom de först i Helge And (1230-talet), S Per och S Clemens i Visby samt i Sten­ kyrka (1240-talet). De kan betraktas som närmaste föregångare till de runda pelarna i Linköping i dessas förmodade ursprungliga gestalt. Höga och smala rund­ pelare blir sedan vanliga i de gotländska tvåskeppiga landskyrkorna. I denna form kan de gå tillbaka på Linköpings domkyrka. LÅNGHUSBYGGET 329 Fig 425. Interiör av långhuset. Foto 1915. ATA. Interior of the nave. I Nicolaikyrkan i Örebro förekommer fyra runda pelare, ett par i koret och ett par i långhuset. I båda fallen fungerar de som mellanstöd för sidoskeppstrave­ erna. Måtten är här: höjd 4 m (inklusive kapitäl och bas), diameter l m; proportionen alltså l : 4 mot Linkö­ pingsdomens l : 7. Som tidigare antytts kan det ha existerat direkta förbindelser mellan domkyrkohyttan i Linköping och Nicolaikyrkan i Örebro strax efter mit­ ten av 1200-talet (enligt Lundberg först omkring 1275).29 De åttkantiga pelarna B 5-C 5 har en form, som inte är ovanlig i västeuropeiska 1200-talskyrkor. De före­ kommer sparsamt under romansk tid men blir vanliga­ re under gotiken, företrädesvis i Tyskland. I domen i Regensburg byggdes pelare av nästan samma typ och med samma proportion som i Linköping omkring 1250, men de hade fyra knektar under kapitälet. 30 Efter den­ -r - ,.. -=-==- ~.. ~--· na tid blev formen vanlig i Tyskland, särskilt i tegelom­ rådet i norr, och i Frankrikes hallkyrkor. Som exempel på en med Linköping jämnårig åttkantspelare kan näm­ nas domen i Nordhausen, en hallkyrka från 1200-talets mitt.31 Till Linköping kan den åttkantiga formen ha kommit från Gotland. Den första kyrka, där denna pelarform uppträder, är Helge And i Visby från 1200-talets andra fjärdedel. Möjligen något tidigare förekommer denna pelarform i S Olov och S Karin under dessa kyrkors första byggnadsetapp. Denna visbyarkitektur hänger samman med Rhenlandet-Westfalen, i detta fall över­ vägande Westfalen. I Visby korsas vid denna tid infly­ tanden också från andra hansaområden såsom Greifs­ wald, vars Nicolaikyrka från 1200-talet har åttkantspe­ lare. 32 Kapitälen till B 6 och C 6 (fig 246) har en ålderdomlig 330 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN prägel med stående palmetter, som förut beskrivits (se Stenskulptur). Formen är strängt stiliserad. Palmetten, som härleds både ur antik och sassani­ disk konst, förekommer redan i karolingisk dekora­ tion, och blir vanlig i romansk kapitälkonst. Här är formen med mångflikiga, rundade kanter redan färdig. I domen i Minden har koromgångens kapitäl palmetter av samma typ som Linköping.33 Man får också engels­ ka palmettformer i tankarna, när man ser denna ytterst strikta palmettform (jfr ovan s 180). I sydvästportalen i katedralen i Durbarn finns kapitäl i form av en pal­ mettfris . Den treflikiga, spetsigt avslutade palmetten vilar på ett stiliserat blad med små rullar nederst, som håller fast palmetten. Tiden är 1100-talet.34 Romdahl har också erinrat om ett kapitäl i katedralen i Oxford. Likheten i bladbildning och komposition är slående, tom i växlingen av bladformer med eller utan överfal­ lande små blad. 35 Men i stället för det nedåtriktade bladet, som svarar mot en liten konsol under detta blad på Linköpingskapitälet, finns på kapitälet i Oxford ett uppåtriktat blad som slutar i två knoppar. Kapitälen ansluter sig till den rehnländsk-westfalis­ ka konstkretsen, kanske med engelska influenser, och visar stor dekorativ säkerhet. Med små medel varieras formen och blir rytmiskt tilltalande. Kombinationen med små bladknoppar är inte ny men utförandet rela­ tivt självständigt i förhållande till förebilderna. Väggkapitälet vid A 6 (fig 245) visar ett steg i utveck­ lingen mot verkliga knoppkapitäL Det kan vara utfört av samma säkra hand, som huggit kapitälen på B 6 och C 6. A v samme mästare är också en konsol vid S 5 och kanske också konsolhuvudena vid S 6 (fig 158). Denne mästare, kanske byggnadshyttans ledare, har jag tillåtit mig att ge pseudonymen Palmettmästaren, trots att jag är väl medveten om att kapitälformernas olikhet inte behöver betyda olika konstnärer. Det är >>grundreper­ toaren>> som är avgörande och inte minst det tekniska handlaget.36 Väggknektarnas kapitäl vid A6 och D6 visar stilens sista stadium och samtidigt såsom nämnts inledningen till en ny, knoppkapitälens stil. På A 6 (fig 245) växer knopparna fram från raka stänglar, som är finnerviga och diamanterade. I deras övre del vecklas bladknop­ pen ut i höjd med ett förkroppat parti av kapitälets profilerade överdel. Det är en enkel och klar organisk form. Bladknopparna är av två slag. De båda yttre paren är rakt utfallande och har diamantprydda kortsi­ dor. De två mellersta, som är sammankomponerade, är något mindre stiliserade och består av två runda knop­ par med utvikta, treflikiga blad. Kapitälet vid D6 är inte så fint genomkomponerat. Också här finns två vanationer av knoppformen. Den ena består av ett femflikigt, volutformat blad, som faller rakt ned från ett par kraftiga stjälkar. Den andra typen, som är mera utvecklad, saknar flikighet och har en inåtrullad form. En ny slags formgivning, mera avancerad mot europe­ isk gotik, spåras här. Det är därför svårt att tro, att Palmettmästaren är upphovsman till A6 och D6. Troli­ gen är den gjord av en nyinkallad mästare. Kapitälen B5 och C5 (fig 249, 250) består av blad, som liknar palmetten. Bladen är omväxlande femflikiga och trefli­ kiga. De treflikiga har blåsliknande rundlar i bladspet­ sarna. I utförandet lägger man märke till en ovanlig detalj: bladen är färdighuggna endast på framsidan, medan den ohuggna baksidan hänger samman med stenen, vilket gör kapitälet mindre ömtåligt. Det är svårt att finna direkta förebilder till dessa kapitäl även om flikiga blad med blåsliknande bildningar är rätt vanliga i såväl fransk och tysk som engelsk byggnads­ ornamentik under senromansk och unggotisk tid, då en fin stiliseringskonst härskade strax före naturalismens inbrott på 1240-1250-talen. Marian Ullen menar att denna kronliknande ornamentik kan höra samman med en engelsk tradition utifrån den typ av romansk orna­ mentik som ses på kapitälen i fig 426 (jfr ovan s 180f). Inte utan svårighet låter sig denna ovanliga kapitäl­ form tillskrivas >>Palmettmästaren >> . Skärpan på pal­ metterna på B 6 och C 6 finns inte mycket av hår men i övrigt är skillnaden i formgivningen inte stor. Även om utförandet anförtrotts åt en duktig medhjälpare , tycks formen återgå på >>Palmettmästarens >> intentioner. Ka­ pitälets kronform, som påminner om 1200-talets kungakronor, har frapperat många iakttagare. Om den­ na likhet verkligen är avsiktlig, kan man gissa på en anspelning på kungakröningen 1251. Den stora nyheten med murarnas knektkapitäl (fig 245, 248, 251) är knoppformen. Ett par enklare tyska motsvarigheter, ännu bundna av antika förebilder, finns i Gross-S-Martin i Köl n (invigd 1172) och något senare i Brauweiler. Eftersom knoppformerna tidigast uppträder på breda, tungformiga blad, behöll stjälkar­ na en betydande bredd. Denna form har motsvarighe­ ter på kapitälen i långhuset i Notre-Dame (1 190-talet). Där kan man följa utvecklingen mot allt finare stilise­ ring- till ett stadium med sammanföraodet av romansk bladornamentik med knoppar och bladstänglar med pärlband. Denis JaJabert har ingående studerat denna typ av kapitäl. 37 Kapitäl med knoppar på breda, nerviga stjälkar före­ kommer i Tyskland förutom i Brauweiler också i do­ merna i Magdeburg (på långhusets emporer från 1230­ talet) och i Mainz. I Lunds domkyrka uppträder LÅNGHUSBYGGET 331 knoppformen på de efter branden 1234 insatta konsol­ kolonnetterna.38 I Rhenlandet böljar stänglarna deko­ reras med diamantsnitt på 1230-talet.39 Från denna relativt enkla grundform framväxer en hel flora genom olika kombinationer av blad och bladknoppar. Medan i Frankrike naturalistiska löv böljar kombineras med »crochets> redan på 1240-talet, håller i rhenområdet stiliseringen i sig ända till 1270-talet. Kort förut spåras en tendens mot hårdare och arkaiserande former (lång­ huset i domen i Minden omkr 1270). I domen i Pader­ born finns en rik provkarta på olika former, av vilka flera går igen i Linköping. Som jämförelse kan nämnas knoppkapitälen i sydportalen men framför allt långhus­ pelarnas kapitäl (tig 428). Av denna beskrivning framgår att knoppkapitälen kan härledas från rhenländsk-westfalisk konst från ti­ den omkring 1200-talets mitt. Traditionen fortsätts del­ vis i pelarkapitälen B4-C 4, vilka dock, som nämnts ovan, tillhör inledningen av långhusets förlängnings­ skede omkring 1310 (se Byggnadshistoria). Byggnadsornamentiken i traveerna 5, 4 och 3 visar en enhetlighet, som tyder på organisation och fast ledning och en tillfredsställande ekonomi. I slutskedet av denna byggnadsperiod uppträder de första stenhug­ garmärkena. Till denna slutfas, då pelarna fullbordas och välvningen sker, hör byggnadsornamentiken. Ma­ rian Ullen har sammanfört denna intensivperiod med de rika tiondeinkomsterna under 1280-talet och böljan av 1290-talet (se Stenhuggarmärken samt Byggnadshis­ toria). Genom stenbuggarmärkena vet vi också att flera av stenhuggarna var nordbor. De använde sig av runor och signerade med sina namn (se s 95). Troligen kom de från Gotland. För byggnadsledaren var dock sanno­ likt ursprunget det rhenländska eller westfaliska områ­ det. Man kan dock notera, att när det gäller pelarkapi­ tälens ornamentik är det engelska inslag, som präglade tvärhusbyggets slutskede, fortfarande märkbart. Portaler Långhusets ursprungliga sydportal förstorades och fick en rik höggotisk utformning under den följande byggnadsperioden. Förmodligen hann man aldrig ge den ursprungliga en speciellt rik utformning. Romdahl rekonstruerade en portal i norra väggen i trave 4 mitt emot den södra.40 Den rundbågiga arkad­ räckan är här bruten och tre bågar är spetsbågiga (pi 16). De upptar en längd av 4 m. Vissa små oregelbun­ denheter i muren ovanför arkaderna kan möjligen för­ klaras som ändrings- och lagningsarbeten men några spår av båge finns inte. En port på denna plats måste a b c Fig 426a-c. Exempel på engelska kapitäl med kronliknande dekor. Slutet av IHlO-talet.- a. King"s Walden. - b. Bledlow. -c. Minster. Efter Gardner. Examples ofEnglish capita/s with crown like decoration. End of 12th century. åtminstone ha varit 3 m bred (yttermått) och minst 3,5 m hög. Spåren av murlagning slutar också på 4 m höjd. Dessa mått motsvarar ungefar tvärhusets nordportal, vars största mått är 4,5x2,5 m. Den romanska, sedan igensatta sydportalen i tvärskeppet mätte 4x 2,2 m. 332 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 427. Interiör av munstern i Herford, Westfalen. Den första stora hallkyrkan i detta område. Påböljad omkr 1228. Efter Svahnström 1978. Interior ofHerford Cathedra/, Westphalia . Thefirst /arge hall church of this region. Begun c. 1228. Mot antagandet att det funnits en nordportal kan anfö­ ras, att murverket endast visar alltför otydliga lagning­ ar. Ändringen av arkadernas bågform är egentligen det enda argumentet. Ullen har beträffande detta påpekat att det sannolikt funnits en öppning här för transporter av material och rivningsmassor under långhusbyggets tidiga del och att man vid igenmurningen funnit det angeläget att placera stöden något tätare (se s 139t). Hallkyrkan Den märkligaste händelsen i långhusets byggnadshisto­ ria inträffade sålunda när kyrkorummet från planerad basilika förändrades till hallkyrka. Man kan jämföra med domen i Osnabriick, vars basiiikala långhus bygg­ des från 1218 till omkring 1250.41 Dess plan går tillbaka till domens i Paderborn äldsta plan och S Andreas i Köln, som också kan vara en av förebilderna till det äldre långhuset i Linköping. Sidoskeppen fick emeller­ tid en ovanlig bredd i motsats till S Andreas och domen i Osnabriick. I de westfaliska kyrkorna Marienkirche i Lippstadt, S Jacobi i Coesfeld och Servatiuskyrkan i Fig 428. Domen i Paderborn. Interiör mot öster. Långhushal­ len påböljad strax efter 1231. Efter Nussbaum. Paderborn Cathedra/. Interior Iaoking east . The nave hall was begun short/y after 1231. Munster finns ännu denna rumsdivision med breda sidoskepp. Genombrottet, som blev av betydelse för Linköpingsdomens långhusplan, kom med två märkli­ ga westfaliska kyrkor, munstern i Herford (fig 427) och domen i Paderborn (fig 428). 42 De tre skeppens propor­ tioner blir 4 : 5 : 4 och sidoskeppen får en högre res­ ning, så att valvanfangen kommer i samma höjd i alla tre skeppen. Det finns ett intressant samband mellan den westfa­ liska hallkyrkotypens genombrott och medlemmar av den mäktiga ätten zur Lippe (von Lippe). Domen i Paderborn, kyrkorna i Bassum, Herford , Frecken­ horst, Marienfelds cistercienserkyrka, Mariakyrkan i Lippstadt, domerna i Munster, Riga och Dunamunde i Livland samt Bremens Liebfrauenkirche kan anknytas till denna ätt. 43 Till denna ätt hörde drottning Mechtild, som var änka efter konung Abe! i Danmark och som 1260 blev Birger Jarls andra maka.44 Det finns inga belägg för att Birger Jarl och hans hustru engagerat sig i domkyrkobygget men det är dock mojligt att de nya influenserna förmedlats av Mechtild. Fig 429. Interiör av domen i Minden. Länghushallen uppförd 1267-1290. Efter Nussbaum. Interior ofMinden Cathedra/. The nave hall was built in 1267-1290. Ullen menar dock att man redan vid uppförandet av den södra murens blindarkad, som fick ett mindre djup för att inte försvaga muren, tänkte sig en hallkyrka (se Byggnadshistoria). Kring mitten av 1200-talet slog hall­ kyrkotypen igenom på allvar i Visby, något som san­ nolikt också fick betydelse för domkyrkans utformning - om nu inte influenserna gick åt andra hållet.45 De två hallkyrkor, som flera gånger nämnts som närstående Linköpings domkyrka, är munstern i Her­ ford och domen i Paderbom. Den förra visar franskt inflytande (Anjou och Poitou).46 I Herford (fig 427) är sidoskeppen breda, pelarna korsformiga (som tvärhus­ pelarna i Linköpingsdomen), formerna ännu tunga, kryssvalven kupolliknande och de smala fönstren 2­ eller 3-delade och prydda med rundstavar.47 På pelar­ nas halva höjd ligger valvanfangen. Tvärskeppet är indraget i långhushallen och är bara 0,5 m bredare. Under fönstren löper en rundstav. Långhuset påhölja­ des omkr 1228 och blev efter förändringen från basili­ kal uppbyggnad till hall slutfört på 1260-talet. Långhuset i domen i Faderbom böljade också byg­ gas basilikalt, som ännu kan ses i den västligaste traven från tiden före 1230 men ändrades strax därefter till hall. Långhuset är senromanskt. Det nya är rums­ bilden med likvärdiga skepp, likvärdigt ljus och fria genomblickar inte bara framåt utan även åt sidorna. Här har Herford varit utgångspunkten. Tiden för lång­ husbygget infaller under två kraftfulla biskopars tid: Bernhard och Simon, båda av den nämnda Lippeätten. De westfaliska kyrkorna har i regel ett kraftigt tom i LÅNGHUSBYGGET 333 väster. Så avslutades också västfasaden i domkyrkan (fig 371, pi 77). I motsats till de franska katedralerna har dessutom långhuset i de westfaliska kyrkorna en sydportal - ofta också en nordportal - som ytterligare betonar breddsträckningen och minskar den gotiska accentueringen av längdaxeln. Tiden för hallkyrkotypens första framträdande kan fixeras sålunda: i munstern i Herford ändras basilika­ planen till hall omkring 1230, i domen i Paderborn vid samma tid eller något senare, i Mariakyrkan i Lubeck efter branden 1251 , i Minden 1267 (fig 429). Redan före 1200-talets mitt böljar alltså hallen i sin färdiga gestalt genomföras i Tyskland och typen utbre­ der sig samtidigt utanför Westfalen , först mot Meck­ lenburg och Vorpommem, mot Holland och snart ock­ så mot östersjöområdet. De första hallkyrkorna i Sve­ rige uppförs i Visby och Linköping, alltså i samma stift. Senare följer Örebro, Strängnäs och Västerås. Både Strängnäs och Örebro förråder nära förbindelser med Linköpings domkyrka. Mot den nya ljusfyllda långhushallen i domkyrkan bröt sig det romanska koret med sin omgång, trång och mörk. Men det var ingen ovanlig syn i kyrkor där ett äldre kor blivit isolerat från ett nytt, ljust och luftigt långhus. Hallkyrkans ideal var dock inte tillfredsställt förrän tvärhuset försetts med ett nytt kor. När detta tillkom först två hundra år senare blev det ljusare och öppnare än t o m långhuset. Domkyrkans långhus blev hallkyrkans fullödigaste och mest genomtänkta monument i Sverige och det är 334 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN trots vissa ändringar under arbetets gång en enhetlig byggnad. Korets och tvärhusets arkitekt hade förutsatt ett långhus med basiiikal uppbyggnad med lägre sido­ skepp och lägre fönster. Vid övergången till hall bibe­ hölls dock den tänkta storleken. Långhusbygget drog ut på tiden. Tidsperioden omfattar sannolikt åren 1250-1296 med en intensiv slutfas under 1280-talet och böJjan av 1290-talet (se Byggnadshistoria). Som Ullen påpekat måste man tänka sig ett byte i byggnadsled­ ningen i och med intensivperioden 1280, då också de första stenhuggarmärkena uppträder. Den siste bygg­ nadsledarens uppgift bestod i att ansluta långhusets traveer och omforma tvärhusets västra trave, fullborda pelare, fönster och välvning. I rummets utformning röjer sig hans utbildning i rhenländska och westfaliska byggnadshyttor. Tilllånghuset anslöts i väster ett kraf­ tigt tom. Om detta verkligen fullbordades vet vi inte. Relativt snart kom nämligen långhuset att förlängas med två traveer. Långhusets stil är både progressiv och regressiv i intim förening . Den visar en förvånansvärd aktualitet i en del former. Men kanske ännu mera förvånande är de lånade formernas användning och variation. Man har i sådana stilsammanhang använt termen retrogres­ sion, som innebär upptagandet av nya former, som realiseras i en viss metodisk förenkling. De tre paren pelare har måttlig höjd - de runda har genom sin slankhet fått den avgörande höjdbetoningen. Bågval­ ven får också en betydande accent. Alltsammans förrå­ der en böjelse för tyngdverkan, som inte stämmer med gotikens anda. I högre grad än i de westfaliska förebil­ derna gäller här, att den starka betoningen av pelarna tillsammans med fönstrens proportioner ger en viss höjdstegring men kraften grenar ut sig och balanseras av valvens dominerande tyngd och bågamas spänning­ ar. Dessa båglinjer i två riktningar är den tongivande faktorn i rumsbilden. Det är i grunden den senroman­ ska stilens formkänsla med en viss horisontalism, som förenas med hallkyrkans breddtendens. Den senro­ manska rumskänslan lever kvar trots de relativt stora fönstren. Romansk är också rädslan för allt för djärva bågkonstruktioner. Alla dessa faktorer ger kyrkorum­ met lugn, klarhet, sammanhållning och känsla av tid­ löshet. Då de båda västligaste traveema tillkom på 1300-talet förrycktes dock de fina proportionerna i det harmoniska rummet. Genom kyrkans förlängning kom intrycket av höjd att reduceras starkt till förfång för helhetsbilden. Långhusets förlängning Biskoparna och kyrkobygget Sommaren 1307 avled biskop Lars och till efterträdare valdes Karl (d 1338). För sin utnämning hade han att tacka dem som sedan ett år styrde riket: den fängslade kung Birgers två bröder, hertigarna Erik och Val­ demar. Genom dem tillerkändes domkyrkan år 1308 alla tidigare rättigheter, som den haft under biskoparna Henriks och Bengts tid. Ett skyddsbrev för Linkö­ pingskyrkan utfärdades två år senare av hertig Val­ demar. Efter riksdelningen 1310 tillföll emellertid stif­ tets huvuddel konung Birger, vilket var mindre väl­ kommet för den hertigtrogna biskop Karl men däremot gynnsammare för den framstående domprosten Vi­ mund, som länge varit konungens anhängare. Karl föredrog nu att vistas i de delar av stiftet, som låg utanför konungens riksdeL Därigenom kom Vimund och kapitlet att spela en ledande roll. Det bestod under denna tid av ovanligt dugliga, lärda och välbesuttna prelater, som med all kraft kunde hävda sig mot sin biskop. Under studieåren- och utländska studier sked­ de vid denna tid nästan uteslutande vid universitetet i Paris - hade de stiftat bekantskap med kontinentens nya kyrkokonst och kanske fått nya ideer och impulser rörande domkyrkobyggandet. Efter hertigarnas död och kung Birgers flykt framstod biskop Karl under Magnus Erikssons minderårighet och ungdom som en av rikets ledande män. Detta kom i viss mån hans kyrka till godo (se ovan Schiick). År 1321 återfick kyrkan äntligen en del av kyrkotion­ den - men blott en tiondel i enlighet med legaten Vilhelms brev- för fabrican under sex år. Med dessa tillgångar kunde byggnadsarbetet fortsätta under eko­ nomiskt betryggande former. Men i brevet angående kyrkotionden hade gjorts ett viktigt tillägg: inom sex år skulle kyrkan vara färdig. När de sex åren gått stod domen ännu ofullbordad. På vintern 1328 var ett påv­ ligt sändebud närvarande vid ett möte (ett prästmöte på inte ordinarie tid) med ombud från hela stiftet. Där tillsattes en nämnd bestående av stiftets lagmän, de främsta kanikerna samt en del klerker och lekmän, som skulle avgöra när kyrkan kunde anses vara full­ bordad, så att skatten ej längre behövde utgå. Till slut triumferade dock biskop Karl i det att kung Magnus 1337, året före hans död, bekräftade legatens brev utan någon tidsinskränkning. Aktiviteten i byggnadsarbetet kan främst tillskrivas det energiska kapitlet och till en viss del även biskop Karl Båt. De ordinarie inkomstema av kyrkotionden inflöt förmodligen ojämnt på grund av de oroliga tider­ na. År 1333 lånade konung Magnus Eriksson hälften av kyrkornas tionde. Samtidigt ökade skattebördan, kyr­ kans skattefrihet upphävdes delvis och en jordreduk­ tion påböijades. Förutsättningen för ett planmässigt bedrivet byggnadsarbete saknades. År 1342 hade Petrus Tyrgilli blivit biskop. På en synod beslöts, tydligen på hans initiativ, om söndagliga predikningar och förmaning till bikt samt till gåvor och allmosor till bygget. 1 Det tyder på att man fortfarande var fullt sysselsatt vid hyttan. När beslutet upprepades på 1390-talet omnämns däremot inte längre gåvor till bygget. Ännu på 1350-talet var man dock i behov av bidrag. I ett synodalbeslut infördes stränga bestämmel­ ser med straff för dem som nekade domkyrkans rätt till tiondeskatten. En stor avlat tillkom 1349 på samman­ lagt ett år och 40 dagar till förmån för bygget (se ovan Schiick). Digerdöden omkring 1350 kom att vålla avbräck i arbetet inte bara därför att en del hantverkare kan ha blivit offer för den svåra pesten utan även av ekono­ miska skäl. Uppbörden av peterspenningen, som man känner bättre än tiondeskattema, visar den stora ned­ gången. Den stora nedgången i skatteförmåga bör ha tvingat fabrican till stor sparsamhet. Men skatteförmågans minskning berodde inte bara på digerdöden och därav förorsakad folkminskning. Rikets ekonomi befann sig under Magnus Erikssons senare regeringsår i uruselt skick.2 Därtill kom oupphörligt stridigheter under de 336 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN sista sju åren av den olycklige konungens regerings­ tid. Sedan Petrus Tyrgilli, som hela tiden varit konung Magnus Eriksson trogen, blivit ärkebiskop 1351, val­ des Nils Markusson till hans efterträdare. Han fortsat­ te företrädarens konungavänliga politik och som belö­ ning fick domkyrkan konungens särskilda skydd (1353). Nils hade spelat stor roll vid förmedling av konungens lån ur den påvliga skatten och var tidigare konungens förtrogne som hans secretarius. Men som garant för det olyckliga lånet tillsammans med övriga biskopar började han känna det hotfullt med bannlys­ ning svävande över sig, om konungen inte betalade in lånet. Biskop Nils sökte bringa ordning i stiftets förhål­ landen. Mot 1350-talets slut blev han också alltmer politiskt engagerad och anslöt sig till upprorsmännen kring konung Magnus' son Erik som dog 1359. Året förut hade konungen bannlysts för att han inte betalat lånet från den påvliga skatten, som han använt som likvid för att lösa Skåne från Danmark. Tiden omkring 1360 var mycket orolig. Då drabbades dess­ utom Linköpingsstiftet av ett hårt slag: Valdemar At­ terdag erövrade Gotland. Den rika ön gick förlorad för stiftet och kort därpå utbröt inbördesfejd. Biskopen måste fly en tid till Gotland och konung Magnus lycka­ des förmå påven att förflytta biskopen och istället utnämna den kungliga biktfadern Gotskalk Falkdal till efterträdare. Inte desto mindre stannade Nils kvar i sju år. Vid kongavalet 1364 blev Albrekt av Mecklenburg Sveriges konung och biskopen blev hans man. Han belönades med att kyrkan fick rätt till fattigtiondet, som emellertid skulle disponeras till kanikernas under­ håll, ej till fabrican. 3 Häri ligger en antydan om att kyrkan äntligen stod färdig. Den nämnda uppgiften stämmer väl med en annan uppgift. År 1403 klagar kapitlet i ett brev till påven över domkyrkans utblottade tillstånd. Man söker där­ för utverka vissa avlatsförmåner. Det heter i brevet, att under nära fyrio års tid hade domkyrkan måst utstå en mångfald vedervärdigheter och hade inte kunnat bestrida kostnaderna för kyrkans prydande, reparatio­ ner och underhåll. 4 Följaktligen hade inte heller några byggnadsarbeten kunnat pågå under denna tid. Alltjämt strömmade dock donationer till kyrkan och fabrican. Vid denna tid nämns också en murmästare vid namn. Han hette Tidekinus och kallas i köpebrevet från 1359 >>murator civis Lincopensis>>.5 Beteckningen muratorbetyder murare. 1380 kallas han >>mäster Tide­ ke >> och åtta år senare >>Tidechinus, magister fabrice ipsius ecclesie >> . 6 Han blev alltså domkyrkans bygg­ mästare på 1380-talet och kallas så ännu år 1390. Det kan ge anledning till förvåning att domkyrkan hade en egen byggmästare under en tid, då vi inte känner till några direkta byggnadsarbeten. Kapitlets egna uppgifter från år 1403 visar också att inga omfat­ tande arbeten pågått. Som en möjlig förklaring förutom löpande underhåll av den stora byggnaden kan nämnas att vissa arbeten t ex takläggning kanske inte medhun­ nits på 1360-talet, de oroliga och svåra åren i Linkö­ pings stift. På 1370- och 1380-talen under Nicolaus Hermannis' episkopat (1375-1391) inträdde emellertid en något lugnare tid. Hans stora kärlek till domkyrkan är omvittnad i hans helgonbiografi. Från 1380-talet finns en klagoskrift från kapitlet i Linköping till kapit­ let i Strängnäs, där det talas om att kyrkan i tjugofem år ej fått sin rätt, den har plundrats av tyranner, hotats av den yttersta nöd och man kan inte upprätthålla gudstjänsten.7 Enskilda, större gåvor till fabrican om­ talas dock 1364 och 1369, och 1391 skänkte riddaren Ulf Jonsson och hans hustru 4 mark penningar till glasfönster i kantoriekoret. Murverk Murverket har beskrivits ingående ovan. Detsamma gäller stenhuggarmärkena, som under denna period är mycket talrika och instruktiva. Genom dessa kan man också avläsa besvärligheterna med att fullborda trave l (se s 91 ff). Murning och stenbehandling i de två sista traveerna visar samma teknik som i 1200-talets långhusbygge. Den fina behandlingen med sågtandad mejsel förekom­ mer dock mindre och är inte så omsorgsfull som tidiga­ re. Den sparas till mera utarbetade partier på lister, profiler och pelare. Den ordinära ytbehandlingen av stenen är rakstreckad mejselhuggning, vanligen lodrät. stenmaterialet är detsamma som tidigare. Dock över­ väger en blåaktig kalksten, som förefaller vara hårda­ re. En egendomlig oregelbundenhet i väster avtecknar sig vid en första blick på kyrkans plan. Västväggen företer en betydande skevhet. I första traven är lång­ väggens längd 6,8 m i söder och 8,2 m i norr. En egenhet i markförhållandena kan vara orsaken. I första travens södra del finns en mycket kraftig källåder och även i andra traven är marken mycket vattensjuk. Några spår av att källådern utnyttjats som en källa, som i Uppsala domkyrkas nordvästra kapell, finns inte. Pelaren C 3:s stora lutning förklaras av den vat­ tensjuka marken. Som påpekats ovan (s 97 samt Bygg­ nadshistoria) kan ett ras ha inträffat och man blivit tvungen att flytta in det sydvästra hörnet av västmu­ ren. Detta skulle också kunna vara orsaken till att fullbordandet av trave l drog ut på tiden. Blindarkader Blindarkaderna i trave l och 2 har fått utpräglat höggo­ tiska former (fig 163-221, pi 18-20). Bågarna med sina rika proftler är spetsiga och vilar på kolonnetter, vilkas kapitäl har en rik bladornamentik. Kolonnetterna är fint behandlade med slipning och polering. Bågarna är försedda med näsor, som slutar i olika prydnader: figurer, huvuden eller blad. I svicklarna har inkompo­ nerats djur, figurer eller bladornament i låg relief. Allt­ sammans ger ett rikt, nästan överlastat intryck. Ändå utgör denna skulptur domkyrkans konstnärliga höjd­ punkt. A v ståndet mellan kolonnetterna är detsamma som i de romanska arkaderna, men bågarna är resliga­ re. Eftersom bågarna fått samma mått som i den äldre delen av långhuset, har de inte kunnat inpassas i trave­ erna. V äggpelarna A 2 och D 2 skär därför av en arkad på mitten. Proportionerna är enkelt geometriska: avståndet mellan kapitälens mittpunkter motsvarar avståndet från tympanons underkant till sockelns underkant. I höjdled låter sig arkaden inskrivas i två liksidiga triang­ lar, vilkas bas bildar en linje mellan kapitälen. Triang­ larna bildar tillsammans en romb. Dess bas är tydligen modulen (4 fot). Kapitälen är domkyrkans vackraste. Några har for­ mer som kan jämföras med de bästa europeiska kapitä­ len (fig 164, 170). Det tyder på att en skicklig utlänning hållit i mejseln. I den norra arkadens östligaste bågställning är bla­ den fint stiliserade men med en viss naturalistisk kän­ ning (fig 164). På det högra kapitälet är den nedre raden av blad sammanställda parvis (fig 167). De växer ut från en bred, nervig stjälk. Bladen rullar ut sig och är starkt krusiga. Mitt över ett sådant bladpar sitter en övre rad av dubbla blad av samma form som de nedre. Kapitälet är det vackraste, bäst utförda och konstful­ laste i hela domkyrkan. Det har samma preciösa kvali­ tet i formgivningen som kapitälen i S Chapelle i Paris. Liksom dessa har de också en intimare skala än petar­ kapitälen. Man kan i fortsättningen spåra två (eller tre) händer och följa utvecklingen mot mera stelnade former, mindre organiskt liv och istället mera enkel abstrak­ tion. I denna stilförändring, som är parallell med en kvalitetsändring, speglas formmetamorfosen i den eu­ ropeiska smakutvecklingen under 1200-talets senare hälft - men här minst en generation senare. På södra sidan består en del kapitäl av två rader 22-825747 Linköping LÅNGHUSETS FÖRLÄNGNING 337 Fig 430. Katedralen i Lincoln. Sektion av långhuset. Efter Bond Il. Lincoln Cathedra/, section of the nave. rollknoppar på smala stänglar (fig 170). Ä ven här är de östligaste kapitälen rikast utformade. Blindarkadernas formvärld och ikonografi har be­ handlats utförligt tidigare (Cnattingius 1977), varför här endast ges en sammanfattning av dessa resone­ mang. I linköpingsarkaderna inskränker sig figurmo­ tiven till mans- och kvinnohuvud (jfr ovan Stenskulp­ tur, s 157ft). De är alltid parvis sammanställda och sträcker sig mot varandra. När man går till förebilderna i engelska kyrkor finner man huvuden av samma typ, ofta med påfallande långa halsar. De sträcker sig rakt ut från väggen. I stort antal finner man dem i Westminster Abbey och i Lincolns katedral (fig 431 a-6). I kapitelsalen i Salisbury finns ett 10-tal, som inte bara ikonografiskt utan även stilis­ tiskt står linköpingshuvudena nära. 8 Några huvuden i 338 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 431 a-b. Katedralen i Lincoln. Skulpterade huvuden . - a. Johannes döparens kapell. -b. Änglakoret. Efter Cnattingius 1977. Lincoln Cathedra/, earved figures. -a. St John Baptist Chapel. -b. Angel Choir. katedralen i Lichfield från 1250-talet är också av unge- får samma typ. Huvudena är vanligen placerade på arkivolternas nedre spets eller invid knektkonsoler och alltid på rätt stort avstånd från varandra. I ängJakoret i Lincolns norra sidoskepp finns dock en slutsten (liksom på söd- ra sidoskeppets yttervägg), där mans- och kvinnohuvu- den ställts intill varandra. I Westminster Abbey's kapi- telhus (på östväggen) har två huvuden av man och kvinna placerats ganska nära varandra. På porten till kryptan i katedralen i Wells har ett par huvuden anord- nats på liknande sätt och i en stil, som mycket erinrar om huvudena i Linköpingsdomen. På arkadbågarna i Trondheimsdomens långhus finns ett liknande par. I Gabrielskapellet i katedralen i Exeter (södra väggens blindarkader) slutar bågarna omväxlande med huvu- den och med naturalistiska bladknippen ungefär som i Linköping. Andra exempel är korets taklist i Herefords katedral och katedralens i York kapitelhus med i båda fallen huvuden placerade nära varandra i nedre delen av arkadbågarna men i en stil, som inte har något med våra arkadskulpturer att göra. Placeringen av huvudena är alltså vanligen invid knektkonsoler eller i arkadarkivolternas bågspetsar men de kan även förekomma på andra platser. 9 En placering motsvarande Linköpings, dvs på bågarnas näsa, förekommer t ex på biskopsstolen i Exeters kate- dral.10 I domens i Trondheim oktogon (efter år 1280) slutar spetsbågarnas knektar i människohuvuden. 11 Li- kaså på arkadbågarna och gördelbågsknektarna i lång- huset (efter 1250-talet) och senare på korbågen. Det visar sig vid en fortsatt jämförelse att även andra dekorativa detaljer i Linköpingsdomens arkader har engelska anor. Det är särskilt fallet med djur och växt- ornament i svicklarna samt bladornamentiken. Fabeldjur var omåttligt populära i kyrkokonsten un- der hela medeltiden. Bakom detta motiv ligger en lång utveckling från hellenistisk och senromersk konst. Det får under romansk tid ny inspiration från islamsk konst förmedlad av textilier och silver. Många fabeldjur i engelska kyrkor från 1200-talets senare hälft erinrar direkt om Linköpingsdomens monster både i formgiv- ning och stil, tex djur i katedralerna i Lincoln, West- minster Abbey och Salisbury. Det är säkert ingen tillfällighet, att man finner så många djurbilder just i engelska kyrkor. Det var här som medeltidens lärobok i naturlära kallad Bestiarius skrevs ned första gången i cistercienserklostret Reves- by inte långt från Lincoln på 1100-talet. 12 Vid sidan av Psaltaren och Apokalypsen fanns ingen så populär bok i England under 1100- och 1200-talen. För konstnärer­ na var den en guldgruva, vilket framgår av den stora mängd djurbilder i engelska kyrkor med Bestia­ nusillustrationer till förebild . Även till de vegetativa svickelprydnaderna finns engelska paralleller. I Lincolnkatedralens änglakor förekommer det från linköpingsbågarnas svicklar ty­ piska växtornamentet med två blad, mest ek, som förenas i mitten. Ännu större likheter erbjuder ett växtmotiv med ekblad och ollon, som växer från en gren (fig 178) och som finns i liknande form i West­ minster Abbey's norra sidoskepp.13 Man har grubblat åtskilligt över vad alla dessa skulp­ turer betyder eller vad de symboliserar, i synnerhet den genomförda placeringen av man och kvinna. De tycks sträcka sig mot varandra men når inte varandra. Roosval fann att figurerna >>i allmänhet har en erotisk karaktär>>. Hela denna byggnadsdel har en anmärk­ ningsvärt världslig karaktär. Roosval menar, att hela västpartiet >>Utgör en okyrklig världslig terräng, en kyrklig förstuga så att säga>>. 14 Romdahl däremot an­ såg, att figurerna var slumpvis valda ur skulptörens samling av studieteckningar. I samband med beskriv­ ningen ovan har Ullen gjort ett tolkningsförsök att se huvudena och svicklarnas fabeldjur och ornament som en skildring av kampen mellan ont och gott (s 160ft), ett tema som jag själv varit inne på i mina studier över blindarkaderna (aa 1977, 1983). Jag har där hänvisat till en tänkbar anknytning till magister Mathias. De gotiska blindarkaderna i Linköpings domkyrka anknyter till två stilar eller strömningar, en engelsk huvudsakligen från Westminster Abbey och katedra­ lerna i Lincoln, Salisbury och Wells samt en norsk från domen i Trondheim, också starkt engelskbetonad. Som Ullen påpekat (ovan s 166) är dock såväl figurstil som ornamentik helt olika i Trondheim och Linköping och inga gemensamma stenhuggarmärken förekom­ mer. Likheterna med engelsk stil är så betydande och påtagliga att de förutsätter en (eller ett par) engelska stenmästare. Arbetena vid de nämnda katedralerna an­ ses ha varit avslutade senast på 1280-talet. Arkaderna och skulpturerna i Trondheims domkyrka tillhör likaså 1260-1280-talen. Vi vet att förlängningen av långhuset i Linköping pågår 1321 och sannolikt avslutades arbetet på blindarkaderna just vid denna tid. Blindarkadernas skulpturer är alltså betydligt yngre än de nämnda före­ bilderna. För en anknytning till England talar också fynden av engelska mynt i anslutning till den norra blindarkaden (se Byggnadshistoria). LÅNGHUSETS FÖRLÄNGNING 339 Fig 432. Katedralen i Exeter. Detalj av långhusets triforium. Efter Yarwood. Exeter Cathedra/, det a il ofnave triforium. Sedan de många likheterna med engelsk dekorativ skulptur betonats bör också uppmärksamheten fåstas vid olikheterna. Här finns en olikhet bortsett från pla­ ceringen: ansiktenas modellering är svagare och utförd i halv relief. Endast i undantagsfall förekommer sådana i katedralerna i Wells, Lincoln och Salisbury. Alla huvudena i linköpingsarkaderna är av samma typ och utförande. De är säkert av samma hand liksom förmodligen även de flesta svickelrelieferna. En annan stenhuggare har fått hand om de vegetativa näsprydna­ derna. Beträffande kapitälen, som kan ha tillkommit något tidigare än de löst insatta prydnadsbågarna (se ovan s 163), har Ullen framhållit deras stilmässiga anknytning till den kontinentala gotiken (s 166). Det engelska inflytandet i Linköpings domkyrka på­ visades redan av Romdahl 15 och accepterades av Erik Lundberg. Den förre daterade de engelska influenser­ na till Lars Il:s och Karls tid, medan Lundberg hänför dem till tiden före 1292 dock med undantag förblindar­ kaderna, som han tror vara senare. 16 Romdahl ansåg det engelska inflytandet styrkt ge­ nom användandet av de engelska måtten span och palm. I fig 82 i sin bok redovisar han för sina mätningar och konstaterar, att s panmåttet går igen med jämna siffror i bågarnas uppbyggnad. 17 Folke Nordström har dock visat att detta inte stämmer. 18 Istället visar det sig att man använt det gamla fotmått, som fanns redan i 1100-talsdomen (som Sigurd Curman påvisat) och som 340 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 434. Katedralen Lincoln. Kapitäl, retrokoret. Efter Bond Il. Lincoln Cathedra/. Capita/, retro-choir. Fig 433. Katedralen i Lincoln. Detalj av kapitälband till portal i korets sido­ skepp. Efter Bond Il. Lincoln Cathedra/. Detail ofcapita/s of doorway, choir aisle. sedan begagnades i tvärhuset och långhuset. 19 Foten är där 30 cm (egentligen 29,7 cm), alltså mycket nära den äldre engelska foten . Pelare och kapitäl Till förlängningsperioden hör de tre västligaste pelar­ paren (B 4-C 4, B 3-C 3, B 2-C 2) men vardera pelarpa­ ret tillhör, som stenbuggarmärkena visar, olika skeden (se ovan stenskulptur samt Byggnadshistoria). Pelarna B 3 och C 3 (tig 257-262), som uppfördes på den gamla västmurens plats, visar en utveckling från B4 och C4 (tig 252-255). De är sammansatta av 8 framtill spetsovala knektar och lika många trekantiga stöd. De halvrunda knektarna är kraftigare och mel­ lanstöden mindre, vilket gör formen rikare. De förras spets är något utdragen liksom på B 4 och C 4. Bas och sockel har åttkantig form, varvid basen är något mera komplicerad. Den utgår från formen av två kvadrater, som läggs på varandra så att vaije halvsida täcker en spets på den underliggande. Så uppkommer en okto­ gon. I dess inre vinklar skjuter de spetsiga knektarnas baser ut. Hörnbladen är strängt stiliserade. Pelarna B 2 och C 2 (tig 266-269, pi 35), som är smalare, har en helt annan form. Basen är åttkantig men diagonalställd så att spetsarna (ej sidorna som på B 3 och C 3) kommer i kyrkans längdaxel. Knektarna LÅNGHUSETS FÖRLÄNGNING 341 Fig 435. Katedralen i Carlisle. Detalj av kapitäl. Efter Bond Il. Carlis/e Cathedra/. Detail of capita/. har fördelats så, att de åtta grövre placerats i åttkan­ tens spetsar. Varannan är halvrund och varannan svagt spetsig. Mellan dessa grova knektar står två halvrun­ da, mindre knektar. Grunda kälningar begränsar alla knektar. En karakteristisk detalj är en halvrund ned­ huggning mellan knektbaserna. Den är ett viktigt stil­ kännetecken (se nedan). Väggpelarna A 2 (fig 264-265) och D 2 har samma former som B 2 och C 2. Väggpelarna A l och D l , som bildar hörnet mot västväggen, är förenklade till tre glest placerade rundstavar. Kapitälen på pelarna A 3, B 3, C 3 och D 3 samt B 2 och C 2 visar helt andra former än B 4 och C 4, där äldre stildrag ännu finns kvar med stänglar med knop­ par och diamantering (fig 252-254). Denna särpräglade ornamentik är enligt Ullen (ovan s 190) närmast att betrakta som en förenklad form av den eleganta engel­ ska bladornamentik som bl a återfinns i katedralen i Lincoln (fig 433, 434). Detta pelarpar uppfördes först och som ersättning för det ursprungliga, som sannolikt skadats vid rivningen av västväggen och valven. Kapitälet A 3 är svårt skadat genom borthuggning i samband med en valvreparation. På B 3 (fig 257-259) kan formgivningen studeras bättre: två huvudtyper, vardera med två variationer kan urskiljas. Den ena typen har tredelade blad med tre nerviga flikar, som växer upp från en kort stjälk. Bladets mellersta del är rak, de två andra utfallande och veckade. Den andra typen har små enkla blad uppstigande från en kort stjälk. På C 3 (fig 261-262) erinrar kompositionen svagt om kapitälet på B 4 och C 4 men de gamla formerna är helt Fig 436. Domen i Köln. Detalj av kapitäl C 13. Efter Kölner Domblatt 1968. Cologne Cathedra/. Detail ofcapita/ C 13. övergivna. På de sydöstra och nordöstra sidorna består kapitälet av dubbla blad med bladstjälkar. Bladen är stiliserade och består av ett platt mittparti och mjukt modellerade sidopartier med knoppliknande bildning­ ar. På nordvästra sidan är formen mera naturalistisk och något lösare. Förebilden finns på B 3. Men form­ givningen är klar och gjord med säker hand. Sydvästra sidans blad är däremot rätt olika. Bladens fina nervig­ het, krusighet och flikighet saknas; istället är formen något stiliserad och mera sammanhållen. Bladkompo­ sitionen på B 3 och C 3 med markerade kapitälhörn och ett mittblad är gemensam med blindarkadernas kapitäl, framför allt den norra sidans (se ovan s 190). Bladornamentiken på A 2, B 2, C 2 och D 2 är påtag­ ligt annorlunda (fig 264-269). I sin bästa form, som t ex nordvästra hörnen av B 2 och C 2, visar den tydliga kölnska former. På ett kapitäl i Kölnerdomens södra koromgång (C20 i Wolffs nomenklatur), finns utomor­ dentligt fint naturalistiskt utarbetade ekblad ordnade i två rader men mera tättsittande än i Linköping och överlägsna i utförandet. 20 De tillkom redan under ko­ rets andra byggnadsetapp, alltså före 1261. Den glesa anordningen av bladen återfinns på ett par något yngre kölnska kapitäl, F Il och F 12 (på norra sidoskeppets väggpelare närmast tvärskeppet). Ännu tydligare likhet ses på ett kapitäl med något enklare utförande öster om blindfönstret F Il. De nämnda bladen föreställer inte ek utan antingen Aconitum napellus eller Ribes aureum.21 De strödda bladen i två kransar utgör stan­ dardformer i den rika floran i Kölnerdomens korkapitäl (fig 436). Kapitälen på A 2 (fig 264, 265) följer förebilden från 342 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 437. Domen i Köln. Detalj av petarbasen D 14. Efter Kölner Domblatt 1968. Cologne Cathedra/. Detail ofpillar base D 14. B2:s nordvästra sida. Ekbladen med ollon är placerade parvis mellan två blad, som saknar nerver. Bladen är ordnade i två rader. På sydvästra sidan finns ett hu­ vud, som avslutar en knekt. Det nästan runda ansiktet med lockigt hår är mjukt modellerat. 22 På B 2 växlar de två bladsorterna - stiliserade och naturalistiska - liksom på B 3 och C 3. De flikiga bla­ den på breda stänglar har en strängare komposition än på B 3. Även ekbladen är finare modellerade med mju­ ka rundningar inte utan ett visst graciöst behag. På C 2 (fig 268--269) upprepas blad av den typ som ses på B 3 med utfallande tresidiga spetsar på breda stjälkar, summariskt utformade. På pelarens norra sida, som tyvärr delvis är skadad, är stiliseringen mera genomförd. Arbetet i Kölnerdomens kor var avslutat senast 1268. Emellertid kvarlevde denna tradition inom bygg­ nadsornamentiken ett par mansåldrar. Till de bygg­ nadsverk, som bör uppmärksammas, hör domen i Xan­ ten. Koret, påbörjat 1263 av mästare från Kölnerdomen, byggdes under en lång följd av år och avslutades först 1437. Långhuset tillkom 1449-1530_23 Tack vare delvis bevarade noggranna räkenskaper är man ovanligt väl underrättad om byggnadsarbetets förlopp och date­ ring.24 I östkorets nordkapell finns på porten till trapp­ tornet ett kolonnettkapitäl, vars ekblad har alldeles samma form som i Linköping, men det är överlägset i utförande och bladen är tätare. Det dateras till tiden före 1281. Nära denna port finns ett knektkapitäl på hörnpelaren mellan de båda nordliga kapellen. Det erinrar starkt om typ l på B 3 i Linköping. Bladen på kapitälen i Xantendomen håller sig mera på ytan än motsvarande i Linköping. Där finns också en vacker bladfris, som löper under triforiet mellan väggknektar­ na. Den består av rätt glest placerade, enkla och dubb­ la blad. De har blåsliknande bildningar i varje flik. 25 Som Walter Bader påpekat, har formen stor likhet med frisen på sydsidan av sydvästtornet på katedralen i Reims. Det är denna form, som återfinns på B 2. Den ovanliga sockelproftlen på B2-C 2 och B l-C l med sina kälningar, som enligt Folke Nordström liknar petarbaserna i Uppsala domkyrkas långhus (före 1330),26 kan bäst uppfattas som en förenkling av pe­ larsocklarna i Kölnerdomens kor (fig 437).27 Den omo­ tiverade omorienteringen av baserna på B 2 och C 2 med åttkantens spetsar i kyrkans längdaxel är också anmärkningsvärd. Den utmärker alla Kölnerdomens pelarbaser liksom S Victor i Xanten. I inte mindre än fem avseenden röjer sig sålunda ett inflytande från domen i Köln: i petarformen B 2 och C 2, i basens diagonala orientering, i de små urtagningarna i petar­ sockeln, i förkärleken för runda former (rundstavar) och slutligen i de typiska bladkapitälen. Västväggen Murverket i det inre är här mindre omsorgsfullt utfört och detsamma gäller stenbehandlingen. Sågtandad mejsel har använts i viss utsträckning. Väggen har fått en dekoration av blindarkader i grupper om 2 och 3 bågar. Två spetsbågiga arkader har sammanförts under en rundbåge med enkla, ålderdom­ liga profiler (rundstavar). I de båda spetsbågarna in­ skrivs trifolier med näsor. Kapitälen består av några enkla proftler och baserna är mångkantiga. Denna grupp av blindarkader förekommer på väggens norra och södra partier, medan väggen närmast mittportalen endast har en båge. Den ursprungliga anordningen var synlig ända till Zettervalls tornbygge , då läktarna till­ kom (se ovan Byggnadshistoria). Västfasaden är på ett troligen ganska tillförlitligt sätt återgiven på Erik Dahlbergs teckning från 1670-talet (fig 147).28 Mittportalen är tvådelad genom en trumeau­ pelare, som prydes av en staty, gissningsvis den Pet­ russtaty, som nu är placerad invid norra tvärskepps­ portalen. Denna bör vara en kopia efter en medeltida skulptur och är förmodligen utförd av Johan Werner dä (jfr ovan s l32f). LÅNGHUSETS FÖRLÄNGNING 343 Över portalvåningen, som motsvarar långväggarnas höjd, löper ett galleri. Dess utseende framgår av en detaljritning av Brunius (fig 148). Galleriet bestod av spetsbågiga arkader, 14 st för partiet över mittportalen och Il på varje sidoparti. Enligt en anteckning av Haqvin Spegel fanns i mitten över arkaden en altan i gavelröstet med ingång från vinden. På altanen stod en klotformig >>lanterna>> vid vaije ända.29 Hur belysning­ en fungerade ger ett parti av sturekrönikan besked om. Det handlar om Nicolaus Hermannis skrinläggning 1520: I domkyrkan brunno lampor och ljus l som lyste ej endast inomhus l men syntes ut i bygderna vida. l För att visa de främmande väg att gå l tändes om aftonen lyktor på l i valven på kyrkans yttersida. l De brunno genom den hela natt, l så långt var ljuset, som där var satt. l Där gingo även män för att vakta l och noga se på ljusen och elden akta. l Först när tidegärden var slut l släktes lamporna ut. 30 Över arkaden vidtar gavelröstet med nederst tre fönster mot vinden. Gavelröstet uppfattade Romdahl som provisoriskt; han förutsätter nämligen en fasad med två torn , till vilka han ansåg att konstruktiva skäl förelåg, nämligen att första arkadtraven i norr är grun­ dare än arkaderna öster härom. Vidare är fönstren N l och S l smalare och lägre än andra fönster och slutli­ gen har petarparet B 2 och C 2 den största genomskär­ ningen av alla pelare i kyrkan. De motsvaras av de kraftiga väggpelarna A l och D l och A 2 och D 2. Ä ven Lundberg menade att man avsett en tvåtornsfasad.31 Analysen av murverket och stenhuggarmärkena har visat att en förändring av trave l skett under byggets gång, vilket bekräftar tornteorin (se s 97 f samt Bygg­ nadshistoria) . Ullen menar också att de dåliga grund­ förhållandena var en bidragande orsak till att man övergav tornplanerna. Till detta kom också de ekono­ miska besvärligheterna. Vid denna tid ansågs inte hel­ ler en tornfasad så nödvändig. Tornlösa västfasader kunde man se i Skara, Örebro, Västerås, Strängnäs, Skänninge, Söderköping, Storkyrkan i Stockholm, Mariakyrkan i Sigtuna för att bara nämna några. När man fyrtio år senare hade bättre ekonomi, blev det inte fråga om att bygga torn utan om ett nytt kor. Portaler Med uppförand.!t av en sakristia i anslutning till korets sydvägg blev det nödvändigt att bygga en ny sydportal till tvärhuset eftersom sakristian kom att inkräkta på den gamla portalens utrymme. Portalen (fig 126-128) har beskrivits ingående ovan (s 116ft). Kapitälornamentiken blev helt nyhuggen vid 1800-talets reparation och äldre avbildningar saknas. Några säkra slutsatser om ornamentikens stil kan där­ för ej dragas. Knoppformen är densamma på alla kapi­ tälen. De påminner om kapitälen B 4-C 4 (fig 252-254) men förefaller att ha fått en mera avancerad och stili­ serad form. Portalens uppbyggnad har anförts som ett exempel på inflytande från den engelska gotiken och likartade stilimpulser finns också bakom de nämnda petarkapitälen (se s 190). Den ståtliga sydportalen (fig 130-146) har beskrivits ovan (se Stenskulptur) och jag har även själv behandlat den ingående i annat sammanhang (Cnattingius 1977). Portalen, som har en utpräglat höggotisk form, blev helt nyhuggen vid 1860-talets restaurering och endast ett fåtal av relieferna togs till vara. En jämförelse mellan dessa bilder och den nyhuggna portalen visar att kopieringen utförts på ett oartistiskt men relativt troget sätt. Kopiorna kan dock inte tjäna som utgångs­ punkt för ett stilstudium, vilket är särskilt beklagligt, eftersom ett sådant hade kunnat hjälpa oss att komma åt denna komplicerade konstskapelses stilistiska här­ stamning. Trymåstatyn kan i kopians form inte heller bedömas. Huvudet, som saknades på originalet, är fritt återgivet. Rundlarna med profeter är tio till antalet men endast två har bevarats i original. Figurstilen är här inte den­ samma som i relieffriserna. De har en viss realism och kantighet i form och ansiktsuttryck, medan frisernas figurer är mera idealiserade och typiserade. Skillnaden är så stor att man kan förutsätta två konstnärer. Trots tyngden och ibland en viss tafatthet i figur­ framställningarna finns här stildrag, som gör dessa re­ liefer till ingalunda obetydliga konstverk. Dit hör främst en monumentalitet med en självklar och okom­ plicerad hållning hos figurer och grupper samt inte minst den osökt enkla och klara kompositionen, som ger berättelsen en äkta episk form. I dessa båda ut­ tryckssätt spåras ett franskt arv från sådana monument som norra tvärskeppsportalens tympanon i Notre­ Dame i Paris (1250-talet) och södra tvärskeppsporta­ lens tympanon i Amiens (1280-88) . Ännu i franska miniatyrer från omkring 1300 lever denna klassiska stil kvar. Men dessa drag av högklassisk fransk konst är i Linköping förenad med primitiva och provinsiella stildrag, som visar att dessa förebilder inte nått mästa­ ren direkt utan medelst flera mellanled. Det är inte troligt att stenmästaren i Linköping sett fransk skulptur. Det ligger närmare till hands att han sett nerslagen av denna franska höggotik i tysk skulp­ tur. Ett av dessa mellanled är Strassburgkatedralens tvärskeppsportal, som för tysk skulptur spelat en vik­ tig förmedlarrolL I den liibeckska skulpturen röjs tidigt 344 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 438. Detalj av tympanonreliefen i fig 144. Foto SvK 1977. Detail of the tympanum reliefofFig 144. sachsisk-westfaliska impulser, stundom också franska, de senare troligen förmedlade från Köln. Liibeckstilen hade vid denna tid påverkat den gotländska konsten och det tycks som om även linköpingsreliefernas mäs­ tare är influerad av liibecksk skulptur från 1200-talets slut och till 1320-talet. De sista verken i denna liibeck­ stil, t ex levitstolen i domen i Liibeck från omkring 1320 (fig 439), visar just det stadium av utvecklingen som linköpingsrelieferna representerar. Rörande portalformens härkomst kan påpekas, att det karakteristiska motivet med rundlarna går tillbaka på sydfranska bågar. Den utformning motivet fick på förhallens bågar i S Andreas i Köln, några westfaliska kyrkor (Paderborn, Minden, Miinster, Lippstadt) kan ha varit förebild för Linköping. Kombinationen av bågar, rundlar och tympanon är dock unik för linkö­ pingsportalen. Portalens nedre del, upp till och med kapitälbanden, för Ullen till en något tidigare etapp av byggnadsperio­ den med tanke på de engelska stildrag som återfinns i kapitälens och trymåpelarens utformning (ovan s 130ft). Sådana karakteristiska drag är de stiliserade, LÅNGHUSETS FÖRLÄNGNING 345 Fig 439. Domen i Liibeck. Detalj av levitstolens reliefer. Omkr 1320. Efter Wenzel 1938. Liibeck Cathedra/. Det a il of the reliefs ofLevit e chair. C 1320. utvikta bladen på trymåpelaren, kapitälens kraftigt proflierade abakus och den yttäckande och i vulstform samlade växtornamentiken. Denna del av portalen bil­ dar då en tidsmässig enhet med tvärhusportalen och pelarparet B 4-C4 medan tympanondelen tillhör 1320­ talet (jfr Byggnadshistoria). Portalen är en intressant och ovanlig arkitekturska­ pelse, som på sin tid måste ha väckt uppseende. Detta framgår av de många portaler med besläktade drag, som senare kom till på Gotland. Hallkyrkans slutliga gestalt Till den aktuella byggnadsperioden, som antagits om­ fatta tiden 1308-1360, har förts sakristiebygget, de båda sydportalerna och långhusets förlängning (se Byggnadshistoria). Förändringen av pelarna B4-C4 tyder på att även förlängningen påbörjats i inlednings­ skedet även om den senare kom att avstanna under några oroliga och ekonomiskt osäkra år. Det förefaller alltså, som om man knappast hunnit bli fårdig med långhushallen, förrän man började att förlänga den med två traveer. Även om långhusets 346 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 440. Planens geometriska uppbyggnad. B Cnattingius, ritad av J Söderberg. The geometrical construction of the plan. planerade tom aldrig hunnit uppföras, måste det förvå­ na att man strax tog itu med en så stor uppgift som en förlängning av långhuset. De ekonomiska tillgångarna var troligen inte särskilt stora, och snart mötte många svårigheter. Orsaken till denna hastigt påkomna iver att förlänga hallkyrkan var nog främst Uppsalakatedralens över­ väldigande storlek. Kapitlet och biskopen såg sig dis­ tanserade. Långhuset borde få samma proportioner som i Uppsala, där längden är ungefar dubbla bredden, dvs 57x34 m. Flera kaniker i Linköping var också knutna till ärkestiftets domkyrka, t ex N icolaus Her­ manni, Nils Feet, Henrik Henekasson och Karl Hå­ kansson. Dessutom hade många kaniker studerat i Pa­ ris och sett höggotikens mästerverk. Med dem kunde den redan gammaldags hallkyrkan i Linköping inte tävla. Förlängningen av långhuset i Linköping kan där­ för ses som en eftergift åt katedralsmaken och ett försök att hävda sig gentemot Uppsaladomen. Hade man varit konsekvent skulle man ha lagt ut tillbyggnaden till tre traveers längd och fått en domkyr­ ka något större än Uppsala. Denna längd skulle dock helt ha förtagit den ursprungliga hallens välproportio­ nerade verkan och givit ett rum av betydande längd men alltför låg valvhöjd. Tillbyggnaden av två traveer motsvarar ett fullföljande av det gamla långhusets geo­ metriska system och inrymmes i en fjärde triangel av samma mått som i långhuset jämte tvärskepp och kor (fig 437). Det sengotiska koret Biskoparna och kyrkobygget Tillkomsten av koromgången och de tre kapellen, som på 1400-talet ersatte det trånga och mörka romanska koret med sin smala omgång medan högaltaret fick stå kvar, har författaren skildrat i en särskild monografi om koret (Cnattingius 1970). I detta kapitel skall därför endast göras ett sammandrag av byggnadshistorien jämte en utförligare kommentar till vissa problem rö­ rande konstnärerna. Den historiska bakgrunden till byggnadsperioden har sammanfattats ovan (se Inled­ ning) . Anledningen till det nya korbygget var i främsta rummet behovet av utrymme för flera kapell och alta­ ren. Sedan 1300-talets sista år florerade en livlig kult av helgonbiskopen Nicolaus Hermanni , lokaliserad till hans grav. Förteckningen över mirakler som ned­ skrevs här 1412-1414, visar hur intensiv kulten var särskilt åren 1405-1414. 1 Vidare fanns såsom nämnts bl a en dyrbar Mariarelik i korets östkapelL Man konstaterar under denna tid i stiftet en allt större givmildhet till kyrkan och ett flertal altarstiftel­ ser tillkommer. Troligen var detta en följd av det för­ djupade fromhetsliv, som inspirerats både från birgitti­ nerna i Vadstena och från kretsen kring biskopen Ni­ colaus Hermanni. Förbättrade inkomster och rikare gåvor satte kapit­ let i stånd att börja byggnadsföretaget. Troligen skedde detta senast omkring 1408 men redan omkring 1420 tycks arbetet ha avmattats eller avstannat (jfr ovan Byggnadshistoria). År 1416 orsakade ett blixtnedslag att taket brann. Kapitlet startade en insamling 1423 men därefter vet vi ingenting om byggnadsarbeteL Ti­ derna blev allt oroligare: först Engelbrekts resning och sedan konflikten med Kristian l. Då arbetet avstannade hade murarna uppförts till kapitälhöjd i mittkoret och i sidokor endast till fönst­ rens underkant. Arbetets utförande kan följas med hjälp av stenteknik och stenhuggarmärken. Med en provisorisk täckning fick koret på detta sätt stå halv­ fårdigt i närmare sjuttio år. Först omkring 1470 inträdde lugnare tider. År 1465 valdes Henrik Tidemansson till biskop. Han var en ivrig byggherre och uppförde en hel rad byggnader. De omtalas i biskopskrönikan, vars uppgifter kunnat be­ styrkas: biskopsborgen i Linköping byggdes ut till ett ståtligt palats, vidare Biskopsbro (numera Kungsbro) , Munkeboda (Norsholm) och Vadstena. Dessutom byggde han broar och vägar.2 Om korbygget får vi en underrättelse genom ett pergamentsbrev (RA), daterat l december 1487, som omtalar att koret böljat >>byggas för stora kostnader och utgifter av mästare, skulptörer och murare , hitkal­ lade från övre Tyskland >> . Biskopen hade skänkt 100 rhenska floriner >för att lösa det kontrakt, som blivit ingånget i Köln mellan de nämnda skulptörerna och finarbetarna>>. 3 Uppgiften om hantverkare och mästare från Köln återkommer i den rimmade biskopskrönikan, som ock­ så har en målande ögonvittnesskildring om hur arbetet utfördes t o m under vintern med stenhuggning och murning under stor brådska. Byggnadsledningen under detta sista skede kommer senare att diskuteras nedan. År 1498 var det nya koret äntligen välvt. Då var även de ekonomiska tillgångarna fullständigt uttömda. En anteckning år 1500 i domkyrkans register uppger att vederbörande kassaförvaltare inte disponerade en enda gyllen men att arbetet på byggnaden ännu inte var avslutat. Först genom energiska insatser från biskopen Hans Brask (1513-27) kunde takläggningen med kop­ par utföras och därmed var kyrkan fullbordad. I det östra kapellets östra mur fanns en inskriftstav­ la, som nu förvaras i Linköpings stiftsbibliotek. Efter­ som delar av stenen huggits bort saknas dock böljan och slutet av inskriften (tig 442). Den återstående tex­ ten lyder i översättning från latinet: >>(av biskopen) i Linköping, Henrik i vilket följande reliker är nedlagda: av Guds moders Jungfru Maria hår . . . >> Stenen täckte en relikgömma i muren (DS 1601). Till altaret hade biskop Henrik, vilken bör vara 1200-talsbiskopen med detta namn, även skänkt i testamente (DS 771) ett 348 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 441. Mäster Gierlachs minnestavla. Jfr fig 222. Foto K Hallin 1986. Memorial tablet ofMaster Gierlach. CfFig 222. DET SENGOTISKA KORET 349 Fig 442. Fragmentariskt bevarad täcksten till relikgömma i östra kapellet. Nu i Stifts- och landsbiblio- teket. Foto ATA. Fragment of cover stone of a reliquary in the east chapel. förgyllt silverkors, i vilket reliker var inlagda, och andra reliker, som skulle ställas på altaret. De först- nämnda relikerna överflyttades redan i korbyggets tidi- ga skede till det östra kapellet.4 Murverk stenmaterialet överensstämmer med de yngre delarna av långhuset men behandlingen av stenytan är betyd- ligt finare. Arkitekturens större detaljrikedom bidrar också till intryck av kvalitetsarbete. I murverket kan de två byggnadsperioderna tydligt urskiljas. Murverket i östkapellet upp till fönstrens överkant och i sidokapellen till deras underkant ut- märks av omsorgsfullt arbete med behuggning med fintandad mejsel och därefter en viss slipning av ytor- na. Det är en teknik, som förut var okänd i Sverige, men som hade utvecklats till stor skicklighet i Kölner- domen redan i korbygget. stenbuggarmärkena under denna period är också mycket talrika och markerar likaså gränserna i murverket (se ovan Stenhuggarmär- ken) . Det mellersta kapellet, Vårfrukoret, måste först bli färdigt på grund av relikaltarets stora betydelse. Dess höga värdighet framhävdes också genom en elegant väggdekor av höga, spensliga blindarkader (tig 19, 222). Formerna kommer närmast från Kölnerdomens västfasad. Naturalistiska blad bildar kapitälen. De går tillbaka till samma förebild och detaljer som en piscina i västra korkapellet i Kölnerdomen. Den fina ytbehandling, som utmärker stentekniken under den första byggnadsperioden, har under andra perioden ersatts av en betydligt enklare teknik med bredmejsel, som ger stenen en glest refflad yta. Stenar med denna behandling återfinns överallt i koromgång och kapell ovanför fönstrens nederkant utom i mittka- pellet, där den finns i väggamas övre delar ovanför fönstren. En ny typ av stenbuggarmärken utmärker också denna period (se ovan Stenhuggarmärken). Det nya korpartiet präglas av de höga fönstren (tig 7, 19), som är ovanligt rikt och varierat utformade. Det rikt utvecklade sengotiska (flamboyanta) masverk, som kan studeras i Linköping, motsvaras ungefår av den fönstertyp som ses i S Andreas i Köln från omkring 1420. En annan förebild är fönstren i rådhuset i Köln (1407-1411). Flera av korfönstren (tig 81-86) visar ett s k fiskblåsemotiv fullt utbildat men med bibehållen symmetri. Dessa masverk hör till de allra vackraste i koret med sin fina dynamik och spän- ning. De är fullt up to date i stilhistoriskt hänseende. Deras närmaste anförvanter är Nottseln (1487-1506) 350 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN och S Ludgeri i Munster (omkr 1500). Vid betraktandet av fiskblåsemasverken måste man hålla i minnet att S 10, S Il och S 13 är fria rekonstruktioner från 1800­ talets restaurering (se s 83). Östkapellets mittfönster (fig 85) har också en rik rörelsekomplikation med an­ knytning till fiskblåsemönstret. Kapitäl Kapitälen är alla av samma eller likartad typ (fig 275-297). Deras cylindriska kärna är insvängd och ganska fritt från denna utvecklar sig en tämligen yvig bladornamentik. Formen är organisk och har trots stili­ seringen en viss naturalistisk prägel. Den är fri i förhål­ lande till arkitekturen men bildar ett linjespel, som inte saknar elegant spänst. Det närmaste ursprunget till denna kapitälstil är dels Köln dels nedre Rhen och Westfalen. Kölnkyrkornas byggnadshyttor med sina avläggare i Rhenlandet be­ höll höggotikens jämförelsevis naturalistiska bladfor­ mer, som utbildats i Kölnerdomens kor redan under 1200-talets senare del. På södra tvärskeppstakets fialer på Kölnerdomen åt väster liksom på södra vimpergens spets finns också blad av mycket liknande former. Direkta jämförelser erbjuder bladkapitälen i Lamberti­ kyrkans i Munster kor (efter 1375) med A 17 och D 15, liksom kapitälformer i S Nicolai i Kalkar starkt erinrar om »rokokokapitälet» C 10 Ufr Cnattingius 1970). Flera av kapitälen är märkta med stenhuggarmärken (se ovan Stenskulptur), vilket gör att de olika mästar­ nas kapitäl kan särskiljas. Att ornamentstilen och sten­ huggarmärkena inte sammanfaller kan verka förvånan­ de. Här finns ett tillfälle att rucka något på den vanliga uppfattningen, enligt vilken en och samma mästare arbetar med sin egen modell och karaktär av orna­ ment. På det sättet har man lyckats få stenhuggare att vandra hit och dit för att hugga ett kapitäl av en viss typ. Den förvirring, som stenhuggarmärkenas vittnes­ börd åstadkommer i linköpingskoret för åsikter av det­ ta slag, antyder i stället det viktiga faktum, att mästa­ ren-arkitekten tillhandahöll huvudmodellerna. Beträf­ fande kapitälen i det östra kapellet är det också intres­ sant att, som Ullen påpekat ovan (s 201 f), dessa ut­ förts av nya mästare, som inkallats i slutskedet. Somli­ ga av dem är ofullbordade. Utmärkande för dem är en tyngre och kantigare form och hårdare stilisering. Koromgångens figurskulpturer På högkorets pelare B l 0-C IO och på väggpelarna A 10-D 10 finns såsom nämnts nedanför konsolerna figurer huggna i hög relief (fig 275-283, 298). Figurkon­ solerna är alla utom en (D 10) signerade av stenhugga­ ren C 2, men även denna bör vara utförd av samme man, som jag kallat Sakramentsskåpsmästaren. Alla skulpturerna har varit bemålade (se s 202 ff). Alla figurerna är män i arbetskläder och flera bär skinnväska i livremmen liksom mäster Gierlach på minnesstenen. Romdahl har observerat detta och han frågar sig därför om dessa män inte var mästare eller parlierer vid hyttan.5 Hans fråga är motiverad. Med stöd av ett betydande utländskt material kan visas att det bör vara en mästare och hans medhjälpare (Cnat­ tingius 1970). Figurernas egenartade, lekfulla och delvis onaturliga ställningar beror på att de härstammar från jongleurfi­ gurer, som var mycket populära i kontinental konst ända från 1200-talet. Den originella hårbehandlingen hör till motivet under 1400-talet. Som jämförelse kan nämnas Jacques Coeurs palats och Jean II:s slott i Bourges. Även i korsgången i domen i Xanten (efter 1445) förekommer liknande figurer. Figurernas egen­ skap av stenhuggare har också många kontinentala paralleller.6 Några av figurerna i koromgången har så karaktäristiska ansikten att man är frestad att kalla dem porträtt.7 Men figurerna är också uttryck för en symbolisk ide: dessa skickliga män, som fullbordat sitt arbete, bär tyngden och ansvaret för byggnadens be­ stånd. De tycks göra det lätt, ja lekfullt, ty stor är deras skicklighet. De överdrivna rörelserna hos figu­ rerna sammanhänger alltså med att härarmotivet på 1300-talet korsades med jongleurmotivet. Figurens otroliga rörelseförmåga motsvarar alldeles jongleurens cirkuskonster med kropp och lemmar. Den populari­ tet, som motivet åtnjöt, sammanhänger med den myc­ ket omtyckta, vackra legenden om jongleuren, som inte kunde tjäna madonnan på annat sätt än att dansa och visa sina konster inför Mariastatyn på altaret.8 Bildsviten i Linköping är ikonografiskt intressant och utan motstycke i Norden. Den är också konstnärligt märklig och röjer ett intressant europeiskt konstsam­ manhang. Mäster C2 har av Jan Svanberg åsatts namnet Mi­ mikmästaren. Denna beteckning är knappast adekvat, eftersom figurernas mimik är det minst typiska. Om han nu skall ha ett namn, så bör detta vara betecknan­ de för hans stil eller ange hans huvudverk. Jag har därför föredragit att kalla honom Sakramentsskåps­ mästaren , eftersom hans stenhuggarmärke förekom­ mer på korets båda märkliga sakrament~skåp Ufr Cnat­ tingius 1970). Till korets utsmyckning med stenskulptur av hög klass hör också de många slutstenarna och valvsköl­ darna, vilka beskrivits ingående ovan (se Stenskulptur) DET SENGOTISKA KORET 351 Fig 443. Korplanens geometris­ ka uppbyggnad. B Cnattingius, ritad av J Söderberg. The geometrical construction of the plan ofthe chance/. PLAN 10 5 o 10 20 30M. och också behandlats tidigare annat sammanhang (Cnattingius 1970). Gierlacbs korbygge Märkligt nog känner man namnet på det nya korets arkitekt och byggmästare. På den minnestavla, som uppsattes i mellersta korkapellet, står namnet Gierlach från Köln (fig 441). Han ses knäböja inför S Peter, kyrkans skyddspatron. Bredvid honom ligger hans red­ skap: passaren, som syftar på hans arbete som arki­ tekt, och hammaren, stenmästarens attribut. Runt tav­ lan står: >>Magister Gierlac de Colonia, fecit istam capellam. Orate pro me» (Magister Gierlach från Köln gjorde detta kapell. Bedjen för mig). Beteckningen fecit brukar vanligen syfta på byggets patronus eller byggherren.9 Här är dock ingen anledning att uppfatta Gierlach annat än som byggnadsledare, arkitekten och stenmästaren. Det uppdrag, som Gierlach fick av kapitlet, var rätt komplicerat. Högaltaret skulle behålla sin plats. Bak­ om detta skulle koromgången anläggas , men betydligt bredare än den gamla. Till omgången skulle anslutas tre kapell, det mellersta och största i längdaxeln och två på sidorna. Gierlachs lösning kom att tillfredsställa högt ställda anspråk. Omgången bildar en fortsättning på hallkyrkans sidoskepp. Kapellen, som är radiellt grupperade och avslutas som en 5/8 polygon, är rätt djupa- ett ålderdomligt drag, kanske arv från Kölner­ domen (pi 71). Det mellersta kapellet förlängdes med en trave mot koromgången. I murpartiet mellan kapel­ len byggdes två torn med trappor. Dessa torn, vilkas spiror raserades på 1700-talet, har återuppförts i sam­ band med 1966 års restaurering. Gierlachs uppgift gällde alltså att förena tvärhuset och långhusets hall med ett nytt kor och en rymlig omgång med tre kapell. Genom att reducera högkorets sidor till tre vanns en rumslig enhet, som också sammanhänger med korkapellens polygona avslutning (5 delar av en oktogon). Vid konstruktion av planen kan Gierlach ha gått tillväga på följande sätt (fig 443). Kor och omgång inneslutes i en kvadrat, vars hörn i öster träffar mitt­ 352 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig. 444. S Ursula, Köln. Interiör av koret. Efter Cnattingius 1970. St Ursu/a, Cologne. Interior of the chance/. punkten i mittkapellets östvägg. K vadratens mittpunkt ligger i det mellersta koromgångsvalvets mittpunkt. I denna kvadrat kan en oktogon konstrueras med omkr 9 m sida. Den motsvaras av mittskeppets bredd i högkoret (B 8-C8) och av en sida i tre nya kvadrater, som kan läggas ut med sina mittlinjer i kyrkans mitt­ axel. De innesluter alla väsentliga partier i korom­ gångens skelett. Det gör också de tre cirklar, som kan konstrueras efter mittaxeln. Deras radie är lika med en oktogonsida. Den första cirkeln innesluter högkoret, den andra koromgången och den tredje 2/3 av östkapel­ let.11 Gierlachs skickliga lösning innebar ett fullföljande av hallplanen med dess geometriska system och pro­ portioner. Detaljer som profiler på pelare och socklar återgår på rhenländska former, som har sitt ursprung i Kölnerdomen, vilket också gäller själva rumsbilden. Gierlachs stil hänger samman med den klassiska goti­ ken i Kölnerdomens kor och särskilt dess många avläg­ gare såsom stiftskyrkan i Kleve från 1341-1426 och framför allt koren i S Ursula och S Barbara i Köln (d s invigt 1393). I synnerhet är rummets proportioner och byggnadsornamentiken ursulakoret påfallande likt Linköping (tig 444). Korets siste byggnadsledare Adam van Durens stora stenbuggarmärke på kapitälet D 16 (tig 292) föranledde Romdahl till antagandet att märkets ägare på detta sätt markerat sin egenskap av byggnadsledare. Adam van Durens verksamhet har skildrats av Lau­ ritz Weibull, Otto Rydbeck och senast av Jan Svan­ berg. 11 Dessa forskare har tilldelat honom en stor och delvis även kvalitativt betydande produktion, som inte behöver diskuteras här (se vidare Cnattingius 1970). Med utgångspunkt från Glimmingehus har man velat göra honom till ledare för korets fullbordande i Linkö­ ping. Denna förmodan har sedan i flera uppslagsböcker övergått till konsthistoriskt faktum. 12 Med hjälp av en mera kritisk analys får Adam van Durens insatser andra proportioner. A v stenhuggar­ märkena framgår klart att han inte ingått i arbetsstyr­ kan förrän under slutfasen av denna byggnadsperiod, alltså under slutet av 1490-talet (se ovan s 103 ff). Förutom på det nämnda kapitälet och på en slutsten (tig 320) återfinns hans märke (C l) endast på några valvribbstenar och masverks stenar. A v stilistiska skäl har han också tillskrivits valvsköldarna i det södra kapellet (tig 323-330). Den man, som i första hand kan komma ifråga som ledare av byggnadsarbetet, om man går efter konstnär­ liga kriterier, är enligt min åsikt Sakramentsskåpsmäs­ taren (C 2). Hans roll i europeisk skulpturhistoria har skisserats tidigare (Cnattingius 1970, 1981). Han fick en grundläggande utbildning i Köln och har i sin konst realiserat kölnska stilskiftningar vid 1400-talets mitt. Hans stil företer en egendomlig blandning av ålder­ domlig kölnsk idealistisk tradition från 1300-talets slut och begynnande realism i fransk-flamländsk stil från 1400-talets andra fjärdedel. Figurerna har ett klart sam­ manhang mellan kropp och dräkt. De uttrycker sig med påfallande livliga, ibland lekfulla rörelser. Typisk är den energi, som uttrycks i rörelser, ställningar och ansikten, allt sammanhållet i en viss inre spänning. Ansiktsmodelleringen är kantig och oskön, vilket bi­ drar till karakteristiken. Veckbehandlingen, som tycks imitera träskulptur, är hård med starka kontraster mel­ lan släta ytor och djupa veck, som ger stark skuggver­ kan och intryck av kraft och koncentration. Liksom i den samtida burgundisk-flamländska skulpturen kom­ mer ett profant drag fram, som tar sig uttryck i realis­ tiska och ibland nästan groteska former. Sakramentsskåpsmästaren var en skicklig och ex­ ploativ konsument av det mest aktuella i sin samtids europeiska skulpturstil. Det hör till vår medeltids­ konsts många överraskningar, att några skulpturer, som företräder denna märkliga europeiska stil, tillkom i en svensk domkyrkohytta. Liksom från de höggotiska huvudena i blindarkaderna når oss via korskulpturerna en frisk fläkt av aktuell västeuropeisk konst. Vi vet att flera arkitekter också var skickliga sten­ huggare och skulptörer. Mäster Gierlachs minnestavla har som vi sett både en passare och en stenhuggarham­ mare som attribut. Som exempel från kontinentens stora byggen kan nämnas Jodocus Dotzinger i Regens­ burg (1459) och Konrad Kuyn (Kuene, d 1469) vid Kölnerdomen. 13 Vid de stora franska katedralbyggena hade man dock redan på 1200-talet frigjort arkitekten (magister operis) från hantverket. 14 Man kan alltså inte med bestämdhet hävda att byggnadsledaren i Linkö­ ping under korets slutfas också varit den ledande sten­ huggaren och skulptören. Ledaren kan ha varit enbart byggmästare och slutfört arbetet enligt Gierlachs rit­ ningar. Att den man, som jag gett beteckningen Sakra­ mentsskåpsmästaren, var den konstnärligt mest be­ vandrade och framstående bland de verksamma sten- DET SENGOTISKA KORET 353 huggarna under denna byggnadsperiod är dock mycket tydligt. Med koromgången och de tre korkapellen fick Lin­ köpings domkyrka en värdig avslutning av stor skön­ het. Det nya byggnadspartiet innebar en rumsstegring, mindre genom själva rumsformen än genom ljuset, pelarnas gestaltning och vertikalriktningen. Effekten nåddes utan att denna del gjordes högre än tvärhuset. Inte heller framträder det nya koret i en ny anda och påfallande rörelserytm. Den konservativa rhenländska stilen har t o m dämpats och nivellerats i detaljerna för att bringas i samklang med tvärhusets ålderdomliga och tunga arkitektur. Koromgångens största verkan är ljusföringens förtjänst. Östfasaden framträdde i färdigt skick som en skåde­ fasad mot en av stadens allmänningsgator (nu Ågatan). Det överensstämmer med sengotisk arkitekturuppfatt­ ning, att låta korbyggnaden bilda accent i stadsbilden. strävpelarna har inte bara stödfunktion utan har blivit formgestaltande element genom sin dekorativa artiku­ lering. Så är fallet också med fönstren , som är djupt indragna och försedda med skuggbildande hålkälspro­ filer. 23-825747 Linköping 3. GRAVSTENAR av Sune Ljungstedt Gravstenarna i domkyrkans golv A v de 265 numren i följande katalog över gravstenarna finner man de flesta på gravstenskartan från år 1974 (pl 75). Av de saknade är 15 stycken magasinerade eller utställda i Stenmuseet i den s k Rhyzeliusgården. Det är i allmänhet mindre fragment eller sådana stenar, som ursprungligen varit resta vid gravar utanför dom­ kyrkan. Några sådana utomhusgravstenar ligger fortfa­ rande kvar inne i kyrkan, degraderade till golvstenar: nr 4, 9, 10, 14, 17, 95, 198 och 199. De magasinerade utomhusgravstenarna har för fullständighetens skull även fått komma med i detta sammanhang och be­ skrivs under nr 192, 193, 200, 211 , 212, 222, 226, 260, 261 och 263 . I domkyrkogolvet ligger utom gravstenar även några före detta altarskivor, som efter reforma­ tionen omhuggits till gravhällar eller trappstenar: nr 93 , 100 c-e och 113. Ett fragment av en timsten ligger i långhusets SV hörn, nr 241. De medeltida gravstenarna upptar ca 45 nummer. Flertalet av dem är starkt nötta och fragmentariska. De har ofta återanvänts i samband med senare begravning­ ar. Vid 1932 års golvomläggning sammanfördes åtskil­ liga medeltida gravstenar till nordöstra korkapellet och till området norr om pelare B 3 men flera ligger fortfa­ rande spridda i olika delar av kyrkan. År 1932-33 uppgjordes två gravstenskartor, som vi­ sar gravstenarnas lägen före och efter omflyttningen då. På den äldre kartan ser man mittgången täckt av gravhällar(pl74). Några av dem låg i närheten av sin grav­ plats, tex nr 31. Den omflyttning man gjorde avsåg att skydda gravstenarna från alltför stark nötning. Även vid restaureringen 1960-61 gjordes några mindre juste­ ringar av gravstenamas lägen. Det har här som i de flesta kyrkor varit omöjligt att helt bibehålla samban­ det mellan gravsten och gravplats. Bland större om­ flyttningar genom tiderna kan nämnas den som skedde 1812. Då försvann bia de skrank, som inhägnat vissa gravplatser, och gravstenar, som legat upphöjda, sänktes till golvnivå. Man kunde förvärva gravplatser Gravsten nr 12. Över biskop Nikolaus Hermansson, död 1391. Foto SvK 1985. Grauestone No 12. Bishop Nikolaus Hermansson, d 1391 . inne i kyrkan så sent som år 1778. Kistor placerades i vissa gravvalv ännu under 1800-talets första årtionde. Gravstenarna i Linköpings domkyrka har uppmärk­ sammats under skilda tider. En handskrift av Sölve Gardell, 1936, med titeln Sepulcralia Lincopensia be­ handlar de 240 nummer, som återfinns på 1933 års gravstenskarta. Gardell har efter äldre källor sökt re­ konstruera gravstenamas texter. Hans handskrift har varit utgångspunkt vid den behandling av gravste­ narna, som nu utförts. Gardelis numrering av stenarna har bibehållits. De nyheter som tillkommit är bl a fynd från utgrävningar. De visar sig vara rester av grav­ stenar, som Gardell ansåg förlorade . Gardell har i sin avhandling Gravmonument från Sveriges medeltid, 194~6, redovisat det medeltida Linköpingsmateria­ let. Där anför han källor av olika slag, vilka han bör ha utnyttjat även för gravstenar från senare tid. Det har ej varit möjligt att på alla punkter kontrollera Gardelis komplettering av gravstenstextema. En ny genomgång av samtliga bevarade gravstenar har medfört att vissa rättelser gjorts. I noterna ges personhistoriska kommentarer samt uppgifter om några av de stenhuggare, som kan räknas som gravstenamas upphovsmän. Katalog l . Gravhäll av röd kalksten, ursprungligen trapetsfor­ mad. Gardell 250. Kantskrift med minuskler: hoc · mausoleo · tu/a · pausät · ossa · locata · Bero · vo/e te · dö · de · klokkarike · levat a ·l Ad · laudem · xpi · viires · z · opes · posuisti · Sic · cu · vixisti · servire · deo · studuisti. (=l detta gravmonument vila dina hitlagda ben, o Björn, vilka med Guds vilja flyt­ tats hit från Klockrike. Till Kristi ära har du ställt din kraft och förmåga. På så sätt har du under ditt liv bemödat dig om att tjäna Gud.) Mått: 179x 58(-65) cm. Kyrkoherden Björn i Klockrike omkom år 1309, enligt en tradition. Efter sin död blev han betraktad som helig. Hans kvarlevor överfördes till domkyrkan omkring år 1400 (1391 ?) och i samband därmed tillkom gravstenen. Den har flyttats flera gånger. Under 1500­ 358 GRAVSTENAR Gravsten nr l. Över kyrkoherden Björn i Klockrike, enligt traditionen omkommen 1309. Gravstenen från tiden omkr 1400. Foto 1977. Grauestone No l . Björn, vicar of Klockrike, traditional/y supposed to have been killed in 1309. Gravestone c 1400. talet torde den ha legat i mittskeppets 6:e trave, nära intill predikstolen(?) År 1931 låg den i södra tvärskep­ pet. Översättningen ovan enligt Tryggve Lunden: Svens­ ka helgon, Stockholm 1972. 2. Gravhäll av grå kalksten. Gardell 68. Något defekt och starkt nött. Majuskelinskrift inom urspr. femsictig ram. -- X- l ----1 -- DOM--is : M-is : --­ REDI-- l S---- ---ET : l-- ELI------ l I TI--- HV----. Mått: l82x98-l04 cm. 1300-tal. 3. Gravhäll av röd kalksten. Gardell 332. Delvis bort­ nött majuskelinskrift inom rektangulär ram: [M : CD : TER : DO : G]RATI[A : KATERINA : MCANS­ :]NECE : FIORTI : HELGHONI[S:] l NAT[A:]X­ [RI]ST[I: SIT: IUCTÄ: COHOR]T[I]. (=1400. Tre­ falt behaglig för Herren och strålande genom sin tappra död må Katarina Helgesdotter vara förenad med Kristi skara.) Mått l02x7l cm. 4. Gravhäll av grå kalksten, övre delen saknas. In­ skription: »(HÄR · VNDER · HWILAS · I · HERRA/NOM · ÄREBORNE · OCH · KONST) l ERFARNE · MÄSTARE · AF · DET · l LOFLIGA · KARDUWANS l MAKARE · ÄMBETET · l MÄSTAR · ERICK · GESILIUS · l FÖDD · 1717 · DÖD-- l MED · SIN · KÄRA · HUSTRU · l ANNA · MARIA · LINDALL ·l FÖDD · 1719 · DÖD-- l OCH · DES · BARN.>> Inskriften kompletterad efter D. S . Wallman 1812. På stenens nedre deJ siffran 49. Stenens format, l03X6l cm, antyder att den tidigare kan ha varit rest ute på kyrkogården. Siffran 49 hänvisar emellertid till en gravplats inne i kyrkan i långhusets SV del. Jfr Linköpings historia 2:2 (1946), s 699. 5. Ursprungligen trapetsformad gravhäll av mörkgrå kalksten. Gardell 362. Kantskrift med majuskler: ANNO : DJi:H : M : [CD:] l Xliii : 1111 : ID' : DECEBRIS : OBIIT : DNS : BENEDIICT' : DE : HUNDA/BERGH : PREDAT' : C' : AlA : I : PACE : REQESCAT. (=Herrens år 1414 den lO december dog prebendeprästen herr Benkt i Hunneberg, vilkens själ vite i frid.) På gravstenens mittfält är en senare !nskription: HÄR LIGGER BEIGRAFWEN SALIGH l DANIEL GEORGIJ HYlLI­ KEN I HERRANOM AFISOMPNADE DEN 9 l APRILIS ANNO 1649 l GVDH HANS SIÄL NÅ/DE AMEN. Därunder är en sköld med initialerna IMSK, EMD samt monogram l'tf Mått: l48x66(-7l) cm. ·~·: ;d1Ji()!/1PI :cp:( -;:::- x .._;HAR LIGGER BE-1: ­ J, GRAFWEN SALIGH .::_ o DA N l E L G E ORG1J HVIt:..:.:. '-' INADE DEN ? .-;: ~ APRILJS Af'NO 1(5-ty 8 -::::::; C.VDH HAN 5 slÄL NÅ • -~ V Dt AIVFN v ~!'!MsK\ g ~)m c2 ~[~~v,~ -C{ ­ ... ,-..­ - ""' -••• Gravsten nr 5. Över prebendeprästen Benkt i Hunne berg, död 1414. Återanvänd för Daniel Georgii, död 1649. Teckning 1977. Gravestone No 5. Benkt, prebendary ofHunneberg, d 1414. R e-usedfor Daniel Georgii, d 1649. KATALOG 359 6. Gravhäll av grå kalksten, fragment med starkt nött yta. Inskrift, sannolikt på latin, till största delen utplå­ nad. Mått: 71 x72 cm. 1500- eller 1600-tal. 7. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell62. Den bevarade delen visar en sköld med utplånad figur (ett människoben) . Däromkring inskrift i ringform med ma­ juskler: + HIC : IACE[T : HINCECHIN : HI]PP (=Här ligger Henekin Hipp.) Inskriften kompletterad efter Gardell. Mått: 34X49 cm. 1300-tal. 8. Gravhäll av grå kalksten. Försedd med bomärke. Mått: 95x89 cm. Medeltid. 9. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: ---D · 7 · OCTOBR · DÖD f--- [APR] ILI · TILLIKA · MED · THESS f ---K: MAN · NÄMND : M: f--- T · LARSSON · FÖDD f ---34 · D · 29 · SEPT· DÖD· 17--. Mått: 78X59 cm. Stenen har antagligen tidigare stått ute på kyrko­ gården. 1700-tal. lO. Gravhäll av grå kalksten, övre delen saknas. In­ skrift: --- SOM AFSOMNADE f THEN 28 MAIJ ÅHR 1625 MED f SIN KIÄRE HVSTRV H KARIN f BENGTZDOTTER SOM AFSOM/NADE THEN ÅHR / SÅ OCH THERAS BARN : SOM f AERE BENGT, MARTEN, BENGT/MARTEN OCH ARVID STA­ PHAN/SÖNER. DORTY, MARGRETAI[KE]RSTIN, RAMBORG, ANNAlMARGRETA OCH KRISTIN f STAPHANSDOTTERS : GVD / GIFVE THEM EN S[ALIG] VPSTÅNDELSE. Mått: 1l3x56 cm. Stenens undersida har inskrift (Job 19 vers 25-27) vilket visar att den tidigare varit rest ute på kyrkogården. Il. Gravhäll av röd kalksten, två starkt nötta frag­ ment. Gardell 337. I mittfältet en nu nästan helt utplå­ nad avbildning av den döde, barhuvad och iförd alba, vars mönstrade besättning nedtill fortfarande kan skönjas. En stav är lutad mot hans vänstra axel. Till vänster om honom avbildas en kvadrerad sköld, där fält l och 4 har en trappskuren ruta. Gestalten och skölden med tillhörande hjälmprydnad avtecknar sig mot en rombmönstrad fond inom en bladprydd båg­ ställning. Text i minuskler inom femsirlig ram, som följer stenens ytterkontur: [Ulph]onlis : natus : [can­ to]r: nicholaus : hufrnatus : hic : iacelt :ut : gratus : sit : [x po : funde : precatus]. (=Kantorn N ils Ulvsson ligger här jordad. Bedjen att han må finna nåd för Kristus.) Inskriften kompletterad efter Gardell . Grav­ hällens ursprungliga storlek ca 210x 118-104 cm. De bevarade delarnas mått: 104x 102 cm resp 97x64 cm. 360 GRAVSTENAR 12. Gravhäll av grålila kalksten, sedan 1864 inmurad i norra korkapellets vägg. Gardell 231. Porträtt i låg relief (>>ristning>>) av en biskop i full ornat med hän­ derna i kors på bröstet. Ögonens pupiller är starkt uppborrade och har förmodligen haft inläggningar av Gravsten nr Il . Över kantorn Nils Ulvsson, död 1400. Foto 1977. Gravestone No J J. Cantor Nils Ulvsson, d 1400. annat material. Inläggningar kan också ha funnits i några av hålen på mitran. Det starkt idealiserade ansik­ tet visar nedtill svag skäggväxt. Händernas stigmati­ seringshål är grovt utförda och kan ej vara ursprungli­ ga. Gestalten är placerad inom en bågställning och har KATALOG 361 som bakgrund en rombmönstrad yta. Två små änglar med rökelsekar och språkband omger bågen upptill. Kantskrift med upphöjda minuskler: Hic : osgotor[um] l : presul : nicholaus : humatus : Mens : pia : vas : mor[um] :l celesti : docmate : grat[us] : Anna[m] :l birghita[m] : solle[m] pnit[er] : hystariavit : Ansgarii : vita[m] : celebriq[ue] :l stilo : decoralvit (=Här är jordad östgötarnas biskop Nils. Han hade ett fromt sinne, goda seder och var benådad med kunskaper i andliga ting. Anna och Birgitta har han högtidligt skild­ rat, och Ansgars levnadshistoria har han skönt behand­ lat med frejdad penna.) Inskriften kompletterad efter Gardell. Inskrift på bågen: Hunc : annus : tulit :M : CCC : ter :XC : monos : crucis : inven : (=Honom bortryckte det ettusentrehundranittioförsta året på korsfinnaodets dag.) Inskrift på språkbanden: EUGE : SERVE : BONE : E l INTRA : IN GAUDIUM : D (=Väl, du gode och (trogne) tjänare, gå in i (din Her­ res) glädje). Mått: 226x 132 cm. 13. Gravhäll av röd kalksten, ursprungligen trapetsfor­ mad, fragment. Gardell 343. På den saknade delen av gravstenen fanns en vapensköld med ginbalk försedd med två(?) sparrar. Kantskrift med majuskler: + ANNO : D:r'H : M : CDNJI : III : NOS : AUG[TI : OBIIT : DNS : RANGWALDUS : ERICI : PSBITER l DICTUS : KYRNING : CUl' : AlA : IN : PACE :] REQESCAT : AM (=Herrens år 1407 den 3 augusti dog prästen herr Ragnvald Eriksson med tillnamnet Kyrning, vilkens själ vile i frid. Amen.) Inskriften kompletterad efter Gardell. Det bevarade fragmentet har storleken 49x59 cm. Jfr Raneke, s 235. 14. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: HÄR UNDER HUILAS I HERRANOM / TOBIAS IACOBI HOS GUD SALIGH / HUILKEN I 13 ÅRS TID SÅ UTHI NE/DRE LINKIÖ­ PINGS SCHOLA SOM GYMINATIO SINA STUDIER MED STÖR­ STA f FLIJT I LIFSTIDEN IDKADE OCH SE/DAN MEDH ETT GOT AFSKED OCH/AFSOMNADE DEN 14 OCTOB. ÅHR / 1680 GUDH FÖRLÄNE KROPPEN / EN FRÖGDEFUL UPSTÅN­ DELSE. Mått: 92x61 cm. Inskrift på undersidan: JOB CAP. VII. ECCE NUNC IN l PULVERE DORMIAM : ET SI MAlNE ME QVAESIERIS, NON l SUBSIS­ TAM (=Job 7:21. Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.) Stenen har tidigare varit rest ute på kyrkogården. 15. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 628. Medeltida kantskrift med majuskler inom femsictig ram, nu utplånad. Av en senare inskrift kan ordet SVENSDOTTER skönjas. Mått: 79X78 cm. 16. Gravhäll av röd kalksten, fragment. Gardell 176. Kantskrift med majuskler nu nästan utplånad: [HIC : IACET: DNS: CAROLUS : BA] TYR · · · (=Här ligger herr Karl Båt.) Inskriften kompletterad efter Gardell. Biskop Karl Båt avled 1338. Mått: 123x72 cm. Jfr Sv biogr lex 20 (1973-75), s 706f. 17. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift häm­ tad ur Job 19 vers 25-26. Mått: 82x54 cm. Stenen har tidigare varit rest ute på kyrkogården, vilket framgår av formatet och inskrifterna på fram- och baksida. Framsidan är nu vänd nedåt och bär inskriften: ---us. LARS ÅKESON SKRÄD/ ARE FORDOM BORGARE I LIN/KÖP : HVILKEN AFSOMNADE ÅHR / 1636 DEN 15 IVLIJ SAMPT HANS / K. HVSTRV KARIN O.D. HVILKEN f AFSOMNADE ÅHR 1641 DEN Il / OCTOB : SAMPT THERAS K. SON f OLVF LARSON FORDOM BORGA/RE I LINKÖP : HVILKEN AFSOM­ NADE / ÅHR DEN SAMPT HANS K. HVSTRV MARIE GÖSTAFS[D] / AFSOMNADE ÅHR DEN f OCH THERAS BARN [V]/ILKA AFSOMNADE ÅHR DEN f GVD THERAS S[IÄLAR] BEVARE. 18. Gravhäll av röd kalksten, fragment. Gardell 73. I fåltet en tom sköld. Kantskrift med majuskler: CON­ DI[T' : ES]T ---III--- QIA : CAS. Mått: 48x41 cm. 1300-tal. 19. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 70. Majuskelinskrift inom en ring: [HIC : IACET : DO­ MINUs --] IOARUS : ESGERI : PSBITER : [OBIIT:] ---(=Här vilar prästen herr Joar Esgers­ son, vilken avled---) Korprästen Joar i Linköping är omnämnd mellan åren 1352 och 1371. Jfr H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden (1952), s 737. En senare inskrift på samma sten lyder: [ANNA MA­ RIA DANIELSOOf]TER KÄMPE AFSOM[NADE] ANNO 1685 DHEN 26 JAN. KLÅCKAN 2OM MÅRGO[NEN] . Inskrifterna kompletterade efter Gardell. Mått: 145x72 cm. 20. Gravhäll av grå kalksten, fragment i två delar. Gardell 200 och 616. Delvis utplånad majuskelinskrift utmed kanten: ---T : DOMINVS : T[H]ORIDONIS : BVND[A] -- (=--- herr Tord Bondes ---) 1300­ tal. På stenens mitt en senare inskrift. HER AER BE­ GRAFVEN S[ALIG] MARGRE/TA PERSDOTTER HVILKEN AF/ SOMNADE THEN 29 DECEMB / 1603 BRITA PERSDOTTER / 362 GRAVSTENAR ~ TfR KAMP E .AFSOMNl-~ (ANN0]68S DffN 26jAN~~~f>Militära chefer i svenska armen>> i riksarkivets expedition och J Cavallie, De höga officerama (1981) känner ej någon överste med detta namn. 24. Gravhäll av grå kalksten. Överst i relief kunska­ pens träd omgivet av putti med förgängelsesymboler samt, ytterst, Adam och Eva. Därunder kolonnställ­ ning med rakt bjälklag. Inskrift: HÄR VNDER HWIILS I HERRANOM S. l PEDER NILSON FORDOM RÅDMAN HÄR l l STADHEN HWILKEN AFSOMNADE ANNO l 1662 DEN 17MAll KLOCKAN 9 OM AFTOINEN MEDH SIN K. HVSTRV H. ANNA HÅKONSIDOTTER HWILKEN AFSOMNADE l OCH HAFWA DHE LEFWAT TIL HOOPA l VTHI 37 ÅHR OCH AFLAT TIL SAMMAN l 5 BARN, 4 SÖNER OCH EEN DOTTER l GVDH THERAS SIÄLAR EWINNERLIGEN l FRÖGDE. Därefter följer text hämtad ur Uppenbarelseboken kap 14 vers 13. Mått: 212x 142 cm. KATALOG 363 Gravsten nr 24. Över rådman Peder Nilsson, död 1662, och hans hustru Anna Håkansdot­ ter. Foto 1977. Gravestone No 24. City Coun cil/or Peder Nilsson, d 1662, and his wife Anna Håkansdot ter. 25. Gravhäll av grå kalksten ornerad i låg reliefmed en kolonnställning. Inskription övervägande i frakturstil. På stenens mitt en sköld med bomärke i kombination med initialerna T.S. och A.B.D. Däromkring en lager­ krans, timglas, dödskalle och texten: HOMO BULLA, MEMEN10 MORI (=Människan är en bubbla, kom ihåg att du skall dö.) Postamentet har inskriptionen: Här huilas I Herranom S. Tynnes Smits, hvilken afsom­ nadhe then 30 Septembris 1621, teslikestt hans käre Hustru Hustru Anna BöriesDotter, hvilken i Her­ ranom afsomnadhe then 3 APRILIS åhr 1645 med theras Barn, Gudh them en frögdefull upståndelse milde­ lighen förläne Amen. HÄR UNDER HWYLAS OCH I HERRA : FORDOM W ÄL · T OCH W ÄLFÖRSTÅNDIG RÅDMANEN SAL. TYNNES NIELSON . HWILKEN AFSOMNADE A0 1666 DN 4 MAY PÅ SITI 41 · ÅLDERS ÅHR · HANS SIÄL GVDH 364 GRAVSTENAR EWINNERLIGEN FRÖGDE. Inskriptionen i fältet över bjälklaget är hämtad ur Romarbrevet kap 14. Mått: 242Xl38 cm. 26. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med rosor. Inskrift omgiven av en oval bladkrans: HÄR UNDER l HVILAS I HERRANOM l SAL. --- l FORDOM RÅD OCH HANDELSIMAN HÄR I STADEN HVILKEN I l HERRANOM SAHLIGEN AFSOM!NADE A? l-- DEN -- l TILLIJKA MED SIN K: HUSTRO l DEN FORDOM ÄREBORNE OCH l DYGDE­ RIJKE MATRONA HUSTRU CHRISTINA VALLENTINSDOT. HVILKEN l I HERRANOM SAHLIGEN AFSOM/NADE A? 1710 DEN 17 MAil l TILLIJKA MED DHERAS K: BARN l MARIA, MARGARETA, NICOLAUS l OCH OLAVS -- l GUDH FÖR­ LÄNE DEM PÅ DEN l STORE DOMSENS DAGH l MED ALLE CHRISTROGNE l EN FRÖGDEFULL l UPSTÅNDELSE. Kantskrift hämtad ur Syrak kap 40 vers 11. Mått: 200xl34 cm. 27. Gravhäll av grå kalksten, avhuggen upptill. Orne­ ring i låg relief med kolonnställning. På stenens mitt bomärke omgivet av A. L. S . och KDL. Däromkring en lagerkrans, två änglahuvuden och texten [I DAGH M]IGH, [I MORGON T]IGH. Inskrift på stenens nedre del: HÄR HVILAS I HERRANOM S. ARVIDH LARSON FOR(DOM] l BORGEMESTAR I LINKIÖPINGH, HVILKEN AFFSOM­ N(A]IDE THEN 4 SEPTEMBRIS ANNO 1612, SÅ (OCH THESS] l KIÄRA HVSTRV GVDFRUCHTHIGH OCH DYGDE(RIK] l MA­ TRONN HVSTRV KARIN LARSSDOTTHER (HVILKEN] l OCH I HERRANOM AFFSOMNADE ANNO 1637 (THEN] l- IANVAR SÅ OCH THERAS KIÄRA BARN: MICHELL l OCH IÖRAN ARVIDSONS SOM AFFSOMPNA(DE I] l PEST ANNO 1622: BRITHA OCH INGEBORGH(I] l PESTE ANNO 1602. ITHEM BARBRY AGINNIS l (MARGRETA OCH H K]IRSTIN --- l [HANSSONS SOM OCH AFSOMNADE I THEN PESTILENS l 1622. GVD FÖRLÄNE THEM OCH OSS AL]LOM EN S(ALIG VPSTÅNDELSE]. Texten delvis kompletterad efter Gar­ dell. Inskrift på stenens övre del hämtad ur Syrak, kap 41. Mått: 222x 152 cm. 28. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med ängla­ huvuden, dödskalle och korslagda benknotor. Mitt på stenen en oval bladkrans med monogrammet LAS-BK omgivet av: ANNO 1699. Inskrift: HÄR UNDER l HUILAS I HERRANOM l SALIGE RÅDMANNEN H!' l LARS ANDERSSON HUILIKEN AFSOMNADE DEN Il IAN A? 1707 TILLIKA l MED SIN K: HUSTRU l DYGDESAMME MATRONA l HUSTRU BRI­ TA KRANTZ l SOM AFSOMNADE DEN l 15 IAN : A? 1714 SAMT l 5 DERAS K: BARN JOHAN l ANDERS, HEDWIG, HANS l OCH JACOB KINBERGER. Därefter >>TEXTUS FUNE­ BRIS» hämtad ur Psaltaren 15, vers 1-4. Som kantskrift återges Psaltaren 73, vers 25-26. Mått: 180x93 cm. Jfr gravsten nr 59. Om makarna se Linköpings hist 2:2 s 646. 29. Gravhäll av röd kalksten, något defekt. Gardell 375. Kantskrift med majuskler (sent 1400-tal?): HIC : OBIIT : LAURENCIUS : ANDREE : C[ONISUL : LINCOPENSIS :] CUM : l CONSORCIA : SUA : KATERINA : PETER! : A/NIMAE : REQUIES­ SCANT : (=Här dog rådmannen i Linköping Lars Andreasson med sin maka Katarina Petersdotter. Deras själar vite i frid.) Inskriften kompletterad efter Gardell. På stenens mitt en senare inhuggen sköld med bomärke (sannolikt Erich Persons). Däröver ett språk­ band med årtalet 1523 i sengotiska siffror. Under sköl­ den inskriptionen: ERICH PERSON BORGMESTARE l I LINGHEPING BLEFF HER BEGRAFVEN THEN 8 SEPTEMBER l ANNO 64 SAMPT MED SIN S. H: l HVSTRV BARBRO AFSOM­ NADE l ANNO -3 THEN 2 DECEMBRIS l GVDH DERIS SIEL NADE AMEN. På stenens övre del står: BEATI MORTVI QVI IN DNO MORIVNTVR ( = Saliga äro de som i Her­ ranom dö). Mått: 222x 148 cm. 30. Gravhäll av röd kalksten. Hörnrundlar med ängla­ huvuden eller rosor. På stenens mitt en sköld med en våg samt initialerna HWSH-KBD. Skölden är pla­ cerad inom en lagerkrans, som omges av timglas och dödskalle, samt texten: HODIE MIHI CRAS TIBI MORS CERTA HORA INCERTA. Inskrift: HÄR UNDER HVILAS I HERRANOM S. ÄREBORNE OCH l WÄLACHADT HANS WILL­ HELMSON HYTTON · FORDOM l RÅDMAN HÄR l STADEN AFSOMNADE D. 4 FEB. ANNO l 1686 PÅ SIT 70. ÅLDERS ÅHR SAMT HANS K. HUSTRU l ÄREBORNE OCH GUDFRUCHTIGE MATRONA H. KIRISTIN BENGTSDOTTER AFSOMNADE D 25 FEB. ANNO l 1696 PÅ SIT 80. ÅLDERS ÅHR HAFVA AFLAT l 13 BARN, Il S. OCH 2 D. GUD FÖRLÄNETHEM EN FRÖGDE­ FUL UPSTÅNDELSE l D. 29 MART. AME. Inskrift på ste­ nens övre del har hämtats ur Sap 4, vers 7, l O-Il och 14. Som kantskrift återges Filipperbrevet l, vers 23 och 21. Mått: 185x 136 cm. Om makarna se Linköpings his t 2: 2 s 642 f. 31. Gravhäll av mörkgrå kalksten, starkt sliten. Överst tre kartuscher med rullverksornament. Den högra har texten: PSAL. 19 HERRE MIN l TRÖST OC FÖRLÅSISARE · H(USTRU] CHIRSTIN l IOENSDOT. FÖDH l l LINCOP. ANNO 1600 l MARTI' 16. Därunder tre rundbågiga arkader, vars pilastrar smyckas av bladornamentik. I den vänstra arkaden avbildas Moses med kopparormen, i den hög­ ra Johannes döparen(?). Över honom texten: IOHANNIS KATALOG 365 l OCHBEGRAFFWEN Tff_N f-fDERLIGE GVDFR VC.HTIGHE JRICSON FORDOM BORGMAsTARE HAR l LIN Kö IIESV CH\ISTI PAK'ALLELSE LIVFLIG EN AFFSO 5TO~E PfSTIL[NTIEN THEN ISAVGVSTI ANNO 16ZZ RDOM 71 5AM'T M:D SIN KÅRE HVSTRV 1-fDERL IG T IG MATRONA HVSTRI/ MAUN ANDERSDOTTER SALIGEN AF SOM'NADE T t-f. N Z 6 OCH AnA TtfRAS KARE BARN HWILKA OCH AFFSOM'NADE SoM WARO DOTTR Tff: 5 DECEB ?8 ALDRIG 33 wn:: IH DRic. 'lZ ALDRIG l TT Af!\ rfDRIC IACOBSÖ Ti[zs OEC C08SDOT l Tff 5TORE PESr ? AVGVST JiLOR ZOl t.IADE 6 Z 7 1"1- AVGVSTI ALDR 16 AR li"DRIC IACO _ _ _____ AU>R 13 AR PER lA<.08~ ~ z. M 11 7(1 Gravsten nr 31. Över borgmästaren Jacob Henriksson, död 1622, hans andra hustru Malin Andersdot­ ter samt åtta barn. Foto 1977 och teckning 1973. Gravestone No 3/. Jacob Henriksson, mayor, d 1622, his seeond wife Ma/in Andersdotter and eight children. 12, 32. NÄR IAGH WAR[DER] YPHÖGD [IFRÅ] lORDENE [SK]AL lAG[H] --- I mittarkaden Gud Fader i bröstbild bland moln samt texten: EA PRINCIPIYM l TRANSITYS E YIYIS VITAE l EST MELIORIS ORIGO l ÖYTINAM (?) LICEAT SIC l MIHI CHRISTE MORI. (=Detta är begynnelsen. Hä­ danfärden från de levande är böljan till ett bättre liv. O, att det måtte förunnas mig, Kristus, att dö så!) Inskrift på stenens nedre del: --- BEGRAFFWEN THEN HEDERLIGE OCH GYDFRYCHTIGHE l [IACOB HEN]D­ RICSON FORDOM BORGMÄSTARE HÄR I LINKÖ-- l -- I IESY CHRISTI PÅKALLELSE LIYFLIGEN AFFSOMI[NADE I THEN] STORE PESTILENTIEN THEN 15 AYGYSTI ANNO 1622 l -- [ÅLDE]RDOM 71, SAMPT MED SIN KÄRE HYSTRY HE­ DERLIG l [GYDFRYCH]TIG MATRONA HYSTRY MALIN AN­ DERSDOTTER l ---- SALIGEN AFSOMPNADE THEN 26 l --- OCH ÅTTA THERAS KÄRE BARN HWILKA OCH l --­ AFFSOMPNADE SOM WARO --- l --- DOTTR THEN 5 DECEMB 98 ÅLDRIG 33, WE[-- HENDRIC l --- 02 ÅLDRIG liT ÅHR, HENDRIC IACOBSON THEN 28 DEC l --- [IA]­ COBSDOT. I THEN STORE PEST 9 AYGYST ÅLDR. 20 l --­ [AFFSOMP]NADE [1]622(?)14 AYGYSTI ÅLDR 16 ÅR, HEND­ RIC IACOBI[SON] --- ÅLDR. 13 ÅR, PER IACOBS-- THEN 23 MAil---. Texten delvis kompletterad efter Gardell. Mått: 223 x 154 cm. 32. Gravhäll av mörkgrå kalksten, vänstra delen starkt sliten. Bred kantbård med rosor i hörnen. På stenens mitt en lagerkrans, som omger en sköld med initialer­ na: NNS, GMD och MIDD. En broskverksomramad kartusch därunder har inskriften: [HER]UNDER HYILAS I HERRANOM EHRLIG OCH l [GYD]FRYCHTIG NILS NILSON FORDOM RÅDI[MAN] OCH GYLSMED I LINKÖPING AFSOM­ NADE DEN l [3)0 IAN 1673 PÅ SIT 56 ÅHR MED 2 SIN K. HYSTRYR l [GYD]FRYCHTIG OC DYGDERIJK G.M.D. AF­ 366 GRAVSTENAR Gravsten nr 32. Över guldsmeden Nils Nilsson Behm, död 1673 samt hans båda hustrur Gunilla Månsdotter, död 1664 och Margareta Jöransdotter Dyk. Foto 1977. Gravestone No 32. Nils Nilsson Behm, go/dsmith, d /673 and his two wives Gunilla Månsdotter, d 1664 and Margareta l äransdotter Dyk. SOMNADE f [-IAN) 1664 PÅ SIT 40 ÅHR MED HENNES 2 S. OC 5. f [D.) SAMT EREBORNE OC GVDFRUCHTIG M.I.D.D. MED f [HENN]ES 3 S. OC 2 D. AFSOMNADE DEN-- 16-- PÅ SIT ÅHR. Texten delvis kompletterad efter Gardell. Lager­ kransen på stenens mitt flankeras av timglas och död­ skalle. I fältet omkring den sistnämnda har senare till­ fogats: N D BEHM LEFVAT TILSAIMANS 17 ÅHR OCH AF/ LAT TILHOPA 5 SÖNER OCH 2 DÖTRAR f HVILKEN f AFSOM! NADE D f ÅHR I GVDH f UPVÄCKIE DEM ALLE f TIL IT EVIGT LIJF AMEN. En övre broskverksomramad kartusch har text häm­ tad från Ps 73 v 25-26 samt från Phil l v 21. Som kantskrift återges J oh 3 v 16. Mått: 230x 155 cm. 33. Gravhäll av grå kalksten, något defekt. Gardell 491. Kantskrift med majuskler: SI : VIRTVS : VIRES : MORTIS : DISRVPERET : ISTIC :l NON : FORET : INCLVSV[S : BRIGIDA : /C]V : CÖIVGE : PETRVS : BRASCHE : PIAS : AIAS : [TE :l DIG­ N]AS : REDDE : CREA1DR: (=Om dygden kunde sönderbryta dödens krafter, så skulle icke Peter Bras k vara där innesluten med sin maka Birgitta. Gör deras fromma själar, o Skapare, värdiga dig.) Texten kom­ pletterad efter Gardell . Innanför ramen en senare, nu svårläst inskrift: [ME)STER · PE[DER] · BRASKE f BLEFF · HER--- DEN----/ 1558--- f NADE ---. På stenen syns också en sköld av 1500-talsform samt ett stort bomärke. Mått: 217Xl30 cm. 34. Golvsten, 44x35 cm, med spår av inhugget majus­ kel-M. 35. Gravsten av röd kalksten, fragment. Inskrift: -­ ÄR BEGR[AFVEN] f-- ERICHSON HV[ILKEN] - f [AFSOM­ NA]DE I HERRANOM- f-- 20 IANVA[RI) -- f -- WARIT BO --. Mått: 39x39 cm. 36. Golvsten, 49x39 cm, med siffrorna 122. 37. Gravsten av grå kalksten, fragment. Inskrift: -­ ESI--. Mått: 54x35 cm. 38. Gravsten av rödgrå kalksten. Inskrift: HAER l VIL­ KEN l G· H· s· N (=Gud Hans Siel Nåde) l l · 5 · 65. Mått: 43x33 cm Gfr nr 124). 39. Golvsten, 49X36 cm, med fragment av bokstaven L. 40. Golvsten, 64x35 cm, med två inhuggna likarmade kors. 41. Gravsten av röd kalksten, fragment. Inskrift: -­ NEMDE SIN-- f-- VHTI IT ERL-- f-- VHTI- 8 ÅHR --f -- MEDH HON--/-- GVDH FORLÄ[NE] -- f -- SALIGH VPS[TÅNDELSE]. Mått: 59X44 cm. 42. Gravsten av röd kalksten, fragment. Inskrift: IMS. Mått: 39x25 cm. 43. Golvsten, 52x39 cm, med spår av siffran 8. 44. Golvsten, 44x35 cm, med siffrorna 66. 45. Gravsten av grå kalksten, fragment. Inskrift: -- IC --. Mått: 40x34 cm. KATALOG 367 Gravsten nr 33. Över borgmästaren Peter Brask, begravd 1488 och hans hustru Birgitta. Paret var föräldrar till biskopen Hans Brask. Återanvänd för biskopens systerson ärkedjäknen Peder Brask, död 1558. Foto 1977 och teckning 1974. Grauestone No 33. Peter Brask, mayor, buried in 1488, and his wife Birgitta, the parents ofBishop Hans Brask. Re-used for the bishop's nephew, Archdeacon Peder Brask, d 1558. 46. Gravhäll av röd kalksten, något stympad. Överst sköld med bomärke och initialerna P. c. (=Per Cle­ mentsson). Inskription: [H]ER HVILAS WTHI HER­ RANO[M] / [SA]LIGH HVSTRV BRITA PEDE[R] / [C]LAE­ MENTSONS SOM AFSOMNA[DE] / [T]HENN 12 S[E]PTEM­ BRIS ANNO l · 5 [--] / [S]AMPT MED THW HENNES [K.] / [B]ARNN ANDERS PERSON N / OCH BRITA PEDERS DOT­ TE[R] / GVDH THERRAS SIELL NA0 DE / [E]VINDERLIG AMEN/ [H]ERREN GAFF OCH HERREN T[OG] [W]ELSIG­ NADH WARA HERRANS NA[MPN] / I DAGH MIGH I MORGE T[IGH] l P · K · l B · E · D. Senare har tillfogats gravnummer 19 (eller 61). Mått: 204x92 cm. 47. Gravhäll av mörkgrii kalksten. Hörnrundlar med änglahuvuden, timglas och dödskalle. Nedtill liggande, rikt draperad kvinnogestalt. Arbete från 1600-talets mitt, jfr nr 77. Inskrift: HER VNDER LIGGER BEGRAFV. HEDERLIG / GVDFRVCTIGH OCH DYGDERIK MATRONA / HVSTRV MARGRETA HANSDOTER FORDOM / FATEBVRS HVSTRV PÅKALMARE SLOT I 12/ ÅHR OCH PÅ LINKIÖPVGS KONGSGÅRD I 8 / ÅHR HVILKEN AFSOMADE HERRANOM DEN 2 NOVEM / ANNO 1620 SAMPT HENES ELSKELIGE K. / DOTER EREBORNE GVDFRVCTIGE OC HEDERIVERDIGE MA­ TRONA HVSTRV LVCIA HANS / DOTER GRÖNEVALD TIL HALSÖGA HVILKEN AF/SOMNADE I HERRANOM DEN--- / 368 GRAVSTENAR ANNO CHRISTI 16-- PÅ SIT ÅLDERS ÅHR --l SÅSOM OCH TVÅ HENES SÖNE PER IAHANSON l HANE OCH HANS IA­ HANSON HANE HVILKA I HERfRANOM AFSOMNADE ÅR 1622 I PESTILENTIEN l HENNES MEN HAFVA VARIT SALIG EDLE OCH l WELBÖRDIG IAHAN PERSON HANE TIL NYNÄS Gravsten nr 48. Över kommendanten på Vadstena slott Vilhelm Grummer, död 1614. Foto 1977. Gravestone No 48. Vil­ helm Grummer, Gaver­ nor of Vadstena Castle d 1614. l FORDOM LANDSHÖFDING PÅ WESTERÅS SLOT l OC DES LÄN HVILKEN AFSOMNADE DEN 4 l APRIL ÅHR 1598 OC ÄR BEGRAVEN I ÅTVEDS l KYRKIO, DEN ANDRE VAR SALIG MANHAFTIG l ANVND lONSON TIL HALSÖGA FORDOM l LEUTENANT VNDER ÖSTGIÖTHA RYTERI l HVILKEN AF­ KATALOG 369 Gravsten nr 49. Över Anders Jönsson, död 1597 och hans hustru Lucia Larsdotter, död samma år. Foto 1977. Gravestone No 49. Anders Jönsson, d 1597, and his wife Lucia Larsdotter, d the same year. SOMNADE I HERRANOM DEN 5 l IANVARI ANNO 1626 OCH ÄR BEGRAFVEN l I SLAKA. GVDH VARE ALES DERAS SJÄ­ LAR l NÅDIG AMEN. Kantskrift hämtad ur Joh 11 v 25 och Psal 3 v 6. Mått: 176x99 cm. 48. Gravhäll av grå kalksten med upptill avfasade hörn. I tnittfåltet avbildas i hög relief en man i rustning omgiven av en vapensköld med hästhuvud, samt av timglas, dödskalle, hjälm och handskar. Dessutom inskrifttavlor med: BEATI MORTVI QVI IN DOMINO MO­ RIVNTVR. NASCENDO MORIMVR. MO[RIENDO) NAS­ CIMVR. (=Saliga äro de döda som dö i Herren. Vi dör genom att födas, vi födas genom att dö.) Mittfältet omgives av en kolonnställning med tra­ petsformat överstycke, som har inskriften: HIC snvs 24-825747 Linköping Gravsten nr 50. Över oxhandlaren Harald Jönsson, död 1677, hustrun Elisabet Jönsdotter samt barn. Foto 1977. Gravestone No 50. Harald Jönsson, cattle dealer, d 1677, and his wife Elisabeth Jönsdotter and children . EST RIGVV GRYMMER QVI NATVS AD ALBIM l FORTUNAE HAEC HABVIT [M)VNERIS ATQUE LOCA/ CVI STVDIA ET VIRTVS CVI FORT! [ )ET ARDOR EQVESTRIS l HOC INSIGNE DEDIT QUOD SIMVL ECCE IACET l BVSTA CORONET HONOR TRANSACTA GLORIA VITÄ l GAVDIA SINT ANIMAE ATQUE O[S)SIBVS ALMA QVIES (=Här vilar Grummer, som föddes vid floden Elbe men genom ödet fick sin verk­ samhet i dessa trakter. Studier, dygd och ridderligt nit skänkte den tappre det vapen, som också finnes här. Må Hedern och Äran bekransa graven efter fullbordad levnad. Må själen beskäras glädje och benen en ljuv vila.) Inskrift nedtill på stenen: WILHELMVS GRYMMER HARBVRGI NATVS ANNO MD LXXVII IX KAL QVINT l IN KONINGSBRO DENATUS ANNO MDCXIV IV KAL APR l VIXIT ANNOS XXXVI MENSES IX DIES VI. (=Wilhelm Grummer, 370 GRAVSTENAR \ l l l l l l l l Gravsten nr 51 . Över Jon jarl, kanske identisk med den Jon jarl som är·omnämnd i Erikskrönikan. Gravstenen från ca 1200. Teckning 1974. Gravestone No 51. Jon Jarl, perhaps the person of that name mentioned in the Erikskrönikan. Gravestone c 1200. född i Harburgår 1577 den 23 juni, död på Kungsbro år 1614 den 29 mars. Han levde i 36 år, 9 månader och 6 dagar.) Mått: 240x 164 cm. 49. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i låg relief. Överst trekantsgavel med årtalet 1597 samt ett fält med inskrift hämtad ur Job 14:5. Mittpartiet, som flankeras av kolonner med bladhölster, har två änglahuvuden samt en bladkrans, som omsluter initialerna AIS- LLD samt en sköld med monogrammet Al. Inskrift på ste­ nens nedre del: HAER VNDER HVILES I HERRANOM SA­ LIGE l ANDRIS IÖNSSON HVILKEN AFSOMNADE l I CHRISTO THEN 17 APRILIS ANNO 1597 l THESLIGEST HANS KAERE HVSTRV LVCY l LARSDOTTER MED 2 THERES BARN l OCH AFSOMNADE HON THEN 15 IVNI l ANNO 1597 GVDH THERES SIELER EVINNERLIGHE BEVARE AMEN. Nederst på stenen en bård av kopplade voluter, som åtskiljs av små rundlar med bokstäverna PNS, vilka förmodligen är stenmästarens initialer, jfr nr 164. Mått: 215xl36 cm. 50. Gravhäll av grå kalksten. Mittfältet omges av ko­ lonner med bladhölster. Överst timglas och dödskalle samt inskrift med hebreiska bokstäver inom en krans, som hålles av två änglar. Mellan dem årtalet 1692. Inskriften citerar först Psal 25: 1-5, därefter: HER UN­ DER WILAS I HERRANOM FORDOM l HANDELSMAN HER I STADEN EHREBORNE l OCH VELACHTAT HARALD lÖNSON l HUILKEN I HERRANOM AFLEDH DEN l 22 IANVARI 1677 MEDH DHES l KIERE HUSTRU DYGHEDESAMMA MATRONA l HUSTRU ELISAVETA IÖNSDOTER SOM l AFSOMNADE DEN --- l SAMPT SON OCH DÖTTRAR. HERREN l FRÖGDE DERAS KROPPAR OCH SJÄLAR MEDH l ALLA UTHWALDE GUDZ UENNER Mått: 206X 140 cm. 51. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 18. Av den märkliga gravstenen återstår ett parti med storle­ ken 108x83 cm samt två mindre delar, tillsammans 41 x30 cm, vilka påträffades 1961. Gravstenen var ur­ sprungligen trapetsformad och dess kantskrift med ma­ juskler, avbröts tolv gånger av upphöjda, skulpterade fyrpass. På de nyfunna fragmenten syns tydligt hur dessa fyrpassornament mejslats bort. På stenens mitt, som nu är starkt nött, syntes enligt 1830 års Inv prot spår av en inristad figur, >det skulle tyckas av ett lejon>>. Inskrift: [HIC : PACA10RVM : TIERROR : CLIPEV]S :Z: SVE[ORVM : INTVMIVLA]TE: l M[ANES : Q]VONDAM : DVX : MAGNE : IOHAS (=Här ligger du, som var de underkuvades skräck och svenskamas sköld, jordad, du i livstiden store Jon jarl.) Texten kompletterad efter Gardell. 1200-tal. 52. Gravhäll av grå kalksten. Rikt ornerad med bloms­ tersmyckade postament och pilastrar, som bär upp en gavel med änglahuvud och inskrift hämtad ur Esaia 57: 1-2 och Syraks bok. I mitten avbildas Fortuna, stående på ett klot och med livfullt fladdrande drape­ rier. Däromkring en krans, som omges av änglahuvu­ den och broskomament. Inskrift på stenens nedre del: HAER UNDER HVILAS I HERRANOM S. PETER l REMER . ­ KATALOG 371 Gravsten nr 52. Över rådman Peter Remer (Reimertz), död 1674, första hustrun Lycka Brunchorst, död 1649 samt andra hustrun Marta Tomesdotter. Foto 1977. Gravestone No 52. Pe­ ter Remer (Reimertz) , council/or, d 1674, his first wife Lycka Brun­ chors t , d 1649, and his seeond wife Marta Tomesdotter. DEMANTSNIDARE FORDOM RÅDMAN l HÄR I STADEN AF­ SOMNADE 74 DEN 29 SEP. PÅ l SIT ÅLDERS ÅR 77 SAMPT HANS FÖRA K. HUSITRO GUDFRVCHTIG OCK DYGDERIK MATROINA H: LYCKA BRUNCHORST S AFLED 49 SEDAN l DE HADE AFLAT 3 S. t D. SÅSOM OCK HANS 2 K: l HUSTRO ÄHREBORNE GUDFRUCHTIG OCH DYGIDERIK MATRONA H: MARTA lOMES D: S: AFLED 16 -- DEN-- AFLAT 5 S. 3 D. Mått: 208x 148 cm. 53. Gravhäll av grå kalksten. Ristad ornamentik: överst en oval krans med IHS, nederst timglas och dödskalle. Inskrift: HAER VNDER HVILAS I HERRNNOM 372 GRAVSTENAR IOHANNES WYRDIG f DN. NICOLAI PASTORIS IN / TRY­ SERVM FEMTE SON / IBLAND THE 6 HVILKEN / HAER l LINKÖP : VTI EN HEFFTIG / MAESZLING AFFSOMNADE AN:/ 642 DEN 2 OCT : PÅ SITT ÅLIDERS 8 ÅHR SEDAN HAN HAER f l SCHOLAN MED FLIJT l ÅHR / OCH 3 MÅNADER HADE FRE/QVENTERAT : GVD HAN OCH / ALLE CHRIST­ NAS SIAELAR EVIGT/BENÅDE AMEN. Mått: Il l X7l cm 54. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med rosor och kartuscher med grovt stiliserad broskornamentik. Mitt på stenen en krans omgiven av dödskalle och timglas. Inom kransen en sköld med initialerna: IHS, EPS, KMD och ElD. Inskrift på stenens nedre del: [HÄR UND)ER HVILAS l HERRA/[NOM) S. ERICH PÄRSON FOR­ DOM f BORGARE l LINKIÖPING HVILKEN f AFSOMNADE 1690 SÅSOM OC / HANS : [DYG)DERIKA H: KIRf[STIN M--)SD: --GUDI AFSOM/NADE ANNO 1677 D: 5 DECEM: SE/DAN DE HADE AFLAT 6 BARN 2 f S. 4 D. Kantskrift ur Psal 73 v 25. Text i övre kartuschen ur Psal 16 v 6 och 9. Mått: l99x 115 cm. 55. Gravhäll av grå kalksten, fragment i två delar. Hörnrundlar med evangelistsymboler. I mittfältet en krans omgiven av änglahuvuden, dödskalle och tim­ glas. Inom kransen en sköld med bomärke och initi­ alerna MNS, KHD. Inskrift på stenens nedre del (enligt Gardell): HÄR VNDER HVILAS HERRANOM SALIGH / MATTHIAS NILSON FORDOM RÅDMAN l / LINKIÖPINGH HVILKEN l CHRISTO AFFSOMN/[ADE ANNO 16-- THEN -­ PÅ SITT / ÅLDERDOMS ÅR -- SÅ OCK HANS KlÄ/RA HVSTRV GVDFRVCTIGH OCH DYG/DERIK MATRONA HVSTRV KARIN HANS/DOTTER HVILKEN OCH l GVDI AF­ SOMNADE/ ANNO 16-- THEN -- PÅ SITT ÅLDERDOMS/ ÅR -- GVD FÖRLÄNE THEM OCH OSS / ALLOM EN SALIG VPSTÅNDELSE AMEN) . Kantskrift ur Sap 4 v 7. Inskrift på stenens övre del ur Job 19 v 25. Mått: 152 x 142 cm. 56. Häll av grå kalksten, som täcker nedgången till gravvalvet under korets sydöstra kapell. Den har i relief ätten Bielkes vapensköld samt inskriften: BIEL­ KIORVM CONDITORIVM. Mått: 207X 107 cm. Hällen dit­ lagd 1910. 57. Gravhäll av röd kalksten. Hörnrundlar med rosor och mittfält med en tom sköld inom en krans omgiven av timglas och dödskalle. Inskrift på stenens nedre del: SUB HOC LAPIDE IN DOMINO REQUI/ESCIT SUPREMA CLASSIS HUJUS / SCHOLAE INFERIORIS INDEFESSUS / QUONOAM ALUMNUS ERICUS ZACHAIRIAE MEITZEL PATRE, CLARO AC VIRO / FORTI UNIUS ALAE EQVITUM LEGA/ TO NATUS ANNO 1650 30 SEPTEMB / DENATUS VERO ANNO 1669/ 15. APRIL. CUJUS ANIMAM f DEUS AETERNIS REICREET GAUDIIS. (=Under denna sten vilar i Herren den forne outtröttlige eleven i sista klassen av härva­ rande lägre skola Erik Zakariasson Meitzel, vars fader var en berömd och tapper man, befälhavare för en kavalleriflygel, och som var född år 1650 den 30 sep­ tember och dog år 1669 den 15 april. Hans själ må Gud vederkvicka med evig glädje. Latinsk inskrift på ste­ nens övre del hämtad ur Phil l v 21 och Il. Samuel kap 12 v 23. Kantskrift ur Sap 4 v 7. Mått: l60X 105 cm. 58. Gravhäll av grå kalksten, fragment i tre delar. Ornerad i låg relief med blomsterprydda pilastrar, som bär upp en gavel, krönt av urnor och blad voluter. Inom gaveln IHS och årtalet 1580, därunder otydlig inskrift. I mittfältet en krans omgiven av fyra änglahuvuden. Inom kransen otydliga initialer, K H, samt en sköld med hjärta och kors. Inskrift på stenens nedre del: [HAER VNDER LIGGER BEGRAFVEN KNYT) f HÅKENS­ ZONN SECRETERER SOM l / HERRANOM AFSOMPNADE THAEN 3 IVNY / ANNO CHRISTI 1580 GVD ALZMECHTIG f VPWECKE HONOM TILL ENN AEHREFVLL f VPSTÅN­ DELSSE AMEN. Mått: a) l27X86 cm, b) l27X37 cm, c) l28x48 cm. Fragment c är magasinerat. 59. Gravhäll av grå kalksten. Inskrifter i två rektangu­ lära fålt samt inom en oval krans på stenens mitt. På stenens övre del: PETTER PILECAN / BLEF BOKTRYC­ KARE ÅR 1715. KÖPTE / THENNA GRAF ÅR 1730 OCH TÅ LÄT / BEGRAFWA SIN KIÄRA HUSTRU / SAHLIG HEDVIG L. KINDBERG / DÖD D. 30. NOV. SAMMA ÅR SEDAN HAN f MED HENNE HADE LIUFL. / SAMMANLEFWAT I 15 ÅR. På stenens nedre del: KONSTÄDLE BOKTRYCKAREN f HERR PETER PILECAN FÖDD / I RODSLAGEN ÅR 1682. DÖD f D. 14 OCH BEGRAFWEN D. 22 / DECEMBR ÅR 1741. TEXT PS. 34. 7. Inskrift på stenens mitt: DENNA GRAF / TILLHÖRER BOK­ TRYCKAREN BJÖRCKEGREN DESS HUSTRU f OCH ARP­ VINGAR/ RISTAT ÅR 1788. Kantskrift ur 2 Tim 4 v 18. Mått: l84x 129 cm. Jfr nr 28 och Linköpings hist 2:2, s 633 , 646 och 662. 60. Gravhäll av grå kalksten . Hörnrundlar med ängla­ huvuden, dödskalle och timglas. På stenens mitt två kolonner och mellan dem en oval krans med inskriptio­ nen: ANDERS SWENSON BUUTH, MARGARETA HÖKERT ENGLA HÖRNING. Inskrift på stenens nedre deJ: UNDER Gravsten nr 64. Över biskop Iohen Botvidi , död 1635. Foto 1977. Gravestone No 64. Bishop /ohen Botvidi, d 1635. KATALOG 373 374 GRAVSTENAR Gravsten nr 65. Över Erik Benzelius, biskop i Linköping 1731, ärkebiskop 1742, död 1743. Foto 1977. Gravestone No 66. Erik Benzelius, Bishop of Linköping in 1731, Archbishop in 1742, d 1743. DENNA STEN LIGGER BEGRAFWEN l FORDOM CRONENES BEFALNINGZMAN l ÖFWER FINSPÅNGA LÄHN W ÄLBE­ TRODIDE ANDERS SWENSON BUUTH HWILIKEN AFLED UPPÅ SITT 77°E ÅLDERS l ÅHR 1694. MED TWENNE SINE l KIÄRE HUSTRUR OCH BARN l HWILKAS SIÄHLAR GUDH MED l EWINNERLIG GLÄDIE HUGNE. Inskrift på stenens övre del ur Ps 90 v 10. Kantskrift ur Ps 3 v 6. Mått: ISOx 122 cm. Om Anders Swenson Bauth se J A Almquist, Frälse­ godsen, 3: l, s 3If och 39. Om Margareta Höckert se Släkt och hävd 1959 s 255. 61. Gravhäll av grå kalksten. Inskrift: HER LARS PERl SON GVD HANS l SIEL NÅDE AFFISOMNADE THEN l 8 AVGVSTI ANO l D. 1566. GVD HANS l SIEL NÅDE AMEN. Mått: ll9x54 cm. Gravsten nr 66. Över djurvaktaren Petter Mattsson Kempe, död 1675, hustrun Juliana Maria Knops von Berbis, död samma år samt barn. Foto 1977. Gravestone No 66. Petter Mattsson Kempe, herdsman, d 1675, his wife Juliana Maria Knops von Berbis, d the same year, and children. 62. Täckhäll av röd kalksten med inskriften: NED­ GÅNGEN TILL LAGERFELDTSKA GRAFVEN. Mått: 129x63 cm. 63. Gravhäll av grå kalksten med starkt nött yta. Mitt­ fältet avbildar i låg relief en bladkrans, omgiven av fyra änglahuvuden, vilket flankeras av reffiade pilastrar och bladvoluter. Inom kransen initialerna [P]CS samt en sköld med otydligt bomärke Gfr gravsten 46). Inskrift nedtill: HÄR VNDER HVILAS --- HEDERLIGE OCH GVDFR[VCH]TIGE -- PEER CLEME[NTS]ON l SOM AFSO[M­ NADE ---] CHRISTO l THEN 23 [NOVEMBRIS ANNO] 89 CHRISTVS l GWDZ SON VPWE[KIE HONOM] VTHI THE l RETFERDIGHAS WPSTANDELSE. Mått: 216X 132 cm. 64. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i hög relief. På stenens mitt en biskop i helfigur. Han har händerna l knäppta om en bok. Vid sidan om honom mitra, kräkla, timglas och dödskalle. stenens hörn har evan­ gelistsymboler inom kvadratiska ramar. Mellan dem en kantskrift hämtad ur 2 Tirn 4, 7 och 8 samt en bård av änglahuvuden och festoner. Inskrift på stenens nedre deJ: HER VNDER VILAS FORDOM KONG : GUSTAF ADOLPS TEN f ANDRES OCH STORES FÖRNEMSTE HOFPREDICANT OCH KYRIKIORÅD, OCH NV SIDST BISCOP ÖFVER LINKÖ­ PINGs STIFT, f DEN AEREWYRDIGE OCH HÖGLAERDE HER­ RE SAL: DOCTOR f IOHAN BOTVIDI, HVILKEN PÅ SIT 60 ÅR l GVDI AFSOMNADE I LIN/KÖPING TEN 24 OCTOB: OCH BEGROFS TEN 22 NOVEMB: ÅR 1635 f TER SAMMA STAEDES. Tätt placerade inskriftstavlor återger Dan 12 v 2-3 samt Philip 3 v 7-11. Mått: 248x 185 cm. 65. Gravhäll av ljusgrå kalksten. En enkel bård av treflikiga blad löper längs kanten. Innanför den märken efter borttagna lyftringar samt den kortfattade inskrif­ ten: SEPULCRETUM f ERICI=BENZELIANUM (=Begrav­ ningsplats för Erik Benzelius). Mått: 236x 143 cm. 66. Gravhäll av röd kalksten. Hörnrundlar med ängla­ huvuden eller rosor. I mittfältet en krans omgiven av basunblåsande änglar samt timglas och dödskalle. Inom kransen en sköld med en hjort i språng. Inskrift på stenens nedre deJ: HÄR UNDER LIGGER BEGRAFWEN ÄHRLIG OCH WÄLFÖRSTÅN/DIG PETTER MATSON KEMPE, FORDOM H:S K:GE M:Z DIUREWACH/TARE WIDH LINKIÖ­ PINGS DIUREGÅRD, HVILKEN I HERRANOM AF/SOMNADE DEN 14 NOVEM. ÅHR 1675, SAMPT HANS K: HUSTRU GUD/ FRUCHTIG OCH DYGDERIJKE MATRONA H. lULlANA MA­ RIA f KNOPS VON BERBIS : HVILKEN I CHRISTO AFSOM­ NADE DEN Il NO/VEM ÅHR 1675 IÄMWÄL THERAS K. BARN MARIA ELIZABET OCH f ALEXANDER K. HVILKA BÅDE I HERRANOM AFLE/DE ÅHR 1669 TILLIKA MEDH THE ANDRE f PETTER K. SOM BLEF DÖDH ÅHR --- f EPHRAIM K. ÅHR 1700 ADOLPH K. ÅHR f -- HVILKAS SIÄLAR GUDH EWIN­ NERLIGEN FRÖGDE. Inskrift på stenens övre del ur Ps 42 v 2-3. Kantskrift ur Phil 3 v 20. Mått: 209x 150 cm. 67 (och 173). Gravhäll av röd kalksten, trapetsforrnad , nu i två delar. Gardell 74. Otydlig kantskrift med ma­ juskler: - - OBIIT -- l-- [RE]QES[CAT] --. Stenen har i senare tid erhållit följande inskrift: HERREN GAFF OCH HERREN THOG, WELSIGNADH WARE HERRANS NAMPN. HER HVILAS VTHI HERRANOM SALIGH BIRGE RVDH SOM AFSOMNADE THEN 18 IANVARI ANNO 1564 SAMPTH MEDH SIN KAERE DOTTER BRITA BIRGESDOTTER SOM AFSOMPNADE THEN 8 AVGVSTI ANO 66 GVDH WARE THERAS SIELAR NÅDIG AMEN. I DAGH MIGH I MORGEN TIGH. Därunder en sköld med bomärke och initialerna BR. Mått: 94x71 cm (nr 67) och 88x84 cm (nr 173). KATALOG 375 Gravsten nr 70. Över Pål Snickare, död 1622, hustrun Sigrid Eriksdotter samt åtta barn, döda mellan 1581 och 1604. Foto 1977. Gravestone No 70. På/ Carpenter, d 1622, his wife Sigrid Eriksdotter and eight children, d 1581-1604. 68. Gravhäll av grå kalksten, defekt. Kantskrift med minuskler inom ursprungligen fernsirlig ram: --lniel­ son oo Gudh l hans oo l sia/ oo nadha --. Mått: 131 x99 cm. Gardell återger under nr 732 texten på en försvunnen gravsten sålunda: HER LIGGER STENKEL NIELSON GVD HANS SIEL NADHE. Det är tydligen samrna sten, vilken alltså finns bevarad, fastän något stympad . Den date­ ras av Gardell till 1500-talets början. På stenens mittfått en ristad båglinje, som möjligen är resten av en sköld. Jfr Peringskiöld, blad 73: >>en garnmal liten sten med thenna påskrift: Här hwilar Sven Nielsson. Gud hans siäl nåde. Och i skiölden stå 3 (?) dufwor uthugne. » 69. Gravhäll av gråröd kalksten. Hörnrundlar med änglahuvuden eller rosor. I mittfältet en krans samt 376 GRAVSTENAR Gravsten nr 71. Över sämskmakaren Börge Blädring, död 1727 och hans hustru Helena Falck, död 1764. Stenen också använd för sämskmakaren Hans Wahlberg, död 1733 och för sadelmakaren Carl Alfving, död 1759. Foto 1977. Gravestone No 71. Börge Blädring, whittawer, d 1727, and his wife Helena Falck, d 1764. A/so usedfor Hans Wahlberg, chamois maker, d 1733, andfor Carl A/fving, saddler, d 1759. timglas och dödskalle . Inom kransen en sköld med en sax samt initialerna AISH, MBD. Inskrift på stenens nedre deJ: HÄR UNDER HVIJLAS SALIG ANDERS lÖNSON HULT, l FORDOM ÅLDERMAN FÖR SKRÄDDARE ÄMBETET, l HVILKEN SALIGEN AFSOM:E D:N 16 APRIL 1675 MEDH l SIN K. HUSTRO GUDFRUCHTIG OCH DYGDESI AM H. MARIA BENGTZD:R CHRISTELIGEN DÖDH l 1705 D. 18 D. SAMPT THERAS K. BARN l GUDH GIFVE THERAS SIÄLAR EWIG l FRÖGD, OCH KROPPARNE EN HÄRILIG UPSTÅNDELSE. Båda makarnas dödsdatum inristade vid ett senare tillfälle liksom följande text, till vänster i mittfältet: HAFWA AFLAT TILSAMMANS Il BARN, 5 SÖNNER OCH 6 DÖTIRAR. Inskrift till höger i mittfältet ur Sap 3 v l. Kantskrift ur Ps 116 v 7-9. Mått: 202x 144 cm. 70. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. I mittfältet två änglahuvuden, timglas (bortnött) och dödskalle omkring en kartusch med rullverksornament. Kartu­ schen har upptill en båge med initialerna PTS, SED och därinom en sköld med bomärke. En båge nedåt har texten HODIE MIHI CRAS TIBI samt där innanför en snickares hyvel. Inskrift på kartuschens mitt: HÄR VNDER HVILAS I HERRANOM S. PÅEL TRNEPIL (Trane­ pil?) l HVILKEN AFFSOMNADE ÅHR 1622 THEN 13 APRIL l SAMPT HANS KIÄRA HVSTRO H. SIGRID ERIKSIDOTTER AFFSOMNADE ÅHR -- THEN --. Inskrift på stenens ned­ re deJ: HÄR VNDER HVILAS I HERRANOM SALIGH IOREN l PÅLSSON AFFSOMNADE ÅHR 1581 THEN 12 IVNIVS l THO­ MAS PÅLSSON AFFSOMNADE 1585 THEN 29 l AVGVST, MIC­ KELL PÅLLSSON AFFSOMNADE l ÅHR 1587(?) THEN 3 FEB­ RVARI, ERICK PÅLLSISON AFFSOMNADE ÅHR 1589 THEN 6 APRIL l PÅLL PÅLLSSON AFFSOMNADE ÅHR 1592, BARBRA PÅLSDOTTER AFFSOMNADE ÅHR l 1595 THEN 18 IVNI, VRZILA PÅLLSDariTER AFFSOMNADE ÅHR 1597 THEN 16 MAIE l KARIN PÅLLSDOTITER AFFSOMNADE ÅHR 1604 THEN 28 DECEM. GVDH THERAS SIELLAR NÅDE. Inskrift i en övre kartusch ur Sap 3 v l och 4. Mått: 188x 117 cm. 71. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med naivt återgivna evangelistsymboler. På stenens övre del timglas, dödskalle och två korslagda skavknivar, vilka omger en bladkrans med tomt mittfält. Inskrift inom oval bladkrans på stenens nedre del: HÄR UNDER HWI­ LAR I l HERRANOM SALIG ÅLDERMAN AF l SÄMSMAKEÄM­ BETET M. BÖRGE BLÄDRING l FÖDD 1671 D. 26 JULI DÖD 1727 D. 17 DEC l MED SIN K: HUSTRU DEN DYGDESAMMA MATRONA l HUSTRU HELENA FALCK FÖDD 1682 D. Il JUN : DÖD 1764 l HIELP AT lAG Mar SYNDEN STRÄFWER NÄR lAG l STAPLAR WAR MIN STAF WAR MITT LIIF THEN l STUND lAG LEFWER : NÄR lAG DÖÖR TILSLUT MIN l GRAF : NÄR lAG SKAL IGEN UPSTÅ GIF AT lAG l MED GLÄDIE MÅ, IN FÖR IESU DOMSTOL l STÄLLAS, OCH MED THE UTWALDA SÄLLAs. Inskrift på stenens mitt: SÄMSKEMAKAREN MR: HANS WAHLBERG : FÖDD l 1705 D. 5 JAN: DÖD D. 5 JUNII : 1733: · SADELMAKAREN :l MR: CARL ALFVING : FÖDD 1700 : D. 14 OCTOB: DÖD 1759 l D. -- Kantskrift ur Phil I v 21 och Joh Uppenb 2 v 10. Mått: 200x 147 cm. Om Börge Blädring se V Örnberg, Svenska ättartal , 14 (1908), s 34. Om Carl Alfving se Linköpings hist 2: 2, s 653. 72. Gravhäll av grå kalksten. Inskrift: WOLTER SIVERTz l 17201 DENNA GRAFWÅRDI TILLHÖRER SVARFVAREN l M. GUSTAF LINDSTRÖM l OCH DESS KÄRA HUSTRU l CLARA CATHARINA BERGER l KÖPT ÅR 1782 l N~ 47. Mått: 80X72 cm. 73. Gravhäll av röd kalksten, starkt nött. I mittfältet två vapensköldar, den högra troligen Gyllenstiernas . KATALOG 377 Sköldama omges av en pilasterställning i renässansstil. Inskriften på stenens nedre del till största delen utplå­ nad. Mått: 222x 112 cm. 1500-tal. 74. Gravhäll av grå kalksten, ursprungligen trapetsfor­ mad. Gardell69. Kantskrift med majuskler: -- IACR : ODIDI (?) IOHIS : ORA!fE : PRO : EO :. Stenens mitt upptages av en senare inskrift: [HÄ]R : LIGGER : BEGRAFVEN :l [--]LIGE : STENN : BVRRE :l [H]VILKEN : AFSOMNADE :l [I :] HERRANOM : THEN : 25 :l [IV]NIVS : ANNO : 65 : GVDH :l [H]ANS : SIEL : NÅDE : AME. Därun­ der sköld med bomärke och initialerna SLB. Mått: Gravsten nr 74. I kanten en fragmentarisk och delvis svårläst 1300-talsinskrift. Stenen återanvänd för Sten Burre, död 1565. Foto 1977. Gravestone No 74. Round the edge is a fragmentary and part/y il/egible 14th century epitaph. Stone re-used f or Sten Burre, d 1565. Gravsten nr 75 . Över Anna Gilidotter, död 1618, gift med myntmästaren Antoni Grot och senare med riksräntmästaren Per Andersson, adlad Törnsköld. Foto 1977. Gravestone No 75 . Anna Gilidotter, d 1618, married to Antoni Grot, Master ofthe Mint, and later to Per Andersson, Bursar of the Rea/m , ennobled Törnsköld. 176X82 cm. Den senare ristningen från 1500-talet, kantskriften från 1300-talet. I ännu senare tid har grav­ numret 37 huggits in. 75. Gravhäll av grå kalksten. Mittfältet flankeras av reffiade pilastrar med bladhölster och joniska kapitäl. Pilastrama uppbär ett rakt överstycke på vilket två änglar med palmkvistar vilar. De stöder armbågen mot dödskalle och timglas och har emellan sig en medal­ jong med kunskapens träd. Ytterst på överstycket står Adam och Eva, båda med rikt svallande hårmassor. Samtliga figurer har förkrympta underkroppar. Pilastramas postament prydes av lejonmasker med druvklasar. Mellan dem texten: HÄR VNDER LIGGER BEGRAFWEN GVDFRVCHTIG l OCH DYGDERIK HVSTRV ANNA GILIDOTITER SOM FORDOM LEFDE WTHI ECHTE­ 378 GRAVSTENAR Gravsten nr 76. Över skräddaren och senare bryggaren Johan Örtegren, hans första hustru Brita Catharina Norin , död 1751 , andra hustrun Catharina Regnersamt barn. Foto 1977. Gravestone No 76. Johan Örtegren, tailor and subsequently brewer, his first wife Brita Catharina Norin, d 1751, his seeond wife, Catharina Regner, and children. SKAP MED l ANTONI GRaf MYNTMESTARE VTHI STOK­ HOLM l OCH SEDAN MEDH PER ANDERSON TIL RVNSTORP l RIKZRENTEMESTARE HVILKEN I HERRANOM AFSOMI NADE DEN 2 APRIL 1618. GVDH HENNES S. BEWARE. In­ skrift på överstycket: EPITAPHIVM l HIC IACEO EX ORTV FVERAM QVAE BELGICA NYMPHA l SVECICA CONNYBIO CAELICA F ACTA DEO. (=Gravskrift. Här vilar jag, som till börden var en belgisk flicka, genom giftermål blev svenska och genom Gud medborgare i himmelen.) Inskrift på mittfältet hämtad ur bia Ps 16 v 6. Mått: 282x 180 cm. 76. Gravhäll av grå kalksten. I hörnen evangelistsym­ boler inom fyrsidiga ramar. Kantbård av änglahuvuden och fruktfestoner. På stenens mitt två änglar, som mellan sig håller en rund kartusch, vars centrum ut­ göres av en sköld med timglas. Stenen har dessutom två rektangulära kartuscher med broskverksramar. Under den nedre avbildas en vilande putto med timglas och dödskalle. Inskrift: HÄR UNDER HYlLAR I HER­ RANOM BORGAREN l OCH FRUNTIMERSSKRÄDDAREN SE­ DERfMERA BRYGGAREN HÄR I STADEN l JOHAN ÖRTE­ GREN FÖDD D. 25 APR l 1707 DÖD D. 12 FEB : 1788 MED DES K: l HUSTRU BRITA CATHARINA NORIN l FÖDD D. 26 OCTOB. 1707 DÖD D. 24 IUL. 17511 OCH DERAS KÄRA BARN LORENTS l CATHARINA JOHAN SAMUEL HINRIC l GUSTAF ANNABRITA OCH BRITA Il SAMT DES ANDRA K: HUSTRU l CATHARINA REGNER l FÖDD D. 10 FEBR. 1715 DÖD D. 8 APR. 1784 l SÅSOM ALLE DÖ UTI ADAM SÅ SKOLA OCH ALLE I CHRISTO VARDA l LEFVANDE GJORDE I : COR. 15 V. 22. Kantskrift QVID QVID AGIS RESPICE FINEM l NAM VENIT ABSQVE MORA MORS QVA NON CREDIMVS HORA MORS OMNIBVS COMMVNIS l EST COMMVNE MORI MORS NVLLI PARCIT HONORI. (=Vad du än har för händer, tänk på slutet, ty döden kommer utan dröjsmål den timme vi icke tror det. Döden är gemensam för alla, det är allas lott att dö. Döden skonar inte äran.) Mått: 274x 175 cm. 77. Gravhäll av grå kalksten, något stympad, med de­ koration i hög relief. Mittfältet flankeras av två rikt draperade kvinnogestalter. Den vänstra, som symboli­ serar hoppet, har som attribut en fågel och ett ankare, den högra, tron, bär ett kors och en bok. Figurerna har som bakgrund ett triumfbågemotiv, där det rundbågiga överstycket i centrum har en dödskalle ur vars ögonhå­ lor sädesax spirar. Rundbågen omges av två änglar, den vänstra med slokande blomma, den högra med upprest blomma och brinnande fackla. Stenens yta fylles ut av broskverkskartuscher och änglahuvuden av stor livfullhet. Inskrift nedtill: GUDH TIL ÄHRA KYR- Gravsten nr 77. Över guldsmeden Vallenlin Lennartsson, död 1671 och hans hustru Marina Larsdotter, död 1646. I inskrif­ ten nämns också Marina Larsdotters förste man, guldsmeden Peter Henning. Initialerna MM nedtill på stenen syftar på Vallenlin Lennartssons andra hustru Maria Musk , död 1679. Stenen återanvänd för boktryckaren Fredrik Schonberg, död på 1780-talet, och för hans hustru Sara Margareta Stare. Foto 1977. Gravestone No 77. Vallenfin Lennartsson, go/dsmith, d 1671, and his wife Marina Larsdotter, d 1646. Marina Larsdotters first husband, Peter Henning, go/dsmith, is a/so mentioned in the epitaph. The initials MM at the bottom of the stone refer to Vallentin Lennartsson's seeond wife Maria Musk, d 1679. Stone re-usedfor Fredrik Schonberg, printer, whodiedin the 1780s, and for his wife Sara Margareta Stare . KATALOG 379 KlAN TIL PRYDNAT MIN KIÄRE HVSTRO l OC HENES FÖRRA MAN S. PETER HENNING TIL ÅMINELSE l HAFVER M. WALLENTIN LENNARTSON TENNA STEN BEKOSTAT LÅTliT l HÄR WNDER HVILAS I HERRANOM S. ÄRLIG ACK­ TAT OC KONSTRIK M. WALLENTIN l LENARTSON GVLSMED FORDOM RÅDMAN HÄR I STADEN, H VILKEN I HERRA/NOM AFSOMNADE DEN 12 OCTOB: ANNO 1671 PÅ SIT ÅLDERS ÅHR 62, SAMPT l HANS K. H . DYGDERIK MAT­ TRONA H. MARINA LARSDOTTER HVILKEN I GVDI l S. AFLEED DEN 3 IULY ANNO 1646 PÅ SIT ÅLDERS ÅHR 40 NÄR 380 GRAVSTENAR DENNA GRAFTiLLHORER BRYGGAREN OCH BORGAREN CARL SUNDSTR6M SAMT DESS KXR.A HUSTRU C HRiSTiNA HELENA BjORLiNG ~ MED DEss BARN OCH ARFVI NGAP-. ~~ RISTA~g 7H: 1793 Gravsten nr 78. Utförd för ett borgarpar under första hälften av 1600-talet. Inskriften omhuggen år 1793 för bryggaren Carl Sundström och hans hustru Christina Helena Björling. Gravestone No 78. Executed for a bourgeois coup/e during the first ha/f of the 17th century. The epitaph was re-cut in 1793. THE I EKTENSKAP f SAMMANLEVAT-- ÅHR OCH AFLAT 5 BARN, 3 SÖNER oc --DÖTTRAR. Inskriften avbrytes av en kartusch med monogrammen VL och MM. Grav­ stenen har så småningom övergått i annan ägo och därvid försetts med inskriften: HERRE DU LÅTER DIN TJENARE FARA I FRID, TY MIN ÖGON HAFVA SEDT OCH MIN SJÄL UNDFÅDT DIN SALIGHET. HÄR HYlLAR KONGL. GYMNASIIBOKTRYCKAREN FREDRICH SCHONBERG OCH DESS KÄRA HUSTRU SARA MARGARETA STAHRE. Övriga inskrifter: Jahve (hebreiska bokstäver). HODIE MIHI CRAS TIBI. MORS CERTA HORA INCERTA. VERBUM DOMINI MANET IN AETERNUM. Dessutom citat ur Ps 3 V 4 och 5. Mått: 235x 167 cm. En dotter till Valentin Lenoartsson nämns på grav­ sten nr 26. 78. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med evan­ gelistsymboler. Större delen av mittfältet upptages av porträtt i relief av man och hustru. Mannen bär skägg och rikt, vågigt hår. Han är iförd kort kappa och knäbyxor; på fötterna har han skor av 1600-talsmodell. Till vänster om honom dels en sköld (nu tom) dels hammare och passare. Kvinnan bär dok, rund , vid krage, fotsid kjol och kappa med summariskt återgivna veck. Mellan makarna änglahuvud, timglas och död­ skalle. Den ursprungliga inskriften nedtill har utplånats och ersatts med: DENNA GRAF TILLHÖRER BRYGGAREN OCH BORGAREN CARL SUNDSTRÖM SAMT DESS KÄRA HUSTRU CHRISTINA HELENA BJÖRLING MED DESS BARN OCH ARFVINGAR. RISTAT ÅHR 1793. N~ 74. Kantskrift delvis utplånad ur Esaia 57 v 1-2. Mått: 252x 168 cm. 79. Gravhäll av grå kalksten. I hörnen evangelistsym­ boler inom fyrsidiga ramar. Utmed kanten bård av festoner och änglahuvuden. Gravstenens yta indelas av tätt placerade bladverkslister med en blomma i varje korsningspunkt. Inskription: HOMO MEMENTO MORI (=Människa kom ihåg att du skall dö). H: ANNA ANDERSD. S : AERCHIAE BISCOP MESTER ANDERS LAV­ RENT! DOTTER FÖDH I WMA PRESTAGÅRDH ANNO 156­ AFFSOMNADE I HERRANOM CHRISTO ANNO 1603 DEN I FEBRVARI OCH AEHR HAER BEGRAFFWEN. (Jfr sten nr 164.) PEDER MATZSON FORDOM BEFALNINGZMAN OCH ARRENDATOR ÖFFWER LINKIEPINGZ HVVS OCH DES LAEHN SAMPT ÖFFWER KINDH OCH YDRE HAEREDER, FÖDH I WESTER HVSBY PRESTEGÅRDH ANNO 1568 AFF­ SOMPNADE I HERRANOM CHRISTO ANNO 16-- DEN --. H- ANNA PEDERSD. S. PEDER ERICHSONS FORDOM BORGMESTARES DOTTER, FÖDH HER I LINKIEPINGH ANNO 1580 AFFSOMPNADE I CHRISTO ANNO 16-­ DENNE EFFTERSKREFFNE AEHRO PEDER MATTZONS ELSKELIGE KAERE BARN MEDH FÖREBEMAELTE HVSTRVR_ l. M. ANDERS PEDERSON FORDOM S S TEO LECTOR FÖDH ANNO 1592 DEN 4 IVNY AFSOMNADE I CHRISTO ANNO 1623 DEN 20 SEP. OC AER HER I K: BEG[RAFFWEN) (Jfr sten nr 86.) 2. HANS PEDERSON FÖDH ANNO 1597 DEN 25 MAY AFF­ SOMPNADE I CHRISTO ANNO 1603 VTI NORKIEPING DER HAN AER BEGRAFVEN. 3. MARGARETA PEDERSD. FÖDH ANNO 1598 DEN 14 DE­ CEMB. AFFSOMPNADE I HERRANOM AHR 1605 DEN 29 DE­ CEMB. OC AER HER BEGRA[FFWEN) 4. M. LARS PEDERSON AER FÖDH HER I LINKIEPINGH ANNO 1601 DEN 21 IANVA. 5. ANNA PERSD. FÖDH ANNO 1603 DEN 28 IANVA AF­ KATALOG 381 Gravsten nr 79. Över fogden Peder Matts­ son, adlad Stiernfelt, död 1639 samt över hans talrika familj . På stenen har inhuggits dödsår för första hust­ run Anna Andersdotter Björnram (d 1603) samt för sju av Peder Matts­ sons tjugo barn. Stenen daterad 24 maj 1626. Foto 1977. Gravestone No 79. Peder Mattsson , bai­ liff, ennobled Stiern­ fe/t, d 1639, and his nu­ merousfamily. The death year ofhis first wife Anna Andersdot­ ter Björnram and those afseven ofhis twenty children have been en­ graved on the stone, which is dat ed 24th May 1626. SOMNADE I HERRANOM DEN 15 SEPT. 1624 OC AER HAER HVSTRV AEHR FÖDH ANNO 1604 DEN 9 SEPT. (Jfr sten nr BEGRAF. 135.) 6. BRITA PEDERSDOTfER FÖDH ANNO 1603 DEN 28 8. IÖNS PEDERSON AER FÖDH ANNO 1606 DEN 20 APRI­ IANVA AFFSOMNADE I CHRISTO DEN 23 AVG ANNO 1603 OC LIS AER HER BEGRA[FVEN] 9. ERICH PEDERSON AER FÖDH ANNO 1607 DEN 16 7. H: KARIN PEDERSDOTfR. M: ANDERS PRYTZ KÄRE AVGVSTII 382 GRAVSTENAR Gravsten nr 80. Över klädeskrivaren hos her­ tig Johan Knut Jöns­ son, död troligen omkr 1630 och över hans hustru Margareta, dot­ ter till biskopen i Lin­ köping Peder Bene­ dicti . Foto 1977. Gravestone No 80. Knut Jönsson, Clerk of the Wardrobe to Duke Johan , d probah/y c 1630, and his wife Mar­ gareta, whose father was Peder Benedicti, Bishop ofLinköping. 10. MARGARETA PEDERSDOITER FÖDDES ANNO 1608 IVLY, AFFSOMNADE I CHRISTO DEN 14 FEBRVARV 1612 DEN 25 DECEMB. (Jfr sten nr 101.) OCH AER HER BEGRAFFVEN Il. ANNA PEDERSDOITER FÖDDES ANNO 1610 DEN I 13. KIRSTIN PEDERSDOITER FÖDDES ANNO 1613 DEN 18 MAY (gift med Johan Gustaf Klingspor) APRIL (gift med Kristoffer Larsson Grubb) 12. MATIIAS PEDERSON FÖDDES ANNO 1611 DEN 7 14. PEER PEDERSSON FÖDH ANNO 1613 DEN 18 APRILIS 15. BRITA PEDERSD>korsords»­ arrangemang har två gravstenar från 1650-talet på Or­ lunda kyrkogård. Inskrift i nedre kartuschen: HÄR HVI­ LAS I HERRANOM S. ERICK GVNNARSZSON AFSOMNADE THEN 12MARTIJ ANNO 1651 PÅSIT ÅLDERDOMS ÅÅR86NÄR HAN HÄR WID DOMKYRKAN HADE WARIT KLOCKAR I 15 ÅÅR OCH DERMED TILLIKA DOMKYRKENNES FÖRE­ sTÅNDARE I 41 ÅÅR SAMPT OCH 2 HANS HVSTRVR GVDFRVCTIGH OCH DYGDERIJK H. ANNA HANSDOTTER MED HVILKEN HAN HADE LEFVET I ECTENSKAP I 18 ÅÅR OCH MED HENNE AFLAT 9 BARN SOM AFSOMPNADE THEN 23 IANVARII ANNO 1608 PÅ SIT ÅLDERDOMS ÅÅR 42 SÅ OCH HANSANDRA HVSTRV GVDFRVCHTIGH OCH DYGDERIJKH: KIRSTIN IONSDOTTER MED HVILKEN HAN HADE LEFVET I ECTENSKAP I 42 ÅÅR OCH MED HENNE AFLAT 14 BARN HVILKEN OCH AFFSOMNADE THEN 26 APRIL ANNO 1653 PÅ SIT ÅLDERDOMS 61 ÅÅR. GVDH FÖRLAENE THEM OC OSS ALLOM EN FRÖGDEFVLL VPSTÅNDELSE AMEN. Inskrift i övre kartuschen ur Psal 71. Kantskrift ur Job 19. Mått: 222x166 cm. Om Erik Gunnarsson se Linköpings stifts herda­ minne I, s 268. 86. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. Hörnrundlar med evangelistsymboler. I mittfältet två inskriftstavlor med ramar i rullverksornamentik. Mellan dem en oval ram, som korsas av en smal kartusch. Inom ovalens bågar en kalk och en bok samt initialerna APG, BID. Ovalen omges av änglahuvuden, timglas och död­ skalle. Kantskrift ur Esaias 26: 19. Övriga inskrifter nästan helt bortnötta. Mått: 210x 140 cm. 87. Gravhäll av röd kalksten. Hörnen dekoreras av musslor. Inskrift: ÅR CHRISTI 1759, PÅ SITT 34 EMBETES ÅR, HAVER ÖSTRA=GÖTLANDS RÄN10MÄSTARE, PETTER LIUNGSTEDT, FÖDD I WÄSTRA=GÖTLAND d . 20 MART. 1692 BEKOSTAT OCH LÅTIT HUGGA THEENNA I DOMKYR­ KION NÄST THEN STÖRSTA GRAFSTEN SEDAN HAN THER­ 25-825747 Linköping UNDER HEDERLIGEN BEGRAFWIT SIN K: SWÄRFADER, ORDINARIE LANDMÄTAREN SVEN RYDING, FÖDD d . 25 IAN 1674 DÖD d. 30 JUN. 1736 OCH K: SWÄRMODERN, ÄRE­ SAMMA MATRONA FR. CHRISTINA BRANDSTEDT, FÖDD d . 25 NOV. 1677 DÖD d. 12 OCT. 1745 TILLIKA MED SWÅGERN PHILOS. CANOlDATEN : IOHAN RYDING, FÖDD d. 29 SEPT. 1708 DÖD I UPSALA d . 10 APR. 1739, ÅSTUNDANDES SIELF SÅ SNART GUDI BEHAGAR UTI THENNA HWÄLFDA GRAF FÅ HWILA SINA TRÖTTA BEN IÄMTE SIN HIERTÄLSKADA ÄGTA=MAKAS FR. CHRISTINA CATHARINA RYDINGS SOM FÖDD d. 26 AUG. 1713 SALIGEN DÖDD d. 23 DEC. 1793 HWIL­ KEN HANS ÅSTUNDAN BEGYNTE FULBORDAS d. 26 JAN. 1760. Kantskrift: WI SKILIDES MED TÅRAR I DÖDEN, SI HÄR NIUTE WI HWILO IFRÅN OCH EFTER ALT ARBETE I GRAFVEN. MED GLÄDlE SKOLE WI MÖTAS PÅ DOMEDA­ GEN OCH SIDST STANNA TIL EWIGT SAMMANBLIPVANDE INFÖR GUD I HIMMELEN. Mått: 245X 178 cm. Om Sven Ryding och hans familj se Linköpings hist 2:2 s 649. 88. Gravhäll av grå kalksten. Skulpterad i hög relief: en krans och inom denna vapensköld med Lagerfettska vapnet. 1600-tal? Mått: 221x173 cm. 89. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med evan­ gelistporträtt. Överstycke med två svävande änglar, som håller en krans med Kristusmonogram. Nedtill en halvliggande putto med timglas och dödskalle. Inskrift: INSTANTIS MORTIS REMINISCERE SAEPE VIA10R l CVIVS NON VLLVS PHILTRA CAVERE POTEST l CONTRA HANC THERIACI NIL SYNT ALABASTRA VENENI l NIL MITRI­ DATHEIS PHARMACA FACTA MODIS l NIL VIGOR INGENII PVRAE NIL GLORIA FAMAE l NAM NECAT ET 10LLIT QVIDQVID IN ORBE VIGET l DOCTRINA VIGVI VIGVI QVOQZ CORPORE FIRMO l HIC PRIMVM TENVI FRAENA REGENDA SCHOLAE l ET POST SINCERE TVBA SANCTI NYNCIA VERBI l E DOCVI REC10 SCANDIER ASTRA GRADV l AST HIC DE­ POSVI FRAGILIS MEA PONDERA CARNIS l CONIVGE CVM CHARA MENS SED IN ARCE VIGET l MENS SED IN ARCE VIGET SVPERA LAETATVR OVATQz l INTER PENNIGEROs AGMINA SANCTA CHOROS (=Tänk ofta, vandrare, på den förestående döden, vars sömndryck ingen kan skydda sig för. Mot honom är ej askar med motgift av någon verkan, ej läkemedel, framställda på Mithri­ dates' sätt, ej snillets kraft, ej äran av ett fläckfritt namn. Ty han dödar och förintar allt som lever på jorden. Jag hade styrka av lärdom och ävenledes av en frisk kropp. Här hölljag först i tyglarna som ledare för skolan, och i detjag var en basun, som förkunnade det heliga ordet, lärde jag därefter sanningsenligt, att det är på den rätta vägen stjärnorna nås . Men här har jag 386 GRAVSTENAR lagt ner min börda, den bräckliga kroppen, tillsammans HOS GVD SALIG HER ERICH BRÖMS I SAMFÄLTE 30 ÅHR med min kära maka. Själen åter lever säll i himmelen, den lever säll, glädes ochjublar i himmelens höjd bland de bevingade körerna, de heliga skarorna.) HAER HVILAS I CHRISTO M: MAGNVS HARALDI WAL­ LERSTADIVS HVILKEN HAER I LINKÖPINGA CONRECTOR LECTOR OCH RECTOR SCHOLAE I 18 ÅHR VARIT HAFFVER SEDAN PASTOR I 32 ÅHR OCH AFSOMNADE ANNO CHRISTI 1655 PÅ SIN ÅLDERS 81 ÅHR SAMPT HANS KÄRA HVSTRV CHIRSTIN TURESDOTTER AFSOMNADE ANNO 1652 PÅ SIN ÅLDERS 68 ÅHR OCH HAFVA AFLAT TILSAMAN 13 BARN AF I HERRANOM 8 AFSOMNADE ÄRE ISAC MARGRETA TYRE HARAL NILS MÅNS ZACHRIS PEDER OCH 5 LEFFVA LIZA­ BETH ISAC BRITA PEDER OCH MECHTIL GVDH VARETHEM NÅDIG AMEN. Kantskrift ur Phil 3: 20. Mått: 236X 162 cm. Jämför sten nr 106. Om Magnus H Wallerstadius och hans familj se herdaminnet I s 179. 90. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med evan­ gelistsymboler. På stenens mitt är en krans, som omger en sköld med en bok och initialerna EEB, EPD. Starkt förenklad brosk- och beslagsornamentik omger två ovala kartuscher. Den nedre har inskriften: HÄR VNDER HWIJLAS I HERRANOM FORDOM W ÄLLÄRDE NV Gravsten nr 92. Över underkantorn Lipsius Hermanni(?). 1500-talets början. Foto 1977. Gravestone No 92. Sub-cantar Lipsius Hermanni(?). Ear/y 16th century. W ÄLBESTÄLT RECTOR CANTVS HÄR VTHI LINKÖPINGs GYMNASIO HVILKEN SALEN AFSOMNADE ÅHR 1666 PÅ SITT ÅLDERS ÅHR MED SIN K. HVSTRO GVDFRVCHTIG H. ELSA PERSDOTTER SAMPT 5 DERAS K. BARN CARL ELISA­ BET IAHAN KARIN PETRVS. GVD FÖRLÄNE THEM EEN FRÖODEFYLL VPSTÅNDELSE AMEN. Inskrift i övre kar­ tuschen ur Ps 116 v 7-9. Kantskrift från Esaias 26 v 19. Mått: 196x 130 cm. 91. Gravhäll av grå kalksten, bevarad i 2 fragment, som nu ligger på ett avstånd från varandra av ca 6 m i södra tvärskeppet. Nr 91 har storleken 89x69 cm, nr 172 är ca l05x76 cm. Stenens mittfält har i låg relief en rundbågig arkad med växtornerade pilastrar. Inom ar­ kaden fragment av en Kristusgestalt(?). Inskrift på stenens nedre del: (VIR BONVS EXIMIVS COR)DATVS · SOBRIVS · AEQVVS (VIR GRAVITATE PIVS ET P)IETATE GRAVIS (VIR PROBVS ASSIDVVS VE) RAX INDVSTRIVS ARTE [CLARVS AMANS PACIS C)ONSILIVSQz CELER [HEIC FRAGILIS PETRVS BEN)EDICTI CONDIDIT ARTVS (QVA GNATI SEPTEMB CVM) GENETRICE CVBANT (ILLE QVATER DENOS ET Q)VINQz FIDELITER ANNOS (COMMISSAS SACRO GRA)MINE FOVIT OVES (LVSTRA SVAE VITAE TER Q)VINA PEREGIT ATROCI (MORS FERA DVM SOLVIT FIL)A SVPREMA MANV (PRAEMIA NVNC GAELO C(VRAE FIDIQz LABORIS (FERT QVOVIS FACTVS SI)DERE SPLENDIDIOR. (=En god man, framstående, förståndig, måttfull och rättvis, en man, from i sitt allvar, allvarlig i sin from­ het, en man, redbar, driftig, sannfärdig, dådkraftig, berömd för lärdom, fridsälskande och rådsnar, nämli­ gen den bräcklige Petrus Benedicti har gömt sina lem­ mar här, där sju söner vilar tillsammans med sin mo­ der. Han närde troget i 45 år de anförtrodda fåren med ordets heliga örter. Han hade fullbordat 15 lustrer i sitt liv, då den obarmhärtiga döden med grym hand av­ klippte den sista livstråden. Nu uppbär han, mer strå­ lande än någon stjärna, lön i himmelen för omsorg och trogen möda.) Texten kompletterad efter Gardell. Fragment av kantskrift: -- EPISCOPVS LYNCOPENSIS AFSOM(NA)DE I HERRANO(M VTI) ÖREBRO--. Biskop Petrus Benedicti avled 1606. Om P Benedicti se herdaminnet I s 5lf. 92. Gravsten av grå kalksten, defekt. Mitt på stenen minusklerna l h. Kantskrift: -- E · CONDA · TENVIT · LIPSI' · HERSMA · J-- DI-ANE · SVCCETORIIS · HONOS · HOC · LEVE · PONDVS · HA -- ( =. . . Lipsius Her­ manni(?) . . . Befattningen som underkantor. Denna lätta börda ...). Gravstenen över succentorn (>>Under­ kantorn») Lipsius Hermanni(?) kan dateras till 1500­ Gravsten nr 94. Över domkyrkoorganisten Anders Bruse som levde ännu 1634. Stenen tillkommen i samband med hustrun Sara Hansdotters död är 1632. Foto 1977. Gravestone No 94. Anders Bruse, cathedra/ organist, who was stillalive in 1634. The stone a/so commemorates his wife Sara Hansdotter, d 1632. talet. Vid något senare tillfälle har gravnumret 102 och initialerna MIS huggits in. Mått: 123x 114 cm. 93. Gravhäll av grå kalksten, med dekor i låg relief. Upptill kristusmonogram, IHS, inom en låg gavel, nu stympad. stenens mittparti flankeras av två växtorne­ rade pilastrar. Innanför dem änglahuvuden, dödskalle , timglas, texten HODIE MIHI, CRAS TIBI samt en krans. Inom kransen ett bomärke samt initialerna cs, EAD. Inskrift nedtill: HAER HVILAS I HERRANOM SALIGH CLAES SANDER FORDOM ORGANIST HAER VTHI LINKIÖ­ PINGH HVILKEN AFFSOMNADE THEN 4 SEPTEMB ÅHR 1622 SAMPT OCH SIN KIAERE HVSTRV H. ELLSA AMBIÖRSDOT­ TER HVILKEN I HERRANOM AFFSOMNADE THEN -- ÅHR -- GVDH FÖRLAENE THEM OCH OSS ALLOM EEN FRÖG­ DEFVL VPSTÅNDELSE AMEN. Inskrift ovanför mittfältet ur Paulus Rornarbrev kap 14. Mått: l 56 x 108 cm. Ste­ nens ursprungliga längd ca 175 cm. På dess yta finns KATALOG 387 rester av fem inhuggna konsekrationskors. Stenen har alltså tidigare tjänat som altarskiva. 94. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med evan­ gelistsymboler och inskriftskartuscher med rullverks­ ramar. På stenens mitt änglahuvuden, dödskalle, tim­ glas och en krans. Inom kransen en sköld med mono­ grammet AB samt initialerna AB, MED. Inskrift nedtill: VNDER DENE STEN ÄHR BEGRAVEN SALIGH ANDERS MÅNSSON BRVSE FORDOM ORGANIST HER WID DOMKYR­ KIAN HVILKEN AFFSOMNADE I GVD DEN-- SAMPT HANS KÄRE HVSTRO SARA HANSDOTTER HVILKEN DÖD BLEF ÅHR 1632 DEN -- DERES" BARN HVILKA PÅ ÅTSKILIGE TIDER AERO DÖDE BLEFNE. GVDH THERAS SJÄLAR VPVEKKIE TIL EVIG FRÖGD PÅ DEN YTERSTE D. Inskrift upptill ur Sap 3. Kantskrift ur Job 14. Mått: 200x 140 cm. 95. Gravsten av grå kalksten, som tidigare varit rest på kyrkogården. Dess överstycke är delvis borthugget och visar i relief timglas, benknotor och ett par ving­ spetsar, som omsluter ett hjärta. Inskrift: HÄR UNDER HYlLA I LIFSTIDEN ÄREVÖRDIE OCH VÄLLÄRDE HER SVEN SVENSSON MÖRTLNG, BERÖML. APOLLOGIST VID TRIVIALSSCHOLAN I LINKÖPING SOM I HERRANOM AFLED ÅR 1744 PÅ SITT 77de ÅLDERS ÅR SAMT THES K: HUSTRU I LIFSTIDEN DYGDESAMMA MATRONA BRITA CALENIA, SOM I HERRANOM AFLED ÅR 1738 PÅ SITT 67 ÅLDERS ÅR. JÄMVÄL OCH THERAS K: MÅG I LIFSTIDEN ÄREVYRDIGE OCH VÄLLÄRDE HER CHRISTIAN NORDEN, SOM I HER­ RANOM AFLED 16 NOV: 1768 PÅ SITT 70 ÅLDERS ÅR, SAMT THES K: MAKA DYGDESAMMA MATRONA MARGRETA MÖRTLING, SOM I HERRANOM AFLED 7 OCTOB 1775. Mått: 125x59-65 cm. 96. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. I mittfältet fyra änglahuvuden, som omger en sköld med kalk och dödskalle(?). Inskrift: HÄR LIGGER BEGRAFVEN S. M. IOHANNES CANUTI FORDOM P. PASTOR I LINKÖPING AF­ SOMNADE A0 1603. HANS K: HUSTRV H: MARGARETHA LARSD. KOM SÄDAN I ECHTENSKAP MEDH M: L. LAVRINO PAST. J. HERDZHAMMAR THER HON RLEF DÖD OCH BE­ GRAFVEN A. 1620. l HAC SVPERINGESTA QVI MOLE QVIES­ CIT IN AURES l OPPERIENS CHRISTI IVSSA VENIRE SVAS, l TALIS ERAT QVALEM PAULUS DEPOSTULAT UT SIT l PRAE­ FIXVS SACRO QUI CUPIT ESSE GREGI l COMMISSAS SCITE DI~OS HIC AMPLIUS ANNOS l SALVIFICO VERBI GRAMINE PAVIT OVES l QVANDO NOVEM VITAE COMPLEVIT LVSTRA COACT(VS] l SVB DIR UM MORTIS MITTERE COLLA IUGUM l VIVACEM CUPIDO MENS PRO SUDORE CORONAM l IN ME­ 388 GRAVSTENAR DIO COELI VERTICE LAETA GERIT. (=Han, över vilken denna tunga sten blivit lagd och som vilar här i väntan på att Kristi befallning skall nå hans öron, var sådan som Paulus begär, att den skall vara, som vill vara ledare för en helig hjord. V eten, att han här i mer än lO år förde de anförtrodda fåren i bet på ordets frälsnings- Gravsten nr 97. Över domprosten Olof Petri , död 1599, hans hustru Karin, död 1583 samt tre barn. Foto 1977. Gravestone No 97. Dean OlofPetri, d 1599, his wife Karin, d 1583, and three chil­ dren . bringande äng. När han fullbordat 9 lustrer i sitt liv, tvangs han att böja nacken under dödens grymma ok, men själen bär i himmelens höjd som lön för hängiven möda glad livets krona.) Mått: l86x 124 cm. Om Johannes Canuti se herdaminnet I s 177. Om L Laurin se herdaminnet III s 403. 97. Gravhäll av vitgrå kalksten. Upptill en rundbåge buren av två pilastrar, som dekoreras av blomster­ vaser. Rundbågen flankeras av änglahuvuden och har på mitten en bild av lammet med korsfanan samt in­ skriften: AGNE DEJ QVI TOLLIS PECCATA MVNDI MISE· RERE NOBIS. ( =0 Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss.) Inom rundbågen en hjärtformad kartusch med en orm, som omslingrar ett kors. Två inskriftstavlor med rullverksramar. Inskrift 1: VNDER THENNA STEN LIGGER BEGRAFVEN THEN HE­ DER[LIG)E OCH VELLERDE MAN HER OLVF PETRI FORDOM DOMPROST I LINKÖPYNGH SOM AFSOMNADE THEN 29 APRILIS ÅHR 1599. Il: VNDER TENN A STEEN AEHR BEGRAF­ VEN THEN HEDERLIGE DYGDESAMMA OK GVDFRVKTIGE DANNEQWINNA SALIGE HVSTRO KARIN HER OLOFS FOR­ DOM KYRCHIOHERDE WTI LYNKÖPIG MED TRY SINE KAERE BARN HWILKIN AFSOMPNADE I HERRANOM ANNO CHRISTI 83 THEN 27 IVLI THÅ KLÅCKAN WAR WED 9 FOR­ MIDDAG OCH HENNES OLDER WAR 36 ÅHR. IESVS CHRISTVS GVDS KÄRE SON VPWEKKIE THE ALLE TIL THE RETFERDIGAS VPSTÅNDELSEAMENN. Mått: 256X162 cm. Om Olof Petri se herdaminnet I s 175f. 98. Gravhäll av grå kalksten. Låg relief med två växt­ ornerade pilastrar, som bär upp ett gavelstycke försett med urnor och bladvoluter. Inom gaveln ett änglahu­ vud och årtalet 1624. Inskrift nedtill: HÄR VNDER HVI­ LAS S. I HERRANOM WYRDIGHE OCH WÄLLERDE M. DA­ NIEL IAHANNIS FORDOM PASTOR VTHI LIN-KEPING HVIL­ KEN AFSOMNADE I GVDH VTHI THEN STORA PESTILENTIA ANNO CHRISTI 1622 THEN 13 SEPTEMBRIS SAMPT HANS KÄRE HVSTRO GVDFRVCHTIGHE OCH DYGDESAMME MA­ TRONA H. SEGHRIDH OLVFZDOTTER HWILKA OCK AFSOM­ NADE STRAX TILFÖRNE THEN 31 AVGVSTI VPPÅ SAMMA ÅÅR, THESLIKES BEGGIES THERAS KÄRE DOTTER ING­ RIDH DANIELSDOTTER HWILKA GVDH FOORDRADHE IFRÅ THENA IEMMERDALENOM TIL SIGH THEN 30 AVGVSTI ANNO CHRISTI 1607, GVDH ALZMECHTIGH VNNE OCH FÖR­ LÄNE THEM EEN SALIGH OCH FRÖGDEFVL [VPSTÅN­ DELSE). Inskrift upptill på stenen ur Daniel 12. Därun­ der: VITA LABOR NOSTRA EST SED TANDEM REDDITVR ILLIS VERA QVIES CHRISTO QVI DIDICERE MORI. (=Vårt liv är möda, men till slut förlänas dem, som lärt sig att dö för Kristus, den sanna friden.) Mittfältet har som centrum en krans omkring texten: NASCENDO MORIMYR MORIENDO NASCIMVR (=Vi dör ge­ nom att födas , vi födas genom att dö.) Kransen omges av kalk, bibel, dödskalle och timglas samt texten: DE MORTVIS NIL NISI BONVM (= Om de döda intet annat än gott.) Mått: 219x 155 cm. Om DanielJohannisse herdaminnet l , s 179. KATALOG 389 99. Täckhäll av grå kalksten, belägen omedelbart un­ der nuvarande golvplattor och över den gravkammare i högkoret, där hertig Johan med gemål vilar. Hällen är ca 240x 176 cm stor och ca 18 cm tjock. Kanten är profilerad med karnis i två avsatser. Hällen har troli­ gen ingått i ett gravmonument av tumbaform. Samma profil har den översta plattan i Ulfsparremonumentet i domkyrkan. 100a. Gravhäll av gråröd kalksten, fragment. Inskrift: --I. S. l-- H. D. Mått: 110X35 cm. 100b. Gravhäll av grå kalksten , fragment, belägen omedelbart S om nr 100a. Fragment av inskrift och ristad sköld. Mått: l30x35 cm. 100c-e. Tre huggna kalkstenar, ca 260x 35 cm stora, vilka ingår i trappan till högkoret. Inhuggna konsekra­ tionskors visar, att de är rester av en sönderhuggen altarskiva. 101. Gravhäll av grå kalksten, defekt. På stenens mitt tre vapensköldar i hög relief inom ett bågformat fålt : till vänster Stiernfelt (M. s. F) i mitten Ekegren (M. E. G.) och till höger Törnesköld (B. T. s .). Inskrift på stenens nedre del: [HÄR)UNDER LIGGIA BEGRAFNE ED[LE OC WÄ)LB: MÅNSANDERSON EKEGREN [TIL NO)R­ MESTORP FORDOM ASSES[SOR U)TI DEN KON: HOFRÄT­ TEN [I IÖNK)ÖPING MED TWENNE SINE [HUSTR)UR EDLE WÄLB: F: MARGARETA STIERN[FELT OC) EDLE WÄLB: F: BRITA TÖRNESKÖLD [MED TH)ERAS BARN GUD FRÖGDE DE --- EWINNERLIGEN. Texten kompletterad efter Gardell. Inskrift upptill ur Job 19. Kantskrift ur Paulus 2 brev till Tirnoteos kap 4. Mått: 220x 118 cm. 102. Gravhäll av rödgrå kalksten, defekt, ursprungli­ gen trapetsformad, Gardell 71. På stenens mitt rester av en ristad figur: foten av en kalk. Kantskrift med majuskler: -- · ASSECLA · MATHI · DE · DE l SIIT · UBRA · HU[MO] : I · --Mått: 114x 103 cm. 1300-tal? 103. Gravhäll av grå kalksten. På stenens mitt en ring med iflätade rundbågar. Inom ringen ett spegelmono­ gram (?) av bokstaven c samt ett bomärke. Mått: ll4x 86 cm. 104. Gravhäll av grå kalksten, defekt, Gardell 243. Mitt på stenen ett bomärke. Däromkring en inskrift i ringform med majuskler: [KAROLUS]: STUTYR: Z: UXOR : EI[US : INGRID : O--] (=Karl Stut och 390 GRAVSTENAR Gravsten nr 104. Över Karl Stut, känd 1348-1353. Teckning 1974. Gravestone No 104. Karl Stut , known /348-1353. hans hustru Ingrid--.) Texten kompletterad efter Gar­ dell. Mått: 160x67 cm. 105. Golvsten med inhugget monogram AB. Mått: l30x66 cm. 106. Gravhäll av brungrå kalksten, ursprungligen tra­ petsformad. Inskrift: (SUB)OLV PVELLORV HIC SEPVL­ TOR(UM) l CONTRA VIM MORTIS NON EST MED(I) l CAMEN IN HORTIS (=De efterkommandes, de här begravna bar­ nens ...(?) Mot dödens makt finns inget läkemedel i trädgårdarna.) HÄR HVILAS SCHOLAEMESTARENS M. MAGNI HARALDI WALLERSTADIJ BARN, HVILKA I CHRISTO AFSOMNADE. ISACH ÅHR 1608 NOVEMB: 13, MARGRETA ÅHR 612 APRIL: 22, MAGNVS ÅHR 616 OCTOB: 17, AF THEN GRASSERANDE PESTEN ÅHR 1622 AFSOMNADE NICOLAVS 21, ZACHARIAS 25 OCTOB : HARALDVS 3, PETRVS 5, TVRO 6 OCH HANS BRODERSON HARALDVS ISACHI 7 NOWEMB. QVERELA MOESTORVM PARENTVM QVAM MISERE TOTAS PESTIS LAXAVIT HABENAS l HORRESCO FACIES CVM SVBIT ILLA MIHI l VNVS ADHVC RESTAT CVNCTIS QVI IVNIOR ISACH l HEl MIHI RELIQVIAE DE LOCVPLETE DOMO (=De sör­ jande föräldrarnas klagan. Hur hemskt har ej pesten släppt alla tyglar! Jag ryser, då hans skepnad nalkas mig. En enda lever ännu, Isak, yngre än alla andra, ve mig, en spillra av ett rikt hem.) M: MAGN(VS HARALDI), H : CHIRS(TIN ---). Mått: 169x83 cm. Jämför sten nr 89 och herdaminnet l , s 179. IZ WAI\EI\ f\.EDHO THy THE.N ) f ICKE TE.NKEN SK.AL NISKIONES SON KOMMA \\ r a o ~ ~~ C>­ 1, ~~ JLiL ;: \\\\ , ~~ z=~~l 14-~ ........,..-l 1\.. -· tiR A•R. B.E.GR.A(FVHI SALIGH DAAN I>ANNO 1727 >> i upphöjd skrift. Inskrift upptill: HÄR VNDER HWI­ LAR SALIG LARS RANTZOCH FÖDD I KINDA ENEBY 1681 D 16 IUN EFTER ANDRA TIENSTER LANDRENTOMÄSTARE I ÖSTERGÖTHLAND VTHI 16 ÅR EFTER 14 ÅRS LIUFLIG SAM­ MANLEFNAD MED SIN K: HVSTRU HELENA KERNANDER SAMT MYCKET GVDELIG OCH OSTRAFFELIG WANDEL I HERRANOM AFSOMNAD ÅR 1726 D. 19 IANVARII. Inom kransen mannens >>liktext>>ur Ps 73 v 28 samt hustruns >>liktext> ur Neh 13 v 31. Mått: 232x 170 cm. Jfr Örnberg, Sv ättartal, 14 (1908), s 192. 153. Gravhäll av grålila kalksten, skulpterad i låg reli­ ef. Överst gavelstycke med änglahuvud och >>ANNO 1626>>. I mittfältet sköld med bomärke och initialerna ENS, EOD. Skölden är placerad inom en krans, som genom band hålles av två änglar. Utanför änglarna texterna MORS CERTA etc samt timglas, dödskalle och ytterst två växtornerade pilastrar. Inskrift nedtill: HAER VNDER LIGGER BEGRAFVEN ERLIGH OCH FÖRSTEN­ DIGH WELBETRODHE MAN, SALIGH ERIK NILSON, FOR­ DOM BEFALNINGZMAN ÖFVER LINKIEPINGZ HVVS OCH DES LAEHN HVILKEN AFFSOMNADE I HERRANOM THEN 18 APRIL ÅHR 1614 SAMPT HANS ELSKELIGE KIAERE HVSTRV, GVDFRVCHTIGE OCH DYGDESAMA MATRONA ELIN OLVFS­ DOTTER HVILKEN AFFSOMNADE THEN -- ÅHR 16-­ METH BEGGES THERAS KERE DOTTER MARGRETA ERIKS­ DOTTER HVILKEN AFSOMNADE THEN Il IANVARI ÅHR 16[2]3. GVD FÖRLAENE THEM EEN SALIGH VPSTÅNDELSE AMEN. Inskrift upptill ur Rom 14 v 8 och Phil I v 21 och 23. Mått: 229x 166 cm. Jfr J A Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige, 4 (1922-23), s 50. 154. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i hög relief. Kantbård med omväxlande palmkvistar, fåglar, blom­ mor och änglahuvuden. Trapetsformat överstycke om­ givet av basunblåsande änglar i naiv formgivning. Stenen delvis dold av trägolv. Inskrift i överstycket: [HÄR UNDER HVILAS I HERRANOM FORDOM CRONOBE­ FALLNINGSMANNEN ÖFVER KINDS OCH YDRE HÄRADER NU SALIG HERR] SAMUEL [ WETTERSTRÖM FÖDD ÅHR 1675 OCH DÖD ÅHR 1739 PÅ SIT 60 ÅLDERS ÅHR MED SIN I LIFSTI­ DEN KÄRA MAKE W ÄLÄREBORNA OCH DYGDEDLA MA­ TRONA] CA[THARINA NORUNG FÖDD ÅHR 1649] SAMPT MED THERAS K: MÅGAR OCH BARN]. Inskrift på stenens mitt: CRONOBEFALLNINGSMANNEN ÖFWER GÖSTRINGE OCH VIFOLKA HÄRADER HERR PETTER UHR FÖDD D. -­ DECEMBER 1698 DÖD D. -- MED SIN K: MAKE VÄLÄRE­ BORNA OCH DYGDÄDLA MATRONA BEATA CHRISTINA WETTERSTRÖM FÖDD D. 25 DEC. 1712 DÖD D. -- SAMT DERAS K: BARN SAMUEL FREDERIC CATHARINA ELISA­ BETH PETTER GUSTAF ERICH GUSTAF ULRICA CHRISTINA BEATA CHARLOTTA UHR. CRONOBEFALLNINGSMANNEN ÖFVER KIND OCH YDRE HÄRADER HERR [ERIC?] BROM FÖDD I GEFLE DEN I JAN. 1704 DÖD-- MED SIN I LIFSTI­ DEN LIUFLIGASTE OCH ÄLSKVÄRDASTA K: MAKA VÄL­ ÄREBORNA OCH DYGDÄDLA MATRONA CHARLOTTA CA­ THARINA WETTERSTRÖM FÖDD D. 16 IUN. 1713 DÖD D. 23 APR. 1738 PÅ SIT 23 ÅLDERS ÅHR OCH DERAS ENDA K: SON ANDREAS SAMUEL BROHM. HON SÅLEDES NÅTT HÄR ÅH­ REN FÅ l I DYGD OCH WETT SIN MOGNAD SÅ l ATT HON SITT MÅL RÄTT HUNNIT l HON TRONA HÅLLIT KÄMPAT VÄL l TY HAR HON TILL SIN DYRA SIÄL l NU EVIG GLÄDJE F[UNNIT]. Mått: Bredd 200 cm, synlig längd 185 cm. KATALOG 403 Om S Wetterström och hans familj se Örnberg, Sv ättartal 9 (1893), s 478. 155. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i låg relief. På stenens mitt en krans omgiven av änglahuvuden och växtornerade pilastrar. Inom kransen en sköld med bomärke och initialerna GSS, LLD. Inskrift nedtill: HAER VNDER HVILES VTHI HERRANOM SALIGE GVNMVND SVENSON HVILKEN AFSOMNADE THEN 5 SEPTEMBER ANNO 1590 GVDH VPVEKIE HONOM TIL ETH EVIGTH UFF VTHI IESVM CHRISTVM AMEN. ANNO 1622 THEN 13 OCH 17 AVGVSTI SAMMA ÅHR AFSOMNADE I CHRISTO KARIN OCH KIRSTIN HANSDOTTER. ANO 1614 THEN l OCTOB 1615 THEN JO SEPTEMBRIS SÅSOM OCH 1617 THEN 2 IVLIJ AFSOMNADE I HERRANOM TRIJ MINE K. BARN VTHI SIN BARNDOM SOM WAR ANNA OCH MARGARETHA HANSDOTTER SAMPT MIN K : LILLA SON : ISRAEL HANSSON GVDH THERAS SIELER BEWARE. Inskrift upptill ur Job 14. Mått: 212X 115 cm. 156. Gravhäll av rödgrå kalksten, defekt. Gardell 66. Kantskrift med majuskler inom femsidig ram, nu svår­ läst. Ena långsidans inskrift: -- DE : TEXI : därefter med omvända majuskler: SVB -- O : CR : CIVE : En rad med nästan helt utplånade majuskler syns på ste­ nens mitt. Där har också i senare tid huggits in en sköld med bomärke och initialerna HB, BE, samt in­ skriften: HER AER BEGRAFVEN S. HEMMING BODVEDSON FORDOM RÅDMAN I LINKÖP. AFSOMNADE THEN 19 APRIL ANNO 1615 SAMPT HANS HVSTRO BRITA ERICKSDOTTER AFSOMNADE THEN 16 DECEMB ÅHR 1621 GVDH FÖRLAENE THEMEN SALIGH VPSTÅNDELSE. Mått: 140X89 cm. Jfr Linköpings hist 2: 2, s 636. 157. Gravhäll av grå kalksten, defekt. På stenens övre del avbildas kalk och bok inom en cirkel. Inskrift: KNYT B. BLEF DÖDH ANNO --. [HER YN]DER LIGGER BEGRAFVEN SALIGE HER [SVEN L]AVRENTII HVILKEN AF­ SOMNADE I HER[RANOM] THEN 28 NOVEMBRIS ANNO 1602 [SAMPT] HANS KIERE HVSTRV KARIN LARSDOT[TER] HVILKEN AFSOMNADE THEN 5 APRI[L --]. Mått: 133X 101 cm. 158. Gravhäll av grå kalksten. Inskrift: DEN ÄREVYR­ DIGE OCH HÖGLERDE HERRE MESTER ERICK FALCK FOR­ DOM BISCOP I LINKIÖPING BLEF HER BEGRAFVEN ANNO 1569. Mått: 200x 132 cm. Enl Sv biogr lex 15, s 121, levde biskopen ännu 26 feb 1570 enl en handling i KB:s autografsamling, varför gravstenens årtal anses vara senare inhugget och orik­ tigt. l 404 GRAVSTENAR Gravsten nr 164. Över hustru Anna, död 1603. Stenen avsedd också för maken, Peder Mattsson. Foto 1977. Gravestone No 164. Anna, the wife of Peder Mattsson, d 1603. The stone is a/so intended for her husband. 159. Gravhäll av grå kalksten med ristad dekor. Överst en trekantsgavel krönt av bladornament och två urnor. Över gaveln årtalet 1565, inom gavelröstet 1564. Gaveln bärs upp av två kannelerade pilastrar. Mellan dem initialerna PHS, DHD och två sköldar med bomär­ ken. Inskrift nedtill: HER LIGGER BEGRAFVEN SALIGE PER SKVTE AFSOMNADE THEN 5 FEBRVARY ANNO 1565 GVD HANS SIEL NÅDE AMEN. ANNO 1564 THEN 7 NOVEM­ BRIS AFSOMNADE I HERRANVM SALIGE DÅRTY HANS DOT­ TER GVD HENNES SIEL NÅDE AMEN. DÖDEN SKONNAR INGHEN. Mått: 250X 141 cm. 160. Gravhäll av röd kalksten, fragment. Inskrift: --[SE)BASTIAN DOTIER HVILK[AS S)IÄLAR GVDII NÅDE AMEN. Mått: 89X84 cm. 161. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: HER [E)R BEGRAFVEN GvDFRVKTIG OCH DYGDERIK IVNGFRV KIRST[IN) LARSDOTTER HVILKEN AFSOMNAD[E] CHRISTO ANNO 1603 THEN JO A[PRIL) GvDH HENNES S. NÅDE. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 94x92 cm. 162. Gravhäll av röd kalksten, fragment. Mitt på stenen en krans som omger monogrammet HA samt initialerna HA, EGD. Kransen omges av timglas och dödskalle. Inskrift nedtill: HÄR VNDER HVILAS I HER· RANOM S. HANSALAN SKOTTE FORDOM RÅDMAN HER l STADEN HVILKEN AFSOMNADE THEN 14 SEPT. ÅHR 1622 PÅ SIN ÅLDERS 60 ÅHR SEDAN HAN BÅDE l TYDSKLAND OCH SWERIGE I 25 ÅHR FAT(?) OCH l ECHTENSKAP-- WEL LEFFWET HADE SA[M)PT MEDH SIN K. HVSTRO ELIN GVSTAFZDOTIER HVILKEN l HERRANOM AFSOMNADE [THEN 5 MAil) 1634 PÅ SIT ÅLDERS [ÅHR SEDAN HON MED) SINE TW--. Text över timglaset: DÖDEN ÄHR WISS STVNDEN ÄHR OWISS. Inskrift överst: --FÖR TIGH OCH EN GÄST (?) SÅSOM ALLE MINE FÄDER. Texten komplet­ terad efter Gardell. Mått: l05x92 cm. 163. Gravhäll av grå kalksten, defekt. Inskrift: TNS [LHD). Mått: ll4x82 cm. 164. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i låg relief. Mittpartiet flankeras av 2 pilastrar, dekorerade med blomstervaser. Därinnanför en krans omgiven av fyra änglahuvuden. Inom kransen en sköld med monogram­ met PM samt initialerna PM, AAD. Inskrift i frakturstil nedtill: >>Her under ligger begraffne gudhfruchtig och dygderik matrona Hustru Anna andersdotter Per matz sons elskelige kiere hustru Hvilken atTsomnade i her­ ranom then l Febr. anno 1603.>> Kantskrift ur Jes 57 v l. Inskrift i övre fåltet : MORS CERTA, HORA INCERTA. I en bård nedtill ingår rundlar med bokstäverna APL. Mått: l97x 116 cm. Om Peder Mattsons första hustru Anna Andersdot­ ter Björnram se gravsten 79! Bokstäverna i bården nedtill, APL är stenhuggarens signatur. 165. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 736. Kantskrift med minuskler inom ursprungligen femsidig ram: >>her lige[r her peder duve gu]dh hans sia/ nade. >> Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 90x80 cm. 166. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Rester av kantskrift med majuskler. Inskrift: -- s I HERRANOM -­ [HV]ILKEN AFFSOMNADE I CHRIS[TO THE)N 24 FEBRVA OCH LARS -- [HVILKE)N AFFSOMNADE I HERRA[NOM KATALOG 405 Gravsten nr 170. Över sämskmakaren Lars Larsson Ljungberg, död 1717, hustrun Christina Nilsdotter Spruf, dödl723samt barn. Foto 1977. Gravestone No 170. Lars Larsson Ljung­ berg, whittawer, d 1717, his wife Christina Nilsdotter Sparf, d 1723, and children. T]HEN 14 IVNIVS THESLIKES -- MÅNS KNVDZSONS --. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 91 x 58 cm. 167. Gravhäll av grå kalksten, defekt. Inskrift: D.O.D. l M.T.D. l [1]635 l S.G.I. l [1]662 l R.G.I l [1]667 l K.G.I. l [1]672. Mått: 198x83 cm. 168. Gravhäll av grå kalksten, trapetsformad. Spår av inskrift: K.P. [-].B l P · P · S · B. Mått: 214X90--104 cm. 169. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i låg relief. Mittfältet flankeras av kannelerade pilastrar med blad­ hölster. I centrum en krans, som omsluter en sköld 406 GRAVSTENAR Gravsten nr 171 . Över sämskmakaren Lars Ljungberg, hans hustru Margaretha Wahlsten samt barn. Stenen kan här­ stamma från 1670-80-talen men är troligen omhuggen. Foto 1977. Gravestone No 171. Lars Ljungberg, whittawer, his wife Margaretha Wahlsten and children . The stone maydate from the 1670s or J680s hut is probah/y re-cul. med bomärke och initialerna: HOS, BGD. Därunder in­ skriften: HER VNDER HVILAS I HERRANOM SALIGH HANS OLSSON HVILKEN AFFSOMNADE I CHRISTO ANNO 1642 THEN 7 MARTI THESZLIKEST HANS ELSKELIGE KERE HVSTRV BRITA GVDZ.D. HVILKEN AFFSOMNADE I HER­ RANOM ANNO -- THEN -- SAMPT MEDH THERAS KÄRE BARN LUSCI HANS DOTTER, OLVFF HANSON BRITA HANS­ DO'ITER. GVDH VPWECKIE ALLAS THERAS SIELAR TILL EN FRÖGDHEFVLL VPSTÅNDELSE OCH EVIGH SALIGHET. Tillägg i kanten: FORD. BORGMEST. Text i mittfältet: DÖDEN ÄHR WISS STVDEN ÄHR OWISS. I DAGH MIGH I MORGON TIGH. Inskrift upptill ur Esaias 26 v 19-20. Mått: 213 x 134 cm. 170. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med naivt utformade evangelistsymboler. På stenens mitt en hjort, timglas, dödskalle samt sämskmakareverktyg (skavknivar och skavbom). Mittfältet flankeras av två stolpar krönta av granatäpplen. Inskrift i två ovala lagerkransar: HÄR HWILAR FÖR DETTA ÅLDERMANNEN FÖR THET LOFLIGA SÄMSKEMAKAREEMBETET M: LARS LARSON LJUNGBERG SOM SALIGEN AFSOMNADE D 6 NOV. 1717 TILLIKA MED SIN K. HUSTRU H. CHRISTINA NILSD. SPARF SOM I HERRANOM AFLED D 9 JANU: 1723. f MED SINA K. BARN NICOLAUS, IOHANNES, ENGLA DÖD 1691 , PETRUS DÖD 1689, LAURENTIUS, CHRISTINA DÖDE I PES· TEN 1711, ENGELA, PETRUSDÖDIPESTEN 1711. Kantskrift ur Ps 42. Mått: 190x 135 cm. 171. Gravhäll av röd kalksten. Hörnrundlar med ro­ sor. Mitt på stenen en krans omgiven av timglas och dödskalle. Inom kransen en sköld med sämskmakare­ emblem. Nedtill på stenen inhugget gravnummer: 35. Inskrift: HÄR HWILAR SÄMSKEMAKAREN LARS LIVNG­ BERG OCH HANS HUSTRU MARGARETHA WAHLSTEN MED DESS BARN. Mått: 172X 131 cm. Jfr Örnberg Sv ättartal, 14 (1908), s 35 not 4. 172. (Se nr 91.) 173. (Se nr 67.) 174. Gravhäll av brungrå kalksten med ristad dekor. Överst ett änglahuvud inom en trekantsgaveL Därun­ der släta pilastrar som står på ett postament, vilket saknar inskrift. Mellan pilastrama en hjälm med plymer. Den tillhörande vapenskölden saknas och har kanske aldrig fullbordats. Sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal. Mått: 122x80 cm. 175 a. Gravhäll av röd kalksten. Inskrift: ISS, 89. Mått: 44X36 cm. 175b. Golvsten med siffrorna: 127. Mått: 40x27 cm. 175 c. Golvsten med inhugget likarmat kors. Mått: 48x 34 cm. 176. Gravhäll av gråvit kalksten, nu i två delar. Deko­ rerad med växtornerade pilastrar och stickbåge med texten: ECCE AGNVS DEl QVI TOLLIT PECCATA MVNDI. Kompositionen överensstämmer i övrigt med gravsten nr 97. Inskrift i kartusch nedtill: HER HVILAS I HER· RANOM BERTIL OLOFSON, ANDERS OLOFSON OCH KIR· STINA OLOFSDOTTER HERR OLOFS PETRI KAERE BARN HVILKE AFSOMNADE I HERRANOM CHRISTO ANNO 80. GVD THERES SIELAR BENÅDE AMENN. Mått: 125X53 cm resp 125x 132 cm. Jfr herdaminnet l , s 175f. 177. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 627. Rester av kantskrift med medeltida majuskler, nu oläs­ liga. En senare inskrift på stenen lyder: [H]ER LIGGER BEGRAFVEN [A)NNA OLLA MICKILSON OOITER AFSOM­ NADE THEN 8 DECEMBRIS ANO 50 GVD HENNES SIEL NÅDE AMEN. Årtalet 50 står för 1550. Mått: 101 x81 cm. 178. Gravhäll av grå kalksten. Överst en sköld med bomärke. Inskrift: HER HVILAS I CHRISTO HVSTRV ANNA PER LARSONS SOM DÖDDE ANO 54 THEN 5 IVLY MEDZ SIN SON LASSE PERSON AFSOMNADE ANNO 50 THEN 21 DE­ CEMBRIS GVDH DERIS SIEL NÅDE AMEN. Mått: 177X111 cm. 1500-tal. 179. Gravhäll av grå kalksten, defekt, ursprungligen trapetsformad. Svaga spår av en medeltida vapensköld med en spets riktad åt höger. stenen har inskrift från senare tid: I P [S), NATHANAEL IOE[N)SON AFLEED TH[EN) 7 SEPT. ANNO 16[22) GVDH HANS SIA[L) BENÅDE AME[N]. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 146x62 cm. 180. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: MMD, EED, 1668. Mått: 97X73 cm. 181. Gravhäll av grå kalksten, defekt. Inskrift: [HOC L)APIDV SVB MOLE IACES NICOLAE SVENO[NIS l CVI) VIRTVTIS AMANS CREVIT ADVSQz LABOS l [MVSI)CA CVI CORD! CVRAE CVI DOCTA POESIS l [SIC) MERITO LAVDVM DVLCE MERERIS EPO[SI LVST)RA PEREGISTI SEX ET TRES AMPLIVS ANOS l [M)ORS TVA CVM VITAE STAMINA RVPIT ATROX l [ET C)VNIS GELIDOQz BEAT TE PATRIA BVSTO l [AT) CITIVS TERRIS PARCA NE PARCA RAPIT l [VITA) TAME TE AETERNA MANET VERE INCLITA VITA l [E)T REQVIE MOLLI FVNERIS OSSA CVBANTI. [ANNO 1672) (=Under denna stens tyngd vilar du, Nils Svensson, för vilken arbetet i kärlek till dygden ständigt tilltog och musiken och den lärda poesin var hjärtesaker. Därför förtjänar du med rätta en välklingande hyllningsdikt. Du hade levt i 6 lustrer och mer än 3 år, då den grymma döden avklippte din livstråd. Fosterlandet lyckliggjorde dig både med vaggan och med den svala graven, men ödesgudinnan ryckte dig förvisso alltför snart bort från världen. Dock väntar dig det eviga livet, det med rätta prisade livet, och benen vilar i gravens stilla ro. [År 1672].) Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 131 X92cm. 182. Gravhäll av grå kalksten, trapetsformad, starkt nött. Mitt på stenen bomärke. Inskrift: 1 DAGH MIGH, 1 MORGON TIGH. [HÄR) HVILAS I HERRANOM S. OLAF [lON- KATALOG 407 SON FOR)DOM BORGMEST[AR HÄR I STADEN) HVILKEN AFSOMNADE [THEN 22 MAIJ ANN)O 1631 SÅ OCH [HANS ELSKELIGE) KIÄRA HVSTRV [H : RAGNILL MATZ)OOITER [HVILKEN OCH I HERRANOM AFSOMNADE THEN--ANNO -- MEDH 8 DERAS KIÄRE) BARN [GVDH FÖRLÄNE) THEM EN [SALIGH VPSTÅNDELSE AMEN). Texten delvis kom­ pletterad efter Gardell. Mått: 186x68-95 cm. 183. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Rester av skulpterad bladkrans. Inskrift: -- 62, N [--] A. Mått: 110x60 cm. 184. Gravhäll, fragment. Starkt söndervittrad. Ej be­ varad. 185. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskriften ut­ plånad så när som på enstaka bokstäver i högra kan­ ten. Mått: 76x39 cm. 186. Gravhäll av rödgrå kalksten, starkt nött. Mittfäl­ tet flankeras av pilastrar. I centrum en sköld som omges av en ring med texten: HODIE MIHI [CRAS TIBI] Utanför ringen kan man skönja en dödskalle med benknotor samt ett fruktknippe. Av inskriften upptill och nedtill återstår spridda bokstäver. Mått: 193 x 113 cm. stenens datering: tidigt 1600-tal. 187. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Kantskrift med majuskler: --TV : HINC : DICAS : -- Frag­ ment av diagonalt anbringad majuskelskrift: DC --. Mått: 95x37 cm. 188. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Av inskriften återstår enstaka bokstäver, utan sammanhang. Mått: 159x30 cm. 189. Gravhäll av röd kalksten. Mitt på stenen siffran 13. Nedtill stort bomärke samt bokstaven R (bomärke ?). Mått: 148x 106 cm. 190. Gravhäll av grå kalksten. Inskrift: RÅD OCH HAN­ DELsMANNEN GABRIEL LUNDERBERG OCH DES KIÄRA HUSTRU MARIANA WEFVER TILHÖRIG GRAF. RISTAD ÅHR 1788. Mått: 188x92 cm. Stenen har legat över grav nr 20 (Gardell 1932) inne i domkyrkan. En tidigare gravplats ute på kyrkogården för barn till samma personer har utmärkts med gravsten nr 200. 191. Gravhäll(?) av grå kalksten, fragment, med av­ bildning av ett kors (utplånat) på trappstegsformad sockel. Mått: 56x42 cm. Jfr nr 206 och 218. 1300-tal? 408 GRAVSTENAR 192. Gravsten av grå kalksten, fragment, tidigare rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: HER VNDER HVILAS -- SALIGE lON PERSON SOM AFSOMNADE ANNO 1668 DEN 15 JAN: MED SIN HVSTRV H: MALIN ANDERS­ DOTER HVILKEN AFSOMNADE ANNO 1665 DEN 5 IAN : HVILKA HAFVA AFLAT TILSAMAN 7 BARN, 4 SÖNER 3 DÖT­ RAR, GVD FÖRLÄNE DEM EN -- DEFVL --. Inskrift på baksidan ur Job 19 v 25 och 27. Mått: 57x55 cm. Förvaras i magasinet. 193. Gravsten av grå kalksten, fragment , tidigare rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: --s: CHRis­ TOFFER LYDWIK AFSOMNADE DEN 8 SEPTEMBR. 1622 SAMPT HANS K. H: HVSTRV ANNA ANDERSD. AFLED DE. 21 FEBR: ÅR 1630 MEDH 4 DERES K. BARN ANDERS MATTIS C.S: MARGRETA KARIN C: D. OCH MARGRETA ANDERS D: GVDH THERAS SIELER BEVARE. Inskrift på baksidan ur Rom 14 v 8. Mått: l00x49 cm. Förvaras i magasinet. 194. Gravhäll av grå kalksten, fragment, försedd med ett bomärke. Inskrift på den saknade delen av stenen, enligt Gardell , 1932: SYR. 38. HODIE MIHI, CRAS TIBI. OLA' MAGNI OBIIT ANNO 1638 MAll 24, ERICUS MAGNI OBIIT ANNO 1641 16 IULII. Mått: l05x79 cm. 195. (Se nr 123.) l%. Gravhäll av grå kalksten, fragment i 2 delar, nr 196 och nr 216. Inskrift: UNDERTHENNA STEN LIGGER BEGRAFWEN FORDOM BORGAREN HÄR I STADEN OCH MÄSTAREN AF THET LOFLIGA SNICKAREÄMBETET ÄHRE­ BORNE OCH KONSTÄRFARNE MÄSTER NICOLAS MEINEKE SOM ÄR FÖDD I BRAUNSWIG ÅHR 1675 OCH SAL. I HER­ RANOM AFSOMNADE ÅHR 1728 DEN 8 APRIL MED SIN ÄLS­ KELIGE K: MAKA ÄHREBORNE OCH GUDFRUCKTIG HUST­ RU H: RAGNIL ÖSTMAN SOM SAL. DÖD DE ÅHR 17-- MEDH SINE ÄLSKELIGE KÄRE BARN DOTTREN ÄHREBORNE OCH GUDFRUCKTIGE HUSTRU CATHARINA MARIA MEINEKE I LIFSTIDEN FATT = OCH AXISSKRIFWARENS HE[RR L]ARS DARELLS ÄLSKELIGE K : MAKA SOM SAL. AFLED [ÅHR 1730 D. Il SEPT. OCH SÖNERNA JOHAN MAGNUS SOM DÖDDE ÅHR 17-- D-- CARL FREDRIK S]OM AFLED [ÅHR 17-- D-- GU]D FÖRLÄNE [THEM SAMTELIGE PÅ THE]N STORA [DOMEDAGEN MED ALLA C]HRISTTROGNA [EN FRÖGDEFULL UPS]TÅNDELSE [FÖR CHRISTI SKULL] AMEN. Texten kompletterad efter Gardell. Kantskrift ur Joh 5 v 24. Mått: l07x98 cm (nr l%) och 55x3l cm (nr 216). Om denna familj se Ömberg, Svenska ättartal, 14 (1908), s 46 med not 4. 197. Gravsten av röd kalksten, fragment. Inskrift: -­ [AFS]OMNADE DEN-- ÅR-- MED SIN K : HUSTRO GYL-­ 1KIR:STIN SWENSDO[TT]ER SOM AFLED DEN 17 OCTOB: ÅR 1655 SAMPT 7 DE-- BARN. GUD GIFWE DEM EN FRÖGDE­ FUL UPSTÅNDELSE. Mått: 74X57 cm. 198. Gravsten av grå kalksten, tidigare rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: [UNDER DENNA STEN] LIGGER DEN ÄREBORNE OCH KONSTERFARNE MÄS­ TARE UTAF DET LOFLIGA SÄMSKEMAKARE EMBETET M: JÖNS GUSTAFSON RÖDING, M: CLAES EKEBOHM, M: HANS GUDMUNSON SIÖSTEDT, MED DERAS KIÄRE HUST­ RU ÄREBORNE OCH DYGDESAMMA H : ELIZABETH ROB­ BERTSDOTTER KAlEROT, HWILKA I TRONE PÅ IESUM ÄRO IN SOMNADE OCH W ÄNTA EN GLAD UPPSTÅNDELSE UPPÅ DEN SIDSTA DAGEN. Inskrift på baksidan ur Esaia 35 v lO och Sap 3 v l. Mått: l48x72 cm. 199. Gravsten av grå kalksten, fragment tidigare rest ute på kyrkogården. Framsidans inskrift nämner den avlidnes ålder, 51 år, och att han varit bosatt i »Tanna­ fors>> i S:t Lars socken. Baksidans inskrift hämtad ur Ps 33 v 20-22. Mått: l48x64 cm. 200. Gravsten av grå kalksten, defekt, har möjligen varit rest ute på kyrkogården. Inskrift: -- GABRIEL LUNDERBERG OCH DESS KIÄRA HUSTRU MARIANA WEFWER BÄGGE FÖDDE 1726, HAN I FINLAND HON I ÖS­ TERGEYLLEN ÄR DENNE GRIFT PLATS UTSEDD SAMT ÅT DERAS KÄRA BARN. WÅR FRÄLSARE JESUS SOM HELGAT WÅRA GREFTER TILL HUILOKAMRAR FÖRLÄNE KROP­ PARNE HWILA TILL DESS DE GENOM UPSTÅNDELSEN BLIFWA MED SIÄLARNE ÅTER FÖRENTE. ÅR 1773 RIS­ TADES DENNA STEN. Mått: l20X52 cm. Stenen utställd i Stenmuseet. Jfr nr 190 och Linköpings hist 2:2, s 657. 201. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: [JE­ HOVA P]ETRA NOSTRA, [PSA]LM XVIII. 3. Texten kom­ pletterad efter Gardell. Mått: tOOx 154 cm. 202. Gravhäll av brungrå kalksten, fragment. Gardell 64. Kantskrift med majuskler: -- OBRVIT · AC --1-- TIS. Mått: 67x36 cm. 1300-tal. 203. Gravhäll av grålila kalksten, fragment. Rester av medeltida kantskrift med majuskler. Mått: 97x44 cm. 204. Gravhäll av grålila kalksten, bevarad i 4 delar. Gardell 253. Kantskrift med minuskler ursprungligen inom femsidig ram: [Petri l cantoris domu]s : ista : boni: sit: odoris l De Wan[ga] :l geniti: grati[a] :flat KATALOG 409 l \ l l L~ /=----~ Medeltida bamgravstenar(?). F v nr 206, 191 och 218. Teckning 1974. Medieval children' s gravestones(?). From lejt Nos 206, 191 and 218. : ei : (=Detta är kantorn Peters vilorum. Må han vara Herren till en välbehaglig lukt. Han var född i Vånga. Må nåd ske honom.) Texten kompletterad efter Gar­ dell. Mått: 94x46, 76x41, 72x56 och 46x42 cm (ur­ sprungligen ca 200x 110 cm). 205. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 292. Kantskrift med minuskler: -- [pr]esbittere : -- Mått: 35x31 cm. 1400-tal. 206. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 703. På den saknade övre delen har sannolikt avbildats ett kors med kluvna ändar. Korsets förlängda nedre arm står på ett trappstegsformat postament. Upptill resten av en bokstav, troligen A. Mått: 30x28 cm. Jfr nr 191 och 218. 1300-tal? 207. Gravhäll av rödgrå kalksten, fragment. Den ur­ sprungliga ristningen torde ha visat ett stavkors med liljeformade ändar. Ett bomärke har senare inhuggits på stenen. Mått: 56x52 cm. 208. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: [PHE: X) l [P]HOENIX HAC IN HUM[ O] l [S]IC RENOVATUR HOM[o] (= Phoenix i denna jord(?). Så förnyas männi­ skan. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 56x25 cm. 209. Gravhäll av gråvit kalksten, fragment. Inskrift: AAIS 1624. Mått: 42X32 cm. 210. Gravhäll av brungrå kalksten, fragment. Inskrift: [HER VNDER LIGGER BEGRAFVEN] S. ANVN SVE[NSON HVILKEN I HE)RRANOM AFSO[MNADE S. ANNAE DAG ANNO 1607 MED 2 SIN BARN MARGRETA ANVNSDOTT)ER SVEN ANVN[SON OCH NI]LS GVILESON. Texten komplet­ terad efter Gardell. Mått: 35x 16 cm. Se även 224. 211. Gravsten av grå kalksten, fragment, tidigare rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: -­ [THERA]S BARN GUDH THEM [NÅDE E]VINNERLIGEN. In­ skrift på baksidan ur Ps 71 v 9. Mått: 48x20 cm. Förvaras i magasinet. 212. Gravsten av grå kalksten, fragment i 2 delar, har tidigare varit rest ute på kyrkogården. Inskrift på fram­ sidan: -- ELLTAT OCH FÖRSTÅ[NDIG] MAN NILS THÖRE­ SON BORGAR[E) OCH INVÅNARE HER I LINKIÖPINGH HVILKEIN AFSOMNADE DEN 26 MARTI ÅHR 1656 SAMPT MEDH SIN K. H. GVDH[FRVCKTIGH OCH DYGDERIK) H. KIRSTIN HANSDOTTER HVILKEN AFSOMNADE DEN 27 NO­ VEMBER ÅHR 1654 MEDH 4 SÖNER HANS ANDERS THÖRES OCH ISRAEL NILSSÖNER OCH 2 SINA DÖTRAR INGEL OCH MARGRETA NILSDÖTRAR GVDH DHEM TIL DHEN EVIGHA GLÄDlEN WPVECKIE AMEN. Inskrift på baksidan ur Ps 119 v 58 och 76. Mått: 61 x34 cm, resp 61 x 62 cm. Förvaras i magasinet. 213. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: DEN­ NE GRAF [HÖRER T]ILL BORGA[REN OCH) INWÅNA[REN I STAD)EN PETTER [BRO]STET OCH DES [K: H)USTRU OCH 410 GRAVSTENAR DES [BA]REN KÖPT ÅR [1727]. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 52x42 cm. 214. Gravhäll av gråvit kalksten, fragment. Inskrift: HÄR VNDER YLAR IAN lÖNSON BRYN. Mått: 75X40 cm. Jfr Linköpings hist 2:2, s 627f. 215. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Kantskrift: --lE IOHA[N] --. Mått: 40X35 cm. 1500-tal? 216. (Se nr 196.) 217. Gravhäll av grålila kalksten, fragment. Gardell 65. Kantskrift med majuskler: -- [D]SON : [-- l F]ILIIS : SUI[S] --. Mått: 55x45 cm. Fragmentet tillhör antagligen en gravsten, som an­ setts vara försvunnen, Gardell 288. Dess inskrift enligt Gardell: HIC IACET ANDREAS THORDSON CVM FILIIS SVIS SVENONE ET B--. (=Här ligger An­ dreas Tordson med sina söner Sven och B--). 1300­ tal. 218. Gravhäll av grå kalksten, fragment. I ristning av­ bildas ett kors med kluvna ändar. Korset står på ett trappstegsformat postament. Mått: 37x32 cm. 219. Gravhäll av grå kalksten, fragment . Inskrift: NJS, KAD, A2 1678. Mått: 44X30 cm. 220. Gravhäll av brun kalksten, fragment, ursprungli­ gen trapetsformad. Gardell 75. På mittfältet finns spår av en inristad figur. Kantskrift med majuskler:-- XIX OBIIT D--. Mått: 76x68 cm. 1300-tal. 221. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: P s B. Mått: 47x37 cm. 222. Gravsten av grå kalksten, fragment, har tidigare varit rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: -- [AFS)OMNADE THEN -- OCH HANS HVSTRV H. INGE­ BORG NILSDOTTER AFSOMNADE THEN -- ÅR -- OCH THERAS BARN ANDERS NILS GVSTAF ANDERSSÖNNER OCH BRITA ANDERSDOTTER HVILK. AFSOMNADE THEN I AVGVST. ÅR 1622. GVDH THERAS SIELAR BEWARE. PER ANDERSSON AFSOMNADE ÅR 1627 THEN 30 NOVEMBER [!)ON ANDERSSON AFSOMNADE ÅR 1628 THEN 20 SEPTEMB. Inskrift på baksidan ur Job 14. Mått: 93x62 cm. Förva­ ras i magasinet. Där förvaras också några fragment, som gör det möjligt att rekonstruera gravstenens profi­ lerade överdel. 223. Gravsten av grå kalksten, fragment. Inskrift: B B S, B I D, 168[2]. Mått: 64X36 cm. 224. Gravstensfragment, hör ihop med nr 210. Mått: 37xl5 cm. 225. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: J H S H, ANNO 1690. Mått: 49X37 cm. 226. Gravsten av grå kalksten, fragment, har tidigare varit rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: --E HER I LINKÖPINGH OCH HANS K. HVSTRV KARIN JÖNSDOTTER HVILKE AFLEEDE VTHI MART D. OCH APRIL! ANNO 1607 PÅ THERAS ECKTENSKAPS 40 ÅHR GVDH GIFWE THEM EN FRÖGDESAM VPSTÅNDELSE AMEN. Inskrift på baksidan ur Rom 14 v 8. Mått: 92X50 cm. Förvaras i magasinet. 227. Golvsten med inhuggna initialer, från restaure­ ringen 1932. 228. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: GUS­ TAVUS M. HAEGER A: 1670 D: 9 MAY [HAQ. C. ENEKINDH SEPULTUS DEN XXVIII MART. A2 1697) Texten komplet­ terad efter Gardell. Mått: 40x25 cm. Förvaras i maga­ sinet. 229. Gravhäll av grålila kalksten skulpterad i hög reli­ ef. Hörnrundlar med evangelistsymboler. På mittfältet står två kvinnogestalter och håller mellan sig en lager­ krans med namnet JESUS. Under kransen en brosk­ verkskartusch med borthuggen text. Under kvinnoge­ stalterna dödskalle , hacka, spade och timglas. Upptill och nedtill kartuscher med broskverksramar, den övre krönt av ett änglahuvud. Stenens kantskrift är ur­ sprunglig och hämtad ur 2 Kor kap 5. Övrig inskrip­ tion, från senare tid: HÄR UNDER HWILA I HERRANOM KOPPARSLAGAR MÄSTER LORENTS ZANDER FÖDD D. 6 SEP. 1707 DÖD 1790 D. 5 lULl OCH DES KÄRA HUSTRO CHRIS­ TINA FORSMAN FÖDD 1693 D. 21 APRIL DÖD 1760 DEN 24 OCTOBER OCH DERAS BARN MARIA CHRISTINA FÖDD 1733 Gravsten nr 229. Över kopparslagaren Lorentz Zander, död 1790, hustrun Christina Forsman, död 1760 samt barn. Stenen huggen av Michael Hacke, död 1673 och alltså ursprungligen avsedd för andra personer. Foto 1977. Gravestone No 229. Lorentz Zander, coppersmith, d 1790, his wife Christina Forsman, d 1760, and children. Stone cut by Michael Hacke, d 1673, and thus original/y intendedfor other persons. KATALOG 411 412 GRAVSTENAR Gravsten nr 234. Fragment av en häll över Erik Jöransson (Gyllenstiema), stupad 1565. Foto 1977. Gravestone No 234. Fragment of a stones/ab commemorat­ ing Erik läransson (Gyllenstierna), killed in battle 1565. D. 2 APR DÖD D. 3 APR 1759, ANDERS FÖDD 1735 D. 19 IUN. DÖD D. 5 IUN. 1736, CATHARINA MARG FÖDD D. 16 APR 1737 DÖD 1737 D 15 OCT, HEDWIG SOPHIA FÖDD D 16 APR 1737 DÖD 1740 D 24 APR, HUBERT FÖDD D 17 MAR 1739 DÖD D-­ MA--, HELENA FÖDD D 29 MAY 1740 DÖD D 7 lULl 1740. Mått: 240x 175 cm. 230. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Rester av kantskrift med majuskler: -- IPSIV --. Mått: 77x61 cm. Järnför Gardell 289. 231. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött, inskriften helt utplånad. Ett kvadratiskt fålt på stenens nedre del inramas av kannelerade pilastrar. Däröver kan man ana tre bröstbildsporträtt inom rundbågar. Mått: 254X 168 cm. 1500-tal. 232 Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. Av inskriften återstår --DV--. Mått: 142X 120 cm. 233. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. Rester av kantskrift: --s--G--B--. På stenens övre del inhug­ get nr: 12. Mått: 155xll7 cm. 234. Gravhäll av grålila kalksten, fragment. I ristning avbildas Gyllenstiernska vapnet med hjälm och hjälm­ prydnad samt initialerna E 1. Nedtill rester av årtalet 1565. Mått: l35x 110 cm. Den försvunna delen av stenen uppges ha haft in­ skriften: [HER LIGGER BEGRAFVEN] DEN E[DLE OCH WAELBORNE HERREN ERIC] IORENS[ON RIDDER SOM M]ANL[IGEN SIG F]ORHALL [I HALLAND OCH FÖR SITT KAERA] FAEDE[RNESLAND]H SLA[GEN BLEF PÅ AXEWALS HED DEN 20 OCTOBRIS ANNO 1565]. Texten inom klammer efter Gardell 1932. Partierna utom klammer enligt ett par fragment av gravstenen, som förvaras i magasinet. 235. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 67. Rester av ringformig majuskelinskrift: --S--OR--. Mått: 125x67 cm. ' ........ -,. \ ~ >,- Gravsten nr 236. Över Tidekin murmästare, omtalad 1359-90. Teckning 1974. Gravestone No 236. Tidekin Master Mason, mentioned in 1359-90. -- KATALOG 413 ~/ <( ANNO 164-- GUDH FÖRLÄNE HONOM EN SALIGH VPSTÅN­DELSE AMEN. Mått: 197X 123-133 cm. 237. Gravhäll av grå kalksten, defekt. Gardell 733. Mitt på stenen bomärke. Kantskrift med minuskler inom femsictig ram: her liger hus[tru e/in neels] a[n]­ derson gud hennes sie/ nade. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 173x84 cm. 1500-talets början. 238. Golvsten över nedgång till gravvalv. Inskrift: SPE­ GELSKA GRAFWEN. Mått: 190X 120 cm. 239. Golvsten med inhugget likarmat kors, samt ma­ juskeln M. Mått: 44x38 cm. Jfr Gardell 729a. 240. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Nedtill spår av en sköld från 1500- eller 1600-tal. Rester av inskrift, troligen 1600-tal. Mått: 103x88 cm. 241. Golvsten av rödgrå kalksten. Troligen fragment av ett solur. Mått: 58x55 cm. 242. Golvsten av röd kalksten. I hörnet inhugget likar­ mat kors . Mått: 52x52 cm. 243. a) Golvsten med siffrorna 54. Mått: 46x 30 cm. b) Golvsten med siffrorna 68. Mått: 68x65 cm. 244. Golvsten, med slät översida. Undersidan har hug­ gen hålkälskant. Mått: 86x68 cm. 245. Golvsten med ett inhugget likarmat kors i vardera' hörnet. Mitt på stenen majuskeln H. Mått: 46x36 cm. 246. Golvsten med inhuggna siffror: 84. Mått: 48X47 cm. 247. Golvsten med inhuggna initialer: HPS. Mått: 50x47 cm. 248. Golvsten med inhugget likarmat kors . Mått: 44x30 cm. 249. Golvsten med inhuggna siffror: 45. Mått: 44x 40 cm. 250. Golvsten med inhuggna siffror: 92. Mått: 44x29 cm. 251. Golvsten med inhuggen siffra: 6. Mått: 44 x 38 cm. _.J - ~ (_J c:::-' ~ ~ t-' p v -f' ~-; -- ~ c:> ,.--' ~ ,......-. ,...­ C-1 -- ~ __, r-"9 ~ ~. ,.---"1 r---r ,__ r--1 r--­ __. r--l ~ C-1 ~ Gravsten nr 237. Över hustru Elin. Stenen från 1500-talets böljan. Teckning 1974. Gravestone No 237. Mistress E/in. Stone ear/y 16th century. 236. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. Gardell 246. Kantskrift med majuskler: HIC : IACET : MAGis­ TER: TIDEKINUS: LAPISCIDA: CVM: UXORE : SUA : HELENA : ET : R(E]GINO : FILIO : EIUS : QUORUM : AlE : IN : XPO : REQUIES­ CANT (=Här ligger stenhuggaren mäster Tidekin med sin hustru Helena och sin son Regin, vilkas själar vile i Kristus.) På stenens mitt en otydlig inskrift från senare tid: HÄR HVILAS I HERRANOM --M--0--D--ER-­ 414 GRAVSTENAR 252. Golvsten med inhuggna initialer: CTD. Mått: 55x44 cm. 253. Golvsten med inhuggna siffror: 123. Mått: 58x40 cm. 254. Golvsten med inhuggna initialer: TNS, LHD. Mått: 57x46 cm. 255. Golvsten med inhuggen majuskel: N. Mått: 33x30 cm. 256. Golvsten med inhugget likarmat kors. Mått: 62x57 cm. 257. Golvsten med inhuggen siffra: 4. Mått: 35x35 cm. Förvaras i Stenmuseet. ~ ~w ~~ .. 00l . ® 258. Golvsten med inhuggna siffror: 10. Mått: 37x35 cm. Förvaras i Stenmuseet. 259. Gravhäll av grå kalksten, 3 st fragment. Det stör­ re fragmentet har djupt inhuggen minuskelkantskrift samt innanför den ett årtal, där de första siffrorna är 150. Tillsammans med två andra fragment kan man av kantskriften läsa: [--[u]s : la fp]is : e s[t] --. Det egen­ artade skrivsättet av siffran 5 finns på en gravsten, som ansetts vara försvunnen och som beskrivits av Gardell under nr 579. Kantskriften lyder: Presens : selectus : lapis : est : clemen/tis : olavo :Ad: celos : vectus : sit : Iiber : ab : agmine :l pravo : O regis : nata : Katherina : paltrona: sacrata : Ter : domino : grata : ne : sit : stygis : huic :/via : lata : ano 1508 (=Denna sten är utvald åt Olov Klemensson. Må han, kommer till him­ melen, vara fri från den onda hopen. O kungadotter, helgade skyddshelgon Katarina, du för Herren trefal­ digt behagliga, må icke den breda vägen till Styx öppna sig för honom.) Mått: a) 33x33 cm, b) 35xl9 cm. Förvaras i Stenmuseet (kat nr D 244: 2-3). 260. Gravsten av grå kalksten, 2 st fragment. Inskrift: -- M[ÄSTARE)N WID DE[T LOFLIGA) SÄ[MS)KMAKARE­ ÄMBETET ÄR[EB)ORNE OCH KONSTÄR[FARNE) MÄSTER ISAK [STRA)NDBERG FÖDD--. Mått: a) 41 X31 cm, b) 24x lO cm. Förvaras i Stenmuseet. 261. Gravsten av grå kalksten, fragment. Inskrift: -­ [HAN]DELSMAN [J)OHAN ASKLÖF -- DESS [K)ÄRA HUST­ RU [EN)GLA UUNGBERG SAMT [BAR)N OCH ANHÖRIGE. Mått: 58x44 cm. Förvaras i Stenmuseet. Nr 264. Inmurade kalkstenar i barriären mot högaltaret i domkyrkans södra koromgång. Stenama har möjligen tillhört ett medeltida gravmonument. Teckning 1982. Gravestone No 264. Limestone blocks built inta the barrier of the south ambulatory of the choir, facing the high altar. These stones may have formed part of a medieval tomb. Drawing 1982 . 262. Gravhäll av grå kalksten med välbevarad reliefde­ kor. Hörnrundlar med rosor. Mitt på stenen en lager­ krans omgiven av dödskalle och timglas. Kartuschra­ mar med stela volutornament. Inskrift nedtill: HÄR UNDER VILAR I HERRANOM BORGAREN OCH CONDITORN DANIEL BEHM FÖDD 1712 OCH DÖD D. 1790 SAMT DES K: HUSTRU CATHARINA WEFVER FÖDD 1709 DÖD D. 8 SEPT 1776 OCH DESS K: BARN. Inskrift upptill ur Ps 16 v 6 och 9. Kantskrift ur Ps 73 v 25-26. Mått: 169x 114 cm. Förvaras i Stenmuseet. 263. Gravsten av grå kalksten, defekt, har möjligen varit rest ute på kyrkogården. Ins krift: JAG [JAG ÄR HERR)EN OCH UTAN MIG ÄR INGEN FRÄLSARE. ESAIA: 43 OCH : Il : WERS. HÄR UNDER WILAR I HERRANOM HAN­ DELSMAN HERR NILS MALMBERG FÖDD d. 23 IUNY 1726 OCH DÖD d.-- OCH DES KIÄRA HUSTRU MARIA CATARINA EKROT FÖDD d. 24 IULY 1727 OCH DÖD d. 28 MAY 1767 SAMT BARN OCH ARFWINGAR. CHRISTUS ÄR MilT LIF OCH DÖ­ DEN ÄR MIN WINNIN. FHILIP.I.K.W.21 : GA. AMEN. Mått: 120x69 cm. Gravstenen utställd i Stenmuseet. 264. Fragment av medeltida gravmonument(?). Fyra välhuggna kalkstenar, som i låg relief återger 13 upp­ höjda majuskler samt ett likarmat kors. stenarna är inmurade i barriären mellan pelarna C9 och C l O och vetter mot söder. Vaije majuskel samt korset omges av ett trepass samt en kvadratisk ram. Efter två av ma­ jusklerna förekommer dubbla borrhålsgrupper, sanno­ likt skiljetecken. Läsordningen är nu: HE : BI l + HÄl ÄLG l R : LIG. stenarnas ordning tycks vara omkas­ tad. Inskriften torde ha böljat med ett kors och kan tänkas sålunda, med gissad komplettering: + HÄ l R : LIG[GER --H]ÄLG l HE : BI [--]. Den avslutande bokstavsföljden B I kan, förslagsvis, vara begynnelsen av Biörn eller Biskop (Nicolaus?). Initialen B fram­ hålles särskilt genom en ram av borrhål. Mått: höjd 20 cm, tjock! Il cm, längd resp ca 62, 53 , 48 och 66 cm. Stenarna är avritade av D S Wallman , 1812. Något tidigare tolkningsförsök av dem är ej känt. stilmässigt torde de tillhöra 1400-talets första fjärdedel. Järnför gravsten nr I och 12. 265. Gravhäll av rödgrå kalksten, nu fäst mot väggen. Den står på 58 cm höga, volutformade konsoler av grå kalksten. Välvt mittparti med lång latinsk inskription omgivet av joniska pilastrar, som bär upp en tredelad gavel. Pilastrarna omges av stram broskverksornamen­ tik. På gaveln vilar två keruber med en palmkvist i ena handen och den andra gripande i en lagerkrans med hebreisk text. Vid kerubernas fötter timglas och dödskalle med benknotor. Hörnrundlar med lejon­ masker. I deras gap en ögla av järn. Den i hög re­ lief skulpterade hällen har väl bibehållen, ursprung­ lig(?) fargläggning: guld, ljusbrunt och svart. Inskrift: SACRAS EXUUIAS VI/R! LONGIORE VITA DIGNISSIMI / QUAM ABNUENTIBUS FATIS CONCEDET / FACTA PIJS SU­ PERSTITU(?) MANIBUS HOC COM/POSITAS TUMULO VE­ NERARE VIATOR ET PLU/RA SI CUPIS PAUCIS ACCIPE SA­ MUEL ENAN/DER HIC SITUS QUI PRJEPOSITO ENEBYENSI NIJCOLAO SATUS PATREM SEQUENDO PRJETERGRES/SUS KATALOG 415 VIRI SACRI IMPLEVIT FASTIGIU INITIO LECTOR LIN/COP: DEINDE PRJEPOS: SUDERECO HINC SUPERINT: EXERCIT / PER GERM: SUEC: POSTEA PRJESUL CALMAR ULTIMO UBI / PRIMUM [ALUMNUS ?) LINCOP: DIOECES EPISCOP9 DEPRE­ CATIS PASTORATU / HOLMENS ET EPISCOPATU VEXIO­ NENS: GRATIIE REGI/E ET l SUFFRAGIORU JUSTORUM IEMULO CONSENSU EXPETIT UBIQ~ f EXCELSIS ANIMI IN­ GENIJQ~ DOTIBUS QUAM PROFUERIT SECULO f CONSCIIE DICANT CATHEDRJE SUGGEST9 CONSISTORIA COMI/TIA REGNI VIT/E MERITA ET UIRTUTES / CUNCTORU AMOR CUNCTORU DECIDERIUM SI QUOS TAMEN FORTASSE TOR­ SIT / INNOXIE VIVUS MORE CLARORU VIRORU VIRTUTE ET FAMA EORU QUIIESCERE IUBET LIVOREM MORTU9 ANTE INIQUUM lAM INUTILE f ET DEPRECATUR POSTERIS QUIB9 QUA ( =QUIE) NON ACCEPERAT A MAIORIIBUS DEDIT QUA ( =QUIE) ACCEPERAT LUCULENTO CUM FONORE RELI­ QUIT / INTERALlA NOBILITATIS DEC9 OMEN NOMINIS EN­ ANDRI IMPLE/VISSE UISUS QUOD ALIUS FACTUS AB EO QUI NATUS SUIS E/QUESTRE ORDINE MERUISSE CON­ TENT• IPSE NOMINIB9 ET/ INSIGNIBUS IPSE (?) ABSTINUIT ET QUID OPUS HABUIT ASCITIITIO (=ASCITO?) DECORE IPSE PER SE SATIS INSIGNIS OPUM NEC CURA / PECCAVIT NEC INCRIA (=INCURlA) UT IN HIS POSTERORU MAGIS NEGO/TIUM CERNERES QUÄ SUUM DILIGENS SEMPER ALlORUM SUr/IPSI9 HOC UNO REDARGUENDUS SEMPER PRODIGUS EX f MARGARETA FILIA JON/E EPISCOPI LINCOP FILIOS HABU/IT 4 FILIAS 3 QVORUM COELIS PRJEMISIT NATHANAELE / CHRISTINAM HELENAM INTER VIVOS MERENTES RELIQVIT / ELIZABETAM NICOLAU IONÄ ET SALOMONE EX SECUNDA / CONIUGE BRIGliTA NICOLAI SUPERINTENDENTIS CALMARifENSIS FILIA SUPERSTITES CAROL. GUSTAV9 MARGARETA f BRIGliTA SAMUEL ANNA CHATRINA CHRISTINA CHATRIÄ / HELENA HELENA MA­ RIA IOHANNES MARIA LUCTU MORITIS PATERNA (=PA­ TERN/E) EFFUGIT SUA XVI KALEND IANUAR: CLIMAC/ TERICO MAGNO AGRE ( =tEGRE) ELUCTATO QUA (=QUO?) DEO HOMINIBUSQ~ AIDEO GRATIOS9 ANIMÄ REPOSCENTI DEO PERPIE PLACIDEQ~ / PERPIE (=ETRITE?) RESIÖÄVIT CENSORIU lAM EXPECTÄS DIEM NON ME/ TUENS HUC ET TIBI FAUSTU OPTO VIATOR VALE ET SI DIDICIISTI IN REM TUAM AB!.(= Vörda, vandrare, det i denna grav jordade heliga stoftet av en ma n , högeligen värd ett längre liv, vilket i trots mot ödet hans gärning­ ar, som överlevt den fromma själen, skall skänka, och om du önskar veta mer, tag del av det i dessa korta ord! Här vilar Samuel Enander, son till prosten Niko­ laus i Eneby, vilken, efterföljande och överträffande sin far, nådde en helig mans högsta värdighet. Först var han lektor i Linköping, sedan prost i Söderköping, härefter superintendent vid armen i Tyskland och Sve­ rige, därpå superintendent i Kalmar och slutligen, där 416 GRAVSTENAR KATALOG 417 Bomärken på gravstenarna. Teckning 1985. Owners marks on the gravestones. ~ $ ~ x R + 25 27 29 ' 130(133} 33 '16 ' 63 ~ j( ~ ~t 55 67 70 74 81 93 120 126 145 15 3 15) I Sf han först varit lärjunge, biskop i Linköpings stift, se­ dan han avböjt en kyrkoherdetjänst i Stockholm och biskopsämbetet i Växjö, kallad genom kunglig nåd och de rättrådigas röster i samstämmig tävlan. Hur han överallt genom sina förnäma själs- och snillegåvor gag­ nat sin samtid, därom må vittna de härom medvetna lärostolarna, predikstolarna, konsistorierna och riks­ dagarna samt hans livs förtjänster och dygder och allas kärlek och saknad. Gravsten nr 265. Över biskop Samuel Enander, död 1670. Stenen troligen flyttad från Storkyrkan i Kalmar där Enander var superintendent innan han tillträdde biskopsstolen i Lin­ köping. Foto 1985. Gravestone No 265. Samuel Enander, Bishop, d 1670. Most probah/y transferredfrom Kalmar Cathedra/, where Enander was superintendent before he became Bishop ofLinköping. 27-825747 Linköping '1.07 '2. 37 Om kanske likväl han, som levat ostraffligt, har plågat några, såsom vanligt är med berömda män, genom dygden och ryktbarheten, bjuder han som bort­ gången före den missunnsamme och onyttige deras avund att stillas och avvänder den från sina efterkom­ mande. Åt dessa skänkte han, vad han icke mottagit av förfaderna, och vad han mottagit, efterlämnade han med riklig ränta. Bl. a. syntes han ha uppfyllt förutsä­ gelsen om namnet Enander, nämligen adelskapets prydnad, eftersom han blev en annan än den han varit från födelsen. Nöjd med att ha förtjänat riddarvärdig­ heten åt de sina avstod han själv från namn och äre­ tecken. Varför behövde han en förvärvad prydnad, han som i sig själv var tillräckligt framstående? Han syndade varken genom månhet om egendom eller vårdslöshet härmed, så att man häri skulle snara­ re sett de efterlevandes än hans egen angelägenhet, 418 GRAVSTENAR eftersom han alltid älskade andra och städse slösade med sig själv, det enda som man måste förebrå honom. Med Margareta, dotter till biskop Jonas i Linköping, hade han fyra söner och tre döttrar, av vilka han sände i förväg till himlen Natanael, Kristina och Helena. Han efterlämnade sörjande bland de levande Elisabet, Ni­ kolaus, Jonas och Salomon. Från det andra äktenskapet med Brigitta, dotter till superintendenten Nikolaus i Kalmar, överlevde ho­ nom Karl Gustav , Margareta, Brigitta, Samuel, Anna Katarina, Kristina Katarina, Helena, Helena Maria och Johan. Maria undgick genom sin egen död sorgen över faderns bortgång. Den 17 december, sedan han genomlidit den svåra ålderskris, som hade till följd, att han, högt älskad av Gud och människor, fromt, stilla och på rätt sätt överlämnade sin själ till Gud, som återkrävt den, såg han nu utan fruktan fram emot domedagen. Också dig, vandrare, önskar jag, att denna blir lyckosam. Farväl och gå, om du tagit lärdom för ditt liv! Kantskrift: PS. 121 AUXILiD MED ADNÖ QFECIT COELOS & TERRA. Vulgata, Psaltaren 120: 2. Sv. bibeln 121:2. (=Min hjälp kommer från Herren, som har gjort him­ mel och jord.) PS. 73 DEFEC!t CARO MEA & COR MED DE. PEtRA COR­ DIS MEI, & PARS MEA. Vulgata, Ps. 72: 26. Sv. bibeln 73:26. (=Om än min kropp och min själ försmäkta , så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del [evinnerli­ gen].) PS. 86 LAEtEtUR COR MED, Ut TIMEAt NOMEN TUUM. Vulgata, Ps. 85: Il. Sv. bibeln 86: Il. (=Behåll mitt hjärta vid det ena, att jag fruktar ditt namn.) PS: 116: CONVERTERE ANiA MEA IN REQEM (=RE­ QUIEM) TUÄ QA ÖNUS BENEFEC!t TIBI. Vulgata, Ps. 114:7. Sv. bibeln 116:7. (=Vänd nu åter till ro, min själ, ty Herren har gjort väl mot dig.) Mått: 256x l90x 14 cm. Gravstenen över biskop Enander, död 1670, var re­ dan under biskop Spegels tid (Gratbok 1706) rest mot väggen. De nedre lejonmaskerna, nu vända upp och ner, visar att stenen avsetts att vara liggande. Järnög­ lorna i lejongapen har tjänstgjort vid stenens lyftande. Under sin tid som superintendent i Kalmar lät Samu­ el Enander hugga en ansenlig gravsten. När den, 1652, skulle föras in i därvarande storkyrka var man tvungen att bryta upp dörrkarmen och efteråt reparera muren. Samma procedur upprepades, när gravstenen 1661 fördes ur kyrkan för att transporteras till Linköping. (Sv K. 158, Kalmar Storkyrka, sid 276 o 283). Om det är gravstenen från Kalmar, som nu pryder väggen i Linköpings domkyrka, är svårt att avgöra. Mästare till den är eventuellt Mikael Hacke, verksam i Stockholm och Skänninge men tidvis även i Kalmar. Noter Domkyrkans miljö l. Kapitlet Domkyrkans miljö bygger huvudsakligen på Linköpings historia, del l och 3-4, Linköping 1976 och 1978. - Om kyrkogården se O Hassler, Kyrkogården berättar om det Linköping som var. Linköpings och S:t Lars griftegård 1811-1899. Linköping 1976. 2. Rhyze/ius, Andreas O/avi, f 1677, d 1761 , biskop, historisk forskare. Domprost i Linköping 1720, biskop där 1743. Se Biskop A. O. Rhyzelii anteckningar om sitt lefverne (i urval utg av J Helander, med bibliografi och en kort lev­ nadsteckning, 1901). 3. Se Linköpings klosterområde. Historiska uppgifter om be­ byggelsen under och efter medeltiden. Linköpings stads­ fullmäktiges handlingar, 3, 1959. Linköping 1959. 4. A Lindahl, Rhyzeliusgården i Linköping. Linköping 1974. 5. B Cnattingius, Domkyrkoförsamlingens församlingshem. Linköping 1953. 6. S E Noreen, En ren och allvarsam byggnad, i: Östergöt­ land 1973. Meddelanden från Östergötlands och Linkö­ pings stads museum. Linköping 1974. Murverksbeskrivning l. Se S Ljungstedt-B Cnattingius, Grävningsberättelse 1961, med fyndförteckning, i ÖLM samt ATA. I ÖLM:s arkiv ingår även övrigt material rörande undersökningar­ na samt fotodokumentationen av murverket, vilken utför­ des av fotograf Erik Niklasson. De lösfynd, som utgjordes av arkitekturdetaljer, finns till stor del utställda i ÖLM:s utställning av kyrklig stenskulptur i den s k Rhyzeliusgår­ den. Bland dessa lösfynd märks två fragment av kolonn­ baser från det romanska högkoret, delar av valvribbor och listverk, ett fragmentariskt fialkrön samt masverks­ detaljer. I samlingen ingår också stenhuggarverktyg samt modeller till portaldetaljer och fönster från 1800-talets stora restaurering. En utförlig katalog med fotografier finns över samlingen.- Om undersökningarna och restau­ reringen se B Cnattingius, Linköpings domkyrka. Några byggnadshistoriska notiser från 1959-61 års restaure­ ringsarbeten, i: Meddelanden från Östergötlands och Lin­ köpings stads museum 1962-63. - Densamme, Linkö­ pings domkyrkas kor, VHAA:s Hand! , i Antikvariska serien, 22, Sthlm 1970. - S Ljungstedt, Om stenhuggar­ märken i Linköpings domkyrka, i: Meddelanden från Ös­ tergötlands och Linköpings stads museum 1966-67. 2. S Ljungstedt, Rapport angående restaureringsarbeten å Linköpings domkyrkas fönster , 1984. Ställd till raä 28/ 1 1985. Dnr 3225/85 . ATA. Kontrollant vid den följande undersökningen av den norra sidans fönster 1985 var Stefan Bermlid. Rapport har ännu ej inkommit till raä . 3. Carl Georg Brunius, f 1792, d 1869, professor, arkitekt, konsthistoriker. Professor i grekiska vid Lunds universi­ tet 1824. F ro m 1830-talet framför allt verksam som arki­ tekt och arbetsledare för om- och tillbyggnader av kyr­ kor, främst i Skåne. Från 1833-59ledde Brunius restaure­ rings- och ombyggnadsarbetena i Lunds domkyrka. 1845 uppgjorde Brunius även restaurerings- och ombyggnads­ förslag till Växjö domkyrka, där arbetena utfördes under hans överinseende 1849-54. Om Linköpings domkyrka se C G Brunius , Konstanteckningar under en resa år 1849. Lund 1851. Avsnittet om domkyrkan, s 145-239, är myc­ ket utförligt och motsvarar till största delen den PM rörande domkyrkans restaurering som Brunius utarbeta­ de. Material rörande domkyrkan ingår i Bruniussamling­ en, bd XXIX, ATA. -Om Brunius se B Grandie n, Dröm­ men om medeltiden. Carl Georg Brunius som byggmästa­ re och ideförmedlare . Nord Mus Hand! 82. Sthlm 1974. Restaureringen av Linköpings domkyrka behandlas å s 442-452. 4. I Visby domkyrka löper i mittskeppets östligaste valv (12) diagonalribborna samman kring ett öppet hål valvhjässan. Hålets diameter är 78-80 cm. Se G Svahn­ ström , Visby domkyrka, I , SvK vol 175, Sthlm 1978. 5. Se U Haastrup , Kristi himmelfartsspil Visby. Fornvännen 1973 . 6. Ritningarna ingår i ATA liksom katalogen, där vmje mär­ ke finns återgivet i naturlig storlek . 7. Se E Cinthio, Lunds domkyrka under romansk tid, Lund 1957 och D Fischer, Stenhuggermerkene , i: G Fischer, Domkirken i Trondheim, II, Oslo 1965, samt i dessa arbeten angiven litteratur. 8. Om Lunds domkyrka se E Cinthio a a . Stenhuggarmärke­ na i Vadstena klosterkyrka har registrerats av S Ljung­ stedt. Märkena behandlas av G Malm i I Anderson, Vad­ stena klosterkyrka, I, Sv K vol 204. Några av stenhuggar­ märkena i Skara domkyrka finns avbildade i J Svanberg, Medeltida byggmästare, Uppsala 1983, s 95. Se även H Wideen, Stenhuggarmärken i Skara domkyrka , i: Väster­ götlands Fornminnesförenings Tidskrift IV: 7-8, Lidkö­ ping 1934. I samband med den nyligen avslutade restaure­ ringen har en registrering av drygt l 000 stenhuggarmär­ ken genomförts av R Sigsjö. En första kommentar till undersökningen återfinns i samlingsverket Skara l , Före 1700, Skara 1986, s 219ff. Flera av de påträffade stenhug­ garmärkena i Skara tycks ha motsvarigheter i Trond­ heims domkyrka. - Institutionen för medeltidsarkeologi vid Lunds universitet planerar att under 1988 publicera en rapport med en sammanställning av de svenska stenhug­ garmärkena. 9. Stenhuggarmärkena i Stora kapellet i Visby domkyrka har påträffats vid den nyligen utförda restaureringen. Se G Svahnström , Visby domkyrka, Il , SvK vol 202, s 147. Kapellet anses ha uppförts i böljan av 1300-talet. 10. Uppgifterna om stenhuggarmärkena i S Karin i Visby har välvilligt lämnats av G Svahnström. Il. Se E Lagerlöf, Gotländsk stenskulptur från gotiken, En stenhuggarverkstad på 1300-talet, Sthlm 1975, s 73 ff. I Väte kyrka har ca 150 märken registrerats. Vidare har 420 KYRKOBYGGNADEN stenhuggarmärken registrerats bl a i Ly e, Stånga, Gröt­ lingbo, Hablingbo och Martebo kyrkor. Samtliga dessa kyrkor anses ha uppförts av samma byggnadshytta om­ kring 1330-1380. 12. Se E Cinthio, aa. 13. Se D Fischer, a a . 14. Se J Svanberg, a a 1983, s 96. 15. Se E Cinthio, a a, s 88. 16. Se J Svanberg, a a 1983, s 77ff. 17. I Siena förband man sig 1260 att permanent underhålla lO stenhuggare, i Prag hade man under 1300-talets andra hälft 15-20 stenhuggare. Från Westminster Abbey och Bourges omtalas under intensiva perioder dock 40-50 stenhuggare. Se J Svanberg, aa, s 77ff. 18. I stensamlingen i den s k Rhyzeliusgården ingår de sten­ fynd som gjorts i samband med utgrävningarna i domkyr­ kan. Materialet är katalogiserat och fotograferat genom ÖLM. Jfr not l. 19. Se E Cinthio, a a, s 87 samt! Svanberg, a a 1983, s 85 och 96. 20. SeR H C Davis, A Catalogue ofMasons' Marks as an aid to Architectural History, i: The Journal of the British Archaeological Association, vol XVII, London 1954. 21. Dessa märken har granskats av H Gustavson, runverket, raä. 22. Se E Lagerlöf, a a, s 88. 23. Se J Svanberg, a a 1983, s 95 . 24. Om tiondenfördelningen se H Schuck, Ecclesia Linco­ pensis, Sthlm 1959, s 234ff. 25. Se H Schuck, aa 1959, s 449ff. 26. H Kusche , Die Steinmetzzeichen des Kölner Domes. l. Teil, i: Kölner Domblatt 1959. 27. Se A Wolff, Der Kölner Dom, Stuttgart 1977. 28. Jfr ovan not 10. 29. Om S Karins byggnadshistoria se E Lagerlöf o G Svahnström, Gotlands kyrkor, Sthlm 1984. 30. Om Vadstena klosterkyrkas byggnadshistoria se l Ander­ son, aa. 31. Ristningarna och klottret har inventerats av S Ljungstedt och sammanställningen nedan bygger på hans redovis­ ning. 32. Runorna har granskats av H Gustavson, runverket, raä. 33. En parallell till dessa avbildningar av klockstaplar har observerats i Risinge gamla kyrka. Där har man vid unge­ fär samma tid skurit in bilder av klockstaplar i träbänkar­ na i koret. Se C Öjring, Klockstaplar som klotter i Ri­ singe gamla kyrka, i: Östergötlands hembygdsförbund, nr l , 1984. Se vidare T Lindell, Anders Gråsten och andra namnristare i Linköpings domkyrka, i: ÖstgötaCorre­ spondenten nr 183, 1946. stenskulptur l. I stensamlingen i Rhyzeliusgården finns en detalj av ett fialkrön (D 238: 15). Baksidan och överdelen är avslagna. Åt tre håll ses nischer med trifolier, däröver gavlar med krabbor och korsblomma. Nuvarande mått 75 X24X 14 cm. Huggning nedtill med tandat järn, det övre partiet mera grovhugget. Fialen är för liten för att ha krönt en strävpelare. Sannolikt har den ingått i någon form av omfattning. 2. S Ljungstedt har påpekat att tidigare läsning av siffrorna som 1412 är felaktig. Denna felaktiga datering finns även i J Ve/lev, Danske solure fra middelalderen, i: Hikuin 6, 1980, s 36 o fig 33. Solvisaren finns i avritning och upp­ mätning i ATA. 3. Enligt redogörelse för utgrävningen 1915 av A E Julen (i Curmansamlingen, ATA) . 4. Även beträffande denna solvisare har siffran 5 tidigare lästs som 4. Se J Ve/lev, ovan a a, fig 34. 5. Uppgift av S Ljungstedt. Fragmenten ingår i stensamling­ en i Rhyzeliusgården . I Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum 1971, s 92, uppges frag­ menten felaktigt härröra från västfasaden. 6. Brev i Brunius samlingar, band IX, ATA. 7. U Stenhammars ritning, som finns i ÖLM, har påskriften ••Restauration af Portalen. Norra facaden. Kapitälband. Ros i omfattningen af tredelade fönstret. » Om Sten­ hammar se nedan Byggnadshistoria, not 41. 8. Om Brudportalen se G Svahnström, Visby domkyrka, l , s 148ff. 9. Om F W Scholander se nedan Byggnadshistoria, not 39. 10. Embets Memorial den 15 oktober 1866 till ÖIÄ. RA, F Il. I l. Uppgiften om ritningen har lämnats av S Ljungstedt . Ritningen ingår i ÖLM. Om C Pettersson och de stensni­ dare som utförde portalen se nedan Byggnadshistoria. 12. Se S Karling, Dismas och Maria - ett motiv i Barna­ mordsreliefen i Linköpings domkyrkas stora sydportal , i: Imagines medievales, Acta Universitatis Upsaliensis , Ars suetica vol 7, Uppsala 1983. 13. En medföljande tjänstekvinna finns i de något yngre got­ ländska portalernas framställning av Flykten till Egypten i Stånga och Martebo, vilket talar för att samma ikonogra­ fiska utformning även kan ha funnits i Linköpingsporta­ len. Om de gotländska portalerna se E Lagerlöf, a a 1975, s 178. 14. De bevarade reliefernas behuggning har studerats av S Ljungstedt. 15. Citat efter O Klockhoff i ÖstgötaCorrespondenten 19/5 1925. 16. Se B Cnattingius, Linköpings domkyrka, Vägledning, Linköping 1975, s 58. - Johan Werner d ä, f omkr 1600, d i Vadstena 1656, bildhuggare och konterfejare. Anställd 1637 hos Per Brahe d y med många skiftande uppgifter inom såväl måleri som skulptur. 1654 anställdes Werner av Magnus Gabriel De la Gardie för bl a diverse utsmyck­ ningar på Läckö slott. Skulpturen i Linköping bör ha tillkommit i böJjan av 1630-talet. 163 1 utförde Werner en kopia av M v Heemskercks altartavla i domkyrkan för Skänninge kyrka, där han också utförde epitafier m m. 17. Samma motiv förekommer även i de gotiska blindarka­ derna och på flera av valvens slutstenar. Motivet behand­ las närmare nedan i samband med slutstenarna. 18. Det östra kapitälbandet avbildas av A Romdahl, aa, fig 62. I texten nämns inget om att kapitälbandet är nyhug­ get. 19. Romdahl, aa, bekräftar det engelska inflytandet genom att påvisa att de använda måttenheterna är span och pam. Dessa måttenheter förkastas dock av Cnattingius (se ne­ dan). 20. Denna åverkan, som måste ha skett under nyare tid , kan vara ett uttryck för en sorts bildstormning mot >>papistis­ ka bilder» men den kan också höra samman med folklig vidskepelse, dvs en tro på att stenflisor från dessa bilder skulle kunna ha en undergörande och helande kraft. Så­ dan vidskepelse omtalas under 1600- och 1700-talen i anslutning till kyrkornas helgonbilder och var ett argu­ ment för att dessa skulle förpassas till kyrkvinden eller förstöras. 21. Se J Svanberg, Furstebilder från folkungatid , kap Herti­ ginnan Ingeborg Håkonsdotter, Skara 1987. - Genom omvälvningen 1317-18 blev biskop Karl i Linköping en tid framöver den ledande andlige statsmannen. Under åren 1319-24 tillhörde han den rådsmajoritet som kraft­ fullt tog avstånd från hertiginnan Ingeborgs och Knut Porses politik (se H Schiick a a 1959, s 67 f). Det är därför möjligt att biskopen, som bör ha varit den som formulerat eller åtminstone godkänt blindarkadernas bildprogram, infogat porträttbilderna som ett varnande exempel på högmod och maktlystnad. -J Svanberg har för förf påpe­ kat att mannen med murarmössan i det vänstra svickelfäl­ tet i bågställningen N 12 (fig 197) även kan vara ett porträtt, ett hantverkarporträtt och självporträtt av ar­ kadskulptören. - För tolkningen av dygder och laster har använts F Dahlby , De heliga tecknens hemlighet, Malung 1967. Symbolerna i anslutning till hertiginnan och Knut Porse diskuteras närmare av J Svanberg i ovan a a 1987. 22. Jfr C A Bruze/ius, The 13th-Century Church at St-Denis, New Haven and London 1985, plate 29, 38, 39. 23. Denna gråvita beläggning har enligt konservator T An­ dersson, raä, sannolikt tillkommit vid restaureringen 1861 och kan ej vara rester av en ursprunglig konturförstärkning. 24. Det omgivande murverkets behuggning har granskats av S Ljungstedt. 25. Kapitälet har granskats och uppmätts av S Ljungstedt. 26. Kapitälet avbildas av A Romdah/, a a, fig 27 men beskrivs ej till storlek och form. 27. Se G Svahnström, Visby domkyrka, I , fig 110, 125, 145, 173, 178-181. Domkyrkans kapitäl och deras dekor be­ handlas på s 136ff. Jfr nedan fig 419-420. 28. Likheten med Calcarius arbeten har påpekats av S Ljungstedt . Som jämförande exempel kan nämnas ett kapitäl från Dalby kyrka i Skåne samt en dopfunt från Bredsätra på Öland. Se J Roosva/, Die Steinmeister Gott­ lands. Sthlm 1918. Vidare dopfunt och örnkapitäl i Fole kyrka och örnkapitäl i Tingstäde kyrka, båda på Gotland. Om Calcarius se även R Strömbom, Calcarius, en NOTER 421 gotländsk stenhuggarverkstad under 1100-talets slut och 1200-talets förra hälft. Konsthistorisk tidskrift 1942. 29. Se S Gardner, English gothic foliage sculpture, Cam­ bridge 1927, pi 16, 24, 26, 31. Jfr nedan fig 426a-c. 30. Nischer med inmurad skål av sten tycks ha varit den vanligaste formen av vigvattenskar men även fristående kar av sten eller metall har förekommit. I Linköpings domkyrka finns inga spår av inmurade kar varför det måste ha funnits fristående sådana. Fristående kar har bl a bevarats på Gotland (ex Hall a). Dessa kar var place­ rade på en kolonn eller bas i portalens smyg eller i närhe­ ten av portalen . Se Vigvattenskar, Kulturhistoriskt lexi­ kon för nordisk medeltid. 31. SeR Edenheim o I Rose/l, Varnhems klosterkyrka, SvK vol 190, fig 23 och 41 samt s 56ff. 32. Enligt uppgift av S Ljungstedt. Kapitälet tycks vara det enda av detta avvikande stenmateriaL 33. Enligt uppgift av S Ljungstedt . 34. T Andersson, Måleri på sten, Kulturminnesvård 2/83, Stockholm 1983. 35. U Bergmann, E l ägers, R Lauer, Mittelalterliche Skulp­ turen Fragmente aus dem Kölner Dom. Kölner Domblatt 1982, Köln 1982. 36. R Rossi-Mannaresi, The polychromy of the portal of the Gothic Cathedra! of Bourges. ICOM Com for Cons. 7th Triennial Meeting Capenhagen 1984, preprints. 37. R Rossi-Mannaresi, The polychromy of the 13th century stone sculpture in the facade ofFerrara Cathedra!. ICOM 6th Triennial Meeting, Ottawa 1981 . 38. Se Analysrapport, A-nr 83-004, Tekniska Institutionen raä, SHMm. 39. Iakttagelser vid rengöring av valv och väggar 1961--62, sammanställda av S Ljungstedt 1962. ÖLM. 40. Henrik Tidemunsson (Henrikus Tidemanni), biskop i Lin­ köping 1468-1500. Återupptog korbygget och förde det till slut bl a genom eget ekonomiskt stöd. Om hans bi­ skopsgärning se H Schiick, aa 1959, s 113ff. 41. Peder Gotskalksson, kantor. Hade på 1470-talet studerat artes och kanonisk rätt i Rostock och Erfurt. Var brorson till biskopen Henrik Tidemansson. Avgick 1517 på grund av lamhet. Om hans insatser i domkapitlet se H Schiick, aa 1959. 42. Hans (Johannes) Ganzow, ärkedjäkne. Hade på 1460­ talet studerat i Rostock och Leipzig. Var då domprosten Hemming Gad vistades i Rom kapitlets främste man. Död 1510. Om hans insatser i domkapitlet se H Schiick, aa 1959. 43 . Hans Brask, f 1464, d 1538. Studerade i Greifswald. Kanik i Linköping, domprost där 1501 , biskop 1513. Om hans verksamhet och betydelse för Linköpingskyrkan se H Schiick, aa 1959. 44. Framvänt lejonhuvud med öppet gap är staden Linkö­ pings vapenbild alltsedan 1300-talet. Sambandet mellan stadens vapen och lejonmaskaronen behandlas i J Svan­ berg, Adam van Diirens valvsköldar i Linköpings dom­ kyrka, ICO 1984: 2. 422 KYRKOBYGGNADEN 45. Herman Magnusson (Hermannus Magni) Gro/la , kanik. Son till borgaren Magnus Grot i Skänninge. Se H Schuck, aa I959. 46. Henrik Nilsson (Henrikus Nicolai), kanik. studiekamrat till Hans Brask i Greifswald. Död 1523. Om hans insatser i domkapitlet se H Schuck, aa I959. 47. Bladmaskaranmotivets historia och ikonografi behandlas i K Basford, The green man, lpswich 1978. 48. Se A Romdahl, aa I932, s I58f. Romdahl har tolkat skölden med initialerna P G i valv 27 som tillhörig kani­ ken Peder Gjordsson (Petrus Giorderi), vilken I498 ingick i Vadstena kloster. H Schuck har i aa 1959, s 454, visat att det istället måste röra sig om kantorn Peder Got­ skalksson. 49. Adam van Duren, från Diiren i Rhenlandet, verksam som stenhuggare och byggmästare i Norden till omkring 1530. Verksam i Linköpings domkyrka under korbyggets slut­ skede under 1490-talets senare del, där han signerat ett kapitäl, en slutsten samt valvribbstenar med sitt stenhug­ garmärke (C I) . Från Linköping flyttade A till Danmark, där han arbetade åt den danske kungen och hans närmas­ te män. Åt den danske riksamiralen byggde han borgen Glimmingehus. Här finns på en relief såväl A:s namn som hans stenhuggarmärke och årtalet I505. Han var sedan under två årtionden verksam med att reparera och moder­ nisera domkyrkan i Lund, där han även utförde en tum­ bagrav och ett brunnskar i kryptan. - Se J Svanberg, Adam van Diiren . A German Stone Mason in Seandinavia in the Early Sixteenth Century, in HAFNIA I976, Capen­ hagen I977, p. I25 ss. -Densamme, Adam van Diirens brunnskar - en ståndsatir i sten , i: Meddelanden från Arkivet för folkets historia I976/ 1. -Densamme, ovan i not 44 a a. - En monografi om Adam van Diiren föreligger i manuskript av samme författare. 50. Se H Schuck, a a I959, s 454, not 4. 51. Valvsköldarna och motivet Arma Christi behandlas i J Svanberg, aa I984. 52. Jfr nedan Cnattingius. De båda sakramentshusen behand­ las i Romdahl, aa 1932 samt Cnallingius, aa 1970. Målningar I. Se rapporten Iakttagelser vid rengöring av valv och väggar I96I-62 av S Ljungstedt 1962. ÖLM. 2. Se M Ullen, Helgakorslegenden, i: ICO I980/ I s 33ff. 3. Se S Pira, Om helgonkulten i Linköpings stift, Lund I952, s 82 ff. Om Helgakorsstiftelserna se även H Schuck, aa I959, s 424. - Helgakorslegenden skildras påtagligt sällan i den nordiska medeltidskonsten. I Östergötland är den dock känd från ytterligare fyra kyrkor. I Björsäters kyrka har den omfattat inte mindre än ett fyrtiotal scener (rester av väggpanel , nu i SHM). De höggotiska målning­ arna dateras till 1300-talets andra fjärdedel. Från senme­ deltiden återstår målningar i kyrkorna i Risinge, Östra Eneby och Ask. En senmedeltida framställning av Helena med korset har också ingått i de försvunna målningarna i Mogata kyrka. Ämnets popularitet i Östergötland bör ha samband med den uppmärksamhet som Helgakorskulten ägnades i stiftets domkyrka under I300- och 1400-talen. Se M Ullen, ovan a a. 4. SPira , ovan aa, s 92. 5. A Romdahl, aa 1932, nämner sköldarna på s 65 i not l. Enligt uppgift här har dåvarande riksheraldikern H Fleet­ wood sammanställt ett av vapnen med bayerska ätten Anhangers, ett annat möjligen med ätten Geras. Fil dr Jan Raneke har granskat vapnen men ej med säkerhet kunnat bestämma den. Han menar dock att vapnen möjli­ gen kan tyda på ett samband med Rigastiftet och att de kan tillhöra linköpingsborgare med tysk anknytning. En­ ligt Romdahl fanns på B 6 ett otydligt Natt och Dag­ vapen. 6. Uppgifterna om valvdekorationerna grundar sig på den i not I nämnda rapporten. 7. Nordiska Museet, inv nr 41. I75 och 51.681. Nu deponera­ de i SHM med in v nr 26136: 3 a och 26136: 3 b. Beskrivna i A Andersson, Die Glasmalereien des Mittelalters in Skandinavien, Sthlm I964, s 228. 8. ÖLM, inv nr D I31 : 1- 7. 9. ÖLM. Saknar inv nr. JO. Beskriven av A Andersson i ovan a a. Il. Uppgift i redogörelse för grävningsundersökning 3/1 I I915 av Axel E Julen till S Curman. I Curmansamlingen , ATA. Bör vara identiskt med det material utan ur­ sprungsbeteckning som ingår i ÖLM under inv nr D 107-108. I2. Ett urval av glasmålningsfragmenten har avbildats i akva­ rell i skala J: J av S Ljungstedt I974. Ingår i: Linköpings domkyrka, Glasmålningar. Sammanställning av S Ljung­ stedt 1986. ATA. - Ett urval av glasmålningsfragmenten har också fotograferats av ÖLM I987. 13. Se S Ljungstedt-B Cnallingius, Grävningsberättelse med fyndförteckning, 1961 (ATA, ÖLM). Ett urval av glasmålningsfragmenten har fotograferats av SHM i sam­ band med fyndfördelningen. Ett urval återges även i den i not 12 nämnda sammanställningen av S Ljungstedt. Byggnadshistoria l. Om detta se vidare H Schuck, aa I959, s 240. 2. Jfr H Schuck, aa I959, s 240, 287f. 3. Jfr H Schuck, aa 1959, s 240. 4. Biskopen nämner här inte en bestämd del och inte heller straffhotet. Orsaken kan vara att han ansåg tvångs­ åtgärder utsiktslösa och dessutom den anbefallda delen av kyrkationden alldeles för liten . Se H Schuck, a a I959, s 240. 5. Jfr H Schuck, a a 1959, s 240f. 6. Jfr H Schuck, a a 1959, s 241. NOTER 423 7. Jfr H Schiick, a a 1959, s 449. 8. Som den nya avlatsbullan 1403 antyder att man inte ens hade medel till underhåll av byggnaden kan korbygget ej ha påbörjats år 1400. Avlatsmedlen kan dock ha gjort att man ansåg sig kunna göra upp planerna för det nya kor­ bygget. Det är möjligt att de senare angivelserna av årta­ let 1400 syftar på detta. 9-11. Jfr H Schiick, aa 1959, s 450. 12. Jfr H Schiick, aa 1959, s 451. 13. Innebörden i detta brev och tidpunkten för hantverkarnas ankomst har tolkats olika. Se A Romdah/, a a 1932, s 145, H Schiick, aa 1959, s 453, B Cnattingius, aa 1970, s 41. Jan Svanberg behandlar detta inledningsskede i ett kom­ mande arbete om Adam van Diiren. Han skriver här om brevet den 1/12 1487 (cit efter manus): >> Denna datering uppfattar Cnattingius som en terminus post quem för de tyska byggnadsarbetarnas ankomst. Det gör han i tron att den i brevet nämnda summan till att inlösa deras i Köln ingångna kontrakt efter brevets utfardande sändes ned till dem och 'gjorde det möjligt för de kölnska stenhuggarna att bege sig till Linköping', och då ' måste brevet ange datum för arbetets begynnelse, som bör vara våren 1488'. Men härvid har han förbisett brevets tempusformer, vilka istället gör dess datum till en säker terminus ante quem för dessa händelser. Ty där står a tt högkoret redan byggdes (edificabatur) av de från Tyskland hitförda (ad­ ductos) byggnadsarbetarna. De var alltså anlända och bygget igångsatt före den 1/12 1487.- Det enda som kan ge en fingervisning om hur långt före detta datum, som de kom och började arbeta på koret , är vad som går att utläsa om tidpunkten för biskopens donationer till kor­ bygget. I detta avseende har brevet tidigare tolkats så att det skulle vara fråga om donationer gjorda vid fyra olika tillfållen av biskopen, 'först med guld , silver och bly, sedan vid tre tillfållen med vardera 100 rhenska gyllen' (Schiick s 453). Men i sitt senaste arbete har Cnattingius konstaterat att det istället är fråga om en enda stor dona­ tion, uppdelad på en post för löpande utgifter , en för att inlösa det ovannämnda kontraktet med byggnadsarbe­ tarna från Köln samt en post för bly och koppar till taket (Cnattingius s 41). Dessutom finns en hittills helt förbi­ sedd och i Romdahls brevutdrag ej medtagen relativsats angående den förstnämnda delen av denna donation ­ 'som nyligen (actu) överförts till kyrkans byggnadsfond' (ad fabricam ecclesie) heter det om biskopens gåva i guld, bly och silver. - Sammanhanget tycks vara följande: bre­ vet av 1/12 1487 utgör domkapitlets bekräftelse och tack för att byggnadsfonden nyligen mottagit en stor donation av biskopen, som fördelat den på olika poster, bl a en för att inlösa kontraktet. Härav torde man kunna sluta att inkallandet av de tyska byggnadsarbetarna inte i tiden ligger så långt före tackbrevet för donationen till korbyg­ get. " 14. Se H Schiick, a a 1959, s l f. 15. Citat efter A Romdah/ , a a 1932, s 144. 16. Citat efter E Benzelius, a a 1709-13 . 17. Jfr B Cnattingius, a a 1977, s 92. 18. Myntbestämningen har gjorts av K Myntkabinettet (KMK). Se Fyndförteckning samt Myntförteckning (KMK 54/79, raä 793/79, ATA) . 19. Se SPira, Om helgonkulten i Linköpings stift, s 69. 20. Se H Schiick, a a 1959, s 489ff. 21. Se H Schiick, aa 1959, s 454f. 22. Se E f öransson Tegel, Gustaf I: s Historia, 2, s 269f.- C F Broocman, Beskrifning öfver Östergöthland, s 76 f. -P E Thyselius , Handlingar rörande Sveriges inre historia under Gustaf l. - G Westling, Linköpings domkyrka , s !Of.- Gustav Vasa och Linköpings domkyrka - ett 400­ årsminne. Artikel av signaturen B. Lg i ÖstgötaCorre­ spondenten 23/ 12 1950. 23. Publicerade i C Silfversto/pe, Historiskt bibliotek . 24. Se V Gran/und, Johan III :s byggnads- och befästningsfö­ retag, i: Historiskt bibliotek af C Si/fverstolpe. - Räken­ skaperna ingår i Kammararkivet, Landskapshandlingar för Östergötland . Se även G Westling ovan a a , s Il ff. 25 . Citat efter G Westling, ovan a a, s 15. 26. Domkap prot 3/9 1746. - Värdefulla uppgifter om torn­ bygget har lämnats av arkitekt RolfBergh, som inför den senaste ombyggnaden av västpartiet har gått igenom kyr­ kans arkivalier rörande bl a Hårlemans torn . - Tornbyg­ get skildras även av G Westling, ovan aa, s 17 ff. 27. Domkapprot 27/11 1745. 28. Domkapprot 19/5 1747. 29. Carl Hårleman, f 1700, d 1753, friherre , arkitekt. Var 1721-27 slottsarkitekt och hovintendent och vid sidan av C G Tessin ledare för slottsbygget i Sthlm. Har restau­ rerat och ritat ett stort antal slott , herrgårdar och kyrkor. - Se Å Stavenow, Carl Hårleman, s 243 f. Ritningarna till tornet i Linköping ingår i RA med signum L 73/27-30. 30. Carl Johan Cronstedt , f 1709, d 1777, greve , arkitekt , ämbetsman. Var 1743-67 överintendent . 31. RA, ÖIÄ:s huvudarkiv, F II aaa:4. Besiktningen utfördes av Abr Robsahm och Joh Wilh Friese. 32. Citat ur brev från biskopen i Linköping till ÖIÄ 2/2 1774. 33. Domkap arkiv, Consist prot , A l a 76, YLA. 34. Jacob Wilhelm Gerss, f 1784, d 1844, arkitekt, tecknare. Utbildad vid Konstakademien, verksam vid Flottan. 1812 ledamot av Konstakademien , arkitekt vid ÖIÄ. 1837 ma­ jor mechanicus. 35 . Abraham Bengtsson Nyström , f 1789, d 1849, byggmäs­ tare , bosatt på Hållingtorp, Kristbergs sn, Ög. Bland Nyströms många uppdrag kan nämnas Stora Sundby slott och Öja kyrka, Sö. - Om Nyström se L D Cnattingius, Abraham Nyström och hans söner - en östgötsk bygg­ måstarfamilj under 1800-talet. Trebetygsuppsats framlagd för konsthistoriska seminariet vid Stockholms universitet vt 1962. Stencil. 36. Om Carl Georg Brunius se ovan Murverksbeskrivning not 3. 37. Brev i Bruniussamlingen, bd IX, ATA. Även följande citat och uppgifter hämtade ur denna samling. 38. August Nyström, f 1814, d 1886, konduktör (arkitekt) , 424 KYRKOBYGGNADEN byggmästare.- Johan Robert Nyström, f 1817, d 1890. 6. A O Rhyze/ius , L Stb G 34 (Hypomnemata ...) Samma utbildning som brodern . Båda hade 1834 studerat vid Konstakademien. Samarbetade därefter med fadern fram till hans död 1849, då de tog över och tillsammans fortsatte hans verksamhet. - Se vidare not 35 a a. 39. Fredrik Wilhelm Scholander, f 1816, d 1881, arkitekt, ämbetsman, konstnär, författare. 1844 ordinarie kon­ duktör vid Ö lÄ, professor i byggnadskonst vid Konstaka­ demien 1848, dess ständige sekreterare 1868.- Om scho­ lander se B Grandien, Drömmen om renässansen. Fred­ rik Wilhelm Scholander som arkitekt och mångfrestare. 40. RA, ÖIÄ:s huvudarkiv. Koncept 5/3 1861 (No 329). 41. Per U/rik Stenhammar, f 1829, d 1875, a rkitekt, tonsät­ tare. Studier vid Teknologiska institutet och Konstakade­ mien. Lärare där 1866. Antagen som arkitekt vid ÖIÄ 1874. 42. Carl Pettersson, d 14/ 11 1870, modellsnickare, ritare . Tycks under lång tid ha varit knuten till byggmästarna Nyström. Har utfört teckningar till bl a ornament och inredningsdetaljer. Ritningarna ingår i Nyströmsamlingen iÖLM. 43. C Gustaf Weste/1, f 26/12 1818, d 21 /10 1886 (begravd i Fomåsa), tecknare. Dövstum, utbildad på Manilla omkr 1839. Knuten till byggmästarna Nyström. Har utfört teck­ ningar till bl a ornament, inredningsdetaljer och möbler. Ritningarna ingår i Nyströmsamlingen i ÖLM.- Se även i not 35 aa. 44. RA, ÖIÄ:s huvudarkiv. Ankom 15/9 1870 (No 505). 45. Om Nyströms insats se not 35 aa. 46. Om tombygget se även G Westling , aa, s 25f. 47. Helgo Z etterva/1, f 1831, d 1907, arkitekt. Utbildad vid Konstakademien 1853-QO. Vice professor där 1881, inten­ dent vid ÖIÄ, chefdär 1882-97. 1860 blev Zettervall efter Brunius antagen som arkitekt för Lunds domkyrka, där en restaurering genomfördes 1868-80. Bland hans res­ taureringar i övrigt märks Skara domkyrka (1886-94) och Uppsala domkyrka (1885-92) . Har ritat ett stort antal byggnader, såväl kyrkor som profanhus.- Om Zettervalls domkyrkarestaureringar se A Åman, Helgo Zettervalls domkyrkorestaureringar. Lic-avhandling vid konsthisto­ riska institutionen, Uppsala universitet , ht 1963. Stencil. - Om Zettervall se även B O/en, Rymlighetens evange­ lium. Helgo Zettervall som kyrkaarkitekt i Lunds stift i ljuset av samtida kyrkor. Lund 1987. Tidigare forskning l. Om Hadorph se Henrik Schiick 1933. 2. Haqvin Spegel, 1707, 1708. En annan bok, Emblemata Lincopensia innehåller rim, som avtecknats i domen. 3. Se H L Forsell, Minne af Erkebiskop Erik Benzelius, Sv Akad Hand! 58, Sthlm 1883. 4. A O Rhyzelius, Ämne ... , ms i L Stb, G 34 f o! Il 43 f. 5. A O Rhyze/ius , Status ... , ms i L Stb, All 7. A O Rhyzelius, Linköpings Stickts Krönika , ms i L Stb B 22. - Densamme, Episcopia Svigoticre, Norrköping 1762, s 106, 114. 8. A O Rhyzelius, L Stb, G 34. 9. C Fr Broocman. Beskrifning öfwer the i Öster-Götland befintlige städer, slott, soknekyrkor, soknar, säterier, öfwerofficers-boställen, jembruk och prestegårdar, med mera. Norrköping 1760. 10. P G Widegren . Försök till en ny beskrifning öfver Öster­ göthland. Linköping 1817-18. Il. J T To/lstorp. Beskrifning öfver Linköping, 1834. 12. C G Brunius 1851 s 42f. Närmare om Brunius och dom­ kyrkan i B Grandien 1971. 13. IATA (Bruniussamlingen). Här ingår beskrivning och ett antal ritningar. 14. Gödeckes framställning går igen i Chr Eichhorns föredrag om domkyrkan vid Svenska Fornminnesföreningens års­ möte i Linköping 1874, try<..Kt i dess tidskrift 1875. 15. G Westling 1889 s 5f. 16. Ett stort foto av denna från omkr 1870 finns i den Ny­ strömska samlingen i ÖLM. Se tig 131. 17, J Roasval 1928 s l f. 18. J Roasval i Gotlands Allehanda 12.7.1933. 19. Se A L Romdahls arbeten i litteraturförteckningen. 20. Se S Curman och A L Romdahl 1918 s I f. 21. E Lundberg 1933 s 202f. 22. A L Romdahl 1933 s 242f. 23 . E Lundberg 1933 s 246f. 24. E Lundberg 1943. 25 . E Lundberg 1940 I s 314, 318, 475f., 504f. , II s 7 f. 26. A Lindblom 1944. 27. A Lindblom 1977 s 59f. 28. C R af Ugglas 1915, 1951. 29. H Thiimmler 1955 s 161 f. 30. H Thiimmler 1967 s 80f. 31. A Tuulse 1964 s 21 f. , 27f. 32. O Rydbeck 1918 s !Of. Brunius hade emellertid behandlat honom i sin bok om Lunds domkyrka. 33. J Svanberg 1976, 1977, 1984. 34. H Schiick 1959. Il00-talsdomen l. Undersökningarna 1915-1916 publicerades preliminärt av Curman-Romdah/1918 s l f. , mera ingående av Curman i Romdahl 1932 s 12 f. Undersökningama 1959-1960 redo­ visas i B Cnattingius 1963 s 15 f. 2. I Danmark först i St Bent i Ringsted efter 1160. 3. S Curman i Romdah/1932 s 16. Se även E Lundberg 1935 s 184. 4. S Anjou 1930 s 28. 5. Danmarks Kirker, KS}benhavns amt 1951 s 53 f. 6. Sveriges Kyrkor, Vreta kloster 1935 s 31. - G Redelius 1972 s 8 visar att tornet förmodligen är samtidigt med långhuset. 7. Sveriges Kyrkor, Vreta kloster 1935 s 317; S Curman i Romdahl 1932 s 7. 8. E Lundberg 1927-28 s Il; G Redelius 1972 s 43. - Det kan tilläggas att den smala traven i väster också kan ha an­ vänts för en tribun, reserverad för konungen - byggher­ ren. Exempel på en sådan anordning finns i Theophann­ byggnaden i Essen från 1040--1060, Hezilodomen i Hildesheim (invigd 1061), klosterkyrkan i Corvey och S Cyriacus i Gernrode. Se H K rims 1968 s 24 f. 9. O Rydbeck 1923 s 119; E Cinthio 1957 s 36, tig 59; S Anjou 1930 s 66. 10. Dansk Kunsthistorie I 1972 s 92. Il. G Redelius 1972 s 12. I vissa avseenden kunde biskoparna under denna tid fungera som konungens ställföreträdare i landskapet. De hade dessutom att utöva utom andlig även viss civil domsrätt (äktenskapsmål, brottmål, specialmål). Jfr Holmbäck-Wessen 1933 I; S Tunberg 1926 s 144. Exempel på domstol utanför västportalen finns i St Ur­ bain i Troyes , katedralerna i Poitiers, Lyon, Strasbourg, Auxerre (F Nordström 1974 s 126f). Om biskoparnas domsrätt i samband med biskoparnas besök för konfirma­ tion se G Inger 1961 s 17, 134, 375f, 450; om förhållandet i Linköpings stift s 197, 208f. 12. Om kontinentala förebilder se A Lindblom 1908 s 190f; E Lundberg 1929 s l f. Bland tidigare förebilder kan nämnas Corvery, S Pantaleon i Köln, Miinsterfeld och Peterskyr­ kan i Werden . I den sistnämnda kyrkan sammanträdde en specialdomstol (Sonderricht), se G Bandmann 1953 s31. 13. Det kan påpekas att domens längdriktning är nästan pa­ rallell med St Korsgatan (men ej med gamla Storgatan och Ågatan). Det kan betyda att kyrkan orienterats med hänsyn till vissa ägogränser, som bestämts av St Korsga­ tan. På äldre stadsplaner (t ex 1651 och 1765) finns ännu en ägogräns med denna orientering. 14. E Lundberg 1935 s 184; S Curman i Romdahll932 s 18f. 15 . E Lundberg 1930 s 154f. 16. S Curman i Romdahl 1932 s 21. 17. N Ahnlund 1945 s 301 f. 18. S Kraft 1945 s 336f. 19. N Ahnlund 1945 s 139f bemöter Kraft men medger att dateringen av Vreta kyrka till 1110-1120 och Krafts till 1120-talet kan få stöd i några detaljer i byggnaden. Lund­ berg har (1943 s 310) daterat kyrkan till Inge d ä: s tid men utan motivering. l en tidigare uppsats (1935 s 219) har han daterat domkyrkan till 1110- eller 1120-talen och Vreta något senare. - Y Brilioth 1948 s 40 har accepterat date­ ringen till Inge d y:s tid. 20. H Schuck 1959 s 43. 21. S Kraft 1975 I s 118 framhåller teorins osäkerhet liksom J A Hellström 1973 s 53 . 22. S B F Jansson 1975 I s 59f. 23. R Blomqvist 1955 s 86; E Cinthio 1957 s 45. 24. Holmbäck-Wessen 1933 s 70. Uppgiften måste vara ål- NOTER 425 derdomlig, eftersom det vid redigering av östgötalagen på 1280-talet knappast var aktuellt att bygga nya kyrkor. 25. Jfr J A Hellström 1971 s 359, där denna tolkning framfö­ res. Det kan tilläggas att i den norska Sverresagan (kap 117) finns en uppgift att det är gammal lag och rätt att konungar och bönder kan bygga kyrka på sina gårdar på egen bekostnad om de önskar (H Koht 1965 s 74). l Nylander 1953 s 129 tolkar östgötalagens bestämmelse så att det skulle fordras konungens initiativ liksom andra landskapslagar förutsätter biskopens, enligt Upplands­ lagen, biskopens och församlingens. Östgötalagens märk­ liga uppgift kan också sammanställas med en notis i Lun­ danekrologen (memoriate fratrum 28 april) om konung Sven Estridsson som byggherre till Dalby kyrka: ipse se primus dalbyensis ecclesiam redificavit (L Weibull 1923 s V). Den nya domens kor och tvärhus l. A Romdahl 1932 s 25f: H Schuck 1959 s 54 f, 401 f. 2. Kröningens förläggande till Linköping kan förbindas med Karls ställning som kung Johans kansler . Dessutom hade elden härjat Gamla Uppsala kyrka, som ännu inte var återställd. F Nordström 1952 s 12. 3. DS 181. J Rosen 1949 s 138. 4. DS 1665 (hertig Valdemars skyddsbrev 1310 för Linkö­ pings domkyrka, >>vilken våra lysande förfader grundat >>). Jfr C G Andrae 1960 s 160. Birger Jarl hade givit kyrkan sitt stöd, då den hävdade sin frihet mot världslig inbland­ ning bia vid biskopsval (Andrae s 83). Ett slags investitur spåras i Västgötalagen, enligt vilken konungen ger bisko­ pen stav och ring och placerar honom på biskopsstolen. 5. J A Hellström 1971 s 168f. 6. R Huch 1964 s 33. En sällan tillämpad princip, en gång bestämd av påven Gelasius, var att för byggande av en kyrka skulle reserveras 1/4 av inkomsterna samt de trog­ nas oblationer. Colombier 1973 s 12. 7. O Rydbeck i Lunds domkyrkas historia l s 74. 8. I Chartres bestämdes, när den stora katedralen började återuppföras efter branden 1194, att av biskopens och capitulares inkomster skulle en stor del gå till byggnads­ arbetet under tre år. O von Simson 1956 s 162. 9. Jfr om Chartres O Simson 1956 s 170f. 10. N Staf 1935 s 354. Il. S Kroon 1948 s 57, 63, 66, 86, 98. Den stora tillströmning­ en under marknadsdagarna berodde inte så mycket på prästmötet, som författaren tycks mena, utan framfö