Det är slående hur ofta trädgårdskonst handlar om utopi snarare än verklighet. Kanske ligger detta i sakens natur. En trädgård fullbordas aldrig, i stället befinner den sig i ständig förändring. Likafullt har historiker ofta valt att bortse från denna enkla sanning och i stället beskriva trädgårdar med utgångspunkt i ett tänkt slutresultat. Om man, likt de flesta trädgårdsanläggare hade att utgå från en ofullbordad anläggning som dessutom var stadd i förfall - vilken typ av bedömning gjorde man och vilka kriterier utgick man från? Denna situation väckte en grundläggande fråga - ska man fullborda eller omgestalta hela anläggningen? När jag diskuterar dessa frågor i ett historiskt perspektiv har jag valt ett huvudexempel -Drottningholms kungliga lustträdgård och park - sedan 1991 klassat av UNESCO som en del av världskulturarvet.