rkaVäxjöDom EVALD GUSTAFSSONSVERIGES KYRKOR SMÅLAND MARIAN ULLEN ,_ ,, , ' . ;., / . ". jj 17 1/ ) • /.lll,:. . '• ... . . Växjö Domkyrka VäxjöDo rka VÄXJÖ, SMÅLAND BAND IV: 1 Av EVALD GUSTAFSSON och MARIAN ULLEN VOLYM 136 AV SVERIGES KYRKOR, KONSTHISTORISKT INVENTARIUM GRUNDAT AV SIGURD CURMAN OCH JOHNNY ROOSVAL PÅ UPPDRAG AV KUNGL. VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITETS AKADEMIEN UTGIVET AV STEN KARLING, ARMIN TUULSE OCH PER-OLOF WESTLUND Almqvist & Wiksell Stockholm 1970 UTGIVET MED ANSLAG FRÅN STATENS HUMANISTISKA FORSKNINGSRÅD FOTO SÖREN HALLGREN (där ej annat angives) GRAFISK FORMGIVNING VIDAR FORSBERG Beskrivningen av Växjö domkyrka är pdbörjad 1968 samt avslutad i november 1969. Excerperingen i VLA har utförts av Karin lngvarson, övrig excerpering av författarna med bistdnd av Kerstin Holm, Hilda Kauri och Laine Liivrand. Översättning av bildtexter och sammanfattning till engelska har utförts av Albert Read. Bildmaterial, anteckningar och excerpter förvaras i ATA. Omslagsbilden visar kyrkan under 1600-talets senare del. Detalj av fig 18. Pd omstdende sida: Växjö domkapitels sigill (jfr fig 7). ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI AB UPPSALA 1970 Innehåll VÄXJÖ DOMKYRKA Förord 7 VÄXJÖ STIFT - EN HISTORISK ÖVERSIKT AV LARS-OLOF LARSSON 9 KYRKOBYGGNADEN AV EVALD GUSTAFSSON Domkyrkans miljö 23 Byggnadsbeskrivning 33 Kyrkan under äldre medeltid 59 Utvidgning och reparation under högmedeltiden 71 Den senmedeltida hal/kyrkan 94 Frdn nyare tidens början till 1650 104 Tiden 1650-1740 114 Från branden 1740 till ombyggnadsförslaget 1845 119 Kyrkans omgestaltning i mitten och slutet av 1800-talet 134 Restaurering och förnyelse 1957-60 146 MÅLNINGAR AV MARIAN ULLEN 152 INREDNING OCH INVENTARIER AV MARIAN ULLEN 162 Orgel och orgelfasad av R Axel Unnerbäck 178-186 Klockor, klockspel, gjuthus av Lars Magnus Holmbäck 226-232 NOTER 232 BILAGOR 1. Inventarie/ örteckning f rdn dr 1704 243 2. Inventarieförteckning frdn dr 1830, utdrag ur dom­ kyrkosyss/omannen J Forsanders förteckning 246 3. Besiktningsprotokoll frdn gravöppningen 1850-51 av J Forsander 249 4. Biskops/ängd 250 5. Domprost/ängd 250 KÄLLOR OCH LITTERATUR 251 FÖRKORTNINGAR 255 SUMMARY 256 PLANSCHER Förord Det är en glädje för verket Sveriges Kyrkor att kunna publicera denna beskrivning av Växjö domkyrka samma år som stiftet firar sitt 800-årsjubileum. En viktig förutsättning för beskrivningens tillkomst har varit den omfattande restaurering som kyrkan genomgick åren 1957-1960, under vilken tid tillfälle gavs till synnerligen ingående undersökningar av byggnadens olika delar. En ledande roll vid dessa undersökningar spelades av författaren till byggnadsbeskrivningen, då­ varande antikvarien hos Riksantikvarieämbetet, numera landsantikvarien i Lund, fil lie Evald Gustafsson. Som sin medhjälpare hade denne dåvarande amanuensen vid Smålands Museum Claes-Göran Forsberg. Som platsledare vid grävningsundersök­ ningarna i kyrkan har fil kand Sölve Olsson fungerat. För kapitlen Målningar samt Inredning och inventarier svarar Sveriges Kyrkors medarbetare, antikvarien fil lie Marian Ullen. Vid beskrivningen av vissa inventarier eller inventariegrupper har olika specialister medverkat som författare eller granskare av manuskriptet. Orgelbeskrivningen har sålunda författats av antikvarien fil lie R Axel Unnerbäck, beskrivningen av klockorna av komministern Lars Magnus Holmbäck. Beskrivningen av medeltida silver har granskats av antikvarien fil dr Aron Andersson, vilken även utfört katalogiseringen av de medeltida glasmålnings­ fragmenten, och övrigt silver av intendenten fil lie Kersti Holmquist. Bestämning och beskrivning av de äldsta textilierna har utförts av Riksantikvarieämbetets textil­ konserveringsanstalt under ledning av antikvarien fil lie Anne Marie Franzen, som också granskat hela avsnittet om textilierna. Flertalet av de latinska inskriptionerna har översatts av docent Ulla Westerbergh. Det återstår oss att nämna att Sveriges Kyrkor som författare till den viktiga översikten över Växjö stifts historia lyckats förvärva docenten Lars-Olof Larsson. Till samtliga ovan nämnda medarbetare och medhjälpare önskar undertecknade utgivare härmed framföra sitt varma tack. Ett tack skall här ytterligare riktas till en rad personer och institutioner som på olika sätt varit Sveriges Kyrkor och dess medarbetare behjälpliga i arbetet. Främst riktas detta tack till domkyrkosyssloman­ nen Carl-Fredrik Willstedt för aldrig svikande intresse och hjälpsamhet såväl vid undersökningarna i domkyrkan som under efterföljande arbete i samband med manuskriptets utarbetande. Tacksamhet är vi även skyldiga landsantikvarien i Växjö Jan Erik Anderbjörk, personalen vid Smålands Museum samt fil kand Anita Liepe. Slutligen återstår det oss att till Kyrkofullmäktige i Växjö framföra vårt varma och vördsamma tack för det frikostiga anslag av 25 000 kronor, utan vilket denna omfattande beskrivning svårligen hade kunnat föras i hamn. Vi redovisar även tack­ samt ett mindre anslag från Längmanska kulturfonden för uppmätningsarbeten i kyrkan. Beskrivningen av nu försvunna kyrkor i Växjö, av nyuppförda kyrkor i staden samt av Öjaby kyrka, vilken numera tillhör Växjö stad, kommer att publiceras i en kommande volym, Växjö och Öjaby kyrkor, Sm IV: 2. Denna volym, som beräknas föreligga 1971, är författad av fil kand Anita Liepe, Växjö. Stockholm i maj 1970 Sten Kar/ing Per-Olof Westlund Armin Tuulse VÄXJÖ DOMKYRKA VÄXJÖ STIFT ­ EN HISTORISK ÖVERSIKT av LARS-OLOF LARSSON Sigf ridslegenden och stiftets tillkomst Legenden om den helige Sigfrid, en av den svenska helgonlitteraturens mest kända alster, tilldelar Växjö en central plats i den svenska missionshisto­ rien. Enligt legenden begav sig den engelske bisko­ pen Sigf rid på sveakonungen Olofs bön och Guds inrådan till hednalandet Sverige. Biskopen tog vägen över Danmark och fortsatte därifrån den mödosamma vägen in i Sverige till dess sydligaste provins, Värend. När Sigfrid och hans följe första gången rastade i Värend, vid en ort som visade sig vara Växjö, fick Sigfrid Guds befallning att bygga en kyrka på denna plats. På Sigfrids uppma­ ning antog folket genom beslut på landstinget den kristna läran. Därefter fortsatte Sigfrid sin missions­ verksamhet i Sverige, medan hans följeslagare, cluniacensermunkarna Unaman, Sunaman och Vinaman, stannade kvar i Växjö och fullbordade kyrkan. Efter en tid föll de offer för en hednisk reaktion och led martyrdöden. Sigfrid återvände därefter till Växjö och fann genom ett under de i Växjösjön sänkta martyrhuvudena. I samband med en straffexpedition till Värend, företagen av svea­ konungen för att straffa hedningarna, donerades de i anslutning till Växjö belägna byarna Hov och Tiuthyrby till kyrkan. Efter en lång verksamhet på skilda håll i Sverige återvände Sigfrid slutligen än en gång till Värend, dog och begrovs i Växjö. Sigf ridslegendens värde som källa till Sveriges missionshistoria är synnerligen diskutabelt. Men oavsett hur man bedömer legendens källvärde i detta avseende, är det likväl ofrånkomligt, att Växjö­ stiftets medeltidshistoria är oupplösligt förenad med legendbildningen kring helgongestalten Sigfrid. Sig­ fridslegendens främsta betydelse kan nämligen sägas ligga däri, att dess uppgifter om helgonbiskopen Sigf rid som den förste missionären i Sverige och Växjökyrkan som den av honom grundlagda äldsta biskopskyrkan i riket efterhand blev allmänt veder­ tagna. Medeltiden igenom framstod den helige Sigfrid, en av det svenska rikets främsta helgon­ gestalter, som Växjöstiftets portalfigur och speciella skyddshelgon. En i Sverige under 1000-talet verksam engelsk missionär med namnet Sigfrid är säkert belagd i källorna. Det kan emellertid också konstateras, att legendens uppgifter om Sigfrid på en rad punkter bevisligen är felaktiga, på andra åter tvivelaktiga. Fig 1. Kyrkan sedd från Sandgärdsgatan. Denna del av gatan benämndes i äldre tid Kyrkogatan. Foto 1969. The Cathedral from Sandgärdsgatan. Formerly this part of the street was ca/led Kyrkogatan (Church Street). 9 VÄXJÖ DOMKYRKA Pig 2. Altarskåpsmålning i Långemåla kyrka med ett avsnitt ur Sigfridslegenden. En ängel uppenbarar sig i drömmen och visar helgonet det ställe, där han skulle bygga sin kyrka. Kyrkmodellens utseende går sannolikt tillbaka på Växjö domkyrkas senmedeltida utseende. Omkring 1500, Foto A TA. Painting on a triptych in Ldngemåla Church, illustrating part oj the Sigjrid legend. An ange! appears to St Sigjrid in a dream, and shows him the spot on which to build his church. The modet oj the church is probably based on Växjö Cathedral as it was in late medieval limes. Ca 1500. Sigfrids enligt legenden starka anknytning till Växjö saknar stöd i annat och mera tillförlitligt material. Det betyder emellertid inte, att man kate­ goriskt kan avvisa denna anknytning. Uppenbart är under alla omständigheter, att legenden sådan den föreligger i sina äldsta versioner från tiden omkring 1200 har utformats i Växjö. I själva verket formar sig legenden och en därtill knuten krönika över stiftets äldsta biskopar till en försvarsskrift för Växjös ställning som kyrkligt centrum. Redaktören för denna försvarsskrift har på ett enkelt men ef­ fektfullt sätt stöpt sin framställning om Växjös öden som kyrkligt centrum i den augustinska historie­ uppfattningens patenterade form; han har med dess vedertagna terminologi lyckats frammana bilden av striden kring Växjö som en kamp mellan gudssta­ tens vita skaror och djävulens mörka anhang. Sigfridslegenden, i den form den tidigast före­ ligger, är således en i förhållande till Sigfrids mis­ sionsverksamhet sent tillkommen källa med en uppenbart tendentiös belastning. För den egentliga missionshistorien är den i det närmaste oanvändbar, men som kvarleva av den kyrkopolitiska situation som frambragt den, kampen om Växjös ställning som kyrkligt centrum under decennierna kring och före 1200, har den ett väsentligt värde. Enligt den till legenden knutna biskopskrönikan skulle nämligen Växjö en tid efter Sigfrids död ha förlorat ställningen som biskopssäte, vilket »med våld och inte med rätt>>, flyttades först till Skara och sedan till Linköping. Innebörden i detta påstående bör rimligen vara, att Sydsmåland härigenom slut­ ligen kom att lyda under Linköpings biskopsdöme. Fram till 1164, då en särskild svensk kyrkopro­ . vins konstituerades med Uppsala som ärkesäte, ut­ gjorde Sverige som helhet en del av den lundensiska kyrkoprovinsen. Den påvliga bullan om denna ut­ brytning innehåller en uppräkning av de biskops­ dömen, som skulle lyda under ärkesätet Uppsala. Denna uppräkning innehåller inte Växjö. Sex år senare, 1170, erhålles emellertid ett första säkert be­ lägg för en Växjöbiskop. Hans namn är Balduin. Det brev där han omtalas är utfärdat i Danmark. Även den följande Växjöbiskopen, Stenar, har i det bevarade källmaterialet nära kontakter med Dan­ mark och den lundensiske ärkebiskopen Absalon. Dessa omständigheter har lagts till grund för hypo­ tesen, att Växjöstiftet i själva verket skulle vara en dansk skapelse och att Växjöbiskopen har haft ställningen som dansk suffragan fram till 1100­ talets slut. Med denna utgångspunkt säger från­ varon av Växjö i listan över svenska stift i den påv­ liga bullan om Uppsala ärkestift 1164 följaktligen inte något om tidpunkten för Växjöstiftets till­ 10 VÄXJÖ STIFT - EN HISTORISK ÖVERSIKT komst. Förklaringen skulle i stället kunna vara, att stiftet redan existerat men kvarstod i den danska kyrkoprovinsen. . Hypoteserna om Växjöstiftets danska ursprung är emellertid svagt underbyggda. De baseras i stor utsträckning på en delvis anakronistisk föreställning om motsättningar mellan danskt och svenskt i den nordiska kyrkan under tiden omkring 1170. I själva verket behöll den lundensiske ärkebiskopen en viss överhöghet över den svenska kyrkan i den påvliga bullan från 1164. Den förste svenske ärke­ biskopen, Stefan, framstår som starkt knuten till sin lundensiske primas, den mäktige kyrkofursten Eskil. Också den senares efterträdare, Absalon, har målmedvetet sökt göra sina överhöghetsanspråk visavi Sverige gällande. Mot denna bakgrund och stiftets läge vid riksgränsen i söder ter sig de båda första Växjöbiskoparnas kontakter med Danmark föga anmärkningsvärda. Det bör i sammanhanget noteras, att även biskopar från andra stift har upp­ rätthållit kontakter med den danska kyrkan vid samma tid. Det finns således mycket starka skäl att tidfästa Växjöstiftets konstituering till tidpunkten mellan åren 1164 och 1170. Av allt att döma har detta skett genom en utbrytning ur Linköpings stift. Sannolika skäl talar för, att denna har inträffat i samband med en åren närmast efter 1164 uppkom­ men vakans på biskopsstolen i Linköping. Åtgärden att inrätta ett nytt stift krävde enligt gällande ka­ nonisk rätt påvens godkännande. Det ligger nära till hands att räkna med möjligheten, att påven konfirmerat denna åtgärd, likaväl som de företagna biskopsvalen i Linköping och det nyupprättade Växjöstiftet, i samband med förhandlingar som 1169 fördes vid kurian av en nordisk kyrkodelegation under ledning av ärkebiskop Stefan i Uppsala. Det medeltida Växjöstiftet Växjöstiftets avgränsning gentemot Linköpings stift blev omgående föremål för segslitna tvister. Av allt att döma har striden främst rört de båda »landen» Finnveden och Njudung. Vid 1100-talets slut utgjorde dessa tillsammans med bygden kring Växjö, Värend, en särskild judiciell enhet, den s k Tiohärads lagsaga. Det nyinrättade Växjöstiftets företrädare har uppenbarligen hävdat, att biskops- Fig 3. S Sigfrid avbildad med sitt traditionella attribut ­ karet med de tre systersönernas avhuggna huvuden. Altar­ skåpsmålning från Hemmesjö kyrka. Omkring 1520. Foto ATA. St Sigfrid with his traditional attribute-the vat with the heads oj his three nephews. Triptych painting at Hemmesjö Church. Ca 1520. 11 VÄXJÖ DOMKYRKA dömet skulle sammanfalla med lagmansdömet, medan man från Linköping sökte inskränka stiftet till Värend. Frågan om stiftets gränser löstes mera slutgiltigt först genom Vilhelms av Sabina av påven fastställda skiljedom 1248. Det medeltida Växjöstiftet blev begränsat till Värend och utgjorde det särklassigt minsta stiftet i den svenska kyrko­ provinsen. Förnyade framstötar vid medeltidens slut rörande stiftets utvidgning med Finnveden och Njudung blev resultatlösa. I jämförelse med flertalet av rikets övriga bisko­ par och stiftskyrkor ter sig de medeltida Växjö­ biskoparna och deras kyrka som förhållandevis svaga, både ekonomiskt och politiskt. Ur ett mera lokalt perspektiv framstår emellertid Växjöbiskopen och stiftskyrkan som faktorer av väsentlig betydelse ur såväl ekonomisk, kulturell som politisk synpunkt. Inte minst under unionsstriderna, då statsmaktens inflytande över gränslandskapen var svagt, fram­ träder Växjöbiskoparna som statsmaktens främsta företrädare i Sydsmåland, samtidigt som de engage­ rade sig i en i allt väsentligt starkt landskapspartiku­ laristisk politik. Denna separatism tog sig ofta uttryck i regelrätta överenskommelser med befolkningen på andra sidan riksgränsen, s k gräns- eller bonde­ freder, i akt och mening att undvika unionsstrider­ nas skadeverkningar i form av krigshärjningar, ut­ skrivningar, handelsblockad eller andra ekonomiska påfrestningar. Biskopens ekonomiska ställning under medeltiden grundades främst på avkastningen från biskops­ bordets godskomplex, hans tiondeintäkter samt hans inkomster som förläningstagare. Åtminstone från 1440-talet innehade Växjöbiskoparna regelmäs­ sigt minst ett härad inom stiftet som territoriell förläning och uppbar härifrån kronans ordinarie intäkter. Även handelsorten Växjö, vars stadsprivi­ legier från 1342 framstår som ett resultat av bisko­ parnas ekonomiska ambitioner, har stått i starkt beroendeförhållande till biskopen. Biskopens tion­ deintäkter utgjorde enligt gällande lag i princip två niondelar av den jord brukande befolkningens teore­ tiska tiondeskyldighet. I realiteten var dock Växjö­ biskopens tiondeintäkter, åtminstone vid 1500­ talets början, omvandlade i stående avgifter, sk sämja, som oberoende av skördeutfallet utgick sockenvis i spannmål eller penningar. Biskopsbordets (mensa episcopi) godsbestånd kan i sin helhet bestämmas först 1545. Det uppgick då till 155 gårdar, varav 109 var belägna inom stiftet och återstoden i andra delar av Småland. Dessutom kan de senmedeltida biskoparna och kyrkan visas ha ägt fastigheter i såväl Kalmar som Ronneby jämte betydande godskomplex i Blekinge och sydöstra Finland. Centralpunkten i det småländska godskomplexet var, åtminstone från 1300-talets mitt, Kronoberg norr om Växjö. Möjligen var Kronoberg identiskt med hednatidens »Tiuthyrby». På 1440-talet lät den dåvarande biskopen uppföra en befästning i anslut­ ning till Kronoberg på en ö i Helgasjön. En annan huvudgård förfogade Växjöbiskoparna över redan vid 1200-talets slut, nämligen Bosgård i Vembo ( = Urshult) socken. I anslutning till denna gård finns en befästning av modifierad kastelltyp från tiden omkring 1300. I stiftets sydligaste delar i nära anslutning till riksgränsen ligger ytterligare ett par medeltida borganläggningar med påtaglig an­ knytning till Växjöbiskoparna. Samtliga återfinns i relation till betydelsefulla handelsvägar. Växjö dom­ kyrka (fabrica ecclesiae) innehade vid medeltidens slut likaså ett omfattande godskomplex bestående av 97 gårdar. Vid samma tidpunkt förfogade dom­ kapitlet (capitulum) över minst elva kanonikat och altarstiftelser, tillsammans 264 gårdar. De här anförda kvantitativa uppgifterna om de till Växjökyrkan knutna godskomplexen omfattar inte fastigheter i Växjö stad eller de gårdar som åter­ bördades av frälset till följd av Västerås mötes beslut 1527. Minst ett 20-tal gårdar kan visas ha blivit avhända Växjökyrkan åren närmast efter 1527. Uppkomsten av Växjö domkapitel är sannolikt att hänföra till den allmänna domkapitelsbildningen i Sverige vid 1200-talets mitt. År 1280 har det under alla omständigheter existerat. Etthundra år senare har domkapitlet haft åtta medlemmar. Dessutom framstår ytterligare två befattningshavare, före­ ståndaren för Aneboda hospital (se nedan) och sacristianen, som nära knutna till kapitlet. Vid denna tidpunkt tycks endast en prelatur ha funnits, domprosteriet. Senare inrättades även ärkediakon­ och dekantjänsterna. Antalet synes ha varit oför­ ändrat vid medeltidens slut. Prelaturerna och ka­ 12 VÄXJÖ STIFT - EN HISTORISK ÖVERSIKT Fig 4. Karta över Växjö stift visande det ursprungliga och det nuvarande stiftets gränser (jfr pi I). L-0 Larsson 1969. Map of the diocese of Växjö, showing the present and the original boundaries of the diocese (cf PI 1). --­ Gräns för det nuvarande Växjöstlftet + + + + + + Gräns för stiftet fram tl.11 1555 - - - ­ - ­ Äldre häradsgränser nonikaten förfogade över ett till tjänsten knutet prebende, vartill i allmänhet hörde gård och gärde i direkt anslutning till Växjö. Dessutom har de, åt­ minstone vid medeltidens slut, förfogat över lands­ bygdspastorat och intäkterna från dessa. Som exempel kan nämnas, att skolastikern vid 1400­ talets slut innehade S Anne prebende, bestående av omkring 30 landbogårdar, S Annegård med till­ hörande jord strax utanför stadens östra gräns; dessutom svarade han för kyrkoherdetjänsten i Öjaby och åtnjöt intäkterna från detta pastorat. I anslutning till domkyrkan fanns den enda un­ dervisningsanstalten i stiftet. Enligt beslut på Laterankonsiliet 1179 skulle det finnas ett prebende för en lärare i teologi vid varje domkyrka. Växjö domskolas verkliga ålder kan inte avgöras men den är säkert belagd under 1300-talets första hälft. Fattig- och sjukvård har varit andra väsentliga verksamhetsfält för Växjökyrkan. Institutionellt kan tidigast påvisas, att det funnits ett hospital på det biskopsägda Helgö utanför Kronoberg vid 1300-talets början (hospitali in haelgaesko ). Hospi­ tals termen är vid den aktuella tidpunkten långt ifrån entydig, men flera skäl, bland annat det något isolerade läget, tyder på att det har varit fråga om ett spetälskesjukhus. Senare under 1300-talet om­ talas ett hospital i Aneboda, drygt tre mil nordväst om Växjö. Trots läget, vid sjön Stråken i stiftets glesbygda periferi, har det här sannolikt inte rört sig om någon vårdanstalt för spetälskesjuka. År 1397 omtalas nämligen Aneboda som »hospitale pauperum». Vid 1300-talets början fanns ett s k helgeandshus i stiftsstaden. Detta har närmast haft karaktär av ålderdomshem men även tjänat som vårdanstalt för kroniskt sjuka, dock icke leprasjuka. Helgeands­ huset i Växjö, som under reformationstiden kallas hospital men har fyllt samma funktion som tidi­ gare, var beläget omedelbart öster om kyrkan. Till dess underhåll var anslaget dels ett särskilt prebende, dels en speciell tiondeintäkt, den s k Sigfridsskäp­ pan. Vid nya tidens början kontrollerades hospitalet av kyrkan och staden gemensamt under kammarens (senare kammarkollegii) överinseende. Förestånda­ ren, sysslomannen, tillsattes av kammaren på dom­ kapitlets förslag. Först vid medeltidens slut fick stiftsstaden Växjö sitt första och enda kloster. Som klostergrundare framstår fru Birgitta Haraldsdotter, änka efter riddaren Knut Grundis. Efter att ha hyst vissa 13 -- Pastoratsgrdns, tillika Fig 5. Socknar och pastorat i Växjö stift omkring 1540.1ockengrdn1 L-0 Larsson 1969. - - - - - Sockengrdns inom pastorat Parishes in the diocese of Växjö around I 540. 1. Stenbrohult 17. Aneboda 33. Jät 48. Långasjö 2. Virestad 18. Onnesberga 34. Kalvsvik 49. Vissefjärda 3. Skatelöv 19. Tolg 3S. Urshult (Whaem, SO. Algutsboda 4. Västra Torsås 20. Asa Vembo) SI. Lenhovda 5. Vislanda 21. Tjureda 36. Almundsryd 52. Ekeberga 6. Blädinge 22. Norra Rottne 37. Väckelsång S3. Dädesjö 7. Hjortsberga 23. Södra Rottne 38. Uråsa S4. Eke 8. Kvenneberga 24. Gårdsby 39. Nöbbele SS. Sjösås 9. Aringsås 25. Öjaby 40. östra Torsås S6. Drev 10. Lekaryd 26. Öja 41. Tegnaby S1. Homaryd 11. Slätthög 27. Bergunda 42. Hemmesjö S8. Nottebäck 12. Mistelås 28. Växjö 43. Furuby S9. Granhult 13. Moheda 29. Vederslöv 44. Hovmantorp 60. Åseda 14. Ör 30. Dänningelanda 4S. Linneryd 61. Älghult 15. Härlöv 31. Tävelsås 46. Älmeboda 62. Hälleberga 16. Berg 32. Tofta 47. Ljuder 14 planer på att förlägga ett kloster till sätesgården Eknaholm i Tjureda socken, donerades denna jämte ett betydande godskomplex, troligen 1485, till en klosteranläggning vid den västra stadsporten. Det blev ett franciskanerkloster, som emellertid fick kort varaktighet. Fru Birgittas arvingar återbördade huvuddelen av godsbeståndet 1529, varefter den återstående egendomen avyttrades och klostret upp­ löstes. Nära invid stiftets nordvästgräns låg Nydala kloster, grundlagt på 1140-talet som ett dotter­ kloster till cisterciensernas Clairvaux. Kontakterna mellan stiftsledningen i Växjö och klostret framstår som livliga medeltiden igenom även om betydelsen av dessa förbindelser inte kan fastställas. Totalt sett var klostergodsen ganska fåtaliga i stiftet. Det fanns, bortsett från franciskanerklost­ rets indragna godskomplex, endast drygt 50 kloster­ ägda gårdar vid nya tidens början. Huvuddelen tillhörde Vadstena kloster. Det reformerade Växjöstiftet Västerås mötes beslut 1527 lämnade Växjökyr­ kans ekonomiska ställning tämligen intakt. Bisko­ pen fick till och med behålla sitt befästade residens Kronoberg. Utvecklingen under 1530-talet innebar emellertid kontinuerliga inskränkningar av kyrkans ekonomiska bas och en avsevärd nedbantning av domkapitlet. Förändringar i lära och liturgi började samtidigt göra sig gällande i stiftet till följd av be­ sluten vid kyrkomöten 1536-37; mässan skulle hädanefter hållas på svenska, Olaus Petris handbok skulle följas vid dop och andra kyrkliga förrätt­ ningar och celibatet upphävas. En skrivelse från Gustav Vasa till biskop och kapitel i Växjö i juni 1538, ger vid handen att man lovat »att kungöra och predika Guds rena ord». Medeltidskyrkans fall i Växjö stift sammanföll tidsmässigt, delvis även orsaksmässigt, med Dacke­ fejden 1542-43. När upproret bröt ut hade biskops­ stolen sedan ett par månader varit vakant. Bakom upprorets utbrott och snabba spridning skymtar bland annat ett tydligt missnöje med såväl föränd­ ringar på den liturgiska sidan som konfiskationer av kyrkornas heliga kärl och berättigade farhågor för en kraftigt skärpt tiondebeskattning. Med Dackefejdens krossande svepte förändringens VÄXJÖ STIFT - EN HISTORISK ÖVERSIKT vind obönhörligt in över stiftet. Kronoberg och strängt taget hela det kyrkliga godskomplexet drogs in till kronan för att tjäna som ekonomisk bas för den effektiva fogdeförvaltning, som nu byggdes upp med den forna biskopsborgen som starkt befästat centrum. Först 1553 utsågs en ny biskop i Växjö. Under den mellanliggande tiden utgjordes ledningen för »Växjö stifts prosteri», som det då benämndes, av domprosten och skolmästaren. Utvecklingen inne­ bar även, att domkapitlet i realiteten hade upphört att fungera. En viss renässans upplevde domkapitlet dock genom Johan III:s kyrkoordning 1571. Under Karl IX:s tid fick kapitlet på nytt en fastare organi­ sation men genomgick samtidigt en väsentlig om­ gestaltning och anpassning till den expanderande skolorganisationen. Två nya ämbeten, teologie lektor och konrektor inrättades. Dessa befattnings­ havare ingick tillsammans med rektor, stadens kyrkoherde - tillika domprost - i domkapitlet. I samband härmed utbyggdes stiftsstadens gamla skola med en högre avdelning och kallades katedral­ skola. Domkapitlets karaktär av lektorskapitel för­ stärktes ytterligare när nya lektorsbefattningar in­ rättades i samband med tillkomsten av gymnasium i Växjö 1643. Först genom 1936 års riksdagsbeslut fick de svenska domkapitlen sin nuvarande organi­ sation. Växjö gymnasium kom till stånd inte minst ge­ nom biskopen Nicolaus Krokius ansträngningar. Det var biskopens tanke, att detta gymnasium för stiftets del skulle kunna ersätta universitetet och tjäna som självständig och förbättrad prästutbild­ ningsanstalt. Enligt statsmaktens intentioner skulle dock gymnasiet vara »ett medelting mellan Acade­ mier och trivialskolor» men realiter kom Växjö gymnasium, liksom tidigare katedralskolan, att fungera som stiftshögskola och sista instans i präst­ utbildningen. Dessa förhållanden förändrades emel­ lertid markant efter tillkomsten av universitetet i Lund 1668. Domkapitlets medlemmar förlorade genom in­ dragningar under Gustav Vasa de medeltida gods­ prebendena men fick en viss ersättning i tillfälliga förläningar, främst av tionden. Dessutom behöll de främsta ledamöterna prebendesocknar i närheten av Växjö. Biskopens ställning i det reformerade Växjö­ stiftet skiljde sig i många väsentliga avseenden från 15 VÄXJÖ DOMKYRKA ~.::.,..: '2.:'i" 1~. -:~ • r:~< ~- & .,. : .. il' ..~ Il ~;.' .. ~,·~\ V -":'· ....f . . .., '---~f:_ ,il,· ! 1: .''.~ ·, j, ' • Ft I I ~ : i I . - • ·, t ,,,f! . '.t. •. •I J· ·. I ...,. ~ ~·' Fig 6. Biskop Forcundus' sigill från ett år 1257 utfärdat avlatsbrev (RA). Sigillet är det äldsta bevarade från Växjö. Foto RA. The sea/ of Bishop Forcundus from a letter of indulgence issued in 1157. This is the o/dest surviving seal of Växjö. medeltida förhållanden. Den ur allmän synpunkt mest markanta skillnaden betingades av den refor­ merade kyrkans beroendeställning i förhållande till kungamakten och den starka inskränkningen av biskopens ekonomiska tillgångar. Den svenska na­ tionalstatens konsolidering under den starka furste­ maktens ledning och krossandet av den landskaps­ partikularism, som länge hade varit särskilt stark i Småland, bidrog till att accentuera förändringen för Växjöstiftet. Någon verklig politisk roll i kraft av sitt ämbete har biskoparna inte längre kunnat spela. Deras betydelse har huvudsakligen inskränkts till ledningen av den ecklesiastika verksamheten. På detta område hade stiftsstyrelsen i Växjö liksom i övriga stift, länge en stark och självständig ställ­ ning, oberoende av någon central kyrklig myndig­ het. Stiftet utgjorde härvidlag en ganska sluten en­ het, vilket inte minst visade sig på skolväsendets område. I ett avseende bidrog dock reformationen till att utvidga gränserna för Växjöbiskopens verksamhets­ område, nämligen rent territoriellt. Ansträngningar­ na under medeltiden att vidga stiftsgränserna hade varit förgäves, men 1555 beordrade Gustav Vasa, att Växjö stift skulle utökas med Finnveden. Fig 7. Växjö domkapitels sigill från ett brev av år 1292 (RA). På sigillet återges tre avhuggna huvuden, ovanför dessa en stjärna, en korsfana och Guds välsignande hand. Huvudena syftar på Unaman, Sunaman och Vinaman, enligt legenden S Sigfrids tre systersöner som led martyrdöden (jfr fig 3). FotoRA. The seal of the Chapter of Växjö from a letter dated 1292. On the seal are three heads, above them a star, a banner of the Cross and God's hand raised in benediction. The heads are those of Unaman, Sunaman and Vinaman, according to tradi­ tion three nephews of St Sigfrid's who died as martyrs (cf jig 3). Njudung tillfördes stiftet 1569 och 1607 kom turen även till trakten kring Jönköping, nämligen Tveta och Vista härader. De härigenom uppkomna stiftsgränserna ägde i stort sett bestånd ända fram till 1915, då Kalmar stift, omfattande Öland jämte södra delen av dåvarande Kalmar läns fastlandsdel, förenades med Växjö stift. En utvidgning av stiftet söderut med större delen av Blekinge hade genom­ förts på 1670-talet men fick endast kort varaktighet. Sedan det gamla biskopsresidenset Kronoberg indragits till kronan kom en ny biskopsgård till stånd i Växjö. Det blev den forna prebendegården till Johannis prebende, belägen ett hundratal meter norr om domkyrkan. Redan vid medeltidens slut skymtar en »biskopsgård» i Växjö i källorna, men sannolikt har det då inte varit fråga om någon gård knuten till biskopsbordet. Den nuvarande biskops­ gården Östrabo uppfördes i slutet av 1700-talet av biskop Wallquist. I stället för intäkter från ett av biskopen admini­ 16 VÄXJÖ STIFT - EN HISTORISK ÖVERSIKT Fig 8. Biskop Ascers sigill, 9/9 1271 (RA). Foto 1969. The seal of Bishop Ascer, 9 September 1271. strerat godskomplex och i form av biskopstionde blev Växjöbiskoparna efter nyordningen under Gustav Vasa beroende av tillfälliga tionde- och ränteförläningar. Som exempel, inte minst för att påvisa kontrasten med medeltida förhållanden, kan nämnas, att biskopen 1575 innehade sju gårdar som förläning av kronan samt kronotionden från en del av Uppvidinge härad. Dessutom var Hemmesjö och Tegnaby socknar biskopens prebendepastorat, vil­ ket sannolikt var en fortsättning av medeltida för­ hållanden. De ekonomiska konsekvenserna av den kyrkliga nyordningen blev på sockenplanet mindre genom­ gripande. Gustav Vasa lämnade nämligen socken­ prästerna i okvald besittning av tertialtionden. Sockenkyrkornas andel av tionden, som teoretiskt hade varit lika stor som biskopens, blev visserligen i princip indragen till kronan, men varje kyrka erhöll varje år ett visst belopp för »vax, vin och oblater». Vid behov tillerkändes kyrkorna också anslag av tiondeuppbörden för reparationer eller nybyggnadsarbeten. Sockenprästernas och sockenkyrkornas hemman konfiskerades däremot av kronan, med undantag för prästernas stomhemman (prästgårdarna). To­ talt fanns 1545 i Växjö stift drygt 100 landbogårdar under ,sockenkyrkorna och ett 20-tal prästelandbor. De godsrikaste kyrkorna var Virestad, Algutsboda, Skatelöv, Linneryd och Hjortsberga med tio till sex gårdar vardera. Kyrkolivets utveckling i Sverige under tiden mellan reformationen och tillkomsten av 1686 års kyrkolag fick i stor utsträckning sin prägel av de enskilda stiftens självständighet, som tog sitt främsta uttryck i stiftslagstiftningen. Växjö stift erhöll 1619 genom den kraftfulle biskopen Petrus Jonae Anger­ mannus en kyrkoordning, som i allt väsentligt blev normgivande för stiftets kyrkoliv under följande de­ cennier. Samtidigt som denna utveckling innebar en Fig 9. Biskop Magnus' sigill, 15/8 1294 (RA). Foto 1969. The sea/ of Bishop Magnus, 15 August 1294. 2 - 701612 Vä xjö domkyrka 17 VÄXJÖ DOMKYRKA viss konservering av gamla stiftstraditioner rörande kyrkodisciplin och ceremonier, arbetade Petrus Jonae målmedvetet för att i praktiken genomföra Uppsala mötes beslut av 1593 och vad samtiden uppfattade som en sant luthersk anda i undervis­ ning och kyrkotukt. Den luthersk-ortodoxa kyrkosyn, som konsoli­ derades i stormaktstidens Sverige, var helt för­ härskande i Växjöstiftet fram till 1700-talets slut. Vid denna tid började en pietistiskt påverkad väckelse göra sig gällande i stiftet närliggande om­ råden, bland annat i dåvarande Kalmar stift. Några decennier senare bars denna »gammalkyrk­ liga» eller »gammalpietistiska» väckelse upp av en rad präster inom stiftet. Väckelsen kan framför allt uppfattas som en reaktion mot den etablerade, kollektivistiska fromheten i den ortodoxa enhets­ kyrkan till förmån för en ökad religiös självständig­ het för individen. Den gammalpietistiska väckelsen fick sina främsta företrädare bland präster i stiftets periferi, i öster, söder och längst i väster. Här verkade bland andra Peter Lorenz Sellergren i Hälleberga, Pehr Nyman, Fig 10. Sigillstamp samt avtryck. Sigill­ stampen har tillhört biskop Nicolaus Olavi (Nils Olofsson), biskop i Växjö 1475-94. Inskriften lyder: »s ·nicolai · epi · wexi». De tre huvudena syftar på Unaman, Sunaman och Vinaman (jfr fig 3, 7). Sigillstampen hittades vid gräv­ ningsundersökningen i domkyrkan 1957. Foto 1969. Seal and impression. The seal belonged to Bishop Nico!aus Olavi, Bishop of Växjö 147 5-94. The inscription runs: »s ·nico­ lai ·epi ·wexi». The three heads are those of Unaman, Sunaman and Vinaman (cf Jigs 3, 7). The seal was found during excavations in the Cathedral in 1957. Fig 11. Domkyrkan med omgivande stadsbebyggelse under slutet av 1600­ talet. Öster om kyrkan ses gymnasiet och biskopens gård. Ur Suecia antiqua et hodierna. Foto N Lagergren 1970. The Cathedral and surroundings at endof 17th century. E of the Cathedral are the Bishop' s residence and the grammar school. From Suecia antiqua et hodierna. verksam i Burseryd, Stenbrohult och Urshult samt Jonas Sandell i Fröderyd. Denna inomkyrkliga väckelse sammanföll i stort sett med Esaias Tegners tid som biskop i Växjö (182~6). Med sitt nyhuma­ nistiska bildningsideal och en i grunden intelligens­ aristokratisk och föga folklig inställning, intog biskopen en närmast negativ hållning till väckelsen. Överhuvudtaget framträder i detta sammanhang en viss motsättning mellan rörelsen i stiftets periferi och den etablerade kyrkliga ledningen i stiftet. Sett i ett längre perspektiv är det uppenbart, att den gammalpietistiska väckelsen har bidragit till att skapa den religiösa struktur, som karaktäriserat stiftet under de senaste hundra åren. De områden, som påverkades av den gammalpietistiska väckelsen - stora delar av Kronobergs län, ett par angränsan­ de områden av Jönköpings län och delar av det senare inkorporerade Kalmarstiftets fastlandsdel ­ har nämligen jämte bygden kring stiftsstaden be­ varat en påtagligt gammalkyrklig prägel fram till våra dagar. De delar av stiftet, främst Jönköpings­ trakten, som inte i någon större utsträckning påverkades av gammalpietismen, tog i stället 18 VÄXJÖ STIFT - EN HISTORISK ÖVERSIKT desto starkare intryck av den nyevangeliska väckel­ se, som från och med 1800-talets mitt fick en genom­ gripande betydelse för kyrkolivet i de nordligare delarna av stiftet. Den nyevangeliska väckelsens starka gensvar i Jönköpingstrakten kan delvis ses mot bakgrund av läget i stiftets nordliga periferi, med tämligen svagt utvecklade kontakter med stiftsstaden men med desto livligare förbindelser med Stockholmstrakten och andra viktiga innovationscentra. Vid sidan av kommunikationsförhållanden och en lokalpatrio­ tiskt betonad motsättning till »det konservativa Växjö», framstår den starkare sociala och ekono­ miska differentieringen i Jönköpingstrakten redan vid seklets mitt som en väsentlig förklaring till den nya väckelsens framgångar i dessa bygder. Det gamla, på agrara näringar baserade bondesamhäl­ let, som trots allt inte företedde några radikala för­ ändringar i andra delar av stiftet, har varit föremål för starkare omstrukturering i nordvästra Småland genom en begynnande industrialisering. Central­ orten Jönköping var vid 1800-talets mitt inne i en sjudande ekonomisk expansion, som 1850-80 ökade stadens folkmängd från 6 000 till 16 000 invånare. Det starka gensvar, som nyevangelismen och andra väckelserörelser har fått i Jönköpingstrakten har kommit staden att framstå som »Smålands Jerusalem». Utvecklingen har efterhand inneburit uppkomsten av en rad frikyrkosamfund med stark förankring i dessa delar av stiftet. Tidigare hade däremot den evangeliska väckelsen en påtagligt lågkyrklig karaktär, ehuru verksamheten bedrevs inom ramen för regionala eller lokala föreningar och sällskap. Av väsentlig betydelse för den fort­ satta utvecklingen på det lokala planet blev bland de senare Jönköpings traktatsällskap, grundat 1853 (från 1860 Jönköpings missionsförening) och Nord­ östra Smålands missionsförening från 1863. Båda dessa kom att driva en fristående verksamhet i 19 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 12. Östrabo biskopsgård i Växjö. Uppförd 1796. Foto ATA. Östrabo bishop's residence in Växjö. Erected in 1796. förhållande till den 1856 som samordnande organ skapade Evangeliska fosterlandsstiftelsen. De s k nordöstringarna har alltjämt en ganska stark ställ­ ning i stiftets nordöstligaste delar. Evangeliska fosterlandsstiftelsen har inom stiftet huvudsak­ ligen anknytning i Kalmartrakten. Jönköpings missionsförening företer en mera komplicerad utveckling; föreningen uppgick 1919 i den nybildade Svenska Alliansmissionen, som har utvecklats till ett faktiskt frikyrkosamfund. Svenska Alliansmissionen har alltjämt en stark ställning i Jönköpingslänsdelen av stiftet, liksom i angränsande randområden av Kronobergs län. En motsvarande regional betydelse i stiftet har Svenska Missionsför­ bundet, vars ställning som frikyrkosamfund var markerad redan från tillkomsten 1878. Även andra frikyrkosamfund med ett mera komplicerat ur­ sprung än de ovannämnda har en stark ställning i stiftets Jönköpingsdel. Det gäller framför allt Pingströrelsen, som i Jönköpings län har sitt star­ kaste fäste överhuvudtaget i landet. Även i stiftets Kalmarlänsdel har Pingströrelsen en ganska fast förankring. De inomkyrkliga förhållandena i stiftet präglas alltjämt av en tämligen hög kyrksamhet, i all synner­ het i relation till andra svenska stift. Betydande regionala variationer inom stiftet i detta avseende får, som redan antytts, ses mot bakgrund av Fig 13. Gamla domprostgården i Växjö. Uppförd 1750 och använd som bostad för domprosten till 1873. Oljemålning av JA Fagerholm omkr 1875. Smål Mus. The old dean's residence in Växjö. Erected in 1750 and used as a dwelling for the Dean until 1873. Painting by JA Fagerholm about 1875. 20 1800-talets utveckling. Den kyrkliga situationen i dagens Växjöstift kännetecknas av en betydande aktivitet. Inte minst är den strömning inom kyr­ kan som brukar betecknas som högkyrklig mycket livaktig. Strävan efter förnyelse av gudstjänst­ och nattvardsliv förenas med ett starkt betonande av ämbetet och en fast bibelsyn. Växjöstiftet har under 1960-talet blivit något av en högborg för den högkyrkliga riktningen inom den svenska kyrkan. Utvecklingen har präglats av en tidvis skarp motsättning till mera lågkyrkliga grupperingar i stiftet. Växjö stift erhöll , som tidigare antytts, sin nu­ varande omfattni ng genom sammanslagning med det gamla Kalmarstiftet. Uppkomsten av Kalmar stift kan föras tillbaka till 1555, då M öre härader och Öland avsöndrades från Linköpings stift till en särskild enhet under ledning av en ordinarius i Kalmar. Efter sk iftande förhållanden J569-1602, då Kalrnarbygden förenades först med Växjö stift, senare åter med Linköping, åtminstone tidvis dock med viss självständighet, upprättades 1602 Kalmar superintendentia . Från början omfattade denna Öland jämte hela fastlandsdelen av Kalmar län utom Tjust. Efter växlande territoriell indelning begränsades Kalmar superintendentia 1628 till de gränser, som därefter i allt väsentligt blev bestående. Superintendenten ersattes från 1678 med biskop. Beslut om sammanslagning fattades vid 1903 års riksdag. Frågan, som alltsedan 1890-talet varit föremål för en segsliten behandling, hade då kopp­ lats samman med och blivit ett villkor för delningen av Härnösands stift. Beslutet vid 1903 års riksdag innebar, att sammanslagningen sku lle ske i samband med närmast följande biskopsvakans i ett av stiften. Växjö skulle bli centrum i de förenade stiften . Sam­ manslagningen blev ett faktum den 1 augusti 1915. Källor och litteratur Rörande stiftets tillkomst och den medeltida Växjö­ kyrkan se framför allt följande litteratur och där anförda källor: G Virdestam, Växjö stifts herdamin­ ne del VIII, Växjö 1934; T Schmid, Den helige Sigfrid, Lund 1931; C Härenstam, Finnveden under medeltiden, Lund 1946; H Brilioth, Det medeltida Värendstiftet. i: Växjö stift i ord och bild, Sthlm VÄXJÖ STIFT - EN H ISTORISK ÖV ERSIKT 1950; H Berg, Växjö stads historia I , Växjö 1956; L-0 Larsson, Det medeltida Värend. Studier i det småländska gränslandets historia fram till 1500­ talets mitt, Lund J964. Väsentliga bidrag till frågan om Sigfridslegenden och de äldsta stiftsförhållandena har även lämnats av: T Schmid, Växjö stifts tillkomst och äldsta förhål­ landen. i: Scandia 1929; densamma, Växjö stifts biskopar intill år 1287. i: PHT 1931 ; densamma, Sveriges kristnande. Från verk lighet till dikt, Sthlm J934; S Carlsson, De småländska gränsla nden under medeltiden. i: HT 1948 ; A Önnerfors, Die Hauptfassung des Sigfridoffiziums, Lund 1968. Frågor rörande biskopsgodset, Växjö kloster och hospital har även behand lats av: S Ljung, Kring Gråbrödraklostret i Växjö. i: HCÅ 1958- 59; B Beckman, Helgasko och Helgö. i: HCÅ 1966. ­ Den sistnämnde bar hävdat, att Helgaskogs hospital skulle ha va ri t beläget i byn Skog i Moheda socken. Starka skäl talar emellertid emot denna lokalise­ ring, främst den omständigheten, att ortnamnet Helgaskog direkt kan bindas till Helgö. Enligt 1545 års jordebok för dåvarande Kronobergs län låg gården Helgaskog på den då helt biskopsägda ön (Smål handl 1545: 5, KA). På samma plats har be­ tydande medeltida byggnadsrester återfunnits (jfr P G Vejde , Helgö. i: HCÅ 1927). Rörande biskoparnas tiondeintäkter se även L-0 Larsson, Kyrkans tionde och kronans. i: Scandia 1966. För tiden efter 1500-talets mitt hänvisas i första hand till: I Svalenius, Växjö stads historia Il, Växjö 1956; H Pleijel, Växjö stift på hustavlans tid. i: Växjö stift i ord och bild, Sthlm 1950; R Askmark, Svensk prästutbildning fram till år J700, Sthlm 1943 ; L Larsson, Växjö gamla lärdomskvarter. i: HCÅ 1922; P Wilstadius, Människoöden på Växjö hospital. i: HCÅ I 947; G Stenvall, Peter Lorenz Sel­ lergren, Lund 1943 ; densamme, Den gammalkyrkliga väckelsen. i: Växjö stift i ord och bild, Sthlm 1950; 0 Thulin, Om den nyevangeliska väckelsen. i: Växjö stift i ord och bild, Sthlm 1950; S Carlsson, Mellan Bolmen och Holaveden, Jönköping 1951; B Gustafsson, Svensk kyrkogeografi, Lund 1957. 21 Fig 14. Kyrkan sedd från Kronobergsgatan. Tv äldre bebyggelse i kvarteret Christina, som förr kallades Sjöquarteret. Foto H Danielsson 1969. The Carhedral from Kronobergsgaran. Left, old buildings in the Christina block, known formerly as the Sjö (Lake) block. 22 KYRKOBYGGNADEN av EVALD GUSTAFSSON Domkyrkans miljö Belägenhet Växjö domkyrka är uppförd i den lägsta delen av det gamla stadsområdet, i kanten av ett randdelta som långsamt sluttar mot söder ner till Växjö­ sjön.1 I äldre tid gick sjön ända fram till kyrkogårds­ muren; från kyrkans sydfasad till sjöstranden var avståndet endast 12-15 m (fig 16-18). På grund av utfyllnader och sjösänkningar i slutet av 1700­ talet och under 1800-talet har stranden flyttats be­ tydligt längre söderut. På det utvunna området anlades 1879 en park, som alltså direkt anslöts till kyrkogårdsmarken. I början av 1800-talet hade en ny kyrkogård utlagts i stadens västra del, varigenom den gamla kyrkogården hade upphört att vara begravningsplats. Den kunde sålunda inlemmas i parkområdet. Åt väster begränsas kyrkplatsen i våra dagar av en bred esplanadgata (fig 15), som markerar sträck­ ningen av den på 1800-talet igenfyllda Guldsmeds­ bäcken. Denna bäck, som från ängsmarkerna nord­ öst om staden rann ned mot sjön och genombröt ändmoränen, hade sedan gammalt utgjort gräns mellan Kinnevalds och Konga härader och för det borgerliga Växjös utbredning österut; enligt ofta åberopade 1600-talsintyg hade »aff ålder» all mark »östan Guldsmedsbecken» hört till kyrkan (VLA, kungl br). Även mot öster begränsades domkyrko­ platsen av ett vattendrag, det s k Piladiket, vars vatten från ängarna i nordöst sökte sig ned till sjön via biskopens karpdamm och ett sankt område öster om sysslomannagården (L Larsson 1922, s 13). Det förvånar inte att domkyrkans ovanliga placering i ett låglänt strandområde givit upphov till en sägen­ förklaring. 2 Frågan är om det funnits praktiska skäl för valet av kyrkplats. Det har antagits att Värends centrala kult- och tingsplatser under yngre järnåldern legat i byarna Hov och Tiuthyrby - det nuvarande Kronoberg ­ strax norr om staden.3 Hov är det enda ortnamn av detta slag som påträffats i hela Värend. Byarna ligger på ett brett näs som klyver sydligaste delen av Helgasjön, där gränserna till fyra av Värends fem härader strålar samman. Vägarna som från söder, väster och öster ledde till detta virdarnas för­ modade centrum möttes i Växjö. Från bygden söder om Växjö förde en ännu i sen tid utnyttjad vinterväg över Växjösjön fram till detta vägmöte; stadskartor­ na från 1658 (fig 16) och 1661 (LMS) speglar säker­ ligen ålderdomliga förhållanden, då de visar att vägen från Hov till stadens torg hade en förlängning söderut rakt ned till strandkanten.' Där vägarna stötte ihop torde en mötes- och handelsplats tidigt ha uppstått. Har Växjö redan under missionstiden haft en handelsplats, som upptagit en ganska vid yta på det torraste och högst belägna partiet av randdeltat strax ovanför stranden, kan kyrkans läge få en förklaring. Kyrkan har inte kunnat upp­ föras på själva marknadsplatsen men har placerats så nära denna som möjligt. Läget vid sjöstranden blir än mer begripligt om vintermarknader hållits ute på isen, här som på vissa andra orter (OM IV: 6). Tanken att den senare så viktiga Sigfridsmässan i februari haft en föregångare i förkristen tid kan inte uteslutas. Kyrkans män torde i så fall klart ha insett fördelen av att etablera sig vid marknadsplatsen och att längre fram också knyta skyddspatronens translationsfest till tidpunkten för marknaden (jfr s 92). 23 VÄXJÖ DOMKYRKA NORRA JÄRNVÄG~ ··.. -··-1 M10 o 10 20 30 40 50 100M.. ::lnutuut: J :± Bebyggelse i kyrkans grannskap Den genomgripande förändringen av domkyrko­ området under 1800-talet innebar bl a att ett flertal hus och gårdar kring den gamla kyrkogården för­ svann. Alltsedan medeltiden hade det här funnits en bebyggelse som hade funktionellt samband med domkyrkan och som givit miljön en speciell prägel. Med hänsyn härtill skall en kortfattad redogörelse för denna bebyggelse lämnas (utförlig beskrivning i L Larsson 1922, s 5 ff). Av domkyrkokvarterets gamla byggnader åter­ står nu endast det karolinska gymnasiehuset (fig 15, 22, 23), som uppförts med sin södra långsida mot den gamla kyrkogården och sin västra gavel mot den forna gata, Lilla Kyrkogatan, som från infartsvägen till stadskärnan förde fram till norra kyrkogårdsporten (fig 16). Huset började byggas år 1697 under ledning av den tyske murmästaren Fabian Wolther och murningsarbetet fullbordades 1699, då också takresningen uppsattes av bygg- Fig IS. Situationsplan, I : 2 000. Uppm J Söderberg 1969. I Dom­ kyrkan, 2 Gamla gymnasiet, 3 Tegnerstatyn, 4 runsten. A-B-C-D markerar gränserna för den forna kyrkogården. General plan. I Cathedral, 2 Old Grammar School, 3 Tegner Statue, 4 runestone. A-~C-D mark the boundaries of the earlier churchyard. mästaren Lars Höflin från Eksjö. På grund av medelsbrist tog det lång tid innan byggnaden blev fullständigt inredd. Först 1713 kunde det äldre skol­ huset (se nedan) rivas. 1715 avslutades arbetena med putsning av fasaderna. 5 Den vackra tvåvåningsbyggnaden kvarstår i väl­ bevarat skick. Taket hade dock ursprungligen en betydligt högre resning och var därtill försett med en sexsidig »kur» med ett stort antal fönsterrutor, uppenbarligen avsedd som ljuskupol för en anatomi­ sal. Denna kur, som kröntes av en spira, blev efter kyrkans brand 1740 förhöjd och förändrad till ett klocktorn (fig 23, 108). Nuvarande tak har till­ kommit 1828.8 Det karolinska gymnasiehuset hade ersatt en skola, som även den låg invid norra kyrkogårds­ muren, ehuru längre österut, vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Byggnaden, som uppfördes under biskopen Petrus Jonre' ledning år 1613, var av trä och i två våningar. Enligt Sueciabilden (fig 18) hade 24 Fig 16. Karta av H Ruuth 1658, visande gatu­ sträckningar och kvartersformer i Växjö före den reglering som planerades efter stadens brand 1658. KB. Map by H Ruuth, 1658, showing the streets and blocks in Växjö before the regulation p/anned after the fire of 1658. Il It ,, -­ ,, "" ,. .. -­ -­ ' Fig 17. Kyrkan, kyrkogården och den om­ givande bebyggelsen. Detalj av karta av A Bergius 1783. LMS. The Cathedral and churchyard with the surrounding buildings. Detail from a map by A Bergius, 1783. { ... ... ,, .. ~,.,. 25 VÄXJÖ DOMKYRKA takresningen två fall på vardera långsidan. Taket hade flera spiror prydda med »kopparflychter». Domkapitlet beskrev byggnaden som »ett märkeligt skolehus, väl byggt med åtskilliga våningar (rum) både ovan och under och många fönster, så ock rest och täckt likasom en kyrka med ekespån, hvilket kostar till några hundrade daler».7 I sin likpredikan över Petrus Jonre framhöll Nicolaus Krokius sin företrädares insatser för att främja skolan »till sijn herliga bygning så at aff trä fins hennes öffuermake icke j Swerige».8 Den år 1570 omnämnda »Schole­ stugen» (s 104) torde ha funnits på samma plats. Några upplysningar om dess utseende har ej kunnat erhållas. Sannolikt rörde det sig om en enkel, en­ vånings timmerbyggnad. Omedelbart utanför östra kyrkogårdsmuren låg domkyrkosysslomannens ämbetsgård. Tillhörande byggnader var av enkel beskaffenhet (se bl a inv från 1673 »wedh CEconomi Gårdh», VLA räk). Inne på sysslomannatomten, men sammanbyggt med kyrkogårdsmuren låg skolfängelset, »proban», ett lågt, källarliknande hus med kalkade stenväggar, försett med ingång endast från kyrkogården. Proban är i bevarade handlingar tidigast omtalad 1620 (VLA, Bötesboken). Över densamma och på anslutande del av kyrkogårdsmuren hade domkyr­ kosysslomannen inrättat en bod eller >>nattstuga», med timmerväggar och tak, täckt av näver (se bl a VLA räk 1676). 1699 framhöll domkapitlet att denna nattstuga borde rivas och sättas på en annan plats i sysslomannagården (VLA akt). Ett par år­ tionden senare blev det också aktuellt att riva själva arrestrummet i samband med en ombyggnad av ringmuren. Domkapitlet ansåg »samma rum icke wara så mycket nödigt, effter thet i många åhr warit förfallit och obrukeligit, hälst Scholeungdo­ men tienligare styres med ris än fängelse». 1727 torde rivningen ha verkställts, då östra kyrkogårds­ muren omlades på den ifrågavarande delen (L Lars­ son 1922, s 46). Nära södra kyrkogårdsmurens östra ände låg på strandremsan ett litet hus som var skolans avträde. Detta »locus privatus» är omnämnt tidigast 1666 och finns med på Sueciabilden (fig 18). Det nybygg­ des på samma plats 1733 (fig 17), sedan Rector scholre anmält att »et wist hus brede wid Östra kyrkodören och kyrkemuren måste för ungdomen och elliest ens och annors af docentibus förnödenhet med 2:ne rum nybyggas och det gamla afskaffas, såsom aldeles odugligt» (L Larsson 1922, s 66). På det smala området mellan västra kyrkogårds­ muren och Guldsmedsbäcken fanns två kyrkotom­ ter. På I 700-talet låg här domkyrkokaplanens och klockarens boställen (fig 17), skilda åt av Kyrko­ gatan, som via en bro över bäcken fortsatte rakt västerut till stadsmitten (nuv Sandgärdsgatan). Över bäcken hade »Rådman Måns Lind wid Kyrko­ gatan, och Auditeur Gustaf Lund wid Stor-gatan låtit på egen kåstnad lägga wackre hwälfde Sten­ broar» (Rogberg s 79f). Dessa broar byggdes i mitten av 1700-talet; de tidigare torde ha varit av trä (jfr fig I03). Norr om kyrkogården låg två »läsemästaregår­ dar» som lektorernas ämbetsgårdar förr kallades. Väster om Lilla Kyrkogatan, i nuv kv Sigfrid, bodde Primus theologus på platsen för den medel­ tida S Annre gård; öster om gatan låg Primus Philosophus' tomt, vilken blev starkt beskuren, då den karolinska skolbyggnaden uppfördes. Gårdens hus fick därefter förfalla (L Larsson 1922, s 68 f). »Kyrkostaden» fortsatte även norr om landsvägen och fick också viss utbredning väster om Guld­ smedsbäcken. På det förra området låg bl a S Jo­ hannis prebendegård, som på 1500-talet uppläts åt biskopen9 och där biskopsgården fanns tills dess det nya biskopssätet Östrabo uppfördes 1796. På den gamla biskopsgårdens södra del byggdes 1802 en ny skola (fig 20). Till gårdens norra del förlades 1860 den nya läroverksbyggnaden, nuvarande Nortullskolan.10 Väster om bäcken, i nuv kv Linne, på platsen för Öjaby komministergård (fig 1) låg på 1500-talet domprostens ämbetsgård.11 Kyrkogården Kring domkyrkan utbreder sig gräsytor med enstaka lövträd och buskar samt planer och gångar, be­ lagda med smågatsten eller kalkstensplattor. Vid kyrkans nordfasad har grunderna till de båda rivna Fig 18. Kyrkan under 1600-talets senare del. Detalj av teck­ ning avsedd som förlaga till Suecia antiqua. KB. Foto Nor­ diska mus:et. The Cathedral during the /alter part of the llth century. Detail from a sketch fora copper-plate in Suecia antiqua. 26 •I - I . -. 111 /). 'llll. .,. ' . -. VÄXJÖ DOMKYRKA r-­ 1 I I byggnadsdelarna sakristian och vapenhuset sche­ matiskt markerats med stenplattor (pl Il). Senaste planering av marken kring kyrkan utfördes vid restaureringen 1957-60. Planen kring domkyrkan markerar i stora drag den forna kyrkogårdens ut­ sträckning. Om dennas storlek och gränser ger de äldre stadskartorna upplysning (fig 16, 17, 103). 1600-talets kyrkogård var förmodligen identisk med den medeltida; de bevarade domkyrkoräkenskaper­ na från 1500-talets senare del nämner ej någon ändring av rådande förhållanden. I medeltida källor förekommer kyrkogården ytterst sällan. I ett testa­ mente från 1336 upptages en penninggåva till dom­ kyrkan »pro fabrica cymiterij sui» (för dess kyrko­ gårds byggnadskassa /dvs underhåll/) (DS 3208), varav framgår att en särskild byggnadskassa funnits för kyrkogårdens, sannolikt i första hand för kyrko­ gårdsmurens byggande och underhåll. Kyrkogår­ dens belägenhet intill sjön omtalas i ett Sigfrids­ officium från omkr 1400 (stagnum quod cymiterio eiusdem ecclesie adiacet =den sjö som ligger invid nämnda kyrkas kyrkogård).12 Av 1600- och 1700-talsarkivalierna framgår att kyrkogårdsmarken var gropig och gångarna mycket ojämna. 1715 blev gången från skolan till vapenhu­ set stensatt. Gräsväxten på kyrkogården höstades av klockaren. Under 1700-talets senare del för- Fig 19. Kyrkan och dess omgivningar från sydöst före stadens brand 1838. På det utfyllda området söder om kyrkan har träd planterats och viss bebyggelse tillkommit. Litografi av A Hård, såld »till förmån för de Brandskadade i Wexiö». VSLB. Foto N Lager­ gren 1969. The Cathedral and its environments from SE before the town fire oj 1838. Trees have been planted on the area S oj the Cathedral and some buildings erected. Lithography by A Hård, sold "on behalf oj those injured by the fire oj Wexiö". märkes det för tiden betecknande planteringsintres­ set; trädgårdsmästare Lars Corssell fick 1779 be­ talning för 77 träd som han planterade på kyrko­ gården. Sedan ny begravningsplats ordnats gjordes 1810 en planering av den gamla kyrkogården, grav­ stenarna nedgrävdes och sandade gångar utlades. 1819-20 planterades ett antal lönnar och de äldre träden blev beskurna. Trädplanteringen fortsatte 1824-25 då också nedsjunkna gravar igenfylldes. 1841 beslöt domkapitlet att vägen över kyrkogården skulle stensättas »till två famnars bredd» från västra porten till den östra (jfr nedan) och från denna »åter Nordvest upp till Gymnasium» (YLA räk, akt). Sueciabilden visar att kyrkogårdsmuren varit relativt hög och försedd med ett utåt sluttande tak (fig 18). Räkenskaperna från 1600-talet omtalar vidare att ett takfall även funnits inåt kyrkogården. Detta var emellertid brantare; murens inre fasad var sålunda lägre än den yttre. Murens timrade »reseverk» var täckt med tjärad spån och nock­ huvar av ek. Själva muren var av gråsten med inslag av tegel. Under några år på 1630-talet och i början av 1640-talet gjordes omfattande reparationsarbeten och delvis nymurning (KA räk). 1639 inköptes bl a »Stoor och små Murstenn till kyrkiegårdzmurenn» och murmästaren Joen Andersson fick ersättning 28 DOMKYRKANS MILJÖ Fig 20. Kyrkan med omgivande bebyggelse från norr. Efter teckning från 1845. YSLB. Foto N Lagergren 1969. The Cathedral and its enuironments from N. After a drmving made in 1845. Fig 21. Stortorget i Växjö 1848. T v det samma år invigda, nyuppförda residenset. Akvarellerad litografi. Små! Mus. Foto 1969. The market-p/ace oj Växjö in 1848. Lejt, the new residence oj the Lord Lieutenant, inaugurated the same year. för tjugo famnar mur »han af Nye wpsatt hafuuer». muren skulle utföras så »att den a llenast mäd ett Arbetena med muren pågick ännu 1643. 1651 hade tak kan betäckias (L Larsson l 922, s 42). 1699 för­ domkapitlet anledning understryka, att »en stoor sågs »den nya fyrkantiga Kiorckiogårdsmuren bekostnat» var nedlagd på de nyligen utförda ifrån norra grinden in till gambla Scholen med res­ arbetena på kyrkogårdsmuren (Eccl saml 1, s 121). wärcke och spån tak» (KA räk). 1704 omlades ytter­ I samband med det nya gymnasiehusets byggnad ligare en mursträcka av 49 1/2 famnars längd, 1697 omlades delar av norra muren. Nu beslöts att 1 famns höjd mot kyrkogården och 4 eller 5 alnars 29 VÄXJÖ DOMKYRKA höjd »utantill» (KA räk). Den nya murens inre höjd var sålunda 1,8 m, den yttre varierade mellan 2,4 och 3 m, beroende på terrängförhållandena. En fullständig omläggning kom dock till stånd först på 1720-talet (YLA räk), sedan domkyrkosyssloman­ nen 1722 hade anmält, att »kring kyrckiogården är dels altz ingen mur, och den gamble som långliga ti­ der stått, är merendels så förfallen at hwariehanda Creatur sig inträngia och oanständigt så de dödas griffter som andra jorden rubba» (L Larsson 1922, s 42). Efter 1720-talets omläggningsarbeten upptar räkenskaperna enbart lagning av spåntaken samt rappning och lagning av mursidorna, i synnerhet ... • Fig 22. Gamla gymnasiet från söder. Uppfört 1697. Foto ATA. The old grammar school from S. Erected in 1967. mot sjösidan (YLA räk). År 1755 påpekades i dom­ kapitlet att sjömuren tog skada av högt vatten­ stånd, »förorsakat av att vattnet ej har sitt tillbör­ liga fria utlopp vid Bergsnäs» (YLA prot). När se­ dermera garvaren Anders Andersson år 1781 anhöll om tillstånd att få göra en utfyllnad i sjön (fig 17) »emillan hemlighuset och Capellans Gården med Sten och Barck, som från mitt Garfweri faller» för att där senare anlägga en kålgård, betonade han särskilt för kapitlet, att fyllningen »friar Ringmuren från watnets anfall» (YLA akt). Sedan mark för ny kyrkogård anskaffats beslöt domkapitlet år 1808 att hela kyrkogårdsmuren Fig 23. 1700-talsteckning visande gymnasie­ huset efter tomhuvens ombyggnad på 1740­ talet. VSLB. Efter HCÅ 1922, s 24. Eighteenth century drawing showing the grammar school after the roof of the tower had been rebuilt during the 1740's. 30 skulle rivas och av stenarna uppföras en 6-7 kvarter hög kallmur, varefter träd skulle planteras på de sidor »där de finnas nödige» (VLA akt). Om så skedde är osäkert; samma år redovisas endast »reperation» av muren från gymnasiehuset till kyrkogårdens nö hörn. Lagning och reparation av ringmuren är en ofta förekommande post i räken­ skaperna under den följande tiden och ännu på 1830-talet, varför det synes som om 1700-talsmuren stod kvar. 1844 anhöll domkapitlet hos K Maj:t om tillstånd att få ta bort muren (RA Eckl dep in­ gående diarier) och 1862 beslöt sockenstämman att »den mindre prydlige ringmuren må borttagas å alla de ställen där icke svårare hinder möta» (VDA st prot). Muren kvarlåg ännu 1870, då det framhölls att den var i förfallet skick och att kyrk­ planen var osnygg (NWbl 4/5). Muren borttogs i rnmband med att omgivningarna kring kyrkan ordnades enligt ett 1878 upprättat förslag. 13 Huvudingångarna till kyrkogården fanns i norra och västra muren. Under 1600-talet fanns även en mindre port mitt i östra muren, ledande till sysslo­ mannagården (fig 103). Den murades igen 1704, eftersom det ansågs onödigt att underhålla två portar i östra muren. I slutet av 1600-talet hade nämligen en »Siöluka» inrättats i sydligaste delen av sagda mur (fig 17); genom denna gick en be­ kväm genväg till staden från bebyggelsen längs östra sjöstranden. »Östra luckan» blev föremål för mycken diskussion eftersom myndigheterna påstod att den missbrukades till smuggling (L Larsson 1922, s 43). Slutligen fanns en liten lucka i syd­ muren för passagen till »locus privatus» (fig 17). På 1600-talet hade portarna utseende av timrade stigluckor med spåntäckta tak som slutade i en spira. 1610 fick fyra timmermän ersättning för att de »wpbygde Norre och östre Kyrkie Portarna af Nyie» och 1614 anskaffades syllar, bräder, sparrar och spik till samma portars »bygning». Spån och tjära redovisades 1637 för »Resewerketz förfer­ digande öfwer Kijrkioportarne». Timmermannen Måns Persson »spänte denn södra kyrrkeportenns Ressningh och spira» år 1639 (KA räk) - med »söd­ ra» porten torde här avses huvudporten i västra muren. Mellan det tydligen välvda taket i stigluckan och den yttre takresningen fanns ett litet utrymme; från 1629 finns en uppgift om tjuvgods som hade DOMKYRKANS MILJÖ Fig. 24. Runsten vid korets östra mur. Foto 1969. Runestone by E wal/ of chancel. gömts »öffuer Kiorkiogrijnden på hualfuet» (VSLB ms 8: o 142). Taken kröntes av järnspiror. Ett in­ ventarium på järnföremål från början av 1700­ talet upptar sålunda »En gammal Spira, fordom suttet öfwer Wästra grinden» (VDA inv). I vardera porten fanns en nedgrävning med murade väggar, täckt av ett järngaller, en »grind», för att inga kreatur skulle komma in på kyrkogården. 1639 in­ köptes nya »järngallra» till portarna (KA räk). 1662 antecknades att Olof Jönsson >>Upgrof norra kyrkogrinden och murade hänne up igen, samt lade 2 Nya Ekeståkkar och fäste grinden på» (VLA räk). Liknande arbeten redovisas ett flertal gånger räkenskaperna. Inventariet för 1699 upptar »2 stora Kyrkiogrinder wed Portarna, I Dito lithen och gammal wed ... ... a a V V " b DM.10 0 1 2 "3 4 i;}N. 11111111111 I I I I I I 85 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 87. Detalj av fönsteromfattning i södra sidoskeppets ursprungliga västgavel. Jfr fig 85. Foto Små! Mus 1958. Detail of window surround in original W gable of S aisle. Cf fig85. och trappans mynning i tredje tomvåningen (fig 88) finns en igenmurad rektangulär öppning, som fört in till sidoskeppsvinden (fig 83 F). Västra kapellmurens övre parti utgör en del av en snedgavel, som vid den senmedeltida gestaltningen av sidoskeppet påmurades och fick ett jämnt mur­ krön. Påmurningen ligger i förband med den för­ höjda delen av sydmuren. Gränsen mellan de båda murverken framträder tydligt i västmurens södra del över nuvarande sidoskeppsvalv (fig 83, 89). Tak­ fallslinjen kan ungefärligt angivas med utgångspunkt från den sannolika höjden på sydmuren. Förekomsten av en snedgavel på västmuren talar för att kapellbyggnaden haft pulpettak mot söder. Murarnas höjd och takvinkeln förutsätter att de ro­ manska långhusmurarna fått en förhöjning, liksom långhustaket. Detta kan ha skett redan i samband med östpartiets ombyggnad (s 72) eller efter bran­ den 1276. Norra sidoskeppet Norra sidoskeppets yttermur har fått sin sträckning i linje med korsarmens gavelfasad. Murverket är enhetligt upp till 8-8,5 m höjd över nuvarande markplan, bortsett från sådana partier som till­ kommit vid ändringar av fönster- och dörröpp­ ningar samt vid lagning av skador. Att döma härav har sidoskeppsmuren ursprungligen varit lägre än nu. I vart och ett av de två väggfacken finns rester av en med tegel klädd fönsteromfattning (pi IX, XII). Eftersom teglet är svårt skadat går det ej att bestämma murningens ursprungliga karaktär. I det västra fönstret, som har de bäst bevarade resterna, har avtäckningen såväl i inre som yttre murlivet haft en mycket flack båge av halvstens tegel. Till­ räckligt mycket återstår ej för att avgöra om valvet varit spets- eller stickbågigt. Fönsterbredden kan ej heller bestämmas. I det östra fönstret har bågens övre del ommurats vid en fönstervidgning i nyare tid. Båda öppningarnas placering i muren är ur­ sprunglig. Fönsterlägena är ej symmetriskt an­ bragta under de senmedeltida stjärnvalvens sköld- Pig 88. Spiraltrappans mynning i sydöstra hörnet av tornets tredje våning. Jfr fig 59. Foto E Gustafsson 1959. Opening of spiral staircase in SE corner of second storey of tower. Cf Jig 59. 86 KYRKAN UNDER HÖGMEDELTIDEN bågar. Det breda fönstret i västmuren (fig 61 B), igensatt då tillbyggnaden norr om tornet uppfördes på 1750-talet (s 127), har en tegelomfattning som helt är från nyare tid. En vidgning av fönstret i denna mur planerades 1737 (s 119) och genomfördes sannolikt efter branden 1740. Den ursprungliga öppningen bör ha varit betydligt smalare och haft ett högt fönsterbänksläge. Då sidoskeppet byggdes anordnades nämligen en portal i västgaveln som en motsvarighet till dörröppningen i sydkapellets västmur. Rester har bevarats av portalens murhörn, bestående av täljstensblock med romansk behugg­ ning, övertagna från 1100-talskyrkans långhus (fig 61 B, jfr s 66). Vid sidoskeppets byggande upptogs en bågöpp­ ning in mot norra tvärskeppsarmen. Öppningen har varit relativt trång att döma av det från norra väg­ gen framspringande murparti, som fanns kvar fram till Brunius' omgestaltning av kyrkan (fig 69). Det borttogs sålunda ej i samband med den senmedel­ tida valvslagningen. Om motsvarande murstycke funnits söder om bågöppningen kan ej avgöras, men det förefaller sannolikt. Murverket på nord­ sidan av pelaren mellan mittskepp och tvärskepp ger nämligen intryck av att vara samtidigt med valven (jfr s 62). Vidare får förutsättas att sidoskeppet satts i för­ bindelse med det romanska långhuset genom en eller två bågöppningar. Fig 89. Detalj av södra sidoskeppets gavel mot väster ovan sidoskeppets västra valv. Jfr fig 83. Foto Smål Mus 1958. Detail of gable of S aisle /ooking W above W vault of aisle. CfJig 83. Fig 90. Tvärsektion mot väster av C G Brunius 1845. Brunius' samt bd XXXV, ATA. Cross section /ooking W by C G Brunius, 1845. l I " .~.:t ., "" I I II -\I •• A... ' T h"f l t . ~ I , . .. ~ ..... ~~ • ·I I • I It ,.. 87 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 91. Försök till rekonstruktion av kyrkans utseende under 1300-talet. E Gustafsson 1969. Attempted reconstruction o/appearance o/the Chatedral during 14th century. I sidoskeppets östra trave finns i nordmuren en ursprunglig murnisch (fig 92, pi XII), rakavtäckt genom en stenflisa. Tegelväggarna i nischen saknar spår av puts eller kalkfärg, varför de sannolikt haft träklädsel. På grund av placeringen ganska högt i väggen är det mindre troligt att nischen tjänat som förvaringsskåp. Kanske har den hyst en helgonbild i anslutning till ett nedanför placerat altare. I västra traveen syns i nordmuren de obetydliga resterna av en portal, som fört in i kyrkan från det forna vapenhuset. Ingången är sekundärt upptagen, vilket särskilt väl framgår av tegelomfattningens dåliga anslutning till gråstensmurverket i det ut­ vändiga murlivet vid östra smygen (pi IX) - västra smygens tegelomfattning är helt borttagen i sam­ band med portens igenmurning med gråsten. Vapenhuset var sålunda ej planerat vid sidoskep­ pets uppförande, vilket för övrigt bevisas av fönstret i den norra och portalen i den västra muren av ifrågavarande trave.70 I nordmurens östra del inom samma trave har påträffats en ursprunglig liten dörröppning med tegelomfattning och stickbågig avtäckning (fig 92, 93). Anslaget och de kvarsittande gångjärnshakarna 88 omtalar att öppningen haft en dörr som stängts inifrån kyrkan. Dess tröskelsten, som ligger 0,6 m över den medeltida golvnivån, bär spår av nötning, liksom en innanför liggande trappsten. Genom­ gången har tillmurats med stora gråstensblock och tegel redan under medeltiden, sannolikt under dess slutskede, vilket framgår av det hållfasta bruk som använts för igensättningen. Dennas synliga, relativt släta yta ligger 0,5 m innanför vägglivet; öppningen har sålunda en tid framträtt som en nisch i väggen. Omedelbart över dörromfattningen sitter en sam­ tidigt med denna murad, fönsterliknande öppning. Gluggen har stickbågigt valv, halvstens språng och raka, inåtgående smygar. I den partiellt frilagda västra smygen har omsorgsfullt ryggstrukna fogar konstaterats. På tegelytorna har vidare svarta sot­ stråk iakttagits, vilket visar att häftig brand dragit igenom öppningen. Igenmurningen av gluggen har skett samtidigt med valvslagningen; isättningen har exakt samma tegel och fogbruk som valvsvickeln. Anmärkas bör att valvpilastern härrör från Brunius' ombyggnad. Tidigare fanns det här en väggkonsol (fig 100, jfr s 98). Mot dörröppningen och gluggen svarar en sträv­ pelarliknande utbyggnad, vars grund delvis bevarats, förhandsansluten till sidoskeppsmuren (pl VII, IX). Utbyggnadens västra väggliv har bildat trubbig vinkel mot sidoskeppsväggen. Den senare uppvisar över grundklacken ett sårigt murverk med rester av en bortbilad tegelmur som gått ut ifrån muren samt öster därom, delvis dold av Brunius' strävpelare, en gråstensisättning, svarande mot den invändigt konstaterade genomgången i muren. Funktionen hos denna utbyggnad, som alltså haft förbindelse med kyrkorummet via den ovan beskrivna dörröppningen, kan synas svårförklarlig. Eftersom vapenhuset är sekundärt i förhållande till sidoskeppet (jfr ovan) medan dörröppningen och utbyggnaden är samtida med detta kan det ej röra sig om en murtrappa som fört till utrymmet över ett eventuellt valv i vapenhuset. Ett trapphus för en uppgång till sidoskeppsvinden kan ej heller ifråga­ komma, då sidoskeppsmuren i det sannolika äldsta »vindsplanet» saknar varje spår av någon genom­ gång från ett trapplopp. Resterna av utbyggnadens anslutning till sidoskeppets murverk kan för övrigt endast följas till 5,5 m höjd över grunden. Troligast KYRKAN UNDER HÖGMEDELTIDEN Fig 92. Detalj av norra sidoskeppets västligaste trave med igenmurad ljusglugg och dörröppning till en murtrappa, som sannolikt fört till ett s k predikotom. Foto E Gustafsson 1959. Detail oj westernmost bay oj N aisle with c/osed /ight-hole and opening into a wall staircase, which probab/y led to a so­ called sermon tower. är att utbyggnaden varit ett s k predikotorn, försett med en öppning och lucka mot kyrkogården. Från en sådan »utvändig» predikstol kunde predikan ske till en på kyrkbacken församlad större menighet. 71 Från dörröppningen i sidoskeppet har en gång med trappa lett upp till predikantens plats. Den lilla fönsterliknande öppningen i innerväggen kan ha tillkommit för att trappan skulle få bättre belysning. Placeringen av en utvändig predikstol på domkyr­ kans nordsida förefaller naturlig då det här fanns ett större kyrkogårdsutrymme än på sydsidan. När vapenhuset senare uppfördes kom utbygg­ naden att ingå som en del i dess östmur. Igensätt­ 89 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 93. Ingång till trappa i norra sidoskeppets norra mur samt ljusglugg. Jfr fig 92 och pi XII. Valvpilastern tillkom på 1800-talet. Jfr fig 100. I : 50, uppm E Gustafsson 1959. Entrance to staircase in N wa/I of N aisle and light­ ho/e. Cf fig 92 and PI XII. The i·ault pilaster was added in the /9th century. Cf fig 100. !I I . ningen av passagen måste ha skett vid detta tillfälle. Predikotornets murar kom att stå kvar efter vapen­ husets rivning, då de ingick i en strävpelare (fig 17 där murpartiets sneda fasad mot väster tydligt framträder). De borttogs först då strävpelarna om­ placerades av Brunius. I en dessförinnan gjord skiss av kyrkans nordfasad har konturen av en rundbågig glugg i strävpelaren inritats (fig 94). Har omfatt­ ningen till predikotornets lilla öppning alltså av­ tecknat sig i denna? Påpekas bör emellertid att skissen också visar en liknande glugg på den väst­ ligaste strävpelaren, dvs på den rest av västra vapen­ husmuren som då stod kvar. En öppning på denna plats förefaller helt obegriplig. Några valv inslags tydligen inte vid sidoskeppets uppförande. Om så varit fallet hade en snedställd strävpelare byggts mot nordvästra ytterhörnet. Inga rester av en sådan har kunnat iakttagas. För det senmedeltida valvets försträvning kunde väst­ muren i det ungefär samtidigt uppförda vapenhuset utnyttjas. Efter sydkapellets och norra sidoskeppets upp­ förande torde kyrkans långhus ha framträtt med ett pseudobasilikalt yttertak av ganska låg resning.72 Datering av kapell och sidoskepp Frågan om kapellets tillkomsttid kan knappast be­ svaras nöjaktigt genom en arkitekturhistorisk granskning eftersom blott rudiment av byggnads­ delen återstår. Murningstekniken och de omsorgs­ fullt utarbetade detaljerna, t ex i gavelmurens fönsteromfattning, har dock en avvikande och klart äldre karaktär än motsvarande företeelser i kyrkans senmedeltida partier, varför en större tidsskillnad måste förutsättas. Då det historiska källmaterialet ej lämnar stöd för antagandet av en nybyggnads­ aktivitet under 1400-talets förra hälft eller 1300­ talets senare del (jfr s 92) synes det riktigast att datera kapellet till förra hälften av 1300-talet, i all synnerhet som en rad altarstiftelser vid domkyrkan är belagda under denna tid. Den från Värend bör­ dige linköpingsbiskopen KarF3 instiftade 1311 ett 90 nytt prebende till »den allsmäktiges, jungfru Marias, den helige Sigfrids och alla helgons ära» (DS 1782). Lagmannen över Tiohärad Tuke Jonsson (Läma), död 1321 , inrättade ett annat prebende, vilket år 1327 utökades av brodern Håkan Jonsson (DS 26 I5). Vidare stod Tuke Jonssons son, riddaren Karl Tukesson, bakom en altarstiftelse, känd genom det testamente som hans hustru Ramfrid Bengtsdotter upprättade 1346. I detsamma ihågkommes prästen vid det altare, som hennes make hade inrättat i domkyrkan (DS 4039). Ytter­ ligare en stiftelse kan hänföras till I 300-talets förra hälft. Jarlen Erengisle Sunesson (båt) skänkte år 1392 sin tidigare sätesgård Hultaby i Näsby socken med tillhörande gods jämte andra gårdar till S Andreas' kapell i Växjö domkyrka, vilket grundats av hans förfäder och släktingar (per progenitores et cognates michi carissimos = genom [eller: av] mig mycket kära förfäder och släktingar; DN 8: I, 217). Erengisle Sunessons fader Sune Jonsson, som på 1330-talet var lagman i Tiohärad, dennes broder Peter, som synes ha haft ett betydande antal gårdar i nordöstra Värend, samt deras svärsöner hade under 1300-talets andra fjärdedel en mycket bety­ dande ställning. 74 Kapellstiftelsen bör ha skett före 1339, eftersom Sune Jonssons död inträffade senast detta år (DS 345 I). Tyvärr finns ingen bevarad urkund som omtalar var i domkyrkan Andreaskapellet varit beläget. Benämningen »capella sancti Andree» (S Andreas kapell) i Erengisle Sunessons donationsbrev anger dock att det rört sig om en särskild rumsenhet (jfr KL VIII, sp 246ff), varför en lokalisering till östra delen av kapellbyggnaden söder om långhuset ligger nära till hands. Den västra traven har att döma av portalen i gavelmuren haft karaktär av entrerum till kyrkan. Även i detta kan helgon­ altaren ha varit placerade. Undersökningen av norra sidoskeppet har tydligt visat, att dess murar är äldre än de senmedeltida stjärnvalven och det rivna vapenhuset. Slitaget på trappstenarna i den igensatta passagen till »prediko­ tornet» är upplysande. Det bör sålunda ha förflutit lång tid mellan sidoskeppets tillkomst och dess senmedeltida omgestaltning. Murverkets detaljer, främst förekomsten av ryggstrukna tegelfogar, tyder på närmare samband med sydkapellet än med de KYRKAN UNDER HÖGMEDELTIDEN senmedeltida byggnadsdelarna. Den historiska si­ tuationen ger dessutom visst stöd för ett antagande att sydkapellets uppförande och domkyrkans ut­ vidgning mot norr ägt rum ungefär samtidigt. Från 1340-talet och början av I 350-talet före­ ligger några dokument som ger uttryck för en be­ stämd ambition hos Magnus Eriksson att gynna växjökyrkan och stärka biskopens maktställning.75 Den 13 februari 1342 fick Växjö sina första stads­ privilegier. I brevet betonas, att S Sigfrid och dom­ kyrkan lidit svårt avbräck av att Växjö inte varit köpstad. Värendsbornas handel skulle nu helt för­ läggas till Växjö; av bötesbeloppen för olovlig handel skulle hälften gå till domkyrkans byggnads­ kassa, hälften till »then biskoper ähr och staden tillhöre». Köpstaden skulle sålunda underställas biskopen. Något intrång på biskopens och prelater­ nas egendomar fick ej ske; köpstaden skulle »till handel och giärning byggias, biskopper och canicher till ingen misshuft eller skade».78 Genom donations­ brev 1347 och 1349 (DS 4248, 4439) erhöll biskopen kungens gods i Nättraby vid blekingekusten samt ett antal byar längs en av förbindelselederna mellan Värend och Blekinge, den s k Lyckåvägen. I ur­ kunden från 1347 framhålles att donationen föran­ letts av att växjöbiskopen saknade egendomar vid havet och därigenom förorsakades onödiga kost­ nader. Donationerna avsåg att ytterligare stärka biskopens handelspolitiska ställning. Vidare gav Magnus Eriksson domkyrkan 100 mark penningar till »bygning» då han 1346 upprättade sitt testa­ mente (DS 4069). Slutligen gjorde han 1352 en framställning hos påven att avlatsförmåner skulle beviljas dem som på vissa dagar besökte domkyr­ kan, vilken som det heter länge varit ödelagd på grund av fattigdom, men som nu blivit återställd genom frikostiga kungliga skänker (DS 5362, 5364). Påståendet att kyrkan varit ödelagd (extiterat desolata) får inte tagas bokstavligt men det ger likväl en fingervisning om att domkyrkans fabrica tidigare saknat resurser för annat än nödtorftigt underhåll. Kungens aktioner till förmån för växjö­ kyrkan hade sålunda kommit domkyrkobyggnaden tillgodo. Bakom formuleringen »nunc regis largi­ cionibus reformata» ( = nu återställd tack vare ko­ nungens frikostiga gåvor) skönjes en byggnadsverk­ samhet utöver enkla reparationsarbeten. Det är 91 VÄXJÖ DOMKYRKA sålunda tänkbart att man först under 1340-talet kunnat fullborda södra kapellbyggnaden. Även om kapellet har baserats på enskildas donationer ger dess gestalt av »dubbelkor» med entre från kyrko­ gården och spiraltrappa till torn och kyrkvind en anvisning om att bygget också varit beroende av fabricans medel. Stadsprivilegiernas bestämmelser att virdarnas handel skulle koncentreras till Växjö och att alla hantverkare ute på landsbygden skulle flytta in i staden gjorde det givetvis nödvändigt att skaffa större utrymme i domkyrkan, där den egentliga menighetsdelen blott bestod av det romanska lång­ huset. En utbyggnad torde också ha aktualiserats av växande skaror tillfälliga besökare, särskilt vid marknadsdagarna. Den ökade betydelse Sigf rids­ kulten hade fått bör ha varit en bidragande orsak. I Magnus Erikssons donationsbrev 1347 möter Sigfrid för första gången som en rikets skydds­ patron. I suppliken från kungen till kurian 1352 om­ nämnes domkyrkan som »sue prime ecclesie cathedrali regni sue» (=åt [eller: för] sin första dom­ kyrka i sitt rike). Detta visar att sigfridslegendens framställning av Sveriges kristnande och växjö­ kyrkans äldsta historia vunnit officiellt erkännan­ de (jfr s 9).77 Mot denna bakgrund är det troligt att också norra sidoskeppet börjat byggas före 1350. Det har antagits att växjökyrkans dugande ledare, biskopen Thomas Johannis, legat bakom kungens åtgärder på 1340-talet för att stärka biskopens makt och ekonomi. 78 Han torde också ha varit mannen att organisera och bedriva en förbättring och ut­ vidgning av domkyrkobyggnaden vid denna tid. På 1350- och 1360-talen var han däremot sällan i sin stiftsstad på grund av sina rikspolitiska engage­ mang. Från 1369 togs hans krafter även i anspråk för att leda byggandet av Vadstena kloster och sköta dess ekonomi.79 Den politiska oron i landet efter mitten av 1300­ talet gör det vidare mindre troligt att någon ny­ byggnadsverksamhet bedrivits vid domkyrkan. Den blev istället direkt drabbad av krigshändelserna, sannolikt på 1360-talet. I ett av påven Urban V ut­ färdat avlatsbrev år 1370 lämnades indulgens för dem som besökte kyrkan på vissa dagar och bidrog till dess iståndsättning. Av brevets ordalydelse framgår att kyrkan blivit eldhärjad i samband med krig (ecclesia Vexionensis ex eo quod dudum occa­ sione guerrarum, que in illis partibus viguerunt, extitit ignis incendio combusta = därför att Växjö kyrka nyligen till följd av de krig som rasade i dessa trakter blev härjad av eldsvåda; RA, KHK). Brandspåren i den ovan beskrivna gluggen i norra sidoskeppet kan måhända sättas i samband med denna förödelse. Endast provisoriska reparationer synes därefter ha utförts. I slutet av 1300-talet var nämligen kyrkan åter i stort behov av hjälp. 1395 gav Bonifacius IX avlat åt dem som lämnade bidrag till kyrkans fabrica; i brevet sägs att kyrkan hotar att förfalla och att omfattande reparationer behövs (ecclesia Wexionensis que minatur ruinam multa reparacione indigeat = Växjö kyrka som hotar att störta samman kräver mycken reparation; RA, KHK). Från 1399 och 1401 föreligger nya indul­ gensbrev till förmån för domkyrkan (RA, KHK, SD 2850); i det senare framhålles ånyo besökarnas bidrag till kyrkans reparation som en förutsättning för att avlat skulle beviljas. Det måste förutsättas att en grundlig iståndsätt­ ning genomfördes i början av 1400-talet. Inga doku­ ment finns bevarade som belyser förhållandena. Omöjligt är det dock inte att den år 1412 omtalade, betydande penninggåva, som drottning Margareta tidigare lämnat för »en eviga mässa», har haft ett samband med arbeten på byggnaden, eftersom med­ len tydligen förvaltats av »domkyrkan», dvs fabrican (SO, 1536).80 Funktionssynpunkter När ombyggnaden av domkyrkans östparti hade genomförts på 1200-talet fick S Sigfrids relikskrin sin plats på eller vid det nya högaltaret i sanktuariet, för vilket hela östra traven i koret torde ha reserve­ rats. Det är obekant vilket år den högtidliga trans­ lationen från det gamla koret ägt rum men dagen har varit den 15 februari.81 I det nya koret och tvärskeppet fick domkyrkan utrymmen som möjliggjorde en rikare liturgi och en mera omfattande kortjänst. I korsarmarna kunde sidoaltaren för privatmässor anordnas. Portalerna i tvärskeppets nord- och sydmurar fungerade sanno­ likt dels som biskopens och kanikernas ingångar till kyrkan, dels som processionsportar. Då det endast 92 KYRKAN UNDER HÖGMEDELTIDEN Fig 94. Kyrkans nord- och västfasader, tecknade av N M Mandelgren före om­ byggnaden 1849-1853. Mandelgrenska sam!, LUF. N and W fronts of the Cathedral, drawn by N M Mandelgren before the restoration 1849-53. _.. b • ~ö ?> - - c;: ­ . ~ / / .. / , c...-~ C) .. ; • • ' I u fanns några få kaniker vid kyrkan82 torde det fun­ nits tillräckligt antal platser för dessa inom korets västra trave. Det har knappast varit behövligt att placera korskranket och sångläktaren så långt västerut som i den romanska triumfbågen. Det verkar troligare att anordningen funnits framför bågen mellan tvärskeppets mittrave och koret. Att skrank och läktare funnits framgår av Smålands­ lagens kyrkobalk, i bevarade versioner från 1300­ talet.83 Bland stadgandena om mål inför biskops­ nämnd finns bestämmelsen att bannlysning skall kungöras av biskopen och hans kaniker i läktare­ dörren, dvs inför församlingen i domkyrkan: »tha scal biscoper gangre j lrektrera dyr meth lrerthum mannom sinom oc han bansätia».84 Sakristian omtalas flera gånger i medeltida källor som plats för överläggningar, arvskiften och utfär­ dande av brev. Här torde kapitlet haft sin ordinarie sammanträdeslokal före senmedeltiden (jfr s 104). Här har givetvis också kyrkans skrudar, dyrbarheter och penningmedel förvarats. Det smala, tunnvälvda rummet, »inre sakristian», torde ha tillkommit just i 93 VÄXJÖ DOMKYRKA syfte att förse kyrkan med ett säkert förvaringsut­ rymme. Kapellbyggnaden söder om det romanska lång­ huset speglar den för högmedeltiden karakteristiska företeelsen att enskilda personer låter instifta altaren och kapell med föreskrift om särskild mässläsning enligt donators önskan. I Växjö har domkyrkans fabrica under högmedeltiden sannolikt haft för svag ekonomi för att samordna sådana donationer med en genomtänkt plan för kyrkans utvidgning eller att verkställa välvning efter ett system som möjliggjorde en visuell förening av de olika rummen. Den senmedeltida hallkyrkan Ombyggnadsarbeten Under medeltidens slutskede genomgick domkyrkan en stor förändring, till vilken drivkrafterna varit önskemålen om fullständig valvslagning och en öppnare, enhetligare interiör. Den gotiska hall­ kyrkotypen med lika höga valv i huvud- och sido­ skepp och utan skiljande väggpartier mellan de olika rumsenheterna har varit förebildande. För att ge­ nomföra ett ombyggnadsprogram efter sådant mönster krävdes först och främst att sydkapellet förenades med tvärskeppsarmen, att sydmuren höj­ des och att västgaveln fick en påbyggnad. Analysen av murverket i södra sidoskeppsmuren och i muren mot själakoret (s 83) har visat hur dessa ändringar genomförts. Höjningen av de ursprungliga fönstren skedde samtidigt med påmurningen, vilket visar att de två låga valven i kapellbyggnaden rivits i detta sammanhang. Strävpelaren mitt på kapellets ytter­ mur flyttades något mot öster med hänsyn till det planerade valvsystemet och den i östra hörnet ståen­ de pelaren borttogs till större delen när luckan in till tvärskeppsväggen fylldes igen. Sedan sammanbind­ ningsmuren kommit till och sydmuren höjts kunde kapellets östmur rivas, liksom södra korsarmens västmur. Vid detta tillfälle måste också övre delen av korsarmens gavelröste ha rivits och vissa ifyll­ ningar gjorts för att krönet på muren skulle bli horisontellt och svara mot det nya sidoskeppets Därför kunde sydkapellet ej utbildas som ett regel­ rätt sidoskepp, ej heller omdanas till ett sådant när kraven på väsentligt ökade utrymmen för menig­ heten restes och norra sidoskeppet byggdes ut. Domkyrkan fick sålunda under högmedeltiden en ytterst oregelbunden plan och en svårgripbar rums­ bild. Till följd av nya och ändrade funktioner hade den ena rumsenheten efter den andra lagts till den gamla stommen. Ända in i medeltidens slutskede behöll byggnadsverket den »additiva» prägel, som kännetecknar den förgotiska kyrkoarkitekturen (jfr KL IX, sp 609). murhöjd;85 en påmurning i tegel av den lilla i exte­ riören synliga återstoden av korsarmens västmur ingick i detta arbetsmoment. Med hänsyn till den av spännvidden beroende sköldbågehöjden hos de planerade valven måste också en höjning av norra sidoskeppets yttermur komma till stånd. Norra korsarmens gavel fick genomgå samma förändring som på södra sidan. På underlag av de båda korsarmarnas östmur restes ett högt gavelröste (fig 18), sannolikt helt av tegel. En ny takstolskonstruktion kunde härefter göras för uppbärning av ett yttertak, som täckte hela kyrkbredden. För att få upplag för bindar­ bjälkarna bör mittskeppsmurarna fått påmurningar på de partier där valvpelarna skulle utsparas. Den nya takresningen krävde en höjning av tornet, vilket påmurades i tegel ungefär till nuvarande mur­ krönets nivå.86 Nya spiror uppfördes. Det har an­ tagits att dessa domkyrkans senmedeltida spiror finns avbildade på den kyrkmodell, som en ängel visar fram för en helgonbiskop (S Sigfrid?) på en altarskåpsmålning från tiden omkr 1500 i Långe­ måla kyrka i östra Småland (fig 2).87 Genom upptagning av en vid tombåge förenades mittskeppet med tornets bottenvåning, som blev ett högt och välbelyst rum sedan bjälklaget för den tidigare andra våningen tagits bort och ett stort, spetsbågigt fönster upphuggits i västmuren (pi X). 94 I :au AJ $ , I j '---- ·'" '~" ( \_,. J ' \..., :--' .J ) r ...) I DM10 0 1 2 PLl\N Fig 95. Fasad och plan av öppningen till själakoret, visande resterna av 1300-talsportal, kvartscirkel­ formad öppning från 1400-talet, stödpelare och rundbågig 1800-talsportal. Jfr fig 96. 1 :50, uppm E Gustafsson 1958. Front and plan of opening into rhe chantry chapel, showing the remains o/ 14th century portal, quarter­ circle shaped opening dating from the 15th century, buttress and round-headed 19th century portal. C//ig 96. 95 VÄXJÖ DOMKYRKA '•;,,,/,,:..'!'----:;;, SEKTION B-B Fig 96. Sektioner genom öppningen till själakoret. A-A visar stödpelarens anordning, 8-8 visar hur kvartscirkelöppningen utnyttjats som förvaringsutrymme under 1600-talet. Ovanför den skrafferade plankan till det ursprungliga gallerverket en tunn mur, vid a och b avtryck av ett brädtak. Jfr fig 95. l : 50, uppm E Gustafsson 1958. Sections oj opening into the chantry chapel. A-A shows the buttress, B-B how the quarter-circ/e shaped opening was used as storage space during the 17th century. Above the hatched plank of the original gril/e isa thin wall, at a and b impressions oja wooden ceiling. Cj Jig 95. > har de sannolikt varit kringgärdade med konstfärdigt byggda skrank. Altaren bör ha funnits såväl vid pelare som ytterväggar. Vissa av dem kvarstod ganska länge efter reformationen (s 111 f, 164f). På eller invid domkyrkans högaltare har S Sig­ frids relikskrin haft sin plats. Eventuellt har hög­ altaret också bevarat Unamans, Sunamans och Vinamans reliker. När generalkonfessorn Nils Ragvaldsson skildrade S Katarinas skrinläggning 1489 uppräknade han även andra svenska helgons planerade kanonisering: »först S Sigf ridi Söstersö­ ner, Martyres» (SRS III: 2, s 275). De »dyrkades av alla med stor vördnad i kyrkan» enligt en uppgift från 1500-talet (OM Il: 21). Ännu fram på 1700­ talet pryddes högaltaret med bilder av S Sigfrids systersöners huvuden (s 165). Johannes döparen, som tillsammans med S Sig- frid var kyrkans skyddspatron har haft sitt eget altare, möjligen invid dopfunten, som stod i tornets bottenvåning (jfr s 112). Johannesprebendet hade vid medeltidens slut 15 landbor (KA, Smål handl 1545: 5). »Sanctj Johannis Baptistre prebende gårdh» inom staden låg enligt en uppgift från 1560 »Öster nor iffrån Kyrckien» (YLA, kungl br). Helga Lekamens altare - sannolikt placerat under triumfkrucifixet vid korskranket (jfr s 112) ­ omnämnes 1450, då en kvarn i Tegnaby, som legat under detta altare, av biskopen överlämnades till rätte ägaren, frälsemannen Johan Gyntersson (RA, perg br överl från DRA, 1450 21/5). Troligen hade kvarnen varit pantsatt till kyrkan. 1545 hade pre­ benda Corporis Christi 9 landbor. Apostlakoret är känt genom det tidigare nämnda köpe- och gåvobrevet från 1461, vidare genom ett brev från 1473, enligt vilket växjöborgaren Mårten skräddare skänker »till apostla Chor i Wexsio domkyckia» sin gård i staden, belägen »wäster wijdh rådhhuset, i norra hörnet» (RA, B 15, fol 173r) samt i Arvid Trolles jordebok, som om­ nämner en gård i »Wexioby» skänkt till apostla­ koret och dess prebendat, herr Folke, med före­ skrift »at huar clrerk som choren haffuer skall boo ther wdj till ewig tiid» (ATJb s 45). I brevet från 1461 framhålles, att ägoöverlåtelsen till »Apostla Choor i Wexsio» sker »i Gudz hether, ok alla Apostlar», varav torde kunna slutas att koret ej varit identiskt med det 1392 omtalade kapellet med altaret vigt åt aposteln Andreas.101 Varken Apostlakoret eller Andreaskapellet är upptaget i godsförteckningen från 1545.102 Detta är inte heller fallet beträffande det altare som instif­ tats till åminnelse av Marie sju smärtor och som varit beläget i domkyrkans västra del. Arvid Trolle103 skänkte omkr 1470--1498 en gård i Notteryd samt Tegnaby kvarn till »jomffrv Marie bedroffuilsse koren repterestj Wexi0 domkirke» (ATJb, s 45, 53). Enligt en 1500-talsuppgift skulle väpnaren Gud­ mund Slatte ha »rappat» en gård och en kvarn ifrån »prebenda Compassionis» i Växjö. Namnen på egendomarna är emellertid inte angivna (LUB, Vejdes samt). Domkyrkan hade vidare ett altare helgat åt S Erasmus. 1489 skänkte Knut Grundis änka, Bir­ gitta Haraldsdotter (not 94), en gård i Löpanäs till 102 ' ' Fig 102. Försök till rekonstruktion av kyrkans utseende efter den senmedeltida ombyggnaden. E Gustafsson 1969. Attempted reconstruction of appearance of the Cathedral after the late medieval rebuilding. 103 VÄXJÖ DOMKYRKA Växjö domkyrka »vnder Sancti Erassmi Alter ther Samme Stadz» (RA, B J9b). 1545 hade Erasmus­ prebendet kvar 7 gårdar, dock inte den av Birgitta Haraldsdotter skänkta.104 Altarstiftelserna för Marie bedrövelser och mar­ tyren Erasmus ger uttryck för senmedeltidens from­ het varför det kan antagas att de blivit nyinrättade i domkyrkan under 1400-talet liksom själakorstiftel­ sen. Kyrkan hade även altaren helgade åt S Anna, S Katarina, S Olof och Heliga Trefaldighet. Till prebendena hörde ett flertal landbogods samt dess­ utom gård och gärde i staden.105 Slutligen hade sjä­ Iakapellet minst ett altare. Till själakorsprebendet hörde 1545 hela 28 gårdar. Det var vid denna tid anslaget »til the fattiga», vilket visar att stiftelsen ännu hade kvar något av sin ursprungliga betydelse (Gustafsson 1962, s 114). I rummet över själakoret har sannolikt inte funnits något altare. Om rummets användning finns inga medeltida uppgifter, men senare källor omtalar, att domkapitlet här hade sin sammanträdeslokal före J 651. Det kan antagas att så varit fallet redan under medeltidens slutskede (Gustafsson 1962, s 120f). Från nyare tidens början till 1650 Gustav Vasas hårdhänta kyrkopolitik medför stag­ nation och fattigdom för Växjö domkyrka. Den gestalt som byggnaden fått under biskop Ingemars tid blev därmed bestående. I kyrkorummet måste dock en del förändringar ha skett under reforma­ tionstiden, t ex borttagande av överflödiga altaren och helgonbilder. Någon hastig och radikal om­ vandling av domkyrkans interiör torde dock inte ha ägt rum. Uppgifterna om domkyrkans öden under Gustav Vasas tid är ytterligt sparsamma. Möjligen skada­ des byggnaden av eldsvåda 1546. Den 15 september detta år skrev kungen ett öppet brev för Skara dom­ kyrka med beslut att tredjedelen av kyrkotiondet J 546 från hela Skarastiftet skulle lämnas till dom­ kyrkan som drabbats av vådeld. I registraturet gjordes därvid anteckning om ett samtidigt utfär­ dat brev »Lijke lydandes för Wexiö Domkyrkio» (GVR 18, s 146). I Skarabrevet betonas att tionde­ medlen skall användas för att kyrkan må »komma vnder taak igen och thess bätter blifwe restaureret». Huruvida också Växjö domkyrka brandskadats och i sådan omfattning att nytt tak måste läggas kan inte bevisas eftersom vi helt saknar uppgifter om re­ parationsarbeten från denna tid. Branden 1570. Kyrkans iståndsättning I början av år J 570, under det nordiska sjuårskri­ gets slutskede, gjorde en dansk styrka ett plundrings­ tåg i södra Småland, varvid Växjö stad och domkyr­ ka blev lågornas rov. Händelsen skildras av växjö­ biskopen Nils Knutsson i ett brev till Johan 111 den JO mars samma år (Smål arch 3, s 84). Den 26 feb­ ruari belägrades Kronobergs slott, men då styrkan där vägrade att kapitulera drog sig danskarna strax till Växjö. Tidigt på morgonen nästa dag »thende the på byn, och brende honum slät aff, så när som Scholestugen, oc någre hus bliffue beholdne i Spet­ talen. Men domkyrkian intoge the och hade ther theres läger inne. oc opbrende både stolar, tafflor, segerwerck, och alt thet hon war bepryd innan till medh. Sedan kom elden vthi taket, och brende så thet slät aff. dog bleff hualffuedt meste parten be­ holdet. Men tornet och dockorna bleffuo och aff­ brende.» I sitt svarsbrev den 29 mars beviljade Johan 111 sina av härjningen drabbade undersåtar tre års fri­ het från skatter och andra pålagor, så att de »måghe haffua thäss bätter rådh till att vprätte och vpbygge theres gårdher ighenn. Sammelunde Wexiö Dom­ kyrckio och andre Sochnekyrckior som fijanndhenn haffue giordtt skade vpå både mett brannd och elliesth» (KA, Små! handl 1571: 5). Senare under året gjorde biskop Nils en ny framställning till kungen med bön om bistånd till domkyrkans re­ paration. I sitt svar den 26 oktober konstaterade kungen att man ännu inte igångsatt reparationen av kyrkan på grund av medelsbrist. För att byggnads­ 104 Fig 103. Detalj av H Ruuths växjö­ karta från 1659, visande kyrkan och omgivande kyrkogård. LMS. Detail from H Ruuth's map of Växjö in 1659 showing the Cathedral and the churchyard. Fig 104. Detalj av växjökarta från 1697. Lägg märke till kyrkan med sina två torn­ spiror. LMS. Detail of map of Växjö dated 1697. Observe the Cathedral with its double spires. 105 106 verksamheten skulle komma igång beviljade han nu tiondespannmålen från Konga härad varjämte me­ nige man i Växjö stift uppmanades att bidraga »både medh almoser och elliest huad the haffue rådh till» (KA, Smål handl 1571: 5). Från 1571 och de närmast följande åren finns bevarade byggnads­ räkenskaper, förda av domkyrkans dåvarande >. Samtidigt anskaffades en ny hammare med tillhörande ställ för »timmaklåckam>. Urverket var inbyggt i ett litet rum med träväg­ gar, till vilket ledde en trappa. »Sägercammarenn» omnämnes i räkenskaperna första gången 1587, då snickaren Nils Hiulare iordningställde densamma. 1597 lagade Anders Snickare trappan och dörren som ledde dit och samma år målades kammaren. De lakoniska källuppgifterna ger ingen klar upp­ fattning om verkets placering. Att döma av formu­ leringen i Nils Knutssons berättelse om branden 1570 fanns segerverket ej uppe i tornet utan hörde till kyrkans prydnader »innan till». Ett inventarium från 1628 anger att timklockan var placerad »nider i kyrkian hooss segerwerket» (VLA, Bötesboken). Möjligen har kammaren funnits på en läktarliknan­ de anordning vid västra väggen i tornets höga bot­ tenvåning, vid sidan om det stora fönstret över portalen. Kammarens vägg mot kyrkorummet bör i så fall haft en visartavla. Axel till en utvändig visare kan ha gått genom en av de små romanska gluggarna i denna del av tornmuren. Antagandet att urverket haft denna låga placering stöds av upp­ gifterna om det nya verk som byggdes 1661. Vid detta tillfälle framhölls bl a att en helt ny kammare byggdes »högt uppe i Tornet» (VLA räk, jfr s 115). Reparation av tak och murverk 1593--1607 Täckningen av kyrktaken efter branden 1570 hade tydligen inte gjorts med större omsorg. Sannolikt hade virket inte fått torka ordentligt, varigenom takbräderna slagit sig. Redan 1586-87 omlades det nedre stora taket på kyrkans norra sida under led­ ning av Mäns Jonsson i Fylleryd. År 1593 planera­ des en fullständig omläggning av taken; ett större parti bräder sågades upp och bars in i kyrkan undan höstvätan. Under vintern körde bönderna i stiftet tim­ mer och spån till kyrkan. Kyrkbyggaren »Per i Tran­ åsa» lämnade anbud på takomläggningen samma år och 1594 igångsatte han sitt arbete sedan det gamla taket rivits av. Reparationerna pågick även de tre föl­ jande åren; under 1596-97 rörde det sig dock huvud­ sakligen om påläggning av spån, vilka täljdes, tjär­ ströks och borrades innan de uppvindades på taken. Korset på huvudskeppets östra gavelspets nedtogs 1596 och uppsattes åter sedan Peder kopparslagare renoverat »knapparna» på detsamma (jfr fig 18). 109 VÄXJÖ DOMKYRKA Partierna mellan de övre och nedre takfallen kläd­ des med »upståndebräder», dvs en stående panel, som målades. Målningen skedde först 1601, då också en andra tjärstrykning av spåntaken utfördes. 1603 spånades gavelröstena såväl på kyrkan som på vapenhus och sakristia112 samt på vissa sträv­ pelare. År 1604 påbörjades lagning av kyrkans yttermu­ rar och strävpelare samt putsning och vitkalkning. Vissa igenmurningar gjordes »ther som dörar och fenster ärhe gangzlös». I samband med kalkningen pryddes exteriören med dekorationsmålning (s 153). Reparationen fullbordades 1607. Av en skrivelse som domkapitlet sände till Karl IX den 4 augusti (KA avskrift bilagd räk) framgår att årets inkomst av domkyrkotunnorna från stiftets socknar enligt K Maj:ts vilja skulle användas för inköp av koppar att täcka domkyrkotaket med. Kapitlet fann sig där­ för föranlåtet att närmare redogöra för kyrkans tillstånd. För fyra år sedan hade tak och torn full­ bordats, medan »kiörkiomuren sedan kiörkan aff­ brendes aldrigh wart wprettat wtan mökit Rimnat och wtfallen at månge trä wexte ther up». Därför började man »medh flijt at wpretta muren och nu wti 3 nest förliden åårs tidh haffuom faritt Kiörkan omkringh ifrån westre gafflen och intill honom igien, weggarna och pelarna bådhe om wapenhuset, Kiörkan och Choren, tilmurat huitlimatt och med Brunroot her och ther bestruckett». Inkomsterna av de år 1607 levererade domkyrkotunnorna hade be­ hövts och också använts till sista etappen av detta arbete, nämligen sydfasadens restaurering. Som ett led i kyrkans yttre iståndsättning bör också nämnas den nya kyrkdörr som uppsattes 1607, beställd och till större delen bekostad av dom­ prosten Johannes Ungius. Enligt räkenskapsnotisen var den »konsteligen wtskoret och (hade) inlagdt werck med wacker englahuvud och samma dör fernissades wpsattes med lem och Låås kostade 14 daler». Antingen var den avsedd för tomportalen eller för vapenhusets portal. Arbeten pi tornspirorna 1629-32 Väder och vind utsatte de smäckra spånklädda torn­ spirorna för ständiga påfrestningar. Det är därför inte överraskande att räkenskaperna tämligen ofta upptar reparationer på tornen. 1610 och 1614 gjor­ des förstärkning av spirornas timmerkonstruktion och skadat virke utbyttes. Det framhölls därvid att tornen var mycket »försuagade». Svårigheten att underhålla spånklädseln och skydda timret från röta gjorde det önskvärt att kläda spirorna med koppar. Trots stora ekonomiska bekymmer genom­ fördes koppartäckning sedan tornen blivit svårt stormskadade 1629. I 1629 års räkenskaper läses att kopparslagaren Bröniel Biörnsson »haffuer beredt Knappen och flyelen på then södra spiran af thornet, hwilken Ny åhrs Natt huius anno genom förskreckeligit storm­ wädher niderkastat bleff». Tombyggarna Måns timmerman, Peder Larsson och Peder Arffuidsson erhöll tillsammans 42 daler för kosthåll och 50 daler för det arbete, som de »på Thornit giortt hafuer». Samma år utfördes koppartäckning på det södra tornet av den nämnde kopparslagaren och hans yr­ kesbroder Måns Staffansson. Påföljande år fick Pe­ der Larsson och Peder Arffuidsson I 00 daler i be­ talning »för then Norra Thornspiran» och de båda kopparslagarna erhöll 95 daler för sitt arbete att »bekläda och beslå then Norra Spiran». Notiserna ger inga helt klara besked om storm­ skadornas omfattning. Sannolikt var det södra torn­ spirans övre, spetsiga parti som föll ned. Men också norra spiran torde ha ramponerats att döma av ar­ betena 1630. Även de närmast följande åren pågick timmermansarbeten och koppartäckning. Måns timmerman var 1631 sysselsatt med »arbete på Spi­ ran och till att lnsättia Bielkar mellan båda tornen af Nyio och sedan medh kopar beslå» - tydligen sådana förankringsbjälkar som ses på Sueciateck­ ningen (fig 18). Måns Staffansson fick samma år ersättning för arbete och koppar »att förbättra tor­ nen, rennor och bielkar med». Ännu 1632 gjordes en utbetalning till Staffansson, som »wthi koppar­ smedian arbetat och wthslagit koppar till tornen». Ett belopp om 40 daler utgick till de tre timmer­ männen, som »i then stora lijfzfharan the haffua warid» arbetat på en »Rannd (ränna?) mellan båda Tornen». Tornspirornas timmerkonstruktion och koppar­ täckning ansträngde domkyrkans ekonomi till bristningsgränsen. Koppar anskaffades från flera håll och i varierande kvantiteter till dyrt pris ­ räkenskapsföraren klagar på »then dyra tijden». 110 / Till råga på allt försnillade sysslomannen Håkan Nilsson en del av byggnadskassan. Domprosten Nikolaus Krokius intygade att domkyrkan på grund av Håkan Nilssons förehavande »war så af sigh kommen» att Erland Biörnsson - Håkan Nilssons efterträdare på sysslomannaposten - år 1630 nöd­ gades låna 270 daler kopparmynt av förre borgmäs­ taren Henrik Saltow »på thet Tornet måste blifwa ferdigt och icke länger så stå, domkyrkionne och nestan oss allom till snöplighen». Med största sannolikhet fick domkyrkotornen 1629-32 definitivt det utseende som visas på Suecia­ teckningen (jfr s 108). Likheten med den spira som tornresaren Gerlof Pettersson byggde på Nicolai­ kyrkan i Nyköping 1632-33113 bör uppmärksam­ mas men det är därmed inte sagt att något direkt samband föreligger. Det bör betonas att växjöspi­ rorna ingenstädes i räkenskaperna omtalas som ny­ konstruktioner, endast förankringsbjälkarna mellan tornen säges vara gjorda »af Nyio». Har spirorna helt eller delvis ombyggts torde den tidigare formen varit om inte helt bestämmande så dock vägledande. Härför talar måhända också den omständigheten att ett lag om tre timmermän svarat för arbetet. Hade det gällt en nyskapelse skulle företaget säker­ ligen stått under en byggmästares ledning. Under tiden 1633-51 finns uppgifter om tornen i de bevarade räkenskaperna endast 1648, då utbe­ talning gjordes till två hantverkare »som hafua be­ lagdt 16 st. ziratzspijror kring tornen medh krokar» (jfr s 114 och fig 18). De tillverkade och upphängde också en dörr i ena spiran och förstärkte hjärtbjäl­ karna i tornet. När biskop Stalenus vid sitt första sammanträde i domkapitlet år 1651 begärde upplysningar om domkyrkans tillgångar framdrogs åtskilliga om­ ständigheter ända sedan »Danska fejgden» vilka orsakat kyrkans fattigdom. Ledamöterna påpekade att sysslomannen Håkan Nilsson förslösat en del av domkyrkotunnorna och att tillgängliga medel bl a använts till uppbyggnad av tornen »som för een tijdh sedan nidhföllo» (Eccl saml I, s 121). Utan tvivel är det tomarbetena omkring 1630 som domkapit­ let syftar på i sin förklaring till den nye biskopen, som dessförinnan varit superintendent i Dorpat och som ej kan ha varit särskilt väl underrättad om domkyrkans tidigare öden. FRÅN NYARE TIDENS BÖR1AN TILL 1650 Kyrkorummet · Sedan domkyrkan restaurerats efter branden 1570 förflöt en ganska lång tid utan att några genom­ gripande ändringar gjordes i dess inre. Lyckligtvis förskonades kyrkan från större förödelse då dans­ karna härjade och brände Växjö år 1612. Åtskilligt blev dock skadat då trupperna använde kyrkan som lägerplats. Bänkinredningen blev sönderslagen (s 175) och domkapitlets arkivalier förstördes. 114 Under slutet av 1500-talet och 1600-talets förra hälft är räkenskapernas uppgifter om invändiga ar­ beten knapphändiga och då inga beskrivningar eller bilder av interiören finns att tillgå är det synnerligen svårt att göra sig en föreställning om kyrkorum­ mets utseende under detta skede. Kyrkans väggar och valv stod vitkalkade sedan 1576. Det är dock inte uteslutet att rester av senmedeltida kalkmål­ ningsdekor bevarats efter branden (s 100). Att döma av räkenskaperna utfördes ingen ny kalkning förrän på 1650-talet. Fönsteröppningarna hade kvar sina 1400-talsformer; inga uppgifter om vidgade fönster förekommer under ifrågavarande period. Notiserna om insättning av glas är däremot många. Glasfönstren bestod av större skivor med blyspröj­ sade smårutor, infattade i järnskenor. Dessa skivor inmurades i fönsterfalsar och skyddades av »gald­ rar» av järn, inhuggna i murverket. Golvbelägg­ ningen utgjordes av stenflisor och väl i stor ut­ sträckning av gravhällar. Efter branden möter upp­ gifter om reparationsarbete på kyrkgolvet först 1585 då Tore Krock stenlade »mitt ått gulffuett i dom­ kyrckiann och in till Norre dörren». Arbetet med kyrkgolvet fortsatte påföljande år. Det senmedeltida kyrkorummet hade i hög grad präglats av de många altarplatserna med sina helgon­ bilder, skåp och skrank. Något av denna inredning överlevde reformationstiden och branden 1570. Än­ nu in på 1700-talet pryddes högaltaret i koret av ett altarskåp. Vid östväggen i södra tvärskeppsarmen fanns ett altare försett med skrank och helgonbild i skåp - under 1600-talets senare del antogs bilden föreställa S Sigf rid. På ej angiven plats i kyrkan stod ett altare med ett Mariaskåp (om dessa altar­ skåp ses 166). I slutet av 1500-talet omnämner rä­ kenskaperna ytterligare ett par altaren, vilka då togs bort. 1588 fick Valentin murmästare (not 108) er­ 111 VÄXJÖ DOMKYRKA sättning för att han »bröt ut altaret för nyia predik· stolen och murade stolen in». Platsen för det bort· tagna altaret och den nya predikstolen var säker· Jigen vid östra pelaren mellan mittskeppet och norra sidoskeppet. Härpå tyder en notis i 1653 års räkenskaper som nämner »det store fönstret mit emot Predikestolen på Norre Kyrckewäggen». Av andra uppgifter framgår klart att »det store fönst· ret» på nordsidan är identiskt med fönstret i den östra av de två sidoskeppstraveerna. I senare hand· lingar finns inga uppgifter om ändrad placering av predikstolen och i slutet av J 6()().talet är det fullt klart att den stått vid ovannämnda pelare. Det 1588 rivna altaret har sålunda varit på en plats där det romanska långhusets norra sidoaltare bör ha fun· nits (jfr s 62, 64). Sannolikt kvarstod också motsvarande sidoaltare vid mittskeppets sydöstra pelare. 1598 fick en mur· mästare I mark i betalning för att han »bröt wt it altare i domkyrkian och murade pelaren färdig». Kost utgick för en dag till 12 personer som bar ut sten från altaret samt till murmästaren »som slät· tade pelaren». Åtgärden kan ha samband med det 1598 pågående arbetet att bygga en fast bänkinred· ning i kyrkan (s 175) men kan också vara en följd av den nye växjöbiskopen Petrus Jonre' iver att i praktiken omsätta de tankegångar som fördes fram vid Uppsala möte, där bl a påbjöds att »the onyt· tige altaren i kyrkiorna skola nederrifwas» (SRA 111, s 57). Det är frestande att sätta altarnedrivningen 1598 i samband med den av J Baazius författade re· lationen om S Sigf rids gravplats, som skulle ha på· träffats då Petrus Jonre lät nedriva ett altare som var uppfört mitt i kyrkan. Platsangivelsen »in medio Templi» tyder dock närmast på att detta altare stått i kyrkans mittaxel (jfr s 70). Mellan högkoret och tvärskeppets mittrave fanns ett korskrank, kombinerat med en sångläktare (jfr s 93). Anordningen bör ha varit av medeltida ur· sprung men i varje fall en partiell förnyelse torde ha gjorts efter 1570 års brand, då Mauritz Nilsson byggde en läktare. I de bevarade handlingarna finns inget som tyder på att domkyrkan under denna tid haft någon annan läktare än denna sångläktare vid ingången till högkoret. Tyvärr saknas närmare uppgifter om korskran· kets utseende. I detsamma fanns en dörr med smi· desbeslag och lås, sannolikt en dubbeldörr. 1585 fick Clas Smid betalning »för 4 par dörre Jernn han giorde som sloges opå högkorsDörrenn. En dörr med järnlås fanns också till »läktaretrappan». Den· na torde från koret ha fört upp till läktaren. Själva skranket hade ett trägaller. I anslutning till läktar· bröstningen torde triumfkrucifixet varit monterat att döma av den uppgift om krucifixets plats »Super Chori» som meddelas i G Stalhoffs reseskildring från 1661 (UUB, S 28) och av de åtgärder som vid· togs när sångläktaren togs ner 1670 (s l 16f). Om den medeltida traditionens livskraft vittnar också dopfuntens placering inom ett »kor>> i tor· nets bottenvåning. Först 1670 flyttades den »ifrån wästre kyrkiodörren fram i Choret» (KA, räk). På sin gamla plats omgavs alltså funten av ett träskrank, sannolikt försett med gallerverk. 1598 arbetade Anders Snickare och hans medhjälpare på »funt· koren» och en smed fick ! mark för arbete på den dörr som förde till koret. I l 60Q.talsräkenskapernas inventarier på lås och andra järnföremål upptas låsen till denna dörr såsom låsen »för fundten». Även sedan dopfunten flyttats togs den - kanske av slentrian - upp i förteckningarna; så sent som 1704 omnämnes den som »En gammal funtlås utan Nyckell som sitter wid bräde skranket som står wid S. Sigfridi altare» (KA, räk). Trolle- och Ulfsaxgravama 1616-17 uppfördes Trollesläktens gravkor i norra korsarmens nordöstra hörn (pi VII). Gravkorsbygget var en följd av att Anna Trolle till Helgerum och Roma, Charles de Mornays änka, på sin ålders höst uttalat önskemål om att bli begraven i Växjö dom· kyrka, där fadern Ture Trolle till Bergkvara, mo· dem och syskonen vilade. 115 Tack vare de redo· görelser som Petrus Jonre lämnade Anna Trolles släkting, rikskanslern Axel Oxenstierna, är vi gan· ska väl underrättade om tillkomsten av gravkoret.116 Den 12 november 1616 skrev biskopen att Bengt Sparre117 föregående vinter besett Trollarnas grav· ställe i kyrkan och att man därvid kommit överens om att bygga en ny grav: »Och mädan samma höge slächtz lägerplass hafver varit berammat mitt i kyrc· kian, thär ingen lägenhet var sådana prydningh göra, som sådan högh familire tiente, och ingen åt· skilnat var emällan theras och andras begraffningh, 112 thet Hans Välborenhet myckit förundrade, utvalde H. H. itt annat bequemligare rum in emoot koren.» Fru Anna hade blivit mycket »bevecht» av initiativet och därefter föreslagit att på platsen ifråga »skulle opkastas een kiällare och muras till 6 eller 7 kijsters rum, som nu och skedt ähr». Eftersom graven pla­ cerats i ett hörn »så att kyrkioväggian svarar på två sidor>> ville hon »hafva een väl utarbetat koor på the andre två sidor, hvilkett arbethe enn temligh konstrijk tysk snicktare nu uthi biscopzgården un­ der händerna hafver». Vidare ville hon att koret skulle förses med »skiöna målningh, märkeligha sententier, med förgylta bookstäfver utschrefne, och elliest så beprydder, som then höga slächt och el­ Iiest kyrkian kunn tienligit och till prydningh vara» samt att Oxenstierna skulle få avgöra hur denna ut­ smyckning skulle göras. Av brevet framgår också att fru Anna önskade låta flytta föräldrarnas och syskonens kistor till den nya gravkammaren. Av ett senare brev samma år, daterat den 22 december framgår att Oxenstierna nyligen besökt Växjö och att biskopen var tveksam om det tegel som behöv­ des för det planerade valvet över kammaren skulle beställas i Ronneby eller brytas från murarna på Kronobergs slott. Sedan Anna Trolle avlidit den 4 september 1617 meddelade Petrus Jonre i brev till Oxenstierna den 9 januari 1618 bl a att några av kistorna i den gamla graven var förfallna och att herr Tures och fru Magdalenas kistor »kunna nep­ ligen haffvas aff rummet, med mindre the förnyias». Den 23 januari slutligen skriver han om den före­ stående ankomsten av Anna Trolles kista och för­ beredelserna för gravölet samt påpekar beträffande gravkoret att »gulff, mur och hvalff, med heela snickarevärket, bleff alt färdigt uppsatt i sommars», endast en invändig vitkalkning återstod att göra. Det tunnvälvda gravkorets murverk höjde sig enligt senare beskrivningar flera fot över kyrk­ golvet (för uppgifter om de murade gravarna, se bl a bil 3). En kort stentrappa ledde till grav­ kammarens dörr, som var belägen ungefär mitt i västra muren. Då den gamla Trollegravens kistor överflyttades till den nya gravkammaren lades Ture Trolles gravsten (fig 195) i golvet mittför nedgången. FRÅN NYARE TIDENS BÖRJAN TILL 1650 I svårt skadat skick återfanns stenen på denna plats då grundvalarna till gravkoret och rester av dess golvbeläggning med stenflisor frilades vid gräv­ ningsundersökningarna i kyrkan 1957-58. I södra korsarmen fanns redan under 1600-talets förra hälft en motsvarighet till Trollegraven, den s k l:Jlfsaxgraven. Av de vid undersökningarna fram­ grävda resterna (pi VII) och av arkivaliska uppgifter (jfr ovan) framgår att gravbyggnaden höjde sig över golvet och var försedd med skrank och att kamma­ ren var något större än Trollegravens och hade tunn­ valv, golv av stenplattor och kalkade väggar. Inga uppgifter om gravkorets tillkomsttid har kunnat erhållas. Den 15 maj 1654 skrev domkapit­ let till major Peder Lindormsson Ulfsax på Osaby och anhöll att han måtte reparera och pryda sin salig faders förfallna grav i domkyrkan eller också ge tillstånd att ta bort gallerverket och igenkasta graven (VLA konc). Lindorm Ulfsax dömdes till döden 1638 och avrättades samma år (Elgenstierna VIII, s 496). Hade gravkoret byggts för hans räk­ ning vore det egendomligt om det redan efter 16 år blivit så förfallet att domkapitlet ansåg sig behöva ingripa. Graven måste ha tillkommit betydligt tidi­ gare. Då dess läge i södra korsarmen torde kunna anses som förnämligare än Trollegravens kan den rentav vara den äldre av de båda herrskapsgra­ varna. Av intresse i detta sammanhang är att be­ nämningen »Ulfsaxgraven» inte förekommer i dom­ kyrkoarkivalierna kring mitten av 1600-talet. Upp­ märksamheten riktas på en uppgift från 1653, då räkenskaperna redovisar fönsterarbeten i södra korsarmen »Sunnan och ostan till för Eknagrafven» (KA räk). Ekna i Tjureda socken var Strålesläktens sätesgård. Den nämnde Lindorm Ulfsax var gift med Katarina Stråle, dotter till ståthållaren på Kronoberg, Anders Svensson Stråle.118 Anders Svensson dog 1604 och skall ha fått sin grav i Växjö domkyrka, där hans broder Jöns Svensson var domprost.119 Det är sålunda troligt att gravkoret byggts för Anders Svensson och att Lindorm Ulf­ sax på grund av släktförbindelsen senare övertagit ansvaret för detsamma. 8 - 701612 Växjö domkyrka 113 Tiden 1650-1740 Byggnadsunderhill I sin stifts- och biskopskrönika från 1752 hävdar Andreas Rhyzelius att domkyrkan i Växjö under biskop Zacharias Lundebergius' ämbetstid (1651­ 1667) blev målad och valven smyckade med sinn­ rika inskriptioner »samt Kyrkiotornet giort högre och anseenligare år 1654».120 Det senare påståendet kan ej styrkas av de samtida källorna. Visserligen saknas räkenskaper för åren 1654-57 men anled­ ningen till att sådana ej insänts till Kammarkolle­ gium torde vara att de av K Maj:t beviljade dom­ kyrkotunnorna för en tid hade lagts till Jönköpings stadskyrkas byggnad. I skrivelser till konungen och riksråden den 24 februari och i november 1656 väd­ jade domkapitlet om att återfå inkomsten av dom­ kyrkotunnorna, som »för trij åhr sedan» anslagits för kyrkbygget i Jönköping. Kapitlet framhöll be­ hovet av iståndsättning av »Thorn och Taak, som nu med nödigh omkostnat kunna repareras och för­ waras» (VLA, konc). Någon förändring av torn­ spirorna torde sålunda inte ha skett 1654. Senare uppgifter om arbeten på tornspirorna ger ej heller belägg för några ändringar av höjd eller form. En reparation skedde 1663 då Nils Svensson och Zach­ ris Andersson »befäste Södra tornspiran innan till med Nytt sperwercke och band» (VLA, räk). Sam­ ma hantverkare »fäste Bielkarna i Tornet och öfwer­ drogo tem medh ten gambla kopparen» år 1667. Troligen rör det sig här om de kopparklädda för­ bindelsebjälkarna mellan spirorna (jfr s 110). Även 1671 utfördes iståndsättningsarbeten. Lars Bygge­ mester fick 32 daler »för det han lagadhe tornen som begynte willia förfalla». Nya hjärtbjälkar och nytt sparrvirke anskaffades för denna reparation. Enligt uppgifter i räkenskaperna från 1673 och senare är spirorna beklädda med spån - huruvida helt eller delvis kan ej avgöras. Måhända togs kop­ parplåtar från tornen då storklockan skulle om­ gjutas 1659. I räkenskaperna för detta år redovisas till klockgjutningen ett belopp på 139 daler »För wäxlade Plåtar». År 1700 gjordes en upprustning av tornet under ledning av byggmästaren Lars Höflin från Eksjö. Arbetena gällde främst timmerkonstruktionen samt klockvåningen. I den kvittens för erhållen betalning som Höflin och hans medhjälpare lämnat omtalas att de »lagat om tornet på ett sätt och annat både uppe och under till sin befästning, förbättrat alla lukorna, giordt en ny boten under alle Klåckorne och beklädt Bielkarne med bräder så att wattnet kan slå sig där ifrån och rinna uth» m m. Först 1715 tycks spirornas klädsel blivit rejält översedd, varvid byggnadsställningar måste uppsättas kring tornen. Arbetena, som gällde komplettering av spån och »afmåsande, Tiärande och Rödfergiande» av tornens men också kyrkans övriga spånklädda tak och gavlar, leddes av byggmästaren Pehr Jonsson Sjöberg från Karlskrona, som arbetade »på ifrån Kongl. Ammiralitetet erhållit förlof». Ett par år innan den förödande branden 1740 gjordes en om­ sorgsfull iståndsättning av tornen. Ställningar upp­ sattes och byggmästaren Jonas Lundwall och tim­ mermannen Petter Tillström lade 6 000 ekspån på »bägge övertornen» samt 8 800 spån »på begge ned­ re tornen och på tre små Pelaretak» - troligen strävpelare. Förruttnade bräder ersattes och »över­ portarna» - tydligen luckorna i spirornas mellan­ parti - gjordes nya. Garvaremästaren Stenberg förärade domkyrkan »4 st. Ekekubbar», av vilka bildhuggaren Sven Segervall (jfr s 170) gjorde »Sexton st nya Zirater till begge tornen» (jfr s 111). Sedan dessa »zirater>> uppsatts målades de gula av Zachris Andersson Herlin, vilken tillsammans med Tillström också beströk portarna, »Undertornen» och de »öfre kyrkiotornen» med linolja och färger. De yttre arbetena på kyrkans övriga delar är lika­ så främst underhållsarbeten. Takspåning utfördes vid flera tillfällen, bl a 1665 på östra sidan av va­ penhuset, vilket även fick nya nockhuvar, 1667 på övre kyrktaket, där även »nya huffwar» pålades, 1690-91, 1696, 1715 och 1716. Murverksreparation, kalkning och vitmening utfördes »sunnan till» på kyrkan år 1666 av Lars murmästare och »Petter Meenlöss».121 Västgaveln på själakoret ommurades 1675 av murmästaren Peder Jonsson. Samtidigt byggdes här nya takstolar varefter taket spånkläd­ des. Samme murmästare verkställde omputsning av kyrkans yttermurar 1684-85. 1684 erhöll han 165 114 Dr Smt för att han »förbeströck Tornet, Wapen­ huuset och then Norra sijdan in till Sacristigan med gråkalk, och sedan medh huijtkalk, såsom och för han högh hålet på Tornet till then Nya Wijsarem> (jfr nedan). Arbetena fortsatte på sydsidan följande år. Först efter en mansålder blev det så åter aktuellt att omputsa kyrkan. 1721 upprättades kontrakt med murmästaren Lars Brandt från Karlskrona om lag­ ning och »späckning» av torn, strävpelare och väg­ gar där brister fanns samt om vitkalkning. Arbetet kom till stånd samma år. Naturligt nog måste fönstrens glasrutor tid efter annan lagas. Vissa år gjorde glasmästarna en full­ ständig översyn av samtliga fönster, varvid de i sina kvittenser specificerade arbetena på fönstren i tur och ordning medsols från östra korfönstret. Genom att vardera fönstret därvid fick sitt namn, t ex »taflan widh Sancte Sigfridz Bildh», »Tillanders fönster» och »taflan wed Spånhuset» erhålles god hjälp för lokaliseringen av vissa betydelsefulla de­ taljer. Nytt tornur 1661 Det urverk som domkyrkan inköpt 1613 reparerades av segerverksmakaren Johan Pädherson från Jön­ köping år 1629. Det ansågs 1637 vara »någeett gam­ mallt» och 1642 fick det genomgå en ny reparation av segerverksmakaren Peder Larsson. 1650 rubri­ cerades det som »uthgammalt» och 1659 som »heel förslitit». År 1661 byggdes ett nytt stort »Special Slaag och Uhrwärck» i domkyrkan av »lnspectoren Mäster Gudmund Låkke i Jönekiöping» som fick 600 daler för sitt arbete. Ny visartavla av dubbla bräder och av 5 alnars längd och bredd tillverkades av snickaren Nils Svensson och uppsattes på tor­ nets västfasad sedan det målats »med gulld och färgor» av »H. H. G. Excellentz RichssDrottzens Contefeyare, M. Johan Wernner» för en kostnad av 42 daler. 122 Vidare anskaffades en stor eketrissa och nya hamplinor till »dubla vikten», dvs loden, samt 100 alnar ståltråd »till lilla klockans slaggång under uti kyrkan». Vidare byggdes ett rum för ur­ verket »heelt af Nyo» ovanför tomvalven (jfr s 109). Det är därmed klart att den nya visartavlans place­ ring på tomfasaden var i höjd med gränsen mellan det romanska och det senmedeltida murverket, dvs TIDEN 1650-1740 där urtavlan nu sitter. I 1662 års räkenskap redo­ visas utgifter »för det nya Teldet (golvet) öfver hwalfuen i Tornet wid Nya Segerhuset». Den gam­ la urverkskammaren, vid vilken timklockan hängde, fick vara kvar på sin plats i tornets nedre del. 1676 fick en murare betalning »för det hoolet han igen Murade Vid gamla Segerwerket». Den gamla kam­ maren och dess trappa omnämnes ännu 1678 och 1679 och själva verket upptages i inventarieförteck­ ningarna så sent som 1684-85, då det emellertid har överstrukits. Omedelbart efter installationen av det nya ur­ verket uppstod fel på detsamma. Gudmund Loc­ kes dräng Anders Svensson, som tycks ha haft ansvaret för uppsättningen, blev den 9 novem­ ber 1661 instämd till rådsturätten, som frågade varför han inte upptäckt bristfälligheterna innan uret sattes upp i tornet (VLA, dombok). Anders sade sig då ha framhållit för sin mäster att han fruktade »wij fahra illa alle Samman för detta Sege­ wärk». Men Locke hade blivit vred av dessa ord »och slogh migh den ena gången efter den andra, besynnerligen när segerwärket stannadt och kloc­ kan slogh intet». Den 29 november framträdde Gudmund Locke för rätten och beskyllde sin dräng för att »falskeligen och obewijseligen hafwa förkle­ nat och förringat hans konstrijka och wälgiorda Segerwärck, Gudj till Ära, domkyrkian och staden till prydnad och gagn». Han måste dock erkänna verkets defekter men menade att de uppstått under transporten på »den enda och elacka wägh emellan Jönaköpingh och Wexsio». Han hade emellertid nu gjort erforderlig reparation och vid efterföljande besiktning kunde rätten konstatera att »alle de för­ rige defecter woro nu botade och ferdige». Att Lockes urverk var välgjort är uppenbart, ef­ tersom det kom att fylla sin funktion ända fram till kyrkans brand 1740. Reparationer utfördes dock 1681, 1683 av urmakaren Wilhelm Kock, 1700 av urmakaren Sven Berg, 1715 samt 1723 av urmaka­ ren Anders Forsman i Jönköping. En komplettering gjordes 1684 av Wilhelm Kock då en visartavla ock­ så uppsattes på norra tornmuren. Året därpå ned­ tog och återuppsatte Michael Smed den västra tav­ lan och »giorde sielfva Wijsaren lijk medh dhen Norra». Urtavlans målning renoverades 1686 av Gudmund Målare och västra tomvisaren förgylldes 115 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 107. Detalj av landshövdingen Håkan Nilsson Skyttes kista, placerad i den s k Skyttegraven i kyrkans sydvästra hörn. Jfr pi VII. Foto Smål Mus 1958. Detail of coffin of Lord Lieutenant Håkan Nilsson Skytte, placed in the so-called Skytte grave in the SW corner of the Cathedral. Cf PI VII. år 1700 av stadens bokbindare. 1721 nygjordes tav­ lorna av en snickare Bohman samt stofferades och förgylldes av bildhuggaren Sven Segervall. Invändiga arbeten vid 1600-talets mitt Vid sitt sammanträde den 29 januari 1651 beslöt domkapitlet att skaffa sig en bekvämare möteslokal än den välvda salen i övervåningen av tillbyggna­ den söder om tornet, dit endast en trång spiraltrap­ pa ledde. Till ny lokal »Eligerades Siäla Choren» i bottenvåningen av samma byggnadsdel (Eccl saml 1, s 120). Själakoret hade efter reformationen och branden 1570 degraderats till ett biutrymme utan värdigare funktion. Troligen var rummet i ganska dåligt skick. lståndsättningsarbeten påbörjades ock­ så omedelbart som en följd av domkapitlets beslut. 1651 års räkenskaper tar upp utgifter för murmäs­ taren Jacob Torstensson »för huallffueet i Siela Choren, ther Capitelet eller Consistorium nu ähr» - arbetet kan antingen gälla nymurning av tunn­ valvet över rummet eller reparation av ett ursprung­ ligt senmedeltida tunnvalv. I muröppningen vid si­ dan om ingången till själakoret från kyrkan ordna­ des ett förvaringsskåp (fig 96, sektion B-B). De medeltida väggnischerna kläddes med trä och för­ sågs med dörrar, järn och lås. Börje Månsson Klåckare i Tegnaby lade golv - »Tehlade Capitelet med Bullster Stockars inleggande och Steens wt­ leggande» - samt »sammanhögg träwercket i Capitelsdören». I domkapitlets gamla sammanträdesrum i över­ våningen ordnades plats för konsistoriets bibliotek. En senast 1658 utförd igenmurning av ett fönster »i gamla Capitlet» kan sättas i samband härmed. Från 1666 finns en säker uppgift om att biblioteket fanns i detta rum (Gustafsson 1962, s 120). 1653-54 vidtogs åtgärder som väsentligt ändrade kyrkorummets utseende. I norra sidoskeppets östra trave vidgades fönsteröppningen och försågs med ny omfattning. Vidare återupptogs två fönster »som wpmurade woro och mycket der af mörckades i kyrckan», dels södra korsarmens östfönster, dels norra korsarmens nordfönster »öfwer Romregraf­ wen» (dvs Trollegraven). Genom dessa åtgärder bör kyrkorummets mittparti blivit betydligt ljusare. Samtidigt blev väggar och valv omputsade och kal­ kade: murmästaren Jonas Andersson i Ströby »huit­ menade Kyrckan, Chorhualfven undantagandes och kåpade med gråkalck under der så behöfdes». Här­ efter utfördes en omfattande dekorationsmålning av valven, vilket arbete avslutades 1654 (se s 154). Under 1500-talets slutskede och 1600-talets förra hälft saknas uppgifter om invändiga byggnadsarbe­ ten i sakristian. År 1667 togs det lägre liggande, tunnvälvda rummet i bruk som bisättningskam­ mare, varvid det avskildes från den egentliga sak­ ristian. Jonas Andersson i Ströby »igenmurade den innersta Sacristugudörren när wälb. Landshöf­ dingens frus Lijk insattes». Samtidigt tog murmäs­ taren upp ett dörrhål i det tunnvälvda rummets norra yttermur. Uppgiften att han »högg hohl på den innersta Sacristijgan och åter thet igen vpmu­ rade» kan tyda på att ingen mera beständig dörr­ öppning gjordes. Att rummet senare användes för bisättningar är emellertid fullt klart (se bl a VLA akt 1699). Den speciella medeltidsaccent som kyrkorummet ännu i mitten av 1600-talet hade genom den bevara­ de anordningen med korskrank och läktare vid in­ gången till högkoret försvagades 1670 då sångläkta­ ren togs ner (VLA räk). Korskranket med dess dörr behölls men då läktaren nedmonterades måste skranket få en ny avslutning uppåt. Det föll sig då naturligt att minska dess höjd. Räkenskapsboken 116 omtalar att en av de hantverkare som deltog i sång­ läktarens nedtagning också »afskaar Pellarewerket och giorde ther på nya lister, lagade Chordörren och giorde Crantzen ther öfwer». Som en följd av läk­ tarens borttagande måste triumfkrucifixet uppfästas på ett nytt sätt. Sedan krucifixet renoverats (ses 166) upphängdes det ovanför kordörren i järnstänger och en kedja, som fästes i en nygjord konstruktion av bjälkar ovanvalvs. Räkenskaperna upptar utgif­ ter för dessa bjälkar, för långa järn och krokar, för kedjan »som Crucifixit hänger uthi», för järnringar, monterade »kringom biälkarna på hwalfwet» samt för murmästaren »som högg boll på hualfwet att fästa Crucifixit igiönom» och för »Karlarna som vpwinnade Crucifixit». Kyrkorummet frln 1600-talets slut till 1740 Genom de åtgärder som vidtogs vid mitten av 1600­ talet, främst ändringen av korskranket och utsmyck­ ningen med valvmålningar hade domkyrkans inte­ riör dels fått en anordning som ganska väl uppfyllde tidens krav på ett protestantiskt kyrkorum, dels en tämligen modern uppsyn i färgrik senrenässans. Moderniseringen av kyrkorummet från funktions­ och utseendesynpunkt fördes ett steg vidare då kyr­ kans nya stora orgelverk 1688-91 byggdes och pla­ cerades på en läktare i mittskeppets västligaste del och då kyrkan ungefär samtidigt fick en ny predik­ stol, skänkt av landshövdingen Jacob Flemming (se s 169). Läktaren med sin orgelfasad torde haft ganska stor höjd och blev sålunda västpartiets do­ minerande inslag på bekostnad av den senmedeltida tombågen, som helt doldes. Läktaren var uppbyggd i två våningar, vilket framgår av en notis om bygg­ nadsarbeten 1689, då murmästaren Pehr Jonsson inmurade bjälkar »under öfwerste orgeläcktarem>. Tombottenvåningen förlorade nu sitt samband med mittskeppet. Läktaren torde ha byggts in i tomrummet, där i så fall orgelhuset helt eller delvis fick plats. Det senmedeltida fönstret i västra torn­ muren, vilket 1673 och ännu 1690 kallades »det stora fönstret öfver den wästra dören» benämnes sålunda 1700 och senare för fönstret »uppå Orge­ verket». Andra åtgärder av betydelse för kyrkorummets karaktär var uppsättandet av en läktare i norra sido­ skeppet samt en ny bänkinredning. I domkapitlet TIDEN I 650-1740 föredrogs 1699 ett memorial där det bl a heter: »Om en Läcktares uprättande wijd Norra domkyrkio­ döhren, till Landtförsamlingen eller Scholre Staten, befans högnödige wara» (VLA akt). Förslag till den nya läktarens anordning framlades av byggmästa­ ren Lars Höflin och under hans ledning utfördes arbetet 1700--0I. Om bänkinredningens utförande föreligger uppgifter från åren 1706--07 (se s 175). Den nya läktaren och bänkinredningen tyder på viss platsbrist i kyrkan. Antalet »stolrum» hade vid denna tid minskat genom uppförandet av gravbygg­ nader i västpartiet. I södra sidoskeppets västligaste del murades en grav för landshövdingen Håkan Nilsson Skytte och hans familj. 123 Vid undersökning 1958 av kvarvarande delar av graven konstaterades att kammaren mätte 450 x 210 cm (pi VII). Mitt på norra långsidan fanns en ingång och utanför denna en 160 cm bred trappa med fyra bevarade steg. Av äldre uppgifter (jfr bil 3) framgår att kammaren varit tunnvälvd, att de murade väggarna höjde sig över kyrkgolvet och att uppbyggnaden före bran­ den 1740 pryddes av ett skrank.124 Graven, som så­ lunda varit helt likartad de äldre gravkoren i kyr­ kans östra del, torde ha uppförts hösten 1688; Håkan Skytte avled den 9 augusti detta år och jord­ fästes i Kristianstad den 15 januari. Stoftet fördes till Växjö den 17 i samma månad. Den rikt prydda kopparkistan, försedd med namnplåt och årtalet 1688 frilades vid den ovannämnda undersökningen av graven (fig 107). Något senare tillkom den fjärde av domkyrkans stora gravar, den sk biskopsgraven i norra sido­ skeppets nordvästra hörn (pi VII). Gravstället köp­ tes av biskopen Samuel Wirenius och graven mu­ rades genom hans anhörigas försorg år 1703, då Wirenius dog (Rogberg, s 48). Undersökning­ arna 1958 visade att gravkammaren invändigt haft måtten 315 x 325 cm, putsade väggar, golv av tilltrampad sand samt en 145 cm bred trappa och dörröppning i östra väggen. Även denna grav var tunnvälvd samt försedd med skrank före 1740. I anslutning till skranket fanns en inskription med följande lydelse: SACR..E REGI..E MAJESTATIS MAGN..E FIDEI VIR, REVERENDISSIMUS ET AMPLISSIMUS DOMINUS SAMUEL WJR..ENIUS, S. S. THEOLOGl..E DOCTOR ET EPl­ SCOPUS WEXIONENSIS CELEBERRIMUS, NATUS ANNO 1647. DENATUS 1703 (=den kungatrogne, vördnads­ 117 VÄXJÖ DOMKYRKA värde och höge herr Samuel Wirenius, teol doktor och vittberömd biskop i Växjö, född år 1647, död år 1703). Se Rogberg, s 48, Rhyzelius, s 313. Vid denna tid ersattes Trollegravens skrank från 1600-talets början med ett nytt, utfört av växjöbildhuggaren Torbjörn Röding. Upprust­ ningen av gravkoret var en följd av att Bergkvaras dåvarande ägare, friherre Lars Sparre och hans hustru Charlotta Soop125 utsett detsamma som sin gravplats. Detta framgår av det bevarade kontrak­ tet med bildhuggaren, daterat den 6 augusti 170I (RA, Sävstaholmssaml vol 139). Skranket skulle enligt kontraktet på långsidan, dvs mot väster, upp­ delas i tre fält och vardera fältet prydas »med Blom­ wärk så åfwan som nedan med sine Bilder och pilastrar». Upptill skulle det smyckas med änglar »som Dessein uthwijsar» samt med vapensköldar i lövverk, »Trollewapnet rnit uthi och Sparrewapnet vthi Skillden på högre och Sopewapnet på wänstre sijdam>. På gravkorets kortsida skulle skranket upp­ delas i två fält; över vart och ett av dessa skulle sättas en inskriftssköld med förgyllda bokstäver i relief mot försilvrad botten. Hela bildhuggeriarbe­ tet skulle för övrigt stofferas i guld och silver och Röding skulle »alt sammans så förfärdiga så att han derföre kan och böhr stå till swars när någon som slijkt Arbethe förstår dett inthet har att tadla, hwil­ ket och sidermehra kan lända honom till beröm». Rödings kvittenser »oppå Romaregrafs arbetet» är daterade 1703-05. Varken Lars Sparre eller hans hustru fick se skranket färdigt. De avled båda 1704 på sin egendom Nygård i Lofta socken. Deras kis­ tor insattes samma år i gravkoret. Eftersom Ulfsaxarna på Osaby före 1686 skaffat sig en familjegrav i den egna sockenkyrkan126 var det inte längre någon som vårdade den gamla Ulf­ saxgraven i domkyrkan. År 1709 såldes den av löjt­ nant Per Ulfsax för 100 dr smt till landskamreren assessor Abraham Liungfelt. Den kom därefter att kallas Liungfeltska graven eller Telestagraven efter den strax utanför staden belägna gård i Telestad, som kom i släkten Liungfelts ägo längre fram på 1700-talet (L Larsson 1922, s 33). Omedelbart norr om Ulfsaxgraven befinner sig en mindre, murad grav, som sannolikt anordnats under 1700-talets förra hälft. Rådmannen Nils Ek­ lin, död 1749, hade här sin gravplats (VSLB ms 4:o 374). I domkyrkans kor fanns flera murade gravar av vilka vissa höjde sig något över golvnivån. I det tidigare nämnda memorialet från 1699 angående önskvärda arbeten i kyrkan framhålles bl a att gra­ varna bör nedsänkas och jämnas med golvet fram­ me vid altaret, »dock biskoppen Krooks graf blif­ wer i sitt förra stånd effter hon intet ståår till något hinder eller men». Domkapitlet beslöt samma år att en nedsänkning skulle göras av de »vid Chor­ altaret» belägna gravarna (pi VII), tillhörande bis­ koparna Petrus Jome (död 1630) och Jonas Scari­ nius (död 1687) samt domprosten Enevald Wide­ beck (död 1694). Sannolikt vidtogs dessa åtgärder år 1700 då byggmästaren Lars Höflin enligt kvit­ tens bl a reparerade korgolvet och gjorde en ny altarring. Den nämnda graven för biskop Nicolaus Krokius (död 1646) torde ha befunnit sig i korets västra del, eftersom den inte orsakade någon olä­ genhet. Härpå tyder också att gymnasisterna an­ vände gravstenen som sittplats när de före predi­ kan skulle uppehålla sig i koret (L Larsson 1922, s 33f). Krokius' grav torde kunna identifieras med den murade gravkammare, som påträffats mitt i den västra traven av det dåtida koret (pi VII). Bland övriga arbeten i domkyrkan under perio­ den ifråga kan främst nämnas de ofta återkom­ mande golvreparationerna, vilka till stor del orsa­ kats av sättningar i samband med gravgrävningar. Korgolvet iståndsattes 1671, 1700, 1717 och 1719. 1664 stenlades golvet i södra sidoskeppet och 1686 gjorde dödgrävaren en lagning och utjämning av stora gången i mittskeppet. Ett nytt stengolv lades i mittgången 1697 av murmästaren Fabian Wolter. Ett par år före branden 1740 planerades en större upprustning av interiören. Enligt kyrkorådsproto­ koll den 6 december 1737 skulle den fasta inred­ ningen genomgå färgrenovering, ny altartavla skulle anskaffas och krucifixet flyttas, golvet på mitt­ gången beläggas med Ölandssten och kyrkdörrarna lagas och förses med vindfång. Vidare förbereddes kalkning av väggar och valv, vid vilket arbete skulle tillses att »the, af åtskillige Antiquiteter, befintlige afskrifter, blifwa orörde, och med anständig mål­ ning omkring, bättre utstofferade». Slutligen skulle en stor läktare för skolungdomen uppsättas i norra sidoskeppet. Läktaren skulle sträcka sig från vapen­ husdörren ända fram till »twärpelaren wid muren», 118 dvs den stora pilastern vid gränsen till norra tvär­ skeppsarmen. För att få tillräcklig belysning på och under denna läktare föreslogs att fönstret i sido­ skeppets västmur vidgades och att det delvis igen­ murade fönstret över Romaregraven måtte »ända under igenom mera öppnat blifwa» (VDA kr prot). Av dessa förslag kom sannolikt endast läktaren till utförande (VLA prot). Vid domkapitlets samman­ träde den 11 april 1739 tillsades timmermannen Tillström, som tillsammans med byggmästaren Lundvall åtagit sig att uppsätta läktaren, att »med TIDEN I 740- I 845 denna byggnad, ju förr des hällre begynnelse giöra, det han äfven utlofvade skie skola». Emellertid syns en ändring ha skett av det ursprungliga beslutet att läktaren skulle reserveras för skolungdomen. Den 21 november togs frågan om gymnasisternas plats i kyrkan åter upp i kapitlet. En läktare för dessa borde byggas »wid södre Kyrkiowäggen» men in­ nan något fastställdes skulle man »hafva tillfälle, med Hans Högwyrdighet Herr Doct. och Biskopen sig härom närmare rådföra». Från branden 1740 till ombyggnadsförslaget 1845 Den 29 maj 1740 slog blixten ned i domkyrkotornets norra spira och förorsakade en våldsam brand. Av den berättelse om händelsen som domkapitlet läm­ nade K Maj:t i en skrivelse den 2 juni (VLA konc) framgår, att elden med stor häftighet spred sig från spirorna och klockvåningen till spåntaken över kyr­ kan samt ned till tornets bottenvåning, orgelverket och kyrkorummet. Valven blev svårt ramponerade, särskilt i kyrkans östra del, där gavelröstena rasade samman. På mindre tid än tre timmar hade kyrkan och dess inredning »icke vtan alles wår hiertel. grämmelse» lagts i aska. Sakristian och konsistorie­ rummet i gamla själakoret fick dock inga allvarli­ gare skador. Textilier och ljuskronor, kyrkans pen­ ningmedel och domkapitlets handlingar kunde räd­ das. Efter branden fick gudstjänsterna hållas i gymna­ siehuset, som med knapp nöd undgått att bli lå­ gornas rov. Byggnadens största sal inrättades med bänkar och musikläktare. Taklanterninen ombygg­ des och höjdes så att den kunde härbärgera ett slag­ ur och en mindre klocka (L Larsson 1922, s 25). Som hjälp till kyrkans iståndsättning gav K Maj:t den 27 mars 1741 sitt tillstånd att medel »så wäl genom twenne wilkorlige Collecter om året uti trenne års tid som och genom Stamböcker måge öfwer hela Riket insamlas». Några år senare, den 29 mars 1748 beviljade K Maj :t ett nytt samman­ skott för ändamålet, nämligen I öre smt »utaf hwar och en ståndsperson samt Borgare och Hem­ mansbrukare uti hela Riket» såvida det inte förelåg särskilda skäl till befrielse (RA, Inrikes civilexp reg). Gåvor lämnades av drottning Ulrika Eleonora d y med 6 000 dlr kmt och av riksrådet Axel Baner med 200 dlr smt (Rosengren, s 631 ). Bland stadens borgerskap insamlades även medel till kyrkan. Bland bidragsgivarna kan nämnas rådmannen Måns Lind i Växjö som enligt kyrkorådsprotokoll den 5 mars 1741 »låtit påkosta dörar för domkyrkiam> och som »jämwäl nu hos Bilthuggaren Mäster Sven Segervall» beställt en ny predikstol (s 169). Iståndsättning av skepp och kor Sommaren 1740 gjorde murmästaren Johan Qvandt från Karlskrona en utredning rörande valvens och murverkens tillstånd efter branden. I sitt memorial till kyrkorådet den 30 augusti (VDA handl) fram­ höll han bl a att de stora valven över kyrkan syntes »fuller behåldne och ståndachtige» medan de »smärre» valven delvis var »myckit swaga och opå­ litelige», varför de borde tagas ned. Övre delen av muren mellan koret och sakristian uppvisade svåra skador, varför nedtagning och ommurning måste göras. Norra sidan av tornet befanns vara så ram­ ponerad att fullständig ommurning av hela denna mur rekommenderades. Eftersom muren var »af 119 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 108. Kyrkan från sydväst. Teckning av N I Löfgren 1821. KB. The Cathedral from SW. Drawing by NI Löfgren, 1821. pour gråsten» som »blifwit helt skiör och brände» måste också anslutande murpartier i hörnen göras om. I nordöstra murhörnet fanns en elakartad spricka som öppnat sig över 2 tum. Stora järnanka­ ren och bjälkar borde insättas. Men Qvandt be­ tvivlade att tornet skulle kunna bli så hållbart att klockorna åter kunde placeras i detsamma. Han ansåg sålunda att tornet helt och hållet borde rivas och återuppbyggas från grunden. Frågan om kyrktakens iståndsättning utreddes samtidigt av byggmästaren Sven Svahn, även han från Karlskrona. Kyrkorådet kunde meddela dom­ kapitlet att Svahn var »beredd att uprätta et per­ petuelt tak» (YLA akt), men tills vidare fick han endast uppdrag att göra provisoriska brädtak. Dessa pålades hösten 1740; Vid domkyrkorådets sammanträde den 22 ja­ nuari 1741 uppvisade Svahn en ritning på hela dom­ kyrkan »till dess . profil och wäggar, tak och torn», tydligen ett definitivt förslag eftersom ritningen skulle underställas landshövdingen och domkapit­ let för godkännande (VDA kr prot). Under loppet av 1741 torde takstolsarbete och brädtäckning i huvudsak ha genomförts. Man avstod från att åter­ uppmura de stora gavelröstena; såväl långhus- som kortak valmades av mot öster (fig 109, 110). Spån­ täckningen utfördes av timmermannen Petter Till­ ström, som 1742 täckte långhusets övre tak och året därpå kortaket, sakristian och »östra gaflen på öfwersta kyrkiotaket». Tjärstrykning av spånen bör givetvis ha skett i samband med takets läggning även om notiser härom saknas i räkenskaperna. 120 .. ' . .. I .. .. ' Fig 109. Ritning sannolikt utförd i början av 1800-talet, visande takstols­ konstruktionen. VSLB. Foto N Lager­ gren 1969. Drawing executed probably af the beginning oj the 19th century, showing the construction oj the roof trusses. .. . Fig 110. Ritning av kyrkans nordfasad, sannolikt från början av 1800-talet. VSLB. Foto N Lagergren 1969. Drawing oj N front oj the Cathedral, probably from the beginning oj the 19th century. I 121 VÄXJÖ DOMKYRKA Först 1750 finns en nedtecknad uppgift om att ta­ ket skulle överstrykas och om anskaffande av erfor­ derligt material som »tiära, rödfärg, vitriol, salt och rågmjöl efter den af Sal. Probsten Oxelgren med­ delte beskrifning>> (VLA räk). Som ledare för arbetet med murarna och valvens reparation antogs murmästaren Påve) (Paul) Pen­ berg från Vallen i Våxtorps socken i Halland. Denne hade tillsammans med sin broder Petter under våren 1741 »angifwit sig at wilja arbeta på Domkyrkian», företett »wackra bewis» på sin kunnighet, bl a från murmästareämbetet i Hälsingborg, samt framlagt förslag till åtgärder. Bröderna Penberg hade vid sin första besiktning av kyrkan bl a funnit att de båda korvalven samt tvärskeppets mellersta och norra valv borde ombyggas eftersom de »aldeles woro oduglige». I en promemoria till domkyrko­ rådet den 5 juni 1741 framhöll domkapitlet att in­ slagningen av nya valv borde komma i första hand och att dessa borde muras med dubbel valvtjock­ lek, så att de blev »durablare» än de gamla halv­ stensvalven, »hwilka af nedfallande taket igenom­ brutes och elden thymedelst i kyrkan insläptes» (VDA handl). Vid sammanträde påföljande dag på­ pekade kyrkorådet även att fönsteröppningarna borde »blifwa egale och lika både till bredd och högd, at Kyrkian, Architecturen likmätigt, må win­ na sådant lius, anseende och prydnad, som et slikt Herrans hus anständigt är» (VDA kr prot). Mumingsarbetena kom igång på allvar 1742, då Paul Penberg enligt räkenskaperna bl a vidgade vissa fönsteröppningar, reparerade strävpelarna och upp­ förde två nya strävor »där Wapnhuset stod» - tyd­ ligen hade detta blivit så skadat av branden att en reparation ansetts för kostsam. I dessa »nya» pe­ lare bör dock gammalt murverk ha ingått (jfr s 90). Valvslagningen försinkades emellertid; i september 1742 framhöll kyrkorådet att valven över korsmit­ ten och norra korsarmen skulle muras påföljande vår »och sedan Chorwalfwen så skyndsamt det sig göra låter». Enligt överenskommelse skulle Penberg erhålla I 000 dlr smt för dessa fyra valv. 1743 fick han ut 650 dlr »för 2ne dubble Hvalffs upmurande» (jfr ovan beträffande valvtjockleken) och av kvit­ tensen framgår att arbetet gällde de båda tvär­ skeppsvalven. Kostnaden för korvalven redovisas under åren 1744-45. Beslut fattades om att fönstret över Trollegraven - norra korsarmens östfönster - skulle igensättas så högt upp att »allenast en liten glugg skulle blifva öfrig» (VDA kr prot). År 1745 blev valven och en del av murarna putsade och vit­ kalkade. Återstående invändiga putsarbeten utför­ des 1746, då norra sidoskeppet, koret och sakristian behandlades. I koret utvidgade Penberg år 1744 två »fenstergluggar» och gav dem samma bredd som övriga fönster i kyrkan. Tydligen rörde det sig om de båda sydfönstren i koret. Det östra korfönstret fick dock behålla sitt gamla utseende (jfr fig 99, s 96), endast fönsterjärnen utbyttes, vilket skedde 1746, då också altaret i koret återuppmurades (VLA räk). Parallellt med iståndsättningen av väggar, valv och fönster utfördes de inredningsarbeten, som var nödvändiga för att få kyrkorummet funktions­ dugligt. Snickarmästaren Johan Hårman Stöppel var under en längre tid sysselsatt med tillverk­ ning av en ny bänkinredning; utgifter för detta ar­ bete redovisas i räkenskaperna för åren 1744-49 (jfr s 175). Timmermannen Petter Tillström byggde 1745 en läktare »för Musicanterne» i kyrkans väst­ ligaste del. Reparationerna hade vid denna tidpunkt kommit så långt att domkyrkan åter kunde tagas i bruk. Den 13 september 1745, på fjärde stora bön­ dagen, kunde gudstjänst hållas i kyrkan för första gången sedan branden (L Larsson 1922, s 25). Myc­ ket återstod dock att göra; bänkinredningen var ej fullbordad, koret ännu inte färdigställt, nya golv ännu ej lagda. 1747 begärde rektor Johan Streling att brädgolv måtte inläggas, i synnerhet vid entren och i mittgången, eftersom mycket damm revs upp »wid Ungdomens gemensamma inträde i kyrkan, el. af Blåswäder, igenom den norra kyrkiodörren» (L Larsson 1922, s 25f). Problemet fick sin lösning året därpå, eftersom Paul Penberg då fick betalning för domkyrkogolvets »beläggande med Öhlands­ sten». 1747 upptar räkenskaperna en utgift för »bulsterstockar» under korgolvet, sannolikt till ett trägolv under de korbänkar, vilka 1748 utfördes efter mäster Stöppels förslag. Slutgiltigt ordnat blev koret först 1751, då ytterligare snickarearbeten ut­ fördes, bl a golvläggning och tillverkning av en al­ tarring, och då den av Georg Engelhardt Schröder målade altartavlan uppsattes (s 166). I samband härmed igensattes fönstret i östra kormuren. En 122 mindre öppning, möjligen ett lunettfönster, utspara­ des dock över tavlan, eftersom Penberg fick be­ talning för »det nya franska fönstrets inmurande öfwer altaret». Korets och skeppets yttermurar hade 1750 ännu inte blivit avputsade. Den I 5 december konstatera­ de kyrkorådet att stenar börjat falla ut ur murver­ ket på sydsidan och att den gamla kalken »aldeles genom wätan är förtärd». Påföljande vår skulle Penberg gå över murarna med gråkalk även på norra sidan, där nymurningar gjorts över fönstren och där nya strävpelare hade uppförts på ömse sidor om nordportalen. Våren 1751 lämnade Penberg för­ slag och begärde 400 dlr smt för arbetet. Under sommaren verkställdes så domkyrkans »Rappande och Huitmenande». Reparation av tornets murverk. Ny tornhuv Frågan om det svårt skadade domkyrkotornets be­ handling kom att sysselsätta kyrkoråd och domka­ pitel under mycket lång tid. Det skulle dröja mer än trettio år efter branden innan tornet var full­ ständigt iståndsatt. M urmästaren Johan Qvandts tvekan om möjlig­ heterna att restaurera det gamla tornet delades av andra fackmän. I en skrivelse till domkapitlet 1741 framhöll kyrkorådet att två murmästare från Karls­ krona - av vilka Qvandt bör vara den ene - efter granskning funnit att tornet ej kunde förbättras med någon pålitlighet. Andra åter menade, liksom en stor del av stadens innevånare, att det skulle kunna sammanbindas och göras säkert »genom försiktig reparation med bjälkar och järnankar». Kyrkorå­ det uttryckte tveksamhet om hur man skulle förfara och frågade sig om inte någon förfaren man från Stockholm »antingen af fortifikation eller Mur­ mästare Embetet hit förskrifwas kunde» (VLA akt). Den 20 maj 1741 blev tornet besiktigat av bisko­ pen, landshövdingen och kyrkorådet. Man över­ lade därvid med murmästaren Penberg, som hörde till dem som ansåg det fullt försvarligt att reparera tornet. Troligen kunde Penberg övertyga om att inga omedelbara rasrisker fanns, eftersom några åt­ gärder ej vidtogs under de närmast följande åren. Först i september 1744 föreligger ett memorial av Penberg, där han föreslår en förstärkning av tom­ murarna genom ökning av murtjockleken »af half- TIDEN 1740-1845 annor tegelstens tiocklek» upp till 28 alnars höjd i tornets inre. Han anser även att »Båda hwalfwen i tornet skola af nyo upmuras» samt begär som egen arbetslön 5 000 dlr smt (VDA handl). I ett nytt me­ morial den 12 december samma år, författat av Pen­ berg och Petter Tillström, utvecklas förslaget vidare, bl a lämnas uppgifter om erforderlig kvantitet tegel (VLA akt 1745). Dessa utredningar ledde emellertid inte till något beslut om tornets reparation. Domkyrkans nya klockor, gjutna 1746 i ett på kyrkogården byggt gjuthus (s 231), fick tills vidare hängas upp i en sta­ pel vid kyrkan. Ritning till klockstapeln levererades av byggmästaren Hans Havemann och underställdes kyrkorådet på försommaren 1746 (VDA handl). I sitt protokoll den 5 september konstaterade rådet att den nyuppsatta klockstapeln »befanns wara för swag och opålitelig at hänga klockor uti». Vid sam­ manträde den 24 september fick kyrkorådet emeller­ tid löfte av klockgjutaren Andreas Wetterholtz (se not 231) att han skulle förbinda stapeln så att klockorna kunde upphängas i densamma (VDA kr prot). 1748 togs tomreparationen åter upp på dagord­ ningen i kyrkorådet. Murmästarna Johan Georg Strubel från Norrköping och Anders Larsson Drake från Jönköping anmodades granska tommurarna och lämna förslag till iståndsättning. Båda inkom med sina förslag under oktober månad (VDA handl). Projekten synes härefter ha insänts till K Maj :t eller överintendenten. På försommaren 1749 kom ärendet in i en ny fas. Vid domkapitlets sam­ manträde den 14 juni (VLA prot) omtalade bisko­ pen att överintendenten Hårleman127 besökt Växjö och därvid lovat utarbeta ett nytt förslag till istånd­ sättning av tornet om han blott erhöll en »avritning i profil» av detsamma. Uet föreslogs att lantmätaren Boije skulle få i uppdrag att utföra denna sektions­ ritning men av okänd anledning vidtogs inga ome­ delbara åtgärder i denna sak. Carl Hårleman kun­ de emellertid med stöd av de uppgifter om tornet som han fått vid besöket på platsen utarbeta sitt förslag. Vid domkapitlets sammanträde den 16 maj 1750 anmäldes att Hårleman översänt »then förledit år lofwade ritningen öfwer domkyrkiotaket härstädes, hwilken af hans Kongl. Majt är i nåder gillad». I 123 -· .t .,,._ -.•­ ........­ .. ··-­ ~r- ' ..... ""'-1 ....,, Fig 111. C Hårlemans förslag från 1750 till ombyggnad av tornet. NM. C Hdrleman's proposal for the rebuilding of the tower, 1750. Fig 112 T h. C Hårlemans alternativa förslag till tornhuv. NM. Right. C Hdrleman's alternative proposal for the tower roof. 124 ... -~ -:._ -~ -.:i - / = ::. ~ I t:: · ~ ..: ....._ --,,., ..:::. · ~• .··.1 -­ :. -::-. -..!"' 125 VÄXJÖ DOMKYRKA följebrev till biskopen lovade Hårteman att också »tilskapa den ställning som klåckorna tarfwa» om han erhöll den tidigare begärda sektionsritningen. Först 1751 kom lantmätare Boijes avmätning till stånd, varefter hans ritning sändes till överintenden­ ten (VLA prot). Som framgår av Hårlemans ritningar till utform­ ning av kyrkans västparti (fig 111, 112) skulle en till­ byggnad göras norr om tornet som en motsvarig­ het till själakoret på sydsidan. Tornfasaden kunde därigenom få en symmetrisk anordning och det bräckliga murverket på tornets nordsida kunde för­ strävas. I ett brev den 6 april 1753 till överintenden­ ten Carl Johan Cronstedt, Hårlemans efterträdare, påpekade domprosten Sven Brelter att »Herr Baron Hårleman sade, at denna tilbygnaden vore högst nödvändig, på det tornet derigenom måtte erhålla styrka äfwen på den sidan» (ÖIÄ, Avgjorda mål före 1811). Vidare föreslog Hårleman två ljudgluggar i västmuren i stället för befintliga tre. Även i syd­ och nordmurarna skulle ljudöppningarnas antal minskas, från två till en (jfr s 128). Tornmuren före­ slogs bli slät och enkel, endast dekorerad med en kraftigt rusticerad portalomfattning och över denna ett rundfönster. Genom portalarkitekturens tyngd och den antydda grovhuggningen av de markant framspringande omfattningsblocken skiljer sig för­ slaget från Hårlemans gängse projekt till kyrkpor­ taler, vilka har en ordinär klassicistisk portalrustik i tunn relief. Paralleller till växjöportalens ytbe­ handling finner man i Hårtemans militärarkitek­ tur.128 Sannolikt önskade Hårteman med sin tids arkitektoniska uttrycksmedel ge betoning åt det gamla 1100-talstornets tyngd och fästningslika slu­ tenhet. Huruvida den utförda portalen kunde ha en sådan verkan är väl tveksamt, även om den i stort sett följde förslaget. Hundra år senare ansåg C G Brunius att den »liknar snarare en inkörsport till en herregård i modern stil än en hufvudingång till en uråldrig kathedral» (Konstanteckningar, s 636). I stället för höga dubbelspiror över tommurarna föreslog Hårteman en låg huv. Alternativa förslag till utformning av tornets översta del föreligger, men gemensamt för dem är att huven reser sig från ett markerat entablement med konsoler under en framspringande, rikt profilerad taklist. Ett förslag visar en i genomskärning korsformig lanternin med väggfälten prydda av lisener och med en urtavla in­ fälld i listen till det brutna taket, vilket krönes av ett kors (fig 112). Ett annat förslag har en låg, ut­ sökt profilerad huv utan lanternin och med urtavla infälld i taklisten (fig 111).129 En i KBS förvarad rit­ ning med påskriften »Dessein till Wexiö Stads­ kyrcka» (fig 113) bör även nämnas i detta samman­ hang. Urtavlorna - en på varje fasad - är även här infällda i murens listverk men de krönes av en eldurna. Huven är kupolformad och bär en liten lanternin, som omgives av en balustrad. Den livligt profilerade lanterninhuven slutar i en spets med kula och kyrktupp. Även detta förslag torde vara Hårte­ mans, eftersom det är nära besläktat med hans pro­ jekt för Strängnäs domkyrka och Jakobs kyrka i Stockholm.130 Den av K Maj :t år 1750 fastställda och till domkapitlet översända ritningen är tyvärr inte bevarad. När iståndsättningen av tornets mur­ krön sedermera kom till utförande gestaltades en­ tablementet i stort sett efter det alternativ där lan­ terninen saknas. Av C F Adelcrantz' uttalande i samband med den senare omprövningen av frågan om torntakets utseende (se not 129 och nedan) fram­ går fullt klart att Hårtemans fastställda förslag sak­ nade lanternin. Efter Hårtemans död i februari 1753 meddelade överintendenten Cronstedt att ritning till klockstolarna skulle sändas så snart de återkom­ mit från slottsbyggmästaren Eliander,131 vilken tyd­ ligen haft Hårtemans uppdrag att detaljutforma för­ slaget (VDA kr prot). I april fick Cronstedt en in­ formation om de förestående arbetena av dom­ prosten Brelter (jfr ovan). Bl a framhölls att tillbygg­ naden skulle muras innan man påbörjade arbetet med själva tornet. I augusti skrev Brelter åter till Cronstedt, erinrade om de utlovade ritningarna och framhöll att arbetet skulle påbörjas följande år. Därvid skulle man först »rifwa neder den öf wersta delen af tornet, som icke kan repareras, utan måste aldeles å nyo byggas, sedan tornet fått sin styrka ifrån foten». Brelter påpekade att tornet nu var så »sönderspruckit och skröpligt, så att man befruk­ tar dess fall» samt begärde överintendentens råd och hjälp (ÖIÄ, Avgjorda mål före 1811). Under våren 1754 redovisas dagsverkskostnader för »planens afrödjande och ansande der et rum skall byggas vid domkyrko-tornet» samt för »Torn­ verkets (virkets) sammanläggande och betäckande 126 ~ TIDEN 1740-I 845 Fig 113. Alternativt förslag till tornhuv, sannolikt av C Hårle­ man. Kyrkans långhus och korparti är ej korrekt återgivna. KBS. Alternative proposal for the tower roof, probably by C Hdrle­ man. The nm:e and chancel are not cor­ rectly represented. Ao 0-JO~J)~I I II med bräden> (VLA räk). Förberedelser för istånd­ sättningsarbetet gjordes sålunda men först den 7 december skrevs kontrakt med »Bygg- och mur­ mästaren ifrån Carlscrona Johan Christoph er Braune» (Braunne).132 Enligt kontraktet åtog sig Braunne att uppföra sidobyggnaden, reparera tornet »ifrån grunden till och med cornitzen», lägga »et förswarligt tak» över tornet, insätta klockstolsan­ ordningen och upphänga klockorna »allt efter de af hans Kungl. Majt i nåder Approberade ritningar» och till en kostnad av 8 500 dlr smt. Arbetet skulle igångsättas i mars 1755 (VDA handl). Kontraktet nämner inget om valvslagning i tor­ net men det är dock uppenbart att de nuvarande kryssvalven byggts av Braunne. Tegel och fogbruk har karakteristiska 1700-talsegenskaper och tegel­ formatet överensstämmer med de måttuppgifter som räkenskaperna lämnar om det tegel som leve­ rerades till domkyrkan från Utnäs tegelbruk. Att de gamla valven tidigare rivits framgår av en inlaga till kyrkorådet från klockgjutaren Andreas Wetter­ holtz den 12januari 1747, där denne uppräknar de I IJ möda och omsorg låtit till domkyrkians besparing nedtaga de utj Tornet warande 2ne till lifs spillande hotande walf, utj hwilka warande Tegell til Jut­ ungnens med dess tillbehörs inrättande och i stånd sättjande anwänt ...» (VDA handl). Braunnes arbete igångsattes planenligt och avslu­ tades 1757 (VLA räk). Som extra poster i räken­ skaperna kan nämnas den modell av tornets list­ verk som snickarmästaren Stöppel tillverkade 1756 samt den 1755 i Karlskrona utförda stora kalkstens­ tavlan, där Braunne »efter befallning låtit uthugga domkyrkans öden» (s 56f, fig 56). Förslaget till in­ skription på denna för västra tomfasaden avsedda tavla gjordes av domprost Brelter. För uppgifterna om domkyrkans äldre historia utnyttjades tydligen Andreas Rhyzelius' Episcoposcopia Sviogothica, som utkom 1752. Brelters textförslag godkändes i domkapitlet och intogs i dess protokoll den 5 juni 1755 (VLA prot). Sedan tavlan anlänt till Växjö förgylldes texten av målaren J C Zschotzscher år 1756 (VLA räk), varefter den uppsattes på tomfasaden under den plats där urtavlan tidigare tjänster han gjort domkyrkan, bl a att han »med suttit. 127 VÄXJÖ DOMKYRKA I e ,. .. I • . 1756 beslöts att byggmästaren påföljande år skulle ommura västra gaveln över södra sidobyggnaden, dvs själakoret, »till likhet med den norra». 1757 gjordes en framställning till K Maj :t rörande tornets ljudöppningar. Enligt det fastställda förslaget skulle -dessas antal minskas från nio till sex. Man befarade nu att tornet skulle försvagas genom en sådan åt­ _gärd och byggmästaren hade frågat »om han finge gå ifrån Ritningarne» och behålla alla de gamla _gluggarna. Detta blev beviljat sedan Cronstedt yt­ rat sig i ärendet och föreslagit godkännande (RA, ÖIÄ skr till K Maj:t). Ett annat avsteg från rit- Fig 114. C F Adelcrantz' förslag till tomhuv, fastställt av K Maj:t 1771. VSLB. Foto N Lagergren 1969. C F Adelcrantz' proposal for tower roof, approved by the Crown in 1771. ningarna gjordes då tillbyggnadernas övre våning fick varsitt rundbågigt fönster mot väster axialt pla­ cerat över fönstret i bottenvåningen. I februari 1758 fick Braunne slutlikvid av det be­ tingade beloppet för tornets iståndsättning. Längre fram på året gjordes vissa kompletterande arbeten; förankringsbjälkar inlades, ljudgluggarna fick bräd­ bottnar och »krantzen wid wästra kyrkiodörem>, dvs portalomfattningen, kläddes med koppar (YLA räk). I samband med att domkyrkotaket rödfärga­ des 1760 beströks också torntaket. Det »försvar­ liga» tak som Braunne enligt kontraktet hade av­ 128 täckt tornet med var ett provisorium av obekant utseende. Uppgiften om rödfärgningen 1760 tyder på att man vid detta tillfälle ej räknade med att snåbbt få en tornhuv enligt det fastställda förslaget. Det dröjde till 1770 innan man beslöt sig för att bygga en ny tornhuv. Det provisoriska taket var nu· i dåligt skick och stadstimmermannen Jonas Sjöberg fick använda 2 tolfter bräder »för Torn­ takets lagande för dropp» (VLA räk). Den 29 mars skrev landshövding Raab till K Maj:t och framhöll att tombyggnadens verkställande borde »till und­ vikande af nog äfventyrlig påföljd så snart giörligit blifver företagas, men tillgången af medel förslår icke att upföra denna byggnad efter nådigt fast­ stälta ritning». Han hemställde därför att överinten­ dentsämbetet måtte författa »en mindre kostsam dessein» (ÖIÄ skr till K Maj:t 1771). Ungefär sam­ ma argument framfördes i den bifogade skrivelsen från domkapitlet. I stället för den kostsamma torn­ byggnad som fastställts önskade man »ett tjenligit tak med koppar eller järnplåtar beslagit». Dom­ kapitlets inlaga sändes till landshövdingen för vidare befordran den 23 mars »tillika med ritningen», dvs det Hårlemanska förslaget (VDA handl). Sedan framställningen remitterats till överinten­ dentsämbetet utarbetade C F Adelcrantz ett nytt förslag till tornhuv med förenklad taklistprofil och brutet tak, krönt av en liten lanternin.133 En av de i KBS förvarade förslagsritningarna är daterad 1770. Den 30 januari 1771 framlade slottsbyggmäs­ taren A U Kirstein förslag rörande materialåtgång och timmermansdagsverken. Kopior av ritningar och kostnadsförslag sändes till Växjö med en skri­ velse från Adelcrantz den l februari. I denna fram­ håller överintendenten att »Takställningen uti den upkomna ritningen tycktes, i anseende till de flere särskilte Profiler, wara nog mödosam och swår att wärkställa, emedan förmodeligen i orternn ej lärer wara tillgång på sådane Mästare, som i den slags byggnad kunna wara tillräcke/igt förfarne». Han hade därför gjort en enklare ritning till tak, vilket kunde täckas antingen med koppar eller järnplåt. »Till mera prydelighet och anseende för Kyrkan» hade han även projekterat en lanternin på torntaket. För denna hade ett separat kostnadsförslag upprät­ tats, då dess uppförande kunde anstå om medel saknades. Eftersom K Maj:ts beslut i ärendet kunde 9 - 701612 Växjö domkyrka TIDEN I 740-1845 dröja sändes kopior av handlingarna, så att dom­ kapitlet kunde »betinga och under påstående win­ terf öre låta framskafa nödwändige bygningsmate­ rialier så att arbetet dess förr så snart Hans Kongl. Mal• nådige approbation nedkommer må kunna företagas» (VDA handl). I sitt yttrande till K Maj :t den 25 februari framhöll Adelcrantz att det tidigare fastställda förslaget ej kunde anses vara särskilt kostsamt men ritningen var »nog granlaga i anseen­ de till dess · flera profiler och förkroppningar, till hwilkas utfdrande efter Scala och proportion mera erfarenhet fordras, än af en Bygmästare på landet skähligen kan wäntas». Han hade sålunda »författat en annan Simplare dessein» (ÖIÄ skr till K Maj:t). Förslaget godkändes den 3 juli av Gustav III. Enligt påskrift blev ritningen uppvisad i domkapit­ let den 17 juli (fig 114). Vid denna tidpunkt var emellertid arbetet med tornhuvens byggnad i full gång. Åtgärder började vidtagas mycket snart efter det att Adelcrantz sänt kopior av sitt förslag. Från den 13 mars föreligger en kvittens underskriven av 20 personer, vilka »med mycken möda uti swåraste wägelag hugit, framkört allt det timmerwärke ... som till det nya Tornets upsättande nyttjas skall» (VLA räk). Domkyrkosysslomannen Wirgander på­ pekade i ett memorial den 8 juni att han varit anför­ trodd att ackordera med byggmästaren Carl M Bockberg från Karlskrona om tornarbetet och att Bockberg nu var antagen och väntades till Växjö (VDA handl). Enligt en tidningsnotis daterad »Wexio d. 20 Sept.» var arbetet färdigt denna dag, då »en starkt förgyld Kopparhane» kunde uppsättas. No­ tisen förmäler vidare: »Näst Guds Nåd, at ingen af arbetsfolket lidit skada, bör man tillskrifwa den snälla Byggmästaren ifrån Carlskrona C. M. Bock­ berg, och den drifwande sysslomannen, Kyrkoher­ den Mag. D. M. Birgander (Wirgander) at detta Torn ... på icke fulla 3 månader blifvit uppsatt, oaktat en ostadig väderlek och flere besvärlighe­ ter.»134 Byggmästaren erhöll enligt överenskom­ melse 650 dlr i arvode. Som extra utgifter redo­ visas bl a den nya spiran av järn, kyrktuppen, kulorna och 16 dukater i guld till tuppens förgyll­ ning. Resterande virke användes till uppbyggnad av en ny läktare i kyrkans västparti efter förslag av Bockberg (VLA räk, VDA handl). 1771 inköptes även koppar till tornhuven, men täckningen utför­ 129 VÄXJÖ DOMKYRKA des först året därpå av kopparslagaren Johan Va­ lentin Kiöhler från Karlskrona (VDA handl). 1773 gjorde denne ett kompletterande arbete »sedan nö­ digt befants att Laternen på Tornet borde äfwen inuti med Koppar beklädas» (YLA räk). Samma år ombyggdes klockstolen i samband med omgjut­ ningen av kyrkans storklocka (s 230) och urmakaren Peter Ernst (not 228) tillverkade ett tornur för en kostnad av 4 000 dlr (YLA räk, prot). Yttre underhållsarbeten Under den långa tidsperioden från 1773 till 1849 gjordes inga väsentliga förändringar av domkyr­ kans exteriör. Räkenskaperna ger upplysning om ett noggrant, löpande underhåll av spåntak, murar, fönster och dörrar. Taken rödfärgades och tjärades 1783 och året därpå utfördes omputsningsarbeten, sannolikt endast på vissa murpartier. Vid detta till­ fälle beströks minnestavlan på tomfasaden med svart oljefärg. Mera omfattande rappning gjordes 1807 av murmastaren Olof Modig tillsammans med Abr Handell. I samband härmed beslöts att »den öfwersta öppne delen af Fönstret på Domkyrkans östra gafvel» skulle muras igen »til förekommande af skada för Altare taflan» samt att strävpelaren i sakristians nordöstra hörn skulle tagas ned, »hälst den inte tjenar byggnaden till någon nytta» (jfr s 133). 1832 blev kyrkans ytterväggar ånyo omput­ sade efter förslag av stadsbyggmästare C R Palmer i Jönköping. Förslaget innebar spritrappning av väg­ garna i kombination med slätputsade murhörn och omfattningar kring fönster och dörrar samt avfärg­ ning av gesimser och listverk (YLA räk, VSLB fot 137). Den mödosamt genomförda iståndsättningen ef­ ter branden 1740 gav kyrkan ett utseende som knappast var tilltalande för den som tillägnat sig klassicismens arkitektursyn. Det mäktiga taket rim­ made illa till den korta kyrkan och de låga murarna. Bristen på proportioner förstärktes av tornets låga huv och diminutiva lanternin. I slutet av 1700­ talet skriver J C Linnerhjelm att kyrkan »ger på avstånd anledning att hoppas på en täck byggnad genom dess torn i nätt och modern stil, vilket då ännu ensamt synes» (fig 116). Men vid närmare be­ traktande finner han dess utseende »mindre behag­ ligt». Tornets Iistverk och sirater passar ej samman med murarnas obrutna släthet, koret anser han vara för smalt och långt i förhållande till kyrkan; genom sin ringa höjd synes denna byggnadsdel »förlora i det majestät» som korpartiet i en kyrka bör äga.136 Kyrkorummet Hur interiören tedde sig efter iståndsättningen i mit­ ten av 1700-talet framgår av Pehr Hörbergs (jfr s 216) teckning från 1768 (fig 115). Mittskeppets stjärnvalv framträder vitputsade, helt utan målad dekor. Pelare och väggpilastrar har fått kraftigt pro­ filerade, breda vederlagslister. Fönstren indelas av järnskenor och har smårutor med blyspröjsning i diagonalmönster. Den breda mittgången är belagd med kvadratiska, stora golvplattor. Teckningen an­ tyder också en större, ornerad gravsten i gången. Vidare ses de ganska obetydliga mässingsljuskro­ norna, snickarmästare Stöppels bänkinredning med enkelt profilerade dörrspeglar, Sven Segervalls pre­ dikstol och Schröders altartavla, omgiven av en draperimålning på muren. I sidoskeppens östligaste del skymtar de upphöjda och med trägaller försedda gravarna, »Romaregraven» på norra och »Telestad­ graven» på södra sidan. Kyrkorummet präglades av största enkelhet. De ansvariga för domkyrkan var medvetna om att in­ teriören gjorde ett fattigt intryck. När domkyrkans orgelverk stod under byggnad på 1770-talet fram­ höll domkapitlet och landshövdingen att orgelfasa­ den »såsom tändande til denna kyrkas bättre an­ seende» borde orneras, »anständigit och i god smak», i all synnerhet som kyrkan inte ägde några andra prydnader än altartavlan och predikstolen (YLA prot). Fasaden fick sålunda en rik utsmyck­ ning, gestaltad 1779 efter en tidigare upprättad ritning (s 186). Den interiör som Pehr Hörberg dokumenterat förblev sig lik ända fram till 1800-talets mitt med undantag av att ny predikstol uppsattes 1821 (s 172, fig 155). Givetvis utfördes kontinuerligt underhåll, kalkstrykning av väggar och valv, reparationer och smärre ändringar av bänkinredningen samt omlägg­ ning av golven. Partiell golvomläggning fick göras mycket ofta på grund av de sättningar i golvfyllna­ den som gravgrävningarna förorsakade. Ett mera omfattande arbete utfördes 1787 då bänkinredning­ en uppriktades och golvet i gångarna omlades sedan 130 TIDEN 1740-1845 Fig 115. Interiör av kyrkan, lavering utförd av P Hörberg 1768. Foto 1968. Interior oj Cathedral, wash drawing by P Hörberg, 1768. 100 lass sand påförts som fyllning. Stensättaren er­ höll betalning för omläggning av 66 famnar »flat­ sten» och 16 famnar kullersten (VLA räk). Mitt­ gång och tvärgångar var belagda med huggna kalk­ stensplattor, sidogångarna med kullersten och kor­ golvet med bräder (inv 1830). Efter branden 1740 uppkom förslag att inrätta bänkplatser på de uppmurade gravarna i kyrkorum­ mets fyra hörn. Arvingarna efter biskop Wirenius hade sålt dennes gravkammare i nordvästra hörnet till hovjägmästaren Lars Silfversparre, som i sin tur sålt den till regementsauditeuren Gustaf Lund. Dennes fader, handelsmannen Olof Olsson gjorde 1745 anstalter att bygga bänkar på graven, men domkapitlet ansåg att det borde vara kyrkan för­ behållet att upprätta stolrum över gravarna (VLA prot). Enligt en uppgift från 1748 skulle dock major Skytte på Sinclairsholm ha uppfört bänkar på Skyttegraven i sydvästra hörnet. Guldsmeden Lim­ nell i Växjö (not 209) önskade hyra dessa platser, något som domkyrkan ej kunde bevilja innan majo­ ren lämnat sitt tillstånd (VSLB ms 4:o 374). Seder­ mera övertog emellertid domkyrkan dispositions­ rätten till bänkarna på Skyttegraven. Eftersom vice häradshövdingen Gustaf Ljung­ felt år 1745 erbjudit domkyrkan sin del av den s k Telestadgraven ansåg kyrkorådet sig ha rätt att pla­ cera bänkar för skolungdomen på gravbyggnaden. Beslut härom fattades 1750 (VSLB ms 4:o 374) och en bänkinredning byggdes, men först 1783 fick skol­ gossarna sin plats i detta hörn av kyrkan. I ett me­ morial den 16 augusti påföljande år framhöll rektor 131 Fig 116. Växjö torg 1837, akvarell av A Wittlock. Små! Mus. -Längs torgets norra sida ligger hand­ landen Krantz' hus, Wittlockska huset, Residenset och handlanden Lundgrens hus. I bakgrunden Östra bo och Östregård. Längs södra sidan ligger fånghuset, ränteriet med pump framför samt råd­ huset och gästgivaregården. Bakom rådhuset reser sig dornkyrkan. På torget har konstnären samlat en del av stadens kända personer. På residenstrappan står landshövding Mörner. General Wrede med adjutant rider mitt på torget och något till höger om dem går biskop Tegner och domprost Elmgren . I förgrunden står den för sin storlek beryktade Puttetorpa-Here (here = pojke), hemmans­ ägaren Jöns Abrahamsson. Växjö Market Place in 1837, water-colour by A Wittlock. - Along the N side of tlze market place are Krantz' house, the Wliittlock house, the Residence, and Lundgren's house. In the background Östrabo and Östregård. A long the S side are the priso11, revenue-office with apump in front, the town hall and the inn. Behind the town hall is the Cathedral. The artist has collected some of the well-kno1vn people of the town in tlze square. Lord Lieutenant Mörner is standing on the steps of the residence. General Wrede with his adjutant are riding in the middle of the square, anda little to the right are Bishop Tegner and Dean Elmgren. In the Joreground stands Puttetorpa-Here (lzere = boy), J amous for his size, Jreeholder Jöns Abrahamsson. 132 Olof Floderus att man härmed vunnit en dubbel förmån, »först at Domkyrko-Choret, jemte stora gången, nu mera få hållas rene, til obehindrad pas­ sage för det öfriga Kyrko-Folket, och sedan, at de arme piltarne undslippa den förra olägenheten, at dels flyttas af och an, under Gudstjensten, dels ock at blottställas för frost i fötterne, under sittjandet på det kalla Sten-golfwet». Men rektorn ville också ha förbättringar utförda på den nya platsen för skol­ ungdomen; en skärm borde sättas upp i det stora sydfönstret för att dämpa draget och bänkarna bor­ de lagas eftersom de var »mycket lossige och knar­ rande, så at, under trängslen, et Säte lättel:n kan brista sönder, och wid nedfallandet, förordsaka bul­ ler i kyrkan». Vidare var det önskvärt »at et litet, på 2:ne sidor inbygdt Stol-rum blefwe inrättadt, til Docentis tjenst, med helskuren dör på wästra sidan, hwarpå et litet fenster kunde insättas midt uppå, för at göra utsigten öpen, äfwen åt den kanten» (L Larsson 1922, s 51 f). Arbetena kom till utföran­ de 1784. Räkenskapernas uppgift om »en innelyckt bänk öfwer grafven med fönster omkring och spegel­ dör, samt fönster i dörren» visar att rektorn fick ige­ nom sitt förslag om en särskild »bur» för läraren som hade uppsikten över eleverna. 1745 framlades förslag om att utnyttja platsen över »Romaregraven» som sakristia »för predikantens bekvämlighet» innan denne gick till predikstolen (VSLB ms 4:o 374). På förfrågan meddelade kam­ marherre, greve Gustaf Bonde, att ett skrankverk kunde få uppsättas, i annat fall skulle gravens ägare själva draga försorg om »ornamenten>. 1747 gav gravkorets dåvarande ägare, Carl, Gustaf och Fred­ rik Bonde slutgiltigt tillstånd för domkyrkan »att låta byggja ett vackert och anständigt skrankverk och det till en sacristia nyttja, så vida gravens där­ under varande valv ej någon skada tager» (YLA akt). Sedan sakristian anordnats fick Trollarnas gamla gravbyggnad heta »Prästagraven». Ulfsax- eller Telestadgraven blev »Skolgraven», Skyttegraven, där platser inrättades för stadens drängar och dom­ kyrkans arbetskarlar, blev »Drängagraven» och Wireniska graven, där bänkar anvisades för yngre kvinnfolk, blev »Piggraven» (L Larsson 1922, s 33). TIDEN 1740- I 845 Enligt en värderingshandling från början av 1800­ talet (VSLB fol 137) var skranken kring de fyra gravbyggnaderna utförda av furubräder med »Speg­ lar och Gallor». Sakristians skrank var 4 alnar och 4 tum högt, de övriga var något lägre (jfr fig 115). Sakristian. Rummen i kyrkans västparti År 1789 ombyggdes sakristian efter konstnadsför­ slag av murmästaren Jonas Ahlstrand (YLA akt). De medeltida valven, som var skadade av sättningar, togs nu ned (jfr s 80 f), väggarna slätputsades och ett »gipstak» inlades. Fönsteröppningarna vidgades (fig 75) och »tegelkakelugn» insattes. Rummet fick också en ny inredning: ett »Contoir» med hyllor, soffor kring väggarna, bord och en lång knäfalls­ pall. Det år 1651 iordningställda konsistorierummet i gamla själakoret hade en enkel inredning: ett stort bord, några ekstolar samt hyllor för domkapitlets handlingar. 1708 beslöts att kakelugn skulle insät­ tas men detta blev ej realiserat förrän 30 år senare. 1784 murades en ny tegelugn, en brädklädsel på murarna togs bort, rappning och vitkalkning ut­ fördes. De båda fönsteröppningarna fick även nya järn och glasrutor (VLA räk). Enligt domkapitlets beslut skulle fönstren »i lika egalite med Domkyrc­ kans fenster apteras, och et galler af jern deruti göras» (L Larsson 1922, s 55). Sedan nya biskops­ huset färdigställts och dess sal för domkapitlets sammanträden tagits i bruk på nyåret 1797 blev konsistorierummet i kyrkan arkiv för domkapitlets handlingar. På 1830-talet nedtogs tunnvalvet över detta rum (VSLB fol 137). I tillbyggnaden norr om tornet inrymdes ett bårhus i bottenvåningen. Andra våningen skulle disponeras för gymnasiets biblio­ tek.138 Biblioteket i det välvda rummet över själa­ koret hade eldhärjats 1740 men blev under 1700­ talets senare del relativt betydande tack vare större donationer av bl a domprosten Sven Brelter. En utomordentlig insats för att utöka samlingen gjor­ des av biskop Wallqvist. Emot mitten av 1800-talet upptog biblioteket »hela tornbredden» väster om orgelläktaren (Wieselgren 2, s 677). 133 Kyrkans omgestaltning i mitten och slutet av 1800-talet Vid de förödande bränder, som drabbade Växjö stad 1799, 1838 och 1843, undgick domkyrkan all skadegörelse. Eldsvådan 1843, som bl a berörde kvar­ ter i kyrkans närhet, gav näring åt tanken på en omläggning av yttertaket på kyrkan. Brandkom­ missionen utdömde det som odugligt och eldfarligt. I en skrivelse till domkapitlet den 22 mars 1845 framhöll landshövdingen Carl Mörner, att taket borde omläggas med skiffer och att väggarna sam­ tidigt borde rappas. I sin resolution den 2 april över landshövdingens framställning underströk domkapitlet behovet av en större reparation av kyr­ kan men framhöll även önskemålet om en utvidg­ ning av kyrkan. Domprosten Elmgren hade näm­ ligen anmält att det rådde stor trängsel i kyrkan till följd av den ökande folkmängden i staden. Hur frågorna om reparation och utvidgning skulle lösas borde bli föremål för utredning av »någon erfaren och för skicklighet bepröfvad Architekt, dervid Consistorium anser sig böra nämna Arkitekten Ny­ ström i Wadstena» (YLA prot). C G Brunius' förslag Det avgörande steget mot den kommande omge­ staltningen av kyrkan tog landshövding Mörner och biskop Esaias Tegner då de beslöt anmoda C G Brunius137 att undersöka hur de aktuella arbetena bäst kunde utföras. Av Mörners skrivelse till dom­ kapitlet den 19 november 1845 framgår att Nyström varit förhindrad komma till Växjö och att Mörner därför vänt sig till »Herr Professor Brunius i Lund, hwars utmärkta Skicklighet är känd» (YLA akt). Om det var Mörner eller Tegner, som väckte tan­ ken att engagera Brunius är ovisst. Det var i varje fall biskopen, som gjorde den första framställningen genom ett brev den 17 maj 1845: »Härvarande Domkyrka, gammal, ful och förfallen behöfver en grundelig reparation, kanske äfven en och annan tillbyggnad. Men vi ha ingen här som deri kan gå oss tillhanda med råd. Min anhållan är derför att Herr Professorn ville vid slutet av Juni, då Termi­ nen är förbi, göra en resa hit för att ta kyrkan i ögnasigte» (A TA Bruniussaml, vol X). Den 25 maj svarade Brunius138 sin företrädare på professors­ stolen i grekiska vid Lunda-universitetet att han med nöje skulle ställa sig »denna ynnestfulla kallelse till hörsam efterrättelse». Några dagar senare skrev han också till Mörner och betonade att han länge och med vetenskaplig ambition studerat den högre byggnadskonsten. Det gladde honom därför »att Herr Grefven ansett närvarande fråga vara af sådan vigt, att den hvarken kan eller bör enligt vanliga skråideer lösas». Brunius visar sig ha en mycket klar bild av Växjö domkyrka, trots att det var 25 år sedan han sett den. En byggnad med sådan ge­ stalt som Växjö domkyrka kunde enligt Brunius »på ett lika ändamålsenligt som prydligt sätt ut­ vidgas». Med rätt behandling skulle kyrkan bli en vacker helgedom. »Medeltidens byggmästare lifva­ des af en djup religiös anda, hvilken uppenbarar sig i deras allvarliga byggnadsverk, som varande i sig harmoniska medgiva harmoniska Utvidgningar.» I slutet av juli 1845 besökte Brunius Växjö och gjor­ de en grundlig undersökning och uppmätning av kyrkan (A TA Bruniussaml, vol X och XXXV). Den 27 oktober kunde han översända sitt färdiga förslag med tillhörande utförligt betänkande och kostnads­ beräkning till landshövding Mörner (fig 117, 118). Brunius föreslog en radikal ombyggnad av dom­ kyrkans tak. I stället för det breda och 16 m höga taket över mitt- och sidoskepp och det 5,5 m lägre kortaket skulle mittskepp och kor läggas under ett gemensamt, endast 6 m högt sadeltak. På sidoskep­ pens murkrön skulle trappgavelrösten uppföras med bakomliggande sadeltak i vinkel mot mitt­ skeppstaket, allt efter mönster från skånska stads­ kyrkors gotiska sidokapell. Även tornets krön och korets östgavel skulle förses med trappgavlar. Ut­ vidgningsfrågan fick sin lösning genom en kryss­ välvd tillbyggnad öster om de båda sidoskeppen. Fig 117. C G Brunius' förslag till ombyggnad 1845. ATA. Proposal for rebuilding by C G Brunius, 1845. 134 _I ..... ,/.,.,.,,,_/ / .. ·.·· \ &'II.. I .. .. ................. .. :!. I ' ! ..,, 135 VÄXJÖ DOMKYRKA ~ ·~ Ulf .;"' . .. "" '· .. Fig 118. C G Brunius' förslag till ..& .. ombyggnad 1845. Tomfasad och tvärsektion. VSLB. Foto N Lager­ gren 1969. ·... C G Brunius' proposalfor rebuilding. Tower front and cross section, 1845. . I. ;,..... • ~ ., • • j '.\. Il t ..... .; För att genomföra tillbyggnaden på norra sidan måste den medeltida sakristian nedrivas. Förslaget innebar vidare ombyggnad och flyttning av sträv­ pelare och fönster varigenom exteriören kunde er­ hålla större regelbundenhet. Den gamla ingången i norra sidoskeppets västra trave föreslogs bli slopad. I stället markerades två nya portaler i västfasaden, ledande till sidobyggnaderna vid tornet (fig 118). I kyrkans inre ville Brunius bl a förändra altar­ partiet; altarbordets enkla utsmyckning med ett stort kors, skranket bakom altaret och fönstret i korets östmur är karakteristiska inslag i Brunius' kyrkoarkitektur. Predikstolen skulle placeras vid pelaren mellan gamla södra tvärskeppsarmen och tillbyggnaden öster därom. De gamla gravbyggna­ derna borde »skäligen jemnas med kyrkans golf­ plan, emedan de vanställa hennes innandöme». I fråga om utsmyckning var Brunius mycket mått­ full i sitt förslag. Gavelröstena över sidoskeppen, koret och tornet skulle »siras med olikartade nisch­ fördjupningar samt prydliga tinnar»; under dessa rösten skulle anbringas en treklöverformad bågfris, bruten av strävpelarnas små sadeltak. Portalerna i västfasaden gavs kilbågig omfattning; i huvudpor­ 136 KYRKANS OMGESTALTNING UNDER 1800-TALET Fig 119. A Törnqvists förslag till ombyggnad, fastställt av K Maj:t 1846. VSLB. Foto N Lagergren 1969. A Törnqvist's proposal for rebuilding, approved by the Crown in 1846. IUTNING '"'"'"'*"• .. ~ -~-- - ~ -... · -:- ·~ ...... . . . . ....,,, • - .11 talen erhöll denna omramning en enkel krabborna­ mentik. De rundbågiga fönstren pryddes med mas­ verk i järn för inpassning av kulörta glas. När Brunius översände förslaget till landshöv­ dingen sade han sig vara övertygad om att kyrkan »icke kan på något lämpligare sätt än det nu före­ slagna behandlas, såvida det hela skall bli fullt ända­ målsenligt, få en harmonisk hållning, bli i yttre och inre afseende imposant och lofva framtida varaktig­ het». Vad som dock bekymrade honom var att över­ intendentsämbetet kunde förändra förslaget. Det skulle smärta honom om ämbetet »finge genom en mindre behöflig och alltför artig förfrågan förvrida närvarande planer». Såväl landshövdingen som domkapitlet uttalade sitt gillande av förslaget (YLA prot). I brev till Bru­ nius den 7 november framhöll Mörner att det glatt honom mycket »att få se ritning till en Domkyrka i så vacker och verkligt antik style som den ifråga­ varande». Han beklagade att överintendentsämbetet måste ha sitt ord med i laget; med ämbetets benägen­ het att förändra förslag, som insändes för faststäl­ lelse kunde man »vänta förändring i Herr Profes­ sorns vackra arbete». Mörner lovade att göra vad 137 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 120. A Törnqvists förslag till -· ombyggnad. Tomfasad och tvär­ sektion. Förslaget fastställt av K Maj:t 1846. VSLB. Foto N Lager­ gren 1969. A Törnqvist's proposal for rebuilding. Tower front and cross section. Approved by the Crown in 1846. ( :...;.,c.' .. han kunde för att hindra detta. Brunius meddelade i sitt svar den 14 november att han kunde lämna anvisning på skickliga murare och stenhuggare som han själv övat upp, men skulle ritningarna bli för­ ändrade nödgades han helt och hållet dra sig till­ baka. Det var honom främmande att åtaga sig led­ ningen av ett arbete som inte överensstämde med hans övertygelse. Han utbad sig dock att få taga del av eventuella ändringsförslag från överintendents­ ämbetet. Visserligen skulle ämbetet »väl icke nu­ mera föreslå en modernisering af en sådan Kathe­ dral som denna», men förvisso skulle man »fram- Fig 121. C G Brunius' slutliga förslag till utformning av tornets trappgavlar, upprättat 1852. VSLB. Foto N Lager­ gren 1969. C G Brunius' final proposal for the construction of the corbie steps of the tower, 1852. komma med tillsatser och afstympningar, för att ådagalägga sitt mästerskap». A Törnqvists ändringsförslag Brunius' farhågor besannades. Sedan förslaget med landshövdingens skrivelse den 4 december sänts till K Maj :t för stadfästelse fick överintendentsämbetet i vanlig ordning yttra sig över detsamma. Inom ämbetet remitterades det till e o konduktören A Törnqvist, »som egde att under ledning af Profes­ sor Nyström detta ritningsmål handlägga» (ÖIÄ prot).139 138 KYRKANS OMGESTALTNING UNDER I 800-TALET .. . .. .. , ... • •• ·r ,. • I • • ·'· •.. ~ 1 J . .­ , .. ~ .. . ,. .-. .. "' . .. Törnqvist synes snabbt ha skisserat ett nytt för­ slag, ty redan i början av 1846 kunde han vid besök i Växjö förevisa ett utkast till kyrkans för­ ändring. Samtidigt lät han Brunius taga del av detsamma. Den 16 februari skrev Brunius till Mör­ ner härom: »Allt hufvudsakligt bibehålles, men de­ korationerna mästras för att dymedelst synas liksom låta det hela vederbörligen undergå censur. På detta sätt kommer förändringen att kosta minst en tredje­ del mera och byggnaden att öfverlastas med opas­ sande prydnader.» Brunius framhåller att det skulle varit lätt för honom att »utstyra ritningarna med en bländande prakt» om byggnaden med sin ursprung­ liga enkelhet medgivit en rikare utsirning och kyr­ kans kassa haft medel härför. »Men liksom jag vå­ gar tro det jag uppgifvit det ändamålsenligaste sätt att utvidga och betäcka denna ovanliga byggnad, så har jag äfven visat det idemessigaste maner att dekorera densamma.» Brunius finner nu lämpligast att det ämbete, som »mönstrar» hans ritningar ock­ så ombesörjer arbetets utförande. »Det torde bli något svårare att inslå stora takhvalf än att förse pråliga ritningar med bjerta laveringar», konstaterar han buttert. Den 16 juni kunde ämbetet översända Törn­ qvists - onekligen bjärt laverade - ritningar med åtföljande memorial till K Maj :t för stadfästelse (ÖIÄ reg). Förslaget fastställdes den 11 augusti, men först den 25 november ankom K Maj :ts nådiga brev i ärendet till överintendentsämbetet(ÖIÄ, Kungl br). Härifrån översändes förslaget till landshövding Mörner den 1 december. I den bifogade skrivelsen framhöll ämbetet att förslaget utarbetats »med hufvudsakligt iakttagande af Herr Professor Brunii åsigter och anordning» (ÖIÄ reg). Enligt Törnqvists förslag (fig 119, 120) skulle tak­ ombyggnaden och utvidgningen utföras efter de riktlinjer som Brunius anvisat. Koret skulle emeller­ tid förses med en tresidig avslutning mot öster och i det sålunda vunna utrymmet skulle altaret infogas och bakom detta en sakristia. Genom koravslut­ ningens tre fönster och altarskrankets nischform åsyftades en rikare verkan än vad Brunius' lösning kunde erbjuda. I norra sidoskeppsmuren markera­ VÄXJÖ DOMKYRKA des en rundbågig portal. Det är troligt att Törn­ qvist vid sitt besök på platsen fått höra att kyrkan även i fortsättningen behövde en ingång från norr. Arkitektens strävan att ge den påvra kyrkan en festligare uppsyn yttrar sig i fönster- och portal­ omfattningamas artikulering och i murkrönens dubbla rader av friser. Särskilt västfasaden dekore­ rades rikt, uppenbarligen i syfte att åstadkomma en »skådefasad» efter mönster av medeltida kyrko­ arkitektur på kontinenten. I likhet med Brunius an­ vände Törnqvist uteslutande romanska och gotiska formelement vid gestaltningen av nytillsatserna, ehuru andra detaljer valdes. Brunius fick sålunda rätt i sin tidigare uttalade förmodan att överinten­ dentsäm betet inte längre skulle föreslå »modernise­ ring» av en medeltida domkyrka men att hans för­ slag likväf skulle ändras. Sedan landshövding Mörner fått del av det fast­ ställda förslaget begärde han omedelbart att få till­ baka de av Brunius upprättade ritningarna (ÖIÄ reg). Samtidigt tillskrev han Brunius och översände Törnqvists kostnadsförslag, beklagade det dröjsmål som uppstått, hoppades att takomläggningen med skiffer i bästa fall skulle kunna igångsättas våren 1848 och att även »den viktiga utvidgningen» skulle Fig 122. Kyrkan från sydväst. Foto sannolikt från 1880­ talet av J Jaeger Ufr fig 124). ATA. The Cathedral from SW. Photograph taken probably during the 1880's by J Jaeger (ej Jig 124). kunna komma till stånd samt förnyade sin »ofta yttrade önskan» att arbetena »kunde få ledas under Herr Professorns insigtsfulla tillsyn och af Dess arbetare». I sitt svar den 25 december meddelade Brunius att han ej längre ville engagera sig i ar­ betet. Beträffande Törnqvists kostnadsförslag fram­ höll han att det var honom oförklarligt att om­ byggnaden skulle draga så stor kostnad som upp­ gavs, men någon närmare granskning ville han ej göra: »Jag är numera i högsta grad konservativ och tillåter mig aldrig något klander mot en hög myndighet.» Ombyggnaden verkställes 1849-54 I sin strävan att förverkliga domkyrkans reparation och tillbyggnad hade landshövding Mörner inte haft någon hjälp av biskop Tegner. Utredningsarbe­ tet skedde under Tegners sista levnadsår, då hans krafter var ytterst nedsatta. Tegners efterträdare Chr I Heurlin tog efter sin utnämning emellertid upp den vilande frågan och 1848 lyckades han över­ tala Brunius att åta sig ledningen av arbetet och anskaffa kunnigt yrkesfolk. Ombyggnaden skulle dock ske efter Brunius' förslag. Den 29 januari 1849 lämnade Brunius uppgifter om virkes- och stenåt­ 140 Fig 123. Interiör mot öster. Fotot taget före 1876 (jfr fig 124). A TA JnteriOJ· fooking E. P!totograp!t taken before 1876 (cf Jig 124). Fig J 24. Interiör mot väster. Fotot taget av J Jaeger efter 187 6, det år då ljuskronorna skänktes. LUB. Jnterior looking W. Photograph by J Jaeger taken after 1876. 141 'w6mi r r i r- r t f ! r r . 7f.t· • ..-,ye..b bl dy y. ~ - - Fig 125. Förslag till restaurering av C Möller 1895- 96. KBS. Proposalfor restoration by C Möller, 1895-96. 142 gång mm i brev till domkyrkosysslomannen J For­ sander samtidigt som han beklagade »att ett gifvet embetsförslag ej kan följas». Den 26 februari med­ delade han Forsander att två murare skulle bege sig till Växjö till våren. Brunius sade sig helst vilja slippa befattning med detta byggnadsföretag »men herr Biskopen Heurlins önskan har jag icke kunnat undandraga mig, ehuru jag högst gerna velat se, huru herrar arkitekter, som af infall förändra andras planer, betett sig med inslående af stora takhvalf». År 1848 hade arbetena förberetts genom spräng­ ning och framkörning av gråsten till murarna för de båda tillbyggnaderna av sidoskeppen. Den 9 februari 1849 beslöts att reparationerna och tillbyggnaden skulle utföras på löpande räkning varför domkyrko­ sysslomannen ägde att anskaffa erforderligt mate­ rial efter Brunius' anvisningar. Vidare bestämdes att murargesällerna från Lund skulle få 2 Rdr Rgld i dagspenning samt fritt husrum och ersättning för fram- och återresor (YLA räk). Den av Brunius uppövade muraren, C G Rosdahl, blev ledare för arbetena. Under våren påbörjades nedrivningen av den medeltida sakristian. I oktober kunde Forsan­ der meddela Brunius att omgivningsmurarna till de båda nya kvadraterna var färdiga och att anslutande strävpelare även ombyggts. Vid årsskiftet 1849-50 skrev Brunius till biskop Heurlin och begärde sin ersättning för att han skulle åtaga sig uppdraget att vara byggnadsledare. Om så blev fallet skulle Rosdahl kunna fortsätta sitt arbete i Växjö men därjämte skulle en »ännu skick­ ligare i hvalfkonsten åtfölja i ty uppdragande af omgifningsmurar är idel prosa, då deremot inslå­ ende af stora takhvalf är högre poesi». Sedan överenskommelse om ersättningen träffats skisserade Brunius arbetet för sommaren 1850. De nya tillbyggnadernas gavelrösten skulle först mu­ ras, varefter taken måste uppläggas. Under tiden skulle de gamla murarna genombrytas och därefter skulle valven inslås. Vissa justeringar i programmet blev dock nödvändiga enligt vad Forsander med­ delade i brev den 6 april. Innan murarna genom­ bröts måste gravvalven rivas och avskärmade bräd­ skrank uppsättas. När de gamla gravarna öppna­ des gjorde Forsander ett besiktningsprotokoll med noggranna uppgifter om de där förvarade kistorna (bil 3). »Olssonska graven» i kyrkans nordvästra KYRKANS OMGESTALTNING UNDER I 800-TALET hörn besiktigades den 17 april, »Romaregraven» den l maj, »Ljungfeltska graven» den 21 maj och Skyttegraven först den 3 oktober 1851. Förutom ovannämnda arbeten, vilka granskades av Brunius vid besök i Växjö på försommaren, bort­ togs nu de gamla yttertaken över hela kyrkan, nya takstolar restes och ett provisoriskt brädtak lades på. Murningen av gavelröstena längs sidoskeppen bedrevs hela sommaren och hösten. Påföljande år uppfördes gavelrösten och tak över tornets sidobyggnader sedan de gamla gavelpartier­ na mot väster nedrivits och tornets murverk för­ ankrats. Portalarkitekturen i västfasaden tog form och fönsteromfattningarna ommurades, allt i enlig­ het med Brunius' förslag. Fönstrens järnbågar till­ verkades av växjösmeder medan blyspröjsning och glasning med vitt och färgat glas utfördes av glas­ mästaren C J Nordström från Lund. Sommaren 1851 hade K Maj:t beviljat domkyr­ kan ett låneunderstöd å 25 000 Rdr Bco för arbe­ tenas »snara fullbordande» (YLA räk). Därför kun­ de ombyggnaden utan dröjsmål utsträckas även till tornets överdel. Den 15 mars 1852 skrev Forsan­ der till Brunius att beslut hade fattats om tornets förändring. Några dagar senare sände Brunius en promemoria om tornröstenas murning samt ritning på hur urtavlorna skulle infogas i blinderingsdeko­ ren (fig 121) - en ritning som i detaljerna skiljer sig något från det ursprungliga förslaget. Vidare le­ vererade han ritning till nya dörrar. Förutom tom­ krönets omgestaltning gjordes detta år ett väsent­ ligt ändringsarbete i norra sidoskeppet. Det från nordmuren framspringande murpartiet mellan ur­ sprungliga norra tvärskeppsarmen och sidoskeppets östra trave nedrevs och gördelbågen mellan ifråga­ varande kvadrater murades om (jfr fig 69 och fig 117). För arbetets utförande lämnade Brunius an­ visningar vid sitt årliga sommarbesök på platsen. Vid detta tillfälle diskuterades också frågan om en ny predikstol i kyrkan. Den 6 september kunde Brunius skriva till Forsander att han nu i stort sett avslutat sitt »missionsverk» i Växjö men att han om så önskades gärna lämnade ritning till predikstol och nummertavlor. Den 17 januari 1853 sände Forsander begärda uppgifter om predikstolens mått och önskvärda anordning men Brunius kom dock aldrig att upprätta något förslag (jfr s 174). 143 Fig 126-127. Interiör mot öster och väster efter C Möllers renovering 1898-1899. ATA. Interior /ooking E and W after C Möller's restoration 1898-99. 144 Skiffersten för de nya taken anskaffades i Dals­ land och transporterades med ångbåt till Jönköping, där materialet upplades i förråd. Utbetalningar för takskiffer gjordes 1851 men först 1853 verkställdes beklädnaden av tak och strävpelare. Takläggaren Nils Erasmusson från Stränge i Dalsland var an­ svarig för detta arbete. Tornets vattentak kläddes emellertid med kopparplåt. Bland övriga arbeten detta år kan nämnas stenläggning av golv, huggning och uppsättning av västportalens »prydnadsstenar» genom C G Rosdahls försorg samt snickeriarbeten, främst komplettering av bänkinredningen (VLA räk). Rosdahl, som hela tiden förtjänstfullt fungerat som arbetsledare, kunde på hösten avsluta mur­ ningsarbetena. Våren 1854 fullbordades den genom­ gripande förändringen av kyrkan med tillverkning av dörrar och andra inredningsdetaljer samt mål­ nings- och förgyllningsarbeten. Den 9 november 1853 skrev Forsander till Bru­ nius: »Wår förnyade gamla kyrka ser nu ut såsom det anstår en Cathedral och vinner allt mer och mer bifall, äfven bland dem, som i början ej kunde för­ lika sig med den skedda förändringen och jag är viss derom, att hon inom denna landsort skall i sin mån bidraga att sprida en bättre smak i af seende på kyrkobyggnadskonsten än den man hittills här fått genom de moderna nya kyrkorna, som här i senare tider uppförts.» Verket prisades också av lands­ hövding Mörner och biskop Heurlin i den tack­ skrivelse som dessa domkyrkans tutores samtidigt bifogade: »På samma gång som den gamla Sigfrids­ kyrkan i sitt förändrade skick lemnar ett värdigt be­ grepp om medeltidens herrliga tempelbyggnader, utgör den tillika en talande minnesvärd om Herr Professorns allmänt erkända förtjenster i afseende på fäderneslandets kyrkliga byggnadskonst.» Citaten förråder bekantskap inte endast med Brunius' arkitektursyn utan också med hans voka­ bulär. Det är tydligt att han förmått vinna sina upp­ dragsgivare för de åsikter han förfäktade. Hans personliga auktoritet måste härvidlag ha spelat en stor roll men utan tvivel också hans skrifter. Säker­ ligen var det med beräkning som Brunius sände sin programskrift om kyrkobyggnadskonsten ­ talet vid jubelfesten i Lunds domkyrka 1845 - till landshövding, biskop och domkapitelsledamöter, då ombyggnadsförslaget skulle presenteras.140 KYRKANS OMGESTALTNING UNDER 1800-TALET Huruvida växjöborna i allmänhet gillade dom­ kyrkans förändring (fig 122) är osäkert. Att me­ ningarna var delade är uppenbart. Ett starkt miss­ nöje kom till synes i en artikel i Nya Wexjöbladet 1861. Det påpekades att det rådde besvärande trängsel genom att kyrkan endast hade en ingång, att antalet bänkplatser var otillräckligt, att fukt och svamp angrep bänkarna eftersom man ej anbragt ventilation i murfoten och att klockklangen försäm­ rats genom olämplig anordning av klockorna. Skri­ benten dömer Brunius' verk i dess helhet mycket hårt då han hävdar att detta »till sin stil näppeligen tillfredsställer ens det tarvligaste konstsinne och till sin ändamålsenlighet högst ofullkomligt motsvarar församlingarnas även måttligaste anspråk».141 Reparationer och smärre ändringar Åren 1862-63 utfördes den nödvändiga golvrepara­ tionen, varvid ventilationskanaler anordnades un­ der bänkkvarter och gångar. Bänkarna reparerades även, ny predikstol uppsattes (fig 154), orgeln ren­ gjordes och utvidgades och Schröders altartavla re­ noverades och återuppsattes på sin gamla plats i koret (se s 168, VDA st prot). Den sistnämnda åt­ gärden visar att man ej var tillfreds med Brunius' enkla altaranordning. Enligt sockenstämmoproto­ koll 3 april 1862 borde också läktare uppföras, vär­ meaggregat anskaffas och »fler utgångar anordnas». Dessa planer måste dock ställas på framtiden. Upp­ värmningsfrågan löstes på hösten 1873 då varm­ luftsugnar, levererade från Kockums i Malmö, insattes i kyrkorummet (NWbl 29/10). Planerna på en sidoingång avancerade så långt att framställning gjordes till överintendentsämbetet den 6 maj 1862 om en ny portal i sydfasaden »under 2 fönstret från koret räknat». Skissritning till portalen medsändes. I överintendentsämbetet författade Törnqvist en promemoria i ärendet, där han erinrade om att hans eget år 1846 godkända förslag upptog en portal mitt på norra långsidan, »men om arbetet är i enlighet med den af K Maj :t fastställda ritningen utfört, är mig alldeles obekant», säger Törnqvist syrligt. Me­ morialet jämte en omarbetad ritning till portal »mitt på långsidan» översändes den 27 maj till landshöv­ ding Mörner för yttrande (VDA handl). Någon ytterligare åtgärd synes härefter inte ha vidtagits. Vid besiktning av kyrkan sommaren 1888 (VDA 10 - 701612 Växjö domkyrka 145 VÄXJÖ DOMKYRKA hand!) upptäcktes flera bristfälligheter i tornet. Ett förslag till förstärkning genom insättande av ankar­ järn m m upprättades av arkitekten A G Johansson. Sedan arbetena utförts skedde avsyning, vilken an­ mäldes i domkapitlet den 10 april 1889 (VLA prot). Interiörens förändring 1898-99 De under Brunius' ledning utförda arbetena berörde i ringa grad interiören (fig 123, 124). Kyrkorummet hade kvar en påtaglig I 700-talsprägel, vilken accen­ tuerades, då Brunius' skrank i koret togs bort och I700-talstavlan återbördades till altarväggen. Om Brunius' insatser vittnade i slutet av I 800-talet knap­ past mer än tillbyggnadernas kryssvalv och de över hela kyrkan enhetligt formade listverken på pelare och pilastrar. Behovet av en grundlig reparation av kyrkan och önskemålet om en förnyelse av inredningen gjorde sig alltmer gällande mot århundradets slut. I den byggnadskommitte som tillsattes blev domprosten K Henning den drivande kraften. Förslag utarbeta­ des av arkitekten vid överintendentsämbetet, seder­ mera överintendenten Carl Möller142 år 1895 (fig I25) och I 897 beslöt stads- och landsförsamlingar­ nas gemensamma kyrkostämma om arbetets utfö­ rande. Projektet att placera en läktare på vardera norra och södra långväggen blev dock avstyrt. En föreslagen höjning av tornet blev ej heller förverk­ ligad (VDA st prot hand!). Renoveringen ägde rum 1898-99 (VDA hand!). Kyrkans murar blev såväl in- som utvändigt om­ putsade, »riktade» och avfärgade. Synligt tegel fog­ ströks, sidoingångar ordnades och ny sakristia bygg­ des, ansluten till korets sydmur och södra sidoskep­ pets östmur. Värmeledningssystem för uppvärm­ ning med lågtrycksånga samt elektrisk belysning in­ stallerades. Klockstolen ombyggdes och nytt tornur uppsattes. Vestibulen och orgelläktaren byggdes om (fig I27). För korets fönster anskaffades glasmål­ ningar. Samtliga valv samt väggarna i koret fick dekorationsmålningar, utförda efter förslag av dekorationsmålaren Edvard Bergh i Stockholm, övriga väggar samt pilastrar och pelare måla­ des med kvaderimitation. I hela kyrkan insattes öppna bänkar med nygotiska gavelstycken, väggar och pelare inkläddes med låga träpaneler (fig I26). Koret fick även en helt ny inredning, bestående av altaruppsats, altarring och korstolar med hög rygg­ panel, allt i goticerande stil. De omfattande snickeri­ arbetena utfördes av växjöhantverkare efter arkitek­ tens ritningar; korets inredning (fig 146) av snicka­ ren C A Johansson, orgelläktaren, och väggpane­ lerna i kyrkan av snickaren J M Petersson (Rosen­ gren, s 633f). I sitt omdanade skick gav interiören starkt uttryck för det sena 1800-talets uppfattning om den lämpliga gestaltningen och utsmyckningen av ett kyrkorum. Sådana inslag som inredningens mörka träfärg och gotiska formelement, väggarnas helt släta puts med strikt kvadermönstring, valvens schablonmålningar med mönstren tagna från sen­ gotisk ornamentik samt korpartiets accentuering genom rik träinredning, glasmålningar och figuralt muralmåleri, visar att Carl Möller här gick i sin läromästare Zetterwalls fotspår. Medeltidens kyrko­ byggnader och stilar utgjorde inspirationskällor för ett nyskapande utan hänsyn till den befintliga byggnadens egenart, liksom då Brunius tidigare tog kyrkans yttre gestalt under behandling. I så måtto kan interiörens omdaning ses som ett fullföljande av Brunius' verk. Restaurering och förnyelse 1957-1960 E Fants förslag Den 9 december I943 uppdrogs åt arkitekten Erik Fant143 att upprätta preliminärt förslag till restaure­ ring av domkyrkan. En restaureringskommitte till­ sattes som påbörjade sitt arbete 1944. Primärt fanns behov av en grundlig reparation av tak och murverk samt förnyelse av värme- och elsystem men där­ jämte restes krav på en genomgripande förändring av kyrkorummet. Enligt Fants förslag, som förelåg färdigt den I 146 Fig 128. Kyrkan från väster. Början av 1900-talet. ATA. • The Ca/hedra[ from W. Beginning oj 20th century. november 1945 och som i huvudsak godkändes av KBS den 29 juli 1953, skulle kyrkans yttre gestalt bevaras. I kyrkorummet skulle däremot 1800-tals­ inredningen tagas bort och 1700-talskaraktären åter­ skapas. Ett steg i denna riktning hade f ö tagits re­ dan 1940 i samband med orgelns ombyggnad, då läktaren restaurerades enligt förslag av arkitekten Paul Boberg. Altartavlan från 1700-talet hade då återigen flyttats till koret (jfr s 168). Fant föreslog slutna bänkkvarter samt bibehållande av altartavlan på korets östvägg (fig 130). Nytt altare och altar­ skrank skulle byggas upp i korkvadratens västra del, nya fönster med ändrad indelning insättas samt ny armatur installeras. Dopkapell föreslogs i södra sidoskeppets östligaste trave. Alternativt skulle öst­ fönstret i dopkapellet förses med glasmålningar. I ett yttrande den 23 mars 1954 framhöll KBS att altartavlan borde kunna placeras i det föreslagna dopkapellet och korets östfönster i stället förses med glasmålningar, en åtgärd, som skulle ge bättre ljus­ fördelning och större perspektivverkan åt kyrko­ rummet. Altaret borde få en luftig uppbyggnad; altarprydnaden från 1898 kunde tjäna som förebild eller eventuellt åter komma till användning. RESTAURERING OCH FÖRNYELSE 1957-1960 K von Schmalensees förslag Efter Fants bortgång 1954 fick stadsarkitekten i Norrköping Kurt von Schmalensee i uppdrag att fortsätta planeringen av restaureringsarbetet. Efter omfattande studium av kyrkans tidigare historia och en grundlig undersökning av det byggnadstek­ niska tillståndet kunde von Schmalensee hösten 1956 presentera olika alternativ till restaurering.144 Den byggnadstekniska genomgången gav vid · handen att yttertaken över såväl tornet som kyr­ kan var i uselt skick. De många takfickorna kvar­ höll vatten och snö, som förorsakat svåra skador på skifferbeläggningen och dess underlag av björk­ näver, på plåtrännorna i vinklarna mellan takfallen, i takstolsvirket och i trappgavlarnas tegelmurverk, särskilt på tornet. I tommurarna kunde allvarliga sprickbildningar konstateras. Ytterputsen var i så­ dan kondition att fullständig förnyelse erfordrades. Fönstrens blyspröjsar var helt förvittrade och omöj­ liga att reparera. K von Schmalensee framhöll att den väsentligaste punkten i hela restaureringsfrågan var att förse kyr­ kan med tak, som kunde skydda för yttre angrepp 147 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 129 a-b. Interiör mot öster och väster före restaureringen 1957-1960. Interior looking E and W be/ore the restoration 1957-60. och ha varaktighet. De tekniska bristerna i Brunius' takutformning krävde att frågan om en ändring togs upp till diskussion. Ombyggnadsalternativet borde också prövas utifrån en rent ekonomisk be­ dömning, varvid framtida underhållskostnader sär­ skilt borde beaktas. Enligt arkitektens första alternativ skulle kyrkans exteriör i stort sett lämnas oförändrad. Takstolarna skulle repareras och ny underpanel påläggas. Alla tak och avtäckningar på trappgavlar och lister skulle förses med kopparplåt. Det skulle tillses att öpp­ ningar mellan gavlarna dimensionerades så att vatt­ net fritt kunde avrinna. Med hänsyn till detta pro­ blem borde också strävpelartakens lutning ändras och om möjligt tornets takfickor höjas, så att av­ rinningen kunde ske över muren. I alternativ 2 upp­ togs takformen från tiden före Brunius' ombyggnad. Förslaget innebar även att tornets trappgavlar mot norr och söder borttogs, en åtgärd, som skulle lösa den svårbemästrade frågan om vattenavledningen från tornet. Alternativ 3 slutligen innebar en åter­ gång till spetsiga dubbelspiror på tomkroppen. Häri­ genom kunde tornet bättre anslutas till ett högt tak över långskeppet. Då 1600-talspirornas höjd och 148 RESTAURERING OCH FÖRNYELSE 1957-1960 deras utseende i stora drag var bekant borde en schematisk rekonstruktion kunna göras. Alternativ 3 framstod som arkitektens huvudförslag. Han framhöll att spirorna »skulle kunna återskänka Vä­ rends och Smålands gamla biskopskyrka något av dess forna trotsiga och ursprungliga karaktär». Han betonade också att det redan fastställda restaure­ ringsförslaget för kyrkans interiör innebar »en så stor omändring och anpassning till kyrkans 1700­ talsutseende att det icke borde vara otänkbart att föreslå en motsvarande restaurering av det yttre, som dessutom skulle uppfylla de tekniska kraven». För kyrkans inre föreslog von Schmalensee pre­ liminärt fast bänkinredning i sidoskeppen och kopp­ lade stolar i övriga delar av kyrkorummet. Möjlig­ heterna att rekonstruera Sven Segervalls predikstol från 1740-talet och återuppsätta den på ursprung­ lig plats påpekades. Sidoingångarna från 1898, vilka gjorde kyrkans mellersta del synnerligen mörk, skulle borttagas och Brunius' fönster återställas i dessa delar av kyrkan. Vidare övervägdes på sätt KBS antytt att ta upp fönstret i korets östmur och förse det med lämplig glasmålning. Ny sakristia kunde inredas i tillbyggnaden norr om tornet. Mot­ svarande rum söder om tornet föreslogs bli kapp­ rum. Restaureringens genomförande Den 29 november 1956 beslöt kyrkofullmäktige en­ hälligt att för sin del godkänna en restaurering av kyrkans yttre, enligt alternativ 3, samt invändig re­ staurering enligt fastställt förslag med vissa änd­ ringar. Sedan KBS uttalat sig om principerna för restaureringen utarbetades ett fullständigt förslag. Då de föreslagna åtgärderna tillsammantagna hade karaktär av »med nybyggnad jämförlig förändring» av domkyrkan överlämnades förslaget till K Maj:t, som den 24 januari 1958 fastställde detsamma. Arbetena hade dessförinnan påbörjats med puts­ a vknackning på samtliga yttermurar samt en full­ ständig arkeologisk undersökning i kyrkans inre. Utgrävningarna ägde rum under tiden oktober 149 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 130. Förslag till förändring av kyrkorummet. Skiss av E Fant, tillhörande det 1945 upprättade restaureringsförslaget. VDA. Proposed alteration of the interior. Sketch by E Fant, for the proposed restoration of 1945. 1957-maj 1958. Samtidigt härmed borttogs valv­ och väggputs från 1898-99 och undersökningar gjor­ des beträffande förekomst av äldre putslager och valvmålningar. Endast fragment av puts och kalk­ ning från tiden före branden 1740 kunde iakttagas (ses 152). Byggnadsarbetena, som påbörjades 1958, omfattade grundförstärkningar, läggning av nya golv och i samband härmed installation av rör­ slingor för kyrkans uppvärmning genom pump­ varmvatten från en panncentral i gamla gymnasie­ huset, omputsning, kalkning och avfärgning av alla murar in- och utvändigt, förstärkning av tornets murverk, nymurning av gavelpartier på ömse sidor om tornets västmur, förändring av fönster, upp­ förande av ny sydportal, ombyggnad av gamla sak­ ristian söder om koret, ny takstolskonstruktion och nya tornspiror samt koppartäckning av tak och spi­ ror. Ny sakristia och rum för olika praktiska behov anordnades i 1700-talstillbyggnaden norr om tornet. Själakoret och kapitelsalen söder om tornet åter­ ställdes i ursprungligt skick. Kyrkorummet erhöll ny inredning och utsmyckning. I tornet installerades ett nytt urverk med tavla på västfasaden, och klock­ stolen nykonstruerades med plats för fem ringande klockor. Den genomgripande restaureringen drog en kost­ nad av 2,9 milj kronor. Kyrkan återinvigdes lör­ dagen den 6 februari 1960. K von Schmalensees slutgiltiga förslag till om­ gestaltning av kyrkorummet kom att skilja sig gan­ ska mycket från E Fants ursprungliga program. Tanken på fast bänkinredning frångicks helt. Den avsedda anknytningen till 1700-talets rumsverkan blev under projekteringsarbetets gång inaktuell; i 150 RESTAURERING OCH FÖRNYELSE 1957- 1960 < stället blev den vägledande principen att återställa och genom vissa tillsatser betona kyrkorummets medeltida karaktär. Utformningen av den invändiga fönsterarkitekturen torde kunna anföras som exem­ pel på arkitektens strävan att förstärka intrycket av medeltida rum. Den sparsamma förekomsten av lätt rekonstruerbara medeltida anordningar i bygg­ nadsverket och avsaknaden av värdefull äldre in­ redning medgav å andra sidan ett omfattande ny­ skapande. Vid den konstnärliga utformningen av Fig 131. Kyrkan i stadsbilden. Foto 1968. The Cathedral in its environments. detaljerna, t ex i fråga om altarets utsmyckning, kom fornkristen och romansk konst att vara in­ spirationskällor, vilket får anses betecknande för tidens kyrkokonst. Målsättningen att återge byggnaden så mycket som möjligt av dess medeltida gestalt och att sam­ tidigt tillgodose tidssmak och moderna funktions­ krav kom att prägla von Schmalensees omdaning av domkyrkan på ett mycket bestämt sätt. 151 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 133. T h. Detalj av fig 132. Foto 1968. Right. Detail from fig 132. Fig 132. Södra delen av den fragmentariska kalkmålningsutsmyckningen på Själakorets västmur. Tv ses Adams och Evas förmälning, th Syndafallet. Tro­ ligen utförda under 1500-talets andra fjärdedel. Foto 1968. S part of the fragmentary paintings on the W wall of the chantry chapel. Left, The Marriage of Adam and Ei:e, right, The Fall. Executed probably during the second quarter of the 16th century. MÅLNINGAR av MARIAN ULLEN Kalkmålningar fall uppvisade färgfragment (jfr ovan). På tombå­ Av den medeltida kalkmålningsdekor, som funnits gens undersida iakttogs fragment av senmedeltida på såväl väggar som valv och pelare, påträffades vid puts med enkla stjärnor målade i gult. På den nord­ den senaste restaureringen endast ytterst små frag­ västra pelaren i långhuset fanns även spår av vitt­ ment. Dekoren tycks inte ha varit särskilt rik ning direkt på den senmedeltida tegelklädseln med eftersom kvarsittande fläckar av ursprunglig kalk­ fragment av bårder, närmast ett slags ramverk, i ning, bl a i valvsvicklarna, endast i något enstaka violett och rött på de nordöstra, norra, nordvästra 152 MÅLNINGAR och västra fälten. Möjligen har dessa kringramat skulpturer som stått på altaret eller altarna vid denna pelare. År 1575 vittades kyrkan invändigt av Jöns Nor, som även följande år erhåller betalning för detta arbete (räk, KA). I räkenskaperna upptages även en särskild utgift till »påffuell målare för högha koor han förmåladhe». Möjligen rör det sig här om en dekorationsmålning. År 1607 utgår nio daler i pen­ ningar och kost i tre veckor till Christer målare »som medh rödfergo haffuer dörar, fenster och en Rån medh löffwerck wppe wnder tacket kiorkan be­ prydt». Dessa arbeten gäller emellertid exteriören och avslutar den omputsning av kyrkan utvändigt som påbörjades 1604. Det är dock intressant att få belägg för att även domkyrkan utsmyckats utvän­ digt med en målad fris, något som tycks ha varit mycket vanligt i denna del av landet under 1600­ talet.145 Vittning av kyrkan invändigt företogs 1653, då »Nils och Joseph Bengtsson Målare» erhöll be­ 153 VÄXJÖ DOMKYRKA talning för kyrkans »Målning med dess skrifters af­ rijtande» (räk, KA). Dessa målade inskrifter var placerade i valven och utgjorde en krönika över minnesvärda händelser för kristenheten, det svenska riket och domkyrkan. Krönikan, vilken återges av Samuel Linnreus (a a, s 31 ff), uppges vara förfat­ tad av domprosten magister Jonas Zephyrinus. Det är dock möjligt att vissa av inskrifterna redan dess­ förinnan har stått målade i valven. De av Linnreus citerade inskrifter som direkt berör Växjö är föl­ jande: »Olof med tillnamnet Skötkonung lät bygga denna kyrka år 980. /Den källa, som rinner fram i närheten av Östragård, användes allra först som dop källa år 980. /Gunnar Gröpes tjänare dödade här Fig 134. Norra delen av kalkmålnings­ utsmyckningen. T v ses Utdrivandet ur paradiset, t h Eva spinner och Adam gräver. Foto 1968. N part oj the wall paintings. Lejt, The Expulsion from Paradise, right, Eve spinning and Adam de/ving. Fig 135. Detalj av fig 134. Foto 1968. Detail from Jig 134. St Sigfrids tre systersöner och nedsänkte deras hu­ vud i den närbelägna sjön d. 21 Juni 980. /År 1509, Larsmässoafton, under biskop Ingemars tid blev denna del av valvet fullbordad av stenhuggaren Olof från Linköping. / Danskarna uppbrände denna kyrka 1570. / År 1654 vitmenades denna domkyrka och målades dess valv./ Biskop var då Magister Zach. Lundeberg, son till Magister Pet. Angermannus, salig i åminnelse. / År 1618 uppfördes här ett grav­ monument för Biskopen Magister Petrus Anger­ mannus. /Här begrovs den fromma Fru Anna Tro lie, ägarinna av Roma och Erikstad, år 1618. / Gymna­ siet i Wexiö inrättades d. 30 Mars 1643. /Lektorernas vid Wexiö gymnasium antal ökades år 1649.» Krö­ 154 nikan, som inleddes med två bibelspråk, Esaias 53: 5 och Johannes 1: 29, återges av Linmeus på latin, men då hela avhandlingen är skriven på detta språk, är det möjligt att dessa inskrifter till kyrko­ besökarnas fromma ursprungligen var författade på svenska. 1737 beviljade kyrkorådet »at domkyrkian till wäggar, pelare ock hwalf, in = uti med hwit kalk öfwerstrykes ... dock böra the, af åtskillige Anti­ quiteter, befintlige afskrifter, blifwa orörde och med Anständig målning omkring bättre utstofferade» (prot, VDA). MÅLNINGAR Omputsningen efter branden 1740 samt senare omputsning har dock även spolierat 1600-talsputsen och dessa målningar. Vid den senaste restaureringen påträffades endast på den nordöstra pelare, där predikstolen varit placerad, fragment av en draperi­ målning i gult och blått, vilken dock bör ha tillkom­ mit efter branden, kanske i samband med den dra­ perimålning som utfördes av J C Zschotscher 1750 runt den nya altartavlan (se nedan). Någon draperi­ målning runt predikstolen är dock inte återgiven på Per Hörbergs interiörbild i fig 115. 1821 ersattes 155 VÄXJÖ DOMKYRKA draperimålningen i koret av en ny, troligen efter det förslag som återges i fig 145. Vid Brunius' ombyggnad lät man helt vitkalka kyrkan (fig 123). Vid den genomgripande föränd­ ringen av interiören 1898-99 dekorerades däremot väggar och valv med rikliga schablonmålningar i goticerande stil av dekorationsmålaren Edvard Bergh (jfr ovan). Putsytans grundton gjordes gulvit. På väggarna tillkom kvadermålning i rosa och pe­ larna indelades i skift genom breda band i samma färg. Valvstrålar och gördelbågar försågs med rik­ lig rankornamentik i grönt, rosa, grått, svart och vitt (fig 126--127). I valvhjässorna och ovanför an­ fangerna förekom på vissa ställen språkband med bibelsentenser. I koret indelades väggarna genom en bred palmettbård i ett nedre fält med draperi­ målning med strödda blommor och ett övre med en stor svävande ängel på vardera sidan om fönstren. I vardera valvkappan framställdes likaså en svä­ vande ängel, här sedd rakt framifrån och hållande ett språkband mot himmelsblå fond med gyllene strålar. Dekorationsmålningarna avlägsnades helt vid den senaste restaureringen utom på valvribborna och valvhjässorna i de östligaste sidoskeppsvalven, där de sparades för att accentuera att dessa båda traveer, som tillkom vid Brunius' ombyggnad, till­ hör kyrkorummets 1800-talsepok. Själakorets mllningar I samband med den senaste restaureringen, då Själa­ koret åter iordningställdes, framkom här rester av gammal puts med kalkmålningsdekor. Putsytorna var dock endast på den västra väggen så pass sam­ manhängande att det där var möjligt att framtaga och konservera målningarna. Arbetet utfördes av konservator Sven Wahlgren. Målningarna utgörs av en mycket fragmentarisk figurfris, ca 2 m hög, och nedtill begränsad av en bred bård (fig 132-135). Frisens avslutning upptill är helt utplånad. Färgerna utgörs enligt vad man nu kan urskilja huvudsakligen av jordfärger, dvs olika nyanser av ockra och umbra, grått, svart, vitt samt något blått. Teckningen är utförd med svart. Motiven är hämtade ur skapelseberättelsen. Längst till vänster har framställts Adams och Evas förmälning. Eva står till höger om en hög gestalt i rikt draperad klädnad och mantel - Gud Fader ­ och vid hans vänstra sida syns Adam som räcker Eva sin hand. Själva kropparna är nästan helt ut­ plånade och endast Adams ansikte har bevarats. Den direkt därpå följande scenen har visat Synda­ fallet. Vid stammen till Kunskapens träd klänger en orm med människoansikte. Av Adam och Eva som står tillsammans har endast själva ansiktenas teckning bevarats (fig 133). Frisens mellersta parti är helt utplånat genom att muröppningen här för­ storats i senare tid. Till höger om det nuvarande fönstret har Utdrivandet ur paradiset framställts. Här syns nu endast ängelns ansikte omgivet av en stor gloria och några konturer som kan tydas som vingarnas överdel samt en liljestav ovanför Evas och Adams huvuden (fig 134-135). Scenen till höger härom har tydligen visat hur Eva spinner och Adam gräver. Evas fint tecknade ansikte återstår och man kan även urskilja överkroppen och den vänstra han­ den som håller upp sländan. Av den längst inne i hörnet stående Adam kan inga detaljer urskiljas. Målningarnas mycket fragmentariska skick gör en stilbestämning och datering osäker. Karakteristiska drag är dock själva teckningen av ansikten och föt­ ter samt stiliseringen av den bevarade dräktens veck­ fall och trädrötternas omvandling till dekorativa ornament. Figurstilen har vissa sengotiska drag, likaså ornamentbården och de över bildytan ut­ strödda schablonblommorna, medan däremot t ex utformningen av trädrötterna och de ornamentala figurationerna i detta parti hör samman med 1500­ talets måleri. Den rankornamentik som bevarats på bågöppningens stödpelare (fig 136) och som san­ nolikt tillkommit samtidigt med de övriga mål­ ningarna är likaså av 1500-talskaraktär. Vi vet att Själakoret efter kyrkans brand 1570 och fram till 1651 närmast fungerade som förvaringslokal, vil­ ket innebär att utsmyckningen måste ha tillkommit före 1570. Målningarna tycks stilmässigt ha utveck­ lats ur den tradition inom det senmedeltida måle­ riet i landskapet som hör samman med mäster Amund. Samma kvardröjande medeltida tradition uppblandad med enstaka nya stildrag möter vi ock­ så i utsmyckningarna i Askeryds och Ölmstads kyr­ kor, som kan dateras till 1520--30-talet eller even­ tuellt något senare. m Troligen tillhör målningarna i Själakoret samma tidsskede. 156 Glasmålningar Vid den grävningsundersökning som företogs 1957­ 58 i domkyrkan i samband med de påbörjade re­ staureringsarbetena framkom ett antal fragment av medeltida glasmålningar, flertalet av dessa i kyrkans nordöstra hörn147 : - 1. Fragment av ornamentruta i grisaille, 4 st, varav tre små och ett större (längd 11 cm). Glasets tjocklek ca 2,5 cm. Bladmönster utsparat på svartlodsöverdragen, korsrutad grund. Det större fragmentet utgör en fjärdedel av en rundel med uppväxande stort finflikigt vinblad med run­ dade flikar och rik teckning av nerver. 1300-talets andra fjärdedel eller mitt. (Jfr ornamentrutor i Gröt­ lingbo kyrka, Gotland.)- 2. Fragment av gult glas, ca 3,5 x 3,8 cm, med målning i svartlod av fyrsidigt (?) fält. Ornamentdetalj? Samtida med föregående? - 3. Blått glas med rombisk kontur, 8 x 5 cm, tjock­ lek ca 3 mm. Samtida med föregående? - 4. Brun­ gula glas med dragning åt rosa, 3 st. Bårdglas? Bredd 3,3 cm respektive 1,9 cm (två st). Samtida med föregående? - 5. Ljust rosa glas, oregelbundet fyrsidigt, 6,8 x 4,5 cm, intakt, tjocklek ca 2 mm. Medeltid. - 6. Fragment av ofärgat glas, ornament­ ruta (?), 4 st, varav tre små och ett större ca 7,7 x 7 cm, tjocklek ca 2 mm. Endast det större fragmen­ tet med svartlodsmålning, kontur av en cirkelbåge, mot denna radierande, svagt svängda linjer och mel­ lan dem en något kortare linje med pistill-liknande utseende. Medeltid. Vi vet alltså att kyrkan i varje fall från mitten av 1300-talet var prydd med glasmålningar. Med tanke på dess ställning som domkyrka är det egendomligt att så få medeltida glasmålningsfragment påträffats, vilket dock bör bero på att jordlagren var kraftigt omrörda genom de talrika begravningarna och till­ byggnaderna. Även under nyare tid fanns målade fönster. Ett protokoll från 1692 berättar att dom­ kapitlet med största missnöje hade förnummit »huru som Fönstren tijd effter annor sönderslås til des (kyrkans) största skada och afsaknad, och nu i synnerhet, sedan så stoor omkostnad giord är på dhe nya fönsteren kring heel_a Kyrkian, för uthan dhe wackre och skiöne fönstertaflor och åtskillige rijtningar, figurer och monumenter som insatta är0>>. En av dessa »fönstertaflor» var det sk »Tillanders fönster». Kyrkoherden Johan Tillander, död 1690 i MÅLNINGAR Fig 136. Målad rankornamentik på bågöppningens stöd­ pelare i Själakoret. Foto 1968. Painted trailing plant ornamentation on pillar of arch in the chantry chape/. Lösen, uppges ha testamenterat 9 dlr smt till dom­ kyrkan, »Men Hans Broder (hade) ides ställe lefwe­ rerat een Fenstertafla medh brände Rutor».148 övrigt har vi inga uppgifter om de nämnda fönstrens utseende eller ålder. I samband med förändringen av interiören 1898­ 99 insattes målade fönster i koret (fig 126). Mål­ I 157 Fig 137. Detalj av glasmålning föreställande Kristi himmelsfärd, utförd av Neuman & Vogel 1899. Ursprungligen i koret (jfr fig 126). Foto 1969. Detail of stained glass representing the Ascension oj Christ, executed by Neuman & Vogel, 1899. Origina/ly in the chancel (cf Jig 126). Fig 138. Detalj av samma glasmålning som i fig 137, visande en av lärjungarna. Foto 1969. Detail from stained glass in Jig 137, showing one of the disciples. Fig 139. Spelet om envar, glasmålning av B Beskow 1959. I Själakoret. Foto 1968. The Play of Everyman, stained glass by B Beskow, 1959. In the chantry chapel. Fig 140. Det himmelska Jerusalem, mosaik av B Beskow 1964. Södra sidoskeppets östmur. Foto 1968. The heavenly Jerusalem, mosaic by B Beskow, 1964. E wall of S aisle. 159 VÄXJÖ DOMKYRKA ningarna, som var utförda av Neuman & Vogel, Stockholm (Stockholms glasmåleri), nedtogs vid den senaste restaureringen och förvaras nu på kyrkvin­ den. Figurframställningarna inramas av arkadbågar och rikt ornamenterade bårder i goticerande stil. Färgerna är mycket kraftiga med rött, blått och gult som dominerande inslag. I det östra fönstret bakom altaruppsatsen framställdes Kristi himmels­ färd (fig 126, 137-138), i de norra och södra fönst­ rena de fyra evangelisterna. Domkyrkan erhöll 1959 i samband med den se­ naste restaureringen en mycket rik utsmyckning av glasmålningar både i själva kyrkorummet och i tornets olika utrymmen: - I. Det stora östfönstrets målningar är utförda av Jan Brazda, som även sva­ rat för den arkitektoniska utformningen (fig 141). Ramverket utgörs av vitmålat trä. I rosfönstrets mitt ses den helige Sigfrids helgonskrin kringstrålat av ljus. Färgerna utgörs av olika blåa nyanser, gult och grönt. Det stora fönstret nedanför, som går ända ner till gol­ vet, är uppbyggt kring orden i psalm 32, »Hell mor­ gonstjärna, mild och ren», skriven av växjöbiskopen Petrus Jonre Angermannus år 1604 till domprosten Steno Magnis bröllop.m Färgerna utgörs av röd­ violett, gult, blått och grönt. - 2. I korets sydmur finns ett runt fönster, »Stjärnfönstret», utfört i glas­ betong av Jan Brazda (fig 142). De grekiska bok­ stäverna alfa och omega är inplacerade i en stjärna tillsammans med tecknen för de sex planeterna Jor­ den, Venus, Mars, Mercurius, Jupiter och Saturnus, en hänsyftning på Jesus Kristus som himmelens och jordens herre. - 3. I Själakorets sydfönster ovanför altaret ses en glasmålning, »Livets träd», av Bo Beskow (fig 51 ). Överst rättfärdighetens sol, där­ under Jesus som den gode herden omgiven av livs­ trädets blad. Vid trädets rot två knäböjande änglar - två själar - och längst ned ett liggande lejon ­ den besegrade synden. Färgerna utgörs av huvud­ sakligen blått, rött, grönt och gult. - 4. I Själako­ rets västfönster ses ytterligare en glasmålning, »Spe­ let om envar», av Bo Beskow. Framställningen an­ knyter till det senmedeltida motivet med riddaren som spelar schack med döden (fig 139). Riddaren skall här vara Själakorets förste kände donator Knut Grundis på Eknaholm (se ovan). I det stora cirkelrunda fältet överst bildar två par svarta och två par vita fåglar runt ett timglas en stiliserad blomma. I de nedre hörnen en vapensköld. Färgerna utgörs huvudsakligen av grått, violett och gult. ­ 5. I sakristians nordmur ett rundbågigt fönster med glasmålning, »Varde ljus», av Elis Lundquist (fig 55). Abstrakt komposition i blått, violett, grönt och gult. - 6-7. I väntekammaren i tornets andra vå­ ning finns i de båda små fönstergluggarna glasmål­ ningar av Erik Höglund. I söder »Jakobs dröm» och i norr »Jona och den stora fisken». Motiven är kraftigt stiliserade, färgerna rött, blått, gult samt i det norra fönstret även violett och grönt. - 8. I Collegium har nordmurens runda fönster försetts med en glasmålning, »Örnen», av Erik Höglund. Fågelfiguren är kraftigt stiliserad, färgerna olika blåa, röda och gula nyanser. - 9. I bönekammaren i tornets tredje våning finns i den lilla fönsterglug­ gen en glasmålning av Jan Brazda. Motivet utgörs av en stiliserad törnekrans. Färgerna är rött och gul­ vitt. Målningen är skänkt av konstnären. Mosaik I februari 1965 avtäcktes en stor väggmosaik pla­ cerad på östmuren i det södra sidoskeppet (fig 140). Mosaiken, »Det himmelska Jerusalem», är signerad av Bo Beskow 1964. Figurationerna är utförda i na­ tursten i vitt, grått, svart och rödbrunt samt olik­ färgat glas mot guldgrund. Nederst ses en atom­ bombsexplosion, en symbol för jordens undergång, och däröver de sju änglarna som stöter i sina basu­ ner. Ett nytt Jerusalem med ädelstenssmyckad mur och tolv portar stiger fram. Vatten strömmar ned från Lammets tron och livets träd, som omges av orgelpipor, en antydan om lovsången. Utsmyck­ ningen möjliggjordes genom en testamentarisk dona­ tion av småskollärare Anna Ödman (lärare 1893­ 1933) i Växjö. 160 F . 141. Korets glas­ ig r·· da av 0 lningar ut or ma 959 FotoJ Brazda 1 · 1968. Stained glass in the chanceI by J Brazda, 1959. . ... domkyrka11 - 701612 Vaxio INREDNING OCH INVENTARIER av MARIAN ULLEN Genom de härjningar och ödeläggande bränder som vid flera tillfällen dfabbat domkyrkan samt de stora omdaningarna av byggnaden har all äldre inredning gått till spillo. De bevarade anteckningarna och uppgifterna i kyrkans arkivalier är mycket sparsam­ ma beträffande domkyrkans inre, men de ger oss dock möjlighet att i viss mån rekonstruera kyrkorummets utseende och funktion under de olika århundradena (se s 70, 92, 102, 111, 117, 130, 146). Den äldsta kända interiörbilden utgörs av Pehr Hörbergs lilla tuschlavering från 1768 (fig 115), utförd efter det att kyrkan åter satts i stånd efter den stora branden 1740. Kyrkorummets utseende under 1800-talets se­ nare hälft efter den ombyggnad som verkställdes 1849-54 enligt C G Brunius' förslag framgår av de i fig 123-124 återgivna fotografierna. Fig 126-127 visar hur interiören helt återigen förändrades ge­ nom den nya inredning och dekorering som 1898-99 Fig 142. Högaltaret. Altarkorset av brons är utfört av J Brazda 1959, likaså »Stjärnfönstret». Foto 1968. The high altar. The altar crucifix, in bronze, is by J Brazda, 1959, like the "Star window". 162 tillkom genom arkitekten Carl Möller och dekora­ tionsmålaren Edvard Bergh. Kyrkorummet för­ vandlades till ett typexempel på det sena 1800-talets uppfattning om hur ett värdigt kyrkorum i ny­ gotisk stil skulle gestaltas. Vid den senaste restaure­ ringen och förnyelsen av domkyrkan 1957-60 till­ kom den nuvarande helt moderna inredningen i samarbete mellan kyrkans restaureringsarkitekt Kurt von Schmalensee och konstnären Jan Brazda (fig 42--47). Även när det gäller äldre inventarier har mycket litet bevarats, och det som huvudsakligen återstår är en del förnämligt nattvardssilver samt diverse äldre textilier. Inventarieförteckningarna, vilka går tillbaka till slutet av 1500-talet, ger dock ibland ganska utförliga uppgifter om de föremål som vid olika tider anskaffats eller skänkts till domkyrkan och som senare avyttrats eller på annat sätt förlo­ rats. För de tidigare århundradena saknas emeller­ tid källmaterial. I bilaga 1 och 2 (s 243-250) åter­ ges två inventarieförteckningar, en från 1704 och en från 1830. Altaranordning Huvudaltaret utgörs av ett fristående altarbord av polerad grå kalksten. Runt framsidan och kort­ sidorna löper en dekorativ bård i guldmosaik. Al­ taret har placerats på ett podium i mittskeppets öst­ ligaste trave framför själva korutsprånget (fig 142). Mot altaret har rests ett monumentalt kors i brons (höjd 349 cm). Korsets framsida indelas genom stora, diamantsnittliknande rutor. På korsstammens baksida bildar bokstäver i emaljinläggning inom snedställda kvadrater namnet »Jesus-Kristus». Vi­ dare ses initialerna U, S och V, syftande på Una­ man, Sunaman och Vinaman, enligt legenden S Sig­ frids tre systersöner, samt en kräkla och en yxa, den gamla runkalenderns tecken för den 15 februari, S Sigfrids dödsdag. Korset är signerat »Jan Brazda 1959» och har gjutits hos H Bergmans Konstgjuteri AB, Enskede. Det var ursprungligen strax ovan al­ tarskivan försett med två ljusarmar, vilka numera sällan används. På altaret ligger ett krucifix av brons (höjd 42 cm) med emaljinläggningar. I korsmitten ses Kristi ansikte, på ändplattorna de genomstungna händer­ na och fötterna samt törnekransen. Ovanför hän- INREDNING OCH INVENTARIER Fig 143. Altarkors av brons med emaljinläggningar av J Brazda 1961. I Själakoret (jfr fig 51). Foto 1968. Bronze altar crucifix with enamel, by J Brazda, 1961. In the chantry chapel (cf Jig 51). derna avbildas sol och måne. På baksidan Kristi monogram. Krucifixet är signerat »I Brazda. K 9 ( = 1959). W. A. Bolin.» · Altarrunden bildas av knäfallspallar. På korpo­ diets norra och södra sidor återges på tillsammans tolv tavlor »Series episcoporum» och »Series prae­ positorum» med namnen på de efterreformatoriska biskoparna och domprostarna i Växjö (se bil 4-5). Själakorets altare utgörs liksom huvudaltaret av ett fristående altarbord av kalksten. På skivans framsida syns två kors i mosaikinläggning. Altar­ korset (fig 143) är gjutet i brons och försett med emaljinläggningar (total höjd 74,5 cm). I korsmit­ 163 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 144. Nattvardens instiftande, altartavla av E Schröder 1733. Foto 1968. The Institution oj the Lord's Supper, altarpiece by E Schröder, 1733. ten har placerats en kalvariegrupp med en ristad Kristusbild omgiven av Maria och Johannes. Korset är signerat »Jan Brazda 1961» och gjutet hos Å Bergman. Gåva av Kronobergs Läns Sparbank. Tidigare altaren, altarprydnader och krucifix Ingenting har bevarats av kyrkans medeltida alta­ ren och altarprydnader och de uppgifter som finns om dessa är som nämnts ytterst knapphändiga. Vid slutet av medeltiden fanns emellertid förutom hög­ altaret en mängd altaren eller »kor», vilka var in­ stiftade till olika helgons ära (jfr s 102): S Sigfrids altare, troligen högaltaret, Johannes Döparens al­ tare, möjligen beläget i tomkapellet i anslutning till dopplatsen, S Andreas' altare, troligen beläget i södra sidoskeppet samt S Annas, S Katarinas, S Olofs, Helga lekamens och S Erasmus' altaren. Vidare omnämns Apostlakoren och »Jomffrv Marie bedroffuilsse kor», det sistnämnda alltså syftande på Marie sju smärtor och den skulptur eller det altar­ skåp med anknytning till detta motiv, som bör ha funnits här. I Själakoret, som torde stått färdigt 1471, fanns tydligen mer än ett altare. Alla dessa altaren bör ha varit prydda med altarskåp eller hel­ gonbilder. Under reformationstiden avlägsnades dock sannolikt vissa altaren och helgonbilder så­ som överflödiga. Mycket av kyrkorummets medel­ tida inredning och utsmyckning förstördes tydligen 164 INREDNING OCH INVENTARIER Fig 145. Förslag till målad väggdekoration runt altar­ tavlan av löjtnant S Anders­ son 1821. VSLB. Foto N Lagergren 1969. Proposal for painted wall decoration round the altar­ piece by Lieutenant S Andersson, 1821. 1570, då domkyrkan stacks i brand av danskarna och »både stolar, tafflor, segerwerck och alt thet hon war beprydt innan till medh» gick förlorat (jfr ovan). Altarskåpet på högaltaret samt en Maria­ bild och en bild av S Sigfrid tycks dock ha räddats. 1669 uppger nämligen räkenskaperna att man in­ köpt »Tänlikor att slå fast Beleten på altaretaflan» samt »45 ditto förtännade till Taflan under altaret», vilka då reparerades av »Mäster Swen Bilthuggare», som för sitt arbete erhöll 154 daler. Tavlan under altaret avser möjligen ett antemensale. Den stora summan bör tyda på att altarskåpet till stora delar nygjordes. I inventariet år 1700 värderas altarskåpet till hela 600 daler. 1679 reparerades även »S:t Sig- frids och Marie Beläthe». Om altarskåpet, som lik­ som de båda andra skulpturerna förstördes vid branden 1740, skriver Samuel Linnreus (a a, s 35ff): »Kyrkans altare var ganska praktfullt; det smycka­ des av St. Sigfrids systersöners huvud och återgav även enligt tidens sed vår Herres och Frälsares egen historia.» I inventarieförteckningen för år 1704 om­ talas den som »En stor skiön altaretafla förgylt med Bilthugerij på hwilken ett st: af de nederste galler­ werket af en hand är borta på Norra Sidan äro twenne gallerwerk sönder sampt en hand felar och en Crona Sönder». Det är möjligt att det medel­ tida altaret i sin relikgömma bevarade Unamans, Sunamans och Vinamans reliker, vilka enligt en 165 VÄXJÖ DOMKYRKA uppgift från 1500-talet »dyrkades av alla med stor vördnad i kyrkan» (jfr ovan). Även Mariabilden uppges vara förgylld och omgiven av »flera hällgon», dvs försedd med ett skåp med målningar eller skulpturer. Om den likaså förgyllda och med ett skåp försedda Sigfridbilden (räk 1679) skriver Linnreus: »En träbild av Sigfrid drog också åskå­ darnes uppmärksamhet till sig; i den ena handen höll den en stav, med den andra handens framsträck­ ta finger liksom pekade den på något.» Domprosten Enewald Widebeck berättar den 19 september 1691 i sin redogörelse till Erik Dahlberg om S Sigfrid, att »han står ock sielf uti Bild uthuggen wähl Sirad på ett Altar i Domkiörkan».150 Petter Rudebeck ger i Småländska antiquiteter följande uppgifter:m »Uti sacristigan här i kyrkian sitter S. Sigfrids be­ läte honom till åminnelse och hände sig tå när de Danske inföllo i landet och upbrände Vexiö att en Dansk soldat högg armen af detta S. S. beläte, hvars arm honom genast bortvissnade, innan han kom af kyrkiogålen. De Danske ville och upbränna Christi crucifix, men ehuru de sig nog derom bemödade, brann det dock intet, ej heller det ringaste kunde der på synas.» Rudebecks uppgift om placeringen av den skulptur, som alltså förmodades föreställa S Sigfrid - speciella attribut omtalas ej - är sannolikt ej korrekt. Under 1600-talet och fram till branden 1740 tycks den ha stått på altaret vid östväggen i den södra tvärskeppsarmen. 1737 hade man beslutat sig för att en »Ny altaretafla, med ge­ nombrutit arbete, ock på begge sidor om fönstret fram uti Choret, förfärdigas ock uprättas, tå then gamla borttages, ock öfwer St. Sigfrids bild upsät­ tes» (kr prot 6/12, VDA). Man hann dock aldrig fullfölja dessa planer före branden. Ett stort;triumfkrucifix omtalas 1670 i anslutning till reparationen av altarskåpet. Sannolikt är det det äldre krucifixet, som bl a Rudebeck omnämner, som moderniseras och delvis förnyas av Sven bildhuggare. » Taflan till Crucifixit» utfördes av Jon Anderson och murmästaren Peder Jonson »högg boll på hualfwet att fästa Crucifixit igiönom.» Kyrkans triumfkrucifix torde tidigare ha varit fästat på skranket till den sångläktare, som var uppförd vid ingången till hög­ koret, men som nedtogs 1670 (s 116). 1702 om­ talas krucifixet i inventarieförteckningen såsom »Christi Crucifix utj oval herl. utstofferat». Till målaren »Mr Sig. Brangvangn» (Brachwagen) ut­ betalades 3 dlr smt »för den runda taflan öfr Chri crucifix som ånyo är Stofferat och förgylt» (räk 1703). 1704 omtalas även »6 st små Englebillder wid Christi Crucifix någorlunda behåldne owärde­ rade på hwilka billder 2 st wingar fela och något mehr». 1737 beslöts att »Crucifixet, som nu hänger öfwer ingången till Choret, flyttas på et bequäm­ ligare ställe, som framdeles thertill lärer utsadt blifwa» (kr prot 6/12). Triumfkrucifixet förstördes dock vid branden. Först tio år efter eldsvådan erhöll domkyrkan en ny altartavla, vilken »genom Högwyrdige Herr Doctoren och Domprobsten Sven Brelters bemed­ lande förbön blifwit i den upbrändas ställe år 1750 skänkt af Högst. Sal: Hans Kongl: Maijt» (inv 1752). Denna hänger nu mitt på den östra muren i det norra sidoskeppet (fig 144). Målningen, som är utförd i olja på duk, har som motiv nattvardens instiftande. Måltiden äger rum i en stor sal och man skymtar genom fönstret i bakgrunden några ståtliga byggnader, som avtecknar sig mot kvälls­ himlen. Jesus sitter vid den bortre kortändan av bordet med kalken och brödet framför sig. Lär­ jungarnas upprörda ansikten och gester visar att målningen återger det ögonblick då Jesus just av­ slöjat att en av dem skall förråda honom. I det nedre högra hörnet ses också Judas skynda ner för en trappa. Färgerna är mörka och ljussättningen dramatisk. Duken (höjd 500 cm, bredd 328 cm) är nederst till höger signerad: »Eng. Schröder 1733.» Den snidade och förgyllda ramen är dekorerad med akantusblad och änglahuvuden. - Linnerhielm, som under sina resor i Sverige även besökte Växjö år 1796, ger följande av dåtidens smak präglade karakteristik av målningen:152 »Altartaflan, som föreställer Nattvarden, är onekeligen braf målad; den är gjord af Schröder: Teckningen god, och Frälsarens ansigte ovanligen ädelt, behagligt; men om mindre förströelse visats i Lärjungarnes åtbör­ der, mera andagt och värdig ömhet i deras ansigten, skulle den ofelbart vinna högre låford än för pen­ selns och färgernas förtjenst.» Georg Engelhard Schröder153 hade 1724 vid Da­ vid von Kraffts död utnämnts till hovmålare, och den här aktuella altartavlan utfördes ursprungligen för Fredrik I:s räkning och placerades enligt upp­ 166 INREDNING OCH INVENTARIER • ' 4,,.r•. -.):(pr_.,.~ ..:ö~ "· .... ~ ~!:. 41 ';; .liW . - ! =" Jt • Fig 146. Ritning till altare, altaruppsats och korstolar av C Möller 1898 (jfr fig 126). VDA. Foto N Lagergren 1969. Drawing oj altar, reredos and choir stalls by C Möller, 1898 (ej Jig 126). gift i slottskapellet. Schröder hade som hovmålare främst till uppgift att utföra representations­ porträtt men målade även allegoriska och bibliska motiv, däribland flera altartavlor i traditionell barockstil. Den 3 juli 1750 erhöll växjömålaren Johan Chris­ tian Zschotzscher154 betalning för att han »Upspikat sielfva Altare taflan samt påslagit Wäfwen bak til, dito målat gardin ... dito förgylt med bokstäfwer en gesims under altaretaflan» (räk). Vidare målade Zschotzscher »en förgyld Sohl på fönstret öfwer Altaret». Den målade »gardinen» är tydligt utmärkt i Pehr Hörbergs interiörbild i fig 115. I maj 1804 renoverades, lagades och fernissades altartavlan av artisten N Hagelberg155 (räk) och en ny renovering utfördes av densamme 1818 (räk). 1821 forslades ra­ men till Karlskrona för att där lagas och förgyllas av spegelfabrikören P G Lindh, som då även var sysselsatt med att snida och förgylla den nya pre­ dikstolens ornament. I samband med dessa renove­ rings- och moderniseringsarbeten ersattes Zschotz­ schers draperimålning med en ny väggdekoration, vilken utfördes av målaren B W Hellgren. Men efter­ som »Lieutnanten Herr S. Andersson icke allenast uppgjort och gifvit dessein till den af Målaren Heli­ gren werkställda målning kring altaretaflan, utan äfven vid arbetet haft uppsigt, hwarförutan det icke vunnet den smakfullhet, det nu eger>>, så beslutades att arvode även skulle utgå till denne (räk, VDA). Två osignerade varianter av detta förslag har beva­ 167 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 147. Bevarade delar av den av M Rosendahl snidade altaruppsatsen efter C Möllers förslag (jfr fig 146). Foto 1968. Surviving parts of a carved reredos made by M Rosendah/ according to C Mö/ler's proposa/ (cf Jig 146). rats. Den ena visar en enkel draperimålning som helt täcker den östra korväggen medan på den andra draperiet kompletteras med en perspektiviskt teck­ nad arkad, där pelarna utformats på samma sätt som korvalvets hörnpilastrar (fig 145). Uppskatt­ ningen av löjtnanten Anderssons insats kan tyda på att detta sistnämnda av klassicismens smak präg­ lade förslag var det som utfördes. 1833 och 1845 omtalas på nytt renovering av altartavlan, varvid den försågs med nya kilramar. Vid Brunius' om­ byggnad av domkyrkan bortflyttades altartavlan och ersattes med ett kors. Den återfick dock sin gamla plats redan 1862 (NWbl 15/9 1862). Vid Möl­ lers genomgripande förändring av interiören 1899 utbyttes tavlan mot en nygotisk altaruppsats och placerades norr om orgelläktaren. 1934 flyttades den åter till koret för att slutligen 1959 erhålla sin nuvarande plats. Målningen rengjordes och kon­ serverades av konservator S Wahlgren 1964. Den altarprydnad som 1898-99 utfördes efter Carl Möllers förslag utgjordes såsom nämnts av en rikt snidad altaruppsats i nygotisk stil och ingick i den helt nya inredning med hög väggpanel och bän­ kar som då tillkom i koret (fig 126, 146). Av altar­ uppsatsen, som 1934 utbyttes mot Schröders altar­ tavla, återstår nu det stora krucifixet samt mitt­ reliefen, vilken återger Kristi uppståndelse (fig 147). Utformningen av krucifixets Kristusbild går tillbaka på förebilder från 1500-talets början, likaså ringen av gallerverk. Skulpturerna är brunbetsade samt har förgyllda detaljer. Figurerna skars av skulptören M Rosendahl, Stockholm, medan snickeriarbetena utfördes av Tranås snickerifabrik. Predikstol Predikstolen är placerad vid den nordöstra pelaren (fig 45). Korgen är utförd i polerad kalksten med inläggningar i guldmosaik. Ljudtak och bokstöd är av brons. Predikstolen är utförd efter ritningar av K von Schmalensee och J Brazda 1959. Tidigare predikstolar I 1592 års inventarieförteckning omnämns: »Liuse­ stakar aff messingh med 2 pipor wid Södre predico­ stolen» samt »Liusestaka aff messingh med 1 pipa wid norre predicostolen». I kyrkan fanns alltså vid denna tid två predik~tolar. Den ena av dessa hade tillkommit några år tidigare och placerats på plat­ sen för ett nedbrutet altare, antagligen vid den östra pelaren mellan mittskeppet och norra sidoskeppet (jfr ovan s 112). Den äldre avyttrades något senare till den närbelägna kyrkan i Blädinge: »såsom Ble­ dinge Sochnemän alla minnes och kyrkian til godo igen, löste welb. Bengt Jönsson then gambla pre­ 168 INREDNING OCH I NVENTARIER Fig 148- .149. Evangelisterna Matteus och Johannes, figurskulpturer från den av S Segervall 1741 utförda predikstolen . Foto 1968 . The Evangelists Matthew and Joh11, figure sculptures from the pu /pit mac/e in 1741 by S Segervall. dicostolen fordom war i Wexiö, och nu är i Ble­ dinge, för sex daler gott mint, och skenckte kyr­ kian».156 Predikstolen användes i Blädinge kyrka fram till l 652, då den ersattes av en ny. 1697 omtalas » I Pred ikostohl med Bi lt-Huggeri , fö rä hrat af Högwälb: 110 H r Baron Jacob F leming, med förgy lte Nampn och verser» (i nv). Uppgifte r om vem som t illverkat predik sto len sak nas. Den finns ej upptagen i 1685 å rs inventarium och bör a lltså ha skänkts till domkyrkan efter denna tid­ punkt, kanske som testamentsgåva efter Jacob Flem­ ming,157 tidigare la ndshövdi ng i Kronobergs län, som avled 1689. Denna predikstol fö rstördes liksom den övriga inredningen vid l 740 års brand . E nligt kyrkans protokoll höll s den 5 mars 1741 ett sam­ manträde, »Hwarwid i synnerhet omnämdes Råd­ Mannen Högachtad Måns Lind , som af C hri stel. nit för Herrans och Hans Huses ähra, icke a llenast för detta lå tit påkosta dörar för Domkyrkian i de afbrändas stäl le, utan ock jämwäl nu hos Bi lthug­ garen Mäster Sven Segervall beprisl igen har för­ a nstal tet, at en Predikstohl till nästk.de Midsommar eller Höstetiden förferd i gas sku1le, then bem. te RådMa n med förgy llning, anstryk ning, Bilder, Kro­ ner, med mera i fullkomliget stånd , af egne medel wil upsätt ia låta. Uppå denna Predikstohl upwiste Mäster Segerwall en ritning, hwilken så mycket mer wann tycke, som Kyrk ioRådet giorde sig försäkrad om, at påfölj a nde arbete sku ll e efter R ådmannens goda och Christel iga intentio n, blifwa a ll om behage­ ligt at åskåda» (prot, VDA). Den fä rdiga predik­ sto len betecknades av samtiden såsom »präckt ig» och var försedd »med Bildhuggerie, och krantz däröfwer, bilderna härligen utstofferade med Guld och Silfwer, samt GullBokstäfwer ... med påskr ift wid uppgången, när han blifwit färdig» (Berättelse 169 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 150. Putto, figurskulptur från ljudtaket till den av S Seger­ vall 1741 utförda predikstolen. Foto 1968. Cherub, figure sculpture from the sounding board of the pulpit made by S Segervall in 1741. 1759). Enligt Rogberg utgjordes figurerna av de 12 apostlarna och några »Christeliga dygder» (a a, s 6). Av predikstolen, som nedtogs 1821 »så varsamt som möjligt» för att ersättas av en ny, återstår endast de skulpterade, nu delvis defekta figurerna (fig 148­ 152). Dess utformning och placering i kyrkorummet framgår dock av Hörbergs interiörbild från 1768 (fig 115). Ljudtaket kröntes av den uppståndne Kristus med korsstav och segerfana. Kristusfiguren (höjd 103 cm) saknar dock nu båda dessa attribut samt större delen av den högra armen. Fem putti­ figurer, som varit placerade mellan ljudtakets kar­ tuscher återstår även (fig 150). Dock saknas bl a de palmkvistar och basuner som de hållit i händerna. Vidare återstår Kristus som Salvator Mundi med världsklot i handen och de fyra evangelisterna, vilka Fig 151-152. Figurskulpturer från den av S Segervall 1741 utförda predikstolen (jfr fig 115). Foto 1968. Figure scu/ptures from the pulpit made in 1741 by S Segervall (cf Jig 115). samtliga bör ha prytt predikstolskorgen, tre kvinn­ liga figurer, tydligen dygder, vilka nu saknar attri­ but (höjd utan sockel ca 45,5 cm) samt två små maskaroner och en ornamentdetalj. Dessa inalles 17 delar deponerades 1891 på Smålands Museum men förvaras nu i kyrkan. De kvinnliga figurerna har sannolikt varit placerade på predikstolstrappans barriär. Skulpturerna som är skurna i lövträ har rester av ursprunglig kredering och målning. Sven Segervall, som var stiftsbildhuggare i Växjö, var flitigt anlitad vid denna tid och ett flertal altarupp­ satser och predikstolar har bevarats i Småland och angränsande landskap.158 Domkyrkans predikstol tillkom såsom nämnts 1741 och tycks ha varit av för Segervall ordinär kvalitet och utformning. Stil­ mässigt anknyter figurerna till den senbarocka tra­ 170 171 VÄXJÖ DOMKYRKA . - . .. 1111 J\M ~ ~ ~ I ,,~I Il ~·' I l Fig 153. Ritning till predikstol av C G Rosdahl 1858. VSLB. Foto N Lagergren 1969. Drawing oj pulpit by C G Rosdahl in 1858. ditionen. Predikstolskorgens evangelister och Kris­ tusbild har påfallande satta proportioner med stora huvuden och händer. En betydligt större elegans präglar däremot de tre bevarade kvinnliga figurerna med sina fladdrande draperier, små huvuden och graciösa rörelser (fig 151-152). Sannolikt har bl a Sven Segervalls son Peter, vilken även utbildade sig till bildhuggare, svarat för vissa delar av predik­ stolens utsmyckning (jfr not 158). På predikstolen fanns ett timglas »med spira öfwer, ... som under Branden blef conserverat. [detta Timmeglas lärer warit det enda, som på Predikostolen blef bärgat.]» (Berättelse 1759). 1815 ansåg man sig åter behöva en ny predikstol. Ritningen på den av F M Piper159 projekterade pre­ dikstolen godkändes av K Maj :t den 30 januari Fig 154. Ritning till predikstol av J F Åbom, gillad av K Maj :t 1863. VDA. Foto N Lagergren 1969. Drawing oj pu/pit by J F Äbom, approved by the Crown in 1863. 1816 (fig 155). Virke inköptes redan följande år men först 1820 uppdrogs åt snickaren Stenström att förfärdiga denna. Listverk och ornament sän­ des till spegelfabrikören Lindh i Karlskrona för skärning och förgyllning (räk, VDA). Om denna predikstol skriver C G Brunius (Konstanteckningar 1849): »Predikstolen, som blifvit 1821 uppsatt vid en pelare å hufvudskeppets norra sida, hvilar på en grof fyrkantig fot med tre konsoler och är framtill halfrund och har å ena sidan en platt spegel, å den andra en uppgång. Bröstningen prydes nederst med en rundstaf och öfverst med en karnisad krans, som båda äro förgyllda. Den halfrunda sidan siras med lagens taflor, den platta spegeln med ett kors inom och törnekrans. Ryggstycket utmärkes med en sol och deromkring sju stjernor i förgyllning. 172 Fig 155. Ritning till predikstol av F M Piper, gillad av K Maj:t 1816. VDA. Foto N Lagergren 1969. Drawing ofpulpit by F M Piper, approved by the Crown in 1816. 173 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 156. Interiör mot öster före den senaste omändringen av kyrkorummet, visande den efter Åboms förslag utförda predikstolen Ufr fig 154). Foto T Sjöstrand 1957. VDA. lnterior /aaking E befare the mast recent alterations, shawing the pulpit made according ta Äbam's drawing (cf Jig 154). Himmelen består af en nära halfrund och två platta sidor, hvilka nedantill omgifvas med festoner, ofvan­ till med en karnisad krans. Uppgångens skrank har alldeles släta speglar. Det hela är för öfrigt öfver­ struket med hvit oljefärg. Kortligen, denna stillösa predikstol saknar symbolisk betydelse och står i intet slags harmoni med den urgamla kyrkan.» Vid Brunius' omdaning av domkyrkan avlägsna­ des följaktligen den för honom så misshagliga pre­ dikstolen, men först 1863 uppsattes vid den syd­ östra pelaren en ny »i utbyte mot det provisoriska stellage varmed predikanter och församling mer än ett tiotal av år måst låta sig nöja» (NWbl 24/8 1863). Brunius hade utlovat att själv inkomma med ritning till den nya predikstolen (jfr s 143), men då detta löfte inte såg ut att infrias, vände sig domkyrkosyssloman­ nen Forsander i stället till Brunius' byggmästare C G Rosdahl, som den 24 januari 1858 översände ett förslag i goticerande stil (fig 153). I det medföljande brevet reserverar sig dock Rosdahl på följande sätt: »jag önskar att Herr Professor Brunius måste bli i okunnighet om denna ritningen för får han vetta att jag uppgjort den så blir han så förtörnad på mig mycke verre än då jag gaf ritningarne på dörrarne under orgelläktaren och på Nommertaflorne» (VSLB fol 137). Den ritning som den 13 februari 1863 godkändes av K Maj :t är dock signerad av J A Åbom160 1862 (fig 154). Åboms förslag ansluter sig 174 likaså till den för tiden typiska stilimitationen med inslag av från den medeltida konsten hämtade form­ element, men det visar en betydligt rikare och stra­ mare utformning än Rosdahls förslag. Predikstolen, som nedtogs 1957 och nu förvaras på kyrkvinden, är målad i ekimitation med förgyllda detaljer (fig 156). I inventarieförteckningen för år 1900 omtalas ett nyinköpt ur på predikstolen. Detta är sannolikt identiskt med det lilla bordsur som nu förvaras i sakristian. Fodralet är utfört i mässing med glasade sidor (höjd 11 cm) och är på baksidan märkt »SF». Till uret hör ett skyddsfodral av trä klätt med pressat läder och invändigt fodrat med sammet. Bänkinredning och läktare Kyrkans tidigare fasta bänkinredning ersattes 1959 med lösa stolar (fig 42). Den äldsta bänkinredning vi känner till utseendet är den som tillkom efter 1740 års brand och som avbildas av Pehr Hörberg (fig 115). De bevarade räkenskaperna ger oss dock vissa men mycket kort­ fattade uppgifter om äldre bänkinredning. Vid branden i samband med danskarnas härj­ ningar 1570 förstördes såsom nämnts kyrkans »sto­ lar» helt. 1573 hade man påbörjat iståndsättningen av domkyrkans inre och den skånske snickaren Kris­ tiern var då sysselsatt med att tillverka nya sådana. Samtidigt uppfördes även en sångläktare(s 106, 112). Denna, som var kombinerad med korskranket, var alltså placerad i öster mellan högkoret och korsmit­ ten, en anordning som bör ha varit av medeltida ursprung. 1598 pågick arbeten med att bygga en fast bänkinredning, vilken dock tydligen delvis för­ stördes vid de nya danska härjningarna 1612. Föl­ jande år höll man på med att »förbettra Stolarne wthi Kiyrkian som förfaline och nederslagne wore» (räk 1613, KA). År 1670 omtalas att »Nils och Zachris togo neder sånglächtaren» och att Nils »afskar Pelarewärkit, och giorde ther på nya lister, lagade Chordörren och giorde Krantzen ther öfwer» (räk, YLA). Själva korskranket och dess dörr behölls alltså men fick en ny avslutning uppåt (jfr s 116). De båda snickarna erhöll även betalning för »the nye stolarne.» Vidare omtalas reparation av åtskilliga stolar och material till »the nya bänckarna». I sam- INREDNING OCH INVENTARIER band med att det nya stora orgelverket byggdes 1688-91 (se s 117) uppfördes en orgelläktare i kyrkans västparti i två våningar (räk 1689, YLA). Genom de upphöjda gravbyggnader som uppförts i kyrkorummet hade antalet »stolrum» minskat (se s I 17). Man föreslog därför 1699 att en läktare skulle byggas vid den norra kyrkodörren för »Landtför­ samlingen eller Scholae Staten» och denna uppfördes 1701 av byggmästaren Lars Höflin (räk, YLA). Några år senare omtalas även en ny bänkinredning (räk 1706--07, YLA). Enligt kyrkorådsprotokollet beslöts den 6 december 1737 »Om en stor läcktares upsätjande och förfärdigande för then härstädes hwid Kongl. Gymnasium studerande ungdomen: ... b4e läcktare upsättes på Norra wäggen, öfwer qwinfolcksbänkarna, ifrån twärpelaren wid muren utmed domprostebänkar till Norra Kyrkiodören.» Den 21 november 1739 föreslogs även en läktare vid »södre Kyrkiowäggen» (jfr s 118). Bänkarna var som brukligt fördelade efter kön och samhälls­ ställning med bl a särskild »pastoris stol», »herra­ stol», »frustol» samt »kongzstohlar», de sistnämnda i koret.181 Av vad som framgår av Pehr Hörbergs interiör­ bild (fig 115) var den slutna bänkinredning som tillkom efter branden 1740 ganska enkel. Samma bänkinredning, dock kompletterad och renoverad, ses även på interiörbilderna efter Brunius' ombyggnad av kyrkan (fig 123-124). Inredningen utfördes av snickarmästaren Johan Herman Stöppel och utgif­ ter för bänkarna samt »Kongl. Stolarne och Skrift­ bänkarne i Choret» redovisas i räkenskaperna åren 1744-49. Den 29 augusti 1745 hade »Högwälborne Herr General Lieutnant och Landshöfdingen Baron Anders Koskull, Högwyrdige herr Biskopen Doctor Eric Alstrin samt Venerandi Consistorium, och å Magistratens samt Borgerskapets wägnar Borg­ mästaren Edel och Högachtad Herr Anders Ungern församlats i domkyrkan för att utse vilka bänkar som skulle varas k ämbetsbänkar: »Främst på Man­ follkssidan äro de stohlar, som stå längs åt kyrkian, anordnade - den I ste till Högwälborne herr Landshöfdingen - 2 dre till Cavallierer - 3 ie till Landshöfdinge Embetet - 4 de till Provincial Medicus och Landt Räntemästaren - 5 te till Landsgewaldigern, Cancellie Wachtmästaren och flera Betienter. På stora gången, i de Bänkar, som 175 VÄXJÖ DOMKYRKA gå twert öfwer kyrkian, är den - I sta Högwyrdige Herr Doctor och Biskopens - 2 dra H. Hv Doctor och Dom Probstens - 3 ie och 4 de Herrar Lec­ torum, Rectoris, Conrectoris, Notarii Consistorii och Adjunctorum Gymnasii - 5 te Magistratens. Den nederste Bänken, näst in till Consistorii rum­ met, behagade Högwyrdige herr Doctor och Bisko­ pen äfwen för sig utse. Den främsta Bänken wid nedra Twärgången, som går ifrån Norra dörr, blef indelt at wara Oeconomi och Collegarum wid Scholan, för större beqwämlighet, at där kunna gifwa acht uppå ungdomen. På södra gången, finge, efter förra wanligheten, den älldre Gymnasii­ ungdomen, tillstånd, at inträda på then Norra sidan, emellan bägge Pelarne, och den yngre, främst på södra Sidan. Landtförsamlingen stiger i de nederste Bänkarne wid södra wäggen, och ifall des ungdom eij kan uti samma Bänkar rymmas, giöras för dem Pallar på Gången, wid södra Stohlraden, at sittia på. På Quinfollkssidan och stora Gången är den ­ I sta Fru Generalinnans - 2. des Fruentimbers ­ 3. Fru Biskopinnans Fruentimbers - 4. Fru Bisko­ pinnans - 13. Fru Borgmästerskans och Rådmäns Hustrurnas-14. Lectorum Fruers-15. Fru Dom­ Probstinnans, hwillken ock intager de af Lectorum Fruer, som i den förra eij rymmas. - 16. Fruer Cammererskans och Secreterskans. - 17. Provincial Medici och Landträntemästarnes. Wid stora och nedra Twärgången, är de 2 ne främsta Bänkar in­ delte till Rectoris, Conrectoris, Notarii Consistorii, Oeconomi, Adjunctorum samt Collegarum Fru: och Hustrur.» (prot, VDA). Timmermannen Petter Tillström uppförde 1745 en läktare »för Musicanterne» i kyrkans västparti. För att utöka sittplatsantalet tillkom senare under 1700-talet även bänkar på de uppmurade gravarna i hörnen av kyrkorummet. 1771-73 omtalas mate­ rial till orgelläktarens förfärdigande och i mars 1773 utbetalas till Jöns Lönquist 160 daler smt »för det wi gjort allt snickararbete på den nya orgelläktaren från grundläggningen tills han blifvit färdig» (räk, YLA). Ritningen till läktaren, som ersatte den äldre läktaren som ansågs mycket bristfällig och obe­ kväm, uppgjordes av byggmästaren Bockberg. 1775 fick svarvaren Aspelund betalt »för 4 st Swarfwede pelare wid Läcktarens förändring». Läktaren vi­ sade sig nämligen alltför trång för orgeln och måste utvidgas Ufr s 182). Stolrummen på orgel­ läktaren hyrdes av »Herrskaper och Ståndsper­ soner» mot en årlig avgift. 1805 uppräknas 25 st sådana ägare med titlar, däribland prostinnan, en major, landssekreteraren, en rådman, borgmästaren, en professor. Läktaren och orgelfasaden bibehölls oförändrade under hela 1800-talet. Av interiörbil­ den i fig 124 framgår att läktaren hade framskju­ tande, slutet mittparti som på sidorna omgavs av en barriär med svarvade balusterdockor. Mitt på läktaren satt det förgyllda »Provincie Wapnet», vilket skars 1779 av hovbildhuggaren Fast, som då utförde orgelfasadens ornament (se nedan). Läk­ taren uppbars av runda kolonner med korintiseran­ de kapitäl. 1830 uppges de vara »porfyrlikt målade» medan allt träverk i övrigt var målat i »ljus perle­ färg» (bil 2). Vid C Möllers genomgripande förändring av inte­ riören 1898-99 tillkom den öppna bänkinredning och läktare i nygotisk stil som ses i fig 126 och 127. Koret inreddes med särskilda korstolar (fig 146). Läktaren var målad i ekimitation, bänkarna brun­ betsade. Bänkarna, av vilka några nu begagnas i kyrksalen i Smålands Museum, användes till 1957. Läktaren omändrades på nytt 1940 efter förslag av arkitekt P Boberg. 1700-talskolonnerna återbörda­ des och barriären gjordes sluten med profilerat list­ verk. På barriären placerades ett delat ryggpositiv. Vidare uppsattes åter det 1779 utförda landskapsvap­ net (fig 157). Bladdekorationen runt detta vapen, som nu är uppsatt i vapenhuset (fig 41), saknas dock (jfr fig 124). Vid den senaste restaureringen fick läktaren på nytt en genombruten barriär med balusterdockor på vilken ett ryggpositiv placerats. Läktaren är målade i ljusare och mörkare grått med rosa överliggare samt förgyllda detaljer (fig 46). Fig 157. Orgelläktare och orgelfasad före senaste restaureringen. Orgelfasaden från 1779, rygg­ positiven från 1941. Foto ATA. Organ loft and organ front before the most recent restoration. The organ front dates from 1779. 176 12 - 701612 Växjö domkyrka 177 VÄXJÖ DOMKYRKA Orgel och orgelfasad av R AXEL UNNERBÄCK Orgeln byggdes 1940 av firma Marcussen & San i Åbenrå och har ombyggts bl a i samband med kyr­ kans senaste restaurering, varvid det nuvarande ryggpositivet tillkom. Huvudfasaden har tillhört den orgel som byggdes 1774-79 och i orgelverket ingår förutom de tre fasadstämmorna från 1700-talet också pipmaterial från 1885, då kyrkan fick en ny orgel (se nedan). Den tidigaste uppgiften om orgelverk i domkyr­ kan återfinns i samband med återuppbyggnadsar­ betena efter 1570 års brand. 1576 erhöll Jan Schred­ dare betalning »för hann förde Orgemestarens red­ skap ifrå Calmarna» och i juli månad detta år »kom organisten till Vexiö som giorde orgewerkit». Samma års utgifter omfattar 41! tunnor spannmål till »her Jorann Orgemestare utij sin betalningh för han giorde Orgewerkit» (räk, KA). På hösten föl­ jande år synes orgeln ha varit färdig. I orgelbygga­ rens kvittens finner man hans fullständiga namn: »Jörghen iensonn presth (dogh ouerdigh) och orga­ [mestare] kiendir och weterligith gior för alla iag haffuer på nyth giordt alla the stemme som ärhe wthi Wexiö domkiörkis orgewerk» (räk 1577, KA). En uppgift i 1576 års räkenskaper tyder på att orgeln kan ha tillverkats i Köpenhamn: »Gaff iagh for foh. uthij Kiöpinhampn till ath ferga orgewerkit med sampt förtärning then som hemförditt» - - 6 daler (räk 1576, KA). Uppgiften bör kunna sättas i samband med den ovan citerade utbetalningen för avhämtning av orgelmästarens redskap i hamn­ staden Kalmar. Möjligen kan den nämnde orgel­ byggaren vara identisk med den Hr Jargen Orgel­ mester, som utförde en större reparation av orgeln i Vor Frue kirke i Köpenhamn 1567-68 och som 15 år senare åter reparerade samma orgel.162 En orgelbyggare vid namn Jöran, som att döma av epitetet »orgelekare» också var organist, finns även nämnd i samband med uppförandet av en orgel i S:t Laurentii kyrka i Söderköping 1588.163 1610 uppges en Hanns Orgemakare ha »förfär­ digatt Orgewuerckett i Wegesiöö» (räk, KA); tro­ ligen gällde det en iståndsättning av den gamla orgeln. 1628 utfördes åter en reparation, denna gång av orgelbyggaren och borgmästaren i Skän­ ninge Peter Jönsson,164 för ett pris av 50 daler jämte sex veckors kost (räk, KA). En ny reparation utfördes av Peter Jönsson 1637 (räk, KA), och 1676 arbetade en icke namngiven orgelbyggare med or­ geln i fem veckor (Kyhlberg). Året därpå försågs den med luckor, som illuminerades, och ytterligare ett år senare görs en utbetalning till organisten Han~ Krook och en ej namngiven orgelbyggare, som ar­ betat fyra veckor på orgeln (räk, VLA; Kyhlberg). En mindre reparation utfördes 1683 av Magnus Åhrman185 (Kyhlberg). Några närmare uppgifter om den av Jörghen lensson byggda orgelns disposition, utseende och placering har icke kunnat återfinnas. Ordalydelsen i orgelbyggarens ovan citerade kvittens kan möj­ ligen tolkas som att det gällde en ombyggnad av ett äldre instrument. Kyhlberg (a a) har på grund­ val av en i inventarieförteckningarna from år 1694 förekommande post »Dhe gamble Orgewärcke­ pijorna» med en vikt av 12 lispund och 16! marker förmodat att det kan ha varit fråga om ett mindre verk, ett positiv på 6-8 stämmor. I inventarie­ förteckningen 1628 betecknas orgelverket som »Skönt». Sannolikt var orgeln enligt dåtida praxis placerad i koret, möjligen på den tidigare behandlade sång­ läktaren liksom fallet var i Lunds domkyrka. Efter sångläktarens rivning 1670 skulle orgeln i så fall ha uppställts på annan plats; uppgifter från 1668-69 om uppslagning av bräder kring orgeln och upp­ sättningen av luckor 1677 tyder på att den då hade en sådan placering att den måste skyddas för åver­ kan.166 En sista återstod av 1577 års orgel var tro­ ligen de tio gamla orgelpipor, som såldes år 1714 (VDA inv). Sannolikt vid början av år 1688 eller senare de­ len av föregående år träffades överenskommelse med orgelbyggare Hans Henrich Cahman167 om en ny orgel i domkyrkan.168 Orgelverket skulle kosta I 600 daler silvermynt inklusive snickeriarbetet på orgelhuset. Allt material skulle levereras av kyrkan, som även fick hålla orgelbyggaren och hans gesäl­ ler med husrum och verkstadslokal. Det under tre år pågående orgelbygget har utförligt skildrats av 178 Bengt Kyhlberg (a a). Våren 1688 började man med att uppföra en läktare, troligen i kyrkans västparti; den byggdes av snickaren Anders Frimolin, medan murmästaren Per Jönsson tog hål i pelarna och murade in de bärande bjälkarna. Arbetet med till­ verkning av väderlådor och bälgar synes ha påbör­ jats så snart lämpligt virke hade anskaffats och hemförts till Cahmans verkstad i den för ända­ målet reparerade sysslomansgården. Smidesarbeten utfördes av smeden Johan Andersson Ek och av smeden Nils. Redan på sommaren anskaffades gjut­ sand som underlag för gjutning av de metallplåtar av vilka orgelns metallpipor skulle tillverkas. I oktober görs en utbetalning på 265 rdr 22 för två skeppund engelskt tenn och i november köptes fyra skeppund engelskt bly som fraktades sjövägen från Stockholm till Kalmar. Den 18 december utbetala­ des till Cahman 900: - rdr för »tre terminer» (räk, VLA). Att döma av utgifter för spik och ankarjärn att fästa ryggpositivet med synes monteringen av orgel­ huset ha skett året därpå. Bälghuset synes ha pla­ cerats på en för ändamålet särskild uppbyggd övre läktare. Orgelfasadens skulpturala utsmyckning utfördes av bildhuggaren Johan Werner,169 som redan i sep­ tember 1688 fick 60 dr silvermynt på sitt kontrakt (räk, VLA). Arbetet med själva orgelverket drog emellertid ut på tiden; i maj 1690 inköptes de sista vedlassen för gjutning, vilket visar att pipverket ännu inte var färdigt. Sedan man fått höra att Cahman ämnade resa till Uppsala för att påbörja orgelbygget i dom­ kyrkan inkallades han emellertid till domkapitlets sammanträde den 21 januari 1691 varvid han »för­ bödz att reesa här ifrån förr än han orgelwärket al­ deles förfärdigat ...» (cit efter Kyhlberg). Orgeln fullbordades under året och den 29 augusti avläts -en skrivelse till Konungen angående avsyning av den nya orgeln: »Det lärer wäll wara Eda Kongl. Mayt.a i nåder bekant, huruledes uppå Eda Kongl. Mayt.a Dombkyrkia i Wexiöö itt nytt stoort och för­ modeligen myckit skiönt och herligt Orgelwerk, som det förra war aldeles odugeligit, är bestält, hwilket nu genom Guds wällsignelse är aldeles fär­ digt och fullkomnat, så at der widh nu intet mehr requireras, än det blifwer af troowärdige och wäll- INREDNING OCH INVENTARIER förfarne män pröfwat - - - antingen det skulle täckias Eda Kongl. Mayt sielf i nåder någon för­ ordna ... eller allernådigst lemna uthi wår försorg att kalla een eller annan troowärdig och wällfaren Organist här i Neigden.»170 Sedan orgeln avsynats av en organist från Jönköping, troligen Valentin Kraus, kunde slutlikvid till Cahman och dricks­ pengar till hans gesäll och »pojke» utbetalas. Orgeln omfattade 27 stämmor, fördelade på hu­ vudverk, ryggpositiv och pedalverk. Dispositionen visar Cahmans fasta förankring i den nordtyska skolans orgelstil.171 Den är strängt och logiskt ge­ nomförd med en fullständig principalkör som stom­ me i varje verk, principalmensurerade övertonsstäm­ mor och få rörverk. Liksom i samtida nordtyska orgelverk fanns dessutom cymbelstjärna, fågel­ stämma och tremulant. Av antalet tillverkade me­ kanikdelar har Kyhlberg slutit sig till att orgeln hade 45 toners omfång och kort oktav i basen. En viss föreställning om orgelns klang och kon­ struktion ger det lilla orgelpositiv, som Cahman byggde för Virestads kyrka 1690 och som i prak­ tiskt taget oförändrat skick finns bevarat i Små­ lands Museum såsom det enda bevarade exemplet på Cahmans orgelbyggeri. Någon avbildning eller beskrivning av orgelns yttre är inte känd. Förmodligen hade den en fasad­ utformning av samma typ som äldre och samtida nordtyska orglar med ett huvudverk med tre turel­ ler och mellanliggande plana pipfält samt ett i läk­ tarbarriären infällt ryggpositiv, som i mindre skala upprepade huvudverkets fasadschema. Den ovan nämnda Cahmanorgeln i Smålands Museum torde kunna ge en uppfattning om hur de båda fasadpar­ tierna var gestaltade. Vid en reparation 1718 (räk, VLA) satte man även upp »gallerwärk för Pedalier­ ne på bägge sijder ifrån manualet till Rygg Positivet, samt nya dörrar till detta; jämwäl Staket-wärk ofvan på det andre emot upgången i Tornet». Upp­ giften kan möjligen tolkas som att orgeln hade fri­ stående pedaltorn vilka flankerade huvudverket el­ ler var infällda i läktarbarriären på vardera sidan om ryggpositivet. 1718 noterades i kyrkans inventarium att orgeln var behäftad med åtskilliga brister (VDA, handl A 1 ), och i augusti samma år utbetalades 150 rdr till organisten Jean Tunell som » ... rensat, förbätt­ 179 VÄXJÖ DOMKYRKA rat och åtskillige Materialer tillsläpt ... samt en tijd långt myckit arbete giordt wid Orgewärket ...» (räk, VLA). I december 1737 beslöt domkyrkorådet att näst­ följande sommar låta måla orgeln och predikstolen (VDA, prot), varvid man i första hand skulle vända sig till »then nya Målaren, Schotzer benemd, som här i staden sig nedersatt ...» (se not 154). Men endast en kort tid därefter förstördes Cahmans or­ gel vid den stora branden 1740. Först 18 år efter branden började man diskutera frågan om anskaffning av en ny orgel till domkyr­ kan och på hösten 1758 låg på domkyrkorådets bord två projekt som upprättats av orgelbyggaren Jonas Wistenius från Linköping172 (VDA, handl A 3). Båda projekten gällde en orgel med huvud­ verk, öververk och pedal; det större omfattade 36 hela och 2 halva stämmor, det mindre 30 hela och 2 halva. Bl a genom sin rikedom på flöjtstämmor av olika karaktär - särskilt talrika är flöjterna i fyrafotsläge - skiljer sig de båda projekten påtag­ ligt från den tidigare orgelns mera spartanska dispo­ sition och röjer att Wistenius fått sin utbildning inom en annan och modernare riktning än den nordtyska skolan.173 Sedan Wistenius, som personligen infunnit sig till domkyrkorådets sammanträde den 4 oktober, förklarat sig beredd att lämna ritning till läktare men däremot inte att åta sig dess uppförande, och sedan domprosten efter förslag av director musices Seidensopff skrivit in några ändringar i det mindre förslaget - det gällde bl a tillägg av en Mixtur 4 chor i pedalen och utbyte av Gemshorn 4' mot en Spetsflöjt 4' i manualen - satte man upp ett kontraktsförslag att i sinom tid underställas stora domkyrkorådet. I kontraktet angavs att den nya orgeln skulle vara färdig till midsommaren 1763. Av ekonomiska skäl gick emellertid orgelbygget om intet och i juli 1759 beslöt domkyrkorådet » ... at Orgelbyggaren Wistenius skulle gifwas det swar, at domkyrkorådet icke nu, för medellöshet skuld, fin­ ner sig wid, at med honom om något orgelwärck contrahera ...» (VDA, prot A 3). Sedan fem år förflutit tog man åter upp orgel­ frågan och i februari 1764 beslöt man att genom överståthållaren söka få kontakt med någon orgel­ byggare i Stockholm. Till hovsekreterare Hielm, m som åtog sig att utföra uppdraget, lämnades »til den änden - - - det här anwende orgelbyggarens Wistenii project til orgelwerck, så wäl som projectet til contracts uprättande med bemte Wistenius» (VDA, prot A 3). Som ett resultat av domkyrkorådets beslut och åtgärder inkom i augusti samma år ett förslag från den kände stockholmsorgelbyggaren Jonas Gren.175 Denne hade låtit förse sitt projekt med Kungliga Vetenskapsakademiens påtecknade approbation, i vilken firman varmt rekommenderas »hälst deras verkstad är den endaste i Riket där slikt arbete kan med fullkomlighet värkställas». Eftersom Gren hade funnit dispositionen i det till honom översända pro­ jektet delvis oriktig hade han gjort en ny disposition på 32 hela och 2 halva stämmor.176 I jämförelse med Wistenius' fantasifulla projekt ter sig Grens disposi­ tion mera konventionell, vilket torde ha sin grund i att han byggde vidare på den nordtyskt orienterade orgelbyggeritradition som sedan 1700-talets början dominerade den s k Stockholmsskolans orgelbyg­ geri.177 Gren räknade med att tillverka hela orgeln utom bälgar och orgelhus på sin verkstad i Stock­ holm. Priset uppskattade han till 15 000 daler silver­ mynt. Domkyrkorådet fann för säkrast att bli vid detta av akademien gillade projekt, men beslöt att skriva till Gren för att få ett lägre pris. Man beslöt emellertid också att genom respektive landshövding­ ar ta kontakt med ytterligare orgelbyggare som man visste fanns i Linköping och Kalmar. I sitt svar på domkyrkorådets hänvändelse föreslog Gren ett sammanträffande i Stockholm i samband med biskopens och andra deputerades resa till den före­ stående riksdagen (VDA, prot A 3). Någon sådan kontakt synes emellertid inte ha skett; i mars året därpå avled Jonas Gren, endast någon månad efter sin kompanjon Peter Stråhle. Kyrkorådets beslut att ta kontakt också med orgelbyggare i Linköping och Kalmar gav emeller­ tid bättre resultat. Från den hos Wistenius utlärde orgelbyggaren Lars Wahlberg,178 som just höll på att slutföra ett stort verk i stadskyrkan i Karls­ krona, inkom två alternativa dispositionsförslag om 33 hela och 2 halva respektive 32 hela och 2 halva stämmor, huvudverk, öververk och pedal.179 Också Wistenius sände emellertid ett nytt förslag genom landshövdingen i Linköping. »Att åtaga mig bygg­ 180 naden af orgelwärk wid Wexio dombKyrkia, wil, kan, och bör iag giöra» skriver han. Något avtal ville han dock inte träffa förrän han på platsen gjort sig underrättad om tillgång och pris på material, arbetslokaler, husrum m m. Beträffande det till ho­ nom översända förslaget, vilket torde ha varit iden­ tiskt med ett av dem som han själv lämnat några år tidigare, »blifwer ock ende! therutiinnan för­ änderl, med stämmorne som icke nu äro brukeliga utan efter nyare wettenskapen tages annorlunda till wärkens förbetrande j Musiqven» (VDA, hand! A 3). Inte heller denna gång ledde underhandlingarna till något konkret resultat, och när landshövdingen 1766 åter tar upp frågan i domkyrkorådet anser han det bäst att anmoda Gren & Stråhles efterträdare, orgelbyggaren Carl Wåhlström,180 att resa ned till Växjö för att överlägga om saken. Till domkyrko­ rådets sammanträde i början av augusti hade Wåhl­ ström infunnit sig med ett förslag, som i hans när­ varo lästes upp och jämfördes med Gren & Stråh­ les.181 Sedan hovsekreterare Hielm såsom sakkun­ nig uttalat att Wåhlströms förslag var lika bra, om inte bättre än Gren & Stråhles, satte man genast upp ett kontraktsförslag. När det blev fråga om säkerhet för den förskottsbetalning som Wåhlström betingade sig yttrade denne emellertid, att »... han kan ingen säkerhet skaffa hwarcken domkyrkan, ei eller någon annan, som med honom accorderar, utan står det hvar och en fritt at med honom, utan säkerhets ställande, accordera el• icke.» På grund härav och på grund av det höga pris som han be­ gärde beslöt kyrkorådet att i stället bjuda ut orgel­ bygget på entreprenadauktion, trots att biskopen och konsistorium motsatte sig ett orgelbygge under den förhandenvarande ekonomiska situationen (VDA, prot A 3). Då entreprenadauktionen den 4 juni 1767 skulle gå av stapeln på landskansliet visade det sig, att ingen enda orgelbyggare infunnit sig (VDA, hand! A 3). Däremot hade skriftliga förslag och anbud kommit in, dels från Carl Wåhlström, dels från musikdirektören och orgelbyggaren Johan Ever­ hardt i Skara.182 Den förre står fast vid sitt tidigare givna anbud och uttrycker samtidigt sitt missnöje med kyrkorådets handlingssätt att lysa ut arbetet på entreprenadauktion: »Så har jag oförmodeligen INREDNING OCH INVENTARIER fådt se saiila min upgifne dessein uti Inrikes tid­ ningen tryckt och Aution utbuden.» Då han inte heller nu ville ställa någon säkerhet, kunde hans anbud inte antagas. Johan Everhardt hade till sitt förslag fogat några rekommendationshandlingar, bl a sitt privilegiebrev som orgelbyggare samt av­ syningsutlåtande över de arbeten som han utfört i Vänersborgs och Grolanda kyrkor (VDA, hand! A 3). Den disposition som han Jämnar visar origi­ nella drag; i pedalverket finns sålunda en fullstän­ dig rörverkskör från Basun 32' till Cornettin 2', och i huvudverket föreslår han en .Vox humana.183 Strukturen räknar han med att göra efter förebild av den i Uppsala eller Göteborgs domkyrka »eller någon annan som åstundas». Eftersom hans pri­ vilegium endast gällde för arbeten inom Västergöt­ land ansåg man sig emellertid icke kunna gå in på hans anbud, och orgelfrågan blev åter vilande. Vis­ serligen inlämnade Wåhlström i början av år 1770 ett nytt och lägre anbud (VDA, hand! A 3), sedan hans svärfader, prosten Högström i Härnösands stift, hos domkyrkorådet hade vädjat för sin måg, som råkat i ekonomiska svårigheter (VDA, hand! A 4). Någon borgen ställde han emellertid inte, och eftersom man nu närmast ansåg det viktigare att ombesörja torntakets reparation, beslöt man ånyo att skjuta upp orgelbygget några år (VDA, prot A 4). Sedan tombyggnaden fullbordats och kyrko­ byggnadens iståndsättning därmed efter tre decen­ nier äntligen blivit slutförd grep man sig åter på allvar an med orgelfrågan. I början av år 1772 före­ låg ett nytt av Lars Wahlberg upprättat projekt till en orgel om 29 hela och 3 halva stämmor, fördelade på manual, öververk och pedal (VLA, domkap E 111: 114). Dispositionen är i huvudsak identisk med de båda förslag som han åtta år tidigare hade lämnat.18« När kyrkans director musices, Johan Christian Zschotzscher (dy), bereddes tillfälle att yttra sig framförde han önskemål om vissa ändringar av dispositionen; i stället för stämmorna Gemshorn 2' och Vox virginea vill han ha en »Flagionett Fleut», en Fleut douce och en Vox humana, som »när then är wäl gjord både till sin Metall, structur och thon, altid är långt mera behagelig och ömrörande, än then senare [Vox virginea], som både är sträf och mäst skårrande» (YLA, domkap E lll: 114). Iden 181 VÄXJÖ DOMKYRKA till de båda ovanliga flöjtstämmorna tycks Zschotz­ scher ha hämtat från Wistenius' ursprungliga för­ slag; sina argument för stämman Vox humana kan han ha funnit hos Johan Everhardt, som i sitt pro­ jekt varmt talar för denna stämma. Efter ytterligare dröjsmål, som möjligen kan ha orsakats av det läktarbygge som påbörjats 1771, be­ handlades frågan på hösten 1773 i domkyrkoråd och konsistorium, varvid domkyrkosysslomannen Wirgander fick i uppdrag att skaffa in uppgifter om stämmorna i den av Wahlberg byggda orgeln i stadskyrkan i Karlskrona » ... at deraf sluta om de kunna passa sig til domkyrkjan ...» (YLA, dom­ kap E III: 115, brev till konsistorium från lands­ hövdingen). I ett memorial som domkyrkosysslo­ mannen ingav till konsistorium den 8 december 1773 meddelar han, att Wahlberg nu finns i staden och föreslår att man skall sluta kontrakt med ho­ nom (YLA, domkap E I I I: 115). Han bifogar Wahl­ bergs ritning till orgel i domkyrkan och ett exemplar av Abraham Hiilphers' nyutkomna »Afhandling», där man kunde läsa om Wahlberg och hans arbeten i Kalmar, Karlskrona, Vimmerby, Skänninge och smärre kyrkor. Det kontrakt som slöts med Wahlberg har inte kunnat återfinnas och den exakta tidpunkten för orgelbyggets påbörjande är inte heller känd. San­ nolikt påbörjades tillverkningen redan under år 1774. När strukturen, dvs orgelfasaden och orgel­ huset, skulle sättas upp visade det sig emellertid, att den nybyggda läktaren var alltför trång och måste utvidgas, vilket skedde under orgelbyggarens överinseende på sommaren 1775 (VDA, prot A 5). Den 30 juli utbetalas till Wahlberg 6 872: 26 2/3 daler för det arbete han ditintills utfört (räk, YLA), och i ett brev till konsistorium i november 1775 uppger Wahlberg att orgelverket nu är mer än halv­ gjort (YLA, domkap E 111: 117). På hösten samma år hade Wahlberg emellertid drabbats av försämrad syn, vilket tvingade honom att en tid vistas i Kalmar, där han synes ha fått läkarvård (VDA, handl A 5). Hans kompanjon Anders Wåhlander185 synes emellertid ha tagit hand om arbetena under hans frånvaro. I de oftast odaterade memorial som domkyrko­ sysslomannen Wirgander, vilken närmast hade över­ inseendet över orgelbygget, sänder till domprosten, kan man följa arbetets fortgång under de följande åren (VDA, hand! A 5). Anders Wåhlanders namn förekommer nu oftare än Wahlbergs, vilket möj­ ligen tyder på att denne ännu inte återvunnit full hälsa. I memorialen avhandlas allehanda angelägen­ heter såsom anskaffning av tenn, bly, virke och an­ nat material, utbetalningar till hantverkare m m. Magasineringen av de redan färdiga delarna tycks ha varit ett problem. De tolv skrymmande bälgbla­ den placerades sålunda i bårhuset, medan vissa pipor placerades på den s k Ljungfeldtska graven. Domkyrkosysslomannen rapporterar på hösten 1676 att »I går eftermiddag skurades och rengjordes de flästa af de färdige piporna, hwilka i Kyrkan in­ buros och på grafwen insattes i sin ordning». På aftonen den 31 december 1776 avled Lars Wahlberg (VLA, hand! A 5; Erici). Eftersom hans kompanjon Wåhlander saknade orgelbyggarexa­ men och behörighet att arbeta som självständig företagare måste man finna en annan orgelbyggare som var villig att överta ansvaret för arbetet. En av de ledande i landet vid denna tid var Olof Schwan i Stockholm, som under sin relativt korta verksamhet som självständig orgelbyggare redan hade hunnit fullborda ett betydande arbete, orgeln i S Olai kyrka i Norrköping förutom smärre instrument i ett par landskyrkor. Dessförinnan hade han under många år arbetat som gesäll hos den ovan nämnde Carl Wåhlström.186 Genom en hän­ vändelse från landshövdingen till hovintendenten Jean Eric Rehn fick man kontakt med Olof Schwan (VLA, domkap E 111: 121 a, 104), och till domkyr­ korådets sammanträde den 19 mars hade denne personligen infunnit sig. Efter att ha besiktigat den ofullbordade orgeln yttrade han bl a »at structur wäderlådor, och alt, hwad Wahlberg i sin lifstid giordt, så godt och förswarligit befinnes, at therå icke något kunde eller borde klandras. En eller an­ nan förfärdigad stämma kunde wäl efter en nyare antagen Methode något förbättras, men föröfrigt befinnes thetta arbete godt och förswarligit.» Schwan förklarade sig beredd att lämna ett anbud på åter­ stående arbeten och lovade även att behålla Wåh­ lander i sin tjänst om denne samtyckte härtill. Sedan Schwan omsider åtagit sig orgelbygget tycks arbetet på platsen till en början liksom tidi­ gare ha fortgått under Anders Wåhlanders ledning, 182 i medan Schwan tillverkade vissa delar på sin verk­ stad i Stockholm, där han i övrigt torde ha varit upptagen med att slutföra den orgel som han höll på att bygga i Maria kyrka. Vid konsistorii sammanträde den 24 februari I 779 förelåg en skrivelse från Schwan, i vilken han meddelar att domkyrkoorgeln i dagarna blivit fär­ dig och att endast uppsättningen av fasadens orna­ menter återstod (VLA, domkap E 111: 121 a). Un­ der arbetets gång hade det emellertid visat sig nöd­ vändigt att på några punkter frångå Wahlbergs disposition och göra vissa tillägg och anordningar utöver kontraktet. Han skriver, att »då Contractet ingicks fölgdes endast Herr Wahlbergs samman­ fogning och antal af stäiilor, hwarwid jag endast ändrade några mindre tjenlige, utan minskning af arbetet, jag fan nog genast något fela, men som lådor och träwerke war upsatt, wågade jag ej ens föreslå, at fylla hwad jag trodde brista, sielf osäker, hwad utrymme dertil kunde wara. När jag sedan kom til Stockholm har jag på min egen werkstad giordt dubbla Claveret, alla mässingsmunstycken til rörwerken med dess tungor, en tillökt stämma Trompet 8 fot och vox virginea i Öfwerwerket, samt en stor del af regeringen. På min egen kostnad har jag transporterat alt detta hit, och ifrån den I 7 Junii förledit år har jag sielf med 5 arbetare tilsät och sedan med 6 til mig intil denna tid därå arbetat. Om min egen och de mines flit vill jag icke döma: det må enhwar ega frihet at granska ...» Den 8-10 juli 1779 avsynades orgeln av dom­ kyrkokapellmästaren i Linköping, hovsekreteraren Johan Miklin,187 som i sitt syneprotokoll av den 10 juli lämnar en utförlig beskrivning av instru­ mentet (VLA, domkap ).188 Inledningsvis redogör han för bälgsystemet, som bestod av sex bälgar; luft­ trycket anger han till »45 grader ståndande wäder, hwilket är det högsta man må önska». I sitt utlå­ tande nämner han särskilt att pedallådorna försetts med vardera sex dubbla kanceller med tillhörande ventiler » ... på det de grofwaste Pipor måtte få så mycket skarpare wäder, hwilket är en ganska god sak.» Efter en beskrivning av mekaniken, som han finner lättspelt och utan störande slammer följer en genomgång av orgelns stämmor. I manualen hade Schwan satt in en Viola di Gamba 8' i stället för den kontrakterade Gedackt 8' och i pedalen INREDNING OCH INVENTARIER en Scharf 3 chor »i stället för den klena Super Octava 2 fot» samt en Kvinta 3'. Metallen befanns vara av god halt och piporna » ... i högsta måttan massive, tjocke och starke, så at detta werk synes kunna uthärda och trottsa en otrolig längd af år.» Om orgelns musikaliska egenskaper yttrar han bl a: »Ljudet i hwarje stämma är skönt och sådant, som det hänne åsatte namn fodrar. - Intonation är pompeuse och i möjligaste måtto jämn så wäl Labial- som Rör-werken.» Orgeln var stämd i kam­ marton och tonomfånget var i manualverken C-d3, i pedalen C-d1• På de båda manualklaviaturerna var heltonerna belagda med ebenholtz och halvtonerna med elfenben. Dispositionen i den färdiga orgeln skiljer sig på flera punkter från det projekt som Wahlberg läm­ nade 1772, dels beroende på de ändringar och till­ lägg som Schwan gjorde under arbetets gång, dels sannolikt också på ändringar i de slutliga men icke återfunna kontrakten med Wahlberg och Schwan. På grundval av tillgängliga handlingar kan det inte med full säkerhet fastställas hur stor del av orgeln som var byggd av respektive orgelbyggare. Av Schwans ovan citerade besiktningsredogörelse fram­ går att orgelns väderlådor var färdiga då han över­ tog arbetet. Fasad och orgelhus byggdes redan 1775; likaså torde bälgarna ha varit färdiga. De uppgifter om tillverkning av munstycken och tungor som Schwan lämnar i sitt här citerade brev till konsisto­ rium tyder på att också pipverket till största delen var färdigt och endast behövde kompletteras med vissa detaljer, vilket bestyrks bl a av de uppgifter om inköp av metall och trä för piptillverkning som förekom under Wahlbergs tid (VDA, handl A 5). En närmare undersökning av det pipmaterial som ännu finns bevarat i Slätthögs kyrka torde kunna ge ökad klarhet på denna punkt. Det torde emeller­ tid finnas skäl att hävda att växjöorgeln i sitt fär­ diga skick huvudsakligen måste betraktas som ett arbete av Lars Wahlberg, och att Olof Schwans in­ satser har bestått i tillverkning av enstaka stämmor, mekanik och klaviaturer, montering av orgelverket samt den slutliga intonationen. Under hela det århundrade som orgeln därefter gjorde tjänst i domkyrkan utfördes endast mindre reparationer och ombyggnader, och i inventarie­ förteckningarna behåller den rangplatsen som kyr­ 183 VÄXJÖ DOMKYRKA kans utan jämförelse värdefullaste inventarium (VDA, inv, räk). 1803 värderas den till 4 000: ­ medan predikstolens värde upptas till 20: -. Ännu 1886 värderas den till 4 765 kronor, en hög siffra om man jämför med värdet på den nya orgel som man anskaffade samma år, 13 500 kronor. 1826 utfördes en reparation av orgelbyggaren J P Åberg,189 som ersatte Scharf 3 chor i öververket med en modernare stämma, Fugara 8' (räk, VDA, Erici). Tre år senare skriver director musices Johan Svensson till konsistorium angående orgeln: »I Huf­ vudmanualen i Wexjö orgverk finnes icke mindre än 4 flöjtstämmor, hvaraf 2 äro öfverflödige eller på långt när icke göra den nytta, som ett par andre redbara stämmor. Frågan är nu således, om Höga Domkapitlet tillåter att i stället för den minst dug­ liga flöjtstämman utbyte kunde få göras af Gedacht 8 fot, som i dess ställe insättes, och som vore sva­ rande mot fugara och Gedachten i Öfre Manualen.» Sedan domkapitlet bifallit hans begäran utfördes stämbytet av J P Åberg (räk, VDA). Den stämma som slopades var troligen Rörflöjt 4'. 1858 utför­ des en mindre reparation av orgelbyggaren C A Johansson i Hovmantorp190 (räk, VDA). Mera omfattande blev den ombyggnad som gjor­ des 1863 av orgelbyggaren Frans Andersson från Stockholm191 och som innebar en viss modernise­ ring av orgeln enligt de romantiska principer som då på allvar börjat göra sig gällande i landet (räk, VDA; Arner). I huvudverket ersattes de ursprung­ liga stämmorna Flagflöjt 8'. och Traversflöjt 4' med Kvinta 3', som flyttades från öververket, och en ny Fh1te harmonique 8'; i öververket avlägsna­ des Trumpet 4' B, Vox humana 8' D, Kvinta 3', Gedackt 8' och Kvintadena 8' och insattes i deras ställe Traversflöjt 4' från huvudverket jämte två helt nya stämmor, Principal 8' och Fagott 8'. I pedal­ verket utbyttes Kvinta 6', Kvinta 3', Scharf 3 chor och Blockflöjt I' mot en Kvinta 12' och en Täck­ flöjt 4', som troligen tillverkades av pipmaterial från någon av de i manualverken borttagna stäm­ morna. Smärre reparationer ägde rum 1868 (bälgarna), 1875 och 1881. Den sista utgiften för den nu drygt hundraåriga orgeln hade församlingen 1885, då orgelbyggaren A G Svensson erhöll 109: 94 för »nedtagning af Wexjö Domkyrkas orgel». Två år senare bokfördes en inkomst på 750 kronor för den gamla orgeln, som sålts till Slätthögs kyrka, där den ännu till betydande delar finns bevarad bakom en fasad från 1800-talets mitt och trots flera senare ombyggnader ännu kan ge en viss föreställning om den gamla växjöorgelns klang (räk, VDA).192 Domkyrkans nya orgel byggdes av den stora fir­ man Åkerman & Lund i Stockholm193 och stod fär­ dig till julen 1885 (Arner, räk). Den kostade 13 500 kronor (räk, VDA). Av den gamla orgeln behöll man endast fasaden, som i praktiskt taget oföränd­ rat skick fick stå kvar framför det nya verket. I samband med orgelbygget ökades läktarens stor­ lek genom framflyttning av dess mittparti (räk, VDA). Den nya orgeln var ett tidstypiskt roman­ tiskt verk och omfattade 27 stämmor, fördelade på två manualer och pedal.194 Trots den romantiska dispositionen var orgeln på klassiskt vis byggd med slejflådor och mekanisk traktur och registratur. I första manualen fanns en pneumatisk maskin för att möjliggöra en lätt speltouche. Orgeln hade fri­ stående spelbord, som var placerat framför orgel­ fasadens mitt på så sätt att organisten satt vänd utåt kyrkan. 1899 utfördes genom Åkerman & Lund en reno­ vering som kostade 734: JO (räk, VDA). 1927 öka­ des orgeln med fyra stämmor av romantisk karak­ tär: i manual I Dolce 8' och i manual Il Lieblich Gedacht 16', som genom transmission kunde spelas även från pedalen, Eolin 8' och Voix celeste 8'. Arbetet utfördes av orgelbyggaren E Wirell 195 (Arner). Redan 1940 ersattes 1800-talsorgeln med ett nytt verk, detsamma som ännu i huvudsak finns kvar. Det byggdes av den danska firman Marcussen & S0n i Åbenrå196 och invigdes första söndagen i ad­ vent 1940 (Arner). Skälet till att den gamla orgeln slopades torde i första hand ha varit av musikalisk natur. Med sin utpräglat romantiska disposition och sitt relativt ringa antal stämmor torde den ha ansetts otidsenlig och begränsad, varför man önskade ett större instrument med en klassisk disposition i en­ lighet med den s k orgelrörelsens principer. Den nya orgeln erhöll 51 stämmor, tre manualer och pedal, slejflådor, elektrisk traktur och registra­ tur. Av den romantiska orgeln behöll man 18 stäm­ mor, av vilka de flesta placerades i det som svällverk 184 byggda öververket. Den gamla fasaden, i vilken tre stämmor från 1700-talsorgeln stått kvar som blind­ pipor, gjordes delvis åter ljudande genom att Prin­ cipal 8' i huvudverket och Oktava 8' i pedalen in­ kopplades. I orgelrörelsens anda försågs den nya orgeln med ryggpositiv. Då man av praktiska skäl ville behålla sikten från organistens plats mot kyrkan fri (Raä, K-byråns arkiv), delades ryggpositivet på två hälfter, en anordning som torde ha inspirerats från den be­ römda barockorgeln i Weingarten i Sydtyskland. Ryggpositiven och den nya läktarbarriär i vilken de var infällda ritades av arkitekten Paul Boberg (Raä, K-byråns arkiv). Mellan ryggpositiven satte man åter upp det av bildhuggaren Gustaf Fast (se not 200) snidade landskapsvapnet som prydde mitt­ partiet på Wahlbergs läktare. I samband med domkyrkans restaurering 1957­ 60 slopades emellertid arrangemanget med delat ryggpositiv. I centrum av den nya läktaren byggdes i stället ett nytt orgelhus, som av firma Marcussen & S0n och arkitekten Kurt von Schmalensee utforma­ des i gustaviansk stil. En ny väderlåda fick härvid tillverkas för ryggpositivet liksom en ny fasadstäm­ ma. Arbetet utfördes av Marcussen & S0n. En mindre omdisponering gjordes 1965 av orgelbyg­ garen Anders Persson i Viken.197 Härvid inkopp­ lades även öververkets tidigare stumma fasadprin­ cipal från 1700-talet.198 Orgelfasaden (fig 157) är det ståtligaste av kyr­ kans äldre inventarier och torde få räknas som en av de värdefullare i landet från denna tid. Med sin klassiskt funktionella uppbyggnad med huvudverk i mitten, krönt av ett öververk och flankerat av pe­ dalverket, har den fått en form som på ett naturligt sätt följer valvets konturer. Dess sju tureller och elva plana pipfält av olika storlek krönes av list­ verk och kraftigt profilerade bjälklag. På turellernas krön finns snidad och förgylld dekor i form av flam­ fat, tistelblommor, snäckor med korslagda trumpe­ ter m m, och på krönet av den mellersta och högst placerade turellen står en trofegrupp bestående av allehanda musikinstrument. På turellerna och i pip­ fälten finns dekor i form av snidade fransar med regelbundet återkommande tofsar vid pipornas överkanter, medan pipfötterna är dolda av akantus­ blad och ornament i olika former. På det släta par- INREDNING OCH INVENTARIER tiet under öververket hänger en feston och ovanpå de båda yttersta pipfälten förmedlar ett kraftfullt ornament i form av en med blommor prydd rocaille övergången till den högre turellen. Ovanför spel­ bordet finns en oval, krönt sköld med Gustaf IIl:s monogram över två korsade blomsterfestonger. l orgelfasadens sockelparti indelas mittpartiet av sex korintiska pilastrar som bär ett med listverk mar­ kerat bjälklag under huvudverket. På vardera sidan om spelbordet finns en halvfransk, korgbågigt av­ slutad döbattang. Det nuvarande spelbordet till­ kom 1940. På ett äldre fotografi (fig 124) skymtar det ursprungliga arrangemanget, där svarta, svar­ vade registerandrag i sex vertikala rader flankerar det i fasadens mittparti infällda notstället och kla­ viaturerna. Då någon ritning till orgelfasaden inte har kun­ nat återfinnas har det inte med full säkerhet kunnat fastställas vem som ansvarat för dess utformning. Såsom ovan nämnts överlämnade Lars Wahlberg en projektritning då han besökte Växjö 1773 och det finns skäl att antaga att det var denna ritning som följdes då orgelhuset byggdes 1775. Fasaden visar emellertid stora likheter med den av Jean Eric Rehn ritade orgelfasaden i Katarina kyrka i Stockholm från 1763 (SvK Stockholm Bd Vll, h 2). Eftersom samråd med Rehn synes ha skett då Olof Schwan knöts till arbetet och då orna­ menten till fasaden skulle utföras kan det ligga nära till hands att antaga att Rehn medverkat vid ut­ formningen också av växjöfasaden. Ännu större överensstämmelse visar växjöfasaden emellertid med den orgel som Johan Niclas Cahman byggde i Linköpings domkyrka 1733;199 denna fasadtyp åter­ kommer i nästan oförändrad form i Fredrikskyrkan i Karlskrona, där Wahlberg liksom i Växjö lämnat ritningen (SvK Blekinge, Bd III, h 1), samt i Wahl­ bergs orglar i Skänninge och Vimmerby kyrkor. Det ligger nära till hands att förmoda, att växjö­ f asaden går tillbaka på Cahmanfasaden i Linkö­ pings domkyrka, vilken torde ha varit väl bekant för Wahlberg sedan hans mer än tio år långa tid som gesäll hos orgelbyggare Wistenius i Linköping. De påfallande överensstämmelserna mellan orgelfasa­ derna i Linköping, Karlskrona och Växjö tyder på att Wahlberg kan ha haft tillgång till en original­ ritning eller uppmätning av linköpingsfasaden när 185 VÄXJÖ DOMKYRKA han utarbetade sina projektritningar för Karlskrona och Växjö. Den skulpturala utsmyckningen av orgelfasaden har utförts av bildhuggaren Gustaf Johan Fast i Stockholm200 efter en ritning, som landshövdingen låtit upprätta och som av honom underställts »Öfwer Hof Intendents Embetet» för approbation. När hovintendenten Jean Eric Rehn den 14 augusti 1778 sänder ritningen tillbaka skriver han bl a, att han kan » ... Recomendera Bildhuggaren Fast som en utaf våre bästa, uti den wetenskappen, och har iag tillika [?] öfwer sedt dess förslag öfwer orgell­ wärkets förfärdigande uti Bildhuggerie - och har iag funit bemälte Förslag, till det nogaste upfördt ­ och förmodeln lärer han blifva antagen då iag äfven utfäster att vid arbetets utförande hafva all möda ospard, så att alting blifwer vähl och skickeligen ut­ fördt och efter den aproberade Rittningen efter­ följdt» (VLA, domkap hand! 1778). När konsistorium sammanträdde den 27 augusti (VLA domkap A Il: 11 och E 111: 120) förelåg inte bara Rehns brev utan även kostnadsförslag från bildhuggare Fast och hovförgyllaren Fredric Ge­ deur.201 Efter viss diskussion om finansieringen, varvid landshövdingen åtog sig att låna upp halva summan på tre år mot 6 procents ränta och bisko­ pen å sin sida åtog sig att skaffa samma belopp på lika villkor, uppsattes ett kontraktsförslag. Fasts arbete, som finns noga specificerat i hans kostnads­ förslag (VLA domkap E 111: 120), skulle kosta 7 500 daler kopparmynt, Gedeurs 7 850 daler, och arbetet skulle vara färdigt till julen 1778. Det visade sig emellertid att de båda hantverkarna inte kunde godtaga det uppgjorda kontraktsförslaget, dels emedan tiden var alltför knappt utmätt, dels emedan det »wid ritningens examinerande är befunnit, att, å 18 särskillte ställen wid nedersta ändan af Orgel­ piporne, saknas nödwändiga Zirater af förgyllt Löf­ wärk, hwilka, i jämförelse emot de öfrige ornamen­ ter, icke kunna umbäras, om Orgelwärket skall winna dess fullständiga och rätta prydnad» (VLA domkap). kontraktsförslaget (VLA, domkap A Il: 11 och E III 121 b) hade stadgats att ornamenten skulle utföras »efter den ritning, som dem af orgel­ byggaren Schvan blifwit tilstäld». Sannolikt har denna ritning utförts av Schwan själv med utgångs­ punkt från Wahlbergs redan till stor del utförda prospekt; för detta talar den nyantika ornamenti­ kens påfallande likhet med dekoren på Schwans ritning från 1783 till ny orgel i Börstils kyrka i Uppland.202 Även där saknas helt ornament vid pipfötterna. I ett med Gedeur och Fast tecknat kon­ traktstillägg (VLA, domkap), enligt vilket arbetet skulle vara färdigt först i juni 1779, utsäges att de tillkommande ornamenten skulle utföras »efter nu uppwist och gillat särskillt Modell». Ornamentens avvikande och ålderdomligare formschema gör det troligt att de ritats av bildhuggaren själv; det före­ faller också sannolikt att de krönande ornament­ gruppernas detaljutformning liksom rocaillerna har Fast som konstnärlig upphovsman. I kontraktstill­ lägget framhålles även att orgelbyggare Schwan skall vara med när ornamenten monteras » ... för att därwid hafwa tillsyn, att sjelfwa wärket uti dess ljud, structur och stämning intet rubbas eller li­ der ...» Före uppsättningen besiktigades ornamenten i Stockholm av Rehn som i ett den 23 april 1779 utfärdat besiktningsintyg förklarar arbetet » ... full­ kommeligen och wäl giordt ...» (VLA, domkap). Förutom ornamenten på orgelfasaden utförde Fast och Gedeur det landskapsvapen, som ursprung­ ligen var uppsatt på läktarbarriären, men som sedan 1960 hänger i vapenhuset ovanför ingången till kyrkorummet. Bland domkapitlets arkivalier (VLA) finns en enkelt utförd ritning till vapnet med vissa påskrivna anvisningar och en senare påtecknad utanordning. De bladornament som på ritningen omger skölden och som även är synliga på en interiörbild före Möllers omändring av inte­ riören 1898 (fig 124) är numera försvunna. Nummertavlor De fyra nuvarande nummertavlorna utgörs av enkla, rektangulära, vita plattor med plåtsiffror (se fig 44). Inga äldre nummertavlor är bevarade. Vid bran­ den 1740 förstördes sannolikt bl a den nummertavla i koret som Sven Segervall utfört 1733 (räk, VLA). 1757 användes fyra »sångtaflor» i kyrkan. Fyra nya nummertavlor omtalas i inventarieförteckningen 1861. De i nygotisk stil utförda nummertavlor med höga, spetsiga fialer på överstyckena som syns på interiörbilden i fig 123 härrör sannolikt från denna I 186 tid. Enligt det tidigare citerade brevet från bygg­ mästare Rosdahl (se Predikstol) skulle denne till Brunius' stora förtret ha utfört ritningarna till kyr­ kans nya nummertavlor. I samband med Möllers förändring av interiören tillkom 1899 två nya num­ mertavlor av trä med »krenelerade» överstycken (se fig 126). Dopfunt Dopfunten är placerad söder om kortrappan som pendang till predikstolen (fig 42). Materialet är svart granit. Cuppan är rund, avsmalnande nedåt, foten sexkantig. Till funten hör ett lock med kedja och bärarm, allt gjutet i brons. Dopfunten är utförd efter ritningar av J Brazda 1959. Kyrkans dopfunt var i den romanska kyrkan placerad i tornets bottenvåning, vilken genom en bågöppning var förenad med långhuset (jfr s 71). Troligen fanns det omtalade åt Johannes Döparen helgade altaret här. Ännu på 1600-talet var dop­ funten placerad i den s k »funtkoren». 1598 erhöll Anders snickare betalning för »funtekorsarbetet» och en smed fick t daler »för dörrien han smidde til funtkooren» (räk, KA). Först 1670 flyttades dop­ funten »fram i choret» (räk, VLA). Ytterligare upp­ gifter om dopfunten saknas tyvärr. Inte heller i samband med 1740 års brand lämnas några upp­ lysningar. I räkenskaperna 1819-20 upptages ut­ gifter för »En ställning på altare runden för dop­ skålen vid Barndop», och det är tydligt att man då ej använde någon dopfunt i kyrkan utan placerade dopskålen på ett utfällbart bord direkt på altar­ ringen. Palmsöndagen 1924 togs en ny dopfunt i bruk. Denna, som fram till 1957 var placerad i koret, är utförd i hamrad och driven mässing av skulptören A Lundberg, Rotebro, efter ritning av arkitekt E Fant (fig 158). Den sexkantiga cuppan har rund­ bågsfält med kurbitsliknande ornament av vinran­ kor och liljor, samt en dopscen, S Sigfrid i biskops­ skrud >IOHAN : SANDBERGH / ANNIKA : GREN­ A0MAN / 1733:» Höjd ca 62 cm. Nu monterad för elektriskt ljus. Hängde 1830 mitt över södra sidogången (inv, bil 2). Nu i sakristian. - 5. Profilerad mittstång med rund, något tillplattad ändkula med mittvulst och räfflad knopp. Sex 200 kraftigt böjda ljusarrnar med musselformade dropp­ skålar. Upptill en krans av bladformade reflexorna­ ment. Höjd ca 58 cm. Nu monterad för elektriskt ljus. Hänger i korets övningsrum. Ljuskronan om­ nämns i 1752 års inventarieförteckning för första gången. Den hängde 1830 mitt över norra sido­ gången (inv, bil 2). - 6. Nygotisk typ. Mittstammen utformad som ett fantasifullt och rikt dekorerat torn. Kronan har två kransar med vardera aderton tredelade ljusarmar. Droppskålarna är försedda med hängande kristallprismor. Höjd ca 225 cm. Förvaras nu på kyrkvinden. Ljuskronan hängde ursprungligen närmast koret (fig 124). Juldagen 1876 meddelade domprosten Wetter att »en person som vill vara okänd, till Wexjö Domkyrko tächts förära och därstädes låta uppsätta trenne helt förgyllda, utmärkt väl förfärdigade ljuskronor» (NWbl 27/12 1876). Den anonyme givaren skall vara identisk med sångerskan Christina Nilsson.213 - 7-8. Nygotisk typ, hör samman med den ovan beskrivna ljuskro­ nan. Försedda med sex trekluvna ljusarrnar med vardera fyra ljushållare. Höjd ca 100 cm. Hänger i tornets väntrum (fig 57). Ljuskronorna, som skänk­ tes tillsammans med nr 6 år 1876, hängde ursprung­ ligen i mittskeppet (se fig 124). Ljusstakar: - I. Kandelaber av mässing för sju ljus (fig 174). Kraftigt profilerat skaft med två par volutformade ljusarmar, rund platt fot. Höjd 62 cm. Nu placerad i Kapitelsalen, tidigare använd som altarstake. År 1764 erhöll klockgjutaren Elias Fries Thoresson »för en altare liusstake af Malm med 7 pipor ... 60: -» (räk). - 2. Ett par kandelabrar för tre ljus av mässing och brons (fig 173). Kolonn­ formad bas av mässing på vilken placerats en anti­ kiserande karyatid av brons som uppbär två ljus­ armar och en ljushållare av mässing. Höjd 62,5 cm. Kandelabrarna inköptes 1825 från Stockholm för att placeras på altaret (räk). Nu i Collegium. ­ 3. Ett par kandelabrar av mässing för sju ljus. Rund fot med genombruten bladdekor, profilerat skaft. Försedda med inskriften : »PAX HOMINIBUS ET IN TERRA» ( = frid bland människorna och på jorden). Höjd 66,5 cm. Kandelabrarna omnämns första gången 1870 och uppges vara skänkta av lands­ hövdingen greve C Mörner. Förvaras nu på kyrk­ vinden. - 4. Ett par ljusstakar av silver. Klockfor­ mad fot, profilerat skaft. Inskrift på den ena: INREDNING OCH INVENTARIER »MINNE AF DOMPROSTEN G. WETTER» samt på foten initialerna SW / JH / JH / EN. På den andra ini­ tialerna AP / EG I A W I AL. Höjd 28 cm. Enligt stämplarna tillverkade av Lars Larsson & Co, Göte­ borg 1875. Ljusstakarna skänktes 1893 till domkyr­ kan av domprost Wetters sterbhus. De är nu pla­ cerade på altaret i sakristian. Domkyrkan äger ytterligare några enkla ljus­ stakar av mässing från senare delen av 1800-talet vilka nu inte längre används. Domkyrkan har varit påfallande fattig beträf­ fande ljusredskap av mässing och silver. Den äldsta kronan skänktes som ovan nämnts 1592. År 1752 äger kyrkan sex ljuskronor av vilka nu fem återstår medan den sjätte, som föll ner vid julen 1771 och därvid förstördes, aldrig Jagades utan såldes på auk­ tion år 1800 (inv). Kyrkorummet tycks också näs­ tan helt ha saknat den typ av belysning som vägg­ armar och väggplåtar utgör och som är så vanlig under 1600- och 1700-talen. I inventarieförteck­ ningen från 1591-92 omtalas: »Liusestakar aff mes­ sing medt en pijpa - 2 st, Liusestaka aff messingh med 2 pipor - I st, Liusestaka aff messing med en pipa - 1 st» (KA). 1628 omtalas två ljusstakar samt tre »Liusepipor - skenkte - Nempligen en på Prediksstolen, och 2 på Pelarne» (inv). 1659 upp­ tages utgifter för »Måns klåckegiutaredh som fär­ dade den stora liusestaken på altaret» (räk). »I Stoor Messingzarm med 1 Pipa, som Per Gud­ mundsson, borgaren förährade» omtalas 1661-62 (inv). Av inventarieförteckningen 1704 i bil 2 fram­ går vilka ljusredskap kyrkan ägde och i vilket till­ stånd de befann sig detta år. 1729 fick domkyrkan· sina första silverljusstakar »Effter Sal. Jungfru Maria Kollbergs testamente ... af drift arbete» (inv). Dessa försvinner dock snart ur inventarieförteck­ ningarna, möjligen förstördes de vid branden 1740, och ersätts år 1752 av ett par nya, skänkta av »Madame Annika Krok Ohlsson», vilka dock ingick i det silver som 1825 lämnades i utbyte mot det nya kyrksilvret. Textilier Domkyrkan införskaffade och erhöll även genom gåvor under 1600- och 1700-talen en mycket rik kyrkoskrud. Av denna återstår idag endast två kor­ kåpor, tre delvis illa medfarna mitror samt en fana 201 Fig 175-176. Detaljer av korkåpa, om­ nämnd första gången 1628, skänkt av Gustav Il Adolf. Materialet är violett silkesammet med bräm och sköld av blommönstrat damastliknande siden, nu täckt av violett taft (fig 176 nedan). Foto ovan ATA, nedan N Lagergren 1969. Details oj cope, mentioned jirst in 1628, donated by King Gustavus Ado/phus. It is made oj violet silk ve/vet with barder and shie/d oj jlowered damask-like silk, now covered with vio/et tajjeta (Jig 176 below). 202 INREDNING OCH INVENTARIER Fig 177. Mitra av guldtyg, skänkt 1787 till biskop 0 Wallquist av Gustav III. Foto N Lagergren 1969. Mitre of gold embroidered cloth, presented to Bishop 0 Wallquist in 1787 by King Gustav Ill. och ett standar.214 De nu använda textilierna är nästan utan undantag anskaffade i samband med nydaningen av domkyrkan 1960. Korkåpor: - 1. Av slät violett silkesammet med bräm och sköld av violett blommönstrat damastlik­ nande siden, vilket nu är mycket fragmentariskt (se Pnr 1234/30; fig 175-176). Längs brämets och sköl­ dens kanter geometriskt mönstrade, 2 cm breda guldband med uddar på båda sidor (fig 176). Längs skölden dessutom en 8 cm bred guldfrans. Rester av ursprungligt foder av blå taft. Mått: längd 292 cm, höjd 142 cm, brämets bredd 27 cm, ryggskölden utan frans 49 x 47 cm. Korkåpan om­ talas första gången 1628 som »En hertig och skiön Choorkåpa som Konung Gustaff Adolph förärade Domkyrkian» (inv). 1659 uppges att den har »framuti 2 små gullhakar, och 3 gullringar» (inv). Av Rogberg (s 107) omnämns den 1770 som »S Sigfrids så kallade kåpa af brunt sammet med guld = spetsar eller Pallium» och 4enna fantasifulla beteck­ ning används även i senare inventarieförteckningar. Korkåpan renoverades på Raä:s Textilkonservering 1969 varvid man ovanpå det fragmentariska sidenet påsatte ny violett taft samt nytt foder av blå taft 203 VÄXJÖ DOMKYRKA (Pnr 4998/69). Den överlämnades 1891 som deposi­ tion till Smålands Museum i Växjö men överfördes 1970 till domkyrkans nyinrättade museum. - 2. Av praktfull, storblommig guldbrokad med symmetriskt mönster i olika gröna, röda och ros:i nyanser, vio­ lett, blått och silver mot guldgrund (fig 178-179). Längs brämets, sköldens och kåpans kanter geo­ metriskt mönstrade guldgaloner, på skölden dess­ utom guldfrans. Ej ursprungligt foder av röd satin. Mått: höjd 135 cm, längd 304 cm. Korkåpan in­ köptes »af Kyrkiorna i Stiftet vid kröningen 1751», dvs till konung Adolf Fredriks kröning. En liknan­ de korkåpa har bevarats i Västerås domkyrka. Till Fig 178. Korkåpa av storblommig guldbrokad, inköpt 1751 till Adolf Fredriks kröning. Foto N Lagergren 1969. Cope of large-flowered gold brocade, purchased in 1751 for the coronation of King Adolf Fredrik. kåpan används en något yngre mitra av guldtyg (fig 177). Längs kanterna applicerade guldband med invävda guldlan. Nackbanden avslutas nedtill med guldfrans. På banden ursprungligt foder av röd taft. Inuti mitran nyare foder av röd satin. Mått: höjd 43 cm, inkl nackband och frans 89 cm, största bredd 34 cm. Mitran uppges 1787 vara skänkt till biskop 0 Wallquist av Gustav 111 (inv). I senare inventarieförteckningar har felaktigt uppgetts att såväl kåpan som mitran skulle vara skänkta av GustavIII.-3. Av beige mönstrat sidenfodrad med rostrött siden. På brämet och ryggskölden invävda guldtrådar. Kantad med galoner i guld och rostrött. 204 Fig 179. Detalj av guld­ brokaden (jfr fig 178). Foto N Lagergren 1969. Detail of gold brocade (cf Jig 178). Framtill på brämet två broderade medaljonger, på ryggskölden applicerat kors samt stor tofs. Korkå­ pan är skänkt av stiftets prästerskap på biskop Y Brilioths 50-årsdag den 12 juli 1941 och tillverkad av Licium. - Till skruden hör en stola av beige siden med applicerade ripsband samt broderier i rostrött, rosa och gulgrönt samt en mitra av samma siden som korkåpan med invävda guldtrådar. Mitran är kantad med galoner samt försedd med broderade kors och på nackbanden två medal­ jonger med en broderad framställning av S Sigfrid samt domkyrkan. Signerad: »S.W. ( = Sofia Widen) Licium 1938». INREDNING OCH INVENTARIER Två äldre mitror, båda i dåligt skick, har som nämnts även bevarats: - 1. Av nu gulvitt ripssiden med metallränder, troligen av silver (fig 180--181). Sidenet är mycket fragmentariskt. Mönstret består av 6 metallinslagstrådar jämnt fördelade på 1 cm. Vertikalt fram och bak samt nedtill är mitran besatt med 2 rader vävda guldband, längs spetsarna en enkel rad. Banden är 1,7 cm breda och mönstrade med en blomranka. De nedhängande nackbanden har besättning av 2,5 cm breda band mönstrade med en blad- och druvklasranka i silver mot guld­ botten. Under det silverrandade ripssidenet finns ett lager benvitt atlassiden, även detta mycket frag­ 205 I VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 180. Mitra av nu gulvitt ripssiden med metallränder samt besatt med vävda guldband. Slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet. Foto N Lagergren 1969. Mitre of now yellowish-white silk rep with meta/ stripes and trimmed with woven go/d braids. End of 16th or beginning of 17th century. mentariskt. Mått: höjd 35 cm, bredd nedtill 28,5 cm, bandens längd 33,5 cm. Konserverad 1969 på Raä:s Textilkonservering, varvid den monterades på tygöverklädd skiva (se Pnr 1177/1929 och 4999/ 69). - 2. Ursprungligen av vit atlas. Av tyget återstår nu endast fragment i anslutning till de be­ varade guldbanden. Dessa är 2 cm breda, släta och försedda med kantlist. Guldbandet längs spetsarna är något smalare och glesare vävt. Spetsarnas in­ sidor är klädda med röd sammet. Nackbanden är ej bevarade. Mått: höjd 31,5 cm, bredd 30,5 cm. ­ inventarieförteckningen från 1591-92 omtalas en »huit damask biscopzhat» (KA), i den följande för­ teckningen från 1628 uppges de vara två stycken. Ar 1659 beskrivs de som »2 Biskopshattar, Een aff hwit Silfwer Tubin, den andra af hwit attlask medh gullpassementer». Dessa båda s k biskopshattar bör vara identiska med de här beskrivna mitrorna. Mässhakar: - 1-2. Av svart sammet kantad med bred silvergalon. På framsidan silverbroderad strål­ sol med triangel och namnet Jehova i hebreiska bokstäver i svart silke. På ryggsidan applicerat kors av silvergalon samt silverbroderad törnekrona om­ given av strålkrans och därunder två korslagda kvistar av palm och lager. 'Foder av svart siden. Smal modell med knäppning på axlarna. Längd framtill 96 cm, baktill I I I cm. För dessa mässhakar utbetalades år 1859 till »mamsell Aurora Lundgren här i staden ... sexhundra åttio två riksd. riksm .... samt tillhörande messkjortor jemte en låda till messhakarnes förvarande» (räk). - 3--4. Av röd sammet kantad med guldgalon. På framsidan strål­ kransomgivet Gudsöga broderat med guld- och silvertråd, guldpaljetter samt brunt och svart silke. Nedtill guldbroderad bladdekoration. På ryggsidan applicerat kors av guldgalon med trepassformade ändar samt IHS broderat med svart silke. Nedtill guldbroderad bladdekoration. Foder av rött siden. Knäppning på axeln. Längd framtill 102 cm, baktill 114 cm. Inköpta 1896. - 5-6. Av vitt linne med foder av lila linne. På ryggsidan ett applicerat kors av lila siden kantat med guldgalon och med guld­ . broderade kors. I korsmitten en broderad kartusch med en segelbåt i guld och rött silke. På framsidan ett applicerat vertikalt mittband av samma siden med broderi. Signerade: »E. P. ( = Elin Pettersson) Licium 1927 renoverad 1950». Mässhakarna var ursprungligen av vitt siden med foder av gråblått siden. - 7-8. Av lila mönstervävt siden med lila foder och kantad med smalt guldband. På ryggsidan ett applicerat rikt broderat kors, på framsidan ett litet likarmat kors. Rakt skuren modell. Mässha­ karna inköptes 1930. Utförda av Licium. - 9-10. Av grönt, mönstervävt, siden med svart linnefoder. På såväl framsidan som ryggsidan applicerat gren­ kors av svart siden av samma typ med broderier i guldtråd: små kors samt på ryggsidan i korsmitten 206 INREDNING OCH INVENTARIER Fig 181. Detalj av mitrans ryggband (jfr fig 180). Foto N Lagergren 1969. Detail of back ribbon of mitre (cf fig 180). IHS, på framsidan likarmat kors inom medaljong. Rakt skuren modell. Mässhakarna inköptes 1930. Signerade; »E. P. ( = Elin Pettersson) Licium». - 11. Av vitt linne med kantband i rostrött och guld. Gult foder. På ryggsidan applicerat y-kors med Kristi monogram broderat i korsmitten. På framsidan applicerat vertikalt mittband samt en broderad framställning av Jesus som den gode herden. Broderier även runt balsringningen. Signe­ rad: »Libraria 1950 Komp M.G.E.S.» ( = Märta Gahn och Erik Strandman). Gåva av domprostinnan Hylander. - 12. Av vitt linne. Utformad som nr 11 men med annorlunda broderier. I korsmitten på ryggsidan Kristi monogram, på framsidan en fram­ ställning av S Sigfrid: Signerad som nr 11. - 13. Av grön damast, ylle och silke (ev merceriserad bomull) blandat. Ok av mörkbrunt hellinne, streckrandat medelst bindningseffekt. Applicerat Y-kors i guld­ galon. Signerad: »S W ( = Sofia Widen) 1960». - 14. Av blått helylle, tuskaft, kantad med linne. Applicerat Y-kors av handvävda band av vitt och mörkgrått lin samt guld. Signerad som nr 13. - 15. Av vitt ylle och lin, skaftvävnad (fig 182). Mönstrad med längsgående ränder. Färger: brons­ ton, guldton, svag olivton, mässingston, mildrat genom inslag av lin i halvblekt ton. På ryggsidan 207 VÄXJÖ DOMKYRKA Fig 182. Mässhake, skaftvävnad av vitt ylle och lin med guld­ broderier av Sofia Widen 1960. Foto 1968. Chasub/e, woven of white woo/ and /inen with go/d embroidery by Sofia Widen, 1960. guldbroderier. Kantad med linne. Signerad som nr 13. - 16. Av helylle, tuskaftsbotten, fyra nyanser rött. Ljust mittparti med bårder i gåsögon. Kantad med linne. Fram- och bakstycke lika. Signerad som nr 13,215 Antependier används ej längre, då de nya altarna är utformade som fristående ~ltarbord. Högaltaret pryds dock av ett vävt altarkläde,(fig ·142). Detta, som är komponerat av Sofia Wi~en -l960, ,har gles nätbotten i grått med inplockad dekor~ geometriskt utformad, i lin i färgerna ·yitt, flera nyanser. grått, två nyanser brunt, olika guldtoner -samt. guldtråd. På mitten ett Kristusmonogram. Tekniken är ovanlig och komplicerad. Dekoren torde_vara både vävd och broderad.216 Längd 159 cm, bredd 58 cm. - Av äldre antependier återstår följande: - 1. Av svart kläde kantat med silverfrans. På mitten appli­ cerat IHS samt korsade palmkvistar av silverplåt. Fransen nu endast delvis bevarad. .Troligen iden­ tisk med »En svart '. altarklädsel» som .omnämns första gången i inventarieförteckningen 18~9 men tydligen var i bruk tidigare såsom framgår av fig 123. - 2. Av röd sammet med applikationer i vitt och gult siden samt broderier med guld och silvertråd (fig 183). På mitten lammet och de sju inseglen inom strålkrans, vid kortsidorna breda bårder med vin­ rankor och kors. Skänkt 1899 (inv). - 3. Av vit sidendamast med applikationer i violett siden och guldgaloner samt broderier med guldtråd och rost­ rött silke. Strödda liljor samt i mitten ringkors. Signerad: »E. P. ( = Elin Pettersson) Licium 1930». - 4. Av grönt mönstrat siden med applikationer av violett siden samt guldgalon. .Nedtill guldfrans. På mitten IHS samt två korslagda palmkvistar brode­ rade med guldtråd. Inköpt 1930. - 5. Av violett mönstrat siden med applikationer i guldgalon och broderier i guldtråd. Strödda stjärnor samt på mitten kors. Inköpt. 1930. - Antependierna nr 3-5 hör samman med mässhakarna nr 5-10. Altarbrun: - 1. Av mönstrat linne med applice­ rade band i violett, grönt och rött samt Kristi monogram. Signerat: »Lipraria 1948 Komp M G» (=Märta Gahn). - 2. Av filespets i färgerna ben­ vitt, gult och guld, längs nederkanten tofsar. Fodrat med rött tyg. Tillkommet omkring 1898. Kalkdukar: - 1. Av nu brunsvart silkesammet med dekor av guld- och pärlbroderi, daterad 1823 (fig 184). I mitten strålsol broderad med guldtråd, paljetter, Ian och kantilj. Iri'uti strålsolen liggande kors, törnekrona och lans utförda i naturfärgat och brunt silke. På korset en Inskription på tyg: »Ock dricker / min blod / han blifver / i mig / och jag i honom/ Joh. 6 v. 56»: I varje hörn en vindruvsklase ~ pärlbroderi med gröna, blå, violetta och bruna pärlor i olika nyanser.,Foder av svart taft med in­ skrift i guld: »Till ett dyrbart heligt minne / Af det sällaste förbund!) 1Till en hugkomst för mitt sinne/ Under hvarje ~ifyets stund.. / Frambär jag, en ringa gåfva / ·Gud till -~ra och hans namn! / Glad att honom .kunna .,åfva /'. Och mig sluta i hans famn. / Wexiö .den 11 Maij _1823 / Chr. Elise Leander / Härtill lifvad och upmuntrad / af / Ömt älskade Föräldrar/ J. A. Leander C. E. Lunell». Runt kalk­ duken en 4 cm bred guldfrans. Konserverad på Raä:s Textilkonservering 1969 (Pnr 4978/69). ­ 208 INREDNING OCH INVENTARIER Fig 183. Antependium av röd sammet med applikationer samt broderier i guld och silver. Skänkt 1899. Foto 1968. Antependium oj red ve/vet with app/ique and embroidery in gold and silver, donated in 1899. 2. Av blåsvart silkesammet med silverbroderi i låg relief. I mitten ett kors med olivkvist och törne­ krona, i hörnen vindruvsklasar. Broderiet utfört med silvertråd, snodder, kantiljer och paljetter i plattsöm och läggsöm. Runt kanten en 3,5 cm bred silverfrans. Foder av svart taftsiden. Kalkduken omtalas som ny 1899 (inv). Konserverad på Raä:s Textilkonservering 1969 (Pnr 4978/69). - 3. Av vitt siden. I mitten strålsol med IHS i guldbroderi. Runt kanten ranka av veteax samt i hörnen vin­ druvsklasar i gult silke. Kantad med 3 cm bred gul silkefrans. Kalkduken är lagad och fläckig. Början av 1900-talet. - 4. Av vit bomullslärft med brode­ rier i rött. På mitten lamm med korsfana vilande på boken med de sju inseglen, runt kanten bladranka. Början av 1900-talet. - 5-13. 9 st moderna kalk­ kläden, huvudsakligen av mönstervävt siden i de liturgiska färgerna med broderier. Kollekthåvar: - 1. Av guldbrokad med invävd silvertråd. Nu i mycket dåligt skick. Tofs av guld­ och silvertråd. Genom sömmar indelad i fyra fält, vart och ett med invävd text: »Anno 1705 / M L Fig 184. Kalkduk av svart silkesammet med broderier i guld och pärlor, skänkt 1823. Foto 1968. Cha/ice vei/ oj black si/k ve/vet with embroidery in gold and pearls, donated in 1823. 14 - 701612 Växjö domkyrka 209 VÄXJÖ DOMKYRKA / IHS / HBS.» Fodrad med svart skinn, ringen över­ klädd med gråbrunt skinn. Silverholk med bjällra. Enkelt brunmålat träskaft. Diameter 14 cm, skaftets längd 170 cm. Håvens initialer syftar på dess givare, rådmannen Mäns Lind och hans hustru Helena Blackstadia. Den deponerades 1891 i Smålands Museum men är nu återförd till domkyrkan. - 2. Av svart sammet, runt brämet och utefter sömmarna vita, vävda linneband, tofs av vitt lin. Nu i mycket dåligt skick. Ring och holk av mässing, försedd med gjuten, graverad och punsad dekor. Bjällra samt dessutom fästad vid skaftet ett sköldformat mäs­ singshänge med rester av målad dekor. Motivet tycks på båda sidor utgöras av en mansfigur med stav i ena handen och en trekantig hatt i den andra. Figurens klädnad är brun, bakgrunden utgörs av ett blåskiftande landskap. På ena sidan syns även några otydbara bokstavsfragment. Enkelt omålat träskaft. Diameter 14,5 cm, skaftets längd 184 cm. Håven uppges 1752 vara förärad av »Sal: Handels- Fig 185. Standar av storblommig, benvit sidendamast med applikationer och broderier i silke. I mitten Adolf Fredriks krönta namnchiffer (1751­ 1771). Foto N Lagergren 1969. Standard of large-flowered, bone-white silk damask with applique and embroi­ dery in #lk. In the middle is King Adolf Fredrik's crowned monogram (1751-71). mannen Ek» (inv). Den deponerades 1891 på Små­ lands Museum men är nu återförd till domkyrkan. - Domkyrkan äger vidare 3 par moderna håvar av respektive violett, rosa och grönt siden med broderier i silke och guldtråd. Det förstnämnda paret tillkom 1931 , de båda andra 1933. Kollekt­ håvarna anskaffades med hjälp av insamlade medel och uppges vara broderade av biskopinnan Reuter­ skiöld m fl fruar. Mattor: 2 stycken moderna mattor i reliefflossa, en i koret - komponerad av Sofia Widen 1960 ­ och en i Collegium - komponerad av Karin Butler 1950. Till det fåtal äldre textilier som bevarats hör också såsom nämnts ett standar och en fana. Båda har ur­ sprungligen haft profan användning men enligt sed förvarats i kyrkan:217 - Standar av storblom­ mig benvit sidendamast med liksidigt silkebroderi och applikationer (fig 185-186). I mitten konung Adolf Fredriks (1751-1771) krönta namnchiffer 210 INREDNING OCH INVENTARIER Fig 186. Detalj av standarets broderier (jfr fig 185). Foto N Lagergren 1969. Detail oj embroidery on standard (ej Jig 185). i spegelmonogram omgivet av tre kronor. Längs kanten en bård med ymnighetshorn och blomrankor. Broderiet är utfört i plattsöm och schattersöm med blått och olika gula nyanser, tidigare eventuellt något rött. Applikationerna i blomrankan och ym­ nighetshornen utförda med gult siden. Damasten har mönster av stora flikade blad och blommor. Längs standarets kanter ett blått sidenband samt en 8 cm bred guldfrans. Tillhörande snodd i gult och blått avslutad med en tofs i guld. Stången har upp­ till en bred järnskoning, spets saknas. Nedanför duken är stången dekorerad med kannelering och en krans av blad, därefter slät och nedåt avsmalnan­ de. Ursprungligen målad i blått. Duken fäst vid stången med tännlikor. Mått: höjd 73 cm, bredd 72 cm, stångens längd 317 cm. Standaret har kon­ serverats på Raä:s Textilkonservering 1930 (Pnr 1232/39) och 1969 (Pnr 5001 /69). Det deponerades 1891 i Smålands Museum men återfördes 1970 till domkyrkan. Standarets tillhörighet är okänd. Möjligen har det tillhört något av regementets förband. - Fana av grön taft (fig 187-188). På ena sidan Fredrik I:s krönta monogram målat i guld och svart, i kronan även rött. I övre vänstra 211 VÄXJÖ DOMKYRKA hörnet OOS i guld och svart. På den andra sidan har applicerats ett rektangulärt stycke av samma taft med en stor målad bild av det småländska land­ skapsvapnet, ett lejon målat i rött med armborst i guld och svart. Längs den nu mycket trasiga flyg­ sidan årtalet 1731 samt W ( = Växjö) i guld och svart. Duken är fäst vid stången med tännlikor. Stången är brunmålad samt försedd med spets av järn. Dukens mått 214 x 209 cm. Fanan konserve­ rades 1969 på Raä:s Textilkonservering (Pnr 5002/ 69). Fanan har med sannolikhet utgjort Växjö bor­ gerskaps fana. Initialerna OOS syftar troligen på den dåvarande befälhavaren. Nu försvunna textilier De bevarade inventarieförteckningarna lämnar ofta ganska utförliga beskrivningar av just mässkläder Fig 187. Växjö borgerskaps fana 1731. Grön taft med målad dekor. På den ena sidan Smålands landskapsvapen, på den andra Fredrik l:s krönta namn­ chiffer. Foto N Lagergren 1969. Banner of Växjö burghers dating from 1731. Green taffeta with painted decoration. On one side is the provincial arms of Smd/and, on the other King Fredrik I's crowned monogram. och andra textilier, så exempelvis förteckningen från 1704, som avtryckts i bil 1. Som komplement till denna lämnas här nedan några ytterligare upplys­ ningar om kyrkans skrud, som tillsammans med silvret och ljuskronorna var de enda inventarier som räddades vid den stora branden 1740. År 1591-92 upptages: »Rödgyllen sameetz koor­ kåpa . . 1 st, Gamble blomerade silkeskorkåpor . . 2 st, messehake aff gröngyllen samet . . 1 st, messehake aff gål blomerat damask ... 1 st, messe­ hake aff röt samet . . 1 st, blomerat rygarne218 messhake . . 1 st, Dalmatior halffnötte .. 2 st, huit damask biscopzhat . . 1 st, humerale218 • • 1 st, nyt röklin218 •• 1 st, gamble messesärkia .. 3 st, Kalke kläde .. 1 st, altarkläde .. 2 st, Belte .. 2 st». En av dessa korkåpor hade 1570 bortförts av danskarna men senare återfunnits; 1573 gavs nämligen 1 212 INREDNING OCH INV ENTA RIER Fig 188. Detalj av fanan i fig 187, visande Smålands landskapsvapen . Foto N Lagergren 1969. Detail of barmer in Jig 187, showing the arms of Småland. I skäppa råg och 2 skäppor korn till »ena hustru som hadhe funnit ena koor kappo, som iutana borttogho och hade tapad henne bortt» (räk, KA). Under 1600-talet tillkom en mängd textilier, de flesta som gåvor, däribland en praktfull mässhake av röd sam­ met med Anna Trolles och Charles de Mornays vapen broderade med äkta pärlor och små silverlöv. Mässhaken skänktes av Anna Trolle (fig 199, not 115) någon gång före 1617, hennes dödsår, och försåldes såsom obrukbar på auktion den 16 januari 1804 tillsammans med flertalet äldre textilier. År 1668 lät kyrkan anskaffa ett nytt antependium och utbetalade »för 4 quinfolck, som sydde på Altare­ klädit Vthi 28 dagar, och bekommo om dagen 3 måltijder a 1 öre .. 10: 16 - Noch vthi arbetzlön ..4: 16 - Nils Höök för Bogen som thet syddes Vtbi .. 6. - Noch bekomrno 6 st. qvinfolck, som sydde på communionis handklädit Vti 14 dagar kost, räcknandes 2 Måltijder om dagen a 1 öre Item hwar Vtj A rbetzlön 3 mkr ... tillhopa 9: 24 -» (räk). År 1702 tillkom »En ny borderad Mässehake med Sohl framman till och Christi Crucifix på Ryggen, med Spänne, haka och Kädia af Sillfwer. - Ett skönt altarekläde af hwitt atlask, härligen utstofferat med stora Silfwerwapn, samt stora for­ gylte Bookstäfwer af Silfwer, och ett Träfoder, hwilka 3 st : Nämbl: der näst före omrörde Mässe­ baka, Altarekläde med dess Trälåda, hwaruti desse saker förwaras, äre af Sabl. Hr Landzhöfv­ dingens Åke Ulfsparre219 Effterlåtna Enkjefruu, Höghwällborne Fruu Anna Elisabet Posse219 till Domkyrkan förährade» (inv). 1820 kasserades detta antependium och de båda vapenplåtarna, som ännu är bevarade (fig 189- 190) och som visar Ulfsparres 213 Fig 189- 190. Bevarade vapenplåtar av silver från ett år 1702 skänkt antependiurn. Ovan ätten Ulfsparres vapen, nedan Posses. Foto 1968. Silver coats-of-arms from an antependium donated in 1702. Above, the arms oj the V I/sporre fami/y , belo w, tlre Posse arms. 214 Fig 191. Jesus som Salvator Mundi. Oljemålning av P Hörberg 1766. Foto 1968 . Jesus as !lie Saviour of lhe Wor/d, oi/pai11ti11g by P Hörberg, 1766. och Posses vapen, samt dessutom »bokstäfverna IHS med ANNO och 1702, hwilka tillsammans wä­ ga 3 ~ lod» överflyttades på ett nytt antependium av svart sammet med silvergaloner (inv 1820, jfr bil 2). Mot slutet av 1800-talet kasserades även detta och endast de båda vapensköldarna togs tillvara. 1903 lät »Framlidne Statsministern och Presidenten Grefve Arvid Fr :son Posses änka Ebba Augusta, född Hägerflyckt» restaurera dessa samt montera dem i en sammetsklädd, glasad låda (inv). Även under 1700-talet tillkom flera nya texti lier. »Till Guds ähra och Domkyrkians anseenlige pryd­ nad» skänktes »af Rådma nnen Wälachtad Måns Lindh och dess K. Hustru Helena Blackstadia en kostelig Mässehake af Svart Sammet med guld och INREDNING OCH I NV ENTARI ER SiW utstofferad och sirad . Frampå bröstet är den Helige nattvardens instiftande afsatt medelst vår Saliggörares J. Christi och de 12 Apostlars sittjande wid bord. nedanföre står åhrtal 1727. På ryggen är borderat Christi crucifix, och bokstafwer M. L. H. B. S» (inv 1728). En praktfull korkåpa, som ännu är bevarad, inköptes såsom ovan nämnts 1751 me­ dan mitran skänktes av Gustaf Ill till biskop Wall­ quist. Samtliga gamla mässhakar försåldes på a uktion år 1804 och ytterligare andra textilier ut­ mönstrades. 1825 hölls en ny auktion varvid det ovan nämnda antependiet av vit a tlas, ett av grön sammet från 1680 samt »1 Altarkappa af röd Siden­ sarj» och två gamla kalkdukar såldes till guldsmeden Åkerberg (auk prot, VDA). 215 --- --- VÄXJÖ DOMKYRKA - ·~ ~· --~ • a_ Fig 192. Altartavlan i Alvesta kyrka , lavering av P Hörberg 1766 efter Lorentz Gottmans målning från 1755. Foto 1968. A /tarp iece in Alvesta Churc/1, wash drawing by P Hörberg in 1766 after Lore11tz Gottman's painting executed in 1755. Tavlor Domkyrkan äger utöver altartavlan endast en yt­ terligare målning, utförd av Pehr Hörberg, två lave­ ringar av denne samt två stora kopparstickstavlor från 1700-talet. - 1. Jesus som Salvator Mundi (fig 191). På målningen, som är utförd med olja på duk, ses Jesus med världsklotet i sin vänstra band. Fem stycken änglahuvuden omramar ljus­ kransen bakom hans huvud. Dräkten är röd, man­ teln blå. Övriga färger utgörs huvudsakligen av brunt och gult. Nedtill ett målat ramfält med in­ skriften: »JESUS CH RISTUS WÅR FRÄLSARE.» Mål­ ningen är något skadad. Mått 86 x 72 cm. Ra­ mad i enkel träram. Den osignerade målningen, som omnämns första gången i inventarieförteck­ ningen 1802, uppges av Forsander år 1830 vara ut­ förd av Pehr Hörberg samt upphängd på den sk prästgraven i kyrkans nordöstra hörn (se bil 2). Målningen anses vara identisk med den Salvator Mundi som Pehr Hörberg utförde 1766 (nr 17), och t illhör alltså hans äldsta produktion. 220 Den depo­ nerades 1891 i Smålands Museum men återfördes 1960 till domkyrkan, där den nu är upphängd i sak­ ristian. - 2. Interiör av Växjö domkyrka (fig 115). Lavering signerad »Pehr Hörberg. Pinxit A0 1768». Mått 26 x 17 cm. Laveringen inköptes 1960 på Norr­ köpings stads auktionskammare och utgör den äldsta kända interiörbilden av domkyrkan. Hänger i sakrist ian . - 3. Altartavlan i Aringsås (Alvesta) kyrka (fig 192). Lavering av Pehr Hörberg 1766. Mått 31 x 19 cm. Inköpt tillsammans med den före­ gående 1960. Hänger i sakristian . Laveringen är gjord efter Lorentz Gottmans221 1755 utförda mål­ ning. Den återger Nattvardens instiftande, liksom Schröders altartavla i domkyrkan, vilken Hörberg flera gånger ritat av. Hörbergs studie är även för­ sedd med noggranna anteckningar om färgerna. ­ 4. Kristus på korset (fig 193), kopparstick klistrat på kartong. Nu fuktskadat. Mått 149 x 87 cm. Ne­ derst i bildfältet inskriften : »Cum Privilegio Sacra Caes. et Cathol. Majest» - »I. A. Pfeffel S. C. M. Chalcogr. exud. Aug. Vind.» - 5. Nedtagningen från korset (fig 194), kopparstick klistrat på kar­ tong. Nu fuktskadat. Mått 159 x 84 cm. - Båda dessa stick är sannolikt utförda i Augsburg av Johan Andreas Pfeffel d ä (1674- 1748).222 Förmod­ ligen är de avsedda att pryda kapell, men denna serie tycks dock inte vara känd. Förlagan till Ned­ tagningen från korset tycks vara influerad av Ru­ bens, men är ej identisk med någon av de fem tavlor med detta motiv som han gjort. Båda förlagorna bör vara från 1600-talet och är alltså äldre än själva sticken .223 Dessa omtalas i domkyrkan 1757 då in­ ventarieförteckningen redovisar »2ne st. taflor och 2ne liusplåtar förärade; de sittia wid den nedersta pelaren». Även Forsander omnämner 1830 dessa båda kopparstickstavlor som då fortfarande hänger på samma plats (se bil 2), liksom ännu under slutet av 1800-talet (fig 124). I Kapitelsalen hänger fem stycken domprostport­ rätt, vi lka dock tillhör Växjö domkapitel: - 1. Sven 216 INREDNING OCH INVENTARIER Fig 193. Kristus på korset, kopparstick utfört i Augsburg av Johan Andreas Pfeffel d ä (1674-1748). Foto Nat Mus 1970. Christ on the Cross, copperplate engraving made in Augsburg by Johan Andreas Pfeffel the elder (1674-1748). Fig 194. Kristi nedtagande från korset, kopparstick troligen ur samma serie som fig 193. Foto Nat Mus 1970. The Descent from the Cross, copperplate engraving, probably from the same series as Jig 193. Brelter (fig 202). Oljemålning, osignerad. - 2. Sa­ Gravminnen muel Cronander. »A0 aetatis LXXI» ( = ålder 71). J Forsander skriver 1830: »GrafChor, Grafvårdar, Oljemålning, osignerad. - 3. Johan Rogberg. Olje­ Epitaphier, Baner, Sorgfanor, Wapen och Rust­ målning, osignerad. - 4. Håkan Sjögren. Oljemål­ ningar finnas här inga» (se bil 2). Domkyrkan tycks ning, signerad »Ungersten 1810». - 5. Gustaf emellertid ha varit fattig på minnesmärken av detta Wetter. Pastell, signerad »SA 1889.» slag även före den stora branden 1740, då all inred­ 217 VÄXJÖ DOMKYRKA I .. I 'I r. ' .• ning gick till spillo. I Berättelse om W exiö Domkyrka ... 1759 (UUB) står följande att läsa om gravarna i kyrkan: »De Fyra uppbyggde Grafwar i Domkyr­ kan, som woro ganska präcktige, med Bildhuggerie wärck utsirade, blefwo genom Liungelden år 1740, uppbrände och förstörde, men äro nu åter repare­ rade och i stånd satte. Åbyggnaden är nu af Snic- Fig 195. Riddaren Ture Trolles gravsten, teckning av J Forsander 1850. VSLB. Foto N Lagergren 1969. The grave stab of Ture Tro/le, Knight, drawing by J Forsander, 1850. • I' karewerck, och trägaller utan till. På de bägge wäst­ ra samt östsidan äro Bänckrum inrättade, och på den öst-norra ett rum för Prästerne, förr än de gå på Predikstohlen. - 1. Den uti Östra och Norra hörnet, som Trolle Familien ägt, och Fru Anna Trolle låtit först bygga, tillhörer nu Grefweliga Bonde Familien. - 2. Den uti Östra och Södra 218 Fig 196. Detalj av den mycket skadade gravstenen över Ture Trolle, död 1555 (jfr teckningen fig 195). Foto 1968. Detail oj the much damaged memorial slab to Ture Tro/le, f 1555 (ej drawing infig 195). Fig 197-198. Porträtt av handelsmannen Olof Olsson och hans hustru Annika Krok, utförda 1734 och senare upphängda på deras grav i domkyrkan. Foto 1969. Portrait oj Olof Olsson, merchant, and his wife Annika Krok, painted in 1734 and later hung above their grave in the Cathedral. 219 VÄXJÖ DOMKYRKA hörnet, som förr warit Ulfsaxe graf, tillhörer Ade­ liga Liungfeltska Famillien. - 3. Den uti Wästra och Södra hörnet, hörer till Adeliga Skytte Famil­ lien. - 4. Den uti wästra och norra hörnet, . som warit sal: Biskop Wirrenii graf, tillhörer nu fram­ ledne handelsmannen Olof Olofsson och dess Änka Mad: Annicka Krok Ohlson, samt dess Son Rege­ ments Auditeuren herr Gustaf Lund och thess arf­ wingar, hwilka denna graf kiöpt af Hof Jägemästa- Fig 200. Gravsten över domprosten Sven Brelter, död 1760, och hans hustru Ulrica Altea Grundel, död 1791. Ursprung­ ligen placerad i koret, nu i södra sidoskeppet. Foto 1969. Memorial stab to Dean Sven B> metallföremål, som kunde användas i sammanhanget. I vilken ut­ sträckning denna vädjan gav resultat framgår inte på annat sätt än att det i ett protokoll 13/4 1746 (YLA, H 2) meddelas att Värnamo församling skänkt »en Funtkittel och 2°9 primklockoo> samt att Fryele bidragit med »et Rökelsekar af Metall» och Voxtorp med en primklocka. För de nygjutna klockorna uppfördes under som­ maren 1746 en klockstapel på kyrkogården, efter­ som tornet ännu inte var reparerat efter branden. Under hösten upphängdes klockorna och i samman­ träde 18/12 1746 beslöt kyrkorådet att »profringning med klåckorne, på en gång och uti 24 timmar skie skulle». Vid kyrkorådets sammanträde 12/l 1747 uppläs­ tes en skrivelse från klockgjutare Wetterholtz, där han begär dels ett »sannfärdigt Intygande öfwer sit arbetes lyckeliga fullbordande, och hans therwid wista uprichtighet», dels att han ensam må få an­ vända sig av domkyrkans gjuthus (se nedan). Hans anhållan beviljades till alla delar. Men, trots arbetets »lyckeliga fullbordande», dröjde det inte längre än till 1751 innan det visade sig »det Domkyrkans stora Kläcka, som för 5 åhr blifwit guten, är aldeles remnad och förderf wad, at man af henne sig ei mer betiena kan». Wetterholtz tillkallades och ställdes till svars samt anmodades att gjuta om klockan på egen bekostnad. En be­ siktning, som utförts av fem kyrkorådsledamöter, visade att klockan på flera ställen hade »gropar eller blåsor, som ifyllts med tenn och bly, hwilket tyder på fel wid gjutningen». Wetterholtz bestred att han begått något fel, men erbjöd sig att gjuta om kloc­ kan för halva arvodet. Kyrkorådet erbjöd honom INREDNING OCH INVENTARIER 300 dlr smt, vilket Wetterholtz avvisade (prot 13/8 1751). För att få största möjliga klarhet i ärendet vände man sig till klockgjutaren Gerhard Meyer i Stockholm, som i ett yttrande, refererat i ett proto­ koll 10/7 1752, hade förklarat bristerna bero an­ tingen på gjutugnens »sumpiga belägenhet» eller på »förseende vid formningen». Trots detta medgav inte Wetterholtz något fel utan skyllde sprickan på »den våldsamhet med hvilken klockan handterades vid proiringningen» (prot 24/9 1752). Kyrkorådet beslöt då att tillkalla klockgjutaren Elias Fries i Jönköping »för at utröna orsaken till klockans snabba förstöring». Fries inställde sig omgående och redan den 30/9 1752 beslöt man att uppdraga åt honom att gjuta om klockan för ett arvode av 200 dlr smt, vilket sedermera skulle utkrävas av Wetterholtz. Omgjutningen verkställdes påfallande snabbt, ty i protokoll 1/12 1752 meddelades att klockan var färdig och vägde 9 skeppund, I lispund, 16 skålpund (ca I 400 kg). Samtidigt meddelades att domkyrkan som gåva erhållit en lillklocka, »Lilla Böneklåckan», av »Madame Olsson». Denna klocka göts samtidigt med storklockan 1752 och vägde 2 skeppund, l lispund (ca 310 kg). De inskrifter, som 1752 års klockor försågs med, lydde: - I. Storklockan. - (a) runt halsen: ÄRA WARE GUD I HÖGDENE, OCH FRID PÅ IORDENE, OCH MENNISKIOMEN EN GOD WILLIE. LUC: 2: !+. - (b) ena sidan: PSALM 11s: 2. NU SÄGE ISRAEL: / HANS GODHET WARAR EWINNERLIGA. I NÄR ADOLPH FRIEDRICH ÄR THE SWENSKAS KUNG OCH FADER, I LOVIS ULRICA HULD EN DROTTNING OCH EN MOR, f NÄR GUSTAF KRONPRINTS GIÖR I RIKET HWAR MAN GLADER I OCH TWÄNNE PRINZARS, CARLS OCH FRIEDRIC ADOLPHS FLOR I I THERAS SPÄDA ÅHR BEBODAR SWERIGES STYRKA, I NÄR FRIDSENS LAGER­ BLAD BESTRÖ wÅR HELA NORD, I DÅ FICK IAG LIUDET MITT, ATT KALLA FOLCK TILL KYRKA, I SOM THER MÅ OFFRA WF, OCH HÖRA HERRANS ORD. - (c) andra sidan: PSALM so: s. FÖRSAMBLER MIG MINA HELIGA, / SOM FÖRBUNDET MER ACHTA ÄN OFFER. I RIDD: AF KONGL: NORDST: ORD: I HERR GUST: FRIEDR: ROTH­ LIEB I wAR LANDSHÖFDINGE, I DOCTOR OLOF OSANDER BISKOP' I DOCTOR SVEN BAELTER DOMPROBST I TÅ THENNA KLÅCKA BLEF GUTEN AF I KLÅCKGIUTAREN ELIAS T: (hore) s: (son) FRIES / 134 ÅHR 1752. - (d) runt slagringen: KOMMER OCH LÅTER oss GÅ UPPÅ 229 VÄXJÖ DOMKYRKA HERRANS BERG, TILL IACOBS GUDS HUS, AT HAN LÄRER OSS SINA WÄGAR OCH WI WANDROM PÅ HANS STIGAR. ESA: 2: 3. - 2. Lillklockan. - (a) ena sidan: NU ÄR ADOLPH FRIEDRICH KONUNG f LOVISA ULRICA DROTT­ NING I GUSTAF KRON PRINTZ I CARL OCH FRIEDRICH ADOLPH ARFFURSTAR I SWERIGE. - (b) andra sidan: TILL GUDS ÄRA OCH WEXIÖ DOMKYRKAS FÖRSAM­ LINGS I TIENST ÄR JAG FÖRÄRAD AF SALIG HANDELS­ MANNEN f OLOF OLOFSSONS ENKA ANNICKA KROK OHLSSON I ÅHR 1752. I MITT LIUD SAMMANKALLAR MENNISKOR TILL BÄTTRING I OCH UPMUNTRAR THEM TILL DEN HÖGSTAS LOF! I GUTEN AF ELIAS T: s: FRIES. - (c) runt slagringen: GÅR IN I HANS PORTAR MED TACKANDE, UTI HANS GÅRDAR MED LOFWANDE: TACKER HONOM, LOFWER HANS NAMN. PS: 100: 4. Storklockan tycks ha varit förföljd av ett olycks­ öde. Efter endast 20 år, den 13/9 1772, sprack den åter enligt vad domkyrkosysslomannen anmälde till domkapitlet påföljande dag (YLA, E III, akt 560/ 1772). En besiktning verkställdes i början av okto­ ber (I c akt 613/1772), varvid man kunde konstatera dels att »Ygglan» ( = kläppfästet) inte satt mitt i klockan och dessutom var böjd, dels att metallen i slagställena var porös. Trots sprickan beslöt man dock »att med samma kläcka skulle åtminstone wid begrafningar under waksam tillsyn ringas, på det Domkyrkan icke måtte sakna denna säkra inkomst». Man beslöt vidare att inhämta »Herr Rådmannen och Klåckgjutaren Fries förklaring» över att kloc­ kan så snart spruckit. Fries anger i sin utförliga förklaring av den 10/11 1772 att orsaken till spric­ kan enligt hans mening är dels att klockan utsatts för onormala påfrestningar i samband med senaste kungsringningen, »som icke skiedt af ordentelige ringkarlar, utan utaf wårdslösa drängar och poikar, hwilka haft sin lust deraf, att ringa Klåckan så högt, att hon ståt så å ände, att Kläppen stöt tillbaka och stöt hängjärnet elr yglan ...», dels att klockan, då den flyttades från stapeln till tornet inte upphängdes på sakkunnigt sätt. Han tillbakavisar vidare med skärpa de beskyllningar mot bristfälligheter i me­ tallens sammansättning, som sysslomannen Wir­ gander antyder. I sitt yttrande över Fries' förklaring (9/12 1772, YLA E lll, akt 734/1772) medger Wir­ gander att »Mäster Fries tyckes för widare tilltal wara fri» samt föreslår att han får i uppdrag att åter gjuta om klockan, denna gång i Jönköping. Innan detta verkställdes meddelade Wirgander (YLA E III, akt 752/1772) att »Gördelmakaren Anders Smedberg har anhållit ... att på försök åter­ ställa Domkyrkans stora kläcka Dess förra Ljud». Avsikten var troligen att såga upp sprickan, men av allt att döma utfördes inte detta försök. I början av 1773 blev den spruckna klockan sönderslagen och förd till Jönköping, där den omgöts och förstorades. I augusti 1773 var den färdig och hängdes upp i tornet. I detta sammanhang tycks en av klock­ gjutarens gesäller ha råkat ut för en olyckshändelse (YLA H I I: 3, räk 1773). Av ett kvitto framgår att då klockan hissades upp »Kopparslagare Gossen Jacob Sil ber ... stod på klåckan och höll henne från muren wid dess uppwindande.» Det måste sägas vara ytterligt väl förtjänta »drickspenningar>> som »Gossen» erhöll för sitt livsfarliga uppdrag. Efter omgjutningen 1773 bar klockan följande in­ skrift (YLA E lll, akt 349/1791): - (a) runt halsen: LAUS SIT SUPREMO ! TERRIS SIT PAXQUE SERENA ! ERGA NOS HOMINES DOMINI SIT PRONA VOLUNTAS ! wc: 2: 14. ( = Den högste ske lov! Må jorden få ostörd frid! Må Herrens vilja vara oss människor nådig!) - (b) södra sidan: ABRAHAMIDAE DOMINO IUSTAS NUNC DICITE LAUDES; / NAM MANET AETER­ NUM STABILIS CLEMENTIA IOW AE. PS: 118: 2. ( = Lov­ sjungen nu Abrahams Gud, så som honom tillkom­ mer; ty Jahves nåd förblir evigt beständig.) / CUM SVIONAS REGERET GUSTAVUS NATUS ADOLPHO, / REGALEM THALAMUM DECORARET MAGDALIS ALMA, / VIVERET ET REGIS MATER LUDOVICA BORUSSA, / PRINCIPIBUS CENSENDA TRIBUS; CAROLO, FREDERICO f NEC NON FOEMINEI SOPHIA DECORAMINE SOCUS (sexus); / AD TEMPLUM DOMINI VOCITANS suM FACTA METALLUM (metallo) / QUO LAUDEM DOMINUM, DIVINAE NESCIO LAUDIS? ( = Då Gustav, Adolfs son, var svenskarnas konung och den hulda Magdalena var en prydnad för kungagemaket, och då ko­ nungens moder ännu levde, Lovisa från Preussen, aktningsvärd genom sina tre furstliga barn, Karl, Fredrik och Sophia, en prydnad för kvinnokönet, stöptes jag, som kallar till Herrens tempel, av metall, som ej känner Guds lov, för att därmed lova Her­ ren.) - (c) norra sidan: COGITE MOX SANCTAM GENTEM MIHI FOEDERE, I FOEDERE, QUOD PEPIGI PROPRIO LIBAMINE MEUS. I PS: so: s. I ESSET CUM SATRAPS ILLUSTRIS RAABIUS ADAM / PER CELEBRIS 230 PRAESUL CUM DOCTOR OLAVUS OSANDER f ARCHl­ PRAEPOSITUS DOCTOR NOCOLAUS ALINUS I ELIAS FUDIT ME FRIES AERE SONORO I ANNO 1773. ( = Då Adam Raab var lysande landshövding, doktor Olov Osander frejdad biskop och doktor Nils Alin dom­ prost, göt mig Elias Fries av klingande malm år 1773.) - (d) runt slagringen: EIA DEi MONTEM CUNCTI CONFUNDITE CIVES ISACI DUMQUE DEi TEMP­ LUM CELEBRATE LIBENTER RITE VIAM DOMINI CALCE­ MUS UT INDE. ES: 2: 3. ( = Esaias 2: 3.) Klockans mått var (en! YLA E III, akt 325/1791): diameter 9 kvarter, 4! tum ( = 144 cm), höjd utan krona: 7 kvarter 3 tum ( = 111 cm), kronans höjd var 7 tum ( = 16,8 cm). Vikten var 12 skeppund (ca I 820 kg). Redan efter 18 års tjänst sprack storklockan åter och blev omgjuten sommaren 1791 av Elias Fries' son, Jonas Magnus Fries i Jönköping (not 229). Vid detta tillfälle förekom inga diskussioner om bristfälligheter o d. Däremot hade det tydligen i något sammanhang föreslagits att klockan skulle förstoras. En besiktning av klockstolen visade dock att klockans diameter inte kunde ökas med mer än 2 tum om inte klockstolen måste byggas om helt och hållet. Den nya klockan blev något tyngre (13 skep­ pund, 7 lispund, 9 3/8 marker = ca 2 060 kg) än den gamla, men diametern blev i gengäld 4 cm mindre, varför några ändringar av klockstolen inte behöv­ des. I och för upphissandet av den nya klockan lånade domkyrkan en sextumstross med block och tillbehör från varvet i Karlskrona (YLA E III, akt 431/1791 ). I den form klockan fick 1791 är den ännu bevarad (se ovan). I samband med domkyrkans senaste restaurering väcktes tanken att placera ett klockspel i tornet. En insamling startades, som gav till resultat att ett klockspel kunde beställas. Klockspelet levererades av klockgjutare Gösta Bergholtz i Sigtuna i sam­ arbete med firma Westerstrand & Söner i Töreboda och var färdigt hösten 1961. Invigningen skedde den 3 februari 1962 och förrättades av biskop Elis Malmeström. Klockspelet består av 27 klockor, av vilka den största även kan ringas (klocka nr 4, S Sigfrids klocka, jfr ovan), med en sammanlagd vikt av 3 121 kg. Den största klockan väger 560 kg, den minsta 19 kg. Klockorna har, bortsett från den största, INREDNING OCH INVENTARIER ingen annan utsmyckning än det Bergholtzska gju­ tarmärket (jfr ovan). Klockspelet kan spelas dels från en direkt kopplad klaviatur, uppställd i en »spelkammare» i klockrummet, dels på elektrisk väg från en klaviatur på orgelläktaren. Dessutom finns en anordning för automatiskt spel, som med­ ger att önskade melodier spelas på bestämda tider. I samband med klockgjutningen 1696 byggdes som ovan sagts ett provisoriskt gjuthus, som torde ha rivits då klockorna var färdiga. Efter branden 1740 väcktes tanken att för domkyrkans medel bygga ett mer permanent gjuthus, som inte bara skulle användas för domkyrkans eget aktuella behov, utan även kunde vara till gagn för stiftets övriga kyrkor. I samråd med klockgjutaren Andreas Wetterholtz beslöts att bygga gjuthus. Under sommaren och hösten 1745 anskaffades material och uppfördes byggnaden i nö delen av kyrkogården (se s 32). Själva huset byggdes av timmer, som till en del togs från den s k »Cronobygningen» i Växjö. Gjutugnen murades av tegel, som till en del togs från Krono­ bergs slott (jfr s 127). I april 1746 var gjuthuset färdigt och domkyrkans klockor kunde gjutas. Gjuthuset synes ha legat på ett olämpligt ställe efter­ som det vid flera tillfällen klagas på dess »sumpiga belägenhet». Man var tvungen att skaffa en pump för att hålla gjutgropen fri från vatten, men trots detta torde fukten i gjuthuset till stor del ha varit orsak till att flera av de gjutningar, som skedde där, blev misslyckade, bl a domkyrkans storklocka. Kontrakt uppgjordes med Wetterholtz att han, mot viss avgift till domkyrkan, ensam skulle få disponera gjuthuset och de verktyg, som hade an­ skaffats på domkyrkans bekostnad. Under åren 1750 och 1751 göt Wetterholtz 14 klockor till olika kyrkor i stiftet (förteckning i YLA H Il: 3). I samband med tvisten med Wetterholtz efter storklockans spricka 1752 uppsades kontraktet med honom och överflyttades på klockgjutaren Elias Fries i Jönköping, som utöver omgjutningen av domkyrkans storklocka 1752 även utförde några andra gjutningar i gjuthuset. Men då de mest akuta klockbehoven var fyllda och gjuthuset dels började bli ruttet, dels - eftersom det hade halmtak - var en eldfara för domkyrkan och skolan, beslöts 1763 att det skulle rivas. 231 VÄXJÖ DOMKYRKA Ur klockgjuterihistorisk synpunkt har gjuthuset vid Växjö domkyrka sitt speciella intresse. Under medeltiden och ett stycke in i efterreformatorisk tid var det regel att klockgjutarna var vandrande män, som färdades omkring med sina enkla verktyg i packningen. När de kom till en plats, där det fanns behov av klockor, byggde de en ugn och ett enkelt gjuthus, samlade ihop beställningar och göt klockor och andra bronsföremål så långt beställningarna räckte. Man torde nog kunna räkna med att det i samband med domkyrkornas bygghyttor även bygg­ des gjuthus, där vandrande gjutare tillfälligt slog sig ner och utövade sitt hantverk. För Sveriges del får man räkna med att i och med att »Klock-, Kron- och Styckgjutareämbetet» bil­ dades i Stockholm år 1626 blev klockgjutarna mer bofasta, även om det fortfarande fanns en och an­ nan vandrande gjutare. Man får nog tänka sig att dessa vandrande gjutare i regel inte hörde till de mer framstående i sin konst. Det rörde sig i regel om gesäller, som inte hade möjlighet att i vanlig ordning skaffa sig mästarbrev och fast ställning utan kände sig mer eller mindre tvungna att verka som fria företagare, vilket säkerligen ställde sig svårt under skråtidens tvång. Men det kunde dock hända att en i Stockholm eller annorstädes bosatt Noter 1. S Mdrtensson, Växjö stads geologi, HCÅ 1933, betr jordlagren, s 145 ff. 2. N-A Bringeus (utg), Folksägner från Värend uppteck­ nade av Gunnar Olof Hylten-Cavallius, HCÅ 1968, s 112 f. 3. H Berg, Växjö stads historia I, s 19, s 59 ff. 4. E E/gqvist, Studier i södra Smålands bebyggelsehistoria, HCÅ 1931, s 18 ff samt densamme, Forna tiders vinter­ vägar och stadsnamnet Växjö, HCÅ 1934, s 47 ff. 5. En på arkivalier baserad utförlig historik i E Ekegdrd, Växjö läroverks byggnader genom tiderna, Minnes­ skrift vid Växjö gymnasiums 300-årsjubileum utg av N Dahllöf, s 44 ff. 6. E Ekegdrd, a a, s 55 ff. mästare - alltså ledamot i klockgjutarskrået ­ tillfälligtvis slog sig ner i landsorten och utövade sitt yrke, understundom under protester från de övriga mästarna. Så göt klockgjutaren Erik Näs­ man, som bodde i Stockholm, åren 1717-1718 ett stort antal klockor för Dalarna i ett gjuthus vid Grangärde kyrka. Åren 1722-1724 göt han för Värmland i Karlstad och år 1725 för Västergötland i Skara och Borås. Isaac Rockman i Falun och hans gesäll Daniel Flodström göt 1747-1752 för Jämtland och Härjedalen i ett gjuthus vid Ovikens kyrka i Jämtland. De här anförda exemplen torde jämte de Wetterholtzska och Friesska gjutningarna i Växjö vara de sista resterna av ett mycket gam­ malt sätt att utöva klockgjutningens konst. Genom den utförliga dokumentationen av byggnaden och inventarierna i Växjö domkyrkas gjuthus står detta - samtidigt som det torde vara det sista i sin art i Sverige - som en värdig representant för dom­ kyrkans och stiftsledningens omsorg inte endast om katedralens egna klockor utan också om klockorna i stiftets övriga kyrkor, en omsorg som gick ut på att ge kyrkorna bästa möjliga klockbestånd sam­ tidigt som kostnaderna kunde hållas så låga som möjligt.235 7. Citerat efter E Ekegdrd, a a, s 39. Se även C 0 Arcadius, Anteckningar ur Vexjö allmänna läroverks häfder, s 16 f. 8. N Krokius, Een Iijkpredikan ... när Petri Jonre Anger­ manni ... Lijk ... bleff uthi sin Hwilokammer ... uthi högha Choren fördt. 9. Gustav Vasas och Erik XIV:s brev till Nils Knutsson (VLA kungl br). Platsen för Växjös medeltida biskops­ gård är ej bekant. Uppgift om gården möter i ett brev från 1492 (»wore wij staddej Wexsiöö i biscopzgården>>), se H Berg, a a, s 109. 10. L Larsson, Om Växjö gamla biskopsgård, HCÅ 1923, s 88 ff; E Ekegdrd, a a, s 78 ff. 11. P G Vejde, Växjö domprostgård (särtr ur Nya Växjö­ 232 bladet 16 o 23 nov 1940), s 7. Platsen för den 1506 nämnda domprostgården (»Prosthens stuffwo») kan ej angivas; H Berg, a a, s 111 o s 145, not 75. 12. T Lunden, Den helige Sigfrid, Credo 3, 1957, s 123. 13. Karta med tillhörande beskrivning upprättad av A Eriksson i september 1878 (Växjö stads drätselkam­ mare, bil till stadsfullm prot 17/4 1885); den 31/3 1879 beslöt stadsfullmäktige att omgivningarna kring dom­ kyrkan skulle iordningställas i enlighet med Erikssons förslag (LUB, Vejdes saml). 14. R Kinnander, Kronobergs läns runinskrifter, s 55 f. 15. S Mdrtensson, a a, s 137 ff; skrivelse från Sveriges geo­ logiska undersökning till Raä 12/12 1928 (ATA). 16. E G Neumann, Die Backsteintechnik, s 34 ff. Räffling och randstrykning förekommer bl a i etapp I i salbygg­ naden i Vadstena, se I Anderson, Gården Vastenis och klostret i Watzstena, FV 1958, s 268 f. 17. Se bl a SvK Sö 1:1, s 19 f samt I Anderson och B Berthe/son, Vadstena kungsgård och kloster, Proxima Thule, s 211 ff. 18. SvK Sö 1:1, s 20 ff. 19. Ribbtegel av denna avfasade typ påträffades vid gräv­ ningsundersökningar i kyrkan 1957-58 (S Olsson, gräv­ ningsdagbok, s 211, se not 21). Ett likadant ribbtegel påträffades vid utgrävningar på Kronoberg, A Tuu/se, Kronobergs slottsruin, s 35, s 144. 20. Betr Sigf ridslegenden och de handskrifter i vilka den ingår, se särskilt T Schmid, Den helige Sigfrid, s 72 ff samt L-0 Larsson, Det medeltida Värend, s 31 ff. 21. S Olsson, Utgrävningarna i Växjö domkyrka 1957­ 1958, HCÅ 1958-1959, s 97 ff; S Olsson, Rapport till Raä med tillhörande ritningar, fotografier och grävningsdagbok (AT A). Vid undersökningarna till­ varatogs ett stort antal föremål, bl a I 123 mynt, varav 1 052 medeltida, 7 sigill, benföremål, varav vissa medel­ tida, kistplåtar, textilfragment mm från gravar, pärlor, slipade stenar, ringar, blyspröjsar och fragment av fönsterglas bl a från dekorerade rutor i gotisk stil (1300-talets första hälft eller mitt - se s 157). Fynden förvaras på Smålands museum, de medeltida mynten t v i K Myntkabinettet, Sthlm. Betr murverksundersökningar se E Gustafsson, Rap­ port till Raä över undersökningar i Växjö domkyrka 1958-1959 (ATA). 22. Ur Förteckning över mynt funna i Växjö domkyrka (K Myntkabinettet, 4180/58): - 922. Otto-Adelheid­ denar. Efterbildning, 1000-talets början? Fragment. ­ 923. Friesland. Kejsar Henrik 111 och greve Bruno 111 av Friesland (1038-1057). Denar, efterprägling av mynt från Staveren. Dbg 502. - 924. Ostfriesland? Obol. Början av 1100-talet. Dbg 1852. Nr 922 påträffades inom det romanska korets väst­ ligaste del, nära gravkammaren i triumfbågens läge (pi VII); 923 inom södra sidoskeppet, nära södra muren till det romanska långhuset, dess östra del; 924 i norra sido­ skeppets östligaste kvadrat »nära muren». Uppgifter NOTER om fyndplatser från H Rundquists preliminära förteck­ ning av myntfynden i K Myntkabinettet, Sthlm. 23. Ifrågavarande sulstenar kan ej tillhöra grunden till östra muren i den senare uppförda södra korsarmen. I S Olssons grävningsdagbok (s 122 f) framhålles möj­ ligheten, att det rör sig om rester av >>en tidigare mur (hörande till ett tidigare stadium i s. tvärskeppets ut­ byggnad)». 24. Om Växjö. En akademisk 1700-talsavhandling, översatt av S E Melander, s 34. Jfr dock S L Gahms Archivum Smolandicum Ups, tom VI, s 76 (UUB), som nämner >>en wid Predikostohlen på en Pelare sittande Tafla, full­ skrefwen med förgylta Bokstäfwer, hwarunder stod ett illa grinande Troll, sådant som Trolle-Famillens Wapen plägar afskildras». 25. R Boström, Sveriges domkyrkor, s 53; E Gustafsson, Växjö domkyrka, Historik-vägledning, s 8. 26. R Blomqvist, Studier i Smålands romanska stenkonst, s 136. 27. Skrivelse till Raä från arkitekten P Boberg 22/9 1928 (ATA). Fyndet införlivades med Smålands Museums samlingar. 28. M Rydbeck, Skånes stenmästare före 1200, s 159. 29. Den helt unika funtbasen är sammansatt av två till sin grundform rektangulära block, som båda är uthuggna på en kort- och en långsida (längd 30-40 cm, bredd 24 resp 30 cm). De två ohuggna kortsidorna har ej varit avsedda att synas utan bör ha anslutit till block i ett murskift; blockens ändparti visar också att de två obe­ arbetade långsidorna är mycket oregelbundna. Stenarna bör ursprungligen ha legat med dessa långsidor inåtvän­ da mot en murkärna, och sålunda ingått i murhörn. Ett helt likartat skulpturblock med lejon och vädur fin­ nes i V Sallerups kyrka där även en Mårtensfunt finnes. Se M Rydbeck, a a, s 181 f. 30. Av funtarna i Mårtensgruppen har basen på Blentarps­ funten (med samma lejon-vädurmotiv) den kraftigaste reliefen (M Rydbeck, a a, s 174) men vädurshuvudet och lejontassen saknar likväl varje inslag av friskulptur. 31. Betr breda västtorn i Skåne med tvådelad tombåge, se W Anderson, Skånes romanska landskyrkor med breda västtorn, s 26 ff. Rydaholms kyrka (jfr s 68) har haft tvådelad tombåge med mittpelare, vilket framgår dels av bevarade spår i murverket, dels av en uppmätnings­ ritning från 1784 (RA, Överintendentens skrivels:r till Kungl Maj:t 1784). 32. Då frågorna om >>emporvåningens» ursprungligen av­ sedda funktioner i de breda västtornen på nordiskt om­ råde ej är utredda torde det vara riktigt att avstå från en diskussion om användningen av denna våning i växjötornet. Betr tänkbara ändamål jfr J Schewe, Oas Turmgeschoss der Petrikirche in Li.ibeck in seiner Stel­ lung zu den Westemporen des Mittelalters, Nordelbingen 28/29, 1960, s 20 ff. 33. R Kinnander, a a, s 44 ff. Blocken från Skatelövs kyrka ingår i Smålands museums samlingar, inv nr D 123-126. 233 VÄXJÖ DOMKYRKA 34. M Rydbeck, a a, s 267; E Lundberg, Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden 1000-1400, s 264 ff, s 271 ff, s 393 ff; A Tuulse, The churches of Blekinge, SvK 1, 2 ser, s 13 f; W Anderson, a a, s 126 har med all sanno­ likhet för tidiga dateringar. 35. E Lundberg, a a, s 393; densamme, En dateringsfråga belyst av en biskopstvist på 1100-talet. i: Fataburen 1929, s 171 ff. 36. E Cinthio, Lunds domkyrka under romansk tid, s 98; E Lundberg, a a, 1929, s 171. 37. R Blomqvist, a a, s 135 f. 38. E Lundberg, a a, 1929, s 186. 39. L-0 Larsson, a a, s 63, s 65 ff. 40. M Rydbeck,a a,s 199 f; EGustafssonoch M Weidhagen, Investigations in Hammarlunda church. i: Res mediae­ vales, s lSS f, s IS8. 41. Växjökyrkans relationer med Lund har belysts i ett fler­ tal arbeten. Se bl a T Schmid, Växjö stifts tillkomst och äldsta förhållanden. i: Scandia 1929, s 27S ff; densamma, Växjö stifts biskopar intill år 1287. i: Personhistorisk tidskrift 31, s 177; S Kroon, Det svenska prästmötet un­ der medeltiden, s 93. 42. L-0 Larsson, a a, s 49 ff. 43. ibid s 31 ff, s 42 ff. 44. ibid s 44. 4S. Toresundsbreviariet, lektio 2 (KA, Södermanl hand! 1S9S: lS,l) är här citerat efter L-0 Larsson, a a, s 37, not 18. Jfr SRS Il: 9, s 3SO f. 46. L-0 Larsson, a a, s 39, not 29. 47. E Carlsson, Translacio archiepiscoporum. i: Uppsala univ årsskrift 1944: 2, s 97 ff, ang Eriksrelikemas skrin­ läggning och altarsättning omkr 1170. Carlsson upptar som jämförelseexempel ett antal andra nordiska helgon, som skrinlagts på 1100-talet. Praxis synes ha varit att benen upptogs från den utpekade graven, skrinlades och altarsattes. A a, s 110 ff. Jfr även J Braun, Der christliche Altar I, s S84 f. 48. Om högaltarplaceringens beroende av titelhelgonets gravplats, se J Braun, a a, s 386. 49. J Baazius, Inventarium Ecclesia: Sveo-gothorum, s lOS. SO. Ang altaren för förstamässan under reformationstiden, se D Lindquist, Första-mässan i Stockholm, s 39 ff. Först vid Uppsala möte IS93 utdömdes den medeltida sedvänjan med nattvardsgång vid flera altaren. Jfr s 112. Baazius' detaljerade skildring förefaller ej vara gripen ur luften. Han var född IS81 i Gårdsby, gick i Växjö skola, återkom till staden efter utlandsstudier 1607, blev konrektor detta år, rektor 1611 och teologie lektor 1617. 1624 blev han kyrkoherde i Jönköping. Biskop i Växjö 1647-49. Det är sålunda troligt att Baazius varit åsyna vittne till upptäckten av »Sigfridsgraven». SI. Se tex J Peringskiöld, Monumenta Sveo-gothorum, VIII Monumenta per Smolandiam (KB Fh 8); P Acan­ der, Den äldsta separata Växjöbeskrivningen 16S4 (övers P Wilstadius); E Frondin-A Hal/enberg, De B. Sigfrido, Diss. 1740, s 36 f. I E Dryse/ius, Kyrckio- Historia, 1708, s 370 framhålles att Sigfrids grav »näst in til Hög-Choret än i Dag wijsas». S2. Exempel på enskeppiga kyrkor med sidobyggnader vid koret inom den äldre medeltidens kyrkoarkitektur på kontinenten lämnas i E Lehmann, Vom neuen Bild friih­ mittelalterlichen Kirchenbaus. i: Wissenschaftliche Zeit­ schrift des Universität Halle, gesellschafts-sprach­ wissenschaftliche Reihe 6, 1956/S7, s 213 ff. Jfr G Fischer, Domkirken i Trondheim I, s 29 ff. Olav Kyrres biskopskyrka hade, då den stod fullt utbyggd omkr 1100, ett enskeppigt långhus och rektangulärt kor med två sidobyggnader vid koret, en sakristia på norra sidan och ett kapell med >>Olavsbrönnen» på den södra. Be­ träffande funktionen hos sidobyggnader vid altarrum­ met och dylikas förekomst i bl a Hirsau-arkitekturen, se G Bandmann, Vber Pastophorien und verwandte Neben­ räume im mittelalterlichen Kirchenbau. i: Kunst­ geschichtliche Studien fiir Hans Kaufmann, s 19 ff, s SO ff. Om Hirsau och Skåne, se bl a W Anderson, a a, s 13 ff; om sakristiorna i Lunds domkyrka, se E Cinthio, a a, s 108. Jfr även SvK Bl IV: l, s 26 f. S3. Om tillämpningen av plantypen med enskeppigt lång­ hus för större kyrkor, se E Lehmann, Saalraum und Basilika im friihen Mittelalter. i: Formositas Romanica, s 131 ff. 54. Mitt i vardera östra och västra muren syns överst spår av en större öppning (pi V, X). Då dessa öppningar genombrutit 1200-talstornets avslutningsskift och då bågarna ligger i förband med det övre, senmedeltida murverket måste de ha upptagits först i samband med tomkroppens höjning (jfr s 94). SS. Erikskrönikan enl Cod Holm D 2 utg av R Pipping, Samlingar utgivna av Svenska Fomskrifts-sällskapet, s 49. S6. B Beckman, Malts Kättilmundsson och hans tid I, s 14; L-0 Larlson, a a, s 72, not 83, s 37S, not 47. S7. Jfr not 17. Vissa detaljer visar en klar överensstämmelse med etapp I i salbyggnaden i Vadstena. S8. DS S6S, 742, 802, 901, 941, 9Sl, 1278. Den i Magnus Ladulås' testamente 128S nämnda gåvan (DS 802) av >>eapellam nostram cotidianam» gäller som framgår av specifikationen textilier för altarutrustning. Det är så­ lunda ej som L-0 Larsson, a a, s 73, not 83 antager en kapellstiftelse som avses. Jfr U Westerbergh, Glossa­ rium till medeltidslatinet i Sverige I, 2, s 122. S9. Jfr H Schiick, Ecclesia lincopensis, s 121. 60. Vid den 19S9 utförda grävningsundersökningen, då grundmurar till sakristian frilades, konstaterades att inga rester fanns kvar av mittpelarens fundament eller av ursprungligt golv. Fragment av formtegel av två typer påträffades, dels av stenar med kortsidans hörn av­ rundade, vilka möjligen ingått i en gördelbåge, dels av ribbtegel med spetsoval profil av en typ som flerstädes förekommer i ribbvalv från 1200-talets senare del. 61. Arkitekt P Babergs skrivelse till Raä 22/9 1928 (ATA). Stenarna deponerades i Små! Mus. Två av stenarna 234 med ett par ansikten insattes 1959 i sydportalen (fig 39). Ytterligare en sådan sten, tre av hörnkonsolerna samt bas och kapitäl har 1970 överförts till kyrkan. 62. Skrivelse från Sveriges geologiska undersökning till Raä 12/12 1928 (ATA). 63. Kolonnbasen har färre vitkalkningslager vilket torde sammanhänga med att den under lång tid kan ha dolts av trägolv i sakristian. Trägolv fanns redan på 1500­ talet. Vid iståndsättningen efter kyrkans brand 1570 (s 104 ff) gjordes 1572 utbetalning till timmermän för att »sakerstigen tellades» (KA räk). 64. Se tex SvK, Sö 1:1, fig38, 134, 151och181. Jfrockså med konsolerna i Vä kyrkas långhusvalv från 1200-talet (SvK, Sk 111: I); M Rydbeck, Valvslagning och kalk­ målningar i skånska kyrkor, 1943, s 94. 65. E B Lundberg, Biskops-Arnö. i: FV 1963, s 264 ff. 66. Set ex F Nordström, Tensta kyrkas arkitektur, Uppland 1951, s 26 ff; densamme, Studier i Uppsala domkyrkas äldsta byggnadshistoria, s 126 ff; N Sundquist, Lång­ tora kyrka. i: Upplands kyrkor VIII, s 19 ff; E Lund berg, Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden 1000-1400, 1940 s 594 ff. 67. A-S Schotte, Resultatet av utgrävningen i S:t Laurentii sakristia juni 1940. i: S:t Ragnhilds gilles årsbok 1941, s 18 ff. 68. K t•on Schmalensee har i en 1956 sammanställd historik med restaureringsprogram (AT A) uppritat Brunius' måttskiss (fig 69) i meterskala. Av denna framgår att strävpelarens västra, bevarade vinkel mot sydmuren be­ funnit sig ca 240 cm från tvärskeppshörnet. Jfr pi VII. 69. S Olsson har i grävningsdagboken, s 173, antecknat att något väster om grunden till den rivna västra tvär­ skeppsmuren framkom »ytterligare stenar, som först togs för en gravkammare, men som antagligen även de hör till någon sorts grund av vägg eller altare». Av en i dagboken gjord skiss framgår att sulstenarna tillhört en parallellt med tvärskeppsmuren gående mur, bevarad på en sträcka av ung 2 m. Tyvärr blev resterna ej in­ lagda på Olssons planritning i skala I : 50. 70. J Forsander framhåller betr fönstret i norra muren: »Då fönstret öfver N. kyrkdörren år 1823 öppnades, befanns, att ett sådant, något på sidan om det nuva­ rande, der fordom funnits, men hvilket troligen igen­ murats, när det fordna vapenhuset derutanför uppsatts» (VSLB fol 137). 71. Jfr SvK, Bl IV:l, s 42; SvK, Sö 1:1, s 46 o 308 ff; KL XIII, sp 430 f. 72. Betr mittskeppsmurarnas höjning se s 86. Om pseudo­ basilikor se A Tuulse, Der Kernbau des Doms zu Sträng­ näs, s 47 ff. 73. Carl Bddt (Carolus Bååt), son till riksrådet Jon Peders­ son till Flishult och Ingeborg Eriksdotter. Biskop i Lin­ köping; d 1338. 74. Sammanställning av altarstiftelserna i L-0 Larsson, a a, s 374 f; betr Sune Jonssons släkt se densamme, s 110 f, s 393 ff o s 399 ff. På s 375, not 46, påpekas att Andreas- NOTER kapellet ej omnämnes i 1400-talskällorna och att de av Erengisle Sunesson skänkta gårdarna ej redovisas som kyrkogods i 1500-talets kamerala handlingar. Larsson frågar sig om Andreaskapellet kan vara identiskt med det på 1400-talet flera gånger nämnda Apostlakoret. Jfr dock nedan, s 102 och not 102. 75. För tolkningen av dessa dokument, se L-0 Larsson, a a, s 111 ff, där även frågan om den politiska avsikten med kungens aktioner diskuteras. 76. Citerat efter L-0 Larsson, a a, s 113 f. 77. Densamme, s 118. 78. Densamme, s 115. 79. H Berg, a a, s 101; Y Brilioth, Svensk kyrka, kungadöme och påvemakt 1363-1414, 1925, s 46. 80. Från 1400-talets förra hälft föreligger endast ett par uppgifter om gåvor förutom drottning Margaretas do­ nation. Väpnaren Brodde Gudmundsson gav en gård i Vrankunge (Skatelöv) till kyrkan (RA perg 22/1 1428). Som soning för ett dråp föranstaltades 1430 att två själamässor skulle uppehållas i domkyrkan (RA, B 16, nr 23 o 98). 81. Den 15 februari som Sigfrids dag förekommer i det be­ varade källmaterialet för första gången på 1290-talet, H Berg, a a, s 40. Ett brev från 1412 (SD 1536) är date­ rat i Växjö »festo translacionis Slncti Sigfrido confes­ soris» (på dagen för S Sigfrids, bekännarens, transla­ tionsfest). 82. H Berg, a a, s 110. 83. Å Holmbäck-E Wessen, Svenska landskapslagar, femte serien, 1946, s LXXVI. 84. Citat efter D C J Sch/yter, Samling af Sweriges gamla lagar VI, 1844, s 108. 85. Som tak och murkrön utritats på Sueciateckningen (fig 18) skulle tvärskeppets murkrön ligga lägre än sido­ skeppets. Detta har emellertid inte varit fallet. Jfr fig 108, som visar förhållandena efter branden 1740. 86. När de översta skiften murades i samband med Brunius' förändring av tornet borttogs det breda, profilerade krön som tillkommit vid tomreparationen på 1750­ talet. Vid sistnämnda arbete var det nödvändigt att »rifwa neder den öfwersta delen af tornet, som icke kan repareras, utan måste aldeles å nyo byggas sedan tornet fått sin styrka ifrån foten»(ÖIÄ, Avgjorda mål före 1811, domprosten S Brelters skrivelse till överintendenten 24/8 1753). 87. R Boström, a a, s 53; M Rydbeck, Den helige Sigfrid, en rikets skyddspatron, s 14; E Gustafsson, Växjö dom­ kyrka, Historik-vägledning, s 22. 88. Ung mitt i vapenhuset fanns en i nord-sydlig riktning gående sträng av sekundärt inlagda stenar i kallmur, som också hade en motsvarighet invid väggen mot kyr­ kan (pi VII). Dessl stensträngar har möjligen utgjort underlag för bjälkar till ett trägolv. 89. Jfr Sueciabilden, som ej kan vara korrekt på denna punkt. Jfr kommentaren i not 85. 235 VÄXJÖ DOMKYRKA 90. E Lundberg, Byggnadskonsten i Sverige. Sengotik och renässans 1400--1650, s 107 ff. 91. K H Clasen, Deutsche Gewölbe der Spätgotik, s 90. 92. S Ljung, Söderköpings historia 1. Med ett byggnads­ historiskt bidrag av professor Sigurd Erixon, s 176 ff. 93. Å Nisbeth, Åtvids kyrkor, s 5 f. 94. Knut Grundis till Eknaholm och Birgitta Haraldsdotter, se S Ljung, Kring gråbrödraklostret i Växjö, HCÅ 1958­ 1959, s 112. 95. A Tuulse, Kronobergs slottsruin, s 35 ff. 96. Tord Bonde Pedersson (Thordo Petri). Decanus i Lin­ köping 1458, archidiacanus i Uppsala 1468, ärkebiskop i Uppsala 1468-1470. 97. Jfr L-0 Larsson, a a, s 373 f. Att gårdarna kom att läg­ gas under biskopsbordet kan sammanhänga med att biskopen personligen hade ansvaret för vikarien vid detta altare. Brevets formulering visar ju att biskopen själv skulle vara bestämmande. 98. H Schiick, a a, s 450 f. 99. L-0 Larsson, a a, s 374 f. 100. S Olsson, Redogörelse för undersökningarna i Växjö domkyrka oktober 1957-maj 1958, s 15 ff (ATA). 101. Jfr ovan, s 91 och not 74. 102. De båda gårdarna i Slätthög, som lagts till apostlakoret 1461, redovisas 1545 under prebenda Anna: resp Kata­ rina: (L-0 Larsson, a a, s 376) vilket anger att apostla­ koret försvunnit som särskilt prebende i samband med Gustav Vasas reducering av antalet korpräster vid dom­ kyrkan år 1527 (GVR 4, s 318 f). Andreasprebendet torde ha upphört redan under 1400-talet i samband med reorganisering av altarstiftelserna. 103. Arvid Tro/le till Bergkvara och Lillö. Riksråd 1463­ 1501. D 1505, begraven i Lunds domkyrka. 104. L-0 Larsson, a a, s 376, not 47 j. 105. H Berg, a a, s 114. 106. Domkyrkoräkenskaperna från I 500-talet och 1600-talets början ingår i KA Smålands landskapshandlingar, från tiden 1600-1634 även i Kyrkors, skolors och hospitals räkenskaper, från 1636 och följande år i Smålands tands­ bok samt from 1660-talet i Kronobergs, Kalmars eller Jönköpings läns landsbok. Hänvisningar till dessa be­ tecknas i texten med (KA räk). Se f ö källförteckningen. 107. 1600-talets häradskartor i LMS, bl a H Ruuths kartor över Norrvidinge från 1658 (F 15), Kinnevald från 1661 (F 17) och Konga från 1663 (F 18). 108. Denne »Phalentin» torde vara 'samma person som »Falletin Murmestare» som arbetade vid slottsbygget på Kronoberg. Han torde vara identisk med tysken Valen­ tin Specht, som ägde gård i Växjö och som omkr 1600 verkade som stadens murmästare. Se I Sva/enius, Växjö stads historia Il, s 66. Jfr A Tuu/se, Kronobergs slotts­ ruin, s ll 1 f. Flera av de i domkyrkoräkenskaperna namngivna hantverkarna uppträdde också på Krono­ berg enligt slottets byggnadsräkenskaper (KA Små! hand!). 109. Den 23 mars 1580 skrev Johan 111(Riksregistratur1580 fol 42 v) att en del av hans undersåtar i Småland och på Öland »äre någott försumlige» med att leverera den tunna spannmål från varje kyrka i hela stiftet (till Växjö stift hörde vid denna tid också Kalmar län och Öland), som anslagits för domkyrkans restaurering. Därför skulle »wåre befalningsmän och fougter>> i hela stiftet nu se till att spannmålen »vthen alt hinder» levererades till domkyrkan. 110. E Gustafsson, Om Anders Larsson - wår tienare och byggemestare på Cronebergh. FV 1970. Betr re­ nässanstidens tornspiror, se E Lundberg, Byggnads­ konsten i Sverige. Sengotik och renässans, s 386, s 395, s 500 ff. 111. »Gerdh Glasmester Bärgare i Calmar>> (kvittens från 1584) bör vara samme man som arbetade på Kronoberg (slottsräkenskaperna 1584) och på Kalmar slott 1579, se M Olsson, Kalmar slotts historia Il A, s 256. 112. Gavlarna var inklädda med spåntäckt panel. 1614 redo­ visades utgifter för »Mäns och Lars timberkarlar för dett de förfärdade träwerket som på östra Kyrkiogaflen ifrå falla wille». Om spånade gavelrösten på kyrkor, se A Roland, Spånklädda stenväggar å romanska kyrkor. i: FV 1918, s 83 ff. 113. I Schne/I, Kyrkorna i Södermanland, s 76. 114. P G Vejde, Ur Värends hävder. i: HCÅ 1930, s 245. 115. Ture Tro/le till Bergkvara; son till Arvid Trolle och Kristina Johansdotter; f omkr 1490, d 1555 på Berg­ kvara. Lagman över Tiohärads lagsaga 1528, fick Allbo härad i förläning 1533. Gift 1525 med Magdalena Eriks­ dotter, d 1584. Barn: Anna Tro/le till Helgerum; f 1534, d 1617 på Helgerum, begravd 1618 i Växjö domkyrka. Gift 1564 med krigsöversten friherre Charles de Mornay, f omkr 1514 i Frankrike, d 1574. SvK Sm Il: 2, not 32. P Jon~. En kort lickpredikan vthi Wexio Domkyrkio hållen När ... Anna Trolles ... Lijk ... bleff vthi Hwilo­ kammer ... fört, s 69; M Hofren, Helgerum i Tjust, s 31 f. ll6. Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväx­ ling, Avd 2, 12, 1, s 368 ff. ll7. Bengt Göransson Sporre till Rossvik samt Eknaholm i Tjureda sn och Tistad i Bärbo sn; f 1570, d 1632. Häradshövding i Skärkinds härad i Östergötland 1590; ståthållare på Stegeborg 1598; ryttmästare 1611. Gift 1604 med Kerstin Åkesdotter Bååt, d 1628; dotter till häradshövding Åke Johansson Bååt och Christina Trolle. Se M Hofren, a a, s 34. ll8. Anders Svensson Strd/e till Kråkenäs i Gårdsby sn, Ubbemåla i Algutsboda sn och Ekna i Tjureda sn. Fogde bl a på Kronoberg 1578-1584, 1595-1596 och 1602-1604. Fördes av kung Sigismund fången till Polen 1598; underskrev dödsdomen över riksråden i Lin­ köping 1600; d 1604 och begraven i Växjö domkyrka. Gift före 1575 med Anna Olofsdotter. ll9. P G Vejde, Växjö domprostgård, s 8; Växjö stifts herdaminne VIII, s 274. 236 NOTER 120. A Rhyze/ius, Episcoposcopia sviogothica, s 311. 121. Petter Meenlöss, se S Kar/ing, Kyrkorna i Borås och Brämhult, 1955, s 74, 80, 232. 122. Om Johan Verner dy, se W Nisser, Per Brahe d y:s »hofkonterfejare». i: Medd från Norra Smålands forn­ minnesförening 9, 1929, s 33 ff. Jfr not 169. 123. Hdkan Nilsson Skytte adlad och adopterad 1645 Skytte af Sätra, f 1603, d 1688, begravd i familjegraven i Växjö domkyrka; överste, llJndshövding i Kristianstads och Blekinge län; ägde bl a Hovmantorp samt Sävsjö, nu Sävsjöström, i Lenhovda sn. Se SvK Sm Il: 3, not 49. 124. Se bl a Oeconomi Templi Cathedralis Wexionensis, Magister Johan Lundahls Berättelse om Wäxjö dom­ kyrkas klockor, gravar o. d. dat. 20 mars 1759 (S L Gahms Archivum Smolandicum tom VII, s 77, UUB). 125. Lars Sporre, friherre till Kronoberg, herre till Berg­ kvara och Nygård. Son till Svante Sparre och Görvel Bååt; f 1649, d 1704; kammarherre. Slöt på svärdssidan denna gren av friherrliga ätten Sparre. Gift 1674 med sin farbroders styvdotter friherrinnan Charlotta Soop af Limingo, dp 1655, d 1704; dotter till riksrådet fri­ herre Carl Soop af Limingo och friherrinnan Beata Åkesdotter (Natt och Dag). 126. Överstelöjtnanten Per Lindormsson Ulfsax, död efter 1677 men före 1686, blev begraven i Tofta kyrka, som revs 1785, sedan Tofta och Tävelsås församlingar sam­ manslagits. Ulfsaxarnas grav fanns i kyrkans sakristia (Rogberg, s 154). 127. Carl Hdrleman, f 1700, d 1753; friherre, arkitekt. Över­ intendent 1741-53. Vid besöket i Växjö 1749 hade Hårteman som främsta ärende att undersöka platsen för det »vid torget tilärnade Landshöfdinge-sätet», för vilket han upprättade förslagsritningar, som fastställdes 1750. Se Å Stavenow, Carl Hårteman, s 185 f. 128. Se tex förslag till fästningsportar i Landskrona och Kristianstad; Å Stavenow, Carl Hårteman, s 229 o 231. 129. N M, Tessin-Hårlemans samt, THC 4491.1 S Fogelmarck, Carl Fredrik Adelcrantz, s 492 framhålles att detta för­ slag varit bestämt till utförande. Det anges felaktigt ha nr 4493 i Tessin-Hårlemanssaml. THC 4493 och 8404 är två i det närmaste identiska ritningar som visar för­ slaget med lanternin. 8404 är publicerad av Å Stavenow, a a, s 246, utan angivande av nummer. 4493, som möj­ ligen är en kopia av 8404, har dessutom en skiss i blyerts till en lägre huv, ett förslag som påminner om 4491. 130. Å Stavenow, a a, s 248 f; SvK, Sö 1:2, s 403 f. 131. Clas Eliander, f 1708, d 1754. Elev hos slottsbyggmäs­ taren Petter Gerdes i Sthlm, hos Christoffer Polhem 1738-1741. Slottsbyggmästare 1745. Ledamot av Veten­ skapsakademien samma år. 132. Murmästaren C J Braunne i Karlskrona anlitades i början av 1760-talet för uppförande av Kungl Amirali­ tetskyrkan i Karlskrona. SvK, Bl III: 3, s 243. 133. Carl Fredrik Adelcrantz, f 1716, d 1796, friherre, arki­ tekt. Konduktör vid slottsbygget i Stockholm 1741, hovintendent 1750, överintendent 1757 (tillsammans med C J Cronstedt 1757-67, därefter ensam). Preses i Konstakademien 1767. Om Adek:rantz' verksamhet, se S Fogelmarck, a a, betr förslaget till tornhuv för Växjö domkyrka s 492. 134. Inrikes Tidningar 3 okt 1771. Källuppgiften förmedlad av tandsantikvarie J E Anderbjörk. 135. J C Linnerhjelm, Bref under resor i Sverige 1797, s 124. 136. Se bl a domprosten Sven Brelters brev till överinten­ denten 6 april 1753 (ÖIÄ Avgjorda mål före 1811). 137. Carl Georg Brunius, f 1792, d 1869, professor, arkitekt, konsthistoriker. Utnämndes till professor i grekiska vid Lunds universitet 1824. Under tiden 1833-59 ledde Brunius restaurerings- och ombyggnadsarbetena i Lunds domkyrka. From 1830-talet verkade han främst som arkitekt och arbetsledare för om- eller nybyggnader av kyrkor, främst i Skåne. Efter hans ritningar utfördes vidare restaurering eller ombyggnad av slott samt ny­ byggnad av skolor, bostadshus och ekonomibyggnader. Brunius var den nygotiska stilens främste företrädare i landet. 138. Den följande framställningen bygger främst på korres­ pondensen mellan Brunius och hans uppdragsgivare i Växjö. Breven jämte Brunius' betänkanden, kostnads­ förslag m m är samlade i vol X i Bruniuss1mlingen (A TA). Där ej annat angives är uppgifterna hämtade från denna volym, s 353 ff. 139. Henrik Albert Törnqvist, f 1819, d 1898, arkitekt. Blev 1855 konduktör vid ÖIÄ samt vetenskapsakademiens arkitekt, 1860 vice professor i byggnadskonst vid Konst­ akademien. Per Axel Nyström, f 1793, d 1868, arkitekt, professor. Blev 1812 konduktör vid ÖIÄ, erhöll 1818 titeln hov­ arkitekt och blev 1836 ordinarie professor i byggnads­ konst vid Konstakademien. 140. Om jubelfesttalet och Brunius' uppfattning om kyrko­ arkitektur, se E Gustafsson, ... en passande inrättning af ett Herrans hus. C G Brunius och Skånes kyrkor. i: Skånes hembygdsförbunds årsbok 1961, s 27 ff. 141. H Lindström, Växjö stads historia 1719-1862, s 380f. 142. Carl Oskar Möller, f 1857, d 1933, arkitekt. Blev 1881 arkitekt vid ÖIÄ, 1890 ledamot av Konstakademien, 1903 förste intendent vid ÖIÄ, 1904 överintendent. Efter ÖIÄ:s omorganisation till KBS var Möller äm­ betsverkets generaldirektör och chef 1918-24. 143. Erik Johan Fant, f 1889, d 1955; arkitekt i KBS. F ledde restaureringen av ett stort antal kyrkor, bl a av Stor­ kyrkan, Johannes och Katarina kyrkor i Stockholm samt av många betydande landskyrkor. SvK Go VI: 2, not 32. 144. Historik och program för restaurering enligt olika alter­ nativ föreligger i en november 1956 stencilerad skrift (ATA). 145. Jfr M Ullen, Kyrkorna i Sjösås, SvK, Sm Il: 1, s 23 samt not 12. 237 VÄXJÖ DOMKYRKA 146. Se även E Gustafsson, Själakor och Consistorium. Om målningarna i Askeryds och Ölmstads kyrkor se Å Nis­ beth, Askeryd-mästaren - Sven Målare i Jönköping? 147. Se S Olssons rapport (ATA) samt Densamme, Utgräv­ ningarna i Växjö domkyrka 1957-58, HCÅ 1958-59. Beskrivningen och bestämningen av glasmålningsfrag­ menten är utförd av antikvarie A Andersson, SHM 148. Jfr L Larsson, Växjö gamla lärdomskvarter, s 37f. 149. Se J Rogberg, a a, s 38, 59f. 150. Wexiö Stads Lustre och Beröm, avskrift av Gahm Pers­ son, Archivum Smolandicum Ups, Tom VI, s 76. 151. KB, Fm 52. 152. J C Linnerhielm, Bref under resor i Sverige, Sthlm 1797, s 124. 153. Georg Engelhard Schröder, f 1684 i Sthlm, d 1750 i Sthlm, målare, tecknare, miniatyrmålare. Hedrades 1745 med hovintendents titel. 154. Johan Christian Zschotzscher, f 1711, d 1766, målare. Utförde fram till 1759 en mängd kyrkodekorationer i Växjö stift (jfr SvK, Sm Il: 1, not 14). Se G Wi/stadius, Johan Christian Zschotzscher, Hans liv och verksamhet som kyrkomålare i Växjö stift, HCÅ 1956. 155. Niklas (Nils) Danielsson Hage/berg, f 1767, d 1818, målare, miniatyrmålare. 156. Se G Johansson, Blädinge kyrka, s 59f. 157. Jacob F/emming, f 1640, d 1689, friherre av Lais, kam­ marråd samt landshövding i Kronobergs(1674), Närkes och Värmlands (1676), Västernorrlands (1677) och Västerbottens län (1679, tillträdde ej). J F slöt på mans­ sidan sin gren. Begraven i Riddarholmskyrkan. 158. Sven Segerval/, f omkr 1677, d omkr 1760, troligen i Växjö, stiftsbildhuggare. Fader till bildhuggaren Peter S. - Av Sven S har bevarats ett flertal rikt figurprydda altaruppsatser och predikstolar i Småland och angrän­ sande landskap, bl a i Hjortsberga och Femsjö kyrkor. De flesta av hans kända arbeten är tillkomna mellan åren 1738-49, förmodligen med sonen som medhjälpare. Se artikel av R Blomqvist i Sv Konstnärslexikon. 159. Fredrik Magnus Piper, f 1746, d 1824 i Sthlm, arkitekt, konduktör vid ÖIÅ, hovintendent, 1803 överintendent. Bl a engagerad av Gustav 111 1780 för Hagas utbyggnad och ombildningen av vissa partier i Drottningholms park. 160. Johan Fredrik Åbom, f 1817, d 1900. Konduktör 1845, förste arkitekt vid ÖIÅ 1862-1882. A var vid mitten och under senare hälften av 1800-talet en av de mest pro­ duktiva arkitekterna och har ritat en mängd byggnader främst i Sthlm. Har bl a även ritat Njurunda ka samt flera kyrkoinredningar. 161. Om bänkarnas tidigare fördelning mm se L Larsson, Växjö gamla lärdomskvarter, s 29f. 162. Se Niels Friis, Domkirken Vor Frue kirkes orgel (K"­ benhavn 1965). 163. Arthur Adel/, Data och acta till Söderköpings St. Lars kyrkoorglars historia, i: Svenskt gudstjänstliv 17 (1942) nr 2, s 42-57, 65. - Jfr även SvK, Sm 111: 1, Kalmar slotts kyrkor, s 27 angående en »Her Jören Orgenist» som efterskickades av Johan 111 1586 för att förfärdiga ett orgelverk på slottet. 164. Peter (Peer) Jönsson (Jonsson) borgmästare i Skän­ ninge, avsatt 1650, d 1653. Synes en tid även ha varit organist i Skänninge. Från 1620-talet verksam som or­ gelbyggare. Byggde 1620 ett orgelverk i Linköpings domkyrka och 1630 ett i Skänninge Vårfrukyrka samt därefter orglar i Visingsö 1637, Tranemo 1638, Dalstorp 1641 (?), Karlstads domkyrka 1643, Eksjö 1646, Rök 1652 och Västra Tollstad 1654. Se Einar Erici, Folk­ strömsorgeln. Vår äldsta svenska orgel, s 127 och den­ samme Orglar och orgelbyggare. - Troligen är Jönsson identisk med den Peer Johnsson (Jönsson) som åren 1621-22 byggde om orgeln i Tyska kyrkan i Stockholm. (SSA Tyska församlingen, räk). 165. Magnus Åhrman (Årman) orgelbyggare, verksam på 1690-talet i Småland. Byggde även ett orgelverk i Borås år 1694. Se Abrah: Abrah" Son Hii/phers, Historisk Af­ handling ... s 182, 235. 166. Se Kyhlberg a a not 8. 167. Hans Henrich Cahman, f omkr 1640 (?), d 1699, orgel­ byggare. Gesäll hos orgelbyggaren Hans Christoff Frietsche i Hamburg till 1674. 1685 verksam i Lands­ krona och efter Växjötiden i Uppsala, där han byggde den 51-stämmiga orgel som förstördes vid domkyrkans brand 1702, samt i Stockholm, Skara och Gävle. För­ utom de större verken byggde han även små orgelposi­ tiv, av vilka ett finns bevarat i praktiskt taget ursprung­ ligt skick i Smålands museum i Växjö. Kyh/berg, a a och Einar Erici, Inventarium över bevarade äldre kyrk­ orglar i Sverige. 168. Den här följande framställningen av Cahmanorgelns tillkomst bygger på Kyhlberg, a a, såvida annan källa inte uppgives. 169. Johan Werner dy, f omkr 1630, d 1691, bildhuggare och konterfejare. Son till bildhuggaren och konterfeja­ ren Johan Werner d ä och medhjälpare till denne vid arbeten i Brahekyrkan på Visingsö och på Läckö slott vid 1650-talets början. Från 1656, då fadern avled, efter­ trädare till honom såsom hovkonterfejare hos Per Brahe dy, 1667 rådman i Gränna och 1675 byggnads­ och handelsborgmästare därstädes. Utfört målningar och skulptural inredning i Brahekyrkan, predikstolar i en rad av kyrkorna inom grevskapet mm. Se vidare Knut Andersson, Johan Werner dy, i: Svenskt konstnärs­ lexikon bd V, Malmö 1967. (Jfr not 122). 170. Archivum Smolandicum Ups Tom VII, s. 77. 171. Orgelns disposition antages av Kyhlberg (a a) ha varit följande: Manual: Borduna 16', Principal 8', Kvintadena 8', Oktava 4', Kvinta 2 2/3', Superoktava 2', Decima [I 3/5'], Scharf [3 ch ?], Mixtur 4 ch, Trumpet 8'. Ryggpositiv: Gedackt 8', Gemshorn 8' [2'?], Principal 4', 238 Gedackt 4', Kvinta (2 2/3'), Sexta [I 3/5'?), Sesquialtera (2 chor), Krumhorn 8'. Pedal: Untersats 16', Principal 8', Gedackt 8', Oktava 4', Oktava 2', Mixtur 4 ch, Basun 16', Trumpet 8', Kornett 4'. Cymbelstjärnor, Fågelstämma, tremulant, kalkantklocka. 172. Jonas Wistenius, f 1700, d 1777, orgelbyggare. Studerade åren 1726-38 orgelbyggeri hos orgelbyggare i Königs­ berg, Belgrad och Riga. Erhöll orgelbyggareprivilegium 1742 och hade till sin död verkstad i Linköping. Byggde enligt egen uppgift 96 orglar. Av de fem-sex instrument som bevarats av hans produktion är det i S:ta Gertruds kyrka i Västervik från 1744 det största. Se Einar Erici, Inventarium över bevarade äldre kyrkorglar i Sverige. 173. Jonas Wistenius' dispositionsförslag: (I) Manual: Principal 8', Gedakt 16', Gedakt 8', Qvin­ tadena 8', Flagfleut 8', Ror Fleut 8', Qvinta 6', Octava 4', Gemshorn 4', Spetz Gedakt 4', Mixtur 4 ch, Raus­ qvint 2 ch, Sup:octava 2 ch, Dulcjan 16', Trompet 8'. Öververk: Principal 4', Gedact 8', Gedact Fleut 4', Spetz Fleut 2', Flagionet Fleut 4', Fleut Douce 4', Quinta 3', Octava 2', Schierf 3 ch, Trompet 8', Vox humana 8' D, Trompet 4' B. Pedal: Principal 8', Offen untersatz 16', Subbas 16', Gedacht 8', Quinta 6', Octava 4', Sup:octava 2', Mixtur 4 ch, Basun 16', Trompet 8', Trompet 4'. (Il) Manual: Principal 8', Gedakt 16', Quintadena 8', Flach Fleut 8', Gedakt Fleut 4', Octava 4', Quinta 3', Gemshorn 4', Sup:octava 2', Mixtur 4 ch, Trompet 8', Dulcian 8'. Öververk: Principal 4', Gedakt 8', Ror Fleut 8', Flagio­ net Fleut 4', Douse Fleut 4', Quinta 3', Octava 2', Spetz Fleut 2', Trompet 8', Vox humana 8' D, Trompet 4' B. Pedal: Principal 8', Öppen Untersats 16', Gedakt 8', Subbas 16', Octava 4', Sup:octava 2', Basun 16', Trom­ pet 8', Cornet 4'. 174. Jonas Hielm, hovsekreterare. En uppgift hos Hiilphers (a a, s 288) angående orgelverket i Nydala kyrka, »för­ färdigadt genom Hof = Secr. Jon. Hjelm» 1753, kan tyda på att denne ägnade sig åt orgelbyggeri eller åtminstone reparationsarbeten på orgelverk. Möjligen har Hielm författat ett av de båda anonyma och odaterade projekt som finns bland orgelhandlingarna. 175. Jonas Gren, f 1715, d 1765, orgelbyggare, och Peter Strdhle, f 1720, d 1765, orgelbyggare. Gren var från 1733 elev till orgelbyggaren Daniel Stråhle, f 1700, d 1746, och erhöll 1748 orgelbyggeriprivilegium, varefter han ingick bolag med Peter Stråhle. Strdhle var från 1735 elev hos sin farbroder, den ovan nämnde Daniel Stråhle, och erhöll 1748 privilegium. Deras verkstad på Kungs­ holmen i Stockholm var vid mitten av 1700-talet den främsta i landet och producerade ett trettiotal instru­ ment, däribland orglarna i Hedemora 1757, Sala stads­ kyrka 1758 samt Katarina 1751, Klara 1761 och Hedvig Eleonora 1761 i Stockholm. Endast tre mindre instru­ ment har bevarats till våra dagar. Einar Erici, Inventa- NOTER rium över bevarade äldre kyrkorglar i Sverige, Bengt Kyhlberg, Jonas Gren, i: Svenskt biografiskt lexikon, Sthlm 1967. 176. Jonas Grens dispositionsförslag: Manual: Principal 8', Qvintadena 16', Flaggfleut 8', Octava 4', Rörfleut 4', Fleutravers, Qvinta 3', Octava 2', Bårfleut 2', Scharf 3 ch, Trompet 16', Trompet 8'. Öververk: Principal 4', Korttfleut 8', Spetzfleut 4', Qvinta 3', Waldfleut 2', Octava 2', Scharf 3 ch, Trompet 8', Trompet 4' B, Vox virginea D. Pedal: Principal 8', Dubbel - Subbas 16', Gedact 8', Qvinta 6', Octava 4', Qvinta 3', Blockfleut 2', Supr: Octavs Scharf 3 chor, Basun 16', Trompet 8', Trompet 4', Cornetin 2'. 177. Den sk Stockholmsskolans ursprung kan härledas till den ovan nämnde Hans Henrich Cahman (se not 167), vars son Johan Niclas, f på 1670..talet, d 1737, fortsatte faderns verksamhet. Hans verkstad i Stockholm var un­ der 1700-talets första del den största i landet med en produktion av ett trettiotal instrument, däribland den stora orgeln i Uppsala domkyrka 1731. Traditionen från Cahman fördes vidare av hans gesäll Olof Hedlund, d 1749, av Gren & Stråhle (se not 175), Carl Wåhlström (se not 180) och dennes gesäll Olof Schwan (se not 186). Med Schwans död 1812 upphör Stockholmsskolan. Se Einar Erici, Inventarium över bevarade äldre kyrkorglar i Sverige, densamme, Eine kurze schwedische Orgel­ geschichte. Bertil Wester, Studier i svensk orgelkonst under 1600- och 1700-talen, s 45ff. 178. I.Ars Wahlberg, f 1724, d 1776, orgelbyggare. Elev och gesäll hos Jonas Wistenius (se not 172), grundade vid mitten av 1750-talet tillsammans med Anders Wåhlan­ der (se not 185) en verkstad i Vimmerby. Priviligierad 1771 utan föregående orgelbyggarexamen. Einar Erici, Inventarium över bevarade äldre kyrkorglar i Sverige, densamme, Orglar och orgelbyggare. 179. Det mindre förslaget är identiskt med Gren & Stråhles förslag (se not 176). Det större förslaget har uppenbar­ ligen författats av Wahlberg själv: Manual: Principal 8', Qvintadena 16', Kort Fleut 8', Violigam 8' [Viola di Gamba ?], Octava 4', Salitcinal 4', Fleutravär 4', Kort Fleut 4', Supper octava 2', Scharff eller Rausqvint 2 ch, Mixtur 4 ch, Trumpet 16', Trum­ pet 8' B/D. Öververk: Principal 4', Qvintadena 8', Spetsfleuts Ge­ dact 8', Rörfleut 4', Qvinta 3', Octava 2', Jems Horn 2', Scharf 3 ch, Trumpet 8', Trumpet 4' B, vogs virgine 8'D. Pedal: Principal 16', Subas 16' »med dubla Labier>>, Octava 8', violoncell 8', qvinta 6', Supper octava 4', Rausqvints Mixtur 4 ch, Bassun 16', Trumpet 8', Cor­ nettin 4', Contra Bassun 32'. Det mindre alternativet, se Gren & Strdhles förslag (not 176). 180. Carl Wdhlström, f 1725, orgelbyggare. Efter 15 år som 239 VÄXJÖ DOMKYRKA gesäll hos Gren & Stråhle (se not 175) övertog han deras verkstad 1765. Einar Erici, Inventarium över bevarade äldre kyrkorglar i Sverige, Hii/phers, a a, s 191 not 32. 181. Carl Wåhlströms dispositionsförslag: Manual: Principal 8', Bordouna 16', Flaggfleut 8', Qvintadena 8', Holfleut 8', Fleutraver 8', Octava 4', Bårfleut 2', Qvinta 3', Octava 2', Scharf 3 ch, Trompet 16', Trompet 8'. Öververk: Principal 4', Qvintadena 8', Gedact 8', Spetz Fleute 4', Fleut 4', Qvinta 3', Octava 2', Scharf 3 ch, Trompet 8' B/D, Vox Virginea D. Pedal: Principal 16', Subbas 16' , Qvinta 6' , Gedact 8', Octava 4', Qvinta 3', Blockfleut 2', Octava 2', Scharf 3 ch, Basun 16', Trompet 8', Trompet 4 ' , Cornetin 2'. 182. Johan Everhardt, (d ä) f 1718, d 1798. Director musices och domkyrkoorganist i Skara, orgelbyggare. Lärde orgelbyggeri av Olof Hedlund i samband med J N Cahmans orgelbygge i Linköpings domkyrka vid 1730­ talets början, eljest självlärd. Avlade orgelbyggarexa­ men 1761 och erhöll samma år privilegium som orgel­ byggare inom Västergötland. Byggde ett tiotal instru­ ment, varav flera stora; inget av dem har bevarats. Einar Erici, Inventarium över bevarade äldre kyrk­ orglar i Sverige, Nat Beckman, Vår skolas historia. I. Tiden till omkring 1800. Gbg 1926. S 317-327. 183. Johan Everhardts dispositionsförslag: Manual: Principal 8', Borduna 16', Aach Fleut 8' Qvintadena 8', Ror Fleut 4', Fleut Travair 4', Octava 4', Baurfleut 2', Qvinta 3', Octava 2', Scharf 3 ch, Trump: 16', Trump: 8', Spits Gedacht 8', Gedacht 4' B, Vox Humana D. Öververk: Principal 4', Qvintadena 8', Gedacht 8', Spitsfleut 4', Fleut 4', Qvinta 3', Octava 2', Scharf 3 ch, Trumpet 4' B, Vox Virginia D. Pedal: Principal 16', Subbas 16', Qvinta 6', Gedacht 8', Octava 4', Qvinta 3' , Block Fleut 2', Octava 2', Scharf 3 ch, Cont: Bassun 32', Bassun 16', Trump. 8', Trump. 4', Cornettin 2'. 184. Lars Wahlbergs dispositionsförslag 1772: Manual: Principal 8', Bourdun 16' B/D, Qvintadena 16' D, Flaggfleut 8', Spits = Gedact 8', Octava 4', Fleut Traversier 4', Kort = Fleut 4', Octava 2', Scharf 3 ch, Trompet 16' B/D, Trompet 8' B/D. Öververk: Principal 4', Qvintadena 8', Gedact 8', Ror­ fleut 4', Gemshorn 2', Octava 2', Scharf 2 ch, Trompet 4' B, Vox virginea 8' D. Pedal: Principal 8', Principal 16', Subbas 16', Wiolon­ celle 8', Octava 4', Qvinta 3', Octava 2', Blåk Fleut 2', Basun 16', Trompet 8', Trompet 4'. Tremulant. 185. Anders Wdhlander (Wollander), f 1719, d 1803, orgel­ byggare. Elev till Jonas Wistenius (se not 172); arbetade från 1750-talets början i bolag med Lars Wahlberg (se not 178) och efter dennes död hos Pehr Schiörlin och andra orgelbyggare samt självständigt som reparatör. Hans ansökan om privilegium utan examination 1771 avslogs. Einar Erici, Inventarium över bevarade äldre kyrkorglar i Sverige, densamme, Orglar och orgelbyg­ gare, s 264. 186. Olof Schwan (Schvan), f 1744, d 1812, orgelbyggare. Elev till Gren & Stråhle, därefter gesäll hos Carl Wåhl­ ström (se not 175, 177 och 180). Examinerad och pri­ viligierad 1771. En av landets genom tiderna mest upp­ skattade orgelbyggare. Byggde ett fyrtiotal verk, därav flera stora såsom orglarna i Maria kyrka, Tyska kyrkan, Adolf Fredriks kyrka och Storkyrkan i Stockholm respektive 1778, 1780, 1782 och 1798, S:t Petri kyrka i Malmö 1797 m fl. Einar Erici, Inventarium över beva­ rade äldre kyrkorglar i Sverige, C L Lindberg, Hand­ bok om orgverket .. . , s XIII, Bertil Wester, a a. 187. Johan Miklin, f 1726, d 1787, director musices vid Lin­ köpings gymnasium, domkyrkoorganist i Linköping och hovsekreterare 1761. I egenskap av orgels1kkunnig och domkyrkoorganist utförde han ofta besiktningar av orgelverk; han var även Abraham Hiilphers' främste medarbetare vid hans arbete med Historisk Afhandling etc. Thorild Lindgren, Inledning till Hiilphers, a a. 188. Dispositionen var enligt syneprotokollet följande: Manual: Principal 8', Quintadena 16', Viola di Gamba 8', Flagfleut 8', Octava 4', Spetsfleut 4', Rohrfleut 4', Octava 2', Flute Traversiere 8' (>>4 fts ton»), Scharff 3 ch, Trompette 16', Trompette 8'. Öververk: Principal 4', Gedacht 8', Quintadena 8', Korrtfleut 4', Quinta 3', Octava 2', Scharff 3 ch, Trom­ pette 8', Trompette 4' B, Vox humana 8' D. Pedal: Principal 8', Untersatz 16', Gedacht 8', Quinta 6', Quinta 3', Scharff 3 ch, Blockfleut l', Basun 16', Trompette 8', Octava 4', Trompette 4'. Tremulant. 189. Johan Peter Åberg, f 1778, d 1850, kronolänsman, hov­ rättskommissarie och orgelbyggare. Bondson, antogs 1805 som kronofjärdingsman, blev 1807 nämndeman i Södra Möre härad, erhöll 1812 Göta hovrätts fullmakt som likvidationskommissarie och 1815 fullmakt som kronolänsman i Ljungby, Hossmo och Mortorps sock­ nar i Kalmar län. Som orgelbyggare självlärd. Exami­ nerad och priviligierad 1821 att bygga mindre verk ­ ej över 20 stämmor - samt utföra reparationer. Byggde ett tiotal instrument, av vilka inget finns bevarat. (ATA, Einar Ericis orgelexcerpter). 190. Carl August Johansson, f 1824, d 1899, orgelbyggare. Se SvK, Sm Il: 2, Drevs nya kyrka, not 45. 191. Frans Andersson, f 1827, d 1869, orgelbyggare. Elev till fadern, orgelbyggaren Gustaf Andersson i Stockholm, vars verkstad han övertog 1859. Priviligierad 1853, vis­ tades därefter ett år hos orgelbyggare Sonreck i Köln. NP Norlind, Orgelns allmänna historia, Sthlm 1912, s 120. 192. Uppmonteringen i Slätthögs kyrka utfördes av orgel­ byggaren C A Johansson (se not 190), som även insatte två nya stämmor, troligen Principal 8' i huvudverket och Principal 8' i pedalen. I pedalverket, som uppställ­ des bakom huvudorgeln, minskades antalet stämmor. 1912 utbyttes den år 1863 insatta Fagott 8' mot en 240 Euphone 8' av orgelbyggaren E Wirell (se not 195). Vid en genomgripande ombyggnad som utfördes av Olof Hammarbergs orgelbyggeri i Göteborg 1937 enligt för­ slag av Kyrkosångens Vänners Orgelråd ersittes den gamla trakturen och registraturen med pneumatik, bygg­ des ett fristående spelbord, monterades ett crescendo­ skåp omkring öververket och utbyttes vissa stämmor mm. En partiell restaurering utfördes 1968 av orgel­ byggaren J Kiinkel, Stångby, varvid orgeln försågs med ny, mekanisk traktur (den pneumatiska registraturen bibehölls). Klaviaturen inbyggdes i fasaden. I pedalver­ ket insattes en ny Basun 16'. Fortsatta restaureringsåt­ gärder planeras (se skriftväxling i ärendet mellan riks­ antikvarieämbetet och kyrkorådet i Slätthög 1969 i ATA). Orgelns nuvarande disposition är följande: Huvudverk: Borduna 16', Principal 8' (1887), Kvintade­ na 8' (1937), Viola di Gamba 8', Fhlte harmonique 8' (1863), Spetsflöjt 4', Oktava 4', Kvinta 2 2/3', Oktava 2', Scharf 3 ch, Mixtur 4 ch (1937), Trumpet 8' (1937). Öververk: Principal 8' (1779/1863, C-H original), Ge­ dackt 8' (1779?), Salicional 8' (1826, tro! = Fugara 8'), Flute octaviante 4' ( = den ursprungliga Flute Traver­ siere), Täckflöjt 4' (tro! = den ursprungliga Korrtfleut 4'), Flöjt 2' (tro! = den ursprungliga Octava 2'), Ses­ quialtera 2 ch (1937), Euphone 8' (1912). Pedal: Subbas 16', Oktava 8' (1937), Gedackt 8', Oktava 4', Täckflöjt 4', Nachthorn 2' (1937), Basun 16' (1968; den ursprungliga basunen skall återinsättas). 193. Åkerman & Lund, orgelbyggeri. Firman grundlagd av orgelbyggaren P L Åkerman, f 1826, d 1876, vilken år 1866 ingick bolag med orgelbyggaren Carl Johan Lund, f 1831. Den ännu existerande firman, som fram till 1898 hade sin verkstad i Stockholm, var under 1800-talets senare del och 1900-talets början den största och mest betydande i landet. Se Norlind, a a, s 124ff. 194. Orgelns disposition var följande (återges efter Arner, Något om Växjö domkyrkas orglar, med beaktande av korrigeringar lämnade av densamme i SAOK:s orgel­ inventering, A TA). Manual I: Borduna 16', Principal 8', Gamba 8', Basett­ horn 8', Borduna 8', Flute harmonique 8', Oktava 4', Flute octaviante 4', Oktava 2', Cornett 3 ch, Trumpet 16', Trumpet 8'. Manual Il: Principal 8', Rörflöjt 8', Violin 8', Salicio­ nal 8', Fugara 4', Ekoflöjt 4', Piccolo harmonique 2', Euphone 8'. Pedal: Violon 16', Subbas 16', Kvinta 10 2/3', Violon­ cell 8', Oktava 4', Basun 16', Trumpet 8'. 195. E Wire/I, f 1872, orgelbyggare. Son och elev till orgel­ byggaren J Carlsson, vidareutbildad i Tyskland. Verk­ stad i Virestad 1899-1907, därefter i Liatorp. Nor/ind, a a, s 156. 196. Marcussen & Sim, orgelbyggeri. Ursprungligen grundat 1816 under namnet Marcussen & Reuter av Jiirgen Marcussen, f 1781, d 1860. 1830 flyttade firman till NOTER Åbenrå. 1847 ingick sonen Jiirgen Andreas Marcussen i firman, som då fick sitt nuvarande namn. Firman är nu ett av de största orgelbyggerierna i Skandinavien och har varit av avgörande betydelse för den moderna, hel­ mekaniska orgelrörelseorgelns tillkomst och genom­ brott på 1940- och 50-talen. Niels Friis, Marcussen & S0n 1806---1956. Aabenraa 1956. 197. Anders Persson, f 1919, orgelbyggare. Efter anställning hos Marcussen & S0n från 1950 etablerade han sig 1963 som egen företagare i Viken. 198. Orgelns nuvarande disposition är följande (uppgifterna hämtade från Arner, a a, och lämnade muntligen till förf av domkyrkoorganisten Ture Olsson i Växjö): Huvudverk: Gedacktpommer 16' (1885), Principal 8' (1779, i fasaden), Spetsflöjt 8', Oktava 4' (1885), Rör­ flöjt 4', Kvinta 2 2/3', Oktava 2' (1885), Waldflöjt 2', Cornett 3 ch (1885), Mixtur 5-7 ch, Cymbel 3 ch (1965, tidigare Borduna 8' fr 1885), Trumpet 8'. Ryggpositiv: Principal 8' (1958, i fasaden), Gedackt 8', Kvintadena 8', Oktava 4', Koppelflöjt 4', Gemshorn 2', Nasat I 1/3', Sesquialtera 2 ch, Scharf 4 ch (före 1960 3 ch), Dulcian 16', Krumhorn 8'. Öververk (svällverk): Principal 8' (1885), Rörflöjt 8' (1885), Salicet 8' (1885), Voix celeste 8' (1927), Principal 4' (1700-tal, i fasaden), Gedacktflöjt 4' (1965, tidigare Flute octaviante 4' fr 1885), Piccola 2' (1885), Oktava I', Spetskvint 2 2/3', Ters I 3/5', Mixtur 5 ch, Cymbel 3 ch, Fagott 16', Trumpet 8' (1885), Oboe 8' (tidigare Regal, nya uppsatser 1965), Skallmeja 4'. Pedal: Principal 16', Subbas 16' (1885), Oktava 8' (1779, i fasaden), Gedackt 8', Rörkvint 4' (1965, tidigare Zink 2'), Oktava 4' (1885), Nachthorn 2', Mixtur 6 ch, Rauschkvint 4 ch (1965, tidigare Kvinta 10 2/3' fr 1885), Basun 16' (1885), Trumpet 8' (1885), Trumpet 4'. Slejflådor, elektrisk traktur och registratur. 199. Om Cahmans orgelfasad i Linköping, se Bengt Cnat­ tingius, Domkyrkans nyrestaurerade orgelfasad, i: Lin­ köpings stifts julbok 1941, s 54. 200. Gustaf Johan Fast, f 1718, d 1781, ornamentbildhug­ gare. Verksam vid inredningsarbeten på Stockholms slott, främst på 1750-talet, där han utförde högklassiga sniderier på dörr- och spiselöverstycken m m samt på slottskyrkans orgelfasad. Han var även verksam som snidare av möbelornament och tillverkare av möbel­ modeller, spegelramar m m. Utförde vid mitten av 1770­ talet träsniderierna på orgelfasaden och läktarbarriären i Maria kyrka i Stockholm. Se Svenskt möbellexikon, Bd 1, Malmö 1961, och SvK, Stockholm VII, s 131. 201. Fredric Gedeur, förgyllare. Utförde 1763 förgyllningen av de båda av Jakob Klerc skurna nummertavlorna på korskranket i Katarina kyrka i Stockholm och året därpå av Klercs bildhuggeri på orgelfasaden i samma kyrka. SvK, Stockholm VII, s 356. 202. Se Bertil Wester, Gotisk resning i svenska orglar, Sthlm 1936, s 308f. 203. Samuel Wirenius, f 1647 i Virserum, d 1703. Son till kh 16 - 701612 Växj<; domkyrka 241 VÄXJÖ DOMKYRKA Daniel Petri Lönebergius och Ingeborg Alexandersdot­ ter Grip. 1688 biskop i Växjö stift. G m Maria Elisabet Lagerstierna, f 1662, d 1741, dotter till Johan Herman Winecker (adl Lagerstierna) och Maria Elisabet Vult. Barnen adlades Cederstierna. - Alexander C/emens Gryphius eller Grip, f 1585, d 1655, kh i Virserum 1611. G m Margareta Håkansdotter. Fader till ovan nämnda Ingeborg Alexandersdotter Grip. 204. Bestämningen har utförts av intendent Kersti Ho/m­ qvist, Nordiska Museet, vilken även granskat och kom­ pletterat samtliga beskrivningar av kyrkans silverföre­ mål. 205. Se 0 Källström, Medeltida kyrksilver från Sverige och Finland förlorat genom Gustav Vasas konfiskationer, Uppsala 1939, s 301ff. 206. Konung Gustaf den förstes registratur, XIII, Sthlm 1891, s 283-284, 328, 351. 207. Växjökalken har tidigare ej behandlats i litteraturen. Den här publicerade beskrivningen har granskats av antikvarie A Andersson, SHM. Beträffande kalkarna från Resele och Trosa kyrkor se A Andersson, Silberne Abendmalsgeräte in Schweden aus dem XIV. Jahrhun­ dert. Uppsala 1956. 208. Om Färlövskalken se även 0 Källström, Guldsmeder i Vä omkring år 1600; i Skånes Hembygdsförbunds års­ bok 1937, s 31; Th Andersson, Silver från Vä och Kris­ tianstad; i Fataburen 1944, s 157; Densamme, Vä-silvret och dess mästare. Några nya fynd; i Ale 1964 nr 3, s 25-34. Antagandet att kalken rövats i samband med de dansk-svenska striderna 1612 framförs även av L-0 Larsson, Det danska anfallet mot Värend 1612; i Norra Allbo Hembygdsförenings årsbok 1962, s 11. 209. Om AJ Limnellse även SvK, Sm Il: 2, Drevs nya kyrka, s 140 samt not 49. 210. Jfr A Anderssons beskrivning av patenen 1955 (ATA). En paten från 1300-talet med samma inskrift har be­ varats i Resele kyrka, se A Andersson, a a, s 229. 211. Anna Susanna Euphemia Hamilton, f 1854, gift 1883 med K F S Henning, vilken 1894 blev domprost i Växjö. 212. Petrus Jonae Angermannus, f 1559, d 1630, biskop i Växjö 1595. Har utgivit ett stort antal skrifter, främst likpredikningar och minnestal. Gift 1 m Anna Johans­ dotter. 213. Christina Nilsson, grevinna de Casa Miranda, f 1843 i Snugge i Vederslöf, d 1921 i Växjö, sångerska. C N var dotter till en torpare och började nioårig spela fiol och sjunga på marknader. Blev 1859 elev till Frans Berwald, studerade senare i Paris och blev en av sin tids mest berömda sopraner. Begravd i ett mausoleum på Tegner­ kyrkogården i Växjö. 214. Beskrivningarna av de äldre textilierna har utförts av Raä:s Textilkonservering. Beskrivningarna av samtliga textilier har granskats av antikvarie A M Franzen. 215. Beskrivningen av Sofia Widens mässhakar har utförts av textilkonstnärinnan Age Faith-Ell, Växjö. 216. Beskrivningen utförd av textilkonstnärinnan Age Faith­ EI/, Växjö. 217. Bestämningen av dessa är utförd av intendent Arne Danielsson, Armemuseum. 218. Rygarne = redgarn, kamgarn; humerale = amikt, halslin, röklin = liturgiskt plagg av vitt linne. 219. Äke Ulfsparre af Broxvik, d 1701, friherre, överste för Jämtlands dragonregemente 1680, vice landshövding i Gävleborgs län och Västernorrland 1683, landshövding i Kronobergs län 1687. Gift 3 1694 m Anna Elisabet Posse af Hedensund, f 1665, d 1704. 220. Per (Pehr) Hörberg, f 1746 i Virestads sn, Kronobergs län, d 1816, målare, tecknare, grafiker, skulptör. Lär­ ling hos J C Zschotzscher (not 154) i Växjö 1762-66, gesäll i Göteborg 1767, senare även studier vid Konst­ akademien. Blev en av den gustavianska tidens mest anlitade kyrkomålare och har utfört en mängd altar­ tavlor. - Se B Cnattingius, Pehr Hörberg, Sthlm 1937. 221. Lorentz Gottman, f 1708, d 1779, målare, mästare 1731, 1741-46 bisittare i ämbetet, 1773 ledamot av målar­ och bildhuggarakademien. Var under 1750- och 60-talen en av Sthlms mest anlitade och ansedda rumsdekora­ tions- och ornamentmålare. Har bl a utfört altartavlor i Katarina ka, Sthlm, och i ÖSterbybruks ka. Altarmål­ ningen i Alvesta (Aringsås) är utförd 1755. - Se R Blomqvist, Aringsås kyrka, i: Norra Allbo hembygds­ förenings årsbok 1930. 222. Johan Andreas Pfeffel d ä, f 1674 i Bischoffingen bei Altbreisach, d 1748 i Augsburg, kopparstickare. Gav ut flera illustrerade böcker, även ornamentstick och ut­ arbetade förlagor. 223. Kopparsticken är undersökta och bestämda av inten­ dent Per Bjurström, Nationalmuseum. 224. Ingår i den i not 116 omnämnda brevserien. 225. Se M Li/jegren, Stormaktstidens gravkor, s 26f. 226. Se not 115. I en artikel i Smålandsposten 14.4.66 fram­ för Jergen Steen Jensen den teorien att det s k Trolle­ hornet kan vara identiskt med det praktfulla horn som förvaras i Dresden. 227. Annika Krok, g 1711 med handelsmannen Olof Olofs­ son, dotter till handelsmannen Jon Gudmund Krok och Ingrid Nilsdotter Lindh. Regementsauditören Gustaf Lund, som omnämns i samband med gravköpet, var son till A K och 0 0 (se bil 3). 228. Peter (Petter) Ernst, f 1714 troligen i Växjö, d 1784 i Sthlm, urmakare, urfabrikör. Känd som en ovanligt skicklig urmakare. Se SvK, Sm Il: 3, not 74 samt E Sidenbladh, Urmakare i Sverige under äldre tider. 229. Jonas Magnus Fries, f 1761, d 1820, klockgjutare i Jön­ köping. Son till klockgjutaren Elias Thoresson Fries (not 234), mästare troligen 1787, då han övertog faderns verksamhet. Se T Almen o G Almen, Elias Friessläktens historia, Sthlm 1945, s 45-46. 230. Gösta Bergholtz, f 1913, klockgjutare. Son till klock­ gjutaren Magnus Bergholtz i Stockholm, övertog faderns verksamhet 1942, flyttade 1953 verkstaden till Sigtuna. 242 BILAGOR 231. Andreas Larsson Wetterholtz, f 1702, d 1771, klockgju­ tare i Malmö, son till klockgjutaren Lars Andersson Wetterholtz, mästare 1729. 232. Carl August Nor/ing, klockgjutare i Jönköping, verksam 1849-ca 1880, övriga data f nej kända. 233. Se R Lindstam, Om småländska klockgjutare och deras arbeten. Natio Smolandica XII, Lund 1949, s 6. Bilagor I. Inventarieförteckning från år 1704 (VDA) Ett Orgelwerk owärderat Smt BÖCKER Een svensk Bibel in folio på Predikstolen försleten och med många lösa blad, sampt förbättrat Anno 1701 ----------------------------­ 10. Een dito i Sacerstigen in folio och 5 ark skrifne i 5 Mosis Book 10. Een Psalmbok med messingsPrickar gammal och försleten 8 Een dito gammal Handbook, alldeles försleten och lös blad 8 Noch een annor gammal Handbook något bättre 12 Een liber Cantus tämmelig behållen in 4to 16 Ett manuale gammal och försletet 16 Swänska Upsala Psalmbook in 8vo behålldne Een stoor Ny Psalmbok in 4to 2 16 Een Ny Kyrkio Ordning behållen 2 19 st. HammarSchmitz Musicaliske böcker hoos Cantoren Ernest af hwilke 8 st. in folio och 11 st. in 4to mestadels tämmelig behålldne 8 Ambrosijs Hedengrahns skrift öfwer Jubellahret förderfwade 4 CONSISTORIJ INVENTARIUM I Svensk Bibel in 4to behållen 9. I lagbook in 12no behållen 16 I grönt kläde på Consistorij bord a 4 I /2 a1nr 1 Rödt kläde på norra väggen å 9 al med åthskillige hool på 9. I st Rödt Kläde på wästra och södra sidan nötta efter Kanten 16 alnr 14 I st smalt på bänken nästan 5 alnr 4 1 Secret af Ståhl behållet 2 I st. smalt Kläde på bänken 5 allnar 4 2 st låsar för nya Capitels dörarne, en med klinka 234. Elias Thoresson Fries, f 1720, d 1791, klockgjutare, mästare 1752. Bodde först i Norrköping, senare i Växjö, slutligen i Jönköping. Jfr not 229. 235. Gjuthuset i Växjö och dess inventarier kommer att i annat sammanhang närmare behandlas av L M Halm­ bäck. och dubbelt fall. Den andre med dubbelt fall och nertill dörrjärn 6 3 st låsar och dörrjärn i Capitels muren 2 3 st låsar för fischi Kijstan af hwilka 2 sittia för Kijstan, men den största ifråntagen och ligger i Consistorio gjord efter gammal Modell 10. Järn i Capitels fönsteren 6 pund 4 16 Ett bord och dör till Bänckar wid väggarne sampt 2ne dörar till ingången 4 5 stn gambla stolar af Ek 2 16 I lijtet bordkläde af läder 10 1 nytt skåp med hyllor 3 2 st Ekestolar tillökt Anno 1701 16 MÄSSE OCH ANDRE KIORKOKLÄDER Een ny wäl borderat Mässehake med en Sohl frammantill och Chri Crucifix på ryggen, hwar till är för färdigat Spänne Hake och Kädia uti 1703. Item ett skiönt altarekläde af hwijt atlask här Jigen uthståferat och med store Sillfwerwapen sampt store förgyllte bokstäfwer af Sillfwer förährat af Sahl. Högwällborne Herr Baron och Landshöfdingens Enkefru owärderat ltem ett nytt grådt underkläde som ligger på altaret sampt sönderskåren, gammal drällsduk och foder af trä att lägga desse saker utj En Kurekåpa af Brunt Sammet med blom­ merat damask frammantill, hwilken begynner blifwa något låssigh och sönder, på hwilken äro ock 2ne Spännehakar och 3 Ringar, Een Ring som lös är förwahres, whilke uti förra Inventeringen befinnes nu wijd närmare öfwerseende ock guldsmedens proberande, wara af Silfwer och förgylte förbättrade 1701. 100. Een dito af Rödt Plys med gyllande blommer borderad framman till och på Ryggen 150 Een Mässehake borderad på blått Sammet Plys 243 VÄXJÖ DOMKYRKA förährat af Högwyrdige Herr Biskoppen Doctor Samuel Wiraenio Een Mässehake af grön gyllenduk med borderad upslag, försletin frammantill Een dito af Rödt Sammet med Dimornai och Trolle: rum wapen, hwilka äro uthståferade med äkta Pärlor och små sillfvr plåtar, men många af Pärlorne utfallne och förkombne Een dito af brunt blommerat Sammet med gyllande Bord gammal och söndrig med Trolterum wapen Een dito af Rödt Sammet tämmelig behållen med Een Pilikan öfwerst på Ryggen 2 st Biskops Myss::r, den ena af Silfwer tubin den andra af hwit atlask, bägge med äkta gulld golloner, det öfwriga försletit 3 behålldne Mässeskiorter med Sammets upslag och nedan till 2 st: skoning 2 någorlunda behålldne Mässeskiorter 2 alldeles försletne och obrukelige 1 grant långt försletet lindkläde till disken med Rött silke ståfferad Een dito med rödt silke ståfferad äfwen gammal och försleten Ett lärofts handkläde i funten med knyttning omkring 2 gambla och uthsletne handkläde att sättja ned lijk med Ett nytt diskkläde af hampelärofft med breda spettsar på den ena sijdan vid ändarne, förährat af handels mannen Wälltt" Måns Linda 13 1/4 a1nr ltem 3 ... af Silke brokote äfven af Måns Lind förährad 1704 Een borderad kalkduk A0 1687. Een gamb kalkduk borderad och obruklig 1630 Een Dito med litet guld och silke borderad Een dito af guld borderad sijdentygh Een dito med blått Silke och guld utij sampt små guldspetsar omkring Een dito gambl med Silke påsytt och beger för dhe 4. Ett gammalt försletet bordkläde på zacristig = bordet af brunt blommerat damast Ett gammalt täcke af prålsackt öfwer fun­ ten söndrigt Ett nytt alltarekläde med tillhörig kappa af grönt Sammet breda Silfverspettzar borderade gulldbokstäfwer och åhretal 1 dito linnet tryckt på bomuhl uthgammalt och försletet 1 dito med silke ståfferad gammalt och sön = drigt de Anno 1670 1 litet rödt gammalt Sammetzhyende på Altaret l smal altarekåpa af brunt Sammet och hwijt brokot ullgarns frantzare gammal 150 80 70. 10 20 10 15 3 3 10 3 3. 126 1 Pung med silfwer beslag på skaftet och en liten silfwerklåka 6 Een dito Pung förährat af Wälborne Herr Camerera­ ren Liungfelt med lijka beslag och klåka 30 12 aur gammalt ock försletet kläde om kring zacristigan 14 l Rödt Kläde a I air söndrigt och behöfwer repa­ - ration sönderskuret 6 l dito om 8 air tämmelig behållet 3 16 I Rödt Kläde med hwit broket ullgarns frantzar a 5 altnar 4 1 dito med lijka frantzar 3 3/4 att' gammalt och söndrigt 2 I Rödt tämlig behållet kläde a 7 al : 6 I gl: odugl: rödt Kläde på altaret a 6 air 4 Diskkläde med hwijta frantzar smalt och gl: och i twå st: och försletit 4 Dito ett af samma slag a 5 3/4 alt: med blågula och hwijta frantzar förslitit och sönder skurit Ett rödt smalt Kläde till disken och 8 all: med röda blå och gula frantzar. Ett rödt Kläde till Biskops stohlen a 2 al: 23 1/2 Swart Kläde sönder skurit i 4 stycken I på alta: ret 3 1/2 all: och 1/2 qwarter, I på Prädikestohlen 16 a 10 all: och 3/4 2 i Sacristigan det ena a 3 all: nu på Biskopsstohlen och det andra i Sacristigan 16 förvarat a 4 I /2 al. 73 12 12 al : Swart frysa! i 2 st: zacristigan 8 al: ock på 16 Sal: doctor Wiråni Biskopinnans stol 3 3/4 al 6 24 I st: af 3 3/4 al! underkläde 8 I gal. t a 4 1 /2 al: underkläde alldeles förslitit 4 I bårkläde gl: med Sammetskors a 10 al: 12 I dito a 10 al: aldeles förslitit 2 I dito a 10 al: oduguligt 16 19 al: swart kläde behållit 3 st: 2 halfwa st: af hwilket det ena nu ligger på gl: Biskopinnans stohl 37 16 13 allnnar Rödt nytt Kläde kring altare taflan 26 I Christning Kläde af Rödt Tubin och Spetzer sampt 2 st: dreijsser och ett lindkläde 18 I stort swart kläde förährat af Sahl: Biskopen Herr Doctor Samuel Wirrenio a 14 al: 1701 något brukat ock sletit wärderas a a 1 dl:al : och befinnes än utj 2n• stycken sönder 12 skurit Det ena dubbelt och i hopsydt det and­ ra enkelt ock af lijka längd 15 Kyrkiowäcktarens Räck ock wantar 18 16 SILFWEER Een Ny Kanna om 100 lood 100 I Ny funt skål a 108 3/4 lod tillökt l 704 och 8 gifwen af Sal. Herr Doctor Wirreni Enkefru fru Lagerstierna. l förgyllt Kalck med förgS'llt 16 Pateen a 53 lod 70 8 244 BILAGOR I dito förgylt med Paten a 33 lod. 38 8 och stort up stånd jem för wästra Kyrkio dörren I dito med Pateen om 36 lod 36 som är gammal och söndrig 10 I Silfwer ask om 24 lod 21 En ståck lås för Norra Kyrkio dörren med I förgylt Silfwer Crona om 43 lod med Kåp = gång Jem och Krookar 8 par foder ock en liten Spijra borta 63 24 En Fällebohm och upstånds Järn på den yttre och Pärle Crona tossig och gal: ock felar 4 stenar Norra wapenhuus dörren 5 med trä ask till foder 14 En lås för gambla Capitels dören som är och Jem I Silfwerpetzer a I lod gammalt och för slitit beslagen dör 15 En Jem beslagen dör för zacristigan och der MÄSSING till Stocklås Jem beslaget som war på Bisättning Cammar 30 Een Liuse Crona i Coret med 14 armar, i millan dören finnes i en Kista af 12 st : eller plåtar 15 däm 2 upståndare ock på armarne felar en En lås för nedre orgewärks dören 26 pipa ock en plåt ock dess utom är en tillytt pipa 80 - I dito för den öfra dören 16 En dito för Cordörren med 11 armar ock 2 up- En gammal funtlås utan Nyckell som sitter ståndare några plåtar lösa ock en arm med theen wid bräde skranket som står wid S: Sigfridi omgjuten 60 altare 8 I dito med 12 armar och 2 upståndare men plåtar- En dito för Cordoren 16 ne mäst löse och förnötte 60 1 dito för Kalckboden 8 En dito effterst Kyrkan af 12 armar hwarpå en 1 dito för Spåntboden plåt ock en pijpa felar de öfwriga tossiga ock en i dito för tomtrappan 8 plåt söndersprucken 40 1 dito för Bårehuset 24 3 stakar på altaret utan pipor ock armar alle­ 1 dito för Prädikestohlen 16 nast till att sättia wax lius uppå 4 16 1 dito för uhrwärket up lagader 1701 16 Een liuscrona på Prädikestohlen med 3 pijpor ock 2 Alla fönster hålen på Kyrkian innan med skiöldar af hwilka en lös finnes på staken Jem och mästadels utan med Jem skienor och den 3dJ• felar 6 beslagne 50 Twå liusestakar af Mässing behålldne 4 2 stora Jemgallror i K.Yrkioluckeme 20 Ett bäcken och Mässing fat i funten 2 Jem beslagne aplabultar wid Klåckeme 30 Wax lius på altaret ­ 3 st: på altaret kiöpte 2 st : koofotter den ena behållen och den an = 1701 af hwilka nästan halfdelen äro be = dra lagader 1702 16 hållne, dito 3 st kiöpt 1703 af hwilka äfwen 1 litet förslitit ock alldeles odugligit Såg uti nästan half delen äro behållne 2 5 Kistan 2 Desse waxlius äre upbrände på altaret 1704 2 stoora Jem lood till timme Klåckan 10 1 gammal Spade odugl: och alldeles försleten KLÅCKOR Mag. Johan Klintin swarar före 8 En stor Kläcka som är omguten A0 1696 En Millan Kläcka samma åhr omguten En mindre Kläcka 2901 516 168 6 i 2 st. Jem Spader tillökt 1701 a 9:st 7 st Tiäre tunnor 1 Seiger wärks huus uppe i Tornet af bräde med dör och der till Jem 2 18 En liten Kläcka i K.Yrkan på orgewärket Twå stora Klåckans gång skoor wäger då de in = lades I pund Twå dito Millanklåckans 1 pund En del söndrig Klåcke malm förwarat uti en 7 5 5 2 st : stora wisaretaflor på tornet med gull stoferade 1 flaskefoder för Domkiörkans wijn gl. med 5 flasker behålldne men skrufwame odugl. ock de 6 sönderfrusne hwilket fins hoos Klå: 50 Kista och dess utan ett stycke af samma slag för = warat i zacristigan ovärderat. karen En gammal afslagen lång stege odugl. 4 2 Dito en ny stege tillakt Anno 1703 TEEN Ett timmeglas med 4 rum på Prädiche- En liten Socknebuds flaska hoos Herr Pähr stohlen nästan odugl. ock owärderat Komstadius 12 6 st små Englebillder wid Christi Crucifix nå­ gurlund behålldne owärderade på hwilka billder 2 st wingar fela ock något mehr. JERN En stor wäl beslagen Klädekista med du- Ett uhrwärck med dubbelt wickt 600 bel lås tillökt 1701 13 11 En stoor Elenhant lås med gånge Jem Krokar Summa 152326 16 245 VÄXJÖ DOMKYRKA 2. Inventarieförteckning från år 1830, utdrag ur domkyrkosysslomannen J Forsanders förteckning (AT A) § 2. Innanrede Kyrkan, uppförd till största delen af ohuggen gråsten, med hvalfven af Tegel, är ut- och invändigt hvitrappad med Kalk. Dess tak utgöres invändigt af 11 Hvalf, hvaraf 2 äro öfver Choret, men de öfrige öfver Kyrkan, hvilande på 4 uti Kyrkan uppmurade Stenpelare. Kyrkan har 2n• ingångar och upp­ lyses af 9 fönster. Dess innanrede utgöres hufvudsakligast af: a) Altare med tillbehör vid Chorets östra gafvel. (Altartaflan och Altarklädseln beskrifvas här nedanföre.) b) Predikstol, uppsatt vid den Nordöstra af de förut nämnde Pelarne, är förfärdigad af trä, år 1821, samt af enkelt byggnadssätt med förgyllda prydnader, bestående af några smärre bildhuggeri­ arbeten, såsom på predikstolens främre sida 2ne sinnebilder, föreställande Lagen och Evangelium, på dess venstra sida ett törnkrönt Kors, på det i trä på pelarmuren bakom predik­ stolen arbetade draperiet en förgylld sol, samt ofvanpå himlen öfver predikstolen ett förgyllt kors. c) Orgelläktaren vid Kyrkans vestra ända, hvilar på 8 porfyrlikt målade trä­ pelare, och har framtill Smålands vapen, uthugget i förgylldt Bildhuggeri-arbete. d) Orgelverket, af 32 hela stämmor, är prydligt utsiradt med förgylldt Bildhuggeri. e) Stolarne i kyrkan, m. m. Allt träarbetet i kyrkan är oljemåladt med ljus perlfärg. - Golfvet å Medlersta Gången samt å Tvär­ gångarne är belagdt med huggen Ölandssten, de båda Sido­ gångarne äro stensatte med kullersten; Chorgolfvet lagdt af bräder. § 3. Bildthuggeriarbete finnes här intet annat, än de prydnader, som förekomma å Predikstol, Altartafla, Orgel-läktare och Orgelverk samt der beskrifvas. § 4. Mdlningar Sådane finnas här: a). Altaria/Ian, inom ramen 8 5/8 aln. hög och 5i aln. bred, oljemålad på duk af Engelhart Schröder, har förr varit Altar­ tafla i det uti fordna Kungshuset i Stockholm inrättade Capell, innan den år 1750 hitskänktes af K. Fredrik I. Den föreställer Nattvardens instiftelse och är infattad i en starkt förgylld med Bildthuggeri-arbeten af Englahufvuden och Löfverk väl arbetad ram. Under taflan läsas orden: »IESUS SADE: GÖRER THETTA TIL MIN ÅMINNELSE.» Å den släta väggen på ömse sidor om Altartaflan är å Kalgrunden ett vackert draperi måladt år 1821. b.) En O{je­ mdlad Ta/la på wäf, 1 I /2 aln. hög och 1 I /4 aln. bred, innefat­ tad i ram och föreställande Frälsarens porträtt samt målad af P. Hörberg, är upphängd på den så kallade Prestgrafven. Un­ derTaflan läsas orden: »Jesus Christus vdr Frälsare.» På detta ställe torde ock kunna nämnas, att på hvardera af de 2n• nedre Stenpelarne uti Kyrkan är upphängd en uti Koppar stucken Ta/la, infattade i ram, och föreställande den ena Frälsaren på Korset. De äro hvardera ungefär 2 I /2 aln. h. och 1 I /2 aln. br. samt enligt påskrift graverade i Augsburg med Kejserl. Privilegium af »J. A. Pfeffel, S.C.M. Calcographus.» § 5. Inskrifter Då alla öfrige sådane anföras vid beskrifningen af de saker, hvarpå de förekomma, upptages här endast den med för­ gyllda Latinska versaler uthuggna inskrift å en stentafla, fästad utvändigt i muren af Domkyrkotornets vestra sida. Den är författad af Domprosten Doctor Brelter och af föl­ jande innehåll: (se s 56 f). § 6. Gamla Bilder Några sådane förekomma här icke. § 7. Skrudar Hit må räknas: a b.) Tvenne likadana, år 1792 inköpta Messhakar af svart sammet med silfverbroderi, föreställande framtill en Sol, hvari namnet : Jehova inom en Triangel, och baktill ett Kors med kringflätad Törnkrona. c) Ett gammal Chorkdpa af svartbrunt sammet och blomme­ radt Damask samt prydd med Guldgaloner och Guldfransar. Har varit födrad med blått Taft, men är nu alldeles sönder­ fallen, och förvaras såsom en Antiqvitet, helst den plägar få namn af s.t Sigfrids Kåpa, ehuru den, enligt Kyrkans äldsta lnventarei Förteckning, befinnes vara hitskänkt af Konung Gustaf Il Adolph. d och e.) Tvenne gamla Biskoppsmössor b:varas här ock så­ som Antikviteter, samt hafva äfven fått namn af S. t Sigfrids. D.: äro ännu mer förfallne än förutnämnde Chorkåpa, så att man knappt kan se af hvad tyg de varit förfärdigade . Enligt gamla Inventarier, har den ena varit af hvit Silfver Tubin och den andra af hvit Atlas. Ofvan, mellan båda spetsarne äro de af Rödt Sammet. D.: hafva varit prydde med Guld­ galoner. f.) Till Altarets klädsel hörer ett så kalladt Antipendium af svart sammet med silfvergaloner och prydt framtill med Adliga Ulfsparriska och Possiska vapnen af massivt Silfv;r, 5/8 aln. höga och I /2 aln. breda. På sidorna om vap­ nen äro fästade 1/4 aln. höga Bokstäfver af massivt Silfver, utm:d Ulfsparrevapn:t: »Å W S» och utmed Poss:-vapnet: »A E P» samt mellan vapnen likadana, blott något mindre, bokstäfver, neml ofvantill: »/ H S » och nedantill: »A N N 0 1702». Dessa vapen och bokstäfver hafva af Landshöfdingen Åke Ulfsparres Enkefru Anna Elisabeth Posse blifvit hit­ skänkte j:mte ett numera ej befintligt Altar-Antipendium, ifrån hvilket, såsom förslitet , förutnämnde prydnader blifvit flyttade på det nu befintliga. g) Ett Kalk-Kläde, 1/8 aln. i fyrkant, af svart sammet, kantadt med Guldfransar, i hvardera hörnet prydt med olik­ färgad: Drufklasar, broderade med perlor, och i midten med en förgylld Sol, uti hvilken synes ett Kors, Törnekrona m.m. 246 BILAGOR samt en till hälften upprullad volym, hvarå läses: »Och dricker min blod, han bli/ver i mig och jag i honom. Joh. 6. v. 56.» - - På Kalkdukens undra sida, klädd med svart sidentyg, läses följande inskrift, sydd med guldtråd: (ses 208). § 8. Klenoder Några sådane finnas här ej. Af Wexjö Domkyrkas fordna, ej obetydliga, rikedom på Guld, Silfver och Ädla Stenar (Se Wallqvists Ecclesiast. Samt. 2 FI. sid. 221-224) finnes nu ej mer qvar, än hvad i nästa §. omförmäles. § 9. Kärl (Samtliga de i denna paragraf upptagna kärlen är bevarade och beskrivs på s 188, s 195-198). § 10. Redskap. Att här uppräkna den mängd af dylika saker, somm finnas i Domkyrkans ägo, synes vara alldeles ändamålslöst, då de flesta sakna all slags märkvärdighet, och då desamma, jemte Domkyrkans skrud och öfriga egendom, vid den i K. Kyrko­ lagen anbefallta årliga Inventering besigtigas, och det då upprättade Inventerings-instrumentet, bifogadt. Domkyrkans Räkenskaper för året, uppgår till Kongl. KammarRättens Revision. - - Det enda, som här torde böra särskilt näm­ nas, är, att uti Domkyrkan finnas 5 från hvalfven på Jern­ Iänkar nedhängande Ljuskronor, af hvilka: en i Choret hängande är af malm och har denna påskrift med Latinska versaler, rundt kring klotet: »Petrus Jonre Angermannus. Episcopus W. Anna Jönsdotter. (teckning av sköld med bo­ märke) Anno MDCXVI.»; en i Kyrkan, af malm, hängande midt öfver främre tvärgången, saknar inskrift; en midt öfver Stora gången, är af malm och har följande inskrift: på ena sidan af klotet: (teckning av en sköld med initialerna N H och årtalet 1592) och på den andra sidan: »Reno Verat Anno 1736.»; en midt öfver Södra Sidogången är af messing och har denna inskrift med Lat. Versaler: »Johan Sandbergh. Annika Grenman. Anno 1733.» samt en af Messing, midt öfver Norra Sidogången, och utan all inskrift. - Dessutom finnes ett Fat af malm, nu begagnadt till Collecters uppsamlande. Det är utan alla sirater och har i kanten denna figur: (teckning av en sköld med initialerna T W och A R, ett D samt årtalet 1670). § 11. Klockor (Om dessa och deras inskrifter se s 226 ff). § 12. Tryckte och skri/ne Böcker och Handlingar A.) In Folio. 1. Svenska Bibeln. Stockh. 1618. D 02. • Stockh. 1646. 3. D0 • Stockh. 1703. 4. Gexelii Bibelverk. Åbo och Stockh. 1711-1728. 5. Peringskölds Bibliska Slägtregister. Stockh. 1742. 6. Hadenii Concordans öfver G. Testam. Stockh. 1742. 7. Ekonomiska Handlingar, rörande Wexjö Domkyrka. - 4 Band. B. In Quarto: 1. Nya Proföfversättningen af N. Testam. Strengn. 1816. 2. Concordia Pia. Norrköp. 1730. 3. Lutheri Postilla. Stockh. 1753. 4. Scrivers Själaskatt, jemte Kochs Register dertill. Stockh. och Norrk. 1723-1730. 5. Kyrko Ordning. Stockh. 1571. 6. Kyrkolagen af år 1686. (Tit. deest.) 7. Samling af Författningar och Stadgar, som ändra eller förklara Kyrkolagen. Stockh. 1813. 8. Wilskmans Ecclesiastigue-Werk. Skara 1760. 9. D 0 • d0 • Ny uppi. Örebro 1781. 1782. 10. Wexjö Domkapitels Circulairer, utg. åren 1749-1787. Wexjö 1817. 11. Josephi Flavii Judiska Historia. Stockh. 1713-1752. 12. Handboken af år 1693. Stockh. s. år. -D0 1772. 13. Nya Handboken. Norrk. 1811. 14. Sammandrag af K. förordningar, som årligen skola upp­ läsas. Stockh. 1774. 15. Supplement dertill. Stockh. 1799. 16. Samling af K. författnr, som skola årligen uppläsas. Stockh. 1814. 17. K. mts och Rikskollegiernas Kungörelser från år 1687 till närvar. tid. 18. Konung8 Befhden i Kronobergs Län Allmänna Kun­ görelser fr. år 1755 till närvar. tid. 19. Wijnblad om Byggnader. Stockh. 1766. 20. Instruction för Klockare och Kyrkobetjente i Wexjö Stift. Wexjö 1813. 21. Brand Ordningar för Wexjö Stad af åren 1749, 1763 och 1807. 22. Svenska Choralboken af Hreffner. Stockholm och Upsala. 23. Psalm- och Evang. Bok af 1695. Stockh. 1773. C.) In Octai·o et Duodecimo. I. Handboken af år 1693. Westerås 1787. 2. En Manual. (Tit. deest.) 3. Tvenne äldre Psalmböcker. (Tit. desnat.) 4. Psalm- och Ev. Böcker af år 1695. Skara 1750. 5. Psalm- och Ev. Bok af år 1819. Götheb. 1820. -D0 med noter. Örebro 1823. 6. Hunnii Epitome Credendorum. Norrc. 1726. 7. Samf" pr. fide & Christ. första Gåfva. Stokh. 1772. 8. Köppens Bibelverk. Strengnäs 1799. 9. Förslag till Kyrkosånger. Ups. 1793. 10. Hiilphers om Orgelverk. Westerås 1773. 11. Wijnblad Om Tegelbruk. Stockh. 1732. 12. Pontins Anvisn. till Socken Apothek. Stockh. 1816. 13. Prestmötshandlingar i Wexjö. 1817. D. Chartor: 1. Tvenne Gamla Chartor öfver Wexjö-trakten af år 1661 och 1727. 2. De samme renoverade. 3. Charta öfver Wexjö Stads Norra Mark år 1815-1817. 247 VÄXJÖ DOMKYRKA § 13. Grafvar Fyra stycken hvälfda, till en del öfver KyrkoGolfvet sig höjande, Grafvar finnas inom Kyrkan, belägne en i hvarje af Kyrkans 4 hörn. Den i Nordöstra hörnet, fordom Tro/le­ slägten, nu Greflige Bondeska ätten tillhörig, har stundom fått namn af Romare-Grafven, af Roma, hvartill Fru Anna Trolle, här år 1620 begrafven, skref sig. Den äfven namn af Prestgrafven, hvarom mera nedanföre. - Den i Sydöstra hörnet plägar kallas Sko/-grafven och tillhör Ljungfeltska Familjen; Den i Sydvestra hörnet, kallad Dränggrafven, tillhör Skyttiska familjen, och den i Nordustra hörnet tillhör Handelsman Olof Olofssons Arfvingar, hvadan den fått namn af Olsiska Grafven. - Emedan samtliga dessa Grafvar mer eller mindre höja sig öfver Kyrkans golf, äro de, med undantag af den i NO, försedde med Sätesbänkar, att de liksom Läktare begagnas vid Gudstjensterne, den så kallade Skolgrafven af Skolungdomen, Dräng-Grafven af Stadens Tjenstedrängar, Olsiska Grafven af Stadens fruntimmer; men den i NO belägna, är blott omgifven med ett skrank och nyttjas såsom ett slags sakristia af tjenstgörande Predi­ kanten, hvarföre den ock fått namn af Prestgrafven. - Ned­ gångarne till dessa grafvar är inuti Kyrkan. De hafva knappt i sednare tider varit öppnade. - Dessutom må här nämnas, att på alla gångarne inom Kyrkan Lik fordom blifvit be­ grafne. En del af dessa grafvar lära förr varit öppna, men äro nu igenfyllda. En del hafva varit allmänna, en del hafva haft sina vissa ägare. Bland de flera Grafställen på Stora Gången skall äfven, enligt en gammal tradition, st Sigf rids varit, men om dess läge är nu ingenting med visshet kändt. Baazius uti Inventar. Eccl. Sviog. och, såsom det synes, efter honom Spiegel, omtala hans graf såsom belägen under ett fordom midt i Kyrkan uppbygdt altare. Förmodligen har man häraf tagit sig anledning att anse en på Stora Gången ungefär midt för predikstolen belägen Grafsten (hvarom mera nedanföre) såsom utmärkande st Sigfrids graf. Här­ emot strider en bland Domkyrkans Handlingar förvarad förteckning på Grafplatser på Stora Gången i Wexjö Dom­ kyrka. Den är utan datum, men synes vara uppsatt på förra hälften af l700talet och före branden. Den upptager 14 st Grafplatser på St. Gången från Choret ned till Stora Kyrko­ dörren, och bland dem är den 36 från Choret på Mans-sidan »S. Sigfridi, est fertur.» Dess läge är således ganska obe­ stämdt. §§ 14--20. Gra/Chor, Grafvdrdar, Epitaphier, Baner, Sorgfanor, Wapen och Rustningar finnas här inga. § 21. Run- och Likstenar A. En Runsten, 2 3/8 aln. I. och I aln. bred, finnes inmurad straxt vid jorden å yttre sidan af Domkyrko Chorets östra gafvel. Stenen ligger på ena sidan med utåt vänd inscrip­ tion. förut övfertäckt med Kalkrappning, blef den först upptäckt år 1813. Inskriften, s:>m ej fullständigt kan läsas, är denna: >>- - ati stein efter Gunar sun Girims. Gud hialbi sal hans - - itygi - -». 8 . Likstenar finnas följande: a) Den äldsta, och troligen den enda bibehållne af de före branden befintlige, ligger midtför ingången till den så kallade Prestgrafven och undangömes till större delen af Stolar, byggde ofvanpå Graf stenen. Den är 4 I/4 aln. I. och 2 3/4 aln. bred, samt krossad i flera, sedan sammanlagda stycken, hvarföre så väl inskriften deras som figurerna äro till en del utplånade och förstörde. Midt på stenen synes med inritsade conturer bilden af en pansarklädd Riddare med bart hufvud, svärdet vid sidan och hjelmen liggande ned vid dess fötter. Midt för dess högra ben ses Trollevapnet. I 2ne rader, följande Stenens 4 sidor, står inskriften med upphöjda fornsvenska bokstäfver, och är, så vidt den kunnat läsas, följande innehåll: >>- er ligger then artige och wä/byrdige man. Her Ture tro/le riddare alf berckware heter han. han war en from gudfruchtig man --- ar md -- nar ma -- then 19 dagen i mars monaden Och bleff saa i saina manade - - 4 dag hut buren och her /agder i graf!. Gud vnne han - - ­ opstande/se - - - - - ­ b) Uti Choret närmare södra väggen ligger en Gro/sten, 3 1/2 aln. I. och 2 I /2 aln. bred, försedd i hvarje af dess 4 hörn med en stor fastsatt malmring. Inskriften å stenen, med Latinsk Skrifstil, af Större Alfabetet, är följande: »Här hvilar Th. Doct. Hr Sven Bae/ter, föd i He/singe/and År 1713. Kong/ Hofpr. 1744. Dompr. i Wexiö 1750. Död /76() d 19 Nov. Gift År 1747 Med fröken Ulrica Altea Grundet föd dr 1706. Död 1791d29 Octob.» c) Der Choret slutas och St. Gången vidtager, ligger en Liksten, nu synlig till nära l 1/2 alns längd och bredd, men utan minsta tecken till någon inskrift eller figurer. d) På St. Gången och ungefär midt för Predikstolen ligger en Gro/sten, 2 5/8 aln. I. och l 5/8 aln. br. Belägen midt på S. Gången, är den nu så nött, att ingen Bokstaf kan derå upptäckas. Af ännu synliga figurer, en, Dödskalle och ett Timglas, synes den ej vara så gammal. - Stundom har man velat kalla denna Grafsten st Sigfrids, men dels tyckes Stenen vara huggen i sednare tider, dels passar dess läge ej in med andra uppgifter. e) I Korset, som bildas af Westra Tvärgången med St. Gången finnes en annan Grafsten nära 31 /2 aln. I. och 21 /2 aln. br. Å den kan ej upptäckas minsta tecken till inskrift eller figurer. f) Längre mot S. på Westra Tvärgången ligger en Grafsten, nära 3 aln. I. och inemot l 3/4 aln. br. Inskriften med Lat. inhuggna versaler är genom nötning så utplånad, att man med någon säkerhet blott kan läsa orden: Här hvi/ar - -- af/ed--- Phil. 1: 21. g) Ett Fragment afnedra Venstra hörnet af en Liksten, omkr. l aln. I. och 1 3/8 aln. br. ligger på Södra Sidogången nära dörren till Consistorii Arkivrum och midt för ingången till Skyttiska grafven. Af den med Lat. versaler fordna Svenska inskriften kunna endast några stympade ord nu läsas. 248 BILAGOR 3. Besiktningsprotokoll från gravöppningen 1850-51 av J Forsander (VSLB) År 1850 - April 17 besigtigades i sällskap med närmaste grafägaren, Häradshöfding G. Burman, den i Vexjö Dom­ kyrkas N. W. hörn befintliga så kallade Olssonska Grafven. Den befanns vara täckt med ett så kalladt Ugnshvalf, af sten och murbruk. Dörren alldeles förmultnad, så att endast dess gångjern och lås voro qvar. Emedan grafven saknat draghål voro alla deri nedsatta och af trä förfärdigade likkistor all­ deles uppmultnade och fallne i stycken, helst de blifvit ställde omedelbart på den fuktiga sandbottnen. Af de kringspridde skeletterne kunde hopsamlas 6 kranier efter äldre personer, och några få efter barn. Ett barn syntes blifvit inbäddadt i kistan med humle. - Lemningnarneefterdeförmultnadelik­ kistorne utburos från grafven, hvarefter benen hopsamlades och lades ned i en uti grafhvalvet i sanden gräfd grop, som täcktes med jord och derofvanpå med en i grafven förut liggande 2-3 aln. huggen kalksten, på undre sidan slät, polerad, men på öfre blott groft tillhugen, men alldeles utan någon inskrift. De temligen väl behållne likkistplåtarne af bly eller förtennt jernbleck lemnade med sina inskrifter några upplysningar om de der begrafvne, hvaraf en del voro endast några månader eller år gla barn. Af äldre: - Handlanden Uno Blackstadius, född den l Nov. 1709 Död den 3 Sept. 1749. (Han var gift med Olof Olofssons och Annika Kroks dotter Ingrid, som sedermera blev gift med Gustaf Gabriel Baas.) - Vidare: »Handelsmannen Herr Olof Olofsson, / Född den 14 Sept. 1685. Död den 21 (?)Januari 1748. Lik­ text 2 Tim. 2: 8.» - »Här Hvilar För detta Regements­ Auditeuren Högädle Herr Gustaf Lund Olson Född den 15 Junii 1713 Död den 13 December 1792.» - »Auditeurskan Lund. Salig Catharina Margaretha Cöhler. Född och Döpt d 26 Junii 1717. Gift d 18 Jannuarij 1747. Död d 28 December 1757.» - »Assessorn uti f. d. Kongl. Kamar Revisionen Johan Burman. / Född 1741. Död 1811. Gift 1776 med C. G. Lund Ohlsson: Född / 1757. Död 1786. Es. 57 Cap. 2 v.» J den med ugnshvalf täckta så kallade Romare grafven eller Trolliska grafven i Nordöstra hörnet af Vexjö Domkyrka befunnos vid grafvens öppnande den 1 Maj 1850, utom flera småbarnskistor, 4 likkistor efter fullväxta personer. Af desse voro 2ne af koppar eller kopparbeklädde, väl bibehållne, samt ofvanpå locket prydde med gjutna crucifixer af malm. lnskrifterne på de vid hufvudet fästade plåtarne voro: På den ena: »Kongl. ma . Troo Man och Cammarherre Dhen Högwäl­ borne Herre / Herr Lars Sparre Frijherre herre till Berquara Nygårdh Seved- / stadholm och Hoija ähr född på Upsala Slott d. 10 Augusti / A0 1649 och i Herranom sahligen af­ sombnadt på Nygårdh d. 15 / Martii A0 1704.» (Detta Ny­ gårdh ligger i Lofta sn, af N. Tjust hd.) Sistnämnde årtal läses äfven vid fötterna på sjelfve kistlocket. På den andra kistans plåt läses: »Dhen Högwällborna Frijherrina och Fru Fru Charlotta Soop Fru / till Nygårdh Berquara Sefvestadholm och Hoija ähr född i / Stockholm den . .• Julij A0 1655 och i Herranom Sahligen Af som- I nadh på Nygårdh den 28 Augusti A 0 1703.» Sistnämnde årtal läses också vid fötterna på kistlocket. De 2ne andre större likkistorne i denna graf voro af trä, mer eller mindre sönderfallne och förmultnade, i synnerhet den ena, hvarå ej fanns någon slags inskrift, som kunde upplysa om den deri begrafnes namn. Den andra af dessa kistor, som var af en ovanlig form, nästan parallelipipedisk, men med bottnen förmultnad, hade varit utvändigt klädd med svart sammet, förstärkt i kanterna med storhufvade messingsnubbar. På såväl högra som venstra sidan af kistan voro på sammetsklädseln fästade alldeles lika följande bok­ stäver och vapensköldar af silfver. Vapenplåten 1 visade Trolle vapnet, vapenplåten 2 en sju­ uddig stjerna (Gyllenstjernevapnet?) - Var tvifvelsutan Fru Anna Trolles likkista. Af hennes svepning voro isynnerhet strumporne väl bibehållne och synas varit röda, tjocka, af bomull och stickade i flera fasoner, rutor o. dyl. Af de mindre kistorna hade endast 2 plåtar, hvaraf inhemta­ des, att den ena förvarade stoftet af Friherre Friedrich Adolph Raab, f. d. 19 Sept. 1793, död d. 9 Juni 1794 och den andra af Friherrinnan Fröken Ulrika Elisabeth Raab, f. d. 25 Okt. 1795, t d. 9 Martii 1797. - Wid öppnandet den 21 Maj 1850 af den med ugnshvalfvet täckta i Wexjö Domkyrkas S 0 hörn befintliga Ljungfeltska grafven, som följande dag blef nedbruten, befunnos deri omkring 36 st. likkistor, hvaraf omkring hälften till full­ växta lik, resten till små barn eller ej fullvuxna. - Omkring 13 af de större, och något fler af de smärre likkistorna voro nästan oskadade, de öfriga mer eller mindre isynnerhet till bottnarne förmultnade eller sönderfallne. I en af de större tycktes flera, omkr. 3 lik, större och mindre varit inlagde. De fleste kistorne af gul färg, många af ek. En del klädda utvendigt med svart flanell, några med tjockt svart läder. Blott på 5 st. funnos vidfästade plåtar, upplysande om de deri förvarade personers namn etc. Inskrifterna voro följande: - Här hvilar Fru Inga Regina Hammar. Enka efter Härads­ höfd. Joh. Fred. Wesslo, född d. 8 Sept. 1712, död d. 19 Sept. 1778. - Här förvaras stoftet af Kongl. Maju Troman Biskopen öfver Wexiö Stift Ledamoten af Kongl Nordstierne Orden Högvyrdige Herr Doctor Olof Osander, född d. 5/16 Sept. 1700. Död den 13 Junii 1787. Habac. Il: 4. - Här finnes stoftet af Capitainen vid Kongl. Kronobergs Regemente Anders Magnus Malmeen, född den 18 Decemb. 1756, död den 15 December 1796. - Konungens Troman Lagmannen och Häradshöfdingen Högädle Herr Carl Hansson Hadders född den 16 Aug. 1744, död den 5te Novemb. 1812. - Mamsell J. F. Malmen, född d. 24 Aug. 1760, död d. 3 Nov. 1841. Bland de öfrige likkistorne, som lika litet som de helfärdige likkistorne öppnades, kände man endast Krigsrådet Ljung­ felts likkista, som på 1830-talet hitkom från Köpenhamn, 17 - 701612 Vä xjö domkyrka 249 VÄXJÖ DOMKYRKA och var efter en egen, från de öfrige mycket afvikande modell, svart till färgen, med många gipssirater. Den sistnämnda likkistan förvarades tills vidare ofvan jord. (Nedmyllades år 1851 på Nya Begrafningsplatsen i ett utmed vestra sidogången inköpt grafstelle.) Af de öfrige blifva alla de med inskriftsplåtar försedde och några andra större och smärre nedsatte och sedan med mull betäckte uti en strax vid Ljungf eltska grafven under Gymnasist-bänkarne befintlig murad men öppen graf, som nu fördjupades ungefär en aln, och hvilken graf fordom lär tillhört Eklinska släkten. De återstående större och smärre likkistorna med deras fragmenter och ben nedgrofvos i jorden uti sjelfva den hvälfv­ de Ljungfeltska grafven, som följande dag nedrefs, för att jemnas med golfvet i kyrkan. I den förutnämnda öppna funnos på den med flat sten belagda botten endast några benlemningar och brädstycken, såsom lemningar efter deri nedsatte lik och kistor. - Af 4 der anträffade likkistplåtar, inhemtades, att den troligen tillhört Eklinska slägten, emedan på den ena lästes: »Häruti hvilar lnspectören och Rådmannen uti Wexiö Herr Nils / Eklin, född i Ekesiö d. 13 December 1676, död i Wexiö d. 15 / October 1749.» och på de öfrige lästes namn på 2ne aflidne späda barn af en Eklin, och ett barn af en Smedberg. 4. Biskopslängd Balduinus (Baldvin), 1170-talet Stenarus (Stenar), 1180-talet Johannes Erengislonis (Johan Erngislesson), 1100-talets slut-1200-talets början Gregorius, 1240-talet Forcundus, 1250-talet Ascerus (Ascer), 12fJ0-1280-talet Boetius (Bo) Hätta, 1288-1291 Magnus, 1290-talet-1319 Boetius (Bo), 1320-1340-talet Thomas Johannis 1344-1376 Henricus Gödechini 1376--1381 Petrus Johannis (Peter Johansson) Lodehat 1382-1386 Hemmingius Laurentii (Hemming Larsson) ca 1388-1408 Eskillus Thorstani (Eskil Torstensson) 1408-1426 Nicolaus Ragvaldi (Nils Ragvaldsson) 1426--1438 Laurentius Michaelis (Lars Michaelsson) ca 1438-1468 Gudmundus Nicolai (Gudmund Nilsson) 1468-1474 Nicolaus Olavi (Nils Olofsson) ca 1475-1494 lngemarus Petri (Ingemar Pettersson) 1494-1530 Jonas Boetii (Jon Bosson) 1530-1542 Nicolaus Canuti (Nils Knutsson) 1553-1576 Andreas Laurentii (Anders Larsson) Björnram 1577-1583 Nicolaus Stephani (Nils Stefansson) 1583-1595 Petrus Jome (Peter Jonsson) Angermannus 1595-1630 Nicolaus Krokius (Nils Krok) 1632-1646 Johannes Baazius d ä 1647-1649 Vid nedrifningen af den i Wexjö Domkyrkas Sydvestra hörn belägna Skyttiska grafven den 3 Oktober 1851 befanns den­ samma vara betäckt med ugnshvalf, uppmurad af .. . samt bottnen belagd med flata, qvadratiska tegelstenar. Utom lemningar af förmultnade kistor och skeletter funnos der­ städes 5 likkistor efter fullvuxne personer och 3 efter barn. Af de större likkistorne var en alldeles sönderfallen, på en var bottnen alldeles uppmultnad, 2ne nästan oskadade (på locket af den ena var fastsatt en Christusbild af gips) - desse 3 kistor samt barnkistorne voro gulmålade - och en, som var beklädt med messing i drifvet arbete, hade öfre delen af locket infallen i kistan. Denna var den enda, hvarpå någon inskrift befans. Vid fotändan lästes årtalet 1688 och på en plåt vid hufvudet följande inskrift: - »Hans Kongl. / Maijttz Wår aldranådigste Konung och Herres Troo Mann och for- / dom Landshöfding öfver Christianstads och Blekings Lähn, den I Edle och välborne Herre H. Håkan Nilson Skytte, Herre till / Sandby Sijnklersholm Sefsiöö och Hagbyberga, är född i Ny- / köping Anno 1603 den 10 November och blef i Herranom afsomnad / på sin gårdh Sandby i Skåne belegen Anno 1688 de 9 Augusti.» Johannes Laurentii (Johan Larsson) Stalenus Zacharias Lundebergius Johannes Baazius d y Jonas Laurentii (Larsson) Scarinius Canutus (Knut) Hahn Samuel Wirrenius Olaus Cavallius Zacharias Edzberg David Lund Gustav Adolf Humble Erik Alstrin Olof Osander Olof Wallqvist Ludvig Mörner Esaias Tegner Christofer Isaac Heurlin Henrik Gustav Hultman Johan Andersson Nils J 0 H (Johan Olof Herman) Lindström Karl Ludvig Lindberg Edgar Reuterskiöld Samuel Stadener Yngve Brilioth Elis Malmeström David Lindquist Olof Sundby 1649-1651 1651-1667 1667-1675 1675-1687 1687 1688-1703 1703-1708 1708 1711-1729 1730-1741 1742-1748 1749-1787 1787-1800 1800-1823 1824--1846 1847-1860 18fJ0-1879 1879-1894 1894--1916 1917-1928 1928-1932 1933-1937 1938-1950 1950-1962 1962-1970 1970­ 250 5. Domprostlängd Uddualdus, 1280-talet Mathias Jonsson, 1320-talet Jacobus Rascolfi, 1350-talet Gunno, 1380-talet Olavus (Olof) 1380-talet Johannes Ottonis (Johan Ottosson), 1390-talet Johannes Folconis, 1400-talets början Laurentius Johannis (Lars Johansson), 1430-talet lngemundus Olavi (lngemund Olofsson), 1450-talet-1494 Sveno Petri (Sven Petersson), 1500-talets början Gudmund Spegel 1531-1543 Gammal 1543-1546 Nils Pedersson Bokbindare 1546-1555 Nicolaus Stephani (Nils Stefansson) 1572-1583 Johannes Svenonis (Johan Svensson) ca 1583-1596 Steno Magni (Sten Magnusson) ca 1598-1603 Johannes Ungius 1603-1607 Nicolaus Krokius (Nils Krok) 1607-1632 Herman Dusreus 1632-1651 Jonas Z.Cphyrinus 1653-1682 Enevald Widebeck 1684-1694 Källor och litteratur HANDSKRIVNA KÄLLOR OCH AVBILDNINGSSAMLINGAR Stockholm RA : Perg 19/1 1392, 22/1 1428; pappersbr 15/2 1458; medel­ tidshandl överlämnade från DRA 1929, perg 21/5 1450; Lars Eriksson Sparres kopieböcker (8 15-16); äldre avskrifter av medeltidshandl (8 19); skr till konungen, Johan III:s tid 1, grupper; kungl kansliets diarier, Johan Ill :s utgående diarier 1568-1571 ; riksreg 1580; kungl br, inrikes civilexp reg 1741, 1748; eckl dep ingående diarier 1844; allmänna verkens skr till Kungl Maj:t, överintendenten 1757, 1771, 1784; enskilda arkiv: Bergshammarsaml, perg 15/6 1471, 3/11 1483, 26/2 1530; Sävstaholmssaml, vol 139; K H Karlssons avskrifter ur Vatikanarkivet: påvebullor 2/4 1370, 26/3 1395, 7/2 1399. KA: Smål landskapshandl: prebendegods 1545: 5; kop av kungl br 1571 : 5; räk 1572: 9, 1573: 4 A, 1583: 16, 1586: 21 A, 1590: 13, 1598: 12, 1599: 18, 1600: 19, 1605: 23, 1608: 13, 1612: 13, 1614: 2; Kronobergs slotts räk 1582: 7, 1584: 2, 1585: 17, 1586: 15; kyrkors, skolors och hospitals räk 1600-1634 (60 8); Smål landsbok: räk 1636-1653, 1658­ 1661 ; Kronobergs läns landsbok: räk 1666-1669; Kalmar läns landsbok: räk 1670; Jönköpings läns landsbok: räk 1671; Kronobergs länsräk 1705, 1715, 1717. ATA: inv 1830; Bruniussaml vol X, XXXV; skr till Raä från P &berg 22/9 1928; skr från Sveriges geologiska undersök- KÄLLOR OCH LITTERATUR Olaus Cavallius 1696-1703 Anders Goeding 1704-1729 Olof Osander 1730-1749 Sven 8a:lter 1750-1760 Johannes Tillander 1762-1769 Nils Alin 1769-1773 Johan Rogberg 1774-1785 Olof Wallquist 1786-1787 Samuel Cronander 1788-1801 Håkan Sjögren 1802-1815 Magnus Lamcr 1816-1828 Christopher Isac Heurlin 1829-1839 Samuel Elmgren 1839-1847 Anders Gustaf Ahlstrand 1849-1873 Wilhelm Gustaf Wetter 1875-1892 Karl Fredrik Salomon Henning 1894-1909 Esaias Ekedahl 1910-1926 Gunnar 8rundin 1927-1943 Ivar Hylander 1943-1956 Gustaf Adolf Danell 1957­ ning till Raä 12/12 1928; historik och restaureringsprogram av K von Schmalensee november 1956; diverse skr rörande restaurering 1954-1959; prel förteckning av mynt funna vid undersökningar i kyrkan av H Rundquist samt förteckning av dito av Kungl Mynt- och Medaljkabinettet (4180/58); rapport över grävningsundersökningar 1957-1958 av S Ols­ son; rapport över murverksundersökningar 1958-1959 av E Gustafsson 29/11 1969; bildsaml: förslag till utvidgning och förändring (plan och fasad från norr, tomfasad, tornets trappgavlar, altarskrank) av C G Brunius 1845; äldre och nyare fotografier av kyrkan; kulturhistoriska byråns arkiv: förslag till dopfunt av E Font 1923; förslag till reparation av sakristia av P &berg 1928; uppmätnings- och restaurerings­ ritningar samt förslag till ändring av orgelläktare av P &berg 1940 (13 blad); förslag till ändring av dörrar av P &berg 1942 (5 bl); förslag till restaurering av E Font 1953 (14 bl); förslag till grundförstärkning av S Brddhe odat (2 bl); förslag till restaurering av K t·on Schmalensee 1958 (6 bl); förslag till glasmålningar av J Brazda 1958 (2 bl); förslag till elinstalla­ tioner och åskskydd av K H Marvigs ing byrå 1958 (Il bl); förslag till ombyggnad av orgel av Marcussen & Son 1958; konstruktionsritningar till takstolar och tornspiror av Looström &: A Ge/in 1958-1959 (20 bl); förslag till kor­ fönstrets nischutfonnning av J Brazda 1959; förslag till restaurering av K von Schmalensee 1959 (11 bl); förslag till fönsterutsmyckning i själakoret av B Beskow 1959 (2 bl); förslag till altarprydnad, predikstol och dopfunt av K von Schmalensee och J Brazda 1959 (4 bl); förslag till korgaller l 251 VÄXJÖ DOMKYRKA av K i·on Schmalensee 1964; förslag till utsmyckning av fond­ vägg i södra sidoskeppet av B Beskow 1964 (3 fotografier). KBS: ÖIÄ, avgjorda mål före 1811; prot 1845; reg 1846; kungl br 1846; ritning, fasad från söder, odat, tro! efter C Hdrleman; förslag till tomhuv av C F Adelcrantz 1770 (2 rit­ ningar); förslag till predikstol av F M Piper 1816 (2 ritningar, kopior efter originalritn); förslag till utvidgning och föränd­ ring av C G Brunius 1845 (2 ritn kop efter orig); förslag till utvidgning och förändring av A Törnqvist 1846 (2 ritn kop efter orig); fasad och plan 1861; förslag till predikstol av J F Åbom 1863; förslag till restaurering av C Möller 1896 (6 ritn); förslag till bänkar av C Möller (blåkop). KB: Manuskript, hand! och br till Sueciaverkets historia, Växjö stad (M 11: 8: I); Småländska antiquiteter (F m 52); samlingsband, Smålands märkvärdigheter, Växjökarta av H Ruuth 1658 (F m 53); J Peringskiöld, Monumenta Sveo­ gothorum VIII, Monumenta per Smalandiam XIX-XXII (F h 8); N I Lö/gren, Teckningar av kyrkor (Fm 55); S L Gahm Persson, Avskrifter af Handlingar, rörande stä­ deme uti Småland Il (M 102: 2); kart- och planschavd: laverad blyertsteckning över Växjö, förlaga till Suecia antiqua (10: 5). LMS: Kartor över Växjö stad: H Ruuth 1659, 1661; P Ham­ ne/ 1697; A Ul/ström 1126; A Bergius 1783; häradskartor: Norrvidinge, odat (F2), Konga, odat (F8), Norrvidinge, H Ruuth 1658 (F 15), Kinnevald, H Ruuth 1661 (F 17), Konga, H Ruuth 1663 (F 18). NM: Tessin-Hårlemansaml: ritningar till tomhuv, alterna­ tiva förslag av C Hdr/eman (THC 4491, 4493, 8404). Lund LUB: P G Vejdes samt: excerpter rörande Växjö och dom­ kyrkan. LUF: Mandelgrenska samt: serie 1, avd 11, pi 34, nr 144 (gravsten), pi 158, nr 572 (plan, fasader), pi 278, nr 963 (kalk och patener jämte detaljer), nr 991 (paten), nr 1009 (mons­ trans, »Yaby»); serie 4 (planer mm); serie 5, anteckningar (15 st). Uppsala UUB: Samlingsband med diverse avskrifter av br samt biskopslängd (K 62); G Sta/hof/, Itinerarium Sueticum (S 28); Archivum Smolandicum Ups av S L Gahm Pehrsson, Tom VI-VII (däribland Wexiö Stads Lustre och beröm, 1691 samt Berättelse om Wexiö Domkyrka, Klockor, grafwar, etc 1759. Se register av P Wilstadius). Vadstena YLA: Växjö domkapitels arkiv: prot 1651-1666 (spridda år), 1739, 1745, 1749, 1750, 1751, 1754, 1755, 1773, 1777, 1845, 1889 (Al); renoverade prot 1778 (All); konc 1654, 1656, 1740 (8 I); bötesboken 1613-1651 (D VII: 1); kungl br 1553-1647 (E I: 1 a); strödda avskrifter (E I: 1 b); akt 1699, 1740, 1741, 1745, 1747, 1771, 1775, 1778, 1781, 1789, 1808, 1810 (E Il); akter from 1650 (E 111); räk 1658-1704 (H Il: 1), 1715­ 1745 (spridda år) (H Il: 2), 1747-1779 (H IJ: 3), 1780-1808 (H Il: 4), 1816 (H Il: 5), 1817-1835 (H Il: 6), 1838-1860 (H Il: 7). Växjö dombok: 1661 (A I: 4). Växjö VDA: st prot 1862, 1897; sysslomannaarkivet: inv odat (1700-talets början)-1906 (A: 1); kr prot och hand! 1737-1752 (A: 2), förteckning över gravplatser, 1700-talets förra hälft (A: 2); kr prot och handl 1751-1767 (A: 3); 1768-1775 (A: 4); 1776 (A: 5); olika hand! rör ändrings- och restaurcringsarbe­ ten mm 1885-{C: I); ritning till predikstol av F M Piper 1816; ritning och hand! rörande förslag till sydportal 1862; ritning till predikstol av J F Åbom 1863; ritningar till altare med altaruppsats, panel i koret samt vindfång av C Möller (1898); ritningar till detaljer för bänkgavlar mm av C Möller (3 rullar); ritningskopior och handl rörande förslag till restaurering av E Fant; ritningskopior och handl rörande förslag till restaurering av K von Schma/ensee. VSLB: C M Agrell, Utdrag ur Växjö domkapitels arkiv (ms 4: o 304); Archivum Smolandicum samlat av S L Gahm Pehrsson, band 8 och 11 (ms 4: o 63); J Forsander, Anteck­ ningar rörande Småland 10-11 (ms 4: o 374); L Larsson, Utdrag ur Växjö domkapitels arkiv (ms 4: o 636); densamme, Anteckningar ur Växjö domkapitels arkiv (ms 8: o 142); samlingsband med handl rörande Växjö domkyrka (ms fol 137); ritning till tomhuv av C F Ade/crantz 1771; ritning av kyrkans »Facade», norra sidan (odal); »Spant-Ritning» (odat, s1mmanhörande med föreg); förslag till draperimål­ ning på altarväggen (odat, 2 ritningar); planritning av J Forsander 1825; konceptritningar till situationsplan, grund­ plan, fasader, fönster av J Forsander (6 bl); teckningar av kalk och paten av J Forsander (3 bl); teckning av Ture Trolles gravsten av J Forsander, teckning av kyrkan i stads­ miljön (osign och odat); förslagsritningar nordfasad, plan, västfasad, sektion mot öster av C G Brunius 1845; detaljrit­ ning till tomgavlarnas utformning av C G Brunius (odal); ritning till skrank (osign och odal); förslagsritningar, nord­ fasad, plan, västfasad, sektion mot öster av A Törnqvist 1846; diverse litografier och fotografier från 1800-talet, visande kyrkan och kyrkomiljön. TRYCKTA KÄLLOR OCH LITTERATUR Acander, P, Den äldsta separata Växjöbeskrivningen 1654. I översättning av P Wilstadius, i: HCÅ 1945. Växjö 1945. Acta cameralia 1-2, ed L M Båth. Acta Pontificium Svecica I. Stockholm 1936-42. 252 Adel/, A, Data och acta till Söderköpings St. Lars kyrko­ orglars historia, i: Svenskt gudstjänstliv 2, 1942. Almen, T och Almen, G, Elias Friessläktens historia. Stock­ holm 1945. Andersson, A, Silberne Abendmalsgeräte in Schweden aus dem XIV. Jahrhunderts. Uppsala 1956. Anderson, I, Gården Vastenis och klostret i Watzstena, i: Fornvännen 1958. Stockholm 1958. - Densamme, Vad­ stena kungsgård och kloster (tillsammans med B Berthe/­ son), i: Proxima Thule. Stockholm 1962. Andersson, Th, Silver från Vä och Kristianstad, i: Fataburen 1944. - Densamme, Vi-silvret och dess mästare. Några fynd, i: Ale 3, 1964. Anderson, W, Skånes romanska tandskyrkor med breda väst­ torn. Lund 1926. Arcadius, C 0, Anteckningar ur Vexjö allmänna läroverks häfder till år 1724. Vexjö 1889. - Densamme, Växjö stifts herdaminne 1 (tillsammans med JA Franzen och E A Zet­ terqvist). Växjö 1921. Archifvet, Småländska. Bref och handlingar hörande till Små­ lands historia 1-3. Växjö 1853-74. Archivum Smolandicum Ups. Register av P Wilstadius. Lund 1937. Archivum Smolandicum Vex. Register av 0 Wallquist, 1795. Lund 1935. Arner, G, Något om Växjö domkyrkas orglar, i: Tidskrift för Kyrkomusik och Svenskt Gudstjänstliv 4, 1941. Baazius, J, Inventarium Ecclesiae Sveo-gothorum. Lin­ copiae 1642. Bandmann, G, Ober Pastophorien und verwandte Neben­ räume im mittelalterlichen Kirchenbau, i: Kunstgeschicht­ liche Studien ftir Hans Kaufmann. Berlin 1956. Beckman, B, Matts Kättilmundsson och hans tid l, i: VHAA Hand! 84. Stockholm 1953. Beckman, N, Vår skolas historia I. Tiden till omkring 1800. Göteborg 1926. Berg, H, Växjö stads historia I. Tiden fram till 1523. Växjö 1956. Blomqvist, R, Studier i Smålands romanska stenkonst. Lund 1929. - Densamme, Aringsås kyrka, i: Norra Allbo hem­ bygdsförenings årsbok 1930. Bahrn, E, Strängnäs domkyrka I. SvK Sö I: 1 (tillsammans med S Curman och A Tuulse). Stockholm 1964. - Den­ samme, Strängnäs domkyrka Il. SvK Sö Il: 2. Stockholm 1968. Boström, R, Sveriges domkyrkor. Stockholm 1952. Braun, J, Der christliche Altar in seiner geschichtlichen Ent­ wicklung, 1. Miinchen 1924. Bri/ioth, Y, Svensk kyrka, kungadöme och påvemakt 1363­ 1414, i: Uppsala universitets årsskrift 1925. Uppsala 1925. Bringeus, N-A (utg), Folksägner från Värend upptecknade av G 0 Hylten-Cavallius, i: HCÅ 1968. Växjö 1968. Brunius, C G, Konstanteckningar under en Resa år 1849. Lund 1851. Carlsson, E, Translacio archiepiscoporum, i: Uppsala univer­ sitets årsskrift 1944 : 2. Uppsala 1944. KÄLLOR OCH LITTERATUR Cinthio, E, Lunds domkyrka under romansk tid. Lund 1957. C/asen, K H, Deutsche Gewölbe der Spätgotik. Deutsche Bauakademie, i: Schriften des Instituts ftir Theorie und Ge­ schichte der Baukunst. Berlin 1958. Cnattingius, B, Pehr Hörberg. Stockholm 1937. - Den­ samme, Domkyrkans nyrestaurerade orgelfasad, i: Lin­ köpings stifts julbok 1941. Diplomatarium Norvegicum 8: 1 (ed C R Unger och H J Huitfeldt). Christiania 1871. Diplomatarium Suecanum 1-8 (ed J G Liljegren m fl). Stock­ holm 1829-1959. Diplomatarium, Svenskt, från och med år 1401 (utg genom C Silverstolpe), 1-3. Stockholm 1875-1902. - Supplement till åren 1401-1420 (utg genom K H Karlsson). Stockholm 1903. Dryselius, E, Kort och Enfaldig Kyrckio-Historia. Jönkiöping 1708. Ecclesiastique Samlingar 1 (utgav 0 Wallquist). Wexiö 1788. Ekegdrd, E, Växjö läroverks byggnader genom tiderna, i: Minnesskrift vid Växjö gymnasiums 3()()..årsjubileum (utg av N Dahllöf). Växjö 1943. Elgenstierna, G, Den introducerade svenska adelns ättar­ tavlor 1-9. Stockholm 1925-36. Elgqvist, E, Studier i södra Smålands bebyggelsehistoria, i: HCÅ 1931. Växjö 1931.-Densamme, Forna tiders vinter­ vägar och stadsnamnet Växjö, i: HCÅ 1934. Växjö 1934. Erici, E, Orglar och orgelbyggare, i: Linköpings stift i ord och bild. Stockholm 1949. - Densamme, Folkströmsor­ geln. Vår äldsta svenska orgel. Ett bidrag till kännedomen om vårt första inhemska orgelbyggeri, i: Linköpings stifts julbok 1954. - Densamme, Inventarium över bevarade äldre kyrkorglar i Sverige tillkomna före mitten av 18()().. talet, några ock mellan åren 1850 och 1865 och ett par ännu senare, men dock stilistiskt sammanhörande med de äldre. Stockholm 1965. Erikskrönikan (utgav R Pipping), i: Samlingar utgav Svenska Fornskriftsällskapet 47. Uppsala 1921. Fischer, G, Domkirken i Trondheim I. Oslo 1965. Foge/marck, S, Carl Fredrik Adelcrantz. Arkitekt, i: Mono­ grafier utg av Stockholms kommunalförvaltning 20. Stockholm 1957. Friis, N, Marcussen & Son 1806-1956. Aabenraa 1956. ­ Densamme, Domkirken Vor Frue Kirkes orgel. Koben­ havn 1965. Frondin, E och Hal/enberg, A, De 8. Sigfrido. Primo Wexio­ nensium Episcopo. Upsaliae 1740. Gustafsson, E, Om Anders Larsson - wår tienare och bygge­ mestare på Cronebergh, i: Fornvännen 1970, Stockholm 1970. - Densamme, ... en passande inrättning af ett Herrans hus, i: Skånes hembygdsförbunds årsbok 1961. Lund 1961. - Densamme, Själakor och Consistorium i Växjö dom­ kyrka, i: Fornvännen 1962. Stockholm 1962. - Densamme, Växjö domkyrka. Historik - vägledning. 2 uppi. Växjö 1964. - Densamme, lnvestigations in Hammarlunda church (tillsammans med M Weidhagen), i: Res Mediae­ vales. Karlshamn 1968. 253 VÄXJÖ DOMKYRKA Ho/ren, M, Helgerum i Tjust, i: Nordiska Museets hand! 34. Stockholm 1949. Hiilphers, A A, Historisk Afhandling om Musik och lnstru­ menter särdeles om Orgwerks Inrättningen i Allmänhet, jemte Kort Beskrifning öfwer Orgwerken i Swerige. Westerås 1773. Inrikes Tidningar 1771. Johansson, G, Blädinge kyrka, i: Värendsbygder 1948. Mo­ heda 1948. Jonz, P, En kort lickpredikan vthi Wexio Domkyrkio . •. hållen När ... Anna Trolies .. . Lijk ... bleff vthi Hwilo­ kammer ... fört. Stockholm 1620. Jordebok, Arvid Trolles, 1498 (utg genom J A Almquist), i: Historiska hand! 31. Stockholm 1938. Kinnander, R, Kronobergs läns runinskrifter, i: Sveriges run­ inskrirter 4 (utgav VHAA). Stockholm 1935. Krokius, N, Een lijkpredikan . . . när Petri Jonre Anger­ manni ... Lijk ... bleff uthi sin Hwilokammer ... uthi högha Choren fördt. Calmar 1630. Kroon, S, Det svenska prästmötet under medeltiden, i: Sam­ lingar och studier till svenska kyrkans historia 18. Lund 1948. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid I-XIV. Malmö 1956-69. Kyhlberg, B, Kring Hans Henrich Cahmans orgelbygge i Växjö domkyrka 1688-1691, i: HCÅ 1954. Växjö 1954. Källström, 0, Guldsmeder i Vä omkring år 1600, i: Skånes hembygdsförbunds årsbok 1937. - Densamme, Medeltida kyrksilver från Sverige och Finland förlorat genom Gustaf Vasas konfiskationer. Stockholm 1939. Landskapslagar, Svenska (utg genom Å Holmbäck och E Wessen). Femte serien. Uppsala 1946. Larsson, L-0, Det danska anfallet mot Värend 1612, i: Norra Allbo hembygdsförenings årsbok 1962. - Densamme, Det medeltida Värend. Lund 1964. Larsson, L, Växjö gamla lärdomskvarter, i: HCÅ 1922. Växjö 1922. - Densamme, Om Växjö gamla biskopsgård, i: HCÅ 1923. Växjö 1923. Lehmann, E, Vom neuen Bild frilhmittelalterlichen Kirchen­ baus, i: Wissenschaftliche Zeitschrift der Universität Halle, gesellschafts- und sprachwissenschaftliche Reihe 6, 1956/ 57. Halle 1956-57. - Densamme, Saalraum und Basilika im frilhen Mittelalter. Formositas Romanica, i: Beiträge zur Erforschung der romanischen Kunst, Joseph Gantner zugeeignet. Frauenfeld 1958. Li/jegren, M, Stormaktstidens gravkor. Stockholm 1947. Lindberg, C L, Handbok om orgverket, dess historia, kon­ struktion och rätta vård. 2 uppi. Strängnäs 1861. Lindquist, D, Första-mässan i Stockholm, i: Samlingar och studier till svenska kyrkans historia 12. Lund 1945. Lind.ström, H, Växjö stads historia 111. 1719-1862. Växjö 1942. Linnzus, S, De Wexionia, urbe Smolandorum. Lund 1743. (Om Växjö. En akademisk 1700-talsavhandling översatt från latinet av SE Melander. Lund 1933.) Linnerhje/m, J C, Bref under resor i Sverige. Stockholm 1797. Ljung, S, Söderköpings historia I. Tiden till 1568. Med ett byggnadshistoriskt bidrag av professor S Erixon. Lund 1949. - Densamme, Kring gråbrödraklostret i Växjö, i: HCÅ 1958-59. Växjö 1960. Lundberg, E, En dateringsfråga, belyst av en biskopstvist på 1100-talet, i: Fataburen 1929. Stockholm 1929. - Den­ samme, Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden 1000--1400. Stockholm 1940. - Densamme, Byggnads­ konsten i Sverige. Senmedeltid och renässans 1400-1650. Stockholm 1948. Lundberg, E B, Biskops-Amö, i: Fomvännen 1963. Stock­ holm 1963. Lunden, T, Den helige Sigfrid, i: Credo 3, 1957. Uppsala 1957. Messenius, J, Chronicon episcoporum per Sveciam, Gothiam et Finlandiam. Stockholm 1611. Mdrtensson, S, Växjö stads geologi jämte något om stadens uppkomst och utveckling, i: HCÅ 1933. Växjö 1933. Neumann, E G, Die Backsteintechnik in Niedersachsen wäh­ rend des Mittelalters, i: Lilneburger Blätter 10. Lilneburg 1959. Nisbeth, Å, Åtvids kyrkor. Linköpings stifts kyrkor. Banke­ kinds och Skärkinds kontrakt I. Åtvidaberg 1958. - Den samme, Askerydsmästaren - Sven Målare i Jönköping?, i: Småländska kulturbilder. Meddelanden från Jönköpings läns hembygdsförbund 34, 1962. Nisser, W, Per Brahe d y:s »hofkonterfejare», i: Meddelan­ den från Norra Smålands fomminnesförening 9, 1929. Jön­ köping 1929. Nordström, F, Tensta kyrkas arkitektur, i: Uppland 1951. Uppsala 195I. - Densamme, Studier i Uppsala domkyrkas äldsta byggnadshistoria. Uppsala 1952. Norlind, NP, Orgelns allmänna historia. Stockholm 1912. Nya Wexiö-Bladet 1869, 1870, 1873. Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken 1-4. I över­ sättning av J Granlund. Uppsala & Stockholm 1909-25. Olsson, M, Kalmar slotts historia Il A. Uppsala 1961. Olsson, S, Utgrävningarna i Växjö domkyrka 1957-1958, i: HCÅ 1958-59. Växjö 1960. Oxenstierna, Axel, se Skrifter. Registratur, Konung Gustaf den förstes (utg genom V Gran­ lund m fl). 1-29. Stockholm 1861-1916. Riksdagsakter, Svenska (utgav E Hildebrand). 3. Sto::kholm 1894-1910. Rhyze/ius, A, Episcoposcopia sviogothica. Linköping 1752. Rogberg, S, Historisk Beskrifning om Småland. Karlskrona 1770. Roland, A, Spånklädda stenväggar å romanska kyrkor, i: Fomvännen 1918. Stockholm 1918. Rosengren, J, Line/I, L och Fischer, J, Ny Smålands beskrif­ ning. Wexiö stad. Växjö 1914. Rydbeck, M, Skånes stenmästare före 1200. Lund 1936. ­ Densamma, Valvslagning och kalkmålningar i skånska kyr­ kor, i: Skrifter utgav K humanistiska vetenskapssamfundet i Lund XXXV. Lund 1943. -Densamma, Den helige Sig­ frid, en rikets skyddspatron. Växjö 1957. 254 FÖRKORTNINGAR Samling af Sweriges gamla lagar (utg av D C J Schlyter). Lund 1844. Schewe, J, Das Turmgeschoss der Petrikirche in Liibeck in seiner Stellung zu den Westemporen des Mittelalters, i: Nordelbingen 28/29. Heide in Holstein 1960. Schmid, T, Växjö stifts tillkomst och äldsta förhållanden, i: Scandia 1929. Lund 1929. - Densamma, Växjö stifts bisko­ par intill år 1287, i: Personhistorisk tidskrift 31. Stockholm 1931. - Densamma, Den helige Sigfrid. Lund 1931. Schnell, I, Kyrkorna i Södermanland. Nyköping 1965. Schotte, A-S, Resultatet av utgrävningen i S:t Laurentii sakris­ tia juni 1940, i: S:t Ragnhilds gilles årsbok 1941. Söder­ köping 1941. Schiick, H, Ecclesia lincopensis. Studier om Linköpingskyr­ kan under medeltiden och Gustav Vasa. Stockholm 1959. Scriptores Rerum Svecicarum Medii Aevi (ed E M Fant m fl). 1-111. Uppsala 1818-76. Sidenbladh, E, Urmakare i Sverige under äldre tider. 2 uppi. Stockholm 1947. Skrifter och brevväxling, Rikskanslern Axel Oxenstiernas. Avd 2, 12, I. Stockholm 1930. Småländska Archifvet, se Archifvet. Stavenow, Å, Carl Hårleman. En studie i frihetstidens arki­ tekturhistoria. Uppsala 1927. Sundquist, N, Långtora kyrka. Upplands kyrkor 102. Upp­ sala 1960. Svalenius, I, Växjö stads historia Il. Tiden från 1523 till 1718. Växjö 1956. Svenska Landskapslagar, se Landskapslagar. Förkortningar AC Acta cameralia (DS. Appendix: Acta Pontificium Suecica I). ATA Antikvariskt-Topografiska Arkivet i VHAA, Stockholm akt akter ATJb Arvid Trolles Jordebok DN Diplomatarium Norvegicum DRA Rigsarkivet, Köpenhamn DS Diplomatarium Suecanum Eccl sam! Ecclesiastique samlingar utgav 0 Wallquist FV Fornvännen GVR Konung Gustaf den förstes registratur hand! handlingar HCÅ Hylten-Cavalliusföreningens årsbok (Kronobergs­ boken) HT Historisk tidskrift inv 1830 en på grund av kungl förordning 17/4 1828 före­ tagen inventering av forntida minnesmärken i kyrkor och på kyrkogårdar Svenska Riksdagsakter, se Riksdagsakter. Svenskt Diplomatarium, se Diplomatarium. Trolle, Arvid, se Jordebok. Tuu/se, A, Kronobergs slottsruin, i: VHAA Handl 76. Stock­ holm 1951. - Densamme, Ronneby kyrkor. SvK Bl IV: I (85). Stockholm 1959. -Densamme, Strängnäs domkyrka I. Medeltidens byggnadshistoria (tillsammans med E Bohrn och S Curman). SvK Sö I: I (100). Stockholm 1964. ­ Densamme, Der Kernbau des Doms zu Strängnäs und sein Umkreis, i: Antikvariskt arkiv 25. Stockholm 1964. ­ Densamme, The Churches of Blekinge. Second series of The Churches of Sweden I. Stockholm 1968. Ullen, M, Kyrkorna i Sjösås. SvK Sm Il: I (114). Stockholm 1967. Vejde, P G, Ur Värends hävder, i: HCÅ 1930. Växjö 1930. ­ Densamme, Växjö domprostgård. Särtryck ur Nya Växjö­ bladet 16 och 23 nov 1940. Växjö 1940. Wester, B, Studier i svensk orgelkonst under 1600- och 1700­ talen, i: Svensk tidskrift för musikforskning 1931. - Den­ samme, Gotisk resning i svenska orglar. Stockholm 1936. Westerberg, U, Glossarium till medeltidslatinet i Sverige I: 2. Stockholm 1969. Wiese/gren, P, Ny Smålands Beskrifning. Andra delen. Wexiö 1846. Wilstadius, G, Johan Christian Zschotzscher. Hans liv och verksamhet som kyrkomålare i Växjö stift, i: HCÅ 1956. Växjö 1956. Virdestam, G, Växjö stifts herdaminne VIII. Växjö 1934. KA KB KBS KHK KL konc kr prot kungl br LMS LUF LUB NM NWbl OM perg PHT prot RA Raä Kammararkivet, Stockholm K Biblioteket, Stockholm K Byggnadsstyrelsen, Stockholm K H Karlssons avskrifter från Vatikanarkivet Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid brevkoncept kyrkorådsprotokoll kungliga brev K Lantmäteristyrelsens arkiv, Stockholm Lunds universitets folklivsarkiv Lunds universitetsbibliotek Nationalmuseum, Stockholm Nya Wexiö-bladet Olaus Magnus' Historia om de nordiska folken pergamentsbrev Personhistorisk tidskrift protokoll Riksarkivet, Stockholm Riksantikvarieämbetet, Stockholm 255 VÄXJÖ DOMKYRKA reg registratur räk räkenskaper SD Svenskt Diplomatarium från 1401 SHM Statens Historiska Museum, Stockholm SSA Stockholms stadsarkiv Små! arch Småländska archivet Små! Mus Smålands Museum SRA Svenska riksdagsakter SRS Scriptores Rerum Suecicarum SvK Sveriges Kyrkor, Konsthistoriskt inventarium ut­ givet på uppdrag av VHAA. Stockholm 1912­ Summary During the Middle Ages, the diocese of Växjö was the small­ est in Sweden. It comprised only the five hundreds of Värend, in the southemmost part of the province of Småland. It was bounded in the south by the see of Lund in the Danish provinces of Skåne and Blekinge, and in the west, north and east by the !arge diocese of Linköping. There were special reasons for the elevation of Växjö to a diocese in the twelfth century (see below). Växjö was probably an important meet­ ing and trading centre when Christianity reached Värend in the eleventh century, but its population was not very !arge. It was not until 1342 that Växjö was granted a borough charter. The unimportance of the diocese and the bishopric is reflected in the Cathedral, which is the smallest of all the medieval cathedrals of Sweden. The building is very simple, which is also related to the lack of an advanced stone building tradition in this region. Throughout the Middle Ages, most of the churches in the rich forest region of Värend were built of timber. After the Reformation in Sweden during the sixteenth century, the diocese of Växjö was extended considerably, but at the same time it !ost the estates which had been endowed for its maintenance. The poverty of the Cathedral persisted for a long time. The building has also been damaged by fire and plundered in time of war. Nothing remains, therefore, of the medieval fumishings and decoration. Owing not least to frequent fires, the building has also changed greatly in respect of architecture. Situation The Cathedral has a curious situation on the edge of the medieval town and in its most lowlying part. Immediately west of the old churchyard there was formerly a brook which formed the boundary between two hundreds. East of this brook the Cathedral and the Bishop owned all the land within the town. In the south, the churchyard was bounded by a lake (figs 16, 17); the distance between the south wall of the Cathedral and the edge of the water was only a few skr skrivelser st prot stämmoprotokoll utg utgiven VDA Växjö domkyrkas arkiv VHAA K Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm VLA Vadstena Landsarkiv VSLB Växjö stifts- och landsbibliotek UUB Uppsala universitetsbibliotek ÖIÄ Överintendents Ämbetet (efter 1918 KBS), Stock­ holm yards. The leve) of the water was lowered during the nine­ teenth century, and a park was laid out on the land gained. During the Middle Ages several important highways from various parts of Värend met at Växjö, which is in the centre of the district. One of these was a winter road across the ice on the lake to the market place. It seems likely that the winter market was held on the ice; evidence of such markets has been found from the Middle Ages in other places in Sweden. The winter market in Växjö on 15 February-the day of St Sigf rid, the patron saint of Växjö--may have been important even before the introduction of Christianity. If so, the leaders of the Church recognized the advantage of associating them­ selves with the market, and later fixing St Sigfrid's translation festival on the day of the market. North and east of the churchyard there was, as late as the eighteenth century, a number of buildings associated with or belonging to the Cathedral. They were all of timber; even the bishop's residence consisted of timber buildings. In the 1690's, however, a stone building was erected by the north wall of the churchyard, a grammar school in two storeys. The school was not finished until 1715. The roof was altered in 1828, but otherwise the building is well preserved (figs 22, 23). After a new cemetery had been opened in the town in the early years of the nineteenth century, the land around the Cathedral was replanned. The walls of the old churchyard were demolished, entrances and gravestones removed, and the immediate vicinity of the Cathedral was tumed into a park. Architecture The Cathedral consists of a chancel with a square plan, a nave and two aisles, and a wide west tower with extensions to the north and south (PI Il). In the angle between the chancel and the south aisle is a low building. The piers of the nave contain the remains of walls belonging to an aisless twelfth century church (PI VIO. The lower parts of the tower date from the twelfth and thirteenth centuries, the top part from the 256 SUMMARY ,., ::ILJL ..i..=:::=;::::~ ••-----, I lL u Fig 209. Kyrkans planutveckling, 1: 1000. Deve/opment oj plan oj church. end of the fifteenth. The short chancel is the remains of a chancel, two bays long, built during the thirteenth century (PI VII, figs 69, 108). The second most easterly bays of the aisles were part of the transepts of the thirteenth century church (PI VII). The aisles west of these bays were built gradu­ ally during the fourteenth century and altered during the fifteenth. The extension south of the tower dates from the latter part of the fifteenth century, but the one north of the tower was not built until the l 750's. The eastemmost bays in each aisle were added in 1849-50 (fig 117). The building south of the chancel was erected as a vestry in 1898-99. There was an early fourteenth century vestry (PI VII, fig 75) north of the chancel, but it was demolished when the north aisle was extended in 1849. A late medieval porch outside the north aisle was removed after the fire of 1740 (PI VII). The small remains of the Romanesque nave show that the oldest stone church on the site was built of rather thin boulders of porphyritic stone (fig 29). Tooled details, for plinths and quoins, for example, were of soapstone. All the stone was probably found in the vicinity of Växjö. The walls of the Romanesque part of the tower are of split boulders, mostly granite (PI X). For plinths, quoins and window sur­ rounds (figs 34, 35), carefully tooled granite was used. Brickwork with features typical of the thirteenth century is found in the middle part of the tower (PI X, figs 31, 32, 36). There is later brickwork-dating from the fourteenth and fifteenth centuries-in the south aisle and the top part of the tower (PI VIII, fig 82). The demolished vestry was also of brick. Traces of thin, red limewash, probably dating from the fourteenth or fifteenth century, have been found on the externa) walls. During the sixteenth, seventeenth, and eighteenth centuries the walls were coloured white, but in the nineteenth century the building was covered with a thick layer of greyish-yellow plaster. When the exterior was altered pr.· 0 -- ~ E 'i q ~ / in 1958-59, the walls were replastered outside with brick-red plaster, with white window splays and omamentation (fig 1). The buttresses along the north and south fronts were built in their present positions when the church was rebuilt in 1849-54 according to plans by Professor C G Brunius. Their appearance was altered in 1959 (d figs 30, 37). Details of the nineteenth century rebuilding that are still preserved after the most recent great alterations to the church are, e g the round­ headed window surrounds in the north and south fronts, the brick friezes at the tops of the walls of the tower and aisles, 257 VÄXJÖ DOMKYRKA the decorated gable in the chancel (fig 28), and the surround of the tower portal (fig 38). New elements in the architecture, created in 1968-59 are, among others, the !arge window in the east gable of the chancel (fig 28), the south portal (fig 39), and the decorative brickwork on the extensions north and south of the tower (fig 27). When the Cathedral was restored in 1958-59, it was equip­ ped with a high, copper-covered roof. The shape of the roof is related to that before the rebuilding during the nineteenth century (cf figs 26, 108). The two tall spires, also copper covered, were added in 1958-59. Measurements and old pictures (fig 18) were used when the spires were designed. The church is rather low and very wide in relation to its length. The vaults are the same height in the nave and aisles (Pls IV, V, figs 42, 45). The walls and vaults are the same pale colour and most of the windows are the same in appearance. This makes the interior very uniform. The windows were given their present shape inside at the most recent rebuilding. The modern floor, the furnishings and the decoration contri­ bute very largely to the general impression. The church has thirteen brick vaults, seven of which are late medieval stellar vaults (Pls Il-V). These are in the two westernmost bays of the nave and aisles and in the third bay of the south aisle, counting from the west, i e in the original south transept (fig 48). In most of the vaults the ribs have a simple, square profile. Rib bricks with bevelled sides occur in a few vaults. The two smaller vaults in the south aisle (fig 49) are without wall arches on the south and west walls; the other medieval vaults have wall arches on the outer walls. In the north aisle the wall arches get narrower towards the pendentives. Originally, they were supported by corbels made of brick and granite. The octagonal piers in the western part of the building have, by and !arge, retained their shape since the late Middle Ages. The chancel vault, the two easternmost nave vaults and the second easternmost vault of the north aisle are cross vaults dating from the l 740's, erected after the fire of 1740, when the old vaults in this part of the building were seriously damaged. The most easterly vaults in the aisles were erected in 1849-50 according to plans by C G Brunius (figs 117, 118). These vaults are cross vaults with ribs with square profiles. In the west tower and the buildings in the north and south are several small rooms equipped for various practical uses. The late medieval building south of the tower is two-storeyed with a chapel on the bottom floor, originally a chantry chapel. This is connected with the aisle by an opening without a door, and a quarter-circle shaped opening with a recon­ structed wooden grille (figs 50, 95, 96). This opening, and the barrel vault above the chapel demolished during the nine­ teenth century, were restored in 1958--60. The upper storey, the old chapter house, is covered with a stellar vault of the same type as in the nave and the north transept (fig 54). In the north wall of the room is an entrance from a spiral stair­ case down from the chantry chapel (figs 53, 86). In the east wall are the remains of a window surround (figs 84, 86, 87) and a closed doorway (figs 53, 84), which, before the altera­ tion of the aisle during late medieval times, led to the space above the original, lower vaults. The building north of the tower contains vestries on two levels (fig 55). The bottom floor of the tower serves as a vestibule (fig 41 ), the first floor (fig 58) is connected with the organ loft, with the old chapter house and the upper vestry. The room is lit by a !arge, pointed window, which was made in the west wall of the tower during late medieval times, and by two small Romanes­ que openings in the same wall (PI X). The second floorofthe tower (fig 59) is, according to current plans, to be turned into a small Cathedral Museum. From this room, which has two small cross vaults dating from the l 750's, a flight of stairs in the west wall leads up to the upper parts of the tower, where the modern hell frames are. HISTORY OF BUILDING I. According to a medieval legend, St Sigfrid, an English mission bishop, came to Sweden by way of Denmark. When he reached Värend and the spot where Växjö stands now, an ange! appeared to him in a dream and led him to the place where he was to build a church (fig 2). When the saint woke up he found the spot with the length and breadth of the church set out on the ground and there he built a timber church. After he had established the mission in Värend he baptised the King of Sweden in the province of Västergötland. Then he returned to Värend and was buried at Växjö. St Sigf rid was active as a missionary in Scandinavia during the first half of the eleventh century, and it is quite possible that he participated personally in the conversion of Värend, and that he died at Växjö. At that time a timber church was probably built at Växjö, a church that was replaced by a stone one during the twelfth century, the first bishop's church (cf Il below). No remains of an early medie­ val timber church were found during the extensive archeologi­ cal studies made in the Cathedral in 1957-58, it is true, but the soil under the floor had been disturbed everywhere by building operations and burials. On the other hand, early medieval coins were found (see note 22, p. 233), which sug­ gests that there was probably a church on the site in the eleventh century. Further evidence is the runestone (fig 24) found in the east wall of the chancel, which most likely stood in the churchyard before the chancel was extended during the thirteenth century. The closing words of the inscription, "God help bis soul", indicate that Christianity bad reached the district by the latter half of the eleventh century, when the stone was raised. Il. Excavations and studies of walls have brought to light remains of the Romanesque stone church, consisting of a nave anda narrower chancel with an apse (PI VII, figs 60, 61). Projecting pieces of the foundations of the apse indicate that there were buildings both north and south of the chancel, which were used as vestries or in other ways connected with the function of the building as a bishop's church (figs 68, 209 A). Remains of masonry in the piers where the Romanes­ que nave ended in the east show that the rood arch was 258 SUMMARY flanked by side-altar niches (fig 62 a, b). The twelfth century church had quoins, portals and plinths of tooled soapstone. The same type of plinth as that found in masonry belonging to the western part of the nave (fig 61) was also used in the south transept and in the southem part of the chancel, i e in building elements dating from the thirteenth century (cf 111 below). These plinth stones clearly emanate from the build­ ings north and south of the Romanesque chancel, which were demolished in conjunction with the extension of the chancel during the thirteenth century. The only Romanesque sculpture that can with certainty be dated to the twelfth century is a fragment of a ram's head carved in soapstone (fig 63). It must have belonged to a carving of a lion attacking a ram, a subject common in Scanian sculpture immediately after 1150. It is probable that the rood arch had such sculptures, patterned on Scanian prototypes (fig 62 a). The lowest part of the wide west tower dates from the twelfth century (PI X, figs 34, 35, 66). The walls of the tower, built of granite, are not bonded into the Romanesque nave (fig 64), which suggests that the tower was built somewhat later than the nave. Certain differences in building technique, and the profile of the plinth, are also evidence that the tower is secondary. The tower did not have stone vaulting in the ground floor room, and the present second storey was probably the original bell chamber (fig 68). Wide west towers of the type at Växjö are common in south Scandinavia. Most of them were built during the last decades of the twelfth century. This is probably true of the tower of Växjö Cathedral and the closely related tower of Rydaholm Church, about twenty miles from Växjö in the diocese of Linköping, close to the boundary of the Växjö diocese. The church at Rydaholm was probably built in rivalry with Växjö, by the Bishop of Linköping, who at that time owned estates at Rydaholm. The chancel and nave of Växjö Cathedral, which were built at the same time, are thus probably somewhat older than the tower. But both these parts and the tower have details related to the !arge group of Romanesque churches influenced directly or indirectly by Lund Cathedral. The small ram's head is clearly related to Scanian work which can be dated to the third quarter of the twelfth century, during which period the church at Växjö was probably built. Since Värend had no tradition of building in stone, it is only natura! to assume that the builders applied to Lund for skilled masons. Communications between Lund and Växjö were generally very lively during the early Middle Ages. The first known Bishop of Växjö was Balduin, who, in 1170, took part in a great religious feast at Ringsted in Denmark. An analysis of the sources of the early history of the diocese of Växjö has revealed that the diocese was established during the late 1160's, and that it was detached from the diocese of Linköping. The most important factor seems to have been the cult of St Sigfrid at Växjö. At about this time, St Sigfrid's bones had probably been taken from his grave and placed in a reliquary on or near the high altar. When the Pope's perrmss1on to establish a diocese was obtained, there was probably already a suitable place, a locus congruus, for the bishop. The legend, the final version of which was written in Växjö in 1205, tells that a stone church had been built on the spot-in quo /oco edi/icium constructum lapidium. This may have been advanced as an argument in favour of the establishment of a new diocese. If so, the building of the stone church was begun during the 1160's. 111. Around the middle and during the second half of the thirteenth century, the Romanesque church was extended eastwards. The chancel and apse and the buildings assumed to have been at each side of them were replaced by a two-bay long chancel with a straight east wall, and transepts (PI VII, fig 209 B). The building material used was probably taken from the two buildings outside the old chancel, including tooled plinth stones and ashlars, which were placed in portals in the south and north transepts (Pls VIII, IX). The use of bricks had not yet begun when the new chancel and the transepts were built. On the other hand, parts of the upper floors of the Romanesque tower are partly of brick, and can be dated to the thirteenth century (cf above). The tower was rebuilt after a fire that damaged the upper parts. Two cross vaults were erected between the top two storeys and a staircase was built in the west wall of the tower (figs 71-73). The vaults were completely rebuilt in the l 750's. Some of the small thirteenth-century window openings in the brick walls are round-headed (fig 36), and others triangular (fig 31). The tops of the tower walls are marked by a whitewashed de­ corative course (figs 27, 31). Medieval sources mention that Växjö Cathedral was damaged by fire in 1276 in conjunction with military opera­ tions. The alterations to the tower may be related to this event. Since bricks were used to repair the tower but not when building the chancel and the transepts, the eastern part may have been built before 1276, possibly as a consequence of the papal decrees of 1250 and 1258 that Cathedral Chapters were to be established at those Swedish cathedrals that were without them. This required more space for a richer liturgy and a more comprehensive altar service. IV. When the new chancel was built, a vestry was planned in the angle between the chancel and the north transept. The vestry was built in two parts, one large square room and a narrower chamber at a slightly lower level (PI VII, figs 16, 69, 209 C). The walls were of brick, and the east gable had early Gothic decorative brickwork (fig 75). The small chamber had a barrel vault, and the !arge room had four cross vaults and a central column (fig 80). A number of corbel stones (figs 76-78), the base of a column and a capita! (fig 79), which belonged to the church, were undoubtedly in the vestry. This building, whose nearest equivalents are vestries in certain Uppland churches dating from around 1300, probably dates from the early years of the fourteenth century, at the latest. There is documentary evidence that the vestry existed in 1318. A study of the walls of the south aisle shows that this part of the church was built originally as a chapel unconnected 259 VÄXJÖ DOMKYRKA with the south transept (Pls VII, XI, figs 81, 91). Remains of windows, buttresses and vault abutments have been pre­ served (PI VIII, figs 82-90). The chapel was covered with two cross vaults. A door opening with a window above it was made in the west wall of the chapel (figs 83, 84). There is another opening in the upper part of the wall; this led to the attic above the chapel (figs 83, 84). At the same time as the west wall of the chapel was built, a brick spiral staircase was made in the angle of the tower (PI VII, fig 88). The extension of the church southwards may perhaps be related to the dedication of a chapel to the apostle Andrew. This was probably in the 1330's. The next building phase was the erection of an aisle north of the Romanesque nave. In the north wall a passage was made into a small externa! erection which may have been a place for sermons when many people were assembled in the churchyard, at church feasts and the like (Pls VII, IX, XII, figs 92, 93). This building activity should be viewed in connection with endeavours to increase the power of the bishop in the 1340's, which led to Växjö being granted a borough charter in 1342, and the donation by the Swedish king, Magnus Eriksson, for a restoration of the church building. The restoration was probably completed in the 1350's. During the following decade, the Cathedral was damaged by fire in conjunction with warfare, and even at the end of the four­ teenth century the building was in great need of repair, judging by papal bulls granting indulgence to visitors who contributed to the repair of the church. V. The church was altered considerably during late medie­ val times, due mainly toa wish to vault the church completely and provide a more open, uniform interior (fig 209 D). To create a hall church of Gothic type, several measures were required. The south chapel was united with the south transept and its walls and windows were heightened (PI VIII). The ex­ terna! wall of the north transept had also to be made higher to allow for the new vaulting. Roof trusses of a new construc­ tion were installed to carry a roof that would cover the whole width of the building. The new, higher roof demanded a higher tower, and a brickwork section was added to about the same height as the present walls. New spires were erected, possibly of the type shown in an altarpiece painted ca 1500, illustrating St Sigfrid's dream (figs 2, 102). The nave and the ground floor of the tower were united by a wide tower arch (PI V, VI, fig 58), making the ground floor of the tower a large, well-lit room after the joists of the earlier first floor had been removed and a !arge window made in the west wall (PI X). The chantry chapel was built south of the tower (figs 50, 51, 95, 96). The extension was provided with an upper storey (PI VIII, figs 52, 53, 97), with windows in the south and west walls, and communication with the ground floor by way of the earlier built spiral staircase (fig 86). Prior to 1651, the Cathedral Chapter met in this room. It may be assumed that it did so in late medieval times, too. The chantry chapel was probably finished in 1471, when altar fumishings ~nd other things were donated to the chapel. The fact that the extension containing the chantry chape1 was built, implies that the work of altering the south aisle was going on simultaneously or in any case begun by the elevation of the externa! wall. It is therefore probable that the rebuilding of the Cathedral was begun during the 1460's. This great work was probably performed in stages, so that the church could be used without interruption for the many functions of a cathedral. It was not until 1500 that the work of vaulting the church was started. The stellar vaults of the church are of a type which, on stylistic grounds, may be as­ signed to the end of the fifteenth century and the beginning of the sixteenth. Similar vaults were erected during this period in some churches in ÖStergötland, among them Söderköping Church. According to reliable information from the seven­ teenth century, there was a painted inscriptiÖn in one of the vaults of Växjö Cathedral stating that Olof, a master mason from Linköping, bad completed part of the vaulting on 9 August, the eve of St Lawrence Mass, in 1509. VI. On 27 February 1570, during a war between Denmark and Sweden, the Cathedral and the town were seriously damaged by fire. From and including 1571 accounts are available reporting the repair of the building and its fumish­ ings. Roof trusses and roofs bad to be renewed and much work was required to repair vaults and walls. The new roofs were finished in 1577, at the same time as the interior. It was not until 1580 that the erection of new spires was begun. This work, which was led by a master builder from Kalmar, one Anders Larsson, was finished in 1585. The shingles on the !arge roofs of the nave and chancel had to be renewed in 1594-97. During the years 1604-07 the outside walls of the church were plastered and whitewashed. The walls had not been repaired since the fire, and were therefore in such a bad condition that trees and bushes had begun growing in the cracks. The Cathedral fumishings were damaged in 1612, when Danish soldiers used the church as a camp. Valuable archives were destroyed and pews and other things broken to pieces. A violent storm demolished the spires on new year's night, 1629. They were repaired during the years 1629-32, covered with copper sheet and reinforced with horizontal bars be­ tween the points. After this, the spires were as shown in the picture of Växjö in Suecia antiqua (fig 18). The spires were repaired in the 1660's, 1700 and 1738. A new clock was acquired for the tower in 1661, with a splendid dia! on the west wall, where the modem dia! now is (fig 27). Changes were made in the interior of the church to adapt it to the Protestant divine service. Superfluous altars were removed, but some triptychs and figures of saints were kept and remained in the church until the fire of 1740. The font, which stood behind a screen in the ground floor room of the tower, in keeping with medieval custom, was moved into the chancel in 1670. The same year, the choir gallery between the chancel and the nave was removed, and the chancel screen was made lower. In 1616-17 a burial chapel was built for the Trolle family in the eastemmost part of the north aisle. In the corresponding position in the south aisle, a burial 260 chapel had probably been built as early as at the end of the sixteenth century for the family Stråle of Ekna; later, by way of family conncctions, this chapel passed to the Ulfsax family. In the far west of the south aisle, a burial chapel was built in 1688 for Lord Lieutenant Håkan Nilsson Skytte and his family, and in the same position in the north aisle a chapel was built for Bishop Samuel Wirenius in 1703. All these graves had walls above the leve! of the floor, and painted and gilded wooden screens, with sculptures and inscriptions. The screen a bo ve the Trolle chapel was remodelled in Baroque style in 1703--05 by a sculptor named Torbjörn Röding. All screens were destroyed by fire in 1740. Later, simpler screens were erected (fig 115) and on the raised surfaces of the graves seats were arranged. In the nineteenth century the graves were levelled with the floor. Surviving parts under the floor were studied at the excavations in 1957-58 (PI VII, fig 107). A !arge gallery was erected in the west of the nave in con­ junction with the installation of a new organ in 1688-91. The chantry chapel south of the tower was altered in 1651, when it was fumished as a meeting room for the Cathedral Chapter. The original opening into the aisle was closed and a simple door was installed (fig 90). The old Chapter House on the upper floor was tumed into the Cathedral Library. VII. On May 29 1740 the north spire was struck by lightning and a violent fire broke out. The spires and all the wooden roofs were bumt down and the tower was seriously damaged, the gables of the nave and chancel collapsed, the vaulting in the eastem part of the church was completely destroyed and all the valuable fumishings of the church were consumed. Repairs were begun in 1741 when new roofs were constructed. The tall chancel and nave gables were not rcbuilt; the wooden roof was hipped at the east end (figs 108-110). The destroyed medieval vaulting of the nave and aisles was replaced by simple cross vaults, constructed in 1743-45. The windows were widened and made equally high, and the porch leading into the north aisle was demolished. During the years 1744-51 the church was refurnished. After this work the church had the appearance shown in a drawing made in 1768 (fig 115). It was not until 1779 that a new organ was installed on a new loft in the west, with a stately organ front, still in ex­ istence (fig 46). Proposals for repairs of the tower and a new tower roof in Classical style were made in 1750 by Carl Hårleman (figs 111-113), but work on the seriously damaged tower was not begun until 1755. An extension was built north of the tower according to plans by Hårleman (fig 209 E), and the repair of the fabric of the tower was finished in 1757. The prcvious year, a tablet was placed on the west front, reporting the history of the Cathedral (now in the tower vestibule, fig 56). A temporary roof was erccted over the tower walls. Not until 1771 was work begun on a new tower roof, but then, accord­ ing to the wish of the Cathedral Chapter, after a simpler proposal by C F Adelcrantz (fig 114). The medieval vcstry was rcbuilt in 1789, when the original vaulting and central column were removed and a flat ceiling installed. After a new bishop's residence had been erected, SUMMARY the Cathedral Chapter met in a room in this building from 1797. The Chapter House in the church, south of the tower, became the Cathedral archives. The first floors of the tower and the adjacent buildings were fitted out for the grammar school library. VIII. In 1845, the Chapter studied the possibility of re­ constructing the roofs and enlarging the church. C G Bru­ nius, Professor of Greek at the University of Lund, architect and art historian, was entrusted with the task of making plans. He began by measuring up and examining the building (see e g figs 69, 70, 75, 90, 99, 100), and then he submitted a proposal for a complete alteration of the interior in Gothic revival style (figs 117, 118, 121). The north and south aisles were to be extended eastwards by one bay (fig 209 F), win­ dows and buttresscs were to be given new positions to give the fronts greater symmetry, corbie gablcs were to be erected over the aisles, chancel and tower. Slate was recommended as roofing material. The proposal was approved by the local authorities but when scrutinized by the central authorities, the plans were revised by A Törnqvist (figs 119, 120). This new proposal was approved by the Crown, but nevertheless the work was carried out according to Brunius' plans and under his supervision. This radical rebuilding took place in 1849-54 (fig 122). The interior was not altered to any great extent during Brunius' rebuilding of the Cathedral (figs 123, 124). At the end of the nineteenth century, restoration of the interior and new fumishings were demanded. Plans were drawn by Carl Möller (fig 125). The restoration was performed in 1898-99. Walls and vaults were replastered and painted in contempo­ rary decoration style. Heating and electric lighting were in­ stalled. The church was furnished with new pews, wooden panelling along the walls and round the piers, a new reredos and new chancel stalls, all in Gothic revival (figs 126, 127). A small vestry was built south of the chancel. IX. During the 1940's a new restoration plan was drawn up by Erik Fant, architect. According to this plan the ex­ terior of the church was to remain unaltered, but the nine­ teenth century furnishings were to be removed and the eighteenth century interior recreated (fig 130). After Fant's death in 1954, Kurt von Schmalensee, architect, was given the task of continuing the planning of the rcstoration. In 1956, von Schmalensee presented different alternatives for a restoration and rebuilding of the Cathedral. A building technical invcstigation showed that the roofs of both the church and the tower needed renewing completely. The com­ plicated nineteenth century roofs caused difficult problems of maintenance. The architect therefore recommended a re­ turn to the type of roof before Brunius' restoration. To ob­ tain better relation between the tower and a high roof over the church, it was proposed that new, high spircs be built. Finally, a thorough alteration of the interior was proposed. In accordance with these principles, the church was re­ stored in 1958--60 (figs 26--28, 42-47). Among other things, walls and vaults were replastered, foundations were rein­ forccd, new floors and a new heating system were installed, 261 VÄXJÖ DOMKYRKA windows were altered, a new south portal was built, the vestry south of the chancel was rebuilt, and the rooms in the tower and the adjacent buildings were restored. New roof trusses and new spires were built and the roofs were covered with copper sheet. A new clock with a dia! on the west front of the tower was installed and the bell frames were reconstructed with space for five bells. The interior was re­ fumished and redecorated in modem style. MURALS Of the medieval decoration on walls, vaults and piers, only extremely small fragments remain. The decoration does not seem to have been very rich since surviving patches of the original lime-wash on the pendentives and in other places only rarely have traces of colour. In 1575, the interior of the church was whitewashed. In conjunction with the exterior replastering, the church was decorated with painted trailing leaves below the eaves, a kind of decoration which seems to have been common in this part of the country at the end of the sixteenth century and during the seventeenth century (cf Sjösås, Dädesjö and other churches). lnscriptions were mentioned in 1653, when the interior of the church was re-whitewashed. These painted in­ scriptions were in the vaults, and formed, together, a chron­ icle of notable events in the history of Christendom, the king­ dom of Sweden and the Cathedral, written by Dean Jonas Zephyrius. The fire of 1740 and later replastering have com­ pletely destroyed the seventeenth century plaster and painting, however. In 1750, draperies were painted round the new altarpiece (fig 115); these were replaced by a new painting in 1825, probably according to the proposal illustrated in figure 145. After the Brunius restoration, the whole church was white­ washed (fig 123), but during the extensive changes made in the interior during 1898-99, walls and vaults were decorated with stencilled pattems in Gothic revival style by Edvard Bergh (figs 126, 127). These paintings were removed com­ pletely at the most recent restoration, except for those in the eastemmost vaults of the aisles. Paintings in the chantry chapel In conjunction with the most recent restoration, when the chantry chapel was again put in order, remains of old plaster with painted decoration were found. The paintings consist of a very fragmentary figure frieze (figs 132-135). The colours are mainly earth colours and grey, black and white. The sub­ jects are from the story of the Creation. From left to right, the Marriage of Adam and Eve, the Fall, the Expulsion from Paradise, Eve spinning and Adam delving. The very frag­ mentary condition of the paintings makes it difficult to deter­ mine their style and date. It is known, however, that the paint­ ings must have been executed before the fire of 1570. In respect of style, they seem to have developed from the tradi­ tion of the late medieval painting in the province associated with Master Amund. The same persisting medieval tradition, blended with occasional new stylistic elements, is also found in the churches of Askeryd and Ölmstad, which can be dated to the 1520's and 30's or possibly slightly later. The paintings in the chantry chapel probably belong to the same period. Stained glass At the excavation made in the Cathedral in 1957-58 in con­ junction with the work of restoration, a number of fragments of medieval stained glass was found, most of the pieces in the north-eastem comer of the church. This shows that, from the mid-fourteenth century at least, the church had stained-glass windows. In more modem times, too, stained­ glass windows are mentioned, e g in a document dated 1692. The fire of 1740 destroyed these, too. When the interior was altered in 1898-99, stained-glass windows were installed in the chancel (figs 126, 137, 138), but they were removed at the most recent restoration, when the Cathedral acquired a very rich collection of modem stained glass by Jan Brazda, Bo Beskow, Erik Höglund and Elis Lundquist (figs 139, 141, 51, 142, 55). In 1965, a !arge wall mosaic by Bo Beskow was unveiled (fig 140). FURNISHINGS As a consequence of wars, fires and great restorations, the Cathedral has !ost all its old fumishings. Existing documents have little to say about the interior of the church, but never­ theless they make it possible for us to reconstruct to some extent the appearance and function of the interior down the centuries. The oldest known picture of the interior is Pehr Hörberg's small wash drawing dated 1768 (fig 115), made after the restoration of the church after the fire of 1740. The appearance of the interior during the latter half of the nine­ teenth century, after the rebuilding of 1849-54 according to C G Brunius' plans, is illustrated in the photographs given in figures 123 and 124. Figures 126 and 127 show how the interior was completely altered in 1899 by the new fumishings and decorations which resulted from the work of Carl Möl­ ler, architect, and Edvard Bergh, decorator. Then the interior became a typical specimen of the late nineteenth conception of what a dignified church interior in Gothic revival style should look like. At the most recent restoration and renewal of the Cathedral in 1957-60, the present entirely modem interior was created by collaboration between the architect, Kurt von Schmalensee, and the artist, Jan Brazda (figs 42­ 47). Very little of the old fumishings has been preserved, but what survives comprises excellent pieces of communion plate and old textiles. The inventories, however, which go back to the end of the sixteenth century, sometimes give rather de­ tailed accounts of the objects purchased by or donated to the Cathedral at different times, and later sold or !ost in other ways. 262 SUMMARY Altars and altar f urniture Nothing of the medieval altars and altar furnishings remains, and the information available is, as mentioned above, ex­ tremely scanty. Towards the end of the Middle Ages, there were, in addition to the high altar, several side altars or "chapels", established in honour of various saints. All these altars probably had triptychs or figures of saints. At the Re­ formation, however, some of the altars were broken down as being superfluous. Much of the medieval furnishing seems to have been destroyed in 1570, when the Danes set fire to the church. The triptych above the high altar, a figure of the Virgin and one of St Sigfrid, the patron saint of the church, were rescued, however, and were kept in the church until the fire of 1740, when they were destroyed, together with the rood. Not until ten years later did the church acquire a new altarpiece, the Institution of the Lord's Supper, painted by E Schröder in 1733 and donated by the King (fig 144). The reredos, made in 1898-99 and designed by Carl Möller, com­ prised a richly carved reredos in Gothic revival style, which formed part of the completely new furnishings, with high panelling and pews, then installed in the chancel (figs 126, 146). The reredos, of which only the large crucifix and the central relief remain (fig 147), was taken down in 1934 and replaced by the older altarpiece. Pulpits Only the partly defect sculptured figures (figs 148-152) now remain of the pulpit ordered from Sven Segervall, sculptor, of Växjö, the year after the great fire. lts appearance and position in the church can be seen in Hörberg's picture of the interior, executed in 1768 (fig 115). The pulpit seems to have been typical of Segervall's work in respect of design and quality, and in style related to late Baroque tradition. At that time, Segervall was employed very frequently, and several of his reredoses and pulpits have been preserved in Småland and adjacent provinces. In 1815, a new pulpit was considered necessary, and drawings were made by F M Piper (fig 155). Brunius considered, however, that this pulpit was unsuitable in the restored church, and promised to design a new one himself. When the delivery of the design was delayed, Ros­ dahl, Brunius' master builder, was asked to submit drawings. He sent the proposal in neo-Gothic style shown in figure 153. The drawing approved by the Crown in 1863 is signed by JA Åbom (fig 154), however, and shows a much richer and at the same time more stringent design than the previous proposal. This pulpit (fig 156) was taken down in 1957. Pews and gal/eries The appearance of pews and galleries in former times can be scen from the interior pictures dating from the eighteenth, nineteenth and twentieth centuries. The new gallery erected in 1773, intended for the large new organ, was decorated in 1779 with the gilded province coat-of-arms, still preserved. This was carved by a wood-carver named Fast, who was then engaged in carving the decoration of the organ front (fig 157). Organ The earliest mention of an organ in the Cathedral dates from 1576, when payments were made for the transport of impli­ ments and the erection of an organ. The name of the organ­ builder is given as "Jörghen iensson". He was a clergyman and organist, and may have been the same as the Herr Jör­ gen Organwright, who repaired the organ in the Church of Our Lady in Copenhagen in 1567-68 and 1583; evidence of this is a statement regarding the transport of the organ from Copenhagen. The organ was repaired in 1610, 1628, 1637, 1676, 1678 and 1683. No other details about the organ are known, but it said to be /arge in the 1636 inventory. It was probably in the chancel, possibly on the choir gallery men­ tioned above. A new organ was built in 1688-91 by Hans Henrich Cah­ man, a pupil of Hans Christoff Frietzche of Hamburg. Cah­ man is famous for the 32-foot organ he built in Uppsala Cathedral in the 1690's. The organ in Växjö Cathedral was constructed wholly on the site, in a specially established work­ shop. It had twenty-seven stops, great organ, pedal organ and rear positive (see note 171 for disposition), and was on a new organ loft, probably in the west of the church. The front was decorated with sculptural wood-carvings by Johan Wer­ ner the younger. Cahman's organ was destroyed in the fire of 1740, and it was not until 1758 that the installation of a new organ was considered. For sixteen years the problem was discussed, and suggestions were requested from most of the contem­ porary organ builders in Sweden, but the building of an organ was delayed time after time, for various reasons­ mainly economic. In 1773, Lars Wahlberg was given the task of building a new organ, which he seems to have begun in 1774. The organ was still unfinished when Wahlberg died on 31 December 1776. The task of finishing the organ was then entrusted to Sweden's most famous organ builder at that time, Olof Schwan of Stockholm. The new organ was finished and inspected in 1779. It had thirty-three stops and great, swell and pedal organs. This organ was rebuilt some­ what in 1826 and 1863. In 1885 it was dismantled, except for the front, and sold in 1887 to Slätthög Church, where, after some repairs, it is still in use. A new organ was built in 1885 by Åkerman & Lund. It was a typical instrument for the time, with twenty-seven stops, two manuals and a pedal organ (see note 194 for disposition). This organ was replaced in 1940 by a new one, built by the Danish firm of Marcussen & Sen. The principals of the eighteenth century organ front were retuned, and a large number of stops from the 1885 organ used, too. The organ was furnished with a rear positive, in two symmetrically placed organ houses; in conjunction with the most recent restoration of the church, the rear positive was placed on the centre of the loft rails. The organ has fifty-one stops, great and swell organs, rear positive and pedal organ, and electric registration (see note 198 for disposition.) The organ front (fig 157) is from the organ built 1774-79, and was probably designed by Lars Wahlberg, who made 263 VÄX1Ö DOMKYRKA similar fronts in Karlskrona and other churches. The proto­ type was probably the organ in Linköping Cathedral, dating from 1733. The omamentation is in Classical style, executed by Gustaf Johan Fast, ornament carver, after designs by Olof Schwan. Some of the omamentation, including that at the foot of the pipes, is in an older Rococo style, and was prob­ ably made according to Fast's own designs. The font Until 1670, the font was in the bottom floor room of the tower, which was connected with the nave by an arch. After that it was placed in the chancel. Unfortunately, no other in­ formation about the font exists, and it seems probable that it was destroyed completely in the fire of 1740. No font was used after this, but the baptismal bowl was placed on a fold­ ing shelf attached to the altar rails. In 1924, however, a new brass font (fig 158), designed by E Fant, was installed. This was replaced in 1959 by the present font, designed, like the rest of the fumishings, by K von Schmalensee and J Brazda (fig 42). Plate In 1704, the Cathedral received a magnificent silver bowl, used as a baptismal bowl (figs 159-162), in exchange fora burial site for Bishop S Wira:nius. Other valuable silver objects preserved are the medieval chalice and paten shown in figures 163 and 168, the so-called Färlöv Chalice, made in 1609 for Färlöv Church by Hans Povelss0n of Vä (figs 165, 166), and the chalice and paten made by a Växjö master, A J Limnell, in 1734 (figs 164, 169). Textiles Most of the old vestments and textiles of the Cathedral were discarded around the end of the eighteenth century and the beginning of the nineteenth. Of the old textiles there remain today only two copes, three mitres-two of them in very poor condition-a banner anda standard (figs 175-181, 185­ 188). The older cope (figs 175, 176) was mentioned first in 1628; it is said to have been donated by King Gustavus Adolphus; the younger one (figs 178, 179) was purchased by the churches of the diocese for the royal coronation in 1751. The two older mitres are from the end of the sixteenth century and the beginning of the seventeenth. One of them is men­ tioned in 1591-92, and in the following inventory, made in 1628, two mitres are mentioned. The mitre with gold em­ broidery (fig 177), said in 1787 to have been presented by King Gustav 111 to Bishop 0 Wallquist, was used un1il 1938, when a new one was acquired. The textiles used at present were, almost without exception, acquired in conjunction with the restoration of the Cathedral in 1960. Monuments The Cathedral has very few monuments. Practically all the incised stabs in the floor were destroyed in the great fire of 1740. As mentioned above in section VI, there was an elevated burial chapel in each comer of the church; these were levelled with the floor, however, during Brunius' restoration in 1850. The oldest existing monument is the very fragmentary, but originally very stately portrait grave slab, in limestone, in memory of Ture Trolle, t 1555 (figs 195, 196). The still ex­ isting portrait stone in figure 199, showing a female figure carved in relief, was, according to tradition, executed in memory of Trolle's daughter, the mighty Anna Trolle, who had the Trolle burial chapel erected in 1616--17, in the north­ eastem corner of the Cathedral. Bells After the great fire of 1740, it was decided to build a foundry, at the Cathedral's expense, to make bells not only for the Cathedral, but also for other churches in the diocese. The foundry was finished in April 1746, and between this date and 1751 Andreas Wetterholtz cast, in addition to bells for the Cathedral, fourteen bells for other churches in the diocese. In 1752 the foundry passed into the hands of Elias Fries, who recast the great bell and also made other bells. The foundry was demolished in 1763. A complete inventory for the foundry is preserved. (The foundry will be dealt with at length in another context by L M Holmbäck.) The Cathedral now has five bells and chimes. The old bells are the great bell, cast in 1791 in Jönköping by Jonas Magnus Fries, the old middle bell, cast by Andreas Wetterholtz in 1746, and the small bell, cast in 1752, recast in 1855 by CA Norling in Jönköping. The other two bells were cast in 1959 by Gösta Bergholtz, Sigtuna. The chimes, comprising twenty­ seven bells, including one of the new ringing bells, were delivered in 1961 by Gösta Bergholtz, Sigtuna, in collabora­ tion with Westerstrand & Sons, Töreboda. 264 I. Karta över församlingar och pastorat i Växjö stift 1970. L-0 Larsson 1970. Map showing parishes in the diocese oj Växjö, 1970. 1. Växjö 54. Åseda 109. Källeryd 162. Hjärtlanda 190. Döderhult 2. Öjaby 55. Lenhovda 110. Kävsjö 163. N. Sandsjö 191. Oskarshamn 3. Bergunda 56. Herråkra 111. Gnosjö 164. Bringetofta 192. Mönsterås 4. Öja 57. Nottebäck 112. Kulltorp 165. Björkö 193. Ålem 5. Vederslöv 58. Dädesjö 113. Bredaryd 166. Nävelsjö 194. Ryssby 6. Dänningelanda 59. Sjösås 114. Rydaholm 167. Lannaskede 195. Åby 7. Tävelsås 60. Drev 115. Gällaryd 168. Myresjö 196. Förlösa 8. Kalvsvik 61. Hornaryd 116. Voxtorp 169. Vetlanda 197. Dörby 9. Urshult 62. Göteryd 117. Tånnö 170. Bäckseda 198. Kläckeberga 10. Almundsryd 63. Pjätteryd 118. Värnamo 171. Näsby 199. Hossmo 11. Härlunda 64. Hallaryd 119. Åker 172. Korsberga 200. Kalmar 12. V. Torsås 65. Traryd 120. Hagshult 173. Lemnhult 13. Virestad 66. Hinneryd 121. Fryele 174. S. Solberga 14. Stenbrohult 67. Markaryd 122. Tofteryd 175. Nye 15. Älmhult 68. Berga 123. Byarum 16. Skatelöv 69. Vittaryd 124. Bondstorp 17. Vislanda 70. Dörarp 125. Jönköpings 18. Blädinge 71. Ryssby Kristina 19. Alvesta 72. Tutaryd 126. Ljungarum 20. Hjortsberga med 73. Agunnaryd 127. Jönköpings K venneberga 74. S. Ljunga Sofia 21. Lekaryd 75. Hamneda 128. Järstorp 22. Härlöv 76. Känna 129. Bankeryd 23. Moheda 77. Annerstad 130. Huskvarna 24. Slätthög 78. Nöttja 131. Hakarp 25. Mistelås 79. Torpa 132. Rogberga 26. Ör 80. Angelstad 133. Öggestorp 27. Ormesberga 81. Lidhult 134. Barnarp 28. Aneboda 82. Odensjö 135. Ödestugu 29. Asa 83. Vrå 136. Norrahammar 30. Berg 84. S. Unnaryd 137. Månsarp 31. Tolg 85. Jälluntofta 138. Gränna 32. Tjureda 86. Bolmsö 139. Visingsö 33. Söraby 87. Färgaryd 140. Skärstad 34. Gårdsby 88. Långaryd 141. Ölmstad 35. Hemmesjö 89. Femsjö 142. Lekeryd med Tegnaby 90. Burseryd 143. Svarttorp 36. Ö. Torsås 91. Sandvik 144. Järsnäs 37. Väckelsång 92. Gryteryd 145. Forserum 38. Uråsa 93. S. Hestra 146. Barkeryd 39. Jät 94. Villstad 147. Nässjö 40. Tingsås 95. Reftele 148. Malmbäck 176. Skirö 41. S. Sandsjö 96. Ås 149. Almesåkra 177. Stenberga 42. Linneryd 97. Kållerstad 150. Vrigstad 178. Näshult 43. Nöbbele 98. Forsheda 151. Svenarum 179. Alseda 201. Ljungby 44. Älmeboda 99. Torskinge 152. Nydala 180. Skede 202. S:t Sigfrid 45. Långasjö 100. Kärda 153. Hyllestofta 181. Ökna 203. Nybro 46. Ljuder 101. Hänger 154. Hjälmseryd 182. Karlstorp 204. Madesjö 47. Hovmantorp 102. Dannäs 155. Stockaryd 183. Fagerhult 205. Kristvalla 48. Furuby 103. Tannåker 156. Hultsjö 184. Bäckebo 206. Örsjö 49. Lessebo 104. Gislaved 157. Fröderyd 185. Kråksmåla 207. Emmaboda 50. Algutsboda 105. Våthult 158. Ramkvilla 186. Högsby 208. Vissefjärda 51. Ekeberga 106. Bosebo 159. Bäckaby 187. Fågelfors 209. Gullabo 52. Hälleberga 107. Anderstorp 160. Skeppestad 188. Långemåla 210. Torsås 53. Älghult 108. Åsenhöga 161. Sävsjö 189. Fliseryd 211. Söderåkra 212. Karlslunda 217. Halltorp 226. Löt 240. Torslunda 213. Mortorp 218. Voxtorp 227. Egby 241. Mörbylånga 214. Oskar 219. Böda 228. Bredsätra 242. Resmo 215. Arby 220. Högby 229. Borgholm 243. Vickleby 216. Hagby 221. Källa 230. Gärdslösa 244. Hulterstad 222. Persnäs 231. Repplinge 245. Stenåsa 223. Köping 232. Högsrum 246. Kastlösa 224. Alböke 233. Långlöt 247. S. Möckleby 225. Föra 234. Runsten 248. Smedby 235. Glömminge 249. Segerstad 236. Algutsrum 250. Gräsgård 237. N. Möckleby 251. Ventlinge 238. Gårdby 252. Ås 239. Sandby rtB A -+ PLAN 4o A- B~ CmJ Dl§ml E~ Fl:::··c') GLJ DM10 0 1 2 3 4 5 10 15 20 25 30 35 40M.. Il. Plan, 1: 300, Uppm J Söderberg 1969. Jfr beteckningarna A-G för de olika byggnadsperioderna med pi VII och fig 209. Plan I : 300. Cf symbols A-G for the various building periods with PI VII and Jig 209. 111. Längdsektion mot norr, 1: 300, Uppm J Söderberg 1969. Longitudinal section /ooking N. SEKT ION A -A DM10 0 1 2. 3 4 5 10 15 20 25 30 35 I ! I SEKTION D-D DM10 0 1 2 3 4 5 10 15 20 W=±+l 11 1 l I I l I l IV. Tvärsektion mot öster, I: 300. Uppm J Söderberg 1969. Cross section /ooking E. V. Tvärsektion mot väster, 1: 300. Uppm J Söderberg 1969. Den streckade takfallslinjen på tomfasaden markerar läget för C G Brunius' mittskeppstak. Cross section looking W. The broken fine on the tower front marks the position oj C G Brunius' nave roof. SEKTION C-C DM10 0 1 2 3 4 5 10 15 20 25 M.. VII. Plan med inlagda grundmurar, gravar och murskarvar. Murrester och grundsulor prickade, re­ konstruerade murar streckade, murade gravar markerade med G. 1: 300. Uppm S Olsson 1957-1958, komp! E Gustafsson 1958­ 1959. Plan showing foundations, graves and joints in masonry. Remains of walls and footing dotted, reconstructed wal/s hatched, masonry graves markedG. -------~~ - -------~ ' ' , " I I I I I1r------------­ :: G u r---------, IJ I I I Il I I IJ I I '1 I ,, " G=GRAV DM10 0 1 2 3 4 5 6 "7 8 9 10 15 20 25 30 40#\._ VIII. Fasad mot söder, visande murverket i södra korsarmen, sidoskeppets två traveer och själakoret söder om tornet. 1: 200. Uppm E Gustafsson 1959. S front showing masonry in the S transept, the two bays of the aisle and the chantry chapel S of the tower. IX. Kyrkans nordfasad. I sidoskeppsmurens västligaste del finns obetydliga rester av en ingång till kyrkan från det rivna vapenhuset. Tv därom syns spår av en ursprunglig utbyggnad, som sannolikt fungerat som ett s k predikotom. Märk även res­ terna av en portal i den forna norra korsarmen samt spår av ett högt sittande fönster i samma mur. 1: 200. Uppm E Gustafsson 1959. N front of the Cathedral. In the westernmost part of the aisle wa/l are small remains of an entrance to the Cathedral from the now demolished porch. Le/t of this are traces of an original constuction that was probably used as a so-ca/led sermon tower. Observe also the remains of a portal in the former N transept and traces of a window high up in the same wa/l. DM.10 10 15 20 2.'!iM... -L=L _l ' = +.'-='*==-"==ol==I==-! --t -i=l==:=t ( DAl.10 0 4 10 15 25 30i\0. K'l t t- i 'l I u r I r­ 1 - A\ 10 :J X. Fasad mot väster, visande murverket i tornets nedre del. 1: 200. Uppm E Gustafsson 1958-1959. W front, showing the brickwork in the lower part oj the tower. 25 \\. ------- ,,.,,...... ~ -- ...... ...... ....... XL Södra sidoskeppets sydmur. A murparti utjämnat med tegel som ,.... .,,,.,. ..... - -...... / ......................... / ' har liggsidan utåt, B och D ursprunglig höjd för fönstersmyg, C och E / ' / ', utfyllnad, gjord vid fönstersmygarnas förändring på 1700-talet. Mellan // / A det västra 1800-talsfönstret och valvpilastern en utfyllnad av ett ursprung­/ / ligt valvupplag med valvkonsolens läge i höjd med F. 1: 100. Uppm E Gustafsson 1958-1959. S wall of S ais/e. Apart oj wall leve/led oj/ with bricks laid on edge, Band D original height oj window splay, C and E filling, performed when the window splays were a/tered in the JBth century. Between the W 19th century window and the vault pilaster a filling oj an original vault with the position oj the vault conso/e leve/ with F. / I I B / / / / / '/ // D "'-i XII. Norra sidoskeppets nordmur. I västra traven finns rester av en dörröppning som fört till det forna vapenhuset samt ingång till en igen­ murad trappa. Jfr fig 92, 93. I östra traven, den ursprungliga norra kors­ armen, framträder smygarna till en portal. 1: 100. Uppm E Gustafsson 1959. N wall oj N aisle. In the W bay are remains oja doorway which led to the former porch and an entrance to a closed staircase. CfJigs 92, 93. In the E bay, the original transept, can be seen the splays oja portal. 10 JA., .5DMIO 0 2 3 4 --1----1---+--+--=i -1-1-l I l----1----+l--I==-=± !:l-1-1-1-l I l+<-1i ll-1-1-1 10 15' M_,,. .4 5DM.10 0 1 z 3 I I1111111111' I I I I I FÖLJANDE KYRKOR I SMÅLAND HAR UTKOMMIT I SERIEN SVERIGES KYRKOR, KONSTHISTORISKT INVENTARIUM : Jönköpings och Huskvarna kyrkor, Sm band I, volym 48. Kalmar slotts kyrkor, Sm band III: l, volym 117. Växjö domkyrka, Sm band IV: l, volym 136. UPPVIDINGE HÄRAD: Kyrkorna i Sjösås, Sm band Il: l, volym 114. Drevs och Hornaryds kyrkor, Sm band Il: 2, volym 120. Dädesjö och Eke kyrkor, Sm band Il: 3, volym 126. Under utgivning: Bergunda och Öja kyrkor, Sm band V: 1, volym 139. Växjö och Öjaby kyrkor, Sm band IV: 2 (1971). Granhults och Nottebäcks kyrkor, Sm band Il: 4 (1971). Under utarbetande: Uppvidinge härad, Kinnevalds härad, Kalmar stadskyrkor. KONSTHISTORISKT INVENTARIUMSveriges Kyrkor Gö rdserum +Hannös +. + ~ Tryserum VOLYM 136 SMÅLAND Band IV, häfte 1 Växjö + Kyrko, kapell + Ödokyrlco, kyrkoruin - St6rreväg Brtdebo_._ N. +JC;'.~~S ' ) VISTA . ,.. + /. . ~ - LondskapsgrGns ~1K'/mlob1.1.! GRÄNNA V Ed + ~d __... LOnagröns I r+! ! i +"delöv ..TRANÅS Ö•eru ~ ---· H6rodsgrant Vosoogso ,.. I Säb~ ... + Jr-. HD n V Ö?'erum _. N. +. .... Da lhem.,.....--""' \ y Vadenkön koP+ ;fi HD 'VEOBoLooder6s ( • oflo+~~·(l9 10 20 JO km •. !. lmstad_._ Vtr~do H D +Fr1rin:(rd Odensv1 ,l:-, +lho!to­'-------~ "\"1\\\.1•\'\\. / ; ,.. I + ! " +Gamlebr_~ ammor/f ..&... I+. +lommary ' -.. k d Skorstod,..1:-~,_Houroda +Marbock Halloogeber!l... I) ~ 8oo I ,TV1:.TAi Aoeby+a d 10 l ., , ,.. T~ofeul\.\J ~ '~ Svarttorp+ 6öloryd re H -\ Locknev+ ~ _ ~ · ..."'..(. "°' Bottnaryd + JÖN~f,';;a: ' USKVARNA \ _ _:i;.-+..--,+,.,k~yd D!u~sdolo+ °', _/B'lackstod ASTERVIK -... L erycl+ +1anoos +Flosby . EVEOE + , J S . TJUSTS - ,­ -- 1un9oru + ~ a9gges.. Barke d '\ '--.. S. V1 ' V Ankorsrum ~ ~ t>/Muberyd Son1;iaT,'+ ~<7go;oftofP__ + 'ry +N.Solbergo Rumskull~ +F öd :+ ' Glodho11UDor , + ha r + Forseru~ HD'-'+Noss1o • EKSJÖ S VEOBO • -f' ... · • r '~9• HD ~+--,.-;- ,Boroorp , JiG:ll' .:;: . lngolorp .~ VIMMERBY Vaslrum Ang1ds~stro 1 +M6nsorp./1.__!!ÄSSJÖ~'"·\,___../j .,., _. ~._'f.:: ~l..--+. H 0 r-- v"'. +. . ~I I MO ,.,___ / "}/ +ödestugu - Kulla kap"+ i ..,. +Hµll HO Hos~eby • • Penellorne d t ~ ' H1orted /N . Un~naryd +&ondstorp.t l\ ----~-- .... ~ ·Horedo Bell~ \. anan un I +. \ I .Ste Jh It , I Molmtoöci.+ + , "-.. ~"':liby+ + of \ +Kr6k.ihull LönnetJergo ', Tuna \ ( + ng6/ s u r \ J(Å.STRA Almesåkre_ ~ _:; Edshyll-' ~ +: '"- +. .... , ' ...... --~ .. HO Byarum+' ! j ~ -,+Bi~rkÖ'---'Korlstorp+ \ ' \ Veoo ' ' TUNALANS +vald1hul~ l!>'(gggm.!I N ~ondsjö\ .Sked-;• ÖSTRA ~)· ', Frodhema kap+ Mosterhult +oreryd • ÖSTBO 1 +svenorum + + •"\. , , ,J <::J N. Hestro Ski!iin '.!I+ ' I Brongeloft'!f. .• ~ Nosbyf i.!_ETUNDA .j>kno VA SPELANDS...~, ( Krostdolo HO r'/ :+ ~n 9!!0' • / Hyllelofto H D SAVSJu Növels10 ,...- i;,1,edo l. + ; <.. ' + Fogeholm Kjllle!J:d+ '\öga+ +' Toll! ryd+l ' N Lj + .... + _i + + +Böcksedo ++Skor~l Jöredo +M61ollo \ 1---- + J 'lMa holm \ + , t. · ung°+ Volls1o~+Mr.resi6 N \ , / '-­ 11<\roryct.. f-• "Gnosjö' Ake1 .._ vrigslod~H ... + · anno1kecfe Y... H D Ste~erga Tveto_._~Mörlundo I ! ;r ,.. . of • ..- o jört oodb 1 Skep ntod K be + + ,--r"- \ -Död I ' V6thull ~tslaved '· + Hogshull ' tt- '- + + .&.. ' i' ors rgo V' ~-- erhu !+ SKARSHAMNr ,.. + .-- Kövsjö, I Nydolo + s, Hultsjo"Fröderyd I i'+ ... . , 1rserum110·. -~~~bO Gylle +~it ~ryel"+ JHiolmseryd l 0 i+BoQiara·-i'sTRANOA "Vf. STBOfon TKulll~rp /ID '-, f ~Solberga+ )!.. ) I F6gellorlf. l+Be • \ 11 Bursery... +Villstod 1 · ! Osbruk+ . +. :t"'-',._,....,....,.....,~J 'J / rga P6skali'Ovil\!t.r",,, '"\.. t nd"k Reflele+ _+.8re~ry!~ÄRNAMO I~ fiQRR·As°+ \ Ro.,.kvlllt +M!ft l.... + Hög)bY+ Floseryd / -\0 S.Hesl~hedo+~ Kö~dp l + +Göllary<(',l'IPINGE \.4ornoryd FogerhuY<~NDBÖR;;s'Ht + / : r6 i' I HD ;rs '"9"+ \ voxi,orp '-. lAnebodo""- "\ +Tolg 1 + + +Notteböck \. H / ; ~ ~,:ri;~~~/~i.o;:t•clTAs+ H6ng,r+ /~T6onö", I Berg'\ Ht o~,·.t+Si6s~ Gronhult L6ogem61a+ /J '1i . Lon~eryd / "t :+ ?+.'n~,t:' 1 lSlötth°\. T{uredo+ Söroby Algh~ '~+Kr61um61o 1..,HO+~ Hylt bru~++F6rg~~:ryd {V#;';t' (ZfJ:.~)h~ ~+ +Mohed+ :, i' ;+pej~- · -;;;;;;, Frösek"+ \ ,.,_r--/ '.,, r+' (~nobock +v d \. '<. ~~ Mlsle16s ·, Dödes1ö I \ Alem s Unrooryd+ ~~"; jö . 'I Lekoryd orl::-,.,.\ r ·~t +. UPPV(DINGE HO .f--·-'fv MÖRE''- +, 1 . Ber ~o I \ Hio'J'~ + 01' bl I" -; Herr6kro '""--.. i-- , Böckebo ''-.). +Fems)ö ~ g Rynby '--t AlveSta fAOVXXJ I Hölle~;;;+\ J \ + HD /1 r-Qdensj :."!- \o\ l\U'l\. + + / Bladloge+ I jo; :S."f"g- .., F,urvb{ Ekobe~a '-J \ +Krlttvolla Ryssby+ l" / :I- Tutoryd c ;- , undo Hli esKt _, --, ~ ·:ai + ' -f '(_/) Lldhull "..'.!"lstod UUNGBY---rv::'i'.indc?J."S~'iier od•+ 1 goob~"'°Havniantarp ("!~•mmoog~laod ,I.by+/ !"' Aooer,!o~ K6nno I + ;;_._~lö• •tls6s + '+~ "'d•~löNYIRO, +Förlösa ~ S Lin o+ + ; Skottlöv•'\1 I +o.TorM\s ' ).\ j ,,.... -, Klackebergo ....y''+ Nött1+ · ~ g +Agunnoryd _,J/ K lvsvok+ \ I KONGA Algybboda+- 1 ;f;· Trekanten+. \ ~ Hlnneryd r6 Torpo+ :f'H d ~,;f LLBO +t ~ \Ur610+; +Nobbel +q 'd Öfsjö S:t Sigfr1d+ Dörby,$: SUNNEiROPjött~~;;+0 / V.Tors.:.• 'K_1tl'Ni.t~l++ +L~nneryd \!:r.i.-' ~-0~ÖREqungby+1·4, oss.!ALMAR '· ; ... \ ~ Vöckels6ng Emmobada Mortorp+ J 'fo H 0 Stenbrohullor "VlrUlod • 'Yil t.:D '\ H D Kartsl•nd°+ ,.:"rby I !rmt +Göteryd ..J!/j HD .\~'),"-')/+' \ T +L6~os1ö +Hogby6Älmhu~ , Harlunda+ \<:ft D~ ) filiigmt +Almebodf,..... #"'"'1ördHO Vo•tor~, r1 Holloryd ( Unhult I "'I- +s.Sondsj Holltorp~:J +Mark =t- / +Almund~!'Yl!, +Gullobo ;4.Söder6kro Fridolon J Torsas+ f ,'Jr- Bergkvara .......... KARTOGRAFISICA INSTITVTU ... Almqvist & Wiksell