Under de senaste 20 åren har kulturmiljövårdarna specialiserat sig, delat upp sig i enheter och formerat sig i olika sektorer med skilda intressen. Men var har det gått snett? Varför uppfattas ofta värden som är viktiga för kulturmiljövården som värden för endast specialister? Varför ser inte alla spåren av historia i landskapet? Varför lockas vi mer av Dallas-villor än av vår egen byggnadstradition?