Vid slutet av 1960-talet hade de kulturminnesvårdande beredskapsarbetena nått stor omfattning i åtskilliga län. Landsantikvarierna, vars länsmuseer ofta saknade kapacitet för planering och administration, fick svårt att hålla i arbetena. AMS önskade dessutom en part att förhandla med om planeringsberedskap och formerna för samarbete.