Utgångspunkten för denna studie är att det under lång tid funnits ett problem med att fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar skadas vid skogsbruk.
För lämningar i skogen är både Skogsstyrelsen och länsstyrelserna handläggande myndigheter. Myndighetsstrukturen är uppbyggd så att varje led i handläggningsprocessen, den tillsyn som bedrivs och eventuellt ansvarsutkrävande påverkas av huruvida lämningarna inom det aktuella avverkningsområdet är fornlämningar eller övriga kulturhistoriska lämningar.
I studien antas ett brett angreppssätt där handläggningsprocessen, tillsyn och ansvarsutkrävande hos de båda myndigheterna studeras parallellt och skogsbruket har gett sin bild av skogsbruksprocessen. I studien undersöks vilka förutsättningar, hinder och möjligheter som finns för att lämningarna inte ska skadas samtidigt som skogens resurser nyttjas.
Skogsstyrelsens statistik visar att skadenivån på lämningar som skadas vid skogsbruk har legat mellan drygt 10 och drygt 20 procent sedan 2012 års inventering. Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet har ett mål om att komma ner till en skadenivå om 5 procent under 2020. Det går ännu inte att uttala sig om ifall målet kommer att nås.
Ett viktigt underlag i planeringen för både myndigheter och skogsbruk är Riksantikvarieämbetets kulturmiljöregister. Men uppgifterna om lämningarna i registret är inte alltid uppdaterade. Särskilt allvarligt är när lägesangivelserna inte är korrekt angivna. Detta kan medföra att skogsbruket inte hittar lämningarna som därmed riskerar att skadas. Riksantikvarieämbetet anser att uppgifterna om lämningarna i registret kontinuerligt behöver uppdateras av de myndigheter som är behöriga att registrera. Detta gäller framförallt lägesangivelserna, men även den antikvariska bedömningen och nyupptäckta lämningar bör kontinuerligt föras in.
I de fall kulturstubbar satts och varit korrekt placerade har andelen skadade lämningar varit mindre än när lämningarna inte har märkts ut i fält. Riksantikvarieämbetet anser därför att det är viktigt att arbetet med kulturstubbar fortskrider.
Skogsbruket har beskrivit att den viktigaste fasen för att undvika skador är planeringsfasen, när uppmärkning i fält görs. Länsstyrelserna kommer ofta in för sent i skogsbruksprocessen, först efter skogsbrukets planeringsfas. Med mer tydligt kommunicerade handläggningstider skulle skogsbruket ha lättare att planera för när samråd eller ansökan till länsstyrelsen behöver göras så att de får länsstyrelsens beslut inför sin planering i fält. Eftersom ett skogsföretag kan arbeta mot flera länsstyrelser är det eftersträvansvärt att handläggningstiderna vid olika länsstyrelser blir mer enhetliga och Riksantikvarieämbetet anser att det är viktigt att handläggningstiderna kommuniceras tydligt.
Insatser som Skogsstyrelsens uppföljning av skadeläget, utbildningsinsatser och samverkansinsatser mellan myndigheter och skogsbrukets aktörer förefaller ha fallit väl ut och det finns tecken på att dessa bidrar till viljan och kunskapen att göra rätt när det gäller att undvika skador på lämningarna. Riksantikvarieämbetet anser att sådana insatser behöver fortsätta för att viljan och kunskapen att göra rätt ska fortleva och utvecklas.
Målbilder över ett önskvärt resultat efter skogsbruksåtgärder och avståndsschabloner för olika lämningstyper underlättar skogsbrukets arbete för att undvika skador på lämningar. Avståndsschabloner finns dock inte för fornlämningar eftersom bedömningen måste göras i varje enskilt fall. Huruvida det skulle gå att göra något slag av avståndsschabloner för vissa lämningstyper som är fornlämningar kan dock inte avgöras inom ramen för denna studie.
Myndigheterna fattar ofta beslut utan att ha varit i fält och tillsyn i fält efter skogsbruksåtgärd görs endast i liten utsträckning. Skogsstyrelsen använder tillsynsbegreppet med en mycket vid innebörd som även omfattar insatser innan skogsbruksåtgärd och länsstyrelsens tillsyn är ofta händelsestyrd. Riksantikvarieämbetet anser att det är viktigt att tillsyn av lämningar efter skogsbruksåtgärder görs i större omfattning.
Riksantikvarieämbetets vägledning för tillämpning av kulturmiljölagen vid fornminnesbrott är inte ett tydligt stöd vid tillsyn eftersom den inte ger vägledning i hur tillsynsprotokoll eller tillsynsbeslut ska kunna skrivas vid olika grader av skada och återkopplas till markägarna. Riksantikvarieämbetet avser att undersöka vad som går att förtydliga i vägledningen så att den inte bidrar till osäkerhet om hur tillsynen ska kunna dokumenteras och återkopplas.
Det finns ett stort antal fornlämningar som skadas vid skogsbruk där skadan inte anmäls. Riksantikvarieämbetet anser att fornlämningsbrott bör anmälas till Polismyndigheten i större utsträckning. Trots väl underbyggda underlag från länsstyrelsen vid anmälan om fornminnesbrott till Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten läggs de flesta ärenden ner och brotten hinner ofta preskriberas. Möjliga vägar framåt som nu prövas är att samla kompetensen som rör lämningar i en funktion hos Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Företagsboten har också fördelar som kan göra det möjligt att minska antalet ärenden som läggs ner.
Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 2020. , s. 63