Riksantikvarieämbetet

Under 2023–2024 genomfördes en undersökning av hur svenska museer förmedlar sina samlingar, utställningar och annat innehåll via digitala metoder och kanaler. Den är en uppföljning och utveckling av en motsvarande undersökning som genomfördes 2017–2018 i samband med att Riksantikvarieämbetet fick ett utökat museiuppdrag. En enkät skickades till Sveriges museer och 229 svar inkom från personal vid museer i samtliga län. De som svarade arbetar vid allt från ideella museer med enstaka anställda till statliga museer med hundratals. Fördjupande intervjuer genomfördes med personal vid sju museer samt ett forskningsinstitut.

Medan de mindre museerna i första hand prioriterar sina fysiska besökare tenderar de större museerna att i högre grad jämställa sina fysiska och digitala besökare. Webbsidor och sociala medier används av de allra flesta och särskilt för små museer är sociala medier de främsta kanalerna för att nå ut till allmänheten utanför museets väggar. Digitala verktyg används alltmer ofta i den fysiska utställningsmiljön, från bildskärmar med text till Virtual Reality.

Allt fler museer gör sina digitaliserade samlingar tillgängliga via webben, men relativt få anger att deras museer arbetar aktivt med att uppmuntra återanvändning av de digitaliserade samlingarna, särskilt bland de mindre museerna. Att nå ut till allmänheten oavsett var de befinner sig anges av de flesta som ett syfte med att tillgängliggöra museets innehåll digitalt, men att locka besökare till det fysiska museet anses nästan lika viktigt. Få anger att allmänhetens och andra aktörers återanvändande av det digitala kulturarvet är viktigt syfte för tillgängliggörandet.

Utvecklingen av det digitala går snabbt och i både enkäter och intervjuer framgår att många museer efterfrågar bra forum för samarbete och utbyte av erfarenheter. Särskilt som kompetens inom digitalt kulturarv och digital förmedling är utspridd på många olika institutioner – eller helt saknas på de mindre. Tydligare styrning, eller åtminstone gemensamma riktlinjer om vad som är god praktik inom digitaliserat kulturarv, är i hög grad efterfrågat.

Regeringen har gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att analysera och kartlägga förutsättningarna för museisektorns föremålsförvaring och digitala samlings-förvaltning samt lämna förslag på långsiktigt hållbara lösningar som även möter beredskapsarbetets krav på säkerhet. Underlaget till rapporten består ett 50-tal dialoger med museisektorn och andra berörda aktörer samt av svaren på en enkät som skickats till samtliga centralmuseer och kunder till Svensk museitjänst. Uppdraget har i första hand omfattat den statliga museisektorn, men även andra museer inom det allmänna museiväsendet.

Funktionella och hållbara magasin och en god digital infrastruktur är centralt för museernas samlingsförvaltning. Museer har olika förutsättningar att bevara, utveckla och tillgängliggöra sina samlingar. Det försämrade säkerhetsläget i omvärlden ställer ytterligare krav på samlingsförvaltningen. Mindre museer har av resursskäl tydligare behov av gemensamma lösningar. Att dela tjänster och lösningar inom samlingsförvaltning har vid dialoger med museisektorn diskuterats som en möjlighet för att öka samordningen. Liknande frågor har utretts flera gånger sedan 1980-talet, där en del förslag genomförts, andra inte. Samordning genom exempelvis Svensk museitjänst och Digisam, har varit uppskattad, men långt ifrån tillräcklig.

I dialogen med centralmuseerna framhålls en avsaknad av tydliga riktlinjer eller krav på samlingsförvaltning. En tanke som museerna lyft är att det eventuellt behövs föreskrifter kopplade till museilagen om vad som förväntas av museerna i en aktiv samlingsförvaltning. Gällande föremålsförvaring ser Riksantikvarieämbetet inte att det idag finns fog för att förorda mer reglering och styrning genom exempelvis författningsändringar. När det gäller den digitala samlingsförvaltningen ser dock Riksantikvarieämbetet att det finns behov av ytterligare utredning.

Gemensamma lösningar kan medföra effektiviseringar och besparingar, men innebär ett utökat ansvar för den aktör som står för driften. Om staten tillhandahåller lösningen behöver hänsyn bland annat tas till konkurrensregler. Att samutnyttja resurser och finansiera lösningar mellan olika organisatoriska nivåer, exempelvis mellan statlig och kommunal nivå är inte oproblematiskt. Det finns flera exempel i landet på samverkan mellan museer, men oftast inom samma organisatoriska nivå.

Om inga åtgärder inom samlingsförvaltning genomförs på nationell nivå kommer museiorganisationer även fortsättningsvis att försöka hantera de olika utmaningarna var för sig. Det finns en risk att museer inte kommer att kunna upprätthålla den viktiga samhällsfunktionen att samla in, skydda och bevara kulturarv, på ett effektivt sätt.

Som ett villkor för att ge tillstånd till ingrepp i en fornlämning får länsstyrelsen ställa krav på en arkeologisk undersökning för att dokumentera fornlämningen, ta till vara fornfynden och förmedla resultaten. Att dokumentera innebär att samla in data om en fornlämning samt att strukturera materialet och att tolka iakttagelserna. De sistnämnda utgör undersökningens rapportering och resultaten presenteras och redovisas i en eller flera rapporter.

De flesta arkeologiska undersökningar genererar fynd. De fynd som tas om hand och bevaras blir därigenom den fysiska länken till en fornlämning som i övrigt kan vara helt borttagen. Fynden är även en viktig nyckel till kunskapen om och tolkningen av en fornlämning. De är ett källmaterial både till tolkningen av den pågående undersökningen och för framtida forskningsfrågor. Fynden är även viktiga för arbetet med tillgängliggörandet och spridandet av kunskap om arkeologin till en bredare allmänhet.

Vid beslut enligt kulturmiljölagen (1988:950), förkortad KML, om en arkeologisk utredning, arkeologisk förundersökning eller arkeologisk undersökning har länsstyrelsen ansvar för att avgöra om arbetet kan förväntas bli av vetenskapligt god kvalitet. Att utifrån undersökningsplanen bedöma den förväntade kvaliteten på ett arbete är en komplex uppgift. Många kriterier som behöver uppfyllas kan ställas upp som krav i länsstyrelsens förfrågningsunderlag. Vissa kriterier kan bedömas med hjälp av kvantifierbara mått medan andra kriterier är föremål för en mer kvalitativ erfarenhetsbaserad bedömning. Vilka kriterier som är aktuella vid en bedömning av vad som är god kvalitet skiljer sig åt för en utredning, en förundersökning och en arkeologisk undersökning.

Den som vill genomföra ett arbetsföretag som innebär att fornlämningar tas bort eller skadas har i normalfallet kostnadsansvaret för de arkeologiska utredningar och förundersökningar som behöver utföras. Företagarens kostnadsansvar utgår från kulturmiljölagens (KML) syfte att bevara fornlämningar, och varje tillstånd till borttagande innebär ett undantag från bevarandet. Principen bygger på att den som skadar allmänna värden får stå för kostnaden för de åtgärder som behövs.

Länsstyrelsens förfrågningsunderlag är uppdragsarkeologins viktigaste styrdokument. Det är också länsstyrelsens verktyg för att ange de förutsättningar som ska gälla för en undersökning. Förfrågningsunderlaget utgör även grunden för undersökningsplanen, och styr därmed indirekt kvaliteten i de uppdragsarkeologiska undersökningarna (se avsnitt 5 Bedömning av undersökare och undersökningsplan). Undersökningsplanen är i sin tur ett planeringsdokument som innehåller undersökarens förslag till frågeställningar och genomförande av undersökningen. Undersökningsplanen utgör således ett underlag för länsstyrelsens beslut om undersökning och tillstånd till ingrepp i en fornlämning. Syftet med förfrågningsunderlag och undersökningsplaner är att skapa en problemorienterad och uppföljningsbar uppdragsarkeologi, där utfallet är maximalt i relation till kostnaderna. Förfrågningsunderlaget och undersökningsplanen underlättar för bedömningen av undersökningens måluppfyllelse samt för uppföljningen och utvärderingen av den enskilda undersökningen.

Uppdragsarkeologi är ett samlingsbegrepp för de arkeologiska utredningar och undersökningar som länsstyrelsen beslutar ska genomföras i samband med markexploateringar. Dessa regleras av 2 kap. 11 och 13 §§ i kulturmiljölagen (1988:950) (KML). Kostnadsansvaret för uppdragsarkeologiska undersökningar vilar i normalfallet på företagaren, enligt 2 kap. 14 § KML. Den 1 maj 2017 juli 2015 trädde Riksantikvarieämbetets nya föreskrifter i kraft; Riksantikvarieämbetets föreskrifter och allmänna råd om uppdragsarkeologi (KRFS 2017:1). Införandet av Riksantikvarieämbetets kulturmiljöregister (KMR) innebar vissa ändringar av föreskrifterna (KRFS 2018:6). Dessa trädde i kraft 1 januari 2019.

I samband med de arkeologiska undersökningarna i kv. Traktören i Enköping 2018 framkom tre runristade föremål. Två av dessa undersökte jag innan de konserverades hos Acta Konserverings Centrum AB i Stockholm redan den 18 december 2018. Kompletterande undersökningar gjordes den 16 och 19 april 2024 hos Arkeologerna i Hägersten, då jag även granskade ett runristat blybleck där runor hade framkommit efter konserveringen. Vid samma tillfälle gick jag även igenom andra föremål från undersökningen som bar skrift eller andra typer avristningar. Bland dessa fanns två ihopvikta blybleck (F7478 och F8154) och en blyremsa (F7627) med latinska bokstäver som granskades översiktligt. Två av dessa omnämns i slutet av rapporten.

Ett mögelangrepp innebär ofta permanenta skador på föremål. Åtgärderna blir ofta omfattande och kostsamma. Därför är tidig upptäckt och förebyggande arbete viktigt. I detta Vårda väl-blad presenteras information som kan vara till stöd inför arbetet med att upptäcka, förebygga och åtgärda mögelangrepp i samlingar.

Vad är SAK 2.0?

SAK 2.0 är en uppdaterad version av SAK, som står för Samlingar, Ansvar och Kvalitet. Det är ett verktyg för självskattning för museer och andra organisationer som förvaltar samlingar. Med hjälp av självskattningen kan organisationen få en översiktlig bild av den egna samlingsförvaltningen gällande vård- och bevarandefrågor inom nio olika områden.

Självskattningen består av ett Excelverktyg där man svarar på påståenden och skapar en rapport.

SAK 2.0 finns även som en PDF som kan skrivas ut och användas för anteckningar under diskussionen. För att ta fram en rapport eller spara resultaten digitalt, kan resultaten därefter föras in i Excelverktyget.

För att utveckla och förbättra organisationens samlingsförvaltning, kan rapporten sedan användas som ett underlag för att ta fram handlingsplaner.