Riksantikvarieämbetet

I samband med de arkeologiska undersökningarna i kv. Traktören i Enköping 2018 framkom tre runristade föremål. Två av dessa undersökte jag innan de konserverades hos Acta Konserverings Centrum AB i Stockholm redan den 18 december 2018. Kompletterande undersökningar gjordes den 16 och 19 april 2024 hos Arkeologerna i Hägersten, då jag även granskade ett runristat blybleck där runor hade framkommit efter konserveringen. Vid samma tillfälle gick jag även igenom andra föremål från undersökningen som bar skrift eller andra typer avristningar. Bland dessa fanns två ihopvikta blybleck (F7478 och F8154) och en blyremsa (F7627) med latinska bokstäver som granskades översiktligt. Två av dessa omnämns i slutet av rapporten.

This article deals with a now lost runestone, which previously was known only from an unconvincing drawing from the 18th century, and therefore never accepted as genuine in the corpus edition Upplands runinskrifter. Some overlooked material in the archives show, however, that it was in fact a genuine runestone dating to the late Viking Age. It is also evident that the runestone fragment U520, which Richard Dybeck found at the settlement Björkholmen in 1870, originally formed a part of this stone. According to the fragmentary text the stone was erected by at least two brothers, Ingvarr and possibly Anundr, in memory oftheir father. This combination of names indicates that the stone was commissioned by the same magnate family known from a couple of runestones in the vicinity (U 513 and U 540) and which by some researchers have been connected to the Viking Age chieftain Ingvar the Far-Travelled. This connection is rejected by the present author, who suggests instead that another member of the same family might have played a role in some events in Swedish history after the death of king Stenkil in 1066.

I samband med en arkeologisk förundersökning av ett område på fastigheten Solberga 4:2 i Köpings socken på Öland, påträffades hösten 2019 ett fragmentariskt runbleck av kopparlegering.

I oktober 2017 påträffades ett tidigare okänt fragment av ett tidigkristet gravmonument med runor (F1) i samband med en arkeologisk undersökning av Vårfrukyrkan i Skänninge, Östergötland (SHMM dnr 5.1.2-2017-00608). Fyndet gjordes av Rikard Hedvall i botten av ett schakt som hade grävts på kyrkogården på den norra sidan om det norra vapenhusets murar. Enligt Hedvall stod hällen stod på högkant i jorden strax under den marknivå som bör ha varit aktuell när vapenhuset byggdes. Jag granskade fragmentet hos Arkeologerna i Linköping den 12 april 2018. Stenmaterialet utgörs av kalksten, som under tiden i jorden har antagit en brun färgton. Fragmentet mäter 35 × 28 × 4–5 cm. Det har bevarat en ursprunglig rak kant, som är bearbetad med lodräta huggspår. Fragmentet är ristat på båda sidor. Sidan med den mest utarbetade ristningen har i beskrivningen nedan fått beteckningen A.

Öland ger ett brett spektrum av runinskrifter från skilda tider. Äldst är det runristade bryne från Borgholm i Räpplinge, som bär den korta texten 'HAin' 'bryne' (Williams 2003) och som sannolikt tillhör övergången mellan vendeltid och vikingatid. Bland de yngsta finns de runor som prästen Joannes Olai från Kalmar skrev på väggen i Runstenskyrka (Öl 35) under 1500-talets första hälft. Till den senare sällar sig också ett par andra efterreformatoriska runinskrifter från samma trakt (Öl 32 och Öl 34). De öländska runinskrifterna har annars sin tyngdpunkt i den sena vikingatiden, men såväl lösfunna föremål som gravhällar och inskrifter på kyrkväggar visar att runskriften var i bruk på ön under en stor del av medeltiden. Frågan är dock om runorna på Öland har en obruten tradition in i nyare tid eller om de exempel som vi finner under 1500-talet och senare beror på inflytande utifrån. Som utgångspunkt har jag valt en runinskrift från Hulterstads kyrka(Öl 60), som nog kan karakteriseras som Ölands minst kända.